Inledning

Den här boken innehåller den senaste, och förhoppningsvis sista, versionen av ett arbete med att förstå den sanna bakgrunden till de monoteistiska religionerna som jag har kämpat med från hösten 2003. Arbetet inleddes med boken Pärlan och fortsatte med böckerna Mysteriet, Soluppgången, Segerkronan, En annan historia, Philosophia samt Den röda tråden. I samband med arbetet med dessa böcker förstod jag steg för steg att den etablerade sanningen om monoteismen inte alls stämmer när man jämför den med information från källor som till exempel texterna i Dödahavsrullarna från Qumran, Josephus (Josefus) judiska historia, Philos (Filons) texter, Diatessaron, Irenaeus Adversus Haereses och förstås Bibeln och Koranen. Det har varit ett ganska långvarigt och mödosamt arbete och det är inte förrän idag som jag fullt ut kan formulera vad syftet egentligen är.

Vad är målet med detta arbete?

Målet med mitt arbete är att avväpna de monoteistiska religionerna.

Vad är problemet med monoteismen?

De monoteistiska religionerna sprider ett perverst gudsbegrepp med en partisk, hämnande och krigslysten gud. De förmedlar en filosofi som bygger på hat och avskiljande, gudsfruktan, tro på martyrskap och heliga krig, kvinnohat och antidemokratiska och totalitära värderingar. Den monoteistiska filosofin har, ända sedan den skapades i samband med kampen för ett avskiljt judiskt rike på 160-talet fvt, skapat krig, inbördeskrig och terror och den fortsätter att ge samma effekter än idag. Problemet är bara att vi numera har tekniska möjligheter som gör att religiösa krig och religiös terrorism kan skapa effekter som på allvar hotar världens och mänsklighetens utveckling.

Vilka är då de monoteistiska religionernas vapen?

Ett vapen är påståendet att texterna i Tanak/Bibeln/Koranen är Guds egna ord som förmedlats till människorna via heliga profeter och att de innehåller gudomliga befallningar och lagar som endast kan tolkas och förstås av religiösa makthavare och som ovillkorligen måste lydas av människor i total underkastelse. Ett annat vapen är uppfattningen att just judarna, de kristna, respektive muslimerna är Guds utvalda folk som automatiskt kommer till himlen medan alla andra är syndare som kommer till helvetet och skall bekämpas med alla medel.

Hur skall de monoteistiska religionerna avväpnas?

Det finns bara ett sätt att desarmera den monoteistiska filosofin och det är genom kunskap.

Vilken kunskap kan rubba de monoteistiska religionernas makt?

Den här boken beskriver den sanna bakgrunden till de monoteistiska religionernas uppkomst och denna kunskap kan befria människor från det förtryck som dessa religioner utövar. Kunskap om vilka som egentligen skapade monoteismen, varför de gjorde det och vilka källor som de använde sig av ger en kraft som kan bryta igenom de monoteistiska religionernas anspråk på att förmedla gudomliga sanningar.

· Hasidéerna/mackabéerna skapade Tanak mellan 160- och 140-talen fvt. Ingen av profeterna i Tanak/GT har alltså funnits.

· Den romerske kejsaren Hadrianus skapade det kristna evangeliet omkring år 120. Jesus har alltså aldrig funnits.

· Den kristne teologen Irenaeus skapade Apostlagärningarna, epistlarna och delade upp evangeliet i fyra delar på 180-talet. Varken evangelisterna eller Paulus har alltså funnits.

· Koranen, som tillkom på 600-talet, består av predikningar om den religion som finns i den judisk/kristna Bibeln och de profeter som det berättas om där. Men ingen av dessa profeter har någonsin existerat.

Den monoteistiska filosofin bygger på påstått gudomliga uppmaningar till hat, krig, terror och folkmord och denna destruktiva filosofi kommer att fortsätta att skapa just dessa effekter så länge som människor tror att den är något som förmedlats från Gud. Men den gudomliga kraften är kärlek och medlidande, inte hat våld. Kärleken, sanningen och kunskapen måste därför förr eller senare segra över hatet, lögnen och okunskapen.

Järfälla i mars 2010

Åsa Kleveland

Fas 1 - Mackabéerna skapar en historisk, religiös och politisk grund för sitt nya rike

Den monoteistiska historien startar med ett krig

Historien om de monoteistiska religionerna startade enligt Tanak/GT någon gång i tidernas gryning när patriarken Abraham vandrade västerut från den sumeriska staden Ur. Anledningen till utvandringen var att Gud hade upprättat ett förbund med Abraham och i samband med detta lovat att Abraham och hans efterkommande skulle besitta landet Kanaan. De enda äkta avkommorna till Abraham var enligt den här historien judarna medan araberna var söner till en slavinna och moabiter och ammoniter hade kommit till genom blodskam. Edomiterna, Esaus söner, var visserligen genuina arvingar till Jakob, men Esau hade sålt sin förstfödslorätt för lite soppa och ett bröd och fick aldrig Abrahams välsignelse.

Berättelsen om de olika folken i området runt Jerusalem finns alltså i den judiska bibeln Tanak. Tanak är grunden för alla de tre monoteistiska religionerna, den kallas Gamla Testamentet i den kristna världen och är också, tillsammans med det kristna Nya Testamentet, grunden för predikningarna i Koranen. Skrifterna i Tanak är enligt allmänt accepterade uppgifter mycket gamla. De första böckerna skall ha skrivits av Moses någon gång på 1400- eller 1200-talet före vår tideräkning. David skall ha skrivit sina psalmer på 1000-talet fvt och profeten Jesajas bok skall ha kommit till på 700-talet fvt.

Men under de år som jag har arbetat med att förstå bakgrunden till de monoteistiska religionerna har jag fått en helt annan syn på deras uppkomst. Jag vill i stället starta förhistorien till de monoteistiska religionerna den 13 juni år 323 fvt. Den dagen dör den knappt 33-årige Alexander den store helt oväntat i Babylon. Efter Alexanders död bildas en förmyndarregering bestående av makedoniska stormän (diadokerna) för att regera riket för Alexanders omyndige son och dennes samregent, Alexanders halvbror. Under åren fram till 281 fvt pågår en maktkamp mellan de makedoniska stormännen. Under den här tiden mördas Alexanders mor år 316 och hans hustru Roxane och deras son år 310 fvt. Flera krig utkämpas mellan diadokerna med maktförskjutningar och gränsförändringar som följd. År 281 fvt bildas slutligen tre stora monarkier, Makedonien under Antigonos arvingar, Främre Asien under seleukiderna och Egypten under ptoleméerna. Gränsen mellan seleukider och ptoleméer går vid den här tiden i Syrien och man utkämpar talrika krig om området.

Mellan åren 304 och 220 fvt råder i stort sett jämvikt mellan de hellenistiska stormakterna. Den grekiska kulturen sprids och utvecklas till en världskultur. Det seleukidiska riket är det ojämförligt största av de hellenistiska staterna och styrs som en federation. I öster hotas dock gränsen av det nybildade Partherriket (bildat 247 fvt) och det baktriska riket som blev självständigt 239 fvt. Den seleukidiske kungen Antiochus III (r 223-187 fvt) återupprättade för ett tag väldet i öster genom ett krigståg mot Baktrien och han fördrev också de egyptiska ptoleméerna från Syrien och Palestina.

Väster om det seleukidiska riket hade romarna tagit makten över Grekland genom att besegra den makedoniske kungen Filip V i slaget vid Kynoskefalai år 197 fvt. Filip V fick i fredsfördraget avstå från sin hegemoni över Grekland, betala 1000 talenter i krigsskadestånd samt utlämna hela sin flotta förutom sex skepp till romarna.

Det seleukidiska riket omkring år 200 fvt. Källa: www.worldhitoryMaps.info.

Den seleukidiske kungen Antiochus III hade som sagt stärkt det seleukidiska riket i öster och fördrivit ptoleméerna från Syrien och Palestina. Men mellan åren 192 och 188 fvt hade även han råkat i krig med romarna och vid freden i Apamea bestämdes att Antiochus III skulle betala 15 000 talenter på 12 år och avträda alla krigsskepp utom tio stycken. Under Antiochus III regim fanns det tecken på att olika områden inom det seleukidiska riket kunde komma att brytas sig loss. Under hans son Antiochus IV Epifanes (r 175-164 fvt) bröt det till exempel ut en revolt i Kilikien (nuv. södra Turkiet) år 171 fvt och i öst hade parterna erövrat stora områden.

År 170 fvt regerade alltså Antiochos IV Epifanes i det seleukidiska riket och i Egypten var hans systerson, den cirka sextonårige Ptolemaios VI Filometor, kung. Ptolemaios VI Filometor var gift med sin syster Cleopatra II. Det här året bröt det sjätte syriska kriget mellan det ptolemeiska Egypten och seleukidernas rike ut. Nu gjordes Cleopatra II och kungens yngre bror Ptolemaios VIII Eurgetes till medregenter tillsammans med Ptolemaios VI. Följande år invaderade den seleukidiske härskaren Antiochos IV Egypten och krävde att Ptolemaios VI Filometor skulle få nya rådgivare. I Alexandria krävde folket att Ptolemaios VIII Eurgetes och Cleopatra II skulle vara kungar. År 168 invaderade Antiochos IV åter Egypten och belägrade Alexandria. Romarna intervenerade dock och beordrade Antiochos att lämna Egypten. Under de följande åren samregerade de båda bröderna I Egypten men detta skedd under ständiga interna strider. År 164 fvt fördrevs Ptolemaios VI Filometor av sin bror Ptolemaios VIII och sökte stöd hos romarna. Ptolemaios VI Filometor återvände året efter och tog åter makten över Egypten och Cypern. Ptolemaios VIII blev nu kung i Cyrenaica, ett område i nordöstra Libyen.

I början av 160-talet fvt var alltså det seleukidiska riket till synes starkt medan Egypten slets sönder av interna strider mellan de ptolemeiska härskarna. Men detta var en sanning med modifikation. Även inom det seleukidiska riket hade man en situation där kampen om kungamakten kunde blossa upp vid första bästa tillfälle. Rikets gränser var också allt annat än säkra. Antiochos IV startade 167 fvt ett nytt härtåg i öster i ett försök att återta de östliga provinser som gått förlorade.

Uppror i Palestina

Palestina hade av tradition utgjort en arena för kampen mellan seleukider och ptoleméer. Området hade ända sedan 301 fvt varit en del av det ptolemeiska riket i Egypten men år 198 fvt erövrade Antiochus III de ptolemeiska provinserna Coelisyrien och Fenicien från Egypten och Palestina blev en del av det seleukidiska riket. Området kring Jerusalem verkar ha haft ett visst självbestämmande som grundades på översteprästämbetet men man betalade tribut till seleukiderna och stod förstås i kraftig beroendeställning till dem. När översteprästen Simon II dog år 175 fvt bröt en strid om makten ut mellan hans söner Jason och Onias III. Det fanns också andra pretendenter, en man vid namn Menelaus sattes in som överstepräst av den seleukidiske kungen och han innehade ämbetet mellan 171 och 161 fvt. I samband med strider mellan Menelaus och Jason invaderade den seleukidiske kungen Antiochos IV Jerusalem år 167 och återinsatte Menelaus som hade avsatts av Jason.

I den här maktkampen dök en grupp under ledning av en man vid namn Mattathias upp i samband med Antiochos invasion och Menelaus återinsättande. Mattathias dog dock redan i början av upproret mot seleukiderna och ledningen togs över av hans son Judas. Judas Mackabeus tog kontroll över templet i Jerusalem år 165 fvt och när Antiochos IV plötsligt dog år 164 fvt fick man ett visst andrum. I stället för att möta ett övermäktigt motstånd i form av ett starkt seleukidiskt rike stred den mackabeiska gerillan nu mot ett imperium som slets sönder av dynastiska strider. Detta innebar att Judas lyckades utverka religionsfrihet för judarna, eller i alla fall för sitt eget parti, omkring år 163 fvt. Den som gav Judas löfte om religionsfrihet var den seleukidiske generalen Lysias som vid den här tiden belägrade Jerusalem där Judas hade tagit makten. Lysias hade egentligen ett övertag i belägringen men såg sig plötsligt tvungen att återvända till Antiokia för att bevaka sina egna intressen i de interna seleukidiska maktstriderna. Han ingick därför en uppgörelse med Judas där dennes parti tillförsäkrades religionsfrihet.

Striderna mellan de judiska upprorsmännen och det seleukidiska riket fortsatte dock och Judas Mackabeus sände år 161 fvt en delegation till Rom under ledning av en man vid namn Eupolemus för att tillförsäkra sig romarnas stöd. Rom hade naturligtvis intresse av att det seleukidiska riket försvagades och uppmuntrade därför separatistiska tendenser. Den mackabeiska delegationens petition godtogs också och romarna erkände en fristående judisk stat men det skulle ta flera år av strider innan detta blev en politisk realitet. När Judas stupade i en strid med seleukiderna under ledning av generalen Bacchides år 160 fvt blev hans bror Jonathan ledare för den mackabeiska frihetskampen.

Efter Judas död drog sig det mackabeiska partiet undan till träskområden öster om floden Jordan. Den seleukidiske generalen Bacchides antog att rebellerna i och med Judas död hade förlorat alltför mycket i styrka för att längre utgöra något problem och lämnade därför området. Under de följande åren verkar Jonathan och brodern Simon ha terroriserat de befolkningsgrupper som var hellenistiskt (seleukidiskt) orienterade och två år senare begärde staden Akra hjälp och beskydd från Bacchides. Bacchides förföljde och belägrade Jonathan och Simon som hade förskansat sig i ett ökenfäste kallat Beth-Hogla. Efter flera dagars belägring, som tydligen varken var behaglig för de belägrade eller belägrarna, erbjöd Jonathan Bacchides ett fredsfördrag som accepterades. Man utväxlade krigsfångar och Bacchides drog sig tillbaka. Jonathan etablerade nu sitt högkvarter i staden Michmash och tydligen var perioden mellan åren 158 fvt och 153 fvt relativt lugn i området.

Jonathan arbetade under de här åren tydligen med att bygga upp sitt partis styrka inför den slutliga kampen om Jerusalem. Genom att utnyttja motsättningarna mellan olika personer som kämpade om makten i det seleukidiska riket lyckades Jonathan få tillåtelse av kungen Demetrios I Soter att sätta upp en armé. Med denna arme´ intog han Jerusalem år 153 fvt och nu kunde han för första gången fira en fest som överstepräst för den nya religionen i templet där. År 152 fvt blev hans position som överstepräst i Jerusalem bekräftad av Demetrios motståndare, den seleukidiske tronpretendenten Alexander Balas. Nu var Jonathan den officielle ledaren för det judiska folket. Demetrios I förlorade sin tron och sitt liv år 150 fvt och Alexander Balas blev kung över seleukiderna. När Alexander Balas firade bröllop mellan sin son och dottern till de egyptiska härskarna Ptolemaios VI and Cleopatra II var Jonathan inbjuden och han behandlades enligt den judiska historieskrivningen vid det tillfället som en jämlike till de två kungarna.

År 147 fvt utkämpade Jonathan och hans bror Simon ett slag mot Apollonius som var guvernör i Coelisyrien. De mackabeiska bröderna segrade, och som belöning för detta fick Jonathan staden Ekron av Alexander Balas. Under denna kampanj intog Jonathan också bland annat staden Azotus (Ashdod eller Gaza) och brände den tillsammans med templet som var helgat till guden Dagon och omkringliggande byar. År 145 fvt besegrades Alexander Balas i ett slag mot sin svärfar Ptolemaios VI som också själv dog i striderna. Nu blev Demetrios II Nikator regent i seleukidernas rike. Jonathan tog i samband med maktskiftet chansen att erövra staden Akra och drog därmed på sig den nye seleukidiske kungens ilska, men Jonathan lyckades snart pacificera honom med rikliga gåvor. Demetrios II bekräftade Jonathans ställning som överstepräst i Jerusalem och gav honom också tre samariska områden, varpå Jonathan som tack återlämnade Akra till seleukiderna. Jonathan var nu ståthållare och överstepräst och han hade lyckats utverka skattebefrielse från seleukiderna. Men snart bröt ett nytt inbördeskrig ut bland seleukiderna, generalen Tryphon förde fram Alexander Balas späde son som rättmätig kung och Jonathan ställde trupper till förfogande för att skydda kung Demetrios.

När Tryphon erövrade seleukidernas huvudstad Antiokia och utropade sig till kung lyckades Jonathan, trots sin allians med Demetrios, att få den nye härskaren att erkänna alla hans rättigheter. Jonathan kunde nu utnämna sin bror Simon till guvernör över kustlandet från Tyros till Egyptens gräns. Jonathan och Simon befäste olika städer inom sitt område och drog därmed på sig Tryphons misstankar. Tryphon kom därför med en armé till Judéen år 143 fvt och lyckades ta Jonathan till fånga, varefter han lät avrätta honom. Efter Jonathans död övertog brodern Simon ledningen för det mackabeiska partiet och översteprästämbetet. Det var alltså först då som man kan säga att det judiska riket på allvar var etablerat och det styrdes av mackabéerna fram till det att romarna intog Jerusalem år 63 fvt.

Den rörelse som Judas Mackabeus ledde kallades enligt Första Mackabeerboken för ”hasidim” (”hasidéer”) vilket betyder ”de heliga”, ”de fromma”, ”de rättfärdiga”. Det var alltså dessa heligas parti som skapade den judiska historien och de texter som numera kallas Tanak/GT. De hänvisade till sig själva i de första fyra Moseböckerna som ”församlingen” medan de kallade sig ”Herrens församling” i Femte Mosebok. De heliga (”de fromme” i 1917 års Bibel och ”de trogna” i Bibel 2000) nämns t.ex. i Ps 30:5 och 31:24 medan de kallar sig ”de rättfärdiga” på andra ställen, t.ex. Ps 37:28-29.

Det var alltså i samband med att det mackabeiska (hasideiska) partiet har makten i Jerusalem mellan åren 165 och 163 fvt som den monoteistiska historien startade. Då började ett arbete med att skapa en teoretisk grund för det egna rike som man kämpade för. Jag anser att det första steget i detta arbete togs i Alexandria och att de som faktiskt gjorde arbetet var två personer vid namn Eupolemus och Artapanus. Det verk som de skapade finns bevarat i de tolv första kapitlen av det som på engelska kallas Antiquities of the Jews och som anses ha författats av en man vid namn Josephus. I denna historia samlade man alla teoretiska grunder som det nya riket skulle komma att behöva, nämligen;

· en definition av det nya landet och en motivering för att man skulle kunna göra anspråk på äganderätten till det

· en beskrivning av ett avgränsat folk

· en ny nationell historia

· en filosofi för att kontrollera det nya folket och hålla det fogligt

· en lag för det nya landet

· ett sätt att finansiera erövringen av landet och maktutövningen

· en kult med högtider

· ett styrelseskick

· en politisk uppdelning i vänner och fiender

Gåtor i Tanak/GT som förklaras i Antiquities

Det finns ett antal gåtor i Tanak/GT som människor funderat över genom tiderna. En sådan gåta är de dagar innan den onde kungen skall komma som nämns i Daniels bok. Som jag redan skrivit om förklaras denna gåta på ett perfekt logiskt sätt i Antiquities. Daniels ”profetia” beskrev Antiochus Epifanes tre år långa förbud för kulten i templet i Jerusalem och Judas Mackabeus erövring och nyöppnande av templet. Andra gåtor som får sin förklaring genom Antiquities handlar till exempel om hebréernas ursprung och vilka folks som egentligen beskrivs i historien om Noas söner.

Vilka var hebreerna?

Vilka var egentligen hebréerna? I Bibeln nämns de för första gången i samband med Abrams krig mot de fyra kungarna i 1 Mos 14, här är han redan en hebré.

Men en av dem som hade sluppit undan kom och berättade vad som hänt för hebrén Abram, som bodde vid amorén Mamres lund. Mamre och hans bröder Eshkol och Aner var i förbund med Abram. (1 Mos 14:13)

Det enda vi vet om Abrams härstamning före detta är att han var av Terachs släkt. Varför Abram, som enligt Bibeln var av Terachs släkt, skulle kallas hebré är en av de bibliska gåtor som människor funderat över i långa tider.

Sems släkttavla
Detta är Sems släkttavla. Sem hade levt i 100 år när han blev far till Arpakshad, två år efter floden. Efter Arpakshads födelse levde Sem 500 år och fick söner och döttrar. Arpakshad var 35 år när han blev far till Shelach. Efter Shelachs födelse levde Arpakshad 403 år och fick söner och döttrar. Shelach var 30 år när han blev far till Ever. Efter Evers födelse levde Shelach 403 år och fick söner och döttrar. När Ever var 34 år blev han far till Peleg. Efter Pelegs födelse levde Ever 430 år och fick söner och döttrar. När Peleg var 30 år blev han far till Regu. Efter Regus födelse levde Peleg 209 år och fick söner och döttrar. När Regu var 32 år blev han far till Serug. Efter Serugs födelse levde Regu 207 år och fick söner och döttrar. När Serug var 30 år blev han far till Nachor. Efter Nachors födelse levde Serug 200 år och fick söner och döttrar. När Nachor var 29 år blev han far till Terach. Efter Terachs födelse levde Nachor 119 år och fick söner och döttrar. När Terach var 70 år blev han far till Abram, Nachor och Haran. (1Mos 11:10-26)

Naturligtvis finns nyckeln i Antiquities. Urfadern var egentligen Heber och därför kom släkten att kallas hebréer. I vår översättning heter han Ever, vilket förstås gör det svårare att genomskåda sambandet. Följande text är ursprunget för ovanstående vers i 1 Mos 11. Rubriken i Tanak/GT skulle alltså egentligen ha varit ”Hebréernas släkttavla” i stället för ”Sems släkttavla”.

I will now treat of the Hebrews. The son of Phaleg, whose father Was Heber, was Ragau; whose son was Serug, to whom was born Nahor; his son was Terah, who was the father of Abraham, who accordingly was the tenth from Noah, and was born in the two hundred and ninety-second year after the deluge; for Terah begat Abram in his seventieth year. Nahor begat Haran when he was one hundred and twenty years old; (Antiquities I 6:5)

Den här genealogin härstammar från Berossos berättelse från skapelsen och framåt, där han beskriver mytologiska härskare fram till den tionde generationen efter floden.

Berosus mentions our father Abram without naming him, when he says thus: "In the tenth generation after the Flood, there was among the Chaldeans a man righteous and great, and skilful in the celestial science." (Antiquities I 7:2)

Abram och hebréerna var alltså ett nyckelbegrepp i den nya judiska historien, men i Bibeln dyker hebréerna upp utan att man får någon förklaring till vad begreppet står för. Sedan blir det plötsligt synonymt med Kanaan, landet där Jakob levde, eftersom hans son Josef säger att han rövats bort från hebréernas land i 1 Mos 40:15. I Antiquities II berättar Josef för farao att han var “en av de ädlaste av hebréernas stam”. I Femte Mosebok sägs också att hebréerna egentligen är araméer.

Inför Herren, din Gud, skall du sedan säga: ”Min fader var en nödställd aramé, som flyttade ner till Egypten med en liten skara människor. Där bodde de och blev ett stort, starkt och talrikt folk. (5 Mos 26:5)

Detta är svårt att förstå enbart med underlaget från Bibeln, där sägs det bara att Sems söner var Elam, Assur, Arpakshad, Lud och Aram. Arams ättlingar var förstås araméerna, men Abraham var ju ättling till Arpakshad och i Bibeln kallas han och hans släkt aldrig araméer annat än som sagt i 5 Mos 26:5.

Hebreerna var egentligen Kaldéer

Bibelns släkthistoria överensstämmer med Antiquities i alla led från Noa till Abram, men i Bibeln fattas en detalj som däremot är en viktig nyckel till synen på judarnas släktförbindelser i den judiska historien i Antiquities. Precis som i Bibeln sägs det i Antiquities att Abrams förfader var en av Sems fem söner, och att han hette Arphaxad (Arpakshad). Men i Antiquities tillägger man också att Arphaxad gav namn åt (var upphov till) kaldéerna! Arphaxad named the Arphaxadites, who are now called Chaldeans. (Antiquities I 6:4)

Det här förklarar också varför Abram och de andra började sin vandring i Ur i Kaldéen (Sumer), det berodde naturligtvis på att de var kaldéer. Men varför skulle författarna till den judiska historien vilja göra judarna till kaldéer? Det hade varit lättare att låta dem vara araméer eftersom det var dessa som enligt Antiquities, och antagligen ursprungligen Berossos, var arvtagare till näraliggande områden som Syrien och Damaskus. Men i den nya judiska historien är Abraham, Moses och de andra judiska profeterna kaldéernas arvtagare. Kaldéerna var enligt den allmänna uppfattningen de genom tiderna största vetenskapsmännen, prästerna och magikerna. Mose förmåga att förvandla käppar till ormar, vatten till blod och så vidare var i det perspektivet inget annat än ett arv av magisk kunskap från de kaldeiska urfäderna.

LÄnder och folk

I Bibeln finns en genealogi som utgår från Noa som överlevde den stora floden. Från Noas tre söner Sem, Ham och Jafet hade sedan hela jorden befolkats. Det är ofta ganska svårt att förstå vilka folk och länder som beskrivs i den här stamtavlan i Bibeln men i Josephus Antiquities finns den ursprungliga versionen. I tabellen nedan finns beskrivningen av de olika folken från Första Mosebok kapitel 10, en förklaring från Bibel 2000 samt nyckeln till gåtan om folken från Antiquities.

Bibel 2000 (1 Mos 10:2-29)	Förklaring i Bibel 2000[1]	Förklaring I Antiquities I 6
Jafet		(the land) beginning at the mountains Taurus and Amanus, they proceeded along Asia, as far as the river Tansis, and along Europe to Cadiz;
Jafets söner var Gomer, Magog, Madaj, Javan, Tuval, Meshek och Tiras.	Gomer = kimmererna (vid Svarta havet); Madaj = mederna (sydväst om Kaspiska havet); Javan = grekerna (jonierna); Tuval, Meshek och Togarma = folk i östra Mindre Asien;	Gomer= Galatians. Galaterna var en keltisk folkgrupp som utbredde sig från västra till centrala Mindre Asien i början av 200-talet fvt. Magog= Scythians. Skyterna levde norr om Svarta Havet. Madaj= Medes. Mederna(?) (makedonier?) Javan =Ionia. Jonierna och alla greker. Tuval=Thobal= Iberes. Ibererna på Iberiska halvön (nuv Spanien). Meshek=Mososh= Cappadocians. Kappadokierna levde i Mindre Asien. Tiras=Thiras= Thracians. Thrakerna fanns i ett områder som ung. motsvarar nuv. Bulgarien.
Gomers söner var Ashkenas, Rifat och Togarma.	Ashkenas = skyterna? (vid Svarta havet);	Ashkenas =Aschanax=Rheginians. Herodotos talar om ”the Rheginians and theTarantinians”, alltså innevånare I Rhegion respektive Tarentum i södra Italien. Rifat=Riphath= Paphlagonians. Paflagonien var en forntida region vid Mindre Asiens svartahavskust. Togarma=Thrugramma=Phrygians. (Frygerna)
Javans söner var Elisha och Tarshish, kitteerna och rodaneerna. Från dem kom folken som spred sig till öarna och kustlandet, vart och ett i sitt land och med sitt språk, i olika stammar och folk.	Elisha och kitteerna = folk på Cypern; > Tarshish = ett fenikiskt folk i medelhavsområdet; rodaneerna = invånarna på Rhodos; >	Elisha=Aeolians. Aiolerna var en forngrekisk stam i Thessalien och Boiotien samt i ett mellan 1000- och 700-talen f.Kr. koloniserat område i n.v. Mindre Asien. Tarshish = Tharsus. Innevånarna i Kilikien i östa Mindre Asien. Kitterna=Cethima=Cypern. I Antiquities sägs att ”alla (grekiska) öar och större delen av kusten kallas Cethim av hebreerna”.
Ham		the land from Syria and Amanus, and the mountains of Libanus; seizing upon all that was on its sea-coasts, and as far as the ocean, and keeping it as their own.
Hams söner var Kush, Misrajim, Put och Kanaan.	Kush = nubierna; Misrajim = egypterna; Put = ett folk i Libyen; Kanaan = kanaaneerna;	Kush=Chus=etiopierna Misrajim=Mesraites=egyptierna Put=Phut = Libyen Kanaan = Kanaaneerna
Kushs söner var Seba, Havila, Savta, Ragma och Savteka. Ragmas söner var Saba och Dedan.	Seba, Havila, Savta, Ragma, Savteka, > Saba och Dedan = folk i Arabien;	Seba =Sabeans=sannolikt ett folk i Etiopien. Havila =Getuli= afrikanskt folk i norra delen av Sahara. Savta=Sabathens=Astaborans=folk i Etipien eller Nubien. Ragma=Ragmus, fader till Judadas=folk i västra Etiopien och Sabas/ Sabeans i samma område. Savteka=Sabactas. Dedan=Judadeans.
Misrajim blev far till ludeerna, anameerna, lehaveerna, naftucheerna, patruseerna, kaslucheerna, från vilka filisteerna härstammar, och kaftoreerna.	lehaveerna = ett folk i Libyen; patruseerna = ett folk i övre Egypten; kaftoreerna = invånare på Kreta eller på Cypern ( > Filisteen);	Ludderna=Ludieim, anameerna=Enemim, lehaveerna =Labim. Alla tre var tydligen folk i Libyen. Naftucheerna=Nedim, Patruseerna= Phethrosim, kaslucheerna=Chesloim kaftoreerna= Cephthorim. Städer I Etiopien som förstördes i det etiopiska kriget.
Kanaan blev far till Sidon, den förstfödde, och till Het, till jevuseerna, amoreerna, girgasheerna, hiveerna, arkeerna, sineerna, arvadeerna, semareerna och hamateerna. Sedan utbredde sig de kanaaneiska stammarna, så att deras område sträckte sig från Sidon fram till Gerar och ända bort till Gaza, vidare fram till Sodom och Gomorra, Adma och Sevojim, ända bort till Lasha.	Sidon = ett fenikiskt folk; Het = > hettiterna (i Mindre Asien); jevuseerna = invånarna i Jerusalem; arkeerna, sineerna, arvadeerna, semareerna och hamateerna = fenikiska folk; > amoreerna, girgasheerna och hiveerna = folk i Palestina;	Sidon=staden Sidon. Het= Chetteus, Jevuseerna= Jebuseus, amoreerna=Amorreus, girgasheerna=Gergesus, hiveerna=Eudeus. Alla dessa var städer i det område som hebréerna påstods ha erövrat. Arkeerna= Arucas. Innevånarna i Arce i Libanon. Sineerna= innevånare i Sinai. Arvadeerna=innevånare på ön Aradus=Arwad, Syriens enda ö. Semareerna=Samareus. Innevånarna i Samaria. Hamateerna=Amathe/Epiphania. Innevånarna i Hamath/Hama i Syrien.
Sem		the land that began at Euphrates, and reached to the Indian Ocean
Också Sem, Jafets äldste bror, fick söner. Han blev stamfar till alla Evers ättlingar. Sems söner var Elam, Assur, Arpakshad, Lud och Aram.	Elam = elamiterna (öster om Tigris); Assur = assyrierna; Arpakshad = babylonierna?; Aram = arameerna (i Syrien);	Elam=elamiter. Assur=assyrier. Arpakshad=Arphaxad=Chaldeans=kaldéer/babylo-nier. Lud=Laud=Lydians. Innevånare I Lydien. Aram=Syrians.
Joktan blev far till Almodad, Shelef, Hasarmavet, Jerach, Hadoram, Usal, Dikla, Oval, Avimael, Saba, Ofir, Havila och Jovav. Alla dessa var Joktans söner. De hade sina boplatser från Mesha fram till Sefar, bergsområdet i öster.	Hasarmavet = ett folk i Sydarabien.	Now Joctan, one of the sons of Heber, had these sons, Elmodad, Saleph, Asermoth, Jera, Adoram, Aizel, Decla, Ebal, Abimael, Sabeus, Ophir, Euilat, and Jobab. These inhabited from Cophen, an Indian river, and in part of Asia adjoining to it. Hasarmavet= Asermoth. Cophen=floden Kabul. Joktans område är Gandhara, ett av akamenidernas (persernas) gamla satrapier.

Beskrivningen av jordens folk är alltså i allmänhet mycket logisk i Antiquities. Den förste var Noa och efter honom blev hans söner stamfäder för alla jordens innevånare. Jafet var området från Taurusbergen (gräns mellan Mindre Asien och Syrien) genom Europa till Cadiz. I det här området fanns kelter, skyter, greker, traker, frygier, kappadokier och innevånare i Kilikien och Paflagonien. Dessutom nämns Cadiz på iberiska halvön som sannolikt grundades av greker samt den grekiska staden Tarentum i södra Italien. Att mederna nämns i det här sammanhanget verkar däremot vara ett misstag, det var antagligen ursprungligen något annat område som avsågs, kanske Makedonien.

Ham var Afrika med Egypten, Libyen och Etiopien. Här blir det hela en aning förvirrat i Antiquities eftersom författarna gjorde Kanaan till en avläggare från Afrika. I det här sammanhanget har man också lagt in en historia om att Ham såg sin fars blygd men att förbannelsen för detta drabbade Kanaan.

Sem var området från Syrien och österut via Babylonien, Assyrien, Elam och bort till Gandhara som låg i nuvarande nordöstra Pakistan. Lydierna nämns också som innevånare i Sems område vilket är underligt, de borde ju rätteligen tillhöra Jafet eftersom de levde i Mindre Asien.

Men bortsett från placeringen av mederna och lydierna är genealogin i Antiquities i det stora hela korrekt om man ser den som en beskrivning av befolkningar i olika geografiska områden. Och varifrån kom då denna beskrivning ursprungligen? Författarna till Antiquities satte säkert inte ihop den på egen hand och den verkar inte heller direkt avspegla ett perspektiv med ursprung i Alexandria. Det mest logiska är förstås att genealogin i Antiquities hämtades från Berossos kaldeiska historia. Kaldéerna var kända för sina genealogier och att Berossos hade skrivit om Noa vet man från andra källor. Berossos skrev sin historia efter Alexander den stores erövring vilket förklarar att städer som Cadiz och Tarentum som hade grundats av grekerna förekommer i beskrivningen. Nu kände babylonierna säkert till mer om Indien än Gandhara och de kände säkert också till Kina, men antingen valde Berossos inte att ta med dessa områden i sin beskrivning eller också rationaliserade författarna till Antiquities bort den delen. Det är också betecknande att romarna inte nämns i genealogin för Noas söner. Romarna erövrade de sista fria grekiska städerna på halvön, Tarent och Rhegion, år 272 och 270 fvt men det skedde alltså efter det att Berossos hade skrivit sin kaldeiska historia någon gång runt 290 fvt.

Ofir

Historien om Ofir är ytterligare en orsak till att författarna till Antiquities inte kan ha varit de som ursprungligen skrev berättelsen om de folk som härstammade från Noas söner. Ofir var ju som vi såg ovan en del av Joktans område och låg i Gandhara i nuvarande nordöstra Pakistan. Men i berättelsen om kung Salomo i Antiquities VIII 6 låter man honom äga land vid Röda Havet och skicka skepp att hämta guld i Ofir. Här sägs Ofir vara samma sak som Aurea Chersonesus, den stora halvö i Sydostasien där numera Thailand ligger. Det här visar som jag ser det att författarna till Antiquities själva inte riktigt hade förstått den geografiska beskrivning som de hade lagt in i sin historia.

Magog

Magog var ju stamfar för skyterna. De mest betydande skytiska grupperna var boskapsskötare på stäppen mellan Dnestr och Don. Under 500-talet fvt blev kontakter med grekiska städer vid norra Svarta Havet viktiga och omkring år 512 fvt slog skyterna tillbaka den persiske storkonungen Dareios I:s försök att underkuva dem.

I Hesekiels profetia kapitel 38 och 39 dyker Magog upp för andra och sista gången i Tanak/GT och där profeterar Hesekiel mot storfursten Gog i landet Magog som gör krigsförberedelser mot Israel. Israels gud skall sända eld mot Magog och alla dem som lever i trygghet på öarna (grekerna). Då skall de inse att han är Herren. Här har man tydligen trott att Magog var någon grekisk furste, för skyterna lär väl aldrig ha förberett något krig mot Palestina.

Folken, kitteer och Goyim

Ett viktigt tema i Antiquities I-XII och senare i Tanak/GT är judarnas avskildhet från andra folk och då särskilt från de omgivande folken och från grekerna (de härskande seleukiderna). Dessa folk är hedningar till skillnad från judarna som tror på den enda rätta guden. I nästa steg blev hedningar de människor som inte var kristna och på det sättet kunde man parodiskt nog definiera judarna som hedningar. Ursprunget till beteckningen för hedningar finns i 1 Mos 10:5 där det hebreiska ordet ”goy” förekommer för första gången. ”Folken” som beskrivs i denna och föregående vers är i huvudsak grekerna som också i förbinds med kitteerna (cyprioterna) i Tanak/GT. Under upproren mot romarna under första och andra århundradet av vår tideräkning kom kitteerna att ses som samma sak som romarna.

Henok

En av de gåtfulla personerna i Tanak/GT är Henok som försvinner på ett mystiskt sätt.

Efter Metushelachs födelse levde Henok 300 år och fick söner och döttrar. Henoks hela livstid blev 365 år. Henok levde i gemenskap med Gud. Sedan fanns han inte mer, ty Gud tog honom härifrån. (1 Mos 5:22-24)

I Antiquities försvinner faktiskt Henok lika spårlöst som i Bibeln, men här kallas han förstås för Enok.

This Malaleel, having lived eight hundred and ninety-five years, died, leaving his son Jared, whom he begat when he was in his hundred and sixty-fifth year. He lived nine hundred and sixty-two years; and then his son Enoch succeeded him, who was born when his father was one hundred and sixty-two years old. Now he, when he had lived three hundred and sixty-five years, departed and went to God; whence it is that they have not written down his death. (Antiquities I 3:4)

Författarna till den nya judiska historien avsåg tydligen att beskriva någon som gick över till gudavärlden utan att det blev kvar någon död kropp efter honom. I Bibeln försvann nästa led i kedjan, men i Antiquities var Enok/Henok en föregångare till profeten Elia. Långt senare i denna historia dyker Enok/Henok nämligen upp för andra och sista gången som ett bevis på att Elia var lika gudomlig som sin företrädare Enok/Henok.

Now at this time it was that Elijah disappeared from among men, and no one knows of his death to this very day; but he left behind him his disciple Elisha, as we have formerly declared. And indeed, as to Elijah, and as to Enoch, who was before the deluge, it is written in the sacred books that they disappeared, but so that nobody knew that they died. (Antiquities IX 2:2)

Änglarna och människornas döttrar

Precis före berättelsen om Noa och floden i Första Mosebok finns en episod om änglar som låg med människornas döttrar, och i samband med det blev människornas ålder begränsad till 120 år. Denna passus har inte samband med något annat i Bibeln.

Jättarna
När människorna nu började bli talrika på jorden och döttrar föddes åt dem, såg gudaväsendena att människornas döttrar var vackra, och dem de tyckte bäst om tog de till hustrur. Då sade Herren: ”Min livsande skall inte bli kvar i människan för alltid — hon är dock av kött. Hennes livstid skall vara 120 år.”

På den tiden — och även senare — när gudaväsendena låg med människornas döttrar och fick barn med dem, fanns det jättar på jorden. Detta var urtidens hjältar, och deras rykte var stort. (1 Mos 6:1-4)

I grundberättelsen i Antiquities är det som straff för människornas samröre med änglaväsendena som livslängden begränsas och den stora floden kommer över jorden. Det är också på grund av att han reagerat mot detta bruk som Noa räddas undan katastrofen.

NOW this posterity of Seth continued to esteem God as the Lord of the universe, and to have an entire regard to virtue, for seven generations; but in process of time they were perverted, and forsook the practices of their forefathers; and did neither pay those honours to God which were appointed them, nor had they any concern to do justice towards men. But for what degree of zeal they had formerly shown for virtue, they now showed by their actions a double degree of wickedness, whereby they made God to be their enemy. For many angels of God accompanied with women, and begat sons that proved unjust, and despisers of all that was good, on account of the confidence they had in their own strength; for the tradition is, that these men did what resembled the acts of those whom the Grecians call giants. But Noah was very uneasy at what they did; and being displeased at their conduct, persuaded them to change their dispositions and their acts for the better: but seeing they did not yield to him, but were slaves to their wicked pleasures, he was afraid they would kill him, together with his wife and children, and those they had married; so he departed out of that land. (Antiquities I 3:1)

Amram och Mirjam

En annan gåta handlar om Amram och Mirjam. Amram är Moses och Arons far, men han nämns bara en gång i Bibeln. Moses, Aron och Mirjam är frukter av ett incestuöst förhållande mellan Amram och hans faster.

Amram gifte sig med Jokeved, sin faster, och hon födde honom Aron och Mose. Amram blev 137 år gammal. (2 Mos 6:20)

I Antiquities är denna historia mycket mer logisk. Först berättar en egyptisk skrivare, alltså präst, att det skall födas ett barn bland hebréerna som skall upphöja hebréerna och förödmjuka egyptierna. Farao utfärdar då ett påbud att alla nyfödda judiska pojkar skall kastas i floden. Nu dyker Amram upp. Han är en välbärgad jude vars hustru väntar barn. Amram oroar sig för det väntade barnet och ber gud att han skall förskona hebréerna eftersom de aldrig överträtt lagarna för det rätta sättet att dyrka gud. Då visar sig en gud eller en ängel för Amram i en dröm och berättar att det barn som skall födas skall bli känt över hela världen, och att det även skall födas en bror som skall bli en präst för evärdliga tider. Föräldrarna grips av bävan vid detta besked, men allt går som förutsagt. När barnet föds behåller man honom först i tre månader, men sedan sätts han ut i en ark på floden. Men pojkens syster Mirjam håller ett vakande öga över honom.

Know therefore that I shall provide for you all in common what is for your good, and particularly for thyself what shall make thee famous; for that child, out of dread of whose nativity the Egyptians have doomed the Israelite children to destruction, shall be this child of thine, and shall be concealed from those who watch to destroy him: and when he is brought up in a surprising way, he shall deliver the Hebrew nation from the distress they are under from the Egyptians. His memory shall be famous while the world lasts; and this not only among the Hebrews, but foreigners also: - all which shall be the effect of my favor to thee, and to thy posterity. He shall also have such a brother, that he shall himself obtain my priesthood, and his posterity shall have it after him to the end of the world. (Antiquities II 9:3)

Mirjam sägs i Bibeln vara Arons syster när hon för första gången oväntat dyker upp vid uttåget ur Egypten och spelar tamburin. Sedan förekommer hon i en episod i 4 Mos 12 där hon plötsligt blir vit som snö av spetälska varefter hon dör i 4 Mos 20. I Antiquities hör vi däremot tal om Mirjam redan när hon från stranden håller uppsikt över Moses i vassen. I Antiquities III dör så Mirjam, precis som i Tanak/GT, men här beskrivs också hennes begravning och speciellt de reningsceremonier som man utför när någon dör. Motivet för att nämna Mirjams död är alltså att skapa ett tillfälle att presenterna de hebreiska sedvänjorna vid rening efter en som dött. Denna sedvänja med den röda kon var i sin tur något som man skapade efter inspiration från de magiska reningsriterna i Avesta, vilket behandlas senare i den här boken.

Then it was that Miriam, the sister of Moses, came to her end, having completed her fortieth year since she left Egypt, on the first day of the lunar month Xanthicus. They then made a public funeral for her, at a great expense. She was buried upon a certain mountain, which they call Sin: and when they had mourned for her thirty days, Moses purified the people after this manner: He brought a heifer that had never been used to the plough or to husbandry, that was complete in all its parts, and entirely of a red colour, at a little distance from the camp, into a place perfectly clean. This heifer was slain by the high priest, and her blood sprinkled with his finger seven times before the tabernacle of God; after this, the entire heifer was burnt in that state, together with its skin and entrails; and they threw cedar-wood, and hyssop, and scarlet wool, into the midst of the fire; then a clean man gathered all her ashes together, and laid them in a place perfectly clean. When therefore any persons were defiled by a dead body, they put a little of these ashes into spring water, with hyssop, and, dipping part of these ashes in it, they sprinkled them with it, both on the third day, and on the seventh, and after that they were clean. This he enjoined them to do also when the tribes should come into their own land. (Antiquities III 4:6)

I Tanak/GT finns lagen om den röda kon i 4 Mos kapitel 19, alltså strax innan berättelsen om Mirjams död, men sambandet mellan de två delarna av denna berättelse är brutet i Bibeln. Innehållet i förordningen överensstämmer dock i alla detaljer med ritualen i Antiquities.

Detta är den lagbestämmelse som Herren har fastställt: Säg till israeliterna att de skall föra fram en röd ko, en som är utan vank och lyte och aldrig har gått under ett ok. Ni skall överlämna den till prästen Elasar, och den skall sedan föras utanför lägret och slaktas i hans närvaro. Därefter skall prästen Elasar ta av dess blod på fingret och sju gånger stänka blodet mot uppenbarelsetältets framsida. Sedan skall kon brännas upp i hans åsyn: hud, kött och blod skall brännas tillsammans med inälvorna. Prästen skall ta cederträ, isop och karmosinröd ull och kasta det på bålet där kon ligger. Han skall tvätta sina kläder och bada och får sedan komma in i lägret men är oren till kvällen. (4 Mos 19:1-7)

Nästa kapitel i Fjärde Mosebok inleds sedan med Mirjams död. Man har dock satt en rubrik som gör att man inte kan se något samband mellan det föregående kapitlet och det som nämner Mirjams död, vilket alltså effektivt döljer att dessa två avsnitt ursprungligen tillhörde ett enda sammanhang.

Vatten ur klippan vid Kadesh
Hela Israels menighet nådde fram till Sinöknen i första månaden, och folket slog sig ner i Kadesh. Där dog Mirjam, och där blev hon också begravd. (4 Mos 20:1)

Moses

Varför blev egentligen Moses utsedd till hebréernas store lagstiftare? I Andra Mosebok berättas bara att han var av Levis släkt, och detta ger senare upphov till hela myten om leviterna som en speciell prästkast. Men författarna till Antiquities hade mycket större tankar om Mose ursprung. Han var nämligen en son av Abraham i den sjunde generationen. Det här motsäger naturligtvis historien om att hebréerna var i Egypten i fyrahundra år innan uttåget, men det spelade mindre roll eftersom sju var ett magiskt tal.

Hereupon it was that Thermuthis imposed this name Mouses upon him, from what had happened when he was put into the river; for the Egyptians call water by the name of Mo, and such as are saved out of it, by the name of Uses: so by putting these two words together, they imposed this name upon him. And he was, by the confession of all, according to God's prediction, as well for his greatness of mind as for his contempt of difficulties, the best of all the Hebrews, for Abraham was his ancestor of the seventh generation. For Moses was the son of Amram, who was the son of Caath, whose father Levi was the son of Jacob, who was the son of Isaac, who was the son of Abraham. (Antiquities II 9:6)

I Bibeln är denna berättelse komprimerad på ett sätt som gör att Amrams släktregister och den viktiga släktskapen med Abraham helt försvinner.

När pojken blev större förde hon honom till faraos dotter, som adopterade honom och gav honom namnet Mose. ”Jag har ju dragit upp honom ur vattnet”, sade hon. (2 Mos 2:10)

Hur och Besalel

I Andra Mosebok utses Besalel till det extremt viktiga arbetet med att bygga helgedomen (templet) i öknen.

Jag har utvalt Besalel, son till Uri, son till Hur, av Juda stam, och fyllt honom med gudomlig ande, med insikt, förmåga och kunskap och allt slags hantverks-skicklighet, så att han kan tänka ut konstfulla arbeten och utföra dem i guld och silver och koppar, slipa stenar för infattning, snida i trä, ja, utföra alla slags arbeten. (2 Mos 31:2-5)

Besalel var son till Uri som var son till Hur. Uri har aldrig nämnts före det här tillfället i Bibeln och Hur nämns för första gången i kapitel 17 i Andra Mosebok när han hjälper Aron att hålla upp Mose händer så att han kan sprida kraft till de israelitiska kämparna.

Josua gjorde som Mose hade sagt och stred mot amalekiterna, medan Mose och Aron och Hur gick upp på kullens krön. Så länge Mose höll upp sina händer hade israeliterna övertaget, men när han lät händerna sjunka fick amalekiterna övertag. När Moses händer blev tunga hämtade de en sten åt honom att sitta på. Aron och Hur stod på var sin sida och stödde hans armar, så att han kunde hålla dem uppe tills solen gick ner. (2 Mos 17:10-12)

Hur nämns därefter bara ytterligare en gång i Gamla Testamentet, han får tillsammans med Aron ansvaret att agera domare som Mose ställföreträdare när Moses går upp på Sinai.

Till de äldste sade han: ”Stanna här och vänta tills vi kommer tillbaka till er. Aron och Hur är ju kvar hos er; den som vill få något ärende avgjort kan vända sig till dem.” (2 Mos 24:14)

Att Hur är en viktig person framgår ju av detta, och det är kanske inte så underligt att hans sonson Besalel blir utsedd till tempelbyggare. Men den fullständiga sanningen finns förstås i Antiquities. Hur var nämligen Mirjams make, och genom henne fick Besalel alltså tillgång till det högheliga blodet i Amrams familj. Det här var sannolikt något som härstammade från den gamla mesopotamiska seden att prästinnorna utsåg regenter i städer och länder, iscensättningen i Berossos ursprungliga historia var ju egentligen tempelkulten i Sumer och Akkad. Precis som i Tanak/GT dyker Hur helt plötsligt upp i Antiquities i samband med att han och Aron håller upp Mose armar, men genom att han sägs vara Mirjams make förklaras hans jämbördiga ställning med de profetiska och prästerliga bröderna.

So the armies joined battle; and it came to a close fight, hand to hand, both sides showing great alacrity, and encouraging one another. And indeed while Moses stretched out his hand towards heaven the Hebrews were too hard for the Amalekites: but Moses not being able to sustain his hands thus stretched out, (for as often as he let down his hands, so often were his own people worsted,) he bade his brother Aaron, and Hur their sister Miriam's husband, to stand on each side of him, and take hold of his hands, and not permit his weariness to prevent it, but to assist him in the extension of his hands. When this was done, the Hebrews conquered the Amalekites by main force; and indeed they had all perished, unless the approach of the night had obliged the Hebrews to desist from killing any more. (Antiquities III 2:4)

När Besalel utses till tempelbyggare i Antiquities anges det klart att det är på grund av att han är sonson till Mirjam, ledarens syster. Denna ättelinje på mödernet finns däremot inte med i Bibeln, här nämns bara att Besalel var sonson till Hur.

Now their names are set down in writing in the sacred books; and they were these: Besaleel, the son of Uri, of the tribe of Judah, the grandson of Miriam, the sister of their conductor and Aholiab, file son of Ahisamach, of the tribe of Dan. (Antiquities III 6:1)

Jag har redovisat dessa utdrag ur Antiquities och Bibeln för att ge exempel på uppgifter i Tanak/GT som är oförklarliga i sitt bibliska sammanhang men som är fullkomligt logiska i sitt ursprungliga sammanhang i den nya judiska historien som numera finns i de första tolv delarna av Antiquities. Mitt mål är att visa att Tanak/GT skapades utifrån den judiska historien i de första tolv delarna av Antiquities och inte tvärtom, vilket är den etablerade uppfattningen.

Den kvinnliga ättelinjen från Mirjam till den nya judiska religionen togs alltså helt och hållet bort när den nya historien gjordes till den version vi numera ser i Tanak/GT.

Bevis från Qumran för att Antiquities I-XII fanns före Tanak

Man kan få hjälp i förståelsen av hur Tanak/GT kom till genom Dödahavsrullarna. Bland de texter som upptäcktes i grottorna i Qumran år 1947 och framåt fanns många bibliska texter. Dessa texter uppvisar enligt en artikel på Internet ofta betydande likheter med den masoretiska version som vi ser i dagens hebreiska bibel. Men vissa texter avviker från den masoretiska texten. Detta gäller till exempel texter från Första och Andra Samuelsboken som i stället följer Septuaginta, den första grekiska versionen av Tanak/GT. Det finns också kopior av Septuaginta bland fynden från Qumran.[2]

I artikeln sägs också att många av texterna är skrivna med den gamla fornhebreiska skriften, fast de har daterats till en tid när man egentligen använde en annan mer modern judisk skrift. Jag menar att delar av fynden från Qumran härstammar från templet i Jerusalem, och att det faktum att vissa texter skrevs med en avsiktligt ålderdomlig typ av skrift är ett bevis för att man medvetet försökte framställa Moseböckerna som äldre än de egentligen var. Att Samuels böcker mer liknar Septuaginta än den senare masoretiska texten skulle också bero på att Samuels böcker är en mer eller mindre direkt översättning från Eupolemus och Artapanus judiska historia på grekiska (Antiquities I-XII), och att dessa texter kanske till och med först skapades i en grekisk version i Septuaginta för att först i nästa steg översättas till hebreiska.

Man behövde alltså en grund för det nya judiska riket som man kämpade för att erövra under 160-talet fvt. Antiquities I-XII innehåller denna grund och den skapades i Alexandria där man utgick från redan befintliga texter som till exempel historiska böcker om Babylonien och Egypten. I nästa steg skapades Moseböckerna på hebreiska utifrån den historia som numera finns i Antiquities I-XII. Därefter kom de ”historiska” böckerna som Josua, Domarboken och så vidare. I slutfasen skapades böcker som tillskrevs de profeter som nämndes i den nya historien, alltså Jesajas, Jeremias och Hesekiels ”profetior” som kom till runt 140 fvt (s. 172). När den nya religionen började fungera gjordes dessutom tydligen ”förtydliganden” till lagarna i form av kompletteringar i Femte Mosebok.

Josuas bok

Om man tittar på Josuas bok i skenet av att historien om honom kom till först i Antiquities och att den version som finns i Tanak/GT skapades i ett senare steg ser man att vissa av texterna från Qumran utgör ett mellansteg mot den slutliga versionen av Josuas bok. Historien om Josuas bok är inte fullständig om man inte tar med hela händelsekedjan i tillkomsten av böckerna i Tanak. Ursprungsversionen av berättelsen om Josua som tog över kommandot efter lagstiftaren Moses finns i Antiquities V och innehåller en rak berättelse om tiden från det att Moses togs upp i ett moln till himlen fram till hans efterföljare Josuas död. Nästa steg var att Moseböckerna skapades utifrån Antiquities I-IV, de var sannolikt direkt skrivna på hebreiska. I samband med detta broderades berättelserna från Antiquities bland annat ut med nya lagar och uppräkningar av diverse släktregister etc.

När Josuas bok skapades utgick man precis som i fallet med Moseböckerna från Antiquities men i något skede har man också fört in en del material från Moseböckerna. Bland annat nämndes inte omskärelsen i historien om Josua i Antiquities men i den hebreiska versionen har den lagts in i kapitel 6. I Antiquities hade man skapat ett firande av hebréernas övergång över Jordan genom att man direkt efter övergången reste ett altare av stenar från floden och firade den lyckade passagen. Detta skedde i närheten av Jeriko och före förstörelsen av staden. I Josuas bok i Tanak/GT firas i stället påsk med osyrat bröd efter flodövergången och efter Jerikos förstörelse reser man ett altare på Evalberget och läser ur Mose lag.

När Antiquities I-XII skrevs fanns ju inte Moseböckerna så det föll aldrig författarna in att Josua skulle läsa ur dem efter övergången av Jordan. När slutversionen av Josuas bok däremot skrevs utformades den för att matcha Femte Mosebok med anvisningar för altaret och kulten enligt föreskrifterna i 5 Mos 27 och man lät också Josua läsa ur Mose böcker. Anledningen till att det i den senare versionen skedde efter Jerikos förstörelse och på Evalberget som låg i Samarien var förstås att man ville muta in samariernas heliga platser som sina egna med urgammal rätt från Mose och Josuas dagar. Denna historiska ”rätt” underlättade naturligtvis när man så småningom erövrade Samarien och förstörde alla samariernas heliga platser. Ursprungsberättelsen om altarbygget med stenar från Jordanfloden har i den slutliga versionen ersatts av att man satte ut tolv stenar i floden som minnesmärke över flodövergången.

I ett fragment av Josuas bok från Qumran, 4QJosh^a, finns dock berättelsen om altarbygget fortfarande kvar på samma plats som det har i Antiquities.

Antiquities V	Qumran 4QJosh^a	Masoretisk (etablerad)
Ant. V 1:3. Floden Jordan sänker sig och släpper över Josua och hela folket. Man tar med 12 stenar som minne.		Jos 3. Josua och israeliterna går torrskodda över Jordan-floden
		Jos 4. Josua reser tolv stenar mitt i Jordan som ett minnesmärke av övergången.
Ant. V 1:4. Hebreerna slår läger vid Jeriko och bygger ett altare av stenarna från Jordan. Man instiftar ”passover” för att fira övergången över Jordanfloden och äter det landet gav, korn och annat.	Josua bygger ett altare.
		Jos 5. Amoreiska och kanaaneiska kungar tappar modet efter undret vid övergången av Jordan. Israeliterna omskär sig och firar påsk med det som landet gav, osyrat bröd och korn
Ant. V 1:5-9. Josua belägrar Jeriko. Staden förstörs och alla innevånare mördas. Rikedomarna tas som byte. Josua uttalar en förbannelse över den som försöker bygga upp staden igen.		Jos 6. Josua belägrar Jeriko. Staden förstörs och alla innevånare mördas. Rikedomarna tas som byte. Josua uttalar en förbannelse över den som försöker bygga upp staden igen.
Ant. V 1:10-15. Achars förbrytelse. Misslyckad erövring av Ai. Achar avrättas och begravs på natten som en brottsling. Erövring av Ai.		Jos 7-8:29. Akans förbrytelse. Misslyckad erövring av Ai. Akans stenas och täcks av ett väldigt stenröse. Erövring av Ai.
		Jos 8:30-35. Josua bygger ett altare på Evalberget och ristar in Mose lag på altarets stenar. Texten i lagboken läses upp.
Ant V 1:29. Josua och Eleazar dör.		Jos 24:29-33. Josua och Elasar dör.

Samuelsböckerna

I den etablerade versionen Första Samuelsboken kapitel 11 beskrivs Samuels seger över ammoniterna. Berättelsen börjar helt abrupt med att ”Någon månad senare gick Nachash i Ammon till angrepp mot Javesh i Gilead och belägrade staden (1 Sam 11:1).

I Antiquities VI berättas bakgrunden till Nachash angrepp på Javesh i Gilead. Nachash hade nämligen gjort en massa ont mot judarna som bodde bortom Jordan genom att anfalla dem med en stor armé. Han hade förslavat deras städer och stuckit ut höger öga på alla dem som hade gått över till honom eller som blivit tagna som gisslan i kriget. När Nachash hade gjort detta mot dem som bodde på andra sidan Jordan vände han sig mot Javesh i Gilead. Och det är alltså från den punkten som den etablerade versionen av Tanak/GT startar.

1. AFTER one month, the war which Saul had with Nahash, the king of the Ammonites, obtained him respect from all the people; for this Nahash had done a great deal of mischief to the Jews that lived beyond Jordan by the expedition he had made against them with a great and warlike army. He also reduced their cities into slavery, and that not only by subduing them for the present, which he did by force and violence, but by weakening them by subtlety and cunning, that they might not be able afterward to get clear of the slavery they were under to him; for he put out the right eyes (9) of those that either delivered themselves to him upon terms, or were taken by him in war; and this he did, that when their left eyes were covered by their shields, they might be wholly useless in war. Now when the king of the Ammonites had served those beyond Jordan in this manner, he led his army against those that were called Gileadites, and having pitched his camp at the metropolis of his enemies, which was the city of Jabesh, he sent ambassadors to them, commanding them either to deliver themselves up, on condition to have their right eyes plucked out, or to undergo a siege, and to have their cities overthrown (Antiquities VI 5:1)

I 4QSam^a från Dödahavsrullarna finns däremot upptakten till belägringen av Javesh i Gilead beskriven på ett sätt som tydligt har hämtats från Antiquities VI.

"Nahash king of the Ammonites oppressed the Gadites and the Reubenites viciously. He put out the right eye of all of them and brought fear and trembling on Israel. Not one of the Israelites in the region beyond the Jordan remained whose right eye Nahash king of the Ammonites did not put out, except seven thousand men who escaped from the Ammonites and went to Jabesh-gilead" (4QSam^a, Qumran)[3]

Bakgrunden till belägringen av Javesh försvann tydligen på vägen från Antiquities, via 4QSam^a (där den fortfarande finns kvar) och vidare till den slutgiltiga versionen av Första Samuelsboken i Tanak/GT.

Enligt citat från “The Hebrew Bible and Qumran edited by James H. Charlesworth” på internet finns det flera problem med den accepterade (masoretiska) versionen av Samuelsböckerna i Tanak/GT jämfört med den grekiska Septuaginta och 4QSam^afrån Qumran.

· Den masoretiska versionen har tydligen felaktiga indelningar av ord etc. Vissa ord och fraser bryter mot hebreiskans grammatiska regler enligt (Charlesworth s 227-229).

· Antiquities och 4QSam^a stämmer enligt citat från samma källa överens på 6 punkter där texterna i Tanak/GT och Septuaginta avviker.

· Antiquities, 4QSam^a och Septuaginta stämmer enligt citat från samma källa överens på runt tre dussin punkter där texten i Tanak/GT avviker.

· I Antiquities är till exempel jätten Goliat “four cubits and a span” lång. I 4QSam^a är han också “four cubits and a span”. Men i 1 Sam 17:7 i Tanak/GT är han “six cubits and a span”.

Det verkar alltså som om Antiquities, Septuaginta och 4QSam^a i tur och ordning föregick den version av Första och Andra Samuelsboken som vi ser i Tanak/GT. Översättningen av boken från grekiska till hebreiska innebar att man fick problem med språk och grammatik.

Eupolemus och Artapanus skapar en ny judisk historia

Om vi nu accepterar tanken att förlagan till Tanak/GT först skapades som en ny historia om det judiska folket och det judiska riket under mackabéernas kamp för att frigöra området runt Jerusalem från det stora seleukidiska riket, och att denna historia numera finns i de första tolv delarna av Antiquities som tillskrivs Josephus, vem eller vilka var det i så fall som skapade denna nya historia? Det svar som jag har kommit fram till under mitt arbete med monoteismens ursprung är att det var två män vid namn Eupolemus och Artapanus.

Vi vet att Eupolemus var en bildad man och författare eftersom det finns referenser till hans skrifter hos de kristna författarna Eusebius (Praeparatio Evangelica) och Clemens (Stromata). Stil och vokabulär tyder på att Eupolemus skrev på grekiska och man uppskattar tiden till omkring 160 fvt. Han daterade sina verk enligt seleukidernas tideräkning och inte ptoleméernas, vilket ger intryck av en palestinsk snarare än egyptisk bakgrund. Eupolemus skrev enligt citat hos de kristna författarna Clemens och Eusebius om Moses, David och Salomo och han försökte bevisa att det judiska folket hade äldre anor än grekerna.

Enligt samma källor skrev en författare vid namn Artapanus berättelser om Abraham, Moses och Josef med egyptisk anknytning. Det här är naturligtvis historier som finns i Tanak/GT och det vore logiskt att anta att Eupolemus och Artapanus hade hämtat sitt material från den judiska bibeln, om de inte också hade berättat historier som inte finns i denna bok som till exempel historien om hur Abraham lärde egyptierna kaldeiska vetenskaper som matematisk och astronomi och hur Moses instiftade den egyptiska kulten av ibisfågeln. Dessa berättelser finns däremot i den judiska historien i Antiquities som numera tillskrivs Josephus, tillsammans med andra mer ortodoxa legender som också återfinns i Tanak/GT.

Genom att jämföra vad olika antika källor påstås ha berättat om Eupolemus respektive Artapanus kom jag så småningom fram till att Eupolemus måste ha stått bakom den del av den nya judiska historien som härstammade från Berossos historia medan Artapanus, som antagligen levde i Alexandria, hittade på berättelser om de judiska stamfädernas äventyr i Egypten. Bevarade citat från Eupolemus texter visar att han just arbetade med att omdefiniera Berossos historia till ett judiskt sammanhang. När man kompletterade hans nya judiska historia med Artapanus berättelser om judarnas storartade bedrifter i Egypten, fick man just den berättelse som vi ser i de första tolv böcker i Antiquities och i Tanak/GT.

Den förste kristne kyrkohistorikern Eusebius skrev alltså om dessa två författare i den nionde delen av sin Praeparatio Evangelica.[4] Det första som träder fram där är att Eusebius varken verkade ha läst Eupolemus eller Artapanus böcker utan att han i sin tur citerar från Alexander Polyhistor (d. ca 35 fvt). Alexander Polyhistor citerade tydligen Eupolemus från en bok som hade titeln Concerning the Jews of Assyria och som enligt citaten innehöll material som Eusebius hade hämtat från Berossos kaldeiska historia. Eupolemus skall också ha skrivit att Abraham vistades bland de egyptiska prästerna i Heliopolis och att han lärde dem astronomi och andra vetenskaper som ursprungligen hade upptäckts av Enok (Henok).

Eupolemus hade vidare berättat ur den judiska historien att Moses var den förste som lärde judarna om bokstäver och från dem spred sig kunskapen till fenicierna och vidare till grekerna. Efter Moses kom Jesus Naves son (Josua Nuns son), profeter och kungar som David och Salomo. Salomo brevväxlade med Vaphres som var farao i Egypten och med Suron (Hiram) som var kung i Tyrus. Polyhistor hade också berättat om Jeremias profetia och Nebukadnessars erövring av Jerusalem, vilket säkert kom från Eupolemus historia.

När det gäller Artapanus refererade Alexander Polyhistor till en bok som omväxlande kallas Jewish history och Concerning the Jews i Eusebius text. Artapanus hade berättat att Abraham hade lärt den egyptiske faraon astronomi. Josef hade delat upp landet Egypten och avsatt speciella områden för prästerna samt uppfunnit den matematiska konsten att mäta. Josef hade gift sig med Aseneth som var dotter till prästen i Heliopolis. Han hade lagt upp förråd för sju svåra år och hade blivit den ledanden mannen i Egypten.

Om Moses hade Artapanus berättat att en egyptisk prinsessa som var ofruktsam hade tagit ett judiskt barn som sitt eget och kallat honom Mouses. När han blev vuxen kallad grekerna honom för Musaeus. Musaeus/Moses var Orfeus lärare och han gjorde många uppfinningar. Han delade in Egypten i trettiosex distrikt med speciella områden för prästerna och instiftade kulten av ibisen.[5] Moses hedrades som en gud av prästerna för sin förmåga att tolka hieroglyferna och kallades då för Hermes. Men farao avundades Moses för hans briljans och sände honom därför i krig mot Etiopierna med förhoppning att han skulle bli dödad.

'AND Artapanus says, in his book Concerning the Jews, that after the death of Abraham, and of his son Mempsasthenoth, and likewise of the king of Egypt, his son Palmanothes succeeded to the sovereignty. 'This king behaved badly to the Jews; and first he built Kessa, and founded the temple therein, and then built the temple in Heliopolis. 'He begat a daughter Merris, whom he betrothed to a certain Chenephres, king of the regions above Memphis (for there were at that time many kings in Egypt); and she being barren took a supposititious child from one of the Jews, and called him Mouses (Moses): but by the Greeks he was called, when grown to manhood, Musaeus.

'And this Moses, they said, was the teacher of Orpheus; and when grown up he taught mankind many useful things. For he was the inventor of ships, and machines for laying stones, and Egyptian arms, and engines for drawing water and for war, and invented philosophy. Further he divided the State into thirty-six Nomes, and. appointed the god to be worshipped by each Nome, and the sacred writing for the priests, and their gods were cats, and dogs, and ibises: he also apportioned an especial district for the priests.

'All these things he did for the sake of keeping the sovereignty firm and safe for Chenepbres. For previously the multitudes, being under no order, now expelled and now set up kings, often the same persons, but sometimes others. 'For these reasons then Moses was beloved by the multitudes, and being deemed by the priests worthy to be honoured like a god, was named Hermes, because of his interpretation of the Hieroglyphics.

'But when Chenephres perceived the excellence of Moses he envied him, and sought to slay him on some plausible pretext. And so when the Aethiopians invaded Egypt, Chenephres supposed that he had found a convenient opportunity, and sent Moses in command of a force against them, and enrolled the body of husbandmen for him, supposing that through the weakness of his troops he would easily be destroyed by the enemy. (Eusebius of Caesarea, Praeparatio Evangelica IX)

Moses klarade sig dock från kriget med etiopierna och byggde staden Hermopolis som förstås uppkallades efter honom i hans persona som Hermes. Etiopierna blev också så förtjusta i Moses att de tog efter vanan med omskärelse. Farao fortsatte dock att konspirera mot Moses som fick rådet av sin bror Aron att fly till araberna där han gifte sig med dottern till Reguel, regenten i området. Efter det återvände Moses till Egypten, utförde många under och ledde hebréerna ut ur landet.

Against Apion I

Eupolemus och Artapanus arbete kan som jag ser det till viss del spåras i den text som numera kallas Against Apion I och tillskrivs Josephus. Att Against Apion I har satts in i ett helt felaktigt sammanhang i form av fejden mellan de alexandrinska filosoferna Philo och Apion och sedan tillskrivits Josephus kan lätt inses av det faktum att Apion själv överhuvudtaget inte nämns i texten. Den text som kallas Against Apion II och som också tillskrivs Josephus är däremot egentligen en polemik mot Apion som Philo skrev på 40-talet av vår tideräkning. Apion verkade i Alexandria och ledde en delegation till kejsaren Gaius Caligula där han anklagade judarna på grund av de upplopp i staden som lett till många dödsoffer både bland den grekiska och judiska befolkningen.

Against Apion I har alltså försetts med en inledning som knyter texten till den fiktive Josephus och slutet av första århundradet av vår tideräkning och jag kommer att behandla den historien senare i den här boken. Just nu räcker det att sätta in Against Apion I och Against Apion II i sina rätta sammanhang. Against Apion II skrevs säkert av Philo från Alexandria i samband med en strid mellan judar och greker i Alexandria där Apion och Philo båda ingick i en delegation år 40 vt till kejsar Gaius Caligula i Rom. Against Apion I är däremot inte riktad mot Apion men verkar härstamma från samma strid mellan judar och greker i Alexandria.

Grundproblematiken verkar ha varit att grekerna menade att judarnas krav på att vara ett gammalt folk med en stor historia var falska och att deras nation bara hade funnits sedan mackabéernas maktövertagande för (vid den tidpunkten) 200 år sedan. I texten sägs det att grekerna påstår att den judiska nationen har kommit till vid ett mycket sent datum eftersom den inte nämns av några gamla grekiska historiker. Författaren skall däremot bevisa motsatsen genom citat från just grekiska källor.

However, since I observe a considerable number of people giving ear to the reproaches that are laid against us by those who bear ill-will to us, and will not believe what I have written concerning the antiquity of our nation, while they take it for a plain sign that our nation is of a late date, because they are not so much as vouchsafed a bare mention by the most famous historiographers among the Grecians. I therefore have thought myself under an obligation to write somewhat briefly about these subjects, in order to convict those that reproach us of spite and voluntary falsehood, and to correct the ignorance of others, and withal to instruct all those who are desirous of knowing the truth of what great antiquity we really are. As for the witnesses whom I shall produce for the proof of what I say, they shall be such as are esteemed to be of the greatest reputation for truth, and the most skillful in the knowledge of all antiquity by the Greeks themselves. (Against Apion I)[6]

I Against Apion I beskrivs källorna till den judiska historien i Antiquities I-XII, och därmed till berättelserna i Tanak/GT i detalj. Anledningen till att Philo kunde göra denna beskrivning var att han hade tillgång Antiquities och kanske också till nu försvunna texter. Det är i alla fall säkert att han hade tillgång till Antiquities I-XII (vi skall nämligen senare se hur denna text fördes vidare från honom via hans brorson Tiberius Alexander och till Rom). Philo arbetade mycket med att tolka de bibliska texterna och använde sig då av den grekiska versionen av Tanak/GT som kallas Septuaginta.

Men Philo måste också ha haft direkt tillgång till både Eupolemus historia om judarna med grund i Berossos babyloniska historia som kallades Concerning the Jews of Assyria och Artapanus Concerning the Jews som var en historia om judarna i Egypten. Dessa två påhittade judiska historier sattes samman med annat material på 160-talet fvt och resultatet blev det som vi ser i Antiquities I-XII. Det finns en hel del referenser till källorna hos historiker som Berossos och Manetho Antiquities I-XII men i Philos text i Against Apion I är dessa källor mycket bättre beskrivna och här verkar de i stället ha hämtats direkt från Eupolemus och Artapanus ursprungliga judiska historier.

Ett projekt i samverkan

Det är tydligt att Eupolemus och Artapanus har bidragit med var sin del till den nyuppfunna judiska historien. Eupolemus gjorde om Berossos kaldeiska historia till att bli en judisk historia och Artapanus gjorde från sitt hellenistiska och synkretistiska perspektiv i Alexandria om den orfiske teologen Musaeus som var förknippad med Orfeus till att bli en judisk man som hade besegrat etiopier, grundat städer och skapat den egyptiska religionen. Eupolemus mesopotamiska perspektiv märks också genom titeln på hans historia som skall ha varit Concerning the Jews of Assyria. Visserligen var ju ursprunget Berossos babyloniska historia, men tydligen hade man svårt att skilja mellan Assyrien och Babylonien, dessutom handlade ju Berossos verk om både Assyrien och Babylonien. Namnet Mesopotamien användes också under antiken omväxlande om hela området mellan Eufrat och Tigris och om den norra del där Assyrien hade legat.

Det är ju en aning märkligt att Eusebius omväxlande kallar Artapanus historia för Jewish history och Concerning the Jews. Jewish history är såvitt jag förstås samma beteckning som används för Josephus Antiquities och det är möjligt att Eusebius i hastigheten blandade ihop dessa två verk som ju handlade om samma historia. Om det rätta namnet var Concerning the Jews kan jag tänka mig att det egentligen skulle ha varit Concerning the Jews of Egypt som en parallell till Eupolemus Concerning the Jews of Assyria.

Eupolemus Concerning the Jews of Assyria och Artapanus Concerning the Jews (of Egypt) innehöll alltså tillsammans hela historien i Antiquities I-XII, men detta tredje verk skapades inte genom att man helt enkelt lade samman Eupolemus och Artapanus texter. Det skedde tydligen en viss bearbetning som handlade om att man vävde samman de två berättelserna till en helhet. I Antiquities uteslöts också vissa delar från ursprungstexterna. När det gäller Eupolemus text kan man till exempel se detta genom att brevväxlingen mellan Salomo och den egyptiske faraon Vaphres uteslöts medan motsvarande brevväxling mellan Salomo och den tyriske kungen Suron/Hiram behölls. I fallet med Artapanus historia behöll man till exempel Mose krig med etiopierna men uteslöt omnämnandet om att han hade varit Musaeus som hade varit lärare för Orfeus, att han hade varit Hermes och att han hade grundat Hermopolis. Moses fick behålla äran av att ha instiftat kulten av ibisen men han hade inte längre lärt egyptierna att läsa hieroglyfer.

Kan man då vara säker på vem eller vilka det egentligen var som skapade Antiquities? Nej, men man kan ändå göra en kvalificerad gissning. Den nya judiska historien sattes samman omkring år 165-163 fvt. Den var sannolikt klar när Judas Mackabeus utverkade religionsfrihet från den seleukidiske generalen Lysias år 163 fvt. Eupolemus var ledare för en judisk delegation till Rom år 161 fvt och det är mycket troligt att han, som en av ledarna för den nationella frigörelsen och författare till Concerning the Jews of Assyria, också hade deltagit i arbetet med den nya judiska historien under de närmast föregående åren. Det är inte riktigt känt när Artapanus levde, annat än att det var under andra århundradet före vår tideräkning enligt Jewish Encyclopedia, men det starka synkretistiska draget i både hans egen Concerning the Jews och i Antiquities I-XII talar för att han arbetade med båda verken. Jag väljer därför att ange både Eupolemus och Artapanus som författare till den nya judiska historien i Antiquities I-XII.

Antika historier	Eupolemus Concerning the Jews of Assyria	Artapanus Concerning the Jews
Berossos. Skapelsen enligt Enuma Elish. Den sumeriska/babyloniska kungalistan med de tio kungarna före floden. Zi-ud-sura och den stora översvämningen. Kaldéern Abram som lärde ut astronomi, matematik etc. till fenicier och egyptier.	Skapelsen, de tio generationerna före Noa, Abraham som vandrade från Ur i Kaldéen till Fenicien och Egypten etc. Kaldéern Abram är egentligen judarnas stamfader.	.
Cheremon. Historier om ”Josef” och andra egyptiska vise män.		Josef blir nummer ett i Egypten efter farao. De sju nödåren beskrivs på den s.k. hungersnödsstelen och handlar egentligen om kung Djosers tid.
Manetho. Synkretistiska historier om Hermes, Orfeus och andra grekiska och egyptiska gudar och vise män.		Moses krigar mot etiopierna och gifter sig med den etiopiska kungens dotter. Han är egentligen den orfiske Musaeus som var Orfeus lärare och Hermes som var visdomens och magins gud. Moses flyr till araberna och gifter sig med Reguels dotter. Därefter leder han hebréerna ut ur Egypten.
Berossos. Astronomi. Indelningen av himlen/tiden i tolv områden.	Indelning av Kanaans land efter Jakobs tolv söner.
Berossos. Vitruvius ger Berossos äran för uppfinningen av den halvcirkelformade solvisaren.	Historien om kung Hiskia (Hezekiah) och solen som går tio steg bakåt på kung Achas trappa.
Berossos. Den store laggivaren Hammurabi tar emot lagen från Shamash.	Moses tar emot lagen från Herren.	Moses/Orfeus tar emot lagen från Fadern på berget i Sinai (ursprungligen berget Haimos)
Manetho. Historien om hyksos regering i Egypten och deras utdrivande.		Hyksos som hade haft makten i Egypten i 100 år och som hade drivits ut av farao Ahmose hade egentligen varit judar och Moses hade varit deras befälhavare vid uttåget.
Berossos. Gilgamesh äventyr.	Simsons äventyr.
Berossos. Gudeas tempelbygge.	Salomos tempelbygge.
Berossos. Kungalistan. Nordriket Assyriens och sydriket Babyloniens krig med varandra.	Kungalistan. Nordriket Israels och sydriket Judas krig mot varandra.
Berossos. Nordriket Assyriens utplåning.	Nordriket Israels utplåning.
Berossos. Babel förstörs av assyrierna och folket förs bort.	Jerusalem förstörs av babylonierna och folket förs bort.
Berossos. Perserna och Kyros övertagande av Babylonien.	Kyros skickar hem judarna.
Inspiration från 1 Enoch.	Daniel förutsäger att Alexanders rike skall delas upp samt att Antiochus skall förbjuda offer i templet i Jerusalem i tre år.
Berossos. Alexander den store tågar in i Babel och offrar till den babyloniska guden.	Alexander tågar in i Jerusalem och offrar till den judiske guden.
	Daniels profetia uppfylls. Antiochus stänger templet i Jerusalem och mackabéerna tar makten.

Tanak skapas

Den nya judiska historien i Antiquities I-XII kom alltså till i Alexandria. Man använde bl. a. Berossos kaldeiska historia, Avesta, Hammurabis lag, Enoks bok (1 Enoch), grekisk statskonst och orfiska föreställningar som fördes samman till en berättelse om judarnas utvaldhet ända från skapelsen och fram till den sista striden med seleukiderna och deras fördrivning från templet i Jerusalem. Men problemet var ju bara det att den nya judiska historien inte fanns i någon annan form än den grekiskspråkiga text som vi numera finner i Antiquities. Eftersom man ville frigöra sig från seleukidernas grekiska kultur var det förstås pinsamt att den judiska religionen skulle vila på ett grekiskt fundament. Den judiska historien måste alltså översättas till ett judiskt nationalspråk och den borde också anpassas till påståendet att den var urgammal och rent judisk. Med andra ord måste man ta bort alla hänvisningar till Berossos och andra sentida historiker och till allt som påminde om den grekiska kulturen.

Moseböckerna

Mackabéernas nya judiska historia översattes därför till den variant av arameiska som kallas hebreiska. Detta arbete, som sannolikt åtminstone delvis gjordes i Babylonien, var inte bara en ren översättning utan man lade också till mängder med listor över släktregister, tillåten mat, prästavdelningar och annat för att ge det hela en prägel av en autentisk krönika. Man försökte också medvetet ge texten en ”antik” karaktär genom att man använde ett ålderdomligt skriftspråk. Medvetet eller omedvetet fick den judiska krönikan nu en babylonisk prägel. På samma sätt som den hellenistiska kulturen skiner igenom i Eupolemus och Artapanus första version av den judiska historien, präglas den hebreiska versionen av den mesopotamiska kulturen.

Jag tror att arbetet med att skapa en hebreisk religiös urkund utifrån Eupolemus och Artapanus judiska historia fortsatte mer eller mindre omedelbart efter det att den nya judiska historien (Antiquities I-XII) hade skapats. Jag gissar att första delen av arbetet med att skapa den hebreiska Bibeln gjordes under åren 158 fvt till 153 fvt när Jonathan Mackabeus och hans allierade kämpade för att säkra den politiska makten över det judiska folket, en makt som vilade på att man kunde hävda att man var de främsta företrädarna för en urgammal och unikt judisk religion. Denna första etapp av arbetet handlade antagligen om att skapa Moseböckerna.

Översättningen från Eupolemus och Artapanus judiska historia, som vi numera återfinner i Antiquities I-XII, var dock inte bara en översättning från grekiska till arameiska/hebreiska, det var också delvis en bearbetning av materialet. Det här kan främst spåras i användningen av Avestas renhetsregler som visserligen nämns i den judiska historien, men vars struktur är ännu mer direkt spårbar i Tredje Mosebok. Det som gjordes i Babylonien var alltså inte bara en översättning av den judiska historien till ett språk som kunde förstås av judarna i Palestina, utan också en vidareutveckling av den religiösa lagen enligt de riktlinjer som först hade grundlagts när man bestämde sig för att använda Hammurabis lag och Avesta som modeller för Mose lag.

Det finns också en tydlig tendens att man försökte ta bort sådant som kunde ge intrycket att Mose lag var en nyskapad produkt, alla referenser till Berossos och andra källor togs till exempel bort och lagtexten lades i Guds och Mose mun enligt en ordvändning i form av ”Herren sade till Mose:” och ”Mose svarade:” som man hade hämtat från Ahura Mazdas konversation med Zoroaster i Avesta. De som skapade Moseböckerna ville helt klart ge intryck av att detta var just de autentiska böcker som påstods existera enligt Eupolemus och Artapanus judiska historia.

Medan den första versionen av den judiska historien i Antiquities I-XII ofta bara nämner olika texter utan att citera direkt från dem, till exempel skapelsen enligt modell från Berossos och Enuma Elish, innehåller Moseböckerna som jag uppfattar det mer direkta citat. Detta beror kanske på att man utgick från texter på arameiska och i det ena fallet berättade om dem på grekiska, medan man i det andra fallet gör en direkt bearbetning från arameiska till hebreiska. Det är dock tydligt att arbetet gjordes under ett och samma ansvar. Man utgick från en uppsättning texter, främst Berossos kaldeiska historia, Avesta, Hammurabis lag och Enoks bok, när den nya judiska historien i Antiquities skapades och man arbetar med dessa texter på precis samma sätt när Tanak skapas. Utgångspunkten är att göra om olika myter och befintliga texter så att de passar in i ett sammanhang där den judiska staten beskrivs som urgammal och judarna som ett folk som är etniskt avgränsat och i besittning av en lika urgammal religion.

Den judiska religionen uppfanns av mackabéerna och deras intellektuella stödtrupper som jag främst har identifierat som Eupolemus och Artapanus. Den var en helt ny skapelse som hade som mål att utpeka det mackabeiska eller hasideiska partiet som de av Gud utsedda härskarna över det judiska folket. Med detta övergripande mål i sikte använde man sig utan att tveka av lån från alla möjliga filosofier, myter, legender och religioner som senare kom att dömas ut som ”hedniska” av olika rättrogna monoteister. Eftersom Artapanus var en helleniserad alexandrinsk jude kom en del av Mose lag att inspireras av orfiska föreställningar och eftersom Berossos kaldeiska historia användes i så stor utsträckning i arbetet med den judiska historien kom den nya judiska religionen att låna mycket från den babyloniska kulturen.

Visdomslitteratur från Babylonien

Tanak/GT återspeglar direkt de babyloniska och assyriska kungarnas religion. Dessa spårade sin historia ända tillbaka till den skapelse som beskrevs i Enuma Elish, i Berossos historia och senare i Tanak/GT. Man förlitade sig på omen och profetior, precis som hela berättelsen i Tanak/GT bygger på olika profeters profetior och deras infriande som bevisar hur oerhört stark och allvetande guden i Jerusalem är. Babylonierna och assyrierna skrev och framförde lovprisningar till sina gudar och framförallt ”Herren” som var Marduk respektive Assur. Motsvarande lovprisningar till ”Herren” finns i Psaltaren i Bibeln. Nyårsfesten och det heliga bröllopet var en viktig del av kulten i Babel, denna myt beskrivs direkt i Höga Visan. Klagovisor var en viktig genre i Babylonien och Assyrien, sådana finns i den bok som kallas Klagovisorna i Tanak/GT. Boken om Job i Bibeln är en kopia av den visdomslitteratur som bland annat representeras av den mesopotamiska text som kallas ”Den rättfärdige som lider” eller ”Jag vill lovprisa Visdomens herre”.

De som skapade Tanak, som de kristna kallar Gamla Testamentet, ville alltså uppenbarligen skapa en judisk religion som hade samma beståndsdelar som de gamla mesopotamiska religionerna. Därför hämtades också en del av de religiösa lagarna från Hammurabis lag. Men den persiska religionen fick också bli en förebild för den nya judiska religionen. Den persiske härskaren Kyros påstods ha instiftat kulten i Jerusalem och man hämtade vissa föreskrifter och magiska bruk som till exempel reningsriten med den röda kon från renhetslagarna i Avesta, tillsammans med deras tabun mot döda kroppar, flytningar, sperma och menstruationsblod. En tredje inspirationskälla för den nya judiska religionen var den hellenistiska orficismen och den alexandrinska hermetismen, Moses var egentligen den orfiske Musaeus och den grekiske guden Hermes och han påstods i Eupolemus och Artapanus historia ha instiftat de egyptiska kulterna. Detta blev möjligt genom att den grekiske Hermes och den egyptiske Thoth sågs som samma gud inom hermetismen.

De historiska böckerna

Arbetet med att skapa en hebreisk version av den judiska historien började alltså med Moseböckerna på 150-talet fvt och fortsatte sedan under Jonathan och Simon Mackabeus maktinnehav efter det slutliga maktövertagandet i Jerusalem år 153 fvt och fram till omkring år 140 fvt. En viktig del av arbetet med att skapa en religiös urkund utifrån den nya judiska historien handlade om att dela upp den löpande historien, som vi numera finner i Antiquities, i separata böcker. Anledningen till detta var att man i den judiska historien hade påstått att det fanns ett antal urkunder och att man nu ville visa upp dessa. Det var förstås också bra om likheten med den historia som numera finns i Antiquities I-XII inte blev alltför uppenbar.

En annan anledning var antagligen att man måste hitta rimliga författare till de olika delarna av de judiska urkunderna. I Antiquities anges författaren helt enkelt vara Moses, enligt förebild från orficismen där olika författare skrev i Musaeus eller Orfeus namn. Men Moses kunde ju inte rimligtvis ha skrivit en historia om händelser som hade skett långt efter hans död och därför delades den judiska historien upp i böcker med namn efter huvudpersonen i just den delen av historien. Men innehållet i, och ordningen på, böckerna följde helt och hållet den judiska historien i Antiquities, förutom i fallet med Samuelsböckerna, Kungaböckerna och Krönikeböckerna där helt samma avsnitt plötsligt kan uppträda på två olika ställen i två olika böcker.

Texten i Antiquities är däremot skriven i en helt kronologisk ordning, man gör inga hopp framåt eller bakåt i det historiska skeendet. När jag först upptäckte de dubblerade avsnitten i Tanak/GT fick jag en känsla av att man gjorde stora hopp i handlingen mellan Kunga- och Krönikeböckerna, men om man sorterar de dubblerade avsnitten efter ordningen i Antiquities ser man att det finns två parallella trådar med samma information som dels löper genom Samuelsböckerna och Kungaböckerna, och dels genom Krönikeböckerna. Dessa två trådar löper dock samman i böckerna om Jesaja och Jeremia. De dubblerade avsnitten är alltså inte bara samma historia som berättas på två ställen, utan direkta kopior av samma text.

Dubblerade avsnitt i Tanak/GT			Antiquities[7]
1 Sam 31:2-31:11	1 Krön 10:1-10:14	Sauls död	Ant VI 14:7-9
2 Sam 23:8-23:39	1 Krön 11:10-11:47	Davids kämpar och deras bedrifter	Ant VII 1
2 Sam 6:16-6:19	1 Krön 13:8	Arken förs till Jerusalem	Ant VII 4:2
2 Sam 6:10-6:19	1 Krön 15:29-16:3	David dansar in i Jerusalem	Ant VII 4:3
2 Sam 7:1-29	1 Krön 17:1-27	Guds löften till David	Ant VII 4:4
2 Sam 8:1-8:18	1 Krön 18:1-18:17	Davids segrar och rikets förvaltning	Ant VII 5:1-4
2 Sam 10:1-19	1 Krön 19:1-19	Seger över ammoniter och araméer	Ant VII 6:1-3
2 Sam 12:30-12:31	1 Krön 20:2-20:3	David tar Milkoms krona	Ant VII 7:5
2 Sam 21:19-21:22	1 Krön 20:5-20:8	Elchanan dödar Goljat	Ant VII 12:2
2 Sam 24:1-24:25	1 Krön 21:1-21:29	Mönstring och pest. David bygger ett altare på Ornans/Aravnas tröskplats.	Ant VII 12:1-13:4
1 Kung 7:23-7:44	2 Krön 4:2-4:15	Salomo tillverkar Havet till templet	Ant VIII 3:5
1 Kung 8:1-8:9	2 Krön 5:2-5:10	Arken förs in i templet	Ant VIII 4:1
1 Kung 8:12-8:49	2 Krön 6:1-6:39	Salomo talar till folket	Ant VIII 4:3
1 Kung 10:1-10:10	2 Krön 9:1-9:9	Drottningen av Saba besöker Salomo	Ant VIII 6:5
1 Kung 10:22	2 Krön 9:21	Salomos Tarshish-skepp	Ant VIII 6:4
1 Kung 11:43	2 Krön 9:31	Salomo gick till vila hos sina fäder och begravdes i sin far Davids stad. Hans son Rehabeam blev kung efter honom.	Ant VIII 7:8
1 Kung 12:1-12:19	2 Krön 10:1-10:19	Motstånd mot kung Rehabeam. Riket delas	Ant VIII 8
1 Kung 12:21-12:24	2 Krön 11:1-11:4	Shemajas ord till Rehabeam	Ant VIII 10:3
1 Kung 14:25-14:28	2 Krön 12:9-12:11	Shishak plundrar Jerusalem, kopparsköldarna	Ant VIII 10:4
1 Kung 14:31	2 Krön 12:16	Rehabeam gick till vila hos sina fäder och begravdes bland dem i Davids stad. Hans son Aviam blev kung efter honom.	Ant VIII 10:4
1 Kung 15:8	2 Krön 14:1	Aviam gick till vila hos sina fäder och begravdes i Davids stad. Hans son Asa blev kung efter honom.	Ant VIII 11:3
1 Kung 22:1-22:35	2 Krön 18:1-18:34	Profeten Mika, Jimlas son	Ant VIII 15:4
1 Kung 22:51	2 Krön 21:1	Joshafat gick till vila hos sina fäder och begravdes bland dem i sin fader Davids stad. Hans son Joram blev kung efter honom.	Ant IX 3:3
2 Kung 11:13-11:18	2 Krön 23:12-23:17	Atalja grips och dödas	Ant IX 7:3
2 Kung 11:20-12:1	2 Krön 23:21-24:1	Atalja dödas	Ant IX 7:3
2 Kung 14:17-14:22	2 Krön 25:25-26:2	Amasjas död	Ant IX 9:3
2 Kung 15:38	2 Krön 27:9	Jotam gick till vila hos sina fäder och begravdes bland dem i sin fader Davids stad. Hans son Achas blev kung efter honom.	Ant IX 12:1
2 Kung 18:13-19:37	Jes 36:1-37:38	Assyriens kung Sanherib angriper Juda och Jerusalem	Ant X 1:1
2 Kung 20:1-20:11	Jes 38:1-38:8	Hiskias sjukdom	Ant X 2:1
2 Kung 20:12-20:19	Jes 39:1-39:7	Sändebuden från Babylonien	Ant X 2:2
2 Kung 22:8-22:20	2 Krön 34:15-34:28	Lagboken påträffas i templet	Ant X 4:2
2 Kung 23:34	2 Krön 36:4	Farao Neko insätter Eljakim som kung	Ant X 5:2
2 Kung 25:27-25:30	Jer. 52:31-52:34	Jojakin benådas	Ant X 11:2

Texten i Antiquities löper alltså i en helt kronologisk ordning utan dubbleringar medan den i Tanak/GT är uppdelad på olika böcker och ofta dubblerad. Om man däremot lägger till de avsnitt i Antiquities som inte är dubblerade i Gamla Testamentet ser man ett nytt mönster. Förutom att ha delat upp historien i Antiquities på två trådar har man också fördelat ut de avsnitt som inte är dubblerade på de olika trådarna. Händelser som i Antiquities finns i ett sammanhang, som till exempel bok VII som handlar om Davids regeringstid, återfinns nu utspridda i Andra Samuelsboken, Första Kungaboken samt Första Krönikeboken.

Tanak/GT			Antiquities
1 Sam 31:2-31:11	1 Krön 10:1-10:14	Sauls död	Ant VI 14:7-9
2 Sam 23:8-23:39	1 Krön 11:10-11:47	Davids kämpar och deras bedrifter	Ant VII 1
	1 Krön 3	Davids söner	Ant VII 1:4
2 Sam 4		Ish-Boshet dödas	Ant VII 2
2 Sam 5		David erövrar Jerusalem	Ant VII 3
2 Sam 6:16-6:19	1 Krön 13:8	Arken förs till Jerusalem	Ant VII 4:2
2 Sam 6:10-6:19	1 Krön 15:29-16:3	David dansar in i Jerusalem	Ant VII 4:3
2 Sam 7:1-29	1 Krön 17:1-27	Guds löften till David	Ant VII 4:4
2 Sam 8:1-8:18	1 Krön 18:1-18:17	Davids segrar och rikets förvaltning	Ant VII 5:1-4
2 Sam 10:1-19	1 Krön 19:1-19	Seger över ammoniter och araméer. Endast mindre detaljer skiljer.	Ant VII 6:1-3
2 Sam 12:30-12:31	1 Krön 20:2-20:3	David tar Milkoms krona	Ant VII 7:5
2 Sam 13 - 19		Absalom	Ant VII 8 - 10
2 Sam 20		Shevas uppror. Joav dödar Amasa	Ant VII 11
2 Sam 21:19-21:22	1 Krön 20:5-20:8	Elchanan dödar Goljat	Ant VII 12:2
2 Sam 24:1-24:25	1 Krön 21:1-21:29	Mönstring och pest. David bygger ett altare på Ornans/Aravnas tröskplats	Ant VII 12:1-13:4
	1 Krön 22	Förberedelser för tempelbygget	Ant VII 14
1 Kung 1		Strid om tronföljden, Adonia	Ant VII 14
1 Kung 1		Salomo utses till kung	Ant VII 14
	1 Krön 28 - 29	David ger anvisningar för tempelbygget och dör	Ant VII 15

Min slutsats av detta är att Samuelsböckerna, Kungaböckerna och Krönikeböckerna från början fanns i ett enda kronologiskt sammanhang, precis som i förlagan i Antiquities, men att de senare delades upp i flera böcker. Detta skedde antagligen för att man skulle få en mer imponerande krönika över de mytiska judiska kungarna, men kanske var motivet också att man ville dölja att förlagan fanns i den nyskrivna judiska historien i Antiquities.

Men genom att vi i Antiquities kan se vad den berättelse som finns i Tanak/GT innehöll från början, kan vi också se vad som tillkom när Tanak/GT skapades. Och det som lagts till är mängder med långtråkiga och förvirrande uppräkningar av namnregister för släkter, stammar, invånare i städer och så vidare. Första Krönikeboken är ett bra exempel på det här. Först i kapitel 10 finns den första berättelsen från Antiquities. Före det kommer en uppräkning av namn från Adam till Abraham, Edoms kungar, Israels söner och deras släktingar, Davids ätt, stammarna i söder, stammarna på andra sidan Jordan, Levis släkt, en uppräkning av tempelsångare, uppräkningar av leviternas städer, stammarna i norr, Benjamins släkt, Jerusalems innevånare och Sauls härstamning.

Efter 9 sidor kommer man så till berättelsen om Sauls död som också finns i Antiquities. Sedan fortsätter det med Davids bedrifter fram till kapitel 23, där en ny svit med uppräkningar tar vid. Nu redovisas leviternas avdelningar, prästernas avdelningar, andra leviter, sångarna, dörrvaktarna och rikets militära och civila indelning. Därefter kommer Davids anvisningar till tempelbygget som visserligen finns i Antiquities, men som i Bibeln broderas ut med en långrandig uppräkning av påstådda gåvor till templet.

Man tog också bort filosofiska resonemang och referenser till historiker som Manetho och Berossos i samband med skapandet av Tanak/GT för att ge texten ett annat och äldre ursprung. Ett annat exempel på de anpassningar som gjordes för att skapa en illusion av ålderdomlighet finns i förändringen av namn på orter. I exemplet från Antiquities V ovan ser vi till exempel att ammoniter och filistéer hade intagit Peréen (Perea) medan de i Tanak/GT sägs ha gått över Jordan och intagit Juda, Benjamin och Efraim.

Det område som låg på den östra sidan av Jordan kallades Peréen vid den tid när man skrev den nya judiska historien. Perea var en grekisk benämning och kom från peran (Iordanou) som betyder bortanför eller på andra sidan (Jordan). Att ammoniter och filistéer skulle ha anfallit Perea under den avlägsna tid när domare regerade judarna var förstås inte logiskt, därför fick de i stället anfalla områden som påstods ha tillhört de judiska stammarna. I Antiquities V berättas det också att Abimelech anföll Thebe och skadades dödligt av en kvarnsten som släpptes från stadsmuren av en kvinna. I Domarboken 9:50 belägrar och intar Avimelek inte Thebe (som ju antingen låg i Egypten eller i Grekland), i stället intas Teves.

En annan förändring som gjordes i den nya urkunden var att man förstärkte de skrivelser som hade att göra med vådan av att dyrka främmande gudar. I Tanak/GT har man på många ställen lagt till explicita beskrivningar av att det var just dyrkan av grannfolkens baalsgudar, astartegudinnor och asherapålar som Moses och Herren hade fördömt och att judarna uppmanades att förstöra alla sådana kultplatser och döda deras präster. Man har alltså tagit ett politiskt betingat steg framåt från den strategi som skapades i den nya judiska historien, där man i allmänna ordalag beskrev judarnas historiska synder i termer av avfall från Gud, till att i Tanak/GT uppmana till etnisk rensning och utrotning av existerande kulter i de omgivande regionerna.

Femte Mosebok

Delar av Femte Mosebok kom tydligen till i ett något senare skede än de fyra första böckerna. När dessa delar skrevs verkar filosofin ha börjat tillämpas i praktiken och de nya delarna i boken verkar bland annat ha motiverats av behovet av praktiska tillämpningar av lagar om tionde, offerlagar och andra lagar.

Profeternas böcker

Den sista etappen av arbetet med Tanak/GT verkar ha avslutats strax före Simon Mackabeus delegation till Rom år 139 fvt. Den handlade om att skapa de profetböcker som nämns i Antiquities men vars innehåll inte var utarbetade där, alltså bland annat Jesajas, Jeremias och Hesekiels profetior.

Grundval nr 1: Ett eget land med ett avgränsat och krigslystet folk

Jag menar alltså att den judiska historia som vi numera ser i de första tolv delarna av Josephus Antiquities är en historia som skapades av Eupolemus och Artapanus på 160-talet före vår tideräkning för att legitimera kravet på ett självständigt judiskt rike. Denna historia kom så småningom att översättas till hebreiska och kompletteras med en del släkttavlor och liknande och den blev i denna form det som kallas Tanak inom judendomen och Gamla Testamentet i den kristna bibeln.

Kanaan var landet som skulle erövras och Gud hade bestämt att det skulle ägas av judarna

Eupolemus och Artapanus skapade för det mackabeiska partiets räkning en ideologisk rätt till ett eget judiskt land genom historien om Abraham. Abraham hämtades från Berossos babyloniska historia som skrevs omkring är 300 fvt. Där fick berättelsen om den sumeriske Abram (Abraham) symbolisera utbredningen av sumerernas kultur genom sin vandring från Ur i Kaldéen och västerut. I den nya judiska historien gjordes Abraham till judarnas stamfar och han kämpade modigt och framgångsrikt mot Assyrierna. Han fick också ta emot hjälp av Melkisedek som var kung i Salem, som sedan blev Jerusalem.

So Abram, when he had saved the captive Sodomites, who had been taken by the Assyrians, and Lot also, his kinsman, returned home in peace. Now the king of Sodom met him at a certain place, which they called The King's Dale, where Melchisedec, king of the city Salem, received him. That name signifies, the righteous king: and such he was, without dispute, insomuch that, on this account, he was made the priest of God: however, they afterward called Salem Jerusalem. (Antiquities 10:2).

Gud valde ut Abram/Abraham för hans mod i kriget mot assyrierna och slöt ett förbund med honom där han lovade att hans ättlingar skulle bli talrika som himlen stjärnor. De skulle vistas i Egypten i fyrahundra år men därefter skulle de besegra kananéerna i krig och ta över deras land och städer. Kanaan hade alltså utlovats till judarna ända sedan historiens gryning i Sumer/Kaldéen.

And God commended his virtue, and said, Thou shalt not however lose the rewards thou hast deserved to receive by such thy glorious actions. He answered, And what advantage will it be to me to have such rewards, when I have none to enjoy them after me? - for he was hitherto childless. And God promised that he should have a son, and that his posterity should be very numerous; insomuch that their number should be like the stars. When he heard that, he offered a sacrifice to God, as he commanded him. … After which, before he built his altar, where the birds of prey flew about, as desirous of blood, a Divine voice came to him, declaring that their neighbors would be grievous to his posterity, when they should be in Egypt, for four hundred years; during which time they should be afflicted, but afterwards should overcome their enemies, should conquer the Canaanites in war, and possess themselves of their land, and of their cities. (Antiquities I 10:3)

Gud uppenbarade sig för Abraham och lovade att han skulle få en son genom sin åldrade hustru. Denne son skulle heta Isak och bli stamfar för en stor nation och kungar som genom krig skulle erövra hela Kanaan från Sidon till Egypten.

I Första Mosebok strider inte Abraham mot Assyrien som i Antiquities, utan mot kungarna i ”Shinar, Ellasam, Elam och Gojim”. Även berättelsen om förbundet mellan gud och Abraham är något utbroderad. Abraham räknas som rättfärdig för sin tro på gud och det händer tecken och under med fyrfat som träder fram och en flammande fackla som uppenbarar sig och vandrar mellan köttstycken. Det utlovade landet har också utökats ganska väsentligt till att sträcka sig från Nilen till Eufrat. En mängd folk som skulle underkuvas räknas nu också upp.

Herrens förbund med Abram
En tid därefter kom Herrens ord till Abram i en syn: "Var inte rädd, Abram! Jag är din sköld. Du skall bli rikt belönad." Abram sade: "Herre, min Gud, vad är det du vill ge mig? Jag går ju bort barnlös [---]." Och han sade: "Du har inte låtit mig få några barn, och därför blir det min tjänare som ärver mig." Men Herrens ord till honom löd: "Det blir inte han som ärver dig utan en av ditt eget blod." Och Herren förde honom ut och sade: "Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan! Så talrika skall dina ättlingar bli." Abram trodde Herren, och därför räknade Herren honom som rättfärdig.

Herren sade till Abram: "Jag är Herren, som har fört dig från Ur i Kaldeen för att ge dig detta land som egendom." …

Vid solnedgången föll Abram i dvala, och skräck överväldigade honom, ett stort mörker. Herren sade till Abram: "Du skall veta att dina ättlingar kommer att bo i ett land som inte är deras och vara slavar och förtryckas i fyrahundra år. Men det folk vars slavar de blir skall jag döma, och därefter skall de dra ut med stora rikedomar. Du själv skall leva länge innan du går till dina fäder i frid och blir begravd. Efter tre generationer skall dina ättlingar återvända hit, först då har amoreerna fyllt sina synders mått."

Solen gick ner och det blev mörkt. Då syntes ett rykande fyrfat och en flammande fackla som gick fram mellan köttstyckena. Herren slöt då detta förbund med Abram: "Åt dina ättlingar ger jag detta land, ända från Egyptens flod till den stora floden, Eufrat, keniternas, kenisseernas, kadmoneernas, hettiternas, perisseernas, refaeernas, amoreernas, kanaaneernas, girgasheernas och jevuseernas land." (1 Mos 15:1-21)

Det land som mackabéerna efter maktövertagandet i Jerusalem såg för sig att man skulle kunna erövra var alltså hela det gamla Kanaan från Sidon i norr till gränsen mot Egypten i söder och detta mål dokumenterades i form av en ”profetia” i den nya judiska historien. En detaljerad utstakning av landet görs också i Fjärde Mosebok 34.

Ett avgränsat folk - Vi mot alla andra

Huvudbudskapet om det judiska folket som Eupolemus och Artapanus skapade i sitt verk som numera finns i Antiquities I-XII, var att de var Abrahams enda legitima ättlingar genom den ende äkta sonen Isak och hans son Jakob. Därför skulle de ärva landet Kanaan som gud hade lovat Abraham att hans ättlingar skulle besitta. Alla andra folk i området var oäkta söner som hade fötts av slavinnor eller kommit till genom blodskam och Herren hade alltså bestämt att judarna skulle ta över deras land genom krig.

Araberna, som härstammade från Ismael enligt den nya judiska historien, var ättlingar till Abrahams son med slavinnan Hagar och alltså inga äkta arvingar. Isaks ena son Jakob blev stamfar för de tolv judiska stammarna medan den andre sonen Esau blev stamfar till edomiterna men han hade sålt sin förstfödslorätt för lite soppa och ett bröd och fick aldrig Abrahams välsignelse. Därför var även edomiterna uteslutna ur den gudomligt instiftade arvsföljden till Kanaans land.

Från Abrahams brorson Lot stammar grannfolken moabiter (Moab) och ammoniter (Ammon). Dessa folk uppkom enligt Antiquities när Sodom och Gomorra hade förstörts på grund av innevånarnas synder och de enda överlevande var Lot och hans två döttrar. Eftersom det inte fanns några andra manfolk att få barn med söp de två döttrarna i tur och ordning sin far full på vin och gick in och låg med honom, på så sätt uppkom de skändliga folken i Moab och Ammon.

I den här historien är det viktigt att lägga märke till att det bara var judarna som var äkta ättlingar till Abraham, araberna var söner till en slavinna och moabiter och ammoniter hade kommit till genom blodskam. Edomiterna, Esaus söner, var visserligen genuina arvingar till Jakob, men hade avstått sin arvsrätt för lite soppa och ett bröd. Den nya judiska historien kom alltså till i en tid av krig och avskiljande, både från seleukiderna och deras imperium och från andra folk och stammar i området som antingen hade ställt sig på seleukidernas sida eller som man konkurrerade om makten med. I kriget hade naturligtvis en anda av ”vi mot världen” kultiverats i det mackabeiska partiet och denna anda genomsyrar den nya judiska historien.

Omskärelsen som ett tecken på vilka ”vi” är

Men hur visste man egentligen vilka som hörde till ”oss” och vilka som tillhörde ”de andra”? Jerusalem och det omgivande området hade kanske aldrig varit något självständigt land. Det hade ingått i egyptiska, babyloniska, assyriska, persiska och hellenistiska imperier och någon nationell identitet var svår att finna. Man kunde inte definiera nationaliteten utifrån fysiska särdrag, de som följde mackabéerna såg nog ungefär ut som de flesta andra runt omkring och inte heller hade man något tydligt eget språk som kunde utgöra en avgränsning. Men man kom så småningom på att tillämpningen av omskärelse kunde utgöra ett tydligt kännemärke. Grunden för den här idén fann man faktiskt hos den gamle grekiske historikern Herodotos.

I Against Apion I citeras Herodotos (ca 480-420 fvt) som hade berättat att fenicierna och de syrier som lever i Palestina hade tagit efter seden med omskärelse från Egyptierna. Men nu menar författaren till Against Apion I att judarna är de enda innevånarna i Palestina som är omskurna och att det därför måste ha varit om dessa som Herodotos skrev.

Nor indeed was Herodotus of Halicarnassus unacquainted with our nation, but mentions it after a way of his own, when he saith thus, in the second book concerning the Colchians. His words are these: "The only people who were circumcised in their privy members originally, were the Colchians, the Egyptians, and the Ethiopians; but the Phoenicians and those Syrians that are in Palestine confess that they learned it from the Egyptians. And for those Syrians who live about the rivers Thermodon and Parthenius, and their neighbors the Macrones, they say they have lately learned it from the Colchians; for these are the only people that are circumcised among mankind, and appear to have done the very same thing with the Egyptians. But as for the Egyptians and Ethiopians themselves, I am not able to say which of them received it from the other." This therefore is what Herodotus says, that "the Syrians that are in Palestine are circumcised." But there are no inhabitants of Palestine that are circumcised excepting the Jews; and therefore it must be his knowledge of them that enabled him to speak so much concerning them. (Against Apion I)

Samma uppgift om att judarna skulle ha lärt sig seden med omskärelse av egyptierna dyker också upp i Antiquities mitt i en redogörelse för hur kung Rehoboam överlämnade Jerusalem utan strid till den egyptiske kungen Shishak. Även här sägs Herodotos vara den ursprungliga källan till informationen.

Now Herodotus of Halicarnassus mentions this expedition, having only mistaken the king's name; and [in saying that] he made war upon many other nations also, and brought Syria of Palestine into subjection, and took the men that were therein prisoners without fighting. Now it is manifest that he intended to declare that our nation was subdued by him; for he saith that he left behind him pillars in the land of those that delivered themselves up to him without fighting, and engraved upon them the secret parts of women. Now our king Rehoboam delivered up our city without fighting. He says withal that the Ethiopians learned to circumcise their privy parts from the Egyptians, with this addition, that the Phoenicians and Syrians that live in Palestine confess that they learned it of the Egyptians. Yet it is evident that no other of the Syrians that live in Palestine, besides us alone, are circumcised. But as to such matters, let every one speak what is agreeable to his own opinion. (Ant VIII 10:3)

Oberoende av hur vanlig seden med omskärelse hade varit innan mackabéernas maktövertagande kom den att bli kännetecknet för det nya judiska folket. Den ideologiska grunden för denna sed skapades i den första delen av Antiquities där det beskrivs hur Abram (Abraham) fick sonen Isak när han var 99 år att gud uppenbarade sig och beordrade att Abrahams ättlingar skulle omskäras på den åttonde dagen för att de skulle hållas oblandade med andra folk. Gud förutsade också att Abrams ättlingar skulle erövra landet Kanaan genom krig.

The forementioned son was born to Abram when he was eighty-six years old: but when he was ninety-nine, God appeared to him, and promised him that he Should have a son by Sarai, and commanded that his name should be Isaac; and showed him, that from this son should spring great nations and kings, and that they should obtain all the land of Canaan by war, from Sidon to Egypt. But he charged him, in order to keep his posterity unmixed with others, that they should be circumcised in the flesh of their foreskin, and that this should be done on the eighth day after they were born: the reason of which circumcision I will explain in another place. And Abram inquiring also concerning Ismael, whether he should live or not, God signified to him that he should live to be very old, and should be the father of great nations. Abram therefore gave thanks to God for these blessings; and then he, and all his family, and his son Ismael, were circumcised immediately; the son being that day thirteen years of age, and he ninety-nine. (Antiquities I 10:5)

I Första Mosebok finns förstås också denna berättelse men här är den något utbroderad. Här beordrar gud att också alla slavar skall omskäras och när Abram (som nu kallas Abraham) och hans familj blir omskuren blir också alla hans slavar stympade på samma sätt.

Omskärelsen som förbundstecken
När Abram var 99 år uppenbarade sig Herren för honom och sade: "Jag är Gud den Väldige. Håll dig alltid till mig och var oförvitlig. Jag skall instifta ett förbund mellan mig och dig och göra din ätt övermåttan talrik."

Då föll Abram ner på sitt ansikte, och Gud sade till honom: "Detta är mitt förbund med dig: du skall bli fader till många folk. Därför skall du inte längre heta Abram: ditt namn skall vara Abraham, ty jag skall låta dig bli fader till många folk. Jag skall göra dig övermåttan fruktsam, och folk och kungar skall utgå från dig. Jag skall upprätthålla mitt förbund, förbundet mellan mig och dig och dina ättlingar i släktled efter släktled, ett evigt förbund: jag skall vara din Gud och dina ättlingars Gud. Jag skall ge dig och dina ättlingar det land där du nu bor som främling, hela Kanaan, som egendom för all framtid. Och jag skall vara deras Gud." Vidare sade Gud till Abraham: "Du å din sida skall hålla mitt förbund, du och dina ättlingar i släktled efter släktled. Förbundet mellan mig och er och dina ättlingar skall ni hålla på detta sätt: ni skall låta omskära alla av manligt kön. Ni skall skära bort förhuden, och detta skall vara tecknet på förbundet mellan mig och er.

Alla av manligt kön bland er skall omskäras när de är åtta dagar gamla, i släktled efter släktled, också slavar som är födda hos dig och slavar som du har köpt av någon utlänning, sådana som inte är av din släkt. De skall omskäras, både slavar som är födda hos dig och slavar som du har köpt. Så skall ni ha mitt förbund på er kropp som ett evigt förbund. Men en oomskuren, en av manligt kön som inte har fått förhuden bortskuren, han skall utstötas ur sitt folk: han har brutit mitt förbund."

Gud sade till Abraham: "Din hustru Saraj skall du inte mer kalla Saraj: hon skall heta Sara. Jag skall välsigna henne, jag skall låta henne skänka dig en son. Jag skall välsigna henne, så att folk och kungar skall härstamma från henne." Då föll Abraham ner på sitt ansikte, men han log och tänkte: "Inte kan man bli far när man är hundra år gammal? Och inte kan Sara föda barn, hon som är nittio år?"

Och Abraham sade till Gud: "Måtte Ismael få leva i ditt hägn!" Men Gud sade: "Din hustru Sara skall verkligen föda dig en son, och du skall ge honom namnet Isak. Med honom skall jag upprätta mitt förbund, ett evigt förbund: jag skall vara hans Gud och hans ättlingars Gud. Vad Ismael angår har jag hört din bön: jag skall välsigna honom så att han blir fruktsam och förökar sig övermåttan. Han skall bli far till tolv hövdingar, och jag skall göra honom till ett stort folk. Men mitt förbund skall jag upprätta med Isak, som Sara skall föda åt dig vid denna tid nästa år."

När Gud hade talat med Abraham lämnade han honom och steg upp igen. Abraham tog sin son Ismael och alla slavar av manligt kön som fanns hos honom, både dem som var födda hos honom och dem som han hade köpt, och skar redan samma dag bort deras förhud, så som Gud hade befallt honom. Abraham var 99 år då hans förhud skars bort, och hans son Ismael var 13 år då han blev omskuren. På samma dag blev Abraham och hans son Ismael omskurna. Alla män som fanns hos Abraham blev omskurna tillsammans med honom, slavar som var födda hos honom och slavar som han hade köpt av utlänningar. (1 Mos 17:1-27)

Ett rent och oblandat folk

Den idé som uttrycks i Antiquities beträffande omskärelsen är att den skall vara ett tecken på förbundet mellan gud och Abraham och hans ättlingar. Detta tecken var något som gud hade hittat på och som belöning skulle judarna alltså få makt över hela Kanaans land från Sidon i Fenicien/Södra Syrien till Gaza och Egypten. Men målet med omskärelsen av förhuden var också att den skulle leda till att ”Abrahams ättlingar” skulle hållas oblandade med andra folk.

Uppfattningen om värdet av ett rent och oblandat blod kan till exempel spåras i seden med giftermål mellan syskon som tillämpades av de egyptiska faraonerna och som också togs upp av de hellenistiska ptolemeiska härskarna som hade makten vid tiden för tillkomsten av den nya judiska historien. Egyptens kung vid den här tiden var Ptolemaios VI som var gift med sin syster Kleopatra II. Föreställningen om ett rent folk eller blod förverkligades dock inte i den nya judiska historien främst genom giftermål mellan nära släktingar utan i stället beskrivs den som ett resultat av avskiljande från andra folkgrupper.

Synen på olika folkslag och nyttan av att skilja mellan ”vi” och ”de andra” var förstås inget som uppfanns i samband med den nya judiska historien utan något som hade odlats av olika härskare genom tiderna. I den babyloniska historien framstod assyrierna och babylonierna som brödrafolk men ändå som tydligt avskiljda folk som stred mot varandra under kampen för respektive imperium. Den egyptiska historien beskrev naturligtvis egyptierna som ett eget folk och perserna hade regerat över ett stort imperium under ett par hundra år. Perserna hade efterträtts av grekerna som hade härskat över ett enormt område från Indien till Egypten. Trots att Palestina hade ingått i dessa stora imperier under hundratals år framstod behovet av ett eget avskilt rike och ett eget avgränsat folk som en avgörande faktor för det parti som stred om makten i Jerusalem och i samband med denna strid skapade man alltså den nya judiska historien.

Vådan av att blanda judiskt och annat blod beskrivs i denna historia i den sedelärande berättelsen om Zimri som beblandade sig med en midjanitisk kvinna. Moses hade ju gett israeliterna nya lagar och ett nytt sätt att offra till gud. Men alla i menigheten lyssnade inte till hans befallningar utan beblandade sig både med främmande kvinnor och offrade till deras gudar. Bland dem fanns Zimri som satte sig upp mot Moses. Phineas, en av prästerna, rände ett spjut genom både Zimri och den midjanitiska kvinna som han låg med. Phineas och andra modiga unga män gick sedan vidare och utrotade alla som hade begått synden att blanda sig med främmande kvinnor och dem som han och de andra inte hade dödat lät gud döda genom en pest. Totalt utrotades inte mindre än 13 000 av israeliterna under dessa händelser.

10. Even Zimri, the head of the tribe of Simeon accompanied with Cozbi, a Midianitish women, who was the daughter of Sur, a man of authority in that country; and being desired by his wife to disregard the laws of Moses, and to follow those she was used to, he complied with her, and this both by sacrificing after a manner different from his own, and by taking a stranger to wife. When things were thus, Moses was afraid that matters should grow worse, and called the people to a congregation, but then accused nobody by name, as unwilling to drive those into despair who, by lying concealed, might come to repentance; but he said that they did not do what was either worthy of themselves, or of their fathers, by preferring pleasure to God, and to the living according to his will; that it was fit they should change their courses while their affairs were still in a good state, and think that to be true fortitude which offers not violence to their laws, but that which resists their lusts. And besides that, he said it was not a reasonable thing, when they had lived soberly in the wilderness, to act madly now when they were in prosperity; and that they ought not to lose, now they have abundance, what they had gained when they had little: - and so did he endeavor, by saying this, to correct the young inert, and to bring them to repentance for what they had done.

11. But Zimri arose up after him, and said, "Yes, indeed, Moses, thou art at liberty to make use of such laws as thou art so fond of, and hast, by accustoming thyself to them, made them firm; otherwise, if things had not been thus, thou hadst often been punished before now, and hadst known that the Hebrews are not easily put upon; but thou shalt not have me one of thy followers in thy tyrannical commands, for thou dost nothing else hitherto, but, under pretense of laws, and of God, wickedly impose on us slavery, and gain dominion to thyself, while thou deprivest us of the sweetness of life, which consists in acting according to our own wills, and is the right of free-men, and of those that have no lord over them. Nay, indeed, this man is harder upon the Hebrews then were the Egyptians themselves, as pretending to punish, according to his laws, every one's acting what is most agreeable to himself; but thou thyself better deservest to suffer punishment, who presumest to abolish what every one acknowledges to be what is good for him, and aimest to make thy single opinion to have more force than that of all the rest; and what I now do, and think to be right, I shall not hereafter deny to be according to my own sentiments. I have married, as thou sayest rightly, a strange woman, and thou hearest what I do from myself as from one that is free, for truly I did not intend to conceal myself. I also own that I sacrificed to those gods to whom you do not think it fit to sacrifice; and I think it right to come at truth by inquiring of many people, and not like one that lives under tyranny, to suffer the whole hope of my life to depend upon one man; nor shall any one find cause to rejoice who declares himself to have more authority over my actions than myself."

12. Now when Zimri had said these things, about what he and some others had wickedly done, the people held their peace, both out of fear of what might come upon them, and because they saw that their legislator was not willing to bring his insolence before the public any further, or openly to contend with him; for he avoided that, lest many should imitate the impudence of his language, and thereby disturb the multitude. Upon this the assembly was dissolved. However, the mischievous attempt had proceeded further, if Zimri had not been first slain, which came to pass on the following occasion: - Phineas, a man in other respects better than the rest of the young men, and also one that surpassed his contemporaries in the dignity of his father, (for he was the son of Eleazar the high priest, and the grandson of [Aaron] Moses's brother,) who was greatly troubled at what was done by Zimri, he resolved in earnest to inflict punishment on him, before his unworthy behavior should grow stronger by impunity, and in order to prevent this transgression from proceeding further, which would happen if the ringleaders were not punished. He was of so great magnanimity, both in strength of mind and body, that when he undertook any very dangerous attempt, he did not leave it off till he overcame it, and got an entire victory. So he came into Zimri's tent, and slew him with his javelin, and with it he slew Cozbi also, Upon which all those young men that had a regard to virtue, and aimed to do a glorious action, imitated Phineas's boldness, and slew those that were found to be guilty of the same crime with Zimri. Accordingly many of those that had transgressed perished by the magnanimous valor of these young men; and the rest all perished by a plague, which distemper God himself inflicted upon them; so that all those their kindred, who, instead of hindering them from such wicked actions, as they ought to have done, had persuaded them to go on, were esteemed by God as partners in their wickedness, and died. Accordingly there perished out of the army no fewer than fourteen [twenty-four] thousand at this time. (Antiquities IV 6:10-12)

I Fjärde Mosebok har berättelsen kondenserats något men den grundläggande uppmaningen, att man inte får beblanda sig med andra folk om man inte vill väcka guds brinnande vrede, framgår fortfarande klart.

En israelitisk man kom in bland sina landsmän med sin midjanitiska kvinna mitt framför Mose och hela den israelitiska menigheten, som stod gråtande vid uppenbarelsetältets ingång. När Pinechas, son till Elasar, son till prästen Aron, såg detta steg han fram ur menigheten, tog ett spjut och följde efter den israelitiske mannen in i sovkammaren. Där stack han spjutet genom de båda, israeliten och kvinnan. Då upphörde den hemsökelse som härjade bland israeliterna och som hade krävt 24 000 människors liv. (4 Mos 25:6-9)

Ett annat exempel på vådan av att blanda det heliga blodet med främmande folks finns i berättelsen om Esdra (Esra) som påstås ha lett återtåget efter den babyloniska fångenskapen. När man kallade folket till samling i Jerusalem ställde sig Esdra upp och anklagade de män som hade gift sig med kvinnor från andra nationaliteter för att ha syndat mot gud. De skulle göra en god gärning både för sig själva och för gud om de gjorde sig av med sina främmande hustrur och deras gemensamma barn. På detta sätt renade Esdra folket för kommande tider.

4. After Esdras had said this, he left off praying; and when all those that came to him with their wives and children were under lamentation, one whose name was Jechonias, a principal man in Jerusalem, came to him, and said that they had sinned in marrying strange wives; and he persuaded him to adjure them all to cast those wives out, and the children born of them, and that those should be punished who would not obey the law. So Esdras hearkened to this advice, and made the heads of the priests, and of the Levites, and of the Israelites, swear that they would put away those wives and children, according to the advice of Jechonias. And when he had received their oaths, he went in haste out of the temple into the chamber of Johanan, the son of Eliasib, and as he had hitherto tasted nothing at all for grief, so he abode there that day. And when proclamation was made, that all those of the captivity should gather themselves together to Jerusalem, and those that did not meet there in two or three days should be banished from the multitude, and that their substance should b appropriated to the uses of the temple, according to the sentence of the elders, those that were of the tribes of Judah and Benjamin came together in three days, viz. on the twentieth day of the ninth month, which, according to the Hebrews, is called Tebeth, and according to the Macedonians, Apelleius. Now as they were sitting in the upper room of the temple, where the elders also were present, but were uneasy because of the cold, Esdras stood up and accused them, and told them that they had sinned in marrying wives that were not of their own nation; but that now they would do a thing both pleasing to God, and advantageous to themselves, if they would put those wives away. Accordingly, they all cried out that they would do so. That, however, the multitude was great, and that the season of the year was winter, and that this work would require more than one or two days. "Let their rulers, therefore, [said they,] and those that have married strange wives, come hither at a proper time, while the elders of every place, that are in common to estimate the number of those that have thus married, are to be there also." Accordingly, this was resolved on by them, and they began the inquiry after those that had married strange wives on the first day of the tenth month, and continued the inquiry to the first day of the next month, and found a great many of the posterity of Jeshua the high priest, and of the priests and Levites, and Israelites, who had a greater regard to the observation of the law than to their natural affection, and immediately cast out their wives, and the children which were born of them. And in order to appease God, they offered sacrifices, and slew rams, as oblations to him; but it does not seem to me to be necessary to set down the names of these men. So when Esdras had reformed this sin about the marriages of the forementioned persons, he reduced that practice to purity, so that it continued in that state for the time to come. (Antiquities XI 5:4)

I Bibeln återfinns denna historia i Esra kapitel 10, tillsamman med en uppräkning av namn på de män som påstås ha gjort sig skyldiga till denna synd och ökat hela landets skuld.

Blandäktenskapen upplöses
Medan Esra låg på knä framför Guds hus och bad och bekände under tårar samlades runt honom en väldig skara av israeliter, män, kvinnor och barn, och de grät alla högljutt. Då sade Shekanja, son till Jechiel av Elams släkt, till Esra: "Vi har handlat trolöst mot vår Gud genom att ta oss hustrur från de främmande folken här i landet. Men trots detta finns det ännu hopp för Israel. Låt oss nu högtidligt lova Gud att vi skall sända bort alla våra hustrur och de barn de fött, så som du, herre, och de som fruktar Guds bud har rått oss. Låt lagen gälla! Grip in, ty det här är din uppgift, vi är på din sida! Fatta mod och gå till verket!"

Esra lät genast de främsta bland prästerna, leviterna och hela Israel svära på att de skulle göra som det var sagt, och de svor eden. Därefter lämnade Esra platsen framför Guds hus och gick in i den kammare som tillhörde Jochanan, Eljashivs son, och tillbringade natten där. Han varken åt eller drack i sin sorg över de hemkomnas trolöshet. Nu kungjorde man i Juda och Jerusalem för alla som återvänt att de skulle samlas i Jerusalem. Ledarna och de äldste hade beslutat att om någon inte kom inom tre dagar skulle hela hans egendom förklaras förverkad och han själv uteslutas ur de hemkomnas församling.

Innan tre dagar gått samlades i Jerusalem alla män från Juda och Benjamin; det var den tjugonde dagen i nionde månaden. Folket slog sig ner på platsen framför Guds hus, och alla darrade i det strida regnet inför vad som skulle ske. Prästen Esra tog till orda och sade till dem: "Ni har varit trolösa mot Gud genom att gifta er med främmande kvinnor, och på detta sätt har ni ökat Israels skuld. Men bekänn nu inför Herren, era fäders Gud, och handla efter hans vilja. Bryt med folken i landet och med de främmande kvinnorna!"

Då svarade hela församlingen med hög röst: "Vad du har sagt är det vår plikt att göra. Men här är mycket folk, det är regntid och vi orkar inte stanna kvar här ute. Det är inte heller gjort på en dag eller två, ty vi är många som har syndat i detta avseende. Låt därför våra ledare företräda församlingen. Och låt alla i våra städer som har gift sig med främmande kvinnor på bestämda tider infinna sig tillsammans med de äldste och domarna i varje stad för att avvända vår Guds glödande vrede mot oss för det vi gjort."

Endast Jonatan, Asaels son, och Jachseja, Tikvas son, motsatte sig detta, och Meshullam och leviten Shabbetaj understödde dem. De som återvänt gjorde dock som det var föreslaget. Prästen Esra tog genom namnupprop ut dem som var familjeöverhuvuden. Den första dagen i tionde månaden satte de sig ner för att inleda undersökningen, och den första dagen i första månaden var de färdiga med de fall där män hade gift sig med främmande kvinnor. (…) Alla dessa hade äktat främmande kvinnor, men nu skickade de bort både hustrur och barn. Esr 10:1-17, 44)

En stor och fruktsam befolkning

Om man hade ett land var det förstås viktigt att också ha en så stor befolkning som möjligt. I den judiska historien fick Gud ge upprepade löften till både patriarken Abraham och hans son Isak att deras ättlingar skulle bli ett stort folk, ja de skulle bli talrika som himlen stjärnor.

Och Herren förde honom ut och sade: "Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan! Så talrika skall dina ättlingar bli." Abram trodde Herren, och därför räknade Herren honom som rättfärdig. (1 Mos 15:5-6)

I Första Mosebok gjordes också avbrutet samlag in som en dödssynd genom historien om Onan som spillde sin säd på marken varje gång han låg med sin brors hustru och som därför dödades av Herren. Motivet till denna sedelärande berättelse var förstås att se till att det nya folket växte så fort som möjligt.

Men Onan visste att barnet inte skulle räknas som hans, och var gång han låg med sin brors hustru lät han sin säd spillas på marken för att slippa skaffa barn åt sin bror. Därmed väckte han Herrens misshag, och därför dödade Herren också honom. (1 Mos 38:6-10)

Propaganda för att skapa ett modigt och krigslystet folk

Under 160-talet fvt, alltså den tid som den nya judiska historien i Antiquities I‑XII skapades, var det mackabeiska partiet inblandat i ständiga strider om makten, både med andra grupperingar inom det egna området och med de seleukidiska härskarna. Bakgrunden till den nya historien var kampen för att frigöra sig, erövra territorium och nedkämpa motståndare och för detta behövde man vara starka, modiga och hänsynslösa. Denna bakgrund är mycket tydlig i den propagandaskrift som Antiquities I‑XII utgör. Enligt den nykonstruerade historien var judarna det modigaste och mest segerrika folkslaget som hade funnits i historien. De hade enligt historien i Antiquities krigat och utplånat massor av motståndare sedan tidernas begynnelse och det hade alltid skett med Herrens gudomliga hjälp. Några exempel på framgångar i krig från den judiska följer här:

· Abram (Abraham) besegrar fyra stora kungar (1 Mos 14).

· Jakobs söner dödar alla män i Shekem och plundrar staden på alla ägodelar och kvinnor och barn. (1 Mos 34).

· Herren dränker hela faraos här i Sävhavet (Röda havet) för israeliternas skull (2 Mos 14).

· Josua nedkämpar hela amalekiternas här utan förskoning (2 Mos 17).

· Moses mönstrar en väldig här med 603 550 man (4 Mos 1).

· Israeliterna förintar kanaaneerna och deras städer (4 Mos 21).

· Israeliterna dödar alla midjaniter av manligt kön och rövar bort alla deras ägodelar samt kvinnor och barn. Moses skäller ut befälen för att de låtit kvinnorna och pojkarna leva och beordrar dem att döda alla utom de flickor som är oskulder, dem skall de behålla för egen del. (4 Mos 31).

· Allt land öster om Jordan erövras från de amoreiska kungarna Og och Sichon och fördelas på de israelitiska stammarna. (5 Mos 2-3).

· Bashans land erövras från den amoreiske kungen Og. (5 Mos 3).

· Israeliterna förstör Jeriko (Jos 6).

· Landet Aj erövras och ödeläggs. (Jos 8).

· Josua besegrar fem amoreiska kungar och förstör sex städer (Jos 10).

· Josua erövrar Hasor. Allt levande förintas och staden bränns ner (Jos 11).

· De erövrade områdena fördelas på de israelitiska stammarna. (Jos 14-21).

· Jerusalem, resten av Kanaan samt Moab erövras (Dom 1-3).

· Israeliterna tar sig hustrur bland landets folk och Herren hämnas genom att skicka midjaniterna på dem men Gideon besegrar dem (Dom 6-8).

· Avimelek krigar mot Shekem och bränner inne tusen personer i Shekemtornet (Dom 9).

· Jefta hugger ner 42 000 efraimiter för att de inte kan uttala ”shibbolet” på rätt sätt (Dom 12).

· Simson dödar en massa filistéer (Dom 15).

· Israeliterna dödar 25 000 benjaminiter (Dom 20).

· Saul utplånar ammoniternas armé (1 Sam 11).

· Jonathan besegrar filistéerna (1 Sam 14).

· Pojken David besegrar filistéernas främste kämpe Goliat (1 Sam 17).

· David hämnas på amalekiterna genom att utrota dem alla i ett stort blodbad (1 Sam 30).

· David slår filistéerna (2 Sam 5).

· David besegrar ammoniter och araméer (2 Sam 10).

Dessa krig och segrar var rena påhitt och motivet för att skapa en sådan historia var förstås dels att visa att judarna hade en historisk rätt till Kanaans land och dels att ingjuta ett ”historiskt” mod i de hasideiska/mackabeiska kämparna. Beskrivningarna av erövringar av olika områden i Kanaan skapade en målbild för de erövringar som man faktiskt genomförde på riktigt under de olika mackabeiska härskarnas styre under de kommande decennierna. Historien om judarnas otroliga mod och överlägsenhet i krig fungerade uppenbarligen som ett bränsle under flera hundra år fram till det slutliga nederlaget i den revolt som leddes av bar Kochba på 130-talet vt. Det är också intressant att lägga märke till den hänsynslöshet som inympades i det judiska folket genom historierna om alla folk som utplånades utan förskoning. Moses fick ju till och med läxa med upp israeliterna för att de lät midjaniternas kvinnor och barn leva.

Grundval nr 2: En egen historia

Manetho och Cheremons historier om Egypten görs om till judiska historier

Med tanke på att arbetet med att skapa en ny judisk historia skedde i Alexandria är det inte underligt att det till viss del påverkades av den egyptiska historien.

Hyksos var egentligen judarnas förfäder

I Against Apion I ser man att Eupolemus och Artapanus tog till ganska desperata grepp för att hitta historiska hållpunkter för det judiska folket. Bland annat drog de slutsatsen att det invandrande folk som den hellenistisk-egyptiske historikern Manetho kallade hyksos hade varit judar. Anledningen till detta var att Manetho berättade att egyptierna jagade ut dessa hyksos ut Egypten, dränkte en hel del av dem i Röda havet och förföljde resten till Syriens gräns. Eupolemus och Artapanus drog därför slutsatsen att dessa hyksos nog hade grundat Jerusalem. I den här versionen finns också redan embryot till historien om Moses som ledde uttåget ur Egypten. Den nya kombinerade historien i Antiquities blev sedan underlag för Tanak/GT, vilket man kan se genom att Antiquities, som jag visade i föregående kapitel, innehåller en mer ursprunglig och mer heltäckande beskrivning av vissa delar av den judiska historien.

Den egyptiske historikern Manetho berättade i verkligheten om det främmande folk som kom österifrån och med vapenmakt tog makten i Egypten (ca 1675-1575 fvt). De främmande härskarna drevs iväg efter cirka hundra år och förföljdes till Fenicien eller Syrien. Man har genom arkeologiska utgrävningar i modern tid visat att de främmande erövrarna förde med sig asiatiska gudar som Eel, Baal och Astarte till Egypten och att de introducerade hästen, stridsvagnen och den sammansatta bågen som kom att bli viktiga inslag i den egyptiska krigföringen under senare dynastier. Men att hyksos skulle ha varit judar, och att Moses skulle ha lett deras uttåg, är helt och hållet ett påhitt av författarna till den judiska historien.

I Against Apion I återges också en berättelse från Manetho om hur den egyptiske faraon ville skåda gudarna men att han fick veta av en profet att detta inte skulle kunna ske om man inte renade landet från alla leprasjuka och handikappade. Därför samlade man ihop alla innevånare med sådana problem och lät dem slava med tungt arbete i gruvor. Efter ett tag bestämde man i stället att de skulle få en fristad i hyksos nu övergivna huvudstad Avaris. Där valde den utstötta en man som hette Osarsiph och som varit präst i Heliopolis till ledare och startade ett uppror.

I den judiska historien som numera återfinns i Josephus Antiquities och i Tanak/GT för man samman de utstötta och förslavade tvångsarbetarna i Egypten och de främmande härskarna hyksos som fördrevs från landet och beskriver dem som hebréer/judar. Eftersom hebréerna enligt den nya judiska historien egentligen var hyksos, som enligt Manetho hade hållit sig avskilda från egyptierna, hävdar författaren till Against Apion I också att det judiska folket aldrig blandades med egyptierna under sin vistelse i Egypten.

Enligt Wikipedia visas Hyksos på egyptiska bilder bärande de mångfärgade mantlar som förbands med mitanni-krigare från norra Kanaan, Aram, Sidon etc. Detta folk kallades tydligen för ”ha ibrw” (läs hebréer) vilket skulle innebära att hebréerna i Antiquities och Tanak/GT egentligen är dessa hyksos och krigare från Mitanni-riket. Detta var ju också det budskap som Eupolemus och Artapanus ville föra fram, överallt där det nämndes folk från Kanaan i de gamla egyptiska och babyloniska historierna hade det egentligen varit deras eget folk med säte i Jerusalem som man hade talat om. Beteckningen ”hebréer” påstås vidare enligt den genealogi som hämtades från Berossos härstamma från Heber som var Noas ättling i den fjärde generationen och sågs som stamfar för bl.a. kaldéerna (babylonierna) och judarna.

Moses var en egyptisk präst

Moses sägs i Against Apion I ha varit en präst i Heliopolis som kallades Osarsiph efter Osiris som var guden i Heliopolis. Enligt Manetho skulle denne Osarsiph ha varit en underbar och gudomlig person. Artapanus hämtade uppenbarligen berättelsen om Osarsiph från Manetho, gjorde om den till att handla om judarnas religionsstiftare och förde den nya historien vidare i sin judiska historia som i nästa steg användes i Against Apion I. I Antiquities kallas Moses aldrig för Osarsiph, men han är en egyptisk präst som bland annat instiftar den egyptiska kulten av ibisfågeln. På detta sätt blir judarnas lagstiftare Moses den som hade skapat religionen i Egypten.

It was also reported that the priest, who ordained their polity and their laws, was by birth of Hellopolls, and his name Osarsiph, from Osyris, who was the god of Hellopolls; but that when he was gone over to these people, his name was changed, and he was called Moses." (…)

31. It now remains that I debate with Manetho about Moses. Now the Egyptians acknowledge him to have been a wonderful and a divine person; nay, they would willingly lay claim to him themselves, though after a most abusive and incredible manner, and pretend that he was of Heliopolis, and one of the priests of that place, and was ejected out of it among the rest, on account of his leprosy; although it had been demonstrated out of their records that he lived five hundred and eighteen years earlier, and then brought our forefathers out of Egypt into the country that is now inhabited by us. (...) Nor indeed is that other notion of Manetho at all probable, wherein he relates the change of his name, and says that "he was formerly called Osarsiph;" and this a name no way agreeable to the other, while his true name was Mosses, and signifies a person who is preserved out of the water, for the Egyptians call water Moil. I think, therefore, I have made it sufficiently evident that Manetho, while he followed his ancient records, did not much mistake the truth of the history; but that when he had recourse to fabulous stories, without any certain author, he either forged them himself, without any probability, or else gave credit to some men who spake so out of their ill-will to us. (Josephus, Against Apion I)

Lagstiftaren Moses gifter sig med en etiopisk prinsessa och leder hyksos ut ur Egypten

Osarsiph/Moses blir också den härförare som leder de förtryckta ut ur Egypten. Idén till detta uttåg hämtades från hyksos fördrivande och samtidigt som hebréerna är slavarbetare är de också, liksom hyksos, en mäktig nation. I inledningen av Fjärde Mosebok mönstrar Moses en stor härskara på sammanlagt 603 550 man i perfekt militärisk ordning.

Historien om Moses som förde ut judarna från Egypten kom från de gamla historikerna Cheremon och Manetho som rapporterade om hur hyksos drevs ut från Egypten av Amenophis (Amenhotep). Hans son Ramesses (Ramses) skulle ha flytt till Etiopien i samma veva. Det här gav uppenbarligen inspiration till berättelsen om hur Moses krigade i Etiopien och gifte sig med den etiopiske kungens dotter i Antiquities II 10.

But then this Cheremon commits a most ridiculous blunder in not informing us who this army of so many ten thousands were, or whence they came; whether they were native Egyptians, or whether they came from a foreign country. Nor indeed has this man, who forged a dream from Isis about the leprous people, assigned the reason why the king would not bring them into Egypt. Moreover, Cheremon sets down Joseph as driven away at the same time with Moses, who yet died four generations before Moses, which four generations make almost one hundred and seventy years. Besides all this, Ramesses, the son of Amenophis, by Manetho's account, was a young man, and assisted his father in his war, and left the country at the same time with him, and fled into Ethiopia. (Josephus, Against Apion I)

De stora folken och religionerna hade haft mytiska grundare och lagstiftare och därför skapade författarna till den nya judiska historien Moses som skulle ha tagit emot det judiska folkets lagar och skrivit deras heliga texter. Moses sattes samman av olika element där ett var rollen som ledare för det främmande folket som den egyptiske historikern Manetho kallade hyksos. Eftersom Eupolemus och Artapanus hade fått idén att hyksos var judar blev i deras ögon allt som de gamla historikerna skrev om hyksos i själva verket beskrivningar av judarna, vilket vi kan se ett uttryck för i Against Apion I. Där tar Philo egyptiska historikers förklenande uttalanden om hyksos som en personlig förolämpning och ett bevis på deras hat mot det judiska folket. Han skriver också att Manetho hämtade information från egyptiernas heliga skrifter och att han därför skrev att ”vårt folk kom till Egypten i många tusental och underkuvade landets innevånare” och att ”vi lämnade sedan detta land och bosatte oss i det land som nu kallas Judéen och byggde staden Jerusalem och dess tempel”.

Josef

Manethos historia om hyksos, som från västra Asien, invaderade Egypten och tog makten över spannmålsmagasinen i Egypten, refereras i Against Apion I. Denna berättelse förvandlas i den nya judiska historien till berättelsen om Josef som utsågs till styresman över hela Egypten och tog makten över Egyptens spannmålsmagasin. Man väver också ihop detta med de sju nödåren under farao Djosers tid som beskrivs på den s.k. hungersnödsstelen. I den judiska historien blir kontentan att farao drömmer drömmar om den kommande hungersnöden som juden Josef med hjälp av sin gud tolkar på ett så vist sätt att farao utser honom till styresman över hela Egypten. När hungersnöden utbröt kom folk från hela jorden därför för att köpa säd av Josef.

Josef får i kapitel 6 i Antiquities I namnet Psothom Phanech av farao och gifter sig med dottern till Petepheres, en av de höga prästerna i Heliopolis (staden Iunu eller On som den också kallas i Antiquities och i Tanak/GT).

1. JOSEPH was now grown up to thirty years of age, and enjoyed great honors from the king, who called him Psothom Phanech, out of regard to his prodigious degree of wisdom; for that name denotes the revealer of secrets. He also married a wife of very high quality; for he married the daughter of Petephres, one of the priests of Heliopolis; she was a virgin, and her name was Asenath. (Antiquities I 6:1)

I Against Apion I sägs Josef ursprungligen ha haft det egyptiska namnet Peteseph vilket Cheremon hade skrivit om. Det är tydligt att man använde Cheremons historia om olika präster och skrivare som inspiration när man skapade historien om Josef som kom till Egypten, kallades Psothom, blev en betrodd skrivare hos farao och gifte sig med dottern till prästen Petepheres.

32. And now I have done with Manetho, I will inquire into what Cheremon says. For he also, when he pretended to write the Egyptian history, sets down the same name for this king that Manetho did, Amenophis, as also of his son Ramesses, and then goes on thus: "The goddess Isis appeared to Amenophis in his sleep, and blamed him that her temple had been demolished in the war. But that Phritiphantes, the sacred scribe, said to him, that in case he would purge Egypt of the men that had pollutions upon them, he should be no longer troubled. with such frightful apparitions. That Amenophis accordingly chose out two hundred and fifty thousand of those that were thus diseased, and cast them out of the country: that Moses and Joseph were scribes, and Joseph was a sacred scribe; that their names were Egyptian originally; that of Moses had been Tisithen, and that of Joseph, Peteseph: that these two came to Pelusium, and lighted upon three hundred and eighty thousand that had been left there by Amenophis, he not being willing to carry them into Egypt; that these scribes made a league of friendship with them, and made with them an expedition against Egypt: that Amenophis could not sustain their attacks, but fled into Ethiopia, and left his wife with child behind him, who lay concealed in certain caverns, and there brought forth a son, whose name was Messene, and who, when he was grown up to man's estate, pursued the Jews into Syria, being about two hundred thousand, and then received his father Amenophis out of Ethiopia." . (Josephus, Against Apion I)

De gamla patriarkerna balsamerades och begravdes på egyptiskt sätt

Ett annat lån från den egyptiska historien i den nya judiska historien rör tron på kroppens återuppståndelse. Enligt Antiquities och Första Mosebok hamnade Jakob och hans söner i Egypten och när Jakob dog balsamerades han och begravdes i Kanaan på egyptiskt vis. Till samma gravfält fördes också så småningom benen efter Jakobs son Josef och hans bröder. Denna legend skapade Eupolemus och Artapanus för att visa att de gamla judiska patriarkerna hade varit lika betydande som de gamla faraonerna och att de hade haft en stad för de döda på samma sätt som den egyptiska Konungarnas dal. Kropparna efter de monoteistiska patriarkerna bevarades alltså enligt egyptisk filosofi och enligt denna filosofi var bevarandet av kroppen nödvändigt för själens återuppståndelse. Anledningen till att Eupolemus och Artapanus skapade detta scenario var att de arbetade i Alexandria där de gamla faraonernas sedvänjor fortfarande betraktades som högtstående och heliga.

Berossos historia om Babylonien görs om till judisk historia

Judarna görs till kaldéer

I Against Apion I beskrivs judarna, liksom i Antiquities, som ett kaldeiskt folk och anledningen till detta var tydligen att Jerusalem faktiskt nämns i Berossos historia, till skillnad från i egyptiska och grekiska källor. En annan anledning till att man ville se judarna som kaldéer, bortsett från att kaldéer sågs som det äldsta och mest lärda folket, kan ha varit att man ville skapa en nationell självkänsla som var tydligt åtskild från de omgivande folken och från den dominerande hellenistiska kulturen. Men den allra enklaste orsaken till att judarna beskrevs som kaldéer i Antiquities, den judiska historia som var förlaga till Tanak/GT, var förstås att man använde sig av Berossos historia om det kaldeiska folket och gjorde om den till att i stället vara en historia om judarna. Berossos hade börjat sin historia om kaldéerna vid skapelse och fortsatt via den första sumeriska civilisationen i stadsstäder som till exempel Ur, och genom att man övertog denna historia när man skapade den judiska historien blev också judarna kaldéer.

Stommen till den nya judiska historien hämtades alltså från Berossos kaldeiska historia. Berossos, (Bel-re-uŝu, ”Herren är min herde”) var en hög präst i Babel, han innehade funktionen som ”satammu” eller ledare för templets organisation mellan 258 och 253 fvt. Berossos skrev en historia över Babylon som han dedikerade till den seleukidiske härskaren Antiochus I Soter (281-261 fvt). Berossos kaldeiska historia är förlorad, men man vet ändå genom referenser från andra författare ungefär vad den handlade om. Enligt Alexander Polyhistor[8] skall Berossos historik över Babylonien ha inletts med några topografiska anmärkningar, Babylonien beskrivs som Eden. Historien fortsatte med beskrivningen av hur en mytisk varelse kallad Oannes som var halvt fisk och halvt människa lärde människorna att skriva, bedriva jordbruk och skapa konst.

Oannes skall också ha lärt människorna om skapelsen och deras eget ursprung. Det skulle ha börjat i en tid när det inte fanns något annat än mörker. Då uppträdde människor med en kropp men två ansikten eller huvuden, det ena manligt och det andra kvinnligt. Över allt härskade en gudinna vid namn Omoroca/Thalatt, som på kaldeiska betyder havet eller månen. Från denna gudinna skapade Bel (Herren) himmel och jord och allt som lever på jorden. Genom att blanda sitt blod med jord skapade så gudarna människorna som genom denna härstamning blev rationella varelser, kapabla att ta del av gudomlig kunskap. Bel skapade också solen, månen och de fem planeterna. Därefter följde en episk strid mellan olika gudar som slutade med Bels eller Marduks (Babels guds) seger. Detta är tydligen en återgivning av skapelseberättelsen i det babyloniska nationaleposet Enuma Elish.

I en andra bok beskrevs tio kaldeiska kungar som regerade före den stora översvämningen (syndafloden). Den tionde kungen i ordningen, Xishutrus, fick i en vision besök av Gud som varnade honom för en kommande översvämning där mänskligheten skulle utplånas. Xishutrus skulle därför skriva ner historien om alltings början, fortsättning och avslutning och gömma den i Sippara, solgudens stad. Därefter skulle han bygga en farkost enligt direktiv från Gud och han skulle ta med representanter för alla djur och även sin familj på den. Översvämningen kom, och efter att översvämningen hade nått sin kulmen sände Xishutrus så ut fåglar som återvände två gånger men inte den tredje gången. Farkosten strandade på ett berg i Armenien och Xishutrus offrade till gudarna. Han fick instruktioner att återvända till Babylonien och söka efter texterna i Sippara och började vandra däråt, men var först tvungen att göra en rundtur runt landet eller världen. Efter denna historia berättade Berossos enligt Alexander Polyhistor om ett flertal kungar och visa män, tills han når kung Nabû-nâsir (747-734 fvt). Den tredje boken skulle så ha beskrivit de efterföljande assyriska, babyloniska och persiska kungarna och slutat med Alexanders död 323 fvt.

I de första tolv delarna av Antiquities, den judiska historien, refererar författaren till Berossos på några ställen, vilket dels ger oss information om vad Berossos skrev om och dels varifrån författaren till den här delen av Antiquities fick de historiska uppgifter som han redovisar.

Noa och den stora översvämningen

Berossos hade skrivit om Noa och den stora översvämningen (ca 290 fvt).

Now all the writers of barbarian histories make mention of this flood, and of this ark; among whom is Berosus the Chaldean. For when he is describing the circumstances of the flood, he goes on thus: "It is said there is still some part of this ship in Armenia, at the mountain of the Cordyaeans; and that some people carry off pieces of the bitumen, which they take away, and use chiefly as amulets for the averting of mischiefs." (Ant I 3:6)

Now when Noah had lived three hundred and fifty years after the Flood, and that all that time happily, he died, having lived the number of nine hundred and fifty years. (…) Now I have for witnesses to what I have said, all those that have written Antiquities, both among the Greeks and barbarians; for even Manetho, who wrote the Egyptian History, and Berosus, who collected the Chaldean Monuments, and Mochus, and Hestieus, and, besides these, Hieronymus the Egyptian, and those who composed the Phoenician History, agree to what I here say: Hesiod also, and Hecatseus, Hellanicus, and Acusilaus; and, besides these, Ephorus and Nicolaus relate that the ancients lived a thousand years. But as to these matters, let every one look upon them as he thinks fit. (Ant I 3:9)

Den assyriske kungen Sanherib

Både Berossos och den egyptiske historikern Herodotos (ca 480-420 fvt) hade skrivit om den assyriske kungen Sanherib. Berättelsen om hur Sanherib dödades, som författaren till Antiquities säger kommer från Berossos, finns också i Antiquities och i Tanak/GT.

Now concerning this Sennacherib, Herodotus also says, in the second book of his histories, how "this king came against the Egyptian king, who was the priest of Vulcan; and that as he was besieging Pelusium, he broke up the siege on the following occasion: This Egyptian priest prayed to God, and God heard his prayer, and sent a judgment upon the Arabian king." But in this Herodotus was mistaken, when he called this king not king of the Assyrians, but of the Arabians; for he saith that "a multitude of mice gnawed to pieces in one night both the bows and the rest of the armor of the Assyrians, and that it was on that account that the king, when he had no bows left, drew off his army from Pelusium." And Herodotus does indeed give us this history; nay, and Berosus, who wrote of the affairs of Chaldea, makes mention of this king Sennacherib, and that he ruled over the Assyrians, and that he made an expedition against all Asia and Egypt; and says thus:

5. "Now when Sennacherib was returning from his Egyptian war to Jerusalem, he found his army under Rabshakeh his general in danger [by a plague], for God had sent a pestilential distemper upon his army; and on the very first night of the siege, a hundred fourscore and five thousand, with their captains and generals, were destroyed. So the king was in a great dread and in a terrible agony at this calamity; and being in great fear for his whole army, he fled with the rest of his forces to his own kingdom, and to his city Nineveh; and when he had abode there a little while, he was treacherously assaulted, and died by the hands of his elder sons, Adrammelech and Seraser, and was slain in his own temple, which was called Araske. Now these sons of his were driven away on account of the murder of their father by the citizens, and went into Armenia, while Assarachoddas took the kingdom of Sennacherib." And this proved to be the conclusion of this Assyrian expedition against the people of Jerusalem. (Ant X 1:4-5)

Den babyloniske kungen Baladan

Informationen om den babyloniska kungen Baladan kommer från Berossos.

Berosus also makes mention of this Baladan, king of Babylon. Now as to this prophet [Isaiah], he was by the confession of all, a divine and wonderful man in speaking truth; and out of the assurance that he had never written what was false, he wrote down all his prophecies, and left them behind him in books, that their accomplishment might be judged of from the events by posterity: nor did this prophet do so alone, but the others, which were twelve in number, did the same. And whatsoever is done among us, Whether it be good, or whether it be bad, comes to pass according to their prophecies; but of every one of these we shall speak hereafter. (Ant X 2:2)

Den babyloniske kungen Nebukadnessar och hans efterföljare

Berättelserna om Nebukadnessar kommer från Berossos. Även andra antika författare hade nämnt denne kung. De berättelser som författaren till Antiquities hänför till Berossos finns också i Antiquities och i Tanak/GT.

NOW when king Nebuchadnezzar had reigned forty-three years, he ended his life. He was an active man, and more fortunate than the kings that were before him. Now Berosus makes mention of his actions in the third book of his Chaldaic History, where he says thus: "When his father Nebuchodonosor [Nabopollassar] heard that the governor whom he had set over Egypt, and the places about Coelesyria and Phoenicia, had revolted from him, while he was not himself able any longer to undergo the hardships [of war], he committed to his son Nebuchadnezzar, who was still but a youth, some parts of his army, and sent them against him. (…)

Megasthenes also, in his fourth book of his Accounts of India, makes mention. of these things, and thereby endeavors to show that this king [Nebuchadnezzar] exceeded Hercules in fortitude, and in the greatness of his actions; for he saith that he conquered a great part of Libya and Iberia. Diocles also, in the second book of his Accounts of Persia, mentions this king; as does Philostrates in his Accounts both of India and of Phoenicia, say, that this king besieged Tyre thirteen years, while at the same time Ethbaal reigned at Tyre. These are all the histories that I have met with concerning this king. (Ant X 11:1)

Numera kan vi också få en direkt rapport om vad Berossos kan ha skrivit om från arkeologiska fynd av kilskriftstavlor från Sumer, Assyrien och Babylonien. De babyloniska prästerna förvaltade den sumeriska kulturen och det sumeriska språket, och från de arkeologiska fynden vet vi hur till exempel skapelseberättelserna, berättelsen om ”Noa” och den stora översvämningen och Gudeas (”Salomos”) tempelbygge ursprungligen såg ut, och därför vet vi också hur de sannolikt återgavs hos Berossos som var en hög babylonisk präst.

Berossos historia började säkert med skapelseberättelsen från Enuma Elish. Vi vet också att Berossos skrev om en man från Sumer (Abram) som förmedlade den kaldeiska vetenskapen till Kanaan och Egypten. Kungarna i nord- och sydriket, Assyrien och Babylonien, blev förebilden för de båda rikena Israel och Juda. Berättelserna om till exempel Noa, Samson och Salomo är ursprungligen gamla sumeriska legender om den sumeriske Zi-ud-sura, hjälten Gilgamesh och Gudeas tempelbygge.

Det fanns alltså en grund i Berossos kaldeiska historia som man enkelt kunde förändras till att i stället beskriva den judiska historien. Historierna om människans manligt-kvinnliga ursprung, gudinnan som härskade över allt och som var ursprunget till allt skapat samt den fisklika Oannes som ingick i Berossos babyloniska historia känner vi däremot inte alls igen från den judiska historien och monoteismen, men författarna till den nya judiska historien använde mycket av det övriga i Berossos historia. I vissa fall, som till exempel beträffande historien om Noa och arken, ger man också direkta referenser till Berossos historia (Antiquies I 3:6). Direkta referenser till Berossos historia ges också när det gäller olika historier om de mesopotamiska kungarna Sanherib (Antiquies X 1:4-5), Baladan (Antiquies X 2:2) och Nebudkadnessar (Antiquies X 11:1).

Att berättelser i den judiska historien hämtades från sumeriska och babyloniska myter, och därigenom säkert från Berossos, vet vi numera genom de fynd av kilskriftstavlor som har gjorts i det gamla mesopotamiska området. Genom sådana fynd vet vi att den bibliska skapelseberättelse som beskriver hur Eva skapades från Adams revben och hur människorna drevs ut från paradiset på grund av kvinnans olydnad härstammar från den sumeriska myten Enki och Ninhursaga och egentligen handlade om hur guden Enki drevs ut från paradiset av gudinnan Ninhursaga och hur hon skapade gudinnan Ninti av hans revben.

Den andra skapelseberättelsen i Bibeln hämtades från det babyloniska skapelseeposet Enuma Elish. Det finns tydliga paralleller mellan beskrivningen av skapelsen i Första Mosebok och den babyloniska skapelseberättelsen. Gudarna skapas som hermafroditiska väsen i Enuma Elish, i Bibeln används denna beskrivning för människan som är både kvinna och man. På arameiska är ordet för människa ”adam”, varför den första människan också heter Adam i Bibeln. Människorna skapades enligt babylonierna för att de skulle göra gudarnas arbete, på samma sätt skapas Noa i Första Mosebok för att ge lättnad i ”vårt” (gudarnas) arbete.

I Enuma Elish får Marduk kraft att låta sitt ord skapa och förstöra. Han talade och konstellationen (himlaljusen) försvann, han talade igen och himlaljusen blev till. I Första Mosebok talar Gud på samma sätt och ljuset blir till. I Enuma Elish skapar Herren universum av urvarelsen Tiamats kropp, halva hennes kropp bildar himlavalvet som skiljer hennes vatten åt. I Första Mosebok sätter också skaparen upp ett valv som skiljer det övre och det nedre vattnet åt. Den babyloniske guden satte upp solen, månen och stjärnorna på himlen och lät himlakropparna utmärka månader och år. Samma sak gör också Gud i Tanak/GT.

Den judiska historien fortsätter precis som i Berossos historia med tio kungar fram till den stora översvämningen och Zi-ud-suras/Noas räddning. Efter floden befolkas världen av Noas efterkommande. Från Noas son Sem härstammar Abraham som vandrar västerut från Ur i Kaldéen. Författarna till den judiska historien i Antiquities säger också i Antiquities I:7 att beskrivningen av Abraham finns hos Berossos. Abraham och hans söner blir stamfäder för judar och araber (fast judarna är äkta barn medan araberna bara härstammar från en slavinna) enligt den judiska historien. Landet Kanaan tilldelas de tolv judiska stammar som härstammar från Jakobs söner. Det hebreiska/judiska folket hamnar enligt förebild från de hyksos som man hade läst om hos Manetho i fångenskap i Egypten. De leds därifrån av lagstiftaren Moses och efter Mose död erövrar man Jerusalem och Kanaan. Därefter kommer den tid i Sumer när landet regerades av ensis som kallas domare i den judiska historien. Denna period följs därefter i både den kaldeiska och judiska historien av ett stort antal kungar i en lista som följer både Nordriket Assyrien/Israel och Sydriket Babylonien/Judéen. Babel förstörs av assyrierna, döms att ligga öde i sjuttio år och befolkningen fördrivs. Samma öde drabbar Jerusalem i den nyuppfunna judiska historien, staden förstörs av babylonierna, den döms att ligga öde i sjuttio år och befolkningen förs bort. Berossos historia slutade med Alexander den store som möttes av de babyloniska prästerna och tågade in i Babel, i den judiska historien möts han förstås av judiska präster och tågar in i Jerusalem.

Men den nya judiska historien har en fortsättning efter Alexanders tid, alla profetior och tecken från skapelsen och framåt har nämligen handlat om att det skulle sitta en judisk härskare i Jerusalem. Landet Kanaan var ju genom ett förbund med Gud ända sedan tidens begynnelse utlovat åt judarna som var Abrahams legitima söner. Profeten Daniel hade också profeterat om hur Alexander den stores rike skulle delas upp mellan hans stridande efterföljare och hur en av de följande kungarna skulle stänga templet och hur det sedan skulle befrias och renas av en judisk man. Denna ”profetia”, som förstås skrevs efter de verkliga händelserna, handlade alltså om Antiochos IV som stängde templet i Jerusalem och Judas Mackabeus som erövrade och återöppnade det.

Referns till Berossos kaldeiska historia i Against Apion I

När det gäller Berossos kaldeiska historia påstår författaren till Against Apion i att Berossos vidimerar sanningen i den judiska historien. Det är intressant att här få en bekräftelse på att Berossos skrev om Noa och den stora floden, om de olika kungarna fram till Nabopolassar (Nabolassar) och hans son Nebukadnessar (Nabuchodonosor) och vidare till Naboniudus (Nabonnedus) som besegrades av den persiske kungen Kyros II. Detta menar man bekräftar sanningshalten i den judiska historien eftersom precis samma företeelser nämns där. Men sanning är förstås att man i själva verket tvärtom tog sina fakta om olika babyloniska kungar från Berossos när man skapade den nya judiska historien.

19. I will now relate what hath been written concerning us in the Chaldean histories, which records have a great agreement with our books in oilier things also. Berosus shall be witness to what I say: he was by birth a Chaldean, well known by the learned, on account of his publication of the Chaldean books of astronomy and philosophy among the Greeks. This Berosus, therefore, following the most ancient records of that nation, gives us a history of the deluge of waters that then happened, and of the destruction of mankind thereby, and agrees with Moses's narration thereof. He also gives us an account of that ark wherein Noah, the origin of our race, was preserved, when it was brought to the highest part of the Armenian mountains; after which he gives us a catalogue of the posterity of Noah, and adds the years of their chronology, and at length comes down to Nabolassar, who was king of Babylon, and of the Chaldeans. And when he was relating the acts of this king, he describes to us how he sent his son Nabuchodonosor against Egypt, and against our land, with a great army, upon his being informed that they had revolted from him; and how, by that means, he subdued them all, and set our temple that was at Jerusalem on fire; nay, and removed our people entirely out of their own country, and transferred them to Babylon; when it so happened that our city was desolate during the interval of seventy years, until the days of Cyrus king of Persia. He then says, "That this Babylonian king conquered Egypt, and Syria, and Phoenicia, and Arabia, and exceeded in his exploits all that had reigned before him in Babylon and Chaldea."

(…)

Now as to what I have said before about the temple at Jerusalem, that it was fought against by the Babylonians, and burnt by them, but was opened again when Cyrus had taken the kingdom of Asia, shall now be demonstrated from what Berosus adds further upon that head; for thus he says in his third book: "Nabuchodonosor, after he had begun to build the forementioned wall, fell sick, and departed this life, when he had reigned forty-three years; whereupon his son Evilmerodach obtained the kingdom. He governed public affairs after an illegal and impure manner, and had a plot laid against him by Neriglissoor, his sister's husband, and was slain by him when he had reigned but two years. After he was slain, Neriglissoor, the person who plotted against him, succeeded him in the kingdom, and reigned four years; his son Laborosoarchod obtained the kingdom, though he was but a child, and kept it nine mouths; but by reason of the very ill temper and ill practices he exhibited to the world, a plot was laid against him also by his friends, and he was tormented to death. After his death, the conspirators got together, and by common consent put the crown upon the head of Nabonnedus, a man of Babylon, and one who belonged to that insurrection. In his reign it was that the walls of the city of Babylon were curiously built with burnt brick and bitumen; but when he was come to the seventeenth year of his reign, Cyrus came out of Persia with a great army; and having already conquered all the rest of Asia, he came hastily to Babylonia. When Nabonnedus perceived he was coming to attack him, he met him with his forces, and joining battle with him was beaten, and fled away with a few of his troops with him, and was shut up within the city Borsippus. Hereupon Cyrus took Babylon, and gave order that the outer walls of the city should be demolished, because the city had proved very troublesome to him, and cost him a great deal of pains to take it. He then marched away to Borsippus, to besiege Nabonnedus; but as Nabonnedus did not sustain the siege, but delivered himself into his hands, he was at first kindly used by Cyrus, who gave him Carmania, as a place for him to inhabit in, but sent him out of Babylonia. Accordingly Nabonnedus spent the rest of his time in that country, and there died."

21. These accounts agree with the true histories in our books; for in them it is written that Nebuchadnezzar, in the eighteenth year of his reign, laid our temple desolate, and so it lay in that state of obscurity for fifty years; but that in the second year of the reign of Cyrus its foundations were laid, and it was finished again in the second year of Darius. I will now add the records of the Phoenicians; for it will not be superfluous to give the reader demonstrations more than enough on this occasion. In them we have this enumeration of the times of their several kings: "Nabuchodonosor besieged Tyre for thirteen years in the days of Ithobal, their king; after him reigned Baal, ten years; after him were judges appointed, who judged the people: Ecnibalus, the son of Baslacus, two months; Chelbes, the son of Abdeus, ten months; Abbar, the high priest, three months; Mitgonus and Gerastratus, the sons of Abdelemus, were judges six years; after whom Balatorus reigned one year; after his death they sent and fetched Merbalus from Babylon, who reigned four years; after his death they sent for his brother Hirom, who reigned twenty years. Under his reign Cyrus became king of Persia." So that the whole interval is fifty-four years besides three months; for in the seventh year of the reign of Nebuchadnezzar he began to besiege Tyre, and Cyrus the Persian took the kingdom in the fourteenth year of Hirom. So that the records of the Chaldeans and Tyrians agree with our writings about this temple; and the testimonies here produced are an indisputable and undeniable attestation to the antiquity of our nation. And I suppose that what I have already said may be sufficient to such as are not very contentious. (Josephus, Against Apion I)

Berossos	Antiquities I-XII
Skapelsen enligt Enuma Elish. Den sumeriska/babyloniska kungalistan med de tio kungarna före floden. Zi-ud-sura och den stora översvämningen. Kaldéern Abram som lärde ut astronomi, matematik etc. till fenicier och egyptier.	Skapelsen, de tio generationerna före Noa, Abraham som vandrade från Ur i Kaldéen till Fenicien och Egypten etc. Noa och den stora översvämningen. Kaldéern Abram är egentligen judarnas stamfader.
Astronomi. Indelningen av himlen/tiden i tolv områden.	Indelning av Kanaans land efter Jakobs tolv söner.
Vitruvius ger Berossos äran för uppfinningen av den halvcirkelformade solvisaren.	Historien om kung Hiskia (Hezekiah) och solen som går tio steg bakåt på kung Achas trappa.
Den store laggivaren Hammurabi tar emot lagen från Shamash.	Moses tar emot lagen från Herren.
Gilgamesh äventyr.	Simsons äventyr.
Gudeas tempelbygge.	Salomos tempelbygge.
Kungalistan. Nordriket Assyriens och sydriket Babyloniens krig med varandra.	Kungalistan. Nordriket Israels och sydriket Judas krig mot varandra.
Nordriket Assyriens utplåning.	Nordriket Israels utplåning.
Babel förstörs av assyrierna och folket förs bort.	Jerusalem förstörs av babylonierna och folket förs bort.
Perserna och Kyros övertagande av Babylonien.	Kyros skickar hem judarna.
Alexander den store tågar in i Babel och offrar till den babyloniska guden.	Alexander den store tågar in i Jerusalem och offrar till den judiska guden.

Mesopotamiska myter från skapelsen till zodiaken

Eftersom Eupolemus använde sig av Berossos kaldeiska historia när han skapade grundstommen för den nya judiska historien kom han också att få med många mesopotamiska myter i mackabéernas nya nationella legend. Den ena skapelseberättelsen i Bibeln härstammar till exempel från det babyloniska skapelseeposet Enuma Elish medan den andra kommer från den sumeriska berättelsen om guden Enki och gudinnan Ninhursaga.

Den första Skapelsen

Från antika författare som skrev om Berossos vet vi att hans historia startade vid skapelsen, och att hans beskrivning av skapelsen byggde på den babyloniska skapelseberättelsen Enuma Elish. Eftersom Eupolemus och Artapanus tog resten av sin historia från Berossos kan man anta att de också hämtade beskrivningen av skapelsen från honom.

Det finns också klara paralleller mellan beskrivningen av skapelsen i Första Mosebok och den babyloniska skapelseberättelsen. Gudarna skapas som hermafroditiska väsen i Enuma Elish, i Bibeln används denna beskrivning för människan som är både kvinna och man. På arameiska är ordet för människa ”adam”, varför den första människan också heter Adam i Bibeln. Människorna skapades enligt babylonierna för att de skulle göra gudarnas arbete, på samma sätt skapas Noa i Första Mosebok för att ge lättnad i ”vårt” (gudarnas) arbete.

Enuma Elish[9]	Tanak/GT
When heaven above was not yet named Nor earth below pronounced by name, Apsu, the first one, their begetter And maker Tiamat, who bore them all, Had mixed their waters together, But had not formed pastures, nor discovered reed-beds; When yet no gods were manifest, Nor names pronounced, nor destinies decreed, Then gods were born within them.	När Herren Gud gjorde jord och himmel, när ingen buske fanns på marken och ingen ört hade spirat, eftersom Herren Gud inte hade låtit något regn falla på jorden och ingen människa fanns som kunde odla den - men ett flöde vällde fram ur jorden och vattnade marken - då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse. (1 Mos 2:4-7)
Let me put blood together, and make bones too. Let me set up primeval man: Man shall be his name. Let me create a primeval man. The work of the gods shall be imposed (on him), and so they shall be at leisure.	Detta är Adams släkttavla. Då Gud skapade människan gjorde han henne lik Gud. Som man och kvinna skapade han dem. Han välsignade dem och gav dem namnet människa när de skapades. (1 Mos 5:1-2)
Let me change the ways of the gods miraculously, So they are gathered as one yet divided in two.' Ea answered him and spoke a word to him, Told him his plan for the leisure of the gods.	Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. (1 Mos 1:27)
When Ea the wise had created mankind, Had imposed the toil of the gods on them - That deed is impossible to describe,	Han gav honom namnet Noa, ”ty”, sade han, ”denne skall ge oss lättnad i vårt arbete och vår möda när vi brukar jorden som Herren har förbannat”. (1 Mos 5:29)

Enuma Elish[9]

Tanak/GT

When heaven above was not yet named

Nor earth below pronounced by name,

Apsu, the first one, their begetter

And maker Tiamat, who bore them all,

Had mixed their waters together,

But had not formed pastures, nor discovered reed-beds;

When yet no gods were manifest,

Nor names pronounced, nor destinies decreed,

Then gods were born within them.

När Herren Gud gjorde jord och himmel, när ingen buske fanns på marken och ingen ört hade spirat, eftersom Herren Gud inte hade låtit något regn falla på jorden och ingen människa fanns som kunde odla den - men ett flöde vällde fram ur jorden och vattnade marken - då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse. (1 Mos 2:4-7)

Let me put blood together, and make bones too.

Let me set up primeval man: Man shall be his name.

Let me create a primeval man.

The work of the gods shall be imposed (on him), and so they shall be at leisure.

Detta är Adams släkttavla. Då Gud skapade människan gjorde han henne lik Gud.

Som man och kvinna skapade han dem. Han välsignade dem och gav dem namnet människa när de skapades. (1 Mos 5:1-2)

Let me change the ways of the gods miraculously,

So they are gathered as one yet divided in two.'

Ea answered him and spoke a word to him,

Told him his plan for the leisure of the gods.

Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. (1 Mos 1:27)

When Ea the wise had created mankind,

Had imposed the toil of the gods on them -

That deed is impossible to describe,

Han gav honom namnet Noa, ”ty”, sade han, ”denne skall ge oss lättnad i vårt arbete och vår möda när vi brukar jorden som Herren har förbannat”. (1 Mos 5:29)

Gud sade och det blev till

Enuma Elish	Tanak/GT
They set up in their midst one constellation, And then they addressed Marduk their son, May your decree, O lord, impress the gods! Command to destroy and to recreate, and let it be so! Speak and let the constellation vanish! Speak to it again and let the constellation reappear.' He spoke, and at his word the constellation vanished. He spoke to it again and the constellation was recreated.	Gud sade: ”Ljus, bli till!” Och ljuset blev till. (1 Mos 1:3)

Enuma Elish

Tanak/GT

They set up in their midst one constellation,

And then they addressed Marduk their son,

May your decree, O lord, impress the gods!

Command to destroy and to recreate, and let it be so! Speak and let the constellation vanish!

Speak to it again and let the constellation reappear.'

He spoke, and at his word the constellation vanished. He spoke to it again and the constellation was recreated.

Gud sade: ”Ljus, bli till!” Och ljuset blev till. (1 Mos 1:3)

Valvet som skiljer de två vattnen

I Enuma Elish skapar Herren universum av urvarelsen Tiamats kropp, halva hennes kropp bildar himlavalvet som skiljer hennes vatten åt. I Första Mosebok sätter också skaparen upp ett valv som skiljer det övre och det nedre vattnet åt.

Enuma Elish	Tanak/GT
The Lord rested, and inspected her corpse. He divided the monstrous shape and created marvels (from it). He sliced her in half like a fish for drying: Half of her he put up to roof the sky, Drew a bolt across and made a guard hold it. Her waters he arranged so that they could not escape.	Gud sade: ”I vattnet skall ett valv bli till, och det skall skilja vatten från vatten.” Och det blev så. Gud gjorde valvet och skilde vattnet under valvet från vattnet ovanför valvet. Gud kallade valvet himmel. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den andra dagen. (1 Mos 1:6-8)

Enuma Elish

Tanak/GT

The Lord rested, and inspected her corpse.

He divided the monstrous shape and created marvels (from it).

He sliced her in half like a fish for drying:

Half of her he put up to roof the sky,

Drew a bolt across and made a guard hold it.

Her waters he arranged so that they could not escape.

Gud sade: ”I vattnet skall ett valv bli till, och det skall skilja vatten från vatten.” Och det blev så.

Gud gjorde valvet och skilde vattnet under valvet från vattnet ovanför valvet.

Gud kallade valvet himmel. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den andra dagen. (1 Mos 1:6-8)

Stjärnor, månader och år

Den babyloniske guden satte upp solen, månen och stjärnorna på himlen och lät himlakropparna utmärka månader och år. Samma sak gör också Gud i Tanak/GT.

Enuma Elish	Tanak/GT
He fashioned stands for the great gods. As for the stars, he set up constellations corresponding to them. He designated the year and marked out its divisions, Apportioned three stars each to the twelve months.	Gud sade: ”På himlavalvet skall ljus bli till, och de skall skilja dagen från natten och utmärka högtider, dagar och år. De skall vara ljus på himlavalvet och lysa över jorden.” Och det blev så. (1 Mos 1:14-15)
He fixed the stand of Ellil and Ea together with it, Opened up gates in both ribs, Made strong bolts to left and right, With her liver he located the Zenith; He made the crescent moon appear, entrusted night (to it) And designated it the jewel of night to mark out the days.	Gud gjorde de två stora ljusen, det större ljuset till att härska över dagen och det mindre till att härska över natten, och han gjorde stjärnorna. Han satte ljusen på himlavalvet att lysa över jorden, att härska över dag och natt och att skilja ljus från mörker. Och Gud såg att det var gott. (1 Mos 1:16-18)

Enuma Elish

Tanak/GT

He fashioned stands for the great gods.

As for the stars, he set up constellations corresponding to them.

He designated the year and marked out its divisions,

Apportioned three stars each to the twelve months.

Gud sade: ”På himlavalvet skall ljus bli till, och de skall skilja dagen från natten och utmärka högtider, dagar och år.

De skall vara ljus på himlavalvet och lysa över jorden.” Och det blev så. (1 Mos 1:14-15)

He fixed the stand of Ellil and Ea together with it,

Opened up gates in both ribs,

Made strong bolts to left and right,

With her liver he located the Zenith;

He made the crescent moon appear, entrusted night (to it)

And designated it the jewel of night to mark out the days.

Gud gjorde de två stora ljusen, det större ljuset till att härska över dagen och det mindre till att härska över natten, och han gjorde stjärnorna.

Han satte ljusen på himlavalvet att lysa över jorden, att härska över dag och natt och att skilja ljus från mörker. Och Gud såg att det var gott. (1 Mos 1:16-18)

Den andra Skapelsen från revbenet

I Bibeln skapas först människorna som man och kvinna enligt mönster från Enuma Elish. Därefter skapas återigen kvinnan, den här gången från mannens revben. Denna del av skapelseberättelsen i Bibeln härstammar ursprungligen från en sumerisk legend (förmedlad av Berossos), nämligen skapelseberättelsen Enki och Ninhursaga.

I den sumeriska myten Enki och Ninhursaga berättas en skapelsehistoria som börjar i Dilmun, landet där lejonen inte tog några byten, där vargar inte bar bort lamm, där det inte fanns några sjukdomar. I detta Eden låg Enki med sin gemål Ninsikila och platsen var fortfarande ursprunglig och jungfrulig. Av deras förening föddes Nintud. Nintud var både Enkis partner och hans dotter. Enki befruktade Nintud/Damgalnuna/Ninhursaga och Ninsar föddes. Genom Enki gav Ninsar liv åt Ninkura/Ninimma och hon födde så i sin tur Uttu åt honom. I samband med Uttu, som antagligen är en kvinnlig variant av Utu, solen, uppkom druvor, gurkor och äpplen. Här liknas Enki vid den störste trädgårdsmästaren. Enki befruktade Uttu och hon tog emot hans säd i sin livmoder. Nu klagade Uttu i födandets smärta ”ve mina lår, ve min lever, ve mitt hjärta.

Isimud namngav alla växter och Enki åt av dem och bestämde deras öde. Då blev han förbannad av Ninhursaga, ”till hans dödsdag kommer jag aldrig att se på honom med mitt livgivande öga mer”. En räv erbjöd sig att hjälpa Enki ur denna förvisning genom att föra Ninhursaga till honom. Räven gick till Enlil i Nibru, Nanna i Urim och Inanna i Unug, men ingen ville hjälpa honom. På något sätt lyckas han i ändå sammanföra Enki och Ninhursaga, och nu skapade Ninhursaga åtta gudar eller krafter från olika delar av Enkis kropp. Av Enkis revben skapar hon gudinnan Ninti. Ninhursaga bestämde att Ninti skulle bli ”månadens härskarinna”.

Ninti är alltså månens gudinna, hon är kopplad till tiden. Allmänt är Ninti/Nintu en av de mesopotamiska modergudinnorna, hon kallas ibland gudarnas och människornas moder.

He brought him cucumbers in ......, brought him apples with their stems sticking out (?), brought him grapes in their clusters, filled his lap.

167-177. Enki made his face attractive and took a staff in his hand. Enki came to a halt at Uttu's, knocked at her house (demanding): "Open up, open up." (She asked): "Who are you?" (He answered:) "I am a gardener. Let me give you cucumbers, apples, and grapes for your 'Yes'." Joyfully Uttu opened the house. Enki gave Uttu, the exalted (?) woman, cucumbers in ......, gave her apples with their stems sticking out (?), gave her grapes in their clusters. {(1 line not in the ms. from Nippur:) He poured beer for her in the large ban measure.}

178-185. Uttu, the exalted (?) woman, ...... to the left for him, waved the hands for him. Enki aroused Uttu. He clasped her to the bosom, lying in her crotch, fondled her thighs, fondled her with the hand. He clasped her to the bosom, lying in her crotch, made love to the youngster and kissed her. Enki poured semen into Uttu's womb and she conceived the semen in the womb, the semen of Enki.

186-189. Uttu, the beautiful woman, cried out: "Woe, my thighs." She cried out: "Woe, my body. Woe, my heart." Ninhursaja removed the semen from the thighs.
2 lines fragmentary

190-197. She grew the 'tree' plant, she grew the 'honey' plant, she grew the 'vegetable' plant, she grew the esparto grass (?), she grew the atutu plant, she grew the actaltal plant, she grew the ...... plant, she grew the amharu plant.

198-201. Enki was able to see up there from in the marsh, he was able to see up there, he was. He said to his minister Isimud: "I have not determined the destiny of these plants. What is this one? What is that one?"

202-210. His minister Isimud had the answer for him. "My master, the 'tree' plant," he said to him, cut it off for him and Enki ate it. "My master, the 'honey' plant," he said to him, pulled it up for him and Enki ate it. "My master, the 'vegetable' plant," he said to him, cut it off for him and Enki ate it. "My master, the alfalfa grass (?)," he said to him, pulled it up for him and Enki ate it.

211-219. "My master, the atutu plant," he said to him, cut it off for him and Enki ate it. "My master, the actaltal plant," he said to him, pulled it up for him and Enki ate it. "My master, the ...... plant," he said to him, cut it off for him and Enki ate it. "My master, the amharu plant," he said to him, pulled it up for him and Enki ate it. Enki determined the destiny of the plants, had them know it in their hearts.

220-227. Ninhursaja cursed the name Enki: "Until his dying day, I will never look upon him with life-giving eye." The Anuna sat down in the dust. But a fox was able to speak to Enlil: "If I bring Ninhursaja to you, what will be my reward?" Enlil answered the fox: "If you bring Ninhursaja to me, I shall erect two birch (?) trees for you in my city and you will be renowned."

228-234. The fox first anointed his body, first shook out his fur (?), first put kohl on his eyes.
4 lines fragmentary

235-246. (The fox said to Ninhursaja:) "I have been to Nibru, but Enlil ....... I have been to Urim, but Nanna ....... I have been to Larsam, but Utu ....... I have been to Unug, but Inana ....... I am seeking refuge with one who is ......."
7 lines fragmentary

247-253. Ninhursaja hastened to the temple. The Anuna slipped off her garment, made ......, determined its destiny and ....... Ninhursaja made Enki sit by her vagina. {(1 line not in the ms. from Nippur:) She placed (?) her hands on ....... and ....... on its outside.}

254-263. (Ninhursaja asked:) "My brother, what part of you hurts you?" "The top of my head (ugu-dili) hurts me." She gave birth to Ab-u out of it. "My brother, what part of you hurts you?" "The locks of my hair (siki) hurt me." She gave birth to Ninsikila out of it. "My brother, what part of you hurts you?" "My nose (giri) hurts me." She gave birth to Ningiriutud out of it. "My brother, what part of you hurts you?" "My mouth (ka) hurts me." She gave birth to Ninkasi out of it.

264-271. "My brother, what part of you hurts you?" "My throat (zi) hurts me." She gave birth to Nazi out of it. "My brother, what part of you hurts you?" "My arm (a) hurts me." She gave birth to Azimua out of it. "My brother, what part of you hurts you?" "My ribs (ti) hurt me." She gave birth to Ninti out of it. "My brother, what part of you hurts you?" "My sides (zag) hurt me." She gave birth to Ensag out of it.

272-280. (She said:) "For the little ones to whom I have given birth may rewards not be lacking. Ab-u shall become king of the grasses, Ninsikila shall become lord of Magan, Ningiriutud shall marry Ninazu, Ninkasi shall be what satisfies the heart, Nazi shall marry Nindara, Azimua shall marry Ninjiczida, Ninti shall become the lady of the month, and Ensag shall become lord of Dilmun."[10]

I denna berättelse är guden Enki alltså den store trädgårdsmästaren som vandrar omkring i trädgården i Dilmun/Eden, på samma sätt som Herren vandrar omkring i trädgården i Bibeln. Den sumeriska myten är uppenbarligen ursprunget till berättelsen om Eva som skapas av ett av Adams revben och som blev stammor till alla människor. I ursprungsberättelsen från Sumer är det dock gudinnan som skapar och inte guden, och dessutom skapas inte kvinnan Eva av mannen Adams revben utan gudinnan Ninti skapas av guden Enkis revben. I Första Mosebok förs allt skapat fram till Adam för att han skall namnge det, i den mesopotamiska ursprungsmyten är det guden Enki som är med om samma sak. Enki blev förbannad och fördriven från paradiset på grund av att han åt av markens frukter, Adam och Eva blev fördrivna på grund av att de åt av kunskapens frukt. I Bibeln läggs tyngden av hela människosläktets synd, skuld och utsatthet på kvinnan, medan det från början var Herren själv som förbannandes och fördrevs!

Gudinnan Uttu är den första som föder i smärta, men det sker innan Enki förbannats. I Första Mosebok måste Eva föda sina barn i smärta som ett straff för sin olydnad. I Bibeln är den ursprungliga berättelsen korrumperad och förvriden, det manliga har ersatt den ursprungligt kvinnliga kraften. Skulden och förbannelsen har förts över från guden till människan och från mannen till kvinnan.

I den mesopotamiska berättelsen är skapelsen något som sker i flera nivåer. Först finns ett enhetligt ursprung. Den andra nivån är Enki och Ninsikila. I något som verkar det vara en helt asexuell förening skapar de två Ninhursaga/Nintud som representerar en tredje nivå. Ninsar är den fjärde nivån, Ninkura den femte och Uttu den sjätte. Nu kommer berättelsen om Enki, namngivningen och Ninhursagas förbannelse. Nästa steg är att Ninhursaga (resultatet av den rena konceptionen) återigen dyker upp och bl. a. skapar gudinnan Ninti, människornas och gudarnas moder, av Enkis kropp. I en annan legend skapade Ninti sju gudapar av lera som sedan gav upphov till de första sju paren av människor. I den sumeriska myten ”Enki and Ninmah” tävlar modergudinnan Ninmah och guden Enki om vem som är bäst på att skapa människor och även här skapas människorna av lera.[11]

Parallellen med zigguraten i Babel som hade sju nivåer upp till bergets topp och skapelsens sju nivåer i myten om Enki och Ninhursaga ovan är intressant. Skapelsen sker genom att Enki som den manliga principen befruktar sina systrar/döttrar som alla är emanationer av den kvinnliga principen. Skapelsen beskrivs som en kraft som gradvis differentieras och blir allt mer materiell och smärtfylld för att sluta i människorna som är skapade av ”lera”. Av jord är du kommen…

Kunskapens träd

Myten om kunskapens träd, kvinnan och ormen som berättas i Första Mosebok har också den sitt ursprung i tvåflodslandet. I myten om Inanna och Huluppaträdet finns alla element som återfinns i Tanak/GT, nämligen trädet, kvinnan, mannen och ormen. Gudinnan Inanna vårdar ett träd som skall användas för att bygga hennes gudomliga tron och säng. Men trädet vaktas av en orm, Anzu-fågeln och lilith som tydligen var ett slags demoner.

In the first days, in the very first days,

In the first nights, in the very first nights,

In the first years, in the very first years,

In the first days when everything needed was brought into being,

In the first days when everything needed was properly nourished,

When bread was baked in the shrines of the land,

And bread was tasted in the homes of the land,

When heaven had moved away from earth,

And the earth had separated from heaven,

And the name of man was fixed;

When the Sky God, An, had carried off the heavens,

And the Air God, Enlil, had carried off the earth,

When the Queen of the Great Below, Ereshkigal, was given

the underworld for her domain,

He set sail; the Father set sail,

Enki, the God of Wisdom, set sail for the underworld.

Small windstones were tossed up against him;

Large hailstones were hurled up against him;

Like onrushing turtles,

They charged the keel of Enki's boat.

The waters of the sea devoured the bow of his boat like wolves;

The waters of the sea struck the stern of his boat like lions.

At that time, a tree, a single tree, a huluppu-tree

Was planted by the banks of the Euphrates.

The tree was nurtured by the waters of the Euphrates.

The whirling South Wind arose, pulling at its roots

And ripping at its branches

Until the waters of the Euphrates carried it away.

A woman who walked in fear of the word of the Sky God, An,

Who walked in fear of the Air God, Enlil,

Plucked the tree from the river and spoke:

"I shall bring this tree to Uruk.

I shall plant this tree in my holy garden."

Inanna cared for the tree with her hand

She settled the earth around the tree with her foot

She wondered:

"How long will it be until I have a shining throne to sit upon?

How Long will it be until I have a shining bed to lie upon?"

The years passed; five years, and then ten years.

The tree grew thick,

But its bark did not split.

Then the serpent who could not be charmed

Made it's nest in the roots of the huluppu-tree.

The Anzu-bird set its young in the branches of the tree.

And the dark maid Lilith built her home in the trunk.

The young woman who loved to laugh wept.

How Inanna wept![12]

Gilgamesh kommer sedan till sin systers hjälp, han dödar ormen och den onda kraften, lilit, flyr ut i vildmarken. Av kunskapens träd bygger han en tron och en säng åt sin syster och hon skapar en ”pukku” av roten och en ”mikku” av kronan till honom. Här anspelar myten sannolikt på bröllopet mellan kungen och gudinnan i det heliga mysteriet.

Gilgamesh struck the serpent who could not be charmed.

The Anzu-bird flew with his young to the mountains;

And Lilith smashed her home and fled to the wild, uninhabited places.

Gilgamesh then loosened the roots of the huluppa-tree;

And the sons of the city, who accompanied him, cut off the branches.

From the trunk of the tree he carved a throne for his holy sister.

From the trunk of the tree Gilgamesh carved a bed for Inanna.

From the roots of the tree she fashioned a pukku for her brother.

From the crown of the tree Inanna fashioned a mikku for Gilgamesh

the hero of Uruk. [13]

Lilith finns inte explicit beskriven i berättelsen om kunskapens träd i GT, men det finns en indirekt förbindelse via myten om att Lilith skulle ha varit Adams första hustru. Denna berättelse härstammar tydligen från en medeltida text, "the Alphabet of Ben-Sira”, med oklart ursprung. I kristna föreställningar har ormen och Lilith i vissa fall blandats samman, som till exempel i Michelangelos målning av frestelsen och fallet i Sixtinska kapellet i Vatikanen.

Noa och annat från Gilgamesheposet

Noa som förvarnades om den stora floden av den judiske guden var egentligen den sumeriske kungen och gudu-prästen Zi-ud-sura. I den sumeriska myten blev han förvarnad om gudarnas beslut att utplåna människorna och han byggde därför en ark där han räddade människor och djur. Därefter belönade gudarna Zi-ud-sura med evigt liv som en gud och satte honom som kung i landet Dilmun, där solen går upp.[14] Zi-ud-sura kallas Utnapishtim i Gilgamesheposet.

Från Gilgamesheposet härstammar också berättelsen i Tanak/GT om Simsons storverk. Berättelserna om domaren Simson innehåller många element som man hämtade från Gilgamesh och hans äventyr. I Gilgamesheposet är Enkidu ursprungligen en ociviliserad människa som lever med de vilda djuren och äger en styrka som ett dussin vilda djur. Genom att han möter en av tempeltjänarinnorna, ”one of the temple harlots”, från staden och förenas med henne, tappar han sin övernaturliga styrka men vinner i stället förståelse och kunskap.

Simson är också ursprungligen övernaturligt stark, med en åsnekäke dödar han t.ex. tusen man i Domarboken 15:16. Han möter också en hora, på samma sätt som Enkidu mötte en tempeltjänarinna (helig prostitution förekom i Mesopotamien) och går till henne. Men Simson förlorade inte sin kraft vid detta tillfälle, tvärtom stiger han upp och sliter något omotiverat loss stadsporten och bär iväg med den.

Simson låg kvar till midnatt. Då steg han upp, grep tag i stadsportens dörrar och dörrposter och slet loss både dem och bommen. Alltihop tog han på ryggen och bar det upp till toppen av berget nära Hebron. (Dom 16:3)

Även detta tema finns i Gilgamesheposet, men här är det Ishtar som hotar med att slita loss porten och dörrposterna till dödsriket om hon inte får som hon vill.

I will pull down the Gates of Hell itself,
Crush the doorposts and flatten the door,[15]

Simson förlorar så småningom också på samma sätt som Enkidu sin styrka i ett möte med en kvinna, i den nya judiska versionen sker det när Delila klipper av honom håret. Men i den judiska berättelsen får förstås Simson sista ordet när han i ett sista storverk och med sin guds hjälp drar ner husets mittpelare och dödar både sig själv och en stor mängd filistéer.

En annan historia som är nästan identisk i Gilgamesheposet och i Tanak/GT är den om David och jätten Goliat (Goljat). I Gilgamesheposet beger sig Gilgamesh och Enkidu till de underbara cederskogarna i södra Iran och börjar fälla träden. En fruktansvärd demon, den hisklige Humbaba, vill hindra dem och en förskräcklig strid startar. Med hjälp av solguden Shamash lyckas de till slut kämpa ner jätten, och Gilgamesh hugger huvudet av honom. På samma sätt fick David besegra den hemska filisteiska jätten Goliat och hugga av hans huvud.

I Gilgamesh stad Uruk murades det in en ädelsten av lapis lazuli där berättelsen om hans äventyr hade graverats in. I 2 Mos 28:12 berättas om de två stenar som skall sättas på efoden med de ingraverade namnen på israels stammar. I Uppenbarelseboken 21:19 berättas om den heliga staden att grundstenarna i stadsmuren var av alla slags sköna ädelstenar.

I tavla1 och 2 av Gilgamesheposet berättas det om hur Gilgamesh får en förebådande dröm om att Enkidu skall komma till staden och hur han skall omfamna denne man så som en man omfamnar sin hustru (”embrace this man as he would a wife”). När Enkidu så anländer och Gilgamesh skall genomföra denna ”omfamning” slåss de vilt tills Gilgamesh vinner. Det här är sannolikt grunden för den underliga berättelsen om våldtäkterna i Sodom och Giva i Första Mosebok 19 och i Domarboken 19. I båda dessa berättelser är det männen i staden som vill våldta män på besök. Den stora skillnaden är att i Gilgamesheposet sköter männen den här affären på egen hand, i Tanak/GT skickar man i stället ut sina egna kvinnor att våldtas.

Andra exempel på berättelser som man hämtade från Berossos babyloniska historia är Salomos tempelbygge som byggde på den gamla sumeriska berättelsen om Gudeas tempelbygge och historien om drottningen av Sabas besök hos Salomo som egentligen handlade om drottningen av Sabums förmälning med tempelbyggaren Gudea. Gudeas femte regeringsår betecknades som ”drottningen av Sabums år”. Sabum var ett område öster om Nippur och Lagash vilket var befolkat av elamiter under Gudeas tid. Kilskriftstexter av administrativ karaktär från Ur III innehåller hänvisningar till ”elamiter som kom från landet Sabum”. Texten om Salomos tempel innehåller många förhållanden som direkt påminner om Gudeas tempeltext men i Gudeas text nämns inte drottningen av Saba. Tydligen hade författarna till den nya judiska historien tillgång till både den gamla texten om Gudeas bygge och till information om ”drottningen av Sabums år”. Den mest logiska förklaringen till detta är att Berossos kaldeiska historia innehöll information om både Gudeas tempelbygge och drottningen av Sabums besök.

Enoks bok

Delar av boken om Enok (1 Enoch) verkar representera ett steg på vägen mot det som så småningom blev Tanak. Den innehåller i sin nuvarande form en samling av texter från olika tider men de äldsta delarna, som man anser härstammar från omkring år 200 fvt, berättar bland annat om fallna änglar som beblandar sig med jordiska kvinnor. Boken om Enok innehåller sumeriska och babyloniska teman och dessa är fortfarande betydligt mer symboliska och ”andliga” än i Bibeln. Eupolemus och Artapanus hämtade tydligen historierna om Enok (Henok) och om änglarna som beblandade sig med människornas döttrar och födde jättarna, som numera finns i Första Mosebok 6 (s. 18), från den inledande delen av Enoks bok (1 Enoch). Enoks bok är i sin tur inspirerad av de babyloniska myterna om den stora floden och om de tio generationer som levde före floden som vi också vet att Berossos berättade om i sin kaldeiska historia.

Delar av Enoks bok har återfunnits bland Dödahavsrullarna från Qumran. I ”The Book of Giants” (t.ex. 1Q23-4, 4Q530 etc.) ser man tydligt att Enoks bok har sitt ursprung i den babyloniska kultursfären. I 4Q530 nämns till och med den mytiske sumeriske hjälten Gilgamesh och hans motståndare jätten Humbaba (Hobabis) som hämtats från Gilgamesheposet.

Zodiaken - Jakobs tolv söner

När jag arbetade med texterna i Tanak/GT i samband med mina tidigare böcker upptäckte jag att den beskrivning av Jakobs tolv söner som finns i Första Mosebok kapitel 49 härstammar från beskrivningar av stjärnor/gudar i den babyloniska stjärnkartan Mul-Apin. Juda beskrivs till exempel som ett lejon. Lejonet var kungastjärnan i Babylonien och därför blev det också viktigt att den kommande prästkungen eller messias skulle komma från Juda hus (födas i lejonets tecken). Jakobs tolv söner är alltså egentligen de tolv tecknen i den babyloniska zodiaken, och detta förklaras också i Eupolemus och Artapanus judiska historia.

Twelve stones also there were upon the breast-plate, extraordinary in largeness and beauty; and they were an ornament not to be purchased by men, because of their immense value. These stones, however, stood in three rows, by four in a row, and were inserted into the breastplate itself, and they were set in ouches of gold, that were themselves inserted in the breastplate, and were so made that they might not fall out low the first three stones were a sardonyx, a topaz, and an emerald. The second row contained a carbuncle, a jasper, and a sapphire. The first of the third row was a ligure, then an amethyst, and the third an agate, being the ninth of the whole number. The first of the fourth row was a chrysolite, the next was an onyx, and then a beryl, which was the last of all. Now the names of all those sons of Jacob were engraven in these stones, whom we esteem the heads of our tribes, each stone having the honor of a name, in the order according to which they were born. (Antiquities III 7:5.)

And for the twelve stones, whether we understand by them the months, or whether we understand the like number of the signs of that circle which the Greeks call the Zodiac, we shall not be mistaken in their meaning. (Antiquities III 7:7.)

Stjärnvägarna från MUL-APIN beskriver olika delar av stjärnhimlen. Ans väg beskriver främst konstellationer vid himmelsekvatorn, Enlils väg beskriver det cirkumpolära området och Enkis väg beskriver stjärnbilder efter en del av ekliptikan. När jag läste namnen på stjärnbilderna i denna mesopotamiska astronomi väcktes återigen minnet av Jakobs tolv söner, och nu fann jag plötsligt en mycket större överensstämmelse med det som står i Tanak/GT. I Första Mosebok 49 finns följande beskrivning av de tolv.

Ruben, du är min förstfödde, min mannakrafts första frukt, den främste i ära, den främste i styrka. Du är som ett svallande vatten. Du skall inte mer vara den främste, ty du intog din faders säng, du vanhelgade min bädd.	Ett ungt fruktträd är Josef, ett ungt fruktträd vid källan, grenarna klättrar upp efter muren. Skyttar ansätter honom, bågskyttar går till anfall, men han håller stadigt sin båge, och smidigt rör sig hans hand. Jakobs Mäktige, Herden, Israels Sten.
Simon och Levi är bröder, deras svärd är våldets verktyg.	Dan är en orm vid vägen, en huggorm vid stigen som hugger hästen i hasen, så att ryttaren faller baklänges.
Ett ungt lejon är Juda. Du reser dig upp från ditt byte, min son. Han lägger sig ner och vilar som ett lejon, ett lejon som ingen vågar störa.	Gad överfalls av rövarband, själv faller han dem i ryggen.
Sebulon bor vid havets kust, vid kusten där skepp lägger till, ända bort emot Sidon.	Asher mättas av feta rätter, han bjuder på kunglig spis.
Isaskar är en stark åsna som lagt sig till vila i fållan. Han fann det gott att komma till ro och såg att landet var ljuvligt. Då böjde han nacken under bördan och blev en ofri dagsverkare.	Naftali är en hind som rör sig i frihet och föder vackra kalvar.
Benjamin är en rovgirig varg, på morgonen förtär han sitt rov, mot kvällen fördelar han sitt byte.”

Av de stjärnbilder som jag kände igen i samband med Jakobs tolv söner fanns många på Ea/Enkis väg. När jag började se närmare på beskrivningen av Jakobs söner blev överensstämmelserna ännu större. Enki var Ans förstfödde och han var förbunden med vatten. I berättelsen ”Enki och Ninhursaga” berättas om hur Enki blev far till sina döttrars döttrar i flera led genom incestuösa förbindelser, och hur modergudinnan Ninhursaga förbannar honom för detta.[16] Ruben i Gamla Testamentet är den förstfödde, han är ett ”svallande vatten” och han blev förbannad för en incestuös affär.

De flesta stjärnbilder som motsvarar Jakobs söner finns på ”Enkis väg” och alla söner återfinns på någon av de tre stora ”vägarna”. Mul Apin beskriver ett kalendersystem som kallas “tre stjärnor var”. Detta innebär en indelning av året i fyra perioder med tre solmånader i varje. På den andra tavlan berättas följande. Från månad 12, dag 1, till månad 2, dag 30, är solen på Ans väg. Från månad 3, dag 1, till månad 5, dag 30, är solen på Enlils väg. Från månad 6, dag 1, till månad 8, dag 30, är solen på Ans väg. Från månad 9, dag 1, till månad 11, dag 30, är solen på Ea/Enkis väg.

Om man väljer ut dessa fyra perioder från de olika vägarna enligt uppdelningen på den moderna zodiaken får man en förbluffande samstämmighet med de moderna stjärntecknen. Det enda som skiljer är att det som idag kallas Skorpionen är Ormen/Örnen på Ans väg. Skorpionen finns däremot på Ea/Enkis väg på sin rätta plats, där är dock Vågen i stället ersatt av Vargen. För att få fram zodiaken ur de olika listorna var man tvungen att känna till hur solen skenbart alternerar mellan vägarna under året och ha en kunskap om filosofin bakom ”tre stjärnor var”.

I Första Mosebok är Jakobs tolv söner en beskrivning av en zodiak som baseras på en babylonisk stjärnkarta, och sönerna eller stjärntecknen motsvarar därför inte helt och hållet den moderna zodiaken. Jakobs tolv söner utgör dessutom inte en hel årscykel, genom att två av bröderna skapar tvillingarnas stjärntecken blir det egentligen bara elva stjärntecken. Om man matchar Jakobs tolv söner mot de tre stjärnvägarna i Mul Apin får man nedanstående tabell. Det finns olika meningar om vad stjärnor och konstellationer i Mul Apin motsvarar, jag har använt olika källor och också gjort någon egen tolkning.

Mul Apin	Stjärnbild	Första Mosebok
Ans väg
I:42 Mul-Anu-ni-tu Himlens drottning Stjärnan efter den stora kvadraten	1. Fiskarna (del av)	(Simon)
I:43 Stjärnan bakom den: arrendatorn (LU).CHUN.GA), d.Dumuzi	2. Väduren	Isaskar är en ofri dagsverkare.
II:1 Himmelstjuren (GU4.AN.NA), Ans krona	3. Oxen
II:10 Sädesfåran (AB.SIN), d.Shala (med) veteaxet	7. Jungfrun, Spica
II:11 Vågskålen (ZI.BA.AN.NA), skorpionens "horn"	8. Vågen
II:12.ZA.BA4.BA4, Örnen TI8. (MUSHEN) och “skinnet”, “liket” (LU).USH	9. Örnen och Ormen/Ormbäraren	Dan är en orm.
Enlils väg
I:5. De stora tvillingarna (MASH.TAB.BA.GAL.GAL)	4. Tvillingarna.	Simon och Levi är bröder
I:7 The River Crayfish (AL.LUL), domicile (shu-bat d.Anim) of d.Anu.	5. Kräftan	Ruben den förstfödde, ett svallande vatten.
I:8 The Lion (UR.GU.LA), d.Latarak.	6. Lejonet	Juda är ett ungt lejon.
I:31. Stjärnan bakom kronhjorten (LU.LIM).	Andromeda.	Naftali är en hind som rör sig i frihet och föder vackra kalvar. (Hinden är en motsvarighet till kronhjorten.)
Ea/Enkis väg
II:19. (KU6) d.Ea Ledstjärnan för Enkis väg.	Kräftan
II:20. Den store guden Ea (GU.LA d.Ea)	Lejonet.
II:21. Stjärnan till höger om honom: NIN.MACH	Ninmach hade ett tempel i Babel. Hon var en variant av Ninhursaga. Spica i Jungfrun (sädesaxet) var förbunden med gudinnan, fertilitet och växande.	Asher mättas av feta rätter, han bjuder på kunglig spis. Asher verkar vara en manlig variant av Ashera.
II:28. Stjärnan till vänster om Skorpionen: Vargen (UR.IDIM), d.Kusu.	Vargen	Benjamin är en rovgirig varg.
II:29. Skorpionen (GIR.TAB), d.Ishchara, härskarinna över allt land. (Krigsgudinna)	Skorpionen	Gad överfalls av rövarband och faller dem i ryggen.
II:33. Stjärnan bakom dem: Eld-pilen-Skytten. (PA.BIL.SAG)	10. Skytten.	Josef. Skyttar ansätter honom, bågskyttar går till anfall, men han håller stadigt sin båge.
II:35. Get-Fisken (SUCHUR.MASH.KU6)	11. Stenbocken.
II:35. Båten (MA.GUR8)	12. Vattumannen	Sebulon bor vid havets kust, vid kusten där skepp lägger till.

I tabellen ovan har jag lagt in Jakobs tolv söner på de platser där de passar in enligt beskrivningen i Första Mosebok kapitel 49. De flesta är lätta att placera men några kan förstås diskuteras. Naftali som är en hind kan såvitt jag förstår inte direkt förbindas med något tecken i zodiaken. Andromeda, eller möjligtvis Cassiopeja, kallades hjorten, vilket är det närmaste man kan komma. Ruben, den förstfödde är både stark som en oxe och förbunden med vatten, han kan antingen hänföras till Oxen eller till Kräftan. Att Asher skulle motsvara Jungfrun är min egen tolkning. ”Han” står för överflöd av mat vilket var gudinnans roll, och hans namn liknar Ashera. Simon och Levi är bröder, alla var ju egentligen bröder, det här var tydligen en speciell sort. De upptar därför endast en konstellation, tvillingarna.

Idén att göra de tolv stjärntecknen i zodiaken till Jakobs tolv söner kan synas långsökt, men en direkt inspiration kan återfinnas i den astrologi som vid den här tiden tillskrevs Hermes (s. 136). I en sammanställning av hermetiskt material som gjordes av Stobeaus under senare delen av 400-talet vt finns i Excerpt VI referenser till dekanerna (gudar/stjärnor i zodiaken) och deras söner. Även om Stobeaus alltså gjorde sin sammanställning långt efter Eupolemus och Artapanus tid kan man anta att dekanerna och deras söner fanns i den alexandrinska litteratur som tillskrevs Hermes redan vid mitten av andra århundradet fvt, och att den därför kan ha inspirerat författarna till den judiska historien till uppdelningen av judarnas utlovade land på samma sätt som stjärnhimlen delades upp i zodiaken i den babyloniska filosofin.

Lejonet av Juda och Stjärnprofetian

I Enlils väg talas det på rad 9 om ”kungastjärnan" i Lejonet, (MUL).LUGAL (Regulus). Ordet Lugal betecknade kungavärdighet på sumeriska. Kungastjärnan är ”bröst-stjärnan” i Lejonet, och det är alltså denna stjärna eller konstellation som enligt min uppfattning symboliseras av Juda i Första Mosebok. I Femte Mosebok 33 betecknas också Gad och Dan som lejon, men det är endast Juda som förknippas med kungavärdighet. I samband med att Juda nämns i uppräkningen av Jakobs söner finns också en profetia om att härskarna skall komma från Juda.

Spiran skall förbli hos Juda,
härskarstaven i hans hand.
En gång skall han motta tribut
och folken tvingas till lydnad. (1 Mos 49:10)

En annan profetia om makt och dominans är den s.k. Stjärnprofetian i Fjärde Mosebok.

Jag ser honom - men inte nu, jag skådar honom - men inte nära. En stjärna stiger fram ur Jakob, en spira höjs i Israel. Han krossar Moabs tinning, hjässan på alla ättlingar till Set. Edom skall bli hans egendom, hans egendom blir Seir. Israel skall visa sin makt, Jakob skall kuva sina fiender, förgöra varje överlevande från Ir. (4 Mos 24:17-19)

Denna profetia nämns, liksom profetian om spiran i 1 Mos 49 ovan, ofta i texterna i Dödahavsrullarna från Qumran. Profetiorna användes tydligen i propagandan för att elda till kamp mot de romerska ockupanterna under åren före det stora kriget år 66. Det här med lejonet av Juda är också ett tema som finns i Uppenbarelseboken där det i 5:5 sägs följande.

Men en av de äldste sade till mig: ”Gråt inte. Se, han har segrat, lejonet av Juda stam, skottet från Davids rot. Han kan öppna boken med dess sju sigill.” (Upp 5:5)

Att den kommande messias just skulle komma från ”Jesse stam” och att det skulle vara en kung, är förklarligt i ett astrologiskt sammanhang. Davids härstamning var från Juda enligt 1 Krön 2, och för Jesus skapades en ättelinje till Juda både via David och via födelsen i Betlehem i Juda. Att vara född av ”Davids hus” var att vara född i Juda, därigenom fick man en kunglig anknytning till Lejonet och kungastjärnan rent astrologiskt. Fortfarande talar man ju också om ”hus” när man gör upp ett horoskop. Ursprunget till ”David hus” var alltså den sumeriska uppfattningen att stjärnan MUL.LUGAL (Regulus) och Lejonet var knutna till kungavärdighet.

Nordriket Israel och sydriket Juda

David och Salomo – assyriska kungar

Eupolemus och Artapanus använde alltså den tidsaxel som skapades genom Berossos beskrivning av de babyloniska krönikorna och anpassade den till ett judiskt sammanhang. Därför var Tanak/GT nästan den enda överlevande historiska beskrivningen av den mesopotamiska historien fram till slutet av 1800-talet när man började göra utgrävningar i det som numera är Irak och så småningom kunde översätta de gamla kilskriftstavlorna. Då upptäckte man att kungar och städer som omtalas i Bibeln också hade en verklig historisk motsvarighet och på så sätt stärktes plötsligt Bibelns krav på att vara ett historiskt sanningsvittne. Dessa bevis på historisk riktighet kombinerades med Bibelns påstådda gudomliga ursprung, och gav de fundamentalistiska och bokstavstrogna tolkningarna ny tyngd.

Men om man läser Tanak/GT och de första tolv delarna av Antiquities med kunskapen om att denna historia skrevs någon gång omkring år 160 före vår tideräkning och att den skapades som en del i en nationalistisk propaganda, framstår det påstått gudomliga budskapet i ett helt annat sken. Den tid som präglades av frigörelsen från den seleukidiska överhögheten i Judéen krävde en omorientering från den grekiska kultursfären till något annat. Visserligen kunde man inte klara sig utan den orfiska mysteriekulten som utgör en del av legenden om Moses, men denna kult måste göras om till en rent judisk och nationalistisk företeelse.

Trots vad som hävdas i Antiquities hade judarna ingen krönika som motsvarade den babyloniska som ansågs innehålla historiska kungar och ensis (”domare”) ända tillbaka till skapelsen. Därför skapades en sådan judisk krönika med Berossos historia som underlag. Man tog med alla händelser som hade samband med Jerusalem och andra städer i området, men man gjorde också om dessa historier så att de stödde bilden av en gammal judisk stat som hade varit lika betydande som de gamla babyloniska och assyriska imperierna. På samma sätt som babyloniernas historia i Berossos tappning startade vid skapelsen och gick fram till Alexander den stores död startade och slutade också judarna historia vid samma tidpunkter, och man använde, som jag visade i början av den här boken, också samma legender som Berossos hade presenterat.

En viktig aspekt av den babyloniska historien var det nära sambandet med nordriket Assyrien. De två länderna krigade med varandra, men de var också under vissa perioder förenade till ett enda rike. Detta scenario överförde man i den judiska versionen av historien till sydriket Juda och nordriket Israel. När jag arbetade med historien i Tanak/GT i mina tidigare böcker var misstron mot denna historia så stark att jag nästan ifrågasatte om det överhuvudtaget hade funnits någon sanning i berättelserna om sydriket Juda och nordriket Israel, men de assyriska källorna har faktiskt bekräftat att det fanns två stadsstater med centrum i Jerusalem respektive Samaria. Däremot verkar historien om kung David och det förenade kungariket vara en ren fiktion.

När det gäller assyriernas och babyloniernas verksamhet i Palestina, Fenicien och Syrien bekräftar alltså de fynd som har gjorts vid olika arkeologiska utgrävningar i assyriska och babyloniska städer vissa delar av historien i Tanak/GT. Det fanns verkligen i vissa fall kungar med de namn som uppges i Bibeln vid de tidpunkter som anges där, men deras historia har i allmänhet friserats för att passa den judiska nationalismen i samband med bildandet av mackabéernas rike.

	Assyriska och babyloniska texter	Tanak/GT
858-824 fvt.	Salmanassar III. Den svarta obelisken. ”Jag mottog tribut av Jehu, son till Omri: silver, guld, en guldskål, ett guldkar, guldbägare, öskar av guld, en spira till konungens hand och träspjut.”[17] 853 fvt. konfronterades Assyrien med en koalition där bland annat israeliten Ahab ställde upp med 2000 stridsvagnar och 10 000 soldater.[18]	1 Kung 16, 19. 2 Kung 9-10. 2 Krön 18, 19, 22, 25.
744-727 fvt.	Tiglatpileser III. Regerade i Babylon 728-727fvt. under namnet Pul.	2 Kung 15:19. 1 Krön 5:26.
726-722 fvt.	Salmanassar V	2 Kung 17, 18. Tobit 1.
721-705 fvt.	Sargon	Jesaja 20.
	Sargons hustru Atalija. En ung kvinna från Syrien. Begravd tillsammans med Salmanassar V:s drottning Baniti och mer än 10 kilo guld.[19]	Den grymma Atalja, sondotter till Omri Israels kung. Mor till kung Achasja i Jerusalem. Dödade kungabarnen, regerade i sex år. 2 Kung 8, 11. 2 Krön 22, 23.
704-681 fvt.	Sanherib	Sanheribs här förintas av guden i Jerusalem. Hiskia (715-696 fvt). 2 Kung 18, 19. 2 Krön 32. Jes 36, 37. Tobit 1. 2 Mack 8, 15. Syr 48.
680-669 fvt.	Assarhaddon	2 Kung 19, Esr 4, Jes 37, Tobit 1, 2.

Historien om kungamodern Atalja som regerade i sex år medan hennes sonson hölls gömd i en hemlig sängkammare enligt Antiquities, men i Herrens hus enligt 2 Kung 11, och som dödades för att barnet skulle kunna sättas på tronen, var egentligen en kombination av två assyriska drottningar. Kungamodern Sammuramat (Semiramis) förde 810-806 en framgångsrik inrikes- och utrikespolitik under tronföljarens minderårighet. Hennes son Adadnirari III och dennes efterföljare förde krig mot Babylonien, Medien och Urartu. Denna drottningregent fick namnet Atalja i den judiska historien efter Sargons hustru Atalija.

Alla namn på regenter, städer och länder som nämns i de historiska delarna av Tanak/GT bör ha hämtats från Berossos babyloniska krönika. Det finns visserligen en tyngdpunkt i historierna som har anknytning till de assyriska härskarna, men det är ändå troligt att uppgifterna kommer från den babyloniska krönikan. Eftersom Assyrien upphörde att existera ca 610 fvt fanns det ingen som upprätthöll den assyriska krönikan efter den tiden, men genom att Babylonien hade varit underställt Assyrien under perioden från Tiglatpileser III och fram till Assyriens utplåning förde man naturligtvis en gemensam krönika för båda länderna i Babel. De assyriska kungarna var också kungar i Babylonien eller också tillsatte de lydkonungar där, Assyriens historia var också Babyloniens.

Av exemplen ovan framgår det att åtminstone vissa av de kungar som i Bibeln placeras i Israel också funnits i verkligheten, men att vissa detaljer skiljer. Enligt den judiska versionen var inte Jehu son till Omri som det påstås i de assyriska texterna. Det är dock mer troligt i mina ögon att den assyriska krönikan, som skrevs vid samma tid som de verkliga händelserna skedde, hade rätt. Misstaget i Bibeln angående Jehus och Omris släktskap kan antingen ha gjorts i Babylonien, eller också i den judiska bearbetningen av Berossos historia. Landet Israel med centrum i Samaria verkar också ha varit en betydande makt i området, israeliten Ahab som kunde ställa upp med 2000 stridsvagnar och 10 000 soldater mot Salmanassar III måste ha varit en rik man. Denne Ahab nämns inte i Bibeln, men han kan ha varit den kung som enligt NE regerade i Israel under namnet Ahav (871-852 fvt).

Den här tiden är också just den tid som också beskrivs i Andra Kungaboken kapitel 16 till 19 i Tanak/GT. Berättelsen inleds när Achas som är kung över Juda blir angripen av kungarna av Aram och Israel och sänder bud till Tiglat Pileser III i Assyrien och ber om hjälp. Tiglat Pileser gjorde enligt Bibeln som Achas ville och tågade mot Damaskus, erövrade staden, lät föra bort befolkningen och dödade kungen Resin. Nu var ju Tiglat Pilesers fälttåg i Syrien naturligtvis inte inspirerat av kungen i Jerusalem. Det här visar däremot hur författarna till den judiska historien använde verkliga berättelser från Berossos historia och vävde ihop dem med sina egna påhitt. Den som i verkligheten sökte hjälp hos Tiglat Pileser var nämligen Babyloniens kung Nabonassar (747-734) som behövde hjälp för att klara av grannfolkens hot, och denna begäran blev också starten på den nyassyriska överhögheten över Babylonien.

I Tanak/GT berättas det på flera ställen hur Sanheribs här förintades av guden i Jerusalem och hur Sanherib dödades av två av sina söner som straff för att han hade angripit Juda och Jerusalem. Enligt Sanheribs egen beskrivning av fälttåget mot det syrisk-palestinska området underkuvade han först Sidon och insatte en lydkonung där. Han tog sedan emot tribut från en lång rad av småstaterna i området, bl.a. Sidon, Byblos, Ashdod, Moab och Edom. Kungen av Askalon vägrade däremot att erlägga tribut och blev därför avsatt.

Därefter startade enligt de assyriska källorna ett uppror mot assyrierna som understöddes av Jerusalem. Befolkningen i Ekron hade lämnat ut sin assyrisktrogne kung Padi till judéern Hiskia som höll honom fången. De grupper som inte ville underkasta sig Assyrien blev därefter rädda och skrev efter hjälp från Egypten och Etiopien. Ett slag utkämpades i närhet av staden Eltekef och assyrierna vann. Ekron stormades, och de guvernörer och adelsmän som enligt assyrierna hade syndat genom sitt uppror dödades och deras kroppar spetsades på pålar runt staden. De borgare som hade deltagit i upproret togs som krigsfångar. Sanherib ”tog ut” Padi från Jerusalem och återinsatte honom på tronen i Ekron.

Sanherib belägrade och intog 46 av Hiskias starkt befästa städer, förutom otaliga småstäder i området, och gav dem till kungarna i Ashdod, Ekron och Gaza. Mer än 200 000 människor togs som krigsbyte. Hiskias tidigare tribut ökades och han ålades en årlig skatt till Sanherib personligen. Enligt berättelsen från Nineve sände Hiskia 900 kilo guld och 24 ton silver till Sanherib, förutom andra dyrbarheter. Han sände dessutom sina döttrar, sitt harem och sina manliga och kvinnliga musikanter till Nineve.[20] Det här nämns förstås inte alls i Tanak/GT, där belägrade assyrierna Jerusalem men Jesaja uttalar en profetia mot Sanherib och Herrens ängel drog ut på natten och dödade 185 000 män i det assyriska lägret. Sanherib bröt då upp och återvände till Nineve och en dag när han bad till sin gud höggs han ner av två av sina söner. Det här skedde som straff för det han gjort mot Jerusalem och helt enligt Jesajas profetia (2 Kung 19).

Berättelserna i Tanak/GT och i Sanheribs texter liknar alltså inte varandra annat än genom att de båda beskriver samma assyriska fälttåg. Enligt Sanheribs egna krönikor var han mycket framgångsrik, medan han enligt Bibeln förlorade 185 000 av sina soldater utanför Jerusalem och fick återvända till Nineve för att möta sitt rättmätiga straff från Jerusalems gud. Eftersom man har kunnat visa att assyriernas berättelser är mycket exakta i andra sammanhang, måste man utgå från att den judiska versionen är felaktig. Och med kunskap om syftet bakom den judiska historien är det naturligt att Hiskia framställdes som en segrare för att stärka judarnas kampanda och nationella självmedvetande. I detta perspektiv var det inte underligt att judarna framställdes som stora kämpar som till och med hade vunnit över den store assyriske kungen Sanherib.

Beroende på bland annat assyriernas folkomflyttningspolitik och de många krigen i det gränsområde som Palestina var en del av, var det naturligtvis svårt att kunna hävda att man hade rätt till ett visst land på etnisk grund. Vilken ras som judéern Hiskia eller israeliten Ahab egentligen tillhörde är det antagligen ingen som vet, och vilka som ersatte de 200 000 människor som Sanherib lät föra bort från Palestina är inte heller känt så vitt jag vet. Men ändå skapade de som skrev den judiska krönika som vi återfinner i Antiquities och i Tanak/GT en religion som bygger på en lära om den judiska rasen och det judiska folket som en viss grupp som är avskiljd från de omgivande folken och speciellt utvalda av Gud.

Man använde den bas som fanns i Berossos historia och fyllde ut den med en hjälteberättelse om judarnas ärorika erövring av Kanaan och Jerusalem som inte hade speciellt mycket att göra med verkligheten. Hiskia och andra kungar i området blev gudfruktiga monoteister som hade fått sina framgångar av guden i Jerusalem. Men de gudar som dyrkades i området var såvitt jag kan förstå inte den gud som beskrivs i Bibeln. Kulterna i Jerusalem och Samaria var säkert av ungefär samma slag som de som förekom hos andra folk i området där man dyrkade kananeiska gudar och gudinnor.

Inspiration från assyrier och babylonier

Enligt den judiska historien hade judarna rätt till Samaria ända sedan det enade kungadömet på kung Davids tid, israeliterna i Samaria hade orättmätigt brutit sig loss från Juda. När Johannes Hyrkanos erövrade och förstörde Samaria år 107 fvt återställde han alltså bara en situation med påstått urgamla anor och han påstods handla med gudomlig sanktion. Som det verkar om man går efter det som står i Eupolemus och Artapanus historia var det beskrivningen av den judiska historien som kom först, och denna fiktiva historia skapade i nästa steg den kampanda som uppvisades av härskarna i den mackabeiska/hasmoneiska ätten och deras nya folk. Det hade aldrig funnit någon kung David och han hade aldrig härskat över både Juda och Israel, men ändå gav denna påhittade historia de judiska kämparna kraft att erövra Samaria och andra angränsande områden för att återupprätta Davids kungarike.

Denna kampanda skapades till stor del genom att judarna påstods ha uppvisat samma krigiska anda och stora iver att underkuva andra länder och folk som assyrierna. Assyriernas krigiska bedrifter fördes över till judarna och judarna påstods till och med ha besegrat assyrierna själva, det är klart att detta var något som man måste leva upp till i samband med kampen mot seleukiderna och mot grannfolken. I den första delen av Antiquities sägs att Sem, en av Noas tre söner, var far till Ashur som bodde i Nineve och som gav upphov till assyrierna som blev den mest framstående eller lyckosamma nationen. Denna beundran för assyrierna ledde till att den judiska historien fick låna många av sina drag från Berossos beskrivning av assyriernas kungar och deras många erövringar.

Berättelsen om hur Moses sattes ut i en korg i Nilen kan till exempel spåras till en legend om den assyriske Sargon som skulle ha satts ut i en korg på en flod som spädbarn, och kungarna Davids och Salomos stora byggnadsprojekt har direkta förebilder i de assyriska kungarnas stora byggen i deras olika huvudstäder. Dessa berättelser fick man naturligtvis från Berossos historia.

Men den judiska religionen skapades inte bara utifrån Eupolemus och Artapanus judiska historia, den skapades som en direkt kopia av de kulter som hade funnits i Mesopotamien under flera tusen år. När jag arbetade med Gamla Testamentet i samband med boken Pärlan insåg jag att de texter som ingår i Tanak/GT har direkta motsvarigheter i kulten i Babylon. Den judiska religionen skapades som en direkt kopia av den babyloniska och assyriska kulten. Det här berodde antagligen dels på att man av politiska skäl ville avskilja sig från den grekiska kulturkretsen så mycket som möjligt, och dels på att den babyloniska kulten var den äldsta och mest dominerande kulten i främre Asien. Det kan också ha funnits ett inslag av tidspress som gjorde att man skapade en egen kult i Jerusalem enligt en känd förebild. Arbetet med att översätta Eupolemus och Artapanus historia till hebreiska gjordes sannolikt i Babylonien, och de som gjorde arbetet levde alltså i den kultur som byggdes upp av just de element som vi återfinner i Tanak/Gamla Testamentet,

Guden i Jerusalem var med den tidens synsätt bara en variant av de statsgudar som bodde och hade bott i Babel eller Assur. Den nya judiska nationalguden blev en variant av assyriernas starke och framgångsrike krigsgud. Guden Assur bodde egentligen inte i Nineve som det sägs i Antiquities, utan ursprungligen i staden Assur. Assyriernas ständiga krigståg motiverades med religiösa argument, de syftade till att breda ut guden Assurs välde över hela jorden. Bestraffningsexpeditioner och erövringar motiverades med att kungar och folk hade syndat genom att överträda Assurs och Marduks befallningar. Om Ursa av Urartu skrev Sargon II till exempel följande på 700-talet fvt.

Ursa, urartén som icke aktar Assurs och Marduks befallningar, som icke fruktar herrarnas herres förbannelse, en bergsbo av mördarätt, utan sund sans, vars ord var onda, som hela tiden förde lasteligt tal, som icke respekterade Shamashs ärade namn, gudarnas överste domare, och som oupphörligen överskred sina befogenheter: efter sina tidigare synder begick han nu den svåra förbrytelsen att ödelägga detta land och krossa dess folk.[21]

Assyrierna agerade alltså som gudarnas och främst Assurs verktyg när de straffade den ogudaktige Ursa. Allt som skedde var Ursas eget fel eftersom han inte lydde den assyriske guden. Den här världsbilden finns också helt och hållet i Tanak/Gamla Testamentet där det utvalda folket kan begå vilka grymheter som helst eftersom det sker på Herrens uppmaning och redan var förutsagt av Moses och de andra profeterna. Boken om Josua är ett exempel på israeliternas ”heliga” krig där Herren jagar bort alla folk och låter judarna/israeliterna besätta det land som Herren hade lovat dem. Så länge de håller sig till Herren kommer allt att gå dem väl, men om de vänder sig från honom kommer han att förgöra dem.

Frukta därför Herren och tjäna honom redligt och troget. Gör er av med de gudar som era fäder tjänade på andra sidan Eufrat och i Egypten, och tjäna Herren. Om ni är ovilliga att tjäna Herren, välj då i dag vilka ni vill tjäna: de gudar som era fäder tjänade på andra sidan Eufrat eller de gudar som dyrkas av amoreerna, vilkas land ni bor i. Jag och min släkt vill tjäna Herren.”

Folket svarade: ”Aldrig någonsin skall vi överge Herren och tjäna andra gudar. Herren är vår Gud. Det var han som förde oss och våra fäder ut ur Egypten, ut ur slavlägret, han som inför våra ögon gjorde dessa stora tecken. Han skyddade oss under hela vår vandring och bland alla de folk genom vilkas land vi drog fram. Herren jagade undan alla folken för oss, även amoreerna som bodde i landet. Också vi vill tjäna Herren. Han är vår Gud.”

Då sade Josua till folket: ”Ni förmår inte tjäna Herren, ty han är en helig Gud, en svartsjuk Gud, och han förlåter inte era brott och synder. Om ni överger Herren och tjänar främmande gudar vänder han sig från er och låter det gå er illa och förgör er, han som förut låtit det gå er väl.”

Folket svarade Josua: ”Herren vill vi tjäna.”

Josua fortsatte: ”Ni är själva vittnen till att ni har valt Herren och vill tjäna honom.” — ”Ja”, svarade de. — ”Gör er då av med de främmande gudar ni har hos er och håll er av hela ert hjärta till Herren, Israels Gud.” Folket svarade honom: ”Herren, vår Gud, vill vi tjäna, honom vill vi lyda.” Den dagen slöt Josua ett förbund för folkets räkning och gav dem lag och rätt i Shekem. (Jos 24:14-25)

Det här förbundet liknar i hög grad de trohetseder som assyrierna lät sina allierade svära. Genom att guden och landet var samma sak blev ett avfall från troheten mot assyriernas kung samtidigt ett avfall från Herren Assur, och därmed kunde man utkräva en fruktansvärd hämnd i Herrens namn. Visserligen sägs det att israeliterna lämnar de gudar som de dyrkade på andra sidan Eufrat, men i praktiken var guden i Jerusalem bara en kopia av Assur. Naturligtvis finns det ingen historisk sanning i berättelsen om Josuas erövring av de tolv stammarnas områden, det är en renodlad nationalistisk propaganda som härstammar från tiden för den judiska frigörelsen från seleukiderna.

Enligt Antiquities och Tanak/GT var de domare som kom efter Josua lika krigslystna som han hade varit. Domarna är med all säkerhet en judisk version av de sumeriska ensis eller stadsfurstar som härskade i de allra första städerna. På den tiden var gudarna de rätta kungarna, människorna tog sig bara titeln ensi som deras ställföreträdare på jorden. Visst fanns det krig även på deras tid, men den grundläggande världsbilden var ändå att templen och städerna på jorden var en avspegling av de himmelska templen som man förknippade med stjärnkonstellationerna, och att städerna på jorden måste samarbeta på samma sätt som stjärnorna på himlen samverkade.

Arken

Berättelserna om Herrens ark som finns i Första Samuelsboken beskriver återigen en mesopotamisk företeelse, arken har samma funktion som de gudabilder som bars runt i processioner och som också kunde rövas bort av fienderna. Berättelsen om hur filistéerna rövade bort guds ark i 1 Sam 4 kan mycket väl ha inspirerats av berättelsen om hur Sanherib rövade bort den babyloniska guden Marduk från Babel. När Israels och Juda kungar dyker upp har de som sagt samma egenskaper som de assyriska imperiebyggarna, och deras krig och utplåningar av varandras ätter hade tyvärr sina direkta motsvarigheter i det verkliga livet i Mesopotamien och därmed i Berossos historia.

Omen och profetior

Israels kung David är en avbild av de babyloniska och assyriska furstar som aldrig kunde ta ett viktigt beslut utan att kontrollera med de vise männen vilka omen som gällde. När filistéerna fick höra talas om att David hade blivit hebréernas kung startade de ett krig mot honom. David, som aldrig tillät sig att göra någonting utan en profetia och en uppmaning från Gud, bad översteprästen att ta reda på Guds vilja och hur striden med filistéerna skulle utfalla. När han fick veta att han skulle vinna striden och härska över sina fiender gick han ut i strid.

WHEN the Philistines understood that David was made king of the Hebrews, they made war against him at Jerusalem; and when they had seized upon that valley which is called The Valley of the Giants, and is a place not far from the city, they pitched their camp therein; but the king of the Jews, who never permitted himself to do any thing without prophecy, and the command of God and without depending on him as a security for the time to come, bade the high priest to foretell to him what was the will of God, and what would be the event of this battle. And when he foretold that he should gain the victory and the dominion, he led out his army against the Philistines; and when the battle was joined, he came himself behind, and fell upon the enemy on the sudden, and slew some of them, and put the rest to flight. And let no one suppose that it was a small army of the Philistines that came against the Hebrews, as guessing so from the suddenness of their defeat, and from their having performed no great action, or that was worth recording, from the slowness of their march, and want of courage; but let him know that all Syria and Phoenicia, with many other nations besides them, and those warlike nations also, came to their assistance, and had a share in this war, which thing was the only cause why, when they had been so often conquered, and had lost so many ten thousands of their men, they still came upon the Hebrews with greater armies; nay, indeed, when they had so often failed of their purpose in these battles, they came upon David with an army three times as numerous as before, and pitched their camp on the same spot of ground as before. (Ant VII 4:1)

Davids fiender slöt sig alltså samman i samma slags koalition där bland annat Syrien och fenicierna som hade gaddat ihop sig mot Sanherib ingick, berättelsen om kung Davids krig har en tydlig förlaga i de händelser som beskrivs i de assyriska annalerna. Där finns också mängder av exempel på de omen som de assyriska kungarna begärde i fråga om sina strider och andra viktiga frågor som till exempel val av tronföljare. Lustigt nog verkar ingen ha reagerat på att David levde efter denna sedvänja, som i sitt babyloniska och assyriska sammanhang fördöms av alla renläriga monoteister. Det som var hedniskt och syndigt i sitt rätta sammanhang blev plötsligt högst renlärigt och heligt när det påstås ha skett i samband med kung David. Men när den här historien berättas i Tanak/GT i 2 Sam 5:17-25 är förstås den tydliga beskrivningen i Eupolemus och Artapanus historia av översteprästernas tolkning av omen enligt förebild från den assyriska kulturen utslätad till en beskrivning av att David frågar Herren.

David frågade Herren: ”Skall jag dra ut mot filistéerna? Ger du dem i mitt våld?” Herren svarade: ”Dra ut mot dem, jag skall ge filistéerna i ditt våld.” (2 Sam 5:19)

En annan vana som de judiska kungarna och prästerna - eller i själva verket författarna av den judiska historien - kan ha kopierat från assyrierna var vanan att uttala förbannelser över fiender och sådana som stötts ut ur gemenskapen. Det finns många exempel på detta i Tanak/GT, som till exempel i Tredje Mosebok kapitel 26. Redan Noa uttalar en förbannelse över Kanaan som skall vara slav åt Sem, vilket förstås var en from förhoppning från författarna av den judiska historien om att judarna skulle dominera över sina grannfolk. Vanan med förbannelser beskrivs också i Dödahavsrullarna, och den togs över av de romerska kristna som till exempel uteslöt och förbannade sådana som inte höll sig till den ”rätta” läran vid kyrkomötet i Chalcedon år 451.

Men detta nya skott på den judiska religionens träd låg ännu långt i framtiden när den judiska historien skapades i mitten av det andra århundradet före vår tideräkning. Man tog till vara alla möjligheter till att skapa en nationell myt som kunde användas för att motivera kravet på självbestämmande i Jerusalem, och en av de historier som man återanvände i ett judiskt sammanhang var berättelsen om Babels förstörelse. Visserligen blev Jerusalem tydligen förstört under krigen mellan babylonier och egyptier, men legenden om de 70 år som Jerusalem skulle ligga öde som straff för sina innevånares synder handlade egentligen om Babels förstörelse. Synen på olyckor som ett gudomligt straff för begångna synder, medvetna eller omedvetna, hade en lång historia i Mesopotamien.

Babels förstörelse blir Jerusalems förstörelse

Historien om Babels förstörelse har sin bakgrund i assyriernas och deras kung Sanheribs svårigheter att kontrollera sitt sydliga broderland Babylonien och dess grannland Elam. Striderna kulminerade år 689 fvt. när Sanheribs trupper intog Babel och förstörde staden. De överlevande i staden förvisades och Babyloniens gudar med Marduk i spetsen fördes till Assur. Sanheribs efterföljare Assarhaddon började dock en återuppbyggnad av Babel, och i en text som berättar om återuppbyggnaden av Marduks tempel finns en redogörelse för bakgrunden till templets förstörelse. Här berättas det att harmonin mellan himmel och jord var förstörd och att innevånarna ”under en föregående konungs regering” började fara med lögn. De stal från varandra och i staden florerade förtryck och mutor. Sonen förbannade sin fader på gatan, slaven löd inte sin herre och slavinnan lyssnade inte på sin härskarinna. Den gudomliga harmonin var förstörd och därför lät Marduk människorna i Babel försvinna till okänd ort och han bestämde att staden skulle ligga öde i 70 år.

I himlen och på jorden uppstod oupphörligen onda tecken, som förstörde harmonin. … Gudarna och gudinnorna, som bodde i templen, flög upp som fåglar och steg upp till himlen. De människor, som bodde i staden, flydde till annan plats och försvann till okänt land.

Marduk skrev, att den (staden Babel) skulle ligga öde i 70 år, men sedan den barmhärtige gudens hjärta fallit till ro, vände han ödets tavla upp och ner och befallde att den skulle bebos igen efter endast 11 år.[22]

Enligt assyriernas vanliga förklaringsmodell förstördes Babel alltså på grund av invånarnas egen ondska och synd, assyrierna verkställde bara gudarnas direktiv. Det var Marduk själv som hade bestämt att staden skulle ligga öde i 70 år. Att den utmätta tiden när staden skulle ligga öde förvandlades från 70 år till 11 år genom att en skrivtavla vändes upp och ner har att göra med hur man skriver 70 som 60+10 och 11 som 10+1 med kilskrift, och det var ett elegant sätt att ändra det domslut som hade utfärdats av Sanherib och åter tillåta staden att bli befolkad. I den judiska historien gjorde man alltså om en händelse som egentligen hade drabbat Babel och dess påstått trolösa folk och prästerskap, till att handla om Jerusalem och dess befolkning.

Sidkia kung över Juda. Jerusalem erövras av Nebukadnessar
Sidkia var tjugoett år då han blev kung, och han regerade elva år i Jerusalem. Han gjorde det som var ont i Herrens, sin Guds, ögon; han ödmjukade sig inte för profeten Jeremia, som talade på Herrens uppdrag. Ja, han bröt också med kung Nebukadnessar, som hade låtit honom svära en ed vid Gud, och han var styvnackad och omedgörlig och ville inte vända om till Herren, Israels Gud.

Och alla de ledande bland prästerna och folket blev mer och mer trolösa och tog efter de avskyvärda bruken hos andra folk, och de orenade Herrens hus, som han hade helgat i Jerusalem. Gång på gång sände Herren, deras fäders Gud, varningar till dem genom sina sändebud, eftersom han ville skona sitt folk och sin boning. Men de förolämpade Guds sändebud, föraktade hans ord och förhånade hans profeter, tills Herrens vrede mot sitt folk blev så stor att den inte längre kunde hejdas.

Då sände han den kaldeiske kungen mot dem och dräpte deras unga män med svärd i helgedomen; han skonade varken ynglingar och flickor eller den som var gammal och svag — alla gav han i Nebukadnessars våld. Och alla föremålen i Guds hus, både stora och små, och templets skatter och kungens och furstarnas skatter — allt förde han till Babylon. Man brände ner Guds hus och rev ner Jerusalems stadsmur; alla dess borgar stacks i brand och alla dess dyrbarheter förstördes. Den rest som undsluppit svärdet förde han bort i fångenskap till Babylon. Där fick de vara slavar åt honom och hans efterträdare tills det persiska riket uppstod — för att Herrens ord genom Jeremia skulle uppfyllas — och tills landet tagit igen sina uteblivna sabbater. Hela den tid landet låg öde hade det sabbat, tills sjuttio år hade gått. (2 Krön 36:11-21)

Men det var viktigt att hålla tungan rätt i mun, det framhävs i Eupolemus och Artapanus historia att inga främmande folk bosatte sig i Jerusalem under de sjuttio år som staden skulle ha varit öde. Till skillnad då från Samaria som enligt den judiska historien blev befolkad av hedniska folk som inte visste hur man dyrkade Herren (2 Kung 17). Då lät den assyriske kungen föra dit präster från de bortförda israeliterna som lärde de nya innevånarna i Samaria att dyrka Herren. Men trots det så dyrkar de inte Herren på rätt sätt, varför de naturligtvis kunde bekrigas och Samaria kunde förstöras av dem som stred för den rätta läran, nämligen mackabéerna.

Den judiska religionen skapades alltså som en direkt avbild av den assyriska och babyloniska kulten. Den hämnande och krigslystna assyriska guden fördes till Jerusalem, även om man inte gjorde sig någon avbild av honom annat än i ord. Den assyriska och babyloniska världsbilden användes för att skapa en judisk historia och religion, det finns egentligen inget som jag kan se som ursprungligt judiskt i Tanak/Gamla Testamentet.

Magi och den störste magikern

I tredje och fjärde Mosebok används bland annat vatten, cederträ och ull som ingick i den babyloniska rituella magin för reningsceremonier. Ullen symboliserade ett offer av ett får eller ett lamm. Men eftersom man använder blod i offren i Tanak/GT anspelas det naturligtvis på ett konkret djuroffer.

Sedan skall han ta cederträt, isopen, den karmosinröda ullen och den levande fågeln och doppa alltsammans i blodet från den slaktade fågeln och i det friska vattnet och stänka sju gånger på huset. (3 Mos 14:51)

Man strödde i Babylonien ut mjöl i en cirkel runt något som skulle skyddas mot onda krafter. Mjöl var ett urgammalt offer till gudarna och detta återspeglas förstås i de offer som består av mjöl i Bibeln.

När någon ger ett matoffer åt Herren, skall hans gåva bestå av siktat mjöl, som han häller olja på. Sedan lägger han rökelse ovanpå. (3 Mos 2:1)

I en sumerisk hymn till Kusu beskrivs ett offer eller en kulthandling där Enki och Gibil, vatten och eld anropas. Ceder, cypress, en och buxbom, vit och svart ull, vit och svart björk(?), ett snöre med uppträdda äpplen och fikon och smör används och något tillagas i ugnen och renas av eld.

O angry great butting bull! O torch! O great bull of Enki, standing aggressively, coming forth from the abzu, the pure place! O Gibil the god of fire, ...... the palace ......, as he radiates great awesomeness, his countenance ......! O Nun-bar-ana, angry avenger (?) ......, bringing forth the great torch from the abzu, lifting his head with the noble divine powers! O antler-like horn of a mountain goat! Cedar, cypress, juniper and boxwood, white wool and black wool, white birch and black birch, a string of apples tied to a long string of figs, butter flowing from the holy cattle-pen and sheepfold ...... in the oven and purified by the torch, ...... reeds are tied up and lit .......[23]

Nu fördöms ju sådant bruk av magi på sina ställen i Tanak/GT, bland annat i Femte Mosebok. Hos dig får det inte finnas någon som offrar sin son eller sin dotter på bålet, ingen spåman, teckentydare, svartkonstnär eller trollkarl, ingen som ägnar sig åt besvärjelser, som rådfrågar de dödas andar eller spådomsandar och söker vägledning hos de avlidna. (5 Mos 18:10-18:14) Men på andra ställen används förstås magiska besvärjelser, som i den mycket grova förbannelsen av en äktenskapsbryterska i Fjärde Mosebok kapitel 5. Denna förbannelse innehåller också direkta anvisningar om hur prästen skall framställa ett magiskt förbannelsebringande vatten som kvinnan skall dricka och vilken besvärjelse han skall läsa. Det här med magiska formler och liknande är nära förbundet med det babyloniska prästerskapet, och precis som så mycket annat i Bibeln som härstammar från Mesopotamien kan detta bruk kanske också härledas dit.

Nasiren

En fråga som jag har funderat över handlar om ”nasiren” i Gamla Testamentet. Jag såg ett samband mellan det faktum att Jesus sades vara en ”nasaré” som avbildas med långt hår och användningen av nasir-begreppet i Tanak/GT. Beskrivningen av de asketer eller heliga män som avstod från att klippa håret och att dricka vin kände jag igen från mesopotamiska föreställningar. I Dödahavsrullarna talas det ofta om en ledare för församlingen eller rörelsen som kallas nasi.

När jag läste om babyloniska tempeltexter dök det så upp en text från templet i Nippur där olika material och planeter förbands med olika gudar. Gishburträ är eldsguden Gerra, facklan är Gibil, silver är månguden, guld är solguden, koppar är Enki. Ishtar är Venus, Marduk är Jupiter, Nergal är Mars och Ninurta (Ningirsu) är Saturnus. Brokig ull är Labartu, Ans dotter. Sädeskornet, matbordet och kagaz-kärlet är Ninurra-Ea (Enki), röda solskivor är Anunakigudarna, det gyllene heliga kidet är de stora tvillingarna, cedern som lyser som solen är guden Zu (Ninurta, Ningirsu) osv. Denna information avslutas med en text som tydligen är vanlig i samband med ”esoterisk” information i Babylonien.

Let the knowing inform the knowing. He that knows not may not read.

According to its original Nin-urta-nasir 'son of Ilu-ikiša, the priest of magic wrote. It is the property of the temple Ešhmera.[24]

Uttrycket “låt de vetande informera de vetande” påminner om orden ”hör, du som har öron att höra med” som används i samband med Jesu liknelser i NT. Hans parabler var uttryck för en undervisning som bara kunde uppfattas på rätt sätt av de invigda. Men jag lade också märke till att den magiker/präst som skrev ovanstående text kallades Ninurta-nasir, här dök alltså uttrycket ”nasir” upp i precis det magiska sammanhang som jag hade anat att det hörde samman med. När jag sedan började undersöka saken närmare upptäckte jag ett antal assyriska och babyloniska kungar som hade haft ordet ”nasir” i sina kunganamn. Exempel på sådana namn är Nasir-Sin, Enlil-nasir, Ashur-nasir, As-sur-nasir-pal och Nabu-nasir (Nabonassar).

Dessa kunganamn innehåller alltså ordet ”nasir” samt ett namn på en gud. Prästen och skrivaren i Nippur var tydligen präst för Ninurta, och kungarna som jag räknade upp representerade i sin religiösa funktion Sin, Enlil, Assur och Nabo. En ”nasir” var alltså en präst i en mesopotamisk tempelkult. Att domaren Simson i Gamla Testamentet sägs ha varit en guds nasir redan från moderlivet vars mor inte fick dricka vin, och att hans styrka satt i håret som aldrig vidrörts av en rakkniv, innebär alltså att han tillhörde en sådan tempelkult. Att Simsons mor inte fick dricka vin berodde på att hon var prästinna i en mesopotamisk kult, i Hammurabis lag döms ”systrar till gud” till döden genom bränning om de dricker alkohol. Trots att templen tillverkade öl och vin som serverades vid tempelfesterna var tydligen vissa prästinnor förbjudna att inta sådana substanser. Redan i de sumeriska hymnerna beskrivs också hur både de manliga och kvinnliga kulttjänarna bar långt hår som pryddes. Jag skrev också tidigare i det här kapitlet att vissa av Simsons storverk var direkt inspirerade av myter om den sumeriske hjälten Gilgamesh. Domarna i Gamla Testamentet var alltså sumeriska och akkadiska överstepräster eller ensis, de regerade ”på den tid då ingen kung fanns i Israel”, eller rättare sagt i Sumer.

Tempelflickorna

Tempeltjänarinna eller tempelflicka översätts av någon anledning i vissa sammanhang med ordet ”hora” i både Gilgamesheposet[25], Hammurabis lag[26] och GT. I Tanak/GT börjar det i Första Mosebok 1 Mos 38:15 där Juda träffar sin svärdotter men av misstag tar henne för en prostituerad eftersom hon är beslöjad. I 38:21 försöker han skicka betalningen till kvinnan, och nu söker han efter en tempelflicka. Alltså är en tempelflicka, en beslöjad kvinna och en prostituerad samma sak för Juda i Första Moseboken.

Bakgrunden till detta finns kanske i myten om att varje kvinna någon gång var tvungen att följa med en okänd man för att tjäna en slant åt gudinnan Ishtar. Ishtar var en kärleksgudinna, men hon hade också en våldsam sida som krigsgudinna. Ishtar var det babyloniska namnet för det som tidigare var sumerernas förnämsta gudinna Inanna. Astarte, Afrodite och Ashera är andra namn på ”himlens härskarinna”. I Nationalencyklopedin berättas att Inannas och Dumuzis (Ishtars och Tammuz) kärlek firades i rituella heliga bröllop, hieros gamos, och besjöngs i kärlekssånger som påminner om Bibelns Höga Visa.

Höga Visan har ju en karaktär som avviker från allt annat i Gamla Testamentet. Med tanke på att mycket annat i Tanak/GT tydligen är lånegods från de sumeriska och babyloniska myterna verkar det troligt att Höga Visan inte bara påminner om en sumerisk eller babylonisk kärlekssång, utan att den faktisk är en direkt kopia av en sådan som man gett en ny inramning genom att koppla den till Salomo i inledningen och avslutningen. Jag tror att Höga Visan egentligen handlar om nyårsfesten i Babel där Ishtar sökte efter Tammuz som hölls fången i dödsriket under vissa delar av året, och deras kärleksfulla återförening i det heliga bröllopet.

Grundval nr 3: En filosofi för att kontrollera folket – synd, skuld och gudsfruktan

Målet för mackabéernas och deras allierade var att gripa och behålla makten i Jerusalem genom att besätta översteprästämbetet. Nyckeln till denna position var makten över religionen. Genom religionen skapades en nationell medvetenhet. De nationella gudarna hade lett babylonier, assyrier, perser och greker till deras segrar, en nation kunde inte bli framgångsrik utan en mäktig gud. Översteprästerna hade också makten över kalendern och genom denna reglerade de sina länders och folks fester och vardagar. Mackabéerna insåg att de måste kunna visa upp en religion med myter, riter och festkalender för att kunna ta över och behålla makten och översteprästämbetet. Det var också viktigt att denna religion var klart avgränsad från de omgivande folkens och städernas kulter. Det viktigaste skälet till detta var att man ville bryta ut ett nytt rike ur den existerande gemenskapen inom det seleukidiska riket, men det hade också under åren av inbördeskrig skapats en stark fiendskap mellan det mackabeiska partiet och andra grupper i området. Det var viktigt att det nya självständiga judiska riket tog avstånd från fiendernas kulturella bruk och seder. Men vad skulle denna nya religion egentligen innehålla?

Genom att läsa historiker som Berossos som hade skrivit en babylonisk historia (Babyloniaca, förlorad) och Manetho som hade skrivit motsvarande egyptiska historia (Ægyptica, förlorad) såg Eupolemus och Artapanus att historia, religion och politik var olika sidor av samma mynt. Religionen och gudarna knöts i båda dessa historier till en utveckling från världens skapelse och vidare till respektive land och historien om deras härskare. Härskarna ansågs vara utsedda av gudarna och deras påbud framfördes som direktiv som utgick från gudarna.

Gudsfruktan

Den filosofi som skapades i den nya judiska historien hade ett mycket tydligt mål, den skulle användas för att härska över folket i det nya judiska rike som man arbetade med att frigöra från seleukidernas imperium. När man analyserar den judiska historien i Antiquities och dess källor så ser man att den innehåller element från hellenistisk hermetism och orficism som var universella filosofier och i grunden kärlekskulter men att dessa element helt och hållet överflyglas av en helt annan filosofi med en avskiljande och dömande gud som har utvalt judarna till sitt egendomsfolk men som inte tvekar att straffa dem om de inte lyder honom och hans lagar. Gud kräver helt enkelt att judarna skall frukta honom (markeringarna med fetstil nedan är mina egna).

12Ängeln sade: "Lyft inte din hand mot pojken, och gör honom inget ont. Nu vet jag att du fruktar Gud, nu när du inte har vägrat mig din ende son." (1 Mos 22:12)

42Om inte min faders Gud hade varit med mig, Abrahams Gud och Isaks Fruktan, då hade du säkert skickat i väg mig tomhänt. Men Gud såg hur jag led och hur jag fick slita, och han fällde sin dom i natt." (1 Mos 31:42)

53Må Abrahams Gud och Nachors Gud döma mellan oss." Och Jakob svor eden vid honom som hans far Isak fruktade. (1 Mos 31:53)

18Den tredje dagen sade Josef till dem: "Om ni gör som jag säger skall ni få leva - jag fruktar Gud. (1 Mos 42:18)

31Då Israels folk såg vilket storverk Herren hade utfört mot egypterna fruktade de Herren och litade på honom och på hans tjänare Mose. (2 Mos 14:31)

Vem är som du bland gudarna, Herre? Vem är som du, majestätisk och helig, värdig fruktan och lovsång, mäktig att göra under (2 Mos 15:11)

18När folket blev vittne till åskan och flammorna, till hornstötarna och röken från berget darrade de av fruktan och höll sig på avstånd. (2 Mos 20:18)

20Mose svarade: "Var inte rädda! Det är för att sätta er på prov som Gud har kommit, och för att ni alltid skall frukta honom och inte synda." (2 Mos 20:20)

14Du skall inte förbanna en döv och inte lägga något i vägen för en blind så att han faller; du skall frukta din Gud. Jag är Herren. (3 Mos 19:14)

32Du skall resa dig upp för ett grått huvud och hedra den gamle. Du skall frukta din Gud. Jag är Herren. (3 Mos 19:32)

17Ni skall inte göra orätt mot varandra; du skall frukta din Gud, ty jag är Herren, er Gud. (3 Mos 25:17)

25Jag börjar i dag sprida skräck och fruktan för dig bland alla folk under himlen, så att de bävar och darrar när de hör talas om dig." (5 Mos 2:25)

Herren sade till mig: "Kalla samman folket åt mig! Jag skall låta dem höra mina ord, så att de lär sig att frukta mig, så länge de lever på jorden, och lär sina barn detsamma." (5 Mos 4:10)

29Tänk om de kunde bevara samma sinnelag, alltid frukta mig och hålla alla mina bud! Då skulle det för all framtid gå väl för dem och deras ättlingar. (5 Mos 5:29)

2Om du alltså fruktar Herren, din Gud, du liksom dina barn och barnbarn, och i hela ditt liv följer alla hans stadgar och bud som jag ger dig, så kommer du att leva länge. (5 Mos 6:2)

13Herren, din Gud, skall du frukta, honom skall du tjäna, och vid hans namn skall du svära. (5 Mos 6:13)

24Och Herren befallde oss att lyda alla dessa stadgar och att frukta Herren, vår Gud, till gagn för oss själva i all vår tid, så att han låter oss leva, som han har låtit oss göra intill denna dag. (5 Mos 6:24)

21Låt dig inte skrämmas av dem, ty Herren, din Gud, finns hos dig, en stor och fruktansvärd Gud. (5 Mos 7:21)

6Du skall hålla Herrens, din Guds, bud, så att du vandrar hans vägar och fruktar honom. (5 Mos 8:6)

Älska Herren och håll hans bud

12Och nu, Israel, vad begär Herren, din Gud, av dig? Bara att du fruktar Herren, din Gud, så att du alltid vandrar hans vägar, älskar honom och tjänar Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ (5 Mos 10:12)

Den filosofi som genomsyrar hela den nyskapade judiska historien och därmed också Tanak/GT och NT är det som antika författare kallade superstitio på latin och deisidaimonia på grekiska. Deisidaimonia betyder ”gudsfruktan”, alltså rädsla för gud. I kristet språkbruk är en gudfruktig människa en god kristen medan den latinska motsvarigheten superstitio har blivit superstition på engelska som betyder vidskepelse eller falsk tro på svenska.

Theophrastus (ca 371-287 fvt) var den förste som man känner till som beskrev de negativa följdverkningarna av gudsfruktan (deisidaimonia). Under första århundradet före vår tideräkning skrev författare som Cicero, Livius och Ovidius angrepp mot deisidaimonia eller superstitio som man menade gav en falsk bild av det gudomliga, förslavade människor genom rädsla och uppmanade till skenheliga böner och riter samt tro på magi.

Omvänt, om man ville ha ett kuvat och lättstyrt folk var det bästa sättet att inympa deisidaimonia/superstitio, alltså gudsfruktan, i människorna. Den judiska historien uppvisar allt som karaktäriserar deisidaimonia/superstitio. Den beskriver en partisk, ilsken, hämnande gud som kräver att människorna helt underordnar sig hans irrationella bud, i annat fall hämnas han genom död och elände. Han regerar också genomgående genom magiska tecken och under, något som de grekiska filosoferna alltså ofta ansåg vara villfarelser och ett sätt att lura godtrogna och okunniga människor. Jag menar att detta inte var någon slump, de människor som skapade den judiska historien och religionen som en grund för det nya riket var bildade och visste mycket väl vad de gjorde och vilka effekter som deisidaimonia/superstitio ger upphov till.

Den konsekvent genomförda beskrivningen av en filosofi grundad i deisidaimonia/superstitio eller gudsfruktan innebar också att den kvinnliga aspekten av det gudomliga helt och hållet togs bort. De monoteistiska religionerna förs fram som unika i sin syn på en enda högsta gud, men den åsikten var de långt ifrån först med. Men däremot är de såvitt jag vet unika i sitt totala förtryck av det gudomligt kvinnliga. Både de egyptiska och babyloniska liksom de grekiska filosofierna, som man ju utgick ifrån när man skapade den judiska religionen, såg det gudomliga som en balanserat manlig-kvinnlig kraft men detta var något som man medvetet censurerade i den nya judiska historien. En anledning var antagligen att det kvinnliga stod för kärlek, moderlighet och fred, kvalitéer som man inte på något sätt ville lyfta fram för det folk av hänsynslösa krigare som man planerade att skapa för att det skulle erövra hela Kanaans land. En annan anledning var att gudinnedyrkan med Ashera, Afrodite och andra kärleks- och modergudinnor var en viktig del av de kulter och religioner som dominerade i området och målet för den nya nationen var ju avskiljande från de omgivande folken.

Alla olyckor beror på Guds vrede och är ett straff för synd mot gud och lagarna

Ett exempel på kravet på gudsfruktan finns i Antiquities V 8:7 där det berättas om hur hebréernas ledning blev osäker vilket ledde till oordning och förakt för Gud och lagarna. Därför angreps de av ammoniterna och filistéerna som intog hela Peréen. Men hebréerna började bönfalla Gud och offra till honom för att han skulle sluta rikta sin vrede mot dem. Därför blev Gud mer nådig mot dem och gjorde sig redo att stödja dem i kriget mot grannfolken.

7. And now all the affairs of the Hebrews were managed uncertainly, and tended to disorder, and to the contempt of God and of the laws. So the Ammonites and Philistines had them in contempt, and laid waste the country with a great army; and when they had taken all Perea, they were so insolent as to attempt to gain the possession of all the rest. But the Hebrews, being now amended by the calamities they had undergone, betook themselves to supplications to God; and brought sacrifices to him, beseeching him not to be too severe upon them, but to be moved by their prayers to leave off his anger against them. So God became more merciful to them, and was ready to assist them. (Antiquities V 8:7)

I Tanak/GT finns samma berättelse men nu har man broderat ut det hela med beskrivningar av hur hebréerna hade dyrkat baalsgudar och andra främmande gudar. Och det är först när de har gjort sig av med de främmande gudarna som Gud (Herren) förbarmar sig över dem.

Ammoniterna anfaller Israel
Israeliterna gjorde åter det som var ont i Herrens ögon: de dyrkade baalsgudarna och astartegudinnorna, arameernas, sidoniernas, moabiternas, ammoniternas och filisteernas gudar. De övergav Herren och dyrkade inte längre honom. Då blev Herren vred på dem och utlämnade dem åt filisteer och ammoniter. Detta år hade ammoniterna i arton år plågat och förtryckt de israeliter som bodde på andra sidan Jordan i amoreernas land i Gilead. Nu gick ammoniterna över Jordan och anföll folket i Juda, Benjamin och Efraim. Israeliternas nöd var stor. Då ropade de till Herren: ”Vi syndade mot dig när vi övergav vår Gud och dyrkade baalsgudarna.”

Herren svarade dem: ”När ni förtrycktes av egypterna, amoreerna, ammoniterna, filisteerna, sidonierna, amalekiterna och midjaniterna, då ropade ni till mig och jag räddade er ur deras våld. Men ni övergav mig och dyrkade andra gudar. Därför vill jag inte rädda er igen. Ropa nu till de gudar ni har valt, så får de rädda er när ni är i nöd.” Israeliterna sade till Herren: ”Vi har syndat. Gör vad du vill med oss, bara du räddar oss den här gången.” De gjorde sig av med de främmande gudar de hade hos sig och dyrkade Herren i stället. Då stod han inte längre ut med att se dem lida. (Dom 10:6-16)

I Tanak/GT har man på många ställen lagt till explicita beskrivningar av att det var just dyrkan av grannfolkens baalsgudar, astartegudinnor och asherapålar som Moses och Herren hade fördömt och att Herren uppmanade judarna att förstöra alla sådana kultplatser och döda deras präster. Om man skulle styra folket med gudsfruktan måste man ju se till att de inte avföll till någon annan religion och därmed inte längre kunde nås med hot om straff om de inte löd det teokratiska styret i Jerusalem. Det här var också kopplat till frågan om skatt, människor betalade skatt till templen och det var viktigt att se till att det just var till templet i Jerusalem som skatten betalades och inte till någon annan kultplats.

Judarna är ett styvnackat folk som straffats för sina synder

Den rädsla som den nya filosofin utformades för att uppamma var rädslan för att bryta mot de lagar som mackabéerna förde fram. Olydnad mot Moses och hans präster var den synd som gång på gång ledde till olycka i den judiska historien, man laddade verkligen upp med sedelärande berättelser som skulle komma att användas för att hålla folket i den gudsfruktan som man visste gjorde dem till viljelösa, ångestfulla och lätthanterliga undersåtar. Man utmålade judarna och deras förfäder som trolösa, styvnackade syndare som Gud hade straffat med förfärliga vedergällningar som t.ex. slaveriet i Egypten och fördrivningen till Babylonien, något som skulle komma att återupprepas om de inte underordnade sig de nya härskarna i Jerusalem och lydde deras nya lag.

Välsignelser över de lydiga och förbannelser över lagbrytarna

Tredje Mosebok kapitel 26 innehåller en fundamental beskrivning av den filosofi som skapar gudsfruktan. Om man lyder alla bud som HERREN har utfärdat skall man få både mat och fred och guden kommer själv att bo i templet. Men om man bryter mot något av buden, och speciellt om man dyrkar någon annan gud, kommer man att drabbas av fruktansvärda lidanden. Man kommer att hemsökas av vilddjur som härjar landet, hungersnöd som tvingar en att äta sina egna barn, krig som ödelägger landet och man kommer att föras bort i fångenskap. Men om man bekänner sina och sina förfäders synder, ödmjukar sig och sonar sina brott kan man åter få leva i sitt eget land och njuta av att vara det utvalda folket.

Löften och varningar
Ni skall inte göra er några avgudar, inte resa stoder av trä eller sten, och inte heller får ni sätta upp någon bildsten i ert land för att tillbe vid den, ty jag är Herren, er Gud. Mina sabbater skall ni hålla och min helgedom skall ni vörda. Jag är Herren. Om ni följer mina stadgar och håller mina bud och rättar er efter dem, skall jag ge er regn i rätt tid. Då ger jorden sin gröda och träden på fälten bär sin frukt. Trösktiden varar fram till vinskörden och vinskörden fram till såningstiden. Ni kan äta er mätta på ert bröd och leva trygga i landet. Jag skall låta fred råda i landet, så att ni kan gå till vila utan att något skrämmer er. Jag skall göra slut på alla rovdjur i landet, och inga svärd skall härja i ert land.

Ni skall jaga era fiender på flykten, och de skall falla för era svärd; fem av er skall jaga hundra, hundra av er jaga tio tusen, och fienderna skall falla för era svärd. Jag skall ta mig an er och göra er fruktsamma och talrika; jag skall upprätthålla mitt förbund med er. Ni kommer att kunna äta av den gamla skörden, ja, ni blir tvungna att kasta bort den för att få plats för den nya. Jag skall slå upp min boning bland er och aldrig känna avsky för er. Jag skall vandra mitt ibland er och vara er Gud, och ni skall vara mitt folk. Jag är Herren, er Gud, som förde er ut ur Egypten för att ni inte skulle vara slavar längre. Det var jag som bröt sönder ert ok och lät er gå med högburet huvud.

Men om ni inte lyssnar till mig och inte handlar efter alla dessa bud, om ni förkastar mina stadgar och känner sådan avsky för mina befallningar att ni inte handlar efter mina bud utan bryter förbundet med mig, då skall jag i min tur göra detta mot er: jag skall slå er med fasa, med sjukdom och feber som får er blick att slockna och ert livsmod att vissna. Förgäves skall ni så er säd; era fiender kommer att äta den. Jag skall vända mig mot er, och ni kommer att besegras av era fiender. Era motståndare får makten över er, och ni kommer att fly, fast ingen förföljer er.

Och om ni trots detta inte lyssnar till mig, skall jag straffa er sjufalt värre för era synder och kväsa ert stora övermod. Jag skall låta er himmel bli som järn och marken under er som koppar, så att allt ert slit blir förgäves: jorden ger ingen gröda och träden på fälten bär ingen frukt. Om ni ändå avvisar mig och inte vill lyssna till mig, skall jag slå er sjufalt värre, så som era synder förtjänar. Jag skall släppa lös vilddjuren mot er. De skall ta barnen ifrån er, utrota er boskap och minska ert antal så att vägarna ligger folktomma.

Om ni trots detta inte låter varna er utan avvisar mig, skall jag i min tur avvisa er: jag skall slå er sjufalt värre för era synder. Jag skall låta ett hämndens svärd komma över er, som hämnd för ert förbundsbrott. När ni samlas i städerna skall jag sända in pest bland er, och ni kommer att vara utlämnade åt fienden. Jag skall förstöra era brödförråd, och ert bröd kommer att kunna bakas i en enda ugn av tio kvinnor; det skall vägas upp åt er, och ni skall äta men inte bli mätta.

Om ni trots detta inte lyssnar till mig utan avvisar mig, kommer jag i min tur att avvisa er i vredesmod och straffa er sjufalt värre för era synder. Ni skall bli tvungna att äta era söners och döttrars kött. Jag skall ödelägga era offerplatser, riva era rökelsealtaren och kasta era ruttnande lik på era ruttna avgudapålar, och jag kommer att känna avsky för er. Jag skall lägga era städer i ruiner, föröda era helgedomar och vända mig bort från den blidkande lukten av era offer. Ja, jag skall själv lägga landet öde, och era fiender, som slår sig ner där, kommer att bäva. Jag skall skingra er bland folken och förfölja er med draget svärd. Landet skall läggas öde och era städer bli ruiner.

Då skall landet få gottgörelse för sina sabbater, så länge det ligger öde och ni är i era fienders land. Då skall landet ha sabbatsvila och ta igen sina uteblivna sabbater. Hela den tid landet ligger öde skall det ha sabbat och få den vila det inte fick under era sabbater, då ni bodde där. De av er som överlever och bor i fiendeland, dem skall jag göra så harhjärtade att de tar till flykten för ett prasslande löv och flyr som om de flydde för svärd och faller, fast de inte är förföljda. De skall stupa som för svärd, den ene över den andre, fast de inte är förföljda. Ni kommer inte att kunna hålla stånd mot era fiender. Ni skall gå under bland folken, och era fienders land skall uppsluka er. De av er som överlever skall tyna bort i fiendeland för sina egna synders skull, men också för att deras fäder har syndat skall de tyna bort som de. Då skall de bekänna sina egna synder och sina fäders synder, att de handlade trolöst mot mig, ja, att de avvisade mig, så att jag i min tur avvisade dem och lät dem komma till sina fienders land. Då skall deras förstockelse upphöra och de skall ödmjuka sig och sona sitt brott, och då skall jag minnas mitt förbund med Jakob, ja, mitt förbund med Isak och mitt förbund med Abraham skall jag minnas, och landet skall jag minnas. Men landet måste överges av dem och få gottgörelse för sina sabbater genom att ligga öde och slippa dem. De skall sona sitt brott, eftersom de har förkastat mina stadgar och avskytt mina befallningar.

Trots detta skall jag, medan de är i sina fienders land, inte förkasta dem eller känna avsky för dem, så att jag gör slut på dem och bryter mitt förbund med dem, ty jag är Herren, deras Gud. Till deras fördel skall jag minnas förbundet med deras förfäder, som jag förde ut ur Egypten i folkens åsyn för att jag skulle vara deras Gud. Jag är Herren. Dessa är de bud, stadgar och lagar för förbundet mellan Herren och israeliterna som Herren gav på Sinaiberget och som förmedlades av Mose. (3 Mos 26:1-46)

Hoten och löftena ovan från 3 Mos 26 är en variant på de hot och löften från Hammurabis lag som också finns med i stort sett ograverade i Femte Mosebok 28 (se sid 99). Den bärande filosofin för det judiska rike som det mackabeiska partiet planerade att skapa var Gudsfruktan och denna filosofi hämtades direkt från Hammurabis lag (ca 150 fvt). Om man löd Hammurabis lag, som hade instiftats av Gud (Shamash) skulle man få alla välsignelser man kan tänka sig men om man bröt mot lagen skulle man drabbas av alla tänkbara lidanden från Herren (Bel).

I det grundläggande manifest för det nya judiska riket som numera finns i Antiquities I-XII byggdes precis samma filosofi in, om man löd Mose lagar skulle man välsignas men i annat fall skulle man drabbas av förskräckliga förbannelser. Skaparna av den nya judiska religionen lät också Moses framföra Guds budskap om att judarna skulle utrota alla innevånare i Kanaan och ta över deras land. Samma sak, utrotning av människor och utplåning av städer, skulle drabba de judiska grupper som inte underordnade sig de nya herrarna och deras lag. I Antiquities IV framgår det också tydligt att den välsignelse som man såg för sig var ett eget rike med kontroll över dess städer och templet (i Jerusalem), vilket förstås återspeglar mackabéernas situation på 160-talet fvt.

He delivered to them the tabernacle also, and exhorted the people, that when they had conquered the land, and were settled in it, they should not forget the injuries of the Amalekites, but make war against them, and inflict punishment upon them for what mischief they did them when they were in the wilderness; and that when they had got possession of the land of the Canaanites, and when they had destroyed the whole multitude of its inhabitants, as they ought to do, they should erect an altar that should face the rising sun, not far from the city of Shechem, between the two mountains, that of Gerizzim, situate on the right hand, and that called Ebal, on the left; and that the army should be so divided, that six tribes should stand upon each of the two mountains, and with them the Levites and the priests. And that first, those that were upon Mount Gerizzim should pray for the best blessings upon those who were diligent about the worship of God, and the observation of his laws, and who did not reject what Moses had said to them; while the other wished them all manner of happiness also; and when these last put up the like prayers, the former praised them. After this, curses were denounced upon those that should transgress those laws, they, answering one another alternately, by way of confirmation of what had been said. Moses also wrote their blessings and their curses, that they might learn them so thoroughly, that they might never be forgotten by length of time. (Antiquities IV 8:44)

I Antiquities uppmanades det utvalda folket att genom en ed svära att lyda (de nya) lagarna. De skulle också svära att ta en gruvlig hämnd på sådana ur det egna folket som föredrog något annat framför dessa lagar eller försökte upplösa den nya regeringen. Dessa människor och deras städer skulle utplånas så att det inte ens fanns ett enda fotspår kvar efter dem.

45. On the next day, Moses called the people together, with the women and children, to a congregation, so as the very slaves were present also, that they might engage themselves to the observation of these laws by oath; and that, duly considering the meaning of God in them, they might not, either for favor of their kindred, or out of fear of any one, or indeed for any motive whatsoever, think any thing ought to be preferred to these laws, and so might transgress them. That in case any one of their own blood, or any city, should attempt to confound or dissolve their constitution of government, they should take vengeance upon them, both all in general, and each person in particular; and when they had conquered them, should overturn their city to the very foundations, and, if possible, should not leave the least footsteps of such madness: but that if they were not able to take such vengeance, they should still demonstrate that what was done was contrary to their wills. So the multitude bound themselves by oath so to do.

46. Moses taught them also by what means their sacrifices might be the most acceptable to God; and how they should go forth to war, making use of the stones (in the high priest's breastplate) for their direction, as I have before signified. Joshua also prophesied while Moses was present. And when Moses had recapitulated whatsoever he had done for the preservation of the people, both in their wars and in peace, and had composed them a body of laws, and procured them an excellent form of government, he foretold, as God had declared to him "That if they transgressed that institution for the worship of God, they should experience the following miseries: - Their land should be full of weapons of war from their enemies, and their cities should be overthrown, and their temple should be burnt that they should be sold for slaves, to such men as would have no pity on them in their afflictions; that they would then repent, when that repentance would no way profit them under their sufferings. "Yet," said he, "will that God who founded your nation, restore your cities to your citizens, with their temple also; and you shall lose these advantages not once only, but often." (Antiquities IV 8:45-47)

En schizofren Gud

Den gud som beskrivs Tanak/GT är alltså en gud som skall fruktas men det sägs också att det är en barmhärtig gud. Ursprunget till uppfattningen av Gud som barmhärtig och nådig finns i 2 Mos 34 där Herren uppmanar Moses att hugga två nya stentavlor eftersom han hade förstört de första när han upptäckte att hebréerna hade gjort en guldkalv som de dansade runt. När Moses hade gjort dessa nya stentavlor steg Herren ner på jorden och gick förbi honom. Herren ropade själv att Herren är en barmhärtig och nådig Gud som är sen till vrede och rik på kärlek och trofasthet. Men han lämnar aldrig någon skyldig utan straff utan låter till och med straffet drabba barn och barnbarn intill tredje och fjärde led. Moses föll på knä och bad Herren förlåta folket deras skuld och synd.

Herren instiftade då ett förbund med hebréerna och lovade att driva bort alla folk i Kanaan så att Mose folk skulle besitta landet. De skulle inte heller sluta några förbund med andra folk utan riva ner deras altaren och förstöra deras stenstoder och asherapålar eftersom Herren är en svartsjuk gud och inte tillåter att några främmade gudar dyrkas i hans land.

Då steg Herren ner i ett moln. Mose ställde sig nära honom och åkallade Herren. Och Herren gick förbi honom och ropade: ”Herren, Herren är en barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede och rik på kärlek och trofasthet. Han håller fast vid sin kärlek mot tusenden, han förlåter synd och skuld och brist men lämnar inte den skyldige ostraffad utan låter straffet för fädernas skuld drabba barn och barnbarn intill tredje och fjärde led.”

Mose föll genast på knä, böjde sig till jorden och tillbad. Han sade: ”Om jag har din gunst, Herre, så gå mitt ibland oss, fastän detta är ett styvnackat folk, och förlåt vår skuld och vår synd och gör oss till din egendom.”

Herren sade: ”Jag sluter nu ett förbund med er. Inför hela ditt folk skall jag göra sådana under som inte har utförts i något land eller något folk. Hela det folk som du tillhör skall se hur överväldigande den gärning är som jag, Herren, utför med dig. Rätta dig efter det som jag befaller dig i dag. Jag skall driva bort amoreerna, kanaaneerna, hettiterna, perisseerna, hiveerna och jevuseerna för dig.

Akta dig för att sluta förbund med invånarna i landet som du kommer till, så att de inte fångar er i en fälla. Ni skall riva ner deras altaren, krossa deras stenstoder och hugga ner deras asherapålar. Du skall inte tillbe någon främmande gud, ty Herrens namn är Den svartsjuke, han är en svartsjuk Gud.

Du skall inte sluta förbund med invånarna i landet, ty då kommer du att äta av deras offer när de ägnar sig åt sin liderliga avgudadyrkan och offrar åt sina gudar och inbjuder dig. Och om du låter dina söner gifta sig med deras döttrar och deras döttrar ägnar sig åt sin liderliga avgudadyrkan, kommer de att förleda dina söner till avfall. Du skall inte gjuta några avgudabilder åt dig. (2 Mos 34:5-17)

Om judarna firade tre högtider om året i templet i Jerusalem skulle Herren driva undan alla folk för dem och utvidga deras land.

Tre gånger om året skall alla män hos dig träda fram inför Härskaren Herren, Israels Gud. Ty jag skall driva undan folken för dig och utvidga ditt område, och ingen skall hota ditt land när du drar upp tre gånger om året för att träda fram inför Herren, din Gud. (2 Mos 34:23-24)

Beskrivningen av Herren som nådig och barmhärtig återkommer sedan bl.a. i 2 Krön 30:9, Neh 9:7 och 31, Ps 86:15, 103:8, Joel 2:3 och Jon 4:2 samt i Luk 6:36 där de troende uppmanas att vara barmhärtiga så som deras fader är barmhärtig…

Plutarchos om vådan av gudsfruktan

Plutarchos beskrev de negativa effekterna av gudsfruktan i början på andra århundradet av vår tideräkning. Gudsfruktan skapar irrationell rädsla och förstör sömnen genom skrämmande bilder, hemska spöken och olika slags straff. Den skapar bittra och förtvivlade uppfattningar om Gud. De gudfruktiga inser inte att inget av det som plågar dem är verkligt utan gör sig i stället beroende av svartkonstnärer och bedragare som lurar dem till magiska handlingar. Sådana magiska handlingar kan vara reningar genom nedsänkning i vatten eller genom att hälla smuts som aska eller jord över sig, att kasta sig ner på marken med ansiktet mot jorden, skamliga bestormningar av gudarna med böner och ofina prostrationer.

Of all kinds of fear the most impotent and helpless is superstitious fear. No fear of the sea has he who does not sail upon it, nor of war he who does not serve in the army, nor of highwaymen he who stays at home, nor of a blackmailer he who is poor, nor of envy he who holds no office, nor of earthquake he who is in Gaul, nor of the lightning-stroke he who is in Ethiopia; but he who fears the gods fears all things, Earth and sea, air and sky, darkness and light, sound and silence, and a dream. … for superstition alone makes no truce with sleep, and never gives the soul a chance to recover its breath and courage by putting aside its bitter and despondent notions regarding God; but, as it were in the place of torment of the impious, so in the sleep of the superstitious their malady calls up fearful images, and horrible apparitions and divers forms of punishment, and, by keeping the unhappy soul on the rack, chases it away from sleep by its dreams, lashed and punished by its own self as if by another, and forced to comply with dreadful and extraordinary behests. When, later, such persons arise from their beds, they do not contemn nor ridicule these things, nor realize that not one of the things that agitated them was really true, but, trying to escape the shadow of a delusion that has nothing bad at the bottom, during their waking hours they delude and waste and agitate themselves, putting themselves into the hands of conjurors and impostors who say to them:

If a vision in sleep is the cause of your fear

And the troop of dire Hecate felt to be near,

then call in the old crone who performs magic purifications, dip yourself in the ocean, and sit down on the ground and spend the whole day there.

Greeks from barbarians finding evil ways!

because of superstition, such as smearing with mud, wallowing in filth, immersions, casting oneself down with face to the ground, disgraceful besieging of the gods, and uncouth prostrations.[27]

En fruktan för Herrens vrede (gudsfruktan) som understöddes av berättelser om folkets historiska synd och skuld och som bara kunde avvärjas av de mackabeiska prästerna byggdes alltså redan från början på ett mycket medvete sätt in den nya judiska historien som vi numera finner i Antiquities I-XII. Denna förslavande filosofi förfinades ännu mer när man översatte verket till hebreiska och skapade det som numera kallas Tanak/GT.

Den filosofi som genomsyrar Tanak/GT med välsignelser för dem som lyder Herren och förbannelser av dem som avviker från hans lagar, och med olyckor som drabbar landet och ättlingarna intill fjärde led som straff för att folket syndat och varit olydigt och inte dyrkat Herren på rätt sätt, hämtade man från Berossos babyloniska historia. Den gud som förbannar lagbrytarna med sin glödande vrede är egentligen den babyloniske Shamash, den Herre som bor i templet är egentligen den babyloniske Herren Bel.

Grundval nr 4: En egen lag

Moses var ju Musaeus, orfikernas förste teolog. Moses tog också emot lagarna på stentavlor på ett berg på samma sätt som Orfeus, orficismens mytiske grundare, sades ha tagit emot det heliga mysteriets lagar skrivna på stentavlor på ett berg. Och lagarna förvarades i en ark eller kista, på samma sätt som de heliga symbolerna doldes för de oinvigdas ögon i de grekiska mysterierna. Men de gudomliga lagar som orficismen byggde på var inte juridiska bestämmelser utan snarare naturens lagar som styrde kosmos lagbundna funktion och den gudomliga kraft som genomsyrade allt från de största till det minsta. Det fanns däremot en annan gudomlig laggivare som hade förmedlat mer substantiella lagar från gud, och det var den babyloniske kungen Hammurabi som skapade en lagsamling omkring år 1750 före vår tideräkning. Eupolemus och Artapanus använde sig både av filosofin om straffet för dem som bryter mot den gudomliga lagen och belöningen för dem som lyder den och av de faktiska lagarna i Hammurabis lag när de skapade historien om den judiske laggivaren Moses. Men de kopierade också lagar från den zoroastriska Avesta i sin nya lagsamling.

Eupolemus och Artapanus använde sig till exempel av både Hammurabis lag och den zoroastriska Avesta när de beskrev vad Moses hade bestämt om sexuella beteenden. Moses hade förbjudit äktenskapsbrott, eftersom det var bäst för städer och familjer om barnen inte var oäkta. Han ansåg att män som låg med sina mödrar begick ett av de värsta brotten, liksom handlingar som att ligga med sin fars fru, med mostrar och fastrar eller med sina egna systrar. Han förbjöd också män att ligga med sina fruar när de hade sin månatliga rening, att begå sexuella handlingar med djur eller att delta i homosexuella handlingar. Moses bestämde att döden skulle vara straffet för sådana handlingar.

SEVERAL LAWS.

AS for adultery, Moses forbade it entirely, as esteeming it a happy thing that men should be wise in the affairs of wedlock; and that it was profitable both to cities and families that children should be known to be genuine. He also abhorred men's lying with their mothers, as one of the greatest crimes; and the like for lying with the father's wife, and with aunts, and sisters, and sons' wives, as all instances of abominable wickedness. He also forbade a man to lie with his wife when she was defiled by her natural purgation: and not to come near brute beasts; nor to approve of the lying with a male, which was to hunt after unlawful pleasures on account of beauty. To those who were guilty of such insolent behavior, he ordained death for their punishment. (Josephus, Antiquities III 12:1)

Dessa lagar hämtades i första hand från Hammurabis lag där man finner just de lagar som förbjuder äktenskapsbrott, incest med döttrar, söners fruar och sin fars fru, som tillskrevs Moses. Dessa brott skall också i allmänhet bestraffas med döden i Hammurabis lag, precis som i Mose lag.

129. If a man's wife be surprised (in flagrante delicto) with another man, both shall be tied and thrown into the water, but the husband may pardon his wife and the king his slaves.

130. If a man violate the wife (betrothed or child-wife) of another man, who has never known a man, and still lives in her father's house, and sleep with her and be surprised, this man shall be put to death, but the wife is blameless.

154. If a man be guilty of incest with his daughter, he shall be driven from the place (exiled).

155. If a man betroth a girl to his son, and his son have intercourse with her, but he (the father) afterward defile her, and be surprised, then he shall be bound and cast into the water (drowned).

156. If a man betroth a girl to his son, but his son has not known her, and if then he defile her, he shall pay her half a gold mina, and compensate her for all that she brought out of her father's house. She may marry the man of her heart.

157. If any one be guilty of incest with his mother after his father, both shall be burned.

158. If any one be surprised after his father with his chief wife, who has borne children, he shall be driven out of his father's house.[28]

Men Hammurabi hade ju inte utfärdat något förbud mot samlag under menstruationen eller mot homosexuella handlingar. Dessa och andra renhetslagar hämtade Eupolemus och Artapanus i stället från den zoroastriska lagen i Avesta.

Fargard 8: Funerals and purification, unlawful sex

32. Ahura Mazda answered: 'The man that lies with mankind as man lies with womankind, or as woman lies with mankind, is the man that is a Daeva; this one is the man that is a worshipper of the Daevas, that is a male paramour of the Daevas, that is a female paramour of the Daevas, that is a wife to the Daeva; this is the man that is as bad as a Daeva, that is in his whole being a Daeva; this is the man that is a Daeva before he dies, and becomes one of the unseen Daevas after death: so is he, whether he has lain with mankind as mankind, or as womankind.

Fargard 16: Purity laws regarding menstruation

17. 'Whosover shall lie in sexual intercourse with a woman who has the whites or sees blood does no better deed than if he should burn the corpse of his own son, born of his own body and dead of naeza, and drop its fat into the fire.[29]

Renhetslagarna hämtades alltså från Avesta där det bland annat beskrivs vilka födoämnen som är tabu. Det är också förbjudet enligt den zoroastriska lagen att ha samlag med en kvinna som har menstruation eller någon form av flytningar, och där finns även tabun mot sädesvätska och manliga flytningar. I Avesta finns anvisningar för hur en kvinna skall renas från långvariga blödningar eller efter att ha fött ett dödfött barn. Likaså innehåller renhetslagarna i Avesta starka tabun mot döda kroppar och anvisningar för hur sådana skall hanteras. Dessa zoroastriska regler överförde nu Eupolemus och Artapanus till Mose lag. Flytningarna och det som var ”nasu” (tabu) i Avesta tolkades som att det handlade om gonorré och spetälska.

3. He also ordered that those whose bodies were afflicted with leprosy, and that had a gonorrhea, should not come into the city; nay, he removed the women, when they had their natural purgations, till the seventh day; after which he looked on them as pure, and permitted them to come in again. The law permits those also who have taken care of funerals to come in after the same manner, when this number of days is over; but if any continued longer than that number of days in a state of pollution, the law appointed the offering two lambs for a sacrifice; the one of which they are to purge by fire, and for the other, the priests take it for themselves. In the same manner do those sacrifice who have had the gonorrhea. But he that sheds his seed in his sleep, if he go down into cold water, has the same privilege with those that have lawfully accompanied with their wives. And for the lepers, he suffered them not to come into the city at all, nor to live with any others, as if they were in effect dead persons; but if any one had obtained by prayer to God, the recovery from that distemper, and had gained a healthful complexion again, such a one returned thanks to God, with several sorts of sacrifices; concerning which we will speak hereafter.

(…)

5. As to the women, when they have born a child, Moses forbade them to come into the temple, or touch the sacrifices, before forty days were over, supposing it to be a boy; but if she hath born a girl, the law is that she cannot be admitted before twice that number of days be over. And when after the before-mentioned time appointed for them, they perform their sacrifices, the priests distribute them before God. (Antiquities III 11:23, 5)

De flesta specifika lagar hämtades från Hammurabis lag, till exempel lagen om öga för öga och tand för tand. Därifrån kom också idén med välsignelser för dem som följde lagen och förbannelser för sådana som bröt mot den. I Antiquities III beskrivs Mose, eller rättare sagt Hammurabis, lagar på ett översiktligt sätt medan det i Antiquities IV räknas upp en mängd lagar som är direkta kopior från Hammurabis lag.

Efter att ha räknat upp en mängd lagar som i de flesta fall hämtades direkt från Hammurabis lag och från Avesta säger Eupolemus och Artapanus att ”detta var det slags politiska styrelse som Moses lämnade till oss”. Man säger också att Moses uttalade välsignelser över dem som höll lagen och förbannelser över dem som bröt den, varefter han uppmanade folket att inte glömma de brott som amalekiterna hade gjort och att judarna skulle ta makten över hela Kanaan och utrota alla innevånare i landet (som var ättlingar till dessa amalekiter).

Moses hade i förväg sett allt som skulle hända hans folk, och han hade lärt dem hur de skulle föra krig så att de skulle komma i besittning av det utlovade landet. Nu återupprepades också de förbannelser som fanns i Hammurabis lag, om folket bröt mot lagen skulle de drabbas av allehanda olyckor, de skulle invaderas av fiender, städer och tempel förstöras och de skulle säljas som slavar.

44. This was the form of political government which was left us by Moses. Moreover, he had already delivered laws in writing in the fortieth year [after they came out of Egypt], concerning which we will discourse in another book. But now on the following days (for he called them to assemble continually) he delivered blessings to them, and curses upon those that should not live according to the laws, but should transgress the duties that were determined for them to observe. After this, he read to them a poetic song, which was composed in hexameter verse, and left it to them in the holy book: it contained a prediction of what was to come to pass afterward; agreeably whereto all things have happened all along, and do still happen to us; and wherein he has not at all deviated from the truth. Accordingly, he delivered these books to the priest, with the ark; into which he also put the ten commandments, written on two tables. He delivered to them the tabernacle also, and exhorted the people, that when they had conquered the land, and were settled in it, they should not forget the injuries of the Amalekites, but make war against them, and inflict punishment upon them for what mischief they did them when they were in the wilderness; and that when they had got possession of the land of the Canaanites, and when they had destroyed the whole multitude of its inhabitants, as they ought to do, they should erect an altar that should face the rising sun, not far from the city of Shechem, between the two mountains, that of Gerizzim, situate on the right hand, and that called Ebal, on the left; and that the army should be so divided, that six tribes should stand upon each of the two mountains, and with them the Levites and the priests. And that first, those that were upon Mount Gerizzim should pray for the best blessings upon those who were diligent about the worship of God, and the observation of his laws, and who did not reject what Moses had said to them; while the other wished them all manner of happiness also; and when these last put up the like prayers, the former praised them. After this, curses were denounced upon those that should transgress those laws, they, answering one another alternately, by way of confirmation of what had been said. Moses also wrote their blessings and their curses, that they might learn them so thoroughly, that they might never be forgotten by length of time. And when he was ready to die, he wrote these blessings and curses upon the altar, on each side of it; where he says also the people stood, and then sacrificed and offered burnt-offerings, though after that day they never offered upon it any other sacrifice, for it was not lawful so to do. These are the constitutions of Moses; and the Hebrew nation still live according to them. (Antiquities IV 8:44)

Rättsväsendet skulle bestå av en domstol med sju män som skulle finnas i varje stad. Minst två eller tre vittnen skulle krävas, men kvinnor var inte tillåtna att vittna. De var ju inte medborgare i de grekiska städerna och inte heller enligt den definition som sade att en jude måste vara omskuren, men i Antiquities motiveras deras rättslöshet med att kvinnokönets medlemmar är lättsinniga och oförskämda. Tjänare (slavar) skulle heller inte få vittna på grund av sina tarvliga själar. Också detta var en avspegling av grekiska seder, i de grekiska städerna fick inte slavar vittna annat än om deras vittnesmål hade tvingats fram genom tortyr.

15. But let not a single witness be credited, but three, or two at the least, and those such whose testimony is confirmed by their good lives. But let not the testimony of women be admitted, on account of the levity and boldness of their sex Nor let servants be admitted to give testimony, on account of the ignobility of their soul; since it is probable that they may not speak truth, either out of hope of gain, or fear of punishment. But if any one be believed to have borne false witness, let him, when he is convicted, suffer all the very same punishments which he against whom he bore witness was to have suffered. (Antiquities IX 8:14-15)

Hammurabis lag blir Mose lag

En del av Mose lagar hämtades som vi såg ovan från den zoroastriska religiösa lagen i Avesta medan en hel del andra lagar togs från den babyloniske kungen Hammurabis lag från 1700-talet före vår tideräknings början. I den judiska historien i Antiquities nämndes lagarna men de var inte särskilt noggrant beskrivna. När man skapade den nya versionen av den judiska historien som numera finns i Tanak/GT utarbetade man dock dessa avsnitt i detalj. Vissa av Hammurabis lagar ingår helt oförändrade i Bibeln, men vad som kanske är ännu viktigare är att hela det samhälle som Hammurabi verkade i finns inkodat i Moseböckerna.

Samhällsstruktur och lagskipning

I Hammurabis rike fanns tre klasser - amelu, maskinu, ardu.[30] Amelu var en patricier eller ädling. Hans födsel, giftermål och död registrerades och han hade aristokratiska privilegier och förpliktelser. Till denna klass hörde kungen, hovet, de högre tjänstemännen och liknande. Kanske var denna klass knuten till ägande av land, men det verkar inte ha funnits några krav på förmögenhet eller att tillhöra en viss ras. Det här var de fria männen, och i Hammurabis lag användes tydligen skrivningen ”om någon” för att referera till dem. Exakt samma skrivning finns i Moseböckernas lagar - ”Säg till israeliterna: om någon…”.

Maskinu nämns tydligen sällan i de gamla texterna och det verkar vara svårt att bestämma vilka de egentligen var. De var fria män, kanske var det en grupp som saknade eget land och som arbetade för andra. Så småningom kom ordet att betyda ”tiggare” på arameiska och hebreiska.

Ardu var en stor klass som bestod av slavar, de var på sätt och vis jämställda med sina ägares boskap men de kunde äga egna tillgångar, gifta sig med fria kvinnor och till och med äga egna slavar. I babyloniska texter och i Hammurabis lag nämns dessutom en klass som var avskiljd för olika slag av tempeltjänst. Denna klass motsvarande det som kallas leviter i Moseböckerna. Dessa tjänster ärvdes inom vissa familjer och de förde också med sig befrielse från skatt och tionde, precis som det föreskrivs för leviterna.

Hammurabis rike var ett internationellt och dynamiskt imperium. Där fanns invandrare i form av till exempel sådana som övergått till stadens specielle skyddsgud eller människor som var handelsmän. Invandrare nämns också på flera ställen i Mose lag, till exempel i 2 Mos 12:49. ”Samma lag skall gälla för den infödde och för invandraren.”

I Hammurabis rike fanns en hierarki av rättsskipare, ett fall kunde läggas fram för de äldste eller för en domare. I vissa fall kunde man också begära att kungen avgjorde en tvist eller dömde i ett brottsmål. I Moseböckerna återspeglas samma struktur på många sätt. I inledningen av Femte Mosebok förklarar Mose pedagogiskt hur denna organisation kom att byggas upp.

Må Herren, era fäders Gud, låta er bli tusenfalt fler och välsigna er som han har lovat. Men hur skall jag ensam orka med denna börda, all möda med er och era tvister? Välj kloka, förnuftiga och erfarna män ur var och en av era stammar, så gör jag dem till era ledare.” Ni svarade att det var ett gott förslag. Och jag tog ledande män i era stammar, kloka och erfarna män, och gjorde dem till ledare för er, till anförare för tusen eller hundra eller femtio eller tio och till förmän inom era stammar. Då uppmanade jag era domare: ”Lyssna på era bröder och döm rättvist mellan dem och även mellan en landsman och en främling. Var inte partiska när ni dömer, lyssna lika noga på låg och hög. Frukta ingen människa, ty domen är Guds. Om någon sak blir för svår för er skall ni lägga fram den för mig, så skall jag lyssna.” (5 Mos 1:11-1.17)

Äktenskap

Monogami var det normala i Hammurabis rike, men en barnlös hustru kunde ge sin man en tjänsteflicka som födde barn åt honom. Tjänsteflickan blev dock inte en ny hustru utan hennes barn räknades som hustruns.[31] En man kunde ha en konkubin som var en slags hustru, men hon hade inte samma rang som den första hustrun. Det här kan jämföras med historien om Jakobs söner som var födda av båda Lea och Rakel och av deras tjänsteflickor Bilha och Silpa. (1 Mos 46.) Där pekas också Rakel ut som Jakobs hustru i 1 Mos 46:19 medan de andra kvinnorna inte får denna status, precis enligt strukturen i Hammurabis rike.

Misstanke om otrohet

Enligt Hammurabis lag kan en kvinna som misstänks för otrohet svära sig fri genom en ed. 131. If a man bring a charge against one's wife, but she is not surprised with another man, she must take an oath and then may return to her house. I Moseböckerna är det en mycket mer magisk ritual som beskrivs.

Säg till israeliterna: Om en man har en hustru som bedrar honom och är otrogen genom att någon har samlag med henne utan att upptäckas av mannen och hon inte blir avslöjad fastän hon har orenat sig, eftersom det inte finns några vittnen och hon inte tagits på bar gärning, och om mannen grips av svartsjuka mot sin hustru som har orenat sig, eller om mannen grips av svartsjuka mot sin hustru fastän hon inte har orenat sig, då skall mannen föra sin hustru till prästen. Han skall ha med sig en tiondels efa kornmjöl som offer för hennes skull, men han skall inte hälla på någon olja eller lägga på rökelse, ty detta är ett svartsjukeoffer, ett påminnelseoffer som gör att ett brott kan uppdagas.

Prästen skall föra fram kvinnan och ställa henne inför Herren. Han skall ta heligt vatten i ett lerkärl och sedan ta lite jord från boningens golv och lägga det i vattnet. När prästen har ställt kvinnan inför Herren skall han lösa hennes hår och lägga påminnelseoffret, svartsjukeoffret, i hennes händer. Det förbannelsebringande bittra vattnet håller han själv i handen.

Prästen uttalar nu en besvärjelse över kvinnan: ”Om ingen har legat med dig och om du inte har bedragit den man du tillhör och inte orenat dig, då må detta förbannelsebringande bittra vatten inte skada dig. Men om du har bedragit den man du tillhör och orenat dig genom att någon annan än din man haft umgänge med dig” — och i sin besvärjelse uttalar prästen en förbannelseed över kvinnan — ”då må Herren göra dig till ett avskräckande exempel som ditt folk skall använda i förbannelser och eder. Må Herren låta ditt sköte vissna och din buk svullna. Må detta förbannelsebringande vatten tränga in i din kropp och få din buk att svullna och ditt sköte att vissna.” Och kvinnan skall säga: ”Ja, må detta ske!”

Prästen skall skriva ner förbannelsen och sedan låta skriften utplånas i det bittra vattnet. När han ger kvinnan att dricka av det förbannelsebringande bittra vattnet, skall det tränga in i henne med bitter verkan. Prästen tar nu svartsjukeoffret ur kvinnans hand, lyfter upp det inför Herren och bär fram det till altaret. Av offret skall han ta en handfull som deloffer och bränna på altaret. Därefter låter han kvinnan dricka av vattnet.

När hon har druckit av vattnet händer detta: om hon har orenat sig och varit otrogen mot sin man, kommer det förbannelsebringande vattnet att tränga in i henne med bitter verkan. Hennes buk svullnar och hennes sköte vissnar, och kvinnan blir ett avskräckande exempel som hennes folk använder i förbannelser. Men om kvinnan inte har orenat sig utan är oskyldig, skall hon inte komma till skada utan kunna ta emot mannens säd. (4 Mos 5:12-5:28)

Bevisad otrohet

I Hammurabis rike band man det par som hade överbevisats om otrohet och kastade dem i floden. I praktiken var detta naturligtvis ett dödsstraff, men mannen kunde benåda sin hustru och kungen sina undersåtar. 129. If a man's wife be surprised (in flagrante delicto) with another man, both shall be tied and thrown into the water, but the husband may pardon his wife and the king his slaves.

Motsvarande regel finns i Tredje Mosebok. Om en man begår äktenskapsbrott med en annan mans hustru, skall både äktenskapsbrytaren och äktenskapsbryterskan straffas med döden (3 Mos 20:10). Men man glömde att ta med möjligheten till benådning. Än i dag finns det muslimska länder som enligt Mose lag utdömer dödsstraff genom stening för otrohet. Man har dessutom utökat detta till att också gälla ogifta som har sexuella förbindelser om det resulterar i en graviditet. Av ”humanitära” skäl blir dock inte kvinnan stenad förrän barnet är avvant från bröstet.

Förbannelser av lagbrytare och Välsignelser av dem som lyder lagen

Samma struktur med förbannelser och välsignelser som finns i Femte Mosebok om man följer respektive inte följer lagen finns också i Hammurabis lag. Hammurabis lag inleds med en uppräkning av alla skyddsgudar som han stöddes av, och därmed också alla stadsstater som ingick i hans imperium. Där fanns Bel, E-apsu, Sin, Anu, Nanna, Shamash, Nebo, Ishtar, Marduk och fler därtill.

Hammurabi var enligt lagen den gudomlige kungen, den vite kungen och den vise. Han var rättfärdighetens furste som skulle utrota de syndiga och onda så att de starka inte skulle skada de svaga. Han var den upphöjde prinsen, den gudfruktige, den som skulle regera över ”the black-headed people”, det svarthåriga folket. Han var den som var ”the royal scion of Eternety”, den kunglige telningen eller avkomlingen av det Eviga. Han var herden för de förtryckta och för slavarna. Han var Babylons sol som lyste över Sumer och Akkad; kungen som regerade över de fyra väderstrecken. Han var den högste domaren, kungarnas kung. Om man lydde Hammurabis lag kunde man räkna med hans beskydd och genom honom också med beskyddet från hans gudar. Hans speciell skyddsgud Marduk var ”Herren min Gud”.

Om man däremot bröt mot lagen eller utplånade texten på stelen där den stod inristad drabbades man av alla de förbannelser som stod på stenen och hämnd från alla skyddsgudar. Hammurabis lagtext avslutas med en lång rad sådana förbannelser. Avfällingar från lagen skall drabbas av hungersnöd, en kung skall förlora sitt land och hans undersåtar skall skingras. Landet skall drabbas av torka och förvandlas till ruiner. Fiender skall triumfera över kungen i krig och han skall drabbas av förvirring och uppror, fängslas i fiendeland, inte få någon son, drabbas av sår som aldrig läker osv.

Hammurabi, the king of righteousness, on whom Shamash has conferred right (or law) am I. My words are well considered; my deeds are not equaled; to bring low those that were high; to humble the proud, to expel insolence. If a succeeding ruler considers my words, which I have written in this my inscription, if he do not annul my law, nor corrupt my words, nor change my monument, then may Shamash lengthen that king's reign, as he has that of me, the king of righteousness, that he may reign in righteousness over his subjects. If this ruler do not esteem my words, which I have written in my inscription, if he despise my curses, and fear not the curse of God, if he destroy the law which I have given, corrupt my words, change my monument, efface my name, write his name there, or on account of the curses commission another so to do, that man, whether king or ruler, patesi, or commoner, no matter what he be, may the great God (Anu), the Father of the gods, who has ordered my rule, withdraw from him the glory of royalty, break his scepter, curse his destiny. May Bel, the lord, who fixeth destiny, whose command can not be altered, who has made my kingdom great, order a rebellion which his hand can not control; may he let the wind of the overthrow of his habitation blow, may he ordain the years of his rule in groaning, years of scarcity, years of famine, darkness without light, death with seeing eyes be fated to him; may he (Bel) order with his potent mouth the destruction of his city, the dispersion of his subjects, the cutting off of his rule, the removal of his name and memory from the land. May Belit, the great Mother, whose command is potent in E-Kur (the Babylonian Olympus), the Mistress, who harkens graciously to my petitions, in the seat of judgment and decision (where Bel fixes destiny), turn his affairs evil before Bel, and put the devastation of his land, the destruction of his subjects, the pouring out of his life like water into the mouth of King Bel. May Ea, the great ruler, whose fated decrees come to pass, the thinker of the gods, the omniscient, who maketh long the days of my life, withdraw understanding and wisdom from him, lead him to forgetfulness, shut up his rivers at their sources, and not allow corn or sustenance for man to grow in his land. May Shamash, the great Judge of heaven and earth, who supporteth all means of livelihood, Lord of life-courage, shatter his dominion, annul his law, destroy his way, make vain the march of his troops, send him in his visions forecasts of the uprooting of the foundations of his throne and of the destruction of his land. May the condemnation of Shamash overtake him forthwith; may he be deprived of water above among the living, and his spirit below in the earth. May Sin (the Moon-god), the Lord of Heaven, the divine father, whose crescent gives light among the gods, take away the crown and regal throne from him; may he put upon him heavy guilt, great decay, that nothing may be lower than he. May he destine him as fated, days, months and years of dominion filled with sighing and tears, increase of the burden of dominion, a life that is like unto death. May Adad, the lord of fruitfulness, ruler of heaven and earth, my helper, withhold from him rain from heaven, and the flood of water from the springs, destroying his land by famine and want; may he rage mightily over his city, and make his land into flood-hills (heaps of ruined cities). May Zamama, the great warrior, the first-born son of E-Kur, who goeth at my right hand, shatter his weapons on the field of battle, turn day into night for him, and let his foe triumph over him. May Ishtar, the goddess of fighting and war, who unfetters my weapons, my gracious protecting spirit, who loveth my dominion, curse his kingdom in her angry heart; in her great wrath, change his grace into evil, and shatter his weapons on the place of fighting and war. May she create disorder and sedition for him, strike down his warriors, that the earth may drink their blood, and throw down the piles of corpses of his warriors on the field; may she not grant him a life of mercy, deliver him into the hands of his enemies, and imprison him in the land of his enemies. May Nergal, the might among the gods, whose contest is irresistible, who grants me victory, in his great might burn up his subjects like a slender reedstalk, cut off his limbs with his mighty weapons, and shatter him like an earthen image. May Nin-tu, the sublime mistress of the lands, the fruitful mother, deny him a son, vouchsafe him no name, give him no successor among men. May Nin-karak, the daughter of Anu, who adjudges grace to me, cause to come upon his members in E-kur high fever, severe wounds, that can not be healed, whose nature the physician does not understand, which he can not treat with dressing, which, like the bite of death, can not be removed, until they have sapped away his life.

May he lament the loss of his life-power, and may the great gods of heaven and earth, the Anunaki, altogether inflict a curse and evil upon the confines of the temple, the walls of this E-barra (the Sun temple of Sippara), upon his dominion, his land, his warriors, his subjects, and his troops. May Bel curse him with the potent curses of his mouth that can not be altered, and may they come upon him forthwith.[32]

Texten i Femte Mosebok kapitel 28 är en ren efterapning av förbannelserna i Hammurabis lag och en god beskrivning av arten av dessa förbannelser.

Men om du inte lyssnar till Herren, din Gud, och inte troget följer alla hans bud och stadgar, som jag i dag ger dig, då skall alla dessa förbannelser nå dig och komma över dig: Förbannelse över dig inne i staden och förbannelse ute på åkern. Förbannelse över dina korgar och dina baktråg. Förbannelse över de barn du får och den skörd du bärgar, över kornas kalvar och tackornas lamm. Förbannelse över dig när du kommer och förbannelse över dig när du går. Herren skall sända förbannelse, förvirring och fruktan över dig i allt arbete du utför, tills du utplånas och möter en snar förintelse på grund av dina onda gärningar, för att du övergav mig.

Herren skall låta pesten få dig i sitt grepp, tills han har utrotat dig från det land du kommer till och tar i besittning. Herren skall slå dig med sjukdom, feber, hetta och frossa, med torka, rost och sot, och allt detta skall förfölja dig tills du har förintats. Himlen över ditt huvud skall bli koppar och marken under dig järn. Herren skall förvandla regnet över ditt land till damm och sand, som faller över dig från himlen tills du har utplånats.

Herren skall låta dina fiender besegra dig. Om du anfaller dem från ett håll, skall du fly för dem åt sju håll. Du skall bli en skräckbild för alla riken på jorden. Dina fallna skall bli till föda åt alla himlens fåglar och åt markens djur, ty ingen finns som kan jaga bort dem. Herren skall slå dig med Egyptens bölder och med svulster, skabb och klåda, så att du aldrig kan botas. Herren skall slå dig med vanvett, blindhet och skräck.

Mitt på dagen skall du famla dig fram som en blind i mörker. Du skall inte lyckas med något utan ständigt förtryckas och utnyttjas, och ingen skall hjälpa dig. När du trolovar dig med en kvinna kommer en annan man att lägra henne. När du bygger ett hus kommer du inte att få bo i det. När du planterar en vingård kommer du inte att få skörda frukten. Din oxe skall slaktas inför dina ögon utan att du får äta av köttet. Din åsna rövas bort, och du får den aldrig tillbaka. Dina fiender tar dina får, och ingen hjälper dig.

Dina söner och döttrar skall i din åsyn utlämnas åt ett främmande folk, och du skall gråta efter dem dagen lång, men du kan ingenting göra. Ett folk du inte känner skall äta din skörd och frukten av all din möda, och du skall ständigt bli förtryckt och misshandlad. Du kommer att bli galen av allt dina ögon tvingas se. Herren skall slå dig med elakartade och obotliga bölder på knän och lår, ja, från huvud till fot. Till ett folk, okänt för både dig och dina fäder, skall Herren fördriva dig och din kung, honom som du har gjort till din härskare. Där skall du tjäna andra gudar, gudar av trä och sten. Du skall väcka fasa och bli till en skam och en visa bland alla folk till vilka Herren driver bort dig.

Fastän du sår mycket skall du skörda litet, ty gräshopporna förstör din gröda. Planterar du vingårdar och arbetar i dem får du ändå inget vin att dricka eller lagra, ty larverna äter upp alltsammans. Har du olivträd över hela ditt område får du ändå ingen olja att smörja dig med, ty oliverna faller av. Får du söner och döttrar förlorar du dem, ty de förs bort i fångenskap. Alla dina träd och allt som växer på dina åkrar härjas av skadedjur.

Invandraren som bor hos dig skall höja sig över dig, högre och högre, medan du skall sjunka, djupare och djupare. Han skall ge lån till dig, men du kan inte ge lån till honom. Han skall bli huvud, du skall bli svans. Alla dessa förbannelser skall nå dig, de skall förfölja dig och komma över dig tills du har utplånats, därför att du inte lyssnade till Herren, din Gud, och inte följde de bud och stadgar han gav dig. Förbannelserna som drabbar dig och dina efterkommande skall bli till varnande tecken för alla tider.

Eftersom du inte tjänade Herren, din Gud, när du levde glad och mätt och hade överflöd på allt, måste du i stället, hungrig och törstig, naken och utblottad, tjäna den fiende som Herren sänder ut mot dig. Han skall lägga ett ok av järn på din nacke tills han har utplånat dig. Herren skall sända ett folk mot dig långt bortifrån jordens ände, och det skall slå ner på dig som en örn, ett folk vars språk du inte förstår, ett folk med ansikten av sten, ett folk som inte vördar de gamla och inte skonar de unga. Detta folk skall äta de djur som föds hos dig och den skörd du bärgar tills du har utplånats. De skall inte låta dig behålla något av säden, vinet eller oljan, av kornas kalvar eller tackornas lamm, utan fortsätta tills de har förintat dig. De skall belägra dig i alla dina städer tills murarna faller överallt i ditt land, de höga befästningsverk som du sätter din lit till. De skall belägra dig i alla dina städer överallt i ditt land, det som Herren, din Gud, har gett dig.

I den fruktansvärda nöd som fienden vållar dig kommer du att äta dina egna barn, köttet av sönerna och döttrarna som Herren, din Gud, har gett dig. En man i ditt folk som är vek och bortskämd skall inte unna sin bror, sin egen hustru och de barn han ännu har kvar att få ett stycke av hans barns kött, det enda han har att äta i den fruktansvärda nöd som fienden vållar dig i alla dina städer. En kvinna i ditt folk som är vek och bortskämd, så bortskämd och vek att hon aldrig har behövt gå med sina fötter på marken, skall missunna sin egen man, sin son och sin dotter både efterbörden som kommer ut ur hennes sköte och de barn hon föder, och hon skall själv äta upp detta i hemlighet, det enda hon har i den fruktansvärda nöd som fienden vållar dig i dina städer.

Om du inte troget följer allt som står i denna lag, allt som skrivits här i boken, och inte fruktar detta ärorika och fruktansvärda namn, Herren, din Gud, då skall Herren slå dig och dina efterkommande med ofattbara plågor, väldiga plågor som inte går över, svåra sjukdomar som inte går över. Alla de farsoter som du darrade för i Egypten skall han skicka mot dig, så att de får dig i sitt grepp. Även alla sjukdomar och plågor som inte har nämnts i denna lagbok skall Herren låta hemsöka dig, tills du har utplånats. Av er som förut var talrika som stjärnorna på himlen skall bara ett fåtal leva kvar, därför att du inte lyssnade till Herren, din Gud.

Liksom Herren gladde sig åt att låta det gå er väl och göra er talrika, så skall han glädja sig åt att förinta och utplåna er, och ni skall ryckas bort från det land du nu kommer till och tar i besittning. Herren skall skingra dig bland alla folken, från jordens ena ände till den andra. Där skall du tjäna andra gudar, som varken du eller dina fäder har känt till, gudar av trä och sten. Hos dessa folk får du ingen ro, ingen vila för din fot. Där skall Herren göra ditt hjärta ängsligt, låta din blick slockna och ditt livsmod vissna. Du kommer att känna att ditt liv hänger på en tråd. Dag och natt skall du vara rädd och inte veta om du får leva. På morgonen skall du säga: ”Om det ändå vore kväll!” och på kvällen: ”Om det ändå vore morgon!” Sådan skräck skall du känna, sådana ting skall dina ögon tvingas se.

Herren skall föra dig tillbaka till Egypten på skepp, fastän jag hade sagt till dig: ”Den vägen skall du aldrig mer behöva se.” Där skall ni bjuda ut er som slavar och slavinnor till era fiender, men ingen vill köpa er. Detta är villkoren för det förbund som Herren befallde Mose att sluta med israeliterna i Moab, utöver det förbund som han slöt med dem vid Horeb. (5 Mos 28:15-29:1)

Skärpningar av Hammurabis lag i Moseböckerna

Hammurabis lag stadfästes alltså omkring 1780 fvt och den var en vidareutveckling och i vissa fall tydligen också en skärpning av äldre sumeriska och babyloniska lagar. Många av straffen verkar i våra ögon barbariska och fruktansvärt hårda. Dödsstraff utmättes för en rad brott och där fanns som sagt dessa regler om ett ”öga för ett öga och en tand för en tand” som i de flesta länder i dag ses som något omänskligt. Dock hade Hammurabis samhälle avancerat från de rena stamsamhällena, där finns t.ex. inga spår av blodshämnd och liknande och de som dömts för brott kunde i vissa fall benådas.

Blodshämnd

I Moseböckerna och på vissa andra ställe i Tanak/GT är däremot blodshämnden en realitet. Dels finns arrangemanget med asylstäder som skulle vara just en asyl eller ett skydd för dem som dödat en annan människa utan uppsåt i väntan på ”menighetens domstol”. Om dråparen däremot hade använt ett tillhygge eller liknande hade han inte rätt till detta skydd, utan då skulle blodshämnaren helt enkelt döda mördaren utan vidare spisning.

Det är blodshämnaren som skall döda mördaren. När han stöter på mördaren skall han döda honom. (4 Mos 35:19) Men om någon hyser agg mot en annan och lägger sig i bakhåll för honom och överfaller och slår ihjäl honom och sedan flyr till en av dessa städer, skall de äldste i hans hemstad låta hämta honom och utlämna honom till blodshämnaren. Han skall dö. (5 Mos 19:11)

Det finns också ett flertal andra berättelser i Tanak/GT som innebär att inte bara människor utan även Herren kan utkräva blodshämnd.

Så jubla, du himmel, med hans folk,
och hylla honom, alla gudar,
ty han hämnar sina söners blod,
han tar hämnd på sina fiender
och straffar sina motståndare.
Han renar landet åt sitt folk. (5 Mos 32:43)

Nu har nidingar dräpt en oskyldig man i hans hem, i hans egen säng. Har jag inte då ännu större anledning att kräva ut hämnd för hans blod och utplåna er från jordens yta?” (2 Sam 4:11)

Nu tar Herren hämnd för allt blod av Sauls ätt som du spillde när du gjorde dig till kung i hans ställe. Herren har gett kungaväldet åt din son Absalom. Det är dina blodsdåd som har störtat dig i olycka.” (2 Sam 16:8)

Du skall göra slut på din herre Achavs ätt, ty jag vill ta hämnd på Isebel för mina tjänare profeternas blod, ja, för alla Herrens tjänares blod. (2 Kung 9:7)

Så sant som jag i går såg Navots och hans söners blod spillas skall jag utkräva hämnd av dig på denna åker, säger Herren. — Ta honom nu och släng honom på åkern, så som Herren har sagt.” (2 Kung 9:26)

Den dagen skall vara en hämndens dag, då Herren Gud Sebaot tar hämnd på sina fiender.
Då skall svärdet frossa,
släcka sin törst med deras blod,
ty Herren Gud Sebaot
ställer till ett slaktoffer
i landet i norr, vid Eufrat. (Jer 46:10)

För att ge utlopp åt min vrede och utkräva hämnd låter jag nu stadens eget blod rinna över den kala klippan, där det inte kan täckas över. (Hes 24:8)

Värdering av människor

I Hammurabis lag finns en underförstådd värdering av människor genom att det utdöms olika böter beroende på vem som drabbats av en skada eller ett brott. Om en friboren man skadas i ett slagsmål kostar det t.ex. en viss summa medan böterna är lägre om den skadade är en tidigare slav som blivit fri.

206. If during a quarrel one man strike another and wound him, then he shall swear, "I did not injure him wittingly," and pay the physicians.

207. If the man die of his wound, he shall swear similarly, and if he (the deceased) was a free-born man, he shall pay half a mina in money.

208. If he was a freed man, he shall pay one-third of a mina.

I Tredje Mosebok kapitel 27 finns också en explicit värdering av människor i samband med friköp av gåvor till Herren. (Gåvorna eller skatten till templet i Jerusalem kallades Korban.)

Friköp av gåvor till Herren
Herren talade till Mose:

Säg till israeliterna: Om någon skall uppfylla ett högtidligt löfte till Herren, som medför värdering av människor, är värdet för en man mellan tjugo och sextio år 50 siklar silver efter tempelvikt.

Gäller det en kvinna, är värdet 30 siklar.

Gäller det någon som är mellan fem och tjugo år, är värdet för en man 20 siklar och för en kvinna 10 siklar.

Gäller det någon som är mellan en månad och fem år, är värdet för en pojke 5 siklar och för en flicka 3 siklar silver.

Gäller det någon som är sextio år eller däröver, är värdet för en man 15 siklar och för en kvinna 10 siklar. (3 Mos 27:1-7)

Vad jag förstår är det denna text som även i vår tid används i vissa länder som grund för att växla olika människoliv mot varandra. Visserligen sägs det i Tredje Mosebok att denna värdering handlar om ”att uppfylla ett högtidligt löfte till Herren som innebär värdering av människor”, men tydligen tillämpas denna regel idag i helt andra sammanhang och ligger bland annat till grund för synen på kvinnor som mindre värda än män i till exempel fall av misshandel. Detta innebär att i vissa muslimska länder som tillämpar den mosaiska lagen i form av sharialagen måste de anhöriga till en kvinna som blivit mördad betala skillnaden mellan den manlige mördarens högre värde och den mördade kvinnans lägre värde när mördaren avrättas.

Nedanstående tabell innehåller några exempel från en jämförelse mellan Hammurabis och Mose lag som hämtats från min bok Pärlan.

Hammurabis lag	Mose lag
The great gods have called me, I am the salvation-bearing shepherd, whose staff is straight, the good shadow that is spread over my city; on my breast I cherish the inhabitants of the land of Sumer and Akkad; in my shelter I have let them repose in peace; in my deep wisdom have I enclosed them. That the strong might not injure the weak, in order to protect the widows and orphans. (The Epilogue)	Ty Herren, er Gud, är gudarnas Gud och herrarnas Herre, den store Gud och fruktansvärde hjälte som aldrig är partisk och inte kan mutas, som ger den faderlöse och änkan deras rätt och som älskar invandraren och ger honom mat och kläder. (5 Mos 10:17-10:18)
14. If any one steal the minor son of another, he shall be put to death.	Den som rövar bort en människa skall straffas med döden, vare sig han sålt den bortrövade eller denne påträffas hos honom. (2 Mos 21:16)
196. If a man put out the eye of another man, his eye shall be put out. [An eye for an eye] 197. If he break another man's bone, his bone shall be broken. 200. If a man knock out the teeth of his equal, his teeth shall be knocked out.	öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot, (2 Mos 21:24) bruten lem för bruten lem, öga för öga, tand för tand. Samma skada som han har vållat en annan skall tillfogas honom själv. (3 Mos 24:20) Visa ingen förskoning: liv för liv, öga för öga, tand för tand, hand för hand och fot för fot. (5 Mos 19:21)
251. If an ox be a goring ox, and it shown that he is a gorer, and he do not bind his horns, or fasten the ox up, and the ox gore a free-born man and kill him, the owner shall pay one-half a mina in money.	Men om oxen brukar stångas och ägaren vet om det men ändå inte vaktar den, och om oxen dödar en man eller en kvinna, då skall oxen stenas och dess ägare skall också mista livet. (2 Mos 21:36)
252. If he kill a man's slave, he shall pay one-third of a mina.	Stångar oxen en slav eller en slavinna, skall ägaren ge 30 siklar silver till slavens herre, och oxen skall stenas. (2 Mos 21:32)
8. If any one steal cattle or sheep, or an ass, or a pig or a goat, if it belong to a god or to the court, the thief shall pay thirtyfold therefor; if they belonged to a freed man of the king he shall pay tenfold; if the thief has nothing with which to pay he shall be put to death.	Om någon stjäl en oxe eller ett får och slaktar eller säljer djuret, skall han ersätta oxen med fem oxar och fåret med fyra får. - Blir en tjuv ertappad vid inbrottet och ihjälslagen, är det inte blodskuld, men hade solen gått upp, är det blodskuld. Full ersättning skall lämnas. Om tjuven ingenting äger, skall han själv säljas som ersättning för det stulna. (2 Mos 22:1-3)
244. If any one hire an ox or an ass, and a lion kill it in the field, the loss is upon its owner.	Om någon lånar ett djur av en annan och det skadas eller dör i ägarens frånvaro, skall han ge full ersättning. (2 Mos 22:14)
117. If any one fail to meet a claim for debt, and sell himself, his wife, his son, and daughter for money or give them away to forced labor: they shall work for three years in the house of the man who bought them, or the proprietor, and in the fourth year they shall be set free.	När du köper en hebreisk slav skall han tjäna i sex år, men det sjunde året skall han friges utan betalning. (2 Mos 21:2)
229 If a builder build a house for some one, and does not construct it properly, and the house which he built fall in and kill its owner, then that builder shall be put to death.	När du bygger ett nytt hus, skall du sätta ett räcke kring taket, så att du inte drar blodskuld över huset om någon faller ner. (5 Mos 22:8)

Renhetslagar från Avesta blir Mose renhetslagar

Ursprunget för strukturen på renhetslagarna i Moseböckerna är den zoroastriska lagen i Avesta.[33] I Avesta finns ett starkt tabu mot döda kroppar, allt som vidrörts av en död måste renas. I Bibeln är detta tabu delvis överfört till spetälska och till orena djur, men det finns också ett starkt tabu mot döda kroppar i delar av Moseböckerna. Även vissa magiska riter i Moseböckerna, som till exempel riten med den röda kon, är inspirerade av Avesta. Hela strukturen på renhetslagarna i Tredje Mosebok kopierades direkt från Avesta. Inspirationen till att i första hand se det orena som spetälska kom sannolikt från Manethos och Cheremons berättelse om den egyptiske faraon som drev ut människor som hade drabbats av spetälska och andra sjukdomar från Egypten för att rena landet och för att därigenom få skåda gudarna, vilket refereras i Against Apion I.

Avesta	Tanak/GT
Fargard 7: Purity laws	Lagen om rena och orena djur RENHETSLAGAR (kap. 11–15) (3 Mos 11:1)
III (10-22). Cleansing of defiled clothes. 'If there be on the garment seed, or blood, or dirt, or vomit, the worshippers of Mazda shall rend it to pieces, and bury it under the ground¹⁵. 14. 'But if there be no seed [on the garment], nor blood, nor dirt, nor vomit, then the worshippers of Mazda shall wash it with gomez. 15. 'If it be leather, they shall wash it with gomez three times, they shall rub it with earth three times, they shall wash it with water three times, and afterwards they shall expose it to the air for three months at the window of the house.	Spetälska på kläder (3 Mos 13:47) Om en man har haft sädesavgång, skall han bada och är oren till kvällen. Alla klädesplagg och allt av skinn som hans säd har kommit på skall tvättas och är orent till kvällen. (3 Mos 15:17-17)
IV (23-24). Eating of Nasu an abomination.	Säg till israeliterna: Detta är de djur som ni får äta bland landdjuren: (3 Mos 11:2)
V (25-27), Bringing Nasu to fire or water an abomination.	Allt som ett sådant dött djur faller på blir orent. Om det är en bakugn eller en härd, skall den rivas, den är oren. Den skall gälla som oren för er. Men en källa eller en cistern förblir ren. Endast den som rör vid det döda djuret blir oren. (3 Mos 11:35‑36)
VI (28-35). Cleansing of wood and corn defiled by the dead.	Spetälska på hus (3 Mos 14:33)
XI (76). Cleansing of the cow.	Den röda kon och reningsvattnet (4 Mos 19:1)
Fargard 8: Funerals and purification, unlawful sex 32. Ahura Mazda answered: 'The man that lies with mankind as man lies with womankind, or as woman lies with mankind, is the man that is a Daeva; this one is the man that is a worshipper of the Daevas, that is a male paramour of the Daevas, that is a female paramour of the Daevas, that is a wife to the Daeva; this is the man that is as bad as a Daeva, that is in his whole being a Daeva; this is the man that is a Daeva before he dies, and becomes one of the unseen Daevas after death: so is he, whether he has lain with mankind as mankind, or as womankind.	Lagar om könsumgänge (3 Mos 18:1) Om en man ligger med en annan man som med en kvinna, har de båda gjort något avskyvärt. De skall straffas med döden, skulden för deras död är deras egen. (3 Mos 20:13)
Fargard 9: The Nine Nights' Barashnum 25. 'He shall press his toes upon the ground and shall raise up his heels; thou shalt sprinkle his right sole; then the Druj Nasu rushes upon the left sole. 'Thou shalt sprinkle the left sole; then the Druj Nasu turns round under the toes;	Och prästen skall ta blod från skuldoffret och stryka på den som skall renas: på hans högra örsnibb, högra tumme och högra stortå. (3 Mos 14:14)
Fargard 10: Formulas recited during the process of cleansing	Välsignelser och förbannelser. Ex. 5 Mos 27, 28
Fargard 16: Purity laws regarding menstruation 17. 'Whosover shall lie in sexual intercourse with a woman who has the whites or sees blood does no better deed than if he should burn the corpse of his own son, born of his own body and dead of naeza, and drop its fat into the fire.	Lagen om orena flytningar (3 Mos 15:1) Om en man har samlag med henne, blir han oren av hennes menstruation i sju dagar. Allt han ligger på blir också orent. Om en kvinna har en blödning som varar flera dagar utan att det är hennes menstruation, eller om menstruationen varar onormalt länge, är hon oren så länge blödningen pågår, liksom hon är det vid sin menstruation. (3 Mos 15:24-25)

I Avesta beskrivs renhetslagarna som gudomliga direktiv vilka förmedlas från Ahura Mazda, den högste guden, till människorna via Zoroaster. Zoroaster ställer frågor om olika företeelser, och svaret eller det gudomliga direktivet markeras genom frasen ”Ahura Mazda svarade:”. I Moseböckerna är motsvarande fras ”Herren talade till Mose:” eller ”Herren talade till Mose och Aron:”.

I Antiquities, och därmed i Tanak/GT, finns också en berättelse om att den persiske kungen Kyros skulle ha instiftat kulten i Jerusalem, varför man skulle kunna dra slutsatsen att zoroastrismen verkligen var den rätta judiska religionen. Men den nya judiska historien i Antiquities ger inte uttryck för någon verklig integration av det persiska materialet, man har helt enkelt använt Avesta som en av flera källor från vilka man hämtat texter till sin egen produkt. Det zoroastriska tema som är mest välutvecklat i Bibeln är det där Moses låter Egypten drabbas av de plågor som beskrivs som den onda makten Angra Mainyus skapelser i Vendidad Fargard 1. Men att man låter den store teologen och laggivaren Moses skapa samma effekter som den onda makten inom zoroastrismen tyder knappast på någon större känsla för den persiska kulten.

Orenhet genom döda kroppar

Den bärande idén i Avestas Fargard är att människor blir orena av kontakten med det som är ”nasu”, alltså orent. I Avesta är det främst döda kroppar som är ”nasu”, och speciellt de döda kropparna av människor och hundar. Det här var tydligen från början renhetsföreskrifter som speciellt gällde i samband med persernas omfattande fälttåg, det var klart att det var bra ur hygienisk synpunkt att undvika kontakt med döda kroppar och kläder och annat som det hade kommit flytningar på. Döda kroppar förorenade dricksvatten och spred smitta. Risken för spridning av könssjukdomar var förstås också stor i samband med härtåg när mängder av män var borta från sina hustrur, samlades i läger och hade kontakt med prostituerade och kvinnor bland de underkuvade folken. Tabut mot flytningar från könsorganen var en klok hygienisk åtgärd.

Tabun mot döda kroppar samt menstruationsblod och flytningar eller sädesuttömningar fördes direkt över till den judiska religiösa lagen, liksom seden att bestänka det som blivit orent med reningsvatten. Men ordet ”nasu”, alltså en förbannelse, sjukdom eller orenhet som smittade av sig från en död kropp eller något annat orent, kom att översättas till ”spetälska” i Tanak/GT.

Om någon av Arons efterkommande har spetälska eller en flytning, får han inte äta av de heliga gåvorna förrän han blir ren. Det gäller också den som har rört vid någon som blivit oren genom en död kropp och den som har haft sädesuttömning. (3 Mos 22:4)

Befall israeliterna att föra bort från lägret var och en som är spetälsk, har en flytning eller har blivit oren genom en död kropp. (4 Mos 5:2)

Var och en som rör vid ett lik, en död människas kropp, och inte renar sig, han orenar Herrens boning. En sådan skall utstötas ur Israel. Eftersom inget reningsvatten har stänkts på honom, är och förblir han oren. (4 Mos 19:13)

De fem kardinalsynderna

I Avesta finns det fem stora synder som gör syndaren till en ”peshotanu” och som straff ger tvåhundra piskslag eller dryga böter. Dessa synder är för det första att lära ut någon främmande tro eller lag till en rättroende. För det andra är det att ge för hårda ben eller för het mat till en hund. Den tredje stora synden är att skrämma en hynda som är med valpar så att hon faller i en grop eller källa och dör. Den fjärde stora synden är att ha samlag med en kvinna som har en flytning eller blödning. Den femte är om en man har samlag med en gravid kvinna och hennes barn dör.

FARGARD 15. Regarding certain sins and obligations

1. How many are the sins that men commit and that, being committed and not confessed, nor atoned for, make their committer a Peshotanu?

2. Ahura Mazda answered: 'There are five such sins, O holy Zarathushtra! It is the first of these sins that men commit when a man teaches one of the faithful another faith, another law, a lower doctrine, and he leads him astray with a full knowledge and conscience of the sin: the man who has done the deed becomes a Peshotanu.

3. 'It is the second of these sins when a man gives bones too hard or food too hot to a shepherd's dog or to a house-dog;

4. 'If the bones stick in the dog's teeth or stop in his throat; or if the food too hot burn his mouth or his tongue, he may come to grief thereby; if he come to grief thereby, the man who has done the deed becomes a Peshotanu.

5. 'It is the third of these sins when a man smites a bitch big with young or affrights her by running after her, or shouting or clapping with the hands;

6. 'If the bitch fall into a hole, or a well, or a precipice, or a river, or a canal, she may come to grief thereby; if she come to grief thereby, the man who has done the deed becomes a Peshotanu.

7. 'It is the fourth of these sins when a man has intercourse with a woman who has the whites or sees the blood, the man that has done the deed becomes a Peshotanu.

8. 'It is the fifth of these sins when a man has intercourse with a woman quick with child, whether the milk has already come to her breasts or has not yet come: she may come to grief thereby; if she come to grief thereby⁷, the man who has done the deed becomes a Peshotanu. (FARGARD 15)

Främmande kulter

I Mose lag tog man inte med zoroastrismens religiösa besatthet av hundar, men den första kardinalsynden som handlade om att lära ut eller tillämpa en annan religiös lag eller doktrin fördes över från Avesta till den nya judiska religiösa lagen. Berättelsen i andra Mosebok om hur Moses kom ner från berget och upptäckte att israeliterna hade börjat dyrka en guldkalv är en illustration till detta förbud.

Likaså handlar berättelsen om Pinechas som avvärjde Guds vrede när israeliterna hade dyrkat grannfolkens gudar om förbudet mot att befatta sig med andra religioner än Zoroasters/Mose religion. En israelitisk man hade till och med haft samlag med en midjanitisk kvinna och därmed blandat sig med grannfolken på ett otillåtet sätt, och därför hemsökte Guds glödande vrede israeliterna så att 24 000 människor dog. Pinechas avstyrde detta brott mot det gudomliga förbudet att blanda sig med grannfolken genom att ränna ett spjut genom både den israelitiske mannen och den midjanitiska kvinnan, och därmed upphörde Guds hemsökelse.

Avfall till moabitisk gudsdyrkan
Israeliterna slog sig ner i Shittim. Där började folket hora med de moabitiska kvinnorna, som bjöd in dem till sin guds offermåltider. Folket åt med dem och tillbad deras gud. Att israeliterna gav sig i lag med Baal-Pegor väckte Herrens vrede, och han sade till Mose: ”Grip ledarna för folket och häng upp dem under bar himmel inför Herren. Då skall Herrens glödande vrede vända sig från israeliterna.” Och Mose befallde Israels domare: ”Döda dem av era män som har gett sig i lag med Baal-Pegor!”

Herren talade till Mose:

Pinechas, son till Elasar, son till prästen Aron, vände min vrede från israeliterna. Han gav min lidelse utlopp bland dem, så att jag inte utplånade israeliterna i min lidelse. Kungör därför att jag stiftar ett förbund som tillförsäkrar honom min vänskap och ger honom och hans efterkommande rätt till prästämbetet för all framtid, ty han brann av lidelse för sin Gud och bringade försoning åt israeliterna. (4 Mos 25:1-13)

Men medan det straff som föreskrevs i Avesta om man befattade sig med en främmande religion eller doktrin handlade om piskstraff, blev straffet för en israelit som avföll från den rätta tron i stället döden.

Förbjudna kulter
Herren talade till Mose:

Säg till israeliterna: Varje israelit och varje invandrare i Israel som ger något av sina barn till Molok skall straffas med döden; folket i landet skall stena honom. Jag skall vända mig mot den mannen och utstöta honom ur hans folk. Han gav ju ett av sina barn till Molok, orenade mitt tempel och vanhelgade mitt heliga namn.

Men om folket i landet skulle blunda för att en man ger något av sina barn till Molok och inte döda honom, skall jag vända mig mot både honom och hans släkt. Jag skall utstöta honom ur hans folk liksom alla som i hans efterföljd är otrogna med Molok.

Och om någon vänder sig till de dödas andar och till spådomsandar och är otrogen med dem, skall jag vända mig mot den mannen och utstöta honom ur hans folk.

En man eller en kvinna som har en ande från en död eller en spådomsande i sig skall straffas med döden. Man skall stena dem, skulden för deras död är deras egen. (3 Mos 20,1-6, 27)

I nästa steg lät man denna lag ge upphov till uppmaningar att förstöra andra folks kultföremål och helgedomar. Dessa principer tillämpades sedan bland annat när Johannes Hyrkanos förstörde samariernas tempel på berget Gerizim.

Ni skall riva ner deras altaren, krossa deras stenstoder och hugga ner deras asherapålar. (2 Mos 34:13)

Nej, så skall ni göra med dem: riv ner deras altaren, krossa deras stenstoder, hugg sönder deras asherapålar och bränn deras gudabilder. (5 Mos 7:5)

Bryt ner deras altaren, krossa deras stenstoder, bränn deras asherapålar och hugg sönder deras gudabilder — utplåna deras namn från dessa platser. (5 Mos 12:3)

Regler för gudstjänstens renhet
Du skall inte resa någon asherapåle eller något annat föremål av trä invid Herrens, din Guds, altare, som du skall bygga, och du skall inte ställa upp någon stenstod. Sådant hatar Herren, din Gud. (5 Mos 16:21-22)

Flytningar, menstruationsblod och sperma

En annan av kardinalsynderna enligt zoroastrismen var att ha samlag med en kvinna som hade en flytning eller blödning. Avesta föreskriver stränga straff, i värsta fall nittio plus nittio piskrapp, om denna lag överträds.

14. O Maker of the material world, thou Holy One! If a man shall again and again lasciviously touch the body of a woman who has the whites or sees blood, so that the whites turn to the blood or the blood turns to the whites, what is the penalty that he shall pay?

15. Ahura Mazda answered: 'For the first time he comes near unto her, for the first time he lies by her, thirty stripes with the Aspahe-astra, thirty stripes with the Sraosho-charana.

'For the second time he comes near unto her, for the second time he lies by her, fifty stripes with the Aspahe-astra, fifty stripes with the Sraosho-charana.

'For the third time he comes near unto her, for the third time he lies by her, seventy stripes with the Aspahe-astra, seventy stripes with the Sraosho-charana.'

16. For the fourth time he comes near unto her, for the fourth time he lies by her, if he shall press the body under her clothes, if he shall go in between the unclean thighs, but without sexual intercourse, what is the penalty that he shall pay?

Ahura Mazda answered: 'Ninety stripes with the Aspahe-astra, ninety stripes with the Sraosho-charana.

I Bibeln finns precis samma tabu mot orena kvinnor.

Du får inte närma dig en kvinna för att lägra henne när hon har menstruation och är oren. (3 Mos 18:19)

När en kvinna har menstruation och det kommer blod från hennes kropp, varar orenheten i sju dagar. Den som rör vid henne är oren till kvällen. Allt hon ligger på medan hon har sin menstruation blir orent, och allt hon sitter på blir orent. Den som rör vid hennes bädd skall tvätta sina kläder och bada och är oren till kvällen. Den som rör vid något hon har suttit på skall tvätta sina kläder och bada och är oren till kvällen. Om det ligger något på bädden eller där hon har suttit och någon rör vid detta, är denne oren till kvällen. Om en man har samlag med henne, blir han oren av hennes menstruation i sju dagar. Allt han ligger på blir också orent. (3 Mos 15:19-24)

I Avesta finns också detaljerade regler för onormalt långa menstruationer. I Fargard 16 föreskrivs att en kvinna skall hållas avskild under sin menstruationsperiod och hur man skall rena henne med gomez (urin) och vatten om menstruationen varar längre än normalt.

9. 'If she still see blood after five nights have passed, she shall sit in the place of infirmity until six nights have passed.

'If she still see blood after six nights have passed, she shall sit in the place of infirmity until seven nights have passed.

10. 'If she still see blood after seven nights have passed, she shall sit in the place of infirmity until eight nights have passed.

'If she still see blood after eight nights have passed, she shall sit in the place of infirmity until nine nights have passed.

11. 'If she still see blood after nine nights have passed, this is a work of the Daevas which they have performed for the worship and glorification of the Daevas.

'The worshippers of Mazda shall clear the wa¹ of the wood there, both plants and trees;

12. 'They shall dig three holes in the earth, and they shall wash the woman with gomez by two of those holes and with water by the third. (FARGARD 16)

Avestas föreskrifter om blödningar utöver den normala menstruationen har också förts över till Mose lag.

Om en kvinna har en blödning som varar flera dagar utan att det är hennes menstruation, eller om menstruationen varar onormalt länge, är hon oren så länge blödningen pågår, liksom hon är det vid sin menstruation.

Allt hon ligger på under sin blödning blir som det hon ligger på under menstruationen, och allt hon sitter på blir orent, liksom vid menstruationen.

Den som rör vid något av detta blir oren och skall tvätta sina kläder och bada och är oren till kvällen. När kvinnan renas efter blödningen, skall hon låta det gå sju dagar. Sedan är hon ren. (3 Mos 15:25-28)

Tabut mot blödningar i Avesta har i Mose lag förtydligats till att också gälla tiden efter en förlossning. Den rituella orenheten blir sju dagar om kvinnan fött en son och därefter skall hon vänta i avskildhet i 33 dagar innan hon får föra ett syndoffer till prästen. Om kvinnan har fött en dotter är räcker orenheten dubbelt så länge. En kvinna var alltså enligt Zoroaster oren så länge som hennes blödning pågick, och om den av någon orsak var förskjuten eller förlängd skulle hon renas från detta onda. I Bibeln är kvinnan på motsvarande sätt oren i sju plus sju dagar varje månad samt i fyrtio respektive åttio dagar efter varje förlossning.

Rening efter barnsbörd
Herren talade till Mose:

Säg till israeliterna: När en kvinna får barn och föder en pojke, är hon oren i sju dagar, lika länge som när hon har menstruation. Den åttonde dagen skall pojkens förhud skäras bort. Sedan skall hon vänta i 33 dagar under sin blödnings- och reningstid. Hon får inte röra vid något heligt eller komma in i helgedomen förrän reningstiden är slut.

Om hon föder en flicka, är hon oren i två veckor, som när hon har menstruation. Sedan skall hon vänta i 66 dagar under sin blödnings- och reningstid. När hennes reningstid för en son eller dotter är slut, skall hon komma med ett årsgammalt lamm som brännoffer och en duva eller turturduva som syndoffer till prästen vid uppenbarelsetältets ingång. Prästen skall offra dem till Herren och bringa försoning åt henne, så att hon blir ren efter sitt blodflöde. Detta gäller för en kvinna som har fött barn, en pojke eller en flicka. (3 Mos 12:1-7)

Eftersom kvinnor var orena halva månaden och därför inte fick delta i det samhälleliga och religiösa livet stängdes de effektivt ute från allt inflytande på det här sättet. En man var däremot i normalfallet ren, han kunde bara bli oren genom kontakt med en oren kvinna, flytningar, orena födoämnen eller en död kropp.

I Tanak/GT finns också ett påbud om att ett par som har haft samlag skall rena sig med vatten och att de är orena till kvällen efter ett samlag. Denna regel har jag inte kunnat återfinna i Avesta, även om man kan inse att de persiska varningarna om flytningar och sperma också lätt kan utsträckas till sädesuttömning under samlag. Däremot finns det hos Herodotos en beskrivning av en babylonisk sedvänja där paret efter samlag är orent och inte får röra vid något kärl förrän det har renat sig i vatten. Herodotos påstår att också araberna har denna sedvänja. Men enligt Herodotos var det egyptierna som först bestämde att det var mot religionen att ligga med kvinnor i templen och att gå in i ett tempel utan att ha badat om man hade haft samlag.

And whenever a Babylonian man has intercourse with his wife, he sits by incense offered, and his wife does the same on the other side, and when it is morning they wash themselves, both of them, for they will touch no vessel until they have washed themselves: and the Arabians do likewise in this matter. (THE HISTORY OF HERODOTUS)

The Egyptians were the first who made it a point of religion not to lie with women in temples, nor to enter into temples after going away from women without first bathing: for almost all other men except the Egyptians and the Hellenes lie with women in temples and enter into a temple after going away from women without bathing, since they hold that there is no difference in this respect between men and beasts: for they say that they see beasts and the various kinds of birds coupling together both in the temples and in the sacred enclosures of the gods; if then this were not pleasing to the god, the beasts would not do so. . (THE HISTORY OF HERODOTUS)

I Antiquities är regeln att en man som har haft ofrivillig sädesuttömning skall rena sig i vatten och att han då har samma privilegier som de som har haft ett lagenligt samlag och renat sig med vatten. Denna lag fördes sedan i den nya versionen i Tanak/GT samman med renhetslagarna från Avesta och utvecklades till att man skall bada och är oren till kvällen efter ett samlag.

But he that sheds his seed in his sleep, if he go down into cold water, has the same privilege with those that have lawfully accompanied with their wives. (Antiquities III 11:3)

Om en man har haft sädesavgång, skall han bada och är oren till kvällen. Alla klädesplagg och allt av skinn som hans säd har kommit på skall tvättas och är orent till kvällen. Om en man har samlag med en kvinna och får sädesuttömning, skall de bada och är orena till kvällen. När en kvinna har menstruation och det kommer blod från hennes kropp, varar orenheten i sju dagar. Den som rör vid henne är oren till kvällen. (3 Mos 15:16-19)

Sexuella förbud och påbud

Även tron på att giftermål mellan nära släktingar är en gudomlig institution kommer från Avesta. I Avesta Vendidad Fargard 8 II finns en beskrivning av den rening med urin som de som burit på en död kropp av en människa eller hund skall genomgå. Man skall använda urin från får eller oxar och inte från människor, förutom från de människor som är gifta med en släkting. Sådana människor är tydligen heligare än andra.

12. O Maker of the material world, thou Holy One! Which is the urine wherewith the corpse-bearers shall wash their hair and their bodies? Is it of sheep or of oxen? Is it of man or of woman?

13. Ahura Mazda answered: 'It is of sheep or of oxen; not of man nor of woman, except a man or a woman who has married the next-of-kin: these shall therefore procure the urine wherewith the corpse-bearers shall wash their hair and their bodies.' (Fargard 8 II:12-13)

Det här kan vara inspirationskällan till de rekommendationer till kusingifte som ges i 4 Mos 36:1-11. Men det huvudsakliga skälet till att Moses fick utfärda ett förbud mot giftermål utanför den egna stammen var förstås att den nya judiska gemenskapen skulle behålla sina materiella tillgångar inom de egna leden. I Eupolemus och Artapanus judiska historia i Antiquities hade historien om Selofchads döttrar bara argumenterat för att döttrar skulle ärva på samma sätt som söner men att arvet inte fick tas med om de gifte sig utanför sin stam eller etniska grupp, vilket återspeglas i Fjärde Mosebok kapitel 27. Denna regel skärptes dock när man skapade Fjärde Mosebok kapitel 36, nu hade Moses i stället bestämt att kvinnor bara fick gifta sig med någon som tillhörde en släkt inom den stam som hennes far tillhörde. Eftersom den sedelärande berättelsen dessutom förmedlade att Selofchads döttrar gifte sig med sina kusiner har kusingifte sedan dess setts som fördelaktigt bland många judiska och muslimska folkgrupper.

Detta är vad Herren befaller i fråga om Selofchads döttrar: De får gifta sig med vem de vill, bara det sker inom en släkt som tillhör deras fädernestam. Ingen israelitisk jord får övergå från en stam till en annan. Varje israelit skall hålla kvar sin fädernestams egendom.

En kvinna som har ärvt egendom inom en israelitisk stam får bara gifta sig med någon som tillhör en släkt inom hennes fädernestam, detta för att varje israelit skall få behålla sina fäders egendom. Ingen jord får övergå från en stam till en annan. Varje israelitisk stam skall hålla kvar sin egendom.

Selofchads döttrar gjorde som Herren hade befallt Mose. Machla, Tirsa, Hogla, Milka och Noa, Selofchads döttrar, gifte sig med söner till sina farbröder. De gifte sig inom de släkter som härstammade från Manasse, Josefs son, och deras egendom stannade kvar inom den stam som deras fädernesläkt tillhörde. Detta var de bud och bestämmelser som Herren gav israeliterna genom Mose på Moabs hedar, vid Jordan, mitt emot Jeriko. (4 Mos 36:6-13)

I Avesta förbjuds framkallande av abort med hjälp av giftlösningar eller örter.

9. 'If a man come near unto a damsel, either dependent on the chief of the family or not dependent, either delivered [unto a husband] or not delivered, and she conceives by him, let her not, being ashamed of the people, produce in herself the menses, against the course of nature, by means of water and plants.

Förbudet mot abort var dock inget som jag kan se att man förde in i den nya judiska religiösa lagen, däremot kom det tydligen att ses som ett specialfall av budet att man inte skall döda och fördes från judendomen vidare in i kristendomen. Men kanske ligger förbudet mot abort i Avesta bakom löftet i andra Mosebok om att de hebreiska kvinnorna skulle vara fruktsamma.

Ingen kvinna i ditt land skall få missfall eller vara ofruktsam. Jag skall låta dig uppnå din fulla livslängd. (2 Mos 23:26)

Homosexualitet

I Avesta frågar Zoroaster Ahura Mazda vem som är en Daeva (en ond demon)? Svaret han får är att den man som ligger med en annan man är en Daeva innan han dör och förblir en Daeva efter sin död.

Who is he that is a Daeva before he dies, and becomes one of the unseen Daevas after death?

I samband med förbundet mot homosexuella handlingar i Avesta finns också ett förbud mot “den onaturliga synden”, som sannolikt handlar om sexuella handlingar med djur. Om en man frivilligt gör detta och är religiös expert i Mazdas religion finns det ingen förlåtelse att få, men om en man inte känner till Mazdas religion men bekänner sig till den och lovar att aldrig begå sådana handlingar igen kommer hans synd att lyftas bort från honom. Zoroastrismen tar nämligen bort alla slags synder.

26. O Maker of the material world, thou Holy One! If a man, by force, commits the unnatural sin [sodomy], what is the penalty that he shall pay?

Ahura Mazda answered: 'Eight hundred stripes with the Aspahe-astra, eight hundred stripes with the Sraosho-charana.'

27. O Maker of the material world, thou Holy One! If a man voluntarily commits the unnatural sin, what is the penalty for it? What is the atonement for it? What is the cleansing from it?

Ahura Mazda answered: 'For that deed there is nothing that can pay, nothing that can atone, nothing that can cleanse from it; it is a trespass for which there is no atonement, for ever and ever.'

28. When is it so?

'It is so if the sinner be a professor of the Religion of Mazda, or one who has been taught in it. 'But if he be not a professor of the Religion of Mazda, nor one who has been taught in it, then his sin is taken from him, if he makes confession of the Religion of Mazda and resolves never to commit again such forbidden deeds.

29. 'The Religion of Mazda indeed, O Spitama Zarathushtra! takes away from him who makes confession of it the bonds of his sin; it takes away (the sin of) breach of trust; it takes away (the sin of) murdering one of the faithful; it takes away (the sin of) burying a corpse; it takes away (the sin of) deeds for which there is no atonement; it takes away the worst sin of usury; it takes away any sin that may be sinned.

30. In the same way the Religion of Mazda, O Spitama Zarathushtra! cleanses the faithful from every evil thought, word, and deed, as a swift-rushing mighty wind cleanses the plain.
'So let all the deeds he doeth be henceforth good, O Zarathushtra! a full atonement for his sin is effected by means of the Religion of Mazda.' (Fargard 8)

De sexuella reglerna i Avesta återfinns nästan oförändrade i Mose lag, även här är homosexuella handlingar och den ”onaturliga synden” förbjudna och här straffas de dessutom alltid med döden.

Du får inte ligga med en man som man ligger med en kvinna; det är något avskyvärt. Du får inte ha könsumgänge med djur av något slag och bli oren genom det. En kvinna får inte ställa sig framför ett djur för att para sig med det; det är något vämjeligt. (3 Mos 18:22-23)

Om en man ligger med en annan man som med en kvinna, har de båda gjort något avskyvärt. De skall straffas med döden, skulden för deras död är deras egen. (3 Mos 20:13)

Om en man har könsumgänge med ett djur, skall han straffas med döden. Djuret skall ni också döda. Om en kvinna närmar sig ett djur och parar sig med det, skall du döda både kvinnan och djuret. De skall straffas med döden, skulden för deras död är deras egen. (3 Mos 20:15-16)

Onans synd

Den nya judiska historien i Antiquities innehåller en mycket tydlig målbild i form av ett eget judiska rike som regeras från Jerusalem och med en talrik befolkning. En stor befolkning var en stor maktbas i varje imperium, det talrika folket kunde bidra med många soldater för försvar och erövring och det gav stora skatteintäkter till tempel och överstepräster/kungar. I Tanak/GT finns ett tydligt budskap om vådan av familjeplanering i form av historien om Onan i 1 Mos 38:6-10. Jakobs son Juda hade fått tre söner med sin hustru Shua, de hette Er, Onan och Shela. När Er väckte Herrens misshag lät han döda honom och Juda gav Ers hustru Tamar till den andre sonen Onan. Denne ville dock inte göra Tamar med barn eftersom han visst att barnet skulle räknas som en avkomma till den döda brodern Er. Därför lät han spilla sin säd på marken varje gång han låg med den döde broderns hustru. Herren uppfattade dock detta som en synd och lät därför döda Onan också.

Juda tog en hustru åt sin förstfödde son Er; hon hette Tamar. Men Er, Judas förstfödde, väckte Herrens misshag, och Herren dödade honom. Då sade Juda till Onan: ”Gå till din brors hustru och gör din svågerplikt mot henne och skaffa avkomma åt din bror.”

Numera tolkas ju Onans synd som masturbation, som man alltså från religiöst håll har påstått är en dödssynd. Men det som man talar om i Tanak/GT är helt klart avbrutet samlag som ett sätt att begränsa antalet barn som föds. En lustig detalj är att Onan och hans synd inte alls fanns med i den ursprungliga berättelsen i Antiquities 2:7. I ursprungsberättelsen sägs bara att Judas hade tre söner – Sala, Phares och Zerah, Er och Onan nämns överhuvudtaget inte.

För att få in den sedelärande berättelsen om Guds hat mot dem som tillämpar avbrutet samlag gjorde man ett tillägg i historien om Juda och hans söner när man skapade Tanak/GT. I den nya historien hade Juda alltså också tre söner, men två av dem dödades av Herren för att man skulle få till historien om Onan som tillämpade avbrutet samlag och hur han dömdes till döden av Herren för detta. Men Juda måste ju ha tre söner och därför berättade man också i 1 Mos 38:11-30 att Juda av misstag trodde att Tamar, som ju hade varit gift med två av hans söner, var en prostituerad. Han gjorde henne med barn och hon födde tvillingarna Peres och Serach och vips hade Juda åter tre söner, Shela (Sala), Peres (Phares) och Serach (Zerah).

Otillåten mat

Medan man i Avesta till exempel renar kläder och hus från att ha blivit orenade av en död, renar man i Bibeln kläder och hus från spetälska. Proceduren är densamma, det är bara det som är ”nasu” alltså tabu, ”äckligt” eller smittsamt som skiljer. Det finns också förbud mot att äta det som är ”nasu” i både Avesta och Bibeln. I Avesta handlar förbudet om att man inte får äta kroppen av en hund eller människa (Fargard 7:23-24), i Mose lag är det i stället andra djur som är förbjudna att äta.

Uppräkningarna av olika sorters fåglar och gräshoppor i lagen om rena och orena djur liknar de exempel på undervisningsmaterial som man funnit vid utgrävningar i Babylonien. I de babyloniska texterna finns långa listor på länder, städer och andra geografiska fakta och även listor med namn på djur, fåglar och insekter. En del av innehållet i lagen om rena och orena djur skulle kunna vara hämtad från sådana listor. En lustig detalj är skrivelsen om att man blir oren av att röra den döda kroppen av de tillåtna landdjuren. Vad man än äter, oavsett om det är tillåtet eller inte, blir man tydligen oren.

Lagen om rena och orena djur
RENHETSLAGAR (kap. 11–15)
Herren talade till Mose och Aron:

Säg till israeliterna: Detta är de djur som ni får äta bland landdjuren: alla som har helt kluvna klövar och som idisslar, dem får ni äta.

Men dessa får ni inte äta, fast de idisslar eller har klövar: kamelen, ty den idisslar men har inte klövar, den skall vara oren för er; klippgrävlingen, ty den idisslar men har inte klövar, den skall vara oren för er; svinet, ty det har visserligen helt kluvna klövar men idisslar inte, det skall vara orent för er. Av deras kött får ni inte äta, och deras döda kroppar får ni inte vidröra. De skall vara orena för er.

Detta är vad ni får äta av allt som lever i vatten: allt som har fenor och fjäll och lever i havens och flodernas vatten får ni äta. Men allt i hav och floder som inte har fenor och fjäll — vare sig smådjur eller andra vattendjur — det skall gälla som något avskyvärt för er. Avskyvärda skall de vara för er; av deras kött får ni inte äta, och deras döda kroppar skall ni betrakta med avsky. Alla vattendjur som saknar fenor och fjäll skall gälla som något avskyvärt för er.

Följande fåglar skall ni betrakta med avsky; de får inte ätas, de är något avskyvärt: örnen, lammgamen, grågamen, gladan, falkar av alla arter, korpar av alla arter, berguven, jordugglan, hornugglan och hökar av alla arter, kattugglan, fiskuven, tornugglan, minervaugglan, pelikanen, smutsgamen, hägern, pipare av alla arter, härfågeln och fladdermusen.

Alla bevingade, fyrbenta smådjur skall gälla som något avskyvärt för er. Men av alla bevingade, fyrbenta smådjur får ni äta dem som utöver de andra benen har hoppben. Av dem får ni äta följande: vandringsgräshoppor, solamgräshoppor, hargolgräshoppor och hagavgräshoppor av alla arter. Alla andra bevingade smådjur som har fyra ben skall gälla som något avskyvärt för er.

Följande djur blir ni orena av — den som rör vid deras döda kroppar blir oren till kvällen, och den som burit en sådan kropp skall tvätta sina kläder och vara oren till kvällen: alla djur som har klövar — men inte helt kluvna — och som inte idisslar skall gälla som orena för er. Den som rör vid dem blir oren. Alla fyrfotadjur som går på tassar skall gälla som orena för er. Den som rör vid deras döda kroppar blir oren till kvällen, och den som burit en sådan kropp skall tvätta sina kläder och vara oren till kvällen. De skall gälla som orena för er. Av de smådjur som rör sig på marken skall ni hålla dessa för orena: vesslan, råttan, ödlor av alla arter, geckoödlan, koaödlan, letaaödlan, salamandern och kameleonten. Av alla smådjur skall dessa gälla som orena för er. Var och en som rör vid dem när de dött blir oren till kvällen. Allt som ett sådant dött djur råkar falla på blir orent, vare sig det är ett träföremål eller ett klädesplagg eller något av skinn eller av säcktyg eller något annat bruksföremål. Det skall sköljas i vatten och vara orent till kvällen. Sedan är det rent igen.

Faller ett sådant djur ner i ett lerkärl blir dess innehåll orent. Kärlet skall ni krossa. All mat som annars kunde ätas men som kommit i beröring med vattnet blir oren, och all dryck som annars kunde drickas blir i ett sådant kärl oren. Allt som ett sådant dött djur faller på blir orent. Om det är en bakugn eller en härd, skall den rivas, den är oren. Den skall gälla som oren för er. Men en källa eller en cistern förblir ren. Endast den som rör vid det döda djuret blir oren. Faller djuret ner i säd som skall sås, förblir säden ren, men om säden har blivit fuktig och ett dött djur faller ner i den, skall säden gälla som oren för er. Om något av de landdjur som ni får äta skulle dö, blir den som rör vid dess döda kropp oren till kvällen. Den som ätit av den döda kroppen skall tvätta sina kläder och vara oren till kvällen. Den som burit en sådan kropp skall också tvätta sina kläder och vara oren till kvällen.

Alla smådjur som kryper på marken är något avskyvärt, de får inte ätas. Alla smådjur som kryper på marken, vare sig de krälar på buken eller går på fyra eller flera ben, dem får ni inte äta, de är något avskyvärt. Gör er inte själva till något avskyvärt genom ett sådant djur! Akta er för orenheten från dem så att ni inte själva blir orena! Jag är Herren, er Gud: ni skall vara heliga och förbli heliga, ty jag är helig. Ni skall inte orena er genom några av de djur som kryper på marken. Jag är Herren som förde er ut ur Egypten för att jag skulle vara er Gud. Ni skall vara heliga, ty jag är helig. Detta är lagen om landdjuren, fåglarna och alla djur som lever i vattnet och om allt som kryper på marken. Så skall ni kunna skilja mellan orent och rent, mellan djur som får ätas och djur som inte får ätas. (3 Mos 11:1-47)

De som hittade på de nya judiska detaljerna som man fyllde in i det ramverk som de gamla zoroastriska matlagarna utgjorde måste ha haft ett gott sinne för humor. Medan tabut i Avesta gäller speciellt döda kroppar av människor och hundar som var ”nasu” alltså förbjudna, blev det som var ”nasu” i den judiska lagen särskilt smådjur som lever på marken. Men olika slags gräshoppor fick man minsann äta! Man fick äta allt som idisslade och hade kluvna klövar, utom kameler som idisslade men som inte hade kluvna klövar och grisar som hade kluvna klövar men inte idisslade.

Förbudet att äta griskött blev ju med tiden ett speciellt kännetecken för judar och senare muslimer, men det nämns inte alls i de första delarna av den judiska historien i Antiquities. Med tanke på att Eupolemus och Artapanus sökte så ivrigt efter historiska bevis för att judarna hade varit ett särskilt folk med särskilda seder, är det underligt att de inte uppmärksammade förbudet mot att äta griskött. Det hade ju varit enkelt att redan i den judiska historien låta Gud uttala ett förbud mot att äta griskött när han gav Moses de religiösa lagarna. I stället använde Eupolemus och Artapanus renhetsföreskrifterna i Avesta som förebild för de judiska renhetslagarna, vilket tyder på att det inte fanns några specifika judiska religiösa lagar innan man skapade Mose lag.

Däremot nämner man i Antiquities helt andra djur som tabubelagda i ett, som jag uppfattar det, påhittat dekret från kung Antiochus i om judarnas rätt till religionsfrihet. Historien i Antiquities inleds med att berätta att kung Antiochus skrev brev till sina vänner och generaler där han berömde judarna för att de hade tagit mot honom så hjärtligt när han erövrade området. Enligt ett brev från Antiochus som citeras i den judiska historien skall Antiochus ha gett judarna storslagna gåvor som till exempel material för att renovera templet, skattebefrielse och religionsfrihet som belöning för att de hade tagit emot honom så väl.

Antiochus i publicerade också enligt Antiquities ett dekret i hela sitt kungarike där han förbjöd främlingar att komma in på tempelområdet i Jerusalem, något som också var förbjudet för judarna själva förutom de som var renade på rätt sätt. Man fick inte föra dit kött av hästar, mulor, åsnor, leoparder, rävar eller harar, eller generellt sett något djur som var förbjudet för judarna att äta. Judarna skulle endast få offra sådana offer som hade bestämts av deras förfäder.

4. And these were the contents of this epistle. He also published a decree through all his kingdom in honor of the temple, which contained what follows: "It shall be lawful for no foreigner to come within the limits of the temple round about; which thing is forbidden also to the Jews, unless to those who, according to their own custom, have purified themselves. Nor let any flesh of horses, or of mules, or of asses, he brought into the city, whether they be wild or tame; nor that of leopards, or foxes, or hares; and, in general, that of any animal which is forbidden for the Jews to eat. Nor let their skins be brought into it; nor let any such animal be bred up in the city. Let them only be permitted to use the sacrifices derived from their forefathers, with which they have been obliged to make acceptable atonements to God. And he that transgresseth any of these orders, let him pay to the priests three thousand drachmae of silver." (Antiquities XII 3:3-4)

När Eupolemus och Artapanus skapade den judiska historien hade de bara bestämt att judarna skulle ha en urgammal religiös lag, vars innehåll man hämtade från Hammurabis lag och från Avesta. När de hittade på Antiochus i:s dekret om judarnas religionsfrihet lät de honom utfärda skydd för judarna mot kött från hästar, åsnor, leoparder, rävar och harar. Det var först när man gjorde om den judiska historien till en gammal religiös urkund i form av Tanak/GT som man fyllde tabut från Avesta om förbudet att äta eller röra vid ”nasu” med förbud mot grisar, kameler, grävlingar och andra djur. Men lustigt nog missade man alla de djur som ”Antiochus i” hade räknat upp i sitt dekret till det seleukidiska riket.

Inspirationen till förbudet mot att äta djur med hela klövar som inte idisslar, vissa fåglar och vissa vattenlevande djur verkar ha hämtats från de egyptiska prästernas tabun rörande mat. Enligt Porfyrios, som visserligen levde långt efter mackabéernas tid men som redovisade gamla uppfattningar, fick inte de egyptiska prästerna äta någon slags fisk som var fångad i Egypten, inte fyrbenta djur med hela eller mångkluvna hovar, inte heller fyrbenta djur som saknade horn samt olika rovfåglar.

7. It was not lawful for them therefore to meddle with the esculent and potable substances, which were produced out of Egypt, and this contributed much to the exclusion of luxury from these priests. But they abstained from all the fish that was caught in Egypt, and from such quadrupeds as had solid, or many-fissured hoofs, and from such as were not horned; and likewise from all such birds as were carnivorous. Many of them, however, entirely abstained from all animals; and in purifications this abstinence was adopted by all of them, for then they did not even eat an egg. Moreover, they also rejected other things, without being calumniated for so doing. Thus, for instance, of oxen, they rejected the females, and also such of the males as were twins, or were speckled, or of a different color, or alternately varied in their form, or which were now tamed, as having been already consecrated to labors, and resembled animals that are honored, or which were the images of any thing [that is divine], or those that had but one eye, or those that verged to a similitude of the human form. There are also innumerable other observations pertaining to the art of those who stamp calves with a seal, and of which books have been composed. (Porphyry, On Abstinence from Animal Food)

Dessa gamla tabun för de egyptiska prästerna kan alltså mycket väl ha gett inspiration till detaljerna i den judiska religiösa lagen som bland annat förbjuder alla judar att äta fyrbenta djur med vissa slags hovar, vissa vattenlevande djur och vissa rovfåglar. Att svinet blev särskilt tabubelagt inom judendomen och senare islam verkar bero på en ren slump. Eupolemus och Artapanus kopierade de egyptiska prästernas lagar om djur med kluvna och hela hovar, och när deras historia gjordes om till den hebreiska Bibeln fylldes matlagarna ut med exempel i form av listor på tillåtna och otillåtna djur som närmast verkar ha hämtats från babyloniska läroböcker.

Att svinet blev dömt att vara orent eller ”nasu” berodde alltså på att det hade kluvna ”hovar” men inte idisslade, men det kan också vara ett återsken från den babyloniska kulten. I en bok från 1898 berättade forskaren Morris Jastrow om den mesopotamiska guden Ninsakh. Ninsakh var förbunden med strid på liknande sätt som till exempel gudarna Ninib och Ningirsu, och hans heliga djur var svinet. Han bar också namnet Pap-sukal som betyder ”gudomlig budbärare”. På vissa dagar i den babyloniska kalendern var det förbjudet att äta svinkött som en hedersbetygelse åt Ninsakh.[34] Det är alltså möjligt att detta tillfälliga tabu, som ursprungligen var en hyllning till guden Ninsakh, förvandlades till ett permanent förbud i den nya judiska religionen.

Synd, rättfärdighet och reningsritualer

I Fargard 10 finns de magiska formler som Ahura Mazda lärde Zoroaster för att han skulle använda dem i reningsritualer/exorcism. Detta bruk var i sin tur sannolikt något som perserna kopierade från den indiska Manus lag där man använde hymner från Veda som magiska formler. Avesta är författat på ett i övrigt okänt öst-iranskt språk, avestiska, som är nära besläktat med språket i den indiska Rig Veda. Perserna tog alltså som jag ser det över texter från den indiska kulturen och lade dem i munnen på en egen profet som de kalla Zarathustra eller Zoroaster på grekiska.

I Fargard 10 finns som sagt formler som skall reciteras när man renar huset, området, staden och landet från det onda i form av Angra Mainyu eller från orenhet i form av Nasu. I vers 6 finns formeln för att rena från Nasu, alltså direkt och indirekt orenhet.

6. '"I drive away the Nasu, I drive away direct defilement, I drive away indirect defilement, from this house, from this borough, from this town, from this land; from the very body of the man defiled by the dead, from the very body of the woman defiled by the dead; from the master of the house, from the lord of the borough, from the lord of the town, from the lord of the land; from the whole of the world of Righteousness."' (Fargard 10)

Man renar alltså människan, landet och hela den rättfärdiga världen med ovanstående invokation. I Fargard 11 finns formler för rening i speciella fall, till exempel rening av huset, elden, vattnet, jorden, kon, trädet, de troende människorna, stjärnorna och solen. Här sägs också att ”Herrens vilja är rättfärdighetens lag”.

2. Ahura Mazda answered: 'Thou shalt chant the cleansing words, and the house shall be clean; clean shall be the fire, clean the water, clean the earth, clean the cow, clean the tree, clean the faithful man and the faithful woman, clean the stars, clean the moon, clean the sun, clean the boundless light, clean all good things, made by Mazda, the offspring of the holy principle.

3. 'So thou shalt say these victorious, most healing words]; thou shalt chant the Ahuna-Vairya five times: "The will of the Lord is the law of righteousness," &c.
'The Ahuna-Vairya preserves the person of man:
'"Yatha ahu vairyo: - The will of the Lord is the law of righteousness," &c.
'"Kem-na mazda: - What protector hast thou given unto me, O Mazda! while the hate of the wicked encompasses me?" &c.
'"Ke verethrem-ja: - Who is the victorious who will protect thy teaching?" &c.
'"Keep us from our hater, O Mazda and Armaiti Spenta!" (Fargard 11)

I Moseböckerna finns samma modell för religionen som i Avesta, nämligen att den rättfärdige är den som lyder de religiösa lagarna och håller sig undan det som är orent. Har någon eller något blivit orent skall det renas genom magiska formler, bestänkning av reningsvatten eller blod. I fjärde Mosebok 19 finns en beskrivning av hur man tillreder reningsvatten genom att bränna en röd ko och blanda askan med vatten som har en direkt motsvarighet i Avesta. I tredje Mosebok 14:14 beskrivs en rening genom en utstuderad magisk rit där man använde magiska medel som levande fåglar, blod, olja, röd ull, cederträ och isop. Dessa magiska medel finns också beskrivna i babyloniska tempeltexter.

Rening efter spetälska
Herren talade till Mose:

Detta är den lag som gäller när en spetälsk skall förklaras ren. Man skall föra honom till prästen, som möter utanför lägret. Prästen skall undersöka den sjuke. Om spetälskan då är botad, skall prästen låta hämta två levande, rena fåglar, cederträ, karmosinröd ull och isop åt den som skall förklaras ren.

Prästen skall låta slakta den ena fågeln över ett lerkärl med friskt vatten. Och han skall ta den levande fågeln och cederträt, den karmosinröda ullen och isopen och doppa alltsammans, också den levande fågeln, i blodet från fågeln som slaktades över det friska vattnet. Sju gånger skall han stänka på den som skall förklaras ren från spetälskan. Därefter skall han förklara honom ren, och sedan skall han låta den levande fågeln flyga sin väg, ut i det fria. Den renade skall tvätta sina kläder, raka av allt håret och bada. Så blir han ren och får sedan komma in i lägret. Men han skall stanna utanför sitt tält i sju dagar. Den sjunde dagen skall han raka av sig håret, skägget och ögonbrynen; allt sitt hår skall han raka av. Han skall tvätta sina kläder och bada; så blir han ren.

Den åttonde dagen skall han ta två felfria lamm av hankön och ett årsgammalt felfritt lamm av honkön. Dessutom skall han ta tre tiondels efa siktat mjöl, blandat med olja, till matoffer och en log olja. Prästen som förrättar reningen skall föra fram den som skall renas och offergåvorna till uppenbarelsetältets ingång, inför Herren. Och prästen skall ta det ena lammet och offra det som skuldoffer tillsammans med oljan. Han skall lyfta upp detta till ett offer inför Herren. Lammet skall slaktas på det ställe där syndoffer- och brännofferdjuren slaktas, på helig plats. Ty liksom syndoffret tillhör skuldoffret prästen, det är högheligt.

Och prästen skall ta blod från skuldoffret och stryka på den som skall renas: på hans högra örsnibb, högra tumme och högra stortå. Sedan skall prästen ta av oljan och hälla i sin vänstra hand, doppa höger pekfinger i oljan som han har i sin vänstra hand och stänka lite av oljan med fingret sju gånger inför Herren. Av oljan som är kvar i hans hand skall prästen stryka på den som skall renas: på högra örsnibben, högra tummen och högra stortån, ovanpå blodet från skuldoffret. Det som sedan är kvar av oljan i prästens hand skall han stryka på hjässan på den som skall renas. Så skall prästen bringa försoning åt honom inför Herren. Sedan skall prästen offra syndoffret och bringa försoning åt den som skall renas från sin orenhet. Därefter skall han slakta brännofferdjuret och offra det och matoffret på altaret. Prästen skall bringa försoning åt honom, så att han blir ren. (3 Mos 14:1-20)

En sjukdom blev med den här definitionen ett straff för en begången synd, och prästerna renade den som hade blivit oren genom sin sjukdom och ordnade försoning med Gud. Det var ganska dyrt att bli ren från den synd som hade orsakat spetälska och det sägs uttryckligen att offret tillhör prästerna. Det gav naturligtvis prästerskapet både ekonomisk vinning och makt när de kunde bestämma vilka religiösa lagar som gällde, vad som var synd och hur människor skulle bli fria från sina synder. Genom att den nya judiska lagen skapades som en kombination mellan Hammurabis lag som innebar böter för civila brott och Avesta som anbefaller piskningar som straff för överträdelser av religiösa tabun, kom den judiska religionen att innehålla syndoffer som skulle skänkas till översteprästerna i templet i Jerusalem som ett slags böter.

De rättfärdiga är alltså enligt Avesta de som inte har varit i kontakt med något orent som en död kropp eller något som har kommit i kontakt med flytningar, eller som är renade från sådan oren kontakt genom bestänkning med reningsvatten och gomez (urin) och genom att prästen har reciterat magiska formler. I analogi med detta kan man anta att syndarna inom zoroastrismen var de som hade blivit orena genom någon otillåten kontakt med döda kroppar eller förbjudna vätskor och som inte hade renats från denna kontakt. I reglerna för sorgetider i Faregard 12 sägs det till exempel att sorgetiden för de rättfärdiga är trettio dagar medan den är sextio dagar för syndarna.

The Upaman, how long it lasts for different relatives

1. If one's father or mother dies, how long shall they stay [in mourning], the son for his father, the daughter for her mother? How long for the righeous? How long for the sinners?

Ahura Mazda answered: 'They shall stay thirty days for the righteous, sixty days for the sinners. !" (Fargard 12)

I Mose lag finns precis samma idéer om att syndare är orena människor som har kommit i kontakt med en död kropp, med flytningar eller är sjuka. Dessa orena eller syndare skall drivas ut ur lägret eller gemenskapen, de skall betala böter för sitt brott samt ge prästen gåvor som försoningsoffer.

Lägret renas
Herren talade till Mose:

Befall israeliterna att föra bort från lägret var och en som är spetälsk, har en flytning eller har blivit oren genom en död kropp. Alla sådana, man eller kvinna, skall ni föra bort; ut ur lägret skall ni föra dem. De får inte orena lägret, där jag bor mitt ibland israeliterna. Israeliterna gjorde så; de förde ut dem ur lägret. Så som Herren hade sagt till Mose, så gjorde israeliterna.

Lag om skuldersättning
Herren talade till Mose:

Säg till israeliterna: Om någon, man eller kvinna, handlar trolöst mot Herren genom att begå en synd av det slag som människor kan begå och sedan inser sin skuld, skall han bekänna den synd han har begått och lämna ersättning med fulla värdet och därtill en femtedel till den som han har förbrutit sig mot.

Men om denne inte har någon skyldeman som kan ta emot ersättningen, skall den tillfalla Herren, alltså prästen, utöver soningsbaggen, med vilken prästen bringar försoning åt den skyldige. Alla heliga gåvor som israeliterna ger som offergärd och bär fram till prästen skall tillhöra honom. Alla deras heliga gåvor tillhör prästen; vad någon ger åt prästen skall tillhöra honom. (4 Mos 5:1-10)

I förlängningen blev alla som inte bekände sig till den judiska religionen syndare, det inskärps redan i Eupolemus och Artapanus judiska historia att israeliterna drabbades av straff och olyckor när de inte lyssnad på Moses och hans gudomliga lag. Men hotet för denna olydnad riktades egentligen mot de judar som inte underordnade sig de nya mackabeiska ledarna och prästerna.

Grundval nr 5: Ett sätt att finansiera erövring och herravälde - böter och tionde

Etableringen av ett avskiljt judisk rike skedde i kamp mot både den seleukidiska överhögheten och inhemska konkurrenter om makten i Jerusalem och i det närliggande området. Som vi såg i föregående kapitel lät man Moses uttala en order till de trogna att de inte bara skulle utplåna alla andra folkslag i Kanaan utan också mörda de grupper i det egna området som inte underordnade sig det nya herraväldet. Denna kamp krävde naturligtvis pengar och andra resurser och den måste finansieras på något sätt. Man kan tänka sig att främmande makter understödde frigörelseförsöken från det Seleukidiska riket, ptoleméerna och seleukiderna var bittra fiender vid den här tiden och romarna ville också gärna destabilisera den politiska jämvikten i området för att själva kunna nå ökar inflytande. Judas Mackabeus sände också en delegation till Rom år 161 fvt för att tillförsäkra sig stöd från den nya supermakten, ett stöd som kanske inte bara bestod i ett godkännande av den nya judiska staten utan också innebar monetära bidrag. Det är också troligt att de välbärgade judarna i Alexandria och på andra ställen gärna bidrog med pengar till befrielsekampen.

Krigsbyten

Under de perioder av gerillakrig som man ägnade sig åt både före och efter Judas Mackabeus erövring av templet år 165 fvt levde man sannolikt av ”det som landet gav” enligt Ant. V 1:4 och Josua 5. Med andra ord rövade man mat och allt annat man kunde komma åt från befolkningen i området. I den nya judiska historien lät man till och med Gud beordra detta handlingssätt genom sitt språkrör Moses. I Fjärde Mosebok 31 beskrivs i detalj, genom historien om kriget mot midjaniterna, hur man tänkte sig att fördelningen av krigsbyte skulle gå till. Människorna och djuren skulle räknas och hälften skulle gå till krigarna och hälften till menigheten. Krigarna skulle ge en femtedel som tribut till Herren (prästerna i templet). I denna berättelse låter man också officerarna, som tydligen fick allt materiellt byte på sin lott, skänka en del guld åt uppenbarelsetältet/templet.

Det fanns förstå en risk att soldaterna ville behålla erövrat byte för sig själva och inte lämna det till den gemensamma kassan. Denna risk adresseras i berättelsen om Achar/Akan i Antiquities V 1:10-15 och Josua 7. Akans förbrytelse var att han hade tagit en del av bytet från ett fälttåg mot staden Aj och grävt ner dyrbarheterna i sitt tält. Herren vredgades på detta och det var därför som fälttåget hade misslyckats. Josua tog alla Akans tillgångar och hans söner och döttrar och förde allt till ”Olycksdalen”. Där stenades Akan av hela Israel och det stora stenröse som vräktes upp över hans kropp blev så väldigt att det fortfarande finns kvar! Om någon skulle tänka sig att undanhålla något rövat byte för egen del borde han begrunda Akans öde.

Gåvor och böter för medvetna och omedvetna synder

En annan, och faktiskt urgammal, finansieringsmetod var genom offer/gåvor till templet. Denna metod var det normala sättet att skapa gemensamma tillgångar och den hade genom tiderna tillämpats i till exempel Sumer, Babylonien, Egypten och Grekland. I Antiquities, och i nästa steg Första Mosebok, gör därför förfadern Josef landet Egypten till faraos egendom genom att instifta lagen om att farao skulle ha en femtedel av allt som skördades (1 Mos 47). I Andra Mosebok beskrivs hur folket genom Moses får en befallning från Herren om att de skall bära fram gåvor till honom. Det räknas upp en mängd dyrbarheter som guld, silver, koppar, kostbara tyger, skinn, trä, olja, rökelse och så vidare som menigheten skall skänka till templet (2 Mos 35). I det perspektivet är det förståeligt att kampen om makten i templet i Jerusalem var så bitter och långvarig, det var verkligen en strålande försörjningsinrättning som man stred om.

En annan inkomstkälla, förutom frivilliga gåvor, var de offer som föreskrevs i den nya lagen. Man skulle enligt Tredje Mosebok offra för att få försoning för sina synder eller som gemenskapsoffer. Dessa offer skulle enligt föreskrifterna vara felfri nötboskap och andra smådjur. Det kunde också vara matoffer i form av mjöl och olja eller färdigt bröd.

Om någon högtidligt uppmanas att vittna men syndar genom att inte göra det, fast han skulle kunna eftersom han själv sett eller vet något, och därigenom ådrar sig skuld, eller om någon utan att tänka på det rört vid något orent, till exempel den döda kroppen av ett orent vilt djur, husdjur eller småkryp, och blir oren och sedan inser sin skuld, eller om han utan att tänka på det rör vid en människas orenhet, en orenhet som smittar, och sedan blir medveten om det och inser sin skuld, eller om någon utan att fatta vad han gör tanklöst svär en ed, den må gälla gott eller ont, vad nu människor i sin tanklöshet än kan svära, och sedan blir medveten om det och inser att han är skyldig till något av detta – då skall han, när han inser att han är skyldig till något av detta, bekänna den synd han har begått och bära fram gottgörelse för sin synd till Herren: ett hondjur från småboskapen, ett får eller en get, som syndoffer. Prästen skall bringa försoning åt honom för hans synd. (3 Mos 5:1-6)

Idén med offer/böter till prästerna i templet i Jerusalem gällde både medvetna och ofrivilliga synder. Detta kan möjligtvis ha varit ett av motiven för de märkliga lagarna om rena och orena djur som finns i Tredje Mosebok kapitel 11 (s. 116). Genom att förklara småkryp (insekter) som orena kunde ingen människa undgå att komma i kontakt med dem och genom att den döda kroppen av alla djur var oren kunde man inte slakta eller laga till kött utan att dra på sig orenhet. Om man skapade lagar som var otydliga och komplicerade kunde man alltid anklaga människor för att bryta mot dem och på så sätt tvinga människorna att betala synd- och skuldoffer till de som bestämde över dessa lagars tillämpning (alltså prästerna/makthavarna i Jerusalem).

Tionde

En annan kraftfull finansieringsform var utkrävandet av tionde. Tiondet motiveras i Första Mosebok med att redan Abram (Abraham) hade lämnat ”tionde av allt” till Melkisedek (Melki sædæk, rättfärdighetens kung) som var kung i Salem (Jerusalem) och överstepräster för ”Gud den högste”. I ursprungsberättelsen i Antiquities I gav visserligen Abraham en tiondel av krigsbytet från segern mot assyrierna till Melkisedek som tack för att denne hade förplägat hans trupper på ett överdådigt sätt vid segerfesten, men i Första Mosebok har detta utvecklats till att Abraham ger ”en tiondel av allt” utan koppling till motprestation.

Melkisedek, kungen i Salem, kom ut med bröd och vin; han var präst åt Gud den Högste, och han välsignade Abram: ”Välsignad vare Abram av Gud den Högste, himlens och jordens skapare. Välsignad vare Gud den Högste som gav dina fiender i ditt våld.” Och Abram lämnade honom tionde av allt. (1 Mos 14:18-20)

I Första Mosebok 28:22 lägger Jakob grundstenen till ett tempel och ger ett löfte om att ge tionde av allt till Gud. I Femte Mosebok finns mer detaljerade regler för tiondet. En tiondel av allt som man skördat skulle ges till templet på den plats som hade utvalts av Herren (alltså Jerusalem). Dessutom skulle man ge det förstfödda av all boskap och till och med sitt förstfödda barn. Det blev förstås svårt för de styrande i templet att hantera alla dessa varor som skulle tas emot och dessutom kunde det vara praktiskt svårt att frakta alla varor långa vägar. Därför fick Moses ge anvisningar för hur man först skulle sälja varorna och därefter bära de pengar som man fått in i en pung till templet (5 Mos 14:22-28).

De nya lagarna som föreskrev plundring i krig, offer (böter) för medvetna och omedvetna synder, offer av det första av alla grödor och boskap samt tionde av allt gav översteprästerna och kungarna i Jerusalem en fantastisk inkomstkälla.

Grundval nr 6: En egen kult

Inspiration från Alexandria – synkretism, hermetism och orficism

Om man skall döma efter den nya judiska historien i Antiquities I-XII och Against Apion I hade det folk som mackabéerna tillhörde ingen egen litteratur och därmed heller ingen egen nationell historia. Man sökte i stället efter bevis för ett eget forntida rike hos grekiska, egyptiska och feniciska historiker samt i Berossos babyloniska historia. Men Jerusalem nämndes tydligen i stort sett inte alls i dessa källor. Undantaget fanns i Berossos historia där det berättades hur Jerusalem hade underkuvats av assyrierna och tvingats betala tunga tributer. Det framgick också att de assyriska kungarna hade genomfört omfattande folkförflyttningar i området, Sanherib hade tagit 200 000 fångar i området runt Jerusalem efter ett uppror mot assyrierna i början på 600-talet före vår tideräkning. Det här var inte direkt någon historia att skryta med, speciellt inte jämfört med de rika feniciska grannarna vars välde sträckte sig långt bak i historien och långt ut över haven till Karthago, Spanien och Sardinien.

Eftersom de historiska källorna inte gav några större bidrag till den nya judiska nationella medvetenheten bestämde man sig som vi har sett alltså i stället för att uppfinna en egen historia. När det gällde den religion som man skulle införa i Jerusalem, när man bara hade fått makten där, fick man ta till samma strategi. För att skapa den judiska nationens historia hade man helt enkelt tagit Berossos kaldeiska historia och gjort om den till en historia om det judiska riket, och den judiska religionen måste också hämtas någonstans ifrån. Den naturliga lösningen blev att man utgick från det man kände till, alltså de myter som florerade i Alexandria. Dessa myter var i första hand det grekiska arv som Alexandria var den främsta förvaltaren av, men det fanns också ett intresse där för den gamla egyptiska kulturen. Ptoleméerna hade skapat en synkretism av egyptiska och grekiska föreställningar som gav upphov till det som numera kallas hermetism. Man hade skapat den nya guden Serapis (Sarapis) som en kombination av ett grekiskt mysterium med Osiris och Isis och element från de grekiska mysterierna. Man såg Osiris som en egyptisk variant av den orfiska mysterieguden Dionysos. Den egyptiske Thoth sågs på motsvarande sätt som en variant av den grekiske Hermes. De män i Alexandria som arbetade med att skapa en ny filosofi för det nya judiska riket arbetade som vi skall se med att flytta över element från den hellenistiska kulturen i Alexandria till ett judiskt sammanhang.

Den orfiske lagstiftaren Moses

Arbetet med den nya urkunden för det judiska riket gjordes i Alexandria och de som gjorde arbetet var djupt influerade av denna stads kultur och vetenskap. Eupolemus verkar visserligen ha vuxit upp i Palestina men han måste ha fått sin skolning i Alexandria och Artapanus var tydligen en av stadens infödda judiska innevånare. Alexandria var det ptolemeiska rikets huvudstad och den hellenistiska världens vetenskapliga centrum vid tiden för den nya judiska historiens tillkomst. När Alexander den store grundade staden fanns det redan en grekisk koloni på platsen och under de nästan två hundra år som hade gått sedan dess hade den grekiska kulturen blomstrat i staden. När Eupolemus och Artapanus forskade efter spår av ett gammalt judiskt rike i biblioteket i Alexandria var de omsvepta av den grekiska kulturen men Alexandria påverkades också av en viss fascination av Egyptens storartade förflutna. Båda dessa influenser märks i historien om Moses.

En del av inspirationen till judarnas lagstiftare Moses hämtades från orficismens grundare Orfeus och Musaeus. Musaeus hade enligt orficismen varit den förste teologen och han påstods bland annat ha skrivit teogonier och genealogier. Orfeus hade tagit emot mysteriets sanningar på berget Haimos och skrivit in dem på stentavlor. Enligt den grekiske geografen och globetrottern Pausanias som levde under Hadrianus och efterföljande romerska kejsare fanns det vid sidan av Demeter Eleusinias tempel i Pheneos två stenblock som kallades petroma. I eller på dessa två stentavlor fanns den text som lästes för de initierade vid firandet av mysteriet till Eleusinias ära. Folket i Pheneos menade att deras mysterium var en kopia av mysteriet i Eleusis.

"The people of Pheneos [in Arkadia] have also a sanctuary of Demeter, surnamed Eleusinia (of Eleusis), and they perform a ritual to the goddess, saying that the ceremonies at Eleusis are the same as those established among themselves. For Naos (Temple), they assert, came to them because of an oracle from Delphoi, being a grandson of Eumolpos. Beside the sanctuary of Eleusinia has been set up Petroma, as it is called, consisting of two large stones fitted one to the other. When every other year they celebrate what they call the Greater Rites, they open these stones. They take from out them writings that refer to the rites, read them in the hearing of the initiated, and return them on the same night. Most Pheneatians, too, I know, take an oath by the Petroma in the most important affairs. On the top is a sphere, with a mask inside of Demeter Kidarie. This mask is put on by the priest at the Greater Rites, who for some reason or other beats with rods the Folk Underground. The Pheneatians have a story that even before Naos arrived the wanderings of Demeter brought her to their city also. To those Pheneatians who received her with hospitality into their homes the goddess gave all sorts of pulse save the bean only. There is a sacred story to explain why the bean in their eyes is an impure kind of pulse. Those who, the Pheneatians say, gave the goddess a welcome, Trisaules and Damithales, had a temple of Demeter Thesmie (Law-goddess) built under Mount Kyllene, and they established for her rites also, which they celebrate even to this day. This temple of the goddess Thesmia is just about fifteen stades away from the city." - Pausanias, Guide to Greece 8.15.1-4[35]

Naturligtvis hade inte Eupolemus och Artapanus tillgång till Pausanias guide till Grekland eftersom de levde trehundra år före hans tid, men Demeters mysterium i Eleusis, som också firades i Pheneos, fanns naturligtvis redan på deras tid. Detta mysterium hade tydligen en anknytning till en legend som berättade att den religiösa urkunden hade skrivits på två stentavlor. Mysteriet i Eleusis hade vidare en anknytning till orficismen där Musaeus var den förste teologen, varför berättelsen i den nya judiska historien om hur Musaeus/Moses tog emot lagen på två stentavlor blir logisk.

I den nya judiska historien tog man alltså över den orfiske Musaeus, döpte om honom till Moses och påstod att han egentligen hade varit jude och att han hade skrivit den judiska teologin, historien och lagen. Inspirationen bakom detta verkar ha varit samma tanke som bland annat gjorde judarna till de rätta hyksos och de rätta kaldéerna, som gjorde Berossos sumeriske matematiker och astronom Abram/Abraham till jude, de babyloniska kungalistorna till listor över kungar i Israel och Judéen, judarna till de rätta israeliterna, Gilgamesh äventyr till de judiska männen Simsons och Davids äventyr etc. I denna uppfinnarglädje bestämde man också att orfikernas Musaeus egentligen hade varit jude och att det var han som hade författat den judiska historien och tagit emot lagen på ett berg i Sinaiöknen. Det här kan också vara ett resultat av den hellenistiska synkretism som förde fram att egyptiernas Osiris var samma gud som grekernas Dionysos, att Isis var samma gudinna som Afrodite och att Thoth var samma gud som Hermes. Med den inställningen var det möjligt att påstå att Musaeus hade varit verksam hos judarna under namnet Moses likväl som Hermes hade varit verksam hos egyptierna under namnet Thoth.

Anknytningen till orficism och hermetism förklarar också varför man lät den judiske lagstiftaren Moses införa kulten av ibisfågeln i Egypten (Ant. II 10:2). Inom de orfiska mysterierna var guden Dionysos viktig och han hade en anknytning till Hermes vars son Silenus ibland beskrevs som Dionysos lärare. Inom orficismen var Hermes liksom Thoth kunskapens, vetenskapens och magins gud och grekerna lät till och med döpa om Thoths viktigaste kultcentrum Khemennu till Hermopolis för att understryka den gemensamma identiteten hos dessa gudar. Thoth avbildades vanligen i mänsklig form med ett ibishuvud, och när man lät Musaeus/Moses införa kulten av ibisen/Thoth i Egypten var det en motsvarighet till Musaeus införande av kulten av Hermes (Thoth, ibisen) inom orficismen.

Sambandet mellan orficismen, Dionysos mysterium, Pythagoras lära och hermetismen är numera svårt att fullständigt bevisa eftersom de flesta texter som beskrev dessa filosofier har försvunnit. Men jag anser personligen att det fanns ett nära samband mellan dem och att de moderna avgränsningar som man gör i allmänhet överdriver skillnaderna på bekostnad av likheterna. Klart är att grekerna i Egypten såg Hermes som samma kraft som Thoth och att man inom hermetismen räknade med en tredje uppenbarelse av denna kraft i Babylonien. Pythagoras ansågs ha utbildats och invigts i mysteriet i Babel och hans lära var ur den aspekten en del av hermetismen. De hermetiska skrifterna bevarades i biblioteket i Alexandria och man hade som sagt inget problem med att erkänna att samma kraft kunde dyrkas under olika namn i olika kulturer. Enligt den judisk-alexandrinske författaren Philo, som var verksam under det första århundradet av vår tideräkning, fanns det mängder av orfiska och pytagoreiska bosättningar runt Alexandria vid den tiden. Det är troligt att orficism och pytagoreism också var viktiga influenser bland de lärda i Alexandria på Eupolemus och Artapanus tid.

Den enda guden – en orfisk och pytagoreisk doktrin

När den nya judiska historien och filosofin nu fördes fram genom den orfiske Musaeus/Moses, tog man då också med några reella uppfattningar från orficismen? Ja, det gjorde man faktiskt. Jag menar att den egenskap hos de monoteistiska religionerna som allra främst brukar föras fram som ett unikt kännetecken för dessa religioner och som anses särskilja dem från de s.k. hedniska religionerna och filosofierna, nämligen tron på en enda gud, hämtades från orficismen. Om man tar av sig de monoteistiska glasögonen framstår visserligen redan den sumeriska kulten med tron på en ursprunglig enhet som delades upp i himmel och jord, An och Ki, som monoteistisk. Från An och Ki härstammade nämligen alla de sumeriska gudarna och ur den aspekten var Fadern An den högsta kraften tillsammans med sin kvinnliga aspekt i form av Modern Ki.

I Egypten menar vissa forskare att Re/Ra sågs som den högsta guden från vilken alla andra gudar härstammade medan andra menar att alla olika gudar med tiden kom att inkorporeras i guden Amen/Amun och att man på detta sätt gick mot ett slags monoteism inom den egyptiska kulturen. Inom orficismen och i den senantika hermetismen uttrycktes en tro på en enda högsta kraft som var ofattbar och obeskrivlig, och som man endast med tvekan gav benämningen Zeus. Detta högsta var Alltet, Phanes, början och slutet, Fadern och Modern, Eros, den gudomliga elden, det allt genomtränande gudomliga sinnet, den kraft som bar universum etc. Pythagoras uppmaning att man inte skulle använda några namn på det gudomliga eller göra sig några bilder av den högsta kraften var ett uttryck för denna syn på den högsta kraften som egentligen omöjlig att beskriva i jordiska termer och som en kraft som man inte skulle begränsa genom att ge den namn eller göra bilder av den.

Det Högsta beskrivs i orfiska och pytagoreiska termer i en text som kallas Eugnostos the Blessed och som återfanns i Nag Hammadi. Denna kraft som bara kan kallas ”Han-Som-Finns” sägs vara omöjlig att förstå och omöjlig att benämna med något namn.

He-Who-Is is ineffable. No principle knew him, no authority, no subjection, nor any creature from the foundation of the world, except he alone. For he is immortal and eternal, having no birth; for everyone who has birth will perish. He is unbegotten, having no beginning; for everyone who has a beginning has an end. No one rules over him. He has no name; for whoever has a name is the creation of another. He is unnameable. He has no human form; for whoever has human form is the creation of another. He has his own semblance - not like the semblance we have received and seen, but a strange semblance that surpasses all things and is better than the totalities. It looks to every side and sees itself from itself. He is infinite; he is incomprehensible. He is ever imperishable (and) has no likeness (to anything). He is unchanging good. He is faultless. He is everlasting. He is blessed. He is unknowable, while he (nonetheless) knows himself. He is immeasurable. He is untraceable. He is perfect, having no defect. He is imperishably blessed. He is called 'Father of the Universe'. (Eugnostos the Blessed)[36]

I Andra Mosebok möter Moses Gud och frågar vad han skall säga att Gud heter när han skall berätta om sitt möte för israeliterna. Gud svarar på typiskt pytagoreiskt vis att ”Jag är den jag är”, att han heter ”Jag är”.

Då sade Mose till Gud: ”Om jag nu kommer till israeliterna och säger att deras fäders Gud har sänt mig till dem och de frågar efter hans namn, vad skall jag då svara?” Gud sade: ”Jag är den jag är. Säg dem att han som heter ’Jag är’ har sänt dig till dem.” (2 Mos 3:13-14)

I Antiquities II 12:4 berättas att Moses bad Gud att säga sitt namn och att han då avslöjade sitt heliga namn som aldrig hade avslöjats förut till någon människa och ”concerning which it is not lawful for me to say any more”.

Ett annat exempel på en influens från Pythagoras finns i samband med matlagarna i den nya judiska historien. Eupolemus och Artapanus lät Moses föreskriva att man inte skulle äta mat med blod i, eftersom blodet innehåller djurets själ och ande. Det här anser jag vara en idé som Eupolemus och Artapanus tog från de orfiska pytagoréerna som förordade en vegetarisk livshållning med argument om att man inte skulle döda djur eftersom de hade en själ/ande. För orfikerna blev slutsatsen att man inte skulle offra djur överhuvudtaget till gudarna, men denna föreskrift fördes däremot inte vidare till den judiska historien där riterna i stället grundas på blodsoffer. I den zoroastriska Avesta fanns det förbud mot att äta kött från hundar, självdöda djur och människor, detta nämndes också i den judiska historien med allmänt uttryck om att Moses hade bestämt vilka djur som man fick äta och inte.

He also determined concerning animals; which of them might be used for food, and which they were obliged to abstain from; which matters, when this work shall give me occasion, shall be further explained; and the causes shall be added by which he was moved to allot some of them to be our food, and enjoined us to abstain from others. However, he entirely forbade us the use of blood for food, and esteemed it to contain the soul and spirit. He also forbade us to eat the flesh of an animal that died of itself, as also the caul, and the fat of goats, and sheep, and bulls. (Josephus, Antiquities III 11:2)

Hermes i Grekland, Thoth i Egypten och Enki/Ea/Bel i Babylonien var alltså enligt den hellenistiska synkretismen bara olika namn på samma representant för kulten av den högsta guden. I den nya judiska religionen som sattes samman i Alexandria finns spår av alla dessa tre varianter på tron på en enda högsta kraft. Den mesopotamiska skapelsemyten med en högsta skapare finns i berättelsen om hur Herren skapade himmel och jord som hämtades från Enuma Elish. Moses inför kulten av den egyptiske guden Thoth som symboliserades av ibisen och guden Amen anropas i de förbannelser som finns i Femte Mosebok 27. Den orfiska tron på en enda högsta gud som man inte skall göra sig några bilder av finns i det andra av de tio buden (2 Mos 20). Ett annat av de tio buden är att man skall hedra sina föräldrar. Detta var enligt den nyplatonska filosofen Porfyrios (ca 234-305 vt) ett av buden i den lag som Triptolemus stiftade för Aten. Filosofen Xenocrates (ca 396-324 fvt) försäkrade att tre av Triptolemus lagar fortfarande gällde i Eleusis på hans tid, nämligen ”hedra dina föräldrar”, ”offra till gudarna av markens gåvor” och ”skada inga djur” (man undvek alltså att offra djur och offrade kanske i stället bröd och vin).

Det tio buden hämtade från orficismen

Jag skulle till och med vilja gå så långt som att säga att författaren till den judiska historien extraherade de tio grundläggande buden från den orfiska teologin. Orfeus hade ju gått upp på berget Haimos och där tagit emot lagen om det gudomliga mysteriet på två stentavlor, nu fick Moses/Musaeus/Orfeus göra samma sak i den judiska berättelsen. Orfeus principer var att det fanns en enda Högsta kraft som man helst inte skulle namnge men som man med tvekan kunde kalla Zeus. Genom att dyrka det Högsta dyrkade man också alla underliggande nivåer i den andliga hierarkin av gudar, dæmoner och halvgudar. Man skulle inte göra avbilder av det gudomliga som man dyrkade och man skulle inte missbruka gudarnas namn genom att svära eder, pytagoréerna svor till exempel aldrig några eder där deras gud ingick. Den sjunde dagen var helig för orfikerna, vilket bland annat rapporteras av Philo och så småningom gjordes den sjunde dagen till den dag när man skulle lyfta händerna mot solen i hela romarriket. Mord, äktenskapsbrott och falsk vittnesbörd var naturligtvis vanhedrande för varje människa som ville leva ett liv i samklang med det gudomliga. De orfiska gemenskaperna lade en speciell tyngdpunkt på träning i att avstå från materiella ägodelar, de mest hängivna pytagoréerna skänkte bort alla sina ägodelar när de gick in i gemenskapen och deras levnadssätt innebar ett asketiskt avstående av banden till materiella ting. Den första versionen av de tio buden liknar i hög grad en tänkt norm för ett orfiskt brödraskap.

The first commandment teaches us that there is but one God, and that we ought to worship him only. The second commands us not to make the image of any living creature to worship it. The third, that we must not swear by God in a false matter. The fourth, that we must keep the seventh day, by resting from all sorts of work. The fifth, that we must honor our parents. The sixth that we must abstain from murder. The seventh that we must not commit adultery. The eighth, that we must not be guilty of theft. The ninth, that we must not bear false witness. The tenth, that we must not admit of the desire of any thing that is another's. (Josephus, Antiquities III 5:5)

Enligt den ursprungliga beskrivningen av de tio buden ovan var det första budet att det bara finns en Gud och att man endast borde dyrka denna högsta kraft. Det andra budet var att man inte skulle göra sig någon bild av någon levande varelse för att dyrka den. Inom de kristna kyrkorna räknar man i den grekisk-ortodoxa kyrkan det andra budet som ett separat bud, medan katoliker och protestanter räknar det andra budet som ett tillägg till det första. Med facit i handen i form av den ursprungliga skrivelsen i mackabéernas nya historia som numera finns i Antiquities ser vi att dessa två bud verkligen var två separata bud från början.

Men i den judiska historien blev inte den orfiska kärleksguden någon dominerande kraft. Den gud som hade gett Moses budorden förvandlades från den orfiska högsta kraften till att vara en straffande, svartsjuk nationell stamgud. Nu skulle man inte längre dyrka det orfiska Alltet utan att ge det namn, i stället var det den gud som hade fört ut hebréerna ut slavlägret i Egypten som talade och denna gud var det bara Moses och hans efterföljare i form av (den mackabeiska) översteprästen som kunde kommunicera med. I stället för den orfiska filosofin som satte kärlekskraften eller Eros som det högsta med vilken människans mål var att sammansmälta i jämlikhet, baserades den nya judiska religionen på en gud som var så hemsk att man dog om han talade till en och vars bud man måste lyda i fruktan.

De tio budorden
Detta är vad Gud sade:

Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret.

Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig.

Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden.

Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig men visar godhet mot tusenden när man älskar mig och håller mina bud.

Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn.

Tänk på att hålla sabbatsdagen helig.

Sex dagar skall du arbeta och sköta alla dina sysslor, men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, din slav eller din slavinna, din boskap eller invandraren i dina städer.

Ty på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt vad de rymmer, men på den sjunde dagen vilade han. Därför har Herren välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helig dag.

Visa aktning för din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig.

Du skall inte dräpa.

Du skall inte begå äktenskapsbrott.

Du skall inte stjäla.

Du skall inte vittna falskt mot din nästa.

Du skall inte ha begär till din nästas hus. Du skall inte ha begär till din nästas hustru eller hans slav eller hans slavinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa.

När folket blev vittne till åskan och flammorna, till hornstötarna och röken från berget darrade de av fruktan och höll sig på avstånd. Och de sade till Mose: ”Tala till oss du, så skall vi lyda. Men Gud får inte tala till oss; då kommer vi att dö.” Mose svarade: ”Var inte rädda! Det är för att sätta er på prov som Gud har kommit, och för att ni alltid skall frukta honom och inte synda. Och folket stod på avstånd medan Mose gick upp mot töcknet där Gud var. (2 Mos 20:1-21)

Mer inspiration från Pythagoras

Ett av de förbluffande påståendena i Against Apion I är att Pythagoras filosofi var en imitation av judarnas doktriner. Det här verkar förstås helt osannolikt om man jämför Pythagoras lära med den filosofi som finns i Tanak/GT som baseras på rädsla för en hämnande och strikt manlig gud, glorifiering av religiöst motiverade krig, en strävan efter nationell självtillräcklighet och vildsinta fördömanden av andra folks gudar och seder. Pythagoras predikade ju fred och att man skulle vända andra kinden till om någon skadade en, hans lära var en del av en filosofi där man lärde av andra kulturer och såg gemensamma drag hos olika folks nationella gudar och orficismen satte Eros och den balanserade manligt-kvinnliga kraften som en viktig aspekt av det Högsta. Att Pythagoras skulle ha hämtat sin lära från de judiska doktrinerna är förstås absurt, däremot använde man sig av element från den orfiska och pytagoreiska filosofin när man skapade den nya judiska historien i Alexandria.

Men logiken bakom uttalandet att Pythagoras hade hämtat sin lära från judarna framgår ändå i Against Apion I. Resonemanget börjar med ett påstående att grekernas skryt om sin gamla historia och sin visdom saknar grund. De första som introducerade filosofi och studiet av himmelska och gudomliga fenomen bland grekerna, så som Pherecydes från Syros, Pythagoras och Thales, hade i stället lärt detta från egyptier och kaldéer.

But then for those that first introduced philosophy, and the consideration of things celestial and divine among them, such as Pherceydes the Syrian, and Pythagoras, and Thales, all with one consent agree, that they learned what they knew of the Egyptians and Chaldeans, and wrote but little And these are the things which are supposed to be the oldest of all among the Greeks; and they have much ado to believe that the writings ascribed to those men are genuine. (Against Apion I.)

I nästa steg sägs i paragraf 22 i Against Apion I att Pythagoras, som allmänt sågs som överlägsen alla andra filosofer i visdom och kärlek till Gud, hade följt de judiska lärorna. Man återberättar från Hermippus bok om Pythagoras legender om hur Pythagoras hade konverserat med en avliden väns själ både natt och dag, hur denna döda vän hade uppmanat honom att inte passera en plats där en åsna hade dött samt att Pythagoras hade uppmanat sina lärjungar att inte uttala klander mot andra och att inte dricka sådant vatten som orsakar törst. (Det senare handlade antagligen om den pytagoreiska uppfattningen att man skulle avhålla sig från alkoholhaltiga drycker.)

Sedan citerar man Hermippus direkt och påstår att han skulle ha skrivit att Pythagoras skulle ha fört ut en lära i judarnas och trakernas efterföljd. Med tanke på det tidigare påståendet att Pythagoras och de andra gamla filosoferna allmänt ansågs ha hämtat sina läror från egyptier och kaldéer är det troligt att Hermippus skrev att Pythagoras hämtade sina läror, inte från judar och traker, utan från kaldéer och traker. Detta är särskilt troligt med tanke på att Pythagoras ansågs ha studerat i Babel. Det uppenbarligen felaktiga citatet från Hermippus kan dock förklaras genom att författaren utgick från idén att judarna härstammade från sumerer/kaldéer/babylonier genom Abraham som hade kommit från den sumeriska staden Ur, och att Pythagoras på så sätt indirekt följde judarnas doktriner när han lärde av kaldéerna.

Historien om Pythagoras, den döda åsnan och själen som talade från andens värld återanvändes i Antiquities och i Tanak/GT i form av historien om Balaam som enligt den judiska historien var sin tids störste profet och som kunde förmedla Guds vilja. Midjaniterna kallade på denna Balaam för att han skulle förbanna israeliterna, men när han kom till ett visst ställe ville plötsligt åsnan som han red på inte röra sig. När Balaam slog på åsnan för att tvinga henne framåt började hon plötsligt tala med en mans röst och samtidigt visade sig en ängel för Balaam. Eupolemus och Artapanus fick alltså idén till historien om Balaam från legenderna om Pythagoras. Numera finns berättelsen i 4 Mos 22 där Balaam kallas för Bileam. Den främste profeten enligt författarna till förlagan till Bibeln var alltså den orfiske filosofen Pythagoras. Kanske fick man också idén till berättelsen om det bittra vattnet i Marah i Antiquities III 1:1 (som kallas Meriva 2 Mos 17:7), från den orfiska berättelsen om hur Pythagoras uppmanade människor att inte dricka sådant vatten som man blev törstig av.

Hades

Grekerna trodde inte på någon Djävul eller Satan, och den figuren finns heller inte i Antiquities. Däremot förekommer det grekiska dödsriket eller Hades till exempel i berättelsen om hur Gud låter jorden öppna sig och sluka syndaren Korach och hans anhang i Antiquities IV (4 Mos 26).

En kvinna som utövar nekromanti kallar upp profeten Samuels själ från Hades i Antiquities VI. Nekromanti var konsten att kalla fram de dödas andar för att fråga dem om framtiden. Saul, som hade begärt att få veta framtiden, får veta att han och hans söner skulle falla i strid dagen efter och att de skulle hamna i Hades (dödsriket) tillsammans med Samuel. Helvetet är däremot ett begrepp som först förekommer i Bibeln i de kristna evangelierna, även om det ord som man ursprungligen använde där antagligen också var det grekiska Hades.

Guden Zeus straffade i grekiska myter sådana som hade satt sig upp mot honom med att bränna dem till aska med en blixt. Ett exempel på detta är myten om jättarna som dödade Dionysos Zagreus och som Zeus brände till döds med sin blixt. Av askan från titanerna skapades sedan enligt orfikerna människorna som därmed både bestod av ett himmelskt element från Dionysos och ett jordisk från titanerna. Tron på Zeus och hans dödande blixt kommer i den nya judiska historien till synes i berättelsen om hur Sodom förstörs i Antiquities i och hur egyptierna straffas med regn av eld och blixtar från himlen när de förföljer hebréerna i Antiquities II.

David är Orfeus

Moses var alltså den orfiske teologen Musaeus och David som spelar på sin lyra är Orfeus själv. Historien om David som spelar på sin lyra och diktar oden, eller psalmer som de kallas i Tanak/GT, hämtades från myterna om Orfeus. Sannolikt använde man också orfiska oden och gjorde om dem till att passa den nya judiska religionen. I boken Mysteriet jämförde jag Psalm 22 med Ode 28 från Salomos oden och fick intrycket att Psalm 22 hade skapats utifrån Ode 28. Den text som kallas Salomos oden och som återupptäcktes och publicerades 1909 är enligt min mening helt orfiska, den kärleksgud som beskrivs som en levande krona etc. är direkta hyllningar till den orfiske Dionysos.

Orfeus var förbunden med muserna, de sköna konsternas gudinnor, han var en musiker som ofta avbildades med sin lyra. I Första Samuelsboken i Bibeln är David en musiker som spelar på sin lyra varje dag, han lugnar den vilde Saul med sin musik på samma sätt som Orfeus lugnade de vilda djuren med sin lyra. David kämpar mot filistéerna som kallas för jättar i Peshitta, den arameiska versionen av Bibeln. Orfeus gud Zeus bekämpade också jättarna och den orfiske huvudguden Dionysos slets i bitar av titaner (jättar). I Psaltaren besjungs den gud som har skapat hela himlens härskara och som älskar rättfärdighet med mycket likartade tongångar som de som användes om Zeus i de orfiska hymnerna. Men i den judiska lagen är förstås Herren en kraft som skall fruktas medan den inom orficismen var kärleken eller Eros.

På de orfiska guldplattor från 300-talet fvt som har upptäckts i gravar i Thurii i södra Italien sägs att den döde ”skall bli en gud, motsatsen till en dödlig” och ”du har övergått att vara en gud från att ha varit människa”. I en av psalmerna i Psaltaren uttrycks också den orfiska tron på människans gudomlighet som ”Ni är alla gudar”.

Jag säger: Ni är gudar, alla är ni den Högstes söner, men ni skall dö som människor dör och falla som furstar faller.” (Ps 82:6-7)

Mose tempel är en avbild av templet i Delfi

Templet och arken

Det är tydligt att författarna till den judiska historien tänkte på den grekiska kulten när de beskrev det tempel som Moses skulle ha byggt i öknen. I beskrivningar av kulten i Eleusis, som var den främsta representanten för de grekiska mysteriekulterna, finns beskrivningen av offerbordet och brödet som var helgat till Demeter. Mose tempel sägs uttryckligen i Antiquities vara en avbild av templet i Delfi, och det innehöll ett bord där man offrade bröd precis som i sina grekiska förebilder.

But in the holy place he placed a table, like those at Delphi. Its length was two cubits, and its breadth one cubit, and its height three spans. It had feet also, the lower half of which were complete feet, resembling those which the Dorians put to their bedsteads; but the upper parts towards the table were wrought _into a square form. The table had a hollow towards every side, having a ledge of four fingers' depth, that went round about like a spiral, both on the upper and lower part of the body of the work. Upon every one of the feet was there also inserted a ring, not far from the cover, through which went bars of wood beneath, but gilded, to be taken out upon occasion, there being a cavity where it was joined to the rings; for they were not entire rings; but before they came quite round they ended in acute points, the one of which was inserted into the prominent part of the table, and the other into the foot; and by these it was carried when they journeyed: Upon this table, which was placed on the north side of the temple, not far from the most holy place, were laid twelve unleavened loaves of bread, six upon each heap, one above another: they were made of two tenth-deals of the purest flour, which tenth-deal [an omer] is a measure of the Hebrews, containing seven Athenian cotyloe; and above those loaves were put two vials full of frankincense. Now after seven days other loaves were brought in their stead, on the day which is by us called the Sabbath; for we call the seventh day the Sabbath. But for the occasion of this intention of placing loaves here, we will speak to it in another place. (Antiquities III 6:6)

I den nya judiska historien finns också en kopia av den ark som bars från Aten till Eleusis vid starten av firandet av mysteriet. De mystiska kistor som användes i mysteriekulterna innehöll enligt den kristne författaren Clemens av Alexandria brödkakor, salt, och en orm. Man använde sig av symboler som granatäpplen, murgröna, käppar och stavar (kvistar), svärd, lampor och örter som mejram, vilket enligt Clemens var symboler för det kvinnliga könsorganet.

And the mysteries of the dragon are an imposture, which celebrates religiously mysteries that are no mysteries at all, and observes with a spurious piety profane rites. What are these mystic chests?--for I must expose their sacred things, and divulge things not fit for speech. Are they not sesame cakes, and pyramidal cakes, and globular and flat cakes, embossed all over, and lumps of salt, and a serpent the symbol of Dionysus Bassareus? And besides these, are they not pomegranates, and branches, and rods, and ivy leaves? and besides, round cakes and poppy seeds? And further, there are the unmentionable symbols of Themis, marjoram, a lamp, a sword, a woman's comb, which is a euphemism and mystic expression for the muliebria. (Clement, EXHORTATION TO THE HEATHEN)

Arken som bärs omkring med bärstänger och i vilken lagens tavlor placeras är en företeelse som förstås fanns i både Egypten och alla andra länder där man bar omkring gudabilder i processioner, men den är antagligen främst ett lån från till exempel mysteriet i Eleusis där man hade en ”låda”, cista mystica, som innehöll symboler för mysteriet.

Prästdräkten

Mose prästdräkt innehåller symboler från den orfiska kulten, bland annat är de granatäpplen som dekorerar fållen symboler för den orfiske guden Dionysos. Författaren använder sig genomgående av attribut från de grekiska kulterna för att skapa en bild av den religion som Moses instiftade. Efoden var samma sak som grekernas epomis och en essen var en bröstplåt och ett grekiskt orakel.

4. The high priest is indeed adorned with the same garments that we have described, without abating one; only over these he puts on a vestment of a blue color. This also is a long robe, reaching to his feet, [in our language it is called .Meeir,] and is tied round with a girdle, embroidered with the same colors and flowers as the former, with a mixture of gold interwoven. To the bottom of which garment are hung fringes, in color like pomegranates, with golden bells by a curious and beautiful contrivance; so that between two bells hangs a pomegranate, and between two pomegranates a bell. Now this vesture was not composed of two pieces, nor was it sewed together upon the shoulders and the sides, but it was one long vestment so woven as to have an aperture for the neck; not an oblique one, but parted all along the breast and the back. A border also was sewed to it, lest the aperture should look too indecently: it was also parted where the hands were to come out.

5. Besides these, the high priest put on a third garment, which was called the Ephod, which resembles the Epomis of the Greeks. Its make was after this manner: it was woven to the depth of a cubit, of several colors, with gold intermixed, and embroidered, but it left the middle of the breast uncovered: it was made with sleeves also; nor did it appear to be at all differently made from a short coat. But in the void place of this garment there was inserted a piece of the bigness of a span, embroidered with gold, and the other colors of the ephod, and was called Essen, [the breastplate,] .which in the Greek language signifies the Oracle. This piece exactly filled up the void space in the ephod. It was united to it by golden rings at every corner, the like rings being annexed to the ephod, and a blue riband was made use of to tie them together by those rings; and that the space between the rings might not appear empty, they contrived to fill it up with stitches of blue ribands. (Antiquities III 6:4-5)

Överstepästens Krona är Mitra

Det faktum att översteprästens krona kallas mitra i Antiquities tyder på att man bland annat tänkte på kulten av Mithras när man skapade prästdräkten. När författaren till Antiquities III beskriver översteprästens mitra använder han sig inte bara av ett ord som betecknar kronan i Mithras kult. Kronan eller mitran sägs avbilda en ört som grekerna kallar Hyoscyamus, vilket om jag förstår saken rätt är bolmört som är en växt med narkotisk verkan. Örten påstås ha en täckelse som den byter när den skall producera frukt i en slags metamorfos. Frukten ser ut som en kalk och beskrivs som ett grekiskt kärl för dryckesoffer som gradvis blir vidare för att sedan smalna av och därefter åter bli vidare vid kanten. I texten nämns också Sideritis (en thékrydda) och vallmo (opium) som användes i mysteriekulterna för att framkalla transer. Översteprästens krona beskrivs alltså med ett flertal begrepp som anknyter till narkotiska preparat och transer, något som var logiskt i relation till de antika mysteriekulterna med sina orakel, invigningar och annat som hade att göra med transer och översinnliga tillstånd.

The high priest's mitre was the same that we described before, and was wrought like that of all the other priests; above which there was another, with swathes of blue embroidered, and round it was a golden crown polished, of three rows, one above another; out of which arose a cup of gold, which resembled the herb which we call Saccharus; but those Greeks that are skillful in botany call it Hyoscyamus. Now, lest any one that has seen this herb, but has not been taught its name, and is unacquainted with its nature, or, having known its name, knows not the herb when he sees it, I shall give such ,as these are a description of it. This herb is oftentimes in tallness above three spans, but its root is like that of a turnip (for he that should compare it thereto would not be mistaken); but its leaves are like the leaves of mint. Out of its branches it sends out a calyx, cleaving. to the branch; and a coat encompasses it, which it naturally puts off when it is changing, in order to produce its fruit. This calyx is of the bigness of the bone of the little finger, but in the compass of its aperture is like a cup. This I will further describe, for the use of those that are unacquainted with it. Suppose a sphere be divided into two parts, round at the bottom, but having another segment that grows up to a circumference from that bottom; suppose it become narrower by degrees, and that the cavity of that part grow decently smaller, and then gradually grow wider again at the brim, such as we see in the navel of a pomegranate, with its notches. And indeed such a coat grows over this plant as renders it a hemisphere, and that, as one may say, turned accurately in a lathe, and having its notches extant above it, which, as I said, grow like a pomegranate, only that they are sharp, and end in nothing but prickles. Now the fruit is preserved by this coat of the calyx, which fruit is like the seed of the herb Sideritis: it sends out a flower that may seem to resemble that of poppy. Of this was a crown made, as far from the hinder part of the head to each of the temples; but this Ephielis, for so this calyx may be called, did not cover the forehead, but it was covered with a golden plate, which had inscribed upon it the name of God in sacred characters. And such were the ornaments of the high priest. (Antiquities III 7:6)

Allt i Templet var en bild av universum

I beskrivningen av Mose kult använder sig Eupolemus och Artapanus också av begrepp från den babyloniska kulturen och de grekiska naturfilosoferna i samband med beskrivningen av templet som i allt avbildade universum. Templet och universum var enligt Antiquities uppdelat i tre avdelningar, nämligen land, hav och himmel. Dessa företeelser (land, hav och himmel) var ursprungligen de sumeriska gudarna Ki, An och Nammu. De tolv bröden på bordet symboliserade månaderna, ljusstakens sju grenar var en bild av de sju planeterna. Förhänget bestod av fyra delar som illustrerade de fyra elementen jord, vatten, luft och eld. De tolv ädelstenarna på översteprästens dräkt var en illustration till zodiaken osv. Allt detta var ursprungligen babyloniska föreställningar som hade vandrat vidare till grekerna och till Alexandria.

Now here one may wonder at the ill-will which men bear to us, and which they profess to bear on account of our despising that Deity which they pretend to honor; for if any one do but consider the fabric of the tabernacle, and take a view of the garments of the high priest, and of those vessels which we make use of in our sacred ministration, he will find that our legislator was a divine man, and that we are unjustly reproached by others; for if any one do without prejudice, and with judgment, look upon these things, he will find they were every one made in way of imitation and representation of the universe. When Moses distinguished the tabernacle into three parts, and allowed two of them to the priests, as a place accessible and common, he denoted the land and the sea, these being of general access to all; but he set apart the third division for God, because heaven is inaccessible to men. And when he ordered twelve loaves to be set on the table, he denoted the year, as distinguished into so many months. By branching out the candlestick into seventy parts, he secretly intimated the Decani, or seventy divisions of the planets; and as to the seven lamps upon the candlesticks, they referred to the course of the planets, of which that is the number. The veils, too, which were composed of four things, they declared the four elements; for the fine linen was proper to signify the earth, because the flax grows out of the earth; the purple signified the sea, because that color is dyed by the blood of a sea shell-fish; the blue is fit to signify the air; and the scarlet will naturally be an indication of fire. Now the vestment of the high priest being made of linen, signified the earth; the blue denoted the sky, being like lightning in its pomegranates, and in the noise of the bells resembling thunder. And for the ephod, it showed that God had made the universe of four elements; and as for the gold interwoven, I suppose it related to the splendor by which all things are enlightened. He also appointed the breastplate to be placed in the middle of the ephod, to resemble the earth, for that has the very middle place of the world. And the girdle which encompassed the high priest round, signified the ocean, for that goes round about and includes the universe. Each of the sardonyxes declares to us the sun and the moon; those, I mean, that were in the nature of buttons on the high priest's shoulders. And for the twelve stones, whether we understand by them the months, or whether we understand the like number of the signs of that circle which the Greeks call the Zodiac, we shall not be mistaken in their meaning. And for the mitre, which was of a blue color, it seems to me to mean heaven; for how otherwise could the name of God be inscribed upon it? That it was also illustrated with a crown, and that of gold also, is because of that splendor with which God is pleased. Let this explication suffice at present, since the course of my narration will often, and on many occasions, afford me the opportunity of enlarging upon the virtue of our legislator. (Antiquities III 7:7)

Beskrivningen ovan av decani som en uppdelning i ”sjuttio planeter” härstammar från den hellenistisk-egyptiska astrologi som utvecklades från 300-talet fvt och framåt. I Liber Hermetis, en hermetisk astrologisk text på larin vars grekiska original enligt uppgift innehåller element som kan spåras tillbaka till tredje århundradet före vår tideräkning, beskrivs decani som en uppdelning av zodiaken i 36 delar. Författaren till den här delen av Antiquities hämtade tydligen inspiration till sin teologi från denna hermetiska lära. Moses hade ju också en koppling till den hellenistiska kulturen genom att han egentligen var den orfiske teologen Musaeus, som i sin tur var förbunden med Orfeus, Dionysos och Hermes.

Keruberna

I Antiquities beskriver man hur Salomo bygger sitt tempel, också här använder man sig av grekisk eller orfisk symbolik. I det allra heligaste fanns två keruber vars vingar skyddade arken, men ingen kan föreställa sig hur dessa såg ut. Numera har ju keruberna blivit så befästa i judisk och kristen föreställningsvärld att man i allmänhet förknippar dem med änglar. Men det är mycket möjligt att förebilden för keruberna var de bilder av den bevingade Eros som var vanliga under antiken. Hos Hesiodos var Eros den ofödda kraft som var verksam vid alltings tillblivelse (den s.k. kosmogoniske Eros), och det är möjligen därför som man i Antiquities säger att ingen kan beskriva kerubernas form eller utseende. Eros viktigaste kultplats var Thespiai i Boitien där det fanns två berömda Erosstatyer av Praxiteles respektive Lysippos, kanske var detta bakgrunden till de två statyerna i templet i den judiska historien.

He also dedicated for the most secret place, whose breadth was twenty cubits, and length the same, two cherubims of solid gold; the height of each of them was five cubits they had each of them two wings stretched out as far as five cubits; wherefore Solomon set them up not far from each other, that with one wing they might touch the southern wall of the secret place, and with another the northern: their other wings, which joined to each other, were a covering to the ark, which was set between them; but nobody can tell, or even conjecture, what was the shape of these cherubims. (Antiquities VIII 3:3)

Havet – den orfiske Ouranos

Salomon lät enligt Antiquities VIII gjuta en bassäng som symboliserade en hemisfär. Inom orficismen föreställde man sig ursprunget för universum som en sfär som delades upp i två halvor, som när man delar ett ägg. Fadern till allt var Aion, Kronos eller tiden som frambringade det ägg eller klot som var universum. När detta ägg delades eller sprack upp i två halvor bildade dess hemisfärer eller halvklot himmel respektive jord. I processen frigjordes samtidigt en okroppslig kraft, den ande som genomsyrar allt skapat. Detta var enligt vissa orfiker ursprunget för Fadern (himlen), Modern (jorden) och den förstfödde sonen (Phanes) som också var den Helige Anden. Enligt vissa uppfattningar var Fadern för alla gudar en personifiering av himlavalvet som kallades Ouranos, denne Ouranos var också vatten eller hav.

Salomo gjuter alltså ett hav som symboliserar Ouranos, som enligt orfikerna var himlen men samtidigt ett vatten. Tolv oxar bar upp denna bassäng, tre oxar riktades alltså i vardera av de fyra vindarnas riktning. De fyra vindarna var ett grekiskt begrepp och de personifierades och dyrkades som gudar under namnen Boreas, Notus, Zephyrus och Eurus. Den enda av dessa fyra Anemoi som inte nämns i Hesiodos teogoni eller i (kända) orfiska hymner är Eurus. De fyra vindarna symboliserades ofta av hästar, men i Antiquities bärs alltså havet av oxar som ju också var gamla heliga djur i både Egypten och på många andra håll.

Solomon also cast a brazen sea, whose figure was that of a hemisphere. This brazen vessel was called a sea for its largeness, for the laver was ten feet in diameter, and cast of the thickness of a palm. Its middle part rested on a short pillar that had ten spirals round it, and that pillar was ten cubits in diameter. There stood round about it twelve oxen, that looked to the four winds of heaven, three to each wind, having their hinder parts depressed, that so the hemispherical vessel might rest upon them, which itself was also depressed round about inwardly. Now this sea contained three thousand baths. (Antiquities VIII 3:5)

Den fantastiska vagnen och statyerna med tre ansikten

Det finns också en beskrivning av en mekanisk anordning som Salomo lät bygga som stod på eller vid pelare eller statyer och som hade bilder av ett lejon, en tjur och en örn på respektive sida. Själva anordningen verkar ha varit av en vagn med fyra hjul. Ursprunget till berättelsen om vagnen och tempelbygget var som jag tror den sumeriske fursten Gudeas som byggde en helig vagn och ett tempel.

He also made ten brazen bases for so many quadrangular lavers; the length of every one of these bases was five cubits, and the breadth four cubits, and the height six cubits. This vessel was partly turned, and was thus contrived: There were four small quadrangular pillars that stood one at each corner; these had the sides of the base fitted to them on each quarter; they were parted into three parts; every interval had a border fitted to support [the laver]; upon which was engraven, in one place a lion, and in another place a bull, and an eagle. The small pillars had the same animals engraven that were engraven on the sides. The whole work was elevated, and stood upon four wheels, which were also cast, which had also naves and felloes, and were a foot and a half in diameter. Any one who saw the spokes of the wheels, how exactly they were turned, and united to the sides of the bases, and with what harmony they agreed to the felloes, would wonder at them. However, their structure was this: Certain shoulders of hands stretched out held the corners above, upon which rested a short spiral pillar, that lay under the hollow part of the laver, resting upon the fore part of the eagle and the lion, which were adapted to them, insomuch that those who viewed them would think they were of one piece: between these were engravings of palm trees. This was the construction of the ten bases. He also made ten large round brass vessels, which were the lavers themselves, each of which contained forty baths; for it had its height four cubits, and its edges were as much distant from each other. He also placed these lavers upon the ten bases that were called Mechonoth; and he set five of the lavers on the left side of the temple which was that side towards the north wind, and as many on the right side, towards the south, but looking towards the east; the same [eastern] way he also set the sea Now he appointed the sea to be for washing the hands and the feet of the priests, when they entered into the temple and were to ascend the altar, but the lavers to cleanse the entrails of the beasts that were to be burnt-offerings, with their feet also. (Antiquities VIII 3:6)

Ovanstående beskrivning är inte så lätt att tolka och den kom inte heller med i Första Kungaboken 7, där resten av texten från Antiquities VIII hamnade i samband med att man skapade Tanak. Däremot dök den märkliga vagnen och varelserna med fyra ansikten och vingar senare upp i det första kapitlet av profeten Hesekiels bok.

Guden i Salomos tempel är Phanes

Låt mig sammanfatta vad författarna till den judiska historien skrev om Salomos tempel. Där fanns symboler för de fyra vindarna och zodiaken samt bilder av narkotiska växter och fruktbarhetssymboler. Salomo gjorde en modell av havet (Ouranos) som var en hemisfär och i hans tempel fanns solgudens vagn och statyer av bevingade varelser med fyra ansikten, nämligen lejon, tjur, örn och människa. Det är kanske lättare att förstå dessa symboler om man studerar en antik bild av den orfiske guden Phanes som också kallades Aion.

Här finns alla de attribut som beskrivs i Antiquities. Phanes är en bevingad varelse som omges av de fyra vindarna och zodiaken. Han står på en hemisfär och har en människas ansikte medan det finns ett lejonhuvud, ett örnhuvud och ett tjurhuvud på hans mage. Från Phanes skuldror sticker nymånens två horn upp. Phanes avbildas ibland med klövar.

Phanes. Reliefen finns i Galerie e Museo Estense, Modena, Italien.

First (I have sung) the vast necessity of ancient Chaos,
And Cronus, who in the boundless tracts brought forth
The Ether, and the splendid and glorious Eros of a two-fold nature,
The illustrious father of night, existing from eternity.
Whom men call Phanes, for he first appeared.
I have sung the birth of powerful Brimo (Hecate), and the unhallowed deeds
Of the earth-born (giants), who showered down from heaven
Their blood, the lamentable seed of generation, from whence sprung
The race of mortals, who inhabit the boundless earth for ever. (Orphic fragment)

I tidens begynnelse fanns enligt orfikerna endast Kaos. Från Kaos framträdde Kronos/Aion som i sin tur frambringade Etern och Eros/Phanes. Phanes kallas ibland nattens fader. Phanes föddes ur ett ägg som var ursprunget för hela kosmos. Phanes var både manlig och kvinnlig och han var Protogonus, den ”förstfödde”. Namnet Phanes betyder ”den som manifesterar” eller ”den som uppenbarar”. Phanes är också den lysande guden och en slags solgud. Han/hon beskrevs som en orm med tjur-, lejon- och människohuvud och med gyllene vingar. I orfiska sammanhang hade Phanes ibland ett vädurshuvud, ett tjurhuvud, ett ormhuvud och ett lejonhuvud. Orficismen var i sin tur tydligt inspirerad av den babyloniska teologin.

I hjärtat av den nya judiska religionen, i beskrivningen av Salomos tempel, fanns alltså den orfiske guden Phanes. Det här var förstås inte så konstigt, författarna till Antiquities fanns i Alexandria och denna stad var centrum för den hellenistiska kultur där orfiska spekulationer om zodiaken och mysterierna var högsta mode vid den här tiden.

Nya traditioner för Den sjunde och femtionde dagen

En ny religion måste ha fester och en kalender, det var ju prästerskapets uppgift i alla länder att hålla reda på vilka fester som skulle firas, vilka offer som skulle göras och när det skulle ske. I Rom hade man till exempel ett centralt prästkollegium som, under ledning av översteprästen som hade titeln Pontifex Maximus, bestämde över när, var och hur offer skulle ske. När Artapanus och Eupolemus skrev den judiska historien arbetade de tydligen med helt fria förutsättningar. Kulten i Jerusalem hade ju styrts av Alexander den stores arvingar i form av ptoleméer och seleukider och före dem av perserna, men nu skulle mackabéerna utforma en egen kult. Eupolemus och Artapanus klarade dock inte av att uppfinna något helt nytt, man utgick tydligen från makedoniernas (ptoleméernas och seleukidernas) sedvänjor där det som försoning för olika synder offrades lamm, oxar, baggar och getter.

CONCERNING THE FESTIVALS; AND HOW EACH DAY OF SUCH FESTIVAL IS TO BE OBSERVED.

1. THE law requires, that out of the public expenses a lamb of the first year be killed every day, at the beginning and at the ending of the day; but on the seventh day, which is called the Sabbath, they kill two, and sacrifice them in the same manner. At the new moon, they both perform the daily sacrifices, and slay two bulls, with seven lambs of the first year, and a kid of the goats also, for the expiation of sins; that is, if they have sinned through ignorance.

2. But on the seventh month, which the Macedonians call Hyperberetaeus, they make an addition to those already mentioned, and sacrifice a bull, a ram, and seven lambs, and a kid of the goats, for sins.

3. On the tenth day of the same lunar month, they fast till the evening; and this day they sacrifice a bull, and two rams, and seven lambs, and a kid of the goats, for sins. And, besides these, they bring two kids of the goats; the one of which is sent alive out of the limits of the camp into the wilderness for the scapegoat, and to be an expiation for the sins of the whole multitude; but the other is brought into a place of great cleanness, within the limits of the camp, and is there burnt, with its skin, without any sort of cleansing. With this goat was burnt a bull, not brought by the people, but by the high priest, at his own charges; which, when it was slain, he brought of the blood into the holy place, together with the blood of the kid of the goats, and sprinkled the ceiling with his finger seven times, as also its pavement, and again as often toward the most holy place, and about the golden altar: he also at last brings it into the open court, and sprinkles it about the great altar. Besides this, they set the extremities, and the kidneys, and the fat, with the lobe of the liver, upon the altar. The high priest likewise presents a ram to God as a burnt-offering. (Antiquities III 10:1-3)

Enligt Clemens av Alexandria (s. 134) bar man på grenar av palmer och andra träd i mysterierna. Eupolemus och Artapanus beskriver också denna sedvänja i samband med judarnas nya kult, men det är tydligt att det egentligen fortfarande är makedoniernas seder som beskrivs, precis som i föregående avsnitt om offren i den sjunde månaden.

4. Upon the fifteenth day of the same month, when the season of the year is changing for winter, the law enjoins us to pitch tabernacles in every one of our houses, so that we preserve ourselves from the cold of that time of the year; as also that when we should arrive at our own country, and come to that city which we should have then for our metropolis, because of the temple therein to be built, and keep a festival for eight days, and offer burnt-offerings, and sacrifice thank-offerings, that we should then carry in our hands a branch of myrtle, and willow, and a bough of the palm-tree, with the addition of the pome citron: . (Antiquities III 10:4)

Man beskrev också seden att offra turturduvor som ju av hävd var den symbol som förbands med kärleksgudinnan i form av till exempel Afrodite.

3. The sacrifices for sins are offered in the same manner as is the thank-offering. But those who are unable to purchase complete sacrifices, offer two pigeons, or turtle doves; the one of which is made a burnt-offering to God, the other they give as food to the priests. (Antiquities III 9:3)

Det verkar som om den sjunde dagen var helgad till solen och till tillbedjan av det Högsta hos fler än orfiker och pytagoréer. Seden att gå ut på den sjunde dagen och höja händerna till dyrkan av solen och de Högsta var tydligen spridd inom stora delar av romarriket och den förbjöds först i samband med kristendomens seger på 300-talet. Hos oss är ju också fortfarande den sjunde dagen solens dag, eller söndag. Men de nya judiska ledarna siktade i första hand på att avskilja sig från den hellenistiska omgivningen och att skapa en egen unik nationell identitet, därför kom lördagen och inte söndagen att bli deras sjunde och heliga dag. Ordet sabbat som beteckning för vilodagen kan spåras till Babylonien där Sapatta/sabatta betecknade fullmånen som var en fest- och/eller vilotidpunkt.

Den femtionde dagen - Festen till minne av uttåget ur Egypten

Eupolemus och Artapanus beskrev en fest som skulle firas i åminnelse av uttåget ur Egypten. Enligt min uppfattning hade det aldrig funnits något judiskt uttåg, det var en historia som man skapade utifrån den egyptiske historieskrivaren Manethos berättelser från omkring år 300 före vår tideräkning. Manetho berättade om ett folk som invaderade Egypten och satta upp en egen huvudstad i Avaris. Dessa främmande härskare kallade Manetho för hyksos.

Enligt den nya judiska historien hade judarna varit hyksos, de främmande härskare som fördrevs bort till Fenicien och Syrien. Men judarna hade knappast varit de främmande härskare som hade regerat Egypten mellan ca 1675 och 1575 fvt, och än mindre hade de firat hyksos fördrivning sedan 1500-talet före vår tideräkning. Eupolemus och Artapanus ville förstås skapa ett nytt och specifikt judiskt motiv för den nyårsfest som firades på våren i både Babylonien och på andra håll, och för detta ändamål valde man legenden om hyksos utdrivande ur Egypten. Enligt babylonisk sed hänvisar man också till en månkalender.

In the month of Xanthicus, which is by us called Nisan, and is the beginning of our year, on the fourteenth day of the lunar month, when the sun is in Aries, (for in this month it was that we were delivered from bondage under the Egyptians,) the law ordained that we should every year slay that sacrifice which I before told you we slew when we came out of Egypt, and which was called the Passover; and so we do celebrate this passover in companies, leaving nothing of what we sacrifice till the day following. The feast of unleavened bread succeeds that of the passover, and falls on the fifteenth day of the month, and continues seven days, wherein they feed on unleavened bread; on every one of which days two bulls are killed, and one ram, and seven lambs. (Antiquities III 10:5)

Man beskrev också en fest som skulle firas 50 dagar efter nyåret (festen för uttåget, numera påsk).

When a week of weeks has passed over after this sacrifice, (which weeks contain forty and nine days,) on the fiftieth day, which is Pentecost, but is called by the Hebrews Asartha, which signifies Pentecost, they bring to God a loaf, made of wheat flour, of two tenth deals, with leaven; and for sacrifices they bring two lambs; and when they have only presented them to God, they are made ready for supper for the priests; nor is it permitted to leave any thing of them till the day following. They also slay three bullocks for a burnt-offering, and two rams; and fourteen lambs, with two kids of the goats, for sins; nor is there anyone of the festivals but in it they offer burnt-offerings; they also allow themselves to rest on every one of them. Accordingly, the law prescribes in them all what kinds they are to sacrifice, and how they are to rest entirely, and must slay sacrifices, in order to feast upon them. (Antiquities III 10:6)

Festen på den femtionde dagen verkar komma från den agrikulturella kalender baserad på perioder om femtio dagar (pentecontad) som man också har funnit beskriven i Dödahavsrullarna från Qumran[37]. I en sådan kalender delas året in i sju perioder om femtio dagar. I slutet av varje år sätter man in ytterligare femton dagar för att få 365 dagar på året. Varje 50-dagarsperiod består av sju gånger sju veckor med en extra femtionde dag (atzeret) insatt i slutet. Kalendertypen är mycket gammal, den kan spåras tillbaka åtminstone till tredje årtusendet fvt i västra Mesopotamien och angränsande områden. Den avslutande femtondagarsperioden kallades shappatum/shabbatum av babylonierna och därifrån härstammar ordet sabbat som betecknar vilodagen i den judiska kalendern. Denna kalender användes i stor utsträckning av de olika kanaaneiska stammarna i Palestina.

Den liturgiska kalender som man återfunnit bland Dödahavsrullarna från Qumran är alltså en sådan ”pentecontad” kalender. I deras kalender finns religiösa fester var femtionde dag knutna till skördeåret, som Det nya vinets fest, Oljefesten, Det nya vetets fest osv. Den pentecontada kalendern har ingen anknytning till månens faser utan är en solkalender medan andra högtider, som nyåret enligt citatet från Antiquities III 10:5 ovan, verkar ha baserats på en månkalender. Den officiella judiska kalendern är ju också en babylonisk lunisolär kalender där årets månader har babyloniska namn.

Sex dagar skall du arbeta, men den sjunde dagen skall du upphöra med arbetet; även om det är plöjningstid eller skördetid skall du upphöra med arbetet. Du skall fira veckohögtiden, när du skördar det första av vetet, och likaså bärgningshögtiden vid årsskiftet. Tre gånger om året skall alla män hos dig träda fram inför Härskaren Herren, Israels Gud. Ty jag skall driva undan folken för dig och utvidga ditt område, och ingen skall hota ditt land när du drar upp tre gånger om året för att träda fram inför Herren, din Gud. (2 Mos 34:21-24)

Moses delar Röda havet i Alexanders efterföljd

Den nya judiska huvudfesten skulle alltså vara nyårsfesten vid tiden för vårdagjämningen, precis som fallet hade varit i Babylonien i åtminstone två tusen år. Men det nya judiska riket måste avsöndra sig från sina grannar, nyårsfesten skulle inte firas till kärlekens och det återuppståndna livets ära som man gjorde i Mesopotamien och Syrien, den skulle firas för att judarna var de hyksos som hade drivits ut ur Egypten på 1500-talet före vår tideräkning. När hyksos drevs ut ur Egypten och förföljdes bort mot Gaza och Fenicien tog man förstås landvägen, men Moses skall ha lett hebréerna genom Röda Havet. I Eupolemus och Artapanus judiska historia var detta ett under som bevisade att Gud hade valt ut judarna till sitt favoritfolk och att han utplånade den egyptiska hären för att skydda dem.

Förlagan till havet som delade sig hämtade man från legenderna om Alexander den store för vilken det Pamfyliska havet (Egeiska havet) skall ha delat sig för att släppa fram honom och hans trupper. Detta sågs som ett bevis för att Gud hade utsett Alexander till att störta persernas rike, vilket också beskrivs i Eupolemus och Artapanus historia i samband med berättelsen om hur Moses delade Röda Havet.

As for myself, I have delivered every part of this history as I found it in the sacred books; nor let any one wonder at the strangeness of the narration if a way were discovered to those men of old time, who were free from the wickedness of the modern ages, whether it happened by the will of God or whether it happened of its own accord; - while, for the sake of those that accompanied Alexander, king of Macedonia, who yet lived, comparatively but a little while ago, the Pamphylian Sea retired and afforded them a passage through itself, had no other way to go; I mean, when it was the will of God to destroy the monarchy of the Persians: and this is confessed to be true by all that have written about the actions of Alexander. But as to these events, let every one determine as he pleases. (Antiquities II 16:5)

Om vådan av att bära fram offer på det gamla sättet

Den judiska historien som blev Tanak/GT är full av berättelser om folkets synd och Herrens vrede som kan drabba dem om de inte lyder honom in i minsta detalj. Två av Arons söner bar till exempel fram fel sorts offer till altaret, inte sådant som Moses hade befallt utan den gamla sortens offer, och då brändes de till döds av en flammande eld som plötsligt tändes bland offergåvorna. Detta var naturligtvis en sedelärande berättelse som skulle lära judarna om vådan av att fortsätta att offra som man hade gjort tidigare och inte offra på det nya sätt som mackabéerna nu införde.

Now I shall speak of what we do in our sacred offices in my discourse about sacrifices; and therein shall inform men in what cases Moses bid us offer a whole burnt-offering, and in what cases the law permits us to partake of them as of food. And when Moses had sprinkled Aaron's vestments, himself, and his sons, with the blood of the beasts that were slain, and had purified them with spring waters and ointment, they became God's priests. After this manner did he consecrate them and their garments for seven days together. The same he did to the tabernacle, and the vessels thereto belonging, both with oil first incensed, as I said, and with the blood of bulls and of rams, slain day by day one, according to its kind. But on the eighth day he appointed a feast for the people, and commanded them to offer sacrifice according to their ability. Accordingly they contended one with another, and were ambitious to exceed each other in the sacrifices which they brought, and so fulfilled Moses's injunctions. But as the sacrifices lay upon the altar, a sudden fire was kindled from among them of its own accord, and appeared to the sight like fire from a flash of lightning, and consumed whatsoever was upon the altar.

7. Hereupon an affliction befell Aaron, considered as a man and a father, but was undergone by him with true fortitude; for he had indeed a firmness of soul in such accidents, and he thought this calamity came upon him according to God's will: for whereas he had four sons, as I said before, the two elder of them, Nadab and Abihu, did not bring those sacrifices which Moses bade them bring, but which they used to offer formerly, and were burnt to death. Now when the fire rushed upon them, and began to burn them, nobody could quench it. Accordingly they died in this manner. And Moses bid their father and their brethren to take up their bodies, to carry them out of the camp, and to bury them magnificently. Now the multitude lamented them, and were deeply affected at this their death, which so unexpectedly befell them. (Ant III 8:6-7)

Samma berättelse finns naturligtvis också i Tanak/GT.

Nadav och Avihu. Tillägg till offerlagarna
Arons söner Nadav och Avihu tog var sitt fyrfat, lade i glöd och strödde rökelse ovanpå och bar fram otillåten eld inför Herren, annan eld än han befallt. Då gick det ut eld från Herren och förtärde dem, så att de dog inför Herren. (3 Mos 10:1-2)

Inspiration från perserna och Zoroaster

De tio plågorna som drabbade Egypten

Idén till de tio plågor som genom Mose magi drabbade egyptierna i Andra Mosebok hämtade Eupolemus och Artapanus från zoroastrismens heliga skrift Avesta. Avesta är precis som Bibeln en samling texter som sattes ihop för att skapa en nationell religion, i fallet med Avesta verkar de persiska härskarna ha tagit över delar av Rig Veda och Manus lag från Indien för att sedan påstå att de hade uppenbarats av en persisk profet. På samma sätt tog de nya judiska härskarna över delar av Avesta och påstod att de hade uppenbarats av en judisk profet.

I den del av Avesta som behandlar myt och rituell renhet finns en beskrivning av olika plågor orsakade av ”Angra Mainuy”, den negativa principen eller kraften. Vissa av dessa plågor uppvisar en intressant likhet med de plågor som Herren låter drabba Egypten inför uttåget. I den zoroastriska texten finns även andra plågor och överensstämmelsen är inte total, men det finns ändå en ganska stor likhet. I både Moseboken och Avesta förekommer myggor, flugsvärmar, boskapspest, hagel/vinter/mörker, insekter som äter upp grödorna samt slutligen döden bland plågorna. I Fargard är det dock den negativa principen som skapar dessa plågor, medan det i Andra Mosebok är Herren som genom Moses straffar och plågar egyptierna.

Andra Mosebok	Vendîdâd - Fargard 1[38]
Den första plågan: allt vatten förvandlas till blod	Thereupon came Angra Mainyu, who is all death, and he counter-created by his witchcraft the serpent in the river and winter, a work of the Daevas [i.e., demons].
Den andra plågan: grodor
Den tredje plågan: myggor	Thereupon came Angra Mainyu, who is all death, and he counter-created by his witchcraft the stained mosquito.
Den fjärde plågan: flugsvärmar	Thereupon came Angra Mainyu, who is all death, and he counter-created by his witchcraft the fly Skaitya, which brings death to the cattle.
Den femte plågan: boskapspest	Thereupon came Angra Mainyu, who is all death, and he counter-created by his witchcraft the fly Skaitya, which brings death to the cattle.
Den sjätte plågan: bölder
Den sjunde plågan: hagel	Thereupon came Angra Mainyu, who is all death, and he counter-created by his witchcraft winter, a work of the Daevas.
Den åttonde plågan: gräshoppor	Thereupon came Angra Mainyu, who is all death, and he counter-created by his witchcraft the Bravara. [i.e., corn carrying ants]
Den nionde plågan: mörker	Thereupon came Angra Mainyu, who is all death, and he counter-created by his witchcraft winter, a work of the Daevas.
Den tionde plågan: egypternas förstfödda dödas.	Thereupon came Angra Mainyu, who is all death,

Det persiska spåret

Man använde sig alltså bland annat av den zoroastriska religionens urkund i form av Avesta när man skapade den nya judiska religiösa lagen. I samband med detta hittade man också på en historia om att den persiske kungen Kyros hade instiftat kulten i Jerusalem genom en förordning och genom att ge bidrag till uppbyggandet av templet. Denna historia finns i del XI av Antiquities och naturligtvis också i Tanak/GT i form av ett brev från Kyros där han befaller judarna i Babylonien att bege sig hem till Jerusalem för att bygga ett tempel till Kyros guds ära.

”Så säger Kyros, konung av Persien: Alla jordens riken har Herren, himlens Gud, givit mig, och han har ålagt mig att bygga ett hus åt honom i Jerusalem i Juda. De av er som tillhör hans folk — må er Gud vara med er — skall bege sig …”] (2 Krön 36:23)

Kyros låter judarna återvända hem
Under den persiske kungen Kyros första regeringsår ingav Herren — för att Herrens ord genom Jeremia skulle uppfyllas — Kyros tanken att sända ut en förordning, och han tillkännagav i hela sitt rike, både muntligt och skriftligt: ”Så säger Kyros, konung av Persien: Alla jordens riken har Herren, himlens Gud, givit mig, och han har ålagt mig att bygga ett hus åt honom i Jerusalem i Juda. (Esr 1:1-2)

Historien i Esras och Nehemjas böcker lyder som följande. År 539 fvt hade den persiske kungen Kyros erövrat Babylonien och han gav då tillåtelse till de judar som hade varit deporterade dit att återvända till Palestina. Ett försök att upprätta någon form av centraliserad maktutövning, symboliserad av templet i Jerusalem, gjordes av den nyinsatte persiske ståthållaren Serubbabel som tillika var sonsonsson till den siste judiske kungen. Men de människor som kom tillbaka efter sextio eller sjuttio års bortavaro och krävde rätt till land och utkomst sågs inte med blida ögon av dem som redan bodde där. Arbetet med templet hade därför tydligen runnit ut i sanden med tiden, och judarna hade mer eller mindre börjat assimileras i de olika stammar och folkslag som fanns i området.

Omkring åttio år senare, ca 457 fvt i Artaxerxes I sjunde regeringsår, skedde ett nytt uppbrott av judar från Babylonien under ledning av en man vid namn Esra. Han var utsänd av konungen och hans sju rådgivare för att undersöka förhållandena i Juda och Jerusalem med ledning av sin Guds lag. Kungen skickade silver, guld och pengar som gåva åt Israels Gud som har sin boning i Jerusalem. Esra skulle också ta med sig allt silver och guld som han fick i hela provinsen Babylonien och de frivilliga gåvor som folket och prästerna skänkte till Guds hus i Jerusalem. (Esr 7:12-7:15)

I Artaxerxes I tjugonde regeringsår, ca 444 fvt, utsågs en man vid Nehemja till ståthållare över provinsen Juda. (Nehemja 5:14) Han arbetade tydligen i borgen i Susa som var centrum för imperiet och han var nära medarbetare till kungen. Nehemja hade till uppgift att befästa imperiets ställning, symboliserat genom återuppbyggnaden av muren runt Jerusalem. Han skulle fortsätta det arbete med att inför lagar och beskattning osv. som Esra hade påbörjat.

Bland återvändarna ingicks tydligen många äktenskap mellan judar och kvinnor från andra folk och stammar. Esra och Nehemja startade en etnisk rensning och framtvingade upplösningen av alla blandäktenskap med stöd i sin Guds lag. Esra talade om för dem att de varit trolösa mot Gud genom att gifta sig med främmande kvinnor och på det sättet hade de ökat Israels skuld, och kvinnorna och barnen sändes utan pardon iväg (Esr 10:44).

Det fanns både ett yttre hot genom grannfolkens motstånd mot de nya återvändarna och ett inre genom att de själva var missnöjda med de villkor som rådde i det nya landet. De andra folken i området anföll och saboterade arbetet och det fanns också stora inre motsättningar. (Neh 4 och 5). Det krävdes krafttag, men Esra och Nehemja kom från centrum av en stormakt som var känd för mönstergill organisation och som klarade av att hålla ihop ett imperium från Egypten till Indus, nog skulle de finna på råd för att få fart på den persiska kulten i Jerusalem. Esra hade ju fått ett uppdrag av kung Artaxerxes, han skulle utöva sin guds lag och sin kungs lag.

Allt vad himlens Gud befaller skulle omsorgsfullt göras så att vreden inte drabbade konungen (Artaxerxes) och hans söners rike. … Var och en som inte levde efter Esras Guds lag och konungens lag skulle dömas med största sorgfällighet: till dödsstraff, till prygel, till böter eller till fängelse.” (Esr 7:23-7:26)

Det som jag har kallat ”det persiska spåret” i mina böcker var tydligen ett sätt för Eupolemus och Artapanus att visa att den judiska religionen i Jerusalem hade instiftats av persernas kung Kyros. Man använde också den zoroastriska Avesta för att skapa renhetslagar för den nya judiska religionen. Historien om hur Esra, Nehemja och Serubbabel införde Kyros religion i Jerusalem var ett sätt att skapa en förebild för mackabéernas införande av sin egen nya religion. Anledningen till att man påstod att den judiska religionen var persernas zoroastrism var antagligen dels ett försök att distansera sig från den dominerande grekiska kulturen, och dels ett sätt att liera sig med ett vid det här laget mytiskt persiskt imperium.

I landet Kommagene, som låg i nuvarande östra Turkiet, använde den nya kungaätten på ett liknande sätt perserna för att legitimera sin maktposition. Kommagene behärskades från 200-talet fvt av en inhemsk dynasti som åberopade släktskap med de persiska kungarna. Till skillnad från de nya härskarna i Judéen försökte man dock skapa en sammansmältning av den grekiska och persiska kulturen i Kommagene, men i övrigt genomgick de två länderna en mycket likartad utveckling. Det finns en dokumentation av kulten i Kommagene i form av inskrifter i Arsameia som härstammar från mitten av århundradet före vår tideräkning och som uppvisar anmärkningsvärda likheter med delar av den judiska historien. Visserligen är dessa inskrifter betydligt yngre än Eupolemus och Artapanus judiska historia, men jag tror ändå att kulten i Kommagene i sig var äldre och utgjorde ett av underlagen för den nya judiska historien. Det var alltså i så fall bland annat från Kommagene som det mackabeiska partiet fick idén att påstå att perserna hade instiftat den judiska religionen.

Kommagenes kung Antiochos i anlade ett tempel och kultcentrum i Arsameia samt en gravanläggning för kulten av honom själv och hans far på berget Nemrud. Kungen ville att berget skulle bli centrum för den religion som han avsåg att instifta. Denna religion skulle förena den grekiska och persiska kulturen genom att identifiera de grekiska gudarna med de persiska. På berget Nemrud reste Antiochos fem monumentala statyer.

· Zeus som också var Oromasdes eller Ahura Mazda.

· Apollon som identifierades med Mithra, Helios och Hermes.

· Herakles, Artagnes eller Ares.

· Fruktbarhetsgudinnan Tyche som personifierade landet Kommagene.

· Kung Antiochus själv som en levande gud och jämbördig med gudarna. Hans staty uppvisar tydligen stor likhet med Apollon/Mithra.

I inskriptioner på statyernas baksida beskrivs den nya religionen med sin lag, sin persiska prästdräkt och sina högtidsdagar som skulle vara kungens födelsedag respektive kröningsdag. Födelsedagen inföll tydligen i december/januari, kanske var det vintersolståndet vilket historiskt sett hade varit alla frälsares och solgudars födelsedag eller ”trettondagen” som skulle kunna vara dagen för Antiochus epifani. Kungarna i området sågs som inkarnationer av gudar och tog sig namn som Mithridates efter guden Mithras eller Epifanes för att markera sin ställning som upplyst eller manifesterad gud. Inom kristendomen annekterades så småningom trettondagen för de tre vise männens besök. Epifania eller trettondagen firades dock ursprungligen inom kristendomen till minne av Kristi framträdande i världen och hans dop, vilket verkar vara en efterapning av de hedniska kungarnas och gudamänniskornas invigningar och framträdande.

Antiochos i framställs genom sin staty på berget Nemrud som en inkarnation eller epifani av Mithras/Apollon. Varje gud skänkte en gåva till Kommagenes folk, Mithras gåva var petroleum eller nafta. Det finns också statyer och inskrifter på kultplatsen på berget Nemrud med astronomisk betydelse, vilket också förekom i Mithras helgedomar. Kungahuset i Kommagene verkar alltså ha varit invigda i Mithras mysterium.

När man läser Antiochos instiftningstexter framstår likheten med Mose lag som mycket stor. Den religion som han skapade var förstås inte en helt ny uppfinning, den vilade på en persisk grund precis som delar av Tanak/GT. När man sedan jämför med Antiquities framstår likheterna som ännu tydligare eftersom den astronomiska symboliken beskrivs mer explicit där än i Gamla Testamentet. Identifieringen med perserna och assyrierna som finns i Antiquities är mer logisk i samband med Antiochus som ju hävdade att han hade både persiskt och grekiskt påbrå.

Antiochos beskriver en grupp av präster som tagits åt sidan för att utföra riterna i alla kommande generationer. Det har avsatts byar från vilka inkomsten skall användas för att hålla kulten igång. Prästerna skall utföra offerriterna iklädda persiska dräkter.

On the birthdays which I have established forever as monthly and annual festivals of the gods and of my own person, throughout the whole year he shall, himself decently garbed in Persian raiment, as my benefaction and the ancestral custom of our race have provided, crown them all with the gold crowns which I have dedicated as the sacred honours due the deified ancestors; and out of income from the villages, which I have designated for the sacred honours of the heroic race, he shall offer on these altars rich additional offerings of incense and aromatic herbs, and also splendid sacrifices in honour of the gods and in my honour, in worthy wise setting up sacred tables with appropriate foods and filling jars from the winepress with precious drink (that is, wine mixed with water).[39]

Denna kast av präster överensstämmer helt med dem som kallas leviter i Gamla Testamentet. Precis som i Antiochus lag finns det en organisation i Gamla Testamentet med speciella byar och städer som skall avsättas för leviternas underhåll. Den persiska prästdräkten med tunika och turban i överdådiga färger och material beskrivs också i detalj i Bibeln.

Leviternas städer och betesmarker
Herren talade till Mose på Moabs hedar, vid Jordan, mitt emot Jeriko: Befall israeliterna att av den egendom som de har tilldelats avskilja städer åt leviterna att bo i. Ni skall också ge leviterna betesmark kring städerna. De skall bo i städerna och använda betesmarkerna för den boskap de äger, för alla sina djur. (4 Mos 35:1-3)

Dessa plagg skall de göra: bröstväska, efod, kåpa, mönstrad tunika, turban och bälte. De skall sy heliga dräkter åt din bror Aron och åt hans söner, så att de kan vara mina präster. Till dessa dräkter skall de använda guld, violett, purpurrött och karmosinrött garn och fint lingarn. (2 Mos 28:4-5)

Antiochus föreskriver att man skall servera vin blandat med vatten vid de stora festerna på hans kultplatser, denna föreskrift finns också i Andra Mackabeerboken i Bibeln.

Oblandat vin är skadligt att dricka, och likaså vatten; men liksom vin blandat med vatten rentav blir en välsmakande dryck, så beror det också på framställningskonsten om de som får skriften i sin hand skall läsa den med välbehag. Och därmed slutar jag. (2 Mack 15:39)

Antiochus föreställde sig sin religion som en öppen och universell kult, i likhet med mysteriet i Eleusis. Man skulle välkomna både infödda och främlingar. Alla skulle fritt få ta del av de gåvor som gavs för att fira förbundet mellan gudarna och folket i Kommagene. I Antiochus inskriptioner beskrivs en kultmåltid som har stora likheter med den kristna nattvarden men som naturligtvis är en beskrivning av sakramenten i en mysteriekult.

He shall hospitably welcome the whole of the assembled people, both the native and the foreigners who stream hither, and he shall provide for the common enjoyment of the feast by the assembled multitudes, in that, as is the custom, he shall take for himself a portion, as a gift in honour of the priestly office, and then distribute the rest of my benefaction to the others for their free enjoyment, so that during the holy days everyone may receive a never failing sustenance and may thus be able to celebrate the festival without running the risk of malicious calumny.[40]

I Tanak/GT talas det om invandrare och infödda som skall fira festerna tillsammans. I Andra Mosebok kräver man dock att invandraren först skall omskäras innan han får delta. Anvisningarna i Fjärde Mosebok liknar kanske mer Antiochus intention, här nämns i alla fall inte omskärelsen. Det är en eldskult som beskrivs i Moseböckerna, Antiochus kult var också en sådan persisk kult av elden.

Om någon invandrare som bor hos dig vill fira påsk till Herrens ära måste alla manliga medlemmar av hans familj omskäras. Sedan kan han delta i högtiden, och då skall han räknas som en infödd. Men ingen oomskuren får äta av påskoffret. (2 Mos 12:48)

Och om någon invandrare som bor hos dig vill fira påsk till Herrens ära, skall han göra det enligt den stadga och det bud som gäller för påsken. En och samma stadga skall gälla för er alla, för invandraren likaväl som för den infödde. (4 Mos 9:14) Och när en invandrare eller en tillfällig besökare nu eller i framtiden vill offra ett eldoffer, en lukt som gör Herren nöjd, skall han göra på samma sätt som ni. (4 Mos 15:14)

De heliga kärlen eller dryckeskalkarna är viktiga för ritualen i Kommagene. Festen var en slags nattvard där vin delades ut. Antiochus hade också valt ut sångare och musiker som skulle vara befriade från skatt i alla generationer.

The drinking cups, which I have dedicated, are to be used by them as long as they remain in the holy place and participate in the general assembly for the feast. The group of musicians whom I have chosen for the purpose and those who may later be consecrated, their sons and daughters, and also their descendants shall all learn the same art and be set free from the burden of every other responsibility; and they are to devote themselves to the observances which I have established to the end, and without any evasion are to continue their services as long as the assembly requests it. No one, no king or ruler, no priest or official shall ever make slaves of these hierodules, whom I have, in accordance with the divine will, consecrated to the gods and to my own honours, or their children or the descendants of their children, who shall continue their family to all later time; he shall neither enslave them to himself nor alienate them to anyone else in any way, nor injure one of them, nor deprive him of this ministry; but the priests shall take care of them, and the kings, officials, and all private persons shall stand by them, and the favor of the gods and heroes will be laid up for them as a reward for their piety.[41]

Precis som i Antiochus text är de heliga kärlen speciellt omnämnda i Bibeln. Liksom hos Antiochus är sångarna en viktig del av riten i Tanak/GT, även här är de befriade från pålagor.

En del av dem hade hand om de kärl som användes vid gudstjänsten. De skulle räkna dem både när de ställde in dem och när de tog ut dem. Andra skulle ta hand om de vanliga kärlen och helgedomens övriga kärl och ha uppsikt över mjölet, vinet, oljan, rökelsen och de välluktande kryddorna. Några av prästerna hade till uppgift att tillreda den välluktande smörjelsen. (1 Krön 9:28-30)

Allt vad himlens Gud befaller skall omsorgsfullt göras för hans tempel, så att vreden inte drabbar konungens och hans söners rike. Och vi kungör för er att varken skatt, avgifter eller tull skall läggas på någon präst, levit, sångare, dörrvaktare eller tempeltjänare eller någon annan som gör tjänst i detta Guds hus. (Esr 7:23-24)

En kung med namnet Antiochus nämns i Andra Mackabeerboken när han skall fira det heliga bröllopet, men dödades av gudinnans prästerskap. Den Antiochus som man talar om i Mackabeerböckerna är Antiochus Epifanes IV som mackabéerna gjorde sig fria från 164 fvt. Han påstås ha trängt in i ett tempel i Persien där gudinnan dyrkades. På något underligt sätt är gudinnans präster verktyg för ”vår” gud och de dödar kungen. Men mitt i förvirringen förmedlar man dock i Andra Mackabeerboken en berättelse som innehåller många element från Antiochus tempelinvigningsfest. Nafta eller petroleum var ju en viktig ingrediens i Antiochus kult, det var en gåva från Guden Mithras. I Andra Mackabeerboken finns en beskrivning av bakgrunden till tempelinvigningsfesten, här är nafta en substans som används för rening genom eld. Den persiska kulten var en eldskult och även i Bibeln skall elden alltid hållas brinnande på altaret.

När härskaren kom till Persien, följd av en här som tycktes oövervinnelig, blev de nerhuggna i Nanaias tempel, sedan de överlistats av gudinnans prästerskap. Antiochos kom till platsen med sitt följe av vänner under förevändning att fira bröllop med gudinnan, detta för att kunna lägga beslag på de stora rikedomarna som en hemgift. Prästerna lade fram skatterna, och Antiochos gick med några få följeslagare in på helgedomens område. Men så snart han hade gått in i templet stängde prästerna det, öppnade lönnluckan i kassettaket och vräkte ner stenar, som drabbade härskaren med åskans kraft. Kropparna höggs i stycken, och de avhuggna huvudena kastades ut till folket utanför. Lovad i allt vare vår Gud, som prisgav helgerånarna!

När vi nu skall fira templets rening den tjugofemte kislev har vi ansett det lämpligt att underrätta er, för att också ni skall kunna fira dessa dagar som en lövhyddefest och som en fest för den eld man fann då Nehemja bar fram offer, sedan han hade byggt upp templet och altaret. När våra fäder skulle föras bort till Persien tog nämligen den tidens fromma präster i hemlighet eld från altaret och placerade den i ett hålrum nere i en uttorkad brunn, där de gömde den på ett sådant sätt att ingen skulle kunna finna stället.

Men sedan många år hade gått blev enligt Guds vilja Nehemja utsänd av den persiske kungen. Han uppdrog åt ättlingarna till de präster som hade gömt elden att hämta den. De kom tillbaka och bedyrade att de inte kunde finna någon eld utan bara en tjock vätska. Då befallde han dem att ösa upp och komma dit med en del av den. När allt som behövdes för offret hade staplats upp befallde Nehemja prästerna att stänka vätskan över veden och det som låg på den. De gjorde så, och en stund förflöt. Då lyste solen fram genom molntäcket, som dittills hade skymt den, och till allas häpnad flammade det upp en stor eld. Medan offret förbrändes bad prästerna en bön, som alla de närvarande deltog i. Jonatan ledde bönen; de andra stämde in, och med dem Nehemja. (2 Mack 1:13-23)

Men när offergåvorna hade förbränts befallde Nehemja att det som fanns kvar av vätskan skulle hällas över några stora stenar. När detta skedde slog det upp en låga, men den slocknade när skenet från altaret träffade den. Då saken blev allmänt känd berättade man också för kungen i Persien att vätskan hade kommit i dagen på den plats där de bortförda prästerna gömt elden, och att Nehemja och hans män sedan hade använt den för att rena offergåvorna. När kungen hade undersökt saken lät han inhägna platsen och förklarade den helig. Han delade också ut stora summor åt dem han ville visa sin välvilja. Nehemja och hans män kallade ämnet nefthar, vilket betyder rening, men de flesta kallar det nafta. (2 Mack 1:13-23, 1:31-36)

Delar av Tanak/GT innehåller alltså en direkt kopia av kung Antiochus av Kommagenes religion. Han avsåg att skapa en självförsörjande förfäderskult enligt exempel från bland annat Egypten, och han trodde att hans egna ättlingar och ättlingarna till hans prästerskap och sångare skulle fortsätta att leva under hans lag och fira hans fester till evig åminnelse av honom och till evig nytta för dem själva. Han avsåg att se till att hans land skulle bli ett evigt Gudsrike och han ansåg att dyrkan av förfäderna och deras gudar ledde till välfärd och framgång.

A noble example of piety, which it is a matter of sacred duty to offer to gods and ancestors, I have set before the eyes of my children and grandchildren, as through many other, so too through this work; and I believe that they will emulate this fair example by continually increasing the honours appropriate to their line and, like me, in their riper years adding greatly to their personal fame.

For those who do so I pray that all the ancestral gods, from Persia and Macedonia and from the native hearth of Kommagene, may continue to be gracious to them in all clemency. And whoever, in the long time to come, takes over this reign as king or dynast, may he, if he observes this law and guards my honour, enjoy, through my intercession, the favor of the deified ancestors and all the gods. But if he, in his folly of mind, undertakes measures contrary to the honour of the gods, may he, even without my curse, suffer the full wrath of the gods.[42]

Kulten i Kommagene skulle tillförsäkra Antiochos och hans efterkommande välstånd. Om någon skulle komma på idén att göra något som missgynnade gudarna skulle han drabbas av deras vrede. På samma sätt var kulten i Jerusalem enligt Esra instiftad för att tillförsäkra trygghet i den persiske kungen och hans söners rike och den som överträdde lagen skulle avrättas genom att korsfästas på en bjälke från hans eget hus som därefter skulle förvandlas till en grushög.

Vad prästerna i Jerusalem uppger att de behöver, ungtjurar, baggar och lamm till brännoffer åt himlens Gud, vete, salt, vin och olja, det skall utan försumlighet ges åt dem varje dag. Så skall de kunna bära fram offer åt himlens Gud och be för konungens och hans söners liv. Vidare befaller jag att om någon överträder denna förordning skall en bjälke brytas loss ur hans hus och han skall hängas upp, fastnaglad vid den, och hans hus skall bli en grushög. Må den Gud som har låtit sitt namn bo i detta tempel i Jerusalem slå ner varje konung eller folk som vågar överträda förordningen och förstör templet! Jag, Dareios, har själv givit befallningen, må den utföras med största sorgfällighet!” (Esr 6:9-12)

Grundval nr 7: Ett styrelseskick - teokrati

De tolv (tio) stammarna

Den judiska historien i Antiquities i-XII utformades i första hand som ett politiskt dokument som skulle användas när man skapade den nya judiska staten. Genom att man använde Berossos kaldeiska historia fick man en förebild för hur ett landområde kunde organiseras. Sumerernas städer växte fram runt de stora templen, och templen var i sin tur jordiska avbilder av gudarnas himmelska boningar. Man såg stjärnhimlen som ett enda stort land eller område som dominerades av olika konstellationer som i sin tur var boningar för gudar, denna uppfattning utvecklades så småningom till den babyloniska zodiaken. Varje stad i Sumer var huvudort för en viss gud, och på detta sätt var det jordiska området en avspegling av det himmelska. Sumerernas efterföljare, som akkadier och babylonier, tog över de sumeriska gudarna och metaforerna och den babyloniska staden Babel byggdes efter en plan som hade sin förebild i Sumer och på himlavalvet. Varje tempelområde var en avbild av en del av himlavalvet och varje tempel motsvarade en gud och en konstellation eller himlakropp.

Denna metafor kom också in i den nya judiska historien genom att Jakobs tolv söner var de tolv stjärnbilderna i den babyloniska zodiaken, vilket man kan se om man jämför beskrivningen av sönerna i 1 Mos 49 och den babyloniska stjärnkartan i Mul Apin. Från dessa tolv mytologiska män skulle alla judar härstamma. Den här idén verkar ha kommit från Artapanus som beskrev hur Egypten delades in i tre gånger tolv områden efter de tolv delarna i zodiaken. Förebilden till att dela in landet i just tolv områden och tolv stammar hämtades antagligen från Berossos beskrivning av Sumer och den babyloniska zodiaken. En inspiration fanns också i intresset för zodiaken inom den alexandrinska filosofi som numera kallas hermetism och man säger uttryckligen i Antiquities III 7:7 att de tolv stenarna på översteprästens bröstplatta, och därmed de tolv stammarna, var månaderna i det som grekerna kallar zodiaken.

I Antiquities V (Josua 6 och framåt i Tanak/GT) beskrivs hur Josua och hebréerna besegrade kananéerna och hur man delade in Kanaan i tolv områden efter de tolv judiska stammarna. Genom den här historien påstod man alltså att judarna hade varit herrar över hela Kanaan en gång i tidernas begynnelse och man beskrev en struktur som man menade att det judiska folket skulle delas in i. Att nationer skulle vara indelade i stammar var en vanlig uppfattning som man kunde finna stöd för på många olika håll men den direkta inspirationen till att dela in judarna i stammar och knyta varje stam till en mytisk förfader tror jag hämtades från Kleisthenes omorganisation av Aten på 500-talet fvt. Det här är kanske svårt att tro när man vet att de nya judiska härskarna med all makt försökte avskilja sig från det hellenistiska seleukidiska riket, men man måste också komma ihåg att Antiquities skapades av helleniserade judar i den grekiska staden Alexandria.

Kleisthenes statsreform, som genomfördes ca 510 fvt, kom att bli starten för den atenska demokratin som till och från existerade fram till det att Alexander den stores efterföljare Antipater kom till makten efter Alexanders död år 323 fvt. De följande hellenistiska kungarna och så småningom romarna kom att föra fram oligarkier och monarkier av olika slag. Kleisthenes hade däremot tydligen som mål att bryta aristokraternas makt över stadsstatens politiska liv, och hans nyordning grundades på territoriella principer. Han ersatte de fyra gamla stammarna som byggde på släkttillhörighet med tio nya stammar som baserades på geografisk fördelning. För att ge de nya enheterna en religiös förankring tilldelades de som grundare var sin lokal hero eller gudomlig hjälte genom sanktion från helgedomen i Delfi. Alla medborgare, det vill säga vuxna fria män som kunde bevisa sitt medborgarskap genom att de var antecknade i de officiella födelseregistren, fick rätt att delta i politiken. Genom att man noggrant bestämde de olika områdenas gränser fick de tio stammarna ungefär lika många medborgare.

Jag menar alltså att författarna till Antiquities utgick från historien om Kleisthenes reform när de skapade en stamstruktur för det nya judiska riket. Om man levde i Alexandrias hellenistiska kultur tillhörde historien om Atens demokrati säkert allmänbildningen. Det finns också referenser till den grekiske historikern Herodotos i Antiquities, och Herodotos berättade om Kleisthenes politiska reform. Reformen beskrevs vidare i Aristoteles bok om Atens konstitution och även om man inte nämner Aristoteles i Antiquities är det troligt att de som skulle skapa en ny konstitution för det nya judiska riket studerade hans bok. Aristoteles nämner också att tolv stammar egentligen hade varit mer logiskt än tio, detta hade blivit resultatet om man hade delat in de existerande fyra stammarna efter de tre nya geografiska områdena. Detta hade dock gjort att man hade blivit kvar vid den gamla uppdelningen av Atens befolkning i tolv trittyer, och därmed hade man inte fått den eftersträvade blandningen av stammarna till stånd.

I stamstrukturen i den nya judiska konstitutionen valde man alltså en geografisk indelning och tolv olika stammar. Alla judar tillhörde dock samma nation, de var hebréer som härstammade från Heber som var ättling till Noas son Sem. Detta var en spegelbild av atenarna som tillhörde en av tio stammar men som alla var medborgare i Aten som hade grundats av en mytisk gudason och kung under beskydd av gudinnan Athena. Det faktum att Jakobs söner är tio men sedan utökas med Rakels två söner Manasse och Efraim till att bli tolv stycken (Antiquities II 8), avspeglar sannolikt den mentala övergången från att beskriva det judiska landet med modell från Atens tio stammar till de tolv tecknen i den babyloniska zodiaken som beskrivs i Första Mosebok kapitel 49. I Josuas bok är dock stammarna helt plötsligt bara tio igen (Jos 22:13-14).

Att man använde de gamla grekiska stadsstaterna som förebild kan också vara orsaken till att man definierade medborgare som omskurna män. I de grekiska staterna måste man ju som sagt vara en vuxen man och finnas i medborgarregistret för att räknas som medborgare. Något sådant register fanns kanske inte i Jerusalem som hade lytt under olika främmande imperier i hundratals år eller också ville man utesluta vissa grupper från de medborgerliga rättigheterna. Man valde i alla fall ett annat sätt att urskilja vilka som var medborgare. I de grekiska staterna var kvinnor, barn och utlänningar inte medborgare, och samma sak etablerades i den nya judiska konstitutionen genom att medborgarskapet här byggde på den manliga omskärelsen. Judar som till exempel Artapanus som levde i Egypten hade kanske tagit efter den egyptiska seden med omskärelse och Herodotos hade ju också skrivit om omskurna fenicier och syrier i Palestina på 400-talet fvt. På 160-talet var det dock tydligen inga andra än judarna som praktiserade omskärelse i detta område, om de själva ens hade börjat göra det före mackabéernas maktövertagande år 153 fvt.

Det nya riket skall vara en aristokrati

Intresset för olika politiska styrelsesätt är tydligt i den nya judiska historien. I Antiquities I 4:2 sägs till exempel Nimrod, som var sonson till Noas son Ham, ha ändrat statsskicket till tyranni. En tyrann var en envåldshärskare i en grekisk stadsstat, ett exempel från den grekiska historien var Peisistratos som var tyrann i Aten på 600-talet. Under vandringen i öknen klagade israeliterna enligt Antiquities IV 1 på Moses och hans tyranni över dem. De bestämde sig därför att ta strid med kananéerna och bara underordna sig Gud som sin högste befälhavare. Men det gick naturligtvis illa för israeliterna när de avvek från Mose ledning.

I Antiquities IV sägs aristokratin vara den bästa styrelseformen. Eupolemus såg naturligtvis för sig en situation där han och de andra ledarna för befrielsekampen mot seleukiderna som aristokrater skulle styra ett folk som också skulle försörja dem genom tionden till templet. Men om man någon gång skulle utse en kung skulle det vara en judisk man som valdes från denna aristokrati.

Aristocracy, and the way of living under it, is the best constitution: and may you never have any inclination to any other form of government; and may you always love that form, and have the laws for your governors, and govern all your actions according to them; for you need no supreme governor but God. But if you shall desire a king, let him be one of your own nation; let him be always careful of justice and other virtues perpetually; let him submit to the laws, and esteem God's commands to be his highest wisdom; but let him do nothing without the high priest and the votes of the senators: let him not have a great number of wives, nor pursue after abundance of riches, nor a multitude of horses, whereby he may grow too proud to submit to the laws. And if he affect any such things, let him be restrained, lest he become so potent that his state be inconsistent with your welfare. (Antiquities IV 8:17)

När Moses höll sitt sista tal inför judarna i Antiquities gav han dem en bok med deras lagar och konstitution. Moses hade alltså lämnat efter sig den judiska konstitutionen och den fanns återgiven i den judiska historien som numera återfinns i de första tolv böckerna i Antiquities. Antiquities beskriver den regeringsform som Moses hade lagt fram och judarnas rätta religiösa lag. (Antiquities IX 8:3-4). Här hänvisar man alltså inte till några judiska källor i form av de fem moseböckerna utan talar bara i allmänna ordalag om att Moses hade lämnat efter sig en bok med lagar och föreskrifter.

Även om indelningen av befolkningen i stammar inspirerades av Kleisthenes som utformade sin struktur för att skapa en direktdemokrati, hade Moses bestämt att aristokratin var den bästa regeringsformen. Men om judarna någon gång skulle komma att anse sig behöva en kung skulle han väljas bland judarna själva (Antiquities IX 8:17). Nu blev det ju också så enligt den nya judiska historien att judarna började längta efter att ha en kung, och den förste som utsågs till detta ämbete var Saul. Saul var enligt Antiquities ett exempel på faran med monarki, så snart en kung kommer till makten blir han en laglös tyrann eftersom han inte har någon som övervakar hans maktutövning (Antiquities VI 12:7). Det här kom man kanske fram till genom de bevis som hade skapats av seleukidernas och ptoleméernas makt- och krigshungriga kungar. Slutsatsen att monarki var förkastligt var logisk hos en lärd alexandrinsk jude på 160-talet fvt som till exempel Artapanus som kände till ptoleméernas envälde, eller hos Eupolemus som hade bevittnat seleukidernas maktutövning i Jerusalem och kanske också deltagit i Judas Mackabeus krig mot dem.

Faran med kungar bevisades enligt Eupolemus och Artapanus genom Saul från Kish, den förste kung som regerade efter den judiska aristokratins fall. Han hade till exempel slaktat tre hundra präster och profeter (Antiquities VI 12:7). Att Saul var son till Kish är säkert ett lån från Berossos babyloniska krönika. Kish var en forntida mesopotamisk stadsstat och en betydande sumerisk stad redan vid slutet av 3000-talet före vår tideräkning. Kish ansågs ha varit säte för den första kungadynastin efter syndafloden, och titeln ”kung av Kish” bars senare av prestigeskäl även av härskare i andra mesopotamiska stater. Att judarnas förste kung skulle ha varit från Kish (son till Kish) förklaras alltså av det faktum att historiens förste kung ansågs ha varit från Kish. I Antiquities och i Tanak/GT gör man dock Kish till en rik man som tillhörde Benjamins stam (1 Sam 9:1-2).

Sadducéerna – en helig prästkast

Den nya judiska historien skapades alltså i samband med mackabéernas kamp mot seleukiderna och mot andra judar som gjorde anspråk på makten i Jerusalem, som till exempel översteprästen Alcimus och hans parti. Den skapades som en del i en mycket medveten politisk propaganda för att mackabéerna och deras allierade skulle härska över judarna, och medlet för att nå den absoluta politiska makten var religionen. När man studerade Hammurabis lag kunde man se att han påstod sig vara utsedd av Shamash och alla andra babyloniska gudar och att han hotade alla som bröt mot lagen med att de skulle drabbas av gudarnas ovillkorliga vrede. I Avesta fanns de persiska härskarnas politik bevarad, de hotade med Ahura Mazdas förbannelse och med fördrivning från gemenskapen om man bröt mot de tabun av sexuell eller hygienisk art som framställdes i den zoroastriska lagen. Bland perserna, liksom i Mesopotamien, legitimerades härskarnas makt genom en symbiotisk makt över religionen, översteprästen var också i många fall härskare och i andra fall smordes härskaren till kung av översteprästen.

Grekerna härledde sin härstamning från gudar som Apollon och Proteus. De grekiska städernas existens motiverades genom att de hade grundats av olika gudar för att härbärgera deras kult i form av religiösa byggnader och offer. I Egypten var de gamla faraonerna också de högsta prästerna, Karnak var både den religiösa statshelgedom i det nya riket och en politisk centralpunkt där de olika härskarnas militära och politiska bedrifter beskrevs i bilder och monument. De nya makedoniska härskarna i Egypten efter Alexanders erövring tog också över gamla egyptiska bruk som till exempel seden med att farao och hans hustru skulle vara bror och syster. Kleopatra II som dog 115 fvt giftes till exempel ihop med sin ena bror år 174 fvt och förmäldes sedan med en andra broder år 145 fvt när den förste avled. På det sättet kunde makedonierna hävda att deras dynasti vilade på samma gudomliga utvaldhet och en lika ren ätt som de gamla egyptiska härskarnas.

Det är samma tankar om en speciell ras av härskare och behovet av att avskilja härskarna från kontakter med lägre stående befolkningsgrupper som genomsyrar den nya judiska religiösa lagen. Man avsåg helt klart att skapa en ny aristokrati i Jerusalem som skulle regera med samma argument för överhöghet som egyptier, perser, seleukider och ptoleméer hade använt. Varken Judas Mackabeus eller hans bror Jonathan blev kungar, den mackabeiska makten baserades på översteprästämbetet ända fram till Alexander Janneus (kung Jonathan) som regerade mellan 103 och 76 fvt. Simon Mackabeus och hans ättlingar utsågs dock till överstepräster för evärdlig tid, vilket i praktiken var början till en kunglig dynasti.

Man skapade alltså en härskande elit genom att påstå att den tillhörde en särskilt ren och helig ätt eller ras, många antika härskare påstod sig härstamma från mytiska grundare av städer och riken eller till och med från någon gud. Den härskande eliten var särskilt ren genom sin ras, men också genom de renande riter och stadfästningar av makten genom invigningar, smörjningar och annat som kulten tillhandahöll. Denna rituella renhet upprätthölls genom giftermål, i specialfallet kunde det högsta giftermålet bara ske mellan syskon som i Egypten. I det dagliga livet upprätthölls härskarnas överhöghet genom att de undvek direkt kontakt med lägre stående människor som påstods vara orena och genom att härskarna bar särskilda kläder, åt särskild mat och så vidare. I allmänhet var denna utvaldhet alltså också knuten till tjänst i kulterna i templen.

De nya judiska härskarna åberopade sannolikt sin släktskap med de mytiska kungarna David och Salomo, Davids rike hade ju enligt den nya judiska historien omfattat hela det område som mackabéerna gjorde anspråk på. Men de påstod sig också vara de sanna arvingarna till den förste översteprästen Sadok och till leviterna, den speciella prästkast som de beskrev i den nya judiska historien. Den nya judiska religionen och lagen hade ju som ett av sina huvudsyften att skapa separation och avskildhet, dels mellan den judiska befolkningen och de omgivande folken och dels mellan den härskande klassen och resten av den egna befolkningen. Det första syftet uppnåddes bland annat genom att grannfolk som moabiter, iduméer och kananéer i den nya judiska historien utmålades som resultat av incest och som oäktingar, som nationer som hade utsetts av gud att vara slavfolk, och som svekfulla och alltid ute efter att skada israeliterna. Judarna var det folk som var utvalda av Gud medan alla andra folk i området var vigda åt utplåning genom gudomlig befallning.

Syftet att skapa separation mellan härskarna i templet och den vanliga populasen uppnåddes genom att beskriva dem som förde fram den nya religionen som de rätta leviterna som var en speciell säd eller ras som hade utvalts att sköta tempeltjänsten och därmed också automatiskt fick den politiska makten och rätt att utkräva tionden och andra skatter/böter till templet. De nya mackabeiska översteprästerna hade ju makten över den judiska historien och religionen och kunde därigenom själva fritt bestämma vilka som var rena och utvalda och vilka som skulle stå utanför makten. De nya högtiderna i landet instiftades för att befästa den nya religionen genom att till exempel fira uttåget ur Egypten, som var något som man hade hittat på i samband med att man skapade den nya judiska historien. Högtiderna användes också för att framställa mackabéerna som folkets stora befriare och frälsare och för att påminna om Judas Mackabeus största segrar.

När mackabéerna påstod sig vara de enda som hade rätt att uppbära Sadoks ämbete stödde de sig inte bara på den förste som hade utsetts till överstepräst i Salomos tempel, utan också på hans förfader Pinechas som hade utrotat rasblandning och avgudadyrkan bland de gamla israeliterna på Mose tid. Pinechas var den som avvärjde Guds vrede när israeliterna hade dyrkat grannfolkens gudar. Det var en verkligt potent brygd som de nya härskarna hade kokat ihop, genom att de förde fram en helt ny men ändå urgammal historia var det svårt att motsäga deras anspråk, och om någon gjorde det kunde man visa i de ”gamla skrifterna” att alla avfall och uppror mot den gudomliga lagen hade tvingat Gud att straffa folket med en glödande vrede. Vem ville dra sådana faror över sig själv och sitt folk?

Mackabéerna stödde sig alltså på den rättfärdige Sadoks (Sædæk) utkorelse som den förste översteprästen i det första templet, och därifrån kommer sannolikt beteckningen sadducéer. Men de var också liksom Melkisedek (Melki sædæk, rättfärdighetens kung) överstepräster för ”Gud den högste”, till vilken till och med Abraham hade betalat tionde.

Sadducéerna (den förste översteprästen Sadoks arvtagare) var alltså en ny religiös, politisk och ekonomisk elit vars högsta skikt utgjordes av den mackabeiska klanen. Dessa sadducéer gynnade i första hand sig själva och sin egen grupp, och de höll sig avskiljda från resten av befolkningen genom att bara gifta sig inom sin egen klass. Sadducéerna förde en centraliserad och elitistisk politik, makten skulle ligga hos dem eftersom de kontrollerade templet i Jerusalem och översteprästämbetet. Jerusalem hade i deras historia utpekats som det av Gud utsedda maktcentrumet för det judiska riket, och mackabéerna, eller med en annan benämning sadducéerna, var härskare där. Sadducéerna var en gudomligt utsedd prästkast, de hade redan från tidernas begynnelse varit utsedda att värna Mose lag och de skulle för evigt härska över templet i Jerusalem. Det styrelseskick som Eupolemus och Artapanus hade sett för sig, nämligen aristokratin, kom i praktiken att bli en teokrati.

Grundval nr 8: En politik - vänner och fiender

Det finns en tydlig målbild inbyggd i Eupolemus och Artapanus judiska historia i Antiquities. Gud hade utsett Jerusalem till sin huvudstad och ett visst folk att härska där, och han hade föreskrivit vilka gränser deras land skulle ha. Dessa gränser omfattade betydligt mer än det närområde runt Jerusalem som mackabéerna först hade tagit makten över, tydligen hade man redan från början skapat sig en tydlig bild över hur stort det judiska landet skulle vara när kriget mot seleukider och grannfolk var över.

Kanaan

Det utlovade landet var Kanaan. Kanaan var en historisk benämning på det syrisk-palestinska kustområdet med historiskt sett betydande stadsstater som Tyros, Sidon och Byblos. Området hade periodvis kontrollerats av det faraoniska Egypten, Babylonien och Assyrien och efter Alexander den stores segrar ingick det i den hellenistiska maktsfären. I gamla inskriptioner från Fenicien kallade man sig kananéer och definierade sig till exempel som tyrier eller sidonier. Nu avsåg Mackabéerna tydligen att ta makten över detta område. Kanaan sades i den judiska historien vara Noas son Hams fjärde son som hade befolkat det land som nu kallades Judéen. Judarna var i stället avkomlingar till en annan av Noas söner, nämligen Sem som var stamfar till elamiter, assyrier, kaldéer (från vilka judarnas eller hebréernas stamfar Heber stammade), araméer och lydier.

Shem, the third son of Noah, had five sons, who inhabited the land that began at Euphrates, and reached to the Indian Ocean. For Elam left behind him the Elamites, the ancestors of the Persians. Ashur lived at the city Nineve; and named his subjects Assyrians, who became the most fortunate nation, beyond others. Arphaxad named the Arphaxadites, who are now called Chaldeans. Aram had the Aramites, which the Greeks called Syrians; as Laud founded the Laudites, which are now called Lydians. Of the four sons of Aram, Uz founded Trachonitis and Damascus: this country lies between Palestine and Celesyria. Ul founded Armenia; and Gather the Bactrians; and Mesa the Mesaneans; it is now called Charax Spasini. Sala was the son of Arphaxad; and his son was Heber, from whom they originally called the Jews Hebrews. (Antiquities I 6:4)

Kanaans ättlingar var länder och stadsstater som Sidon, Amathus på Cyperns södra kust och Arce i Libanon. Andra ättlingar var bland annat jebuseerna som ursprungligen hade bott i Jerusalem, amoreerna, sineerna (antagligen de som bodde i Sinai), samareerna (innevånarna i Samaria). Men dessa städer och länder hade hebréerna erövrat på grund av att Noas yngste son Ham hade råkat få se sin far naken. Noa hade förbannat Ham för denna kalamitet, medan han hade dragit ner välsignelser över de andra sönerna, alltså bland annat judarnas stamfar Sem.

The sons of Canaan were these: Sidonius, who also built a city of the same name; it is called by the Greeks Sidon, Amathus inhabited in Amathine, which is even now called Amathe by the inhabitants, although the Macedonians named it Epiphania, from one of his posterity: Arudeus possessed the island Aradus: Arucas possessed Arce, which is in Libanus. But for the seven others, [Eueus,] Chetteus, Jebuseus, Amorreus, Gergesus, Eudeus, Sineus, Samareus, we have nothing in the sacred books but their names, for the Hebrews overthrew their cities; and their calamities came upon them on the occasion following.

3. Noah, when, after the deluge, the earth was resettled in its former condition, set about its cultivation; and when he had planted it with vines, and when the fruit was ripe, and he had gathered the grapes in their season, and the wine was ready for use, he offered sacrifice, and feasted, and, being drunk, he fell asleep, and lay naked in an unseemly manner. When his youngest son saw this, he came laughing, and showed him to his brethren; but they covered their father's nakedness. And when Noah was made sensible of what had been done, he prayed for prosperity to his other sons; but for Ham, he did not curse him, by reason of his nearness in blood, but cursed his prosperity: and when the rest of them escaped that curse, God inflicted it on the children of Canaan. But as to these matters, we shall speak more hereafter. (Antiquities I 6:2-3)

Judarna var alltså av en annan stam är de andra innevånarna i Kanaan, de härstammade från Sem medan Kanaans övriga innevånare härstammade från Ham. Kanaan och alla städer och stater runt Jerusalem hade förbannats av Noa, medan judarna som var Sems avkomma skulle få lycka och framgång. Judarnas stamfar Abraham hade fått ta emot en profetia från Gud som talade om för honom att hans avkomma skulle lida i Egypten i fyrahundra år, men att de därefter skulle besegra innevånarna i Kanaan i krig och besätta deras land och deras städer.

And God commended his virtue, and said, Thou shalt not however lose the rewards thou hast deserved to receive by such thy glorious actions. He answered, And what advantage will it be to me to have such rewards, when I have none to enjoy them after me? - for he was hitherto childless. And God promised that he should have a son, and that his posterity should be very numerous; insomuch that their number should be like the stars. When he heard that, he offered a sacrifice to God, as he commanded him. The manner of the sacrifice was this : - He took an heifer of three years old, and a she-goat of three years old, and a ram in like manner of three years old, and a turtle-dove, and a pigeon and as he was enjoined, he divided the three former, but the birds he did not divide. After which, before he built his altar, where the birds of prey flew about, as desirous of blood, a Divine voice came to him, declaring that their neighbors would be grievous to his posterity, when they should be in Egypt, for four hundred years; during which time they should be afflicted, but afterwards should overcome their enemies, should conquer the Canaanites in war, and possess themselves of their land, and of their cities. (Antiquities I 10:3)

Den store profeten Moses hade också uppenbarat Guds vilja att judarna skulle härska över Kanaans land, han hade lett den fram till Kanaans gräns och uppmanat dem att ta över landet genom att föra krig mot landets innevånare. Detta land var det land som Gud hade lovar judarna, men Moses förutsade att kananéerna inte skulle ge upp landet utan strid.

WHEN Moses had led the Hebrews away from thence to a place called Paran, which was near to the borders of the Canaanites, and a place difficult to be continued in, he gathered the multitude together to a congregation; and standing in the midst of them, he said, "Of the two things that God determined to bestow upon us, liberty, and the possession of a Happy Country, the one of them ye already are partakers of, by the gift of God, and the other you will quickly obtain; for we now have our abode near the borders of the Canaanites, and nothing can hinder the acquisition of it, when we now at last are fallen upon it: I say, not only no king nor city, but neither the whole race of mankind, if they were all gathered together, could do it. Let us therefore prepare ourselves for the work, for the Canaanites will not resign up their land to us without fighting, but it must be wrested from them by great struggles in war. Let us then send spies, who may take a view of the goodness of the land, and what strength it is of; but, above all things, let us be of one mind, and let us honor God, who above all is our helper and assister." (Antiquities III 14:1)

Edom

Abrahams son Isak fick två söner, Jakob och Esau. Jakob som var judarnas stamfader härskade över Kanaan, medan Esau levde i Seirs bergsbygder i det område som numera kallades Iduméen. En del av befolkningen i Edom/Seir/Iduméen var amalekiterna, som var avkomlingar till en illegitim son till Esau.

AFTER the death of Isaac, his sons divided their habitations respectively; nor did they retain what they had before; but Esau departed from the city of Hebron, and left it to his brother, and dwelt in Seir, and ruled over Idumea. He called the country by that name from himself, for he was named Adom; which appellation he got on the following occasion : - One day returning from the toil of hunting very hungry, (it was when he was a child in age,) he lighted on his brother when he was getting ready lentile-pottage for his dinner, which was of a very red color; on which account he the more earnestly longed for it, and desired him to give him some of it to eat: but he made advantage of his brother's hunger, and forced him to resign up to him his birthright; and he, being pinched with famine, resigned it up to him, under an oath. Whence it came, that, on account of the redness of this pottage, he was, in way of jest, by his contemporaries, called Adom, for the Hebrews call what is red Adom; and this was the name given to the country; but the Greeks gave it a more agreeable pronunciation, and named it Idumea.

2. He became the father of five sons; of whom Jaus, and Jalomus, and Coreus, were by one wife, whose name was Alibama; but of the rest, Aliphaz was born to him by Ada, and Raguel by Basemmath: and these were the sons of Esau. Aliphaz had five legitimate sons; Theman, Omer, Saphus, Gotham, and Kanaz; for Amalek was not legitimate, but by a concubine, whose name was Thamna. These dwelt in that part of Idumea which is called Gebalitis, and that denominated from Amalek, Amalekitis; for Idumea was a large country, and did then preserve the name of the whole, while in its several parts it kept the names of its peculiar inhabitants. (Antiquities II 1:1-2)

När Moses ledde judarna genom öknen till det förlovade landet började amalekiterna (en av stammarna i Iduméen) och deras grannar att kriga mot hebréerna eftersom dessa redan hade fått ett rykte om sig som skrämde andra nationer. Amalekiterna blev förstås i grunden slagna medan ingen enda av hebréerna dödades. Moses förutsade att amalekiterna någon gång i framtiden skulle bli helt utrotade som straff för att de hade krigat med hebréerna när de var på marsch i öknen.

On the next day, Moses stripped the dead bodies of their enemies, and gathered together the armor of those that were fled, and gave rewards to such as had signalized themselves in the action; and highly commended Joshua, their general, who was attested to by all the army, on account of the great actions he had done. Nor was any one of the Hebrews slain; but the slain of the enemy's army were too many to be enumerated. So Moses offered sacrifices of thanksgiving to God, and built an altar, which he named The Lord the Conqueror. He also foretold that the Amalekites should utterly be destroyed; and that hereafter none of them should remain, because they fought against the Hebrews, and this when they were in the wilderness, and in their distress also. (Antiquities III 2:5).

Hebron

Abraham och hans son Isak begravdes i Hebron. Isaks son Jakob fick ju som vi redan har sett Kanaan medan Esau fick Edom eller Iduméen. När Esau flyttade till Edom lämnade han Hebron åt sin bror Jakob. Jakob och hans söner hamnade så småningom i Egypten men Jakob begärde att få bli begravd i Hebron, varför man förde med sig hans kropp dit. Till Hebron fördes också så småningom benen efter Jakobs son Josef och hans bröder (Antiquities i och II).

När Moses sände spioner in i landet Kanaan fann de stora och rika städer. Det visade sig att det bodde mäktiga män i Hebron som var ättlingar till jättar. Dessa mäktiga män skrämde hebréerna i så hög grad att de tvivlade på Mose löfte att de skulle få besitta landet Kanaan, därför fick Moses ett meddelande från Gud att de skulle straffas för sina tvivel genom att få irra omkring i öknen i fyrtio år (Antiquities iII 15). Efter Mose död intog hebréerna genom den store härföraren Josua Kanaan, och landet fördelades på de olika stammarna enligt Mose föreskrifter. Juda stam fick Hebron, Efraims stam fick Shekem och Naftalis stam fick Kadesh i övre Galileen.

But now was Joshua hindered by his age from executing what he intended to do (as did those that succeeded him in the government, take little care of what was for the advantage of the public); so he gave it in charge to every tribe to leave no remainder of the race of the Canaanites in the land that had been divided to them by lot; that Moses had assured them beforehand, and they might rest fully satisfied about it, that their own security and their observation of their own laws depended wholly upon it. Moreover, he enjoined them to give thirty-eight cities to the Levites, for they had already received ten in the country of the Amorites; and three of these he assigned to those that fled from the man-slayers, who were to inhabit there; for he was very solicitous that nothing should be neglected which Moses had ordained. These cities were, of the tribe of Judah, Hebron; of that of Ephraim, Shechem; and of that of Naphthali, Cadesh, which is a place of the Upper Galilee. He also distributed among them the rest of the prey not yet distributed, which was very great; whereby they had an affluence of great riches, both all in general, and every one in particular; and this of gold and of vestments, and of other furniture, besides a multitude of cattle, whose number could not be told. (Antiquities V 1:24)

När Josua dog tog kananéerna chansen att utplåna israeliterna, men israeliterna slogs med strålande tapperhet och dödade omkring tiotusen kananéer medan resten tog till flykten. Israeliterna intog den nedre staden i Jerusalem men lyckades inte ta den övre, därför flyttade de sitt läger till Hebron. De intog Hebron och dödade alla stadens innevånare, som var ättlingar till stora och förfärliga jättar. Juda och Simons stammar intog Askelon och Ashdod, men Gaza och Ekron klarade sig undan. Benjamins stam, som hade intagit Jerusalem, kom nu på att man kunde ta tribut från innevånarna där, och de andra stammarna tog efter deras exempel. Nu kunde folken i Kanaan leva i fred så länge de betalade sin tribut till de israelitiska stammarna.

But the affairs of the Canaanites were at this thee in a flourishing condition, and they expected the Israelites with a great army at the city Bezek, having put the government into the hands of Adonibezek, which name denotes the Lord of Bezek, for Adoni in the Hebrew tongue signifies Lord. Now they hoped to have been too hard for the Israelites, because Joshua was dead; but when the Israelites had joined battle with them, I mean the two tribes before mentioned, they fought gloriously, and slew above ten thousand of them, and put the rest to flight; and in the pursuit they took Adonibezek, who, when his fingers and toes were cut off by them, said, "Nay, indeed, I was not always to lie concealed from God, as I find by what I now endure, while I have not been ashamed to do the same to seventy-two kings." So they carried him alive as far as Jerusalem; and when he was dead, they buried him in the earth, and went on still in taking the cities: and when they had taken the greatest part of them, they besieged Jerusalem; and when they had taken the lower city, which was not under a considerable time, they slew all the inhabitants; but the upper city was not to be taken without great difficulty, through the strength of its walls, and the nature of the place.

3. For which reason they removed their camp to Hebron; and when they had taken it, they slew all the inhabitants. There were till then left the race of giants, who had bodies so large, and countenances so entirely different from other men, that they were surprising to the sight, and terrible to the hearing. The bones of these men are still shown to this very day, unlike to any credible relations of other men. Now they gave this city to the Levites as an extraordinary reward, with the suburbs of two thousand cities; but the land thereto belonging they gave as a free gift to Caleb, according to the injunctions of Moses. This Caleb was one of the spies which Moses sent into the land of Canaan. They also gave land for habitation to the posterity of Jethro, the Midianite, who was the father-in-law to Moses; for they had left their own country, and followed them, and accompanied them in the wilderness.

4. Now the tribes of Judah and Simeon took the cities which were in the mountainous part of Canaan, as also Askelon and Ashdod, of those that lay near the sea; but Gaza and Ekron escaped them, for they, lying in a flat country, and having a great number of chariots, sorely galled those that attacked them. So these tribes, when they were grown very rich by this war, retired to their own cities, and laid aside their weapons of war.

5. But the Benjamites, to whom belonged Jerusalem, permitted its inhabitants to pay tribute. So they all left off, the one to kill, and the other to expose themselves to danger, and had time to cultivate the ground. The rest of the tribes imitated that of Benjamin, and did the same; and, contenting themselves with the tributes that were paid them, permitted the Canaanites to live in peace. (Antiquities V 2:2-5)

Moabiter och ammoniter

Moab och Ammon var länder i Coelisyrien. Coelisyrien var under antiken namnet på en del av Syrien mellan Eufrat och Medelhavet, men Moab låg tydligen egentligen öster om Döda Havet. Innevånarna i Moab och Ammon var enligt den nya judiska historien resultat av en incestuös förbindelse mellan Lot och hans döttrar.

But God was much displeased at their impudent behavior, so that he both smote those men with blindness, and condemned the Sodomites to universal destruction. But Lot, upon God's informing him of the future destruction of the Sodomites, went away, taking with him his wife and daughters, who were two, and still virgins; for those that were betrothed to them were above the thoughts of going, and deemed that Lot's words were trifling. God then cast a thunderbolt upon the city, and set it on fire, with its inhabitants; and laid waste the country with the like burning, as I formerly said when I wrote the Jewish War. But Lot's wife continually turning back to view the city as she went from it, and being too nicely inquisitive what would become of it, although God had forbidden her so to do, was changed into a pillar of salt; for I have seen it, and it remains at this day. Now he and his daughters fled to a certain small place, encompassed with the fire, and settled in it: it is to this day called Zoar, for that is the word which the Hebrews use for a small thing. There it was that he lived a miserable life, on account of his having no company, and his want of provisions.

5. But his daughters, thinking that all mankind were destroyed, approached to their father, though taking care not to be perceived. This they did, that human kind might not utterly fail: and they bare sons; the son of the elder was named Moab, Which denotes one derived from his father; the younger bare Ammon, which name denotes one derived from a kinsman. The former of whom was the father of the Moabites, which is even still a great nation; the latter was the father of the Ammonites; and both of them are inhabitants of Celesyria. And such was the departure of Lot from among the Sodomites. (Antiquities i 11:4-5)

Gilead och ammon

Og, kungen i Gilead samlade ihop en armé och överföll israeliterna. Men både kungen och hela hans armé utplånades av Mose militära styrkor. Moses gick därefter över floden Jabbok, förstörde städerna i Ogs kungadöme och dödade alla deras innevånare. Ogs rike verkar ha varit ammoniternas land med huvudstad i Rabba, nuvarande Amman i Jordanien.

When matters were come to this state, Og, the king of Gilead and Gaulanitis, fell upon the Israelites. He brought an army with him, and in haste to the assistance of his friend Sihon: but though he found him already slain, yet did he resolve still to come and fight the Hebrews, supposing he should be too hard for them, and being desirous to try their valor; but failing of his hope, he was both himself slain in the battle, and all his army was destroyed. So Moses passed over the river Jabbok, and overran the kingdom of Og. He overthrew their cities, and slew all their inhabitants, who yet exceeded in riches all the men in that part of the continent, on account of the goodness of the soil, and the great quantity of their wealth. (Antiquities iV 5:3)

Samaria och Shekem

Det finns en uttalad fientlighet mot folket i Shekem i Eupolemus och Artapanus historia. Tydligen fanns det en tvist mellan olika grupper i Alexandria om huruvida man skulle skicka sina skattepengar till templet i Shekem eller, som mackabéerna naturligtvis ville, till Jerusalem.

Nay, Agatharchides of Cnidus, who wrote the acts of Alexander's successors, reproaches us with superstition, as if we, by it, had lost our liberty; where he says thus: "There is a nation called the nation of the Jews, who inhabit a city strong and great, named Jerusalem. These men took no care, but let it come into the hands of Ptolemy, as not willing to take arms, and thereby they submitted to be under a hard master, by reason of their unseasonable superstition." This is what Agatharchides relates of our nation. But when Ptolemy had taken a great many captives, both from the mountainous parts of Judaea, and from the places about Jerusalem and Samaria, and the places near Mount Gerizzim, he led them all into Egypt, and settled them there. And as he knew that the people of Jerusalem were most faithful in the observation of oaths and covenants; and this from the answer they made to Alexander, when he sent an embassage to them, after he had beaten Darius in battle; so he distributed many of them into garrisons, and at Alexandria gave them equal privileges of citizens with the Macedonians themselves; and required of them to take their oaths, that they would keep their fidelity to the posterity of those who committed these places to their care. Nay, there were not a few other Jews who, of their own accord, went into Egypt, as invited by the goodness of the soil, and by the liberality of Ptolemy. However, there were disoders among their posterity, with relation to the Samaritans, on account of their resolution to preserve that conduct of life which was delivered to them by their forefathers, and they thereupon contended one with another, while those of Jerusalem said that their temple was holy, and resolved to send their sacrifices thither; but the Samaritans were resolved that they should be sent to Mount Gerizzim. (Antiquities XII 1:1)

Shekemiterna hade alltid varit ohederliga enligt den judiska historien. Shekem, kungens son, våldtog till exempel Dina, Jakobs enda dotter. Shekem ville gifta sig med Dina, men Jakobs söner Simon och Levi tog sig in i staden när alla sov på grund av en stor fest och de dödade alla män i staden.

HEREUPON Jacob came to the place, till this day called Tents (Succoth); from whence he went to Shechem, which is a city of the Canaanites. Now as the Shechemites were keeping a festival Dina, who was the only daughter of Jacob, went into the city to see the finery of the women of that country. But when Shechem, the son of Hamor the king, saw her, he defiled her by violence; and being greatly in love with her, desired of his father that he would procure the damsel to him for a wife. To which desire he condescended, and came to Jacob, desiring him to give leave that his son Shechem might, according to law, marry Dina. But Jacob, not knowing how to deny the desire of one of such great dignity, and yet not thinking it lawful to marry his daughter to a stranger, entreated him to give him leave to have a consultation about what he desired him to do. So the king went away, in hopes that Jacob would grant him this marriage. But Jacob informed his sons of the defilement of their sister, and of the address of Hamor; and desired them to give their advice what they should do. Upon fills, the greatest part said nothing, not knowing what advice to give. But Simeon and Levi, the brethren of the damsel by the same mother, agreed between themselves upon the action following: It being now the time of a festival, when the Shechemites were employed in ease and feasting, they fell upon the watch when they were asleep, and, coming into the city, slew all the males as also the king, and his son, with them; but spared the women. And when they had done this without their father's consent, they brought away their sister. (Antiquities i 21:1)

I slutet den nya historien i de tolv första böckerna av Antiquities, sägs att samarierna var avfällingar från den judiska nationen. När Alexander den store hade visat sin stora välvilja mot judarna och lovade dem skattebefrielse vart sjunde år på grund av att profeten Daniel hade förutsagt Alexanders seger över perserna, påstod sig också samarierna vara judar. Sådan är nämligen deras disposition att när judarna har problem förnekar de alla band med dem, och i det talar de sanning, men när det går bra för judarna påstår de att de tillhör samma folk. Om någon hade brutit någon lag i Jerusalem brukade han alltid ta sin tillflykt till Shekem, där samlades alltså alla brottslingar.

And when he went up into the temple, he offered sacrifice to God, according to the high priest's direction, and magnificently treated both the high priest and the priests. And when the Book of Daniel was showed him wherein Daniel declared that one of the Greeks should destroy the empire of the Persians, he supposed that himself was the person intended. And as he was then glad, he dismissed the multitude for the present; but the next day he called them to him, and bid them ask what favors they pleased of him; whereupon the high priest desired that they might enjoy the laws of their forefathers, and might pay no tribute on the seventh year. He granted all they desired. And when they entreared him that he would permit the Jews in Babylon and Media to enjoy their own laws also, he willingly promised to do hereafter what they desired. And when he said to the multitude, that if any of them would enlist themselves in his army, on this condition, that they should continue under the laws of their forefathers, and live according to them, he was willing to take them with him, many were ready to accompany him in his wars.

6. So when Alexander had thus settled matters at Jerusalem, he led his army into the neighboring cities; and when all the inhabitants to whom he came received him with great kindness, the Samaritans, who had then Shechem for their metropolis, (a city situate at Mount Gerizzim, and inhabited by apostates of the Jewish nation,) seeing that Alexander had so greatly honored the Jews, determined to profess themselves Jews; for such is the disposition of the Samaritans, as we have already elsewhere declared, that when the Jews are in adversity, they deny that they are of kin to them, and then they confess the truth; but when they perceive that some good fortune hath befallen them, they immediately pretend to have communion with them, saying that they belong to them, and derive their genealogy from the posterity of Joseph, Ephraim, and Manasseh. Accordingly, they made their address to the king with splendor, and showed great alacrity in meeting him at a little distance from Jerusalem. And when Alexander had commended them, the Shechemites approached to him, taking with them the troops that Sanballat had sent him, and they desired that he would come to their city, and do honor to their temple also; to whom he promised, that when he returned he would come to them. And when they petitioned that he would remit the tribute of the seventh year to them, because they did but sow thereon, he asked who they were that made such a petition; and when they said that they were Hebrews, but had the name of Sidonians, living at Shechem, he asked them again whether they were Jews; and when they said they were not Jews, "It was to the Jews," said he, "that I granted that privilege; however, when I return, and am thoroughly informed by you of this matter, I will do what I shall think proper." And in this manner he took leave of the Shechenlites; but ordered that the troops of Sanballat should follow him into Egypt, because there he designed to give them lands, which he did a little after in Thebais, when he ordered them to guard that country.

7. Now when Alexander was dead, the government was parted among his successors, but the temple upon Mount Gerizzim remained. And if any one were accused by those of Jerusalem of having eaten things common or of having broken the sabbath, or of any other crime of the like nature, he fled away to the Shechemites, and said that he was accused unjustly. About this time it was that Jaddua the high priest died, and Onias his son took the high priesthood. This was the state of the affairs of the people of Jerusalem at this time. (Antiquities Xi 8:5-7)

En historisk rätt till landet

Den nya judiska historien beskrev alltså de städer och områden som mackabéerna så småningom kom att erövra som att de redan från början hade tillhört judarnas förfäder. Hebron hade ägts av Jakob och där fanns alla förfädernas ben begravda. Hela Kanaan hade redan från början utlovats till judarna, och landet hade intagits av Josua och hans efterföljare och hade styrts av kungarna David och Salomo. David hade också härskat över det förenade kungadöme där Israel/Samaria ingick. Eftersom judarna hade historisk rätt till dessa områden, och eftersom de nuvarande innevånarna var resultat av blodskam (ammoniter och moabiter), avkomlingar till en illegitim son (amalekiter), hade överfallit Moses utan orsak (iduméer), ättlingar till en våldtäktsman (innevånare i Shekem) och var opålitliga förbrytare (samarier), var det förstås rätt av mackabéerna som påstod sig vara ättlingar till David och Salomo att erövra allt land som de kunde komma över. Simon Mackabeus son Johannes Hyrkanos förstörde också templet i Shekem år 129 fvt och erövrade Samaria år 107 fvt.

Enligt Tanak/Gamla Testamentet var judarna och israeliterna samma folk. Judarnas stamfader Jakob döptes om till Israel i 1 Mos 32:28, och därmed blev de tolv stammarna samma folk som israeliterna och som judarna. På så sätt omdefinierades israeliterna, som ju egentligen hade varit folket i Samaria, till att bli folket i Jerusalem. Den här strategin användes också i samband med Abram, han var en sumerisk vis man som enligt Berossos förmedlade sumerernas kunskaper till folken i Kanaan och Egypten. I den judiska historien döptes han därefter om till Abraham och nu var han helt plötsligt judarnas stamfar. De judiska nationalisterna Eupolemus och Artapanus, sökte efter ett storartat förflutet, den sumeriska eller kaldeiska vetenskapen var den äldsta i världen och det var klart att judarna härstammade från de gamla sumererna eller egentligen var de rätta sumererna. På samma sätt hade också Musaeus, den grekiska kulturens stamfader, egentligen varit den judiske mannen Moses.

Det tillvägagångssätt som man använde när man skapade den judiska historien var alltså att man sökte ut de mest framgångsrika kulturerna och omdefinierade dem till att egentligen ha varit judiska företeelser. På det sättet blev det, enligt de assyriska krönikorna, rika landet Israel judarnas land. Det hade egentligen alltid varit judiskt genom att Jakob hade varit Israel och genom att David och Salomo hade varit kungar över ett stort kungarike där landet Israel hade ingått. Existensen av det förenade kungadömet med Jerusalem som huvudstad har dock inte kunnat bevisas genom arkeologiska utgrävningar, vid den tid när David och Salomo skulle ha härskat där verkar Jerusalem inte ens ha varit bebott. Men den judiska historieskrivningen där Jerusalem var mycket gammalt och Israels huvudstad Samaria skulle ha grundats så sent som under kung Omris tid på 880-talet fvt (1 Kung 16:24), återges trots detta oemotsagt i den allmänt vedertagna historien som till exempel i Nationalencyklopedin. Detta trots att platsen där Samaria låg enligt arkeologiska utgrävningar tydligen hade varit bebodd ända sedan ca 4000 fvt

Om man däremot ser den judiska och därmed bibliska propagandan om Israel och Samaria i ett perspektiv där de nya mackabeiska härskarna stakade ut sitt kommande kungarike där Samaria skulle ingå, och därför skapade en nationell myt som skulle stödja deras territoriella anspråk, blir bilden av Samaria och Shekem i Bibeln helt plötsligt mer förståelig. Det var därför som man skapade bilden av Israels och Juda rikes gemensamma förflutna, och av den framgångsrike krigarkungen David som enligt Antiquities VII hade varit kung över både judeernas område och Israel, och som hade underkuvar moabiterna, kungarna av Sophene och Damaskus samt iduméerna.

I och med Johannes Hyrkanos (134-104 fvt) erövring av iduméernas område och av hela Samarien återskapade, (eller rättare sagt upprättade), han Davids mytiska rike. Förstöringen av templet på berget Gerizim och utplåningen av staden Samaria betydde att samariernas kultur och nationella identitet utplånades på ett brutalt sätt. Iduméerna tvångsomvändes till judendomen, de tycks ha fått välja mellan att flytta eller att bli judar och enligt Antiquities var de efter detta inget annat än judar. Under Hyrkanos son och efterträdare Aristobulos erövrades Galileen och blev judiskt genom tvångskonverteringar. Tydligen hann han med detta verk under sin korta regeringstid som bara varade ett år, och hans erövringspolitik fördes vidare av brodern Alexander Janneus (103-76 fvt).

Israel var alltså enligt den judiska historien patriarken Jakob, och de tolv stammarna som härstammade från Jakobs söner går under beteckningen israeliterna i moseböckerna. Det förenade kungadömet under Saul, David och Salomo kallas också Israel. Men Israel var i verkligheten det rike som utplånades när den assyriske kungen Salmanassar V år 722 fvt intog Samaria. Samaria gjordes därefter till centrum i den assyriska provinsen Sâmerîna och blev sedermera en grekisk polis (stadsstad) under Alexander den store.

Eftersom Davids kungarike liksom patriarken Israel (Jakob) bara var ett påfund i den judiska propagandan, var det enda Israel som hade funnits den stadsstat som hade sitt centrum i Samaria och som hade bevarats i de assyriska och babyloniska krönikorna på grund av sitt välstånd och sitt motstånd mot de assyriska härskarna. Detta Israel tog nu de mackabeiska historieskrivarna över och gjorde till det judiska folkets ursprungsland, även om man påstod att huvudstaden hade legat i Jerusalem och inte i Samaria. Det här fiktiva riket, som skulle ha funnits före stadsstaten Jerusalem och landet Israel, användes i den mackabeiska nationalistiska propagandan som en målbild för det judiska rike som de avsåg att skapa ungefär 600 år efter det riktiga Israel hade upphört att existera.

De argument som man använde var att David och Salomo hade lett ett rike som tillämpade en unik judisk religion som utmärktes av omskärelse och efterlevnad av den mosaiska lagen, och att mackabéernas expansionspolitik var en kamp för att återinföra denna religion. De måste naturligtvis själva ha vetat att allt det som de påstod var en ren fiktion, men den nya judiska religionen var ett mäktigt verktyg i deras arbete med att bli av med de människor som var positiva till den grekiska kulturen och med att föra fram sig själva som de legitima arvingarna till kung David.

De ursprungliga israeliterna som hade sin huvudstad i Samaria var naturligtvis inga monoteister enligt den modell som finns i Tanak/GT. Men ordet israelit kom i och med mackabéerna att bli liktydigt med sådana judar som kämpade för en egen stat och för den judiska religion som man hade skapat i Tanak. Befolkningen i Samaria skulle naturligtvis ha kunnat hävda att de var de riktiga israeliterna, och det var sannolikt därför som Samaria förstördes i grunden av Johannes Hyrkanos. Det människor som tvingades gå över till judendomen i området kom tydligen heller aldrig att riktigt accepteras av de ”riktiga” judarna, trots att de var omskurna och levde efter lagarna i moseböckerna.

Israeliterna var alltså ursprungligen innevånarna i landet Israel som hade sin huvudstad i Samaria. Detta Israel upphörde att existera som självständig stat i samband med assyriernas erövring av området, som också drabbade Jerusalem. Samaria blev dock en viktig stad för både assyrierna och senare härskare medan Jerusalem verkar ha varit mindre betydelsefullt. Tydligen fanns det en viss tävlan mellan Jerusalem och Samaria om vem som var äldst och mest betydande. I Antiquities finns vittnesmål om bråk mellan olika grupper i Alexandria beträffande frågan om deras skatt skulle skickas till templet i Jerusalem eller det i Samaria (Gerizim).

När Eupolemus och Artapanus skapade sin judiska historia framhävde de därför Jerusalem på Samarias bekostnad, och de gjorde till och med judarna till de riktiga israeliterna. Därefter utplånades Samaria och templet på berget Gerizim, och med dem sanningen om de rätta israeliterna. Den judiska historien, och därmed Tanak/GT, speglar de judiska nationalisternas syn på världen och på vilka som var deras vänner och fiender. Samaria och templet i Shekem var konkurrenter till mackabéernas krav på dominans med Jerusalem som bas, alltså framställdes människorna i Shekem som de mest föraktliga och Samaria som en sentida uppkomling i jämförelse med Jerusalem.

Nabatéerna

Nabatéerna var däremot en mäktig nation som de nya härskarna i Jerusalem ville hålla sig väl med. Därför beskrev man i den judiska historien nabatéerna som ett broderfolk. Judarna härstammade ju från Abrahams son med den första hustrun Sara, men man lät nabatéerna härstamma från Ismael, sonen till en bihustru eller tjänsteflicka som man kallade Hagar. I ursprunget till Tanak/GT som har bevarats i Antiquities får Ismael tolv söner som blir upphov till de arabiska stammar som bildade landet Nabatene.

When the lad was grown up, he married a wife, by birth an Egyptian, from whence the mother was herself derived originally. Of this wife were born to Ismael twelve sons; Nabaioth, Kedar, Abdeel, Mabsam, Idumas, Masmaos, Masaos, Chodad, Theman, Jetur, Naphesus, Cadmas. These inhabited all the country from Euphrates to the Red Sea, and called it Nabatene. They are an Arabian nation, and name their tribes from these, both because of their own virtue, and because of the dignity of Abraham their father. (Antiquities I 12:4)

I Tanak/GT räknas också Ismaels tolv söner upp, men där har man tagit bort referensen till landet Nabatene. På samma sätt togs referenser till historiska länder till exempel bort i samband med beskrivningen av kriget mellan Abraham och Assyrien i Tanak/GT. Själva berättelserna finns fortfarande kvar i Första Mosebok, men de historiska referenserna till Assyrien har tagits bort i samband med att man skapade Tanak. Det här motiverades naturligtvis av behovet av att dölja sambandet med Berossos babyloniska historia, samt med målet att framställa den judiska historien som mycket äldre än till exempel länderna Assyrien och Nabatene.

Nabatene fanns naturligtvis inte vid den tid när Abraham och hans söner Isak och Ismael skulle ha levt eftersom det skulle ha varit långt tidigare än assyriernas imperium, men när Eupolemus och Artapanus skapade den judiska historien utgick de från sin befintliga världsbild som ännu inte omfattade den historiesyn som de monoteistiska religionerna senare har gett upphov till. Vid tiden för mackabéernas maktövertagande var Nabatene en betydande makt som hade motstått seleukider och ptoleméer och som täckte ett område från södra Syrien genom hela dåvarande Jordanien och sträckte sig ner mot Iduméen och Gaza. Mackabéerna, som syftade till att avsöndra sitt område från seleukiderna, sökte naturligtvis stöd från deras fiender, som till exempel nabatéer och romare. Genom att nabatéernas område täckte in Iduméen vid den tid när den judiska historien skrevs fick en av Ismaels söner namnet Idumas. Ismael och Isak var vänner, trots att Abraham hade skickat bort Ismaels mor Hagar till araberna. De begravde tillsammans Abraham, men Gud välsignade därefter förstås främst judarnas stamfader Isak enligt den judiska historien.

När mackabéerna väl satt säkert i sadeln i Jerusalem ökade dock deras aptit på land och Johannes Hyrkanos utmanade nabatéerna genom ett krig i Iduméen år 112-111 fvt. Befolkningen i de erövrade områdena, som till exempel Beersheba som erövrades senast år 104 fvt, tvångskonverterades och besittningarna införlivades i det nya judiska riket. Den politiska situation som hade varit för handen vid mackabéernas första erövring av Jerusalem var alltså radikalt ändrad något femtiotal år senare. Nabatéernas makt hade försvagats, och deras område gjordes om till en romersk provins med namnet Arabia år 106 fvt. Och vad hände sedan med nabatéerna, judarnas broderfolk? De var ju stora handelsmän som byggde sin huvudstad, den berömda klippstaden Petra, enbart på handels- och tullinkomster. Som romersk provinsstad minskade Petras betydelse gradvis, kanske främst genom konkurrens med staden Palmyra. Vid muslimernas erövring av staden på 600-talet plundrades den och lämnades att förfalla.

Ismaeliterna beskrivs i Tanak/GT som stora handelsmän, precis som sina verkliga förebilder nabatéerna. Josef säljs till exempel till ismaeliterna som tar med sig honom på sin karavanväg och säljer honom vidare till farao i Egypten. Muslimerna räknar Ismael som sin förfader, han och Abraham skall till exempel tillsammans ha byggt muslimernas heligaste byggnad Kaba i Mecka. Nabatéerna var visserligen arabiska karavanförare och handelsmän, men de tillhörde tydligen en annan stam än Muhammed. Det faktum att muslimerna erövrade och plundrade nabatéernas huvudstad Petra tyder på att man inte vördade sin ”ismaelitiska” historia särskilt högt. Vilket är förståeligt, sambandet mellan nabatéerna och ismaeliterna hade ju sedan länge försvunnit i den monoteistiska religionens töcken vid tiden för islams uppkomst.

Daniels profetia om maktövertagandet

Målet med den judiska historien uttrycks klart i de tolv första delarna av Antiquities, profetiorna hade förutsagt att judarna skulle ha ett eget stort land och detta land skulle erövras genom krig med grannfolken och genom etnisk rensning. Det skulle sitta en ättling till David eller hans överstepräst Sadok som regent i Jerusalem och denne kung eller överstepräst kunde inte vara något annat än en judisk man. Målet för mackabéernas kamp var redan under fadern Matthatias att erövra översteprästämbetet i Jerusalem och den politiska och ekonomiska makt som utgick från denna position. Sonen Judas Mackabeus tog också temporärt kontroll över templet i Jerusalem år 165 fvt.

Kärnan i Eupolemus och Artapanus historia i Antiquities är därför Daniels ”profetia” om att en främmande härskare (Antiochus Epifanes) skulle förbjuda kulten i templet i Jerusalem, och att en judisk man (Judas Mackabeus) skulle rena templet och återinföra ”fädernas religion” efter tre år. Boken med Daniels profetia i Bibeln är därför i det närmaste en direkt kopia av Eupolemus och Artapanus berättelse i Antiquities, Daniels profetia var ju höjdpunkten i deras historia. Daniel, vars namn antagligen hämtades från Danieal som är en av de änglar som nämns i arameiska versioner av Enoks bok, fick förutsäga både uppdelningen av Alexander den stores rike och Judas Mackabeus erövring av templet i Jerusalem samt Judas seger över Antiochus Epifanes.

Eupolemus och Artapanus hade uppenbarligen tillgång till Enoks bok redan när de skapade den judiska historien som blev underlaget för Tanak. Från Enoks bok hämtade man till exempel den berättelse om hur gudaväsen förenade sig med jordens döttrar och skapade en ras av jättar som numera finns i 1 Mos 6. Dessa gudaväsen, som kallas väktare eller änglar i Enoks bok, blir mer aktuella i de profetböcker som skapades efter den judiska historien. I Enoks bok är de fyra ”ärkeänglarna” Mikael, Rafael, Gabriel och Phanuel.

The first is the merciful, the patient, the holy Michael. ⁹The second is he who presides over every suffering and every affliction of the sons of men, the holy Raphael. The third, who presides over all that is powerful, is Gabriel. And the fourth, who presides over repentance, and the hope of those who will inherit eternal life, is Phanuel. These are the four angels of the most high God, and their four voices, which at that time I heard. (1 Enoch 40:4-9)

Bland dessa fyra änglar som tillhörde den högste guden i Enoks bok finner vi Rafael som nämns i Tobits bok samt Mikael och Gabriel som nämns i Daniels bok. Phanuel är med all säkerhet densamme som Penuel i Första Mosebok. Jakob brottades med en okänd man som måste ha varit en ängel, och han kallade därför platsen för Penuel. Det är också i det här sammanhanget som Jakob får namnet Israel. En annan viktig ängel i Enoks bok är Uriel, det är antagligen denna kraft som kallas Ariel i Jesaja 29.

Ärkeängeln Gabriel dyker upp i kapitel 8 i Daniels bok och förklarar Daniels uppenbarelse om händelser som kommer att inträffa i en avlägsen framtid.

och jag hörde en människoröst mitt över Ulaj ropa ut orden: ”Gabriel, förklara synen för honom!” Då kom han fram till mig där jag stod, och jag blev förskräckt och föll ner med ansiktet mot marken. Han sade till mig: ”Människa! Du skall veta att synen avser den sista tiden.” Medan han talade med mig låg jag i vanmakt med ansiktet mot marken. Men han rörde vid mig, reste mig på fötter och sade: ”Nu låter jag dig veta vad som kommer att ske i vredens sista skede: det är om den sista tiden det handlar. Baggen som du såg, med de två hornen, är kungarna av Medien och Persien. Bocken är kungen av Grekland. Det stora hornet i pannan är den förste kungen. Att det bröts av och fyra andra växte upp i dess ställe betyder att fyra riken skall uppstå ur hans folk, men utan att äga hans styrka. Då deras herravälde tar slut — när synderna blivit fulltaliga — kommer en fräck och listig kung. Hans makt blir stor, han kommer att vålla oerhörd förödelse och ha framgång i vad han gör. Han skall sprida fördärv bland de mäktiga och i det heliga folket. På grund av sin skicklighet kommer han att ha framgång med sitt svek. Han skall ha höga tankar om sig själv och oförmärkt fördärva många och resa sig mot den högste fursten; han kommer dock att krossas, men inte av människohand. (Dan 8:16-25)

Daniel fick alltså profetera om Antiochus Epifanes som skulle vara kung i ett av de riken som skapades ut Alexander i den stores imperium. Detta skulle ske i den sista tiden, i vredens sista skede. Han skulle sprida fördärv bland det heliga folket, alltså bland mackabéerna och deras allierade. Kungen skulle krossas, men inte av människohand. Antiochus IV Epifanes dog av allt att döma en naturlig död ca 164 fvt, han krossades alltså inte av människohand. Daniels profetia skapades med andra ord efter Antiochus död.

Nebukadnessars dröm i Daniels bok verkar ha inspirerats av den del av Enoks bok som kallas ”The Book of Giants” och som har återfunnits bland Dödahavsrullarna från Qumran. I 4Q530 finns berättelsen om en dröm som drömdes av två av Nefilim (som kallas gudaväsen i Bibel 2000). Drömmen handlade om en stor lustgård med många träd som det sköt nya skott från. Träden slukades av eld och dränktes av vatten. Enok tolkar drömmen i ”The Book of Giants” på samma sätt som Daniel får tolka Nebukadnessars dröm om trädet och väktaren/gudaväsendet i Daniel 4:7-14.

I Daniels bok blir ärkeängeln Mikael den som speciellt beskyddar Daniels folk under det stora förtrycket. Mikael blev genom den här profetian alltså den som hade stridit på mackabéernas sida i kriget. Eftersom mackabéerna var de segrare som skrev historien, var de också de rättfärdiga som hade vunnit sin seger med hjälp av de gudomliga härskarorna under ledning av ärkeängeln Mikael.

Då träder Mikael fram, den store änglafursten, han som beskyddar ditt folk. Det blir en tid av betryck som aldrig förr, från det att folket föddes och intill den tiden. Men nu skall ditt folk bli räddat, alla som är skrivna i boken. Många av dem som sover i mullen skall vakna, några till evigt liv, andra till skam och evig fasa. De som nått insikt skall lysa som det ljusa himlavalvet, de som fört många till rättfärdighet skall stråla som stjärnorna, alltid och evigt. (Dan 12:1-3)

I Daniel 12:11-12 finns också en ”profetia” om att det skall gå 1290 dagar från det att de dagliga offren i Jerusalem avskaffas till det att Judas Mackabeus och hans bröders parti intar templet från syndarna. Daniels profetia hade naturligtvis varit sensationell om den hade uppenbarats i Babylonien på 500-talet fvt. Men ser man den som en politisk propaganda skapad i slutet på 160-talet fvt av mackabéerna är det förstås ingen profetia utan en beskrivning av händelser som redan skett.

Daniels bok hämtades i stort sett direkt från Antiquities och den innehåller därför inte heller de förbannelser över olika folk som är ett genomgående drag i Jesajas, Jeremias och Hesekiels böcker. Daniels bok kan därför ha skapats i ungefär samma veva som Moseböckerna medan de andra profetböckerna tillkom något senare.

Jesajas profetia

Den profetia som utgjorde kärnan i den nya judiska historien i Antiquities, nämligen att en profet vid namn Daniel hade förutsagt att Antiochus IV Epifanes skulle stänga templet i Jerusalem och att en judisk man åter skulle öppna det hade redan gått i uppfyllelse när man skrev den. Det nämndes också andra profeter än Daniel i Antiquities I‑XII, men deras profetior hade Eupolemus och Artapanus inte hade gjort sig besväret att beskriva närmare där. Detta ändrade dock Simon Mackabeus på, antingen stördes hans ordningssinne av att dessa profetior saknades i den historia som annars hängde ihop på ett så logiskt sätt från skapelsen och ända fram till hans bror Judas intåg i Jerusalem, eller också började människor ställa frågor om innehåller i dessa profetior. De viktigaste bland dessa profeter var Jeremia, Jesaja och Hesekiel. Eftersom det som dessa profeter skulle förutsäga redan hade skett, på samma sätt som Daniels profetia om splittringen av Alexander den stores rike och templet i Jerusalems stängande och nyöppnande redan hade skett när man skrev den judiska historien, var det inte så svårt att svänga ihop några profetior.

Fantastiskt nog återfann man bland Dödahavsrullarna i Qumran en, som jag uppfattar det, preliminär version av profeten Jesajas bok som avspeglar ett läge på väg mot den slutliga version som vi återfinner i Bibeln. “The great Isaiah Scroll”, 1QaIsa, är alltså en av de skriftrullar som upptäcktes bland Dödahavsrullarna i Qumran. Alla citat från denna skriftrulle här i boken är från Fred P Millers översättning. I hans text har jag tagit mig friheten att ta bort referenser till radnummer i skriftrullen. Millers ursprungliga översättning inklusive radnummer etc. finns tillgänglig via Internet.[43]

Miller säger i sin introduktion att den version av Jesaja som finns i skriftrullen från Qumran i stort sett överensstämmer väl med den etablerade masoretiska (hebreiska) texten. Även om antalet avvikelser i och för sig är stort, handlar det ofta bara om olikheter i stavning och liknande.[44] Mitt intryck när jag kom i kontakt med texten från Qumran var att vi i den faktiskt ser ett exempel direkt från den ”verkstad” där Jesajas profetia skapades.

Den version av Jesaja som återfanns i Qumran överensstämmer mycket väl med både den masoretiska texten och den text som finns i den arameiska bibeln Peshitta. Kapitel och verser överensstämmer i stort sett helt med dagens biblar, och i många fall finns det också en direkt överensstämmelse ord för ord, speciellt med Peshittas version av Jesaja. Men ändå är texten från Qumran en text som är under bearbetning. Vissa ord är till exempel tillagda ovanför raderna i texten från Qumran, och dessa uppträder ofta som en integrerad del av den slutliga texten i Peshitta och även i Bibel 2000. Andra textavsnitt har försvunnit i någon senare redigering eller översättning, detta gäller t.ex. allt som rör nazarenerna. Vissa textavsnitt i Jesajarullen är på arameiska och andra på hebreiska, en översättningsprocess verkar vara i full gång. (Denna översättning är heller inte helt fullbordad i Daniels profetia som fortfarande är skriven på arameiska i vissa delar.)

Symboler

[+text+] Denna symbol betecknar ord i Qumrantexten (Q) som saknas den Masoretiska (M) (hebreiska) versionen av GT.

[m..text] och [m+text+] betecknar ord som finns i M men saknas i Q.

{&text&} Denna symbol betecknar text som är skriven ovanför raden i Q.

Kursiverade ord är sådana som Miller själv lagt till i samband med översättningen.

Från soldat via vintrampare till hämnande gud

Ett exempel på en pågående arbetsprocess finns nedan. I vers 63:1 talas det om någon som kommer från ”Edom” iklädd röda kläder. I vers två är det fortfarande i rullen från Qumran frågan om någon som har röda kläder, som om han ingår i en militär trupp. Soldaterna i de forntida imperierna hade tydligen ofta färgglada kläder, antagligen för att man snabbt skulle kunna skilja mellan vän och fiende i stridens hetta. I Hesekiel 23:5 talas det om assyrierna som krigare klädda i purpur. I Hesekiel 23:14 beskrivs kaldéerna som vagnskämpar klädda i lysande rött.

I den masoretiska versionen av Jesaja, i Peshitta och i Bibel 2000, har däremot detta förändrats till att kläderna är röda som en vintrampares. Och i den slutliga versionen är den som beskrivs inte längre en soldat utan ”Herren” som trampar de främmande folken till blod i sin vredes vinpress.

Jesaja	The Great Isaiah Scroll (1QaIsa)	Bibel 2000
63:1	(1) Who is this who comes from Edom, with red dyed garments from Bozrah? this one who is glorious in his apparel, travelling in his great strength, It is I, who speaks in righteousness, mighty to save.	Herrens hämnd på de främmande folken ”Vem är han som kommer från Edom, från Bosra i röda kläder, som praktfull i sin dräkt går fram med väldig kraft?” Jag är den som förkunnar rättfärdighet, den som har makt att rädda.
63:2	(2.) Why are your clothes red, and your clothing like him who treads in a [+troop+] [m..winepress]?	”Varför är din dräkt så röd, dina kläder som en vintrampares?”
63:3	(3.) I trod the winepress alone; (next section in M omitted in Q) [and there was none with me of the peoples: for I will tread on them in my anger, and trample them in my fury; and their blood shall be sprinkled upon my garments,] and I will stain all my clothing. (4.) because the day of vengeance is in my heart, and the year of my redeemed is come.	Jag har ensam trampat vinpressen, ingen från folken hjälpte mig. Jag trampade dem i min vrede, stampade dem i min harm. Saften stänkte på mina kläder, hela min dräkt blev fläckad.

Nazarenerna

Uttryck som en nazareisk stad, en hatad nazaré, nazareiska berg, ett nazareiskt ord, Nazaret och att bo bland nazaréer har översatts till helt andra begrepp i Peshitta och andra kristna versioner av Jesajas bok. Spåren av nazaréerna i Jesajas profetia har sopats igen.

Jesaja	The Great Isaiah Scroll (1QaIsa)	Peshitta
1:8	(8) and the daughter of Zion is left behind as a shed in a vineyard, and like a hut in a cucumber field, like a Nazarene city.	like a besieged city B2000: en beskyddad stad
11:1	(1) And there shall come a rod out of the stem of Jesse and a branch (nazar) from his roots will bear fruit.	a branch
14:19	(19) But you are sent out of your grave [like] a hated [N]azarene as the clothes of those killed, pierced with the sword, the ones going down {&to the stones&} of the pit, or as a trampled down carcass. Kommentar: {&to the stones&} är skrivet ovanför raden i Qumrantexten och ingår nu som en integrerad del i Peshitta.	But you are cast out of your grave like an abominable person, and as the raiment of those that are slain, thrust through by the sword, that go down to the stones of the pit; as corpses trodden under foot. B2000: men du ligger utslängd utan grav, ett vämjeligt kadaver, täckt av män som stupat för svärdet. De skall läggas i gravrum av sten, men du är ett lik som man trampar på,
27:3	(3) I YHWH will keep (lit. I will nazar it) it moment by moment, I will give her drink lest anyone will punish her, night and day I will guard (lit. I will nazar) her.	B2000: Jag, Herren, har vård om den. Träget vattnar jag den, jag vårdar den natt och dag, så att den inte drabbas av något ont.
37:26	(26) Have you not heard from afar that I have done it, from ancient days that I have formed it and now I have brought it to pass that you should make desolate fortress cities into Nazarene [m..stripped off] heaps	…and desolate as when fortified cities are in ruin.
42:5-42:7	(5.). Thus says The God (ha-el) and God (elohiym) [m=YHWH,] the creator of the heavens, (and stretched them out in the firmament) and the earth, and that which comes out of it; the Giver of breath (neshamah) to the people upon it, and spirit to those walking in it: (6.) I [m..+YHWH] have called you. in righteousness, and I will hold your hand, and will keep you, [a nazarene word] and I will give you for a covenant of the people, for a light of the Gentiles; (7.) To open the blind eyes, to bring out from prison the prisoners, and from the house of confinement those who sit in darkness.	B2000: (6) Jag, Herren, har i min trohet kallat dig, jag tar dig vid handen och skyddar dig. Genom dig ingår jag ett förbund med mitt folk till ett ljus för de andra folken.
48:6	(6.) You heard, all of this and have you not told them? I have caused you to hear new things from this time, even Nazareth, which you did not know.	…even hidden things
49:6	(6.) And he said, Is it a light thing from your being to me a servant to raise up the tribes of Israel [m,,Jacob,] and to restore the Nazarenes of Jacob [m..Israel]: I will also give you for a light to the Gentiles, to be my salvation {Yeshua] to the end of the earth.	… and to restore the scions of Israel (telning, ättling)
49:8-49:9	(8.) Thus says YHWH, In an excellent time have I heard you, and in a day of salvation [Yeshua] I helped you: and I will preserve [make Nazarene] you, and I will give you for a covenant of the people, to raise up the earth, to cause them to inherit heritages of desolation; (9.) saying to the prisoners, Go out; to those who are in darkness, reveal yourselves. upon [+all+] the mountains [m..roadways] they shall feed, and in all the high places of their pastures.	”I have formed you” i stället för ”make Nazarene”.
60:20-60:22	Your sun shall not depart nor your moon be gathered away because YHWH shall be an everlasting light for you, and the days of your mourning will be completed. (21.) and your people shall all of them be righteous: they shall inherit the land for ever, the Nazar . of the planting of {+YHWH+], the work of my hands, for glory. (22.) A little one shall become a thousand, and a young one a mighty nation: I am YHWH in its time I will hurry it.	The branch of my planting. Lamsa kommenterar att verserna 19 och 20 verkar vara samma vers i de västliga biblarna.
65:3-65:5	(3.) the people [Aramaic] [+and they pour out an offering [with their] hands upon the stones+] [m..that cause me to be angry continually to my face;] they sacrifice in gardens, and burn incense on bricks (4.) Who are dwelling among the graves, and lodge among Nazarenes, who eat swine's flesh, and broth of abominable things is [+in+] their vessels; (5.) saying, stay by yourself, don't touch [m..come near] me, [m..because] I am holier than you. These are a smoke in my nose, a fire that is kindled all day.	…and lodge in caves

Vissa ord och uttryck som finns i texten från Qumran har alltså försvunnit i Peshitta och i Bibel 2000, t.ex. i stort sett allt som hade att göra med ”nazaréerna”, ”nazarenerna”. Det lever dock kvar som ett svagt eko i NT i påståendet att Jesus var en nazaré och att han kom från Nasaret. Men som vi ser av exemplen från Jesaja har det funnits på betydligt fler ställen. Nu kan man naturligtvis spekulera i om man kanske är inne i en process med tillägg i stället för borttagning i texten från Qumran, men det faktum att det trots allt finns rester kvar i Tanak/GT tycker jag talar mot detta.

Det som dock mest talar för att det verkligen rör sig om en medveten utrensning är att de ursprungliga formuleringarna med ett ”nazareiskt” sammanhang är betydligt mer logiska än de nuvarande. En nazaré är en nasir en renad, en messias, en som gett sitt löfte och överlämnat sig till Gud. Det är ett begrepp som liknar munklöftet inom både buddhism och kristendom, men det är väl antagligen relaterat till de forntida mysteriekulterna i östern i det här sammanhanget. Tydligen var det en utbredd kult eftersom man talar om nazareiska eller nazaritiska städer.

Den ”telning” eller det ”skott” som det talas om i samband med de messianska förväntningar är mycket lättare att förstå om man talar om en neofyt eller adept, en som är speciellt kallad. Det är någon som ingår i en speciell tradition och som visserligen står på träning och ”tillväxt”, men den huvudsakliga betydelsen ligger ändå i rening och utveckling och mottagande av andlig kraft från en andlig källa.

Att man ersatte ”lodge among Nazarenes” med att ”vistas i grottor” eller som i Bibel 2000 ”De håller till i gravkamrar och tillbringar natten på lönnliga platser” i Jesaja 65:4 är intressant. Detta pekar på något slags hemliga sällskap eller eremiter. Där finns också en koppling till invigningar eller initieringar, t.ex. lär man i vissa av de egyptiska mysterierna ha korsfäst adepterna i tre dygn i en gravkammare och invigningar i grottor förekom i de orfiska mysterierna och i Mithras mysterium.

De kristna

Fred Miller kommenterar angående ordet “Nazarenes” i vers 49:6 att ”The same form in modern Hebrew means "Christians of" (lit Nazarenes).”[45]

Jesse

Att vara av Jesse stam är en populär kristen beskrivning av Kristus. Detta skott var ursprungligen en nazar från hans rot eller snarare en avläggare från honom. Enligt Lamsa som översatte Peshitta till engelska betyder det arameiska ordet för ”rot” bokstavligen en arvinge.

Jesaja

The Great Isaiah Scroll (1QaIsa)

Peshitta

11:1-11:2

(1) And there shall come a rod out of the stem of Jesse and a branch (nazar) from his roots will bear fruit. (2) And the spirit of YHWH will rest upon him and the spirit of wisdom and understanding the spirit of counsel, the spirit of might, the spirit of knowledge and the fear of YHWH.

P: And there shall come forth a shoot out of the stem of Jesse

B2000: En gren skall växa ur Jishajs avhuggna stam, ett skott skall skjuta upp ur hans rot.

11:10

There shall be in that day a root of Jesse who shall stand as an ensign of the people to Him shall the Gentiles pursue and His resting place shall be glory.

And on that day there shall be a root[46] of Jesse, which shall stand as an ensign to the peoples; to Him shall the Gentiles seek; and his rest shall be glorious.

Yeshua - jesus - frälsaren

Yeshua, som blev Jesus på grekiska, förekommer på tre ställen i Jesajarullen från Qumran och begreppet ”Nazarene” återkommer i två av dessa tre sammanhang. Den första förekomsten i 26:1 är det välkända löftet om en stark och helig stad som vi känner igen från Uppenbarelseboken kapitel 21. Yeshua skall utgöra murar och försvarsvallar i staden. Ordet eller namnet ”Yeshua” finns inte med i Peshitta, där är det ersatt av ”salvation”.

I 49:6 talas det om att vara ett ljus för folken, en frälsning ända till jordens yttersta gräns. Återigen är parallellen till Uppenbarelseboken tydlig, speciellt Upp 21:23 och 21:24 där det talas om att Lammet är stadens ljus. I Jesajarullen 49:8 talas det om att Yeshua skall bli renad, bli en Nazaren, att han skall befria de fångna, de som lever i mörkret, och att de skall få förplägnad på de höga bergen. Den sista passagen, ”reveal yourselves upon the mountains”, påminner mycket om liknelsen i Matt 5:14, ”Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas”.

Jesaja	The Great Isaiah Scroll (1QaIsa)
26:1	In that day this song shall be sung in the land of Judah, we have a strong city He has put Yeshuah (salvation) for walls and ramparts.
49:6	And he said, Is it a light thing from your being to me a servant to {&waw&} raise up the tribes of Israel [m,,Jacob,] and to restore the Nazarenes of Jacob [m..Israel]: I will also give you for a light to the Gentiles, to be my salvation {Yeshua] to the end of the earth.
49:8	Thus says YHWH, In an excellent time have I heard you, and in a day of salvation [Yeshua] I helped you: and I will {&dot&} preserve [make Nazarene] you, and I will give you for a covenant of the people, to raise up the earth, to cause them to inherit heritages of desolation; (9.) saying to the prisoners, Go out; to those who are in darkness, reveal yourselves upon [+all+] the mountains [m..roadways] they shall feed, and in all the high places of their pastures.

Immanuel

En profetissa föder en son. Denne son kallas Immanuel.

Jesaja	The Great Isaiah Scroll (1QaIsa)	Peshitta
8:3	(3) And I drew near to the prophetess and she conceived and bore a son. And YHWH said to me call his name Maher shalal hash baz.	(3) Then I went to the prophetess; and she conceived and bore a son. Then the Lord said to me, Call his name Mesarhib-shabey-otakib-baz, Hasten to take away captives; speed to take away the spoil.
8:8	(8) and he shall go through Judah overflowing and pass over and shall reach Tsor and he shall stretch out his wings filling the wideness of your land O Immanuel.	(8) And he shall pass through Juda and shall sweep on and go over; he shall reach even to the neck; and the stretching out of his wings shall fill the breadth of your land, O Immanuel.
8:10-14	(10) Counsel advice but it shall be annulled, make speeches but it will not stand for Immanuel has spoken. (11) For thus said YHWH to me; with a strong hand he corrected me from walking in the way of this people, saying, (12) Say ye not, a conspiracy, to all this people who say a conspiracy and do not fear their fear nor shall you be in dread of YHWH of Hosts (13) And He is a sanctuary , and He is your fear and he is your dread (14) and for sanctification but for a rock of stumbling and he is a rock cliff of offence to both houses of Israel for a snare and for a trap to the inhabitants of Jerusalem.	(10) Take counsel together, and it shall come to nought; speak the word and it shall not stand; for God is with us. (11) For the Lord spoke thus to me, as he held me and led me aside that I should not walk in the way of his people saying, (12) Do not say, A conspiracy, as this people has said conspiracy, neither shall you worhip their idols nor be afraid of them. (13) Sanctify the Lord of Hosts himself; he is your God and he is your helper. (14) And he shall be for a sanctuary; and for a stone of offense and for a rock of stumbling to both the houses of Israel, for a trap and a snare to the inhabitants of Jerusalem.

A man of sorrows and knowing grief

Verserna 53:2 till 12 i Jesaja innehåller en beskrivning av någon som bär våra smärtor och sorger och som går som ett lamm till slakt i sitt ställföreträdande lidande. Versionen i Bibel 2000 skiljer inte mycket från texten från Qumran.

Jesaja

The Great Isaiah Scroll (1QaIsa)

53:2-12

(2) And he shall come up like a suckling before us and as a root from dry ground ~~there~~ is no form to him and no beauty to him and in his being seen and ~~there~~ is no appearance that we should desire him.

(3) He is despised and rejected of men, a man of sorrows and knowing grief and as though hiding faces from him he was despised and we did not esteem him.

(4) Surely our griefs he is bearing and our sorrows he carried them and we esteemed him beaten and struck by God and afflicted. (5) and he is wounded for our transgressions, and crushed for our iniquities, the correction of our peace ~~was~~ upon him and by his wounds he has healed us.

(6) All of us like sheep have wandered each man to his own way we have turned and YHWH has caused to light on him the iniquity of all of us

(7) He was oppressed and he was afflicted and ~~he did~~ not open his mouth, as a lamb to the slaughter he is brought and as a ewe before her shearers is made dumb he did not open his mouth.

(8) From prison and from judgement he was taken and his generation who shall discuss it because he was cut off from the land of the living. Because from the transgressions of his people a wound was to him (PP)

(9) And they gave wicked ones ~~to be~~ his grave and rich ones in his death although he worked no violence neither deceit in his mouth

(10) And YHWH was pleased to crush him and He has caused him grief. (PP) If ~~you~~ will appoint his soul a sin offering he will see his seed and he will lengthen ~~his~~ days and the pleasure of YHWH in his hand will advance.

(11) Of the toil of his soul he shall see {+light+} and he shall be satisfied and by his knowledge shall he make righteous ~~even~~ my righteous servant for many and their iniquities he will bear.

(12) Therefore I will apportion to him among the great ones and with the mighty ones he shall divide the spoil because he laid bare to death his soul and with the transgressors he was numbered, and he, the sins of many, he bore, and for their transgressions he entreated.

Barnet, Fredsfursten

I versionen från Qumran börjar kapitel 9 med den vers som är 9:2 i dagens versioner av Jesaja. Här beskrivs det ljus som skall lysa över dem som vandrar i mörker och det barn som skall födas för att bli en fredsfurste och kallas en mäktig gud.

Jesaja	The Great Isaiah Scroll (1QaIsa)
9:1	(1) The people walking in darkness have seen a great light. Those dwelling in the land of the shadow of death, light has shined upon them.
9:5	(5) Because a child shall be born to us and a son is given to us and the government shall be upon his shoulders and he shall be called wonderful, counsellor, mighty God, everlasting father the prince of peace.

I am The son of wise men

I nedanstående text talas det om någon som är son till vise män och till österns kungar i Jesajarullen. I Peshitta är han inte längre en son till österns kungar och vise män. I stället för ”I am the son of…” är texten ändrad till “ Vi är söner av visa män, vi stammar från forntidens kungar”. Här är både meningen och syftningen helt förändrad. Bibel 2000 och Peshittas version överensstämmer mycket bra. Jämför med de tre vise männen som besöker den nyfödde i Nya Testamentet.

Jesaja

The Great Isaiah Scroll (1QaIsa)

Bibel 2000

19:11

The princes of Tsoan are absolute fools, the wise counsellors of Pharoah even their counsel is burned up. How do you say to Pharoah I am the son of wise men, I am the son of the Kings of the East.

Rena dårar är furstarna i Soan, de visa ger farao enfaldiga råd. Hur kan ni säga till farao: ”Vi är söner av visa män, vi stammar från forntidens kungar.”

Karthagos förstörelse

Trots att jag hade funderat ganska mycket över när och hur Jesajas bok skapades, missade jag ändå länge det mest uppenbara beviset för att den måste ha skrivits efter år 146 fvt. Detta bevis består i att Jesajarulle från Qumran, som uppenbarligen är ett delresultat i arbetet mot den slutliga versionen av Jesajas profetia, nämner Karthagos förstörelse som skedde år 146 fvt. Karthago var en fenicisk koloni i nuvarande Tunisien, befolkningen kallades ”puner” av romarna efter det grekiska ordet ”foinikes” för fenicier. Enligt den antika traditionen hade Karthago grundats av en prinsessa från stadsstaten Tyros på 800-talet före vår tideräkning.

Rom och Karthago utkämpade tre krig om herraväldet i sin del av Medelhavet mellan åren 264 fvt och 146 fvt. I det sista s.k. puniska kriget utplånades staden Karthago totalt. Jesajas profetia förutsäger alltså Tyros nederlag genom att Karthago ödeläggs av romarna. Denna händelse sätts i samband med Jahves förbannelse av Kanaan och det sägs att det är den judiske guden som med hjälp av romarna böjer Karthagos högmodiga handelsmän i stoftet. Stadens ödeläggelse påstås ha skett för att de inte levde efter reglerna i Toran, den judiska lagen. Framhävandet av orden Carthage och Torah i fetstil i citatet nedan är mitt eget tillägg.

5, (Chapter 23:1) The Oracle of Tyre: Howl ships of Carthage because it is so devastated that there is no house, no entrance, from the land of
6. Kittiym [the Romans? or Cyprus] it is uncovered for you. (2) Be silent inhabitants {&waw&} of the island the merchants of Sidon who pass over the sea [+your messengers+] [m..fill you up.]
7. (3) And by great waters the harvest of the Nile-canals is her produce and she is merchant
8. to the Gentiles (4) Be ashamed Sidon for the sea says, the sea speaks from her strength, I do not
9. labor in childbirth nor bring up children neither do I raise young men nor bring up virgins.
10. (5)As it was when you heard {&about&} Egypt so shall they travail when you hear about Tyre. (6) Pass over to Carthage {&resh&}, Howl
11. O inhabitants of the island. (7) Is this joy for you? You were ancient in olden days
12. Her feet shall carry her far away to sojourn. (8) Who has devised this against Tyre the giver of crowns
13. whose {&merchants&} are princes and her traders are the glorified one of the earth. (9) YHWH of Hosts has devised it
14. to profane the pride of all beauty and to make light of all the glorified ones of the earth. (10) Pass over your land like a stream
15. O daughter of Carthage there is no longer a restraint. (11) He stretches out his hand over the sea He shakes up kingdoms
16. YHWH has commanded to Canaan {&to&} destroy her fortresses. (12) And he said you shall continue
17. no more to rejoice O oppressed virgin daughter of Sidon. To Kittiym arise and pass over
18. there, also there will be no rest for you. (PP)

19. (13) Behold the land of the Chaldeans this people did not exist, Assyria established it as a wilderness
20. they set up {&her&} siege towers, they stripped away her palaces, they placed it as a ruin {&pe&}. (14) Howl
21. ships of Carthage because your fortress is spoiled (15) And it shall be in that day that to Tyre
[10 words of verse 15 are omitted at this point]

22. will be like the song of a harlot. (16) Take a harp, go round the city forgotten harlot, make
23. a nice song, multiply music so that you might be remembered. (17) And it shall be at the end of seventy years
24. that YHWH will visit Tyre and she will return to her prostitution and she will fornicate (with all} the kingdoms of
25. the earth upon the face of the ground. (18) And her merchandise and her prostitution shall be holiness
26. to YHWH it shall not be treasured nor stored because for those dwelling in the presence of YHWH
27. it shall be their merchandise to consume, to satisfy and for fine clothes. (PP)

28. (Chapter 24:1) Behold YHWH will empty the earth and make it a waste and twist in reverse its face and scatter
29. its inhabitants. (2) And it shall be as it is with the people so with the priest and as to the servant so to the lord, as to the hand maid
30. so to the mistress and as the buyer so the seller and as the lender so the borrower and as the receiver of interest so to the one who pays
31. to him. (3) The land shall be completely emptied and altogether plundered, because YHWH has spoken
32. this word. (4) The earth mourns and fades away the world system droops and fades away

Column XIX Isaiah 24:4 to 25:3

(Continue 24:4) The highminded {&people&} of the earth wilt. (5) And the earth is polluted by those who inhabitant it. because
2. they have transgressed the Torah and have altered the statutes and have violated the eternal covenant. (6) Therefore His oath has devoured
3. [m..+the earth] and those dwelling in it as the offenders, on this account the inhabitants of the earth are scorched and there is a remnant of men
4. a very small. (7) The fresh pressed grape juice mourns and the vines wilt, all the joyful hearts sigh. (8) It ceases
5. even the mirth of tambourines, the noise of joy stops, the mirth of the harp ceases. (9) with a song
6. they shall not drink wine and strong drink will be bitter to those who drink it. (10) The disoriented city is shattered, barred are
7. all the houses from entering. (11) A cry for wine in the outskirts, all joy is darkened,
8. mirth is rolled away from the land. (12) Desolation only remains in the city and destruction strikes
9. the gate. (13) Because thus shall it be in the midst of the land in the middle of the people it shall be like the shaking of an olive tree
10. like gleaning when the vintage is finished. (14) They shall life up their voice, they shall sing about the majesty of
11. YHWH, [Q end verse here] They shall cry out from the sea. (15) Therefore glorify YHWH in the valleys and in the isles of the sea
12. the name of YHWH God of Israel. (Isaiah scroll)[47]

Förstörelsen av Karthago som skedde år 146 fvt sägs alltså i Jesajas profetia vara ett verk av judarnas gud som använde romarna (kittiym) som sitt verktyg. Detta om något borde väl vara ett bevis för att Jesajas bok skrevs efter år 146 fvt och inte på 700-talet före vår tideräkning som det påstås. Men trots att Karthagos förstörelse nämns i klartext i Jesajarullen missade jag denna tydliga ledtråd. En orsak till detta är förstås att Karthago kallas Tarshish i Bibeln. Enligt Nationalencyklopedin är Tarshish troligen Tartessos i Spanien.

Tyros och Sidon läggs öde
Budskap om Tyros.
      Klaga, Tarshish-skepp,
      er trygga hamn ligger öde!
      När de kom åter från kitteernas land
      fick de veta vad som hänt. (Jes 23:1)

När jag arbetade med Jesajas profetia i boken Pärlan försökte jag jämföra Jesajas bok i Bibel 2000 med den arameiska version av Bibeln som kallas Peshitta för att förstå vad Jesajas bok egentligen handlar om och när den skrevs. I Peshitta lyder oraklet om Karthago på följande sätt.

The prophecy concerning the fall of Tyre. Howl, O ships of Tarshish! For he who brings merchandise is plundered; from the land of China the news have been revealed to us. (Jes 23:1)

Även i Peshitta talar man alltså om ”Tarshish”, men kitteernas land kallas här för Kina! Vad kunde det vara för område som hade ödelagts av kineserna? Numera inser jag att det hebreiska ordet ”kitteer” ursprungligen syftade på Cypern och grekerna (s. 14) men att det i Jesajas bok används om ett annat främmande folk som finns bortom havet, nämligen Rom. Romarna eller kitteerna förstörde Karthago, men numera står det i Bibeln att kitteerna förstörde Tarshish. Någonstans på vägen från den version av Jesajas bok som vi ser i Qumran har man alltså tagit bort den direkta hänvisningen till Karthago, och därmed den tydliga tidsbestämningen av Jesajas profetia, och ersatt den med det arkaiska Tarshish.

Från Antiquities till Jesaja

Vissa avsnitt i Jesajas profetia hämtades direkt från den judiska historien och närmast från den version som finns i andra Kungaboken. Följande passager har kopierats ord för ord från andra Kungaboken till Jesajas bok. Att kopieringen inte har gjorts från Jesaja till Kungaboken kan man se av det faktum att historierna finns i samma sammanhang som i Eupolemus och Artapanus judiska historia i Kungaboken, medan det som finns i Jesajas bok är utryckta avsnitt som man har valt ut på grund av att de har att göra med Jesaja. Översättningen av Kungaböckerna från Eupolemus och Artapanus historia gjordes alltså före Jesajas tillkomst.

Antiquities	Dubblerade avsnitt i Tanak/GT
Ant X 1:1	2 Kung 18:13-19:37	Jes 36:1-37:38	Assyriens kung Sanherib angriper Juda och Jerusalem
Ant X 2:1	2 Kung 20:1-20:11	Jes 38:1-38:8	Hiskias sjukdom
Ant X 2:2	2 Kung 20:12-20:19	Jes 39:1-39:7	Sändebuden från Babylonien

Från Enoks bok till Jesaja

En stor del av texterna i Jesajas bok har ursprungligen hämtats från Enoks bok. Att kopieringen inte har skett i andra riktningen, alltså från Jesaja till Enoks bok, kan man se genom att Jesajarullen är ett pågående arbete. Man hämtar textavsnitt från Enoks bok, översätter dem till hebreiska och väver sedan in dem i nya sammanhang i boken om profeten Jesaja. Man har också funnit fragment från Enoks bok på arameiska bland Dödahavsrullarna i Qumran. Enoks bok fanns sannolikt redan med bland de böcker som Eupolemus och Artapanus använde sig av när de skapade den judiska historien, men påverkan därifrån är avsevärt mycket större i Jesajas bok än i deras judiska historia.

Domen

Redan i första kapitlet i Enoks bok, i 1 Enoch 1:3-8, berättas det om världens eller jordens gud som skall träda fram med sina härskaror, och alla skall bli förskräckta, till och med Väktarna eller ärkeänglarna. De höga bergen skall skakas och höjderna skall sjunka ner vid den stora domen. Men världens gud skall så småningom ge frid åt de rättfärdiga och allt skall tillhöra hans rike. Hans härlighet skall upplysa dem.

⁶Great fear and trembling shall seize them, even to the ends of the earth. The lofty mountains shall be troubled, and the exalted hills depressed, melting like a honeycomb in the flame. The earth shall be immerged, and all things which are in it perish; while judgment shall come upon all, even upon all the righteous:

⁷But to them shall he give peace: he shall preserve the elect, and towards them exercise clemency.

⁸Then shall all belong to God; be happy and blessed; and the splendour of the Godhead shall illuminate them. (1 Enoch 1:6-8)

Samma text finns i Jesajarullen från Qumran, men här är det människorna och inte änglarna som skall bli böjas i stoftet (Isaiah scroll 2:9-12).

(9) and humanity bows down and man.is abased [...Q omits the last 3 words of vs 9 and all of vs 10...] (11) The haughty eyes of man shall [+be made to+] fall down and the highness of men shall be abased and YHWH only shall be exalted in that day [*] (12) Because the day of YHWH of Hosts shall be on all the proud and mighty and exalted and they shall be brought down (Isaiah scroll 1:9-12)

En ny himmel och en ny jord

I Enoks bok talas det om att den gamla himlen skall försvinna och det skall bli en ny himmel och godhet och rättfärdighet skall härska för evig och synden skall aldrig mer finnas.

¹⁷The former heaven shall depart and pass away; a new heaven shall appear; and all the celestial powers shall shine with sevenfold splendour for ever. Afterwards likewise shall there be many weeks, which shall externally exist in goodness and in righteousness. ¹⁸Neither shall sin be named there for ever and for ever. (1 Enoch 92:17-18)

I Jesajarullen finns samma löfte om en ny himmel och jord där glädjen skall härska för evigt. Här kan man också se att hänvisningen till Jerusalem verkar ha lagts till eftersom det finns en styckemarkering mitt i vers 18.

(16.) And it shall be that he who is sworn by his God and the one swearing by the earth shall swear by the God of truth because the former troubles are forgotten, and because they are hid from my eyes. (17.). because behold, I create new heavens and a new earth: and neither will the first be remembered, nor come up in your heart. (18.) except there will be gladness and rejoicing for ever and ever in that which I create: (PP) for, behold, I create Jerusalem a rejoicing, and her people a joy. (Isaiah scroll 65:16-18)

Det nya riket

I Enoks bok talas det om de utvalda som skall ärva jorden medan de oheliga lagbrytarna skall fördömas.

⁹The elect shall possess light, joy, and peace; and they shall inherit the earth. ¹⁰But you, you unholy, shall be accursed.

¹¹Then shall wisdom be given to the elect, all of whom shall live, and not again transgress by impiety or pride; but shall humble themselves, possessing prudence, and shall not repeat transgression.

¹²They shall not be condemned the whole period of their lives, not die in torment and indignation; but the sum of their days shall be completed, and they shall grow old in peace; while the years of their happiness shall be multiplied with joy, and with peace, for ever, the whole duration of their existence. (1 Enoch 6:9-12)

I Jesajas bok pekas Jerusalem ut som den rättfärdiga staden när syndarna väl har kastats ut därifrån och de rättmätiga domarna (översteprästerna) har återställts Precis som i Enoks bok förbannas också syndarna och lagbrytarna.

(24) Therefore says the lord, YHWH of hosts [{the Mighty One of Israel}] It will be I will be comforted about my foes and I will be avenged on my enemies. (25) And my hand will be turned upon you and I [{will purge with lye}]
your dross and I will remove all of your tin. (26) And I will restore your judges as at the first and [{your advisors }] as at the beginning. Afterward you shall be called the Righteous City, the Faithful City. (27) Zion with judgement shall be redeemed and her repenters with justice. (28) And the transgressors and sinners shall be broken together and those who abandon YHWH shall be terminated. (29) Because you shall be ashamed of the oak idols which you have longed for and you will be confused by the gardens which you have chosen. (Isaiah scroll 1:24-29)

Ärkeänglarna och den yttersta tiden

I Enoks bok finns en dom över jättarna, änglarnas syndiga avkomma som ställt till med blodspillan på jorden. I Enoks bok kapitel 9 får vi veta att ärkeänglarna Mikael, Gabriel, Rafael, Suryal och Uriel hörde hur jorden ropade i vånda efter sina barn på grund av allt blod som spillts, de dödas själar krävde rättvisa. Ärkeänglarna frågar den högste guden, gudarna gud, kungarnas kung, om vad som skulle göras.

¹Then Michael and Gabriel, Raphael, Suryal, and Uriel, looked down from heaven, and saw the quantity of blood which was shed on earth, and all the iniquity which was done upon it, and said one to another, It is the voice of their cries;

²The earth deprived of her children has cried even to the gate of heaven.

³And now to you, O you holy one of heaven, the souls of men complain, saying, Obtain Justice for us with ⁽¹⁰⁾ the Most High. Then they said to their Lord, the King, You are Lord of lords, God of gods, King of kings. The throne of your glory is for ever and ever, and for ever and ever is your name sanctified and glorified. You are blessed and glorified.

⁴You have made all things; you possess power over all things; and all things are open and manifest before you. You behold all things, and nothing can be concealed from you. (1 Enoch 9:1-3)

Därefter berättas att alla väktarnas barn, alltså jättarna, skall utplånas från jorden. Efter det skall det komma ett nytt tillstånd där alla människor skall bli rättfärdiga och alla länder skall tillbe den högste guden.

¹⁸Destroy all the souls addicted to dalliance (or lust), and the offspring of the Watchers, for they have tyrannized over mankind.

¹⁹Let every oppressor perish from the face of the earth; ²⁰Let every evil work be destroyed; ²¹The plant of righteousness and of rectitude appear, and its produce become a blessing. ²²Righteousness and rectitude shall be for ever planted with delight. ²³And then shall all the saints give thanks, and live until they have begotten a thousand children, while the whole period of their youth, and their sabbaths shall be completed in peace. In those days all the earth shall be cultivated in righteousness; it shall be wholly planted with trees, and filled with benediction; every tree of delight shall be planted in it.

²⁴In it shall vines be planted; and the vine which shall be planted in it shall yield fruit to satiety; every seed, which shall be sown in it, shall produce for one measure a thousand; and one measure of olives shall produce ten presses of oil.

²⁵Purify the earth from all oppression, from all injustice, from all crime, from all impiety, and from all the pollution which is committed upon it. Exterminate them from the earth. ²⁶Then shall all the children of men be righteous, and all nations shall pay me divine honours, and bless me; and all shall adore me. (1 Enoch 10:18-26)

Beskrivningen ovan i Enoks bok av den yttersta tiden och de rättfärdiga som får fylla sina år och plantera vingårdar för att få överflödande skördar, återfinns också i Jesajarullen.

(20.) There shall be no more there a suckling of days who dies, nor an old man who has not filled his days: because the youth shall die an hundred years old; but the sinner being only a hundred years old will have been cursed. (21.) And they shall build houses, and inhabit and they shall plant vineyards, and eat the fruit from them. (22.) They shall not build, and another inhabit; they shall not plant, and another eat: because as are the days of a tree so will be the days of my people, and my chosen will enjoy the full use of the work of their hands. (23.) They shall not labor in vain, nor bring forth children for trouble; because the seed of the blessed of YHWH they are, and their offspring with them. (24.) And it shall be, that before they call, I will answer; and while they are yet speaking, and I will hear. (Isaiah scroll 65:20-24)

Ärkeänglarna nämns inte i Jesajas bok men ärkeänglarna Mikael och Gabriel figurerar i Daniels bok.

Ett barn skall födas och de utvalda soch rättfärdiga skall besitta jorden

I Enoks bok berättads det att de har fötts ett barn som är en himmelsk varelse, en gud.

¹After a time, my son Mathusala took a wife for his son Lamech.

²She became pregnant by him, and brought forth a child, the flesh of which was as white as snow, and red as a rose; the hair of whose head was white like wool, and long; and whose eyes were beautiful. When he opened them, he illuminated all the house, like the sun; the whole house abounded with light.

³And when he was taken from the hand of the midwife, Lamech his father became afraid of him; and flying away came to his own father Mathusala, and said, I have begotten a son, unlike to other children. He is not human; but, resembling the offspring of the angels of heaven, is of a different nature from ours, being altogether unlike to us. (1 Enoch 105:1-3)

Fredsfursten skall regera och de utvalda skall äga jorden enligt Enoks bok.

⁷In those days shall you resign your peace with the eternal maledictions of all the righteous, and sinners shall perpetually execrate you;

⁸Shall execrate you with the ungodly.

⁹The elect shall possess light, joy, and peace; and they shall inherit the earth.

¹⁰But you, you unholy, shall be accursed. (1 Enoch 6:7-10)

I Jesajas bok finns också berättelsen om det gudomliga barnet och en profetia om fredsfursten som skall regera över de utvalda och rättfärdiga.

(5) Because a child shall be born to us and a son is given to us and the government shall be upon his shoulders and he shall be called wonderful, counsellor, mighty God, everlasting father the prince of peace. (6) Of the increase of his government [&waw&} and his peace there shall be no end. upon the throne of David and over his kingdom to order it and to establish it in judgement and in righteousness from and until eternity, The zeal of YHWH of Hosts will perform this. (Isaiah scroll 9:5-6)

Som i Enoks bok skall frälsaren också regera över hela jorden i Jesajas bok.

(5.) For your husband is your Maker; YHWH of hosts is his name; and your Redeemer the Holy One of Israel; He shall be called The God of the whole earth. (Isaiah scroll 54:4)

Gud skall vara ett evigt ljus för de rättfärdiga

I Enoks bok sägs att de rättfärdiga skall illumineras av Gud (Gud skall vara ett ljus för dem).

⁷But to them shall he give peace: he shall preserve the elect, and towards them exercise clemency.

⁸Then shall all belong to God; be happy and blessed; and the splendour of the Godhead shall illuminate them. (1 Enoch 1:7-8)

I Jesaja beskrivs också att Gud är ett evigt ljus för de rättfärdiga som skall ärva landet.

(19.) The sun shall no longer be your light by day; and for brightness [+in the night+] the moon will not give light for you: YHWH shall be an everlasting light, and your God your glory. (20.) Your sun shall not depart nor your moon be gathered away because YHWH shall be an everlasting light for you, and the days of your mourning will be completed. (21.) and your people shall all of them be righteous: they shall inherit the land for ever, the Nazar of the planting of {+YHWH+], the work of my hands, for glory. (Isaiah Scroll 60:19-21)

De fattiga är de rättfärdiga

I Enoks bok uttalas domar över olika syndare, bland annat sådana som samlar rikedomar utan att bry sig om Den högste, de och deras hem skall utplånas.

⁷Woe to those who build up their houses with crime; for from their very foundations shall their houses be demolished, and by the sword shall they themselves fall. Those, too, who acquire gold and silver, shall justly and suddenly perish. Woe to you who are rich, for in your riches have you trusted; but from your riches you shall be removed; because you have not remembered the Most High in the days of your prosperity. (1 Enoch 93:7)

I Jesajas bok är de fattiga de rättfärdiga och de onda (alltså de rika) skall utplånas av Gud.

(4) But he shall judge the poor with righteousness and he will rebuke with uprightness the lowly of the earth and He will strike the earth {&with&} the rod of His mouth and {:He will put to death the wicked:] and with the spirit of his lips he will slay the wicked. (Isaiah Scroll 11:4)

En sammanfattning av Jesajas profetia

Vad kan man då sammanfattningsvis säga att Jesajas profetia handlar om? I ursprungsversionen av den judiska historien sägs att Jesaja profeterade om den assyriske kungen Sanheribs angrepp på den judiske kungen Hiskias kungadöme. Sanherib skulle tvingas ge upp mot judarna utan strid, misslyckas med sitt angrepp på Egypten samt dödas med svärd när han kom hem till Assyrien (Antiquities X 1:3).

And when the prophet had done accordingly, an oracle came from God to him, and encouraged the king and his friends that were about him; and foretold that their enemies should be beaten without fighting, and should go away in an ignominious manner, and not with that insolence which they now show, for that God would take care that they should be destroyed. He also foretold that Sennacherib, the king of Assyria, should fail of his purpose against Egypt, and that when he came home he should perish by the sword. (Antiquities X 1:3)

När man skapade profeten Jesajas bok kopierade man också ordagrant avsnitten om Jesajas profetia angående Assyriens kung från 2 Kung 18 och 19 samt 2 Krön 32, dessa avsnitt finns nu i Jesajas kapitel 36 och 37. Dessutom innehåller Jesajas bok anklagelser från Gud mot judarna för att de hade varit syndiga, trotsiga och vanartiga och hade övergivit guden i Jerusalem för spåmän och teckentydare, därför hade han också straffat dem med krig och andra olyckor. Men om de lydde guden i templet i Jerusalem skulle det komma en tid av fred när alla människor skulle strömma till Sions berg i Jerusalem för att dyrka den rätta guden där (Jesaja 2). Jesajas profetia innehåller också domar över bland annat Assyrien, Filisteen, Moab, Damaskus, Egypten, Babylon, Samaria, Tyros och som sagt Karthago. Alla dessa mäktiga städer och riken hade den judiske guden dömt till förnedring och undergång. Däremot hade Gud upprättat ett evigt förbund med Israel och judarna och han skulle befria dem från förtryck och göra deras huvudstad Jerusalem till världens centrum, om de bara lydde hans lag och fastade och vördade sabbaten på rätt sätt (Jesaja 58).

Kontentan av Jesajas profetia var alltså att Herren straffade alla syndare och främmande folk, medan han skulle göra judarna till det utvalda folket om de bara höll Mose lag. Jesajas bok var naturligtvis egentligen en rent politisk produkt. De som förde fram Mose lag var ju de mackabeiska härskarna i Jerusalem och profetiorna syftade till att skrämma judarna att lyda dessa mackabeiska överstepräster som agerade som ombud för den gud som de själva hade skapat. Den Messias och kung över judarna som Jesajas profetia handlar är förstås Simon Mackabeus liksom Daniels profetia handlade om Judas Mackabeus som erövrade templet efter det att det hade varit stängt i tre och ett halvt år.

Jeremias profetia

Jeremias profetia är av samma slag som Jesajas bok och den innehåller kopior av textavsnitt från andra Kungaboken, precis som Jesajas bok.

	Antiquities		Dubblerade avsnitt i Tanak/GT
Ant X 11:2		2 Kung 25:27-25:30		Jer. 52:31-52:34	Jojakin benådas

Jeremias bok innehåller också samma slags uppräkningar av förbannelser och undergångsprofetior som Jesajas bok. Jag är säker på att Jesajas och Jeremias profetior sattes ihop vid samma tidpunkt och på samma ställe. Både Jeremias och Jesajas profetia talar också om ”notsriym” eller nazarener. Det hebreiska ordet för kristna är alltså ”nazarener” eller ”notsriym”, och Yeshua/Jesus kallas ”notsriy”, alltså nazarenen i judiska källor. I Jeremia 4:16 finns ordet ”notsriym” men i Bibel 2000 är det översatt med ”fiender”.

Förkunna för folket, låt Jerusalem höra:
Fiender kommer från fjärran land, deras stridsrop skallar mot städerna i Juda. (Jer 4:16)

I den masoretiska texten är inte ordalydelsen lika militant, här är ”notsriym” översatt med ”väktare” eller ”skådare”.

Make ye mention to the nations: behold--publish concerning Jerusalem--watchers come from a far country, and give out their voice against the cities of Judah.[48]

Enligt Fred Miller som översatt Jesajarullen skulle texten ovan ha kunnat hämtas från en modern tidning och ha lytt ungefär enligt följande på modern hebreiska. ”Kristna kommer att komma från ett avlägset land och uppge sin röst i Juda städer.” Skrivningen behöver alltså inte alls betyda en attack mot Juda städer på hebreiska, utan kan lika gärna handla om att nazarenerna skall låta göra sig hörda. Samma ”väktare” eller ”skådare” finns också i Jeremia 31:6.

Ja, det kommer en dag då väktarna skall ropa från Efraims berg:
Kom, låt oss vandra upp till Sion, till Herren, vår Gud! (Jer 31:6)

Enligt Fred Miller kunde denna vers översättas till “Det kommer en dag när de kristna kommer att ropa på Efraims berg: Stå upp, låt oss gå upp till Sion, till Herren vår Gud”. I fortsättningen på denna profetia sägs att Herren skall rädda sitt folk, att han skall samla in dem från världens alla hörn.

Jag för dem från landet i norr, samlar in dem från världens bortersta hörn. Bland dem finns blinda och halta, havande kvinnor och födande. I stora skaror skall de återvända hit. (Jer 31:8)

I samma kapitel i Jeremia beskrivs det nya förbundet mellan Herren och judarna (som förstås upprättades i och med mackabéernas maktövertagande i Jerusalem).

Det nya förbundet
Det skall komma en tid, säger Herren, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israel och med Juda, inte ett sådant förbund som jag slöt med deras fäder när jag tog dem vid handen och förde dem ut ur Egypten, det förbund med mig som de bröt, fastän jag var deras herre, säger Herren.

Nej, detta är det förbund jag skall sluta med Israel när tiden är inne, säger Herren: Jag skall lägga min lag i deras bröst och skriva den i deras hjärtan. Jag skall vara deras Gud och de skall vara mitt folk. De skall inte längre behöva undervisa varandra och säga: ”Lär känna Herren”, ty de skall alla känna mig, från den minste till den störste, säger Herren. Jag skall förlåta dem deras skuld, och deras synd skall jag inte längre minnas. (Jer 31:31-34)

I fortsättningen av kapitel 31 i Jeremias bok talas det om solen och månen, om att mäta himlen och utforska jordens grundvalar och om att staden en gång skall byggas upp igen och vara helgad åt Herren. En del av Jeremias profetia var alltså samma profetia som man lät Jesaja framställa i kapitel 60, det är profetian om Simon Mackabeus och hans ättlingar som skulle vara eviga härskare i Jerusalem.

Din sol skall aldrig gå ner och din måne aldrig avta, ty Herren är ditt eviga ljus, din sorgetid är förbi. Alla i ditt folk skall vara rättfärdiga, och de skall för evigt äga landet. De är skott som jag har planterat, jag har skapat dem för att visa min härlighet. Av den minste blir det en skara på tusen, den ringaste blir till ett mäktigt folk. Jag, Herren, skall låta det ske snabbt, när tiden är inne. (Jes 60:19-22)

Huvudmotivet för att det måste finnas en gudomlig uppenbarelse av profeten Jeremia bland de judiska religiösa texterna finns i kapitel 36 i Andra Krönikeboken. Där berättas att kung Sidkia gjorde det som var orätt i Guds ögon och att hans folk tog efter grannfolkens avskyvärda religiösa bruk och förnedrade de profeter som på Guds vägnar försökte tala dem till rätta. Det här var som vi såg på sidan 79 en efterapning av den assyriska förklaringen till Babels förstörelse. I den judiska historien var det förstås inte assyriernas gud som man hade varit olydig mot utan judarnas gud, och därför fick Jeremia på denna guds uppmaning uttala en bloddrypande förbannelse över inte bara innevånarna i Jerusalem utan också över många andra folk och länder som inte lydde denna gud.

Vredens bägare
Ty så sade Herren, Israels Gud, till mig: ”Tag denna vinbägare — denna vredesbägare — ur min hand och räck den åt alla de folk som jag sänder dig till. De skall dricka tills de kräks och blir som galna, drabbade av det svärd jag sänder.”

Då tog jag bägaren ur Herrens hand och räckte den åt alla de folk som Herren sänt mig till: Jerusalem och städerna i Juda, dess kungar och stormän, för att krossa dem och utsätta dem för ödeläggelse och hån och förbannelse, så som nu har skett; farao, kungen av Egypten, och hans hovmän, ämbetsmän och hela hans folk och utlänningarna där; alla kungarna i Us och alla de filisteiska kungarna, i Ashkelon, Gaza, Ekron och det som är kvar av Ashdod; Edom, Moab och ammoniterna; alla kungarna i Tyros och alla kungarna i Sidon och kungarna i kustländerna bortom havet; Dedan, Tema, Bus och alla med håret klippt vid tinningarna; alla arabkungarna som bor i öknen; alla kungarna i Simri; alla kungarna i Elam, alla kungarna i Medien och alla kungarna i norr, vare sig de bor nära eller långt ifrån varandra; ja, all världens kungadömen över hela jorden. Och efter alla dessa skall kungen av Sheshak dricka.

Du skall säga till dem: Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Drick tills ni blir så berusade att ni spyr och ramlar omkull och inte kan resa er, drabbade av det svärd jag sänder. Och vägrar de att ta emot bägaren ur din hand och dricka, skall du säga till dem: Så säger Herren Sebaot: Ni måste dricka!

Ty först låter jag straffet drabba den stad som mitt namn är utropat över. Skulle ni då slippa undan? Nej, ni skall inte slippa undan, ty jag kallar på ett svärd och riktar det mot alla som bor på jorden, säger Herren Sebaot. (Jer 25:15-29)

Hesekiels profetia

Profeten Hesekiels bok har en något annan karaktär än Jesajas och Jeremias böcker. Den innehåller visserligen samma slags förbannelser och beskrivningar av olyckor som skall drabba olika länder som Jesajas och Jeremias böcker, men den innehåller också en beskrivning av en byggnadsplan som påstås handla om templet i Jerusalem. Som jag visade i boken Pärlan handlar denna beskrivning egentligen om staden Babels plan som grundades på matematiska principer om det gyllene snittet. Man använde alltså en babylonisk beskrivning av hur en gud eller ursprungligen gudinna mätte upp de gudomliga proportionerna i Babels stadsplan, och förde över detta till en berättelse om Jerusalems tempel. Men templet i Jerusalem hade förstås inte alls byggts enligt de matematiska principer som babylonierna kungar hade tillämpat vid planeringen av staden Babel.

Jag fick min insikt om att det var Babel och inte Jerusalem som beskrevs i Hesekiels bok genom starka drömmar. Jag fann senare en karta över utgrävningarna i Babel på Internet och när jag studerade denna plan insåg jag att den skala som skissen från Internet hade direkt gav Fibonacci-talen om man använde tempeltornet Etemenanki som måttenhet, eftersom tornets sida blev 0,6 i denna skala. Detta tal är en approximation av ett av förhållandena i det gyllene snittet, φ. Om jag använde storleken på Etemenanki som grundenhet fick jag alltså direkt ut Fibonacci-talen från stadsplanen.

Eftersom jag hade funderat över beskrivningen i Hesekiels bok hade jag ritat in måttförhållanden i planen över Babel och med början i Etemenanki och talet 1 fanns 3, 5, 8, 13 och 21 på ritningen. Jag hade också skrivit in ett talförhållande som låg ganska nära Φ, 40:23, det är ungefär 1,7 jämfört med Φ som är ~1,618. Det här är alltså en talserie och en kvot som beskriver förhållanden som utgör basen för det som kallas det gyllene snittet eller den gudomliga proportionen. Fibonaccis talserie beskriver alltså en serie tal med förhållanden enligt det gyllene snittet eller den gudomliga proportionen.

Ett annat sätt att visa det gyllene snittet är genom en rektangel med sidor som har förhållandet Φ till varandra. I skissen nedan har jag lagt in den gyllene rektangeln med fokus på tempeltornet Etemenanki och templet Esagila. Lägg märke till den eleganta vinkeln på gatan som går från Uras-porten i söder. I och med denna vinkel möter både den södra gatan och gatan från Marduk-porten kvadraten som bildar gränsen runt Etemenanki precis på mitten.

Babel.[49]

Ett annat sätt att visa gyllene snittet är genom att konstruera en regelbunden femhörning med diagonaler. När jag först började titta på Babels stadsplan såg jag den vinkel som bildades när processionsgatan böjde av vid Norra fortet, och jag hade ritat in en triangel som möttes av en motsvarande triangel från tempelområdet innanför murarna. Nu ritade jag in en femhörning med det gyllene snittet i kartan över Babel, och även här spelar vissa av portarna en stor roll. Placeringen av portar, gator, murar och tempel har tydligen skett helt medvetet och med det gyllene snittet som utgångspunkt.

Man kan naturligtvis rita in den här figuren på vilken karta som helst, men just i det här fallet sammanfaller figuren med kartan på ett sätt som inte kan vara någon slump. Den stora processionsgatan gör en böj vid Norra Fortet (Norra palatset) som ger en vinkel på precis 90˚ mot linjen mellan Marduk-porten och femhörningens norra hörn. Förbindelselinjerna i figuren tangerar eller går genom Ishtarporten, Marduk-porten, Södra porten och Uras-porten. Samtidigt skär en linje i figuren gatan mellan Enlil- och Samas-portarna precis på mitten och dessutom precis där denna gata korsas av gatan mellan Ea-templet och Etemenanki-området. Eftersom hela planen bygger på det gyllene snittet kan man finna en mängd sådana här samband.

Babel.

Själva stadsplanen är ett geometriskt bevis för det gyllene snittet ner från den minsta enheten upp till den största. Lägg märke till att hela stadens övergripande placering med Eufrat som delar en rektangel har skett enligt det gyllene snittets principer. Förhållandet mellan längd och bredd är 1,6 vilket motsvarar Φ, och delningen genom floden sker på exakt rätt ställe för att skapa en kvadrat och en rektangel med längd och breddförhållanden enligt det gyllene snittet.

Om man lägger in femhörningar med utgångspunkt från Nyårshuset, ”New Year House”, platsen för den kanske viktigaste högtiden i Babel, får man ytterligare varianter på geometriska samband. Nu är avståndet till både ”Kungaporten” och ”Södra porten” lika stort, och båda femhörningarna som jag ritat in passerar med en linje genom Enlil-porten. Den ena femhörningen följer exakt gatan mellan Samas-porten och Enlil-porten. Båda femhörningarna möts i trappan till Etemenanki.

Babel.

Om man lägger in femhörningen i en karta över ett större område ser man att den övergripande planläggningen enligt gyllene snittets principer fortsätter från Etemenanki och Esagila ända upp till placeringen av de yttre murarna och processionsvägarna.

Babel.[50]

En rationell förklaring till varför man skulle vilja skapa en sådan här fantastisk stadsplan är såvitt jag kan förstå kulten i Babel och de ceremonier som var förbundna med den. Genom att man kände till soluret kunde man starta processioner samtidigt från olika ställen i staden, och genom att man kände till de exakta avstånden och förhållandet mellan olika sträckor kunde man marschera i en viss takt och t.ex. mötas vid den östra porten till Etemenanki på exakt samma tid, även om man startade flera kilometer från varandra. Takten hölls antagligen av musik med en viss rytm eller också lärdes den in i samband med utbildningen av prästerna.

Hesekiels profetia skapades alltså av samma skäl som Jesajas och Jeremias böcker, det påstods i den judiska historien att det fanns böcker av dessa profeter och nu såg man till att verkligheten stämde med kartan. När man satte ihop Hesekiels profetia använde man sig av en beskrivning av Babel som var centralpunkt i den babyloniska kulturen och religionen, men man förde över denna beskrivning till Jerusalem som skulle vara motsvarande brännpunkt i den nya judiska staten.

En annan del av profetian i Hesekiels bok som har väckt stort intresse genom tiderna är beskrivningen av varelserna med fyra ansikten och vingar som finns i det första kapitlet.

Hesekiels syn: de fyra varelserna och Herrens härlighet
Jag såg en stormvind komma från norr — ett väldigt moln med flammande eld, omstrålat av ljus. Och längst därinne, längst inne i elden, glimmade det som av vitt guld. Längst därinne tyckte jag mig se fyra varelser. De såg ut så här: de hade mänsklig gestalt, men var och en av dem hade fyra ansikten och fyra vingar. Deras ben var raka, fötterna liknade tjurklövar och glänste som blank koppar. Under vingarna hade de människohänder åt fyra håll. Alla fyra hade ansikten och vingar. Deras vingar vidrörde varandra. De kunde gå utan att vända sig, var och en gick rakt fram. Så såg deras ansikten ut: de hade ett människoansikte, och alla fyra hade ett lejonansikte till höger och alla fyra ett tjuransikte till vänster och alla fyra ett örnansikte. Vingarna upptill höll de utbredda: var och en hade två vingar som vidrörde de andras och två som skylde kroppen. Var och en gick rakt fram. De gick dit andekraften styrde dem, och de vände sig inte när de gick. Mellan dem syntes något som liknade glödande kol, det fladdrade som fackelsken mellan varelserna. Elden lyste klart, och ur elden sköt blixtar. Varelserna for av och an likt blixtar. När jag betraktade varelserna fick jag se ett hjul på marken vid var och en av de fyra. (Hes 1:4-11)

Guden med människoansikte, lejonansikte, tjuransikte och örnansikte som åkte på hjul hämtades med all säkerhet från Antiquities beskrivning av anordningarna i Salomos tempel som i sin tur innehöll beskrivningar av den orfiske guden Phanes (s. 138).

Missionering för Sabazios i Rom

Ytterligare en indikation om när Jesajas och Jeremias profetior skrevs kan vi få genom upplysningen att en grupp judar utvisades från Rom år 139 fvt. efter att ha försökt missionera för guden Sabazios. Sabazios var en trakisk och frygisk gud med drag av både Zeus och Dionysos. Sabazios, som kallas Sebaot i Bibeln, nämns överhuvudtaget inte i Moseböckerna och endast sporadiskt i de efterföljande krönikorna. Han dyker dock plötsligt upp på en mängd ställen i Jesajas och Jeremias böcker. Uppgiften om att de första judar som bosatte sig i Rom utvisades genom tillämpningen av en lag som förbjöd kulten av Jupiter Sabazios kommer från Valerius Maximus som verkade i början av första århundradet och som hade tillgång till äldre romerska historiska källor.

"Cnaeus Cornelius Hispalus, praetor peregrinus in the year of the consulate of Marcus Popilius Laenas and Lucius Calpurnius, ordered the astrologers by an edict to leave Rome and Italy within ten days, since by a fallacious interpretation of the stars they perturbed fickle and silly minds, thereby making profit out of their lies. The same praetor compelled the Jews, who attempted to infect the Roman custom with the cult of Jupiter Sabazius, to return to their homes." (Valerius Maximus, Nine Books of Memorable Deeds and Sayings i.3, 2)[51]

Jesajas och Jeremias böcker bör alltså ha skrivits någon gång runt år 140 fvt, efter Karthagos förstörelse år 146 fvt men före missionering för Sabazios i Rom. Simon, den tredje av de mackabeiska bröderna, kom till makten efter det att hans bror Jonathan hade mördats år 143 fvt. Det är rimligt att tänka sig att Simon genomförde en revision av den nya judiska religionen när han tillrädde sin post som överstepräst, och att de nya profetiorna skapades på hans tillskyndan för att det pussel som hade byggts upp i den judiska historien skulle bli fullständigt. Detta skedde genom att man nu alltså också skapade de profetböcker som skulle finnas enligt Eupolemus och Artapanus historia. Därför finns numera såväl de ”stora” profeterna Jesaja, Jeremia, Hesekiel och Daniels profetior som de tolv mindre profeterna från Hosea till Malakis profetior i Bibeln, precis som det sägs att det skall vara i Eupolemus och Artapanus judiska historia i Antiquities.

Simon Mackabeus regerade i Jerusalem mellan 142 fvt och 135 fvt. Den kungliga hasmoneiska dynastin grundades genom att Simon utsågs till det judiska folkets ”ledare och överstepräst för all framtid till dess en äkta profet framträder” (1 Mack 14:41). Senaten i Rom erkände den nya dynastin år 139 fvt när en delegation på uppdrag av Simon reste till Rom. Denna delegation verkar ha sammanfallit i tiden med de första judiska invandrarna i Rom och deras försök att omvända romarna till en dyrkan av guden Sabazios. Kanske stannade en del av Simons delegation kvar i Rom för att föra ut Simons religiöst förankrade politiska budskap.

Den romerska uppgiften att judarna skulle ha missionerat för Sabazios verkar kanske underlig, men om man ser Herren Sebaot i Bibeln som en variant av Sabazios blir det inte så konstigt. Herren Sebaot dyker upp först i Samuelsböckerna och framåt. Sebaot nämns inte i Moseböckerna, Josua, Domarboken, Rut, Esra, Nehemja, Ester (ej i Qumran), Job, Ordspråksboken, Predikaren, Höga Visan, Klagovisorna, Hesekiel, Daniel och de första ”12-profeterna”. Däremot finns det mängder av förekomster av namnet Sebaot i främst Jesajas och Jeremias böcker.

Bok i Tanak/GT	Antal förekomster av ”Sebaot” (ca)
Moseböckerna	0
Josua	0
Domarboken	0
Rut	0
Första Samuelsboken	5
Andra Samuelsboken	5
Första Kungaboken	1
Andra Kungaboken	1
Första Krönikeboken	3 (1 Krön 17 kopia av 2 Sam 7)
Andra Krönikeboken	0
Esra	0
Nehemja	0
Ester	0
Job	0
Psaltaren	13
Ordspråksboken	0
Predikaren	0
Höga Visan	0
Jesaja	59
Jeremia	75
Klagovisorna	0
Hesekiel	0
Daniel	0
Hosea, Joel, Amos, Obadja, Jona	0
Mika	1
Nahum	2
Habackuk	1
Sefanja	2
Haggaj	12
Sakarja	46
Malaki	23

Herren Sebaot dyker alltså upp i full omfattning i Jeremias och Jesajas profetior samt i de böcker som tillskrivs Haggaj, Sakarja och Malaki. En rimlig förklaring till att judarna kunde missionera för Sabazios eller Sebaot i Rom år 139 fvt är att de hade något att hänga upp denna missionering på. Jag gissar att det som man förde fram främst var profeten Jesaja, som ju talar på uppdrag av Sebaot eller Sabazios. Romarna hade precis slagit Karthago i grunden. Om man kunde visa att den judiske profeten Jesaja hade förutsagt denna händelse redan sexhundra år tidigare och att det var den judiske guden som hade sänt romarna mot Karthago – då borde väl romarna omedelbart låta omvända sig till den judiska religionen!

Visst kan det verka underligt att man kunde se Jahve som Sebaot eller Sabazios, men när Jesajas bok skrevs mellan Karthagos fall år 146 fvt och den judiska missioneringen i Rom år 139 fvt var den judiska religionen faktiskt mindre än tjugo år gammal. Redan från början hade man använt sig av material som var förbundet med orficismen, Hammurabis babyloniska gudar och Zoroasters Ahura Mazda, och man anropar också den egyptiske guden Amen i den kraftfulla förbannelsen i Femte Mosebok kapitel 27. Man hade tagit material från olika källor och omdefinierat det till att handla om den judiska historien och den judiska religionen, att den judiske guden också skulle kunna vara Sabazios eller Dionysos var egentligen inte så konstigt.

Moses var ju enligt den nya judiska historien föregångaren till alla de grekiska filosoferna, han var egentligen den orfiske teologen Musaeus. Orfikernas främste gud var Dionysos som spelade en viktig roll i mysteriet i Eleusis. Man har också enligt uppgift funnit ett mynt några mil från Jerusalem som avbildar Jehova som grundare av mysteriet i Eleusis.[52] Antika författare som Plutarchos och Tacitus identifierade judarnas gud som Dionysos. Dionysos eller Sabazios var alltså den gud som oftast beskrevs som judarnas gud i Jerusalem. Denne Dionysos Sabazios kan också ses som samma gud som Herren Sebaot i Bibeln.

Malaki - en komprimerad version av den nya politiken och filosofin

När de nya profetböckerna, som hänfördes till de stora profeterna Jesaja, Jeremia, Hesekiel och de tolv mindre profeterna från Hosea till Malaki, skapades i slutet av 140-talet fvt skedde det i precis samma tradition som den som hade skapat Eupolemus och Artapanus judiska historia, en tradition som sedan hade förts över till Septuaginta och den hebreiska Bibeln. Eupolemus och Artapanus arbetade för att uppamma nationalistiska känslor genom att visa att den judiska kulturen och historien var urgammal, och de medel de använde var att ta över andra folks historia och legender och sätta in dem i ett judiskt sammanhang. I Eupolemus och Artapanus historia nämndes stora judiska profeters skrifter, med dessa skrifter fanns naturligtvis inte i verkligheten. När man nu skulle skapa dessa profeters böcker visste man egentligen inte vad de skulle innehålla, men man fortsatte att arbeta i samma tradition som Eupolemus och Artapanus och därigenom tog man bland annat över guden Sabazios.

Den nya religionen var ännu i sin linda, den Gud som nämns i den judiska historien är dels en blandning av olika gudar från olika traditioner och dels en högsta försyn som hjälper judarna framåt enligt modell från den hellenistiska kulturen i Alexandria. Av någon anledning får dock den judiske guden ett nytt namn i de nya profetböckerna, vilket kanske berodde på att man hade använt hymner till Sabazios när man skapade psalmerna i Psaltaren. Exempel på detta förfarande finns i det som kallas Salomos oden, där ingår orfiska hymner som helt klart är riktade till Dionysos, men hymnerna påstås vara skrivna av Salomo som annars inte nämns. Jag har i mina tidigare böcker jämfört Psalm 22 i Psaltaren med Ode 28 från Salomos oden, och jag menar att det var samma historia som berättades men att den som plågades, led, dog och ändå hade evigt liv i det ursprungliga odet var Dionysos (Sabazios) eller Orfeus, och inte den mytiske kung David.[53]

David hade också i vissa avseenden skapats som en kopia av Orfeus som tämjde de vilda djuren med att spela på sin lyra, David tämjde ju den vilde Saul med sitt strängaspel. Men när man läser profeterna som talar i Sabazios eller Sebaots namn i Bibeln inser man att det inte är den hellenistiska kärleksguden Dionysos som talar genom dem. Det är i stället de teman som målades upp i den judiska historien som återupprepas, Gud har utsett judarna till sitt eget folk men de är ofta olydiga och måste med våld skrämmas tillbaka den rätta religionen. Judarnas gud är också förfärlig i sitt raseri mot andra folk och han låter ständigt sina profeter uttala domar över olika folk och imperier. Anklagelser mot det judiska folket och prästerna hopas, men det utlovas också belöningar och ett underbart liv i det egna landet om de lyder den nya judiska religionens påbud.

Att de mackabeiska översteprästerna förde ut det här budskapet är inte alls underligt. Texterna i Tanak/GT är skapade i en tid när man försökte etablera ett politiskt herravälde via makten över templet i Jerusalem och översteprästämbetet, och enligt det scenario som målas upp i Tanak/GT var judarna olydiga mot Gud när de inte lydde de mackabeiska prästerna och följde den religiösa lag som dessa hade instiftat.

Malaki, den sista profeten som skapades för att föra fram den mackabeiska religionen, är ett gott exempel på hur man använde Gud för att understödja den judiska elitens krav på skatter eller tionden till templet. Den mackabeiske guden börjar genom Malaki med att döma Edom (Iduméen) till evig förstörelse. Mackabéerna hade ju härjat i Iduméen och landet införlivades slutgiltigt i det judiska riket under Simons son Johannes Hyrkanos som tvingade befolkningen att övergå till den judiska religionen och låta omskära sig. Men i Malakis bok är Edom tydligen ännu ett eget land, det är ondskans land och Herren skall vredgas på dess folk i evig tid.

Herrens kärlek och makt
Jag har visat er kärlek, säger Herren. Då säger ni: ”Hur har du visat oss kärlek?” Jakob och Esau var ju bröder, säger Herren. Jag älskade Jakob men Esau hatade jag, och jag har gjort hans berg till ödemark, hans område till ökenland.

Om Edom säger: ”Vårt land är förstört, men vi skall bygga upp det ödelagda igen”, då säger Herren Sebaot: Låt dem bygga, jag skall riva ner. Det skall kallas ondskans land och folket som Herren vredgas på för evigt. Ni skall få se detta med egna ögon, och då skall ni säga: ”Herrens makt når bortom Israels gräns.” (Mal 1:1-5)

Herren vredgas också på de människor som visar förakt mot honom genom att komma med blinda, halta, lytta och sjuka djur som offer till templet i Jerusalem. Inte ens ståthållaren blir glad över sådana undermålig tribut, hur skulle då Gud kunna vara nöjd?

Dom över prästerna
En son visar aktning för sin far och en tjänare för sin herre. Men om jag är fader, var är aktningen för mig? Om jag är herre, var är vördnaden för mig? Det säger Herren Sebaot till er präster, ni som föraktar mitt namn. Då säger ni: ”Hur visar vi förakt för ditt namn?” Genom att komma med oren föda till mitt altare. Då säger ni: ”Hur har vi gjort den oren?” Genom att mena att man kan visa förakt för Herrens bord.

Ni kommer med blinda offerdjur: är inte det något ont? Ni kommer med halta och sjuka djur: är inte det något ont? Om du går till ståthållaren med dem, tror du att han uppskattar det och visar dig välvilja? säger Herren Sebaot. — Och här vill ni beveka Gud att visa oss nåd! — Kan han visa välvilja när ni kommer med sådant? säger Herren Sebaot. Om ni ändå ville stänga tempeldörrarna och låta bli att tända min altareld i onödan! Jag vill inte veta av er, säger Herren Sebaot, jag tar inte emot några offer av er.

Från öster till väster är mitt namn stort bland folken, och överallt frambär man rökelseoffer åt mitt namn, rena offer, ty mitt namn är stort bland folken, säger Herren Sebaot. Men ni vanhelgar det när ni menar att Herrens bord är orent och att hans mat är värd förakt. Ni säger: ”Vilket besvär!” och fnyser bara, säger Herren Sebaot. Ni kommer med stulna, halta och sjuka djur och frambär dem som offer. Skulle jag ta emot sådana gåvor av er? säger Herren.

Förbannad är den bedragare som lovar att offra ett handjur ur sin hjord men sedan frambär ett snöpt djur åt Herren. Ty jag är en stor konung, säger Herren Sebaot, och mitt namn är fruktat bland folken. (Mal 1:6-14)

De rätta prästerna är de som förvaltar förbundet med Levi, alltså de mackabeiska översteprästerna. Levi hade gett den rätta vägledningen och därmed hindrat folket att dra på sig skuld, men de präster som inte undervisar enligt den levitiska lagen fördöms av Herren Sebaot.

Därför, präster, gäller nu detta bud för er: Om ni inte lyder och inte lägger på hjärtat att ära mitt namn, säger Herren Sebaot, skall jag sända förbannelse över er, och jag skall vända er välsignelse i förbannelse. Ja, jag har redan vänt den i förbannelse, eftersom ni inte lagt detta på hjärtat. Jag skall bryta er livskraft och slänga avfall i ansiktet på er, slaktavfall från era offerfester. [---]

Ni måste inse att jag har gett er detta bud för att mitt förbund med Levi skall bestå, säger Herren Sebaot. Mitt förbund med honom innebar att jag skulle ge honom liv och välgång och att han skulle visa mig vördnad och frukta mitt namn. Sann vägledning kom ur hans mun, inget orätt fanns på hans läppar. I obrottslig trohet höll han sig till mig och hindrade många från att ådra sig skuld.

Prästens läppar förvaltar kunskapen, från hans mun hämtar man vägledning, ty han är Herren Sebaots sändebud. Men ni vek av från vägen, er undervisning har fört många vilse. Ni har brutit mitt förbund med leviterna, säger Herren Sebaot. Därför skall jag göra er föraktade och ynkliga inför hela folket, för ni har inte hållit er till mina vägar, och ni gör skillnad på person när ni tolkar lagen. (Mal 2:1-9)

Herren Sebaot fördömer vidare blandäktenskap och skilsmässor genom profeten Malaki, det verkar som om giftermål mellan judar och andra folk främst ses som en risk genom att de gifter sig med ”en främmande guds dotter”. Den judiska nationalismen byggdes ju upp genom att man definierade den judiska befolkningen som de som anslöt sig till den mackabeiska religionen, och om någon gifte sig med en kvinna som tillhörde en annan religion var det tydligen ett hot mot sammanhållningen inom det egna folket. Troheten mot Juda (det judiska folket) var förbunden med trohet mot den nya judiska religionen. Varningen mot skilsmässa verkar i första hand vara en varning för att skilja sig från den rätta judiska religionen som förs fram av de mackabeiska prästerna.

Blandäktenskap och skilsmässor fördöms
Har vi inte alla en och samme fader? Är vi inte skapade av en och samme Gud? Varför handlar vi då trolöst mot varandra och kränker det förbund som våra fäder slöt?

Juda handlar trolöst, och man begår skändligheter i Israel och i Jerusalem. Juda vanhelgar den heliga plats som Herren älskar, och han äktar en främmande guds dotter. Må Herren ur Jakobs boningar utrota den som gör så, vem det vara månde, även om han frambär offer åt Herren Sebaot.

Och dessutom gör ni detta: ni dränker Herrens altare i tårar, ni gråter och ni suckar, eftersom han inte längre vill se åt era offergåvor och ta emot något av er. Då säger ni: ”Varför?” Därför att Herren var vittne vid föreningen mellan dig och din ungdoms hustru, som du är trolös mot trots er gemenskap och ert äktenskapsförbund.

[---] Var inte trolös mot din ungdoms hustru!

Den som åsidosätter sin hustru och skiljer sig från henne, säger Herren, Israels Gud, han fläckar sig med orättfärdighet, säger Herren Sebaot. För er egen skull, var på er vakt, var inte trolösa! (Mal 2:10-16)

En budbärare för förbundet mellan judarna och guden i Mose lag skall komma till templet i Jerusalem och bana väg för Herren. Han är brännande som smältarens eld och som tvättarens lut. Den dagen skall leviterna renas och luttras så att de kan bära fram offergåvor på det rätta sättet. Herren kommer att komma för att döma alla syndare. Då skall folket få lära sig att bära fram gåvor till templet som de gjorde i forna dagar. Herren uppmanar människorna att komma med hela tiondet till templets förrådshus och inte röva gåvorna från honom, i annat fall kommer de att förbannas och deras namn skall tecknas upp i de himmelska rullorna.

Herren kommer för att döma
Ni tröttar ut Herren med era ord. Men då säger ni: ”Hur då tröttar ut?” Genom att säga: ”Den som gör det onda är god i Herrens ögon. Sådana tycker han om.” Eller säga: ”Var är Guds rättvisa?”

Se, jag sänder min budbärare, han skall bana väg för mig. Plötsligt skall han komma till sitt tempel, den härskare som ni ber om, den förbundets budbärare som ni begär. Se, han kommer, säger Herren Sebaot.

Men vem kan uthärda dagen då han kommer? Vem kan bestå när han visar sig? Han är som smältarens eld, som tvättarnas lut, han sätter sig ner likt den som smälter och renar silver. Han skall rena leviterna och luttra dem som guld och silver, så att de kan bära fram offergåvor åt Herren på det rätta sättet. Då skall Judas och Jerusalems offergåvor behaga Herren som i forna dagar, i gången tid.

Jag kommer till er för att hålla dom, och utan dröjsmål skall jag ställa trollkarlar, äktenskapsbrytare och menedare till svars och alla som förtrycker daglönare, änkor och faderlösa och som förfördelar invandrare — alla dem som inte fruktar mig, säger Herren Sebaot. Jag, Herren, har inte förändrats, och ni, Jakobs barn, är som ni alltid har varit: ända sedan era fäders tid har ni avvikit från mina stadgar och inte hållit dem. Vänd tillbaka till mig, så vänder jag tillbaka till er, säger Herren Sebaot. Då säger ni: ”Hur då vända tillbaka?”

Så en människa får röva från Gud? Ni rövar ju från mig! Då säger ni: ”Hur har vi rövat från dig?” Tionden och offergåvor har ni rövat! Ni drabbas av förbannelse, ändå rövar ni från mig, alla och envar. Kom med hela tiondet till förrådshuset, så att det finns mat i mitt hus. Sätt mig på ett sådant prov, säger Herren Sebaot, då kommer jag att öppna himlens fönster och låta ymnig välsignelse strömma ner över er. Jag skall skrämma bort gräshopporna så att de inte förstör markens gröda för er och så att era vinodlingar inte blir utan frukt, säger Herren Sebaot. Då skall alla folk prisa er lyckliga, och ni skall få ett härligt land, säger Herren Sebaot.

Ni har använt starka ord om mig, säger Herren. Då säger ni: ”Hur har vi talat om dig?” Ni har sagt: ”Det är meningslöst att tjäna Gud. Vad har vi för nytta av att rätta oss efter vad han har befallt och gå i säck och aska inför Herren Sebaot? Nej, nu är det de fräcka vi skall prisa lyckliga: de handlar orätt men frodas ändå, de klarar sig fast de sätter Gud på prov!” Så har de som fruktar Herren talat sinsemellan. Men Herren har lyssnat uppmärksamt och låtit göra en förteckning, för att ingen som fruktar Herren och aktar hans namn skall glömmas. Den dag jag griper in, säger Herren Sebaot, skall de vara min dyrbara egendom. Jag skall måna om dem som en far månar om den son som tjänar honom. Då skall ni återigen se skillnad på rättfärdiga och gudlösa, på den som tjänar Gud och den som inte tjänar honom. (Mal 3:1-18)

Det kommer att komma en dag då Gud kommer till jorden och ställer till med en förskräcklig dom. Då kommer de orättfärdiga som inte lyder Mose lag att brännas upp som halmkärvar, och de onda skall trampas till stoft under de rättfärdigas fötter. Judarna får aldrig glömma den lag som Mose hade fått ta emot från Gud, i annat fall kommer hela landet att vigas åt förintelse den dag som Herren kommer.

Ja, dagen kommer, och den skall brinna som en ugn. Då skall alla fräcka och alla som handlar orätt bli till halm, och dagen som kommer skall förbränna dem, säger Herren Sebaot. Varken rot eller gren blir kvar.

Men för er som fruktar mitt namn skall rättfärdighetens sol gå upp, och dess vingar skall ge läkedom. Då skall ni slippa ut, som kesande kalvar ur kätten. Ni skall trampa ner de onda, de skall bli till stoft under era fötter den dag jag griper in, säger Herren Sebaot.

Slutord
Glöm aldrig den lag som jag gav min tjänare Mose på Horeb, med stadgar och bud för hela Israel. Se, jag sänder profeten Elia till er innan Herrens stora och fruktansvärda dag kommer. Han skall vända fädernas hjärtan till barnen och barnens hjärtan till fäderna, så att jag inte viger landet åt förintelse då jag kommer. (Mal 4:1-6)

Det utlovade landet erövras

Mackabéerna och deras parti tog alltså makten i Jerusalem men deras regering var ofta osäker och fylld av konflikter. Under ledning av Judas Mackabeus hade ”de heliga” erövrat området närmast runt Jerusalem.

Det judiska riket under Judas Mackabeus. Källa Wikipedia.

Judas bror Jonathan Mackabeus utökade partiets kontroll över en större del av Judéen och också delar av Samaria men dödades år 143 fvt av den seleukidiske generalen Diodotus Tryphon.

File:Judea Jonathan Makk.PNG

Det judiska riket under Jonathan Mackabeus. Rosa=nya erövringar. Källa Wikipedia.

Jonathans bror Simon Mackabeus som efterträdde honom som ledare för hasidéerna och valdes till prästkung år 141 fvt. Han förnyade år 139 fvt den allians med romarna som Judas Mackabeus hade upprättat år 161 men han kunde endast erövra några mindre områden för att utöka det nya riket. Simon Mackabeus mördades på anstiftan av sin svärson Ptolemaios år 135 fvt. Eftersom två äldre söner hade mördats tillsammans med Simon blev hans tredje son, Johannes Hyrkanos i, prästkung i Jerusalem.

Johannes Hyrkanos regerade mellan 134 och 104 fvt och under hans tid fortsatte kriget med seleukiderna. Under hans första regeringsår belägrade den seleukidiske kungen Antiochus VII Jerusalem. När Antiochus VII dödades i ett krig med parterna fick dock Johannes utrymme att agera och han utökade kraftigt det judiska riket. Han erövrade Iduméen och tvingade iduméerna att konvertera till den judiska religionen. Samaria erövrades, innevånarna förslavades och Johannes trupper förstörde samariernas huvudtempel på berget Gerizim och deras stad Shekem. Även områden på andra sidan Jordan fördes samman med det nya riket.

File:Judea Johannes Hyrcanus.PNG

Det judiska riket under Johannes Hyrkanos. Rosa=nya erövringar. Källa Wikipedia.

Johannes Hyrkanos efterträddes av sin son Aristobulos som dock endast regerade ett år. Han hann dock med att erövra Galileen under denna tid. Efter Aristobulos kom hans bror Alexander Janneus (kung Jonathan) till makten och han regerade mellan 103 och 76 fvt. Alexander Janneus utökade det judiska riket till dess största omfattning, det sträcket sig nu från söder om den syriska staden Ptolemais ner till området runt Gaza och inbegrep också stora områden öster om Jordan och Döda havet. Man hade kanske inte riktigt besatt det land som stakades ut i Första Mosebok 15:18, alltså området mellan Nilen och Eufrat, men det var ändå ett imponerande rike som man hade kämpat sig till på bara tre generationer.

File:Judea Alexander Janneüs.PNG

Det judiska riket under Alexander Janneus. Rosa=nya erövringar. Källa Wikipedia.

Mackabéerna byggde alltså i första hand sitt maktövertagande på militär förmåga och aggressivitet, men den politiska makten skapades genom att de utsågs till överstepräster i Jerusalem. Denna religiösa position rättfärdigade de enligt uppgift bland annat genom påståendet att de skulle vara leviter och ättlingar till de judiska kungarna David och Salomo. De renade också enligt den egna propagandan templet i Jerusalem från den hellenistiska hedniska kulten och införde förfädernas rena religion.

Efter Alexander Janneus död år 76 fvt regerade hans änka Salome Alexandra som drottning under tio år medan sonen Hyrkanos II innehade positionen som överstepräst. När Salome Alexandra dog började ett inbördeskrig mellan hennes söner Hyrkanos och Aristobulos. Hyrkanos förlorade mot Aristobulos och tvingades avsäga sig titlarna som kung och överstepräst, men fick ändå tillåtelse att ta hand om översteprästämbetets inkomster. Aristobulos II regerade mellan åren 67 och 63 fvt med romarnas stöd.

När den romerske generalen Pompejus kom till Syrien år 63 fvt hade han som mål att föra det judiska riket in under romersk kontroll och han ansåg att Hyrkanos skulle ta till vara Roms intressen bättre än brodern Aristobulos. Romarna belägrade Jerusalem som också föll så småningom. Aristobulos fördes som fånge till Rom och brodern Hyrkanos blev utsedd till överstepräst, dock utan politisk makt. Aristobulos mördades år 50 fvt. Hyrkanos gjordes till etnark av Julius Ceasar år 47 fvt men han lämnade över styret av riket till Antipater som härstammade från Iduméen.

När Antipaters son Herodes anklagades för att ha dödat en judisk anförare vid namn Hezekiah som hade härjat i Syrien, och därför ställdes inför det judiska rådet Sanhedrin, räddade Hyrkanos honom (Antiquities XIV 9:2-3). I samband med att Hyrkanos åter försvarade Herodes inför Markus Antonius tog den senare ifrån Hyrkanos all makt och titeln som etnark och gav den i stället till Herodes. År 40 fvt invaderade Aristobulos son Antigonos Judéen med stöd av parterna och utsågs därefter till kung och överstepräst. Hyrkanos fängslades och fördes till Babylonien där han levde bland den judiska befolkningen i fyra år.

Herodes invaderade med romarnas stöd Jerusalem år 37 fvt och lät avrätta Antigonos. Han kallade därefter tillbaka Hyrkanos till Jerusalem från Babylonien. Efter att ha blivit anklagad för att konspirera med kungen av Arabien mot Herodes avrättades Hyrkanos dock år 30 fvt. Herodes regerade mycket framgångsrikt i Jerusalem fram till ca 4 fvt. Han gifte sig bland andra med Mariamne, en medlem av det mackabeiska (hasmoneiska) kungahuset, och fick två söner med henne. Dessa söner dömdes av en romersk jury och avrättades år 7 fvt för att ha konspirerat mot sin far, och med dem slocknade den mackabeiska eller hasmoneiska kungaätten ut.

Herodes arbetade trots detta aktivt för att stärka den nationella självkänslan med hjälp av den nationella myt som hade skapats i samband med den hasmoneiska/mackabeiska ättens maktövertagande drygt hundra år tidigare. Han lät bland annat konstruera ett helt nytt och mycket större tempel i Jerusalem, där det gamla templet tydligen sparades i mitten som ett minnesmärke eftersom judiska traditionalister trodde att det var kung Salomos tempel. Det stora templet i Jerusalem kom sedan att stå i fokus för den nationalistiska kampen mot romarna under det första och andra århundradet av vår tideräkning.

Sammanfattning: Den nya judiska historien och Tanak/GT

En ny judisk historia

När det gäller Tanak/GT säger den etablerade historien att de böcker som ingår i denna samling har tillkommit under en mycket lång tid, från Mose tid på 1400-talet fvt fram till Daniels profetia som måste ha skrivits efter Antiochos Epifanes vanhelgande av templet i Jerusalem år 168 fvt. Jag menar tvärtom att hela historien i Tanak/GT, från skapelsen i Första Mosebok till Judas Mackabeus erövring av templet i Jerusalem som beskrivs i Daniels profetia, hänger ihop och att den faktiskt skapades vid ett enda tillfälle i samband med mackabéernas kamp för att ta makten i Jerusalem. Vilka bevis finns då för detta påstående?

Interna bevis

De första bevisen för att den etablerade historien om Tanak/GT inte stämmer finns i själva texten. Historien är faktiskt alltför perfekt för att den skulle ha kunnat komma till under en tidsperiod av mer än tusen år. Tanak/GT innehåller en historia som löper i spikrak kronologi från skapelsen till Daniels profetia om Judas Mackabeus intagande av templet i Jerusalem. Visst hade man i Babel kungalistor och andra texter som hade bevarats i flera tusen år ända från sumerisk tid och skrivkonstens uppkomst, men det vi känner till om dessa texter uppvisar ändå inte den detaljerade överensstämmelse som finns i historien i Tanak/GT. Historien om Josefs ben är ett exempel på denna orimliga kongruens. I Första Mosebok kapitel 50 berättas att Josef, som hade blivit en högt uppsatt makthavare i Egypten, lät balsamera sin far Jakob/Israel efter hans död. Därefter följde alla de äldsta ämbetsmännen vid faraos hov och alla Egyptens äldste Jakob till Kanaan där han begravde sin far i en grav som fadern hade låtit hugga ut i en klippa. När Josef själv dog hade han tagit en ed av alla Israels ättlingar att de skulle ta med sig hans ben den dag Gud skulle föra dem till det land som han hade lovat dem. I 2 Mos 13:19 tar så Moses med sig Josefs ben eftersom Josef hade utkrävt en ed av israeliterna att de skulle ta med dem vid uttåget. Enligt kronologin i Bibel 2000 flyttade Jakobs familj till Egypten ungefär år 1700 fvt och Moses ledde uttåget ur Egypten år 1270 fvt. Eden om benen, tron på profetian om det utlovade landet och Josefs ben hade alltså bevarats i ungefär 400 år. I Josua 24:32 berättat man sedan hur Josefs ben, som man alltså hade haft med sig under den fyrtio år långa vandringen genom öknen, begravdes i Shekem på den mark som Jakob hade köpt fyrahundra år tidigare och som hade tillfallit Josefs ättlingar som egendom.

Denna och andra historier om profetior som uttalas för att uppfyllas hundratals år efteråt, som till exempel Daniels profetia i Babylonien på 500-talet som uppfylls av Judas Mackabeus fyrahundra år senare, visar förstås att historien i Tanak/GT skrevs i efterskott. Kontentan av scenariot i Tanak/GT är att Gud runt år 2000 fvt hade lovat Abraham att judarna skulle besitta Kanaan och att detta löfte hade återupprepats till olika profeter genom tiderna. Mackabéernas kamp för upprättandet av ett självständigt judiskt rike på 160-talet fvt innebar därmed uppfyllandet av alla de löften som Gud påstods ha gett det judiska folket under närmare två tusen år.

Ett annat slag av bevis för att Tanak/GT har kommit till vid i stort sett ett enda tillfälle är de dubblerade avsnitt som förekommer i textsamlingen (s. 34). Dessa ordagranna kopior av textavsnitt finns i Samuelsböckerna, Kungaböckerna och Krönikeböckerna och de visar att dessa böcker inte kom till som löpande krönikor under en utdragen tidsrymd utan att de skapades genom att man ”klippte ut” textfragment från en enda berättelse och ”klistrade in ” dem i nya sammanhang för att skapa illusionen av flera oberoende rapporter. Den ursprungliga kronologiska historia som var förlaga till Tanak/GT finns numera i Antiquities I-XII.

Josephus Antiquities

Det största beviset för hypotesen om att Tanak/GT skapades vid ett enda tillfälle finns i Josephus Antiquities. De första tolv delarna av denna historia innehåller som jag ser det förlagan till Tanak/GT. Detta kan man sluta sig till genom att berättelsen i Antiquities på flera ställen är mer logisk än i Tanak/GT (s. 12). De länder och folk som beskrivs som Noas ättlingar placeras till exempel mer rätt ur geografisk synvinkel i Antiquities än i Tanak/GT och namnen är mer rättvisande än de som ges i Tanak/GT. Man får också logiska förklaringar till varför hebréerna kallas hebréer och vem Hur egentligen var i Antiquities medan denna information inte kom med i Tanak/GT. I Antiquities ger man också referenser till källor som den babyloniske historikern Berossos, den grekiske historikern Herodotos och den egyptiske historikern Manetho, medan dessa källor helt utesluts i nästa steg när man skapar Tanak/GT.

Eupolemus och Artapanus

Jag menar alltså att man först skrev en ny judisk historia som blev förlaga till Tanak/GT och att denna förlaga numera finns i de första tolv delarna av Josephus Antiquities. Jag har också kommit fram till att den nya judiska historien sattes samman av material från Eupolemus som enligt Alexander Polyhistor hade skrivit om judarnas assyriska (kaldeiska) historia och Artapanus som hade skrivit om deras egyptiska äventyr. Om man slår samman dessa två angreppssätt får man som resultat historien i Antiquities och i nästa steg Tanak/GT (s. 26).

Moses

Moses är bland annat en sammanslagning av orficismens teolog Musaeus, den babyloniske lagstiftaren Hammurabi och Zoroaster som skulle ha skrivit lagen i den persiska Avesta. Han är en produkt av den kulturella atmosfären i Alexandria där man hade tillgång till texter från hela världen i biblioteket och där religiös synkretism var en självklarhet.

Jesajas, Jeremias och Hesekiels profetior

Om man analyserar Jesajas, Jeremias och Hesekiels profetior är det tydligt att de alla har skrivits vid samma tid och i ett gemensamt sammanhang. Dessa böcker innehåller mycket likartade fördömanden av falsk gudsdyrkan och profetior om länder, städer och folk som skall förgöras av guden i Jerusalem. Dessutom är det först i Jesajas och Jeremias profetior som guden Sebaot (Sabazios) dyker upp i full omfattning. Genom fyndet av Jesajarullen i Qumran (1QaIsa), som är ett arbetsresultat på vägen mot den slutliga versionen av Jesajas profetia, får vi ett direkt bevis för när hans och de andra profeternas profetior skapades. I Jesajarullen låter man nämligen profeten uttala en profetia om Karthagos förstörelse som skedde år 146 fvt (s. 178). Denna profetia skapades sannolikt för att få romarnas stöd för Simon Mackabeus krav på kungavärdighet. Senaten i Rom erkände också mycket riktigt den nya dynastin år 139 fvt när en delegation på uppdrag av Simon reste till Rom. Därför kan man datera Jesajas, Jeremias och Hesekiels profetior till tiden mellan Karthagos förstörelse år 146 fvt och den judiska delegationens besök i Rom år 139 fvt och den samtidiga judiska missionering för Sabazios där.

Avsaknad av arkeologiska bevis

Om man inte vill ifrågasätta den förment gudomliga karaktären hos Bibelns texter kan man i stället fundera på avsaknaden av historiska och arkeologiska bevis för det som berättas i denna bok. I en artikel på Internet av arkeologen Margreet Steiner hävdas att det inte finns några spår av en stad eller ens någon större bosättning där Jerusalem nu ligger vid tiden för Davids erövring och Salomos stora byggnationer. Däremot har utgrävningar visat att det verkligen fanns en stad där som förstördes eller i alla fall skadades ca 587 fvt.[54]

Att den judiska Tanak, som kallas Gamla Testamentet i den kristna Bibeln, skapades i samband med mackabéerna ansträngningar för att ta makten i Jerusalem på 160- och fram till 140-talet fvt bevisas alltså bl.a. genom att

· Moses och hans lag sattes samman av material med anknytning till den orfiske Museus, den babyloniske kungen Hammurabi, och den zoroastriska lagen i Avesta.

· Historiska och arkeologiska bevis saknas för Davids och Salomos imperier.

· Jesajarullen från Qumran visar att Jesajas profetia skapades efter romarnas utplåning av Karthago år 146 fvt och före den judiska missioneringen för Sabazios/Sebaot i Rom år 139 fvt.

· Förlagan till Tanak finns i Josephus Antiquities I-XII.

Att Josephus Antiquities I-XII är förlagan till Tanak bevisas t.ex. genom att

· Den historia som löper i perfekt kronologisk ordning i Antiquities har delats upp i flera spår i Samuelsböckerna, Kungaböckerna och Krönikeböckerna.

· Exakt samma textavsnitt finns i dubbletter i Samuelsböckerna, Kungaböckerna, Krönikeböckerna, Jesajas och Jeremias böcker men dessa avsnitt finns bara i ett sammanhang i Antiquities.

· Man ger referenser till källor som Berossos (ca 300 fvt) och Manetho i Antiquities, medan dessa källor är borttagna i Tanak.

· Information som behövs för att berättelsens logik skall stämma finns i Antiquities men har försvunnit vid överföringen till Tanak.

Den nya judiska historien i Antiquities I-XII skapades som ett utslag av den hermetiska filosofin som uppkom i Alexandria under de hellenistiska regenterna. Hermes ansågs ha uppenbarat sin filosofi i de grekiska, egyptiska och babyloniska vishetslärorna och den nya judiska religionen byggdes upp element från dessa tre filosofier samt från den persiska zoroastrismen. Den gudomliga persiske domaren Mithra sågs som ytterligare en inkarnation av Hermes, något som man kan se i de inskriptioner som gjordes i Kommagene under första århundradet före vår tideräkning där Zeus sägs vara samma sak som Ahura Mazda och Apollon är Mithra, Helios och Hermes. Moses som laggivare och magiker kom därför att sättas samman av bilden av den orfiske teologen Musaeus, Orfeus som hade tagit emot lagen på ett berg, den egyptiske guden Toth som hade förmedlat de egyptiska prästernas lagar, den babyloniske kungen Hammurabi som skapade den babyloniska lagen samt Zoroaster som hade förmedlat Avesta från den högsta guden.

· Själva den judiska historien, från världens skapelse till Alexander den stores tid, kopierades från Berossos babyloniska historia (s. 58).

· De tio buden togs från den orfiska teologin (s. 129). Moses var egentligen den orfiske filosofins grundare Musaeus (s. 27). Uttåget ur Egypten inspirerades av Manethos berättelse om hyksos, de främmande härskare som drevs ut av farao Ahmose. Berättelsen om hur havet delade sig för Moses och hans armé kopierades från legenden om hur havet hade delat sig för Alexander den store och dennes armé (s. 143).

· Idén om indelningen av landet i efter tio stammar hämtades från Kleisthenes omorganisation av Aten (s. 153) medan Jakobs tolv söner och de tolv stammarna kopierades från den babyloniska zodiaken (s. 67).

· Lagar om brott och straff kopierades från Hammurabis lag (s. 38) .

· Renhetslagar togs från den persiska Avesta (s. 105).

· Förbudet mot avbrutet samlag (Onans synd) verkar ha tillkommit i samband med att man skapade den hebreiska versionen av den nya judiska historien i Tanak för att öka den egna folkmängden. Numera tolkas detta förbud som ett förbud mot onani (s. 115).

· Matlagarna hämtades från de egyptiska prästernas regler (s. 118). Dessa utökades sedan med babyloniska listor på fåglar och insekter när man översatte historien till hebreiska. Idén om att man inte skall äta blod för att det innehåller djurets själ var orfisk.

· Daniels ”profetia” om Alexander den Stores rike som delades upp i fyra delar och en judisk man (Judas Mackabeus) som erövrade och renade templet i Jerusalem från de ogudaktiga grekerna var höjdpunkten i den nya judiska historien som skapades i Alexandria på 160-talet fvt.

· Jeremias, Jesajas och Hesekiels profetior om ett stort krig, en smord överstepräst/kung/frälsare som skulle härska i Jerusalem och visionen av det judiska riket som ett världsomspännande imperium skapades av Simon Mackabeus omkring år 140 fvt. Inspirationen hämtades från Enoks bok.

Fas 2 – Jahad krigar för att bereda vägen för Messias

Jahad - en mäktig religiös och politisk rörelse

Jag anser att de texter som upptäcktes i Qumran från 1947 och framåt delvis härstammade från templet i Jerusalem och att denna del, som jag har skrivit om tidigare i den här boken, innehåller de ursprungliga texterna i det som numera är Tanak/GT som hade tillkommit under mackabéernas maktövertagande från 160- till 140-talet fvt. Den andra delen av skrifterna från Qumran tillhör en rörelse som i texterna kallar sig själva för jahad (församlingen) och som har en mycket tydlig struktur som regleras genom en församlingsregel (1QS) och en filosofi som bygger på Enoks bok samt Moseböckerna och de andra bibliska profeterna. Denna församling har av de katolska teologer som länge hade makten över sammanställningen av fynden från Qumran betecknats som en liten isolerad sekt av fridfulla essener som levde ett klosterliv i Qumran och inte hade något att göra med huvudfåran i judiskt liv och historia. Jag menar däremot att detta är en helt felaktig bild och att jahad var en drivande kraft inom det judiska samhället ända från de tidiga mackabeiska härskarnas era under sista delen av andra århundradet före vår tideräkning och fram till det sista judiska kriget på 130-talet vt.

Jahad var arvtagare till hasidéerna och fariséerna

I en text från jahad som kallas Damaskusdokumentet börjar tideräkningen när gud förnyade det gamla förbundet 390 år efter Nebukadnessar erövring av Jerusalem. Babyloniernas förstöring av Jerusalem skall ha skett runt år 587 fvt. Förnyelsen av förbundet skulle i så fall ha skett omkring 187 fvt. Efter ytterligare 20 år lät han en Rättfärdighetens lärare träda fram för att undervisa judarna om den rätta vägen. De exakta årtalen är förstås inte helt klara här och var det nog ännu mer oklara för dem som skrev Damaskusdokumentet. Rättfärdighetens lärare som steg fram efter tjugo år kan antingen ha varit Judas Mackabeus som tog makten i Jerusalem runt år 164 fvt, hans bror Jonathan som blev överstepräst i Jerusalem år 153 fvt eller Simon Mackabeus som tog makten år 143 fvt.

Synen på Jonathan Mackabeus som den förste Rättfärdighetens lärare verkar finna stöd i hyllningarna av ”Kung Jonathan” som finns i 4Q448 från Qumran. För Simon talar det faktum att han skapade Jesajas och Jeremias profetior där han i uppenbarelsens form framställdes som den smorde kungen, Messias. Simon Mackabeus startade också den judiska religionens värvning av proselyter, han skickade en delegation till Rom år 139 och i samband med denna delegation utvisades en grupp judar som försökte införa en ny kult i Rom (s. 194). Denna kult var enligt romerska källor förbunden med Dionysos Sabazios som kallas Herren Sebaot i Tanak/GT och man förde säkert också fram Jesajas profetia som ju hade ”förutsagt” romarnas förstörelse av Kartago.

Oavsett vem man avsåg med den förste Rättfärdighetens lärare så började Jahads utveckling vid tiden för de första frigörelseförsöken från seleukiderna runt år 175 fvt. Det parti som jag ofta har kallat för det mackabeiska partiet var ursprungligen samma rörelse som kallades hasidim eller hasidéer och som var en drivande kraft under hela etableringen av det judiska riket. Hasidéerna var de ”heliga” som ofta nämns i Psaltaren och den församling som grundade det nya riket under ledning av Judas Mackabeus och hans bröder. Under Simon Mackabeus började den nya judiska religionen att spridas i vidare kretsar utanför landet. Under Simons son Johannes (Yohanan) Hyrkanos (r 134-104 fvt) verkar makten ha delats mellan Johannes Hyrkanos som överstepräst och ”församlingen”. Mynt från Hyrkanos regeringstid har enligt Wikipedia inskriptionen ”Översteprästen Yohanan” på ena sidan och ”Judarnas församling” på den andra.

Enligt Antiquities XIII 10:5-6 fanns det en konflikt mellan Hyrkanos och fariséerna som hade stor makt över folket och som hade gett påbud om många lagar som inte stod i Mose lag men som man hade ärvt från förfäderna. Fariséerna menade tydligen att Johannes Hyrkanos skulle avsäga sig översteprästämbetet och nöja sig med den världsliga makten och låta dem själva sköta religionen och lagarna. Konflikten eskalerade till en nivå där Johannes Hyrkanos förklarade fariséernas lagar för olagliga och straffade de människor som lydde dem. Denna konflikt mellan den rika eliten som kontrollerade templet (sadducéerna) och folkflertalet (fariséerna) var enligt Antiquities orsaken till att Johannes Hyrkanos och hans söner hatades av folket. Ordet farisé kommer av ”parush” som betyder de avskilda och de avskiljde sig tydligen vid den här tiden från de mackabeiska (sadduceiska) kungarna som härskade i templet i Jerusalem.

5. However, this prosperous state of affairs moved the Jews to envy Hyrcanus; but they that were the worst disposed to him were the Pharisees, who were one of the sects of the Jews, as we have informed you already. These have so great a power over the multitude, that when they say any thing against the king, or against the high priest, they are presently believed. Now Hyrcanus was a disciple of theirs, and greatly beloved by them. And when he once invited them to a feast, and entertained them very kindly, when he saw them in a good humor, he began to say to them, that they knew he was desirous to be a righteous man, and to do all things whereby he might please God, which was the profession of the Pharisees also. However, he desired, that if they observed him offending in any point, and going out of the right way, they would call him back and correct him. On which occasion they attested to his being entirely virtuous; with which commendation he was well pleased. But still there was one of his guests there, whose name was Eleazar, a man of an ill temper, and delighting in seditious practices. This man said," Since thou desirest to know the truth, if thou wilt be righteous in earnest, lay down the high priesthood, and content thyself with the civil government of the people," And when he desired to know for what cause he ought to lay down the high priesthood, the other replied, "We have heard it from old men, that thy mother had been a captive under the reign of Antiochus Epiphanes. "This story was false, and Hyrcanus was provoked against him; and all the Pharisees had a very great indignation against him. ...

It was this Jonathan who chiefly irritated him, and influenced him so far, that he made him leave the party of the Pharisees, and abolish the decrees they had imposed on the people, and to punish those that observed them. From this source arose that hatred which he and his sons met with from the multitude: but of these matters we shall speak hereafter. What I would now explain is this, that the Pharisees have delivered to the people a great many observances by succession from their fathers, which are not written in the laws of Moses; and for that reason it is that the Sadducees reject them, and say that we are to esteem those observances to be obligatory which are in the written word, but are not to observe what are derived from the tradition of our forefathers. And concerning these things it is that great disputes and differences have arisen among them, while the Sadducees are able to persuade none but the rich, and have not the populace obsequious to them, but the Pharisees have the multitude on their side. (Antiquities XIII 10:5-6)

Under Johannes Hyrkanos son Alexander Janneus (r 103-76 fvt) ledde konflikten mellan den regerande eliten (sadducéerna) och fariséerna till inbördeskrig och att många judar miste livet. Alexander Janneus drevs bort från Jerusalem under en kortare tid och han sägs ha korsfäst 800 motståndare vid sin återkomst till makten. Den nya religion som man hade skapat i Jerusalem innehöll faktiskt ett politiskt sprängstoff genom att de heliga texterna pekade ut lydnaden till Mose lag som grunden för de rättfärdiga och påstod att dessa rättfärdiga genom Mose uppenbarelser hade utsetts att leda landet redan från tidernas begynnelse. Genom detta kunde man alltid disputera om vad som var det rätta sättet att lyda Mose lagar och vilka som egentligen var de gudomligt utsedda ledarna.

Efter Alexander Janneus död innehade hans änka Salome Alexandra (r 76-67 fvt) den världsliga makten som drottningen medan hennes son Hyrkanos II var överstepräst. Detta var uppenbarligen en modell som fungerade eftersom drottning Salome Alexandra uppges ha haft goda relationer med fariséerna. I berättelsen om drottning Salome Alexandra i Antiquities XIII sägs hon ha regerat genom att ge all makt till fariséerna, och att hon återinförde deras seder som hennes svärfar Johannes Hyrkanos hade förbjudit.

När Salome Alexandra dog år 67 fvt hade hon utnämnt Hyrkanos till sin efterträdare och han skulle därmed bli både kung och överstepräst. Brodern Aristobulos startade dock nästan omedelbart ett inbördeskrig för att ta över makten. Hyrkanos sägs ha haft stöd hos fariséerna medan Aristobulos skall ha understötts av sadducéerna. Aristobulos lyckades få överhanden och utsågs till kung och överstepräst av den romerske generalen Scaurus som regerade i Syrien. Hyrkanos tvingades avsäga sig båda titlarna men fick ändå tillåtelse att ta hand om översteprästämbetets inkomster.

Oroligheterna i det judiska riket fortsatte dock och år 63 försökte folkets representanter (fariséerna) få Pompejus att befria dem från de tyranniska mackabéerna. Romarna belägrade Jerusalem och tog Aristobulos till fånga och förde honom som fånge till Rom. Brodern Hyrkanos blev utsedd till överstepräst, dock utan politisk makt. Aristobulos mördades år 50 fvt. Hyrkanos gjordes till etnark av Julius Ceasar år 47 fvt och skulle därmed åter ha kunnat få politisk makt, men han lämnade i stället över styret till Antipater som härstammade från Iduméen.

Antipaters maktinnehav verkar ha mött kraftigt motstånd från fariséerna/jahad. Grunden i jahads texter och filosofi är hatet mot ”hedningar” och lydnaden under Mose lag. Detta är två sidor av samma mynt eftersom Mose lag skapades för att skapa en nationell medvetenhet och motivera ett judiskt maktinnehav i templet i Jerusalem och därmed stänga ute alla andra grupper. Det var därför inte underligt att den nationella kampen tog sig uttryck i hat mot Antipater och hans söner och främmande trupper som stödde dem. Striden om makten på 40-talet verkar ha varit mycket bitter och grundorsaken till motståndet var säkert Antipaters allians med romarna tillsammans med det faktum att hans familj var iduméer och inte ”riktiga” judar. En av ledarna i kampen mot Antipater var en man vid namn Hezekiah som dödades i striderna. Enligt Antiquities var denne Hezekiah far till Judas av Gamala som senare kom att leda nya uppror vid tiden för Herodes död.

Markus Antonius tog år 40 fvt ifrån Hyrkanos all makt och titeln som etnark och gav den i stället till Antipaters son Herodes. Partherna stödde dock Aristobulos son Antigonos som med deras hjälp invaderade Judéen år 40 fvt och utsågs till kung och överstepräst. Herodes invaderade därefter med romarnas stöd Jerusalem år 37 fvt och lät avrätta Antigonos. Herodes regerade därefter som kung i Jerusalem fram till ca 4 fvt och tillsatte även översteprästerna i Jerusalem.

Redan innan Herodes död hade en grupp upproriska judar dragit ner den stora örnen som han hade satt upp vid templet i ett uppror som eldades under med religiösa argument (Antiquities XVII 6:2). Herodes sjukdom skylldes till exempel på att han inte hade lytt Mose lag på rätt sätt. I samband med de inbördes striderna mellan Herodes arvingar från hans död år 4 fvt och under de efterföljande tio åren, berättas det i Josephus historia om det judiska kriget (War 2) om hur Herodes veteransoldater och olika aspiranter till den judiska tronen härjade i landet med sina gerillatrupper.

Under striden om Herodes arv mellan hans söner kastades landet enligt Antiquities in i inbördeskrig. En mängd judar slog sig samman och belägrade romarna i Jerusalem. En stor strid bröt ut där många dödades på båda sidor, templet skadades och dess skattkammare plundrades. Den romerske generalen Varus som var ståthållare i Syrien sände två legioner till det judiska området, dessa kompletterades med trupper från Berytus (Beirut) och arabiska områden som ställde upp mot judarna på grund av sitt hat mot Herodes. När Varus anlände till Jerusalem med sina trupper flydde upprorsmännen medan stadens innevånare förklarade att de inte hade haft något att göra med upproret. Varus sände ut en del av sin armé i landet och fångade en mängd av dem som hade deltagit i upproret, många sattes i fängelse men två tusen av de mest ansvariga korsfästes. (Josephus, War 2.)

År 6 vt avsattes Herodes son Archelaus av romarna. Hans rike, som omfattade Judéen, Samarien och Iduméen, blev den romerska provinsen Judaea som underställdes Syrien men styrdes av en kejserlig prokurator. För att minska risken för konflikter mellan de romerskvänliga och nationalistiska judarna fick prokuratorn ha sitt säte i Caesarea, och han undvek att visa sig i Jerusalem med militära styrkor. Mellan åren 26 och 36 vt var Pontius Pilatus prokurator i Judaea. Den romerske kejsaren Claudius gav Judaea till sin vän Agrippa i (40-44 vt) som var sonson till Herodes, men efter Agrippas död återgick området till Rom.

Romarnas fullständiga maktövertagande i Judéen skedde alltså år 6 när Archelaus avsattes. I samband med detta gjorde romarna en skattskrivning av Syrien och Judéen, som nu tillhörde den romerska provinsen Syria, skulle naturligtvis också skattskrivas. En romersk senator vid namn Cyrenius, eller Quirinius som han kallas i Bibeln, sändes ut av kejsaren för att göra taxeringen. I Antiquities XVIII berättas det att judarna först var tveksamma till taxeringen, men att de övertygades av översteprästen Joazar som var son till Beethus (Boethius) att uppge sina tillgångar utan att protestera.

Herodes väg till kungamakten i Jerusalem gick ju via hans nedkämpande av den judiske ”rövaren” Hezekiah som härjade i Syrien (Antiquities XIV 9:2-3). Herodes ställdes tills svars för detta inför det judiska rådet Sanhedrin, enligt uppgift i Josephus historia på grund av att han hade dödat Hezekiah utan att hans dödsdom först hade utfärdats av Sanhedrin. Men Herodes räddades av Hyrkanos, först från Sanhedrin och sedan från den romerske fältherren Markus Antonius. Striden mellan Herodes och Hezekiah bör ha skett någon gång i slutet av 40-talet fvt eftersom Herodes utnämndes till kung av romarna år 40 fvt.

Sambandet från kampen mot Herodes och romarna går direkt från Hezekiah vidare till hans son Judas från Gamala som gjorde uppror av längtan efter ”kunglig status” vid tiden för Herodes död år 4 fvt (Antiquities XVII 10:5). Judas bröt sig in i ett fort i staden Sepphoris i Galileen där det fanns ett vapenförråd som tillhörde kungen, och beväpnade på så sätt sina stridsmän (War 2 4:1). Tio år senare var Hezekiah son Judas åter ledare för motståndet mot romarnas skattskrivning år 6 vt (Antiquities XVIII 1:1).

Denna ättelinje inom jahad fortsätter fram till 60-talet och kriget mot romarna när Judas från Gamalas ättlingar Manahem och Eleazar leder jahad som vid den tidpunkten kallas sicarier i Antiquities och War. Men som vi såg ovan hade fariséerna varit en stark maktfaktor åtminstone sedan den kraftmätning som ledde till inbördeskrig under Johannes Hyrkanos regeringstid 134-104 fvt. De ansåg sig ha rätten att tolka den judiska lagen och därigenom gjorde de också anspråk på den religiösa makten. De s.k. ”sektdokumenten” från Qumran verkar i skenet av denna bakgrundshistoria ha utgjort fariséernas arkiv ända från andra århundradet fvt, vilket också stämmer med de dateringar som gjorts av dessa dokument.

I Antiquities XVIII berättas det att Judas och hans vän farisén Sadduc samlade judarna till uppror med argument om att beskattningen var början till slaveri, och att Gud skulle stödja dem i deras uppror om de slöt sig samman i speciella grupper som skulle kämpa mot romarna. Författaren till Antiquities XVIII menar att Judas av Gamalas doktrin, som här kallas ”den fjärde filosofin”, infekterade det judiska samhället i en otrolig grad och att den så småningom ledde till kriget mot romarna och att templet i Jerusalem förstördes.

Moreover, Cyrenius came himself into Judaea, which was now added to the province of Syria, to take an account of their substance, and to dispose of Archelaus's money; but the Jews, although at the beginning they took the report of a taxation heinously, yet did they leave off any further opposition to it, by the persuasion of Joazar, who was the son of Beethus, and high priest; so they, being over-pesuaded by Joazar's words, gave an account of their estates, without any dispute about it. Yet was there one Judas, a Gaulonite, of a city whose name was Gamala, who, taking with him Sadduc, a Pharisee, became zealous to draw them to a revolt, who both said that this taxation was no better than an introduction to slavery, and exhorted the nation to assert their liberty; as if they could procure them happiness and security for what they possessed, and an assured enjoyment of a still greater good, which was that of the honor and glory they would thereby acquire for magnanimity. They also said that God would not otherwise be assisting to them, than upon their joining with one another in such councils as might be successful, and for their own advantage; and this especially, if they would set about great exploits, and not grow weary in executing the same; so men received what they said with pleasure, and this bold attempt proceeded to a great height. All sorts of misfortunes also sprang from these men, and the nation was infected with this doctrine to an incredible degree; one violent war came upon us after another, and we lost our friends which used to alleviate our pains; there were also very great robberies and murder of our principal men. This was done in pretense indeed for the public welfare, but in reality for the hopes of gain to themselves; whence arose seditions, and from them murders of men, which sometimes fell on those of their own people, (by the madness of these men towards one another, while their desire was that none of the adverse party might be left,) and sometimes on their enemies; a famine also coming upon us, reduced us to the last degree of despair, as did also the taking and demolishing of cities; nay, the sedition at last increased so high, that the very temple of God was burnt down by their enemies' fire. Such were the consequences of this, that the customs of our fathers were altered, and such a change was made, as added a mighty weight toward bringing all to destruction, which these men occasioned by their thus conspiring together; for Judas and Sadduc, who excited a fourth philosophic sect among us, and had a great many followers therein, filled our civil government with tumults at present, and laid the foundations of our future miseries, by this system of philosophy, which we were before unacquainted withal, concerning which I will discourse a little, and this the rather because the infection which spread thence among the younger sort, who were zealous for it, brought the public to destruction. (Ant XVIII 1:1)

I Antiquities och War beskrivs alltså en utveckling från Judas av Gamalas rörelse och direkt vidare till de sicarier som drev landet till krig och undergång på 60-talet vt. Denna rörelse nämns i den judiska historien redan efter Herodes död i början av vår tideräkning eftersom det var samme man, Judas från Gamala, som även ledde detta uppror. Jahad/sicarierna hade också en representant i Johannes döparen som verkade omkring år 35 (inte år 28 som den kristna historieskrivningen säger). De dyker också upp under beskrivningen av Felix tid som prokurator i Judeen (52-58) som finns i War 2. Där nämns dels hur dessa sicarier mördar människor i Jerusalem och dels finns en beskrivning av en annan grupp som påstod sig verka under gudomlig inspiration och som lurade människor att dra ut i vildmarken där Gud skulle ge dem tecken på att deras frihet snart skulle komma.

There was also another body of wicked men gotten together, not so impure in their actions, but more wicked in their intentions, which laid waste the happy state of the city no less than did these murderers. These were such men as deceived and deluded the people under pretense of Divine inspiration, but were for procuring innovations and changes of the government; and these prevailed with the multitude to act like madmen, and went before them into the wilderness, as pretending that God would there show them the signals of liberty. But Felix thought this procedure was to be the beginning of a revolt; so he sent some horsemen and footmen both armed, who destroyed a great number of them. (War 2 13:4)

Detta med att dra ut till läger i vildmarken och förbereda sig inför befrielsekriget mot romarna är även en av grundtankarna i det s.k. sektmaterialet från Qumran. Detta material innehåller också hymner, lovsånger, hemliga uppenbarelser och uttydningar av de judiska profetiorna som tydligt beskriver den visionära och religiösa karaktären hos den grupp som har skapat texterna.

Dessa grupper dyker upp gång på gång i War 2 och de kallas inte alltid för sicarier. Men de visar alltid samma religiösa nit och kamp för ett judiskt rike som är fritt från romare eller ”hedningar”, precis som den som beskrivs i jahads texter från Qumran.

Now when these were quieted, it happened, as it does in a diseased body, that another part was subject to an inflammation; for a company of deceivers and robbers got together, and persuaded the Jews to revolt, and exhorted them to assert their liberty, inflicting death on those that continued in obedience to the Roman government, and saying, that such as willingly chose slavery ought to be forced from such their desired inclinations; for they parted themselves into different bodies, and lay in wait up and down the country, and plundered the houses of the great men, and slew the men themselves, and set the villages on fire; and this till all Judaea was filled with the effects of their madness. And thus the flame was every day more and more blown up, till it came to a direct war. (War 2 13:6)

I War 2 kapitel 17 har man hunnit fram till Florus tid som prokurator som varade under åren 66-70. Här berättas det att de upproriska angrep kung Agrippa II med hårda ord och stenkastning och fick honom att lämna Jerusalem och återvända till sitt eget kungadöme. Några som hetsade folket att gå i krig mot romarna erövrade vid den här tiden fästningen Masada och satte in några av sina egna att hålla fortet. Vid samma tid övertalade Eleazar, som var son till översteprästen Ananias och föreståndare för templet, dem som skötte offren i templet att inte ta emot några offer från utlänningar. Genom detta startade kriget mot romarna eftersom man nu avvisade det lagstadgade dagliga offret för kejsaren.

And at this time it was that some of those that principally excited the people to go to war made an assault upon a certain fortress called Masada. They took it by treachery, and slew the Romans that were there, and put others of their own party to keep it. At the same time Eleazar, the son of Ananias the high priest, a very bold youth, who was at that time governor of the temple, persuaded those that officiated in the Divine service to receive no gift or sacrifice for any foreigner. And this was the true beginning of our war with the Romans; for they rejected the sacrifice of Caesar on this account; and when many of the high priests and principal men besought them not to omit the sacrifice, which it was customary for them to offer for their princes, they would not be prevailed upon. These relied much upon their multitude, for the most flourishing part of the innovators assisted them; but they had the chief regard to Eleazar, the governor of the temple. (War 2 17:2)

Idén till detta kom enligt War 2 från innovatörerna, alltså de som arbetade för uppror mot Rom, men framfördes genom tempelföreståndaren Eleazar. Vid den högtid när man skulle komma med ved till templet hade många sicarier blandat sig med folkmassan och skapade ett uppror som ledde till att kung Agrippas soldater drevs ut ur staden. Kungens och Berenikes palats sattes också i brand liksom översteprästen Ananias hus. Man brände också skuldarkiven för att få med sig de fattiga och skuldsatta i upproret.

Manahem, en av sicarierna, begav sig till Masada och hämtade ut vapen från förråden där. Enligt War 2 17:8 var denne Manahem son (eller möjligtvis sonson) till Judas från Galileen som startade upproret i samband med Quirinius skattskrivning år 6 vt. Judas från Galileen kallas här ”a very cunning sophister”, alltså ungefär ”en mycket slug filosof”. Ordet sofist fick med tiden en negativ klang av ordvrängare men det pekar i alla fall på att Judas var en lärd man och filosof.

Manahem återvände från Masada till Jerusalem som en självutnämnd kung och blev ledare för upproret. Upprorsmännen drev iväg de romerska soldaterna och intog försvarstornen i staden. Översteprästen Ananias och hans bror dödades också. Enligt War 2 blev Manahem så uppblåst över dessa framgångar att han väckte missnöje hos de andra partierna i upproret. När han höll gudstjänst i templet på ett ”pompöst” sätt med sina underlydande i full stridsmundering blev de anfallna. Folket tog upp stenar och kastade dem på ”sofisten”. Manahem och hans folk höll ut ett tag men blev så småningom antingen dödade eller flydde. Manahem själv försökte sticka sig undan men blev upptäckt och dödad. En av hans släktingar som hette Eleazar, Jairos son, lyckades tillsammans med några anhängare ta sig tillbaka till Masada där han sedan hade makten ända till år 73 när Masadas fall blev slutet på det första judiska kriget.

Innan Titus belägrade Jerusalem bröt det ut inbördeskrig mellan tre olika upproriska partier i staden. En av dessa fraktioner leddes av Simon, Gioras son, som hade kommit till staden från Masada och som därmed tillhörde samma parti som Manahem och Eleazar, nämligen de som kallas sicarier i böckerna om det judiska kriget. I slutet av kriget gömde sig Simon i underjordiska gångar och grottor under tempelplatsen. När han till slut kände sig tvingad att ge upp inför den romerska övermakten berättas det i War 7 2:1 att han plötsligt kom upp ur en av dessa gångar på den plats där templet hade stått och var klädd i en vit kappa och över den hade han knäppt en purpurfärgad mantel. Först blev de romerska soldaterna helt perplexa över denna uppenbarelse som så oförmodat hade visat sig men snart kom de till besinning och fångade honom. Simons liv sparades till Titus och Vespasianus triumf i Rom varefter han avrättades.

När texterna från Qumran upptäcktes år 1947 och framåt gjorde den katolska kyrkan snabbt klart att de härrörde från en liten isolerad essensk sekt som hade levt i Qumran. De hade inte haft något att göra med huvudfåran inom judendomen och förhoppningen från den katolska kyrkan var förstås att kunna visa att dessa essener hade varit medlemmar i den första kristna församlingen. Men jahad (församlingen) var varken kristna av det slag som den katolska kyrkan ville finna eller någon liten isolerad sekt som levde i Qumran. De var visserligen de första och enda kristna under första århundradet men de var inte kristna i den mening vi numera ger ordet. De var inte heller någon liten sekt utan de utgjorde en stor rörelse som hade startat redan vid under Johannes Hyrkanos regeringstid (r 134-104 fvt) och som mobiliserade mängder med judar ända fram till det sista judiska kriget på 130-talet vt. Nästan alla judar i både kärnområdet och i andra romerska provinser verkar ha enrollerats i jahad och deras långa frihetskamp ledde till miljontals dödsoffer under tre århundraden från första århundradet före vår tideräkning och fram till det andra århundradet av vår tideräkning. Detta är ursprunget till det som blev den romerska kristendomen, en rad uppror och krig grundade på den religiösa filosofi som jahad spred genom sin församlingsorganisation.

Exempel på händelser under den 200-åriga kampen mot Rom
63 fvt. Den romerske generalen Pompejus invaderar det judiska riket. Riket blir ett klientkungadöme till Rom.	Aristobulus II (r 67-63) är först kung men ett inbördeskrig startar mellan honom och brodern Hyrkanos. Romarna invaderar Jerusalem och sätter Hyrkanos II (r 63-40) på tronen. En idumeisk man vid namn Antipater är ”mannen bakom tronen”.
37 fvt. Herodes utnämns till klientkung av romarna och tar makten i Jerusalem.	Herodes krigar år 43-37 mot Hyrkanos brorson Antigonus som försöker ta makten. Herodes gifter sig med Aristobulus dotterdotter Mariamne. Utnämns till klientkung av romarna. Herodes får stöd av romerska trupper och tar makten i Jerusalem år 37. Han låter avrätta Antigonus. Stort motstånd mot Herodes (och romarna), bl.a. dödar han en man vid namn Hezekiah och ställs inför Sanhedrin för detta. (Ant XIV 9:2-3)
37 fvt. Uppror mot Herodes vid hans maktövertagande.	Vissa judiska grupper vill hellre dö än underordna sig romarna och Herodes. (Ant XIV 15:5-6).
4 fvt. Uppror mot den romerska makten vid Herodes död.	Den gyllene örnen som skänkts till templet av romarna huggs i bitar. Upprorets ledare bränns levande. War 1, Antiquities XVII.
6 vt. Uppror mot Cyrenius skattskrivning.	Antiquities XVIII 1:1.
26-36 vt. Pontius Pilatus prefekt. Uppror mot Pontius Pilatus som vill bygga en akvedukt och placera sköldar i sitt palats i Jerusalem med namn på romerska gudar.	Antiquities XVIII 3:1-2.
Ca 35-36 vt. Johannes Döparen avrättas för att ha kritiserat kung Herodes Antipas för att ha gift sig med sin brorsdotter.	Johannes predikar enligt filosofin från Qumran och Herodes Antipas avrättar honom av rädsla för att han skall starta uppror. Herodes Antipas råkar i krig med araben Aretas år 36 p.g.a. skilsmässan från hans dotter. Antiquities XVIII 5:2.
38 vt. Judiskt uppror/pogrom i Alexandria.	Against Flaccus av Philo från Alexandria. Bråket var religiöst motiverat enligt Against Apion II av Philo.
40 vt. Caligula vill sätta upp sin staty i templet i Jerusalem. Uppror i Judaea. Philo kritiserar Caligula. Hans bror, Tiberius Alexanders far, fängslas men släpps av Claudius när han blir kejsare.	The Embassy to Caligula, av Philo från Alexandria. War 2 10:1-5
46-48 vt. Tiberius Alexander prokurator.	Lugn i landet eftersom Tiberius Alexander var jude och respekterade de judiska sedvänjorna.
48-52 vt. Cumanus prokurator.	Några galiléer (judar) gör räder på samariskt område och blir dödade i Ginea. Cumanus vägrar lyda de ledande galiléernas önskan om hämnd mot samarierna och galiléerna tar då saken i egna händer med argument om att det inte går att leva som slavar. Efter detta var hela Judaea fyllt med den här sortens rövare. (Ant XX 6:4)
52-58 vt. Felix prokurator i Judeen.	Sicarier mördar människor i Jerusalem under Felix tid som prokurator i Judeen . War 2 13:3.
52-58 vt. Felix prokurator i Judeen.	En egyptisk profet försöker starta uppror. War 2 13:5.
58-60 vt. Festus prokurator.	Festus försöker få bort upprorsmännen. Han låter fångar många och avrättar en hel del av dem. War 2 14:1.
60-64 vt. Albinus prokurator.	Vid den här tiden var de upproriska i Jerusalem mycket aktiva. De ledande av dem hade var och en ett eget band av rövare. Albinus var själv en ärkerövare och tillät allt tyranni som pågick. Det var enligt Tiberius Alexander under den här tiden som de frön såddes som ledde till stadens förstörelse. War 2 14:1.
64-66 vt. Florus tid som prokurator.	Uppror i Galileen som Tiberius Alexander försöker lugna under sin tid som guvernör där. Life of Flavius Josephus.
64-66 vt. Florus tid som prokurator.	Strider mellan judar och greker i Cesarea. (66). War 2 14:5.
64-66 vt. Florus tid som prokurator.	Manahem tar över fästningen Masada (66) och kriget startar. War 2 17:2.
Cirka år 67-68.	Ca 20 000 judar dödas i Cesarea. War 2 18:1. Många judar dödas i olika städer i Syrien.
68 vt. Uppror i Alexandria.	Tiberius Alexander är guvernör. Många tusen judar dödas av de romerska trupperna under kommando av Tiberius Alexander. War 2 18:8.
Det första judiska kriget 66-70 (73)	Upproriska grupper från jahad (sicarier och seloter) krigar mot Rom i flera år. Hundratusentals dödas i kriget.
73. Masada faller.	War 7 8-9.
Ca 73. Sicarier från Judaea starta uppror i Alexandria.	Sicarier flyr till Alexandria efter Masadas fall och startar inbördeskrig med de besuttna judarna där när de försöker övertala och tvinga judarna till uppror mot romarna. 600 sicarier dödas av senaten. Det judiska templet i Heliopolis (Onias tempel) förstörs för att hämnas/stoppa de religiösa upproren. War 7 10:1-2.
Ca 73. Sicariern Jonatan startar ett uppror i Cyrene.	War 7 11:1-2.
115-117. Det andra judiska kriget. Trajanus kejsare.	Judiska uppror i Egypten, Cyrenaica och Cypern. Även oro bland judarna i Mesopotamien. Lusius Quietus slår ner upproren och försöker utrota judarna på Cypern och i Mesopotamien och Syrien.
132-136. Det tredje judiska kriget. Hadrianus kejsare.	Ett stort krig som engagerade hela den romerska krigsmakten i flera år. Ca 580 000 judar dödades enligt den romerska historieskrivningen, förutom alla som dog av svält, sjukdom och eld.

Texterna från Qumran

Jahad/sicarierna/chrestiani var alltså en rörelse som hade en storartad och långvarig framgång med sitt budskap till judarna. Om man nu med storartad framgång menar att man fick med sig otroligt många människor i en kamp som varade i nästan 250 år från inbördeskriget under Alexander Janneus ca 100 fvt till det sista judiska kriget på 130-talet vt. Jag menar att deras egna texter gömdes undan i Qumran i samband med kriget mot romarna på 60-talet vt och att de gamla heliga skrifterna från templet i Jerusalem också gömdes där av medlemmar i samma rörelse vid ungefär samma tid.

Texterna som hittades i Qumran är av två slag. Dels fanns där en boksamling med i stort sett alla de texter som ingår i den kanon som kallas Tanak inom judendomen och som kallas Gamla testamentet i den kristna bibeln. Denna samling måste ha kommit från templet i Jerusalem där den tydligen hade bevarats ända sedan 150- och 140-talet fvt när Judas Mackabeus bröder Jonathan och Simon var överstepräster. Att detta är den ursprungliga samlingen texter visas av att Jesajas profetia finns i en version som är ett arbetsmaterial på vägen fram till den version som blev den etablerade (1QaIsa). Detta arbetsdokument för Jesajas bok kan inte ha kommit till någon annanstans än i Jerusalem och det skedde tydligen mellan Karthagos förstörelse år 146 fvt och den resa till Rom som Simon Mackabeus ambassadörer gjorde år 139 fvt (s. 194).

Den andra stora gruppen av dokument i fynden från Qumran utgörs av det som kallas ”sektdokument” och som man inledningsvis från den katolska kyrkan påstod härrörde från en grupp fridfulla essener som skulle ha bott på platsen. Dessa texter innehåller bland annat utläggningar om den Messias som man väntade på, om det eviga gudsrike som denne skulle upprätta och om det stora kriget som enligt profetiorna skulle föregå Messias maktövertagande. Texterna innehåller också utredningar om hur man skall tolka den mosaiska lagen och föreskrifter för de församlingar eller gerillagrupper som förberedde sig för det messianska kriget.

Jag har kallat den rörelse som gömde undan både materialet från templet och de egna texterna för jahad, efter deras eget sätt att beteckna sig själva. Men efter att ha arbeta med texterna från Qumran i flera år är det nu självklart för mig att detta också är den rörelse som kallas för sicarier i Josephus Antiquities och War 1-7.

Hur kan detta då hjälpa till med att lösa gåtan om de olika arkiven som blandades i grottorna i Qumran? Jag tror att arkivet från templet i Jerusalem kom i sicariernas händer i samband med Manahems intåg som kung i staden år 66. Han tog tydligen på sig rollen som den prästkung som de messianska upprorsmännen förväntade sig skulle stiga fram i den sista striden med romarna. Kanske tog han också med sig en del av sin egen rörelses arkiv när han tog makten över templet. I War 2 17 berättas det ju att han officierade i templet på ett ”pompöst” eller praktfullt sätt och för att genomföra en liturgi enligt jahads/sicariernas ordning måste han naturligtvis ha haft med sig några av deras heliga texter.

De två breven om gärningar som räknas som rättfärdighet (4Q394-398 och 4Q397-399) som återfanns bland skrifterna i Qumran skulle också mycket väl ha kunnat författas av Manahem före eller under hans korta tid som prästkung. Om man tänker sig att breven var riktade till tempelföreståndaren Eleazar, översteprästen Ananias son, blir uppmaningen att sätta stopp för utlänningars offer i templet och utredningen om hur templet orenas av ammonier, moabiter, bastarder, snöpta och stympade och att sådana måste stängas ute från församlingen begripligt. Eleazar införde ju enligt citatet från War 2 17:2 (s 213) nymodigheter beträffande offer i templet på uppmaning av innovatörerna, och de innovatörer eller upprorsmän som hela kapitlet i War 2 handlar om är Manahem och hans sicarier.

I de delar som bevarats från det andra brevet om gärningar som räknas som rättfärdighet (4Q397-399) från Qumran talas det bland annat om att en del platser under upproret har blivit förstörda (orenade) av våld och otukt. Det talas om de ”yttersta dagarna” och ”sluttiden” och att mottagaren av brevet kommer att räknas som rättfärdig eftersom han och hans folk utfört de laggärningar som det talas om i det första brevet. Detta brev skulle alltså ha kunnat sändas av Manahem som en bekräftelse på att Eleazar har utfört sitt uppdrag och infört den tillämpning av Mose lagar som Manahem och hans jahad eller sicarier utformat. Att dessa brev finns med i en textsamling som annars såvitt jag kunnat förstå inte innehåller några andra brev tyder på att breven dels ansågs som oerhört viktiga och dels kanske också att de var relativt nya och därför inte hunnit rensas bort från de heliga texterna. Om breven lett till att man förbjudit offer för den romerska kejsaren i templet och på så sätt hjälpt till i Manahems maktövertagande kunde de naturligtvis vara motiverade att spara bland hans heliga texter.

Men Manahems regeringstid i Jerusalem blev ganska kort. Han kom tydligen på kant med Eleazar om religiösa frågor och sicarierna fick se sig utslängda från templet av dennes anhängare. Enligt beskrivningen i War 2 17 av Manahems tempeltjänst som prästkung hade han med sig beväpnade anhängare för att skydda sig. Kanske insåg man att situationen var så osäker att det var bäst att deponera de heliga skrifterna i Qumran där rörelsen hade ett säkert fäste och där andra medlemmar av jahad tydligen också redan hade deponerat sina arkiv innan de gick ut i kampen mot romarna.

Ett annat scenario kan vara att Manahems släkting Eleazar tog med sig skriftrullarna när han flydde från Jerusalem till Masada i samband med Manahems avsättande. Det är möjligt att Eleazar tog med sig både tempelarkivet och den egna rörelsens skrifter när han lämnade Jerusalem. Om man tittar på en karta ser man att man kommer till Qumran om man tar vägen rakt österut från Jerusalem. Därifrån fortsätter vandringen ner efter Döda havets kust till Ein Gedi som enligt War 4 7:2 hade erövrats av sicarierna i Masada. Efter nästa etapp når man så ner till Masada. Antagligen tyckte Eleazar och hans män att det var för svårt att under flykten ta med sig alla skriftrullar hela den långa vägen till Masada och valde att deponera dem i grottorna i Qumran så länge. Men de fick aldrig någon möjlighet att hämta igen dem, Eleazar slutade ju sina dagar i Masada utan att ha sett någon Messias etablera det eviga gudsrike som han och de andra sicarierna kämpat och dött för.

Jag anser att detta är den troligaste förklaringen till hur böckerna från templet i Jerusalem kunde återfinnas i en salig röra tillsammans med jahads/sicariernas religiösa texter. Det finns också en psykologisk överensstämmelse mellan beskrivningarna av Judas från Galileen och hans ättling Manahem som lärda/sluga filosofer (sofister) och karaktären av texterna i det s.k. sektmaterialet från Qumran. Dessa texter är skrivna av människor med både utbildning och kreativitet, de vittnar på sitt sätt om en sann filosofisk anda. Även om filosofin i sig innehåller delar som är destruktiva i sin kompromisslösa krigslystnad och lydnad inför Mose lag är den en konsekvent och väl genomförd fortsättning på den nationalistiska kampanda som mackabéerna försökte ingjuta i det judiska folket i samband med att man skapade böckerna om Moses, Jesaja, Daniel och de andra profeterna i samband med sitt maktövertagande mellan 160- och 140-talen fvt.

Manahem trädde alltså fram som den prästkung som skulle införa det messianska riket i ”sluttiden”. Denna väntan på, och kamp för att bereda vägen för, den som skulle återupprätta den rena teokrati som man fann beskriven i profetiorna i Tanak resulterade i flera aspiranter till det översteprästerliga och kungliga ämbetet. Bland dem fanns Judas från Galileen, hans ättling Manahem och också dennes efterträdare Simon, Gioras son, som trädde fram som en prästkung i vit skrud och med en purpurröd mantel när Jerusalem hade fallit (War 6 2:1). Alla dessa levde och dog för den filosofi som återupptäcktes genom de fantastiska fynden av tempelrullarna från Jerusalem och jahads/sicariernas texter i Qumran.

Det finns också yttre bevis för att Qumran var i händerna på judiska upprorsmän under 60-talet. Från 1954 gjordes utgrävningar i Qumran under ledning av dominikanerprästen Roland de Vaux och fynd av mynt och annat som han gjorde visar att flera grottor i området hade varit bebodda av rebeller vid tiden för det första judiska kriget på 60-talet. Man har hittat mynt från år 2 av revolten (alltså år 68) liksom lampor och rester av mat som pekar på samma tid. Även i grottor i Wadi Murrabaát som ligger längre fram på vägen till Masada har man funnit lämningar efter ett dokument daterat till år 6 av revolten (år 72) och annat som tydligen lämnats där av flyktingar till eller från Masada.

Vad jag kan förstå finns det inget som säger att det skulle ha varit några andra än de som bodde i Qumran under revolten som också deponerade texterna där. Texterna tillhörde jahad och det var jahad som bodde i grottorna. Jahads texter återfanns också i Masada och Masada ockuperades av sicarierna. Därför är jahad samma rörelse som sicarierna. Det var jahad/sicarierna som hade kontrollen över Qumran under upproret och fram till det att platsen förstördes år 68 eller 70.

Den enkla förklaringen till att jahad valde att gömma sina egna skrifter i Qumran var att de förberedde sig för det slutliga eskatologiska krig som de ansåg förutspåddes i de gamla profetiorna och att det var naturligt att försöka gömma undan sådant som man ansåg vara värdefullt. Men en djupare förklaring är att kärnan i deras filosofi var tron på och vördnaden för det skrivna ordet. I första hand var det Moseböckerna och de andra heliga skrifterna i templet, som till exempel Jesajas profetia, som man vördade men man verkar också ha behandlat sina egna heliga texter med samma vördnad och bevarat dem med all sin makt.

Så många texter och texter från så många tider

Texterna från Qumran har daterats med paleologiska metoder och de anses ha tillkommit från ca 150-talet fvt och nästan ända fram till Jerusalems förstörelse år 70 vt. Med min teori att en del av skrifterna härstammar från templet i Jerusalem och att dessa skapades på 150- och 140-talet är förekomsten av de äldsta texterna förklarlig. Men det finns också texter från många andra perioder.

Texterna från Qumran fördelar sig på följande sätt om man tidsbestämmer dem utifrån paleologiska principer.[55]

Period	Antal manuskript
Arkaisk (ca 250-150 fvt)	21
Arkaisk till hasmoneisk (ca 200-150 fvt)	20
Hasmoneisk (ca 150-50 fvt)	224
Övergång hasmoneisk till herodiansk (ca 75 -1 fvt)	5
Herodiansk (ca 50/30 fvt – 68 vt)	418

De äldsta texterna härstammar enligt den teori som jag presenterar i den här boken från templet i Jerusalem och innehåller de ursprungliga versionerna av Moseböckerna och andra kanoniska texter från Tanak/GT. Nästa stora grupp har man tidsbestämt till hasmoneisk tid, alltså fram till ca 50 fvt. I denna grupp skulle man kunna tänka sig att det både finns skrifter från templet i Jerusalem och skrifter från starten av jahads egen verksamhet. Den andra stora gruppen, som kallas herodiansk, skulle kunna bestå av ytterligare skrifter från jahads egna arkiv. Exempel på texter som både har daterats med C¹⁴vid universitet i Arizona och med paleologiskametoderfinns i tabellen nedan. Jag har i allmänhet utelämnat bestämningarna med C¹⁴ eftersom de ger ett mycket bredare spann för tidsbestämningen än den paleologiska tidsbestämningen.

Exempel på texter från Qumran		Paleologisk tidsbestämning
4Q208	Astrologisk Enoch (1 Enoch)	~200 fvt
1QIsa	Jesajas bok	150-125 fvt
4Q22	2 Mos (paleohebr.)	100-25 fvt
1QS, 4Q258 etc.	Församlingsregeln (Community rule)	100-75 fvt
4Q521	Messiansk apokalyps	100-80 fvt
4Q266	Straff, förnyelse av förbundet	100-50 fvt
1QpHab	Kommentar till Habackuk	30-1 fvt
4Q265-73, 4Q271 etc.	Damaskusdokumentet (The Damascus document)	Ca 30-1 fvt
4Q265	Hybrid av Församlingsregeln och Damaskusdokumentet	Ca 30-1 fvt
4Q249	Krypterad text	Före vt med C¹⁴
4Q317	Krypterad text, månens faser	Före vt med C¹⁴
1QM	Krigsrullen (War Scroll)	Ca 30-1 fvt
4Q171	Psalmkommentar	Första århundradet vt med C¹⁴
4Q285, 11Q14	Krigsregeln (War rule)	Ca 1-50 vt
3Q15	Kopparrullen (Copper Scroll)	Ca 50 vt

Ett mysterium med Messias som Mästare

Jahads filosofi baserade sig enligt Antiquities och War på en innovation som fördes fram av den Judas som ömsom kallas Judas från Gamala, Judas från Galileen och Judas, Hezakias son, i dessa böcker. Judas från Gamalas filosofi gick enligt Antiquities ut på att gud skulle ge judarna lycka och säkerhet och ett säkert löfte om en ännu större nytta i form av glans och ära om de bara de slöt sig samman i grupper och stred outtröttligt för friheten.

Denna beskrivning av Judas från Gamalas filosofi, alltså att man skulle sluta sig samman i grupper som stred för gud med ett löfte om glans och ära, stämmer med beskrivningar av olika mysteriekulter. Mithras mysterium i Rom innebar till exempel att man samlades i små brödraförbund/församlingar som möttes i underjordiska grottor, invigdes av en Mästare som ledde mysteriet och lovade att de skulle tas om hand av mysteriets gudomlige beskyddare (Mithra) före och efter döden.

Enligt Antiquities XVIII stämde uppfattningarna i den grupp som leddes av Judas från Gamala i allt med fariséernas men dessutom hade de en okränkbar längtan efter frihet, de kunde inte acceptera någon annan härskare än Gud och de var villiga att dö vilken slags död som helst för sin åskådning.

But of the fourth sect of Jewish philosophy, Judas the Galilean was the author. These men agree in all other things with the Pharisaic notions; but they have an inviolable attachment to liberty, and say that God is to be their only Ruler and Lord. They also do not value dying any kinds of death, nor indeed do they heed the deaths of their relations and friends, nor can any such fear make them call any man lord. (Antiquities XVIII 2:6)

När man studerar jahads egna heliga texter som de deponerade i Qumran ser man att de verkligen vördade Moses över allt annat. Men deras församling var också en mysteriekult. Mästaren instruerade enligt Församlingsregeln de utvalda lärjungarna (församlingsmedlemmarna) i ”undrens och sanningens mysterier”. Precis som i andra mysteriekulter (som t.ex. Mithras och Dionysos mysterier) togs man in i kulten efter en årslång prövotid, belades med tystnadslöfte, initierades av en Mästare, genomgick reningar, deltog i heliga måltider med bröd och vin osv.

De två huvudsakliga grunderna för jahads filosofi var de kanoniska judiska heliga skrifterna i form av Moseböckerna och profeterna tillsammans med Enoks bok (1 Enoch). Dessa texter finns också bland fynden från Qumran, där vissa av de kanoniska skrifterna, som t.ex. 1QaIsa, till och med är originaltexter från templet i Jerusalem. Enoks bok (1 Enoch) finns i många uppsättningar bland fynden och de äldsta versionerna har daterats till 200-talet fvt med paleografiska metoder. Antingen kommer de äldsta versionerna av Enoks bok från templet i Jerusalem (vi vet ju att den användes som underlag när de kanoniska texterna i Tanak/GT skapades) eller också bevarades de som reliker av fariséerna/jahad. Hur som helst är påverkan från Enoks bok mycket stor när det gäller jahads egna texter från sista århundradet före vår tideräkning och fram till den tidpunkt när texterna lagrades i grottorna i Qumran.

Enoks bok anses allmänt bland religionsvetare inte ha någon direkt koppling till den judiska religionen men faktum var ju att Enoks bok hade varit ett av underlagen när man skapade både Första Mosebok och profeternas profetior i Tanak. Vissa inslag från Enoks bok fördes in i Första Mosebok, som historien om Enok (Henok) som inte dog utan togs upp till gud och om gudaväsendena som låg med människornas döttrar och fick barn med dem (s. 67).

Prästavdelningarna i 1 Krön 24:3-19 hämtades direkt från den solkalender som finns i den del av Enoks bok som kallas ”The Astronomical Book”. Denna solkalender var också den enda kalender som jahad erkände.

Inspiration från Enoks bok är stor i Jesajas bok (s. 181), därifrån hämtades filosofin med de rättfärdiga och syndarna, den stora domen, det gudomliga barnet etc. I Daniels bok är ärkeängeln Gabriel en tydlig länk till Enoks bok tillsammans med hela upplägget med Daniels uppenbarelser. Visionerna med änglar, troner samt den gudomliga uppenbarelsen av all kunskap som återkommer i alla de judiska profetböckerna härstammade från Enoks bok.

Jahad (och kanske alla de fariséer som avskiljde sig från tempelkulten) verkar ha sett Moseböckerna och profeternas skrifter som allegoriska berättelser snarare än historiska fakta. De visst kanske till och med hur och när den judiska religionen hade skapats. Men samtidigt ansåg man tydligen att profetiorna var gudomliga budskap. Ett sätt att förstå detta är att man vördade visionerna i Enoks bok som riktiga gudomliga profetior. Eftersom grundbudskapet om de rättfärdiga och syndarna, det stora slutkriget och de onda som var dömda till evigt lidande och mörker och de rättfärdiga (de själva) som skulle leva i paradiset i evig tid fanns både i Enoks bok och i Moseböckerna och profetböckerna såg man naturligtvis ingen motsättning mellan dessa profetior.

Man vördade Moses som den store laggivaren och enligt texterna från Qumran levde man i läger i mental eller konkret mening där man förberedde sig för det stora krig som man trodde hade förutsagts av profeter som till exempel Enok (1 Enoch), Jesaja och Daniel. Jahad grundade sin livssyn på de judiska heliga skrifterna som innehåller ett kompromisslöst nationalistiskt budskap som skapades av mackabéerna i samband med deras maktövertagande i Judéen. I detta frigörelsearbete, som skedde på 160- och 150-talen före vår tideräkning, var den judiska religionen och reningen av templet i Jerusalem från utländska präster och offer ett huvudargument. Då var det naturligtvis den grekiska kulturen och de hellenistiska makthavarna som var huvudmotståndare, men de argument som man skapade var lika användbara i kampen mot romarna och den romerska kulturen hundrafemtio år senare.

Jahads filosofi var alltså en kombination av Moseböckerna, de judiska profeterna och de mysterier som beskrivs i Enoks bok. Denna kombination var inte alls långsökt om man inser att de judiska religiösa texterna skapades av material från olika källor, bland annat Enoks bok, i samband med att hasidéerna (de heliga) med mackabéerna i spetsen upprättade ett nytt judiskt rike på 160- och 150-talen fvt. I Damaskusdokumentet refererar man till Meditationsboken, ”The Book of Meditation” som de Mästare som regerar över varje församling/militär grupp på minst tio skall var kunnig i (Damaskusdokumentet XII-XIII). Denna bok kan enligt min uppfattning till exempel vara Enoks bok (1 Enoch). (Moseböckerna kallas ”The Books of the Law” i Damaskusdokumentet.)

församlingen

Texterna från Qumran speglar alltså världsbilden hos den rörelse som under det första århundradet av vår tideräkning var den sanna messianska rörelsen och den ursprungliga kristendomen. De speglar också den organisation som använde dessa texter för att skapa en iver för den judiska lagen i Mose böcker och en förväntan om ett kommande stort krig som skulle utgöra inledningen på det messianska väldet på jorden. De kallar sig själva jahad (jachad) vilket betyder församlingen enligt vad Eisenman och Wise skriver i Rösterna ur Dödahavsrullarna. Denna beteckning fanns redan i Moseböckerna där israeliterna som Moses ledde kallas för ”församlingen”. Jahad har en Församlingsregel (4Q266) som innehåller en uppsättning regler som bestämmer hur församlingen (jahad) skall styras och fungera under förberedelserna för hämndens dag och det slutliga eskatologiska kriget.

Församlingen består av sådana som lever för att hålla förbundet med den gud som beskrivs i Moseböckerna. Dessa definieras bland annat, enligt mönster från Enoks bok, som ljusets eller sanningens söner. Andra människor, de som inte håller Mose lagar, är lögnens eller undergångens söner. Dessa tillhör Belial som är mörkrets härskare i församlingens texter. Den stora församlingen som består av alla rättfärdiga består av många mindre grupper eller celler som var och en leds av en Mästare enligt förebilder från de hellenistiska mysteriekulterna.

Församlingsregeln och Damaskusdokumentet

Bland skriftrullarna från Qumran framstår Församlingsregeln (1QS etc.) och Damaskusdokumentet (4Q265 etc. och även CD från Kairo) som grundläggande för att förstå jahads filosofi. Texterna har återfunnits i minst tio exemplar vardera i Qumran och det är förstås svårt att veta vilka texter som är äldre och vilka som är yngre avskrifter. Det verkar dock enligt forskningen som om 1QS har skrivits någon gång under första fjärdedelen av sista århundradet före vår tideräkning (ca 75 fvt). Kopiorna av Damaskusdokumentet har tidsbestämts till ca 30 fvt till 1 fvt. Församlingsregeln skulle med mitt resonemang alltså ha tillkommit under fariséernas kamp mot Alexander Janneus i början av första århundradet fvt eller i samband med Hezekiahs och hans allierades kamp mot romarna och mot ”avfällingar” som Herodes far Antipas på 60-talet fvt. Damaskusdokumentet kom sannolikt till under den efterföljande generationen fariséer som leddes av Hezekiahs son Judas från Gamala under den tid när man byggde upp en filosofi och en organisation för att avsätta Herodes och göra sig av med det utländska inflytandet i landet.

Om man läser texterna framstår också denna textmässiga genealogi som trovärdig. Församlingsregeln innehåller ett grundläggande regelverk för sådana som avskiljer sig från syndarna och svär att leva enligt Mose lagar och den innehåller föreskrifter som församlingens ledare eller Mästare skall tillämpa. I Församlingsregeln ser man landets problem i form av invasion från främmande makt som ett straff från gud beroende på att människorna är syndiga och inte lyder Mose lag på rätt sätt (vilket också var den grundläggande filosofi som byggdes in när man skapade Moseböckerna på mackabéernas tid). Här fanns också en gammal och grundläggande konflikt mellan sadducéerna som hade strävat efter både den världsliga (kungliga) och lagstiftande (religiösa) makten och fariséerna som gjorde anspråk på att ha enda rätta tolkningen av Mose lag och rätten till den dömande makten genom Sanhedrin. Denna insikt om att orsaken till landets svårigheter berodde på att människorna var syndiga och inte uppfyllde de gudomliga påbuden resulterar i krav på avskiljande från de orättfärdiga och att leva helt enligt Mose lag för att avvärja guds vrede.

Åldersbestämningen av Församlingsregeln till omkring år 75 fvt skulle stämma bäst med tiden för inbördeskriget mellan Alexander Janneus och fariséerna på 80-talet och fram till hans död 76 fvt. Alexander Janneus låg i krig under den mesta delen av sin regering och det judiska riket invaderades bland annat av den egyptiske medregenten Ptolemaios IX som slog Alexander Janneus i ett slag närheten av Jordanfloden varefter flyende judiska soldater dödades av egyptierna. Ptolemaios IX skall också ha ställt till med en massaker på civilbefolkningen i en liten by och serverat människokött som offer till de egyptiska gudarna.

Alexander Janneus startade en konflikt med fariséerna genom att vägra genomföra deras reningsceremoni med vatten vid en av tempelfesterna i Jerusalem. Detta väckte stor harm och i samband med upploppet dödades mer än 6 000 människor på tempelplatsen. Så småningom utbröt ett femårigt inbördeskrig mellan Alexander Janneus med sina legotrupper och fariséernas parti. Under detta inbördeskrig dödades enligt Wikipedia 50 000 judar. Alexander Janneus lät korsfästa 800 fariséer i Jerusalem när han vunnit kriget samtidigt som han avrättade männens hustrur och barn inför deras ögon. Församlingsregeln passar in i denna tid när fariséerna tydligen byggde upp sin armé för motståndet mot Alexander Janneus genom den mästarkult eller mysteriekult som beskrivs i texten. Målet för församlingen är att bygga upp sina styrkor och samla kraft inför Hämndens dag (1QS IX:20).

De traumatiska åren under Alexander Janneus regering avspeglas också i andra texter från Qumran. 4Q161 25-29 anses beskriva de härjningar som Ptolemaios IX genomförde i landet. I 4Q169 tolkas profeten Nahums profetior enligt vissa uppgifter bland annat som förutsägelser om händelser under Alexander Janneus tid.

I Damaskusdokumentet har man precis samma syn på landets problem och lösningen på detta problem som i Församlingsregeln. Alltså att landet och folket straffas för att man syndat mot Mose lagar och att församlingen genom att avskilja sig och leva efter den rätta tolkningen av lagen skapar försoning för landet. Men man har utvecklat en mer detaljerad myt kring sin egen församling och dess roll. Redan i Församlingsregeln ser man församlingen som en kamporganisation där medlemmarna skrivs in beroende på sin rang och där de underordnade skall lyda de överordnade. Men i Damaskusdokumentet har församlingsmetaforen utvecklats ännu mer åt det krigiska hållet och nu pratar man om att församlingen i ”vredens tid” enligt förebild från 2 Mosebok 18:25 byggs som en militär organisation med grupper av tio, femtio, hundra och tusen.

Församlingen (jahad) kallas i Damaskusdokumentet för ”det nya förbundet i landet Damaskus”, de ser sig själva som den rest av rättfärdiga som fortfarande upprätthåller det förbund med gud som beskrivs i Moseböckerna och de andra gamla heliga skrifterna. Den vredens tid som man lever i är den fasa som beskrivs i Jesaja 7:17 och de själva är Efraims stam som enligt profetian har avsöndrat sig från Juda (Jerusalem och tempelkulten där). I Amos profetia (Am 5:27) talas det enligt jahads uppfattning också om denna sista strid och om jahads heliga krig. I jahads version lyder denna text i min översättning ”Jag skall föra bort er kungs tabernakel och era statyers socklar från mitt tält till Damaskus” (Damaskusdokumentet VII). (Bibel 2000: Jag skall föra er bort i fångenskap bortom Damaskus, säger Herren, vars namn är härskarornas Gud.) Jahad är enligt deras egen tolkning den rest som enligt Jesajas profetia har avsöndrat sig från ”Juda” och deras inre exil är det Damaskus dit gud enligt Amos profetia skulle föra dem i den stora vredens tid.

Tiden för Församlingsregelns tillkomst bör alltså ha varit under Alexander Janneus regeringstid och någon gång runt 80-talet fvt medan Damaskusdokumentet bör ha skrivits under Herodes regeringstid. Varken i Församlingsregeln eller i Damaskusdokumentet nämns de ”kittim” som blir benämningen på romarna i senare texter i samlingen från Qumran. Detta talar för att dessa dokument skapades under tider när inhemska regenter (Alexander Janneus respektive Herodes) sågs som huvudfienden. Romarna tog ju inte över kontrollen fullt ut förrän efter Herodes död och avsättandet av hans son Archelaus år 6 vt.

Regler och förbud

Församlingsregeln och Damaskusdokumentet innehåller ett antal regler som församlingen måste leva efter. Mästaren skall lära de heliga att leva enligt Församlingsregeln så att de kan söka Gud med hela sitt hjärta och hela sin själ och göra vad som är gott och rätt på det sätt som Han har befallt genom Moses och alla profeter (1QS 1). Det grundläggande budet var alltså att man levde helt efter Mose lagar men dessa lagar förtydligades också i församlingens egna texter.

Medlemmarna i församlingen skulle avskilja sig från de syndigas församling och förena sig under ledning av Sadoks söner, prästerna som håller förbundet med Gud (jahads ledning). De skulle praktisera sanning och ödmjukhet tillsammans. De av lägre rank skall lyda sina överordnade. De skulle hålla sig rena och avskilda från syndarna, alltså alla som inte tillhörde den egna församlingen, genom att inte dela några måltider med dem eller ha någon annan nära kontakt. Innan proselyterna hade tagits in som fullvärdiga medlemmar fick de inte heller delta i de gemensamma måltiderna eller ens röra något av de heligas (de fullvärdiga medlemmarnas) mat eller dryck.

Medlemmarna fick enligt Församlingsregeln VII inte visa ilska mot någon präst eller mot sina medbröder i församlingen. Man fick inte bära falsk vittnesbörd. Man fick inte falla i sömn under församlingens möten och inte lämna dem utan orsak. Man fick inte visa sig naken inför sina kamrater eller ha så trasiga kläder att syndfulla kroppsdelar syntes. Man fick inte spotta i församlingen. Man fick inte knota mot församlingens auktoritet. Och så vidare. Brotten mot församlingens regler bestraffades med botgöring under olika långa perioder, med minskade eller inga matportioner eller med att man förlorade sin rang i församlingen och uteslöts för en viss tid eller för evigt.

Ett annat sätt att offra

Församlingen/jahad skall enligt Församlingsregeln sona landets synder på ett nytt sätt i det nya förbundet. Det gamla syndoffret i Moseböckerna var brännoffer av kött och fett medan det nya offret är en frivillig gåva som ges genom läpparna, det är rättfärdighetens doft och Vägens fulländning. Det nya offret var alltså böner och ett ständigt läsande av de heliga texterna som sändes upp till gud.

They shall atone for guilty rebellion [and the sin of unfaithful]ness and shall gain (divine) acceptance for the land[d without the flesh] of holocausts and the fat of sacrifices and offerings. And the cor[r]ect free will gift of the lips shall be like a fragrance of righteousness and the perfection] of the way like the free-will offerin[g of a]greeable tribute. (The Community Rule, Translation by Geza Vermes)

Mysterier och under

Mästaren skall enligt Församlingsregeln VIII instruera sina lärjungar om sanningens och undrens mysterier så att de kan vandra fulländningens väg. Detta är tiden att förbereda vägen i vildmarken. Han skall instruera dem i allt som skall göras i den tiden.

Syndabekännelser, välsignelser, förbannelser och Amen

Prästerna skulle enligt Församlingsregeln I läsa upp alla synder som israeliterna gjort sig skyldiga till under Belials välde och medlemmarna i förbundet skulle bekänna/erkänna och säga ”Vi har gått vilse! Vi har varit olydiga! Vi och våra förfäder före oss har syndat och varit onda och gjort tvärtemot föreskrifterna om sanning och rättfärdighet och Gud har dömt oss och våra förfäder. Men Han har ändå skänkt oss sin frikostiga nåd från evighet till evighet.” Prästerna skulle efter denna syndabekännelse välsigna alla män som tillhörde Guds andel och gick hans vägar på ett fullkomligt sätt (alltså församlingen).

Leviterna skulle sedan förbanna alla män som tillhör Belial och säga: ”Var förbannade för ni är skyldiga till ondska! Må Han utlämna er till tortyr i händerna på hämndlystna Hämnare! Må Han besöka er med förintelse genom de som utkräver Vedergällning! Var förbannade utan nåd på grund av era mörka gärningar! Var förbannade i den eviga eldens mörka land! Må Gud aldrig lyssna när ni ropar på honom och aldrig förlåta er genom att utplåna er synd! Må han vända sitt hämndlystna ansikte mot er för vedergällning! Må där aldrig finnas en fridshälsning för er i munnen på dem som håller fast vid Fäderna (Abraham, Isak, Jakob och de andra profeterna). Efter välsignelserna och förbannelserna skulle alla medlemmar i Förbundet säga ”Amen, Amen”.

Välsignelserna och förbannelserna samt avslutningen med att åkalla ”Amen” i Församlingsregeln härstammade naturligtvis ursprungligen från Femte Mosebok 27 där sådana som bryter Mose lag förbannas av leviterna med hög röst och församlingen svarar ”Amen” efter varje förbannelse.

Den heliga eden

I Damaskusdokumentet XV nämns den ed som man svor när man gick med i förbundet/församlingen. Man svor inte vid Jahve, Mose lag, Elohim eller Adonai för om man bröt sin ed skulle man därmed vanhelga Namnet. Man svor däremot vid församlingens förbannelser. Om man bröt sin ed var man skyldig och skulle erkänna och straffas (”sona sin skuld”). Man hade inte gjort sig skyldig till en dödssynd om man bröt eden, vilket man däremot tydligen gjorde om man vanhelgade Namnet.

(He shall not) swear by (the Name), nor by Aleph and Lamed (Elohim), nor by Aleph and Daleth (Adonai), but a binding oath by the curses of the Covenant. He shall not mention the Law of Moses for … where he to swear and the break (his oath) he would profane the Name. But if he has sworn an oath by the curses of the Covenant before the judges and has transgressed it, then he is guilty and shall confess and make restitution; but he shall not be burdened with a capital sin. And all those who have entered the Covenant, granted to all Israel for ever, shall make their children who have reached the age of enrolment, swear with the oath of the Covenant. (The Community Rule, Translation by Geza Vermes)

Fyra kategorier av medlemmar i församlingen

Församlingen delades in i fyra olika klasser nämligen 1) prästerna, Arons söner, 2) leviterna som rangordnades efter sin andliga mognad, 3) israeliter och 4) proselyter. Dessa kategorier hämtades naturligtvis från Moseböckerna där Moses och Aron förmedlar lagarna från gud, leviterna är en prästklass och israeliterna är den vanliga menigheten som skall lyda lagarna. Den fjärde kategorin, proselyterna, var tydligen människor som värvades eller sökte inträde i församlingen och väntade på att tas in som fullvärdiga medlemmar. Denna indelning beskrivs i 4Q279 och Damaskusdokumentet XIV:5-6.

Mästaren

Varje enskild församling undervisas av en lärare eller Mästare som skall hålla sin församling hemlig mitt bland de svekfulla. Han skall undervisa de sina i sanningens mysterier och underverk mitt i det vanliga samhället och leda dem så att de separerar sig från sådana som inte har vänt sig bort från allt svekfullt (utländskt) och inte lever efter Mose lag till punkt och pricka. Detta är den tid som är avsedd för att bereda vägen i vildmarken (den tid som är avsedd för att studera Toran). Medlemmarna i församlingen skall lyda Mästarens föredöme i ett evigt men hemligt hat mot undergångens män (romarna och de som var lierade med dem). Den som vill bli en Mästare i församlingen skall ge upp alla sina egendomar och sin förmögenhet till församlingen, se sig som en slav i förhållande till sin herre och Mästare och visa ödmjukhet inför den som regerar över honom. Han skall vara ivrig (selotisk) inför Mose lag och vara förberedd för Hämndens Dag.

And according to his insight he shall admit him. In this way both his love and his hatred. No man shall argue or quarrel with the men of perdition. He shall keep his council in secrecy in the midst of the men of deceit and admonish with knowledge, truth and righteous commandment those of chosen conduct, each according to his spiritual quality and according to the norm of time. He shall guide them with knowledge and instruct them in the mysteries of wonder and truth in the midst of the members of the community, so that they shall behave decently with one another in all that has been revealed to them. That is the time for studying the Torah (lit. clearing the way) in the wilderness. He shall instruct them to do all that is required at that time, and to separate from all those who have not turned aside from all deceit.

These are the norms of conduct for the Master in those times with respect to his loving and to his everlasting hating of the men of perdition in a spirit of secrecy. He shall leave to them property and wealth and earnings like a slave to his lord, (showing) humility before the one who rules over him. He shall be zealous concerning the Law and be prepared for the Day of Revenge. He shall perform the will [of God] in all his deeds and in all strength as He has commanded. He shall freely delight in all that befalls him, and shall desire nothing except God's will... (The Community Rule, Transcription and translation by E. Qimron)[56]

De tolv och den hemliga församlingen

I fragmentet från Församlingsregeln ovan föreskrivs att man skall hålla sitt råd i hemlighet mitt bland de svekfulla (de som inte håller Mose lag). Detta råd beskrivs som bestående av tolv män med tre präster i Församlingsregeln VIII.1. Dessa tolv (eller femton) betecknas som ”det allra heligaste” och ett ”hus” eller ”tempel” för Israel.[57] I senare tid och i Damaskusdokumentet verkar de tolv i stället ha blivit tio enligt den militära rangordningen i Andra Mosebok. Församlingen som beskrivs i texterna från Qumran var alltså en hemlig församling och på samma sätt som i mysteriekulterna förmedlade man kärnan i sin undervisning exklusivt till de invigda. På samma sätt som i andra mysteriekulter tog man också in nya medlemmar först efter en prövoperiod som beskrivs som tvåårig i Församlingsregeln. Efter denna prövotid kunde de nya medlemmarna få tillgång till den hemliga kunskap som lärarna inom församlingen förmedlade. Den hemlighetsfulla inriktningen framgår också av att vissa av texterna från Qumran är skrivna med hemlig eller kryptisk skrift.

Rådet (de tolv) uttalar, genom ”prästen som har uppsikt över de många” och som är en slags biskop över församlingarna, förbannelser över dem som överträder förbundet och lagen. Enligt 4Q266 skall de som bor i lägren, alltså medlemmarna i jahad, samlas under den tredje månaden varje år och förbanna dem som har vikit av från den heliga lagen. Genom Dödahavsrullarna får man ett starkt samband mellan den rörelse som framställde texterna som återfunnits i Qumran och det som beskrivs i Tanak om profeterna och den mosaiska lagen. I Dödahavsrullarna finns citat från Jesaja om den kommande Messias och om att ”bana en väg i ödemarken för att jämna vägen för Herren”. I exkommunikationstexten nedan från Qumran är lydnad inför den mosaiska lagen ett oavvisligt villkor för att få räknas till Guds söner. Utstötning och förbannelse drabbar den som avviker från lagen på samma sätt som grova förbannelser utdöms över dem som avfaller från Herren i bland annat Tredje Mosebok.

Var och en som förkastar dessa domar som grundar sig på alla de bud som finns i Mose lag, han skall inte räknas bland hans (Guds) sannings söner, ty hans själ har förkastat rättfärdighetens grunder. För sitt trots skall ha stötas bort från de många. Prästen som har uppsikt över de många skall resa sig upp och säga: ”Välsignad är du, du är allt och allt är i din hand, du är alltings skapare, du har ordnat folken alltefter släkten och språk. … Gränsstenar sattes ut åt oss. De som överskrider dem förbannar du. Men vi är ditt friköpta folk, vi är får i din hjord. Du förbannar dem som överskrider dem (gränsstenarna), men vi upprätthåller lagen.(4Q266)[58]

Förbud mot att umgås med dem som stöts ut

Texten i 4Q266 fortsätter med anvisningar för hur de som stöts ut från församlingen skall behandlas. Han måste försvinna från kretsen, man får inte tala med någon som stötts bort från församlingen, äta tillsammans med honom eller på något sätt umgås med honom.

Den som utstöts måste dra bort. Om någon äter tillsammans med honom eller frågar hur han som blev utstött mår eller umgås med honom skall saken skrivas upp av uppsyningsmannen (mebakker) som brukligt är och han skall verkställa sin dom. Levi söner, de som bor i lägren, skall samlas den tredje månaden varje år och förbanna den som viker av åt höger och vänster från lagen. Detta är den exakta innebörden i de domar de fäller under hela ondskans tidevarv, tillika med dem som de fastställer under vredens alla tidevarv och under alla sina vandringar för alla som bor i deras läger och alla som bor i deras städer. Allt detta finns i den slutliga uttolkningen av lagen. (4Q266)

Att bereda en väg i vildmarken

I Församlingsregeln definierades alltså, med inspiration från Jesajas profetia, förberedelsetiden inför det stora kriget som att ”bereda vägen i vildmarken”. De människor som avskilde sig från den stora massan verkar i vissa fall helt konkret ha tagit sin tillflykt ut i vildmarken för att kunna leva sitt liv utan risk för besmittelse och inblandning från sådana som inte följde Mose lag på det strikta sätt som de själva förespråkade. Dessa ökenläger verkar ha varit en bas för utbildning i församlingens (jahads) religiösa och politiska synsätt och också militära träningsläger. Men Församlingsregeln verkar också ge utrymme för att man skall kunna avskilja sig inom det etablerade samhället utan att ta sin tillflykt till ett mobiliseringsläger i vildmarken, och kanske utan att ens avslöja sitt medlemskap i jahad.

Det här påminner naturligtvis om Johannes döparen som levde ett asketiskt liv i vildmarken för att bereda vägen för den kommande Messias, och också om Jesu fyrtio dagar i öknen som förberedelse för sitt kall. I Matteus 3:3 finns till och med citatet ”En röst ropar i öknen: Bana väg för Herren, gör hans stigar raka” som härstammar från Jesaja 40:3. Jesajas profetia var en mycket viktig del av jahads ideologi, den användes som en motivering för att utbilda sig för väpnad kamp och förbereda sig för det stora slutkrig mot romarna som förutsades av Jesaja och i Enoks bok.

Johannes döparen
Under femtonde året av kejsar Tiberius regering, när Pontius Pilatus var ståthållare i Judeen, Herodes tetrark i Galileen, hans bror Filippos i Itureen och Trachonitis och Lysanias i Abilene, och när Hannas och Kajafas var överstepräster, kom Guds ord till Sakarias son Johannes i öknen. Han begav sig till trakten kring Jordan och förkunnade överallt syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop, som det står skrivet i boken med profeten Jesajas ord:

      En röst ropar i öknen:
      Bana väg för Herren,
      gör hans stigar raka.

      Varje klyfta skall fyllas,
      varje berg och höjd skall sänkas.
      Krokiga stigar skall rätas
      och steniga vägar jämnas.

Och alla människor skall se Guds frälsning.

När folk kom ut i stora skaror för att döpas av honom sade han till dem: ”Huggormsyngel, vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. Och börja inte säga er: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud kan uppväcka barn åt Abraham ur dessa stenar. Redan är yxan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt skall huggas bort och kastas i elden.” (Luk 3:1-9)

Den här skildringen i NT är faktiskt en ganska sann beskrivning av den messianska rörelsen jahad enligt vad man kan utläsa av texterna från Qumran. De använde Jesajas profetia som argument i sin propaganda och för att värva anhängare och de förutspådde en ”kommande vrede”, alltså ett apokalyptiskt krig. De använde sig av rituella dop i vatten. De propagerade också för att människor skulle vända sig bort från lögnen eller ondskan och omvända sig till det rätta förbundet. Lögnen var allt och alla som inte strikt följde den mosaiska lagen och det rätta förbundet var de omskurna judarnas förbund med guden i Mose böcker.

Profetiorna om ett evigt rike och en härskare av Davids ätt

Bland de textavsnitt som ivrarna för Mose lag i jahad lyfter fram i sina egna texter finns framför allt profetian om den spira som skall träda fram i Juda i 1 Mos 49:10 och den s.k. stjärnprofetian i 4 Mos 24:17-19 (s 70). Dessa profetior kombineras med skrivningar i Enoks bok och i Daniels, Jesajas och Jeremias böcker som talar om den smorde kungen eller frälsaren som skall träda fram i den sista tiden och leda den stora slutstrid som skall föregå det nya gudsriket och det himmelska Jerusalems etablering på jorden. Denna händelse skall enligt de judiska messianska kämparna innebära att den judiska religionen och Mose lag skall bli den enda religionen och lagen på hela jorden.

Hans rike skall vara ett evigt rike, allt han gör är rättfärdigt. Han [skall dö]ma jorden rättvist. Alla skall skapa fred, svärdet försvinna från jorden. Alla länder skall böja knä för honom. Med den store Gudens hjälp skall han föra krig. Han (Gud) skall prisge folken åt honom, alla skall han underkuva. Hans välde skall vara ett evigt välde, och alla gränser… (Guds son 4Q246).[59]

Juda stam skall [inte] förlora sitt välde. Så länge Israel härskar skall en ättling till David [inte upp]höra att sitta på tronen. Härskarstaven är det kungliga förbundstecknet, Israels [höv]dingar är ”fötterna” (1 Mos 49:10) till dess att rättfärdighetens Messias, Davids stam, kommer. Ty åt honom och hans efterkommande har hans folks kungliga förbundstecken givits för alltid. Ty han höll … lagen, liksom männen i församlingen … församlingen bestående av männen i…(Genesisflorilegium 4Q252).[60]

Han skall kallas Guds son

Handskriften 4Q246 innehåller en beskrivning av den smorde kung (Messias) som jahad trodde att alla profetior talade om. Alla folk skulle komma att böja knä för honom och han skulle kallas Guds son och den Högstes son.

[Alla folk skall böja knä för honom,] han skall bli stor på jorden. … [Alla ska]ll skapa [fred], alla skall tjäna [honom]. Han skall kallas den [sto]re [Gudens son] och hedras med namn efter honom. Han skall kallas Guds son, den Högstes son skall han heta. Som stjärnskotten du såg är deras riken. De skall härska ett antal å[r] på jorden. Folk och länder skall krossa varandra, till dess Guds folk reser sig och får alla att lägga bort svärdet. Hans rike skall vara ett evigt rike, allt han gör är rättfärdigt. Han [skall dö]ma jorden rättvist. Alla skall skapa fred, svärdet försvinna från jorden. Alla länder skall böja knä för honom. Med den store Gudens hjälp skall han föra krig. Han (Gud) skall prisge folken åt honom, alla skall han underkuva. Hans välde skall vara ett evigt välde och alla gränser… (Guds son 4Q246).[61]

Messias

Messias (den smorde) är en av de beteckningar på den andlige ledaren för den messianska rörelsen som används i texterna från Qumran. Denna benämning kom närmast från Jesajas bok och den kompletteras med beteckningar som rättfärdig, kallad och utvald, ord som ursprungligen härstammade från Enoks bok (1 Enoch).

I kapitel 53 i Jesajarullen finns en beskrivning av en telning som förkastades av människorna och som bar deras sorger och smärtor. Han sårades för deras överträdelser och krossades för deras olydnad, och genom sina sår helade han dem. Han fördes som ett lamm till slakt men öppnade inte sin mun till försvar. Genom sin kamp skall han se ett ljus, och genom sin rättfärdighet skall han göra många rättfärdiga och han skall bära deras synder (s. 177). Bland de fragment som har publicerats från Qumran finns följande som kallas Himlens och jordens Messias (4Q521).

Himlen och jorden skall lyda sin Messias

… och allt som är däri. Han skall inte överge de heligas bud.

Ni som söker Herren, vinn styrka genom att tjäna honom. Finner ni inte Herren däri, alla ni som troget väntar?

Herren vårdar sig om de fromma (chassidim) och kallar de rättfärdiga (saddikim) vid namn.

Hans ande svävar över de ödmjuka, han vederkvicker de trofasta med sin kraft.

De fromma (chassidim) förhärligar han på det eviga rikets tron.

Han befriar de fångna, ger de blinda deras syn, skaffar upprättelse åt de förtryckta.

För alltid vill jag vara nära [honom] …

När Herren … de härliga ting, som inte är hans verk…

Då skall han bota de sjuka, ge liv åt de döda och överbringa glädjebud till de ödmjuka. De heliga skall han leda, han skall vara deras herde.[62]

I texterna från Qumran är det är tydligt att man ser sin egen församling som den enda rätta förvaltaren av det förbund som Gud hade upprättat med judarna och som innebar att de skulle omskära sig och leva efter de renhetsföreskrifter som fanns i Mose böcker. Man använde alla förutsägelser om Messias och det kommande kriget som fanns i Jesajas och Daniels profetior, men att någon i den egna rörelsen skulle ha fötts av en jungfru och korsfästs för att försona alla mänsklighetens synder på det sätt som beskrivs i det kristna evangeliet finns inte beskrivet i de textfragment som man har dechiffrerat från Dödahavsrullarna.

Messias hade visserligen burit de mångas synder och dött för människornas överträdelser, men detta beskrevs redan i Jesajas bok och kan inte ha uppfattats som något som skulle ha skett i deras egen tid. Att denne smorde kung, som tydligen hade avrättats eller dött på något slags våldsamt sätt, kanske levde i den andliga världen och deltog i jahads verksamhet och strider därifrån kan däremot ha varit en uppfattning som fördes fram av jahad. Själva motivet för att avskilja sig från den del av samhället som inte höll sig till den religiösa lagen på det strikta sätt som jahad krävde var att man skulle upprätta ett andligt tempel genom sin församling. I detta rena läger eller andliga tempel skulle sedan änglarna och de gudomliga krafterna kunna närvara med sin andliga kraft.

Han ger de blinda deras syn, botar sjuka och ger liv åt de döda

Som vi såg i citatet ovan från 4Q521 skulle den Messias som man väntade på utföra stora under. Han skulle befria de fångna, ge blinda deras syn och skaffa upprättelse åt de förtryckta enligt löftet i Psaltaren 146:7-8. Han skulle bota sjuka, uppväcka döda och överbringa glädjebud till de fattiga och ödmjuka som det stod i Jesaja 61:1. Löftet om att Messias skulle väcka de trogna till liv igen genom sin döda kropp fann jahad i Jesaja 26:19.

But your dead ones shall live with my dead body they shall arise. They shall awake and sing O inhabitants of the dust because your dew is as the dew of light and the earth shall cast out the departed. (Isaiah Scroll 26:19)[63]

Dopet och den heliga anden

Dopet eller den rituella reningen spelade enligt texterna från Qumran en viktig roll i jahads (de första kristnas) filosofi. I en Dophymn (4Q414) beskrivs hur man blir ren från orenheter när man stiger ner i vattnet. Dopet skall skaffa försoning, och det talas om ett rent folk och Israels renhet. Någon skall återvända och rena sitt folk med vatten som han sköljer över dem.[64]

Att dopet var grundläggande för jahad redan vid tiden för de första fariséernas avskiljande från sadducéerna kan man se av skildringen av starten av inbördeskriget under Alexander Janneus tid. Oroligheterna började när Alexander Janneus förbjöd fariséernas reningsceremoni med vatten vid en av tempelfesterna i Jerusalem (s. 223). Detta bör ha skett någon gång på 90- eller 80-talet fvt.

I Församlingsregeln III.1-4 förbinds dopet med den Helige Ande. I 4Q286-287 som kallas för Härlighetens vagnar av författarna till Rösterna ur Dödahavsrullarna sägs att ”Den Helige Ande vilade över hans Messias”. Detta uttryck härstammar från Jesaja 11:2 där det talas om att Guds ande skall vila på honom, alltså på skottet från Jesse rot och grenen från hans avhuggna stam (s. 174). Det som i den svenska bibelöversättningen kallas för ett skott från Jishajs rot är den nazar som gav en av benämningarna till den judiska messianska rörelsen. En nazarén var en kristen enligt judisk terminologi (s. 175). Enligt en beskrivning hos Tacitus av överläggningen mellan Titus och hans generaler inför förstöringen av templet i Jerusalem sade Titus att de kristna härstammade från den judiska religionen även om dessa två numera var i konflikt, och om man ryckte upp roten (förstörde templet) skulle det bli lätt att bryta av grenen (nazarenerna, de kristna). Detta förhållande bekräftas tydligt av texterna från Qumran. Jahad är de mest lagtrogna judarna och de verkar också vara i konflikt med andra judiska grupper som de ansåg var alltför toleranta mot utländskt inflytande och som inte höll sig till Mose lag på ett bokstavligt och fullkomligt sätt.

Många fragment från Dödahavsrullarna beskriver avskyn för dem som inte lever efter Mose lag på det ivriga sätt som medlemmarna i jahad själva gjorde. De såg sig som de som skulle uppfylla profetiorna i Jesajas bok om det stora avslutande kriget mellan de goda och de onda, och de ansåg sig leva i denna sluttid (4Q397-399). Sluttiden präglades av alla de synder som beskrevs i samband med Belials tre nät, makthavarna strävade bara efter lyx och njutningar, de levde på ett otuktigt sätt och de orenade templet med sin avgudadyrkan.

Herodes den stores arvingar fick bära en hel del av denna kritik. De lierade sig med de hedniska romarna och härskade med deras hjälp. De, eller i alla fall Herodes Antipas, gifte sig med sin brorsdotter vilket var förbjudet enligt Mose lag. De var också av blandat blod vilket stred mot idealet om den rena israelitiska säden. I texterna från Qumran kan man anta att den furiösa kritiken av alla sådana brott mot jahads ideal till stor del riktade sig mot den herodianska ätten.

I Antiquities XVIII 5:1-2 berättas det om tetrarken Herodes (Herodes Antipas) som var gift med den arabiske kungen Aretas dotter. I samband med en vistelse i Rom förälskade sig Herodes Antipas i sin halvbror Herodes hustru Herodias. Denna Herodias var dotter till deras bror Aristobulos. När Herodes Antipas planer på att skilja sig från Aretas dotter för att gifta sig med sin brorsdotter och tillika svägerska avslöjades, bröt ett krig ut mellan honom och Aretas. Detta krig bröt ut år 36. I samma veva, alltså någon gång runt år 35-36, hade Herodes Antipas låtit avrätta en man som kallades Johannes döparen. När Herodes Antipas trupper utplånades av Aretas ansåg många judar att detta skedde som ett straff för vad han hade gjort mot Johannes Döparen (Antiquities XVIII 5:2).

Johannes döparen var alltså enligt denna beskrivning en god (rättfärdig) man som uppmanade judarna till att vara rättfärdiga mot varandra och att älska Gud samt att låta döpa sig. Detta dop avsåg både att rena från synder och att rena kroppen, själen renades däremot genom ett rättfärdigt leverne. I den kristna historien som så småningom skapades i Rom använde man beskrivningen av Johannes Döparen i samband med Jesu dop, och man uppfann också en historia om att Herodias dotter skulle ha dansat för Herodes och begärt att få Johannes huvud på ett fat. I den romerska versionen kände Herodes respekt för Johannes, det var den ondskefulla Herodias som mot hans vilja fick honom att ge henne Johannes huvud (Mark 6:17-28).

Det intressanta är dock att Johannes döparen enligt Antiquities verkar ha använt samma argument för dopet eller reningen från synder som man kan utläsa från texterna från Qumran och att han också predikade om de två begreppen rättfärdighet gentemot nästan och kärlek gentemot Gud som är så viktiga i Dödahavsrullarna. Johannes syn på rättfärdighet var med största sannolikhet samma som den som vi ser i texterna från Qumran, den handlade om att lyda Mose lag in i minsta detalj och att avskilja sig från den stora massans orättfärdiga levnadssätt. Johannes verkar alltså ha tillhört den messianska rörelsen i Palestina (jahad) och han avrättades av Herodes Antipas, något som naturligtvis skapade ännu större fiendskap från jahads sida mot den etablerade makten i Jerusalem och mot romarna.

Ärkeänglarna Mikael och Gabriel

Jeremias profetia om yxan som skulle sättas till roten av trädet och den telning eller ”nazar” som skulle växa upp därifrån och bli en Messias som skulle befria judarna från de främmande herrarna var en viktig, ja till och med grundläggande, del av jahads revolutionära rörelse. I de s.k. sekttexterna från Qumran använder man sig av olika profetior i Tanak som ju egentligen hade handlat om mackabéernas seger över seleukiderna, och för över dem till att gälla kampen mot den romerska överhögheten. Gud och ärkeänglarna hade ju lovat judarna ett eget rike enligt mackabéerna, och deras prästvälde i Jerusalem var fullbordan av löftet om ett land av mjölk och honung. I jahads texter blev detta land både det konkreta landet och ett andligt tillstånd som inte kunde förverkligas förrän det judiska riket var helt renat från allt utländskt inflytande.

Hesekiels profetia, där man mäter upp en helig stad som ju egentligen var Babel, kom att gälla som ett evigt löfte om ett Jerusalem som skulle vara helt rent från allt som inte var judiskt och där Mose lag skulle gälla in i minsta detalj (4Q554). Ärkeängeln Mikael, som var mackabéernas specielle beskyddare enligt deras egen historia och Daniels bok, blev nu den som kämpade tillsammans med jahad och som utlovade att Jerusalem skulle bli en stad helt helgad åt den Store, evighetens Herre, som förstås var guden i det som numera kallas Tanak/GT (4Q529).

I 4Q285 beskrivs det hur ärkeängeln Mikael kämpar tillsammans med de utvalda mot kitteerna (romarna). Det förutsägs att gudlösheten skall besegras med underlag i citat från profeten Jesajas förutsägelse om att Libanons skogar skall falla för den mäktige och att de skall skjuta upp ett skott från Davids stam. I 4Q521 skall himlen och jorden lyda sin Messias. Herren skall bota de sjuka, ge liv åt de döda och överbringa glädjebud till de ödmjuka. Messias verkar både vara en människa som skall bli judarnas krönte kung, och en emanation av den högsta guden. Tydligen såg man också Mikael som stred med de heliga kämparna som ett alter ego för den Messias som skulle återupprätta det heliga landet och den heliga staden. I 4Q543 beskrivs den kommande frälsaren som både Mikael, ljusets furste och rättfärdighetens kung.

Fragment 3. (1) [hans nåd och frid.] Jag har makt [över alla ljus]ets [söner].” [Jag frågade honom : ”Vad heter du?”] (2) [Han svara]de mig: ”Mina tre nam[n är Mikael, ljusets furste och rättfärdighetens kung.”] (4Q543).[65]

De utvalda, som ju från början hade varit mackabéerna, var nu jahad. Motståndarna var både romarna och de delar av den egna befolkningen och de präster som inte accepterade jahads tolkning av de heliga skrifterna och som inte deltog i striden mot allt utländskt och främmande inflytande. Historien från den mackabeiska kampen upprepade sig verkligen på ett märkligt sätt genom att man projicerade sina egna önskningar och åsikter på de, som man trodde, urgamla heliga skrifterna. Precis som mackabéerna hade stridit med både grupper inom den egna befolkningen och utländska trupper, såg nu jahad både de judar som samarbetade med romarna och romarna själva som motståndare.

Belial

Belial betecknar i jahads texter lögnens och mörkrets härskare och den ängel som är härföraren för jahads motståndare, alltså först och främst romarna. Ordet ”Belial” hämtades från Moseböckerna och de andra böckerna i det som numera kallas Tanak/GT. I 5 Mos 13:13 är ”belial” ondsinta män/avgudadyrkare. I Domarboken 19:22 och 20:13 betecknar det männen i Giva och ordet översätts med ”skurkar” i Bibel 2000. Ordet ”Belial” i 1 Sam 2:12 handlar om Elis söner som var ”ondsinta människor” medan det betecknar en husbonde i 1 Sam 25:17 som också är en ”ondsint människa”.

Ordet Belial hade helt klart laddats med en delvis ny och mycket mer apokalyptisk betydelse i jahads församling än det hade i ursprungstexterna. Från att helt enkelt ha betecknat ”onda män” i det som vi kallar Tanak/GT blev Belial mörkrets furste och det ondas kung som ledde lögnens söner i den sista stora slutstriden. Jahad själva, som definierade sig som ljusets och sanningens söner, leddes av rättfärdighetens Messias som också i olika texter från Qumran definieras som ärkeängeln Mikael, ljusets furste och rättfärdighetens kung (4Q543, 545-548)[66].

Tillämpningar av renhetslagarna

I Rösterna ur Dödahavsrullarna redovisas ett textfynd från Qumran (4Q247) som innehåller föreskrifter för hur människor som hade ådragit sig de orenheter som beskrivs i Mose lag skulle behandlas. Människor som hade förorenats av flytningar, sädesvätska eller kontakt med en död kropp skulle förvisas från lägren för en reningsperiod. Bakgrunden till föreskrifterna är, precis som i Krigsrullen VII:3-6, att de heliga änglarna vistas i församlingen eller lägret och att döva, blinda eller på annat sätt orena människor förstör möjligheten för änglarna att vistas där. Texten visar också att det fanns speciella skrivare som höll räkning på kvinnornas menstruationsperioder, utan tvekan för att ingen skulle råka komma i kontakt med dem under deras orenhet eller för att männen inte skulle luras eller lockas till samlag under en förbjuden period.[67]

Krigsrullen och Guds heliga krig

Krigsrullen är en av de texter som bäst beskriver jahads världsbild och den har hittats i något tiotal kopior i Qumran. I denna text använder man, som i många andra exempel från Qumran, texter från judarnas heliga skrift Tanak som utgångspunkt för att beskriva bakgrunden till den aktuella situationen. I Krigsrullen är kampen mellan ljusets och mörkrets söner en fortsättning på de arketypiska krig som beskrivs i Tanak, och de olika judiska stammarna som beskrivs där fortsätter nu i form av jahad med sitt krig mot mörkrets trupper från sina läger i öknen. ”Djävulen” eller Belial anför romarnas (kittims) trupper, och den goda guden är förstås anförare på den judiska sidan. Ljusets änglar på den judiska sidan strider mot mörkrets änglar på romarnas sida. Det här kriget har förutsagts sedan tidernas begynnelse, och det skall sluta i ett fruktansvärt blodbad som banar väg för ljusets söner (jahad) och den judiska gudens seger.

Then [the Sons of Rig]hteousness shall shine to all ends of the world continuing to shine forth until end of the appointed seasons of darkness. Then at the time appointed by God, His great excellence shall shine for all the times of e[ternity;] for peace and blessing, glory and joy, and long life for all Sons of Light. On the day when the Kittim fall there shall be a battle and horrible carnage before the God of Israel, for it is a day appointed by Him from ancient times as a battle of annihilation for the Sons of Darkness. On that day the congregation of the gods and the congregation of men shall engage one another, resulting in great carnage.

The Sons of Light and the forces of Darkness shall fight together to show the strength of God with the roar of a great multitude and the shout of gods and men; a day of disaster. It is a time of distress fo[r al]l the people who are redeemed by God. In all their afflictions none exists that is like it, hastening to its completion as an eternal redemption. On the day of their battle against the Kittim, they shall g[o forth for] carnage in battle. In three lots the Sons of Light shall stand firm so as to strike a blow at wickedness, and in three the army of Belial shall strengthen themselves so as to force the retreat of the forces of Light. And when the] banners of the infantry cause their hearts to melt, then the strength of God will strengthen the he[arts of the Sons of Light.] In the seventh lot : the great hand of God shall overcome [Belial and al]l the angels of his dominion, and all the men of [his forces shall be destroyed forever]. (War Scroll)[68]

I Krigsrullen beskrivs i detalj hur striden mot Belials trupper skall gå till genom regler för uppställningar, anfall, strid, återtåg etc. Det är i sanning ett heligt krig som leds av sju präster och där man skall ha skrivit in guds välsignelser och förbannelser på sina standar, trumpeter, sköldar, stridstorn etc. Det finns också bland annat detaljerade regler om hur lägrens latriner skall arrangeras så att inte någon oanständig kroppsdel skall blottas och skapa synd och brott mot Mose lag.

De trumpeter som kallar samman hären/församlingen skall ha texten ”Guds kallade”. Ledarnas trumpeter skall ha texten ”Guds prinsar”. Leviterna har texten ”Guds armé” på sina trumpeter. De ledande i församlingen skall ha ”Kallade av Gud till den heliga församlingen” på sina trumpeter.

Den trumpet som skall beordra ut församlingen från lägret skall ha inskriften ”Guds mäktiga gärningar skall krossa fienden, driva dem som hatar rättfärdighet på flykt och ge skam åt dem som hatar Honom”. Stridstrumpeterna skall ha texter som ”Gud har slagit alla mörkrets söner, hans vrede skall inte avta förrän de är helt utplånade” och ”Guds mysterier skall utrota ondskan”.

Den militära ordningen upprätthålls genom att man förutom välsignelserna och förbannelserna också skriver in namnen på ledarna och medlemmarna på varje nivå. De nio i varje grupp om tio räknas upp tillsammans med sin befälhavare på sin grupps standar. Deras motto är ”Prisa Gud på den tiosträngade harpan”. På de femtios standar skrivs ”De ogudaktigas ståndpunkt utplånas genom Guds makt” tillsammans med befälhavaren och namnen på de fem underordnade ledarna för hans tio-grupper. På de hundras standar är mottot ”Från Gud kommer kraften att kriga mot alla ogudaktiga (”allt ogudaktigt kött”) och där förtecknas också deras ledare tillsamman med de underordande ledarna för grupperna om femtio. Grupperna om tusen har texten ”Guds vrede har tänts mot Belial och mot alla hans män och ingen rest kommer att sparas” tillsammans med namnet på sin egen befälhavare och de underställda ledarna för grupperna om hundra. Även myriaderna (de tiotusen) har sina motsvarande standar.

På stridstornens fyra sköldar skall man skriva namnen på ärkeänglarna Mikael, Gabriel, Sariel och Rafael. De skall ligga i bakhåll och skydda lägren mot allt oanständigt och ont. Texten har ett långt avslutande avsnitt som innehåller ett tal som officerarna skall hålla för att motivera till det heliga och fruktansvärda kriget mot synden och ondskan med argument från jahads tolkning av den judiska religionen. Detta avsnitt inleds med ett citat av vad Moses lärde dem.

Innan striden börjar skall prästen stiga fram och tala till hären. Han skall säga: ”Hör Israel” Nu börjar striden mot fienderna. Tappa inte modet och var inte rädda, ta inte till flykten och låt er inte skrämmas av dem. Ty Herren, er Gud, går med er och strider för er mot era fiender, han skall ge er seger. (5 Mos 20:2-4)

Dessutom skall de heliga krigarna dra sig till minnes vad ”Du” (Gud) sade (om detta krig) genom Moses:

När ni drar ut till strid i ert eget land mot en fiende som angriper er skall ni blåsa larmsignal med trumpeterna. Då skall Herren, er Gud, tänka på er, och ni kommer att räddas från era fiender. (4 Mos 10:9)

Kriget mot romarna/syndarna var alltså oundvikligt, det hade förberetts för tusentals år sedan genom det som Moses hade meddelat jahads förfäder och genom profetiorna till profeter som Jesaja och Daniel. Det var redan bestämt sedan tidernas begynnelse att jahad skulle komma att vinnas genom att Gud strider på deras sida.

Hellre dö än offra till främmande gudar

Den filosofi som jahad levde efter, alltså allt som beskrivs i Tanak/GT, syftade enbart till att peka ut judarnas Gud som en annan gud än de gudar som andra folk dyrkade, som var judarnas speciella beskyddare och som hade utvalt dem till sitt eget folk. Han skulle hjälpa dem att vinna ett eget land och världsherravälde om de bara dyrkade honom på rätt sätt. Gud hade genom Moses ställt krav på att judarna inte skulle dyrka någon annan gud än honom, annars skulle han låta dem drabbas av straff och olyckor i släktled efter släktled.

Detta är vad Gud sade: Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig men visar godhet mot tusenden när man älskar mig och håller mina bud. (2 Mos 20:1-6)

I Daniels profetia, som man genom Dödahavsrullarna kan se påverkade jahad i hög grad, berättas om hur judarnas Gud räddade sina tjänare när de hellre dog än tillbad någon annan gud än sin egen.

28Då utbrast Nebukadnessar: "Välsignad är Shadraks, Meshaks och Aved-Negos Gud, han som har sänt sin ängel och räddat sina tjänare! De satte sin lit till honom, trotsade kungens befallning och vågade sina liv hellre än att dyrka eller tillbe någon annan gud än sin egen. (Dan 3:28)

Daniels profetia användes som en av de förutsägelser som ansågs peka ut tiden för det sista stora kriget och Messias ankomst. I Krigsrullen (1QM) beskrevs det kommande kriget och de oerhörda lidanden som skulle drabba de trogna men Gud skulle rädda dem och skänka dem evig frälsning (evigt liv). Lidandet var nödvändigt för att bereda vägen för Messias och belöningen var att få ett evigt liv. Om jahad bara trotsade de främmande herrarna skulle deras Gud rädda dem, även om de temporärt skulle mista sitt liv skulle de vinna det eviga livet.

Evigt liv för de rättfärdiga och evigt straff för syndarna

Medlemmarna i jahad trodde att de genom inträdet i samfundet hade renats från sina synder och kvalificerat sig för ett förbund med Gud i en evig församling.

For it is through the spirit of true counsel concerning the ways of man that all his sins shall be expiated, that he may contemplate the light of life. He shall be cleansed from all his sins by the spirit of holiness uniting him to His truth, and his iniquity shall be expiated by the spirit of uprightness and humility. And when his flesh is sprinkled with purifying water and sanctified by cleansing water, it shall be made clean by the humble submission of his soul to all the precepts of God. Let him them order his steps to walk perfectly in all the ways commanded by God concerning the times appointed for him, straying neither to right nor to left and transgressing none of His words, and he shall be accepted by virtue of pleasing atonement before God and it shall be to him a Covenant of the everlasting Community. (The Community Rule, translation Vermes)

Allt som skedde var redan bestämt av Gud från tidernas begynnelse. Innan människorna ens hade kommit till hade Gud redan bestämt om de skulle tillhöra ljusets eller mörkrets ängel. Denna ande avgjorde om de skulle få ett straff eller en belöning vid den slutliga domen. Det var Mästarens uppgift att undervisa om detta för ljusets söner.

The Master shall instruct all the sons of light and shall teach them the nature of all the children of men according to the kind of spirit which they possess, the signs identifying their works during their lifetime, their visitation for chastisement, and the time of their reward. From the God of Knowledge comes all that is and shall be. Before ever they existed He established their whole design, and when, as ordained for them, they come into being, it is in accord with His glorious design that they accomplish their task without change. The laws of all things are in His hand and He provides them with all their needs. (The Community Rule, translation Vermes)

Gud hade skapat de två andarna (ljusets och mörkrets) som kommer att strida om människorna till Hans besök/dom/visitation. Mörkrets ängel leder de rättfärdiga på avvägar och alla deras synder och lidanden orsakas av hans herravälde i enlighet med Guds mysterier.

He has created man to govern the world, and has appointed for him two spirits in which to walk until the time of His visitation: the spirits of truth and falsehood. Those born of truth spring from a fountain of light, but those born of falsehood spring from a source of darkness. All the children of righteousness are ruled by the Prince of Light and walk in the ways of light, but all the children of falsehood are ruled by the Angel of Darkness and walk in the way of darkness. The Angel of Darkness leads all the children of righteousness astray, and until his end, all their sin, iniquities, wickedness, and all their unlawful deeds are caused by his dominion in accordance with the mysteries of God. Every one of their chastisements, and every one of the seasons of their distress, shall be brought about by the rule of his persecution; for all his allotted spirits seek the overthrow of the sons of light. (The Community Rule, translation Vermes)

Men Israels Gud och Sanningens ängel kommer att undsätta ljusets söner, de kommer att göra rättfärdighetens vägar raka för människorna och nedlägga fruktan för Guds lagar i deras hjärtan vilket ger ödmjukhet, tålamod, överflödande generositet, aldrig sinande godhet mot sanningens söner, förståelse och intelligens, visdom, beundransvärd renhet som avskyr alla orena avgudar samt troget hemlighållande av sanningen mysterier. Rättfärdighetens väg är att fruktan för guds lagar bränns in i hjärtat, alltså gudsfruktan.

But the God of Israel and His Angel of Truth will succor all the sons of light. For it is He who created the spirits of Light and Darkness and founded every action upon them and established every deed [upon] their [ways]. And He loves the one everlastingly and delights in its works for ever; but the counsel of the other He loathes and for ever hates its ways. These are their ways in the world for the enlightenment of the heart of man, and that all the paths of true righteousness may be made straight before him, and that the fear of the laws of God may be instilled in his heart: a spirit of humility, patience, abundant charity, unending goodness, understanding, and intelligence; (a spirit of) mighty wisdom which trusts in all the deeds of God and leans on His great loving kindness; a spirit of discernment in every purpose, of zeal for just laws, of holy intent with steadfastness of heart, of great charity towards all the sons of truth, of admirable purity which detests all unclean idols, of humble conducts spring from an understanding of all things, and of faithful concealment of the mysteries of truth. These are the counsels of the spirit to the sons of truth in this world. (The Community Rule, translation Vermes)

Belöningen för alla som vandrar i denna sanningens ande kommer att bli läkedom, stor frid under ett långt liv och fruktbarhet tillsammans med oändlig välsignelse och evinnerlig glädje i ett evigt liv, en krona av ära och en kunglig skrud i evigt ljus.

And as for the visitation of all who walk in this spirit, it shall be healing, great peace in a long life, and fruitfulness, together with every everlasting blessing and eternal joy in life without end, a crown of glory and a garment of majesty in unending light. (The Community Rule, translation Vermes)

Men de som tillhör lögnens ande karaktäriseras av girighet, ondska och lögner, stolthet, falskhet och svek, grymhet, avskyvärda handlingar skapade av åtrå och lystnad, orenhet och en hädande tunga. De är styvnackade och vandrar på mörkrets och svekfullhetens vägar.

But the ways of the spirit of falsehood are these: greed, and slackness in the search for righteousness, wickedness and lies, haughtiness and pride, falseness and deceit, cruelty and abundant evil, ill-temper and much folly and brazen insolence, abominable deeds(committed) in a spirit of lust, and ways of lewdness in the service of uncleanness, a blaspheming tongue, blindness of eye and dullness of ear, stiffness of neck and heaviness of heart, so that man walks in all the ways of darkness and guile. (The Community Rule, translation Vermes)

Domen för dem som tillhör lögnens ande blir oändliga plågor i händerna på förstörelsens änglar, evig fördömelse genom Guds vredes hämnande ursinne, evig plåga och ändlös onåd tillsammans med skamlig utplåning i de mörka regionernas (helvetets) eld. Alla deras generationer skall tillbringas i sorg och i bittert elände och i mörkrets olyckor tills de utraderas utan återstod eller överlevande.

And the visitation of all who walk in this spirit shall be a multitude of plagues by the hand of all the destroying angels, everlasting damnation by the avenging wrath of the fury of God, eternal torment and endless disgrace together with shameful extinction in the fire of the dark regions. The times of all their generations shall be spent in sorrowful mourning and in bitter misery and in calamities of darkness until they are destroyed without remnant or survivor. (The Community Rule, translation Vermes)

Denna filosofi ingöt en brinnande kampanda i jahad/sicarierna/chrestiani. De tvekade inte att lida och offra sitt och sina anhörigas liv i kampen mot Mörkrets ande och hedningarna eftersom de visste att de skulle belönas med kungavärdighet och ett evigt liv i Messias kungadöme. I samma stund som de lämnade det här livet skulle de vara med Honom i hans rike.

Den fysiska kroppens uppståndelse

Jahad trodde blint på varje ord och varje profetia i Tanak, därför trodde de också på den fysiska kroppens återuppståndelse. Enligt Första Mosebok hamnade Jakob och hans söner i Egypten och när Jakob dog balsamerades han och begravdes i Kanaan på egyptiskt vis. Till samma gravfält fördes också så småningom benen efter Jakobs son Josef och hans bröder. Kropparna efter de monoteistiska patriarkerna bevarades alltså enligt egyptisk filosofi och förväntades förstås enligt denna filosofi också återuppstå. Anledningen till att Eupolemus och Artapanus skapade detta scenario var förstås att de arbetade i Alexandria där de gamla faraonernas sedvänjor fortfarande betraktades som högtstående och heliga. Bekräftelse på sanningen i tron på den fysiska kroppens uppståndelse fann jahad också i profetiorna i Daniel 12 och Hesekiel 37 samt i Jesaja 26. Vid den yttersta tiden skall Messias/Mikael träda fram och de döda skall vakna för att dömas till evigt liv eller evig fasa i Helvetet. Men hans folk, alltså de rättfärdiga i jahad, skall stråla som stjärnorna för evigt.

Många av dem som sover i mullen skall vakna, några till evigt liv, andra till skam och evig fasa. De som nått insikt skall lysa som det ljusa himlavalvet, de som fört många till rättfärdighet skall stråla som stjärnorna, alltid och evigt. (Dan 12:1-3)

I Hesekiel 37 profeteras om hur Herrens skall väcka de förtorkade benen till liv och bädda in dem i kött och hud och skapa en väldig här.

Herrens hand rörde vid mig, och med sin ande förde han mig bort och satte ner mig i dalen. Den var full av benknotor. Han ledde mig runt, och jag såg dem ligga överallt i dalen, helt förtorkade. Han frågade mig: "Människa, kan dessa ben få liv igen?" Jag svarade: "Herre, min Gud, det vet bara du." Han sade: "Profetera och säg till dessa ben: Förtorkade ben, hör Herrens ord! Så säger Herren Gud: Jag skall fylla er med ande och ge er liv. Jag skall fästa senor på er, bädda in er i kött och dra hud över er, jag skall fylla er med ande och ge er liv. Då skall ni inse att jag är Herren."

Jag profeterade som jag hade blivit befalld. Medan jag profeterade hördes ett rasslande - det var ben som sattes till ben och fogades samman. Jag såg att de fick senor och bäddades in i kött och att hud drogs över dem. Men det fanns ingen ande i dem. Han sade till mig: "Profetera, människa, profetera och säg till anden: Så säger Herren Gud: Kom, ande, från de fyra väderstrecken! Blås på dessa dräpta och ge dem liv!"

Jag profeterade som han hade befallt mig. Då fylldes de av anden, de fick liv och reste sig upp, en väldig här. Han sade till mig: "Människa! Dessa ben är Israels folk. De säger: Våra ben är förtorkade, vårt hopp är ute, vi är förlorade. Profetera därför och säg till dem: Så säger Herren Gud: Jag skall öppna era gravar och hämta upp er ur dem, mitt folk, och föra er hem till Israels land. När jag öppnar era gravar och hämtar upp er ur dem, mitt folk, då skall ni inse att jag är Herren. Jag skall fylla er med min ande och ge er liv och låta er bo i ert eget land. Då skall ni inse att jag är Herren. Jag har talat, och jag skall göra som jag har sagt, säger Herren." (Hes 37:1-14)

I Jesajas profetia kapitel 26 utlovas också den kroppsliga uppståndelsen.

19Dina döda skall få liv igen, deras kroppar skall uppstå. Vakna och jubla, ni som vilar i mullen! Ty din dagg är en ljusets dagg, du låter den falla över skuggornas land. (Jes 26:19)

Enligt den text från Qumran som i Rösterna ur Dödahavsrullarna kallas Himlen och jordens Messias (4Q521) skall Messias bland annat ge liv åt de döda enligt förebild från det som utlovas i Jesajas profetia. Detta löfte från jahads Gud var förstås en stor styrka när det gällde att våga sitt liv i kriget för den egna tron.

Ett religiöst och militärt brödraskap

Det nya i jahads filosofi, som nämns i Antiquities XVIII 1:1, var sannolikt inte kombinationen av Enoks visionära uppenbarelser och Mose lagar, denna kombination kan spåras även i deras äldsta texter från runt 100 fvt. Det nya var nog i stället den organisation som man byggde upp enligt förebild från olika mysterieskolor. Genom att man skapade celler med tio män som under totalt tystnadslöfte invigdes i läran för att sedan själva starta nya små celler eller församlingar hade man byggt upp en decentraliserad organisation som kunde växa mycket snabbt. Det hela fungerade närmast som ett kedjebrev eller pyramidspel.

Den sorts församling som växer fram i beskrivningarna i Dödahavsrullarna från Qumran liknar i mycket hög grad de fratria, alltså brödraskap, som var en viktig del av den grekiska samhällsorganisationen ända från äldsta tid. Landets eller stadsstatens område organiserades genom stammar, fylen, som i sin tur var indelade i ett antal fratria. Fratria byggde ursprungligen på släktskapsband och hade en politisk, religiös och militär funktion, men efter Kleisthenes omorganisation fick dessa brödraskap i huvudsak en religiös funktion.

Man kan se en liknande struktur i samband med de judiska jahad. Varje grupp bestod av tio eller tolv män som togs in i ett hemligt brödraskap efter en prövotid av två år. Dessa församlingar förberedde sig för den sista striden genom religiösa studier och militär träning, och de leddes var och en av en mästare eller lärare som också var befäl och domare. Varje församling ingick i nästa steg i en större grupp, de bildade genom grupper av tio, femtio, hundra, tusen och myriad (tiotusen) de rotar och led i den armé som så småningom kom att ställas upp mot romarna i det stora kriget på 60-talet.

Det här med likheten mellan jahad och hemliga mysterier och grekiska religiösa brödraskap var inte bara en slump. Det var en organisationsform som väl lämpade sig för underjordisk propaganda i ett land som var ockuperat av ett främmande imperium. Den judiska guden beskrivs som härskarornas gud och också Eupolemus och Artapanus judiska historia som sedan blev Tanak innehöll en klart krigisk dimension. Bakgrunden var dels alla de mesopotamiska krig och imperier som beskrevs i Berossos historia som man gjorde om till en judisk historia, och dels Judas Mackabeus och hans bröders frigörelsekrig mot seleukiderna som glorifierades i en mytologisk berättelse om Josuas kamp mot grannfolken. I den judiska historien och Tanak präntade man in vikten av att se judarna som ett utvalt folk och man lät Moses ge order om att de aldrig skulle låta en fiende leva och att de skulle förstöra andra folks städer och heliga platser. I Fjärde Mosebok är Moses en general som mönstrar en stor armé av israeliter och där beskrivs också hur arméns läger skall organiseras och renas från sjuka, människor med flytningar och sådana som kommit i kontakt med en död kropp.

Gud hade med eder stadfäst förbundet mellan sig själv och förfäderna (Abraham, Isak och Jakob) enligt Moseböckerna. Enligt Antiquities hade förfäderna svurit en helig ed att lyda lagarna och utplåna alla som bröt mot dem (s. 90). Förebilden var tydligen de eder om lydnad till gudar, kungar, kejsare och deras utsedda generaler som genom tiderna svurits i samband med militära företag. I den judiska historien i Antiquities I-XII var ju också Mitra/Mithras en av de gudar som i synkretistisk anda fick ge inspiration till den nya kulten (s. 135). Mitras församlingar var militära brödraskap. Denna krigiska anda från det judiska rikets etablering och från de heliga skrifterna fördes vidare till jahad, genom deras filosofi fick man lära sig att det var bättre att dö i strid för att bereda vägen för Messias än att leva i ett land som förorenades av orena och otrogna judar och oomskurna hedningar.

Enoks bok var mycket viktig för den organisation som mackabéerna ledde och den användes bevisligen under frihetsrörelsens ”barndom” innan den nya judiska historien och Moseböckerna hade skapats. Enoks bok är en kombination av persisk och babylonisk filosofi. Den innehåller persernas dualistiska världsbild med ett stort krig mellan onda och goda, syndare och rättfärdiga och en stor dom i den sista tiden, men också babyloniska myter om Adam, Noa, astronomi och annat.

Mithra var persernas härförare för de himmelska härskarorna och den gud som skulle döma vid den sista domen. Mithra var alltså en krigisk gud, han passade bra som förebild för ett brödraskap som skulle bekämpa de hellenistiska ”hedningarna” med vapenmakt. I den judiska historien finns också detta persiska spår som säger att det var Kyros som instiftade kulten i Jerusalem och som föreskriver att översteprästen som den högste initierade i kulten skall bära Mitras krona på sitt huvud och ha de persiska byxorna på sig för att inte visa några opassande kroppsdelar i samband med altartjänsten.

I Enoks bok används inte benämningen Mithra utan den högste gudens befallningar verkställs av de fem ärkeänglarna Michael, Gabriel, Raphael, Suryal, och Uriel. I jahads texter är Melkisedek, Mikael och Messias olika namn på den högste Mästaren i kulten som leder de rättfärdiga församlingsmedlemmarna i deras kamp mot syndarna som döms till utplåning i Enoks bok och i Tanak.

Mitra var solen, det gudomliga ljuset. I kulten i det näraliggande Kommagene, som gjordes fritt från seleukidernas rike med argument om att man återinförde persernas gamla religion, var han samma solära kraft som Apollo, Helios och Hermes. I jahads texter är också det gudomliga ljuset ett genomgående tema. Mithras kult spreds till Rom runt år 67 fvt. Att döma av Enoks bok var Mithras militära brödraskap en babylonisk-persisk företeelse och denna bok var också en helig text för hasidéerna, den församling av ”heliga” eller ”rättfärdiga” som skapade det judiska riket på 160-talet fvt och framåt.

Samtidigt som kulten av Mithras spreds till Rom, alltså på 60-talet fvt vid tiden för Pompejus krig mot Mithridates VI som var kung i Pontus och hans underkuvande av Syrien, Palestina och Fenicien, kämpade Judas av Gamalas far Hezekiah mot Herodes och romarna för att försöka ta makten i det judiska riket. Mithras brödraskap och kult verkar ha influerat den församling som leddes av Hezekiah och som organiserades enligt principerna i Församlingsregeln (1QS), Damaskusdokumentet (CD), initiationsregler (4Q266) etc.

Den judiska varianten av Mithras brödraskap kom visserligen att hämta det mesta av sin filosofi från Moseböckerna och profeterna men eftersom den persiska kulten och Mithras hade varit en av inspirationskällorna när den judiska historien skapades av Eupolemus och Artapanus på 160-talet fvt var dessa två oväntat närbesläktade.

Det finns också ett visst samband mellan Mithras och andra solära gudar som t.ex. Phanes och den solkalender som jahad använde sig av. Jahads indelning av året i fyra kvartal med tretton veckor i varje var en grund för dyrkan av en solär gud vars stora högtider i form av vårdagjämning, sommarsolstånd, höstdagjämning och vintersolstånd firades var 13:e vecka. Genom att man använde denna kalender fanns det antagligen ingen möjlighet att enas med kulten i templet i Jerusalem som grundade beräkningen av högtiderna på en babylonisk månkalender.

Sammanfattning: Jahad – Messias heliga krigare

· Den församling eller det parti som deponerade sitt eget textarkiv tillsammans med bokrullarna från templet i Jerusalem i Qumran runt år 66 kallas sicarier i historien om det judiska kriget (War 1 till 7). De kallar sig själva för jahad, församlingen, i sina texter.

· Jahad, församlingen, var grupper av bokstavstroende eller fundamentalistiska judar som under runt vår tideräknings början organiserade sig med målet att genom väpnad kamp arbeta för att driva bort romarna från Palestina. De hade sin rot i de hasidéer som leddes av Judas Mackabeus och hans bröder vid bildandet av det judiska riket på 160- och 150-talen fvt och de hade utgjort en opposition mot makthavarna i Jerusalem sedan Johannes Hyrkanos tid. Jahad (hasidim) hade varit inblandade i flera inbördeskrig med mackabeiska härskare sedan runt 100 fvt och de stred också mot Antipater och hans son Herodes på 40-talet fvt.

· Jahad grundade främst sin filosofi på den judiska bibeln Tanak och på Enoks bok. Man ansåg med grund i Toran (Moseböckerna) att Gud hade befallt att det judiska riket för evig tid måste styras av en judisk prästkung och enligt den judiska religion som beskrivs i Toran och efter Mose lag.

· Man trodde att profeten Jesaja hade profeterar om romarnas ockupation och om en frälsare, Messias av Davids ätt, som skulle leda de rättrogna i det sista stora kriget och som skulle återupprätta det teokratiska judiska riket. Även profeten Daniel hade profeterat om det kommande kriget mot romarna och Messias hade förutsagts i 1 Mos 49:10 och i stjärnprofetian i 4 Mos 24:17-19.

· Messias var också ärkeängeln Mikael som stred på de heligas sida, han var ljusets furste och rättfärdighetens kung.

· Organisationen bildades av celler med ett råd bestående av tolv män som leddes av en Mästare eller församlingsföreståndare enligt förebild från olika mysteriekulter. Medlemmarna uppmanades att skänka alla sina tillgångar till församlingens gemensamma kassa och det krävdes att de skulle lyda och underordna sig Mästaren som en slav underordna sig sin herre. Så länge som det var nödvändigt skulle man hålla cellerna hemliga för det omgivande samhället och de romerska makthavarna.

· Man levde i den sista tiden före Messias framträdande och de rättrogna hade som en helig plikt att isolera sig från de otrogna, gärna i läger i öknen, och förbereda sig för det heliga kriget genom att studera Toran, tillämpa Mose lag i minsta detalj och träna sig i krigskonst. Man skulle på detta sätt bereda vägen för Messias och förbereda sig för Hämndens dag.

· De rättrogna, som lydde Mose lag in i minsta detalj och tillhörde judarnas förbund med Gud, var ljusets och sanningens söner medan alla andra var undergångens och lögnens söner som tillhörde Belial som var mörkrets och lögnens härskare.

· Medlemmarna i jahad var rena och rättfärdiga genom det dop i vatten som tillämpades i församlingarna. Dopet förbands med ett rent folk som bildade ett rent rike och det ansågs ge de döpta del av Helig Ande.

Fas 3 – Hadrianus skapar den judiske historikern Josephus

Tiberius Alexander och det judiska kriget

I Antiquities berättas det om flera våldsamma judiska upplopp under Pontius Pilatus tid som ståthållare i Judéen mellan åren 26 och 36 vt. Pilatus flyttade bland annat sina trupper från Cesarea till Jerusalem och förde i samband med det in kejsarens standar med bilder på i staden. Detta ansågs bryta mot den judiska religiösa lagen och en mängd människor anhöll i flera dagar hos Pilatus i Cesarea om att dessa bilder skulle avlägsnas från Jerusalem. På den sjätte dagen satte sig Pilatus på sin domartribun som var placerat på staden torg på ett sådant sätt att den dolde de trupper som han hade lagt i försåt. När judarna fortsatte att kräva att Pilatus skulle låta avlägsna Ceasars bilder från Jerusalem lät Pilatus sina trupper omringa dem och han hotade dem med döden om de inte återvände till sina hem. Men judarna slängde sig på marken och blottade sina halsar och demonstrerade därmed sin vilja att hellre dö än låta sina fäders visa lagar brytas, varpå Pilatus blev så imponerad att han befallde att bilderna skulle föras tillbaka från Jerusalem till Cesarea. (Antiquities XVIII 3:1).

Pilatus tog också medel från tempelkassan och byggde en vattenledning till Jerusalem, men judarna var missnöjda med denna åtgärd och tusentals människor samlades för att protestera. Pilatus lät sina soldater omringa de protesterande och många av de obeväpnade människorna dödades medan andra skadades (Antiquities XVIII 3:2). I Samaria samlades en mängd beväpnade människor för att gå upp på berget Gerizim, där man trodde att Moses hade gömt undan heliga tempelkärl. (Vilket kan jämföras med den s.k. Kopparrullen från Qumran som beskriver olika gömställen för en stor skatt bestående av tonvis av silver och guld.) Pilatus blandade sig i deras planer och en strid bröt ut där många dödades medan andra flydde. De mest aktiva av de upprorsmän som hade flytt lät Pilatus sedan döma till döden. Senaten i Samaria protesterade mot Pilatus aktion, de menade att människorna inte hade samlats för att göra uppror mot Rom utan för att komma undan Pilatus. På grund av denna protest sände Vitellus som var ansvarig för Syrien Pilatus tillbaka till Rom efter det att han hade varit ståthållare i tio år. (Antiquities XVIII 4:1).

I Josephus Antiquities XX och War 2 berättas om den mycket turbulenta tid som föregick utbrottet av det judiska kriget. Under Neros tid som kejsare blev Felix prokurator i Judaea. Felix fångade in Eleazar, en ”ärkerövare” som hade härjat i landet i tjugo år och sände honom och många av hans kompanjoner som fångar till Rom. Felix lät också korsfästa och på andra sätt straffa en oräknelig mängd andra rövare. När landet så var rensat från dessa banditer dök det upp en sorts upprorsmän i Jerusalem som kallades sicarier. Dessa lönnmördade människor mitt på ljusa dagen och i stadens centrum, den förste som föll offer för sicarierna var översteprästen Jonathan och efter det dödades många människor varje dag av sicarierna.

Det fanns också en annan grupp som samlade människor och lurade dem med påståendet att de verkade under gudomlig inspiration, medan de i själva verket arbetade för politiska förändringar och för att ta makten från romarna. De drog med sig folket ut i vildmarken med påståenden om att Gud skulle visa dem tecken där på att frihetens tid var inne. Men ståthållaren Felix trodde att denna rörelse egentligen var en förberedelse för revolt och sände trupper efter de inspirerade som dödade en mängd av dem. Det här med att dra ut i vildmarken för att förbereda sig för frihetens timme liknar förstås i hög grad det som beskrivs i de texter från Qumran som handlar om att de rättfärdiga skall gå ut i vildmarken för att förbereda vägen för det sista kriget och Messias uppstigande på tronen.

En falsk profet från Egypten drog vidare enligt Josephus historia samman trettio tusen man i vildmarken och ledde dem upp på Olivberget för att försöka tränga in i Jerusalem, men också honom lyckades Felix och hans romerska soldater sätta stopp för. Egyptiern flydde och hans anhängare splittrades och återvände till sina hem där de gömde sig.

När nu dessa upprorsmän hade tystats visade sig ytterligare en grupp rövare och uppviglare, dessa härjade i landet och uppmanade judarna att revoltera och skaffa sig frihet från romarna. Dessa upprorsmän dödade de ledande judar som samarbetade med romarna och brände och plundrade runt omkring i landet. I Cesarea bröt det ut upplopp mellan judar och syrier, judarna menade att staden var deras medan syrierna hävdade att staden var en grekisk stad. Felix uppmanade folket att sluta slåss och lät sina trupper straffa dem när de vägrade, men till slut tvingades han sända en delegation till kejsare Nero för att förhandla om de olika folkgruppernas rättigheter.

Efter Felix blev Festus prokurator i Judaea och han fångade enligt Josephus historia den största delen av rövarna i landet och lät döda en hel del av dem. Därefter efterträddes Festus av Albinus som sög ut landet med skatter och plundrade alla som han kunde komma åt. Han lät också sådana som satt i fängelse köpa sig fria och landet fylldes därför av rövarband medan Albinus själv verkade som en ärkerövare eller tyrann. Ingen vågade protestera och det var enligt Josephus historia vid den här tiden som det frö såddes som sedan ledde till det stora kriget.

Men om Albinus hade varit en pest blev situationen ännu värre när han efterträddes av Gessius Florus. Denne var enligt Josephus historia en barbarisk och ohederlig tyrann som ruinerade landet och som nästan officiellt deklarerade att man fritt kunde röva om man bara gav honom en del av bytet. Detta ledde till att många människor till och med tvingades fly landet och flytta till främmande provinser. När folket anklagade Florus inför den syriske ståthållaren Gallus började Florus försöka provocera fram ett uppror mot Rom för att dölja sina egna brott.

Vid samma tid hade grekerna i Caesarea lyckats vinna makten i kamp med den judiska befolkningen i staden och de byggde nu ett hus som hindrade vägen in till en synagoga. Som reaktion på detta betalade judarna Florus åtta talenter för att han skulle hindra bygget. Florus tog pengarna och lämnade sedan staden och gav på så sätt utrymme för grekerna att förfölja judarna. En grupp på tolv judiska män tog med sig de heliga böckerna och gav sig iväg för att söka hjälp hos Florus, som inte gjorde något annat än att kasta dem i fängelse för att de hade fört ut den heliga lagen från Caesarea. Dessutom lät Florus ta sjutton talenter ur den heliga skatten i Jerusalem under förevändning att Ceasar skulle ha dem. Då sprängde en mängd människor porten till templet och anropade Ceasar med namn och bad att han skulle befria dem från Florus tyranni. Under det tumult som följde lät Florus piska och korsfästa många innevånare i Jerusalem, nu gjorde han heller inga undantag för de judar som var romerska medborgare.

Det berättas i Antiquities att kung Agrippas syster Berenike vädjade till Florus om att han skulle lugna upproret och att kungen själv höll ett tal för att lugna befolkningens känslor. Florus gjorde däremot allt för att underblåsa oron. Kung Agrippa insåg att det inte skulle gå att lugna de upproriska judar som ville ha ett krig mot Rom, och han återvände därför till sitt eget land. Den grupp som var mest ivrig att uppmana judarna till att ta till vapen mot romarna leddes av en arvinge till Judas av Gamala som hette Manahem. Manahem och hans män gjorde ett angrepp på fästningen Masada och lyckades ta över den. Samtidigt hade en man vid namn Eleazar som var son till översteprästen Ananias uppmanat prästerna i templet att inte ta mot någon gåva eller offer för någon utlänning. Det här var enligt Josephus historia den verkliga början på kriget med romarna, eftersom man genom detta avvisade de offer som skulle göras i kejsarens namn.

De ledande judiska männen samlades nu och konfererade med översteprästerna och fariséerna. Denna grupp försökte tala de upproriska till rätta genom att säga att förfäderna till stor del hade smyckat templet genom gåvor från utlänningar, och att det var en stor synd att avvisa någon människas offer. Det som upprorsmännen nu förde fram i form av förbud för utlänningar att offra och dyrka Gud i Jerusalem var nya påfund och främmande sedvänjor menade de ledande judarna. Man lät de visaste av prästerna bevisa att förfäderna minsann hade tagit emot offer från främmande folk, men de som var för innovation och förändring vägrade enligt Josephus historia om det judiska kriget åt att lyssna på några argument och ägande sig i stället åt att förbereda sig för det kommande kriget.

Kung Agrippa sände nu tretusen män till häst som stöd till den grupp som försökte undvika krig med romarna. Upprorsmännen förskansade sig då i den nedre staden och templet under ledning av Eleazar, medan de fredsälskande krafterna tillsammans med de ledande männen och översteprästerna höll till i den övre staden. Snart bröt bittra strider ut, andra upprorsmän förenade sig med sicarierna och drev bort kungens soldater från den övre staden. Man brände också översteprästen Ananias hus, Agrippas och Berenikes palats samt skuldarkiven. På det sättet hoppades man vinna över de fattiga och mindre bemedlade på sin sida. Översteprästerna och de mäktiga hade nu förlorat kampen och många människor flydde tillsammans med soldaterna och tog skydd i det övre palatset.

Dagarna efter belägrade och besegrade upprorsmännen den trupp som fanns i försvarstornet Antonia och satte eld på citadellet. Därefter marscherade de till det kungliga palatset och belägrade det. Under tiden hade Manahem, som alltså var ättling till den Judas som hade gjort uppror i samband med Quirinius skattskrivning, hämtat vapen från det kungliga förrådet i Masada och delat ut dem bland upprorsmännen. Han återvände nu till Jerusalem, utropade sig till kung och tog ledningen över upproret och belägringen. När försvararna i palatset gav upp fick judarna fri lejd medan de romerska soldaterna förföljdes och många av dem dödades. Man plundrade och satte också eld på det romerska lägret. Översteprästen och hans bror, som hade gömt sig i en akvedukt, dödades.

Den här segern gjorde Manahem så övermodig att han började uppföra sig som en enväldig tyrann, varvid han råkade i bråk med Eleazar och hans parti som menade att de hade slagits med romarna för att bli fria och inte för att få någon ny diktator. Eleazar och hans folk överföll därför Manahem och började kasta sten på honom när han klädd till kung gick till templet för att offra på ett pompöst sätt. Manahem flydde, men blev upptäckt, torterad och dödad. Hans släkting Eleazar, Jairus son, flydde till Masada och blev självhärskare där. Eleazar förhandlade nu fram en kapitulation med de kvarvarande romerska soldaterna, men när dessa hade lagt ner sina vapen överföll Eleazars män dem och dödade dem.

Samtidigt som de romerska soldaterna dödades i Jerusalem bröt en förföljelse av judarna i Caesarea ut, varvid tjugo tusen människor dödades och staden tömdes på sin judiska befolkning. Som svar på detta blev det judiska folket naturligtvis upprört och städer och byar ödelades i Syrien, Philadelphia och på många andra ställen. Samaria (Sebaste), Ashkelon, Anthedon och Gaza förstördes och brändes till grunden, och med dem många omkringliggande byar. Mängder av människor fick sätta livet till, och som svar på judarnas våldsamheter hämnades syrierna enligt Antiquities genom att döda judar i de områden som de kontrollerade.

Striderna mellan judar och greker spred sig ända till Alexandria. Den romerske guvernören där som hette Tiberius Alexander, och som också själv var jude, försökte förmå judarna att ligga lågt och inte provocera den romerska armén. När de inte ville lyssna på honom sände han två romerska legioner mot dem. Soldaterna härjade vilt i den judiska stadsdelen, men de fick också mothugg från judarna och blodet flöt i strömmar. Enligt uppgift i historien om det judiska kriget (War) skall femtio tusen judar ha dödats. Efter detta tog judar i alla delar av Syrien till vapen och mängder av romerska soldater samlades från de fria städerna och från romarnas trupper i området. Cestius, den romerske ståthållaren i Syrien, belägrade Jerusalem men gav sedan upp utan anledning varvid hans trupper led svåra nederlag under sin reträtt. Cestius sände en delegation till kejsaren Nero med vädjan om hjälp medan judarna gjorde sig klara för krig och utnämnde många generaler. En man som hette Simon och som var son till Gioras samlade ett stort antal av sådana män som var för innovation (alltså för uppror mot romarna), och de trakasserade de rika i landet och rövade allt de kunde från dem. Dessa rövare förenade sig med den grupp sicarier som fanns i Masada (Eleazars parti), och de ägnade sig tillsammans åt att plundra Iduméen. (Antiquities XX och War 2.)

Titus, Vespasianus och Tiberius Alexander

I War 3 berättas det om hur kejsar Nero sände generalen Vespasianus och hans son Titus till Judéen för att sätta stopp för de judiska upproren. Nero fruktade att upproren skulle sprida sig till andra delar av det romerska imperiet och därmed hota romarnas maktposition. De romerska trupperna stred mot olika upprorsgrupper under ett par år och började år 69 att belägra Jerusalem efter att i stort sett ha skapat lugn i resten av landet. Under den här tiden hade det också åter brutit ut nya oroligheter i själva Jerusalem med strider mellan den falang som till varje pris vill kämpa för ett fritt judiskt rike och de mer moderata judiska krafter som vill ha fred med romarna.

Romerska riket år 68-69 vt. Källa: Wikipedia.

När Vespasianus utropats till kejsare år 69 och därför återvände till Rom sände han Tiberius Alexander, som året innan hade utnämnts till den mycket viktiga posten som prefekt i Egypten, till Titus hjälp. Tiberius Alexander sägs i War 5 ha varit den förste som hyllade Vespasianus som ny kejsare.

There followed him also three thousand drawn from those that guarded the river Euphrates; as also there came Tiberius Alexander, who was a friend of his, most valuable, both for his good-will to him, and for his prudence. He had formerly been governor of Alexandria, but was now thought worthy to be general of the army [under Titus]. The reason of this was, that he had been the first who encouraged Vespasian very lately to accept this his new dominion, and joined himself to him with great fidelity, when things were uncertain, and fortune had not yet declared for him. He also followed Titus as a counselor, very useful to him in this war, both by his age and skill in such affairs. (War 5 1:6)

Tiberius Alexander blev general över hela den romerska armé som belägrade Jerusalem, det var bara Titus som hade högre rang. Tiberius Alexander var son till Alexander, den ledande judiske mannen i Alexandria, och familjen hade status av romerska riddare. Hans bror Markus hade varit gift med kung Agrippas syster Berenike i hennes första äktenskap som tydligen slutade med Markus tidiga död. Fadern Alexander hade varit nära förbunden med kejsare Claudius familj och hade lånat ut pengar till kung Agrippa. Tiberius Alexanders tidigare svägerska Berenike blev i nästa fas känd som älskarinna åt Vespasianus son Titus. Tiberius Alexander var med andra ord en man med många höga förbindelser, både i Rom och bland medlemmar i den judiska kungafamiljen.

Efter cirka sex månaders belägring och ytterligare en månad av strider inne i själva staden föll Jerusalem och templet förstördes. Titus reste via Antiokia och Alexandria till Rom där han hyllades med en överdådig triumf som beskrivs i den sjunde delen av Josephus historia om det judiska kriget

Kejsare Vespasianus bestämde att hela landet Judaea skulle bjudas ut till försäljning, han hade tydligen reserverat landet för sig själv. Han bestämde vidare att alla judar i romarriket nu skulle betala två drakmer varje år till Capitolium, samma summa som de årligen hade brukat betala till templet i Jerusalem (War 7 6:6).

Historien om det judiska kriget

Josephus historia (Antiquities och War) har gått som en röd tråd genom mitt arbete med att förstå Bibelns bakgrund. Genom att jag upptäckte att förlagan till Tanak/GT fanns i de första tolv delarna av Josephus historia kunde jag till exempel få en bekräftelse på min intuitiva känsla av att Tanak/GT hade skrivits vid ett enda tillfälle. Jag fick också bevis för min idé att man hade använt Berossos kaldeiska historia som förlaga för den judiska historien genom att det finns referenser till Berossos i de första delarna av Josephus historia. Men det krävde en hel del tankemöda för att förstå hur den judiska historien som jag gissade hade skrivits i Alexandria i mitten av det andra århundradet före vår tideräkning, kunde finnas i samma sammanhang som historien om det judiska kriget som ju bevisligen måste ha skrivits långt senare. Varför fanns både den judiska historia som utgjorde utgångspunkten för Tanak/GT och den senare judiska historien fram till Jerusalems fall i samma boksamling, och varför tillskrevs alltihop Josephus?

Josephus var enligt den historia som finns i de texter som hänförs till honom en av de judiska generaler som stred mot romarna i kriget i Palestina. Han hade förskansat sig i staden Jotapata, och när staden föll för Vespasianus belägring dödades alla som fanns där utom Josephus. Vespasianus tog med sig Josephus som fånge till belägringen av Jerusalem, och när Vespasianus utnämndes till kejsare påstod Josephus att den s.k. stjärnprofetian om en allhärskare som skulle stiga fram i det judiska riket hade avsett Vespasianus (War 3 8). Den här profetian hade varit en viktig drivkraft för de rebelliska jahad/seloter/sicarier som stred mot romarna, vilket vi kan se i Dödahavsrullarna från Qumran (s. 229). Nu förde alltså en av de ledande generalerna i det judiska uppror som hade sin grund i denna profetia fram den romerske generalen och kejsaren Vespasianus som den som uppfyllde profetian!

Enligt den vidare historien om Josephus, som vi finner i det som påstås vara hans självbiografi (Life of Flavius Josephus), följde han med Vespasianus till Rom och skrev där den judiska historien (Antiquities) utifrån texterna i Tanak samt historien om det judiska kriget (War 1-7). Detta arbete skulle ha avslutats omkring år 100. Josephus beskrivs i Life of Flavius Josephus inte bara som en stor general som hade bjudit romarna bittert motstånd, utan också en mycket lärd präst och expert på den judiska religionen och dessutom en ättling till den kungliga hasmoneiska (mackabeiska) ätten.

Jag insåg ju att den här historien om Josephus bara var ett falsarium, men vem hade egentligen skrivit historien om det judiska kriget? Svaret är förstås ganska självklart, det måste ha varit Tiberius Alexander som skrev den enligt hans och kejsarna Titus och Vespasianus sanna berättelsen om det judiska kriget. Författaren till War 7 följer Titus till Antiokia och beskriver de hyllningar som den partiske kungen bestod Titus för hans seger över de judiska upprorsmännen. Han beskriver också den sorg som Titus kände när han på väg till Alexandria passerade det förstörda Jerusalem, och de förbannelser som Titus utbringade över sicarierna, de galningar som hade dragit denna olycka över landet. Tiberius Alexander stannade ju i Jerusalem för att stödja Titus i belägringen av staden och han följde sannolikt också med Titus till Antiokia för att hyllas för segern över de upproriska judarna.

Författaren till War 7 beskriver vidare hur Titus tas emot av sin far Vespasianus och sin bror Domitianus i Rom och firas med en strålande triumf. Denna skildring har såvitt jag kan förstå en tydlig karaktär av att vara skriven av ett ögonvittne, och jag menar alltså att Tiberius Alexander följde med Titus till Rom för att belönas för sin insats i det judiska kriget. Därefter skrev han sin historia om det judiska kriget, och han lade naturligtvis hela ansvaret för katastrofen på de judiska upprorsmännen medan de romerska kejsarna och han själv var helt oskyldiga till förstörelsen och blodsutgjutelserna.

Tiberius Alexander avslutar sin historia om kriget med några händelser som inträffade år 73, nämligen fästningen Masadas fall och berättelser om hur sicarier som hade undkommit kriget i Judaea dök upp i Alexandria och Cyrene och ställde till med nya uppror. Bland annat berättar han om sicariern Jonathan som spred sicariernas galenskap till Cyrene genom att dra med sig en grupp av fattiga och obemedlade människor ut i öknen med förevändningen att de skulle få se gudomliga tecken och andliga uppenbarelser. Den romerske guvernören Catullus insåg vad marschen ut i öknen var en förberedelse för, nämligen ett nytt uppror för att bereda vägen för Messias, och sände trupper efter Jonathan och hans följeslagare. Många dödades men Jonathan flydde, och efter att man hade letat upp honom fördes han levande till Catullus. Där lyckades Jonathan lura Catullus att anklaga de ledande judarna i staden för upproret, på så sätt kom Jonathan undan sitt straff och Catullus kunde berika både sig själv och kejsarens kassa genom att beslagta judarnas tillgångar.

Både historien om sicariern Jonathan och Tiberius Alexanders historia om det judiska kriget slutar med att Jonathan och hans kumpaner förs i bojor till Rom av Catullus. Jonathan straffades av Titus genom att först torteras och sedan brännas levande. Catullus, som hade trott att hans övergrepp mot de välbärgade judarna skulle undgå upptäckt, tvingas erkänna att han hade anklagat dem falskeligen. Han fick dock inget straff av kejsarna, men drabbades snart av en hemsk sjukdom som brände honom som en eld och till slut blev hans död genom att hans ruttnande inälvor ramlade ut ur hans kropp. På detta sätt bevisades enligt Tiberius Alexander återigen den gudomliga försynens makt, och att onda män får sitt rättmätiga straff.

Historien om det judiska kriget skrevs alltså av någon som verkligen själv var en ledande aktör i skeendet, den är till stora delar en rapport av ett ögonvittne. Författaren hade dessutom direktkontakt med Titus, Vespasianus och andra romerska generaler och kunde därför skriva en historia som grundas på deras förstahandsuppgifter. Nu under det senaste arbetet med den här boken uppräckte jag också en artikel på Internet där det nämns att Josephus historia var dedicerad till Titus och Vespasianus. Detta framgår inte av den version som jag har haft tillgång till, men det gör det naturligtvis ännu tydligare att historien om det judiska kriget måste ha skrivits under deras tid och av någon som stod dem nära. Men varifrån kom de andra delarna av den judiska historien och varför dolde man att Tiberius Alexander var den rätta författaren till verket?

Som jag har visat är de första tolv delarna av ”Josephus” Antiquities egentligen Eupolemus och Artapanus förlaga till det som blev Tanak/GT. När jag blev medveten om att Tiberius Alexander hade skrivit historien om det judiska kriget förstod jag också hur Eupolemus och Artapanus historia kunde ha hamnat i Rom tillsammans med Tiberius Alexanders berättelse om det judiska kriget. Eupolemus och Artapanus skrev med största sannolikhet sin historia i Alexandria, och Tiberius Alexander kom ju ursprungligen därifrån. Han framstår visserligen som en intelligent och bildad man i sina texter, men han verkar ändå inte i första hand ha varit någon intellektuell person. Tiberius Alexander gjorde i stället karriär som romersk riddare och högt uppsatt tjänsteman i imperiet. Däremot var hans farbror Philo från Alexandria en berömd filosof. Jag kunde visa att delar av Philos författarskap ingår i de texter som tillskrivs Josephus, och det faktum att Tiberius Alexander måste ha tagit med sig sin farbror Philos bibliotek till Rom förklarar både hur Eupolemus och Artapanus historia kunde hamna i Tiberius Alexanders (Josephus) historia, och varför Philos texter ingår i den.

Jag blev också övertygad om att de delar av den judiska historien som behandlar historien från Judas Mackabeus erövringar och fram till Herodes son Archelaus förvisning till Wien kommer från Nicolaus av Damaskus förlorade judiska historia. Tiberius Alexander verkar alltså ha fört samman Eupolemus och Artapanus gamla historia med Nicolaus av Damaskus och Philos beskrivningar av judarnas historia och sin egen beskrivning av tiden fram till det judiska kriget i det som numera kallas Antiquities I till XX. Han sammanfattade också den judiska historien från mackabéernas kamp mot Antiochus Epifanes och fram till utbrottet av det judiska kriget i War 1 och 2 som ett komplement till sina egna beskrivningar av kriget i War 2 till 7. Det fullständiga svaret på frågan om varifrån de olika delarna av den judiska historien härstammar ser alltså enligt min mening ut på följande sätt.

Urspr. Förf.		Antiquities	War
Eupolemus och Artapanus	Från skapelsen till Alexander den stores död. Anpassningar av Berossos kaldeiska historia och diverse orfiska och andra legender.	Ant i-XI.
Eupolemus och Artapanus	Från Alexanders död, Antiochus Epifanes vanhelgande av templet, Judas Mackabeus krig fram till hans död.	Ant XII	War 1:1
Legend från Alexandria	Berättelsen om Aristeas brev och översättningen av Septuaginta under Ptolemaios Philadelphus. Från Philos bibliotek.	Ant XII
Nicolaus av Damaskus	Från Judas bröders regeringstid till Herodes testamente och Archelaus förvisning till Wien.	Ant XIII-XVII.	War 1:2 - War 2 7:4
Philo	Upproret mot Pilatus. Historien om judarnas problem under Caius. Delegationen till Caius. (År 6-40)	Ant XVIII	War 2 9
Philo eller Tiberius Alexander	Caius mördas. Claudius blir kejsare. Petronius. Agrippa dör. (41-44)	Ant XIX	War 2 10-11
Tiberius Alexander	Problem under Felix och starten av det judiska kriget genom Gessius Florus dåliga regim. Kriget och Vespasianus upphöjelse.		War 2:13- War 7:11
Tiberius Alexander	Översteprästens klädnad. Drottningen av Adiabene. Kungarna i parthernas rike. En uppräkning av översteprästerna. Gessius Florus nämns.	Ant XX
Senare tillägg	Ändring av Tiberius Alexander, ”the writer of these books” till Josephus.	Ant XX
Senare kristna interpolationer	Jesus som var Kristus. Tiberius Alexander korsfäster Judas av Galileens söner. Jesu bror Jakob dödas.	Ant XVIII, XX

Det är troligt att Tiberius Alexander kände ett visst ansvar för att förmedla den judiska historien, trots att han hade medverkat i det judiska kriget och Jerusalems förstöring på den romerska sidan. Nu när Jerusalem var förstört hade judarna mist sitt naturliga centrum i templet där, och det judiska hemlandet var som det verkade för alltid förlorat. Kanske kände sig Tiberius Alexander som den siste förvaltaren av den judiska historien och ville göra en sammanfattning av allt som fanns bevarat från berättelsen om skapelsen fram till det (som man trodde) sista judiska kriget.

Tiberius Alexander avslutade historien om det judiska kriget någon gång omkring år 73. Titus och Vespasianus regerade tillsammans och Onias tempel i Egypten hade förstörts för att förhindra att nya judiska uppror startade därifrån. Vespasianus konfiskerade enligt andra källor än Antiquities templets tillhörigheter som straff för judarnas uppror i Judaea. Efter sitt arbete med historien om det judiska kriget sammanställde Tiberius Alexander tydligen den judiska historien från skapelsen och fram till det judiska kriget i det som numera kallas Antiquities of the Jews, precis som det sägs i avslutningen av Antiquities XX. Arbetsgången kan följas genom berättelsen om Onias tempel. I War 7 beskrivs templets förstörelse och de skatter som fanns där. I Antiquities XIII berättar Tiberius Alexander hur Onias byggde templet under Jonathans tid som överstepräst i Jerusalem och med stöd av kung Ptolemaios VI Filometor, och han säger att han redan har berättat vilka skatter som fanns där i den sjunde delen av historien om det judiska kriget. Eftersom Tiberius Alexander skrev berättelsen om Onias tempel cirka 243 år efter dess byggande kunde han referera till judiska legender som hade uppstått under den mellanliggande tiden. Han hävdade därför att templet hade byggts för att uppfylla en profetia av Jesaja, trots att Jesajas profetia enligt min uppfattning skapades först under Jonathans bror Simons tid som överstepräst.

Tiberius Alexander avslutade alltså sitt arbete som historiker med den judiska historien (Antiquities of the Jews). I den tjugonde boken av detta verk berättar han om kung Agrippas syster Drusilla som först var gift med Azizus som var kung i Emesa. Drusilla skiljde sig dock från Azizus och gifte om sig med den romerske prokuratorn Felix, med honom fick hon en son som döptes till Agrippa. Denne Agrippa omkom tillsammans med sin hustru i det stora utbrott som vulkanen Vesuvius hade under Titus tid som kejsare (år 79 vt). Tiberius Alexander säger också att han skall beskriva denna händelse mer ingående senare, liksom Drusillas syster Mariamnes giftermål med Demetrios som var alabark i Alexandria. Dessa beskrivningar saknas dock numera, antingen har man senare tagit bort dessa avsnitt från Antiquities eller också hann Tiberius Alexander aldrig avsluta sin historia. Något som talar mot den senare hypotesen är att Antiquities slutar med prokuratorn Florus och starten av det judiska kriget. Därmed ansluter Antiquities direkt till början av Tiberius Alexanders historia om det judiska kriget, vilket sannolikt var syftet med hela arbetet. För hypotesen att Tiberius Alexander avsåg att föra fram den judiska historien till ”nutid” men blev avbruten av död eller sjukdom innan dess, talar hans omnämnande av Vesuvius utbrott och anmärkningen att han skall skriva mer om detta senare.

Av det här kan man hur som helst dra slutsatsen att Tiberius Alexander avslutade arbetet med att sammanställa den judiska historien ungefär år 80 vt. Titus var kejsare och Vesuvius hade haft ett utbrott år 79 där Drusillas och Felix son Agrippa hade omkommit. När Tiberius Alexander dog lämnade han bland annat efter sig följande böcker i sitt bibliotek.

1. Tiberius Alexanders egen historia om det judiska kriget som inleddes med en sammanfattning av den judiska historien från mackabéerna och fram till krigets början (War 1 till 7).

2. Eupolemus och Artapanus historia som slutade vid Judas Mackabeus död och som Tiberius Alexander hade sammanfogat med Nicolaus från Damaskus, Philos och sin egen historia i kronologisk ordning på det sätt som vi nu ser i del I till XX av Antiquities.

3. Farbrodern Philos filosofiska böcker och sannolikt också Septuaginta som denne använde sig av.

Tiberius Alexander blir Josephus

Tiberius Alexanders historia om det judiska kriget tillskrivs numera en författare vid namn Josephus. Josephus var enligt den allmänt accepterade historien en judisk general som gick över till romarna under kriget på 60-talet och som följde med Titus till Rom efter Jerusalems fall. Där skrev han den judiska historien i tjugo böcker och historien om det judiska kriget i sju böcker. I Nationalencyklopedin beskrivs Josephus på följande sätt.

Jose´fus (hebr. Yo´sef ben Matitja´hu, lat. Fla´vius Iose´fus), f. 37 eller 38 e.Kr., d. troligen kort efter år 100, judisk-romersk historiker. J. tillhörde en förnäm prästfamilj i Jerusalem och utbildades själv till präst. Som vuxen slöt han sig till fariséerna och tillbringade åren 64-66 som sändebud i Rom. Då det judiska upproret utbröt 66 sändes J. till Galileen för att leda försvaret mot romarna. Han tillfångatogs vid staden Jotapatas fall 67 men räddade livet genom att förespå den romerske överbefälhavaren Vespasianus dennes snara upphöjelse till kejsare. Då Vespasianus 69 faktiskt utropades till kejsare frigavs J., hädanefter romersk medborgare och den flaviska dynastins protegé (varav namnet Flavius J.).

Vid Jerusalems belägring uppträdde J. med föga framgång som medlare mellan invånarna och de romerska styrkorna. Efter att staden år 70 fallit för Vespasianus' son Titus åtföljde J. denne till Rom och tillbringade där den huvudsakliga återstoden av sitt liv. J:s fyra kända verk är alla bevarade. Åren 75-79 skrev han på arameiska en historia om den judisk-romerska konflikten, bevarad i en av honom redigerad grekisk version: Peri tou Ioudaikou polemou ('Om det judiska kriget'). Ioudaike archaiologia ('Judiska fornminnen') är en judisk historia från äldsta tid fram till kriget med Rom; Pros Apiona ('Mot Apion') är en apologetisk skrift mot judarnas fiender och Iosephou bios ('Josefus liv') en polemisk självbiografi.

J:s ställning som kollaboratör ledde till hans förtigande i antik judisk tradition, och hans verk vann en större läsekrets först i den kristna senantiken. De torde ha bidragit till att göra judiska traditioner och sedvänjor begripliga för icke-mosaiska trosbekännare, till vilka J. vände sig med alla sina skrifter. J. är en av antikens viktiga historiker: han omtalar centrala begivenheter och strömningar och exponerar hållningar som inte var moderata judar främmande, samtidigt som han avslöjar den antika antisemitismens argument. Han är fortfarande illa sedd i Israel, men modern forskning har visat att hans skildring av det judiska samhället på många punkter är korrekt. (Källa: Nationalencyklopedin)

Som jag ser det har denne Josephus aldrig funnits, historien om den judiske generalen som sedan blev författare är en ren fantasi som skapades i Rom. Generalen Josephus fanns visserligen, men han dog vid Jotapatas belägring och gick aldrig över till romarna. Författaren Josephus liv och personlighet modellerades däremot direkt på Tiberius Alexander som tillhörde en förnäm judisk familj, deltog i belägringen av Jerusalem tillsammans med Titus och som följde med honom till Rom där han skrev historien om det judiska kriget. Det enda som skiljer mellan den påhittade författaren Josephus och Tiberius Alexander, är att den förre stred på de judiska upprorsmännens sida medan den andre tillhörde den högsta romerska krigsledningen. Själva överföringen av författarskapet från Tiberius Alexander till Josephus gick mycket smidigt, det skedde främst genom att man ändrade namnet Tiberius Alexander till Josephus på alla ställen där det kunde vara rimligt.

CESTIUS SENDS AMBASSADORS TO NERO. THE PEOPLE OF DAMASCUS SLAY THOSE JEWS THAT LIVED WITH THEM. THE PEOPLE OF JERUSALEM AFTER THEY HAD [LEFT OFF] PURSUING CESTIUS, RETURN TO THE CITY AND GET THINGS READY FOR ITS DEFENSE AND MAKE A GREAT MANY GENERALS FOR, THEIR ARMIES AND PARTICULARLY JOSEPHUS THE WRITER OF THESE BOOKS. SOME ACCOUNT OF HIS ADMINISTRATION. (War 2 20)

På detta sätt blev Tiberius Alexander, ”the writer of these books”, plötsligt Josephus. Dessutom lade man till en berättelse i War 3 och 4 om hur Josephus fängslades av romarna men tillämpade den judiska profetian om en kommande världshärskare på Vespasianus, och hur han därför blev frisläppt när Vespasianus verkligen också blev kejsare. En självbiografi som påstods ha skrivits av Josephus skapades också där han framställs som en medlem av den allra högsta prästkasten och en avkomling i direkt nedstigande led till de kungliga mackabéerna (hasmonéerna). I den påstådda självbiografin (Life of Flavius Josephus) framställs Josephus som en mycket motvillig kämpe på den judiska sidan, han hade egentligen redan från början försökt förhindra kriget med romarna. Genom att studera historien om det judiska kriget kan man ganska enkelt se hur historien om Josephus ursprungligen såg ut och vad som senare lades till i Tiberius Alexanders text.

War	Josephus
War 1	Josephus nämns inte.
War 2	I kapitel 20 dyker Josephus, ”författaren till dessa böcker”, upp. Tydligen fanns det redan en beskrivning av en riktig general som kallas Josephus Matthatias son i Tiberius Alexanders berättelse. Med ett litet enkelt tillägg av ”författaren till dessa böcker” blir denne Josephus romarnas krönikör. I kapitel 21 beskrivs Josephus åtgärder som general i Galileen.
War 3	I kapitel 4 provocerar Josephus romarna till att behandla Galileen enligt krigets lagar, viket skapar blodbad. Titus anländer. Vespasianus skrämmer Josephus som flyr till Tiberias (kap 6). Josephus flyr vidare till Jotapata och Vespasianus belägrar staden. Efter en lång belägring faller Jotapata och i samband med det tar många av Josephus soldater sina egna liv. Romarna dödar alla som de får tag på, och dagen efter söker de igenom det system av grottor och gångar som tydligen grävts under staden. Alla dödas utom kvinnorna och spädbarnen (kap 7). I nästa kapitel kommer en berättelse om hur Josephus upptäcks i de underjordiska gångarna och överlämnar sig till romarna, inte som en desertör utan som en apostel för judarnas gud eftersom han själv var präst. Josephus uttalar en profetia om att Titus och Vespasianus skall bli kejsare och han blir väl behandlad av dem (kap 8). Landssorg blir utlyst när Jotapata har fallit och Josephus sörjs i trettio dagar av professionella gråtare. När sanningen uppdagades att han levde blir judarna förstås vreda på Josephus och ser honom som en desertör (kap 9).
War 4	Vespasianus blir kejsare och löser Josephus från bojorna (kap 11).
War 5	Titus blir sårad av en pil när han vandrar vid skyddsvallen tillsammans med Josephus (kap 6). Josephus förhandlar med sina egna landsmän om fred (kap 9). Josephus såras av en sten som kastas mot hans huvud. Rykten om att han är död sprids i staden, och hans mor som är i fängelse sörjer. Men han återkommer som än en gång återuppstånden (kap 13).
War 6	Josephus försöker återigen övertala folket i Jerusalem att ge sig (kap 2). Staden och templet är förstörda och de överlevande upprorsmännen retirerar till den övre staden. Josephus försöker övertala dem att ge sig för att rädda det som är kvar av staden, men de bara skrattar åt honom (kap 7).
War 7	Jonathan skapar ett uppror i Cyrene och Josephus, ”författaren till dessa böcker”, är en av de som blir anklagade (kap 11).
Life of Flavius Josephus	Josephus är medlem av den högsta judiska aristokratin. Han ville redan från början förhindra kriget mellan judarna och romarna. Huvuddelen av denna text är Tiberius Alexanders beskrivning av sin tid som guvernör i Galileen under Florus tid som prokurator (64-66). Målet med Tiberius Alexanders gärning som guvernör var enligt Life of Flavius Josephus att behålla lugnet och förhindra uppror mot romarna. Tiberius Alexander utsågs till romersk guvernör över Egypten och Alexandria i maj 66.

Tre olika Josephus

Den person som kallas Josephus i Antiquities, War och Life of Flavius Josephus var alltså från början två, eller egentligen tre, helt olika personer. Den ursprunglige Josephus var en av ledarna för det judiska uppror mot romarna som startade år 66 vt. Han nämns först i War 3 4:1 när han marscherar mot staden Sepphoris i Galileen och försöker inta staden som försvaras av tusen romerska ryttare och sex tusen romerska soldater till fots. Josephus lyckas inte inta staden men retar upp romarna så att de börjar behandla Galileen efter krigets lagar och hela landet fylls av blod och eld. Nästa gång Josephus nämns är det i War 3 6:3 där det berättas hur hans män blir så rädda när Vespasianus närmar sig deras läger att de flyr hals över huvud. Josephus själv och de som stannat hos honom flyr till staden Tiberias.

I War 3 7:3 berättas det hur Vespasianus börjar förbereda en belägring av staden Jotapata. Därför beger sig Josephus också dit från Tiberias för att leda motståndet mot romarna, vilket Vespasianus ser som en försynens skickelse eftersom han anser att om han kunde fånga Josephus skulle det judiska motståndet mot romarna i Judéen brytas. Jotapata står emot den romerska belägringen under våldsamma strider i omkring femtio dagar och när romarna börjar inta staden begår de kvarvarande försvararna hellre självmord än låter sig falla i romarnas händer.

Här kommer den andra Josephus in i bilden. Historien om det judiska kriget har nämligen fått ett tillägg som beskriver hur Josephus överlämnar sig levande till romarna och berättar för Vespasianus om den judiska profetian om en världshärskare som skall stiga fram i Palestina (den s.k. Stjärnprofetian från 1 Mos 49:10). Det är denna profetia som ligger till grund för hela den messianska kampen mot romarna, men nu har Josephus plötsligt förstått att profetian i själva verket handlar om den romerske befälhavaren Vespasianus! Denne blir så imponerad över detta att han befriar Josephus, ger honom stora gåvor och tar med sig honom till Rom där han får bo på kejsarens bekostnad och skriva historien om det judiska kriget samt Antiquities. Denne andre Josephus är alltså en rent fiktiv gestalt som aldrig har funnits.

Den tredje person som går under namnet Josephus i böckerna om det judiska kriget dyker upp i War 2 kapitel 20. Där berättas att Josephus, ”the writer of these books”, blev utnämnd av den judiska ledningen i Jerusalem till guvernör för Galileen under Florus tid som romersk prokurator i Judéen (64-66 vt). Jag är säker på att den person som denna del av berättelsen handlar om är Tiberius Alexander, som verkligen var ” författaren till dessa böcker”. Enligt Wikipedia tjänade Tiberius Alexander i början av 60-talet under den romerske generalen Gnaeus Domitius Corbulo under dennes fälttåg mot Parthien. År 63 entledigades Tiberius Alexander från sin befattning och eskorterade den armeniske kungen Tiridates under den första delen av dennes resa till Rom för att utnämnas till lydkung av kejsare Nero. Därefter finns inget känt om hans verksamhet förrän han utsågs till den mycket viktiga posten som romersk guvernör över Egypten och Alexandria i maj 66.

Men jag menar alltså att Tiberius Alexander verkade som guvernör i Galileen under något eller några år runt 64-66, precis som berättelsen i War 2 visar. Han tillhörde den mest framstående judiska familjen i Alexandria, hade nära förbindelser med den judiska aristokratin i Jerusalem och hade gjort en lysande karriär som administratör och general i de romerska kejsarnas tjänst. Det var inte underligt att han utnämndes till den viktiga posten som guvernör i Galileen, med uppgift att befästa städer och försöka hålla de revolutionära grupper som arbetade för innovation och uppror mot romarna i schack.

I berättelsen om Tiberius Alexanders verksamhet som guvernör i Galileen beskrivs mycket tydligt hur rörigt det politiska livet var i området under den här tiden. Sanhedrin i Jerusalem hade tydligen utsett moderata krafter som t.ex. Tiberius Alexander som ansvariga för olika områden för att försöka bevara lugnet i olika delar av landet. Kung Agrippa II vädjar till upprorsivrarna och hans syster Berenike ber den romerske prokuratorn Florus om en mildare behandling av judarna för att förhindra uppror. Mot de krafter som ville bevara lugnet arbeta olika grupper som med religiösa paroller klargjorde att den romerska ockupationen var förutsagd i de gamla profetiorna och att det judiska folket var destinerat att göra sig fria med militära medel.

Den text som kallas The Life of Flavius Josephus inleds med ett tillägg som beskriver den fiktive Josephus bakgrund. En del av detta kan mycket väl vara en återspegling av den riktige författarens, Tiberius Alexander, bakgrund som medlem av en mycket lärd och aristokratisk judisk familj med gamla anor tillbaka till de första mackabéerna. Redan i sektion 4 verkar den ursprungliga texten ta vid, här beskriver Tiberius Alexander hur han arbetade för att försöka förhindra det kommande judiska kriget mot romarna. Han beskriver vidare konflikterna bland de olika judiska grupper som fanns åren före krigsutbrottet på liknande sätt som i War 2 och berättar hur han själv utsattes för förtal av män som påstod att han var en renegat som försökte sälja ut det judiska landet till romarna.

Ursprungligen var tydligen The Life of Flavius Josephus ett försvar för Tiberius Alexanders handlande före det judiska kriget och en beskrivning av händelser under hans tid som guvernör i Galileen. Tiberius Alexander försökte med alla medel bevara lugnet, han arbeta uppriktigt för att det judiska riket skulle bevaras, han räddade värdefulla inventarier från den kungliga byggnaden i Tiberias som rebellerna hade erövrat och lämnade över dem till representanter för senaten i Tiberias osv. Han motarbetas också av sådana som är för innovation, som John från Gischala, Jonathan och Jesus från Galileen.

Berättelsen har som sagt ändrats en del för att ge sken att vara skriven av den Josephus som kämpade mot romarna och sedan gick över till dem efter Vespasianus erövring av Jotapata. Man har t.ex. lagt in en del uppgifter om Josephus ålder, han skall ha varit omkring trettio år vid den här tiden och man har också ändrat en del i texten så att Josephus skall framstå som en medlem i motståndsrörelsen snarare än en romersk general. I slutet av texten finns ett längre stycke som lagts till för att bekräfta berättelsen om Josephus liv som klient till den romerske kejsaren. Berättelsens slut flyttas också till Domitianus regeringstid genom att denne och hans hustru Domitia sägs ha visat Josephus stor vänlighet.

Tiberius Alexander görs om till Josephus i Kejsare Hadrianus kansli

Men vem var det som gjorde om Tiberius Alexander till Josephus och varför gjorde man det? Jag kom i boken Soluppgången fram till att motivet för att lägga Tiberius Alexanders ord i Josephus mun var att man ville skapa en persona som de upproriska judarna i romarriket skulle lyssna till. Efter Jerusalems fall var den naturliga judiska ledningen och religiösa sakkunskapen i form av översteprästerna i templet borta, därför skapades tydligen Josephus som en man som påstods vara en levande representant för det gamla judiska kunga- och översteprästämbetet. Romarna behövde någon med stor auktoritet som talade om för judarna vilka som var skyldiga till kriget i Judaea, alltså de judiska upprorsmännen och inte romarna, och som manade till fred och försoning.

Tiberius Alexander hade visserligen alla de egenskaper som behövdes, han kom från en framstående judisk familj och var bildad och framgångsrik. Men han hade ett stort fel i judarnas ögon, han hade varit delaktig i kriget på romarnas sida och hade aktivt bidragit till Jerusalems fall och templets förstörelse. Josephus hade däremot varit en ledande general på upprorsmännens sida, om han hade överlevt kriget och gått över till den romerska sidan kunde man kanske ha använt honom som ett språkrör för att lugna de judiska upproren. Nu hade det visserligen aldrig hänt, den judiske generalen Josephus dog säkert vid Jotapatas fall, men romarna uppfann tydligen en historia om att han hade överlevt och gått över till dem.

När jag arbetade med Josephus historia insåg jag att någon hade gjort tillägg till den gamla judiska historien som finns i Antiquities i till XII och som var förlaga till Tanak/GT, och jag gissade att dessa kompletteringar hade gjorts för att göra den fiktive Josephus till författare av den judiska historien. Tilläggen utmärks av en fras som ungefär lyder ”men om dessa saker får var och en tro vad han vill”. Dessa anmärkningar syftade uppenbarligen till att flytta fram författandet av den judiska historien till ”modern tid” genom hänvisningar till Nicolaus av Damaskus, Claudius, Titus och Vespasianus samt romarnas ödeläggelse av det judiska riket.

Senare tillägg i Antiquites I-XII
En referens till Nicolaus av Damaskus. Ephorus and Nicolaus relate that the ancients lived a thousand years. But as to these matters, let every one look upon them as he thinks fit. (Ant I 3:9)
En vederläggning av ett rykte om att Moses skulle ha drabbats av spetälska. Whence one cannot but smile at those who say that Moses was himself afflicted with the leprosy … But Moses was pure from any such distemper, and lived with countrymen who were pure of it also, and thence made the laws which concerned others that had the distemper. He did this for the honor of God. But as to these matters, let every one consider them after what manner he pleases. (Ant III 11:4)
En utläggning om Mose stora kraft samt en hänvisning till kejsar Claudius. Nay, further, a little before the beginning of this war, when Claudius was emperor of the Romans, and Ismael was our high priest, and when so great a famine was come upon us, … Whence we are not to wonder at what was then done, while to this very day the writings left by Moses have so great a force, that even those that hate us do confess, that he who established this settlement was God, and that it was by the means of Moses, and of his virtue; but as to these matters, let every one take them as he thinks fit. (Ant III 15:3)
Balaam hedrade Moses genom att skriva ner sina profetior om honom. And while it was in his power to claim this glory to himself, and make men believe they were his own predictions, there being no one that could be a witness against him, and accuse him for so doing, he still gave his attestation to him, and did him the honor to make mention of him on this account. But let every one think of these matters as he pleases. (Ant IV 6:13)
Mitt i en redogörelse för hur Rehoboam överlämnade Jerusalem utan strid till den egyptiske kungen Shishak citeras ett uttalande om att judarna lärde sig omskärelse av egyptierna. Citatet finns i sin helhet i Apion 1 och informationen hämtades tydligen ursprungligen från Herodotos. (Det här kan vara ett genuint textställe i Eupolemus och Artapanus historia.) Now our king Rehoboam delivered up our city without fighting. He says withal that the Ethiopians learned to circumcise their privy parts from the Egyptians, with this addition, that the Phoenicians and Syrians that live in Palestine confess that they learned it of the Egyptians. Yet it is evident that no other of the Syrians that live in Palestine, besides us alone, are circumcised. But as to such matters, let every one speak what is agreeable to his own opinion. (Ant VIII 10:3)
Ett uttalande om att Daniel skrev en profetia om romarnas ödeläggelse av landet. And indeed it so came to pass, that our nation suffered these things under Antiochus Epiphanes, according to Daniel's vision, and what he wrote many years before they came to pass. In the very same manner Daniel also wrote concerning the Roman government, and that our country should be made desolate by them. All these things did this man leave in writing, as God had showed them to him, insomuch that such as read his prophecies, and see how they have been fulfilled, would wonder at the honor wherewith God honored Daniel; and may thence discover how the Epicureans are in an error, who cast Providence out of human life, and do not believe that God takes care of the affairs of the world, … Now as to myself, I have so described these matters as I have found them and read them; but if any one is inclined to another opinion about them, let him enjoy his different sentiments without any blame from me. (Ant X 11:7)
En hänvisning till Vespasianus och Titus, mitt i ett stycke om Salomo. Salomo var en stor magiker. for I have seen a certain man of my own country, whose name was Eleazar, releasing people that were demoniacal in the presence of Vespasian, and his sons, and his captains, and the whole multitude of his soldiers. The manner of the cure was this: He put a ring that had a Foot of one of those sorts mentioned by Solomon to the nostrils of the demoniac, after which he drew out the demon through his nostrils; … for which reason it is, that all men may know the vastness of Solomon's abilities, and how he was beloved of God, and that the extraordinary virtues of every kind with which this king was endowed may not be unknown to any people under the sun for this reason, I say, it is that we have proceeded to speak so largely of these matters. (Ant VIII 2:5)
I samband med en beskrivning av hur olika efterföljare till Alexander hade gynnat judarna finns också en beskrivning av hur generösa Vespasianus och Titus hade varit mot judarna. And when the people of Alexandria and of Antioch did after that, at the time that Vespasian and Titus his son governed the habitable earth, pray that these privileges of citizens might be taken away, they did not obtain their request. in which behavior any one may discern the equity and generosity of the Romans, especially of Vespasian and Titus, who, although they had been at a great deal of pains in the war against the Jews, and were exasperated against them, because they did not deliver up their weapons to them, but continued the war to the very last, yet did not they take away any of their forementioned privileges belonging to them as citizens, but restrained their anger, and overcame the prayers of the Alexandrians and Antiochians, who were a very powerful people, insomuch that they did not yield to them, neither out of their favor to these people, nor out of their old grudge at those whose wicked opposition they had subdued in the war; nor would they alter any of the ancient favors granted to the Jews, but said, that those who had borne arms against them, and fought them, had suffered punishment already, and that it was not just to deprive those that had not offended of the privileges they enjoyed. (Ant. XII 3:1)

Senare tillägg i Antiquites I-XII

En referens till Nicolaus av Damaskus.

Ephorus and Nicolaus relate that the ancients lived a thousand years. But as to these matters, let every one look upon them as he thinks fit. (Ant I 3:9)

En vederläggning av ett rykte om att Moses skulle ha drabbats av spetälska.

Whence one cannot but smile at those who say that Moses was himself afflicted with the leprosy … But Moses was pure from any such distemper, and lived with countrymen who were pure of it also, and thence made the laws which concerned others that had the distemper. He did this for the honor of God. But as to these matters, let every one consider them after what manner he pleases. (Ant III 11:4)

En utläggning om Mose stora kraft samt en hänvisning till kejsar Claudius.

Nay, further, a little before the beginning of this war, when Claudius was emperor of the Romans, and Ismael was our high priest, and when so great a famine was come upon us, … Whence we are not to wonder at what was then done, while to this very day the writings left by Moses have so great a force, that even those that hate us do confess, that he who established this settlement was God, and that it was by the means of Moses, and of his virtue; but as to these matters, let every one take them as he thinks fit. (Ant III 15:3)

Balaam hedrade Moses genom att skriva ner sina profetior om honom.

And while it was in his power to claim this glory to himself, and make men believe they were his own predictions, there being no one that could be a witness against him, and accuse him for so doing, he still gave his attestation to him, and did him the honor to make mention of him on this account. But let every one think of these matters as he pleases. (Ant IV 6:13)

Mitt i en redogörelse för hur Rehoboam överlämnade Jerusalem utan strid till den egyptiske kungen Shishak citeras ett uttalande om att judarna lärde sig omskärelse av egyptierna. Citatet finns i sin helhet i Apion 1 och informationen hämtades tydligen ursprungligen från Herodotos. (Det här kan vara ett genuint textställe i Eupolemus och Artapanus historia.)

Now our king Rehoboam delivered up our city without fighting. He says withal that the Ethiopians learned to circumcise their privy parts from the Egyptians, with this addition, that the Phoenicians and Syrians that live in Palestine confess that they learned it of the Egyptians. Yet it is evident that no other of the Syrians that live in Palestine, besides us alone, are circumcised. But as to such matters, let every one speak what is agreeable to his own opinion. (Ant VIII 10:3)

Ett uttalande om att Daniel skrev en profetia om romarnas ödeläggelse av landet.

And indeed it so came to pass, that our nation suffered these things under Antiochus Epiphanes, according to Daniel's vision, and what he wrote many years before they came to pass. In the very same manner Daniel also wrote concerning the Roman government, and that our country should be made desolate by them. All these things did this man leave in writing, as God had showed them to him, insomuch that such as read his prophecies, and see how they have been fulfilled, would wonder at the honor wherewith God honored Daniel; and may thence discover how the Epicureans are in an error, who cast Providence out of human life, and do not believe that God takes care of the affairs of the world, … Now as to myself, I have so described these matters as I have found them and read them; but if any one is inclined to another opinion about them, let him enjoy his different sentiments without any blame from me. (Ant X 11:7)

En hänvisning till Vespasianus och Titus, mitt i ett stycke om Salomo. Salomo var en stor magiker.

for I have seen a certain man of my own country, whose name was Eleazar, releasing people that were demoniacal in the presence of Vespasian, and his sons, and his captains, and the whole multitude of his soldiers. The manner of the cure was this: He put a ring that had a Foot of one of those sorts mentioned by Solomon to the nostrils of the demoniac, after which he drew out the demon through his nostrils; … for which reason it is, that all men may know the vastness of Solomon's abilities, and how he was beloved of God, and that the extraordinary virtues of every kind with which this king was endowed may not be unknown to any people under the sun for this reason, I say, it is that we have proceeded to speak so largely of these matters. (Ant VIII 2:5)

I samband med en beskrivning av hur olika efterföljare till Alexander hade gynnat judarna finns också en beskrivning av hur generösa Vespasianus och Titus hade varit mot judarna.

And when the people of Alexandria and of Antioch did after that, at the time that Vespasian and Titus his son governed the habitable earth, pray that these privileges of citizens might be taken away, they did not obtain their request. in which behavior any one may discern the equity and generosity of the Romans, especially of Vespasian and Titus, who, although they had been at a great deal of pains in the war against the Jews, and were exasperated against them, because they did not deliver up their weapons to them, but continued the war to the very last, yet did not they take away any of their forementioned privileges belonging to them as citizens, but restrained their anger, and overcame the prayers of the Alexandrians and Antiochians, who were a very powerful people, insomuch that they did not yield to them, neither out of their favor to these people, nor out of their old grudge at those whose wicked opposition they had subdued in the war; nor would they alter any of the ancient favors granted to the Jews, but said, that those who had borne arms against them, and fought them, had suffered punishment already, and that it was not just to deprive those that had not offended of the privileges they enjoyed. (Ant. XII 3:1)

Tilläggen är av en märkligt dubbel natur, dels handlar de om romerska kejsare som Claudius, Vespasianus och Titus och rättfärdigar Jerusalems förstörelse genom att profeten Daniel hade förutsagt det, och dels försvarar de Moses mot anklagelserna för att ha varit spetälsk och framhåller hans stora kraft. Den enda förklaringen till att författaren uppvisar en sådan dubbel hållning är att han, som Tiberius Alexander, hade en dubbel lojalitet genom att han både var allierad med de romerska kejsarna Titus och Vespasianus och samtidigt var jude. De tillägg som för fram Eupolemus och Artapanus historia till Titus och Vespasianus tid skapades därför enligt min mening av Tiberius Alexander i samband med att han sammanställde den judiska historien i Antiquities.

De tillägg i historien om det judiska kriget som gör den judiske generalen Josephus till författare av hela historien gjordes däremot efter Tiberius Alexanders tid. Jag trodde först att arbetet med att göra Josephus till författare av den judiska historien gjordes i den romerske kejsaren Domitianus administration. Domitianus var son till Vespasianus och bror till Titus, tydligen gick Tiberius Alexanders bibliotek vidare till Titus och i nästa steg till Domitianus som blev kejsare år 81 vt. Enligt beskrivningen i War 7 fortsatte sicarierna med sina upprorsförsök direkt efter Jerusalems fall och vi vet också att man hade stora problem med judiska uppror i både Cyrene, Babylonien och Mindre Asien under 110-talet. Behovet av att lugna dessa judiska upprorsmän var med allra största sannolikhet också stort under Domitianus regeringstid.

Enligt en avslutande upplysning i Antiquities XX färdigställdes den judiska historien i kejsaren Domitianus trettonde regeringsår, vilket skulle ha varit år 93 enligt vår tideräkning. I denna avslutande kommentar sägs författaren vara den främste i judisk lärdom och det sägs att han skall skriva en kort självbiografi. Som jag skrev tidigare (s. 28) anser jag att kärnan i den text som numera har rubriken Against Apion i skrevs av någon av de ursprungliga författarna av Antiquities, alltså Eupolemus eller Artapanus. Against Apion i infogades sedan i historien om Josephus genom en dedikation till Epaphroditus i inledningen av texten samt genom att man i slutet beskriver hur Josephus kom till Rom i sällskap med Titus efter det judiska kriget, lärde sig grekiska och skrev den judiska historien i Antiquities samt historien om det judiska kriget.

I slutet av den sista delen av Antiquities sägs verket alltså ha avslutats i kejsare Domitianus trettonde regeringsår. Kejsare Domitianus sekreterare hette Epaphroditus och Against Apion I och II dediceras till Epaphroditus. Man har också lagt in en dedikation av hela den judiska historien till en Epaphroditus i slutet av Josephus påstådda självbiografi The Life Of Flavius Josephus. En man vid namn Epaphroditus var en av Neros mest betrodda ministrar. Han var en frigiven slav, vilket tydligen var vanligt bland de höga ämbetsmännen. Epaphroditus blev sedan också kejsare Domitianus sekreterare och han avrättades av kejsaren år 95.

I samma utrensning som ledde till Epaphroditus död dödades också kejsarens släkting Titus Flavius Clemens. Titus Flavius Clemens kom senare att förknippas med de första kristna i Rom, man påstod till och med att han hade varit en av de första påvarna och Domitianus avrättningar sågs som en förföljelse av kristna martyrer. Och Epaphroditus/Epafroditos (Epafras) nämns i flera av epistlarna i NT som en av de första kristna i Paulus följe. Nu var säkert varken Epaphroditus eller Titus Flavius Clemens kristna, Domitianus utrensningar var i stället en följd av att han drabbades av det bland de romerska kejsarna så vanliga vansinnet och förföljelsemanin.

Jag trodde länge att tidsuppgiften i Antiquities om att verket gjordes till en produkt av den fiktive Josephus år 93 verkligen stämmer. Det måste ju ha skett efter det judiska kriget och efter Tiberius Alexanders död. Motivet till att framställa en general på den judiska sidan som författare till verket kan inte vara något annat än att man ville använda Josephus för att förmedla romersk propaganda till de upproriska judarna. Detta motiv fanns visserligen under alla kejsare fram till Hadrianus slutliga seger i kriget mot Bar Kochba år 136, men vi kan ändå ringa in tiden ytterligare genom att Suetonius nämner Josephus i sin biografi över Vespasianus.

Då Josefus, en av hans förnäma krigsfångar, blev kastad i fängelse, försäkrade denne bestämt att samme man som fängslat honom inom kort skulle ge honom friheten, men först sedan han blivit kejsare.[69]

Suetonius skrev sannolikt sina kejsarbiografier under tiden som anställd i Hadrianus förvaltning. Hans sista befattning där, som chef över kejserliga kansliets korrespondens, avbröts år 122. Under Hadrianus tid kände man alltså till historien om Josephus och Suetonius anmärkning i citatet ovan visar också att Josephus historia förvarades och lästes vid Hadrianus kansli. Omvandlingen av Tiberius Alexanders historia till Josephus historia bör alltså ha gjorts före eller omkring år 120.

En annan förklaring till hur Tiberius Alexander kom att bli Josephus är att det gjordes under Trajanus tid som kejsare (r 98-117). Trajanus skapade nämligen det största biblioteket i Rom år 114 och detta bibliotek baserades på ett personligt bibliotek som hade samlats ihop av en man vid namn Epaphroditus från Chaeroneia[70]. Vid den här tiden var det stor oro bland judiska grupper i olika delar av imperiet och denna oro kulminerade bl.a. i en öppen judisk revolt i Cyrenaica år 115. Försöket att föra fram Tiberius Alexanders historia om det judiska kriget som den judiske generalen Josephus historia skulle mycket väl ha kunnat göras i samband med denna oro. Att man dedicerade ”Josephus” judiska historia till Epaphroditus skulle i så fall ha motiverats med att man påstod sig ha ”upptäckt” hans böcker i Epaphroditus boksamling när Trajanus skapade sitt bibliotek.

Ett tredje alternativ är att det var Trajanus efterföljare Hadrianus som försökte föra fram ”Josephus” som politiskt språkrör till judarna innan han, som vi skall se senare, tog ytterligare ett nytt krafttag med att skapa en politisk propaganda för att lugna de judar som kämpade för att bereda vägen för Messias. Det är alltså svårt att veta exakt vad som hände men jag väljer att se Hadrianus som ansvarig för förfalskningen av Tiberius Alexanders biografi och jag anser att det skedde i samband med att han blev kejsare och fick ta över ansvaret för att försöka skapa lugn i det romerska imperiet. Det hade ju visat sig mycket svårt att stoppa de judiska upproren med militära medel och Hadrianus gjorde ett första försök med att i stället använda propaganda när han förde fram den judiske generalen Josephus som skyllde det judiska kriget och templets förstörelse på de judiska upprorsmännen själva och uppmanade dem att ångra sig.

De judiska grupper som kämpade för ett eget rike som gud hade lovat dem trodde dock aldrig på att den judiske generalen Josephus skulle ha överlevt Jotapatas fall och rest till Rom för att skriva en historia om det judiska kriget som helt och hållet lade skulden för katastrofen på judarna själva. Det är först i modern tid som Josephus historia har börjat accepteras av israelerna och då tydligen främst för skildringen av det heroiska försvaret av Masada.

Chrestiani

I och med att vi vet vilka som skrev de olika delarna av den judiska historien kan vi också värdera de insikter och kunskaper som förmedlas där på ett bättre sätt. En intressant fråga i det sammanhanget är då den tidiga kristendomens historia. Nicolaus av Damaskus levde vid Herodes hov och skrev av allt att döma slutet av sin historia i Rom efter Archelaus avsättning år 6. Nicolaus verkar i mina ögon vara ett sanningsenligt vittne, han utelämnar inga obehagliga detaljer om Herodes och berättar till exempel om hur Herodes lät strypa sina egna söner (Antiquities XVI). Nicolaus borde förstås ha rapporterat om de vise männen från öster som påstod att det hade fötts en ny kung och om Herodes barnamord i Betlehem, om dessa händelser någonsin hade inträffat. Men inget av detta nämns i de delar av Antiquities som Nicolaus var upphovsman till.

Däremot berättar Nicolaus av Damaskus om Ezekias son Judas som gjorde uppror och ville upphöja sig till kunglig status. Att Judas påstås ha siktat mot att bli kung kan förstås bero på att han verkligen ville ta Herodes plats, men det är troligare att Nicolaus beskrivning är en återspegling av att Judas använde sig av samma messianska argument som vi vet att hans efterföljare bland jahad/sicarier använde senare under det första århundradet.

There was also Judas, the son of that Ezekias who had been head of the robbers; which Ezekias was a very strong man, and had with great dificulty been caught by Herod. This Judas, having gotten together a multitude of men of a profligate character about Sepphoris in Galilee, made an assault upon the palace [there,] and seized upon all the weapons that were laid up in it, and with them armed every one of those that were with him, and carried away what money was left there; and he became terrible to all men, by tearing and rending those that came near him; and all this in order to raise himself, and out of an ambitious desire of the royal dignity; and he hoped to obtain that as the reward not of his virtuous skill in war, but of his extravagance in doing injuries. (Antiquities XVII 10:5).

Judas uppror skedde tydligen ungefär samtidigt som Archelaus förvisades till Wien, vilket hände år 6 vt. Samma historia berättade troligen också Philo, han kallar visserligen Judas för ”en gaulonit från Gamala” och förlägger hans uppror till tiden för Quirinius skattskrivning (Antiquities XVIII 1:1). Men eftersom också den skedde år 6 vt har vi här två oberoende vittnesmål om Judas uppror. Tiberius Alexander resonerar också vidare och menar att alla följande uppror och allt elände som drabbade judarna under tiden fram till templets förstörelse berodde på Judas och hans vän Sadoks nya filosofi som de klädde i en religiös mantel, men som enligt honom bara var ett medel för dem att skaffa sig makt och välstånd.

Yet was there one Judas, a Gaulonite, of a city whose name was Gamala, who, taking with him Sadduc, a Pharisee, became zealous to draw them to a revolt, who both said that this taxation was no better than an introduction to slavery, and exhorted the nation to assert their liberty; as if they could procure them happiness and security for what they possessed, and an assured enjoyment of a still greater good, which was that of the honor and glory they would thereby acquire for magnanimity. They also said that God would not otherwise be assisting to them, than upon their joining with one another in such councils as might be successful, and for their own advantage; and this especially, if they would set about great exploits, and not grow weary in executing the same; so men received what they said with pleasure, and this bold attempt proceeded to a great height. All sorts of misfortunes also sprang from these men, and the nation was infected with this doctrine to an incredible degree; one violent war came upon us after another, and we lost our friends which used to alleviate our pains; there were also very great robberies and murder of our principal men. This was done in pretense indeed for the public welfare, but in reality for the hopes of gain to themselves; whence arose seditions, and from them murders of men, which sometimes fell on those of their own people, (by the madness of these men towards one another, while their desire was that none of the adverse party might be left,) and sometimes on their enemies; a famine also coming upon us, reduced us to the last degree of despair, as did also the taking and demolishing of cities; nay, the sedition at last increased so high, that the very temple of God was burnt down by their enemies' fire. Such were the consequences of this, that the customs of our fathers were altered, and such a change was made, as added a mighty weight toward bringing all to destruction, which these men occasioned by their thus conspiring together; for Judas and Sadduc, who excited a fourth philosophic sect among us, and had a great many followers therein, filled our civil government with tumults at present, and laid the foundations of our future miseries, by this system of philosophy, which we were before unacquainted withal, concerning which I will discourse a little, and this the rather because the infection which spread thence among the younger sort, who were zealous for it, brought the public to destruction. (Antiquities XVIII 1:1)

Judas av Gamalas rörelse som beskrivs i Antiquities XVIII 1:1-6 var samma rörelse som deponerade sina texter i Qumran sextio år senare. Beskrivning i Antiquities har visserligen utsatts för kristen påverkan genom att man sprängt in en text om fariséer, sadducéer och essener i avsnitten 2 till 5 men avsnitten 1 och 6 verkar däremot innehålla den ursprungliga beskrivningen av jahad. Där sägs att de slöt sig samman i församlingar på Guds uppmaning och att de ansåg att de skulle ha framgångar i sina (krigiska) företag på detta sätt. De ansåg också att Gud var deras enda härskare och Herre och de valde hellre att dö än att kalla någon människa för Herre. Det var denna rörelse som sedan gjorde hela nationen galen av upprorsanda och som startade kriget mot romarna under Florus tid som prokurator. Detta stämmer mycket väl med beskrivningen av församlingen i texterna från Qumran.

Även i War 2 8:2-10 har kristna varit inne och gjort tillägg om essenerna och här har man blandat ihop en beskrivning av jahad/Judas av Gamalas sekt med en beskrivning av essenerna på ett sätt som gjorde att det skulle vara svårt att veta vad som är vad om vi inte hade haft tillgång till texterna från Qumran. Genom dem vet vi nu att jahad till exempel svor en ed vid sitt inträde i församlingen och att beskrivningen av den sekt som aldrig svär några eder i War 2 8:6 måste gälla essenerna. Beskrivningen i War 2 8:2 av sekten som inte gifter sig och skaffar barn utan föraktar kvinnor för deras trolöshet är också en kristen uppfinning, jahad hade inga sådana regler om celibat utan löd antagligen tvärtom profetiorna i Mose böcker om att de skulle föröka sig så att de skulle bli talrika som himlen stjärnor.

Men en bit in i War 2 8:7 verkar Tiberius Alexanders egen beskrivning av jahad ha bevarats. Där stämmer texten till punkt och pricka med vad som finns i Församlingsregeln och andra av jahads texter, till exempel beträffande prövotiden innan intagningen i församlingen, den ed man måste svära för att få ta del av den gemensamma måltiden, att man måste lyda de överordnad i församlingen. Man svor också, enligt både jahads skrifter och beskrivningen i War 2, att bevara läran hemlig för utomstående och bara förmedla den på samma sätt som man hade tagit emot den, man dömdes till döden om man vanhelgade Mose namn, man var indelade i fyra klasser, man var enligt Församlingsregeln förbjuden att spotta i församlingen och så vidare. Denna nära överensstämmelse mellan texterna från Qumran och Tiberius Alexanders beskrivning borgar förstås för hans trovärdighet och visar att han fick en nära inblick i jahads filosofi under sin tid som guvernör i Galileen.

Varken Philo eller Tiberius Alexander rapporterar däremot om att det skulle ha uppstått någon ny religiös rörelse i Judaea under Pontius Pilatus tid. Philo, som var intresserad av religion och filosofi och som skrev om Pontius Pilatus och judarnas samtida historia, borde definitivt ha rapporterat om den nye Messias om han hade känt till honom. Tiberius Alexander var själv ståthållare i Judaea mellan åren 46 och 48, han skulle naturligtvis ha beskrivit Jakobs kyrka i Jerusalem och Paulus omfattande missioneringsarbete om dessa företeelser hade existerat. Men den enda genuint nya religiösa rörelse under det första århundradet i det här området var Judas från Gamlas innovation som kallas sicarier i Tiberius Alexanders historia. Det är också denna filosofi som vi möter i de s.k. sektdokumenten bland Dödahavsrullarna från Qumran, och där kallar de sig själva bland annat för de fattiga (evjoniter) eller jahad (församlingen).

Men varifrån kom då benämningen ”kristna”? Det var förstås en romersk benämning på de judiska messianska upprorsmän som jag menar var den enda kristendom som fanns i Palestina under det första århundradet. Den romerske historikern Tacitus (ca 55-115) berättar att man skyllde de bränder som ödelade delar av Rom under kejsare Neros tid på de kristna (chrestiani).

Utpekades som skyldiga en grupp av personer, avskydda för sina lasters skull, vilka folket kallade kristna (chrestiani). Kristus, upphovsmannen till namnet, hade lidit dödsstraffet under Tiberius regering genom dom av prokuratorn Pontius Pilatus. Den lömska vidskepelsen hölls under kontroll för en tid, bara för att bryta ut en gång till, inte bara i Judéen, hemorten för denna sjuka, utan också i själva huvudstaden, där allt avskyvärt och skamlöst i världen samlas och blir till mode. (Tacitus, Annales 15:44.2-8)

Ett annat citat som påstås vara av Tacitus finns bevarat av den kristne historikern Sulpicius Severus i hans Chronica 2.30.6-7 (ca 400 vt.). Det är omtvistat huruvida detta fragment verkligen är från Tacitus eller om det har varit utsatt för senare kristna interpolationer, men en grupp vetenskapsmän tror att det kommer från Tacitus numera förlorade femte del av verket Historiae. Avsnittet handlar om hur den romerske generalen Titus sammankallar ett rådslag angående frågan om man skall förstöra templet i Jerusalem eller inte. Templet var ett imponerande byggnadsverk som hade skapats av Herodes. Några av de romerska befälhavarna var bekymrade över att templets förstörelse kanske skulle komma att ses som en osedvanligt grym handling, medan dess bevarande tvärtom kunde ses som ett vittnesmål om romarnas måttlighet. Andra, däribland Titus själv, ansåg dock att förstörelsen av templet var av högsta prioritet för att man skulle kunna utrota judarnas och de kristnas religion. För även om dessa religioner var i konflikt med varandra hade de dock samma ursprung. De kristna härstammade från judarna, om man tog bort roten blev det lätt att bryta av skottet eller grenen.

(2.30.6) It is reported that Titus first deliberated, by summoning a council of war, as to whether to destroy a Temple of such workmanship. For it seemed proper to some that a consecrated Temple, distinguished above all that is human, should not be destroyed, as it would serve as a witness to Roman moderation; whereas its destruction would represent a perpetual brand of cruelty.

(2.30.7) But others, on the contrary, disagreed -- including Titus himself. They argued that the destruction of the Temple was a number one priority in order to destroy completely the religion of the Jews and the Christiani: For although these religions [i.e., superstitiones] are conflicting, they nevertheless developed from the same origins. The Christiani arose from the Jews: With the root removed, the branch [stirps] is easily killed.[71]

I Josephus War 6 4:3-7 beskrivs Titus erövring av Jerusalem, och där berättas det också hur det kom sig att templet brändes ner. Men Tiberius Alexander lägger inte skulden på Titus på samma sätt som Tacitus, han berättar tvärtom att Titus försökte hindra det som hände. Under striderna i staden bröt en eldsvåda ut och Titus kallade samman sina generaler för att hålla ett rådslag om huruvida man skulle låta bränna ner templet eller om man skulle släcka elden. Några ansåg att man skulle agera efter krigets lagar och riva hela templet. Någon annan ansåg att om judarna lämnade området utan strid skulle man kunna spara templet men om de fortsatte att strida skulle det räknas som ett citadell och brännas ner. Men Titus själv sade att ”även om judarna skulle gå upp till det heliga huset och slåss mot romarna där borde man inte ta hämnd på det som var livlöst utan i stället ta hämnd på männen själva”. Han ville på inga villkor bränna ner ett så storartat verk som templet i Jerusalem eftersom en sådan handling skulle kasta en skugga över romarna själva. Det skulle däremot vara ett vittne om deras goda regering om det fick vara kvar. Men när Titus försökte få sina soldater att släcka en eldsvåda i templet var det ingen som hörde honom för allt stridslarm, och soldaterna var dessutom hämndlystna gentemot judarna. Därför brann templet ner, helt mot Titus vilja. Den här versionen återspeglar naturligtvis Titus och Tiberius Alexanders eget behov av att slippa ta på sig ansvaret för förstörelsen av templet i Jerusalem.

Tydligen har man diskuterat om ordet “christiani” verkligen kunde ha använts av Tacitus i citatet ovan. För mig verkar det inte otroligt, just på grund av hänvisningen till de kristna som ”grenen”. Orden nazar (telning, gren, ättling) och nazarener användes ju på ett flertal platser i Jesajarullen, och det sägs i Nya Testamentet att Jesus var en nasaré. Ordet nazaré betyder ”kristen” på hebreiska enligt Fred Miller. Den Messias som man väntade på skulle vara en nazaré eller nazar, alltså ett skott av Jesse stam. De kristna/nazarener som var till så stort besvär för romarna att man valde att ta till ett så drastiskt beslut som att förstöra det imponerande templet i Jerusalem för att bli av med dem, var inga andra än de upproriska seloterna och sicarierna. Att Titus i Tacitus citat beskriver ”christiani” som varande i konflikt med den judiska religionen är inte så konstigt. I början av upproret vände sig ju översteprästen Ananias egen son Eleazar mot det etablerade prästerskapet och sicarierna mördade en överstepräst på öppen gata. Det judiska samhället verkar ha präglats av en djup spricka mellan konservativa, etablerade och välbärgade grupper som ville hålla sig väl med romarna och andra grupper av upproriska och selotiska ”innovatörer” och mindre bemedlade som ville driva ut de främmande härskarna genom ett krig som underblåstes med religiösa argument.

Suetonius kan också hjälpa oss med en gåta som jag grubblat på, nämligen om det överhuvudtaget fanns några kristna av det slag som den kristna kyrkan berättat om vid den här tiden. Det skall ju enligt det brev som Paulus skall ha skrivit till de kristna i Filippi från Rom på 60-talet till och med ha funnits en grupp kristna vid kejsarens hov (Fil 4:22). De kristna nämns alltså också av den romerske historikern Tacitus i samband med kriget i Judéen på 60-talet, men den grupp som han beskriver är de judiska upprorsmän som ansåg att kriget med romarna skulle bereda vägen för den utlovade Messias. I Suetonius kejsarbiografier nämns också judiska upprorsmän och orosstiftare på ett par ställen. Suetonius berättar följande om kejsaren Tiberius (r 14-37 vt).

Utländska bruk, till exempel egyptiska och judiska kulter, stävjade han och tvingade dem som ägnade sig åt sådan vidskepelse att bränna sina kultdräkter tillsammans med all utrustning för de religiösa riterna. Judiska unga män sände han, under förevändning att de skulle göra krigstjänst, till olika provinser med hårdare klimat. Resten av detta folk, eller sådana som hade liknande tro, fördrev han från Rom och hotade att straffa dem med livslångt slavarbete om de ej lydde. Han förvisade även en del astrologer, men lät dem stanna om de bad om nåd och lovade att upphöra med sin konst.[72]

Det var alltså under Tiberius regeringstid som Jesus skulle ha avrättats. Men i Suetonius historia ser vi inga spår av den kristna kyrkans slag av kristna, de judiska kulter som beskrivs är i stället av allt att döma samma slags kult som vi ser spåren av i jahads texter från Dödahavsrullarna. Nästa gång judiska upprorsmän nämns är i samband med kejsaren Claudius som regerade mellan åren 41 och 54 e.Kr.

Judarna, som ständigt och jämt gjorde uppror på anstiftan av Chrestus, fördrev han från Rom. [73]

Här nämns alltså för första gången Chrestus som i allmänhet ses som en benämning på den smorde Messias och därmed på Jesus från Nasaret. I samband med Nero (r 54-68) kallas så dessa judiska upprorsmän som återkom under kejsare efter kejsare för första gången för kristna (christiani eller chrestiani).

De kristna, ett slags människor som ägnade sig åt en ny och ond vidskepelse, bekämpade man med dödsstraff. [74]

De judiska upprorsmännen som hade fördrivits eller sänts i soldattjänst i länder med kallt klimat under Tiberius tid och som fördrivits från Rom av Claudius, började alltså bekämpas med dödsstraff under Neros tid. Motsättningarna hade tydligen hårdnat och under den här tiden bröt ju också det fullskaliga kriget i Judaea ut. Efter det judiska kriget drabbades judarna av hårda skattepålagor och Suetonius berättar om hur han själv i sin ungdom hade bevittnat hur judarna förföljdes under kejsar Domitianus regeringstid (r 81-96). Kejsaren ekonomi hade blivit hårt ansträngd och han försökte på alla sätt få in pengar till sin kassa.

Bortsett från andra pålagor var man särskilt hård när det gälld den skatt som pålades judarna. Ty de som utan att offentligt erkänna sig vara judar ändå levde som sådana eller hemlighöll sitt ursprung och på så sätt underlät att betala den skatt som lagts på detta folk, alla dessa anmäldes och tvingades betala skatten. Jag minns att jag i min ungdom var närvarande när en nittioårig man inför en fullsatt domstol blev undersökt av en prokurator, därför att man ville se om han var omskuren eller ej.[75]

Chrestos var den rättfärdige Sadok, christiani var de rättfärdiga

Tacitus kallar alltså de kristna för chrestiani och Suetonius kallade Kristus för Chrestus. Det kan kanske tyckas vara en petitess, e och i är ju ofta utbytbara, speciellt i talat språk. Ordet Kristus påstås ju vara Christos, en grekisk översättning av det hebreiska uttrycket för ”den smorde” eller Messias, vilket förstås verkar logiskt. Men den Chrestus på vilkens anstiftan judarna ständigt gjorde uppror enligt Suetonius, och de chrestiani som Nero enligt Tacitus avrättade för att ha anlagt den stora branden i Rom, kan i stället härledas till det grekiska ordet ”chrestos” som betyder god. Chrestos/Chrestus skulle alltså ha varit den gode eller rättfärdige läraren/ledaren/mästaren och chrestiani var de goda eller rättfärdiga som följde honom.

Detta rimmar mycket bättre med det så kallade sektmaterialet från Qumran. Där kallar man sig själva upprepade gånger ”de rättfärdiga” (saddikim). Medlemmarna i jahad kallas också ”rättfärdighetens söner” och ”Sadoks söner”. Sadoks söner är de som håller förbundet i Församlingsregeln. Begreppet rättfärdighet återkommer i en rad varianter i Qumran, till exempel i uttryck som ”rättfärdighetens grunder”, ”rättfärdighetens lärare”, och ”rättfärdighetens Messias”.[76] En logisk förklaring till att den grupp som nämns av Tacitus och Suetonius kallas ”chrestiani” eller ”de goda” på grekiska är förstås att de kallar sig själva ”de rättfärdiga” eller ”de goda” på sitt eget språk. Det här är ytterligare ett tecken på att de kristna som förvisades under Claudius och avrättades under Nero var medlemmar i den judiska jahad som hade grundats av Judas från Gamala och hans vän Sadok i samband med Quirinius skattskrivning. Dessa chrestiani arbetade för att bereda vägen för den judiske kung, Messias, som enligt profetiorna skulle återupprätta ett självständigt judiskt rike som skulle lyda Mose lag in i minsta detalj.

Den Chrestus, på vilkens anstiftan judarna enligt Suetonius ständigt och jämt gjorde uppror, var alltså den gode eller den rättfärdige. Den rättfärdige kallas Sadok i texterna från Qumran, och medlemmarna i jahad kallar sig själva Sadoks söner i Församlingsregeln. Att judarna gjorde uppror på anstiftan av Chrestus skulle på deras eget språk ha beskrivits som att de kämpade för att bereda vägen för Messias under ledning av rättfärdighetens lärare eller Sadok. Denne Sadok verkar ha varit en andlig kraft och inte en jordisk person, han var kanske ursprungligen den mytiske översteprästen Sadok som Salomo skulle ha utsett till sitt nya tempel eller själve Melkisedek (Melki sædæk) (s. 159). Medlemmarna i jahad kallade sig själva saddikim eller Sadoks söner. Sadok var alltså den rättfärdige, Chrestus med en grekisk term.

Sammanfattning: Den romerske generalen Tiberius Alexander blir historikern Josephus

· Tiberius Alexander var en högt uppsatt jude och romersk riddare från Alexandria. Han var romersk ståthållare i Judaea mellan åren 46 och 48 och en av de generaler som hjälpte Vespasianus och hans son Titus i det judiska kriget som pågick mellan åren 66 och 73.

· När Titus lämnade Judaea efter Jerusalems fall år 70 följde Tiberius Alexander med honom till Rom där han på kejsarnas uppdrag skrev en historia om det judiska kriget (Josephus War 1-7).

· Efter historien om det judiska kriget satte Tiberius Alexander samman en judisk historia (Josephus Antiquities I-XX). Han använde sig av olika källor som

o Eupolemus och Artapanus förlaga till Tanak (Antiquities I-XII)

o Nicolaus av Damaskus judiska historia

o sin farbror Philos judiska historia om åren 6 till 40

o sina egna minnen från tiden som romersk ståthållare i Judaea och general i det judiska kriget.

· Tiberius Alexanders författarskap avslutades genom hans död omkring år 80. Titus var kejsare och vulkanen Vesuvius hade haft ett stort utbrott året före.

· Vid Tiberius Alexanders död hamnade hans historia om det judiska kriget (War 1 till 7), Antiquities I-XX samt hans farbror Philos filosofiska böcker i den romerske kejsarens arkiv.

· Under kejsare Hadrianus regeringstid, omkring år 117, gjorde man i det kejserliga kansliet om Tiberius Alexander till Josephus, en general på den judiska sidan i kriget som skulle ha gått över till romarna och därefter skrivit den judiska historien. Anledningen till detta identitetsbyte var att romarna avsåg att använda ”Josephus” texter i propagandan till judarna eftersom man hoppades att de hellre skulle lyssna till honom än till den romerska makten som stod mycket lågt i kurs efter kriget i Palestina och förstörelsen av templet i Jerusalem.

· Judarna avvisade dock historien om den judiske generalen och frihetskämpen Josephus som skulle ha gått över till romarna och lagt hela skulden för kriget och templets förstörelse på dem själva.

· Tiberius Alexander nämnde inte i sin historia några kristna av den romerska typen i Judea under det första århundradet och han var ändå ett samtida vittne med stor insyn. Den enda sortens kristna som Tiberius Alexander beskrev var de judiska upprorsmän som kallades jahad, Sadoks söner, sicarier, chrestiani etc. De var judiska fundamentalister som använde den judiska religionen i politiska syften för att bli av med det romerska styret.

Fas 4 – Hadrianus skapar det kristna evangeliet

Ett nytt evangelium från Rom – den Messias som ni väntar på har redan kommit!

Under de sista åren av den romerske kejsaren Domitianus regering bröt alltså ett regelrätt skräckvälde ut. Domitianus mördades själv strax efter Titus Flavius Clemens avrättning, och samtidigt som han dog utsågs Nerva (r 96-98) till ny kejsare. Nerva regerade i två år, han beskrivs som en utmärkt kejsare men han var gammal och sjuk. Efter ansatser till uppror säkrade Nerva sin ställning genom att adoptera den ansedde spanskfödde generalen Trajanus som sin efterföljare. Trajanus regerade mellan åren 98 och 117 och hans stora militära framgångar och kloka inrikespolitik gjorde honom mycket populär.

Genom en brevväxling mellan Plinius den yngre och Trajanus under åren 111-113 har man ansett det bevisat att det fanns mängder av kristna vid den tiden i de provinser i Mindre Asien som Plinius var guvernör över. Plinius frågar kejsaren om råd hur han skall behandla dessa kristna, och får till svar att de människor som genom sin vilja att offra till kejsarrikets gudar kan visa att de inte är kristna skall släppas fria. Om de vägrar skall de däremot dömas till döden. De kristna som Plinius hade problem var säkerligen samma slags ”chrestiani” som Nero hade haft problem med i Rom och som Titus och Vespasianus stred mot i Judaea, alltså judiska messianska grupper som kämpade för ett självständigt judiskt rike och som hellre dog än offrade till kejsarrikets gudar.

Trajanus erövrade partherrikets huvudstad år 115 och skapade provinserna Armenia, Mesopotamia och Assyria. Men de nya östliga provinserna visade sig svåra att konsolidera, det påstås att de stora judiska befolkningsgrupperna där aktivt bidrog till det starka motståndet mot romarna. Samtidigt bröt det ut omfattande judiska uppror i andra delar av imperiet. Ett uppror som utvecklades till något som mest verkar ha varit ett fullskaligt krig tog sin början i Cyrenaica i nuvarande Libyen och spred sig snart till Egypten och Cypern. Även Alexandria drabbades av omfattande förstörelse. Trajanus tvingades utrusta Marcius Turbo, en av sina mest betrodda generaler, med stora styrkor till både lands och sjöss för att bekämpa de judiska rebellerna.

Genom att Trajanus hustru adopterade hans landsman och släkting Hadrianus blev denne kejsare vid Trajanus död år 117. Hadrianus gav upp de nyss erövrade områdena i partherriket och hans regeringstid, som varade mellan åren 117 och 138, skall ha präglats av en fredlig inriktning. En av Hadrianus första åtgärder som kejsare var att beordra återuppbyggandet av Alexandria som hade lidit svåra skador under det judiska upproret.

Hadrianus ställdes alltså inför ett allt överskuggande problem i början av sin karriär som romersk kejsare, nämligen de ständigt återkommande judiska upproren. Judarna hade ställt till problem för romarna ända sedan Quirinius skattskrivning i Syrien och Palestina på kejsar Augustus tid, under Pontius Pilatus tid som ståthållare i Judéen, under Claudius regeringstid samt under Nero genom det stora judiska kriget. Även under Vespasianus tid som kejsare bröt judiska uppror ut och nu senast under Trajanus regering hade de upproriska judarna orsakat mängder av död och materiell förstörelse inom romarriket. Hadrianus eget försök att, genom Josephus judiska historia (Antiquities och War), föra fram den judiske generalen Josephus som vittne om att det var judarna själva var skuld till kriget med romarna och förstörelsen av templet i Jerusalem hade också misslyckats.

Vad kunde man då göra åt de upproriska judarna? Militära medel räckte uppenbarligen inte till, det dök ständigt upp nya uppviglare som påstod sig vara den krigiske Messias som de gamla judiska profeterna hade förutspått. Ständigt skapade man nya hemliga grupper som arbetade för att bereda vägen för det sista förödande kriget när den gudomlige judiske frälsarkungen skulle träda fram och upprätta det utlovade gudsriket där allt skulle styras efter Mose lagar. Hadrianus, som själv gärna ville se sig som en filosof och som uppenbarligen var en ganska fridsam person, funderade förstås på det judiska problemet och kom tydligen fram till den lysande idén att man skulle försöka övertyga judarna om att deras Messias redan hade kommit. På det sättet skulle de förstå att det var lönlöst att starta nya krig och uppror för att bereda vägen för honom.

Hadrianus bestämde sig för att skapa ett hundraprocentigt bevis för att alla judiska profetior redan hade uppfyllts till punkt och pricka. Idén var naturligtvis att judarna skulle låta nöja sig med detta och sluta kriga för att bereda vägen för Messias. Risken att det hela i stället skulle innebära att man bara lade nytt bränsle på den judiska messianska rörelsens bål var tydligen den romerske kejsaren villig att ta. Idén att gå ut med en falsk propaganda för att pacificera sina motståndare var naturligtvis inte ny. Den hade Hadrianus redan använt när han gjorde om Tiberius Alexander till den judiske generalen Josephus och därmed gjorde den krigiske generalen Josephus till en fredsapostel. Samma idé återkommer i det nya kristna evangeliet, Messias skulle konverteras från en militant judisk nationalist och frihetskämpe till att bli en mild kärleks- och fredsapostel.

Uppfattningen att den judiske guden egentligen var kärleks- och fredsguden Dionysos hade redan förts fram av Plutarchos, en grekisk filosof och överstepräst vid Apollotemplet i Delfi. Plutarchos (ca 46-120 vt) menade att många av de attribut som hänfördes till den judiska religionen härstammade från den grekiska kulten av Dionysos, och att den Sebaot som åkallas i den judiska religionen egentligen var Sabazios som var en variant av Dionysos. Plutarchos, som levde hela sitt liv i Grekland, var en mycket inflytelserik filosof och politiker. Han reste åtminstone två gånger till Rom och arbetade tydligen som romersk ämbetsman. Han rörde sig i samma cirklar som kejsarna Trajanus och Hadrianus, och han dedicerade en del av sina sena texter till de inflytelserika senatorerna Soscius Senecio och Fundanus. Sent i livet utnämndes Plutarchos av Hadrianus till den höga posten som prokurator i provinsen Achaea med centralort i Korinth. Enligt Nationalencyklopedin försökte Hadrianus och Plutarchos återuppliva Pythian, Apollos orakel i Delfi, men misslyckades.

Den lärde filosofen Plutarchos menade alltså att den judiska religionen egentligen var en kult av Dionysos, och därmed skulle logiskt sett den Messias som judarna kämpade för egentligen vara en adept i det orfiska mysteriet. Hadrianus, som var starkt influerad av den grekiska kulturen och filosofin, kände kanske en uppriktig önskan att upplysa judarna om den rätta grunden för deras religion. Men troligtvis var det i första hand omsorgen om det romerska imperiet och hans önskan att förhindra nya judiska messianska upplopp som gjorde att han valde att skapa ett nytt evangelium om Messias. På samma gång som de judiska chrestiani insåg att Messias egentligen var Dionysos skulle de förhoppningsvis förvandlas från militanta judiska nationalister till internationalistiska orfiska filosofer som insåg att kärleken var alltings gemensamma urgrund, och som erkände samhörigheten mellan alla religioner och trossystem oavsett yttre attribut.

Om man skulle omvända judarna måste man naturligtvis sätta sig in i deras historia och grunden för det nuvarande tillståndet. Som tur var fanns ju redan en imponerande judisk historia i kejsarens arkiv som hade hamnat där när Tiberius Alexander dog och som hade hänförts till den fiktive Josephus under Hadrianus egen regering. Där fanns den judiska historien från skapelsen till det förödande judiska kriget, och när man började titta närmare på den fick man en bekräftelse på att den judiska religionen verkligen hade rötter i Dionysoskulten. Beskrivningarna av tempel, prästdräkt och annat i Antiquities II hade ju inspirerats av den grekiska kulten i Eleusis och av Eupolemus och Artapanus bakgrund i den grekiska kulturen i Alexandria. I beskrivningen av templet i Jerusalem i War 5 kapitel 5 ingår gyllene vinrankor och figurer av druvklasar höga som en man, det var klart att den judiska guden var vinets och druvans Herre Dionysos.

I Tiberius Alexanders bibliotek ingick även den judiske filosofen Philos texter eftersom Tiberius Alexander hade varit Philos brorson. När man började titta närmare på Philos böcker insåg man att Philo hade satt likhetstecken mellan Moses och en invigd i det högsta grekiska mysteriet. Philo beskrev i sina böcker Moses som delaktig av den högsta kraft som Herakleitos hade kallat Logos. Den judiska religionen var tydligen egentligen ett grekiskt mysterium, det var bara så att judarna själva inte visste om det.

Hadrianus bestämde sig alltså för att skapa ett nytt evangelium till judarna. Detta nya budskap skulle dels innehålla material som man hade snappat upp från de judiska chrestiani, men också en beskrivning av Messias som en orfisk fredsapostel. Den man som Hadrianus ville föra fram som den riktige Messias som hade korsfästs på 30-talet skulle framställas som en vis grekisk filosof enligt förebild från Herakleitos, Pythagoras och Apollonius från Tyana, men han skulle också uttala sådana ord som man visste spreds inom de judiska upproriska grupperna. Hadrianus Messias skulle uppfylla alla profetior från profeten Jesaja, som var den främste inspiratören i den judiska messianska rörelsen, och han skulle utvecklas till att nå sitt slutliga mål som en invigd mästare i det grekiska mysteriet.

Diatessaron – det ursprungliga evangeliet

När jag började arbeta med Bibeln upptäckte jag snart att det fanns många texter i NT som var dubblerade mellan två eller tre av evangelierna. Dessa dubblerade texter var inte bara beskrivningar av samma händelser, de var ordagranna kopior av varandra. Texten kunde vara mer eller mindre omfattande i ett visst evangelium och i ibland skiljde något ord, men det var ändå uppenbart att samma text hade använts i de olika evangelierna.

	Matteus	Markus	Lukas
Johannes döparen	Matt 3:4-6	Mark 1:5-6	Luk 3:2‑3
Huggormsyngel	Matt 3:7-10		Luk 3:7-9
Dopet, sandalremmarna och kastskoveln	Matt 3:11-12	Mark 1:7-8	Luk 3:16-17
Jesu dop	Matt 3:16-12	Mark 1:10‑11	Luk 3:21-22
Jesus frestas	Matt 4:1-11		Luk 4:1-13
De första lärjungarna	Matt 4:18-20	Mark 1:16-18	Luk 5:8-11
Kroppens lampa är ögat	Matt 6:24		Luk 16:13
De besatta och svinhjorden	Matt 8:28-33	Mark 5:1‑16	Luk 8:26‑36
En lam man i Kafarnaum botas	Matt 9:1-8	Mark 2:1-12	Luk 5:17-26
Jesus prisar Fadern	Matt 11:25-27		Luk 10:21-22
Liknelsen om senapskornet och surdegen	Matt 13:31-32	Mark 4:30-32	Luk 13:18-19
Tredje förutsägelsen	Matt 20:17-18	Mark 10:32-34	Luk 18:31‑33
Redan är yxan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt skall huggas bort och kastas i elden.”	Matt 3:10, 7:19		Luk 3:9
Saligprisningar (med något olika ordalydelse)	Matt 5:3-12		Luk 6:20-23
Gör er inga bekymmer	Matt 6:25		Luk 12:22
Fader vår (med något olika ordalydelse)	Matt 6:9-13		Luk 11:2-4
Döm inte, så blir ni inte dömda.	Matt 7:1		Luk 6:37
Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?	Matt 7:3		Luk 6:41
Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas.	Matt 7:7		Luk 11:9
Finns det någon far ibland er som ger sin son en orm när han ber om en fisk	Matt 7:10		Luk 11:11
Varje träd känns igen på sin frukt	Matt 7:16-17		Luk 6:43-33
Bröllopsgästerna fastar inte	Matt 9:14	Mark 2:18	Luk 5:33
Synagogföreståndarens dotter. Kvinnan med blödningar	Matt 9:18	Mark 5:21	Luk 8:40
Två blinda botas	Matt 9:27, 20:29
En stum demon drivs ut	Matt 9:32		Luk 11:14
Det finns ingenting gömt som inte skall komma i dagen och ingenting dolt som inte skall bli känt.	Matt 10:26-27		Luk 12:2-3
Var inte rädda för dem som kan döda kroppen	Matt 10:28-31		Luk 12:4-7
Bekännelse och förnekelse	Matt 10:32		Luk 12:8
”Gå och berätta för Johannes vad ni har sett och hört: blinda ser, lama går, spetälska blir rena, döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud.	Matt 11:4		Luk 7:22
Verop över galileiska städer	Matt 11:20		Luk 10:13
Lärjungarna plockar ax på sabbaten	Matt 12:1	Mark 2:23	Luk 6:1
Mannen med en förtvinad hand	Matt 12:9	Mark 3:1	Luk 6:6
Demoner drivs ut med Guds ande	Matt 12:22	Mark 3:20	Luk 11:14
Jona-tecknet	Matt 12:38		Luk 11:29
Den orena andens återkomst	Matt 12:43		Luk 11:24
Jesu familj	Matt 12:46	Mark 3:31	Luk 8:19
Liknelsen om lampan	Matt 5:15	Mark 4:21	Luk 8:16 & 11:33
Kroppens lampa är ögat	Matt 6:22		Luk 11:34
Liknelsen om sådden	Matt 13:2	Mark 4:3	Luk 8:5
Tolkning av liknelsen om sådden	Matt 13:18	Mark 4:13	Luk 8:11
Liknelsen om det förlorade fåret	Matt 18:12		Luk 15:1
Fikonträdet som inte bar frukt	Matt 21:19	Mark 11:12
Liknelsen om fikonträdets knoppning	Matt 24:32	Mark 13:28	Luk 21:29
Liknelsen om arrendatorerna i vingården	Matt 21:33	Mark 12:1	Luk 20:9
Falska frälsare och falska profeter	Matt 24:24	Mark 13:2
Mat åt fyra tusen från sju bröd och några fiskar	Matt 15:32	Mark 8:1

Utifrån insikten att det fanns många texter som var dubblerade i de tre första evangelierna insåg jag att evangelierna enligt Markus, Matteus och Lukas måste ha skapats från ett gemensamt ursprungsevangelium. Johannes evangelium innehåller däremot inte samma slags dubblerade texter som de andra, men det måste ändå ha samma ursprung. Johannes berättelse beskriver samma historiska händelser som de andra evangelierna och tonen i beskrivningen är precis likadan. Så småningom upptäckte jag också att denna gemensamma ursprungliga version av det kristna evangeliet finns i det som numera kallas Diatessaron. Diatessaron är en text som påstås vara sammansatt av utdrag från de kanoniska evangelierna. Texten bildar en kontinuerlig berättelse från Jesu födelse till återuppståndelsen och uppstigningen till himlen. Författaren till Diatessaron påstås vara en man vid namn Tatianus som omkring år 170 skall ha skapat en harmonisering av de fyra evangelierna. Diatessaron finns inte bevarat i original, utan texten har rekonstruerats utifrån en handskrift från Vatikanen och en arabisk version.

Diatessaron var tydligen mycket spritt bland de tidiga kristna av den romerska typen. Theodore (ca 393-457), som var biskop i Cyrus i Syrien, skrev att han fann mer än 200 kopior av Tatianus Diatessaron i kyrkorna inom sitt område. Han samlade in alla dessa texter, förstörde dem och ersatte dem med de fyra kanoniska evangelisterna. Diatessaron, eller en text som liknade denna, lär ha använts av nazarenerna. Kyrkohistorikern Eusebius skrev att Tatianus hade komponerat ett slags ”koppling eller sammanställning, jag vet inte hur”, av evangelierna.

När jag började undersöka Diatessaron såg jag genast att den verkligen innehåller material från alla fyra evangelierna, och att den löpande texten bildas av många mindre och större fragment från de olika evangelierna. Resultatet är en mer flytande berättelse och en mer logisk händelsekedja än i Bibeln. Med tanke på att jag redan visste att de tre första evangelierna till stora delar är sammansatta av kopior av samma textavsnitt hade jag ju förstått att det någon gång måste ha funnits ett original där varje berättelse bara förekom i ett exemplar, nu verkade jag faktiskt ha detta original framför mig.

Men det är inte möjligt att veta med säkerhet hur texten har sett ut från början. Den har tydligen varit utsatt för ingrepp av senare tiders kristna, ett av de bevarade fragmenten kommer till och med från Vatikanen. Avslutningen i både denna kopia och den arabiska texten visar att man gjort en anpassning för att visa att texten har skapats av Tatianus, helt i enligt den kristna historieskrivningen.

SUBSCRIPTIONS

I. IN BORGIAN MS

Here endeth the Gospel which Tatianus compiled and named Diatessaron, i.e., The Fourfold, a compilation from the four Gospels of the holy Apostles, the excellent Evangelists (peace be upon them). It was translated by the excellent and learned priest, Abu'l Faraj 'Abdulla ibn-at-Tayyib (may God grant him favour), from Syriac into Arabic, from an exemplar written by 'Isa ibn-'Ali al-Motatabbib, pupil of Honain ibn-Ishak (God have mercy on them both). Amen.

2. IN VATICAN MS.

Here endeth, by the help of God, the holy Gospel that Titianus compiled from the four Gospels, which is known as Diatessaron. And praise be to God, as he is entitled to it and lord of it! And to him be the glory for ever.

Här sägs alltså att Tatianus sammanställde Diatessaron från de fyra evangelierna, men det framgår ju också klart att det inte är Tatianus själv som har skrivit slutskriften. Under tidernas lopp har numreringen av verser i Diatessaron blivit korrumperad, man kan tänka sig att det har skett en utrensning av vissa delar av texten och att verser försvunnit på det sättet. Men det som är allra mest förvånande är ändå att det finns en så stor överensstämmelse mellan Diatessaron och Bibeln, de som gjorde översättningar och avskrifter måste ha varit både skickliga och ytterst noggranna.

Om man skapar en korsreferens mellan Diatessaron och Nya Testamentet ser man till att börja med att vissa avsnitt som är unika i evangelierna naturligtvis också bara förekommer en gång i Diatessaron. Berättelser som förekommer flera gånger i Nya Testamentet finns däremot bara i en enda version i Diatessaron, dessutom är händelseförlopp som är uppdelade på olika evangelier sammanförda till ett logiskt sammanhang i Diatessaron.

Ett exempel på en händelsekedja som är uppdelad och kopierad i de tre första evangelierna är beskrivningen av Johannes döparens verksamhet samt Jesu dop och efterföljande frestelse. I Bibeln finns Jesajas profetia om Johannes i Lukasevangeliet. I Johannesevangeliet finns en förklaring av Johannes vittnesmål, medan de faktiska händelserna är dubblerade i Matteus, Markus och Lukas böcker. Markus evangelium ger en slags sammanfattning av Johannes dop och Jesu frestelse. I Diatessaron är texten om hur Johannes vittnar om Jesus, vilken återfinns i Johannesevangeliet, insprängd mellan texter som i NT finns hos både Matteus, Markus och Lukas.

Diatessaron	NT
3:37-45	Luk 3:1-6. Johannes döparen banar vägen för Jesus enligt Jesajas profetia.
3:46-4:11	Joh 1:7-8, 15, 16-28. Johannes döparens vittnesbörd.
4:2-4:35	Matt 3:3-3:12, Luk 3:1-4:13, Mark 1:2-13. Johannes i kläder av kamelhår. Jesu dop.
4:35	Joh 1:30-34. Johannes vittnar om Jesus.
4:42-5:3	Matt 4:1-11, Mark 1:12-13, Luk 4:1-13. Frestelsen på berget.

De första lärjungarna kallas efter Jesu dop och frestelse. I Matteus, Markus och Lukas evangelier räknas alla tolv upp, men där saknas Natanael som är bland de första som kallas enligt Johannesevangeliet. Därefter kommer i Diatessaron berättelsen om hur Jesus läser profetian om sig själv i Jesajarullen. I NT kommer i direkt anslutning till detta en berättelse om hur han jagas iväg från sin hemstad av de ilskna åhörarna. I Diatessaron finns denna episod mycket senare i vers 17:51, där den ingår i berättelsen om att ingen blir profet i sin egen hemstad.

Diatessaron	NT
5:4-22	Joh 1:29, 1:35-51, 2:1-11. Johannes: se guds lamm! De första lärjungarna Simon Petrus, Andreas, Filip och Nathanael kallas. Bröllopet i Kana.
5:22-39	Luk 4:14-30. Jesus läser profetian i Jesajarullen. Han jagas iväg, vilket finns i 17:36-51 i Diatessaron.
5:42-5:44	Matt 4:17-22. De första lärjungarna Simon Petrus, Andreas, Jakob och Johannes kallas från sitt fiske.
5:44-6:4	Luk 5:1-11. Fiskarfänget. (And when the multitude…)

I avslutningen av Diatessaron beskrivs olika tillfällen när den uppståndne visar sig för lärjungarna. I Bibeln är dessa texter utspridda i alla fyra evangelierna.

Diatessaron	NT
53:32-59	Luk 24:13-25. Den uppståndne visar sig på vägen till Emmaus.
54:1-48	Joh 20:19-31. Den uppståndne visar sig. Tomas tvivlar. Slutord.
55:1-5	Matt 28:16-20. Jesus sänder ut sina lärjungar.
55:6-9	Mark 16:15-20. Den uppståndne visar sig för de 11. Ett utsändningstal.
55:12	Luk 24:49-53. Uppmaning att vänta i Jerusalem. Himmelsfärden.
55:16	Mark 16:20. Men de gick ut och predikade överallt.
55:17	Joh 21:25. Avslutning.

Det här kan kanske ge en aning om hur Diatessaron förhåller sig till de kanoniska evangelierna. I tabellen nedan finns en mer uttömmande jämförelse mellan Diatessaron och de fyra evangelierna. Att Tatianus skulle ha kunna utgå från fyra texter i Nya Testamentet och komma fram till den mycket mer sammanhängande och logiska berättelsen i Diatessaron är som jag ser det helt omöjligt. Arbetet måste ha gjorts i den andra riktningen, från en enda och logiskt sammanhängande text i Diatessaron till de fragmentariska och i vissa fall dubblerade texterna i de fyra evangelierna.

Diatessaron	NT
1:1-5	Joh 1:1-5. Inledningen till Johannesevangeliet
1:6-1:81	Luk 1:5-2.40. Elisabeth och Maria.
2:1-8	Matt 1:18-25. Jesu födelse. Immanuel.
2:9-2:41	Luk 2:1-2:40. Augustus förordning om skattskrivningen. Jesu födelse i Betlehem. Hos Symeon och Anna i templet.
3:2-23	Matt 2:1-23. Magerna/stjärntydarna kommer från öst. Flykten till Egypten. Återvändandet.
3:24-36	Luk 2:40-50. Pojken växte till i styrka och vishet. Besöket i templet vid 12 års ålder.
3:37-45	Luk 3:1-6. Johannes döparen
3:46-4:11	Joh 1:7-8, 15, 16-28. Johannes döparen
4:2-4:35	Matt 3:3-3:12, Luk 3:1-4:13, Mark 1:2-13. Johannes i kläder av kamelhår. Jesu dop.
4:35	Joh 1:30-34. Johannes vittnar om Jesus.
4:42-5:3	Matt 4:1-11, Mark 1:12-13, Luk 4:1-13. Frestelsen på berget.
5:4-22.	Joh 1:29, 1:35-51, 2:1-11. Johannes: se guds lamm! De första lärjungarna Simon Petrus, Andreas, Filip och Nathanael kallas. Bröllopet i Kana.
5:22-39	Luk 4:14-30. Jesus läser profetian i Jesajarullen.
-	Matt 10:1-4. Mark 3:13-19. Luk 6:12-16. De 12 första lärjungarna. Ingen Natanael.
5:42-5:44	Matt 4:17-22. De första lärjungarna Simon Petrus, Andreas, Jakob och Johannes kallas från sitt fiske.
5:44-6:4	Luk 5:1-11. Fiskarfänget. (And when the multitude…)
6:5-20	Joh 3:22-4:3. Johannes döparens sista vittnesbörd.
6:23	Matt 14:3, Mark 16:5. Herodes fängslar Johannes för det han sagt om Herodias.
6:25-28	Joh 4:46-53. En ämbetsmans son botas.
6:36-39	Matt 4:13-4:16. Jesajas profetia: Sebulons land och Naftalis land ner mot sjön, på andra sidan Jordan, hedningarnas Galileen
6:40	Mark 1:21-1:28, Luk 4:31. En man med en oren ande botas i Kafernaums synagoga
6:46	Matt 9:9. Matteus kallas.
6:47	Matt 8:14-17, Mark 1:29-34, Luk 4:38-41. Simons svärmor botas. Man har fördelat sensmoralen på fler ställen.
7:1-8	Mark 1:35-1:39. Luk 4:42-43. På en enslig plats. Mark mer fullständig än Luk.
7:9	Mark 2:14 Levi, Alfaios son kallas.
7:11-24	Mark 2:1-12. Luk 5:17-26. Tag din säng och gå.
7:25	Mark 2:13-17, Luk 5:27-32. Tullindrivaren Levi kallas.
7:30	Matt 9:14, Mark 2:18. Luk 5:33. Bröllopsgästerna fastar inte.
7:30	Matt 9:17. Mark 2:22, Luk 5:37. Liknelsen om vinsäckarna.
7:37	Matt 12:1-8, Mark 2:23-28, Luk 6:1-5. Lärjungarna plockar ax på sabbaten.
7:47-8:1	Matt 12:9-14, Mark 3:1-6, Luk 6:6-11. Mannen med en förtvinad hand. Fariséerna planerar att röja Jesus ur vägen.
8:3-8.	Matt 12:15-21. Jesajas profetia om Guds utvalde tjänare.
8:9-17	Mark 3:7-2:12. Luk 6:17-19 (på slätten). Folkmassan på stranden.
8:18	Matt 10:1-4, Mark 3:13-19, Luk 6:12-16. De tolv utses.
8:26-35, 40-57, 9:39.	Matt 5.1-6:16. Bergspredikan. Ni är jordens salt. Sätt inte era ljus under skäppan. Jesus och lagen. Om fasta etc.
8:37-39	Luk 6:20-6:26. Saligprisningar och verop. OBS: Detta är en del av Bergspredikan i Diatessaron.
8:40 - 11:3.	Matt 6:19-8:1. Mark 4:21, Luk 11:33. Jordens salt. Jesus och lagen. Skatter i himlen. Kroppens lampa är ögat. Gud och mammon. Gör er inga bekymmer. Döm inte. Flisan och bjälken i ögat. Pärlor åt svin. Gå in genom den trånga porten. Falska profeter. Huset på berggrunden och huset på sanden.
11:4-8	Matt 8:5-13. En officers tjänare botas.
11:38-12:5	Matt 8:28-34, Mark 5:1-17, Luk 8:26-37. Den besatte och svinhjorden.
44:11-22	Joh 13:1-17. Jesus tvättar lärjungarnas fötter.
44:34-45:9	Matt 26:17, Joh 13:18-13:30. Påskmåltiden förbereds. Den sista måltiden.
45:10-14	Matt 26:26, Luk 22:19. Tag och ät, detta är min kropp.
45:14	Joh 7:34, 13:31-35. 15:11-17. Ett nytt bud. Dit jag går kan ni inte komma.
45:23(?)-46:9	Joh 14:2, 15:26 Avskedstalet. Hjälparen och Sanningens ande. Världens härskare = the Archon of the world.
46:12	Luk 22:35-38. Sälj din mantel och köp ett svärd. Han räknades till de laglösa.
46:17-47:18	Joh 15:1-16:33. Liknelsen om vinstocken. Älska varandra. Liknelsen om kvinnan som föder.
47:19-4	Joh 17:1-26. Förhärliga din son så att sonen kan förhärliga dig. Jesu förbön.
48:1-21	Matt 26:36, Mark 14:32, Luk 22:39. Jesus i Getsemane.
48:22-49:17	Matt 26:47-75, Mark 14:43-72, Luk 22:47-62, Joh 18:1-27. Jesus fängslas. Petrus förnekelse.
49:19-39.	Matt 26:59, Mark 14:55, Översteprästerna försöker få Jesus fälld på falska vittnesmål.
49:43-51:4.	Joh 18:28-19:15. Jesus inför Pilatus
49:43-50:3.	Matt 27:1, Mark 15:1, Luk 23:1. Jesus inför Pilatus
50:3-9.	Luk 23:6-12. Jesus inför Herodes.
50:14	Matt 27:19. Pilatus hustru och hennes dröm
50:20->	Matt 27:5, Mark 15:6, Luk 23:13, Joh 18:40. Barabbas friges.
50:24.	Mark 15:17, Joh 19:2-5. Den purpurröda manteln och kronan.
51:7-14.	Matt 27:3-8. Judas lämnar tillbaka pengarna och hänger sig. Man köper en bit mark som begravningsplats för främlingar för pengarna.
51:30	Joh 19:19. De satte enligt Diatessaron upp en tavla ovanför korset med texten “Nazarenen Jesus, judarnas kung”. I Bibeln står det ”Jesus från Nasaret, judarnas konung”.
53:32-59	Luk 24:13-25. Den uppståndne visar sig på vägen till Emmaus.
54:1-48	Joh 20:19-31. Den uppståndne visar sig. Tomas tvivlar. Slutord.
55:1-5	Matt 28:16-20. Jesus sänder ut sina lärjungar.
55:6-9	Mark 16:15-20. Den uppståndne visar sig för de 11. Ett utsändningstal.
55:12	Luk 24:49-53. Uppmaning att vänta i Jerusalem. Himmelsfärden.
55:16	Mark 16:20. Men de gick ut och predikade överallt.
55:17	Joh 21:25. Avlutning.

Den löpande och logiska berättelsen i Diatessaron har alltså delats upp på fyra olika evangelier. Vissa textavsnitt, som till exempel berättelsen om Johannes döparen, finns i identiska versioner i flera evangelier. Andra avsnitt, som till exempel berättelsen om den sista måltiden och de olika tillfällen när den uppståndne visade sig för lärjungarna, har styckats upp och fördelats på de olika evangelierna.

Den invigde hierofanten

I de tidigaste avbildningarna framställdes Jesus som en hierofant som svängde sitt magiska spö. I de romerska katakomberna finns sådana motiv i samband med Jesus uppväckande av den döde Lasarus, hans förvandling av vatten till vin och vid undren med bröd och fiskar.[77] I NT utför Jesus många magiska mirakler, men han har inte något trollspö. I Diatessaron får Jesus precis som i NT en purpurröd mantel och en krona innan korsfästningen, men här får han också ett spö i handen. I Bibel 2000 är detta spö översatt till att vara en käpp i Matteusevangeliet medan det saknas helt och hållet i Johannesevangeliet.

Then the footsoldiers of the judge took Jesus, and went into the praetorium, and gathered unto him all of the footsoldiers. And they stripped him, and put on him a scarlet cloak. And they clothed him in garments of purple, and plaited a crown of thorns, and placed it on his head, and a reed in his right hand; and while they mocked at him and laughed, they fell down on their knees before him, and bowed down to him, and said, Hail, King of the Jews! And they spat in his face, and took the reed from his hand, and struck him on his head, and smote his cheeks. And Pilate went forth without again, and said unto the Jews, I bring him forth to you, that ye may know that I do not find, in examining him, even one crime. And Jesus went forth without, wearing the crown of thorns and the purple garments. Pilate said unto them, Behold, the man! (Diatessaron 50:24)

Soldaterna hånar Jesus
Då förde ståthållarens soldater Jesus till residenset och samlade hela vaktstyrkan omkring honom. De tog av honom kläderna och hängde på honom en röd soldatkappa och vred ihop en krans av törne och satte den på hans huvud och stack en käpp i högra handen på honom. Sedan föll de på knä för honom och hånade honom och sade: ”Leve judarnas konung.” De spottade på honom och tog käppen och slog honom i huvudet. Och när de hade hånat honom tog de av honom kappan och satte på honom hans egna kläder och förde bort honom för att korsfästa honom. (Matt 27:27‑31)

Och soldaterna vred ihop en krans av törne och satte på hans huvud, och de hängde på honom en purpurröd mantel. De gick fram till honom och sade: ”Var hälsad, judarnas konung”, och de gav honom örfilar. Sedan gick Pilatus ut igen och sade till judarna: ”Jag för ut honom till er för att ni skall förstå att jag inte finner honom skyldig till något.” Jesus kom ut, med törnekransen och den purpurröda manteln, och Pilatus sade: ”Här är mannen.” (Joh 19:2-5)

I Diatessaron är alltså bilden av Jesus som den invigde i mysteriet fullständig. Han blir invigd av soldater, han får samma dräkt som användes i mithrasmysteriet och han får samma trollspö som Hermes använde i de grekiska mysterierna för att vägleda de avlidnas själar in och ur den fysiska inkarnationen. Orfeus avbildades med ett spö i handen, och Aion/Phanes som dyrkades i mithrasmysteriet och av orfikerna hade också en stav i handen.

Att Pilatus säger ”ecce homo”, eller ”här är mannen” som det står i den svenska översättningen (Johannes 19:5) när han får se Jesus iklädd den dräkt som Fadern bar i mithrasmysteriet, låg säkert till grund för uppfattningen att Pilatus egentligen själv var en invigd ”kristen”.

Gnostikernas makter

I Diatessaron används ordet “Paraclete” för det som översätts till ”hjälpare” i Johannes 16:14. Enligt Catholic Encyclopedia uppträder detta grekiska ord enbart i Johannesevangeliet, och det har översatts med ord som försvarare, medlare, lärare, hjälpare och tröstare. Ordet paraklet är alltså ursprungligen grekiskt och det har en gnostisk anknytning. I aposteln Paulus bön som fanns bland fynden från Nag Hammadi nämns till exempel sanningens Paraklet.

... your light, give me your mercy! My Redeemer, redeem me, for I am yours; the one who has come forth from you. You are my mind; bring me forth! You are my treasure house; open for me! You are my fullness; take me to you! You are (my) repose; give me the perfect thing that cannot be grasped!

I invoke you, the one who is and who pre-existed in the name which is exalted above every name, through Jesus Christ, the Lord of Lords, the King of the ages; give me your gifts, of which you do not repent, through the Son of Man, the Spirit, the Paraclete of truth. Give me authority when I ask you; give healing for my body when I ask you through the Evangelist, and redeem my eternal light soul and my spirit. And the First-born of the Pleroma of grace -- reveal him to my mind!

Grant what no angel eye has seen and no archon ear (has) heard, and what has not entered into the human heart which came to be angelic and (modelled) after the image of the psychic God when it was formed in the beginning, since I have faith and hope. And place upon me your beloved, elect, and blessed greatness, the First-born, the First-begotten, and the wonderful mystery of your house; for yours is the power and the glory and the praise and the greatness for ever and ever. Amen.[78]

I bönen ovan finns också ordet ”archon”, vilket är en klart gnostisk företeelse. En arkont är en härskare över en av de sju sfärer eller nivåer som universum ansågs vara uppbyggt av. Ursprunget till denna världsbild fanns i Sumer, men så småningom kom de sju nivåerna att ersättas av de vid den tiden kända sju himlakropparna i solsystemet (fem planeter samt solen och månen). Gnostikerna såg själens uppstigande genom dessa sju nivåer till den ursprungliga helheten eller ljuset som målet för frälsningsverket. Den gud som beskrivs i Gamla Testamentet ansågs av gnostikerna vara härskaren av en av dessa undernivåer. I Diatessaron talas det om ”The Archon of the world” vilket alltså är ett gnostiskt uttryck.

Now I will not speak with you much: the Archon of the world will come, and he will have nothing in me: but that the world may know that I love my Father, and as my Father charged me, so I do. (Diatessaron 46:9)

I NT har uttrycket ”the Archon of the world” översatts med ”världens härskare”.

Jag säger inte mycket mer till er, ty nu kommer världens härskare. Han har ingen makt över mig. Men världen måste få veta att jag älskar Fadern och gör som Fadern har befallt mig. Kom, låt oss gå härifrån. (Joh 14:30-31)

Ordet ”archon” finns endast i Johannesevangeliet som också innehåller andra gnostiska teman, som till exempel begreppet ”Logos” eller ”Ordet” i Johannesevangeliets inledning. Gnostikern Basilides lärde enligt vad Irenaeus förmedlar ut att Nous (sinne) var den förstfödda från den ursprungliga eller ofödda Fadern. Från Nous föddes Logos (Förnuft), från Logos Phronesis (Klokhet), från Phronesis, Sophia (Visdom) och Dynamis (Styrka). Från Phronesis och Dynamis föddes så Dygder, Makter och Ärkeänglar.

De kristna fördömde och undertryckte gnostikerna, men i kärnan av ett av de kristna evangelierna finns alltså den gnostiska uppfattningen om krafter som parakleter och arkonter.

Nazarenen Jesus

I Diatessaron benämns Jesus ”Jesus the Nazarene” på många ställen. I Bibeln har det förhållande att Jesus var medlem i nasaréernas sekt i stället förvandlats till att han var från staden Nasaret, förutom i Matt 2:23 och på ett par ställen i Apostlagärningarna. Detta återspeglas också i texten på den skylt som man sätter upp på Jesu kors. I Matt 27:37 står det ”Detta är Jesus, judarnas konung” på skylten medan det står ”Jesus från Nasaret, judarnas konung” enligt Johannes evangelium. Enligt Diatessaron stod det ”THIS IS JESUS THE NAZARENE THE NAZARENE, THE KING OF THE Jews”. Här är han alltså en nasaré, en medlem av en judisk sekt. Det var nödvändigt att han var en nasaré, eftersom det hade förutsagts i Jesajarullen att han skulle vara det. I den romersk-katolska latinska Bibeln Vulgata står det ”Jesus Nazarenus” på de ställen som sedan har översatts till ”Jesus från Nasaret” i Bibel 2000.

Bergspredikan

I Diatessaron 8:26-39 finns det som kallas Bergspredikan i NT. Denna predikan ingår i ett större textavsnitt som återfinns i Matteusevangeliet. En variant finns också i Lukasevangeliet 6:20-26. Texten är tydligen ett slags kombinerad välsignelse- och klagosång i sin ursprungliga form, men veropen har bara förts vidare i Lukasevangeliet.

Matteus evangelium

Lukas evangelium

Han började undervisa dem och sade:

”Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.

Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade.

Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet.

Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade.

Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet.

Saliga de renhjärtade, de skall se Gud.

Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner.

Saliga de som förföljs för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket.

Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på allt sätt förtalar er för min skull.

Gläd er och jubla, er lön blir stor i himlen. På samma sätt förföljdes ju profeterna före er tid. (Matt 5:2-12)

Han lyfte blicken, såg på sina lärjungar och sade:

”Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike.

Saliga ni som hungrar nu, ni skall få äta er mätta.

Saliga ni som gråter nu, ni skall få skratta.

Saliga är ni när man för Människosonens skull hatar er och stöter bort er och smädar er och gör ert namn avskytt.

Gläd er på den dagen och dansa av fröjd, ty er lön blir stor i himlen. På samma sätt gjorde ju deras fäder med profeterna.

Men ve er som är rika, ni har fått ut er glädje.

Ve er som är mätta nu, ni skall få hungra.
Ve er som skrattar nu, ni skall få sörja och gråta.

Ve er när alla berömmer er. På samma sätt gjorde ju deras fäder med de falska profeterna. (Luk 6:20-26)

I Diatessaron finns däremot både välsignelserna och veropen (förbannelserna) i ett enda sammanhang. Här ser man också att uttryck som de ödmjuka, de fattiga, de rättfärdiga hämtades från de judiska jahads texter, precis samma uttryck som i Bergspredikan finns ju i Dödahavsrullarna från Qumran. Saligprisningar och verop finns till exempel i 4Q525 och välsignelser och förbannelser nämns i 4Q397-399.

26 Then he lifted up his eyes unto them, and opened his mouth, and taught them, and said, Blessed are the poor in spirit: for the kingdom of heaven is theirs.

28 Blessed are the sorrowful: for they shall be comforted.

29 Blessed are the humble: for they shall inherit the earth.

30 Blessed are they that hunger and thirst after righteousness: for they shall be satisfied.

31 Blessed are the merciful: for on them shall be mercy.

32 Blessed are the pure in their hearts: for they shall see God.

33 Blessed are the peacemakers: for they shall be called the sons of God.

34 Blessed are they that were persecuted for righteousness' sake: for the kingdom of heaven is theirs.

35 Blessed are ye when men shall hate you, and separate you from them, and persecute you, and reproach you, and shall speak against you with all evil talk, for my sake, falsely. Then rejoice and be glad, for your reward is great in heaven: for so persecuted they the prophets before you.

37 But woe unto you rich! for ye hive received your consolation.

38 Woe unto you that are satisfied! ye shall hunger.

Woe unto you that laugh now! ye shall weep and be sad.

39 Woe unto you when men praise you! for so did their fathers use to do to the false prophets. (Diatessaron 8:26-39)

Inledningen med saligprisningar stämmer alltså helt mellan Diatessaron och Matteusevangeliet, medan avslutningen med verop enbart finns i Lukasevangeliet. Det verkar ju inte troligt att den som satte samman Diatessaron skapade sin version genom att sätta samman en del från Matteus och en del från Lukas, snarare verkar det som om man skapade en ny variant av saligprisningarna till Lukasevangeliet men använde den autentiska avslutningen som i stället fick utgå i Matteusevangeliet.

Avslutningen

En annan variant av detta fenomen, där en enda text i Diatessaron har delats upp på flera ställen i NT, finns i slutet av berättelsen om Jesus. Berättelsen finns i 55:1-12 i Diatessaron. Delar av denna text finns som avslutning i Matteus, Markus, Lukas och Johannes evangelier. Visst kan man tänka sig att Diatessaron har satts samman från dessa källor, men när man ser texten i ett sammanhang verkar det mycket troligare att den har varit i ett stycke från början och sedan delats upp i de olika evangelierna. Hänvisningarna till verser i evangelierna i nedanstående utdrag från Diatessaron är mina egna

55 1 But the eleven disciples went into Galilee, to the mountain s where Jesus had 2 appointed them. And when they saw him, they worshipped him: but there were of 3 them who doubted. And while they sat there he appeared to them again, and upbraided them for their lack of faith and the hardness of their hearts, those that saw him when he was risen, and believed not. 4 Then said Jesus unto them, I have been given all authority in heaven 5 and earth; and as my Father hath sent me, so I also send you. (Matt 28:16-20) Go now into 6 all the world, and preach my gospel in all the creation; and teach all the peoples, and 7 baptize them in the name of the Father and the Son and the Holy Spirit; and teach them to keep all whatsoever I commanded you: and lo, I am with you all the days, unto 8 the end of the world. For whosoever believeth and is baptized shall be saved; but 9 whosoever believeth not shall be rejected. And the signs which shall attend those that believe in me are these: that they shall cast out devils in my name; and they shall speak with new tongues; and they shall take up serpents, and if they drink deadly poison, it shall not injure them; and they shall lay their hands on the diseased, and they shall be healed. (Mark 16:15-18) But ye, abide in the city of Jerusalem, until ye be clothed with power from on high. 12 And our Lord Jesus, after speaking to them, took them out to Bethany: and he lifted up his hands, and blessed them. And while he blessed them, he was separated from them, and ascended into heaven, and sat down at the right hand of God. And they worshipped him, and returned to Jerusalem with great joy: and at all times they were in the temple, praising and blessing God. (Luk 24:49-53) Amen. 16 And from thence they went forth, and preached in every place; and our Lord helped them, and confirmed their sayings by the signs which they did. (Mark 6:20) 17 And here are also many other things which Jesus did, which if they were written every one of them, not even the world, according to my opinion, would contain the books which should be written. (Joh 21:25) [Diatessaron 55:1-17. (Hänvisningarna till NT är mina egna.)]

Det här är alltså ett exempel på ett förfarande där en enda sammanhållen text har delats upp på flera olika ställen i evangelierna. En annan variant är att samma text återfinns i identiska kopior i två eller fler evangelier. Ett tredje fall som också förekommer på många ställen är att en viss text bara finns i ett evangelium, men att de stycken som kommer före och efter i Diatessaron finns i något av de andra evangelierna. När det gäller texter som är rena kopior finns det många exempel på detta i de tre första evangelierna. Ordagranna kopior är däremot sällsynta mellan Johannesevangeliet och de andra tre evangelierna.

Markus evangelium verkar vid första påseendet vara en kopia av Matteus och Lukas evangelier. Men det finns dock ett par texter som är unika för Markus, till exempel berättelsen om hur Jesus driver ut en oren ande ur en man i Markus 1:23-27 och utsändningstalet i Mark 16 där det utlovas att de som tror skall kunna driva ut demoner, tala nya tungomål, dricka dödligt gift och annat. Varje evangelium har fått en del eget material för att ge sken av att de är unika. Matteus har bland annat berättelsen om de österländska stjärntydarna och flykten till Egypten, Lukas innehåller beskrivningen av Marias och Elisabets upplevelser före födelsen av respektive son. Johannes evangelium innehåller en mängd eget material som inte återfinns i de andra evangelierna, till exempel beskrivningen av Logos i inledningen, berättelsen om bröllopet i Kana samt beskrivningen av Jesus som livets bröd och uppmaningen att äta hans kött och blod i kapitel sex.

Nattvarden

Texten i den ursprungliga versionen av berättelsen om Jesus, som vi kan få en uppfattning om genom Diatessaron, har alltså delats upp i fyra olika evangelier. En tydlig illustration till förfarandet kan man få genom berättelsen om instiftandet av nattvarden som numera är uppdelad på alla de fyra kanoniska evangelierna. Hänvisningarna till verser i evangelierna i nedanstående utdrag från Diatessaron är även här mina egna

Judas the betrayer answered and said, Can it be I, my 9 Master? Jesus said unto him, Thou hast said. (Matt 26:25) And Judas took the bread straightway, and went forth without: and it was still night. 10 And Jesus said, Now is the Son of man being glorified, and God is being glorified in him; and if God is glorified in him, God also will glorify him in him, and straightway will glorify him. (Joh 13:28-30) 12 And while they were eating, Jesus took bread, and blessed, and divided; and he gave to his disciples, and said unto them, Take and eat; this is my body. And he took a cup, and gave thanks, and blessed, and gave them, and said, Take 14, and drink of it, all of you. And they drank of it, all of them. And he said unto them, This is my blood, the new covenant, that is shed for many for the forgiveness of sins. I say unto you, I shall not drink henceforth of this, the juice of the vine, until the day in which I drink with you new wine in the kingdom of God. (Matt 26:26-29) And thus do ye in remembrance of me. (Luk 22:19) And Jesus said unto Simon, Simon, behold, Satan asketh that he may sift you like wheat: but I entreat for thee, that thou lose not thy faith: and do thou, at some time, turn and strengthen thy brethren. (Luk 22:31) My children, another little while am I with you. And ye shall seek me: and as I said unto the Jews, Whither I go, ye cannot come; I say unto you now also. A new commandment I give you, that ye may love one another; and as I have loved you, so shall ye also love one another. By this shall every man know that ye are my disciples. if ye have love one to another. Simon Cephas said unto him, Our Lord, whither goest thou? Jesus answered and said unto him, Whither I go, thou canst not now follow me; but later thou shall come. (Joh 13:33-35) 23 Then said Jesus unto them, Ye all shall desert me this night: it is written, I will smite the shepherd, and the sheep of the flock shall be scattered. But after my rising, I shall go before you into Galilee. Simon Cephas answered and said unto him, My Lord, if every man desert thee, I shall at no time desert thee. (Matt 26:31-33) I am with thee ready for imprisonment and for death. And my life will I give up for thee. (Joh 13:37) Jesus said unto him, Wilt thou give up thy life for me? Verily, verily, I say unto thee, Thou shall to-day, during this night, before the cock crow twice, three times deny me, that thou knowest me not. (Matt 26:33-34, Joh 13:38) But Cephas said the more, Even if it lead to death with thee, I shall not deny thee, my Lord. And in like manner said all the disciples also. (Matt 26:34-35) Then Jesus said unto them, Let not your hearts be troubled: believe in God, and believe in me. The stations in my Father's house are many, else I should have told you. I go to prepare for you a place. (Joh 14:1-2) [Diatessaron 45:8-14. (Hänvisningarna till NT är mina egna.)]

Det finns ingen logisk förklaring till att denna viktiga berättelse först skulle ha delats upp på det här sättet i fyra olika evangelier för att sedan sammanföras av någon som skapade Diatessaron. Det enda möjliga är den omvända ordningen, först fanns det en sammanhängande berättelse och sedan delades den upp för att ge material till fyra olika evangelier. Arbetssättet visar ingen som helst vördnad för texten i sig, de som gjorde arbetet såg till exempel inte texten om Jesu instiftande av nattvarden som helig på något sätt.

De kristna makthavarna måste naturligtvis ha vetat sanningen om evangeliernas tillkomst. Varför skulle man annars ha samlat in och förstört alla exemplar av Diatessaron som man kunde få tag på? Fram till 400-talet hade Diatessaron varit det enda evangeliet i den syriska kyrkan men när man skapat den syriska bibeln Peshitta påstods Diatessaron vara kättersk och samlades in och förstördes. Men tydligen innehåller Peshitta på originalspråket många vändningar som kommer från Diatessaron.

Den romerska spegelbilden av jahad/chrestiani

Det är uppenbart att det nya kristna evangeliet skapades som en förvänd spegelbild av jahads (chrestianis) rörelse i Palestina. Det som beskrivs i evangeliet har sin förebild i den messianska rörelsen i Palestina, men det beskrivs i ett helt annat ljus i det romerska evangeliet. Jahad, som romarna kallade chrestiani, var en rörelse som hade sin tyngdpunkt i lydnaden inför Mose lag och som strävade efter att avskilja sig från alla som inte åtlydde denna lag till punkt och pricka. Att vara rättfärdig var enligt jahad att lyda Mose lag in i minsta detalj, och ett av deras största mål var att genomdriva det förbud mot att betala skatt till något annat än templet i Jerusalem som härstammade från mackabéernas religiösa texter.

Men enligt det nya romerska evangeliet var Messias inte bara en militant ivrare för Mose lag, man påstod också att han hade umgåtts med orena kvinnor, syndare och romerska skatteindrivare (publikaner). Messias hade tillhört de krigiska chrestiani, men hade också uppmanat de sina att förlåta sina fiender och att vända andra kinden till. Precis samma organisation som enligt Dödahavsrullarna fanns i jahad, med ett innersta råd med tolv medlemmar (lärjungar), tre pelare eller lärare samt en överstepräst som är Mästare i församlingens verksamhet, beskrivs också i det kristna evangeliet. Jesus är Mästaren som leder en grupp av tolv med hjälp av de tre pelarna Petrus, Jakob och Johannes. Men i evangeliet är församlingens yttersta mål inte att upprätta ett teokratiskt rike vilande på den mosaiska lagen, utan att sprida en religion som vilar på den ovillkorliga tron på att judarnas utlovade Messias hade varit en historisk person som en gång för alla hade uppfyllt alla profetior under Pontius Pilatus tid som ståthållare i Judéen och att han hade lyft bort det religiöst motiverade förbudet mot att umgås med romarna. Målet med det nya evangeliet var att få ett slut på de eviga judiska upproren som skulle bereda vägen för Messias. Om det kunde bevisas att han redan för längesedan hade kommit och uppfyllt alla profetior skulle väl de judiska upprorsmännen lugna ner sig.

Messias

I Nya Testamentet finns två olika Messias. Dels är det den Messias som sattes samman utifrån ”profetiorna” i Jesajarullen. Jesajas beskrivningar av denna Messias används som profetior som den judiske Jesus uppfyller genom att till exempel födas av en jungfru och dö för våra synder. Den Messias som beskrivs i Jesajarullen fick man alltså automatiskt med sig in i den romerska kristendomen eftersom man använde de messianska jahads/chrestianis agitation och texter i det nya evangeliet från Rom. Men den Jesus som romarna förde fram var inte bara den Messias som beskrivs i Jesajarullen och i Enoks bok, han var också en historisk person som hade fötts under Herodes den stores regering och korsfästs under Pontius Pilatus tid som ståthållare i Judéen och som hade uppfyllt alla profetior i Jesajas bok. Denna historiska person uppfanns genom att man använde de delar av Tiberius Alexanders (Josephus) historia i Antiquities och War som handlar om tiden från Herodes den stores sista tid och fram till och med det judiska kriget för att skapa ett historiskt ramverk för den inkarnerade Messias liv.

Man gör visserligen ett litet misstag när man skriver berättelsen om hans mirakulösa födelse, den sägs nämligen ha skett under Herodes den stores regeringstid och samtidigt som Quirinius skattskrivning. Herodes den store dog år 4 fvt medan skattskrivningen skedde år 6 vt, det skiljer alltså tio år mellan dessa händelser som framställs som om de skedde samtidigt i evangeliet. Anledningen till detta misstag var antagligen att man ville förlägga Jesu födelse till det uppror som bröt ut i samband med Herodes död, och att man i hastigheten fick för sig att upproret i samband med Quirinius skattskrivning var samma uppror.

Det är lätt att se att de romerska myndigheterna använde de judiska profetiorna som till exempel Jesajas bok och Tiberius Alexanders (Josephus) historia för att skapa de historiska detaljerna i evangeliet, alla händelser som man hänger upp Jesu liv på beskrivs där. Man börjar berättelsen strax före Herodes död, det kommer tre vise män till Herodes och säger att de har fått veta att det skall födas en ny kung i Judéen. Herodes dödar därför alla spädbarn, men Josef tar sin familj och flyr till Egypten och vågar inte återvända hem förrän Herodes är död och Archelaus blir kung. Flykten till Egypten skedde eftersom profetians ord ”från Egypten har jag kallat min son” skulle uppfyllas (Matt 2:13-15 och Hos 11:1). I nästa steg är Herodes Antipas kung och kallas bara för Herodes. Det komplicerade förhållandet att landet delades upp mellan Herodes den stores arvingar, och att Archelaus och Herodes Antipas var lydkungar under samma tid fram till Archelaus förvisning, tog man inte med i evangeliet. Herodes låter i alla fall avrätta Johannes döparen precis som det berättas i Tiberius Alexanders historia, och i nästa scen är man framme vid upproret mot Pontius Pilatus. Här blir det romerska evangeliets Messias korsfäst, precis som många av de ledande männen inom den judiska upprorsrörelsen jahad.

Orsaken till att Hadrianus skapade evangeliet någon gång efter sitt trontillträde år 117 vt var att han ville föra fram budskapet om att den Messias som de judiska religiösa ivrarna kämpade för att bereda vägen för redan hade kommit. Judarna väntade på en kommande Messias som skulle visa sig vid det sista apokalyptiska kriget, deras övertygelse var så stark att de aldrig skulle ge sig förrän profetian gick i uppfyllelse och de gjorde allt för att skynda på detta stora slutkrig. Det enda som den romerske kejsaren kunde komma på som skulle kunna lugna dem vore om man kunde bevisa att Messias redan hade fötts och dött. Därför skapades den Jesus som vi ser i evangeliet, som egentligen hade varit en fredsfurste och som bär alla de egenskaper som den judiska messianska rörelsen förknippade med Messias. Evangeliets Jesus är helt enkelt den som uppfyller alla de profetior som judarna förväntade sig att den kommande Messias skulle uppfylla.

Stjärnprofetian

Två av de profetior som jahad enligt texterna från Qumran såg som centrala i förväntningarna på Messias var profetian om spiran från Juda hus i 1 Mos 49:10 och den s.k. stjärnprofetian i 4 Mos 24:17-19 (s 229). Jesus får uppfylla dessa profetior när han föds i Juda och en stjärna går upp på himlen i samband med hans födelse.

När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem och frågade: "Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom." När kung Herodes hörde detta blev han oroad, och hela Jerusalem med honom. Han samlade alla folkets överstepräster och skriftlärda och frågade dem var Messias skulle födas. De svarade: "I Betlehem i Judeen, ty det står skrivet hos profeten: Du Betlehem i Juda land är ingalunda ringast bland hövdingar i Juda, ty från dig skall det komma en hövding, en herde för mitt folk Israel." (Matt 2:1-6)

Det eviga Gudsriket

I Diatessaron kan man nog säga att huvudbudskapet i Jesu predikningar handlar om det kommande himmelska kungariket, ”the kingdom of heaven". Detta kallas bara ”riket” i Bibel 2000.

Han vandrade omkring i hela Galileen och undervisade i synagogorna, förkunnade budskapet om riket och botade alla slags sjukdomar och krämpor bland folket. (Matt 4:23)

Väntan på, och kampen för, detta rike var kärnan i jahads/sicariernas filosofi. Redan på sidan 229 citerade jag skrivningen om det eviga gudsriket i 4Q246 från Qumran men den är värd att återupprepa med tanke på vilka stora effekter dessa idéer har haft genom tiderna.

Ursprunget till denna tro på en prästkung som skulle föregås av ett stort krig och regera i ett evigt judiskt rike med centrum i Jerusalem kom förstås från den mackabeiska nationalistiska propagandan som numera finns i Tanak/GT. Hela denna historia siktade ju fram mot kriget mot seleukiderna och etableringen av det judiska riket som man lät profeter från Jakob, Moses och fram till Daniel uttala. Tyvärr glömde man så småningom bort att alla dessa profetior hade uppfyllts i och med mackabéernas maktövertagande i Jerusalem på 160- och 150-talet av före vår tideräkning.

De fattiga och ödmjuka

Ett av det vanligaste epitetet som församlingen i texterna från Qumran använder om sig själv är de fattiga. De kristna i Palestina kallades för evjoniter efter det hebreiska ordet ’ævjonim som betyder ”de fattiga”. I Dödahavsrullarna förekommer ’ævjonim (de fattiga) på en mängd ställen tillsammans med ord som ödmjuk, förtrampad, rättfärdig och liknande termer.[80] Evjoniterna var alltså de fattiga, och det anspelas på de fattiga på olika ställen i Nya Testamentet. Bland annat sägs att Jesus som var rik blev fattig för de kristnas skull i 2 Kor 8:9.

I Jesu Bergspredikan i evangeliet beskrivs precis den livssyn som kommer fram genom texterna från Qumran, de saliga är de som håller buden i den judiska lagen. De är de fattiga, ödmjuka och rättfärdiga och de som lider och förföljs för sin tros skull och för förbundet med Gud. Lärjungarna är världens ljus, precis som medlemmarna i jahad var ljusets barn enligt deras egna texter.

BERGSPREDIKAN (kap. 5–7)
När han såg folkskarorna gick han upp på berget. Han satte sig ner, och hans lärjungar kom fram till honom. Han började undervisa dem och sade:

”Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket. Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade. Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet. Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade. Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet. Saliga de renhjärtade, de skall se Gud. Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner.

Saliga de som förföljs för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket. Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på allt sätt förtalar er för min skull. Gläd er och jubla, er lön blir stor i himlen. På samma sätt förföljdes ju profeterna före er tid. Ni är jordens salt. Men om saltet mister sin kraft, hur skall man få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas av människorna.

Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset. På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.

Jesus och lagen
Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla. Sannerligen, innan himlen och jorden förgår skall inte en enda bokstav, inte minsta prick i lagen förgå; inte förrän allt har skett.

Den som upphäver ett enda av buden, om så det allra minsta, och undervisar människorna så, han skall räknas som den minste i himmelriket. Men den som handlar och undervisar efter dem skall räknas som stor i himmelriket. Jag säger er att om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdas och fariseernas, så kommer ni inte in i himmelriket. (Matt 5:1-20)

Jesus framställs som en rättfärdig ledare inom den rörelse som arbetade för att Mose lag skulle lydas in i minsta detalj. Det som förs fram är precis det slags undervisning som lärarna i den messianska församlingen i Palestina gav till sina adepter. En sådan direkt förlaga till Nya Testamentet kan till och med finnas i Himlens och jordens Messias 4Q521.

Qumran, 4Q521

Nya Testamentet

[… Him]len och jorden skall lyda sin Messias. [… och allt s]om är däri. Han skall inte överge de heligas bud. Ni som söker Herren, vinn styrka genom att tjäna honom. Finner ni inte Herren däri, alla ni som troget väntar? Herren vårdar sig om de fromma (chassidim) och kallar de rättfärdiga (saddikim) vid namn.

Hans ande svävar över de ödmjuka, han vederkvicker de trofasta med sin kraft. De fromma (chassidim) förhärligar han på det eviga rikets tron. Han befriar de fångna, ger de blinda deras syn, skaffar upprättelse åt de för[tryckta]. För alltid vill jag vara nära [honom …], på hans nåd (chæsæd) [förtröstar jag]. [Hans] heliga god[het…] dröjer ej, … När Herren […] de härliga ting, som inte är hans verk…. Då skall han bota de sjuka, ge liv åt de döda och överbringa glädjebud till de ödmjuka. … De [hel]iga skall han leda, han skall vara [de]ras herde.[81]

Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren. (Luk 4:18-19)

Jesus svarade dem: ”Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser: att blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud. Salig är den som inte kommer på fall för min skull.” (Matt 11:4-6)

Han återger blinda deras syn, botar sjuka och uppväcker döda

Med inspiration från Jesajas profetia och Psaltaren skrev jahad bl.a. i 4Q521 ovan att Messias skulle utföra stora under. Han skulle ge blinda deras syn, bota sjuka och återuppväcka döda (s. 231). I evangeliet ger Jesus Messias bland annat två blinda synen tillbaka i Matteus 9:27-30, han botar sjuka med olika sjukdomar i Matteus 4:24 och han väcker upp änkans son i Nain från de döda i Lukas 7:11-15.

Han är deras herde

I 4Q521 från Qumran sägs det också att Messias skall leda de heliga, han skall vara deras herde. I Matteus 9:35-36 liknar Jesus människorna vid får utan herde och han fylls av medlidande med dem. I Johannes 10:11 är han den gode herden som ger sitt liv för sina får.

Ge allt till de fattiga så blir du fullkomlig

Man använde sig alltså av citat från Jesajas bok i texterna från Qumran, och författaren till det romerska evangeliet använde sig också av Jesajas profetia. Författaren till det romerska evangeliet har uppenbarligen också utgått från den messianska rörelsens texter så som de har förmedlats till oss i fynden från Qumran. Jesus uppmanar till exempel den som vill bli fullkomlig att sälja allt han har och ge åt de fattiga och sedan följa honom. Detta att ge sina tillgångar till jahad (de fattiga) var ju ett villkor för att få bli en fullkomlig Mästare i de fattigas (jahads) kyrka så som dess regler beskrivs i Församlingsregeln från grotta 1 i Qumran (s. 226), och detta beskrivs också i evangeliet.

Jesus svarade: ”Om du vill bli fullkomlig, så gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.” (Matt 19:21)

Den heliga anden

Den heliga anden eller Herrens ande är en ofta återkommande företeelse i texterna från Qumran. I Eisenman och Wises översättning av 4Q521 sägs t.ex. att ”Hans ande svävar över de ödmjuka, han vederkvicker de trofasta med sin kraft.” Denna föreställning hämtades bland annat från Jesaja 42:1.

Detta är min tjänare som jag ger kraft, min utvalde som jag har kär. Jag låter min ande komma över honom, han skall föra ut rätten till folken. (Jes 42:1)

I Hadrianus evangelium (Matteus 12:15 och framåt) citeras detta avsnitt från Jesajas profetia och det understryks att Jesus var den som uppfyllde denna profetia.

Guds utvalde tjänare
Jesus fick veta det och drog sig undan därifrån. Många följde med honom, och han botade alla och förbjöd dem strängt att avslöja vem han var, för att det som sagts genom profeten Jesaja skulle uppfyllas:

Detta är min tjänare som jag har utvalt, den som jag älskar och som min själ har sin glädje i. Jag skall låta min ande komma över honom, och han skall förkunna rätten för folken. Han skall inte träta och ropa, och ingen skall höra hans röst på gatorna. Han skall inte bryta av det knäckta strået eller släcka den tynande lågan, utan han skall en dag föra rätten till seger. Och hans namn skall ge folken hopp. (Matt 12:15-21)

Guds ande som svävar över de ödmjuka enligt 4Q521 fick också sväva över Jesus i samband med hans dop i Jordanfloden. Johannes Döparen vittnade också om att Anden hade svävat över Jesus.

När Jesus hade blivit döpt steg han genast upp ur vattnet. Himlen öppnade sig,coch han såg Guds ande komma ner som en duva och sänka sig över honom. (Matt 3:16) Och Johannes vittnade och sade: "Jag har sett Anden komma ner från himlen som en duva och stanna över honom. (Joh 1:32)

Sanningens ande

Enligt Församlingsregeln skulle ju belöningen för alla medlemmar i jahad som vandrade i sanningens ande bli läkedom, stor frid under ett långt liv och fruktbarhet tillsammans med oändlig välsignelse och evinnerlig glädje i ett evigt liv, en krona av ära och en kunglig skrud i evigt ljus (s. 238). Denna hjälpare, alltså Sanningens ande, finns också i evangeliet.

Jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid:

sanningens ande. Världen kan inte ta emot den, eftersom världen inte ser den och inte känner den. Men ni känner den, eftersom den är kvar hos er och kommer att vara i er. (Joh 14:16-17)

När Hjälparen kommer, som jag skall sända er från Fadern, sanningens ande, som utgår från Fadern, då skall han vittna om mig. (Joh 15:26)

Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske. (Joh 16:13)

Vägen, sanningen och livet

I Församlingsregeln från Qumran definieras termen ”väg” i VIII.15 som ”utforskning av lagen”. Denna term (midrash hattora) återkommer också i sista raden i Damaskusdokumentet där den används i samband med en beskrivning av hur de som överskrider lagen skall stötas ut genom att ingen längre får tala med honom eller äta tillsammans med honom. Vägen var alltså att leva efter den mosaiska lagen, och den var också själva arbetet med att i vildmarken bereda vägen för det kommande gudsriket. Vägen var jahad och jahad var vägen. Studiet av Toran som ”vägen” och ”vägen” som föreberedelsen för den sista striden i öknen härstammade från Jesajas profetia (Jes 34:16). I den romerska kristendomen omdefinieras Vägen till att bli tron på att Jesus verkligen var den utlovade Messias.

Och vägen dit jag går, den känner ni. ”Tomas sade: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?” Jesus svarade: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. (Joh 14:4-6)

I Församlingsregeln finns också en skrivning som nämner vägen, sanningen och livet

For it is through the spirit of true counsel concerning the ways of man that all his sins shall be expiated that he may contemplate the light of life. (Communitu Rule, 1QS)

De rättfärdiga

Benämningen ”rättfärdig” är ett av nyckelorden i texterna från Qumran. Noa räddades från den stora översvämningen för sin rättfärdighets skull och Abraham räknades som rättfärdig för sin tro på Herren. Job var en rättfärdig och i Psaltaren nämns ordet rättfärdig på många ställen. I texterna från Qumran är de utvalda som har kallats vid namn ”rättfärdighetens söner” eller ”rättfärdighetens utvalda”. Messias är rättfärdighetens Messias som utgjuter rättfärdighet vid tidens ände. Rättfärdighetens verk är kampen för den mosaiska lagen, den judiske guden och rättfärdighetens Messias. I 4Q252 sägs till exempel följande om väntan på rättfärdighetens Messias.

Spalt 5. (1) Juda stam skall inte förlora sitt välde. Så länge Israel härskar (2) skall en ättling till David [inte upp]höra att sitta på tronen. Härskarstaven är det kungliga förbundstecknet. (3) Israels [höv]dingar är ”fötterna” (1 Mos 49:10) till dess att rättfärdighetens Messias, Davids stam, kommer. (4) Ty åt honom och hans efterkommande har hans folks kungliga förbundstecken givits för alltid. Ty han (5) höll … lagen, liksom männen i församlingen (6) … församlingen bestående av männen i … [82]

I Nya Testamentet används också termerna rättfärdighet och rättfärdig på en mängd olika ställen. Några exempel nedan har hämtats från Matteus evangelium.

Jag säger er att om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdas och fariseernas, så kommer ni inte in i himmelriket. (Matt 5:20)

Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. (Matt 6:33)

Gå och lär er vad som menas med orden: Barmhärtighet vill jag se och inte offer. Ty jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.” (Matt 9:13)

Den som tar emot en profet därför att det är en profet, han skall få en profets lön, och den som tar emot en rättfärdig därför att det är en rättfärdig, han skall få en rättfärdigs lön. (Matt 10:41)

Sannerligen, många profeter och rättfärdiga har längtat efter att få se det ni ser, men fick inte se det, och höra det ni hör, men fick inte höra det. (Matt 13:17)

Och då skall de rättfärdiga lysa som solen, i sin faders rike. Hör, du som har öron. (Matt 13:43)

Så skall det bli vid världens slut. Änglarna skall gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga (Matt 13:49)

I den messianska församlingen jahad definierades rättfärdighet utifrån Mose böcker. Att vara rättfärdig var att lyda de påbud som beskrevs i Toran. Man betonade vikten av att verkligen leva efter dessa påbud och det ideal som man strävade efter var en församling och i förlängningen ett land och en värld som helt levde efter varje bud i den mosaiska lagen. En rättfärdig var någon som var omskuren och som genom sin lydnad under de två prövoåren hade bevisat att han var villig att underordna sig varje krav som kunde komma att ställas på honom utifrån det som beskrevs i Mose lag och i församlingens eget regelverk.

Rättfärdighetens lärare

Uttrycket ”rättfärdighetens lärare” var en viktig del av jahads filosofi och det finns bland annat i Damaskusdokumentet som återfanns i Kairo (CD) och i tio olika mer eller mindre fragmentariska exemplar i Qumran. I evangeliet gjorde Hadrianus Jesus Messias till en rättfärdig lärare som vandrade omkring och undervisade och som också undervisade i templet varje dag. Han var ju den som hade uppfyllt alla jahads profetior, det var klart att han hade varit en rättfärdig lärare som undervisat om en annan lära än den som fördes fram av etablissemanget i templet.

Han vandrade omkring i hela Galileen och undervisade i synagogorna, förkunnade budskapet om riket och botade alla slags sjukdomar och krämpor bland folket. (Matt 4:23)

Han började undervisa dem och sade: Den som upphäver ett enda av buden, om så det allra minsta, och undervisar människorna så, han skall räknas som den minste i himmelriket. Men den som handlar och undervisar efter dem skall räknas som stor i himmelriket. (Matt 5:19)

När Jesus hade avslutat detta tal var folket överväldigat av hans undervisning, för han undervisade med makt och inte som deras skriftlärda. (Matt 7:28-29)

Jesus vandrade omkring i alla städerna och byarna, och han undervisade i synagogorna, förkunnade budskapet om riket och botade alla slags sjukdomar och krämpor. (Matt 9:35)

När Jesus hade avslutat befallningarna till sina tolv lärjungar gick han därifrån för att undervisa och förkunna i städerna där omkring. (Matt 11:1)

Han kom till sin hemstad, och där undervisade han i synagogan så att man häpnade och sade: "Varifrån kommer den mannens visdom och underverk? (Matt 13:54)

När han hade kommit till templet och höll på att undervisa kom översteprästerna och folkets äldste fram till honom och frågade: "Vad har du för fullmakt att göra detta? Och vem har gett dig den fullmakten?" (Matt 21:23)

Som mot en rövare har ni gått ut med svärd och påkar för att fängsla mig. Var dag satt jag i templet och undervisade utan att ni grep mig. Men allt detta har skett för att profeternas skrifter skall uppfyllas." (Matt 26:47-56)

Mästaren

Mästaren (maskil) var den högste ledaren för församlingen. Enligt Församlingsregeln (1QS etc.) var det han som lärde sina lärjungar hur man skulle leva enligt den religiösa lagen. Han ledde församlingens sammankomster, utvärderade medlemmarnas rättfärdighet och rangordnade dem. Hans eget uppträdande reglerades också av Församlingsregeln. Till exempel skulle han ge undergångens män (romarna) det som de krävde men hata dem i hemlighet och vara nitisk gällande Mose lag samt förbereda sig för hämndens dag.

Här verkar det faktiskt som om Församlingsregeln uppmanade till att betala skatt till romarna och att ge Gud det som Gud krävde genom att leva efter Mose lag. Hadrianus återgav tydligen ett påbud därifrån när han lät Jesus uppmana de människor att ”ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud”.

De lät sina lärjungar och några av Herodes anhängare söka upp honom och säga: "Mästare, vi vet att du är uppriktig och verkligen lär oss Guds väg. Du faller inte undan för någon och ser inte till personen. Säg oss vad du anser: är det rätt eller inte att betala skatt till kejsaren?" Jesus märkte deras onda avsikt och sade: "Hycklare, varför vill ni sätta mig på prov? Visa mig ett mynt som man betalar skatt med." De räckte honom en denar, och han frågade: "Vems bild och namn är det här?" - "Kejsarens", svarade de. Då sade han till dem: "Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud." (Matt 22:16-21)

Kärlek till nästan och till Gud

I texterna från Qumran förekommer ofta termerna chæsæd ”kärleken till Gud, fromhet” och sædæk som betyder ”kärleken till nästan, rättfärdighet” tillsammans. Dessa begrepp definierar de grundläggande kraven på de rättfärdiga Sadoks söner, och de var också de begrepp som enligt Antiquities beskrev Johannes döparens undervisning (to exercise virtue, both as to righteousness towards one another, and piety towards God).

Now some of the Jews thought that the destruction of Herod's army came from God, and that very justly, as a punishment of what he did against John, that was called the Baptist: for Herod slew him, who was a good man, and commanded the Jews to exercise virtue, both as to righteousness towards one another, and piety towards God, and so to come to baptism; for that the washing [with water] would be acceptable to him, if they made use of it, not in order to the putting away [or the remission] of some sins [only], but for the purification of the body; supposing still that the soul was thoroughly purified beforehand by righteousness. Now when [many] others came in crowds about him, for they were very greatly moved [or pleased] by hearing his words, Herod, who feared lest the great influence John had over the people might put it into his power and inclination to raise a rebellion, (for they seemed ready to do any thing he should advise,) thought it best, by putting him to death, to prevent any mischief he might cause, and not bring himself into difficulties, by sparing a man who might make him repent of it when it would be too late. Accordingly he was sent a prisoner, out of Herod's suspicious temper, to Macherus, the castle I before mentioned, and was there put to death. Now the Jews had an opinion that the destruction of this army was sent as a punishment upon Herod, and a mark of God's displeasure to him. (Antiquities XVIII 5:2)

Detta dubbla kärleksbud härstammade från 3 Mos 19:18, 5 Mos 6:5 och 5 Mos 10:12-13. Där sägs att man inte skall hysa vrede mot någon i sitt folk utan älska sin nästa som sig själv. Man skall också frukta Gud, följa alla hans lagar och älska honom av hela sitt hjärta, med hela sin själ och av all sin kraft.

Du skall inte ta hämnd och inte hysa vrede mot någon i ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv. Jag är Herren. (3 Mos 19:18)

Kärlek till Herren och hans bud
Och detta är den lag, de stadgar och föreskrifter som Herren, er Gud, befallde mig att lära er för att ni skall lyda dem i det land ni går över till och tar i besittning. Om du alltså fruktar Herren, din Gud, du liksom dina barn och barnbarn, och i hela ditt liv följer alla hans stadgar och bud som jag ger dig, så kommer du att leva länge. Du skall lyssna, Israel, och följa dem troget, så att det går dig väl och ni blir mycket talrika, så som Herren, dina fäders Gud, har lovat dig — ett land som flödar av mjölk och honung. Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en.

Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft. Dessa ord som jag i dag ger dig skall du lägga på hjärtat. Du skall inpränta dem i dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du är ute och går, när du lägger dig och när du stiger upp. Du skall binda dem som ett tecken kring din arm, och de skall vara ett kännemärke på din panna. Du skall skriva dem på dina dörrposter och i dina stadsportar. (5 Mos 6:1-9)

Det är också detta dubbla bud som Jesus för fram i till exempel Lukas 10:27.

En laglärd som ville sätta honom på prov reste sig och sade: ”Mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” Jesus sade: ”Vad står det i lagen? Hur lyder orden?”

Han svarade: ”Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.” Jesus sade: ”Det är rätt. Gör det, så får du leva.” (Luk 10:25-28)

Bland de ursprungliga kristna i jahad var kärleken till nästan förstås begränsad till de omskurna bröderna i det egna förbundet och sådana som levde efter Mose lag utan kompromisser, helt enligt föreskrifterna i Moseböckerna. Hadrianus försökte däremot omvända de militanta judarna till att älska alla människor med motiveringen att Messias bland annat hade älskat syndare, prostituerade och romerska skatteindrivare. Denna inställning vann dock ingen genklang hos jahad och i stället kom den gammaltestamentliga inställningen som så småningom att också prägla de kristna av den romerska sorten som hade omsorg om sina egna men fördömde och förkastade alla som inte helt och hållet delade den egna doktrinen.

Dopet och den sista måltiden

Rituell renhet var en kärnfråga för jahad. Redan Johannes Döparen genomförde tydligen reningsritualer genom nedsänkning i vatten och i texterna från Qumran finns flera referenser till rening genom vatten. Även om den är mycket ofullständig handlar 4Q414, som kallas En dopliturgi (Baptismal liturgy) om rituella dop/bad. I Damaskusdokumentet föreskrivs den minimala mängd rent vatten som krävs för att dopet/reningen skall vara giltig. I The Community Rule beskrivs reningen med vatten som driver ut synden genom helig ande.

I 1QSa (1Q28a) från Qumran föreskrivs hur de gemensamma kultmåltiderna skall gå till.

And [when] they shall gather for the common [tab]le, to eat and [to drink] new wine, when the common table shall be set for eating and the new wine [poured] for drinking, let no man extend his hand over the firstfruits of bread and wine before the Priest; for [it is he] who shall bless the firstfruits of bread and wine and shall be the first [to extend] his hand over the bread. Thereafter, the Messiah of Israel shall extend his hand over the bread, [and] all the congregation of the Community [shall utter] a blessing, [each man in the order] of his dignity. It is according to this statute that they shall proceed at every me[al at which] at least ten men are gathered together. (The Messianic Rule, 1QSa, Vermes translation)

Vid den sista måltiden möttes lärjungarna i ett avskilt rum. De hade redan tvättat sig, men Jesus knöt en klädnad runt kroppen och tvättade deras fötter. Sedan genomför han den välsignelseceremoni för vinet och brödet som beskrivs i The Messianic Rule ovan.

Man räckte honom en bägare, och han tackade Gud och sade: ”Ta detta och dela det mellan er. Sedan tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt dem och sade: ”Detta är min kropp som blir offrad för er. Gör detta till minne av mig.” (Luk 22:17,19)

Mörkret som sänkte sig över jorden vid korsfästningen

Amos profetia var viktig för jahad. De fann hela motivet för den inre exilen i ”Damaskus” i Amos 5:27. I Amos 8:9 finns en beskrivning som tydligen användes i beskrivningen av korsfästningen i det nya evangeliet.

Solen går ned vid middagstid och lägger jorden i mörker på ljusa dagen. (Am 8:9)

I antiken delade man upp dagen i tolv timmar, den första timmen räknades från soluppgången och den sjätte timmen var alltså mitt på dagen, vid middagstid. I evangeliet blir det också mörkt mitt på ljusa dagen.

Det var nu kring sjätte timmen. Då blev det mörkt över hela jorden ända till nionde timmen, det var solen som förmörkades. (Luk 23:44-45)

Hadrianus skapade alltså en bild av Jesus och hans lärjungar som var medlemmar i jahad eller med andra benämningar chrestiani/sicarier/seloter. Denna bild var en spegelbild av det som stod i de profetior som jahads medlemmar trodde på och i deras egna föreskrifter, t.ex. i det som numera kallas Damaskusdokumentet (CD etc.), Församlingsregeln (1QS etc.) och The Messianic Rule, (1QSa etc.). Som romersk kejsare över så många judar hade Hadrianus säkert inga problem med att få tillgång till de texter och den information om den militanta judiska filosofin som han behövde för att skapa denna spegelbild.

Hans lidande och död var en försoning för synden

Synen på olyckor som ett straff för begångna synder och offer av boskap som försoning för dessa synder fanns som vi sett inbyggd i den nya judiska historien och därmed också i Mose lag. Moses steg i 2 Mos 32:30 upp till Herren för att skapa försoning för de synder som israeliterna hade begått. I jahads texter kan man se att lidandet i kriget mot mörkrets söner sågs som ett straff som skulle sonas för man inte hade lytt Mose lagar tillräckligt selotiskt och att detta straff hade förutsagts i profetiorna i Tanak. I Församlingsregeln, IQS, beskrivs hur jahad skall sona synden genom att tillämpa rättfärdighet och genom att plågas av lidandets smärtor.

In the Council of the Community there shall be twelve men and three Priests, perfectly reversed in all that is revealed of the Law, whose works shall be truth, righteousness, justice, loving-kindness and humility. They shall preserve the faith in the Land with steadfastness and meekness and shall atone for sin by the practice of justice and by suffering the sorrows of affliction. (Community Rule, 1QS, Vermes translation)

Samma idé om att Messias måste lida, dö och återuppstå för att sona människornas synder finns naturligtvis också i Hadrianus evangelium.

Then opened he their heart, that they might understand the scriptures; and he said unto them, Thus it is written, and thus it is necessary that the Messiah suffer, and rise from among the dead on the third day; and that repentance unto the forgiveness of sins be preached in his name among all the peoples; and the beginning shall be from Jerusalem. And ye shall be witnesses of that. And I send unto you the promise of my Father. And when the disciples heard that, they were glad. And Jesus said unto them again, Peace be with you: as my Father hath sent me, I also send you. And when he had said this, he breathed on them, and said unto them, Receive ye the Holy Spirit: and if ye forgive sins to any man, they shall be forgiven him; and if ye retain them against any man, they shall be retained. (Diatessaron)

Precis som i Tanak och i jahads texter predikar Jesus i Diatessaron ”repentance”, alltså ånger och syndernas förlåtelse, genom sitt lidande och sin död och uppståndelse. I Lukas 24, där texten numera återfinns, är det dock inte ånger utan omvändelse (till kristendomen) som Jesus predikar.

Han sade till dem: "Detta är vad jag sade till er när jag ännu var hos er, att allt måste uppfyllas som står skrivet om mig i Moses lag, hos profeterna och i psalmerna." Sedan öppnade han deras sinnen så att de kunde förstå skrifterna.

Och han sade till dem: "Detta är alltså vad skriften säger: Messias skall lida och uppstå från de döda på tredje dagen, och syndernas förlåtelse genom omvändelse skall förkunnas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem. (Luk 24:44-47)

Evigt liv för de rättfärdiga och Evigt straff för syndarna

Jahads grundfilosofi var att de var rättfärdiga och renade från all synd genom sitt medlemskap i guds församling och att alla andra människor var syndare som tillhörde Belial som var mörkrets, lögnens och ondskans härskare. Människornas tillhörighet till den ena eller andra av dessa grupper hade bestämts sedan världen skapades. När gud, som var jahads enda kung, utfärdade domen över rättfärdiga och orättfärdiga fick jahads medlemmar evigt liv och delad kungavärdighet i guds rike medan alla andra fick lida i evighet i helvetes eld där mörkrets änglar regerade (s. 236). Precis detta budskap tog också Hadrianus med i det nya evangeliet till judarna.

Människosonens dom
När Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då skall han sätta sig på härlighetens tron. Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna. Han skall ställa fåren till höger om sig och getterna till vänster. Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: ”Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. (…)

Kungen skall svara dem: ”Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.” Sedan skall han säga till dem som står till vänster: ”Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar. Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv." (Matt 25:31-46)

Jahad lämnade ju folkflertalet och ställde sig utanför det etablerade samhället, om inte alltid öppet så i mental mening. De väntade sig att få evigt liv genom att ge sitt liv i kampen för Namnet (Mose namn som var heligt för dem). Samma löfte finns också i evangeliet.

Var och en som för mitt namns skull har lämnat hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller barn eller åkrar skall få hundrafalt igen och ärva evigt liv. (Matt 19:2)

Denna filosofi uttrycks också på fler ställen i evangeliet, bland annat i följande avsnitt.

Arbeta inte för den föda som är förgänglig utan för den föda som består och skänker evigt liv och som Människosonen skall ge er. Ty på honom har Fadern, Gud själv, satt sitt sigill." (Joh 6:27)

Ty detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen." (Joh 6:40)

Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen. (Joh 6:54)

Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv. (Joh 12:25)

I samma stund som medlemmarna i jahad dog skulle de vara med Messias i hans rike och få njuta frukterna av ett evigt liv, något som gav dem mod att kämpa utan rädsla för döden. Detta lovar också Jesus som ju enligt Hadrianus var den riktige Messias som judarna hade väntat på – ”redan i dag skall du vara med mig i paradiset”.

Den ene av förbrytarna som hängde där smädade honom och sade: "Är inte du Messias? Hjälp då dig själv och oss." Men då tillrättavisade honom den andre: "Är du inte ens rädd för Gud, du som har fått samma straff? Vi har dömts med rätta, vi får vad vi har förtjänat. Men han har inte gjort något ont." Och han sade: "Jesus, tänk på mig när du kommer med ditt rike." Jesus svarade: "Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset." (Luk 23:39-43)

Den som okvädar sin broder undgår inte helvetets eld

I Församlingsregeln befalls att medlemmarna skall tillrättavisa varandra i sanning, ödmjukhet och generositet. Ingen får tala till sin kamrat/broder i vrede eller med hårdhet.

They shall rebuke one another in truth, humility, and charity. Let no man address his companion with anger, or ill-temper, or obduracy, or with envy prompted by the spirit of wickedness. Let him not hate him [because of his uncircumcised] heart, but let him rebuke him on the very same day lest he incur guilt because of him. And furthermore, let no man accuse his companion before the Congregation without having first admonished him in the presence of witnesses. These are the ways in which all of them shall walk, each man with his companion, wherever they dwell. (Community Rule, 1QS, Vermes translation)

Församlingen förbannade sina fiender och lovade att de skulle hamna i den eviga elden i dödsriket.

And the Levites shall curse all the men of the lot of Satan, saying: Be cursed because of all your guilty wickedness! May He deliver you up for torture at the hands of the vengeful Avengers! May He visit you with destruction by the hand of all the Wreakers of Revenge! Be cursed without mercy because of the darkness of your deeds! Be damned in the shadowy place of everlasting fire! (Community Rule, 1QS, Vermes translation)

I evangeliet finns både regeln om att man inte får bli vred på sin kamrat/broder och förbannelsen som skickar syndaren till helvetets eld.

Men jag säger er: den som blir vred på sin broder undgår inte sin dom, och den som okvädar sin broder undgår inte att ställas inför rådet, och den som förbannar honom undgår inte helvetets eld. (Matt 5:22)

Ni är världens ljus

Den frälsare som jahad trodde på var Messias som också var Ljusets ängel. Hans rike var Ljusets paradis medan Belial var Mörkrets härskare. I Församlingsregeln kallas denna ande till exempel för “the light of life”, livets ljus. Jahad var ljusets söner medan alla andra var mörkrets söner. Jahads resonemang om ljus och mörker förs också vidare i Hadrianus evangelium. Jesus säger till exempel att hans lärjungar är världens ljus i Matteus 5:14.

Kroppens uppståndelse

Jahad trodde, som vi såg på sidan 238, på kroppens återuppståndelse vid Messias framträdande som utlovades i Hesekiels, Jesajas och Daniels profetior. Därför fick Jesus både väcka döda till liv och också själv återuppstå på den tredje dagen.

Inspiration från Antiquities i evangeliet

Jag menar alltså att Diatessaron är det ursprungliga kristna evangeliet och att det skapades under ledning av den romerske kejsaren Hadrianus som regerade mellan åren 117 och 138. Målet var att skapa en historia om någon som redan hade uppfyllt alla de profetior som judarna trodde skulle gå i uppfyllelse genom kampen mot romarna.

Problemet var de judiska profetiorna och den kompromisslösa religiösa iver som dessa profetior vid det laget hade utlöst i mer än hundra år. Romarna hade ju redan försökt lugna de judiska upproren genom att låta Josephus föra ut sanningen om orsaken till det stora judiska kriget och Jerusalems förstörelse, nämligen att allt var de religiösa våldsverkarnas eget fel. Men de upproriska judarna köpte varken budskapet eller den profet som romarna hade skapat för att föra ut det.

Det var säkert ändå i dessa banor som Hadrianus tänkte när han kom på idén att han skulle skapa ett nytt budskap till judarna och att detta budskap skulle övertyga dem om att den Messias som de väntade på och stred för att bereda vägen för redan hade kommit. Den snilleblixt som Hadrianus fick innebar att Messias skulle beskrivas som en av dem själva, som en av ledarna i de uppror mot romarna som uppstod innan Jerusalem förstördes!

Profetiorna uppfylls bland de upproriska galileerna

Hadrianus valde att iscensätta uppfyllandet av alla judiska profetior om Messias inom de grupper som i Antiquities, War och Life of Flavius Josephus beskrivs som roten till hela det skeende som kulminerade i det judiska kriget och Jerusalems förstörelse, nämligen de judiska upprorsrörelserna. Hela historien om de judiska upproren inleds i det första kapitlet i Antiquities XVIII när Judas från Gamala, som också kallas Judas från Galileen, startar ett uppror mot Cyrenius (Quirinius) skattskrivning. Denna skattskrivning skall ha ägt rum ca år 6 vt.

I nästa kapitel i Antiquities XVIII berättas det om hur Pontius Pilatus blir ståthållare i Palestina (mellan år 26-36 vt). Under denna tid förekom en hel del oroligheter i området och uppror mot den romerska förvaltningen och makten.

I beskrivning av upptakten till det judiska kriget i Life of Josephus Flavius står Galileen i centrum. Denna text påstås handla om den judiske ledaren Josephus som skall ha gått över till romarna efter staden Jotapatas fall, men enligt min mening är texten ursprungligen Tiberius Alexanders beskrivning av sin egen tid som guvernör i Galileen (se s. 254). I Life of Josephus Flavius målas en bild upp av en tid där upprorsflammor slog upp i stad efter stad i Galileen och hur Tiberius Alexander (Josephus) som guvernör tvingades resa runt och lugna dessa uppror för att skydda landet mot ett förödande krig.

I War 2 kapitel 17 berättas om hur Manahem, som sägs ha varit son till den gamle upprorsledaren Judas från Galileen, utropar sig till kung över judarna och startar ett uppror mot romarna. Efter ett internt krig med andra judiska grupper flyr Manahem från Jerusalem men övermannas så småningom, torteras och dödas. Antagligen var det romarna som avrättade Manahem men det sägs också i War 2 att vissa av ”folket” hjälpte dem eftersom de önskade se ett slut på uppror och självutnämnda tyranner.

När Vespasianus börjar förbereda belägringen av Jerusalem berättas det i War 4 att de som levde i staden hindrades att lämna den av seloterna som ville förhindra att människor gick över på romarnas sida. John (Johannes) som var ledare för seloterna hade förskansat sig i templet i Jerusalem. Vid den här tiden kommer också Simon Gioras son dit med ett följe av kvinnor och börjar förbereda en sig för strid mot romarna, vilket beskrivs i War 4. Denne Simon hade tidigare anslutit sig till Eleazar som ockuperade fästningen Masada och tillhörde alltså sicarierna. Simon hade härjat i Iduméen och bl. a. intagit staden Hebron. Han hade också slagits med seloterna som hade rövat bort hans hustru och hade skrämt dem så med sin våldsamhet att de lämnat tillbaka kvinnan. När sicariern Simon kom till Jerusalem började han därför med att anfalla John och hans seloter som försvarade sig från templet. En fraktion av seloterna hade också avskiljt sig under ledning av Eleazar och seloternas under ledning av John slogs också samtidigt mot sina tidigare allierade.

Så småningom anlände Titus till Jerusalem med trupper från Egypten och med honom följde också Egyptens tidigare guvernör, Titus Alexander, som nu var utsedd till general direkt under Titus. De romerska trupperna börjar en belägring som varar i cirka fem månader innan staden faller och templet bränns.

Jesus från Galilleen

Namnet Jesus förekommer i många sammanhang i de texter som tillskrivs Josephus. Han är ofta en hög präst och sammanhanget kan vara förvirrande eftersom flera personer har samma namn och ämbete.

And now Jesus, the son of Gamaliel, became the successor of Jesus, the son of Damneus, in the high priesthood, which the king had taken from the other; on which account a sedition arose between the high priests, with regard to one another; for they got together bodies of the boldest sort of the people, and frequently came, from reproaches, to throwing of stones at each other. (Ant. XX 9:4.)

He also deprived Jesus, the son of Gamaliel, of the high priesthood, and gave it to Matthias, the son of Theophilus, under whom the Jews' war with the Romans took its beginning. (Ant. XX 9:7.)

The best esteemed also of the high priests, Jesus the son of Gamalas, and Ananus the son of Ananus when they were at their assemblies, bitterly reproached the people for their sloth, and excited them against the zealots; for that was the name they went by, as if they were zealous in good undertakings, and were not rather zealous in the worst actions, and extravagant in them beyond the example of others. (War 4 3:9)

En man som heter Jesus är ledare för ett antal män som är fattiga och sjömän (fiskare) från Galileen i berättelsen om Josephus liv.

So Jesus the son of Sapphias, one of those whom we have already mentioned as the leader of a seditious tumult of mariners and poor people, prevented us, and took with him certain Galileans, and set the entire palace on fire, and thought he should get a great deal of money thereby, because he saw some of the roofs gilt with gold. (The Life Of Flavius Josephus.)

I evangeliet i NT kallas Jesus också flera gånger för ”Jesus från Galileen” och det framhålls att hans efterföljare var från Galileen, se t.ex Matt 3:13, Matt 26:29 och Matt 27:55. Och enligt Jesajas profetia skulle han ju dessutom komma från Nasaret som låg i Galileen.

Yeshua eller Jesus var tydligen ett vanligt judiskt namn. Men den yttersta anledningen till att Messias måste heta Yeshua/Jesus finns i profetian i Jesajarullen där hans frälsaren sägs vara Yeshua vilket blir Jesus på grekiska (s. 176).

And he said, Is it a light thing from your being to me a servant to {&waw&} raise up the tribes of Israel [m,,Jacob,] and to restore the Nazarenes of Jacob [m..Israel]: I will also give you for a light to the Gentiles, to be my salvation {Yeshua] to the end of the earth. (Isaiah Scroll 49:6) [84]

Han var omkring trettio år

Jesus var omkring trettio år när han trädde fram. Detta innebar att han varit verksam under Pontius Pilatus tid som prokurator i Judeen (26-36), om han nu hade varit född någon gång mellan Herodes död (4 fvt) och Quirinius skattskrivning (6vt). Tidsangivelserna haltar ju något i Hadrianus evangelium just i samband med Jesus födelse.

Jesus var omkring trettio år när han först trädde fram. Han var, menade man, son till Josef, (Luk 3:23)

Detta att han var trettio år hämtades från Life of Flavius Josephus. Josephus hade, enligt ett av de tillägg som gjordes i Tiberius Alexanders texter i samband med att man skapade Josephus i Rom, varit omkring trettio år när han verkade som guvernör i Galileen.

I was now about the thirtieth year of my age; in which time of life it is a hard thing for any one to escape the calumnies of the envious, although he restrain himself from fulfilling any unlawful desires, especially where a person is in great authority. (Life of Flavius Josephus, 15)

Jesus förföljs av judarna

Jesus skulle ju vara en medlem av de upproriska grupper som stred för innovation, alltså uppror mot romarna i Palestina, och han skulle ha uppfyllt alla de judiska profetior som jahad/chrestiani/sicarierna trodde så blint på. Ett skelett till historien om Jesus fann man i Life of Flavius Josephus.

Den tid som beskrivs i War och Life of Flavius Josephus kännetecknades av våld och osäkerhet. Sicarierna terroriserade andra judar, och speciellt präster, så att de kände det som om de levde mitt i ett krig och väntade att bli mördade varje stund.

The first man who was slain by them was Jonathan the high priest, after whose death many were slain every day, while the fear men were in of being so served was more afflicting than the calamity itself; and while every body expected death every hour, as men do in war, so men were obliged to look before them, and to take notice of their enemies at a great distance; nor, if their friends were coming to them, durst they trust them any longer; but, in the midst of their suspicions and guarding of themselves, they were slain. Such was the celerity of the plotters against them, and so cunning was their contrivance. (War 2 13:3)

I evangeliet finns denna strid beskriven som en grundläggande motsättning mellan Jesu och Johannes anhängare och olika grupper av judiska präster (fariséer och sadducéer).

När han såg att många fariseer och saddukeer kom för att bli döpta sade han till dem: "Huggormsyngel, vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden? (Matt 3:7)

Jag säger er att om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdas och fariseernas, så kommer ni inte in i himmelriket (Matt 5:20)

Inbördeskriget mellan olika judiska grupper som beskrivs i War och Life of Flavius Josephus beskrivs i evangeliet som att judarna förföljer Jesus och vill döda honom.

Nu började judarna förfölja Jesus, eftersom han hade gjort detta på en sabbat. (Joh 5:16)

Då blev judarna ännu ivrigare att döda honom, eftersom han inte bara upphävde sabbatsbudet utan också påstod att Gud var hans far och därmed jämställde sig med Gud. (Joh 5:18)

Sedan vandrade Jesus omkring i Galileen. I Judeen ville han inte vandra eftersom judarna var ute efter att döda honom. (Joh 7:1)

Tiberius Alexander beskriver i Life of Flavius Josephus hur han förföljs av John från Gischala som är ute efter hans liv. Vid en fest med de ledande männen i Galileen får Tiberius Alexander reda på att det finns en komplott mot honom och att han har dömts till döden av de sammansvurna.

About this time it was that Jonathan and his fellow legates came. They were sent, as we have said already, by Simon, and Ananus the high priest. And Jonathan contrived how he might catch me by treachery; for he durst not make any attempt upon me openly. So he wrote me the following epistle: "Jonathan and those that are with him, and are sent by the people of Jerusalem, to Josephus, send greeting. We are sent by the principal men of Jerusalem, who have heard that John of Gischala hath laid many snares for thee, to rebuke him, and to exhort him to be subject to thee hereafter. We are also desirous to consult with thee about our common concerns, and what is fit to be done. We therefore desire thee to come to us quickly, and to bring only a few men with thee; for this village will not contain a great number of soldiers." …

It was the second hour of the night that he came, when I was feasting with my friends, and the principal of the Galileans. This man, upon my servant's telling me that a certain horseman of the Jewish nation was come, was called in at my command, but did not so much as salute me at all, but held out a letter, and said, "This letter is sent thee by those that are come from Jerusalem; do thou write an answer to it quickly; for I am obliged to return to them very soon. …

I ordered twenty drachmae should be given the soldier for the charges of his journey; and when he took the money, and said that he thanked me for it, I perceived that he loved money, and that he was to be caught chiefly by that means; and I said to him," If thou wilt but drink with us, thou shalt have a drachma for every glass thou drinkest." So he gladly embraced this proposal, and drank a great deal of wine, in order to get the more money, and was so drunk, that at last he could not keep the secrets he was intrusted with, but discovered them without my putting questions to him, viz. That a treacherous design was contrived against me, and that I was doomed to die by those that sent him. (Life of Flavius Josephus)

Jesus går också på en fest, men eftersom judarna har sammansvurit sig mot honom vågar han inte visa sig öppet. Ingen vågar heller tala högt om honom av rädsla för judarna.

Och han stannade själv kvar i Galileen. Men när hans bröder hade gått upp till högtiden gick han också dit, inte öppet utan i hemlighet. Judarna sökte efter honom under högtiden och undrade var han fanns. Det pratades mycket om honom bland folket; några sade att han var en bra människa, andra att han vilseledde folket. Men ingen vågade tala öppet om honom av rädsla för judarna. (Joh 7:9-13)

Jesus talar till folket under gudomlig inspiration

I Life of Flavius Josephus sägs de som drev fram det judiska kriget och lade grunden till landets undergång ha varit sådana som predikade för folket under påstått gudomlig inspiration och drog med dem ut i vildmaken under förespegling att Gud skulle ge dem tecken om deras befrielse.

Det vi får veta i evangeliet om Jesu verksamhet är att han vandrar om kring i Galileen och på andra platser, predikar under gudomlig inspiration och gör tecken och under.

Och han gick och predikade i synagogorna i hela Galileen och drev ut demonerna. (Mark 1:39)

Så gjorde Jesus det första av sina tecken; det var i Kana i Galileen. Han uppenbarade sin härlighet, och hans lärjungar trodde på honom. (Joh 2:11)

De falska profeter som beskrivs i Life of Flavius Josephus och som gjorde tecken och under nämns också i evangeliet.

Falska frälsare och falska profeter kommer att uppträda med tecken och under för att försöka vilseföra de utvalda. (Mark 13:22)

Profeten som leder de sina ut i öknen och upp på Olivberget

Jesus skulle ju vara en profet av det slag som judarna förväntade sig att den kommande Messias skulle vara, han skulle i själva verket vara den som redan hade uppfyllt alla profetior. Men vad gjorde sådana profeter? I del 2 av historien om det judiska kriget berättas det om en grupp som påstod sig verka under gudomlig inspiration och som ledde människor ut i vildmarken där de skulle få se tecken och under, detta är sannolikt samma rörelse som de som kallar sig jahad i Dödahavsrullarna. En annan falsk profet dök upp från Egypten, han ledde sina efterföljare från vildmarken och upp på Olivberget Allt detta hände i slutet av Neros regeringstid och strax innan det stora kriget mellan romare och judar bröt ut.

But there was an Egyptian false prophet that did the Jews more mischief than the former; for he was a cheat, and pretended to be a prophet also, and got together thirty thousand men that were deluded by him; these he led round about from the wilderness to the mount which was called the Mount of Olives, and was ready to break into Jerusalem by force from that place; and if he could but once conquer the Roman garrison and the people, he intended to domineer over them by the assistance of those guards of his that were to break into the city with him. But Felix prevented his attempt, and met him with his Roman soldiers, while all the people assisted him in his attack upon them, insomuch that when it came to a battle, the Egyptian ran away, with a few others, while the greatest part of those that were with him were either destroyed or taken alive; but the rest of the multitude were dispersed every one to their own homes, and there concealed themselves. (War 2 13:5)

I Hadrianus evangelium fick Jesus göra samma sak som de profeter/upprorsmän som det berättas om i historien om det judiska kriget. Han drar sig undan i öknen i fyrtio dagar (Matt 4, Mark 1, Luk 4), han och hans efterföljare drar sig undan till en stad nära öknen (Joh 11:54), och han leder de sina upp på Olivberget där han predikar för dem (Matt 24). En stor del av bakgrunden till Jesu predikningar och handlingar finns alltså koncentrerad i paragraferna 4 till 6 i det trettonde kapitlet i War 2.

Jesus predikar befrielse från förtryck

Grunden för upproret mot romarna var de judiska religiösa skrifterna, t.ex. Jesajas profetia, som ju mackabéerna hade skapat som en propaganda för ett fritt judiskt rike. Dessa profetior skapade gång på gång en otroligt stark kampanda bland de bokstavstrogna upprorsmännen, t.ex. de sicarier som kallade sig själva ”de fattiga” och som uppviglade folket och terroriserade alla som inte ville dela deras egen väpnade kamp.

Jesus predikar också befrielse för de fattiga med direkta citat från just Jesajas profetia.

Jesus predikar om att judarna måste ångra sig

”Josephus” eller rättare sagt, Tiberius Alexander, var en man som aktivt verkade för att stävja de judiska upproren. Som guvernör i Galileen försökte han outtröttligt släcka upprorslågorna som slog upp överallt. Som guvernör i Egypten försökte han övertala judarna att sluta med sitt uppror mot romarna innan han till slut tvingades sända in romerska styrkor i den judiska stadsdelen, vilket ledde till en förfärlig massaker. Med denna erfarenhet i bagaget försökte han, enligt sin egen beskrivning i War, i det längsta rädda Jerusalem från förstörelse genom att predika för sicarierna och seloterna om att de skulle ångra sig och be romarna om förlåtelse och amnesti.

Titus sände redan i början av belägringen av Jerusalem ut ”Josephus”, alltså Tiberius Alexander, som kunde judarnas språk för att försöka övertala upprorsmännen att ångra sig och ge upp men de lyssnade inte (War 5 9:3-10:2).

I War 6, när belägringen pågått ett tag, ber Titus återigen ”Josephus” att försöka övertala judarna att ge upp och det gör han med tårarna rinnande ner för kinderna av sorg över sakernas eländiga tillstånd. Men han får inte något gehör för sina förslag (War 6 2:1-2).

Till och med när templet är förstört och staden brinner vägrar de upproriska att ångra sig, i stället förskansar de sig i den övre staden och fortsätter striderna. Tiberius Alexander (”Josephus”) förtröttades dock fortfarande inte utan fortsatte att tala till dem om deras barbariska ogudaktiga uppträdande och försökte få dem att ge sig för att rädda det som fanns kvar av staden. Men de skrattade bara åt honom.

On the next day the Romans drove the robbers out of the lower city, and set all on fire as far as Siloam. These soldiers were indeed glad to see the city destroyed. But they missed the plunder, because the seditious had carried off all their effects, and were retired into the upper city; for they did not yet at all repent of the mischiefs they had done, but were insolent, as if they had done well; for, as they saw the city on fire, they appeared cheerful, and put on joyful countenances, in expectation, as they said, of death to end their miseries. Accordingly, as the people were now slain, the holy house was burnt down, and the city was on fire, there was nothing further left for the enemy to do. Yet did not Josephus grow weary, even in this utmost extremity, to beg of them to spare what was left of the city; he spake largely to them about their barbarity and impiety, and gave them his advice in order to their escape; though he gained nothing thereby more than to be laughed at by them; (War 6 7:2)

I Diatessaron låter Hadrianus Johannes Döparen predika om att judarna skulle ångra sig för att få förlåtelse för sina synder eftersom det himmelska kungariket var nära.

the command of God went forth to John the son of Zacharias in the desert. And he came into all the region which is about Jordan, proclaiming the baptism of repentance unto the forgiveness of sins. And he was preaching in the wilderness of Judaea, and saying, Repent ye; the kingdom of heaven is come near. (Diatessaron)

Johannes kallar fariséerna och sadducéerna för huggormsyngel och uppmanar dem att ångra sig, annars skall de drabbas av den kommande vreden.

But when he saw many of the Pharisees and Sadducees coming to be baptized, he said unto them, Ye children of vipers, who hath led you to flee from the wrath to come? Do now the fruits which are worthy of repentance; and think and say not within yourselves, (Diatessaron)

Jesus träder fram genom att predika om sig själv från Jesajas profetia och från den dagen började han predika för judarna om Guds rike och sade, ”ångra er och tro på evangeliet.”

And he rolled up the book and gave it to the servant, and went and sat down: and the eyes of all that were in the synagogue were observing him. And he began to say unto them, To-day hath this scripture been fulfilled which ye have heard with your ears. And they all bare him witness, and wondered at the words of grace which were proceeding from his mouth. And from that time began Jesus to proclaim the gospel of the kingdom of God, and to say, Repent ye, and believe in the gospel. The time is fulfilled, and the kingdom of heaven hath come near. (Diatessaron)

I NT är uppmaningarna till judarna att “ångra sig” översatta till att judarna skall ”omvända sig”. Detta tolkas förstås numera som att de, och framförallt alla andra, skall omvända sig till kristendomen. Cirkeln slöts tyvärr på ett paradoxalt sätt. Jahad/sicarierna/chrestiani hade missionerat för att judarna skulle ansluta sig till deras religiösa samfund som verkade för uppror och krig. Hadrianus skapade sitt anti-evangelium om att judarna skulle ångra sig och tro på hans budskap om att Jesus Messias redan hade kommit och att han hade tillhört deras egen rörelse. När de judiska upprorsrörelserna slutligen utplånade i det judiska kriget på 130-talet vt kom i stället den romerska kristendomen och uppmanade ”hedningarna” att omvända sig och börja tro på det rättfärdiga kriget och Messias som leder sina trupper från himlen. Hade inte Hadrianus skapat sitt falska evangelium hade vi sluppit den mängd religiöst motiverade krig, uppror, förföljelser och terrorattacker som förts under de monoteistiska religionernas baner under de nära två tusen år som har gått sedan dess.

Jesus är judarnas smorde kung och blir klädd i purpurröd mantel

Jesus var enligt evangeliet den rätte Messias som hade uppfyllt alla profetior. I War och Antiquities berättas det om flera kungaaspiranter eller smorda Messias som trädde fram under första århundradet, bland dem fanns Judas från Galileen, hans son eller sonson Manahem och Simon bar Gioras som övertog ledarskapet över jahad/sicarierna efter Manahems död.

När Jerusalem hade fallit trädde Simon, Gioras son, fram i templet som en prästkung i vit skrud och med en purpurröd mantel över den vita prästdräkten.

And now Simon, thinking he might be able to astonish and elude the Romans, put on a white frock, and buttoned upon him a purple cloak, and appeared out of the ground in the place where the temple had formerly been. At the first, indeed, those that saw him were greatly astonished, and stood still where they were; but afterward they came nearer to him, and asked him who he was. Now Simon would not tell them, but bid them call for their captain; and when they ran to call him, Terentius Rufus who was left to command the army there, came to Simon, and learned of him the whole truth, and kept him in bonds, and let Caesar know that he was taken. (War 6 2:1)

Simon fördes sedan till Rom och släpades med i Titus och Vespasianus triumftåg med ett rep om halsen. Han misshandlades och dödades sedan i Jupitertemplet på Capitolium, så som seden var för fiendernas härförare, och därefter bröt en stor fest ut.

6. Now the last part of this pompous show was at the temple of Jupiter Capitolinus, whither when they were come, they stood still; for it was the Romans' ancient custom to stay till somebody brought the news that the general of the enemy was slain. This general was Simon, the son of Gioras, who had then been led in this triumph among the captives; a rope had also been put upon his head, and he had been drawn into a proper place in the forum, and had withal been tormented by those that drew him along; and the law of the Romans required that malefactors condemned to die should be slain there. Accordingly, when it was related that there was an end of him, and all the people had set up a shout for joy, they then began to offer those sacrifices which they had consecrated, in the prayers used in such solemnities; which when they had finished, they went away to the palace. And as for some of the spectators, the emperors entertained them at their own feast; and for all the rest there were noble preparations made for feasting at home; for this was a festival day to the city of Rome, as celebrated for the victory obtained by their army over their enemies, for the end that was now put to their civil miseries, and for the commencement of their hopes of future prosperity and happiness. (War VII 5:6)

Hadrianus lät Jesus bli klädd i en röd mantel, få en ”kungaspira” i handen och bli misshandlad och dragen i ett ”triumftåg” genom staden som en spegelbild av det öde som mötte Simon bar Gioras, judarnas siste Messias och prästkung. Detta var fullbordandet av stjärnprofetian i 4 Mos 24:17 om ”en stjärna stiger fram ur Jakob, en spira höjs i Israel”. Att Simon bar Kochba skulle dyka upp som nästa Messias, kalla sig stjärnans son och starta ett nytt krig i Palestina på 130-talet stod ännu skrivet i stjärnorna när Hadrianus skapade evangeliet.

Då tog Pilatus Jesus och lät gissla honom. Och soldaterna vred ihop en krans av törne och satte på hans huvud, och de hängde på honom en purpurröd mantel. De gick fram till honom och sade: "Var hälsad, judarnas konung", och de gav honom örfilar. (Joh 19:1-3)

I Diatessaron får Jesus alltså en purpurröd mantel och ett spö i handen och dyrkas som en kung av soldaterna i en historia som numera delats upp mellan Johannes och Matteus evangelier. Detta var den romerske kejsaren Hadrianus föraktfulla beskrivning av uppfyllandet av de judiska profetiorna om Messias. Profetiorna om en självständig prästkung som skulle regera i ett evigt judiskt rike skulle aldrig uppfyllas så länge som kejsare Hadrianus hade något att säga till om i sitt imperium.

Jesus och hans allierade var bröder, seloter och sicarier

Om man ser historien om Jesus och hans lärjungar som en historia om en grupp judiska upprorsmän och deras ledare så passar plötsligt huvudpersonerna i ”Josephus” historia om de judiska upprorsgrupperna vid tiden för det judiska kriget som hand i handske.

Jesus (Sapphias son) var alltså ledare för en upprorisk grupp bestående av fattiga och sjömän enligt Josephus Life 12. Eftersom judarna av tradition inte var några havsseglare blev Hadrianus tolkning den att de upproriska sjömännen var fiskare som hade sina båtar i Galileiska sjön som också kallades Gennesarets sjö.

Det nämns flera grupper av bröder i evangeliet. Dessa bröder har sitt ursprung i Tiberius Alexanders berättelse om det judiska kriget. I War 3 7:21 berättas det om två bröder, Netir och Philip, som visade stort mod i motståndet mot Vespasianus vid belägringen av Jotapata. De var båda galiléer från staden Ruma. I Life of Flavius Josephus 9 sägs det att Justus och hans bror Jesus i hög grad var orsak till judarnas olycka genom sitt motstånd mot romarna. Denne Jesus dödades av Josephus som var ledare för uppror i Gamala och senare Jotapata. John, Levis son (John of Gischala) hatade ”Josephus” (Tiberius Alexander) och försökte, tillsammans med sin bror Simon, få honom avsatt som guvernör i Galileen. Bland seloterna fanns brödraparet Simon och Judas, Jairus söner

I samband med inbördeskriget i Jerusalem sänder seloternas ledare John of Gischala efter förstärkningar från Iduméen. Där grips man av nationalistisk och selotisk iver och får snabbt ihop 20 000 man som kommer till Jerusalem under ledning av fyra generaler, John och Jacob, Sosas son, Simon, Cathlas son samt Phineas (War 3 4:2).

De på den judiska sidan som utmärkte sig mest i striden mot romarna i Jerusalem var bland annat John från Gischala och Judas, Mertos son. För sicarierna var det förutom Simon Gioras son, Sosas son James (som kallas Jacob på andra ställen) som var ledare för iduméerna. Bland seloterna nämns bröderna Simon och Judas, Jairus söner.

Now those that most signalized themselves, and fought most zealously in this battle of the Jewish side, were one Alexas and Gyphtheus, of John's party, and of Simon's party were Malachias, and Judas the son of Merto, and James the son of Sosas, the commander of the Idumeans; and of the zealots, two brethren, Simon and Judas, the sons of Jairus. (War 6 1:8)

Låt mig sammanfatta det ovanstående. Jesus var ledare för en grupp fattiga sjömän/fiskare. Han ledde en rörelse som verkade för religiös förnyelse/innovation. Bland de människor som deltog i samma kamp fanns de idumeiska ledarna John (Johannes), Jakob och Simon.

Den ena huvudgrenen av, och det första upphovet till, upproren var enligt Tiberius Alexanders beskrivning i böckerna om det judiska kriget, sicarierna. De och deras filosofi härstammade från Judas från Galileen som startade upproret mot romarna ungefär sjuttio år före det judiska kriget. Judas från Galileens ättling Manahem erövrade fästningen Masada och hämtade vapen och förnödenheter därifrån varefter han marscherade till Jerusalem och utropade sig till kung. Han blev snart en tyrann och jagades ut från Jerusalem och dödades. Hans släkting Eleazar flydde till fästningen Masada där han förskansade sig med en grupp trogna. Simon, Gioras son, härjade i området Accrabene och drog sig också så småningom tillbaka till Masada (War 2 22:2). Därifrån kom han till Jerusalem och började slåss med John of Gischala och hans seloter (War 4 9:3). Detta inbördeskrig innebar att romarna under ledning av Titus började belägra Jerusalem vid påsken år 70.

John från Gischala, Levis son, var alltså ledare för seloterna, den andra huvudgrenen av upprorsrörelsen, där också hans bror Simon ingick. Andra seloter som utmärkte sig var Simon och hans bror Judas, Jairus söner.

I Hadrianus evangelium är Jesus ledaren. Han har med sig en kärntrupp som består av Simon, Jakob (James) och Johannes (John) som är de främsta, precis som iduméernas ledare under upproret. Dessutom finns där bland annat en selot som heter Simon, precis som en av de riktiga seloternas ledare Simon som var bror till John från Gischala. Visst använde sig tydligen den judiska befolkningen under första århundradet av en mycket begränsad uppsättning namn, där Simon, Judas, John och Jakob förekom ymnigt, men i evangeliet är namnen inte bara slumpvis använda utan ingår i en bild som kopierats från beskrivningen av de upproriska judiska grupperna i historien om det judiska kriget.

Jesu tolv lärjungar räknas upp i Diatessaron men det hela är en aning förvirrat, Nathanael kallas först till lärjunge men finns sedan inte med i uppräkningen av de tolv medan han däremot ingår i den grupp som Jesus visar sig för efter uppståndelsen. Simon Cephas (som kallas Petrus i kristendomen) kallas Simon Cephas, Jonas son.

And he brought him unto Jesus. And Jesus looked upon him and said, Thou art Simon, son of Jonah: thou shalt be called Cephas. (Diatessaron)

And when Jesus saw the multitudes, he went up to the mountain. And he called his disciples, and chose from them twelve; and they are those whom he named apostles: Simon, whom he named Cephas, and Andrew his brother, and James and John, and Philip and Bartholomew, and Matthew and Thomas, and James the son of Alphaeus, and Simon which was called the Zealot, and Judas the son of James, and Judas the Iscariot, being he that had betrayed him. And Jesus went down with them and stood in the plain, and the company of his disciples, and the great multitude of people. And these twelve he chose to be with him, and that he might send them to preach, and to have power to heal the sick and to cast out devils. (Diatessaron)

And after that, Jesus shewed himself again to his disciples at the sea of Tiberias; and he shewed himself unto them thus. And there were together Simon Cephas, and Thomas which was called Twin, and Nathanael who was of Cana of Galilee, and the sons of Zebedee, and two other of the disciples. (Diatessaron)

I evangelierna i NT finns det ungefär samma uppräkning av namn på lärjungarna som i förlagan i Diatessaron. Simon Cephas kallas Simon Petrus som är den grekiska översättningen av det arameiska ordet ”kêfâ” som betyder ”klippa” eller ”sten”. Ordet kêfâ blev cephas på grekiska, det avslutande s:et kom till för att ordet skulle få en maskulin form. Simon kallas varken ”Cephas” eller ”Jonas son” i evangelierna men däremot kallas han ”Kefas” i Första Korintierbrevet och i brevet till Galaterna.

Benämningarna på lärjungarna skiljer sig också något mellan Lukas evangelium å ena sidan och Matteus och Markus evangelier å den andra. I Lukas evangelium finns fortfarande benämningen ”Simon som kallades seloten” medan detta har blivit ”Simon Kanaios” i Matteus och Markus evangelier. Det finns också två Judas i Diatessaron men den ene Judas kallas ”Taddaios” i Matteus och Markus evangelium medan han fortfarande heter ”Judas” i Lukas evangelium.

De tolv utses
Vid samma tid gick han upp på berget för att be, och natten igenom bad han till Gud. När det blev dag samlade han sina lärjungar, och bland dem valde han ut tolv, som han kallade apostlar: Simon, som han också gav namnet Petrus, och hans bror Andreas, Jakob, Johannes, Filippos, Bartolomaios, Matteus, Tomas, Alfaios son Jakob, Simon, som kallades seloten, Jakobs son Judas och Judas Iskariot, han som blev förrädare. (Luk 6:12-16)

Detta är namnen på de tolv apostlarna: först Simon, som kallas Petrus, vidare hans bror Andreas, Jakob, Sebedaios son, och hans bror Johannes, Filippos och Bartolomaios, Tomas och tullindrivaren Matteus, Jakob, Alfaios son, och Taddaios, Simon Kananaios och Judas Iskariot, han som förrådde honom. (Matt 10:2-10:4)

De tolv utses
Sedan gick han upp på berget och kallade till sig några som han hade utvalt, och de kom till honom. Han utsåg tolv som skulle följa honom och som han skulle skicka ut att predika och ha makt att driva ut demonerna. Och de tolv han utsåg var: Simon, som han gav namnet Petrus, Sebedaios son Jakob och Jakobs bror Johannes, vilka han gav namnet Boanerges, det vill säga Åskans söner, vidare Andreas, Filippos, Bartolomaios, Matteus, Tomas, Alfaios son Jakob, Taddaios, Simon Kananaios och Judas Iskariot, han som förrådde honom. (Mark 3:13-19)

Judas Iskariot – en sicarier

Lärjungarna var alltså “innovatörer”, m.a.o. upprorsmän, från Galileen. De var seloter och sicarier. Att vissa var seloter framgår klart av benämningen ”Simon som kallades seloten” som har bevarats från Diatessaron och in i Lukas evangelium. Men seloter och sicarier var två olika grupper, hur kan jag påstå att lärjungarna också var sicarier? Det kommer förstås från Judas Iskariot som både kallas ”Judas Iscariot” och ”Judas, the son of Simon Iscariot” i Diatessaron. Ordet ”Iscariot” eller ”Iskariot” som det skrivs på svenska liknar ju inte ordet ”sicarii” särskilt mycket, men jag tror att sammanhanget kan förklaras av det hebreiska språket.

Uttrycket ”en judisk man” eller ”en jude” finns beskrivet i samband med texterna från Qumran. En jude heter där ”’ish jehudi”.[85] På motsvarande sätt skulle en sicarier i så fall heta ungefär ”’ish sicari”, vilket blir ”ishcari” eller ”iscari” om man uttalar det. Judas Iskariot är alltså Judas ish sicari.

I Diatessaron är sicariern Judas son till ”Simon, sicariern”. Och vem var Simon, sicariern? Jo, naturligtvis Simon, Gioras son, som var ledaren för sicarierna vid Jerusalems belägring i samband med kriget mot romarna.

Judas, förrädaren

Det finns också en helt historisk bakgrund till Hadrianus val att göra sicariern Judas till den förrädare som förrådde ledaren till romarna. Berättelsen om förrädaren Judas finns i War 5 kapitel 13. Där berättas att sicariern Simon, Gioras son, släpptes in i Jerusalem genom översteprästen Matthias försorg. Man hoppades att Simon skulle hjälpa till med att bekämpa seloten John från Gischala. Men Simon vände sig snart även mot översteprästen Matthias och anklagade honom för att vara på romarnas sida. Han dömde Matthias och hans tre söner till döden och bestämde också att fadern först skulle tvingas bevittna hur hans söner dödades innan han själv slutligen plågades ihjäl. Simon bestämde också att de döda kropparna inte skulle få begravas. Sicarierna dödade också dem som hade samlats för att sörja dessa män utan vidare rättegång.

Judas, Judas son, som var en av Simons egna underofficerare kallade samman tio av sina underställda soldater och varnade för att Simon skulle kunna komma att behandla dem själva på samma sätt som sin tidigare välgörare Matthias. Man enades om att man skulle ta kontakt med romarna för att överlämna tornet och den del av muren som man försvarade till dem och därmed rädda sig själva och staden. Men när Judas ropade till romarna för att försöka förhandla trodde de inte på honom. När Titus kom till Jerusalem för leda striderna hade Simon fått reda på Judas förräderi och låtit ta honom och hans sammansvurna till fånga. De torterades och dödades i romarnas åsyn och när man hade slagit sönder deras döda kroppar kastades de över muren.

Now when Judas, the son of Judas, who was one of Simon's under officers, and a person intrusted by him to keep one of the towers, saw this procedure of Simon, he called together ten of those under him, that were most faithful to him, (perhaps this was done partly out of pity to those that had so barbarously been put to death, but principally in order to provide for his own safety,) and spoke thus to them: "How long shall we bear these miseries? or what hopes have we of deliverance by thus continuing faithful to such wicked wretches? Is not the famine already come against us? Are not the Romans in a manner gotten within the city? Is not Simon become unfaithful to his benefactors? and is there not reason to fear he will very soon bring us to the like punishment, while the security the Romans offer us is sure? Come on, let us surrender up this wall, and save ourselves and the city. Nor will Simon be very much hurt, if, now he despairs of deliverance, he be brought to justice a little sooner than he thinks on." Now these ten were prevailed upon by those arguments; so he sent the rest of those that were under him, some one way, and some another, that no discovery might be made of what they had resolved upon. Accordingly, he called to the Romans from the tower about the third hour; but they, some of them out of pride, despised what he said, and others of them did not believe him to be in earnest, though the greatest number delayed the matter, as believing they should get possession of the city in a little time, without any hazard. But when Titus was just coming thither with his armed men, Simon was acquainted with the matter before he came, and presently took the tower into his own custody, before it was surrendered, and seized upon these men, and put them to death in the sight of the Romans themselves; and when he had mangled their dead bodies, he threw them down before the wall of the city. (War 5 13:2)

Judas förrädaren var alltså verkligen sicarier och förbunden med sicariern Simon, precis som sicariern Judas i evangeliet.

Simon Cephas

Varför kallas Simon för Cephas, ”klippan”, i evangeliet? Simon var ju namnet på flera upprorsledare och i samband med Jakob (James) och Johannes (John) liknar han mest en av iduméernas triad av generaler som kom till Jerusalem. Men Simon Cephas framträdande plats i det persongalleri som Hadrianus skapade runt Jesus från Galileen för ändå främst tankarna till sicariernas ledare Simon, Gioras son. I War 5 6:3 finns en berättelse om hur Simon, utan större framgång, försökte använda kastmaskiner mot romarna. Romarna däremot, och då främst den tionde legionen, hade fruktansvärt starka kastmaskiner som slungade dödande stenar mot judarna. För att varna för dessa stenar skrek judarna på sitt eget språk ”STENEN KOMMER!”.

Yet did not Simon lie still, for he lay near the place of the siege; he brought his engines of war, and disposed of them at due distances upon the wall, both those which they took from Cestius formerly, and those which they got when they seized the garrison that lay in the tower Antonia. But though they had these engines in their possession, they had so little skill in using them, that they were in great measure useless to them; but a few there were who had been taught by deserters how to use them, which they did use, though after an awkward manner. So they cast stones and arrows at those that were making the banks; they also ran out upon them by companies, and fought with them. Now those that were at work covered themselves with hurdles spread over their banks, and their engines were opposed to them when they made their excursions. The engines, that all the legions had ready prepared for them, were admirably contrived; but still more extraordinary ones belonged to the tenth legion: those that threw darts and those that threw stones were more forcible and larger than the rest, by which they not only repelled the excursions of the Jews, but drove those away that were upon the walls also. Now the stones that were cast were of the weight of a talent, and were carried two furlongs and further. The blow they gave was no way to be sustained, not only by those that stood first in the way, but by those that were beyond them for a great space. As for the Jews, they at first watched the coming of the stone, for it was of a white color, and could therefore not only be perceived by the great noise it made, but could be seen also before it came by its brightness; accordingly the watchmen that sat upon the towers gave them notice when the engine was let go, and the stone came from it, and cried out aloud, in their own country language, THE STONE COMETH so those that were in its way stood off, and threw themselves down upon the ground; by which means, and by their thus guarding themselves, the stone fell down and did them no harm. But the Romans contrived how to prevent that by blacking the stone, who then could aim at them with success, when the stone was not discerned beforehand, as it had been till then; and so they destroyed many of them at one blow. Yet did not the Jews, under all this distress, permit the Romans to raise their banks in quiet; but they shrewdly and boldly exerted themselves, and repelled them both by night and by day. (War 5 6:3)

”Cephas” är alltså den grekiska translittereringen av ”Kêfâ”, det arameiska ordet för sten. När stenarna kom vinande från romarna skrek judarna med andra ord något om att ”Kefa kommer” eller ”Cephas kommer” på grekiska. Beskrivningen av romarnas överlägsna krigsteknik föll säkert kejsare Hadrianus på läppen. Att upprorsmannen Simon i Hadrianus evangelium fick heta ”Cephas” eller ”klippan” efter de stenar som hade dödat sicariern Simons mannar i kriget på kejsare Titus tid är helt logiskt om man sätter in namnet i sitt rätta sammanhang.

Sammanfattning om lärjungarna

Det finns direkta motsvarigheter i ”Josephus” historia för åtminstone nio av lärjungarna i evangeliet, nämligen Simon Kefas, ”stridsbröderna” Johannes och Jakob, Filip, Matteus, Jakob Alfaios son, Simon seloten och Judas Iscariot (förrädaren och sicariern Judas). När det gäller namnen Tomas (Toma på arameiska), Bartholomeus (bar Toma?) och Andreas har jag inte hittat någon motsvarighet i Antiquities och War, men eftersom i stort sett alla i historien om det judiska kriget hette Simon, Judas och Jakob blev det kanske för enahanda och Hadrianus valde att sätta in några andra namn för att få lite omväxling. En av de personer som kallas till lärjunge i evangeliet, men som inte räknas till de tolv, heter Levi, Alfaios son. John från Gischala kallas John (Johannes), Levis son i War.

Jesu lärjungar i Diatessaron och NT	Underlag från ”Josephus” War och Life
Simon Cephas (Simon Petrus)	Sicariernas ledare Simon, Gioras son. ”Klippan kommer”. (War 5 6:3)
John the son of Zebedee (Johannes, Sebedaios son)	John från Gischala, ledare för seloterna. (War 4 osv.)
James the son of Zebedee (Jakob, Sebedaios son)	James (Jacob) the son of Sosas som var allierad med seloternas ledare John. (War 6 1:8). En av ledarna för motståndet mot romarna i Jerusalem.
Andrew, brother of Simon Cephas (Andreas)	Namnet nämns i Antiquities XII. Andreas är en av kaptenerna för den egyptiske kungen Ptolemaios Philadelphus garde.
Philip (Filippos)	Philip, en av upprorsmännen som visade stort mod i motståndet mot Vespasianus vid belägringen av Jotapata (War 3 7:21)
Bartholomew (Bartholomaios)
Matthew (Matteus)	Översteprästen Matthias som lierade sig med Simon Gioras son. (War 4 9:11)
Thomas, who is called Thama (Tomas)	(Tama betyder tvilling på arameiska)
James the son of Alphaeus (Jakob, Alfaisos son)	Jacob var en av idumeernas generaler som förrådde sina egna och gick över till sicariern Simon son till Gioras. (War 4 9:6)
Simon which was called the Zealot (Simon seloten)	Bland seloterna fanns två bröder, Simon och Judas, som var Jairus söner. (War 6 1:8)
Judas the son of James, (Judas, Jakobs son)	Bland seloterna fanns två bröder, Simon och Judas, som var Jairus söner. (War 6 1:8)
Judas the Iscariot, Judas the son of Simon Iscariot; for he, being of the twelve, was purposed to betray him. (Judas Iscariot)	Sicariern Judas, Judas son, som kämpade för sicariern Simon och som förrådde honom till romarna och fick dö för detta. (War 5 6:3)

Josef och Jesus

Översteprästerna Josef och Jesus flyr till romarna i historien om det judiska kriget, Josef flyr med Jesus från Herodes till Egypten i evangeliet.

Some also there were who, watching a proper opportunity when they might quietly get away, fled to the Romans, of whom were the high priests Joseph and Jesus, and of the sons of high priests three, whose father was Ishmael, who was beheaded in Cyrene, and four sons of Matthias, as also one son of the other Matthias, who ran away after his father's death, and whose father was slain by Simon the son of Gioras, with three of his sons, as I have already related; many also of the other nobility went over to the Romans, together with the high priests. (War 6 2:2)

Kanske var dock detta att Hadrianus gjorde Josef till Jesu far mest en liten blinkning åt det faktum att Josef (Josephus) var ”far” till hela historien om de judiska upprorsmännen.

Jesu bröder

De flesta namn som finns i Nya Testamentet finns också i de texter som tillskrivs Josephus. Jesus hade tydligen fyra bröder som hette Jakob, Josef, Simon och Judas (Matt 13:55) och som jag har diskuterat tidigare fanns alla dessa namn med i historien om det judiska kriget. Namnens popularitet hade antagligen att göra med att Mattathias, hasmonéernas eller mackabéernas stamfar, hade fem söner som hette Johannes, Simon, Judas, Eleazar och Jonathan. Namn från Moseböckerna, som t.ex. Josef och Levi, var förstås också mycket omtyckta.

Men om man läser Diatessaron ser man att Jesu bröder ursprungligen kallades för Jakob, Joses, Simon och Judas.

What is this wisdom that is given to this man, that there should happen at his hands such as these mighty works? Is not this a carpenter, son of a carpenter? and is not his mother called Mary? and his brethren, James, and Joses, and Simon, and Judas? And his sisters, all of them, lo, are they not all with us? Whence hath this man all these things? And they were in doubt concerning him. (Diatessaron)

Detta finns också bevarat i Markus evangelium. Men vad är Joses för ett namn? Namnet är förstås hämtat från War, i en beskrivning av en av striderna i Jerusalem räknas medlemmar av Simon, Gioras sons, parti upp tillsammans med deltagare från John från Gischalas parti. Bland dessa seloter och sicarier nämns också Simon, Josas son. Joses eller Josas var alltså ytterligare ett av de namn som förknippades med de judiska upprorsmännen och som Hadrianus återanvände.

but on the Jewish side, and of those that were with Simon, Judas the son of Merto, and Simon the son of Josas; of the Idumeans, James and Simon, the latter of whom was the son of Cathlas, and James was the son of Sosas; of those that were with John, Gyphtheus and Alexas; and of the zealots, Simon the son of Jairus. (War 6 2:6).

Zebedaios söner

Jakob och Johannes, två av Jesu närmaste lärjungar, är söner till Sebedaios. Achar, Zebedaios son, nämns i Antiquities.

But there was one Achar, the son [of Charmi, the son] of Zebedias, (Ant. 5 1:10)

Simon Petrus och Tomas, som kallades Tvillingen, Natanael från Kana i Galileen, Sebedaios söner och två andra lärjungar var tillsammans. (Joh 21:2)

Simon den rättfärdige

Simon the Just, Simon den rättfärdige, nämns i Antiquities.

When Onias the high priest was dead, his son Simon became his successor. He was called Simon the Just because of both his piety towards God, and his kind disposition to those of his own nation. When he was dead, and had left a young son, who was called Onias, Simon's brother Eleazar, of whom we are speaking, took the high priesthood; (Antiquities XII 2:5)

I Nya Testamentet finns också en Simon som är rättfärdig.

I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helig ande var över honom, (Luk 2:25)

Publikanerna

I Diatessaron kommer publikanerna till Jesus för att få ledning. Publikanen eller skatteindrivaren Levi blir en av Jesu följeslagare och hos honom äter Jesus till och med middag. Lärjungen Matteus sägs också vara publikan. Publikanerna sägs också ha fått ta emot Johannes döparens dop. I Jeriko går publikanernas ledare, den rike Sackaios (Zachaeus), ut för att försöka få se Jesus när han passerar där. Jesus besöker Sackaios hus och säger att också denne är en av Abrahams söner när folket knorrar över att han besöker en syndares hus. ”För människosonen har kommit för att söka efter och frälsa sådant som är förlorat”.

Publikanerna var sådana som arbetade med att samla in skatt till romarna. Redan från det första upproret mot Quirinius skattskrivning som Judas från Gamala/Judas från Galileen startade hade skatteuppbörden stått i centrum för det judiska motståndet. Den religiösa lagen sade ju att skatten skulle skickas till templet i Jerusalem och ingen annanstans. Sådana som umgicks med romarna ansågs som orena och publikanerna tillhörde förstås den gruppen. Det är förstås svårt att veta hur Hadrianus egentligen tänkte när han lät Jesus Messias sitta till bords med orena skatteindrivare och prostituerade och till och med bota en kvinna med långvariga blödningar, sådana grupper skyddes ju som pesten av de riktiga jahad/chrestiani.

Den direkta användningen av ordet publikan verkar ha kommit från historien i War 2 14:4 från Neros tolfte regeringsår (ca år 66) om hur en grek i Caesarea reste en byggnad som hindrade judarna att använda synagogan i staden. En av judarnas ledande män, ”John the publican” gick till den romerske prokuratorn Florus och försökte muta honom till att lösa problemet men Florus tog bara pengarna och reste sin väg utan att göra något åt saken.

Zakarias

I evangeliet är Zakarias far till Johannes döparen. Han är en rättfärdig präst som tjänstgör i templet. En annan Zakarias är Sakarja, Berekjas son, som mördades mellan altaret och templet (Matt 23:35). I Diatessaron heter den förste Zacharias och den andre Zachariah, son of Barachiah.

I War 4 4:1 berättas det om Zacharias, Phaleks son, som var av prästerlig familj. I War 4 5:4 berättas det om Zacharias, Baruchs son, som dräptes av seloterna mitt i templet. Författaren till Diatessaron använde sig alltså av båda berättelserna om de två Zacharias som finns i historien om det judiska kriget. Prästen Zacharias, Phaleks son, blev i evangeliet prästen Zacharias som var Johannes döparens far. Zacharias, Baruchs son, som dräptes av seloterna i templet fick bli den Sakarja, Berekjas son, som dödades mellan altaret och templet.

Sackaios

I ”The Life of Flavius Josephus” går en man vid namn Saccheus över till ”Josephus” sida i striden mot Jonathan. I översättningen i Bibel 2000 heter denna Saccheus numera Sackaios och klättrar upp i en sykomor, men vi känner honom väl fortfarande bäst som Sackeus i mullbärsfikonträdet. I originalet i Diatessaron heter han Sacchaeus och klättrar upp i ett omoget fikonträd.

Kvinnorna som följde med Jesus

En grupp kvinnor följde med Jesus från Galileen när han for till Jerusalem för att delta i påskhelgen.

And there were in the distance all the acquaintance of Jesus standing, and the women that came with him from Galilee, those that followed him and ministered. One of them was Mary Magdalene; and Mary the mother of James the little and Arabic Joses, and the mother of the sons of Zebedee, and Salome, and many others which came up with him unto Jerusalem; and they saw that. (Diatessaron)

Längre bort stod också några kvinnor och såg på, och bland dem var Maria från Magdala och den Maria som var Jakob den yngres och Joses mor och Salome. De hade följt med honom och tjänat honom när han var i Galileen. Och där var många andra kvinnor, de som hade gått med honom upp till Jerusalem. (Mark 15:40-41)

Titus belägring av Jerusalem började ju under påsken vilket innebar att ovanligt många människor var i staden och blev instängda där. En av dem som var där var ju sicariern Simon, Gioras son, som enligt War 4 kom till Jerusalem med en grupp kvinnor som han hade tagit med sig till staden. Denna sed, att ta med sig sina kvinnor i kampen, förde Hadrianus över från den religiösa innovatören Simon till den religiösa innovatören Jesus.

And now there arose another war at Jerusalem. There was a son of Giora, one Simon, by birth of Gerasa, a young man, not so cunning indeed as John [of Gisehala], who had already seized upon the city, but superior in strength of body and courage; on which account, when he had been driven away from that Acrabattene toparchy, which he once had, by Ananus the high priest, he came to those robbers who had seized upon Masada. At the first they suspected him, and only permitted him to come with the women he brought with him into the lower part of the fortress, while they dwelt in the upper part of it themselves. (War 4 9:3)

Salome

Ett av de få kvinnonamn som nämns i evangeliet förutom Maria är Salome som är en av kvinnorna som följer Jesus från Galileen till Jerusalem. Kvinnor med namnet Salome tar upp en stor plats i Antiquities och War. Den första Salome var drottning Alexandra Salome som regerade mellan 76 och 67 fvt. Den andra Salome var syster till kung Herodes I och den tredje Salome var dotter till kung Herodes I.

Herodes förvaltare Kusas

Johanna, som skulle ha varit hustru till Herodes förvaltare Chuza (Kusas), är en av dem som hjälper Jesus med sina tillgångar.

And after that, Jesus was going about in the cities and in the villages, and proclaiming and preaching the kingdom of God, and his; twelve with him, and the women which had been healed of diseases and of evil spirits, Mary that was called Magdalene, from whom he had cast out seven devils, and Joanna the wife of Chuza Herod's steward, and Susanna, and many others, who were ministering to them of their substance. (Diatessaron)

Historien finns numera i Lukas 8:2-3. Men varifrån fick Hadrianus idén om att Herodes förvaltare skulle ha haft tillgångar som hans fru kunde ge till Jesus? Historien om den förmögne förvaltaren finns War 1 där det berättas om hur araben Sylleus hade mutat Herodes förvaltare att ansluta sig till honom och vända sig mot sin herre. Men när Herodes gav förvaltaren ännu mer pengar gick han åter tillbaka till honom. Detta är alltså bakgrunden till idén att Herodes förvaltare skulle ha haft stora tillgångar som han kunde ösa ur för att ge till Jesus. I denna del av War är också Salome, som i evangeliet sägs ha varit en av Jesu följeslagare, en dominerande person fast i War är det förstås Herodes syster som historien handlar om.

Sylleus also, the Arabian, sailed to Rome, without any regard to Caesar's injunctions, and this in order to oppose Antipater with all his might, as to that law-suit which Nicolaus had with him before. This Sylleus had also a great contest with Aretas his own king; for he had slain many others of Aretas's friends, and particularly Sohemus, the most potent man in the city Petra. Moreover, he had prevailed with Phabatus, who was Herod's steward, by giving him a great sum of money, to assist him against Herod; but when Herod gave him more, he induced him to leave Syllcus, and by this means he demanded of him all that Caesar had required of him to pay. (War 1 29:3)

Nikodemos

Nikodemos var enligt evangeliet farisé och medlem av det judiska rådet.

Jesus och Nikodemos
Bland fariseerna fanns en man som hette Nikodemos och var medlem av judarnas råd. (Joh 3:1)

I War 2 17:10 berättas om hur Eleazar, en av upprorsledarna, överfaller en romersk styrka trots att han ”hade gett dem sin högra hand” och gått ed på att de inte skulle skadas om de lade ner sina vapen och kapitulerade. Gorion, Nicodemus son, och andra ledande judar sändes som garanter för överenskommelsen men trots det bröt Eleazar alltså avtalet.

sent to them Gorion, the son of Nicodemus, and Ananias, the son of Sadduk, and Judas, the son of Jonathan, that they might give them the security Of their right hands, and of their oaths; (war 2 17:10)

De kom från galilleen, Judeen, Idumeen, andra sidan jordan och från Sidon och Tyros

Enligt historien om det judiska kriget startade upproren mot romarna efter Herodes den förstes död. Den romerske prokuratorn Sabinus kom till Jerusalem (ca 4 fvt) och provocerade fram uppror från folket. De hade kommit till staden, synbarligen för att för att fira pingst, men den verkliga orsaken var att de ville protestera mot sin aktuella situation. De kom från Galileen, Judeen, Iduméen, Jeriko och andra sidan Jordan och de belägrade den romerska garnisonen.

Now when that feast, which was observed after seven weeks, and which the Jews called Pentecost, (i. e. the 50th day,) was at hand, its name being taken from the number of the days [after the passover], the people got together, but not on account of the accustomed Divine worship, but of the indignation they had ['at the present state of affairs']. Wherefore an immense multitude ran together, out of Galilee, and Idumea, and Jericho, and Perea, that was beyond Jordan; but the people that naturally belonged to Judaea itself were above the rest, both in number, and in the alacrity of the men. (War 2 3:1)

De innovatörer/trogna som följde Jesus kom också från många olika håll enligt evangeliet. De kom bland annat från Galileen, Judeen, Iduméen och andra sidan Jordan

Folkmassan på stranden
Jesus drog sig undan mot sjön tillsammans med sina lärjungar. En massa människor från Galileen följde med, men också från Judeen, Jerusalem och Idumeen och från andra sidan Jordan och från trakten kring Tyros och Sidon kom människor i massor till honom när de hörde talas om allt han gjorde. (Mark 3:7-8)

Här kan man se att Hadrianus använde sig av beskrivningen av pingstupproret efter Herodes död när han beskrev de skaror som följde upprorsledaren Jesus. Jeriko är i uppräkningen av platser utbytt mot Jerusalem i evangeliet och scenariot tilldrar sig i Kapernaum, men snart låter förstås Hadrianus Jesus och hans lärjungar vandra vidare till Jeriko. I evangeliet nämns också Tyros och Sidon, John från Gischala samlade ihop ett band rövare/innovatörer från främst Tyros som terroriserade Galileen (War 2 21:1). Tyros och Sidon nämns i allmänhet i samma mening i Antiquities och författaren till evangeliet drog tydligen även till med detta vanliga uttryck i uppräkningen.

I Diatessaron nämns också Decapolis som var ett område som gränsade till Galileen, denna del av uppräkningen har ramlat bort i Markus evangelium ovan men den finns kvar i Matteus 4:25 där däremot Tyros och Sidon saknas. Men vi vet ju från Diatessaron hur den ursprungliga skrivningen såg ut. Decapolis nämns naturligtvis också i ”Josephus” texter, bland annat vänder sig de ledande männen från Decapolis till Vespasianus med anklagelser mot Justus från Tiberias i Life of Flavius Josephus.

Resan till Betlehem och sökandet efter härbärge

I Antiquities berättas om en man som inte fick komma nära sin hustru, jämför med Josef som inte hade ”varit nära” sin trolovade. En kvinna reser i fjärde månaden för att träffa släktingar, så som Maria som besökte sin släkting Elisabeth i sjätte månaden. Kvinnans man reser för att hämta hem sin hustru. Paret var på väg från Betlehem till Jerusalem och kvinnan red på en åsna. De hann dock inte fram innan natten och blev tvungna att ta in för natten på ett okänt ställe, precis så som det också berättas om Maria och Josef.

There was a Levite a man of a vulgar family, that belonged to the tribe of Ephraim, and dwelt therein: this man married a wife from Bethlehem, which is a place belonging to the tribe of Judah. Now he was very fond of his wife, and overcome with her beauty; but he was unhappy in this, that he did not meet with the like return of affection from her, for she was averse to him, which did more inflame his passion for her, so that they quarrelled one with another perpetually; and at last the woman was so disgusted at these quarrels, that she left her husband, and went to her parents in the fourth month. The husband being very uneasy at this her departure, and that out of his fondness for her, came to his father and mother-in-law, and made up their quarrels, and was reconciled to her, and lived with them there four days, as being kindly treated by her parents. On the fifth day he resolved to go home, and went away in the evening; for his wife's parents were loath to part with their daughter, and delayed the time till the day was gone. Now they had one servant that followed them, and an ass on which the woman rode; and when they were near Jerusalem, having gone already thirty furlongs, the servant advised them to take up their lodgings some where, lest some misfortune should befall them if they travelled in the night, (Ant. V 2:2.)

I Antiquities reste alltså kvinnan ensam till Betlehem och paret reste sedan tillsammans tillbaka till sitt hem, i evangeliet reste paret däremot tillsammans till Betlehem och anledningen till denna resa var att Messias måste födas i just den staden. Hela berättelsen om Jesus skapades ju för att övertyga judarna om att den Messias som de väntade på redan hade kommit och därför måste mannen i berättelsen uppfylla alla de judiska profetiorna till punkt och pricka. Enligt profetian i 1 Mos 49:10 skulle den nya härskaren ju komma från Juda stam och Betlehem tillhörde Juda enligt Antiquities. Också enligt kapitel fem i profeten Mikas bok skulle den nye härskaren komma från just Betlehem.

      Men från dig, Betlehem i Efrata,
      så obetydlig bland Judas släkter,
      skall jag låta en härskare över Israel komma,
      en som leder sin härkomst från forntiden,
      från det längesedan förflutna. (Mik 5:2)

Kana och Cans

I Johannesevangeliet berättas det om Jesu första under när han gjorde vatten till vin på bröllopet i Kana. Det enda som berättas om omständigheterna runt detta bröllop är att det var på tredje dagen.

På tredje dagen hölls ett bröllop i Kana i Galileen, och Jesu mor var där. (Joh 2:1)

Ursprunget till detta bröllop finns i Antiquities och handlar om Jonathan Mackabeus och hans bror Simons hämnd på jambriterna. Bröllopet hölls egentligen inte i Kana. Vid en strid med en arabiske kung retirerar däremot Antiochus till Kana.

About the same time one came to Jonathan, and to his brother Simon, and told them that the sons of Ambri were celebrating a marriage, and bringing the bride from the city Gabatha, who was the daughter of one of the illustrious men among the Arabians, and that the damsel was to be conducted with pomp, and splendor, and much riches: so Jonathan and Simon thinking this appeared to be the fittest time for them to avenge the death of their brother, and that they had forces sufficient for receiving satisfaction from them for his death, they made haste to Medaba, and lay in wait among the mountains for the coming of their enemies; and as soon as they saw them conducting the virgin, and her bridegroom, and such a great company of their friends with them as was to be expected at this wedding, they sallied out of their ambush, and slew them all, (Antiquities XIII 1:4)

The Arabian king [Aretas] at first retreated, but afterward appeared on the sudden with ten thousand horsemen. Antiochus gave them the meeting, and fought desperately; and indeed when he had gotten the victory, and was bringing some auxiliaries to that part of his army that was in distress, he was slain. When Antiochus was fallen, his army fled to the village Cana, where the greatest part of them perished by famine. (Antiquities XIII 15:1)

I Första Mackabeerboken finns denna berättelse nästan ordagrant återgiven från originaltexten. Jambriterna i GT är egentligen Ambris söner i Antiquities. Här nämns också att bruden var från Kanaan, vilket påminner om bröllopet i Kana.

En tid senare kom det bud till Jonatan och hans bror Simon att jambriterna skulle hålla ett stort bröllop och föra bruden, som var dotter till en av de främsta stormännen i Kanaan, från Nadavat med ett stort följe. De hade inte glömt att deras bror Johannes hade mördats, och de gav sig i väg och gömde sig i skydd av berget. När de spejade därifrån fick de se ett bullrande följe med mängder av packning. Det var brudgummen och hans vänner och bröder som närmade sig med tamburiner och musikanter och allsköns utrustning.

Då störtade de sig över dem från bakhållet och började hugga ner dem, och manfallet blev stort. De överlevande flydde upp i bergen, och israeliterna tog allt vad de hade som byte. Så vändes bröllopsfesten i sorg och musiken i klagosång. Jonatan och Simon hade fått sin hämnd för mordet på brodern, och de återvände till Jordans träskmarker. (1 Mack 9:37-42)

Det andra sammanhanget där Kana nämns i NT är i samband med en uppräkning av de av Jesu lärjungar som såg honom efter uppståndelsen vid Tiberiassjön, bland dessa fanns enligt Joh 21:2 också Natanael från Kana i Galileen.

I Diatessaron är platsbestämningen av bröllopet i Kana en aning förvirrad. Först talas det förvisso om en fest i Cana (Kana) men senare sägs det på ett par olika ställen att Jesus gjorde detta under i Cans i Galileen.

And this is the first sign which Jesus did in Cans of Galilee, and manifested his glory; and his disciples believed on him. (Diatessaron)

And when Jesus heard that John was delivered up, he went away to Galilee. And he entered again into Cans, where he had made the water wine. And there was at Capernaum a king's servant, whose son was sick. (Diatessaron)

I den nuvarande versionen av historien nämns inte Cans, undret med vinet sker i Kana och ingen annanstans. Men det är faktiskt troligt att Hadrianus avsåg att använda orten Cans, den nämns nämligen i Life of Flavius Josephus som en av de platser ”Josephus” bodde på under sin tid som guvernör i Galileen.

Now at this time my abode was in a village of Galilee, which is named Cans. (Life of Flavius Josephus, 16)

Betsaida i Galileen

Betsaida nämns vid några tillfällen i evangeliet. Lärjungen Filippos var från Betsaida i Galileen, liksom Andreas och Simon. Efter undret med bröden och fiskarna befaller Jesus lärjungarna att ta båten över till andra sidan sjön, till Betsaida. Dessutom helar Jesus en blind man i Betsaida och nedkallar verop över Chorazin och Betsaida. (Matt 11:21, Mark 5:45, Mark 8:22, Luk 9:10, Luk 10:13, Joh 1:44)

And there were among them certain Gentiles also, which had come up to wor ship at the feast: these therefore came to Philip, who was of Bethsaida of Galilee, …

Now Philip was of Bethsaida, of the city of Andrew and Simon. …

Woe unto thee, Chorazin! woe unto thee, Bethsaida! ...

And after that, he came to Bethsaida. And they brought to him a certain blind man, and besought him that he would touch him. …

And straightway he pressed his disciples to go up into the ship, and that they should go before him unto the other side to Bethsaida, while he himself should send away the multitudes. And those people who saw the sign which Jesus did, said, Of a truth this is a prophet who hath come into the world. And Jesus knew their purpose to come and take him, and make him a king; and he left them, and went up into the mountain alone for prayer. (Diatessaton)

Betsaida (Bethsaids) vid Gennesarets sjö nämns även i Antiquities.

When Philip also had built Paneas, a city at the fountains of Jordan, he named it Cesarea. He also advanced the village Bethsaids, situate at the lake of Gennesareth, unto the dignity of a city, both by the number of inhabitants it contained, and its other grandeur, and called it by the name of Julias, the same name with Caesar's daughter. (Antiquities XVIII 2:1)

Officeren i Kapernaum

I “The Life of Josephus Flavius” finns berättelsen om hur officeren Josephus (Tiberius Alexander) under sin tid som guvernör i Galileen blir avkastad från av sin häst och skadar sitt ben. Han blir buren till Kapernaum men där får han så hög feber att han tvingas sända efter läkare. I Diatessaron, och därmed också i evangeliet i NT, är det officerens tjänare som har skadats så att han är förlamad och den som botar honom är förstås Jesus. Officeren är en stor man som har soldater under sig som han kommenderar, precis som i ursprungshistorien om ”Josephus”.

Jag är själv en som står under befäl, och jag har soldater under mig, och säger jag till den ene: Gå, så går han, och till den andre: Kom, så kommer han, och säger jag till min tjänare: Gör det här, så gör han det." (Matt 8:9 och Luk 7:8)

Kapernaum nämns ett flertal gånger i Diatessaron och NT, det var förstås bekvämt att använda ett ortnamn som man utifrån “The Life of Josephus Flavius” säkert visste låg i Galileen.

Han for med båt till Tiberias

”Josephus” stiger i en båt med några av sina närmaste män och far till Tiberias i “The Life of Josephus Flavius”. I Diatessaron far Jesus till den andra sidan av ”Galileiska sjön vid Tiberias” (the sea of the Galilee of Tiberias). Denna historia finns numera i Joh 6:1 där det berättas att Jesus for över till andra sidan av Galileiska sjön eller Tiberiassjön.

Emmaus

I Antiquities beskrivs byn Emmaus och man berättar att det var vanligt att folk från Galileen vistades där.

There are warm baths at a little distance from it, in a village named Emmaus. Strangers came and inhabited this city; a great number of the inhabitants were Galileans also; (Ant. XVIII 2:3.)

Några av lärjungarna, som ju antagligen också var från Galileen, gick till Emmaus efter Jesu korsfästelse.

Två lärjungar på vägen till Emmaus
Samma dag var två lärjungar på väg till en by som ligger en mil från Jerusalem och som heter Emmaus. (Luk 24:13)

Nain

Jesus kommer staden Nain där han uppväcker en änkas son till livet (Luk 7:11). Staden Nain nämns i kapitel 9 av War 4, det är där Simon, Gioras son, har sitt högkvarter efter det att han fått stor makt och hyllas som en kung av sina anhängare. Simon förbereder sin attack mot Jerusalem från Nain.

so that his army was no longer composed of slaves and robbers, but a great many of the populace were obedient to him as to their king. He then overran the Acrabattene toparchy, and the places that reached as far as the Great Idumea; for he built a wall at a certain village called Nain, and made use of that as a fortress for his own party's security; and at the valley called Paran, he enlarged many of the caves, and many others he found ready for his purpose; these he made use of as repositories for his treasures, and receptacles for his prey, and therein he laid up the fruits that he had got by rapine; and many of his partizans had their dwelling in them; and he made no secret of it that he was exercising his men beforehand, and making preparations for the assault of Jerusalem. (War 4 9:4)

Arimataia som egentligen var Rama

Josef från Arimataia fick Jesu kropp av Pontius Pilatus efter korsfästningen. Man tvistar om var detta Arimataia skulle ha legat. Enligt Diatessaron kom denne Josef dock inte från Arimataia utan från Rama. Idén till att använda Rama kom antagligen från citatet från Jeremia 31:15 med profetian om de döda barnen som Hadrianus lät gå i uppfyllelse genom skrönan om Herodes barnamord vid tiden för Jesu födelse.

Det övre rummet

Jesus och hans lärjungar äter ju den sista påskmåltiden i ”det övre rummet” (Diatessaron, Mark 14:15, Luk 22:12). Det ”övre rummet” i husen i Jerusalem nämns på ett par ställen i War i samband med den stora nöd som uppstod i staden under Titus belägring.

So all hope of escaping was now cut off from the Jews, together with their liberty of going out of the city. Then did the famine widen its progress, and devoured the people by whole houses and families; the upper rooms were full of women and children that were dying by famine, and the lanes of the city were full of the dead bodies of the aged; the children also and the young men wandered about the market-places like shadows, all swelled with the famine, and fell down dead, wheresoever their misery seized them. (War 5 12:3)

Sabbaten, påsken och pingsten

I Life Of Flavius Josephus nämns sabbaten som en dag när det var sed att man skulle äta middag vid den sjätte timmen. I evangeliet kräver folket under ett stort tumult på rådsplatsen att Pilatus hastigt skall ta beslutet att låta korsfästa Jesus i den sjätte timmen på fredagen i ”Passover” eller påskhelgen.

Hadrianus hämtade beskrivningen av detta tumult från Tiberius Alexanders beskrivning av striden mellan Jesus som regerade i Tiberias och Jonathan och hans kollegor som ville ta över makten och starta ett uppror. Detta skedde på rådsplatsen men de lämnar beslutet till efterföljande dag eftersom man enligt landets sed var tvingad att gå till middagen vid den sjätte timmen på sabbaten.

On the next day, therefore, they all came into the Proseucha; it was a large edifice, and capable of receiving a great number of people; thither Jonathan went in, and though he durst not openly speak of a revolt, yet did he say that their city stood in need of a better governor than it then had. But Jesus, who was the ruler, made no scruple to speak out, and said openly," O fellow citizens! it is better for you to be in subjection to four than to one; and those such as are of high birth, and not without reputation for their wisdom;" and pointed to Jonathan and his colleagues. Upon his saying this, Justus came in and commended him for what he had said, and persuaded some of the people to be of his mind also. But the multitude were not pleased with what was said, and had certainly gone into a tumult, unless the sixth hour, which was now come, had dissolved the assembly, at which hour our laws require us to go to dinner on sabbath days; so Jonathan and his colleagues put off their council till the next day, and went off without success. (Life of Flavius Josephus)

I evangeliet tog man som sagt däremot beslutet om Jesu framtid trots att man hade kommit till den sjätte timmen av sabbatsdagen. Jesu korsfästelse skedde ju under påsken (det osyrade brödets högtid). Det var också vid denna högtid, som samlade stora mängder pilgrimer i Jerusalem, som det enligt War utbröt nya oroligheter mellan de stridande judiska fraktionerna. Ungefär samtidigt verkar Titus och hans romerska styrkor ha inlett sin belägring av staden (War 5 3:1).

I War 6 berättas det om alla tecken som varnade för det kommande kriget. Där var en komet som varade ett helt år och en stjärna som såg ut som ett svärd och dessutom ett konstigt ljussken runt altaret i templet. (Detta verkade förstås stämma med stjärnprofetian i 4 Mos 24:17.) Ett jordskalv vid pingsten skall ha förutsagt kriget och där var också Jesus, en galen profet som förutsade en kommande olycka över Jerusalem i samband med tabernakelfesten. Han togs till den romerske prokuratorn som lät piska honom tills benen låg bara i hans kropp men han upphörde ändå inte med sina hemska profetior. Hans sista profetia gällde honom själv när han uttrade ”ve, ve över mig själv” och gav upp andan.

Moreover, at that feast which we call Pentecost, as the priests were going by night into the inner [court of the temple,] as their custom was, to perform their sacred ministrations, they said that, in the first place, they felt a quaking, and heard a great noise, and after that they heard a sound as of a great multitude, saying, "Let us remove hence." But, what is still more terrible, there was one Jesus, the son of Ananus, a plebeian and a husbandman, who, four years before the war began, and at a time when the city was in very great peace and prosperity, came to that feast whereon it is our custom for every one to make tabernacles to God in the temple, began on a sudden to cry aloud, "A voice from the east, a voice from the west, a voice from the four winds, a voice against Jerusalem and the holy house, a voice against the bridegrooms and the brides, and a voice against this whole people!" This was his cry, as he went about by day and by night, in all the lanes of the city. However, certain of the most eminent among the populace had great indignation at this dire cry of his, and took up the man, and gave him a great number of severe stripes; yet did not he either say any thing for himself, or any thing peculiar to those that chastised him, but still went on with the same words which he cried before. Hereupon our rulers, supposing, as the case proved to be, that this was a sort of divine fury in the man, brought him to the Roman procurator, where he was whipped till his bones were laid bare; yet he did not make any supplication for himself, nor shed any tears, but turning his voice to the most lamentable tone possible, at every stroke of the whip his answer was, "Woe, woe to Jerusalem!" And when Albinus (for he was then our procurator) asked him, Who he was? and whence he came? and why he uttered such words? he made no manner of reply to what he said, but still did not leave off his melancholy ditty, till Albinus took him to be a madman, and dismissed him. Now, during all the time that passed before the war began, this man did not go near any of the citizens, nor was seen by them while he said so; but he every day uttered these lamentable words, as if it were his premeditated vow, "Woe, woe to Jerusalem!" Nor did he give ill words to any of those that beat him every day, nor good words to those that gave him food; but this was his reply to all men, and indeed no other than a melancholy presage of what was to come. This cry of his was the loudest at the festivals; and he continued this ditty for seven years and five months, without growing hoarse, or being tired therewith, until the very time that he saw his presage in earnest fulfilled in our siege, when it ceased; for as he was going round upon the wall, he cried out with his utmost force, "Woe, woe to the city again, and to the people, and to the holy house!" And just as he added at the last, "Woe, woe to myself also!" there came a stone out of one of the engines, and smote him, and killed him immediately; and as he was uttering the very same presages he gave up the ghost. (War 6 5:3)

Här har vi ju inte bara information om de olika helgerna som firades av judarna och som Hadrianus använde sig av i sitt evangelium utan också en tydlig förlaga till profeten Jesus som kom till Jerusalem i samband med en religiös helg, som profeterade om stadens undergång och som piskades av den romerske prefekten eller prokuratorn.

Vid den tiden skulle det ske en skattskrivning

I Antiquities berättas det att vid den här tiden skulle Cyrenius (Quirinius) som var ståthållare i Syrien genomför en skattskrivning på order av kejsaren.

NOW Cyrenius, a Roman senator, and one who had gone through other magistracies, and had passed through them till he had been consul, and one who, on other accounts, was of great dignity, came at this time into Syria, with a few others, being sent by Caesar to he a judge of that nation, and to take an account of their substance. (Antiquities XVIII 1:1)

I evangeliet berättas det att det vid den tiden genomfördes en skattskrivning av Quirinius som var ståthållare i Syrien på order av kejsaren.

Jesu födelse
Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. (Luk 2:1-2)

Maria och hennes son som offrades

I historien om det judiska kriget berättas det om en kvinna vid namn Maria som fick en son. Detta spädbarn offrades och åts upp för att bli en läxa för världen.

There was a certain woman that dwelt beyond Jordan, her name was Mary; her father was Eleazar, of the village Bethezob, which signifies the house of Hyssop. … She then attempted a most unnatural thing; and snatching up her son, who was a child sucking at her breast, she said, "O thou miserable infant! for whom shall I preserve thee in this war, this famine, and this sedition? As to the war with the Romans, if they preserve our lives, we must be slaves. This famine also will destroy us, even before that slavery comes upon us. Yet are these seditious rogues more terrible than both the other. Come on; be thou my food, and be thou a fury to these seditious varlets, and a by-word to the world, which is all that is now wanting to complete the calamities of us Jews." … "This is mine own son, and what hath been done was mine own doing! Come, eat of this food; for I have eaten of it myself! Do not you pretend to be either more tender than a woman, or more compassionate than a mother; but if you be so scrupulous, and do abominate this my sacrifice, as I have eaten the one half, let the rest be reserved for me also." (War 6 3:4)

Jämför med Marias son Jesus vars kött skall ätas enligt Johannesevangeliet.

Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Brödet jag skall ge är mitt kött, jag ger det för att världen skall leva.” (Joh 6:51)

Den första profetian om Jerusalems förstörelse

Jesus, den höge prästen, håller ett långt tal och han blir sedan dödad av iduméerna i templet tillsammans med Ananaus. Deras kroppar slängs undan utan begravning, trots att judarna var så noga med begravningar att de till och med brukade ta ner kropparna av korsfästa förbrytare och begrava dem före solnedgången. Ananaus var en mycket rättrådig man, han var fredsälskande och han förutsåg att Jerusalem skulle komma att förstöras. Denna händelse var i själva verket början till Jerusalems fall enligt ”Josephus” historia om det judiska kriget.

But the rage of the Idumeans was not satiated by these slaughters; but they now betook themselves to the city, and plundered every house, and slew every one they met; and for the other multitude, they esteemed it needless to go on with killing them, but they sought for the high priests, and the generality went with the greatest zeal against them; and as soon as they caught them they slew them, and then standing upon their dead bodies, in way of jest, upbraided Ananus with his kindness to the people, and Jesus with his speech made to them from the wall. Nay, they proceeded to that degree of impiety, as to cast away their dead bodies without burial, although the Jews used to take so much care of the burial of men, that they took down those that were condemned and crucified, and buried them before the going down of the sun. I should not mistake if I said that the death of Ananus was the beginning of the destruction of the city, and that from this very day may be dated the overthrow of her wall, and the ruin of her affairs, whereon they saw their high priest, and the procurer of their preservation, slain in the midst of their city. He was on other accounts also a venerable, and a very just man; and besides the grandeur of that nobility, and dignity, and honour of which he was possessed, he had been a lover of a kind of parity, even with regard to the meanest of the people; he was a prodigious lover of liberty, and an admirer of a democracy in government; and did ever prefer the public welfare before his own advantage, and preferred peace above all things; for he was thoroughly sensible that the Romans were not to be conquered. (War 4 5:2)

Den andra profetian om Jerusalems förstörelse

I historien om det judiska kriget berättas det om en profet som heter Jesus som är på väg för att fira en högtid i Jerusalem och som profeterar om stadens förstöring.

But, what is still more terrible, there was one Jesus, the son of Ananus, a plebeian and a husbandman, who, four years before the war began, and at a time when the city was in very great peace and prosperity, came to that feast whereon it is our custom for every one to make tabernacles to God in the temple, began on a sudden to cry aloud, "A voice from the east, a voice from the west, a voice from the four winds, a voice against Jerusalem and the holy house, a voice against the bridegrooms and the brides, and a voice against this whole people!" (War 6 5:3)

I evangeliet profeterar Jesus också om Jerusalems förstörelse när han är på väg att fira påskhögtiden där.

Jesus gråter över Jerusalem
När han kom närmare och såg staden började han gråta över den och sade: ”Om du denna dag hade förstått, också du, vad som ger dig fred! Men nu är det fördolt för dig. Det skall komma en tid då du får se dina fiender bygga vallar runt dig och omringa dig och ansätta dig från alla håll. De skall slå dig och ditt folk till marken, och de skall inte lämna sten på sten, eftersom du inte förstod att tiden var inne för Guds besök.” (Luk 19:41-44)

Johannes döparen dödas av Herodes

Det berättas i Antiquities att många människor kom till Johannes Döparen för att ta emot hans dop. Herodes Antipas misstänkte dock att Johannes verksamhet skulle kunna leda till uppror bland judarna och lät därför avrätta honom.

Samma historia finns som vi vet i Nya Testamentet där Jesus invigs till sitt verk genom att ta emot Johannes dop i Jordanfloden. Därefter fängslad och avrättas Johannes, men i evangeliet har man lagt till en liten knorr som handlar om att Johannes avrättades på begäran av Herodias dotter som hämnd för att Johannes hade kritiserat Herodes för hans förhållande med sin svägerska Herodias.

Det var så att Herodes hade låtit gripa Johannes och slå honom i bojor och sätta honom i fängelse. Anledningen var Herodias, hans bror Filippos hustru. Johannes hade nämligen sagt till honom: ”Det är inte tillåtet för dig att leva ihop med henne.” Herodes ville döda honom men vågade inte för folket, som menade att Johannes var en profet. Men när Herodes firade sin födelsedag dansade Herodias dotter inför sällskapet och gjorde honom så förtjust att han med ed lovade att ge henne vad hon än begärde.

På uppmaning av sin mor sade hon: ”Låt mig genast få Johannes döparens huvud på ett fat.” Kungen blev bedrövad, men för edens och gästernas skull befallde han att hon skulle få det, och han lät halshugga Johannes i fängelset. Man bar in huvudet på ett fat och gav det till flickan, och hon bar det till sin mor. (Matt 14:3-11)

Denna förklaring finns inte i Antiquities, däremot föregås beskrivningen av Johannes avrättning av en berättelse om hur Herodes råkade i krig med araben Aretas på grund av att Herodes ville skilja sig från Aretas dotter eftersom han hade förälskat sig i sin svägerska Herodias. Berättelsen om Johannes i Bibeln är alltså en kombination av två historier i Antiquities XVIII, dels den om Herodes förälskelse i sin svägerska och dels berättelsen om hur Herodes lät avrätta Johannes Döparen.

Kamp med svärd och påkar

I historien om det judiska kriget beskrivs en tumultartad tid när olika fraktioner av upprorsgrupper slogs mot varandra och terroriserade olika delar av landet. Seloterna hade t.ex. utgått från sicarierna men efter ett tag slogs de två grupperna mot varandra i Jerusalem i ett blodigt inbördeskrig. Manahem och hans sicarier övertalade tempelföreståndaren Eleazar, som var son till översteprästen, att stänga ut utlänningars offer från templet och därmed bryta med romarna. Men snart hade de forna vännerna blivit bittra fiender och Eleazar och hans parti dödade Manahem och jagade ut hans anhängare från templet och Jerusalem. Det var kort sagt en helt laglös tid.

I historien om Jesus Messias beskriver Hadrianus dessa förhållanden. Han låter t.ex. Jesus säga att han inte kommer med fred men med svärd, precis som jahad/sicarierna/seloterna som krigade för att bereda vägen för den krigiske Messias som beskrevs i Jesajas profetia.

Tro inte att jag har kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd. (Matt 10:34)

Jesus uppmanar lärjungarna att skaffa sig svärd eftersom skriftens ord att ”han räknades till de laglösa” skulle uppfyllas. Uttalandet om att han skulle räknas till de ”laglösa” finns i Jesaja 53:12, även om det är översatt till att han skall räknas till ”syndarna” i Bibel 2000. Detta, att Messias skulle vara en av de laglösa, var antagligen också orsaken till att jahad/sicarierna/chrestiani kunde överträda alla lagar på ett så hänsynslöst sätt och döda överstepräster och vanliga människor med samma iver och ändå känna att det gick på den rätta vägen.

Lärjungarnas två svärd
Sedan sade han till dem: "När jag sände ut er utan penningpung, påse eller sandaler, behövde ni då sakna något?" - "Nej, ingenting", svarade de. Då sade han: "Men nu skall den som har en penningpung ta med sig den, och likaså påsen, och den som är utan pengar skall sälja sin mantel och köpa sig ett svärd. Jag säger er att med mig skall det ord i skriften gå i uppfyllelse som lyder: Han räknades till de laglösa. Ty nu fullbordas det som är sagt om mig." - "Herre", sade de, "här är två svärd." - "Det är bra", svarade han. (Luk 22:25-38)

I skildringen av hur Jesus fängslas använder Hadrianus också färg från historien om det judiska kriget. Översteprästerna sänder ut en folkhop beväpnad med svärd och påkar. En av Jesu anhängare drar sitt eget svärd och hugger av översteprästens tjänares öra. Men Hadrianus passar på att via Jesus försöka sprida ett fredsbudskap om att alla som griper till svärd också kommer att dödas med svärd.

Jesus fängslas
Medan han ännu talade kom Judas, en av de tolv, och med honom en stor folkhop med svärd och påkar, utsänd av översteprästerna och folkets äldste. Förrädaren hade kommit överens med dem om ett tecken: "Den som jag kysser är det, grip honom." Han gick rakt fram till Jesus, hälsade honom med att säga rabbi och kysste honom. Jesus sade till honom: "Min vän, nu har du gjort ditt." Då gick de fram och grep Jesus och höll fast honom.

En av dem som var med Jesus lyfte handen och drog sitt svärd, och han slog till mot översteprästens tjänare och högg av honom örat. Då sade Jesus till honom: "Stick tillbaka ditt svärd. Alla som griper till svärd skall dödas med svärd.

Tror du inte att om jag bad min fader skulle han genast skicka mer än tolv legioner änglar till min hjälp? Men hur skulle då skrifterna kunna uppfyllas som säger att detta måste hända?" Vid samma tillfälle sade Jesus till folkhopen: "Som mot en rövare har ni gått ut med svärd och påkar för att fängsla mig. Var dag satt jag i templet och undervisade utan att ni grep mig. Men allt detta har skett för att profeternas skrifter skall uppfyllas." Då övergav alla lärjungarna honom och flydde. (Matt 26:47-56)

Pontius Pilatus och Översteprästen Kajafas

I Antiquities berättas det hur Valerius Gratus utser Josef Kajafas till överstepräst och hur Gratus sedan efterträds av Pontius Pilatus.

He was now the third emperor; and he sent Valerius Gratus to be procurator of Judaea, and to succeed Annius Rufus. This man deprived Ananus of the high priesthood, and appointed Ismael, the son of Phabi, to be high priest. He also deprived him in a little time, and ordained Eleazar, the son of Ananus, who had been high priest before, to be high priest; which office, when he had held for a year, Gratus deprived him of it, and gave the high priesthood to Simon, the son of Camithus; and when he had possessed that dignity no longer than a year, Joseph Caiaphas was made his successor. When Gratus had done those things, he went back to Rome, after he had tarried in Judaea eleven years, when Pontius Pilate came as his successor. (Antiquities XVIII 8:2)

I Nya Testamentet berättas att Kajafas var överstepräst när Jesus fängslades och att det var han som tyckte det var bättre att en enda man offrades än hela folket. Det var Pontius Pilatus som dömde Jesus till döden.

Förhöret inför rådet
De som hade gripit Jesus förde honom till översteprästen Kajafas, där de skriftlärda och de äldste hade samlats. (Matt 26:57)

Jesus inför Pilatus
På morgonen beslöt alla översteprästerna och folkets äldste att försöka få Jesus avrättad. De lät binda honom, förde bort honom och överlämnade honom åt Pilatus, ståthållaren. (Matt 27:1-2)

Rättegången

Precis som Jesus utsätts en desertör eller avfälling för grym tortyr och piskas i War 3. När han blir korsfäst ler han bara mot sina plågoandar.

But Vespasian had a suspicion about this deserter, as knowing how faithful the Jews were to one another, and how much they despised any punishments that could be inflicted on them; this last because one of the people of Jotapata had undergone all sorts of torments, and though they made him pass through a fiery trial of his enemies in his examination, yet would he inform them nothing of the affairs within the city, and as he was crucified, smiled at them. (War 3 7:33)

Mannen från Jotapata sade inget när han utsattes för en hätsk rättegång av sina fiender, precis som Jesus som vägrade svara på de anklagelser som han utsätts för från judarna. Jesus ber ju också om förlåtelse för sina plågoandar vid korsfästningen, på liknande sätt som mannen från Jotapata som log (förlåtande) mot sina bödlar från korset.

Översteprästerna riktade många anklagelser mot honom, och då frågade Pilatus honom: ”Har du ingenting att svara? Du hör ju hur de anklagar dig!” Men han svarade ingenting mera, och Pilatus blev förvånad. (Mark 15:3‑5)

Jesus sade: ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.” De delade upp hans kläder och kastade lott om dem. (Luk 23:34)

Den krönte kungen som kläs i en röd mantel och korsfästs

I den judiska historien berättas det om flera profeter som trädde fram och påstod att de var den Messias som skulle befria judarna från romarnas ok. I War 2 berättas det om två män, Simon och Athronoeus som startade uppror mot romarna och lät utropa sig till kungar i samband med Herodes död. I samband med deras uppror korsfäste romarna två tusen judar. Judas av Gamala, som också kallas Judas från Galileen och Hezekiahs son, startade tio år senare ett uppror mot den romerska skattskrivning som Quirinius genomförde. Han använde sig då av religiösa argument som han hämtade från mackabéernas skrifter (Tanak) och utropad sig till enligt Antiquities till kung. Judas från Galileen verkar alltså ha använt sig av de messianska förväntningar som skapades genom profetiorna om Messias i Jesajas bok. Detta var alltså samma rörelse som vi ser spår av i Dödahavsrullarna och som kallar sig jahad eller de fattiga (aevjonim, evjoniter).

Jesus, som ju enligt evangeliet skulle vara den rätte Messias, blev också krönt till judarnas kung och korsfäst. Det förekommer en mängd episoder med piskningar och korsfästningar av upproriska messianska frihetskämpar i War och Antiquities, t.ex. låter Varus korsfästa två tusen revoltörer.

Upon this, Varus sent a part of his army into the country, to seek out those that had been the authors of the revolt; and when they were discovered, he punished some of them that were most guilty, and some he dismissed: now the number of those that were crucified on this account were two thousand. (Ant. XVII 10:10.)

Ett annat exempel är Josef som tolkar en dröm i Egypten som faraos bagare drömt. I vår översättning av Bibeln hängs bagaren upp på en påle efter tre dagar, men i Eupolemus och Artapanus original till berättelsen är det verkligen en korsfästning som det handlar om och den sker på ”den tredje dagen”.

And he expected a prediction like to that of the cupbearer. But Joseph, considering and reasoning about the dream, said to him, that he would willingly be an interpreter of good events to him, and not of such as his dream denounced to him; but he told him that he had only three days in all to live, for that the [three] baskets signify, that on the third day he should be crucified, and devoured by fowls, while he was not able to help himself. (Ant. II 5:3.)

De galileer vars blod blandades med deras offer och som dödades när palatset i Siloam rasade

I Josephus War berättas det om hur seloterna under John från Gischala och sicarierna under Simon, Gioras son, slåss med varandra så att striden till och med når in i templet och blodet från de som dödas stänker på altaret och blandas med det som offrats.

For notwithstanding these men were mad with all sorts of impiety, yet did they still admit those that desired to offer their sacrifices, although they took care to search the people of their own country beforehand, and both suspected and watched them; while they were not so much afraid of strangers, who, although they had gotten leave of them, how cruel soever they were, to come into that court, were yet often destroyed by this sedition; for those darts that were thrown by the engines came with that force, that they went over all the buildings, and reached as far as the altar, and the temple itself, and fell upon the priests, and those that were about the sacred offices; insomuch that many persons who came thither with great zeal from the ends of the earth, to offer sacrifices at this celebrated place, which was esteemed holy by all mankind, fell down before their own sacrifices themselves, and sprinkled that altar which was venerable among all men, both Greeks and Barbarians, with their own blood; till the dead bodies of strangers were mingled together with those of their own country, and those of profane persons with those of the priests, and the blood of all sorts of dead carcasses stood in lakes in the holy courts themselves. And now, "O must wretched city, what misery so great as this didst thou suffer from the Romans, when they came to purify thee from thy intestine hatred! 'For thou couldst be no longer a place fit for God, nor couldst thou long continue in being, after thou hadst been a sepulcher for the bodies of thy own people, and hadst made the holy house itself a burying-place in this civil war of thine. Yet mayst thou again grow better, if perchance thou wilt hereafter appease the anger of that God who is the author of thy destruction." (War 5 1:4)

“Josephus”, eller rättare sagt Tiberius Alexander, förbinder vanhelgandet med romarnas förstörelse, eftersom judarna själva hade vanhelgat templet och den heliga staden sändes romarna av försynen att rena staden med eld. I evangeliet framför Hadrianus, genom Jesus, hotelsen att de upproriska judarna skall förgås på samma sätt som galiléerna som dog i templet och de som dödades när palatset i Siloam rasade om de inte ångrar sig (slutar göra uppror mot Rom).

And after that, Jesus walked in Galilee; and he did not like to walk in Judaea, because the Jews sought to kill him. And there came people who told him of the Galilaeans, those whose blood Pilate had mingled with their sacrifices. Jesus answered and said unto them, Do ye imagine that those Galilaeans were sinners more than all the Galilaeans, so that this thing has come upon them? Nay. Verily I say unto you now, that ye shall all also, if ye repent not, likewise perish. Or perchance those eighteen on whom the palace fell in Siloam, and slew them, do ye imagine that they were to be condemned more than all the people that dwell Arabic, in Jerusalem? Nay. Verily I say unto you, If ye do not all repent, ye shall perish like them. (Diatessaron)

I kristna översättningar och tolkningar har detta att ångra sig kommit att handla om att människor skall omvända sig (till kristendomen) för att inte drabbas av olyckor och straff.

Om ni inte omvänder er
Vid samma tillfälle kom några och berättade för honom om de galileer vilkas blod Pilatus hade blandat med blodet från deras offerdjur. Då sade han: "Tror ni att de var större syndare än alla andra i Galileen, eftersom detta kunde hända dem? Nej, säger jag, men om ni inte omvänder er skall ni alla mista livet som de. Eller de arton som dödades när Siloatornet rasade, tror ni att de var större syndare än alla andra i Jerusalem? Nej, säger jag, men om ni inte omvänder er skall ni alla mista livet, precis som de." (Luk 13:1-5)

Och vilka var det som dödades när tornet i Siloam störtade samman? Till att börja med sägs det i Diatessaron att det var ett hus eller palats som rasade samman och inte ett torn som det numera står i Lukas evangelium. Ursprunget till historien om muren och husen som raserades i Siloam finns War 6. Där berättas det om hur judarna under striden med romarna lämnar försvarstornen och flyr till dalen nedanför Siloam där de drar sig tillbaka till underjordiska grottor. Romarna har genom detta äntligen intagit den sista förvarsmuren och firar sin seger med att sätta en del hus där deras motståndare har gömt sig i brand och förstöra en mängd andra. Romarna dödade så många judar att de eldar som de tänt i vissa fall släcktes av allt blod som flöt. Detta är alltså ursprunget till historien i evangeliet om människorna i Siloam som dödades när husen raserades.

Jordbävningen och de döda som gick omkring

I War 1 19:3-4 berättas det om hur det blir en jordbävning under Herodes krig med araberna. Araberna tror då att hela Herodes armé har utplånats och dödar därför de judiska sändebud som finns hos dem som ett offer till Gud och avser därefter att marschera mot det judiska landet. Men Herodes håller ett tal där han säger att jordbävningar, pest och hungersnöd inte är några gudomliga tecken och att judarna skall gå i strid mot araberna för de döda sändebudens skull. ”För dessa döda sändebud kommer att utkämpar kriget bättre än vi själva”.

När Jesus dör på korset blir det jordbävning, gravar öppnas och kropparna avtäcks. Dessa döda marscherade sedan in i staden efter Jesu uppståndelse och kunde ses av många människor (Matt 27). Profetian om att jorden skulle kastade ut de döda som väckts till liv fanns i Jesaja 26:19.

De ville inte låta kroppen hänga kvar

I historien om det judiska kriget berättas att judarna hade som sed att ta ner dem som blivit korsfästa och begrava dem före solnedgången.

Nay, they proceeded to that degree of impiety, as to cast away their dead bodies without burial, although the Jews used to take so much care of the burial of men, that they took down those that were condemned and crucified, and buried them before the going down of the sun. (War 4 5:2)

I Nya Testamentet tar Josef ner Jesu kropp för att det redan hade blivit kväll.

Gravläggningen
Då det redan hade blivit kväll — det var förberedelsedag, alltså dagen före sabbaten —kom Josef från Arimataia, en ansedd rådsherre, som också han väntade på Guds rike. Han tog mod till sig och gick till Pilatus och bad att få Jesu kropp. Pilatus blev förvånad över att Jesus redan skulle ha dött. Han kallade till sig officeren och frågade om Jesus verkligen var död. (Mark 15:42-44)

En av de tre korsfästa väcks till liv

I Josephus påstådda självbiografi känner han igen tre korsfästa som bekanta sedan tidigare. Han låter ta ner dem men två av dem dör. Den tredje väcks dock till liv igen under läkarens händer. Vi känner igen berättelsen i evangeliet om de tre korsfästa som var Jesus och de två rövarna, även i den berättelsen vaknade den ene till liv igen.

And when I was sent by Titus Caesar with Cerealins, and a thousand horsemen, to a certain village called Thecoa, in order to know whether it were a place fit for a camp, as I came back, I saw many captives crucified, and remembered three of them as my former acquaintance. I was very sorry at this in my mind, and went with tears in my eyes to Titus, and told him of them; so he immediately commanded them to be taken down, and to have the greatest care taken of them, in order to their recovery; yet two of them died under the physician's hands, while the third recovered. (Josephus Flavius Autobig.)

Essenerna

I Antiquities och i historien om det judiska kriget finns numera beskrivningar av en sekt inom judendomen som kallas essener och vars livsstil starkt påminner om Jesu och hans lärjungars levnadssätt. Den naturliga slutsatsen som man kan dra av detta är att Hadrianus använde sig av information om essenerna från Antiquities och War när han skapade bilden av de första kristna. Men jag har kommit att omvärdera denna uppfattning under mitt arbete med bakgrunden till det kristna evangeliet, numera anser jag att beskrivningen av essenerna som de första kristna har lagts till i ”Josephus” texter av senare kristna makthavare (se s. 573).

Jag tror att i stället att beskrivningen av essenerna ursprungligen fanns i Philos beskrivning av en pytagoreisk sekt i hans On the Contemplative Life or Suppliants. Denna text inleds med ett uttalande om att Philo hade nämnt essenerna som var mästare i det praktiska livet, och att han nu går vidare till att beskriva terapeuterna som i stället omfattade det spekulativa (filosofiska) livet. Beskrivningen av essenerna finns numera inte kvar i Philos text men jag tror att det var denna beskrivning som Hadrianus utgick från när han skapade bilden av Jesus och hans församling. En kristen version av Philos beskrivningen av de pytagoreiska essenerna finns alltså numera också i Antiquities och War.

De hade allt gemensamt

I Antiquities berättas det om essenerna som var en grupp av de mest rättrådiga eller rättfärdiga människor. De deltog inte i de vanliga riterna i templet. Dessa essener hade allt gemensamt och bland dem räknades ingen som rik och ingen som fattig. Det här påminner naturligtvis Jesus och hans grupp