Under de senaste sju åren har jag genomgått en stark andlig utveckling. Skeendet startade helt plötsligt och oväntat i augusti 1999 när jag började träna qigong, och redan från början kände jag intuitivt att det som hände hade sin grund i någon slags plan som hade skapats i ett tidigare liv. Jag fick också omedelbart starka och omtumlande kontakter med dimensioner och krafter i den andliga världen som jag aldrig tidigare hade varit medveten om, i alla fall inte i det här livet. Senare under hösten 1999 besökte jag en utställning av den svenska konstnären Hilma af Klints målningar, samlingen som hon hade kallat Det centrala verket eller Målningarna till templet visades på Liljevalchs konsthall. Hilma skapade detta verk mellan åren 1906 och 1916 och hon beskrev i sina efterlämnade texter målningsprocessen som ett beställningsverk från den andliga världen. Hon visade bara dessa målningar för ett fåtal människor och bestämde också i sitt testamente att de inte skulle få visas för världen förrän tidigaste tjugo år efter hennes död.

När jag såg utställningen insåg jag plötsligt att vissa av Hilmas målningar innehöll en beskrivning av mina egna upplevelser under de föregående månaderna. Bland annat fanns det bilder som jag uppfattade som direkta avbildningar av min qigongträning och av vissa av de människor som jag hade mött där. Jag kände också mycket starkt att det fanns något slags dolda meddelanden i målningarna, och när jag granskade dem närmare hittade jag också vissa ord och meningar som var skrivna med blyerts. Men hur kunde Hilma af Klint ha målat något för nästan hundra år sedan som hände mig själv just nu? Min överraskning och olust blev inte mindre när jag började läsa en bok som jag hade köpt på utställningen och insåg att Hilma tillsammans med fyra väninnor på medial väg hade tagit emot en undervisning från den andliga världen under de tio åren mellan 1896 och 1906, och att denna undervisning verkade handla om just de teman som jag själv hade konfronterats med under de föregående månaderna.

Redan när jag besökte utställningen på Liljevalchs insåg jag att Hilma af Klint måste ha varit min förra inkarnation, men det var en insikt som jag inte alls kunde ta till mig i det läget. Min omedelbara reaktion var därför att göra mig av med allt som hade att göra med Hilma af Klint i form av utställningskatalog och bok och glömma att jag någonsin hade besökt utställningen. Men i nästa ögonblick ångrade jag mig och beslöt att låta tiden utvisa om det fanns någon sanning i mina intuitiva känslor. Trots min förvirring och olust kämpade jag alltså på under åren som följde, och jag fick också många belöningar i form av starka andliga upplevelser. I augusti 2001 fick jag så en stark kallelse som visade sig handla om att jag skulle ta emot en text från den andliga världen, något som jag kom att kalla Texten från de Höga Mästarna. Jag insåg att den här texten innehöll samma budskap som Hilma hade förmedlat i sina målningar och jag skapade en webbplats där jag förde samman utdrag ur Texten från de Höga Mästarna med vissa av Hilmas målningar.

Under året som följde efter denna omvälvande upplevelse arbetade jag med att försöka förstå vad det var som hade hänt mig, jag hade plötsligt förflyttats från mitt vanliga liv som väletablerad konsult och enmansföretagare inom IT-branschen till en totalt ny position som jag inte ens hade ett namn för. Vad var jag? Var jag ett medium, en profet eller vad? Eftersom inte ens jag själv förstod vad det var som hände kunde jag naturligtvis inte heller räkna med någon som helst förståelse eller bekräftelse från andra människor.

I oktober 2002 lånade jag en del av Hilma af Klints efterlämnade texter från ordföranden för den stiftelse som förvaltar hennes verk, och nu fick jag plötsligt nya bekräftelser på att det som jag upplevde hade en koppling till Hilma och hennes kontakter med den andliga världen. Mina nya insikter utlöste en våldsam kreativitet och på ett par månader skrev jag en bok som jag kallade Förklaringsboken där jag avsåg att klart och tydligt beskriva och förklara sambandet mellan Hilma af Klint och mig själv. Jag hade ju redan från början känt att mina upplevelser bara var en ny del i ett projekt som hade startat i tidigare liv, och denna förklaringsmodell använde jag nu också i min bok.

Trots att jag trodde att Förklaringsboken var slutet på mitt arbete med att förstå mig själv och mina tidigare liv fortsatte min andliga utveckling med oförminskad styrka under de följande åren. Under våren 2003 upplevde jag att en del av mig som verkade ha att göra med en österländsk, och då speciellt tibetansk, andlig ström började göra sig gällande. Denna utveckling kulminerade med en stark kraftsammanslagning och ett medvetandegörande av min egen buddhanatur, mitt eget högre själv. Samtidigt som den pågick dokumenterade jag denna utveckling i boken Templet som blev färdig sommaren 2003. Under hösten samma år leddes jag så småningom in i ett arbete med att förstå de monoteistiska religionernas bakgrund som skulle komma att pågå i under hela 2004 och 2005. Arbetet resulterade i böckerna Pärlan, Evolutionen, Mysteriet, Soluppgången, Rosenkorset och Segerkronan.

Jag sysselsatte mig med att ordna mina upptäckter om Bibeln i en kronologisk ordning mellan mars och augusti 2006 och resultatet av det arbetet redovisas i boken En annan historia. I mitten av oktober 2006 insåg jag att jag måste göra motsvarande sammanfattning av mina egna upplevelser som jag gjorde med arbetet med monoteismen i den senaste boken. Målet med den här boken är alltså att avsluta den beskrivning av mitt andliga projekt som jag påbörjade med Förklaringsboken. Jag kommer att repetera en del av det som jag förde fram i den boken och också redovisa hur projektet utvecklades mellan åren 2003 och 2006. Anledningen till att jag behöver göra det här arbetet är att mina tidigare böcker innehåller en blandning av arbete med att förstå monoteismens bakgrund och egen andlig utveckling, och eftersom jag har fört samman resultaten om monoteismen i en egen bok bör jag också göra samma sak med mitt eget andliga projekt. Dessutom har jag fått nya insikter under de senaste fyra åren och därmed också fått en ny säkerhet som jag inte hade när jag skrev Förklaringsboken, vilket innebär att jag nu förhoppningsvis kan ge nyckeln till det andliga projekt som jag har deltagit i.

Järfälla i januari 2007

Åsa Kleveland

Projektet

Det projekt som jag deltar i är alltså ett andligt projekt. Med detta menar jag att projektet har initierats och letts från den andliga världen. Denna dimension eller verklighet var en totalt okänd företeelse för mig innan min egen andliga utveckling startade, och jag är medveten om att den också är okänd och oförstådd av många andra människor. Men inte desto mindre är jag övertygad om att ett av de överordnade målen för projektet är att ge undervisning om hur den andliga världen samarbetar med oss människor.

Projektets faser

Den nuvarande delen av projektet inleddes alltså med en undervisning från den andliga världen som förmedlades till en grupp kvinnor i Stockholm mellan åren 1896 och 1906. Undervisningen sades syfta till att föra fram vissa fakta från den andliga världen, först och främst ville man att kvinnorna skulle bli medvetna om att krafter i den andliga världen intresserade sig för människornas utveckling. De andliga lärarna försökte bland annat förmedla insikten att allt är ett samt kunskap om reinkarnation och karma och den därmed sammanhängande själsliga evolutionen. De sade sig också vilja föra fram en ny kunskap om de mysteriekulter som enligt dem utgjorde den sanna grunden i kristendomen. Slutligen pekade de andliga lärarna på den egna inre vägen mot andlig fullkomning och målet som sades vara att varje människa själv skulle föda sig själv i form av det gudomliga barnet.

Nästa fas i projektet kom när Hilma af Klint år 1906 började måla bilder som till viss del hade sin grund i teckningar som kvinnorna hade gjort under den förberedande undervisningstiden. Men hon upplevde också att hon skapade sina målningar som ett verktyg för den andliga världen, att hon förmedlade visioner på medial väg som hon inte visste varifrån de härstammade. Hilma uttryckte också klart att det som hon målade hade en anknytning till hennes nästa inkarnation och hon vidtog åtgärder för att texter och målningar skulle hållas samlade och bevaras så att de skulle bli till nytta efter hennes egen död.

Efter den tioåriga målningsperioden levde Hilma i ytterligare nästan trettio år. Hon anslöt sig runt 1920 till den antroposofiska rörelsen och började genom denna påverkan att se Rudolf Steiner som en hög andlig kraft. Under 1930-talet försökte hon förstå de krafter som gav sig till känna i de nya totalitära diktaturerna i Tyskland och Sovjetunionen i teosofiska och antroposofiska termer, men hennes anteckningar från den tiden visar enligt min mening på en stor förvirring. Den teosofiska/antroposofiska förklaringsmodellen gav inte Hilma någon användbar hjälp till förståelse, varken på det personliga eller politiska planet. Hilma dog i november 1944, vid den tiden var de förfärande följderna av nazismens mästarkult och övermänniskomentalitet uppenbara i form av det andra världskriget.

När jag föddes 1957 hade jag naturligtvis inget minne av livet som Hilma af Klint. Under de tidiga barnaåren hade jag däremot starka drömmar om ett annat liv som jag idag tolkar som en tillvaro i ett orfiskt eller pytagoreiskt brödraskap. Men denna influens blekande bort före skolåldern och under mina första fyrtiotvå år levde jag ett helt vanligt liv. I augusti 1999 fick jag som jag tidigare har berättat ett starkt andligt genombrott, och muren mot det omedvetna började sakta rämna. Det som dolde sig bakom denna mur visade sig bland annat vara minnen från tidigare liv och kontakter med starka andlig krafter. Jag insåg ganska snart att det som jag var mitt uppe i var fullbordan av det projekt som hade startat i Stockholm år 1896.

Projektet

Jag är alltså säker på att Hilma af Klint förbereddes för något som skulle fullbordas i hennes nästa liv, och att det som jag har upplevt är precis denna fullbordan. Uppgiften var så stor att den inte kunde slutföras i ett enda liv, den måste delas upp över två livstider. I figuren ovan har jag markerat Hilmas liv efter att hon hade avslutat Det centrala verket och mina egna första fyrtiotvå år med en grå ton. Med denna markering avser jag att visa att dessa perioder var tider där den andliga utvecklingen inte skedde på det direkta sätt som den gjorde under perioderna före och efter. Det krävdes lugnare perioder av assimilering och förberedelse i både Hilmas och mitt liv för att arbetet skulle kunna avslutas med full kraft. En annan orsak till denna uppdelning över två liv var att de andliga ledarna ville skapa en undervisning om mekanismerna bakom reinkarnation, och för att en sådan undervisning skall vara meningsfull måste den naturligtvis klart visa på sambandet mellan två eller flera olika liv.

Ett annat sätt att beskriva sambandet mellan de olika delarna av projektet visas nedan. Grunden för det som senare hände lades genom den undervisning och andliga träning som Hilma af Klint och hennes vänner tog del av under slutet av 1890- och början av 1900-talet. Hilmas mediala målningsperiod som resulterade i Det centrala verket eller Målningarna till templet, gav en grafisk illustration till framtida arbete och händelser i nästa liv. Målningarna var en beskrivning av planen för det som skulle hända i framtiden. Min egen del av projektet kunde i sin tur inte ha förts till sin fullbordan om inte jag hade fått tillgång till Hilmas bilder och texter och De Högas undervisning till De fem. Min uppgift var att förstå planen och föra fram det bevis för reinkarnation och andlig kraft som den andliga världen redan på 1890-talet hade sagt sig vilja skapa.

Grundläggning, planering och förberedelse samt fullbordan

Projektets uppdragsgivare

Vilka är det då som är uppdragsgivare i det här andliga projektet? Det är förstås den andliga världen som leder det andliga projektet. De andliga lärare som förmedlade sig med Hilma och hennes vänner kallades bland annat Gregor, Amaliel och Ananda och de sades tillhöra mästarna från alla tider, de sökte lärjungar som de alltid hade sökt.

Jag vill personligen inte ge dessa krafter några jordiska namn. De arbetar i en hierarki som förmedlar kraft och kärlek från de Högsta ner till oss människor, och trots att de talar med individuella röster anser jag att de står över jordiska klassificeringar och ramverk. Mitt arbete med de monoteistiska religionernas fundament har dessutom visat att det är uteslutet att ge dem namn som Moses, Elia, ärkeängeln Mikael, Jesus eller något annat som man kan finna i den judisk-kristna bibeln.

Det är viktigt att förstå att de andliga krafter som kommunicerade med Hilma af Klint och hennes vänner, och som också har lett mig i mitt eget arbete, har en överblick som är långt större än vad någon jordisk människa kan uppvisa och att de har en existens som står långt över våra egna mänskliga liv som är beroende av tiden och rummet. Men samtidigt har jag under de senaste åren mer och mer förstått att jag och alla andra människor har en parallell tillvaro i den andliga världen. Den människa som lever på jorden är en del av ett högre själv som växer och utvecklas över många jordiska livstider. Jag upplevde att detta Själv blev medvetet i en process som jag närmast kunde känna igen från mahayanabuddhismens beskrivning av trikaya-buddhan. Mitt medvetandegörande av denna företeelse innebar att jag kände att min själ var buddhans inre ljus och att mitt medvetande var ett med ett gudomligt och opersonligt medvetande. Men buddhans kropp var inte min jordiska kropp utan något helt annorlunda och mycket mer än så.

Med detta vill jag säga att vi visserligen leds av krafter från den andliga världen, men att en del av dessa krafter och kunskaper härstammar från vårt eget högre själv. En kontakt med Självet upplevs som en kontakt med en allvetande gud eftersom Självet står över jordens begränsningar i form av tid och rum. Fullbordan av den jordiska utvecklingen är dock att bli medveten om att detta själv finns och att integrera det med den lägre jordiska personligheten. På det sättet kan jag idag säga att jag själv har varit projektledare för mitt eget projekt som har handlat om att bli färdig med den jordiska skolan och att bli medveten om det egna gudomliga Självet. I den funktionen har min själ bland annat fungerat som en förbindelselänk mellan Hilma af Klints liv och mitt eget, och det är inte förrän ganska sent som jag har förstått att det var jag själv i den här inkarnationen som förmedlade de bilder som Hilma målade på ett sätt som hon själv upplevde som helt medialt.

Projektets mål

Projektet har mål på två olika nivåer. Dels ville de Höga skapa en undervisning som skulle komma att bli till nytta för en större del av mänskligheten och dels förbereddes Hilma af Klint och de andra som deltog i de Högas undervisning för en fas i sin utveckling som syftade till att fullborda den mänskliga utvecklingen på jorden. Dessa två mål stödde också varandra ömsesidigt. Undervisningen från den andliga världen förberedde kvinnorna för nästa steg i utvecklingen, och det exempel sin Hilmas utveckling i innevarnade och nästkommande liv skulle komma att utgöra skulle i sin tur stödja den lära som de Höga undervisade om. Sammanfattningsvis kan man alltså säga att projektet har haft följande mål.

· Projektet har syftat till att på nytt föra fram en gammal andlig sanning som har varit försvunnen i nästan två tusen år i västerlandet. Denna sanning var de förkristna mysteriernas eller filosofiernas sanning som bland annat omfattade personlig ledning från den andliga världen, reinkarnation och en panteistisk syn på att allt är ett. Det slutliga målet var enligt denna lära att människan skulle fullkomna den mänskliga utvecklingsvägen på jorden och bli fri från kravet på återfödelse.

· De andliga lärarna ville skapa ett bevis för sanningen i denna gamla filosofi genom det exempel som skulle utgöras av Hilmas utveckling i det aktuella och nästkommande livet.

Realisering

Projektet inleddes alltså med en omfattande undervisning som förmedlades från den andliga världen till Hilma af Klint och hennes fyra väninnor mellan åren 1896 och 1906. Det fortsatte med att det praktiska utförandet planlades och förbereddes under Hilma af Klints arbete med målningarna i Det Centrala Verket från 1906 till 1916. Den sista fasen, som har inneburit en realisering av den föregående undervisningen och planeringen, har genomförts i mitt eget liv under de senaste sju åren. Denna realisering, som jag inledningsvis naturligtvis inte kunde sätta in i sitt rätta sammanhang, har handlat om en utveckling mot andlig fullbordan enligt mönster från de antika mysterierna. Jag har löpande beskrivit denna utveckling i böckerna Förklaringsboken och Templet.

Min utveckling har också inneburit ett arbete med att förstå bakgrunden till Bibeln, något som har medför en total omvärdering av denna bok och en därmed sammanhängande insikt om att en hel del i både det gamla och nya testamentet härstammar från orficism och pytagoreisk filosofi och ytterst från den mesopotamiska kulturen. Jag har dokumenterat detta arbete i flera böcker och en sammanfattning av min kartläggning av Bibelns sanna bakgrund finns i boken En annan historia.

Målet med den här boken är att skapa en slutrapport som ger nyckeln till hela projektet, som förklarar sambandet mellan mitt liv och Hilma af Klints liv och mellan den undervisning som den andliga världen förmedlade till en grupp kvinnor i Stockholm för hundra år sedan och den andliga verklighet som jag har upplevt i mitt liv. Jag har som sagt löpande försökt beskriva mina upplevelser alltsedan utvecklingen startade för sju år sedan, men det är först när man står vid målet som man kan se tillbaka och fullt ut förstå alla samband. Ett något mindre högtravande men inte desto mindre viktigt mål med den här boken är att skapa en mer koncis och komprimerad beskrivning av det som har hänt än det omfattande material som finns i form av mina tidigare böcker. Jag börjar därför min redogörelse från början.

Den gamla bortglömda filosofin

Det fanns en övergripande målsättning med det arbete som den andliga världen initierade i Stockholm på 1890-talet. Det skulle ske ett andligt genombrott som skulle föra fram en gammal men bortglömd andlig sanning som sades finnas dold bakom den kristna religionen. Undervisningen till De fem handlade om denna gamla lära som åter skulle föras fram, och senare under Hilmas tioåriga målningsperiod sades hennes tavlor innehålla färgen på de nya lärorna. Med det nya perspektiv som jag har fått genom att det som man beskrev på 1890-talet verkligen också har hänt i mitt eget liv och genom att jag så småningom har förstått den sanna bakgrunden till det kristna evangeliet, kan jag nu identifiera den andliga undervisningen som fördes fram till De fem som den gamla läran från orficism och hellenistiska mysteriekulter. Dessa kulter hade i sin tur sin ursprungliga grund i den urgamla sumeriska och babyloniska filosofin från vilken de grundläggande åskådningarna hade förts vidare via bland annat Kreta och Mindre Asien.

Men om den gamla lära som den andliga världen ville föra fram nu var orficismen, varför sade man då inte ut detta klart? Visserligen sade man sig vara mästare från mysterieskolor från alla tider, och man förmedlade också att det mysterium som man beskrev hade firats långt innan kristendomens tillkomst. Men samtidigt förklarades mysteriet i kristna ordalag och man använde Jesus Kristus som exempel på målet för utvecklingen. Förklaringen på denna skenbara motsägelse har jag fått under mitt arbete med Nya Testamentets bakgrund. Den romerske kejsaren Hadrianus använde bland annat den orfiske mästaren Pythagoras som en mall när han skapade historien om Jesus och målet med hans nya evangelium var att omdefiniera judarnas krigiske Messias till en orfisk fredsapostel som blev en mästare i ett mysterium med förebild i kulten i Eleusis. På det sättet hoppades Hadrianus att den judiska, religiöst grundade, propaganda för krig, avskiljande och främlingsfientlighet som riktades mot romarnas överhöghet, skulle ersättas av den orfiska filosofins strävan mot synkretism, förbrödring och kärlek över alla gränser.

Eftersom Messias i Hadrianus version egentligen var Pythagoras, blev den gud som fördes fram i det nya evangeliet orficismens höggud Dionysos Phanes som var den förstfödde sonen från den eviga etern och vars viktigaste aspekt var Eros eller kärlek. Från detta perspektiv är det förståeligt att den andliga världen kunde föra fram en bild av den kristna läran som härstammade från orfiska mysteriekulter till kvinnorna i Stockholm. Men det var också nödvändigt att man rörde sig inom ett kristet ramverk för att budskapet överhuvudtaget skulle kunna tas emot. Även om undervisningen förmedlades genom Sigrid Hedman i rollen som ett sovande eller omedvetet medium, kunde den inte handla om annat än sådant som var acceptabelt utifrån hennes och hennes vänners egen världsbild. I kommunikationerna finns flera exempel på att de andliga lärarna klagade på att Sigrid inte kunde frigöra sig från sina egna åsikter, och det finns också tillfällen när hon måste lugnas med uttalanden om att den andliga världen inte ville ändra eller förminska den etablerade bilden av Jesus.

Men i ett utvidgat ramverk, där jag kan sätta in historien om Jesus i sitt rätta historiska sammanhang, kan jag också förstå vad det var för lära som den andliga världen ville sprida kunskap om. Det krävdes att jag gjorde ett omfattande arbete med att rensa ut mina egna och min kulturs förutfattade meningar om det gudomliga och gjorde mig fri från tron på den kristna historieskrivningen för att jag skulle kunna förstå de Högas undervisning fullt ut. Och detta utrensningsarbete kunde inte ske förrän jag själv i praktiken hade upplevt sanningen bakom det som den andliga världen lärde ut för hundra år sedan. Här finns alltså ett komplicerat samspel mellan teoretisk kunskap som förankrades i Hilmas själ, och min egen utveckling som har bekräftat de andliga lärdomar som hon fick ta emot. Genom denna bekräftelse kunde jag sedan arbeta mig tillbaka genom Bibelns historia och finna den gamla sanning som hade utplånats genom de monoteistiska religionernas segertåg.

Vad var det då för filosofi som den andliga världen försökte förmedla till de fem kvinnorna i Stockholm? Jag har kallat den för orficism, men det finns naturligtvis problem med en sådan klassificering. Till att börja med finns det inte speciellt mycket bevarat från orficismen. Det beror naturligtvis delvis på att de kristna utplånade allt de kunde av de gamla lärorna, bland annat brände man ju biblioteket i Alexandria. Men det är möjligt att det ändå inte fanns speciellt mycket skrivet material från orficismen eftersom man inom mysteriekulterna av allt att döma bara spred kärnan i budskapet på muntlig väg till speciellt utvalda adepter. Man förmedlade tydligen filosofin genom musik, sång och poesi. En del av Pindaros poem kan såvitt jag förstår föras till det orfiska lägret och jag ser också Pythagoras lära som en del av samma kultur, liksom Herkleitos filosofi.

Gränsen mellan orficism och mysteriekulter tillägnade Dionysos är sannolikt bara fiktiv. Orfeus var enligt legenden en präst i kulten av Dionysos, enligt vissa källor var han till och med grundare av kulten av Dionysos och Apollo. Liksom sin gud Dionysos led Orfeus enligt legenden en martyrdöd. Det gudomliga barnet Dionysos slets i bitar och förtärdes av titaner som sedan brändes till aska av Zeus som straff för detta dåd. Zeus räddade Dionysos hjärta och genom det återföddes han av mångudinnan Semele. Av askan från titanerna och resten av Dionysos kropp skapades människorna, som alltså enligt denna myt både har något av de onda titanerna och den gudomlige Dionysos i sig. Orfeus slets enligt en legend i bitar av trakiska kvinnor och återuppstod till evigt liv i dödsriket. Andra exempel på denna myt finns i berättelsen om Osiris vars kropp styckades upp och spreds över jorden, men som åter sattes samman av gudinnan Isis och återuppstod. Mysteriekulterna skapade en undervisning som byggde på den här sortens legender om födelse, lidande, död och återuppståndelse, men ursprunget till föreställningen fanns i Sumer där gudinnan Inanna gick ner i dödsriket och lämnade kroppen som hängdes upp på en påle för att åter väckas upp till liv igen efter tre dagar.

Platon är starkt påverkad av orficism och pytagoreiskt tänkande och är väl den författare som tydligast har förmedlat denna filosofi till det allmänna medvetandet, till exempel i dialogen Timaios. Men även om Platon beskriver en pytagoreisk filosofi i denna dialog uppfattar jag att han inte har förstått den innersta kärnan i orficismen. Denna kärna bestod i en medvetenhet om kärlekens och jämlikhetens nödvändighet för frigörelse, något som Platon inte ger uttryck för. Platon förmedlar en teoretisk kunskap men verkar inte själv ha upplevt andlig fullkomning, han saknar enligt min uppfattning gnosis.

I senare tid var Iamblichus och olika s.k. nyplatoniker företrädare för varianter av orficismen. Inom den hellenistiska hermetismen såg man den egyptiske Thoth som samma gud som den grekiske Hermes och Plutarchos menade att Osiris och Dionysos var samma gud under olika namn.

Modernt västerländskt tänkande är inriktat på att skapa väl avgränsade beskrivningar, och det är också präglat av den kristna ivern att göra sträng åtskillnad mellan kristendomen och alla andra filosofiska system. Därför tenderar man att mer lyfta fram skillnaderna än likheterna mellan olika filosofiska skolor. Men när jag har försökt analysera den lära som fördes fram i den andliga undervisningen till Hilma af Klint och hennes vänner har jag sett element som man kan återfinna i orficism, hellenistiska mysteriekulter och hermetism. Den samling verser som kallas Salomos oden har varit en viktig källa till insikt om den orfiska filosofin för mig. Dessa verser tillskrivs visserligen den judiska kungen Salomo genom den titel som de har getts, men de innehåller i stort sett inget som jag kan återfinna i den judiska religionen så som den beskrivs i Gamla Testamentet och i Dödahavsrullarna från Qumran. Däremot är Salomos oden som jag ser det en rent orfisk produkt som beskriver guden Dionysos med en krona av murgröna och adeptens mystiska strävan efter att ta på sig den levande guden som en mantel och att bli ett med den gudomliga kraften.

Om man skall sammanfatta några viktiga element från den filosofi som jag har kallat orficism i den här boken finner man följande.

· En tro på en högsta kraft som är oskapad, outgrundlig, oändlig som kan kallas det Enda, det Högsta, det Goda, eller med tvekan Zeus eller Gud.

· Orfikerna såg Dionysos Phanes som den högsta skapade kraften. Phanes var Fadern för allt som existerar och samtidigt den förstfödde Sonen från Kaos och Ether. Phanes var en duad men ändå en, det var en manligt-kvinnlig kraft som manifesterade sig som Eros.

· Det mesta i tillvaron sågs som en trefald. Dionysos Phanes uppenbarades i tre aspekter, som kraft i form av Ericapaeus, som visdom i form av Metis och som kärlek i form av Eros. Människan var en avbild av den trefaldiga gudomliga urbilden genom sin trefaldiga enhet i form av ande, själ och fysisk form.

· Man undvek helst att nämna eller sätta namn på sin gud, sin mästare och andra andliga krafter. Pythagoras ansåg att man inte skulle göra bilder av det gudomliga, eftersom sådana bilder kunde leda till att man dyrkade den döda materien i stället för att vända sig till den levande guden.

· Man trodde på reinkarnation och såg människans olika liv som en väg mot en fullbordan där kravet på återfödelse i en jordisk kropp skulle upphöra. I denna fullbordan blev man ett med det högsta som inom orficismen kallades för Fadern, man blev ett med sitt gudomliga ursprung och själv en gud eller hero.

· Det orfiska mysteriet handlade om reningar och invigningar på vägen mot fullkomning. Denna fullkomning innebar eudaimonia, att man blev ett med det Högsta, med Fadern som kunde kallas Dionysos Phanes.

· Det orfiska mysteriet leddes av levande andliga krafter. Orfeus hade enligt en legend instiftat Dionysos mysterium och han nådde i Mästarens efterföljd mästarskapet och uppstod till odödlighet i den andliga världen. Varje adept gick på motsvarande sätt igenom processen mot fullkomning i Orfeus efterföljd.

· Pythagoras förordade ett asketiskt levnadssätt och vegetarisk kosthållning som en del av arbetet mot andlig fullkomning. Han bildade ett andligt brödraskap där den ömsesidiga vänskapen och kärleken var en viktig del i den andliga utvecklingen. I den grekiska kulturen fanns sedan åtminstone 700-talet före vår tideräkning thiasos, alltså brödraskap inom Dionysos mysteriekult, där man arbetade för andlig utveckling.

· Inom orficismen var kontakter mellan människan och den andliga världen viktig. Denna kontakt kunde till exempel uppstå i drömmar, teurgi, musik eller genom meditation.

· Eudaimonia, att bli ett med det gudomliga, var det högsta målet och detta ord består av orden eu som betyder god och daimon som betyder gud.

Orficismen - den gamla bortglömda sanningen

De Höga beredde marken för en ny sanning som de sade fanns gömd bakom den kristna åskådningen. Jag hade personligen ingen tanke på att man skulle kunna hitta några som helst bevis för en alternativ sanning om Bibeln, och än mindre kunde jag ana att jag själv skulle arbeta med denna fråga. Trots det drogs jag under hösten 2003 bestämt in i ett arbete med att förstå den verkliga grunden för berättelserna i Bibeln. Detta arbete hade visserligen förebådats genom en mängd drömmar om Bibeln under de föregående åren, men jag var ändå helt oförberedd på att behöva börja gräva i något som jag uppfattade som en smutsig byk. Det tog mig också två år av ganska intensivt arbete för att förstå vilka som hade skapat Tanak/Gamla Testamentet respektive Nya Testamentet. Jag har dokumenterat arbetet i flera böcker och sammanfattat resultatet av mina undersökningar i boken En annan historia.

Kontentan av arbetet med Bibelns bakgrund är att Gamla Testamentet sattes ihop omkring år 150 f. Kr. för att skapa en historisk och religiös legitimitet för mackabéerna, de nya härskarna i det nyskapade judiska riket. Nya Testamentet skapades av den romerske kejsaren Hadrianus i ett försök att stävja de judiska uppror som gång på gång störde freden i det romerska riket. Hadrianus försökte ta udden av judarnas militära kamp för att bereda vägen för sin väntade krigiske Messias genom att dels påstå att denne Messias redan hade kommit och uppfyllt alla profetior i Jesajas bok, och dels genom att omdefiniera honom till en orfisk fredsapostel som modellerades på Pythagoras. Min undersökning av Bibelns bakgrund ledde mig alltså bakåt till orficismen och Pythagoras lära.

Idag är jag övertygad om att mitt arbete med bakgrunden till Bibeln grundlades i mitt förra liv som Hilma af Klint och att den starka kraft som drev mig in i detta arbete härstammar från den andliga dimensionen. Arbetet är en del av ett uppdrag som jag har tagit på mig i tidigare liv, men också något som har skapats genom att jag har burit med mig kunskap i själens dolda djup från de orfiska och pytagoreiska brödraskapen.

De gamla mysteriekulterna och filosofierna är det raster mot vilket både undervisningen till De fem, Hilmas Centrala verk och min egen utveckling i det här livet måste läggas. Denna gamla lära har jag identifierat som den mysteriekunskap som förmedlades inom de orfiska brödraskapen och som Pythagoras förde ut till sina lärjungar. Jag har också förstått att denna kunskap var spridd i många andra gamla kulturer, till exempel i Egypten, Sumer och Babylonien, Indien och i Kina. De gamla mysterierna har utplånats i västerlandet genom de monoteistiska religionernas segertåg, men i slutet av 1890-talet fördes alltså de idéer som de hade byggt på åter fram från den andliga världen till de fem kvinnorna i Stockholm.

Med kännedom om den orfiska filosofin kan man ytterligare förstå de Högas undervisning. Den orfiske Fadern var Phanes som i sig innehöll tre aspekter, nämligen Metis som var visdom, Ericapaeus som var kraft och Eros som var kärlek. Detta motsvarar också helt och hållet undervisningen till kvinnorna i Stockholm där det rätta vita korset sades bestå av visdom, vilja/kraft och kärlek. Phanes var inom orficismen den förstfödde, alltså den första begränsningen av det som i sig är gränslöst och var därmed universum. I undervisningen till De fem förde den andliga världen fram det vita korset som den viktigaste symbolen och cirkeln i mitten av korset sades uttryckligen symbolisera det oändligas eller gränslösas begränsning på sig självt för att skapa universum. Phanes var enligt orficismen en kraft som var obeskrivlig och osynlig, men som ändå beskrevs som ett rent och heligt ljus som spred sitt sken över allt.

O mighty Protogonos (First-Begotten), hear my prayer, twofold, egg-born, and wandering through the air; bull-roarer, glorying in thy golden wings, from whom the race of Gods and mortal springs. Erikapaios, celebrated power, ineffable, occult, all-shining flower. ‘Tis thine from darksome mists to pure the sight, all-spreading splendour, pure and holy light; hence, Phanes, called the glory of the sky, on waving pinions through the world you fly. Priepos, dark-eyed splendour, thee I sing, genial, all-prudent, ever blessed king. With joyful aspect on these rites divine and holy consecration (telete) propitious shine." - Orphic Hymn 6 to Protogonus[1]

Grundläggande undervisning (1896-1906)

En grupp bestående av fem kvinnor i Stockholm tog alltså emot en omfattande undervisning från den andliga världen under de tio åren mellan 1896 och 1906. Denna undervisning förmedlades främst genom Sigrid Hedman som var ett sovande medium, men även genom att hon och andra i gruppen använde psykograf och gjorde medialt utförda teckningar. Kvinnorna möttes i stort sett varje vecka och ibland ännu oftare under den långa undervisningstiden och det material som samlades blev ganska omfattande. När jag har läst anteckningar från dessa sammankomster har jag slagits av den homogena och högtstående undervisning som förmedlades, det finns en klar linje i materialet under hela tioårsperioden och undervisningen återkommer också under åren till vissa centrala frågor som de andliga lärarna steg för steg försöker fördjupa.

Men undervisningen till de fem kvinnorna i Stockholm hade också en märklig karaktär när det gällde själva budskapet. På ytan verkar det som fördes fram vara en rent kristen lära, vilket inte var underligt eftersom kvinnorna tillhörde en kristen kulturkrets. Men skrapar man något på denna yta upptäcker man en filosofi som inte alls stämmer med den etablerade kristna dogmen. Reinkarnation förs till exempel fram som en viktig del av läran, vilket naturligtvis inte alls stämmer med etablerade kristna föreställningar. Hilma af Klint deltog under 1890-talet i teosofiska sammanhang och man kunde tro att föreställningar om reinkarnation och karma skulle härstamma därifrån. Men det finns andra element i den andliga undervisningen som inte alls stämmer med teosofin, bland annat saknas helt diskussioner om till exempel olika rotraser, Atlantis, magiska föreställningar om elementalandar och mycket annat som var centrala beståndsdelar i den teosofiska läran.

Genom att jag själv har arbetat med att förstå bakgrunden till de monoteistiska religionerna har jag upptäckt att den romerske kejsaren Hadrianus bland annat använde mysteriet i Eleusis, orficismen och Pythagoras liv och lära för att skapa bilden av Jesus i det evangelium som han utformade för att lugna ner de upproriska judiska chrestiani. Jag har förstått att orficismen och mysteriekulterna är begravda under kristendomen, både genom att de ingår i historien i evangeliet utan att man erkänner det och genom att dessa filosofier ersattes av den segrande kristendomen på 300-talet.

Eftersom Hadrianus skapade Jesus som en fredlig kärleksfilosof och avbild av Pythagoras som utvecklades mot den slutliga invigningen enligt förebild från de orfiska mysteriekulterna, kan man säga att den orfiska filosofin är den egentliga kristendomen. Undervisningen till De fem sades också syfta till att åter föra fram en gammal och bortglömd andlig sanning, men det verkar inte troligt att kvinnorna förstod vad detta egentligen innebar. Idag förstår jag genom det jag har upplevt under de senaste sju åren att den lära som den andliga världen beskrev för de fem kvinnorna i Stockholm var det orfiska mysteriet, och jag förstår också varför de försökte få oss att förstå att den nuvarande kristendomen är en vrångbild av sanningen. Men det tog mig hundra år att fullt ut genomskåda sambanden!

Nedan har jag sorterat ut huvuddragen i den lärokurs som förmedlades från den andliga världen till Hilma af Klint och hennes vänner, och jag har också försökt sätta in dessa i ett orfiskt sammanhang. Citaten nedan från den andliga undervisningen till De fem kommer från Gurli Lindéns bok Vägen till Templet. Rubrikerna är däremot mina egna.

Frigörelse från det gamla budskapet om synd och straff

Kvinnorna skulle bära fram ett budskap som handlade om att den förslavande kristna läran om syndafallet och det mänskliga livet som ett evigt straff för denna synd inte längre gällde. Människan skulle nu komma att stå upprätt i medvetande om att hon är en gudomlig varelse som söker sig tillbaka till sitt gudomliga ursprung. Idag känner jag igen den orfiska föreställningen att människans innersta kärna är en gnista från det gudomliga som en dag kommer att söka sig tillbaka till sitt gudomliga ursprung i det som fördes fram från den andliga världen runt det förra sekelskiftet.

Återvändandets tid har brutit in med sitt tilltagande ljus, sin allt större klarhet, sin växande kraft och sin härliga frid. Det budskapet skall ni bära, att det som förr varit sagt om en mänsklighet trälande i synd, bunden, ur stånd att resa sitt huvud, hemfallen under hårda straffdomar inte längre gäller. Att den tid kommit då människan står upprätt, medveten om varifrån hon kommit och vart hon styr sin färd. Vi har så ofta talat om vägen, men jag vill säga er idag att var och en har beträtt vägens början som kommit till insikt om detta att han eller hon är varelser utgångna från Gud, sökande sig tillbaka till samma Gud. (8 oktober 1899)

Precis fem år senare kom samma budskap om människans gudomliga status och det sades att den andliga världen försökte föra fram denna insikt över hela jorden.

För var och en som från en högre ståndpunkt kan skåda världshändelserna blir det snart klart att oaktat alla rysligheter som för närvarande skrivs på dess blad, i stort det hela ändå rör sig framåt mot rikare ljus, mot klarare uppfattning, mot vidare syner och större välsignelse. Nu är morgonrodnadens tid. Mänskligheten börjar lyssna efter ljud från trakter som de inte förr bekymrat sig om. De hör andens vingslag, de famlar utan att veta i vilken riktning de skall gå, men längtan är väckt inom dem. Och de Höga som leder mänsklighetens öden försöker tända ljus överallt. En ledstjärna för dem som vill följa sin längtan. Nu har de Höga samlat all sin kraft för att hjälpa den stapplande mänskligheten att ta ett avgörande steg framåt. De har sänt sina budbärare – synliga och osynliga – de tallar alla tungomål, de förstår med intelligensen eller med hjärtat, för att på detta sätt påskynda utvecklingen. Budbärarna tränger in överallt, inom skilda religioner, inom skilda lager i samhället. De ropar: Res dig o mänsklighet och gå framåt mot dina ädlare rättigheter. – Oro, strid, söndring är ett yttre tecken på detta, men för dem som ser djupare är det glädje de ger när de ropar sitt jublande framåt. (4 oktober 1904)

Att sprida tron på de Höga och på glädjen

De fem skulle sprida tron på att krafter i den andliga dimensionen ständigt hjälper mänskligheten, även om detta i allmänhet inte uppfattas av oss människor. De skulle sprida detta budskap genom ord men än mer genom handling. Den andlige läraren förklarade att kvinnorna skulle lära sig att frigöra sig från materien och lyfta sig till den andliga nivån. Där skulle de finna en gemenskap med den gudomliga glädjen och med andra själar som kan verka på denna nivå.

Amaliel kallar dem till verksamhet och de frågar: till viket verk? Jo detta vartill ni blivit samlade från början. Att i er värld där människor inte ser annat än det de har för ögonen sprida tron på de Höga. Att bland era medmänniskor utan tvekan vittna om dem som osynligt ingriper i allt som händer – att tala frimodigt om hur ni vet att det finns osynliga höga intelligenser som ändå står så nära, som ständigt kallar dem som vill höra, som stödjer dem som faller och värmer de hjärtan som fryser. Om dem skall ni tala med ord, men än mer med handlingar. Och handlingen som har ett så mäktigt språk heter glädje.

Osynliga, osynliga och ändå så nära går glädjens budbärare. Och ni som tror på dem har endast ett att göra, att låta denna tro visa hur nära ni står dem genom att bära bud om glädje, bud som ni bär fram med hela ert väsen. För vad är sorg, vad är bekymmer – endas skuggor som måste vika. Och vad är glädje – ett återsken från det evigt varande, det oföränderliga. Så låt detta eviga tränga in i er, upplysa och värma så att det släpper igenom glada, ljusa strålar. Ni tänker att samlade förmår ni, men jag har ett bud till er. De av er som förmår höja sig över den nivå ni ser för ögonen, de kan tränga dit upp där glädjen finns för evigt. Där möter ni varandra och alla dessa som före er och samtidigt med er har samma uppgift, att bära vittnesbörd om glädje till jordens sorgtyngda barn. (14 februari 1905)

Att den andliga världen är kärlek och glädje och att människan kan komma i kontakt med denna gudomliga kraft var en central del av den orfiska filosofin. Man identifierade den högsta kraften med Eros eller kärlek, och de orfiska riterna var fester där människor och gudomliga krafter smälte samman i kärlek och glädje. Det högsta målet var eudaimonia, att utveckla förmågan att bli ett med den andliga kraften.

Tre huvudbudskap – allt är ett, reinkarnation och karma

Undervisningen från den andliga världen avsåg att sprida kunskap om tre huvudbudskap, nämligen att allt är ett, att den mänskliga själens många inkarnationer innebär en målmedveten evolution samt att vi samlar på oss skador under liven som vi själva måste lära oss att förstå och lösa upp under vår utveckling.

De nya tankar som vi nedlagt hos er, vilka ni delvis varmt omfattar, är tillräckliga för att göra er till medarbetare. För ni skall veta att över er värld går för närvarande starka tankeströmningar. De syftar alla på att hos det släkte som nu kommer väcka samma tankar som ni fått. En eller annan av er kunde då fråga. Vilka är dessa tankar?

För det första: Tanken att allt är ett – ett från början och ett till slut. Och under den väg som leder från början till slut besläktat med det väsens grundbestämmelse - ett i liv och ande, om också växlande till gestalt.

För det andra: Den tanken som är nära sammanhängande med den första och som ni benämner evolution.

Den tredje tanken: Att allt vad er tillvaro på jorden medfört är ett rättvist och naturligt utslag av ett föregående, ett kärleksfullt ledande framåt, och det bästa tecknet på att det finns höga varelser som älskar er. Reinkarnation och karma. (10 juli 1899)

Bakom uttrycket ”allt är ett” finns en central del av den orfiska filosofin. Alltet eller universum var en manifestation av det gudomliga som man ibland kallade Dionysos Phanes. Universum var en helhet, en gudomlig kropp som genomsyrades av den gudomliga kraften. Eftersom allt liv hade samma ursprung var allt också förbundet med vartannat. Människan ansågs ha en speciellt utvald ställning i universum, hennes innersta var en gnista av det gudomliga som utvecklades i liv efter liv med målet att bli medveten om sitt gudomliga ursprung. Genom att det egna inre hade samma karaktär som det gudomliga kunde människan smälta samman med detta. Den mänskliga utvecklingen gick alltså från en födelse av det gudomliga i människan till en fullt utvecklad och medveten varelse som återvände till sitt gudomliga ursprung, en utveckling som krävde många inkarnationer och som leddes från den andliga världen. Det budskap som de andliga lärarna förde fram till kvinnorna i Stockholm vid förra sekelskiftet återskapade alltså den filosofi som bland annat fördes fram inom orficismen och av Pythagoras många hundra år före den kristna religionens uppkomst.

Ett nytt men urgammalt gudsbegrepp

Vid en ytlig läsning verkar det alltså som om den andliga världens undervisning till de fem kvinnorna i Stockholm rörde sig inom traditionellt kristna ämnen. Kvinnorna läste stycken ur Nya Testamentet och de andliga lärarna tog också ibland dessa textavsnitt som utgångspunkt för sina utläggningar. Men om man skärskådar budskapet något närmare ser man omedelbart att det ofta avviker från traditionellt kristet tänkande. Den gudsbild som förs fram är till exempel klart annorlunda än den dömande och straffande gud som beskrivs i Bibeln. Ett av huvudbudskapen var att ”allt är ett”, allt sades vara inneslutet i det Högsta som beskrevs som en evig cirkel.

Gud är Kärleken – allt är ett

Låt er tanke, er själ oavvänt riktas mot målet, mot den Ende och ni skall se att inom kortare tid än ni kan tänka allt omkring er också blir till en enda enhet. Det som förr verkade som slitningar blir endast rikare skiftningar på samma grund, det som verkat som lösryckta stycken endast sådant som inte ännu nått samma höjd som det övriga. Och allt blir ett – allt blir inneslutet inom den eviga cirkel ni benämner det Högsta. (5 november 1901)

Att se Gud som en evig cirkel som i sig innesluter allt i universum är en föreställning som vi finner i de hellenistiska filosofierna. I Platons Timaios, som är starkt inspirerad av pytagoreisk filosofi, beskrivs till exempel universum som en cirkel som rör sig i en cirkel, världen är en välsignad gud. Denna förstfödda gud kallas Dionysos Phanes inom orficismen och cirkeln är där det stora världsägget.

Such was the whole plan of the eternal God about the god that was to be, to whom for this reason he gave a body, smooth and even, having a surface in every direction equidistant from the centre, a body entire and perfect, and formed out of perfect bodies. And in the centre he put the soul, which he diffused throughout the body, making it also to be the exterior environment of it; and he made the universe a circle moving in a circle, one and solitary, yet by reason of its excellence able to converse with itself, and needing no other friendship or acquaintance. Having these purposes in view he created the world a blessed god. (Platon, Timaeus)

Inom orficismen var en av den högsta kraftens, Phanes, aspekter eller kraftformer Eros eller kärleken. I den andliga världens undervisning till kvinnorna i Stockholm sades också att det högsta, Gud, är kärleken.

Ni ser på det som omger er som om det var skilda tillvaroformer. Därav kommer denna delning i skilda gåvor, skilda egenskaper, skilda anlag vid vilka ni så ofta fäster avseende. Men jag bär bud till er: Sök att se tvärs genom detta så skall ni se där bakom det allt förenande, allt livande, allt uppbärande – det fullkomliga eller kärleken. Ni sätter ett klart förstånd, en fast vilja, en rättrådig karaktär högt och det med rätta. Men högre än allt är kärleken, för vad är denna kärlek annat än uttryck för det eviga liv som pulserar genom allt och som sluter det i sin famn. Kärleken är det högsta inom universum, det lagbundna, evigt bestående som ni benämner Gud. (25 september, 1902)

Vänta alltså i stilla förhoppning och lägg alla vad ni kan till de klara vågorna glans. Hämta fram ut era hjärtan allt vad ni har av värme och kärlek, av ädla känslor och renhet. Allt detta samlas upp och bildar en bärkraft som skall lyfta materien till en sådan höjd att en av ljusets söner kan hitta en bostad där. Inte idag, inte i morgon – men en gång i tiden. Om ni varje stund av den tid som försvinner tänker på detta att ni måste bereda rum åt det som nalkas – rum hos er, rum hos andra medvandrare, rum i tiden för evighetens inflöde.

Vem känner kärleken, ni vänner. Endast den som förstår med sitt hjärta att allt är ett, att alla de många skilda är en enda levande organism. Den som kan höja sig så högt att hon ser hur allt lever av samma liv, hur allt skyddas av samma mäktiga hand, hur allt växer – visserligen varje slag på sitt sätt – växer upp mot samma stora heliga mål – den som så kan se, hon äger kärleken, hon kan ana det fullkomliga och hon vet att allt det som endels är, delar avskildhetens öde. Det försvinner, omdanas, ja det flödar in som en liten ström i den stora eviga livsströmmen, kärlekens rika flöde. (7 augusti 1904)

Gud – fadern och modern

Inom många gamla kulturer, ända bakåt till den sumeriska, såg man himmel och jord eller ande och materia som det som ursprungligen skapade universum och människan. Himlen sågs som den manliga principen och jorden som den kvinnliga och tillsammans fullgjorde de skapelsen. I orficismen var Gud först och sist, Alfa och Omega, A och O. Gud var både manlig och kvinnlig, himmel och jord. Han var Fadern och den förstfödde sonen, den cirkel inom vilket universum rör sig.

FROM ORPHEUS

Zeus is the first. Zeus the thunderer, is the last.
Zeus is the head. Zeus is the middle, and by Zeus all things were fabricated.
Zeus is male, Immortal Zeus is female.
Zeus is the foundation of the earth and of the starry heaven.
Zeus is the breath of all things. Zeus is the rushing of indefatigable fire.
Zeus is the root of the sea: He is the Sun and Moon.
Zeus is the king; He is the author of universal life;
One Power, one Dæmon, the mighty prince of all things:
One kingly frame, in which this universe revolves,
Fire and water, earth and ether, night and day,
And Metis (Counsel) the primeval father, and all-delightful Eros (Love).
All these things are United in the vast body of Zeus.
Would you behold his head and his fair face,
It is the resplendent heaven, round which his golden locks
Of glittering stars are beautifully exalted in the air.
On each side are the two golden taurine horns,
The risings and settings, the tracks of the celestial gods;
His eyes the sun and the Opposing moon;
His unfallacious Mind the royal incorruptible Ether.[2]

Man såg alltså inom orficismen det gudomliga som en fader-moder, en både manlig och kvinnlig kraft. Vilket också till exempel beskrivs i följande ode som ingår i det som numera kallas Salomos oden.

Ode 19

1. A cup of milk was offered to me, and I drank it in the sweetness of the Lord's kindness.

2. The Son is the cup, and the Father is He who was milked; and the Holy Spirit is She who milked Him;

3. Because His breasts were full, and it was undesirable that His milk should be ineffectually released.

4. The Holy Spirit opened Her bosom, and mixed the milk of the two breasts of the Father.

5. Then She gave the mixture to the generation without their knowing, and those who have received it are in the perfection of the right hand.

6. The womb of the Virgin took it, and she received conception and gave birth.

7. So the Virgin became a mother with great mercies.

8. And she labored and bore the Son but without pain, because it did not occur without purpose.

9. And she did not require a midwife, because He caused her to give life.

10. She brought forth like a strong man with desire, and she bore according to the manifestation, and she acquired according to the Great Power.

11. And she loved with redemption, and guarded with kindness, and declared with grandeur.
Hallelujah.[3]

Den andliga världen förde i kretsen i Stockholm åter fram detta sammansatta manligt-kvinnliga gudsbegrepp som ju helt saknar motsvarighet i kristendomen och de andra monoteistiska religionerna. De andliga lärarna beskrev en syn på det gudomliga som vi känner igen från orficismen. Gud är enligt denna beskrivning det ursprungliga och ofattbara som inte ryms inom någon form. Det som kvinnorna enligt sin kristna världsbild kallade Gud var enligt de andliga lärarna inte detta ursprungliga, utan det första som framträder inom formens värld. I orficismen var det första ursprunget kaos eller den rena etern, och det som i nästa steg trädde fram var Dionysos Phanes som också kallades Zeus. Denna kraft var tvåfaldig och en av dess uppenbarelseformer var den manligt-kvinnliga Eros, något som också fördes fram i undervisningen till De fem. Kvinnorna fick också veta att anden och materien båda är aspekter av den skapande kraften, de är tillsammans Fadern-Modern som föder det gudomliga barnet.

Vet barn: Vad du kallar Gud är en tvåfald, som bäst på ert språk skulle kunna nämnas en förening av vishet och kärlek, av all vishet och all kärlek d.v.s. det innehåller detta gudomliga, outrannsakliga, tvenne element: ett manligt och ett kvinnligt. Försök att fasthålla detta. (19 december 1896)

Det ni er emellan nämner Gud är inte i egentlig mening det ofattbara, utan detta ursprungligas framträdande i formens värld. Inte den fasta form inom vilken er tillvaro nu rör sig, men ändå en form så till vida att den utgör en begränsning av det som i sig själv inte vet av gränser. Er Gud är det första framträdandet i formens värld av det ofattbara. Det är anden bakom allt vad ni kan fatta med er kropps sinnen, mer er själs förnimmelse, med er andes djupaste, dunklaste aning. Men det finns något som också utgör en manifestation av detta ursprungliga som ni ofta misskänner och bedömer fel, nämligen materien. Er Gud dyrkar ni som den livgivande anden. Ni kallar honom med rätta Fadern. Men det liv som fadern ger växer inte om inte ett kvinnligt element upptar det samma, bär det och i sinom tid ger det liv såsom modern föder sitt barn till världen. Detta det kvinnliga, det mottagande och utvecklande elementet är materien. I alla världens heliga skrifter symboliserad som kvinnan vilken föder det gudomliga barnet. Ni har förr sagt: vi tror på en Gud – ni måste härefter säga: Vi tror på ett outsägligt varande, ett ofattbart, mäktigt något bakom allt, men vi tror också på en Gud –Fader, Moder, alstraren och utvecklaren av Guds söner. Tack vare detta förstår ni också orden: ”Den som öppnar moderlivet” –den åt vilken materiens värld gett allt vad hon kan ge – den som träder därur skall kallas helig inför Herren. Guds söner heter de heliga vilka födas fullgångna ur den stora moderns sköte. (Nyårsdagen 1901)

För vem är den heliga Guds Moder, vem är alstraren av de varelser som skall växa ut till gudasöner. Materien heter gudarnas Moder och ren, genomskinlig, fläckfri heter den som föder Frälsaren. Men innan denna födelse kan äga rum ger denna materie andra väldiga gestalter liv. Elisabeth – profetmodern, var Marias släkting och när tiden är fullbordad föder Maria sin son. Underbar är förvisso den tilldragelsen som historisk händelse, men så härlig är den som universell tilldragelse att ni med svårighet kan bilda er en uppfattning om er världs utseende när den tidpunkten kommer och dock, den kommer. Och barnet föds och bärs fram att helgas inför Herren. Den mor som mäktat alstra kan inte med egen kraft bära längre. Herren som gett måste också leda vidare. Moderns roll är liksom slutspelad och förgäves försöker hon följa när det lilla barnet på egen hand går vägen som leder till Faderns tjänst. Där är moderns roll slutförd, där kan materien vila, nu är måttet fyllt, nu tar andra nejder vid. (19 mars 1901)

Treenigheten

Triangeln var en viktig symbol i undervisningen till Hilma af Klint och hennes vänner. Trefalden fanns i allt, den outgrundliga anden har enligt de andliga lärarna de tre egenskaperna förnuft, kärlek och makt.

Ni har många gånger förvånats över att det tecken som hon sett varit en triangel. Tretalet återfinns överallt, trefaldig är den outgrundliga anden. Den innefattar förnuft, kärlek och makt. Trefaldig är den uppenbarelse som utgår från detta outgrundliga – vishet, vilja och förmåga. (12 april 1898)

Uttalandet om att den outgrundliga anden manifesteras som förnuft, kärlek och makt är logiskt i ett orfiskt sammanhang. Det Högsta var enligt orficismen en evig och oskapad kraft, utan början och utan slut. Den förstfödde eller först uppenbarade gudomliga kraften kallades Phanes. Phanes manifesterades enligt orficismen som Metis, Eros och Ericapaeus. Dessa krafter personifierade förnuft eller visdom, kärlek och kraft eller makt. Det Enda och detta Endas tre uppenbarelseformer var alltså förnuft, kärlek och makt inom orficismen, precis som den andliga världen enligt citatet ovan förde fram till kvinnorna i Stockholm i slutet av 1890-talet.

En treenighet bestående av fader, son och ande finns naturligtvis i kristendomen, men synen på det gudomliga som en trefald kan spåras tillbaka till den orfiska filosofin. Phanes var universum, den förstfödde sonen Protogonus och den ande eller det liv som genomsyrade allt i universum. Från Phanes utgick alla gudar och människor, han var den förstfödde sonen och samtidigt fadern till allt. Phanes var det Enda, men hade samtidigt tre aspekter i form av Metis (visdom), Eros (kärlek) och Ericapaeus (kraft).

Det gudomligas framträdande som ett och samtidigt som tre återspeglas enligt undervisningen till De fem i människans framträdande i ett väsen som samtidigt är kropp, själ och ande. Anden är den gudomliga gnista som finns i människans innersta och målet för utvecklingen är att denna gnista skall växa ut till en sann avbild av sitt gudomliga ursprung genom att utveckla sin visdom, kärlek och kraft.

Inte ett väsen men en makt, inte en varelse men en evighet

De andliga lärarna påstod att den gud som beskrivs i Bibeln som straffar och belönar, som älskar men också vänder sig bort från sin skapelse, inte är det Högsta utan ”en av de sju”. Jag tolkar detta som att man menade att Bibelns gud var en av de sju nivåer, vilket också vissa s.k. gnostiska filosofier förde fram. Ursprunget var sannolikt Babylonien och de sju gudar som symboliserades av de sju ”riken” som de fem för ögat synliga planeterna samt solen och månen utgjorde. Jupiter var romarnas högste gud och motsvarades hos grekerna av Zeus. Den nationalistiske och hämndlystne gud som beskrivs i Tanak/GT är en judisk version av nationalgudar som Jupiter, Zeus, babyloniernas Marduk och assyriernas Assur.

De andliga lärarna försöker förklara för kvinnorna i gruppen i Stockholm att den gud som beskrivs i Bibeln inte är den kraft som människor som har brutit genom slöjan mot den andliga världen möter. För dem är Gud inte ett väsen, men en makt, inte en varelse men en evighet, inte någon form men ett liv som kan ta oändligt många former. Orfikerna såg på det Högsta på just detta sätt. Ursprunget var en evighet, Aion, som var före alla tid. Gud var inte en person utan en kraft, denna kraft var det liv som genomsyrade hela universum.

[De Fem läste Uppenbarelseboken 1:1.8 tillsammans.] Har ni någonsin gjort klart för er vad det är att tro på Gud. Inte bara detta att tro på en Gud, ett högt idealiskt väsen mäktigt att straffa eller belöna, mäktigt att ge kärlek men också att vända sig bort från er som tror på Honom. En Gud, ett högt väsen, ändå begränsat, en av de sju om vilken er heliga bok nyss talat. Inte bara att tro på en av dessa men att tro på Gud, det vill säga att känna inom sig en fast övertygelse om att något är orubbligt sant, fullt säkert att bygga på, att överlämna allt åt. Vad är det som gömmer sig bakom det lilla order Gud. Visst lägger var och en sin särskilda betydelse bakom. Men för dem som ser djupt bakom tingen, som lyft den slöja som döljer den osynliga delen av er tillvaro, vad finns bakom begreppet Gud för dem? Fråga siaren i er heliga bok. Där bakom döljer sig för honom – inte ett väsen, men en makt – inte en varelse, men en evighet – inte någon form, men ett liv som kan ta oändligt många former. (7 oktober 1902)

Herren, förstöraren och uppbyggaren

I orficismen fanns ingen ond kraft, allt fanns i Gud och Gud fanns i allt. Allt skapat ingick i en återkommande cykel av födelse och död, och allt som hände var effekter av naturens eviga lagar. Därför saknade orficismen de monoteistiska religionernas knivskarpa dualism mellan ont och gott, mellan Gud och Satan. I undervisningen till kvinnorna i Stockholm nämndes heller aldrig någon Satan eller Djävul, på samma sätt som inom de hellenistiska filosofierna och också inom t.ex. hinduismen beskrivs Gud i stället som en både uppbyggande, vidmakthållande och nedrivande kraft.

Jag vill tala med er om honom som är ljuset och livet, men som ibland inför dem som ser honom visar sig som mörker och död. Jag vill tala om Herren förstöraren, som människornas barn så sällan erkänner. Honom som de ofta förnekar när mörkret ligger tungt över dem. Fjärran är vår Herre säger de, och vet inte att hans ansikte är den sorg inför vilken de bävar. Det är en allmän föreställning bland människor att den som det går väl för, honom älskar Herren. Ljus och glädje är de gåvor so han delar ut. Välgång och ett långt liv. För dem som tänker så är det en välsignad sak om de upptäcker att överallt bor Gud. För hur goda gåvor som än ges blir ingen skonad från den mörka delen. Då är det gott att veta att också i natten lyser samma kärlek som låter dagens sol lysa.

Herren – förstöraren – är den sida av Guds väsen som ofta visar sig under människans jordevandring. Om människorna visste bättre skulle de hälsa denna sida av den Högste med större tacksamhet. För varför uppträder denna makt som förstör, varför griper denna hand så starkt tag att det bästa och det käraste som växer på en människas väg krossas och ligger ödelagt. Varför kommer lidandet och svårigheterna. Till dem som frågar skall ni svara: De har alla en mäktig orsak som i sig själv utgör hela gudomsväsendet. Kärlek heter den stora orsaken till allt – kärlek till det barn som inte ser sin egen välfärd, som inte förstår hur det bäst skall växa, kärlek till livet som spränger de former som står hindrande för vidare framfart – kärlek till allt, och först och främst till den som står bävande inför förstöraren utan att kunna se vad som döljer sig bakom de stränga dragen.

Herren lever i allt – allt lever i honom – alltså är allt gott. Om dessa ord vann gehör, om det fanns öron öppna att höra och förstå – då skulle det inte dröja länge innan de som nu står med sänkta blickar inför förstöraren lyfte sitt huvud och jublande ropade: Hell dig du store uppbyggare. Hell dig Herre med många ansikten – evig är du. Hell! (6 december 1904)

Fadern

Målet för de antika mysteriekulterna var att frigöra den gudomliga delen av människan från det fängelse som kroppen ansågs utgöra och att nå utanför den fysiska begränsningen. Medlet var ofta extas, orgier och berusning genom alkohol eller andra droger. Inom orficismen utvecklades dock ett totalt avståndstagande från sådana konstlade medel och man verkar i stället ha använt sig av olika fysiska och psykiska metoder som fysisk träning, sång, musik och meditation. Målet var dock detsamma, att själen skulle frigöras från kroppen och nå den yttersta andliga verkligheten. Denna verklighet kunde beskrivas som ljus och eld och med benämningar som Phanes eller Fadern. Phanes var samtidigt det som omslöt allt i universum och själva universum.

Hilma af Klint och hennes vänner fick veta att himlen inte är något som existerar utanför eller bortom, utan att den är ett tillstånd som var och en kan realisera i sitt eget inre. Fadern i himlen var i själva verket den andliga delen av deras eget väsen, himlen var en gnista av det gudomliga i deras eget innersta. Anden i deras eget innersta var en gnista från den gudomliga elden, en del av det himmelska.

Enligt den orfiska filosofin fanns det en droppe eller gnista av det Högsta, av Fadern, i varje människa som hade fötts på nytt till ett andligt liv. Detta budskap, att de omslöts av det gudomliga och att samtidigt det högsta inom dem själva var Fadern som vistades i deras eget allra heligaste, förmedlades också till De fem. Himlen fanns i deras eget innersta och det var enligt de andliga lärarna denna nivå av medvetande som avsågs med uttrycket ”Fader vår som är i himlen”. Efter mina egna upptäckter att den som skrev evangeliet var den romerske kejsaren Hadrianus och att han använde de grekiska mysterierna och den orfiske filosofen Pythagoras som inspirationskälla, har jag äntligen möjlighet att förstå vad den andliga världen avsåg med sin undervisning om Fadern och himlen.

Ni vet att man inte kroppsligen behöver lämna jorden för att anden skall kunna sola sig på höjden. Ni vet att lycka och frid också växer på den väg ni som mänskliga varelser har att gå, det krävs endast ett rent öga, en ren hand att plocka dessa blommor. Det som var utmärkande för Mästaren och det som skall bli utmärkande för er är medvetandet om sambandet mellan det högsta inom individen och den som benämns Fadern. Kanske verkar mitt tal hårt och neddragande när jag framställer Fadern som det högsta inom Kristi person. Detta blir i alla tider ett mysterium fattat endast av dem som i sina egna tysta stunder inom sitt väsen känt att det högsta inom dem själva är ett med gudomen. För Mästaren av Nazaret var det en levande evigt verkande sanning att han var ett med gudomen. Detta hans högsta, hans bästa var en helgedom där han gick in för att samla den kraft och kärlek som strömmade ut från hans person under hela hans jordeliv. Ni äger också en Far i den bemärkelsen att hans närvaro omsluter er och allt som är till. Men ni äger honom också i ert väsens allra heligaste, och målet för er vandring är att klart och medvetet våga nalkas den helgedom där den himmelska kraften kan hämtas. Därifrån kan ni ösa ur en aldrig sinande kärleksbrunn, där kan ni vila när jordiska stormar viner över ert liv. Och för att kunna gå in i denna helgedom krävs att ni offrar ert liv. Inte på en gång, i ett stort allomfattande offer, men tum för tum tills ni med lugn kan se hur detta liv faller sönder och ni stiger till en högre tillvaro varifrån ni inte mer kan gå tillbaka. (Trettondagen 1902)

Vad är himlen? Inte en ort här eller där – inte ens på den högst belägna fjälltoppen – himlen är helt enkelt en plats inom var och en. Ett tillstånd av medvetande, av sällhet, av renhet och frid som var och en kan realisera. En punkt i det innersta. Den platsen betecknas i er heliga bok på olika sätt, men oftast så att där bor Fadern. Med er Fader i himlen menas den del av ert väsen som direkt anknyter till det gudomliga varifrån ni stammar. (…)

Glöm inte att vad ni fått lära er är endast en sak; att vägen till himlens salighet inte går utåt utan inåt – att dem kraft som var och en som vill verka behöver måste hämtas, inte utifrån, från en utomstående makt, utan inifrån, från det allra heligaste inom var och en, från rummet där Herren bor. Vill ni vara andra till gagn, arbeta då först och främst på att hitta vägen dit in. Vad ni har att ge är intet om det inte hämtats därifrån. Lär er först den svåra konsten att skjuta allt åt sidan för att kunna gå in i det allra heligaste. När den konsten blir er egendom, då först äger ni skatter av verkligt värde att ge andra. (18 november 1902)

Den gud vars ansikte lyste som solen

De Höga förde fram en lära som sades ha sin grund i mysteriet, men det var inte det vanliga kristna mysteriet som avsågs. Kvinnorna fick veta att det mysterium som firas i nattvarden hade firats redan långt före kristendomens uppkomst och då till minne av den Gud vars ansikte lyste som solen, som mognade druvan och lät säden gro. Denna gudsbild är förstås uråldrig, den fanns i alla gamla kulturer men vi kan väl närmast förbinda den med mysteriet i Eleusis där Apollo var den gud vars ansikte lyste som solen och Dionysos var den gud som mognade druvan.

Den måltid som de nu firar minnet av var inte den första. Långt före Mästaren och hans lärjungar, hölls liknande måltider av hemlighetsfulla mäktiga varelser vilka gjorde jorden mycket gott. Dessa måltider kan spåras långt tillbaka. De firades särskilt till minne av den Gud vars ansikte lyste som solen, den Gud som mognade druvan och lärde kornet gro och bli till säd, den Gud som gav sitt liv stråle för stråle. (10 april 1900)

Gud jämfördes alltså med solen och kvinnorna i Stockholm fick också veta att det slumrar ett embryo inom varje människa som en gång skall växa ut till en avbild av den gudomliga solen. Exempel på att se det gudomliga som en sol eller andlig eld finner man hos Herakleitos och mer allmänt i den grekiska föreställningen om Empyrén som den yttersta himlasfären. Ordet Phanes har också anknytning till ljus. I undervisning till De fem förde man fram myten om Jesusbarnets födelse som en variant på midvinterns under när solen åter föds vid midvintersolståndet. Men barnets födelse var också en universell andlig händelse där den gudomliga gnistan växte ut till den immanente guden, något som också skulle hända kvinnorna själva en gång.

Vad är det egentligen människorna firar (på julaftonen)? För att tala med de gamla, en solens högtid och för att tala med dem som nu lever på jorden, en fest för ett barn och underligt nog blir det för dem som ser djupare samma sak. (…) Allt växande tillförs människan av solen och av de överjordiska makter som ibland gästar jorden. Men det är trons och hoppets sak att glädjas åt deras verk för ännu slumrar själva kraften. I det nyfödda barnet, i den bortvända solen. Den Gudomlige har funnits i alla tider, lika fullt som solen lyst över längst förfluten tid. Inom var och en slumrar det embryo som en gång skall se dagen som ett barn, som en gång skall växa och stråla som en livgivande sol. Inom er finns det som en gång när det tar gestalt skall hälsas av oss och av många som Immanuel – ”Gud med oss”. (Julaftonen 1904)

De Höga och ledningen från den andliga världen

De fem kvinnorna fick veta att de andliga krafter som ledde deras arbete tillhörde en grupp som hjälper jordens innevånare framåt i deras utveckling. De var i allmänhet inte själar som en gång levt på jorden, men de fungerade ändå som beskyddare och lärare för mänskligheten.

Jag hälsar er därför att jag fått uppdraget att leda ert arbete. Arbete kallar jag det med rätta – arbete för oss och arbete för er. Inte skall ni tänka att endast från er sida görs försök att nalkas högre väsen som är osynliga och delvis ofattbara för er. Er strävan möts med ännu större iver från vår sida, och vet ni vilka vi är? Ni tror för det mesta att de väsen med vilka ni så träder i beröring är sådana som för kortare eller längre tid gästat er värld i mänsklig skepnad. Sådant händer, men det är ingen regel utan ett stort, väsentligt undantag. Varelser finns som fått uppdraget att styra er världsutveckling och att leda denna världs innevånare framåt fortast möjligt. Dessa följer er som skyddsvakt, de följer er som lärare, de följer er i otaliga gestalter – alla för ert vanliga öga osynliga, för er intelligens inte fattbara, men för er aning förnimbara. (15 november 1900)

Något senare sades de Höga dock vara mästare från alla tider som hade levt i många liv på jorden för att slutligen inte längre återfödas. De söker lärjungar och de använder sig av mänskliga verktyg för att förmedla sina bud.

Redan när vi först försökte samla er för att höra på våra lärdomar frågade vi om ni trodde på de Höga utan att på något sätt upplysa er om vilka dessa var. Nu skall ni få veta mera. Dessa Höga är de som gått det jordiska livets väg upprepade gånger tills de på vandringen inhämtat så mycket att alla de bud som bjuder återfödelse i materien för dem förlorat sin bindande kraft. De har så fördjupat sitt medvetande, så kuvat allt hos dem som inte hade evighetsvärde att de kunnat lossa alla band som i allmänhet drar människorna till materiens värld och därmed kan de nu leva ett liv fritt från det som binder vid denna värld. Men ännu är de bundna vid världen med det band som heter kärlek till mänskligheten.

Det är dessa Höga osynliga, men därför inte mindre starka och inflytelserika ledare av mänsklighetens vandring på utvecklingens väg. De äger som jag säger makt men det hindrar inte att de för att begagna denna makt på ett välsignelsebringande sätt begagnar sig av verktyg. De är mästarna från alla tider, de söker lärjungar som de alltid sökt. De låter kallelsen utgå på ett sätt som ni snart skall förstå. I form av tankar som träffar sinnen vilka, svag och omogna, ändå brinner av längtan efter ett bättre än jordens skiftande ängder kan bjuda, efter något fast, oföränderligt, evigt till vilket de kan hålla sig med trygghet. Formen under vilken denna kallelse utgår är skiftande i det oändliga, därför att den gestaltas av just det sinnets krav som den träffar. (9 januari 1901)

I slutet av den tioåriga undervisningsperioden sades de som talade till kvinnorna endast vara tjänare till de Höga, de Höga själva måste de söka någon annanstans. De andliga lärarna beskrev en hierarki av krafter där de som talade till kvinnorna sades vara tjänare till högre krafter. Hela hierarkin sades tjäna den levande guden, allas härskare, beskyddare och ledare. De Höga sades var hela ljuset.

Underligt verkar kanske för er mitt tal, men det är sanning och det kommer stundande dagar att intyga. Härligt har vittnesbörden klingat: - De Höga är verkligheter. Detta är ovanifrån sett den första välsignade brodden som skjuter upp och bådar en rikare skörd. Härligt kommer den vittnesbörden att under dagar som kommer ljuda över era läppar och verkan blir ett gensvar inom era hjärtan och från dem därovan. Ja vi finns till, vi har funnits sedan tidens början i en oräknelig skara. Vår kärlek står oförändrad till tiden slut. Vi bär den Endes bud till längtande vandrare och det budet lyder: Tröttna inte, utan lägg din hand i vår, se tillbaka endast på det goda du samlat under färden och framåt i fast förtröstan, för du går hand i hand med dem som har nått målet – det mål som står när alla tider upphört – det målet som är den levande Herren Gud, allas härskare, allas beskyddare och ledare. (Nyårsafton 1903)

Vad menas med de Höga osynliga? Vilka är dessa intelligenser som döljer sig bakom denna benämning, och vilka är överhuvudtaget de intelligenser som döljer sig bakom den osynliga täckelsen. Ni står inte längre på den ståndpunkten att ni kan nöja er med att allt som kommer till er från en osedd värld skulle utgå från bortgångna medmänniskor. Ni vet till fullo att mycket kan komma från det osynliga hållet och utgå från levande varelser som finns i kroppen så väl som från varelser som står utom den mänskliga utvecklingslinjen. Ni vet att det finns varelser som lagt det mänskliga utvecklingssteget bakom sig och sådana som är levande varelser utan att äga mänsklig gestalt. Bland alla dessa måste ni söka för att finna dem som ni nämner de Höga.

Vi som talar till er är endast tjänare, de Höga måste ni söka någon annanstans. För att leda er rätt vill jag säga: Leta efter upplysningar om osynliga höga hierarkier som på ett eller annat sätt ingriper i och leder människors öden. Det vetande ni erhåller kommer att kasta en flod av ljus över mycket som ännu ligger för er som ett anat men okänt område. Men vet att allt rätt sökande måste vara riktat åt två håll. Utåt efter upplysning från dem som vet mera och inåt i ett stilla lyssnade efter de stämmor som endast där kan uppfattas, för glöm aldrig detta: Kunskapen är fullständig först när den går både genom hjärta och hjärna, när det utifrån erfarna blir en levande verksamhet i det inre. När de ord som genom de Högas tjänare uttalas i er krets finner gensvar i djupet av era själar och tvingar dessa att vidga sig för att ta emot än mer vetande, först då är vetandet verkligt. (21 februari 1905)

Hämta all er kraft från de Höga. Oss tillhör världsutvecklingen, på vilket sätt skall vi en gång förklara. De Höga är hela ljuset, känt av alla mystiker, ett högt och heligt brödraskap, bed om att få tjäna dem. De fyller hela rymden. Ananda och Amaliel tillhör de Höga. Varje människa är en utsänd tanke från Gud, ni må lyssna efter Guds röst. Hela undervisningen har avsett att utveckla hos er särskilt känslan att ni är ett. (4 augusti 1906)

I ett orfiskt sammanhang är talet om en andlig hierarki under ledning av den levande guden logiskt. Inom orficismen såg man de andliga krafterna som medarbetare i en hierarki bestående av det Högsta, olika gudar eller krafter som stod under detta högsta och därunder halvgudar eller heroer som var själar som på ett eller annat sätt hade lämnat den jordiska tillvaron och levde permanent i den andliga världen. Under dessa nivåer fanns olika daemoner eller daimonion som hjälpte människor. Sokrates använde enligt Platon ordet daimonion om den gudom som ända sedan filosofens barndom fungerade som en varnande inre röst. Denna röst gav aldrig styrande råd utan fungerade endast avvärjande. Att de Höga sägs vara hela ljuset, känt av alla mystiker, stämmer väl med den orfiska uppfattningen om det Högsta som ett evigt ljus, en nivå av kärlek och kraft som människan kunde nå upp till i extas eller eudaimonia.

Människan – ett ljusets barn

Ljusets barn - gudagnistan

Det högsta är ljus eller eld, kärnan i oss själva är en gnista av detta ljus, denna andliga eld. När man når ett tillstånd där man ser det levande ljuset som är det Högsta når man himmelriket. Detta tillstånd karaktäriseras av fullt självmedvetande, av att den gudomliga kärleken har vuxit till en avbild av sitt gudomliga ursprung. Dessa föreställningar som förmedlades till de fem kvinnorna i gruppen i Stockholm är en direkt återspegling av den orfiska tanken att själen är ett barn av det gudomliga som är fängslat i materien och som går i en skola som räcker i många inkarnationer. Eftersom det innersta i människan är en droppe av det gudomliga finns himmelriket inom oss.

När jorden höjer sig över sig själv, så skall hon bära ljusets barn – när människan stigit till andlighetens höjder, då skådar hon det ljus som kommer ur den osynliga eviga källan ur vilken andens barn öser sin kraft. När ni lärt er se på jordens skiftande företeelser som medel för ert höjande då skall ljuset födas inom er. (27 november 1900)

Grunden i människans väsen, kärnan inom denna mänskliga företeelse är evigt levande oföränderligt liv. (…) Var och en som ser det levande ljus som lyser i världen han lämnar allt som växlar. Han skall inte känna oro eller smärta utan fyllas av det eviga. (10 januari 1904)

Himmelriket, det eviga som finns inom dem. Gudagnistan som ingjutits i materien. Ni vet, säger han, att med himmelriket menas det ursprungliga, det väsentliga – ett medvetande som växer från omedvetenhet till ett medvetande, först om tillvaron, sedan om en självständig tillvaro och sist ett medvetande om gudomlig tillvaro. I alla liknelser som deras Mästare använt har detta ord, himmelriket, alltid ingått under den senaste betydelse [alltså medvetenhet om en gudomlig tillvaro]. Men eftersom det var få som kände till detta var det nödvändigt att använda liknelser så att orden kunde tolkas av var och en på det sätt som var möjligt.

Varje utvecklingstid präglas först av sömn. Människan i sitt lägre tillstånd kan vara fullt vaken för det yttre livets mångahanda retelser, men ändå kunna höra till dem som sover. När det yttre livets retelser uppväckt det slumrande högre medvetandet börjar denna människa vakna, men utgallringen mellan det dugliga och det icke dugliga kan aldrig ske förrän hon vaknar till fullt medvetande. Inte det högsta medvetandet, men ändå ett fullt självmedvetande. Denna sanning hör till dem som existerat så långt tillbaka som världens historia går. För långt innan människan på jorden kände till detta ägdes kunskapen om det inneboende gudomliga livet av högre väsen vilka vakade över det nyfödda människosläktet. Men uttalad och förstådd har den sällan blivit av det skälet att det strängt taget inte ges några ord som i sig inrymmer den underbara sanningen.

Liknelsens hölje vilar än idag över det som måste kännas, upplevas, för att kunna förstås. Ord förklarar inte och endast de som känt Mästarens hjärta klappa mot sitt eget vet vad dessa liknelser egentligen innebär. Och vägen, vänner, till detta hjärta går genom trägen begrundan av det som blivit sagt er, genom varm hängivenhet för dem som talat till er. Och när kärleken inom era hjärtan vuxit sig stark och varm, då först förstår ni vad som ännu till en del måste synas även för er som dunkelt tal. (8 mars 1904)

Ande och materia – makrokosmos och mikrokosmos

Kvinnorna fick veta att materien utvecklas genom den andliga kraft som finns inom den. Den fysiska evolutionen drivs av den inneboende andens vilja att manifestera sig i allt mer fulländade former. Makrokosmos, universum, är en förening av ande och materia och kvinnorna upplystes om att de själva var en avspegling av denna universella sanning. Deras egen varelse var ett mikrokosmos som avspeglade det stora makrokosmos, materien fanns i deras fysiska kropp och anden var deras eviga del. Tanken att mikrokosmos återspeglar världsalltet, makrokosmos, var en viktig del av den grekiska filosofin som den uttrycktes i orficismen. Ursprunget till denna åskådning kan man finna i Sumer där templen och tempelstäderna var jordiska avspeglingar av gudarnas himmelska områden, där den jordiska kartan avbildade den himmelska harmonin.

Det bor inom materien en kraft som driver den framåt i ständig utveckling, som driver den att oupphörligt skifta gestalt, liksom vågen sjunker i havet för att återigen stiga upp större än den var nyss. Så är det också något inom denna materia, det är evigheten – det ständigt varande, om också liksom materien något skiftande sett från er ståndpunkt, men i själva verket alltid detsamma. Det ligger utom mänsklig fattningsförmåga att fullt göra sig tillgodo dessa två begrepp. Men ni hittar dem i förminskad skala nära förenade inom er själva. Ni finner hela universum förkroppsligad inom er egen varelse; materien i ert hölje, evigheten i er ande. (9 november 1897)

Broderskapet

Orficismen byggde på kärlek och broderskap. Man samlade grupper av likasinnade, som till exempel i de pytagoreiska grupperna där medlemmarna till och med levde tillsammans. Men broderskapet gällde inte bara den egna gruppen, i mysteriet i Eleusis var alla människor välkomna, kvinnor och män, fria och slavar, om de bara kunde förstå grekiska. Mysteriernas överordnade mål var broderskap och gemenskap över gränsen mellan himmel och jord, mellan människorna på jorden och gudarna i den andliga världen. Om man nådde detta mål, eudaimonia, nådde man en total sammansmältning med de gudomliga krafterna. Undervisningen till De fem handlade under åren gång på gång om detta broderskap mellan själar, oberoende om de var i en kropp eller inte. Lärarna försökte få kvinnorna att se den enhet som finns bortom de avgränsningar som livet i materien skapar, försökte få dem att förstå att allt är ett.

Nu vänner står ni vid en vändpunkt. Inte var och en utan tillsammans skall ni vara representanter för den idé som ni mer eller mindre medvetet slutet er till och som genom mycket vedermöda kommer att arbeta sig fram genom mänskligheten. Den idén heter broderlighet. Mycket kommer att offras på det altare som modiga själar vågar resa åt den idén, blod kommer att gjutas i det yttre, blod ur hjärtat kommer att flyta i det tysta. Jag säger detta till er idag så att ni inte skall likna dem som i lugna tider närunderverken sker strör palmblad på vägen, men som sedan i svårighetens och stridens natt inte tvekar att ge till spillo det som det sagt sig hylla. Inte skall ni frukta de händelser ni förs in i. Som tysta makter skall ni följa oss dit vi leder er och aldrig glömma den idé för vilken er Mästare gett sitt jordiska liv. Den idén att alla är bröder, för ni äger inom er samma liv. En gång skall denna idé nå sin fulla utveckling. En gång skall ni medvetet och ur eget djupaste inre kunna säga att ni följer livets konung vars rike inte är av denna världen. (1 december 1901)

Vägen och målet

Kvinnorna i Stockholm fick lära sig att själen och anden utvecklades genom många liv, reinkarnation var en av de sanningar som den andliga världen ville ge kvinnorna. De andliga lärarna beskrev som vi såg på sidan 19 evolutionen som en av de grundläggande begrepp som de ville förmedla till kvinnorna. Idag förknippar vi naturligtvis begreppet evolution främst med Charles Darwins lära om växt- och djurarters biologiska utveckling, men det var inte enbart i den meningen som ordet användes i De fems kommunikationer. Den evolution som beskrevs var människosläktets utveckling, och perspektivet var inte i första hand det biologiska utan främst det själsliga och andliga. Vägen var den långa utvecklingen i liv efter liv under årtusenden, målet var att människan skulle nå en fullbordan som innebar att den inneboende anden eller gudomliga kraften skulle tränga genom den fysiska kroppen och använda sig av den på ett nytt sätt.

Olika har människornas väg skildrats genom årtusendena, olika har också målet framställts, men för den blick som förmår tränga djupare, blir det snart klart att väg och mål i alla dessa skildringar är desamma. Utveckling heter vägen, mänsklighetens fullkomnande målet. Utveckling såtillvida att den i allt inneboende gudomen skulle genomtränga och betjäna sig av den materia som höljer mänskligheten. Fullkomnande så att denna inneboende gudom tagit välde över materien, betjänat sig av den så att dess krafter krävt nya verktyg, rikare på möjligheter, mjukare, lättare, mer formbara. (24 mars 1903)

Att söka sig tillbaka till Gud

Men den fullbordan som innebär att den inneboende gudomen tar makten över den fysiska kroppen är enligt de andliga lärarna inget som sker utan eget arbete. Den kräver att man blir medveten om grundläggande sanningar, att man blir upplyst. Den mest grundläggande principen handlar om människans förhållande till det gudomliga. Den idé som fördes fram genom undervisningen var som vi har sett att människan har en gnista av det gudomliga i sig och att denna gnista skall växa ut till en avbild av sitt ursprung. När detta sker kommer den också att frigöras från kravet på återfödelse och återvända till sitt gudomliga ursprung. Men för att detta skall kunna ske måste människan bli medveten om vad det är som hon söker, vad ordet Gud egentligen betyder. De andliga lärarna försökte få kvinnorna att förstå att det som man kallar Gud inte är en personlighet utan en osynlig kraft, det oändliga ursprunget till den kraft som genomsyrar allt i universum.

Den första frågan lyder. Vad är det att söka Gud? Men för att kunna söka på ett riktigt sätt måste ni först förstå vad det är ni söker, och sekler skall gå till ända innan ni fullt kan fatta vad detta är som ni benämner Gud. Det eviga upphovet till allt – ursprunget till själva anden i allt. Det eviga varat utan form. Hur skulle det kunna fattas av dem som ännu står på den ståndpunkten att för deras utveckling krävs en tillvaro i tid och rum. För dessa varelser skulle det ju vara fåfängt att ens bilda sig ett begrepp om detta, vilket inte med ord kan nämnas eller med begränsad tanke fattas, endast dunkelt anas av det som ligger djupast i deras väsen. Och ändå är det inte sällsynt att dessa varelser sinsemellan tvistar om vad uttrycket Gud innebär. De vill så gärna bestämma för sig själva och kanske för en hel generation den form det oändliga skall ha. (6 december 1898)

Eftersom Gud enligt undervisningen till kvinnorna i Stockholm är en levande kraft kan man inte hitta den i en viss form, i en viss kyrka eller i en viss lära, det enda ställe där människan kan finna det gudomliga är inom sig själv. Människan är ett mikrokosmos som återspeglar makrokosmos, därför finns också en återspegling av den allt genomsyrande anden eller Gud inom henne själva. Synen på det Högsta som en obegränsad kraft som inte kan förstås inom någon form fanns naturligtvis inom orficismen, Pythagoras uttalande att man inte borde göra någon bild av Gud är bland annat en återspegling av denna insikt. Herakleitos från Efesos kallade den grundläggande kraft eller lagbundenhet som genomtränger kosmos för Logos. Allt i kosmos emanerar enligt honom från detta Logos, och ett uttalande som tillskrivs Herakleitos lyder ”Den som inte lyssnar på mig utan på Logos kommer att säga: Allt är ett”. Denna sanning fördes också fram till kvinnorna i kretsen i Stockholm.

Det kunde ligga nära till hands för dem som skall reda sig en helgedom att tänka: Där skall vi söka och där skall vi finna. Det är för att ni inte skall komma på en sådan tanke som jag vill säga er var ni skall söka det Högsta för att kunna hitta det. Inte här eller där utan endast på ett ställe, inom er själva. Ni vet alla att ni har fått en förmåga att i smått återspegla allt – ni har därför också fått en återspegling av det högsta inom er. Säkert finns det de som säger att de inte äger detta, men det kommer sig helt enkelt därav att de inte varit rätta sökare, för den som söker han finner.

Nu har byggt er helgedom, inte för att den skall rymma det ni söker, utan därför att den för era ögon och för era sinnen skall framställa sådant som inom er uppväcker de renaste och bästa känslor och tankar, väcka just den mottaglighet för det Gudomliga som är i störst verksamhet när själen behärskas av det som ni benämner andakt. För i djupaste betydelse innefattar detta inget annat än ett åskådande i ande av anden. … Så minns att som sökare har ni första gången böjt knä inför den bild som pryder er helgedom. Det Högsta skall den bilden representera, inte under någon form endast som en tanke, närvarande och ofattbar för varje sinne som inte öppnar sig i brinnande andakt. (13 december 1898)

Målet för människan beskrevs alltså som ett återvändande till det gudomliga ursprunget. Vägen som människan har att gå för att nå detta mål beskrevs som en färd från det omedvetnas kaos till ett gudomligt medvetande, till fullkomning och salighet. Det är en väg som går genom människan själv, från det yttre in till det djupaste inom henne själv.

Hälsning till er och frid över er väg! Det är om denna väg som jag idag vill tala. Ni själva nämner detta ord så många gånger, bland annat i er bön. Ni talar om en väg som är er och säger att samma väg en gång varit andras vilka nu vandrat den till slut. Har ni någon gång klart tänkt över vad detta innebär? Det kan tyckas som om det skulle vara överflödigt att beskriva något så enkelt som en väg. Ni och era medmänniskor vet att den vägen mynnar ut vid ett mål som är detsamma fast ni ger det olika namn; salighet, Gud, fullkomning.

Men har ni tänkt på att en väg också måste ha sin början? Det är nog gott och väl att veta att den har ett mål, men jag vågar påstå att detta mål inte blir fullt klart förrän man vet vad utgångspunkten är. Det ligger i sakens natur att det är nästan svårare för er att fatta denna utgångspunkt än målet, därför att inom ert väsen finns något som pekar mot detta mål, medan det däremot inte finns något där som håller minnet kvar av utgångspunkten. Ni till vilka jag nu talar, ni vet att alltings begynnelse och alltings fullbordan är den Ende. Men jag vill ändå göra en skillnad när jag talar om vägen ni vandrar. En skillnad på utgångspunkten. Den väg ni nu beträder har sin början i det omedvetnas kaos och sitt mål i gudomligt medvetande. Det ligger så nära till hands att tänka på de yttre konturerna, men vägen ni går, och som en gång måste bli hela mänsklighetens, får inte sökas i det yttre. Det är en väg från detta yttre till det djupaste inre, på vilken en mänsklig varelse först famlar eller rusar hejdlöst åt höger eller vänster utan att veta vad hon gör, driven liksom av en yra att söka bekantskap med allt hon möter. Känna, undersöka, genomtränga allt för att till slut inse att intet var bestående, att hon måste söka på annat håll. Så är de första stegen på vägen, eller jag vill säga att de ännu inte går på den som beter sig så.

Först med uppvaknandet av medvetandet att allt var tomhet börjar vägen, går fram genom allvarlig strävan att söka endast det rätta, till livlig längtan att hitta sanningen. Den når sitt slut när vandraren tålig, ödmjuk och undergiven sjunker ner på sina knän och säger: Ingenting är av betydelse utom detta att du, o sanning, skulle visa dig, att jag, o Gud, skulle skåda ditt anlete. Där har ni vägen som ligger framför er. Jag säger inte hela vägen utan de tre första stadierna av den. (19 mars 1899)

Vägen går från ett tillstånd av omedvetenhet till ett tillstånd av gudomlig medvetenhet. Vägen är många liv i olika inkarnationer, den är en skola där medvetenheten sakta utvecklas. För denna utveckling krävs att de lidelser eller instinkter som regerar den omedvetna människan görs till lydiga tjänare till den medvetna varelsen. På vägen, i skolan, finns andliga vägvisare och lärare som hjälper människan framåt. De arbetar i den andliga hierarkin som länkar i en kedja som leder kraft från det högsta till det lägsta, alltså från det gudomliga ner till människan.

Vägen vi talat om betecknas av tre trappsteg som leder upp till korset och den för från ett tillstånd av omedvetenhet till ett tillstånd av gudomlig medvetenhet. Idag vill jag skärskåda samma väg från en annan sida. Den leder från träldom till ljus frihet. Ni vet till fullo att ni för närvarande inte kan nämna er som fria varelser. Ingen av er har lyckats förverkliga den frihetslängtan som göms inom er. Bundna är ni på många sätt och om ni betraktar alla dessa band så kan ni lätt sammanföra dem under det gemensamma namnet materia. Det är ert materiella tillstånd som binder er.

Ni vet kanske, eller åtminstone anar, att denna materia är lika gudomlig som någonsin anden, att den är det medel genom vilket andarna uppfostras till självmedvetenhet och frihet. Men om en varelse som går i skolan glömmer att denna skola endast är ett medel att utveckla hos henne en självständig karaktär och forma henne till en fri varelse, då blir inte denna skola det som den var ämnad till utan tvärtom ett hinder därför att den blir ett mål där den borde vara ett medel. Det finns många varelser som stannat på halva vägen, deras intresse går inte utom skolans område, de har lång tid kvar innan de når målet. De band som binder er är av många slag – ni nämner dem lidelser, begär, önskningar – ni nämner dem med orätt svaghet och oförmåga. För att kunna komma till målet, om målet nu är frihet, måste naturligtvis dessa band falla.

De faller inte, därom bär alltför många vittne, av sig själva. De måste lösas eller ännu bättre samlas i en stark hand och göras till villiga tjänare där förr de uppträtt som despotiska herrar. Då kan ni åter fråga: Vad heter det medel som löser band, som förvandlar mäktiga lidelser till tjänare under det högsta. Det medlet vänner heter sanning och om ni vill ha stöd för detta i er skrift så har ni er Mästares ord: Sanningen skall göra er fria. Sök alltså om ni vill komma framåt på vägen finna, förstå och älska sanningen. När ni en gång kommit så långt att ni verkligen fattar och älskar sanningen så blir det en lätt sak för denna att leda er till vägen slut. Detta är inte ett enkelt arbete. Det krävs många existenser i fjättrar, många existenser i strid, i tillbedjan och tjänande. Men om vi för er avslöjar vägen i dess hela längd så gör vi det för att vi bygger på ert mod och er ihärdighet. Så se till att vi inte vara räknat på er utan att också ni å er sida ställer samma krav på er själva. Och vet också att ni aldrig går ensamma. (…)

Jag vill inte på något sätt ge mig ut för att fullständiga det ni nyss sagts, men jag vill inrista i era sinnen ännu djupare ett av de uttryck som fällts, nämligen att ni inte går ensamma. Det ges liksom en kedja av varelser från de allra högsta till de lägsta, eller rättare sagt yngsta, på ert plan. Dessa håller fast samman, de arbetar med ett gemensamt mål, nämligen att ställa sig bredvid alla dem som inte kan stå av egen kraft och ännu mer bredvid dem som tycker att de äger tillräckligt med kraft. De ställer sig där för att vara till hands när det behövs. Vi kan inte nog inskärpa detta i era sinnen. (21 mars 1899)

Ett annat sätt att beskriva utvecklingsvägen är att säga att den leder från en ofullständig kärlek till den gudomliga kärlekens seger. Människans utveckling handlar om att utveckla en ren, fri och fullvuxen kärlek. Målet är att en gång kunna inrymma den gudomliga kärleken. Inom orficismen var kärleken en aspekt av det gudomliga. En av Faderns, Phanes, aspekter var Eros eller den gudomliga kärleken. När man säger att människan har en glimt av det gudomliga i sig säger man alltså med andra ord att hon bär med sig en del av den gudomliga kärleken, som är den allt genomträngande och skapande anden. Utvecklingens väg handlar om att låta anden växa och utvecklas i det egna innersta, att låta kärleken växa och utvecklas till en avbild av den gudomliga kärleken.

Från många håll kan vägen ses. Vi har sett hur den leder från okunnighet och bristande självkännedom till fullständig kännedom om det egna jagets förmåga att återspegla det gudomliga. Vi har också sett hur den leder från förtryck till frihet. Jag vill ge er ännu en sida av denna väg, visa hur den leder från kärlekens missriktade försök till kärlekens gudomliga seger. Ni och alla de som kan nämnas människor är skapade med ett frö till kärlek djupast i ert väsen och som när det utvecklas har två faser. Först en kärlek som omfattar det egna och så den kärlek som har sin glädje i att ge. (…) Kärlek är liv, men endast den som villigt offrar detta liv gång på gång kommer så långt att kärleken renad, frigjord och fullvuxen ryms inom henne. (…) Glad skall er vandring vara för många är de som ber för er om kraft att kunna offra era liv för att en gång kunna bjuda härbärge åt gudomlig kärlek. (29 mars 1899)

Vägen mot fullkomning handlar enligt de andliga lärarna om att skaffa sig makt över sig själv och att i nästa steg underordna denna makt under det Högsta. Detta är ingen motsägelse, djupast i människan bor det Högsta och om man lärt sig behärska sin jordiska personlighet når man så småningom denna inneboende Gud. Då blir den egna viljan och den gudomliga viljan ett och detsamma. Ett av hindren på denna väg är själviskhet, att man inte förstår att allt i grunden är ett och medlet för att undanröja detta hinder är kärlek. När man verkligen känner och vet att man är ett med det stora hela, som alla andra också är en del av, förstår man också sitt eget och alla människors sanna värde. Här möter vi åter uppfattningen att alltet är en stor kropp vars liv är den allt genomträngande anden, det är den orfiska synen på Dionysos Phanes som universum, den vars tanke, sinne, kärlek är den allt genomsyrande gudomliga kraften.

Vad är det som utmärker en vandrare på den kortare vägen jämfört med en vandrare på vägen med sakta stigning? Jo – detta att hon tager sig själv i sin egen hand för att lägga sig själv i Guds. Inte längre bestäms hennes färd av det som möter – inte av en ingivelse från höger – inte av en grämelse framkallad av något från vänster – inte det ena eller andra utifrånkommande har med hennes väg att skaffa, hon bestämmer själv över sig själv. Vill ni vänner verkligen vika av och ta den kortare vägen så lär er – intet utom er bär skulden för det som tilldrar sig inom er. En är härskaren i det inre – ni själva. Och vad åsyftar denna makt över eget själv. Jo, att det skall underläggas den som ensam förmår. Detta kan verka som en underlig motsägelse. Men det är ingen motsägelse utan en högre sanning. För den som tillkämpat sig det svårförvärvade väldet över sig själv, hon vet att först i den mån hon arbetat sig djupt i sig själv har hennes makt vuxit av det enkla skälet att djupast inom henne bor den som ensam är mäktig. Men vägen till denne mäktige går genom dyrt förvärvad självbehärskning.

Två är stegen för den som vill vika av från den allmänna väg där så många går. För det första: håll budorden. Och dessa bud kan sammanfattas i ett. Älska –älska uppåt och nedåt eller bättre, älska utåt och inåt. Och vad är det som ställer sig hindrande när det gäller att uppfylla detta bud? Jo, det är kärlekens motsats, själviskheten. Detta att glömma vårt eget rätta värde. För vi är inte skilda väsen, ett här, ett där, vi är alla lemmar i en lekamen, alla enade av samma liv. Detta är det stora människovärdet att veta sig vara en del i det stora hela, där varje annan individ också är en del. Själviskheten skiljer lemmarna från kroppen, själviskheten söndrar, den är kärlekens motsats. Det andra steget kan sammanfattas så: Se till vem du sluter dig för att få stöd och hjälp. (? April 1905)

Jag är du – du Ende

I den grekiska filosofin kallades den lägre eller jordiska personligheten eidolon och det högre självet kallades daimonion. Daimonion upplevdes initialt som en skyddsängel, t.ex. som den inre röst som varnade Sokrates. Denna ”ängel” hjälper det lägre jaget till andlig insikt, till gnosis. Gnostikern Valentinus förklarade att när det lägre jaget och det högre självet slutligen förenas förstår man att denna ”ängel” egentligen är ens eget högre själv. Nästa steg är att man inser att eftersom allt i den andliga världen är ett, är det högre självet ett med Gud, och därmed är man själv ett med Gud eller med Fadern.

Således inte en lära som skall beteckna ett umgänge med en högre utomstående andevärld, men en lära som skall klargöra för er att ni är andar, fria väsen, som endast för att bli ännu friare, starkare och lyckligare för korta tider studerar i materiella världar. Just detta att tyngdpunkten i ert väsen blir denna osynliga, självständiga varelse som döljer sig bakom ert fysiska hölje, bakom ert förstånd, bakom era känslor. (…) Fri är denna lära, fri på grund av att den lär andens frihet och fri även på den grund att den hämtar sitt vetande oberoende och av fritt val ur alla källor. Om ni rätt förstod den flod av ljus som genom denna åskådnings allmänna utbredning skulle sänka sig ner över er värld, då skulle ni också förstå att jag är fullt berättigad att hälsa er med Mästarens ord: ”Himmelriket är inom er”. (8 mars 1901)

En är den ursprungliga, outgrundliga Ende. I översvallande kärlek vill han manifestera. Den Ende blir de många och ju rikare mångfald desto större manifestation. Ur denna mångfald som är mest avlägsnad från det enda upphovet vaknar ett dunkelt medvetande som så småningom växer ut till ett ”jag är”, växer vidare, djupare till ett ”jag är jag” – växer ytterligare till ett allt omfamnande ”jag är du – du Ende”. (14 mars 1901)

Mysterieskolan

Den undervisning som kvinnorna i Stockholm fick ta emot från den andliga världen byggdes upp genom de metoder som man använde inom de gamla mysteriekulterna. Kvinnorna fick ta del av vissa symboler som stegvis gjordes allt mer innehållsrika för dem. I de antika mysterierna använde man symboler som bröd, vin, salt, och annat som var sinnebilder för olika krafter och andliga sanningar som man ville förmedla, men adepten måste själv upptäcka vad dessa symboler egentligen stod för. Mysteriekulterna byggde på fördefinierade steg i form av invigningar som varje lärjunge måste gå igenom innan han eller hon själv blev en mästare, präst eller prästinna. Kvinnorna i gruppen De fem fick själva bygga upp ett litet mysterietempel mer riter och symboler och de fick veta att de genomgick en utbildning som i koncentrerad form återspeglade den skola som vägen genom alla liv innebär. Målet framställdes som att kvinnorna själva en gång skulle nå den slutliga invigningen och skolan var ett sätt att förbereda dem för detta slutliga steg i den mänskliga utvecklingen.

När de andliga lärarna började tala om de gamla mysteriekulterna blev kvinnorna tydligen förskräckta. De var rädda att ta emot något som skulle motsäga den kristna religion och kultur som de levde inom, och deras vägledare försökte lugna dem genom att säga att de inte var kallade att bilda någon organisation utåt. Deras förbund var av rent andlig art, det syftade till att de genom sig själva skulle kunna representera en makt eller kraft som kan höja, rena och frälsa.

Jag har nyligen talat om något som nästan skrämde er. Om dessa gamla hemliga sällskap och därvid betonat att de inom sig ägde och förvaltade en viss kunskap som inte kunde delges alla. Att det för att inhämta dessa kunskaper fordrades vissa utvecklingsstadier som måste genomgås av dem som tillhörde sällskapet. Vi har gett er mycket som verkar dunkelt för er. Vi har krävt en viss utveckling av er. Ett visst arbete delat i tre stadier. Allt vad vi sagt er har endast varit symboler för något ännu djupare och inte skall ni för ett ögonblick tänka att de tre månader som utgör tiden för ert novisskaps olika perioder är tillräckligt för att sätta er i stånd att fylla detta krav. Nej, inte tre gånger tre jordiska existenser räcker till, men lika gott. Ni står vid början, låt det vara nog, och låt denna början utfylla den jordiska existens i vilken ni nu lever. (…)

Ni har många gånger frågat er emellan: Vart går vi. Till vad är vi kallade och hur skall vi fylla vår plats. Om detta är mycket att säga, idag bara detta: Inte till något stort i världens ögon, inte ens att bilda någon självständig stiftelse utåt. Av rent andlig art är det förbund ni har ingått och syftet är ett gemensamt avnjutande av gåvor som de Höga sänder alla dem som ärligt söker få vederkvickelse och styrka för att så gå ut, var och en åt sitt håll och sprida brödernas och de Högas lära. Eller med andra ord; att ni var och en i er stad skall representera en makt som kan höja, rena och frälsa er omgivning. (26 oktober 1898)

Kvinnorna stod inför det sista steget i den mänskliga utvecklingen men de kunde själva fritt välja om de ville börja vandringen på den sista biten av vägen eller om de ville vänta på den nuvarande nivån. De andliga lärarna ställde fram tre villkor för att nå målet på utvecklingens väg. För det första måste man bli medveten om den andliga världen. För det andra måste man våga inrätta sitt liv efter den ledning och kärlek som utstrålar från denna andliga värld. Och för det tredje måste man lära sig förstå att allt är ett.

Tretalet har varit bestämmande, det som lagts till grund. För inom området för våra samtal har ingenting förekommit som inte kunnat sönderdelas i tre grupper. Er egen varelse delar ni själva in i ande, själ och kropp. Gudomen delar ni, och det med rätta, i fader, son och ande. På samma sätt vill jag idag dela den väg ni har att tillryggalägga inom er jordiska tillvaro i tre delar – först tre och så ytterligare tre och vad som kommer sedan hör inte till oss att omtala. Tre utvecklingsskeden ligger inom det område där ni nu befinner er, jag vill benämna dem först den tillvaro när ni företrädesvis eftersträvar att äga, så den när ni eftersträvar att vara och till sist den när ni lever för att ge. För närvarande befinner ni er vid slutet av detta tretal, vid givandets ståndpunkt. För var och en som vill bli lärjunge till de Höga måste ha övervunnit ståndpunkten när att äga ger glädje och när det att vara blott för det egna jaget är övervunnet. Då kommer den tid när längtan tar ut sin rätt.

Ni måste inte vara för egen skull. Ni måste vara för att äga något att ge – där befinner ni er nu och den väg som ligger framför er har ni frihet att beträda eller lämna obeträdd tills vidare. För den stunden kommer alltid då den måste beträdas. Lyckliga de som inte väntar, de hinner längst som börjar vandringen fortast.

Det kommer snart den stund när vi önskar framlägga för er några av de viktigaste villkoren för att komma till målet på denna väg. Jag vill i väntan på detta endast framlägga några frågor så får ni sedan avlägga era svar. För det första: Är de, dessa Höga, verkligheter för er? För det andra: Är er tro på deras höga vishet och kärlek så stark att ni vågar inrätta era liv därefter? Och så [för det tredje] detta: Har ni förstått att alla dessa delningar och framställningar av ert varande och det ursprungliga [varandet] endast syftat till detta, att visa er hur allt är en enda enhet? (27 december 1898)

Den högsta sanningen hade enligt de andliga lärarna ännu aldrig visat sig i ohöljd gestalt för människorna. Den hade hittills endast framställts i mysteriernas symbolik. Kvinnornas utveckling handlade om att de måste skärpa sina andliga sinnen för att en gång direkt kunna uthärda det starka skenet av det gudomliga. När de var färdiga i sin utveckling skulle det gudomliga träda fram inför deras syn i all sin prakt, därför skulle de vara förväntansfulla under sitt förberedelsearbete.

Minns barn att den som ni söker och som kallas sanning aldrig ännu visat sig i ohöljd gestalt. Den lättaste dräkt den gudomliga bär heter mysteriernas. Det är efter denna minst höljande skrud ni söker, men minns åter, inget öga kan skåda något förrän det lärt sig att se. Alltså på er egen syn bör ni arbeta, skärpa er blick och härda er synkraft. Och när ni så kan uthärda den stora glansen, då träder den gudomliga inför er syn i hela sin prakt. Minns detta och var förväntansfulla under arbetet. (15 mars 1899)

Mysterieundervisning

De andliga lärarna försökte illustrera människans uppbyggnad genom att beskriva det mänskliga väsendet som tredelat. Det yttre var det som kvinnorna kunde uppfatta med sina kroppar och under eller inom denna nivå fanns själens, intelligensens, viljans område. Dessa två faser var dock inte det sanna livet, detta liv fanns innerst och det använde såväl själen som kroppen som medel för att uttrycka sig. Kvinnornas undervisning framställdes också som ett symboliskt tretal där de under den första perioden arbetade med att lära sig kontrollera intellektet och den andra perioden ägnades åt att bemästra och kontrollera viljan. Under den tredje perioden skulle de studera det som fanns djupast inne i dem, nämligen anden. Denna varelse skulle en gång bli Herren inom dem, en trogen avbild av sitt gudomliga ursprung. Målet var att detta innersta liv skulle bli självmedvetet och bli den dominerande kraften i deras väsen.

För allt vi meddelat er har vi som grund lagt det heliga tretalet. Jag vill när jag talar om liv också dela det i tre. Först det yttre som överallt manifesterar sig i er värld, men kanske det inte är rätt att säga det yttre, för rätt förstått finns inget yttre liv. Bättre uttryckt, det liv som rör sig i yttre mått, det som kan fattas med era jordiska kroppar. Under det har vi det liv som jag vill kalla själens, intelligensens, viljans manifestationer. Så långt kan de flesta följa mig. Men dessa två faser är inte livet. Ni har läst en skildring i er heliga bok om hur lärjungarna talade ”all livets ord”. Dessa ord rörde inte det materiella, det intellektuella eller ens det moraliska livet. Nej, ”all livets ord” rörde det tredje slaget av liv, det egentliga – det djupast liggande som använder i sin tjänst såväl intelligens som vilja och alla yttre medel.

Vi har för er uppställt en tid av tre gånger tre månader som den tid under vilken ni skall försöka övertänka och söka djupare intränga i vad vi menar med ert förbund. Vi har då först uppmanat er att noga övervaka och få makt över era ord. Ordet är det enklaste uttrycket för intellektets verksamhet. Där har ni den fas av liv som ligger närmast ytan. Det andra tretalet har vi bett er använda till att noga lära känna och bringa under er makt ert tankeliv. Det kunde tyckas att detta skulle avse ert intellektuella liv men vad vi avser är närmast er viljas verksamhet. Det är inte uttrycket för era tankar vi åsyfta, det är tankarna själva som vi önskar att ni får under ert medvetna inflytande.

Kommer så det sista tretalet månader av studietiden som vi ännu inte fullt tydligt framställt. Nu skall jag säga er hur den skall användas om det överhuvudtaget går att uttrycka med ord. Den skall användas att träget studera det egentliga livet, den varelse som ligger djupast inom ert väsen, den varelse som en gång skall bli herren inom er, en trogen avbild av sitt gudomliga ursprung. Detta symboliseras med rosen. Er verksamhet blir alltså under dessa tre månader, att samla er varelse på den djupast liggande punkten och därifrån försöka att i kraft av den styrka som ni hämtar, få detta innersta liv att framträda så att det hos er blir självmedvetet och dominerande. (31 oktober 1899)

De höga lärarna förklarade att förbundet mellan dem och de fem kvinnorna var en skola som uppfostrade kvinnorna till ett högre liv. Förbundet var en förberedelse för födelsen av det gudomliga livet inom dem.

Nu vet ni genom höga lärare vad detta förbund är, det är en skola, en uppfostringsanstalt till ett högre liv, det är förberedelsen till en vagga i vilken en nyfödd skall vila för att sedan kunna växa upp inom er. (Långfredag 1900)

Det gudomliga barnet

Undervisningen tog gång på gång upp budskapet om att de alla väntade på och förberedde sig för födelsen av det gudomliga inom sig själva. Detta barns födelse är naturligtvis en central del av den kristna läran. Men till skillnad från kristendomen som för fram denna händelse som en unik engångsföreteelse, lärde de andliga lärarna ut att alla människor skall uppleva denna nya födelse.

Barnets födelse var också långt före kristendomen en del av mysteriet. Enligt den kristne författaren Hippolytos hördes i Eleusis vid midnatt ett rop om att ”Brimo har fött en helig son, Brimos!”. I sin avpollettering av de hedniska mysterierna i Exhortation of the Heathen säger den kristne Clement från Alexandria att ”ateisternas” mysterier är skamliga och osedliga, de dyrkar ett barn som slits i bitar av titaner, en kvinna i barnsbörd och skamliga kroppsdelar. Återfödelsens mysterium och den slutliga födelsen av det nya gudomliga livet i människan var alltså en grundläggande del av de antika mysterierna. Att man dyrkade en kvinna i födslovånda tolkar jag som en allegorisk beskrivning av människans svåra arbete med att föda sig själv. I undervisningen till de fem kvinnorna i Stockholm beskrevs också den del av mysteriet som handlar om det gudomligas födelse i människan. Kvinnorna var kallade, det arbete som de utförde och den undervisning som de tog emot syftade till att förbereda dem för en sådan födelse av det gudomliga.

Gregor talar med dem om advent och om den fest de förbereder till minne av den största händelsen i denna världs historia. När ett litet barn blev fött spätt, helt svagt och att det barnet är just det som världen väntat i långa sekel.

- Ja det är sant, detta lilla barn, det är på det ni och vi väntat, men inte att det skall födas i kroppslig gestalt, växa upp, lida och dö, utan detta att det om och om igen skall födas inom de andar som tillhör jordens krets. Utgånget från Gud och nedfört till jorden genom hans ande, nedlagt i varje människas sköte skall det födas, skall det ta gestalt och bli den som tar övertaget, den bärande kraften, den ledande kraften, den kraft som kan lida allt i medvetande om att den härstammar från Gud och att den hör Gud till.

Vi skall tillsammans använda vår beredelsetid till att tala med varandra om detta och söka så gott vi förmår ur detta hämta kraft, ljus och ledning och när tiden kommer för den stora festen skall vi vara färdiga att fira den genom födelsen av något gudomligt i var och en av oss. Jag säger vi, för också vi här uppe delar era fröjder, firar era fester. Det kan tyckas som om vi kommit längre, men vi behöver också i varje stund födelsen av det gudomliga i oss. (23 november 1897)

De andliga lärarna försökte förklara att den kristna berättelsen hade en djupare betydelse, barnets födelse var egentligen en berättelse om den invigning som skedde i en grotta i de gamla mysterierna. Denna invigning var i sin tur en symbol för den andliga födelse som en gång skulle ske i deras eget innersta.

Den tid ni går att fira till minnet av er Mästares nerstigande till jorden har som ni vet en djupare betydelse än man i allmänhet ger den. Inte blott till jorden, utan inom varje jordisk varelse skall denna Mästare födas som ett barn. Men var föddes han? Enligt er historia, inte där liver brusar, inte i en vanlig mänsklig boning utan i det tysta, i ett stall. Ursprungligen hette det i en grotthåla. Detta har en stor betydelse, för inte på ytan där ert sinne ständigt skiftar, utan djupt ner i det tysta där ingen växling tränger, där skall er Mästare födas. (3 december 1899)

”Utan att någon blir född på nytt kan han inte se Guds rike”. Född på nytt betyder; född till ett nytt liv. Inte kroppens utan andens födelse till medvetande och självständig verksamhet. (…) Född på nytt betyder att denna ande blir förhärskande och utvecklas allt mer tills den når den höjdpunkt som betecknas med: Guds enfödde – inte född av jord och ande men född som ande av Gud. (7 maj 1901)

Det arbete som kvinnorna var kallade till var en förberedelse för en andlig fullbordan enligt mönster från de gamla mysterierna. De arbetade för att förbereda denna händelse genom att med sina renade känslor och tankar skapa den luft i vilken den kommande skulle kunna leva.

Inte i morgon, inte i dagar som sedan kommer, men ändå inom tid skall åter en av de Höga i kärlek och vishet kläs i jordisk skrud. Denna hemlighet får ni ta som julgåva och gömma den i rena, tysta, väntande och vaksamma sinnen. Hemlighet kallar jag den därför att alla inte kan fatta vad jag sagt. Många gånger förr har det kommit till er det underliga ordet; Ni är kallade. Jag vill ytterligare säga något om det. När en hög ande skall, som ni uttrycker det, stiga ner till jorden eller en annan med jorden likställd omgivning, kan detta inte försiggå utan förberedelse. Dels genom att forma och utmejsla den materia som är lämplig att omge denna ande – dels genom att skapa en sådan atmosfärs som en sådan ande kan leva i. Så hade de Höga alltid bland människornas barn utgallrat sinnen vilka genom födelse efter födelse så småningom renats, gjorts lämpliga att bilda den omgivning inom vilken en enda ande skall kunna skåda jordens ljus. Redan nu pågår en dylik utgallring bland människorna för att bilda den stam, om ni så vill, från vilken den kommande skall härstamma. Förstår ni att denna utgallring består i att kallelsen utgår i öster och väster för att väcka till liv sinnen lämpliga för det sökta ändamålet. Inte så att var och en till vilken kallelsen utgår skulle bli den som personligen står den kommande nära, men så att om de anammar kallelsen skapar de genom sina renade känslor, sina stora tankar den luft i vilken han kan leva. Därigenom lägger de strå vid strå i den krubba där den kommande skall se jordens ljus.

Var inte rädda att ni inte kan göra nog, varje litet strå, även det minsta fyller sin plats i den bädden. Och ta som ännu ett glädjebudskap det vetande att han som kommer i framtiden, sanningens stora hjälte, alltid föds som ett barn. Om ni hade öga att se med skulle ni snart upptäcka att alla de stora händelserna i världens historia inte är annat än i stora drag uppritade symboler av händelser som inträffar inom en växande människosjäl. Späd och vek skall den skåda dagen men den skall växa och kraften som utvecklas skall bära den utom jordens sfär. Betingelserna för denna födelse och tillväxt är de samma som för den kommandes. Rent sinne, starka goda tankar, ärligt uppsåt heter de strån som bildar vaggan även för det barn ni alla kan vänta inom era egna själar. Så gå i stilla förhoppning – gå stödda av ert ljusa vetande, och säg med dem som ser längre än ni gör: Ära vare Gud, allt är gott. Amen. (Julaftonen 1901)

Bröllopet

Födelsen av barnet var som sagt ett av undren i mysteriet, det heliga bröllopet var ett annat. I den grekiska kulturen var ordet för bröllop och för initiering i en mysteriekult detsamma, telete. Man lät också ett barn uttala samma formel, ”jag har flytt från det sämre och funnit det bättre” vid både vigselceremonin och vid invigningarna i Sabazios mysterium i Aten. Enligt uppgift användes inte bara orden utan också ritualen för giftermål i det hedniska mysteriet, den nyinvigde hälsades som en brudgum med orden “Hell brudgum! Hell nya ljus!”. De andliga lärarna anspelade också i undervisningen till De fem på bröllopet i dess mysteriebetydelse som en sammansmältning mellan själen och dess andliga motpart.

Bröllopsskrud heter den dräkt som den befriade själen iförs när den skall möta sin Mästare, konfirmationsdräkt den som jungfrun bär när hon bestämmer att framför allt annat söka tills hon hittar den bild som är inbränd djupast i hennes hjärta, tills hon hittar honom, brudgummen som hon vet att hon en gång skall skåda ansikte mot ansikte. (Nyårsdagen 1901.)

De andliga lärarna gav det förbund som de representerade en universell betydelse. Den yttre formen saknade betydelse. Sambandet var av andlig natur och det band samman själar över alla avstånd i tid och rum. Det förbund som kvinnorna bjöds in i bildades av en gemensam strävan som gick mellan hjärta och hjärta.

Jag hälsar er systrar! Utan tvekan nämner jag er så för alla de som försöker verka på samma sätt som ni längtar efter att få göra bildar ett stort förbund, en skara av bröder och systrar. Ett förbund säger jag som funnits till sedan långliga tider, ibland synligt, ibland osynligt. För detta skall ni veta, inte den yttre formen är det som binder samman, utan den gemensamma strävan som förenar hjärta med hjärta så att därav uppstår ett förbund.

Ni känner inte ännu några likatänkande och ändå systrar – de är spridda, först över hela er jord, så genom alla de rymder som omger er jord. De finns bland de levande såväl som bland de döda, de finns bland dem för vilka liv och död inte längre existerar. (9 januari 1901)

Mästaren

Mästaren var en viktig del av mysteriekulterna, i det evangelium som Hadrianus skapade beskrevs Jesus som en invigd mästare i en sådan kult. I det orfiska mysteriet var Dionysos den gudomliga mästare som förmedlade kulten till människan Orfeus. På samma sätt som Dionysos led och dog Orfeus för att därefter återuppstå till ett evigt liv i den andliga världen. Varje adept i det orfiska mysteriet gick sin väg mot invigningen i Dionysos och Orfeus fotspår, målet var att själv bli en mästare enligt förebild från dem. I de orfiska hymnerna/odena ber man de andliga krafterna/mästarna/gudarna att deltaga i riterna genom att låta sitt ljus skina över människorna och man ber dem ge arbetet ett lyckligt utfall.

De fem fick veta att en andlig mästare besitter kunskap och förmåga. Han har utvecklat den materiella formen till fulländning och kan därför använda den som ett uttrycksmedel inom ett visst område. En mästare är någon som själv har öst ur den andliga kunskapens källa, och som därmed kan hjälpa andra på deras väg mot samma mål.

En andlig mästare är någon som har lärt till dess att han vet och kan. För det andra är en mästare någon som genom detta vetande och denna kunskap har vunnit makt att härska eller rättare sagt behärska. (22 januari, 1901).

Frälsning betyder att frigöra sig från den bindande formen, eller annorlunda uttryckt denna forms utvecklande till större böjlighet och lättare genomtränglighet för det som döljer sig däri. Den som blir en frälsare är därmed någon som undan för undan utvecklar formen tills den når sin fulländning. Tills den inte mer tjänar som ett hinder utan som ett uttrycksmedel inom ett visst område. Den som skall kunna utveckla formen mot fulländning måste vara någon som kan ingjuta det eviga livet i det av formen begränsade livet, någon som själv har öst ur källan för att kunna hjälpa andra. Med andra ord är en frälsare i den materiella världen någon som undan för undan lyfter denna materiella värld till allt högre utvecklingsformer under det att han ger sitt liv för att öka det inneboende livet. (26 februari, 1901).

Templet

Trefalden

Lärarna i den andliga världen lät kvinnorna bygga upp en modell av ett tredelat mysterietempel med ett yttre som motsvarade deras egen kropp, ett inre som var en bild av deras själ och innerst ett allra heligaste som motsvarade deras ande som var ett med det gudomliga. De fick anvisningar om att fira en kultmåltid med bröd och vin, som inte bara var en avbild av det kristna sakramentet utan enligt vad de fick veta hade firats långt före kristendomens tillkomst. Denna måltid hade för länge sedan firats i gemenskap med andliga krafter, och de andliga lärarna anspelade på Apollo som den gud vars ansikte lyste som solen och Dionysos som den gud som mognade druvan (s 28). Den andliga världen förmedlade gång på gång att den lära som den åter ville föra fram var de gamla mysteriernas sanning. Men den undervisning och de symboler som de fem kvinnorna fick ta emot var bara ett försök att i bildlig form framställa den faktiska utveckling som måste ske för att en människa skall bli fullkomnad. Det hela var bara en förberedelse, den slutliga utvecklingen kan man inte få genom teoretisk undervisning

De fem kvinnorna i gruppen fick alltså arbeta med att bygga upp ett tempel i liten skala. Templet hade tre avdelningar som avspeglade den trefald som återfinns på alla nivåer, både hos dem själva och hos det gudomliga. Det finns enligt undervisningen en fullständig överensstämmelse mellan människans sanna väsen och det Högstas manifestation i andlig form. Arbetet syftade till att först ge kunskap om fysiska företeelser, sedan om abstrakta fenomen och slutligen om rent andliga ting.

Det finns full överensstämmelse mellan ert väsens daning och er urbilds – den oändliges. Jag har därför talat om trefalden hos den oändlige och hos er och försökt visa på motsvarigheten mellan dessa båda trefalder. Jag har vidare försökt förklara att den symbol omkring vilken ni och många fler skall samlas – korsets – betecknar såväl den ursprungliga trefalden som ert eget väsens [trefald]. (19 april 1898)

Tretalet finns överallt, trefaldig är den outgrundliga anden. Den innefattar förnuft, kärlek och makt. Trefaldig är den uppenbarelse som från detta outgrundliga utgår – vishet, vilja och förmåga. Detta manifesterade är en trogen avbild av det som ni inte med era tankar kan omfatta, men i människan finns hela världsalltet manifesterat i liten skala. Hon är en trogen avbildning av det ursprungliga. Tre sidor måste således hos denna människa utvecklas för att hon skall kunna bli det vartill hon är bestämd – förstånd, vilja, handlingskraft. (…)

Förståndet växer från att vara rena instinkten till självmedveten förståelse. Från att först vara ett fattande av fysiska företeelser, sedan av sådana företeelser som ni vanligen benämner abstrakta, till att slutligen bli ett fattande av rent andliga ting. (…)

Där vilja och förstånd möts uppstår en längtan, ett begär att alstra som tar form i en människas handlingsförmåga. Tänk er förståndet som den uppåtgående stammen på er symbol – korset. Tänk er vidare förmågan att vilja som den tvärt över liggande bjälken, tänk er den därigenom uppkomna medelpunkten som det ställe varifrån er handlingskraft utgår. Till er som frågar: var finns då kärleken vill jag säga. Just i den medelpunkten. För vad ni förstår och vad ni vill det blir just det ni älskar. Och allt eftersom denna medelpunkt höjs högre och högre när den korsas av ett allt mer upplyst förstånd och en därigenom helgad vilja så blir också er kärlek, grunden för er handling, ren och ädel. (12 april 1898)

Tre är stegen som leder upp till ert kors – den heliga symbolen för ett fullkomnat liv, ett liv som gett sig i glädje för att vinna det högsta. Tre är också de former i vilket detta enda liv framträder inom universum såväl som inom mänskligheten. I dag vill jag tala om det mänskliga. Utan att ni själva har förstått det har ni i er oansenliga helgedom gett en plan över detta livs framträdande i form. En plan som i alla tider varit känd av dem som sett bakom materiens slöja och där funnit livet, anden.

Tre former tar detta liv. En yttre av er och era medvandrare på jorden allmänt känd – den fysiska livsformen. Den andra, av några djupare seende känd form, i vilket ert begärsväsen och till en viss grad ert tänkande klär sig – en på sitt sätt lika materiell form. För det tredje tar detta liv en form som är den enda genom vilken det kan tillkännage sin verkliga sanna natur – det högre tankelivets from, de högre känslornas form. En form som är skådad av några få utkorade, anad av några djupare seende, men av den stora mängden jordebarn inte ens erkänd. Dessa tre former av liv är ändå inte själva livet. Göm detta tills det växer ut till en strålande sanning: Livet ryms inte i sig självt eller helt inom formen. (28 januari 1902)

Tempelbygget

Det lilla tempel som kvinnorna byggde var alltså bara en modell av det andliga tempel som en gång skulle resas. Denna kommande byggnad var det mänskliga tempel som en gång skulle vara värdigt att bli den Högstes boning. Människan var menad att fullkomnas och på så sätt bli ett uttryck för det Högsta, för anden eller Gud. Detta heligaste slumrar på djupet av varje människosjäl, som en potential för den slutliga utvecklingen.

Vartill är vi då ämnade? Att bli uttryck för den högstes tanke, ett levande ord som går ut av kärleks kraft och som för med sig frälsning. Där har ni ert och vårt mål. Jag säger med vilje ert och vårt, för ni står inte ensamma, en hel skara för er osynliga arbetar i samma syfte. Ni får inte tänka att dessa osynliga är er överlägsna, de är snarare alltid med kärleksband förenade med er. Och många, det nekar jag inte till, står högt i både godhet och förstånd och alla bygger de sten på sten i den stora byggnaden som en gång skall resa sina tinnar högt ovan alla skymmande moln – den byggnad som jag vill kalla det mänskliga templet – människan helgad, förädlad, värdig att vara den Högstes boning. (26 maj 1897)

Med vilka ord skall man tala om det allra heligaste – hur skall man våga beskriva det. Det finns nog endast som frö hos er i er nuvarande existensform och ändå – det finns, det slumrar på djupet av varje människosjäl. Därifrån skall det växa ut. Där skall det resas. Det skall bli ande och rikedom på ande och det skall fylla rymden med tal om Herrens nåd och makt. (26 maj 1897)

De andliga lärarna förklarade gång på gång att det tempel som skulle resas inte var en materiell utan en andlig företeelse. Det motsvarade kvinnornas kropp, själ och ande, men detta tempelbygge var ännu inte helt färdigt. De hade ännu inte utvecklat det andliga medvetande som krävdes för att det gudomliga fullt ut skulle kunna ta sin boning i dem.

Tredelad är alltså helgedomen som ni skall resa åt honom som inte kan omslutas av något och som ändå finns i allt. Tredelad likt den yttre helgedom som de symboliskt sökt resa. Den har ett yttre för alla synligt område – ett bakom, delvis döljande och delvis därigenom framträdande område, och så innerst ett rum där makter verkar – ett heligt rum genom vilket den Högstes röst ljuder. Er fysiska kroppshydda är den yttre helgedomen. Er själs alla egenskaper, era begär, era strävanden, er längtan är det som döljer sig därbakom. Er ande, oändlig, gudabesläktad, omätlig till sina möjligheter är den innersta helgedomen.

Då säger ni: Denna helgedom är redan rest om den till alla delar ens kan nämnas så. Men jag säger: Ni far storligen vilse. Er kropp har ni själva så småningom byggt upp, i liv efter liv har ni samlat de partiklar som bildar denna kropp. Inte samlat dem en gång för alla utan snarare satt igång de krafter som attraherar just de partiklar vilka utgör er nuvarande kroppshydda. Men denna kropp är en jordisk företeelse och som sådan underkastad växling tills den för en tid försvinner för att omsider åter framträda. Då förstår ni att denna växling måste ha någon orsak. Och vilken? Densamma som byggt upp stofthyddan. Ni söker ofta denna orsak långt utom er, hos ett väsen som ni benämner Gud. Också i detta far ni vilse. Den oändlige är orsaken till ert liv, ert allra heligaste, detta är i sin tur orsak till ert framträdande i själ och så ytterst denna själs framträdande i kropp.

Jag vill med detta säga: Ingen utomstående Gud ger åt någon, vem det vara må, annat än vad som framgår ur denna varelses innersta väsen. Detta innersta väsen hos er alla är byggmästaren till Herrens helgedom. Tro inte att denna innersta helgedom skulle sakna Herrens fullhet – den finns där utan tvivel och livets svårlärda läxa är just denna att väcka medvetandet hos den varelse som döljer sig i det heligaste så att hon blir den verkande kraften i liv efter liv, blir byggmästaren som söker förstå de planer som visas henne av de Höga, för att efter dessa [planer] resa ett Herrens tempel högt och ädelt. Resa det så att de som ser det kan säga: Här är ett heligt rum, här bor sannerligen Gud. (10 juli 1901)

Kvinnorna stod ännu på den ståndpunkt där de hade lättare att samlas i ett materiellt tempel, men en gång skulle de förstå att den levande guden finns överallt och att det viktiga är att samlas i den anda som är Guds. Denna anda är den allomfattande kärleken och varhelst man samlas i denna anda utövar man andakt.

Där ni nu står är allt ännu så ofärdigt att det är helt naturligt att det yttre, om det också inte har sin forna betydelse, ändå alltjämt skall betyda mycket. Därför ligger det nära till hands att ni har större lätthet att samla er till andakt på de platser där ni oftast brukar göra det, men när ni hunnit längre fram, när ni nått en mer utvecklad ståndpunkt, när Herrens tempel börjar resa sina murar inom er, skall ni inte längre ha dessa behov. Då skall ni förstå att överallt bor den levande Guden. Varje plats blir hans, varje rum kan ni fylla med andakt. Då skall ni förstå innebörden av orden ”Var som helst där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt bland dem”. Inte rummet vänner, inte den yttre förhärskande luften är det viktiga, utan samlingen i hans anda. Detta är det viktiga: Att enas i den allomfattande kärleken är andakt, varhelst den utövas. (29 april 1902)

Trots att åren gick hade kvinnorna tydligen svårt att förstå vad undervisningen syftade till. Det handlade inte bara om att få kunskap, utan arbetet syftade till att bygga ett Herrens tempel inom dem själva. De skulle inte resa en byggnad i det yttre, de arbetade med att inom sig själva lägga sten på sten till det tempel som den Högste en gång skulle ta sin boning i. Detta tempel kunde inte förverkligas genom teorier och yttre undervisning, det kunde bara resas genom att kvinnorna renade sitt eget väsen och förberedde sig för det som skulle komma.

Det syns mig som om ni ännu inte förstått vad vi hela tiden försökt inplantera hos er. Varför ni samlas till dessa stunder. Är det för att enligt världens sed vinna något som ni kan uppfatta som värdefullt? Är det endast därför att ni söker intellektuellt vetande? Många gånger har vi sagt: Därför samlas ni, på det arbetar ni; att bygga ett Herrens tempel. Inte för att i all hast resa en till det yttre ståtlig byggnad, men för att inom er lägga sten på sten till det tempel i vilket den Högste vill ta sin boning.

Och detta, kan vi inte nog skarpt betona, sker inte genom det som ges utifrån, om det så skulle vara den högsta vishetslära. Utan det sker genom era egna bemödanden att rena den plats där templet skall resas – rena hela ert väsen i yttre som i inre bemärkelse och på så sätt bereda allt till mottagande av det som kommer. Inte skall ni fråga: Är du den som skall komma? Och ändå ersätter ni denna fråga i handling varje gång ni tvekar att begagna er av de tillfällen till stilla samling som dessa sammankomster ger er. Tjänare har vi kallat er – tempeltjänare skall ni vara, troget passande de tider som är bestämda för er, trogna i att undanröja de hinder som försvårar er tjänst. Tro mig, de som tåligt och stilla väntar på sin post skall förr eller senare se honom som de väntar på. (1 april 1902)

Den 25 september 1902 var De fem för sista gången samlade i det rum där de hade fått bygga en modell av de antika tredelade templen, en modell som samtidigt symboliserade människans egen tredelade uppbyggnad i kropp, själ och ande och hennes väg till självkännedom och insikt om sitt eget gudomliga ursprung. Tydligen hade kvinnorna inte längre möjlighet att ha ett eget rum för sina sammankomster där de kunde förvara sitt altare och sina symboler, och under åren som följde undrade de många gånger varför de hade fått arbeta med att bygga upp något som sedan så snart hade rivits ner. De svar som kvinnorna fick från sina andliga lärare handlade om att det rätta templet aldrig kunde resas i det yttre, det skulle i stället en gång växa upp som genom ett trollslag för deras inre syn. Det rätta templet skulle resas i den andliga dimensionen och inom dem själva.

Ni går med sänkta blickar och böjda huvuden i sorg över det yttre tempel som ni fick för en tid och som nu rasat. Ni saknar detta yttre som för er varit en hjälpande stödjepunkt där ni hämtade ny kraft till framåtskridande. Men kunde ni se med mina ögon skulle ni bli varse att på det ni nämner spillror reser sig en bättre helgedom, ett levande tempel åt livets Gud – reser sig även på det osynliga området i glans inför dem som ser till själens djup. Ni vet att er har blivit sagt: byggare skall ni vara. Ni klagar nu, ser alltid er bristande förmåga. Nåväl vänner, ni lärjungar i tempelbyggandets svåra konst, ta fasta på er förmåga, gör därav ett verktyg i deras händer som bättre förmår. Betrakta er helt enkelt som stenar i den mäktiga byggnad som inrymmer den Högste. (22 november 1904)

En stor välsignelse ligger dold såväl i det tillfälliga resandet av ett tabernakel, som i att ni samtidigt med uppbyggandet gjort egendomliga erfarenheter på ett område där många människor i sitt nuvarande jordeliv aldrig erfar något. Det yttre templet som bit för bit blev dikterat för er gömmer i sin sammanställning hela historien om människobarnens utveckling till fullmogna Guds söner. Det har varit en bild i smått av de gamla skolor som använts av dem som strävat mot invigningens höjder. Och de erfarenheter som ni gjort, och hon särskilt i rikare mått än hon avslöjat, de har erbjudits er för att i en tid av utpräglad materialism och bristande andlighet låta några känna personliga erfarenheter av att det finns ett annat område än det ni kan mäta med era sinnen. Återstår att besvara det som ligger i botten av detta. Varför blev det [templet] berövat oss? (…)

När ni åter reser er helgedom skall ni förstå att den frid som ni trott er bjuda genom en yttre fristad i själva verket måste vinnas på ett annat område. Då måste ni förstå att den som beträder helgedomen måste vara rustad med ögon som ser och öron som hör, och då först när så är fallet kan helgedomen bli till en fristad. Där skall finnas ett stöd för det de känner inom sig, de skall inte söka tillfällig vila utan ny strid, ny kamp, för de skall veta att intet går upp mot att nå målet. Det som vinkar högt över höjder och som inte kan nämnas av människors tungor. (3 januari 1905)

En gång skulle kvinnorna resa den helgedom som är av rent andlig natur. En dag skulle de självmant och av egen drivkraft avge ett löfte om att ge allt för att tjäna de Höga. Någon gång i framtiden skulle de ha vuxit i andlig förmåga och vara utrustade med ”ögon som ser” och ”öron som hör”. Då skulle tiden vara inne för att helgedomen som genom ett trollslag skulle resa sig inför deras ögon.

I den helgedom som för tillfället är sluten har ni en gång blivit uppmanade att avlägga er bekännelse. Den stund kommer när denna maning tar sig sådant uttryck inom er att ni frivilligt, därtill tvingade av en makt starkare än ni själva, avlägger detta löfte. Jag ger allt för att få tjäna de Höga – då är stunden inne. När allt vad livet kan bjuda syns ringa mot den stora glädjen i att i allt vara deras tjänare, då växer helgedomen som genom ett trollslag upp inför era ögon. Vill ni på fullt allvar på nytt resa den [helgedomen], så sträva efter att inse det rätta värdet av alla ting. (17 januari 1905)

Symboler

Kvinnorna fick alltså arbeta med att bygga upp en modell av ett tempel med ett yttre, ett inre och ett allra heligaste innerst. Templet var en bild av deras eget väsen och de fick också anvisningar om andra symboler som skulle hjälpa dem att förstå de andliga sanningarna. På sitt altare fick de vid vissa högtidliga tillfällen lägga en rosenkrans som symboliserade den kedja av kärlek som band samman kvinnorna själva och deras vänner i den andliga världen. Rosen var en symbol för den fullt utvecklade människan, en symbol för den kärlekskraft som var en avbild av sitt gudomliga ursprung. På altaret fanns också andra symboler, nämligen triangeln, det vita korset och kalken, men den fulla innebörden av dessa symboler skulle kvinnorna inte kunna urskilja förrän de hade hunnit längre i sin utveckling.

På altaret finns de symboler som skall omtala innebörden av hela ert förbund. Men vänner, detta förbund är ännu inte färdigt, hur vill ni då att vi helt skall avslöja för era oinvigda blickar det som ni först får skåda längre fram när ni hunnit lära er. (13 december 1898)

Triangeln

Tretalet återkom ofta i den andliga världens undervisning. Den outgrundliga anden sades vara trefaldig, den innefattade i sig förnuft, kärlek och makt (s 24). Talet tre gick som en röd tråd genom de Högas undervisning, i stort sett allt i universum sades vara trefaldigt. Kvinnorna fick lära sig att deras eget väsen är en trefald bestående av kropp, själ och ande. Denna trefald symboliserades av de forntida templens uppbyggnad i ett yttre, ett inre och innerst ett allra heligaste. Kvinnornas eget väsen skulle utvecklas till en spegelbild av denna trefald.

Talet tre är ett underbart tal, jag är frestad att säga ett tal av universell omfattning. Stort sett allt i universum är trefaldigt. Ert eget väsen är en trefald, det tempel som ni lärt er att föreställa som existerande är en trefald, ert väsens tempel är också trefaldigt. Göm detta tal som en nyckel när ni vill låsa upp det som för er är ett mysterium. (28 maj 1907)

Inom orficismen ansågs hela tillvaron bygga på det Enda som manifesterade sig i den heliga triaden Metis, Eros och Ericapaeus. Är det då troligt att detta samband också symboliserades med en triangel inom denna filosofi, precis som i undervisningen till De fem? Jag tror att det är möjligt att det var så, och ett argument för den uppfattningen är det Platon skriver i Timaios om att allting består av trianglar som härstammar från en gyllene ”urtriangel”. Timaios undervisning i dialogen bygger på pytagoreisk teori, i alla fall så som Platon uppfattade denna.

Enligt myterna slukade Zeus sin fader Phanes och kom därför att äga alla Phanes egenskaper i form av skapande förmåga, visdom och kraft. I den orfiska hymnen på sidan 24 sägs Zeus följaktligen vara kvinnlig och manlig, himmel och jord, ande och himmelsk eld, Metis/Visdom och Eros/Kärlek. Allting är förenat i hans kropp. Pytagoréernas lära, som var en del av den orfiska filosofin, beskrev den orfiska världsbilden där allt var ett men ändå uppdelat i en hierarki av krafter genom tetraktysen. Denna symbol var för dem en matematisk beskrivning av Alltet (Phanes) som skapades genom att man ordnade de tio första positiva talen i en triangelform.

2 3

4 5 6

7 8 9 10

De andliga lärarna förde alltså fram triangeln som en mycket viktig symbol i undervisningen till De fem. Triangeln symboliserade dels det Evigas trefaldiga uppenbarelse i förnuft, kärlek och kraft/makt eller Fader, Son och Ande. Triangeln betecknade också andens nedstigande i materien, dess räcka av liv i materien och slutligen dess återvändande till sitt gudomliga ursprung. Denna väg beskrivs som en smärtans väg, man anknyter här till den undervisning som man skapade i mysterierna genom adeptens plågsamma utveckling i en räcka av reningar och invigningar, fram till den slutliga invigningen till det nya livet.

Hell er och hälsat vare ert nya tecken. … Er triangel har till att börja med två betydelser, jag vill därmed inte säga att den sedan urminnes tider inte haft andra betydelser, men för er skall den åtminstone beteckna två faser av samma sak. Först och främst skall den leda er tanke till den trefaldiga uppenbarelsen av de eviga, ursprungliga, ofattbara som ni med orätt benämner Gud. Inte så att det inte skulle motsvara vad ni borde mena med detta ord. Men med orätt säger jag därför att detta inte kan nämnas.

Tre uppenbarelsesätt har ändå detta ofattbara. Ni nämner det fader, son och ande. Detta är om ni rätt betänker endast tre åskådningssätt, eller noggrannare bestämt det samma sett från tre olika sidor. Detta skall triangeln betyda för er; hur ni än vänder den bjuder den ändå samma dimension i samma riktning, alltså likartat framträdande i rummet.

Men den [triangeln] skall också beteckna det som ni på vår inrådan sysselsatt er så mycket med. Den skall vilande med sin breda bas på ert offerbord beteckna detta: Först andens nedstigande, så andens dväljande i materien och så andens uppstigande till utgångspunkten, ett evigt sammanhängande som också kan uttryckas med en cirkelrund figur. Men för er bäst uttryckt genom triangeln, och vet ni varför? För denna bas, bred och fast på vilken er triangel skall vila – den betyder för er materien. Och det är den väg genom vilken anden nalkas den punkt där återuppstigandet tar vid.

Den skall vidare vara symbolen för det nödvändiga lidandet genom vilket alla måste gå för att vakna till det tillstånd varifrån uppstigandet kan börja. Under denna väg – smärtans väg – händer det ibland att det sänds ett särskilt utflöde av kraft och hjälp, ljus och ledning till dem som är vandrare. Det kommer också för alla dessa vandrare, innan de lämnar vägen, en stund då ljuset bryter in i deras inre med större kraft än någonsin förr. Ett sådant tillfälle benämns vanligen: ”ny födelse”. Det är inte ett tomt ord detta, för när ljuset från den Guds utstrålning som ni benämner sonen bryter sig ner och träffar som en livgivande stråle ett sinne fyllt av längtan efter detta ljus, då alstras inom den varelse som det träffar ett nytt liv. Ett spätt och ömtåligt men ändå ett liv som växer ut till en styrka som kan bära större prövningar än ni kan ana. Att detta är en tilldragelse av vikt kan ni förstå och detta har alla varelser förstått, därför har de firat vissa högtider till minne av detta sammanflöde av himmelskt ljus och himmelsk kärlek å ena sidan och en mänsklig andes innerliga längtan efter renhet å andra sidan. Och barnet som föds genom denna förening, det får ni kalla hur ni vill. Ett Guds välsignat barn är det, rent och ljust och varmt till själen. Inte skall ni stanna på vägen och byta ord om det ni inte kan nämna. Hälsa endast med tystnadens ödmjuka, stilla glädje den tilldragelse att detta barn föddes bland er och tacka Gud om er längtan varit mäktig nog att föra er till den punkt att ni kan ta emot den gudasände. (20 december 1898)

Kalken

Kalken beskrevs för De fem som en bild av materien eller kroppen, medan vinet eller blodet är en symbol för den ande som utgjuter sig i materien. Den panteistiska synen på universum som en besjälad varelse och genomsyrat av den gudomliga kraften var som vi sett en orfisk föreställning. Målet var att människan själv skulle renas och utvecklas för att till sist fyllas till brädden av den gudomliga anden, på samma sätt som kalken fylldes av vinet som ju var en manifestation av Dionysos, en av de gamla mysteriernas mästare.

Kalken, ni vänner, är ytterst en bild av materien och det blod den skall gömma är i sin tur en bild av den sig i materien utgjutande anden. Alltså ni kära, ren och skinande klar skall kalken vara. Ett käril värdigt att rymma ett utflöde från det gudomliga. Sådan skall den pryda ert offerbord och då ni vid en helig handling för den till era läppar, skall ni veta att det sker för att påminna er, att först då är allt fullkomnat när ni blivit rena käril vilka alltigenom rymmer den helige ande. (28 november 1899)

Det vita korset

Korset var en viktig symbol i undervisningen till De fem, precis som man kan tänka sig i ett kristet sammanhang. Men de Höga ville sprida en ny sanning om kristendomen, kvinnorna var kallade att bära fram en ny tolkning av denna åskådning. Bakom korsets symbol dolde sig en urgammal lära som före kristendomens genombrott hade förvaltats av dem som ”visste”, alltså de som hade gnosis. Gnostiker är numera en etikett som man har gett de kristna som inte godkändes av den segrande kyrkan under andra och tredje århundradet. Men gnosis var långt före detta den kunskap som man bland annat hänvisade till i devisen i Apollotemplet i Delfi i form av ”gnothi seauton”, känn dig själv. En gnostiker var alltså någon som hade uppnått kunskap om sig själv och genom denna mystiska väg också nått kunskap om det gudomliga. Clemens från Alexandria försökte ta över den gamla hedniska filosofin genom att påstå att de kristna var de rätta gnostikerna, och i nästa steg kom ordet gnostiker att beteckna en heretisk kristen. Men den intuitiva kunskapen, gnosis, var den högsta kunskapen i de förkristna mysteriekulterna och alltså ursprungligen inget som hade något att göra med kristendomen. De andliga lärarna förklarade att de arbetade för att åter föra fram en sanning om mysterierna som härstammade från tider långt före den nuvarande kristna tideräkningen.

Nåväl ni kära, detta är vår avsikt. Att i er tid återge korsets symbol den rika mystiska betydelse det haft ända sedan mysterierna instiftades. Ni vet att korsets historia sträcker sig långt bakåt, förbi den tideräkning som är er nuvarande. Ni vet också att det rikaste innehållet i denna symbol inte är den som er tid vanligen ger den. Så skall ni veta: Ni är kallade att bära fram en idé, inte en ny men en hög, ädel, urgammal och bortglömd - den idé som från urminnes tider gömdes bakom korsets symbol av dem som ”visste”. (23 oktober 1900)

De andliga lärarna försökte ersätta det mörka kristna korset med ett annat kors, ett vitt kors. Hilma af Klint och hennes vänner kallades för ”Det vita korsets bröder och systrar”. De skulle delta i utbredningen av evolutions- och reinkarnationslärorna. När dessa läror hade accepterats skulle det mörka dystra kors som är kristendomens symbol förvandlas till ett vitt kors som sprider kärlek och glädje.

Ett namn önskar vi kalla er lilla skara. Den yttre benämningen (ordet) betyder visserligen lite, väsendet (andan) är huvudsaken, men vi har alltid tänkt på er som förkunnare av de läror som snart skall spridas över jorden – evolutions- och reinkarnationslärorna. Och när dessa läror omfattats kommer det mörka dystra korset att skimra i ett härligt ljus. Vi vill därför kalla er ”Det vita korsets bröder och systrar”. I dessa ord ligger allt inneslutet som ni äger av kunskap och som ni med er vilja eftersträvar. (9 januari 1901)

I undervisningen till Hilma af Klint och hennes vänner förklarade de andliga lärarna alltså att de ville återge det kristna korset dess ursprungliga betydelse. Korset hade flera betydelser, men det var inte det romerska tortyrredskap som man allmänt ansåg. Det vita korset stod på en bas som var kunskapen om att allting är ett. Dess uppåtriktade bjälke symboliserade kärleken till de andliga krafterna och tvärbjälken betecknade kärleken till de mänskliga bröderna.

Korsets riktning anger den riktning som det andliga vetandet tar, från er räknat från sydost till nordväst, från österlandets sydligaste trakter till västerlandets nordligaste. Så vill vi också samla några spridda strålar av den kunskap som ni äger och av därav bygga ett kors – vi vill nämligen ordna ert vetande så att ni först äger en bas, så en uppåtsträvande pelare och så en därifrån utgående korsbjälke. Basen för er kunskap är kännedomen om alltings enhet, av det kommer mer än ni kan fatta. På denna bas kan ni bygga en fast pelare som sträcker sig högt mot höjden, något som man kunde vara frestad att nämna vetande, men som när man kommer närmare inpå det heter kärlek. Kärlek till det höga, det som drar er uppåt. Så kommer korsbjälken, också den till sitt ursprungliga väsen kärlek. Men inte en kärlek riktad uppåt, utan en som sträcker sig åt båda hållen och som ni kan kalla broderskärlek. Arbeta först på att lägga basen: Detta vetande att allt är ett till ursprung och mål. Så på att resa den första bjälken: Allt vad ni vet om de Höga – de Höga och osynliga. Samla därefter allt vad ni kan för att bilda en fast tvärbjälke – broderskärleken. (17 januari 1899)

Ett annat sätt att tolka korset var som en symbol för den själsliga evolutionen. Den uppåtstigande bjälken var visdom som i sin högst utvecklade form var intuition medan tvärbjälken motsvarade vilja. Där ett fullt utvecklat förstånd och en fullkomlig vilja korsades fanns en ros som symboliserade anden eller kärleken. Kvinnorna fick också lära sig att avgränsa mittpunkten på korset med en cirkel som sedan urminnes tider hade varit en symbol för det Högsta, i sig obegränsade, som frivilligt tog på sig en begränsning för att skapa. Korset symboliserade också det Högstas utgjutande i formen och denna forms uppstigande till sitt ursprung. Korset var även en bild av den eviga kärleken och det därifrån utstrålande ljuset och värmen.

Den uppåtstigande bjälken – förståndets och slutligen intuitionens sinnebild – den överlöpande tvärbjälken – viljan, renare ädlare ju högre upp den bärs av ett ljust förstånd. Sedan urminnes tider har det vita korset stått som en symbol för mänsklighetens strävan uppåt, vilket vi betecknar med namnet evolution. På den punkt där den renade viljan och det ljusa förståndet möts, har som tecken på att därifrån utgick det kraftigaste, mest betecknande livet, varit fäst en ros – som tecken på ett framspringande liv, kärlekens offervilliga ädla liv. Om denna ros kunde det talas långa djupa tal, men för er är det tillsvidare nog att veta att denna symbol som vi åter försökt ta fram inom er krets är känd sedan gammalt. (10 oktober 1899)

Ert kors ni älskade, skall för er ha en tvåfaldig betydelse. Det skall vara en bild av er strävan uppåt, ert växande mot höjden. Men det skall också vara en bild av den oändliga nåden som utgjutes över människorna. Vi har nu bett er att i korsets mitt sätta en cirkel. Ni känner alla den djupa betydelsen som ligger i denna form. Sedan urminnes tider har det varit svårt för människan att symbolisera det ofattbara, gränslösa och därför formlösa. Det är inte längre med bävan som jag talar med er om det högsta som formlöst. Men detta högsta måste om det skall bli fattbart tänkas under en form. Därför har det varit brukligt att så långt tillbaka som människosläktet har ägt ett gudsbegrepp framställa detta under bilden av en cirkel. Cirkeln är en begränsning av något som i själva verket syns som intet, därför har cirkelns omkrets blivit symbol för den begränsning som den oändlige lade på sig själv för att så ytterligare genom begränsning efter begränsning skapa ett universum. Denna cirkel skall ni sätta där de två bjälkarna korsar varandra, och detta skall tala om att som de fyra armarna sträcker sig ut från denna cirkels omkrets, så sträcker sig det oändliga livet ut åt alla väderstreck, omfattande en hel materiell värld, pulserande genom varje dels största såväl som minsta företeelse. Livet är inget annat än denna makt som begränsat sig själv och strålar ut i allt, ger liv, uppehåller liv och återkallar liv. Så skall ni förstå den nya symbolen. Och den skall tala till er sitt mäktiga språk, att det inget finns som inte uppehålls av ett gudomligt liv. Tala om en gränslös kärlek som underkastat sig begränsning för att lyckliggöra. (16 oktober 1900)

Gregor (en av de andliga lärarna) fortsätter att tala om korset. Han har redan antytt att det har en tvåfaldig idé. Nämligen det högstas utgjutande i formen och så denna forms förandligande och uppstigande till sitt ursprung. Det skall också väcka tanken på ett osynligt, ofattbart centrum och föra tanken vidare till omkretsen kring detta centrum, begränsningen, manifestationen av det ursprungliga. Vidare skall de tänka när de ser tecknet (korset), hur detta ursprungliga flyter ut åt alla håll och ger sitt liv i formen. Han ger dem en ännu kortare beskrivning av detta kors trefaldiga betydelse – den eviga, aldrig fullt fattbara kärleken - det därifrån utstrålande delvis förnimbara ljuset – samt den från detta ljus utstrålande värmen som uppehåller det hela. Men korset har ytterligare en betydelse. Det skall symbolisera mänskligheten, eller rättare sagt människan, en bild i smått av universum. Först hennes yttre framträdande, så hennes tankeliv och till sist hennes verkliga outgrundliga liv. (23 oktober 1900)

Kvinnorna i kretsen i Stockholm var alltså kallade att bära fram den betydelse som korset hade haft i de gamla mysterierna. De fick veta att denna historia sträckte sig långt bakåt, förbi vår nuvarande kristna tideräknings början. Den idé som de skulle bära fram var en urgammal och bortglömd sanning som gömdes bakom korsets symbol för dem som hade kunskap om andliga ting. Undervisningen gick bland annat ut på att korset symboliserade evolutionen, alltså det gudomligas födelse i materien och hur denna gudomliga gnista så småningom söker sig tillbaka till sitt ursprung. De tre stegen upp till korset symboliserade den utveckling av självmedvetande, självkännedom och självuppoffring som människan måste genomgå för att nå det sista steget i mysteriet, uppstigandet på korset.

Idag vill jag bara säga er vad de tre stegen betyder som ni har till grund för korset; självmedvetande, självkännedom och självuppoffring. (10 september 1898)

Andens nedstigande i materien och materiens uppstigande genom anden. Detta är i korthet vad korset symboliserar. … Från anden utgår alltid en andlig form, den förtätas så småningom tills den når den fulländade materiella formen vilket nutidens människa är ett exempel på, för att sedan åter förandligas långsamt men säkert och så slutligen återkomma till sitt ursprung. (13 december 1898)

Korset fanns långt före den kristna tideräkningen, det fanns långt före varje känd tideräkning, och det var samtidigt som det utgjorde symbolen för en människas form, det underlag på vilket de gamla, nu glömda, fäste dem som vunnit en sådan utveckling i kunskap, renhet, viljekraft och makt att de ansågs värdiga. Sedan förflyttades de ut ur kroppen till regioner som de i materien bundna inte äger inträde i. Det var invigningens kors. Det var tecknet på vilket lärjungens uppmärksamhet fästes redan när studietiden inleddes. Sedan gjordes det innehållsrikare för honom efter hand, tills det slutligen bar honom när han vunnit sin fulla kraft. Detta är det ursprungliga korset – inte det som vi dör på utan det som för oss till liv. Då förstår ni att jag har rätt när jag hälsar det som glädjens tecken. (30 oktober 1900)

Enligt er uppfattning betecknar korset livet, utvecklingen. Vägen från okunnighetens mörker och lidandet som är förknippat med det, till förståndets, intuitionens, det oändliga skådandets ljus och glädjen som följer därmed. (Långfredag 5 april 1901)

Ni vet vad korset symboliserar; självövervinnelse, först i det yttre, så i det inre. Och till vad? Till att det högsta väsendet lättare skall träda i förbindelse med er. Var inte rädda om jag säger; det högsta vartill ni för närvarande kan sträcka er, det högsta ni rymmer inom er. Ni kan kalla detta ert väsens högre del eller Gud. För att detta högsta skall kunna bli det förhärskande i ert väsen måste detta väsen renas, förädlas, utvecklas. Denna utveckling, tung till en början, lättare till sin fortsättning är det som vi symboliserar med ert kors. Och rosen, vänner, är de heliga mysteriernas tecken, invigningens blomster, detta skall ni också veta. Den ges när den yttre vägen har nått sitt slut och en inre, under direkt ledning av höga osynliga intelligenser, rika på visdom och kärlek, tar vid. De vecklar ut det innersta av korset som betecknar offervillighet, vecklar ut de sista rena bladen av livets, återfödelsens blomma. Där har ni den mystiska rosen. (22 oktober 1901)

Kärlek, kunskap och kraft

Enligt De Högas undervisning är människan menad att bli en avbild av sitt gudomliga ursprung. Det gudomliga beskrevs både inom orficismen och i undervisningen till kvinnorna i Stockholm som ett men ändå med tre aspekter, nämligen kärlek, kraft/makt och visdom/förnuft (s 24 och 49). Kvinnornas utveckling, som symboliserades av byggandet av det andliga templet och vägen upp till det vita korset, beskrevs som vägen mot att bli en avbild av det gudomliga. Med den definitionen innebar deras utveckling att de måste utveckla sin egen kärlek, kunskap och kraft till att bli en motsvarighet till den universella eller gudomliga kärleken, kunskapen och kraften.

Kärlek

Kvinnorna fick veta att det vita korset också var en symbol för den fullt utvecklade människan. De måste utbilda självkännedom och självmedvetande för att fullt ut kunna ta emot den kraft som ständigt strömmar ut över allt i universum. Från korsets/människans medelpunkt går som en navelsträng som förbinder henne med sitt andliga ursprung. När man förstår sambandet och kan öppna sig för den andliga kraften kommer den att strömma in i människan och tillsammans med hennes egen kraft medverka till hennes fullkomnande. Utvecklingen mot fullkomnande, att bli en avbild av sitt gudomliga ursprung, innebär att förståndet förädlas till att bli mottagare av den högsta visheten, nämligen intuitionen, och att viljan förädlas till en avbild av den Högstes vilja, alltså idel kärlek.

Flytta så tvärbjälken högre upp. Till den plats där den för närvarande befinner sig hos en stor del av mänskligheten och se vad som utgår därifrån. Det börjar ljusna, det börjar stiga upp en tanke hos denna mänsklighet att den hänger fast vid något som den ännu inte fullt kan fatta. För vet vänner, liksom barnet hänger fast vid sin mor när det först ser dagens ljus, så går från denna [korsets] medelpunkt en livssträng upp till det ursprungliga livets källa och på denna väg strömmar kraft och ljus ner till den varelse som är medveten om detta samband. Jag vet mycket väl att det bland er finns de som tycker att mitt tal är hårt, just därför att det uppmanar er att skaffa er självkännedom och bilda ert självmedvetande. Men utan detta kan ni som väsen inte begagna er av de krafter som blivit nedlagda i er. Då kan ni fråga: Vad skall vi göra för att dra ner så mycket kraft och hjälp som möjligt? Och jag vill svara: Denna kraft och denna hjälp strömmar oavbrutet ut över hela universum. Ni har bara att öppna era hjärtan och ta emot. Låt kraften samlas i denna medelpunkt, låt detta hjärta bli mottagare för den gudomliga kraften och låt så er kraft och den gudomliga mötas där. Gör av denna medelpunkt en härd på vilken ständigt brinner en klar låga, den heliga elden som kan förädla förståndet till dess det blir mottagare av den högsta visheten, intuitionen, som kan förädla viljan tills den blir som den Högstes vilja är, idel kärlek. (19 april 1898)

Kunskap – andliga förmågor

Men de tre gudomliga eller andliga egenskaperna kärlek, intuition och kraft utvecklas inte utan eget arbete. Kvinnorna fick anvisningar för hur de skulle utveckla sina andliga förmågor, men ett villkor för denna utveckling var att de drevs av en egen längtan efter kunskap. Anlag som de hade inom sig, men som de ännu inte använt, skulle väckas. Arbetet handlade bland annat om att lära sig se med själens ögon, att se det som normalt inte syns, att skaffa sig ”ögon som ser”. En gång i framtiden skulle de vara glada över sin förmåga.

Ni får inte heller glömma att öva de krafter som ännu slumrar. Ni skall inte ledas som outvecklade barn utan som vetgiriga, sanningssökande lärjungar hälsar vi er. (10 oktober 1898)

Så till sammankomsterna: De skall arbeta med mycket allvar och i tur och ordning skall de se till att allt är ordnat i förväg för sammankomsterna. De skall försöka göra den tanken klar för sig att de Höga är verkliga varelser som älskar dem. Och möten med sådana vänner skall vara fyllda av glädje och förväntan.

Vidare skall deras arbete ökas. De skall nu försiktigt försöka väcka anlag som de ännu inte använt. De skall läsa, med själens ögon, den skrift som dröjer kring ett föremål, vilket som helst, tills de lärt sig att se bakom alla ting. De uppmanas att inte vara rädda utan försöka var och en i sin tur och att inte tröttna fast de inte genast ser resultatet. Passivitet och ärlighet är de första fordringarna – mod och ihärdighet de andra. En gång skall de vara glada över sin förmåga. (8 januari 1899)

Meditation

För att kunna ta emot den kärlek som ständigt strömmar ut över människorna från de Höga måste människorna möta denna kraft på halva vägen. För att kunna göra det måste de utveckla sina andliga förmågor. Ett sätt att utveckla förmågan att få kontakt med de Höga var genom bönen. Men det var inte den vanliga sortens bön det handlade om utan att helt och hållet lösgöra sitt medvetande från den materiella världen genom ett slags meditation, och från detta tillstånd samla all sin kraft och sända den mot det högsta de kunde tänka sig. Träningen skulle bli lång och svår, men de skulle troget arbeta på att öka sin förmåga.

För de Höga existerar, de är mäktiga och de är fyllda av kärlek. Deras välvilja strömmar oavlåtligt ut över andra varelser som trampar den tunga stigen genom jordexistenserna. Då kanske ni frågar: Hur kommer det sig att dessa arma vandrare så sällan erfar de Högas tillvaro och känner glädjen och kraften av deras ledning? Detta beror på vandrarna själva. Ovanifrån ges oavlåtligt och rikligt, men för att denna gåva skal bli till välsignelse måste den här nere ständigt tas emot. Det krävs att de som är här [själva] går halva vägen. Då kan ni åter fråga: Vad skall de göra, dessa vandrare, för att gå till mötes?

Det vill jag nu tala om. De skall på alla sätt som står dem till buds försöka utveckla de förmågor som sätter dem i stånd att ta emot. Många sätt ges, mer eller mindre konstlade, men jag har fått i uppdrag att visa er ett, det som ni kallar bönen. Men inte det som ni oftast menar med bön. Nämligen en anhållan om en fördel eller ynnest för er, utan att tänka på att det bredvid er står en annan varelse med samma krav i samma stund.

När vi anbefaller er bön, så menar vi en akt sammansatt av två delar. För det första ett fullkomligt lösgörande från alla jordiska bekymmer, alla jordiska intressen, allt som binder er vid jorden, och sedan ett samlande av hela er kraft och ett utslungande av denna kraft mot det högsta, det ädlaste, det renaste ni kan tänka er. Detta kan verka enkelt, men vi vet att när vi ber er att på en bestämd tid varje dag öva er i detta kommer många tillfällen när ni o förtvivlan över er vanmakt frågar: Varför detta som går utöver min förmåga. Men också om dessa stunder blir många så ber vi er, tröttna inte. Ni vet inte nu till vilken höjd ni på så sätt kan svinga er, men detta skall ni veta att hur ringa den höjd än är som uppnås, den är hög nog för att kunna besökas av dem ovanifrån. (18 april 1899)

Koncentrationsövningar

De fem fick också sysselsätta sig med koncentrationsövningar, Hilma fick t.ex. rådet att skåda ner i ett glas med vatten för att öva upp sin förmåga till klarsyn. Den 11 februari 1902 försökte Hilma se i ett vattenglas och samtidigt ritade Cornelia, en annan av kvinnorna. Gruppen fick då veta att de inte skulle använda kraften till att samtidigt bilda två fenomenformer, när de gjorde så blev kraften alltför svag.

Andligen kan ni gemensamt ta emot samma kraft, men omsatt i materiell form blir den för svag om den inte koncentreras på ett håll i sänder. Ta gärna en god stund på er för att pröva Hilmas förmåga som klarseende, men samla då hela er kraft och vår på detta. Skriva kan hon förut, till det fordras mindre krafttillsats från vår sida än för att utveckla en ny mediumistisk fas. Teckna tillsvidare varje gång, också om ni inte förstår det tecknade. Vi har alltjämt vår plan. (11 februari 1902)

Hilma kunde enligt uppgift från den andliga världen redan ta emot text på medial väg, men nu ville lärarna alltså också öva upp hennes seende. Det finns också en uppgift om att Hilma fick hålla på med rytmiska andningsövningar.[4] Hon fick uppmaningen att öva dagligen.[5] Målet vara att kvinnorna skulle bli i stånd att både var för sig och gemensamt ta emot andlig kraft från sina ledare och förmedla denna kraft till varandra och till andra.[6] Den kunskap som de skulle utveckla rörde sig på ett område som de själva inte kunde utforska på egen hand. Det var en kunskap som man kan kalla andlig eller lika väl ockult (dold).

Min hälsning till er och frid, den frid som kommer av sanningskunskap. Vår mening är inte att ni på grund av vad vi talat skall uppställa eller utarbeta ett tankesystem, som ni sedan i er tur skulle förelägga andra. Vår mening är endast att ni skall var och en för sig söka klargöra och sätta i system vad vi talat om med varandra. Vi har för, som ni kanske tycker, länge sedan visat henne genom vilken vi talar en syn. Ett kors liggande snett från öster till väster eller rättare med sin bas i sydost och sin spets i nordväst. Detta kors är en bild av den kunskap som så småningom blir er delgiven, ett vetande djupare än vanligt, som rör sig på ett område dit ni av er egen eller om ni så vill av naturlig kraft inte kan komma – ett vetande som ni kan kalla andligt eller lika gott ockult. Korsets riktning angav den riktning som det andliga vetandet ta, från er räknat från sydost till nordväst, från österlandets sydligaste trakter till västerlandets nordligaste. (17 januari 1899)

Gudomlig kraft

De andliga lärarna fortsatte att undervisa om den kunskap som anden vinner genom sin utveckling i materien, i de mänskliga liven. Denna kunskap är andens visdom, och den andlige läraren kallar denna sorts kunskap för ockult kunskap. Ockult vetande är den kunskap som väcker det djupaste inom människan till självmedvetande, som väcker till liv de krafter vilka hos de flesta människor ännu är latenta. Den som är i besittning av ockult vetande är den som lättast tar emot och släpper igenom gudomlig kraft.

Gregor [en av de andliga lärarna] fortsätter att tala om kunskap. Han påminner dem om att han sagt: utan kunskap ingen tro. Och menar då den kunskap anden vinner genom den läxa som livet i materien ger. Nu vill han innan de skiljs åt för en längre tid tala om en annan sorts kunskap. Den som går under namnet ockult vetande. – Låt inte denna benämning avskräcka er utan lär er vilken betydelse som ligger under. Med ockult vetande förstår jag nämligen all den kunskap som inte är sinnenas, inte intellektets, inte hjärtats utan som är den egendom som uteslutande tillkommer det djupaste i ert väsen. Jag kunde säga efter den indelning som är den gängse er emellan: Er andes kunskap. Men nu är anden något, vilket i samma mån den vet också förmår. Ockult vetande är alltså den kunskap som väcker det djupaste inom er till självmedvetande, som väcker till liv de krafter vilka hos de flesta människor ännu är latenta. Det finns många som skulle säga at det ligger något orätt i att utöva dessa krafter. Mot dem vill jag endast anföra den korta skildring som ni tillsammans läst (Apostlagärningarna 3:1-26). Där skildras så enkelt som möjligt hur ockult kraft träder i verksamhet och på samma gång betonas hur denna kraft inte kom ut deras förmåga som utövade den, utan var en gudomlig kraft som verkade genom dem. Håller ni fast vi detta så blir nästa steg, att de som är i besittning av ockult vetande är de som lättast förmår släppa igenom gudomlig kraft. Ni får sedan tänka om denna gudomliga kraft som ni vill. Det är ju alldeles naturligt att de som känner sig vara i besittning av dylika krafter måste tro på dem och tro på deras ursprung. Och vad är väl tro annat än fast övertygelse om, för det första att det ges en makt högre än alla andra och för det andra att det ges mäktiga krafter beroende av denna högsta, genom vilka mindre utvecklade förmågor kan träda i gemenskap med denna. Detta är kanske ett mindre vanligt sätt att uttrycka vad tro är, men tänk efter och ni skall se att detta innefattar allt vad ni benämner tro. Vad jag nu sagt er blir också denna gång: Tro är resultat av kunskap. (6 juni 1899)

Genom vetande vinner ni frihet, och redan han den store Mästaren lärde att sanningen skall göra er fria. Begär och villfarelser binder och hindrar er att gå vägen rätt fram. Genom verklig kunskap löses ni från det som bundit och hållit er nere, dragit åt höger och vänster. Och frihetens krona heter renhet. Det talas ofta om att den ena eller andra är ren i hjärtat, ren i sinnet. Och ett slags relativ renhet kan finnas på grund av att den varelsen tillryggalagt, om också inte i full betydelse, den väg som blivit betecknad med de två nedre trappstegen. De har vunnit kunskap genom smärta och lidande, och de har blivit fria från det som förr varit lockande genom just denna kunskap. De är fria från materiens dragande krafter i ett eller annat avseende. (13 november 1899)

Den kunskap som den andliga världen ville förmedla till kvinnorna handlade om att människans färd genom jordeliven och genom andens område alltid leds av de osynliga intelligenser som kvinnorna hade sagt sig tro på. Den dolda (ockulta) kraft som slumrar inom människorna skall en gång väckas för att så småningom nå det mål som betecknas av den fullkomnande människan. Det yttre livet är bara en kortvarig, växlande illusion, det verkliga livet är andens liv som levs i det innersta i människans väsen. Dessa utsagor skulle en gång i framtiden tränga in i människan och bära henne framåt mot ett mål som ligger högre än kvinnorna kunde förstå från sin dåvarande ståndpunkt.

Vi har förr antytt vilka era vapen är, idag vill jag visa på ytterligare en arsenal. Det förråd av vetande som ni har hunnit samla, eller som vi har gett er. Då frågar ni: Vad är detta för vetande? Jag vill svara: Först detta, att ni vet att er färd genom jordens dalar såväl genom de områden som jordens barn inte fullt känner, alltid leds till det bästa av de osynliga intelligenser på vilka ni förklarat er tro. För det andra, att ni vet att det inom människan slumrande krafterna är bestämda att utvecklas och en gång nå den höjd som betecknas med den fullkomnade människan. För det tredje, att ni vet att det yttre livet bara är en växlande, förbiglidande, illusorisk villa och att det som verkligen lever är det djupaste mest outrannsakliga och ändå det mest verkliga i ert väsen. Vi har lärt er mera, men på dessa tre lärdomar skall ni stödja er och ur dem hämta de vapen ni behöver för att parera de stötar som riktas mot er. Glada skall ni gå i striden för det är en stor sak ni kämpar för. En sak som i framtiden skall intränga som idé i mänsklighetens liv, bärande denna mänsklighet fortare framåt, resande henne högre än ni nu kan se. (12 februari 1901)

Varför kunde mänskligheten inte redan nu stiga upp till nästa stadium? Orsaken var att den kraft som från den andliga världen arbetar för att lyfta dem uppåt inte möts av motsvarande kraft från människorna själva. Deras egen kraft måste renas och utvecklas så att den kunde bli en del av det gudomliga samförstånd som råder i den andliga dimensionen. På jorden lever alla i en illusion av avskildhet, människorna har ännu inte klarat av att bryta ner de barriärer som gör det möjligt att bli ett med den gudomliga kraften.

En mäktig kraft från höjden gjöts ner över lärjungarna som var samlade i enighet. Kraften höjde dem över deras vanliga ståndpunkt, lärde dem den underbara konten att tala till var och en av de församlade det språk som denne förstod. Kraften har alltid funnits lika mäktig, lika möjlig att ta emot och lika starkt utflödande från sin källa. Den verkar i detta nu, varför ser vi den inte Varför upprepas inte pingstdagen under i vår tid? För att denna kraft skall kunna verka, lyfta en sökande mänsklighet till ett högre stadium fordras att den möts av en kraft från denna mänsklighet. Eller med andra ord: Den kräver starka käril för att rymmas, för att den skall kunna träda i märkbar verksamhet på det plan som mänskligheten rör sig. Denna kraft utgår från en källa som är, för att tala i bild, belägen i de höga rena sfärer där tanken är kraft, där känslan är en hand sträckt till hjälp, där varje liten skiftning inom dem som finns där återspeglas i de övriga - där allt pulserar av samma liv, där allt är fullt medvetet om enheten, där skrankor inte finns till och där harmoni är ett element i vilket alla rör sig.

Från dessa trakter tränger ibland en fläkt av ren luft ner till jorden, en aning om att allt är ett, men de som vandrar där märker inte alltid denna fläkt. De känner inte alltid i sina sinnen en genklang av den himmelska aning som kringsvävar dem. De förstår inte dessa vandrare att släcka sin törst i de rena flöden från en högt belägen källa. Och varför? I jordens dalar är allt avdela i olika områden –där råder avskildhetens inskränkande lag och de som vandrar där har inte i sina sinnen lyckats bryta ner alla de små hindrande skiljaktigheter som gör sinnet för trångt för att kunna inrymma det mäktiga flödet.

Ändå finns det då och då några vilka förverkligat den stora konsten att vara samstämmiga. Det vill säga, i sitt sökande lyckats höja sig så att de med sin aning kan fatta det som sänker sig ned över dem, att deras längtan lett dem till att släcka sin törst vid det evigt strömmande vattnet. Det är de vilka känner den underbara konsten som stammar från det härliga landet, att tala det språk som hittar väg till varje särskilt hjärta. Ett språk som inte vet av skiljaktighet, som inte känner nationers begränsning, som inte mer känner den egna personlighetens trånga skrankor – det språk som går från hjärta till hjärta. Över dem skall andra se mäktiga krafters återsken som tungor av eld. Så bryt ner de skiljande skrankorna var ni än hittar dem. Ute i livet där de skymmer dem som går vid er sida eller inom era egna sinnen där de stänger er frö den mäktiga kraft som ständigt är i verksamhet. (26 maj 1901)

De andliga lärarna menar att kraft och synd är motsatta beteckningar på samma sak, nämligen det som ryms inom en människa. Den kristna religionen förnekar människans inneboende andliga kraft och kallar den för synd och hädelse. Men för den andliga världen är en förnekelse av kraften i stället en synd. Så länge som den andliga kraften inte har genomträngt hela människan kan hon förneka sig själv och sin kraft, men när denna kraft har fått övertaget över alla jordiska krafter blir hennes väg mer direkt mot det slutliga målet.

Vad ryms inom en människa? Många skulle svara synd, men det skulle också finnas de som skulle svara kraft. Två motsatta svar på samma fråga. För synd är en förnekelse – kraft ett bejakande. Och dessa två svar är belysande för den tid som försvinner och den tid som kommer närmare. När människan i sitt naturliga begär att förstå och veta slog in på den utvecklingsväg som allmänt betecknas som syndig, gick hennes väg också i motsatt riktning. Människan försökte förstå, men i denna strävan låg ett förnekande av henne själv – ett negligerande av hennes egen kraft. Detta var möjligt därför att denna högsta kraft inte så genomträngt hennes väsen att den blev allena härskande och så kunde leda henne i rätt riktning. Nu står människosläktet i stort sett på den punkt där denna kraft börjar tränga genom och mänsklighetens gång blir därmed mer direkt mot målet.

Det myckna talet om synd har så verkat på människorna att många anser det som en hädelse att tala om kraft. Och ändå, utan denna vändning i sinnesinriktningen är inget sant framåtskridande möjligt. Genom att uppväcka den gudomliga kraften inom sig själv skall människan stiga i förmåga och dygd, i styrka och kärlek. Men varje ny syn ökar förpliktelsen. Alltså ni som ser. Se att samma kraft finns i alla. Hjälp också genom att med varsam hand försöka lyfta den slöja som skymmer synen för en annan. (28 oktober 1902)

Den kristna läran är en vrångbild

De andliga lärarna menade att det som de hade förmedlat till de fem kvinnorna i Stockholm inte på något sätt skiljde sig från den djupaste innebörden av den kristna läran. Men denna lära var i sin nuvarande gestalt en fullständig vrångbild av vad den ursprungligen hade varit. Det var detta som gjorde att kvinnorna inte under denna läras nuvarande form kände igen det som de andliga lärarna hade sagt dem.

Om kvinnorna sade sig tro på Jesus av Nasaret skiljde det sig inte från det som den andliga världen begärde att de skulle tro på, annat än genom att de andliga mästarna och frälsarna inte är en enda utan flera. Alla de Höga som vakar över mänskligheten har gått igenom samma utvecklingssteg som kvinnorna nu också höll på att passera, men skillnaden var att de Högas utveckling låg omätligt långt bakåt i tid och rum. Universums lag är rättvis, samma slags varelser har samma utvecklingsväg att gå. Kvinnorna rekommenderades att leta i sin urkund, i Bibeln, efter bevis på att det som den andliga världen förde fram var sanning. De skulle leta djupt under det som döljer sig bakom orden, så djupt som deras aning skulle kunna tränga. Denna aning skulle stödja sig på det vetande som den andliga världen ville hjälpa dem att förvärva.

Jag hälsar er med frid –den frid som innerst heter harmoni, full jämvikt – den friden blive er. (22 november 1898)

Jag hälsar er med frid - den frid som beror av frigörelse! (…) Jag vill tala om mästarna och Mästaren. Det kan tyckas vid första påseendet att vad vi har lärt er är avvikande från det som ni från barndomen har inhämtat som religiös lära, men det är så endast vid ett ytligt betraktande. Intet av det vi lagt fram för er skiljer sig från den djupa innebörden av vad er kristna lära innehåller. Men denna lära i sin nuvarande gestalt är en fullständig vrångbild av vad den ursprungligen var. Det är detta som gör att ni inte under denna läras nuvarande form känner igen vad vi sagt er.

Vi har frågat om ni tror på de Högas verkliga tillvaro, deras makt och vilja att skydda och leda er. Om ni tror så fast på detta att ni vågar på denna tro bygga era liv. Er kristna lära skulle ha frågat: Tror ni på Mästaren av Nazaret? Tror ni på hans verkliga tillvaro på jorden i mänsklig gestalt och nu över jorden i osynlig gestalt? Och vidare: Tror ni på hans makt och kärlek att leda och skydda er och tror ni så fast på honom att ni vågar för hans skull strida emot synd och värld?

Så skulle frågorna lyda om de framställts av en av era kristna lärare. Se nu med lugn och besinning på dessa båda typer av frågor. På våra och er läras – jämför dem och ni skall se att hela skillnaden emellan dem ligger i att vi säger de Höga och ni säger den Höge. Det är just den hemlighet vi försökt förklara för er. Att inte en varelse ensam är den Höge som älskar och lider för en strävande mänsklighet, men att dessa frälsare är fler.

Nu till ämnet ni er emellan avhandlat. Alla dessa Höga vilka vakar över och leder mänskligheten framåt till ljus, kunskap, renhet och förädling – alla dessa har var och en på sin tid gått genom de olika utvecklingsgrader ni alla passerat, men denna utvecklingens tid i de lägre graderna ligger för dem så fjärran, eller rättare sagt, från er nuvarande ståndpunkt så oändligt fjärran att ni inte med er nuvarande tankekraft kan mäta den tid och det rum som skiljer er utveckling från deras. Därav kommer det sig att ni liksom tappat tråden till denna deras begynnande utveckling och att ni därför alltid är böjda att tänka dem som direkt ställda på ett trappsteg över er.

Minns vänner som grund för all er tanke, för all er känsla; det finns ingen orättvisa i universum. Således, samma väg för samma slags varelser, och den rikaste förståelse och den varmaste medkänsla från deras sida som på grund av att de hunnit så mycket närmare målet känner så mycket djupare sin stora skyldighet att hjälpa dem som är efter.

Ni kan därför med största trygghet leta i er heliga urkund – leta efter bevis på vad jag har sagt. Men leta såsom den som verkligen söker en dyrbar skatt, inte endast på ytan men så djupt under det döljande ordet som er aning kan tränga. Er aning stödd på det vetande vi skall sätta er i tillfälle att förvärva. (3 januari 1899)

Den som ni benämner Jesus av Nazaret

De andliga lärarna hade ända från början av sin undervisning försökt hjälpa kvinnorna att lära känna Gud. Detta att känna Gud innebar att förstå att allt har utgått från Gud, att allt genomsträngs och innesluts i denna kraft och att allt i slutänden söker sig tillbaka till sitt gudomliga ursprung. Att lära känna Jesus Kristus innebär att förstå att Jesus betyder frälsare och att Kristus betyder den invigde. En frälsare är var och en som kommit så långt att han förstår de ockulta sanningar som kvinnorna har fått ta del av och som ger av sig själv i gudomlig kärlek. Kristus är den invigde, den som fått Guds kraft att hjälpa det stora hela framåt.

I mina egna forskningar kom jag så småningom att förstå den bokstavliga meningen med att ”Jesus betyder frälsare”. Jesus kallades så i Hadrianus evangelium på grund av att han skulle uppfylla det som skrevs om Yeshua i Jesajas profetia. Yeshua betyder i sin tur ”frälsare” på arameiska. Kristus skulle enligt de Höga vara den invigde. Ordet kommer så vitt jag har förstått från ”chrestus” som betyder den gode, de judiska chrestiani eller jahad härledde ju sin ledning till Sadok som kallades den rättfärdige eller den gode. Men Hadrianus kallade egentligen inte Jesus för Kristus utan i hans propaganda var Jesus den Messias som judarna väntade på. Messias var en hederstitel som användes om den persiske kungen Kyros i Jesajas bok och om människosonen i Enoks bok (1 Enoch). Messias var således en prästerlig andlig kraft eller en prästkung, en som invigts till ett andligt/världsligt ämbete. Men bilden av Kristus inom den nya kristna religionen skapades inte främst utifrån judarnas väntade härskare utan från bilden av den andligen kungen Dionysos Phanes som regerade över universum och som ansågs ha instiftat de orfiska mysterierna.

Att känna Gud har de försökt belysa ända från början på många olika sätt. Alltså att veta och tro att en är utgångspunkten för allt, att denne ende på samma gång genomtränger och innesluter allt och att denne ende slutligen är målet mot vilket allt vänder sig och till vilket allt söker sig fram.

Något därutom ges således inte och att känna detta är att förstå att livet som levs medvetet söker sin näring från denna källa, det allt omfattande livet, och söker i allt att vända sig mot detta ursprung såsom mål. Att känna detta betyder att allt oväsentligt får behålla sin plats som oväsentligt eller som medel, och allt det som vanligen binder och drar neråt får falla och endast det eviga får kvarstå och bära vidare.

”Att känna den du sände, Jesus Kristus.” På samma gång som Jesus är namnet på den höga ande som en gång besökte jorden så är det sammanfattningen av en universell sanning. Jesus betyder frälsare, Kristus betyder den invigde.

Frälsaren, den som lydande offringens stora universella lag, frivilligt trädde fram bland mänskligheten för att ge den ett bevis på kärlek så stor att den förmår inverka frälsande och förlossande på denna mänsklighet. Frälsare är i trängre mening var och en som frivilligt ger sitt liv för att därmed i någon mån resa och höja omgivande mänsklighet. Frälsare blir sålunda var och en som kommit så långt att han fattat det helas enhet och gång mot fullkomning och tillika äger en kärlek så stor att han därav vill göra en ringa insats till det helas bästa. Frälsaren är strängt taget den mänskliga sidan av saken, det är givandets, uppoffringens fas.

Den andra fasen heter Kristus – den invigde, den segrande, den genom lidandet och offrandet krönte segraren, som inte endast vill det goda för sin omgivning utan också fått Guds kraft att föra denna omgivning med sig dit han vill. Att känna denna lag som säger: Genom offer går vägen till seger, inte blott för individen utan också för det stora hela. Detta är det eviga livet förutsatt att ”känna” därvid betyder; att så fullkomligt veta och erfara att lagen införlivats med ens medvetande. (4 april 1899)

De fem fick veta att ”den man som ni benämner Jesus av Nasaret” hade förverkligat målet att utveckla den andliga delen av sig själv och därmed hade blivit i stånd att oavbrutet ta emot den gudomliga kraften. Uttryckssättet kan verka egendomligt, om han bara ”benämns” Jesus av Nasaret, vad heter han då egentligen? I min utforskning av Bibeln har jag förstått att Hadrianus i hög grad skapade bilden av Jesus utifrån legenderna om Pythagoras. Den ”rätte” Jesus är om man ansluter sig till den uppfattningen alltså orfikern Pythagoras som ansågs ha varit en fullt upplyst mästare som hade nått andlig fullkomning och som hjälpte sina lärjungar vidare från ett evigt liv i den andliga världen.

Den man som ni benämner Jesus av Nazaret hade ett öde att fylla under sitt jordeliv, det nämligen att mäta sina andliga krafter mot de krafter som mötte honom i materien. Han var, det vet vi alla, full av den kraft som kommer av att det innersta hos en varelse så trängt genom att det blivit det dominerande, att det blivit ett mottag för ett oavbrutet inströmmande av gudomlig kraft. (21 november 1899)

Mästarna var alltså inte bara en utan många. De hade gjort sig fria från den jordiska skolan eller utvecklingsvägen och hjälpte nu människorna från sitt andliga område. Det ideal som kvinnorna hade fått med sig ända sedan barndomen (Jesus) borde inte skymmas av det faktum att det fanns andra som hade uppnått samma mål som det som beskrivs i det kristna evangeliet. En mästare är varje människa som nått fullständig kunskap och som genom denna kunskap fått makt att behärska materien. Alla som har nått denna seger ingår i den skara av andliga krafter som kallas mästare. En sådan mästare är inget teoretiskt ideal utan en varelse som lever och som känner med dem som lider, som gläds över framsteg i den andliga utvecklingen och som hjälper när det är nödvändigt.

Vänner, låt oss för en stund samlas kring och försöka höja våra blickar till mästarna – dessa Höga vilka liksom ni trampat lidandets och växandets stig – vilka liksom ni längtat, kämpat och bett och vilka liksom ni en gång skall ha trampat vägen till slut, lagt växlingens skiftande värld bakom sig. Stigit högt över striden och lidandet och nu själva är de som från sitt fridlysta, ej av människofot beträdda område, bönhör dem som ropar på hjälp, banar vägarna så jämna som möjligt för dem som vill följa i deras spår och där de inte förmår röja undan de stickande törnen som de flesta vandrare själva bestrött sina stigar med, ger kraft och mod att trots pinande smärta ändå gå vägen fram.

Om dessa Höga vill jag tala. Jag har förr inför er omnämnt dem så ofta att ni kanske trott att jag därmed velat ställa framför er nya ideal som skulle skymma dem som ni förr varit vana att se upp till. Detta må vara fjärran från mig. Inget ideal till vilket en dödlig i längtan sträcker sig skall skymmas. Tvärtom bör det göras allt för att detta skall framstå i allt större och ljusare glans. Det stiger självmant åt sidan i samma mån som längtan sträcker sig efter större och ljusare. Dessutom är det ideal som ni fått redan i barndomen nog stort att behålla sin plats nu och allt framgent. Vänner den man som i det fjärran Österlandet om vilken så många sägner talar, var och är värd all den kärlek, all den tilltro, all den dyrkan en längtande stapplande mänsklighet utsänt mot honom under århundraden. Min mening är inte att lyfta ner honom utan att ställa honom på den plats som med rätta tillkommer honom. I deras skara som kämpat som han och vunnit seger.

Vad är det då, kan ni fråga, som gör mästaren. I själva ordet ligger beskrivningen och svaret. Vad är en mästare? För det första den som lärt till dess han vet och kan. För det andra den som genom detta vetande och denna kunskap vunnit makt att härska eller rättare sagt behärska. (…) Glöm aldrig att denna Mästare lever. Inte som ett anat älskat ideal, utan som en fullt reell företeelse, en varelse mäktig att alltjämt känna med en som lider, att glädjas över varje framgång, att hjälpa när hjälp är av nöden. (22 januari 1901)

Ni måste själva leva igenom utvecklingen

De Högas undervisning sades uttryckligen syfta till att kvinnorna skulle nå den fullbordan som innebar att Fadern, ljuset eller anden, föddes inom dem själva och grunden för arbetet var deras längtan efter andlig kunskap. De skulle en gång få skåda det gudomliga, men de var själva tvungna att genomleva den utveckling som de Höga beskrev i sin undervisning.

Ni äger en aldrig stillad längtan efter att veta, efter att känna, efter att leva. Det kan tyckas att vi inte valt en tillräckligt fast grundval och ändå, ni älskade, är det med en viss tillförsikt vi går till vårt verk. Inte skall ni tänka att ni nu står vid målet – inte skall ni föreställa er att när förlåten snart dras undan för era blickar, ni då ser det heligaste som finns. O nej! Vi har endast genom vårt systematiska framställningssätt framställt den stora utveckling som måste försiggå för att en människa skall bli fullkomnad. Men inte får ni den vinst vi tänkt bereda för er genom åskådning. – Själva måste ni leva genom bit för bit av utveckling – ett liv som vi låtit i bilder skymta för er syn. Glöm aldrig att det är själens historia vi tecknat. (18 december 1900)

I de Högas undervisning till Hilma af Klint och hennes vänner förde man alltså fram en helt ny bild av kristendomen, eller snarare en gammal glömd sanning som man åter ville föra upp till ytan. Den andliga lära som fördes fram var som jag nu förstår den det orfiska mysteriet. Den utveckling som beskrevs var mysteriets väg mot andlig fullkomning eller eudaimonia. Men de andliga lärarna påpekade också att kvinnorna själva måste uppleva det som den teoretiska undervisningen handlade om för att göra den till en levande sanning.

Sammanfattning av undervisningen till De fem

De fem kvinnorna i Stockholm fick alltså ta emot en mäktig undervisning från den andliga världen under de tio åren mellan 1896 och 1906. Även i en komprimerad form är det ett omfattande och kanske till och med svåröverskådligt material. När jag själv nu har ordnat den andliga världens meddelanden i de ämnesområden som beskrivs i föregående kapitel ser jag dock för första gången riktigt tydligt att kvinnorna fick ta emot en heltäckande andlig filosofi. Undervisningen behandlade ämnen från det Högstas outgrundliga karaktär till människans innersta liv och rätta plats i tillvaron. Man beskrev den andliga hierarki som förmedlar kärlek och kraft genom en kedja från det Högsta ner till den lägsta nivån, till livet på jorden.

Den filosofi som uttrycktes genom den andliga undervisningen har jag efter min egen andliga utveckling till lyckats identifiera som den orfiska lära som bland annat Pythagoras verkar ha fört fram. Men det finns inget i materialet som tyder på att kvinnorna kunde sätta in undervisningen i ett sådant historiskt sammanhang, de verkar inte ha haft några direkta kunskaper om förkristna filosofier. Det framgår också genom materialet att Sigrid, som var det sovande mediet, trots sitt skenbart viljelösa tillstånd ändå kände rädsla för att ta emot budskap som kunde ifrågasätta hennes egen kristna tro och hennes egen kulturs etablerade föreställningar. För att skapa en trygghet utgick de andliga ledarna därför från Nya Testamentet i sin undervisning, men eftersom det kristna evangeliet till stor del vilar på de grekiska mysteriekulterna var motivet för detta också att förtydliga och lyfta fram de drag i de kristna texterna som har sin grund i de hedniska mysterierna.

Även om de andliga lärarna gick mycket försiktigt fram med sitt budskap lyckades man ändå belysa den andliga verkligheten och målet med människans utveckling på ett kraftfullt sätt. Om man sammanfattar undervisningen träder en helgjuten och fast förankrad filosofi fram.

· De Höga finns i den andliga dimensionen och de verkar i en hierarki tillsammans med krafter som står mänskligheten närmare för att hjälpa denna mänsklighet framåt i dess andliga utveckling.

· Det som människor benämner Gud är egentligen omöjligt att benämna och beskriva. Det är det eviga varat utan form som inte fullt ut kan förstås så länge som människan har sin tyngdpunkt i tid och rum, men som uppenbaras i visdom, kärlek och kraft. Den gud som beskrivs i Bibeln är inte det Högsta, utan en lägre materiell kraft.

· Kärleken är det högsta inom universum, det lagbundna, evigt bestående som människor benämner Gud.

· Det gudomliga är en tvåfald, en förening av manligt och kvinnligt. Fadern är en Fader-Moder.

· Gud är inte en person men en makt eller kraft, inget som är bundet av tid och rum utan en osynlig evighet.

· Allt är ett, allt finns i den gudomliga kraften och den gudomliga kraften finns i det innersta av allt. Detta är grunden för kärleken och broderskapet över alla gränser, både jordiska och andliga.

· Människan är en trefald bestående av kropp, själ och ande. Anden är en gnista av den gudomliga elden och ljuset, det liv som en gång skall utvecklas till en avbild av sitt gudomliga ursprung.

· Den mänskliga evolutionen är inte bara en fysisk företeelse utan själen utvecklas genom många liv. Reinkarnation är en grundläggande förutsättning för den mänskliga utvecklingen.

· Människornas utveckling leds och övervakas av andliga krafter, i slutet av utvecklingen inser man att ens andlige lärare egentligen är ens eget högre själv.

· Fullbordan av människans utveckling genom alla liv på jorden innebär ett medvetandegörande av hennes rätta natur. Utvecklingen går från det omedvetnas kaos, via ett medvetande om att man är ett självständigt jag till ett slutligt gudomligt medvetande om att anden i människan är ett med det gudomliga, med den Ende.

· När utvecklingen är fullbordad frigörs man från kravet på att leva i en jordisk kropp och lämnar den materiella världen för en tillvaro i den andliga dimensionen.

· Den nuvarande kristna läran är en fullkomlig vrångbild av vad den ursprungligen har varit. Människorna står inför en befrielse från denna nedtryckande lära om synd och straff. De skall i stället komma att stå upprätta i medvetande om sin rätta status som gudomliga varelser som utvecklas i materien för att så småningom kunna återvända till sitt gudomliga ursprung. Budet om detta spreds i olika sammanhang över hela jorden.

· Den andliga utvecklingen beskrevs i termer från mysteriekulterna. Först skapades en fysisk bild av människan i form av ett tempel där man firade en helig måltid med bröd och vin. Därefter raserades det yttre templet och kvinnorna fick träna på sina rent andliga förmågor med målet att frigöra själen och bli ett med det högsta. Den sista utvecklingen sker när den yttre vägen tar slut och en utveckling under direkt ledning av höga osynliga intelligenser tar vid.

Bland de kristna budskap som inte fördes fram av den andliga världen kan man nämna följande.

· Inget tal om någon djävul eller satan. Den gudomliga kärlekslagen var orsak till allt, både sådant som människor upplevde som bra och sådant som man såg som nedrivande eller dåligt.

· Inget tal om något sista förödande krig i form av Harmagedon, ingen stor dom där de rättfärdiga skiljs från syndarna, inget helvete och ingen kroppslig återuppståndelse på den sista dagen.

· Den historiska ”sanningen” om händelser kring Jesu födelse, liv och död berördes överhuvudtaget inte. I stället använde man ordvändningar som ”den man som ni benämner Jesus av Nasaret”.

· Inget utpekande av en viss religion, nation eller ras som utvald, i stället sades samma budskap flöda ut över hela jorden.

· Inget utpekande av ett visst kön som mer värdefullt, det faktum att budskapet om den slutliga fullbordan fördes fram till en grupp kvinnor utgör ett bevis på att detta mål mycket väl kan nås i en kvinnlig inkarnation.

· Inget tal om arvsynd eller personliga synder, inget tal om att det kvinnliga i form av Eva skulle vara ansvarig för något syndafall.

De andliga lärarna lämnade De fem med ett budskap som med största sannolikhet var mycket svårt att förstå. Undervisningen sades förbereda dem för fullbordan av deras egen mänskliga utveckling. De förbereddes för att själva kunna föda det gudomliga barnet inom sina egna väsen. Men hur och när skulle det ske? Det enda som de fick veta var att de själva i praktiken måste genomleva den utveckling som de andliga lärarna hade beskrivit i sin undervisning. Undervisningen var bara teori, den verkliga kunskapen kunde de inte få annat än genom att själva gå vägen.

Ett annat budskap som säkert var mycket svårsmält var upplysningarna om att den nuvarande kristna läran var en vrångbild av vad den ursprungligen hade varit. Bakom kristendomen fanns en annan sanning som kvinnorna uppmanades att finna och avtäcka.

Planering och förberedelse (1906-1916)

Konstnären Hilma af Klint (1862-1944) var alltså en av kvinnorna i den krets som började ta emot undervisningen från den andliga världen i mitten av 1890-talet. Hilma hade redan från 1880-talet varit intresserad av spiritismen som vid den här tiden rönte stort intresse, både i Sverige och i andra länder. Hon var också tidigt medlem i det Teosofiska Samfundets avdelning i Stockholm som grundandes år 1889. Hilma var konstnär och hade bland annat utbildats vid Tekniska skolan, nuvarande Konstfack. Vid sekelskiftet var Hilma verksam som porträttmålare och landskapsskildrare, hon hade ateljé i centrala Stockholm och hade bland annat utställningar på Blanchs konstsalong.

Samtidigt som den andliga undervisningen till De fem upphörde år 1906 gick Hilma in i en intensiv och nyskapande period i sitt konstnärskap. Under de tio åren mellan 1906 och 1916 målade hon närmare två hundra verk på ett sätt som hon själv karaktäriserade som medialt. Hon kallade detta verk för Det centrala verket eller Målningarna till templet. De första tavlorna målades enligt henne helt och hållet under ledning av andliga krafter, men med åren blev hon mer självständig och i de sista målningsserierna bidrog hon enligt egen uppgift själv med femtio procent medan femtio procent kom från den andliga världen.

Hur skall man karaktärisera dessa målningar? Min personliga uppfattning, som helt och hållet bygger på mina egna upplevelser, är att Hilmas tavlor i Det centrala verket är bilder som hon målade av sin egen andliga utveckling i nästa inkarnation. Jag ser dessa målningar som nästa steg i den plan som var anledningen till att den andliga världen hade undervisat Hilma och hennes vänner om andliga sanningar och andliga förmågor i både teori och praktik. Kvinnorna hade fått veta att de förbereddes för det sista steget i den jordiska utvecklingen, och Hilmas förberedelser för detta fortsatte sedan som jag ser det under den följande tio år långa målningsperioden.

Grunden till hennes målningar var den träning som hon och de andra hade tagit del av och som hade syftat till att väcka vilande andliga förmågor (s 59). Träningen hade alltså antagligen inte utvecklat nya förmågor i någon större omfattning, det som väcktes hade redan samlats ihop med mycken möda och kamp i många tidigare inkarnationer. När Hilma började måla Det centrala verket hade hon hur som helst nått en nivå där hon kunde nå bortom den fysiska verkligheten och få kontakt med sina ledare i den andliga världen och med sitt eget högre själv.

De andliga lärarna hade också sagt att de avsåg att föra ut en lära som bland annat grundades på reinkarnation, det arbete som Hilma gjorde skulle komma att bli en del av det bevis som skulle skapas för sanningen bakom denna lära. Men Hilma var inte ett omedvetet medium som väninnan Sigrid Hedman hade varit under den långa undervisningsperioden. Hilmas utveckling gick mot en medveten och jämlik kontakt med den andliga världen, och för att något sådant skulle kunna ske måste hon själv leva igenom och införliva de andliga erfarenheterna i sig själv. Målningsperioden var en bearbetning av de teman som De fems undervisning hade omfattat, men också en blick in i nästa inkarnation där just dessa teman åter skulle komma upp till ytan i det verkliga livet.

Men hur kunde det vara så? Svaret är förstås att de Högas undervisning handlade om grundläggande sanningar som varje människa måste uppleva i sitt eget liv. Dessa teman är alltså generella mänskliga uppgifter som vi måste lösa innan vi kan räkna med att ta examen i den jordiska skolan. Hilma bearbetade ämnen från den andliga undervisningen i sina målningar, som till exempel att det gudomliga är kärlek eller Eros, att det vita korset med de tre trappstegen är en illustration till den andliga evolutionen och att det yttersta målet är den fullkomnade människan. Men hennes försök att ta emot inspiration från den andliga världen gav henne också inblickar i sitt eget kommande liv. På hennes ståndpunkt var det dock svårt att förstå varifrån dessa starka bilder kom, det som hon avbildade låg ju fortfarande hundra år framåt i tiden. Men målningarna skulle en dag komma att bli ett bevis för Hilmas kontakt med sitt eget högre själv, samtidigt som de utgjorde en karta som hennes själ kunde följa i nästa liv, den dag när resan skulle göras på riktigt. Det här är förstås svårt att förstå om man inte är helt klar över att en kontakt med den andliga världen, eller med sitt eget högre själv, innebär att man har tagit steget över de gränser som utgörs av tid och rum.

Eftersom Hilma försökte nå den andliga världen i fullt medvetande kan man spåra en större inblandning av hennes eget väsen i de texter som hon har lämnat efter sig från sin målningsperiod, än i den tidigare undervisningen som kom genom ett omedvetet medium. Men samtidigt är denna förmåga att kommunicera med den andliga världen i fullt medvetande ett steg framåt jämfört med metoder där man använder sig av sömn, djupa transer eller till och med alkohol eller narkotiska medel för att frigöra medvetandet. Konsten är bara att nå en sådan medveten förmåga, det är något som kräver omfattande träning. I Hilmas falla var tydligen den primära kommunikationen med den andliga dimensionen av visuell art. Hon såg bilder för sin inre syn som hon överförde till sina målningar. Men Hilma dokumenterade också förutsägande kommunikationer med den andliga världen i text.

Befrielsen

Hilma skulle befrias från det jordiska fängelset, eller snarare kravet på återfödelse, hon skulle ledas framåt utan att själv veta vad det var som väntade.

Redan 17/10 1906 fick Hilma veta att hon skulle befrias, fängelseportarna skulle öppnas och band lösas upp så att hon så småningom skulle kunna beredas för sitt kall, som då sades bestå i att förädla en och annan och tända tro på livets furste. Men det som skulle komma var så stort att inte ens Hilma med sitt modiga sinne skulle våga beträda vägen om hon anade vart det skulle bära. Därför band ledarna en bindel för hennes ögon och ledde henne tills vidare med förbundna ögon och i tvångströja. Men hon skulle komma ihåg att så snart de släppte henne fri så var hon tvungen att vara färdig för sin stora kamp. Då måste hon vara rustad i ödmjukhetens pansar, i känslan av sin egen litenhet och med outsläcklig lust att träda i Herrens tjänst, annars skulle hon duka under och inte hinna fram till målet.[7]

Känn dig själv

Målet och medlet för att nå andlig fullbordan sades bland annat vara att känna sig själv.

Hilma står under särskild ledning, det är en hel skara av Ararats tjänare som hjälper henne och dessa leds av Amaliel. De har till uppgift att för människorna utarbeta den sanning som där uppe benämns Kristi sanna mission = finnandet av sitt sanna väsen.[8]

För att finna den Helige i höjden fordras självkännedom, och på den väg vi går kan vi inte ha bättre valspråk är grekernas ”Känn dig själv”. Vårt mål bör vara osjälviskhet i sinnet, kärlek i hjärtat och ödmjukhet.[9]

Essensen av Guruns lärdomar är att inget arbete i det yttre kan bli färdigt, innan de själva har bearbetat dualsanningen/mysteriet i det inre.[10]

Andlig ledning

De Höga lärarna ville skapa ett bevis för att den andliga världen finns och att den deltar i mänsklighetens utveckling. Hilmas arbete skulle vara en del av detta bevis, men hon skulle bli tvingen att gå vägen helt på egen hand och utan stöd från andra människor.

De Höga ville skapa ett bevis för ledningen från den andliga världen, och om verktyget (Hilma) lyckades skilja på de olika intryck som hon fick ta emot, skulle de ganska snart kunna lämna ett bevis över guruns ledning. Hilma skulle få gå sin väg ensam, inte ens följd av de sina. Ensam, missförstådd, klandrad, hånad. Hur blek skulle hon inte vara efter sin stora kamp, kämpad i tysthet under fast tillit till de Höga.[11]

Nästa inkarnation

Hilma af Klint fick ta emot en mängd profetior som handlade om att hon förbereddes för ett stort andligt genombrott som skulle ske i hennes nästa inkarnation. Den som ledde arbetet från den andliga världen sades ibland vara Kristus, men samtidigt påstod de andliga lärarna att förbundet härstammade från en tid långt före den kristna eran. De bilder som Hilma fick ta emot från den andliga världen skulle användas i ett arbete som syftade till att ge en ny förklaring till den kristna läran. I nästa inkarnation skulle fängelseportarna öppnas och väninnan Gusten skulle följa henne i det arbetet. Det som Hilma skapade i sitt liv skulle bli en lykta vars ljus gång på gång skulle leda henne i hennes nästa inkarnation.

Fängslad skulle Hilma vara nästa vår för att aldrig mer kunna söka dw på materiens plan, först i nästa inkarnation skulle jag bli i stånd att fullfölja vad jag påbörjat. (26/2 1907, Lnr 556)

Arbetets frukt skulle jag ej få skåda, men i ny skepnad skall den kristna läran utgjutas över jordens folk. De bilder som här utförs skall förklara färgerna på de nya lärorna. (2/3 1908, Lnr 556)

De skulle snart sända Hilma till jorden igen, i det materiella skulle hon åter få födas. ”Född blir du åter utan mellantid, född att med din tro strida för tro. Modigt, lugnt gripande fängelsets portar som apostoliskt öppnas.”

I nästa inkarnation skulle Hilma bli förbannad av sin släkt och därigenom skulle för mer än en fängelsets port sprängas. Gusten skulle följa henne i detta arbete. I denna inkarnation hade Gusten murat in sin stora kraft men i nästa skulle den flöda över som ett källsprång som blivit hindrat på sin väg. Hilma skulle själv inte få se resultatet av sitt arbete som verktyg, men dock inrangeras i de kämpandes led och en gång bli ledare för skaror av stor och trosstark art.[12]

Hilma skulle rusta sig till sin mission, både fysiskt och psykiskt. I nästa inkarnation skulle de Höga resa en pelarstod, till vilken de nu (skrivet 1909) lade grunden. De Högas löfte till Hilma skulle uppfyllas. Mysteriets tjänare hade utbildat en full tro hos henne, och fysiskt hade hon sått en yséeisk sådd som skulle bära frukt i nästa inkarnation.[13]

Du Hilma, mycket ledning skall du en gång se att du haft, varje sten som sårat din fot har frambringat en blomma. Korad är du att samla blomster till din dräkt, varje sår du haft skall du räkna som din vän. När du somnar in från denna vandringstid på Jorden, må den för dig bli en högtid av det saligas ljus, som åter och åter är den lykta som leder dig i nästa inkarnation. (17/11 1906)

Det var verkligen inte lätt för Hilma att förstå vad det var som den andliga världen ville föra ut genom henne. Mysteriet presenterades, precis som under den föregående undervisningsperioden, som en grundläggande idé och Hilma sades ha sått en ysséisk sådd som skulle bära frukt i nästa inkarnation. Nästan omedelbart efter sin död skulle hon och hennes vänner åter födas för att ta upp arbetet från sina tidigare liv. Den kraft som de hade samlat skulle vila till dess verket återupptogs i nästa inkarnation.

Muren har fallit och du har haft en stor del däri. Mysterietjänare har utbildat full tro hos dig och fysiskt har du sått till nästa inkarnation en ysséisk sådd som bär frukt. (5/2 1911, Lnr 557)

Djuret inom människan skall offras av kärlek till det gudomliga, och när vi talar om offerkyrkan som vi skall bygga upp så är det just på denna grund som ni skall försöka bringa ett offer av er lägre natur och lägga det inför den Högstes fötter. Om ni kan resa denna kyrka högt över jordens förorenade atmosfär och hålla den fri från smuts av allehanda slag, så kommer ni att uppta era hedniska förfäders idé i en högre form och bli den nya tidens apostlar som samlas för att bringa Gud ett välbehagligt offer som skall hjälpa era medbröder och medsystrar att få blicken riktad uppåt mot kalken som innehåller de krafter som den nya mänskligheten kommer att kunna inmänga i sitt väsen. (21/9 1912, Lnr 559)

Sic transit gloria mundi är ett valspråk som stammar från rosenkreuzarna och det innebär i sig hela kärnan av vårt arbete. Murat har vi fordom ett heligt tempel och vi skola på nytt uppföra det inom eder själva i det inre, men även i det ytte. Sic transit gloria mundi skulle även följa mig i nästa inkarnation. Sic transit gloria mundi, systemets hela grundval ligger gömd bakom de orden och under asket och vestal, dualsanningens kärna. [14]

Men en dag, skall du genom din längtan att kunna förfoga fritt över minnet, spränga den mur som byggts upp och du skall fritt få använda vad du mödosamt försökt samla ihop under föregående och nuvarande inkarnationer.[15]

Vetekornet läggs i jorden och dör och uppstår, så skall ock mitt värv fullbordas.[16] Apostoliskt har arbetet varit och apostoliskt pågår det än, det vill säga det har en rot i vetekornet.[17]

”Född blir du åter utan mellantid, född att med din tro strida för tro. Modigt, lugnt gripande fängelsets port som apostoliskt öppnas. Syriens forne kung får kämpa för Tibets krönte profet.”[18]

Nästan omedelbart efter vår fysiska död kommer vi (Hilma och hennes vän Anna) tillbaka till jordelivet med friska krafter. Vi får återuppta vårt eget arbete och utföra det under jublande fröjd. Vi blir verkligen underbarn från mänsklig ståndpunkt sett, fyllda av kraft börjar vi nästan i barnaåldern med vårt värv. Så egendomligt som det låter vill jag därför säga dig. Det som vi byggt upp, till och med i fysiskt hänseende, får vi njuta frukten av i nästa inkarnation. Våra nuvarande kroppar äger inte motståndskraft, vi får ett extra liv av kortvarig jordisk tillvaro. Men det blir utomordentligt härligt och fyllt av frid och harmoni. Mitt blir något över 20 år, ditt lite längre och de är att betrakta som avslutning på vårt nuvarande liv. Mödor och besvärligheter har utpressat vår fysiska kraft för tidigt. Den (kraften) ligger och väntar på oss och vi skall alltså förbereda verket till nästa inkarnation. Då kommer den rätta soluppgången. Ingen strid, endast frid. Amen.[19]

Dualsanningen

Mysteriet och dualsanningen var två begrepp som ar nära förbundna med varandra i Hilmas arbete. Hilma arbetade med dualproblematiken tillsammans med väninnan Gusten och de två skulle också fortsätta detta arbete i nästa inkarnation.

Gusten var den som var Hilmas dualsjäl i detta liv, och som var korad att även följa henne i nästa. När tiden var inne skulle Hilma få veta vad som menades med dualkänsla.[20] Uppgiften för de båda var att både utvecklas av dualsanningen, och att utveckla den.[21]

Hilma skulle få direkt ledning av de Höga, dualsanningen skulle hon sprida ut, och på mysteriernas arbete skulle hon bygga och arbeta.[22]

Dualkänslan var lidandets väg. Gusten ger i ”Den blå boken” uttryck för sin stora sorg över att Hilma inte kände igen henne som den hon var. Visserligen kände Gusten att hon var viktig för arbetet, att hon var en kanal som tog ner kraft som behövdes för att Hilma skulle klara sitt arbete, men tydligen kunde inte Hilma möta Gusten på det sätt som Gusten önskade.[23] Men i slutet av arbetet väntade en seger och ett mål som innebar att den smärta och känsla av att vara halv som finns inbyggd i dualväsendet skulle upphöra och i stället ersättas av en andlig fullbordan och lycka.

Gusten och Hilma skulle få lyfta på dualväsendets slöja. De skulle få känna lyckan av att bestiga Ararat, där dualsmärtan upphört.[24]

Sic transig gloria

Den dag år 1908 när Hilma påbörjade arbetet med en grupp målningar som senare kom att kallas Grupp 6 Evolutionen skrev hon följande.

Otten [Hilma] är för första gången inom sin inkarnationscykel bjudande frihetsbegäret inom sig livets fullhet och intet skall hädanefter hindra mig att fullfölja vägen uppåt. Fången skall jag ej längre bliva av livets frestelser, för första gången segrande över mig själv. Sic gloria mundi skulle även följa mig i nästa inkarnation. Skjutit hava vi åt sidan den fysiska världen för honom, skjuta skola vi åt sidan sinnevärldens ingivelser i själen och förmå honom att endast se ursprunget till allt, Gud inom, utom, runt om, överallt i allt. Ringa i sig själv, ödmjuk i sig själv, fylld av helig längtan, offrande sig för ingenting mindre än självets dödande. (26/2 1908) [25]

Uttrycket ”sic transit gloria mundi” - så förgår all jordens glans - återkommer på flera ställen i kommunikationerna med de andliga ledarna. Det handlar alltid om att försaka det som uppnåtts, för att komma vidare till nästa nivå. I sammanhang med dualtanken används begreppet för att beteckna det försakande av fysisk, kroppslig, tillfredsställelse som krävs för att de två dualerna skall kunna nå en själslig förening.[26]

När sic transit gloria är tillämpad på själens område är surdegen genomsyrad. Sista fliken av njutning för egen del hade då upphört, och i stället för att offra det egna jaget för den egna utvecklingen, stiger själen nedåt för att hjälpa mänskligheten som strävar uppåt. [27]

Den fysiska kroppen utvecklas först inåt, så den eteriska, så den astrala, så jaget och innerst inne ligger det gudomliga ljuset.[28] Den innersta delens utveckling handlar om att utveckla sällhetens tillstånd, och den som leder detta arbete är Ananda.[29]

Den andlige läraren Gregor talade om att valspråket ”sic transit gloria mundi” härstammar från Rosencreuzarna, och att det innehåller hela kärnan av arbetet.[30]

I sammanhang med den själsliga och andliga evolutionen används begreppet sic transit gloria mundi för att illustrera att man måste lämna alla rikedomar man samlat på en nivå i form av kraft och förmågor för att kunna komma vidare upp till nästa nivå där man med nödvändighet är liten och svag igen.

Sic transit gloria mundi – dvs. avskilj kroppen från själen, avskilj själen från anden. Atma bör bli det enda styrande. Självet frigörs inte genom omsorgsfullt odlande av kropp och själ, utan genom att man lyfter upp kropp och själ till Atman. Skillnaden är stor, i det första fallet lindar man in kroppen och själen i ömtåliga, känsliga ”fluider”. I det andra fallet stöts dessa ömtåliga ”fluider” bort, och själ och kropp härdas mot sinnevärldens omgivande frestelser. Sic transit gloria mundi betyder alltså att sedan världens bojor slitits, genom att anden trängt undan varje hindrande band och lyft upp mänskligheten så långt att den kan uppnå frihet från sinnevärlden och själsvärlden, är allt fullkomnat som vår värld avser att utveckla oss till.[31]

Det handlar alltså om att bli medveten om de olika nivåer som finns inom människan, att lära sig att behärska dessa, samt att i slutänden överlåta allt till anden att brukas i det Högstas tjänst.

Planläggningen

Hilmas arbete handlade om att hon skulle koma till insikt om sin kommande uppgift. Arbetet var banbrytande och därför var arbetsmetoden oförstådd.

Bättre och bättre skulle arbetet gå ty allt var förberett. Min stora uppgift skulle jag också komma till insikt om. Mina anteckningar skulle jag ta väl vara på, ty de innehöll stora sanningar. (27/1 1908)

Sades att jag var en pionjär och stod under en oförstådd arbetsmetod (10/2 1908)

I Förklaringsboken skrev jag följande om den planläggning för Hilmas utveckling i nästa inkarnation som hon fick ta del av från sina andliga ledare. Bokstavssymbolerna skapades under samarbetet mellan Hilma och de andliga lärarna.

WU är den andliga utvecklingen från urkaos, den totala omedvetenheten, till eterkroppens frigörande, symboliserat av den gyllene rosen. Detta är det första årsarbetet, när den andliga kraften kommer. Detta arbete beskrevs i Hilma af Klints serie WU/Rosen, Grupp 1, Urkaos.

WUS är dualarbetet, skapandet av den själsliga enheten som leder till sonens, Kristi, födelse i människan. WUS leder till astralkroppens frigörande. Serie WUS/Sjustjärnan Grupp 6. Evolutionen, och Serie SUW. Grupp 9. Svanen.

US är den tredje fasen, fullkomningen genom att själen blir i stånd att nå den totala enheten med Alltet. Denna fas utmynnar i en total samhörighet med Mästaren, gurun, fadern. US innebär att det sanna jaget etableras på mentalplanet. Hilmas serier US och UW Grupp 9. Duvan.

Serie W/Kunskapens träd följer efter US-serien. Kunskapens träd symboliserar den fas av förståelsemässig integration och förklaring som följer efter den tredje fasen som var verkets praktiska utförande. De Höga sade att det var deras avsikt att framställa en urbild [ett mönster eller en modell] av ett nytt skede för varje gång de gav kvinnorna en teckning. Det var av största betydelse att de förstod hela planläggningen.[32]

Det centrala verket

Hilma af Klint skapade alltså ett betydande konstnärligt verk mellan åren 1906 och 1916. Verket var märkligt till både avsikt, form och format. Avsikten med de knappt tvåhundra målningarna var att de skulle användas i Hilmas arbete i nästa liv. Verket skulle hållas samlat, målningarna fick inte visas publikt under hennes eget liv och Hilma bestämde i sitt testamente att de inte heller skulle få visas för allmänheten förrän tidigast tjugo år efter hennes död. Det samlade verket bestod dessutom inte bara av målningar utan också av texterna från den förberedande undervisningsperioden 1896 till 1906 samt av Hilmas egna mediala texter.

Hilma skapade abstrakt konst flera år innan Kandinsky, som brukar räknas som den abstrakta konstens föregångsman, målade sina första abstrakta verk år 1910. Varken Hilmas motiv eller färger liknar något annat som tillkom i Sverige under samma tid. Den arbetsinsats som hon gjorde under de intensiva målningsperioderna är också nästan ofattbar. Formaten var i vissa fall monumentala, målningarna i serien De tio största mäter till exempel 328x240 cm och måtten på serien Altarbilder är 185x150 cm.

Avsikten var alltså som vi såg ovan enligt Hilmas anteckningar att framställa en process, varje målning var en urbild, modell eller karta för ett nytt skede. Verket strukturerades också upp på ett mycket noggrant sätt. Bilderna inordnades i serier med gemensamt format och noggrant angiven plats för respektive målning inom serien. De olika serierna ordnades i sin tur i en helhet som skapades genom att varje serie fick en bokstavsbeteckning och ett namn som visade på sambandet med övriga serier inom verket. Serierna benämndes Serie 1 WU/Rosen, Serie WUS/Sjustjärnan, Serie US/Sjustjärnan, Serie W/Kunskapens träd, Serie SUW och Serie UW. Samhörigheten mellan de olika serierna i verket förstärktes genom att varje serie indelades i en eller flera grupper som numrerades, gruppnumreringen börjar dock inte om inom varje serie utan löper obruten genom de olika serierna.

Serie WU/Rosen	Grupp 1. Urkaos. (7/11 1906-15/3 1907) Grupp 2. Erosserien. (18/1-20/9 1907) Förarbeten till grupp 3. (Maj 1907) Grupp 3. De stora figurmålningarna. (Maj-december 1907) Grupp 4. De tio största. (2/10-7/12 1907)
Serie WUS/Sjustjärnan	Grupp 5. (16/1-24/2 1908) Grupp 6. Evolutionen. (27/2-24/4 1908)
En kvinnlig serie	Sju tavlor som innehåller en beskrivning av den själsliga utvecklingen som under en annan form framställdes i US serien. Cornelia Cederström var modell. 19/2-29/3 1912.[33] (Oktober 1912 enligt felaktig uppgift i Liljevalchs katalog från 1999.)
En manlig serie	Sju tavlor (asketbilder) som komplement till En kvinnlig serie. Oktober 1912.[34] (1915 enligt felaktig uppgift i Liljevalchs katalog från 1999.)
Serie US/Sjustjärnan	Grupp 7. (27/3-24/4 1908) Förarbeten till grupp 8. (28/3-13/5 1912) Grupp 8. (30/9-12/12 1913)
Serie W/Kunskapens träd	1913 och 1915.
Serie SUW	Grupp 9. Svanen. (Oktober 1914-mars 1915)
Serie UW	Grupp 9. Duvan. (Februari-maj 1915)
En sammanfattning av hittillsvarande serier	Grupp 10. Altarbilder. (Oktober-december 1915)
Denna bild tillhör som avslutning hela verket	Mänsklig kyskhet. (Troligen 1915)

Eros och broderskärleken

Kärleken är den bärande idé som genomtränger hela Det centrala verket i både färg och form. Broderskärleken symboliseras av rosor som förenas i en kedja eller krans på många målningar eller genom hjärtan i olika färger som återkommer på olika ställen. Kärleken till de andliga bröderna illustreras bland annat genom fyra svanar i målningarna Svanen nr 6 och Svanen nr 7 och genom de fyra asketer som finns på samma kors i Serie US, Grupp 8 nr 5. Gruppen eller broderskapet finns också i konkret form i De Stora Figurmålningarna nr 4.

Kärleken visas också som den duala manligt-kvinnliga kraften som framställs genom färgerna gult och blått och genom symboler för balans, jämlikhet och jämvikt. Kraften visas öppet som en sexuell kraft i De stora figurmålningarna, nr 7a Kärlek, men den visas också som en helt igenom andlig företeelse i Evolutionen nr 12 och i Kunskapens träd nr 7b. Sammansmältningen av den kvinnliga och manliga kraften i en icke-sexuell förening skapar i denna målning den gudomliga Eros som är den yttersta enheten och helheten.

Men kärleken beskrivs inte bara som en underbar skapande kraft, den visas också som en fruktansvärd kamp där hjärteblodet lyser rött i Serie SUW, grupp 9, Svanen. Även här finns det gula och det blå samt hyskan och haken som var Hilmas främsta symboler för dualväsendet. De två svanarna i serien är helt och hållet jämlika och varandras spegelbilder, deras karaktär av ”yin” och ”yang” illustreras genom att den ena svanen är vit på en svart bakgrund medan den andra svanen är svart på en vit bakgrund. De två svanarna visas inledningsvis i en lugn och helt balanserad bild men de invecklas i de följande målningarna i en strid som är så svår att den verkar ske på liv och död. I den femte målningen i serien skiljs fåglarna åt. Den ena öppnar en böld eller liknande och blod och var, eller möjligtvis glödande lava, väller fram medan den andra fågeln lyfts upp till en högre rymd. Serien fortsätter med de broderskapsmålningar i form av svanar som jag nämnde tidigare samt ett flertal helt annorlunda målningar som bland annat innehåller bilder av det snäckskal som symboliserade evolution och reinkarnation. I den allra sista målningen i serien återkommer de två svanarna, nu är de sammansmälta över de tidigare gränserna, de tu är ett och man vet inte vem som är vem (Serie SUW, grupp 9, Svanen nr 24). Deras näbbar förseglas och förenas av hyskan och haken, som alltså var centrala symboler för det manliga och det kvinnliga i Hilmas verk.

Asketen

Hilma kallades ofta ”Asketen” i de andliga kommunikationerna. Ordet asket finns också direkt utskrivet på målningarna Grupp 2 Erosserien nr 2 och Erosserien nr 5. En asket är en som tränar, och en speciell sorts andligt-fysisk träningsform återkommer i flera målningar. Dessa är De Stora Figurmålningarna nr 4, Evolutionen nr 1, Evolutionen nr 2, Evolutionen nr 4, Evolutionen nr 6, Evolutionen nr 11, Serie US, grupp 8, nr 1, Serie US, grupp 8, nr 4 samt Serie US, grupp 8, nr 5. Denna träning har jag sedermera identifierat som den sorts qigong som jag själv började träna några månader innan jag kom i kontakt med Hilmas verk.

Evolution och reinkarnation

Själslig evolution och den därmed förbundna reinkarnationen var ett av huvudbudskapen i den andliga undervisningen till De fem. Dessa begrepp återkommer också i Hilmas målningar på olika sätt. I Serie WU/Rosen grupp 1 finns en målning som förbinder medeltiden med nutiden. Hela Serie WUS/Sjustjärna grupp 6 döptes till Evolutionen och det ordet finns också på flera av målningarna i serien. Målning nr 14 i serien föreställer enligt Hilmas egna anteckningar symboler med förbindelse med en farao och en borg, vilket jag har tolkat som anknytningar till tidigare liv.

Inuti de fem bladen är de sorgens symboler som vi kalla apostoliska. De är bilder av mannen i dess första begynnelse, lammet, hjärtat, faraos symbol spindeln och till sist borgens heliga symbol.[35].

Även de serier som kallas ”En kvinnlig serie” respektive ”En manlig serie” kan kopplas till Hilmas (och därmed också mina) tidigare liv som nunna respektive munk.

Sjustjärnan

Ett annat tema som går igenom hela Det centrala verket är rymden och förflyttningar av medvetandet till andra nivåer än den fysiska nivån. Som jag skrev tidigare fick Hilma och hennes väninnor träna sig i meditativa tekniker och utföra övningar för att få kontakt med varandra på andlig väg (s 56). Den andliga träningen syftade till att kvinnorna skulle utveckla sin förmåga att frigöra medvetandet från det fysiska planet och förflytta det in på områden som normalt är stängda. Många av Hilmas målningar illustrerar utforskningar av icke-fysiska medvetandenivåer och verklighetsplan som är skilda från den vanliga fysiska verkligheten. Dit hör flera av bilderna i Grupp 1, Urkaos, hela grupp 2, Erosserien, De stora figurmålningarna nr 1 och 5, alla målningar i Grupp 4, De tio största och Serie WUS/Sjustjärnan samt Serie US/Sjustjärnan.

Den fullkomliga människan

Målet för den jordiska utvecklingen och alla liv beskrevs av De fems andliga lärare som andlig fullkomning. Detta mål kunde man inte räkna med att nå utan strid och kamp. Hilma af Klint symboliserade denna strid genom Sankt Görans kamp med draken i några av sina målningar i serien Duvan. Den sista målningen i det centrala verket, som Hilma kallade Mänsklig kyskhet, visar dock en människa som klarat av alla strider och vilar i en gudomlig frihet, frid och kraft. Hon framställs som en fullkomlig pärla som befriats från det ostronskal inuti vilket hon har växt.

Våra arbeten må hädanefter ligga orörda

Hilma af Klint avslutade sannolikt arbetet med målningarna i Det centrala verket i december 1915. Den 3/8 1916 förmedlade hon följande.

Det finns tre stadier. 1=världslivet; 2=det oavgjorda livet; 3=överlämnandet åt Fadern. Av dessa tre stadier växlar No 2, alltså Hilma, starkt mellan dragningen till världslivet och nästa invigning. Någon av vår grupp måste uppnå invigningen för att kunna fullfölja verket. Ty endast som invigda kan vi beskriva och korrigera de oinvigdas arbeten. (Våra arbeten må hädanefter ligga orörda.).[36]

Hilma stod alltså i en oavgjord position där hon både drogs till det vanliga ”världslivet” och till den sista invigningen som innebar ett överlämnande till Fadern, alltså övergången till en andlig tillvaro. Någon av kvinnorna i den grupp som hon tillhörde måste uppnå invigningen för att verket skulle kunna fullföljas eftersom endast en invigd kunde beskriva och korrigera de oinvigdas arbeten. Jag anser att Hilma inte bara tänkte på sina egna målningar och texter när hon talade om ”verket” utan också inkluderade det som hade förts fram under den tioåriga undervisningsperioden. Någon bland kvinnorna i kretsen skulle alltså uppnå nästa nivå och därifrån bli i stånd att förklara verket. Från den dag när Hilma skrev detta skulle deras arbeten i form av texter och målningar ligga orörda till nästa inkarnation. Vilket också skedde.

Hilma kom på uppmaning från den andliga världen att bevara både texter och bilder från De fems arbetsperiod och sina egna texter och målningar. Hela arbetet från 1896 till 1916 ansågs tydligen ingå i ett sammanhang. Hilma bestämde att hela verket skulle förvaras samlat, men hon visade i stort sett inte målningarna i Det centrala verket för andra människor under sin livstid. Inte ens för de närmaste vännerna som hade stöttat henne under målningsperioden kunde hon visa alla bilder. När Hilma dog 1944 visade det sig att hon hade testamenterat hela sin samling till brorsonen Erik af Klint med en önskan om att målningar och texter skulle hållas samlade och att verket inte skulle visas för omvärlden förrän tidigast tjugo år efter hennes död. I praktiken kom det att gå 55 år innan Det centrala verket visades i sin helhet, det skedde först vid årsskiftet 1999/2000 i en utställning på Liljevalchs konsthall i Stockholm med anledning av millennieskiftet.

Sanningen bakom Bibeln

Hilma af Klint levde alltså ytterligare nästan trettio år efter det att arbetet med Det centrala verket hade slutförts. När hon hade avslutat det 1916 kom hennes tid och kraft under flera år att tas i anspråk för att vårda den åldriga modern som gick bort 1920. Men det verkar också ha varit under dessa år som Hilma noggrant gick igenom Bibeln och försökte förstå om den etablerade sanningen om dessa böcker verkligen stämde. Den slutsats som hon kom fram till var att den etablerade uppfattningen om Bibeln var sann.[37] Från den här tiden härstammar sannolikt också en lapp med anteckningar som handlar om det arameiska språkets bakgrund och historia samt de olika språk och alfabeten som härstammar från arameiska, t.ex. hebreiska. Hilma har enligt denna lapp sökt information från Nöldeke, ”Die semitischen sprachen” (1899) och Sanda, ”Die aramäer” (1902).[38]

Det arbete som Hilma gjorde för att förstå sanningen bakom Bibeln var helt klart initierat av den andliga undervisningen under åren 1896 till 1906. Där framställdes den kristna läran i ett mycket annorlunda sken än vad som förmedlades genom den etablerade kristendomen. Undervisningen från den andliga världen syftade till att ge impulser till en omvärdering av kristendomen och Bibeln, och Hilma försökte uppenbarligen förstå vad de andliga lärarna hade syftat på. Men det är också tydligt att hon inte kom fram till något som kunde rubba den etablerade sanningen. Tiden var ännu inte mogen, Dödahavsrullarna och biblioteket från Nag Hammadi väntade fortfarande på att upptäckas och världen hade långt kvar till ett läge där information kunde tas fram och sammanställas genom en enkel ”knapptryckning”.

Hilma hade alltså genom den andliga undervisningen fått veta att den nuvarande kristendomen var en fullständig vrångbild av vad den ursprungligen hade varit. Samtidigt hade hon genom sina studier av Bibeln kommit fram till att denna bok innehöll en historisk sanning. Hur var det möjligt att förstå och integrera två så motsatta budskap? Jo, denna bild passade ju som hand i handske med teosofins och antroposofins lära. Teosoferna hade fört fram en som de menade hemlig sanning som fanns dold bakom eller under den etablerade religionen. Rudolf Steiner, som Hilma kom att ansluta sig till från år 1920, förde helt och hållet fram det teosofiska budskapet men påstod att han hade upptäckt det själv genom sin clairvoyanta förmåga och andliga vetenskap. Det var inte så underligt att Hilma kom att se Steiner som den utlovade frälsaren i den nya tiden och antroposofin som den rätta läran eftersom han själv sålde in just detta budskap.

Man måste också väga in det tidiga 1900-talets kvinnosyn i Hilmas tolkning av de förutsägelser som hade getts till De fem. De hade ju fått veta att det skulle födas en profet som skulle föra fram en ny lära och som skulle uppnå den slutliga invigningen, men beträffande frågor om när och hur detta skulle ske hade man inte fått några besked. Den kommande benämndes ofta ”han” och Hilma anade också att det som skulle hända på något sätt hade att göra med de kristna profetiorna om Mästarens återkomst. Vid den här tiden såg man allmänt kvinnor som en fysiskt och psykiskt svagare och mindre begåvad del av mänskligheten, Hilma och andra svenska kvinnor hade ju inte ens rösträtt fram till 1921. Det är inte alls underligt att Hilma sökte efter den guru som hon hade fått veta att hon skulle möta på jorden och i en manlig skepnad.

Mästarkulternas tid

Hilma af Klint var som jag skrev tidigare medlem i Teosofiska Samfundet i Stockholm redan från föreningens grundande år 1889. En hel del av de teman som hon arbetar med i Det centrala verket kan också återfinnas i teosofin. Men jag tvivlar personligen på att Hilma trängde speciellt djupt ner i den teosofiska läran. Hon bevistade bevisligen föreläsningar som arrangerades av det teosofiska sällskapet, bland annat lyssnade hon på föredrag av det tyska förbundets ordförande Rudolf Steiner år 1908 och 1912. Men hon läste enligt egen utsaga inte H P Blavatskys bok Isis Unveiled, som var en av teosofins grundtexter, förrän i början av 1930-talet.

Jag får intrycket att det svenska teosofiska sällskapet inte tillhörde den inre kretsen inom den teosofiska rörelsen, som kallades den Esoteriska skolan. Den Esoteriska skolan sysselsatte sig med den esoteriska delen av teosofin, alltså den del som bara skulle avslöjas för en invigd inre krets och som härstammade från de utforskningar av ockulta krafter eller s.k. vit magi som grundarna av Teosofiska Samfundet hade ägnat sig åt. När Rudolf Steiner, på uppdrag av samfundets ordförande Annie Besant, skulle skapa en avdelning av den Esoteriska skolan inom den tyska delen av Teosofiska Sällskapet köpte han på hösten 1905 ett tillstånd att skapa en ”irreguljär” frimurarorden av den kontroversielle ockultisten Theodore Reuss. Eftersom det tyska Teosofiska Samfundet inte hade någon esoterisk skola före 1907 är det är inte heller troligt att det svenska Teosofiska Samfundet skulle ha haft någon esoterisk avdelning under tiden mellan dess grundande och slutet av 1900-talets första decennium.

Det finns hur som helst inget i Hilmas efterlämnade texter som tyder på någon större aktivitet från hennes sida i Teosofiska Samfundets verksamhet och absolut inget som ger intryck av att hon skulle ha varit medlem i någon inre cirkel eller esoterisk skola inom teosofin. När Rudolf Steiner besökte Stockholm 1908 bad hon om ett sammanträffande och ett kort samtal kom till stånd med hjälp av tolk. Vid den här tiden hade Rudolf Steiner alltså börjat bygga upp det tyska Teosofiska Samfundets esoteriska del, och om han var i Stockholm för att öppna en lokalavdelning där finns det i alla fall inget belägg för det på Internet. Däremot vet man att det fanns en avdelning av den esoteriska skolan som han kallade ”Mystica aeterna” i Oslo. Vid en visit i Oslo 1921 samlar Steiner alla medlemmar av ”Mystica aeterna” och annonserar att den gamla formen av Misraim-tjänst nu definitivt skall upphöra (även om man också tar in två eller tre nya medlemmar vid det tillfället).[39]

Om man vill försöka utläsa något av mönstret för Steiners besök i de nordiska huvudstäderna så ser man att han gjorde två eller fler besök i alla de nordiska huvudstäderna mellan åren 1908 och 1914. I samband med första världskrigets utbrott flyttade Rudolf Steiner till Dornach i Schweiz och under de åren var det omöjligt för honom att resa omkring i Europa. Under kriget och efter krigsslutet var han i stället sysselsatt med en intensiv nationalistisk antroposofisk propaganda i Dornach och tyska städer som Berlin och München. Efter första världskriget reste Steiner inte till någon annan nordisk stad än Oslo. Eftersom vi vet att det fanns en avdelning av ”Mystica aeterna” i Oslo kan man anta att hans besök där hade med den att göra. 1921 startades den antroposofiska kyrkan ”Kristensamfundet” och en ny konstitution antogs för Antroposofiska Sällskapet i slutet av 1923. Det är rimligt att anta att Steiners besök i Oslo 1921 och 1923 hade anknytning till dessa förändringar av organisationen kring Steiners esoteriska skola ”Mystica aeterna”. Mitt resonemang siktar till att visa att det inte fanns någon sådan esoterisk skola under Steiners ledning i Norden annat än i Oslo, och därmed inte heller i Stockholm.

Efter sin mors död 1920 reste Hilma af Klint däremot till Steiners antroposofiska center i Dornach i Schweiz. Där deltog hon i en verksamhet/undervisning som inledningsvis gjorde att hon helt upphörde med sin konstnärliga verksamhet i två år. När hon sedan åter tar upp måleriet 1922 har hon ”konverterats” till att måla helt i Steiners konstnärliga anda, något som hon fortsätter med fram till sin död. Som praktiserande antroposof blev Hilma indragen i personkulten av Rudolf Steiner. Hon och andra antroposofer såg nu Steiner som den utlovade frälsaren som världen behöver efter det förödande kriget. Steiner har själv i mängder av föredrag under och efter kriget identifierat sig med ärkeängeln Mikael från Daniels profetia i Bibeln, som han menade var de tyska folkens specielle skyddsängel. När Hilma under 1920- och 1930-talet gick igenom sina anteckningar från de år när hon arbetade med Det centrala verket insåg hon att de förutsägelser som finns där om något slags andlig fullbordan naturligtvis måste ha avsett Rudolf Steiner.

Upphöjelsen och personkulten av Steiner inom antroposofin fortsatte, under ledning av hans änka Marie Steiner, efter hans död år 1925. Efter år 1930 reser Hilma inte mer till Dornach, men hennes tro på Rudolf Steiner kvarstår oförminskad till hennes död hösten 1944. Under hela 1930-talet vittnar dock hennes dagboksanteckningar om en växande rädsla och förvirring över den politiska utvecklingen i Europa. Hon försöker förstå och hantera sina onda aningar om Hitler och Stalin genom att applicera antroposofiska teorier om nationella andar som Mikael och onda krafter som Lucifer och Ahriman på det framväxande hotet från de totalitära diktaturerna, men dessa förklaringsmodeller ger henne ingen ro i själen.

Som en direkt motsvarighet till kulten av den stora mästaren och övermänniskan Steiner inom antroposofin växer under 1920-talet en kult av mästaren och övermänniskan Hitler fram i resten av Tyskland. Vid nazisternas maktövertagande skyndar sig också de tyska antroposoferna att lyckönska den nye führern och Marie Steiner vägrar till och med efter krigsslutet att ta avstånd från Hitler och nazismen. Det finns inget i Hilmas efterlämnade texter som på något sätt förbinder henne med nazistiska åsikter, och den antroposofiska rörelsens totalitära och radikal-nationalistiska karaktär verkar gå henne helt förbi. Men hon känner tydligen ändå av dessa strömningar på ett omedvetet plan, jag gissar att den dolda agendan i antroposofins esoteriska avdelning är en av orsakerna till hennes oro under 1930-talet.

Svartmager

Redan år 1911 kan man spåra en kamp eller rädsla i det Hilma skriver beträffande felaktiga sätt att använda andlig kraft. Hon skriver att om man använder den andliga kraften på ett egoistiskt sätt är det något skadligt, men om man däremot har lyckats rensa ut sin egoism och sina personliga önskningar och lägger kraften under en högre vilja är det en god kraft som utvecklas. Svartmager var sådana som gjorde ett medvetet motstånd mot kärlekens lagar, som använder sig av alla de lägre och lägsta drifterna i egoistiska avsikter. Mot sådana människor var man tvungen att göra kraftigt motstånd.

De mediala krafterna är av ondo när de är pygméartade, det vill säga egoistiska. Men allt mer får du (Hilma) nu klart för dig att när de läggs under höga intelligenser är de goda. Endast så får du använda dem. Många spiritister använder sig av det förstnämnda slaget. Dem bör ni kraftigt motarbeta. Det är av största vikt att ni förstår skillnaden, som huvudsakligen består i att i förstnämnda fallet tar hon (mediet) in budbärare som använder sig av hennes personliga begärskropp, och i det andra fallet lägger hon ner sina personliga önskningar.[40]

Över er står ledare, under er står fiender. Lär er att skilja på ont och gott, för världens begrepp är ganska felaktigt när det gäller att skilja på vän eller fiende. Men en förpost måste vara skarp i sin iakttagelseförmåga, och måste hugga till när fienden kommer smygande så listigt för att fälla honom bakifrån. Du tänker kanske att vi predikar öga för öga och tand för tand, men det är inte meningen. Det är dock nödvändigt att lära sig att skilja på ont och ont. Det finns ett ont som måste klippas av och ett ont som måste uthärdas. Hur skiljer sig då det ena onda från det andra? Jo, det onda som är en följd av okunnighet och svaghet, det måste uthärdas, det måste så småningom genom större kunskap och stärkande av karaktären utvecklas och ersättas av ett gott. Men det onda som härstammar från svartmagerna, från de krafter som kommer från ett medvetet motstånd mot kärlekens lagar, som använder sig av alla de lägre och lägsta drifterna, …, de måste huggas av med svärdet för den enda möjligheten att befria sig från dem är genom ett kraftigt motstånd. [41]

När en människosjäl kommit under inflytande av dessa frestande, illasinnade och illmariga andar så finns inget annat skydd än att hugga av förbindelselinjen till denna kraft som till en fiende som man kastar ut. Men finns det en risk att man går förlorad (att de mörka krafterna vinner)? Under vår nuvarande världsutveckling är kunskapen om det onda ett mycket outrett fält, nyplöjda vägar och fåror skall omplantera de vetandets frön som hittills utvecklats, och fängslade krafter skall nedläggas i de nya fårorna, bundna själar skall myllas ner, för att skalet skall kunna upplösas. Oroa er inte för att era utvecklingsmöjligheter skall hindras. Världarnas Herre och behärskare vet vad Han gör och Hans kärlek är oändlig, Hans vishet ofattbar och Hans makt obegränsad. Mer behöver ni inte kunna fatta.[42]

Det kommer inom kort att stiga ner så väldiga krafter som tar er i besittning, att ni kommer att kunna utföra ett snart sagt jättearbete under deras skydd. För att ni skall kunna ta upp dessa krafter i ert inre fordras en stor återhållsamhet på det yttre planet. Vad menar vi då med återhållsamhet? Vi menar att ni först och främst skall se till att ingen oro av vilket slag det än månde vara skall göra intryck på er inre människas yttre område, det vill säga på er personlighet. Ni blir inte användbara om ni inte kan avhålla er från irritation av vilket slag det än månde vara. [43]

Se först och främst till att ordet inte används annat än i det godas tjänst, och med det menar vi att ni måste vara angelägna om att skilja på ont och gott. För det är inte att ställa ordet i det godas tjänst att utplåna alla krafter och inte sätta sig till motvärn mot svartmagernas skara. Nej det är att stå i det godas tjänst att beslutsamt klippa av där det behövs. Ord av mildhet och överseende är endast på sin plats där okunnighet härskar. Atmosfären är förorenad på er jord, och den behöver rensas genom offerhandlingar. Sedan långa tider tillbaka har offerhandlingar tagit sig uttryck i att låta det djuriska tillintetgöras inför den Högstes fötter, och däri låg en stor universaltanke. Djuret inom människan skall offras av kärlek till det Gudomliga, och när vi talar om offerkyrkan som vi skall bygga upp, är det just på denna grund att ni skall försöka skapa ett offer av er egen lägsta natur och lägga det framför den Högstes fötter.[44]

Hilma illustrerade också en kamp mellan ”vita” respektive ”svarta” krafter i målningarna Serie US, grupp 8, nr 6 och Serie US, grupp 8, nr 7 som hon målade hösten 1913. Det är intressant att se hur hon använde ordenssymboler som svärd, sköld och örn i dessa målningar. Nazisterna använde ju tio år senare medvetet magiska symboler som runor, svastika och solhjul från diverse ockulta ordnar i sin propaganda. En bild med den tyska örnen tillsammans med hakkorset var den främsta symbolen för Nazi-Tyskland. Hilma verkar långt i förväg intuitivt ha anat det elände som skulle drabba världen genom den kult av övermänniskan, det rena blodet och den ariska rasen som nazismen skapade.

Frågan är om inte Hilma hade räknat Steiners hemliga orden till en sådan svart kraft som använde sig av de lägsta drifterna, om hon hade känt till den. När han skapade Mystica aeterna utgick Steiner nämligen från en orden som köptes från Theodore Reuss som förde fram sexualmagi i sina böcker och som hade kontakt med Alistair Crowley. Crowley skapade i sin tur Thelema som var en mycket dunkel filosofi som byggde på den rena egoismens kraft och utnyttjande av sexuella energier. Dessa hemliga ordnar var en del av ett kraftfält där till exempel Thuleorden också ingick, Thuleorden var ett antidemokratiskt mannaförbund som ledanden nazister tillhörde. Nazismens ockulta rötter syns bland annat på sättet att använda svastikan och runorna i symbolspråket och i hur SS byggdes upp enligt förebild från hemliga ordnar. Hitlers närmaste medarbetare och hjärtevän under den fängelsevistelse där han skrev första delen av Mein Kampf var Rudolf Hess som var en övertygad antroposof. Hess blev också en av ledarna i det nazistiska partiet, han var ordförande i partiet fram till den resa han gjorde till Storbritannien för att mäkla fred år 1941.

Men det idémässiga sambandet mellan nazismen och Rudolf Steiners ockultism och hans rasistiska, antidemokratiska och radikal-nationalistiska filosofi verkar aldrig ha gått upp för Hilma. När hon dog hade världen förhärjats på grund av de osunda idéerna om en övermänniska och ofelbar frälsare som skulle lyfta upp det tyska folket till ett världsherravälde. Miljoner människor hade dött för visioner om den starkes och maktapparatens rätt över alla andra rättigheter, om nationalstaten som en djupt andlig företeelse, om jorden och folkets rena blod som bärare av denna ande och om det ”ariska” folkets rätt att utplåna och dominera över alla andra folk. Detta var idéer som fanns i lika stor utsträckning i Rudolf Steiners lära som i Hitlers, men för Hilma var det omöjligt att se det osynliga bakomliggande mönstret. Hon klarade inte av att se den riskabla människosyn som fanns inbyggd i teosofin, och om möjligt ännu mer i antroposofin. Hon hade ingen möjlighet att genomskåda sambandet mellan kristendomen, hemliga sällskap som frimurarna, de esoteriska skolorna inom teosofi och antroposofi, mannaförbund och hemliga ordnar som Thulesällskapet - och nazismens förvandling av Tyskland till ett jättelikt mannaförbund som realiserade det kristna judehatet i industriell skala. Denna möjlighet är något som vi bara kan få genom att se tillbaka på historien med tillgång till rätt slags information.

Du får fortsätta från den nivå där du slutade

Lärarna i den andliga världen hade alltså gett de fem kvinnorna i Stockholm flera uppdrag. De skulle dels själva gå igenom den andliga utveckling som hade beskrivits i termer från orficismen och de gamla mysteriekulterna, något som alla människor förr eller senare skall göra. De skulle bli apostlar för läran om reinkarnation och själslig evolution. Men uppdraget var också att förstå att den kristna läran är en vrångbild av vad den ursprungligen hade varit. Hilma af Klint fortsatte att arbeta med uppdraget under den tioåriga målningsperiod som resulterade i Det centrala verket eller Målningarna till templet. Hon arbetade sedan med att skaffa sig en direkt erfarenhet av vådan av att lämna sin egen väg och överlämna sig till en mänsklig ”mästare” och ”övermänniska” under resten av sitt liv. Ett problem som hela Europa faktiskt arbetade med i en mycket större skala under mellankrigstiden och andra världskriget.

Hilma dog på hösten 1944 och redan då fanns till stora delar facit för den här perioden i världshistorien, Hitler levde visserligen fortfarande och Tyskland hade ännu inte formellt förlorat kriget, men i praktiken var spelet förlorat och resultatet i form av miljoner och åter miljoner döda, oerhörd materiell förstörelse och den fruktansvärda utrotningen av det judiska folket var känd.

När jag föddes 1957 var kriget sedan länge slut och jag hade naturligtvis inget medvetet minne av mitt tidigare liv. Jag växte upp i en mycket lugn och harmonisk omgivning och levde ett helt vanligt liv som vuxen. Det fanns bara två omständigheter som jag nu i efterhand kan se pekade fram mot det genombrott mot det omedvetna som jag har fått uppleva under de senaste sju åren. Dels hade jag en mängd drömmar som barn som handlade om att jag var vuxen och levde ett liv där jag ingick en tätt sammansvetsad grupp som levde nära tillsammans. Det hela utspelade sig i en omgivning som jag som vuxen senare uppfattade som ett slags klippöken. Det var ett mycket asketiskt liv, vi bodde i enkla ”grottor” som var halvt nedgrävda under markytan och vi hade nästan inga ägodelar. Men jag visste att det här livet var mitt lyckligaste liv. Dessa drömmar var så intensiva att jag uppfattade att jag lika gärna kunde vara den vuxna människan i det andra livet som drömde att jag var ett litet barn i Sverige, som tvärtom.

I tjugoårsåldern hade jag en annan upplevelse som på sätt och vis förberedde mig för det som skulle hända. Jag roade mig med att föreställa mig mitt framtida liv och såg det som en gul linje som gick svagt uppåt utan större fluktuationer. Jag ”visste” att jag skulle utbilda mig, ha ett bra yrke och familj, att livet kort sagt skulle vara gott och stabilt. Men den här linjen slutade plötsligt i fyrtioårsåldern och efter det var allt svart. Jag tolkade det här som att jag inte skulle bli äldre än cirka fyrtio år. Denna insikt skapade förstås en känsla av det inte fanns utrymme att ”dra fötterna efter sig”, att jag måste leva mitt liv på ett effektivt sätt för att hinna med allt som jag ville göra. När jag började närma mig slutet av mitt fjärde decennium blev insikten om att allt var ”svart” efter ett visst år någonstans runt fyrtio mer aktuellt. Detta skapade förstås en viss olustkänsla, men jag var samtidigt nöjd med mitt liv och jag kände att jag hade gjort precis de val som jag ville göra. Jag hade min familj, mitt hem och mitt yrkesliv och jag kände inte att jag hade några ouppfyllda drömmar.

Men samtidigt fanns det en diffus känsla av saknad, jag saknade något slags sammanhang eller gemenskap som jag inte hade förverkligat i mitt liv men kunde inte förstå var detta sammanhang skulle kunna finnas. När jag tänkte på det här någon gång runt 1997 såg jag plötsligt fyra män som stod uppställda på rad, jag lade speciellt märke till deras raka men samtidigt avslappnade hållning. Det hela såg underligt ut, jag fick en känsla av att det var någon slags ”ufosekt”. Jag förstod att det här var mitt saknade sammanhang, men jag kunde inte alls förstå vad det handlade om eller om jag någonsin skulle komma i kontakt med det. Livet fortsatte alltså ungefär som vanligt, jag hade allt som jag önskade mig men kände ändå ett visst tryck eftersom jag visste att tiden var begränsad och att jag gick mot något slags brytpunkt. Men jag kunde inte dela med mig av den här vissheten till andra, och jag var också medveten om att det hela kanske bara var inbillning.

I augusti 1999 ändrades så allt helt plötsligt. Inget ändrade sig visserligen i det yttre, men jag fick ett kraftfullt och helt oväntat genombrott på det inre planet. Idag förstår jag att det som hände hade förberetts i mitt föregående liv, och att det var ett förverkligande av alla Hilmas föraningar om att hon skulle återfödas för att fortsätta sitt arbete och att denna nystart måste ske i total omedvetenhet om den bakomliggande planen. Min andliga utveckling startade helt plötsligt och oväntat i samband med en kurs i qigong, och eftersom jag vid den tiden inte hade någon som helst aning om vad det hela egentligen handlade om var det som hände då och under månaderna efteråt bitvis skrämmande och svårt. Men samtidigt fanns det en starkt och intuitiv förtröstan inom mig om att det som skedde var naturligt, nödvändigt och meningsfullt, även om jag inte kunde förstå det enligt den vanliga tillvarons logik. Under den första kursen kändes det som att jag fick kontakt med ett jag som var mitt sanna jag och som alltid hade funnits inom mig, även om jag inte medvetet kunde sätt ord på denna känsla. Jag upplevde träningen som en lovsång till det gudomligt kvinnliga, den tillfredsställde ett behov som jag inte ens hade vetat om att det fanns inom mig. Den första natten efter kursen hade jag en dröm som jag nu vet pekade fram mot den andliga utveckling som stod för dörren, drömmen illustrerade faktiskt målet för hela arbetet.

16/8 1999

På natten hade jag en underbar dröm. Jag drömde att jag gjorde Lyft upp Qi och det började abrupt med den sista gången man lyfter armarna över huvudet med händerna ihop. Jag upplevde att jag var i en katedral där allt badade i ett gyllene ljus, på samma gång skapades katedralen av Lyft upp Qi. Rörelserna var inte bara ”gymnastik” utan en lovsång till en högre kraft. Samtidigt fanns det också en känsla av att det var en rymdraket, att kraften gjorde att den lyfte och lämnade jorden. Drömmen och känslan i den var absolut unik för mig. Jag vaknade och i samma ögonblick hörde jag en röst i mitt huvud som sade: ”Det som är bra för kroppen är bra för Qi och det som är bra för Qi är bra för kroppen.” Detta kändes mycket sant och viktigt, man behöver inte bestämma om man skall träna kropp eller Qi, allt hänger ihop! Jag somnade och vaknade igen av en hemskt besvärlig magkatarrsmärta, jag mådde illa till kräkgränsen och var helt genomsvettig. Verkligen tvära kast! Jag tolkade detta som att jag måste kämpa och träna och inte tro på lätta lösningar, motivationen stärktes.

Jag kan återge den här drömmen eftersom jag började skriva dagbok på morgonen den första dagen efter kursen. Jag hade aldrig tidigare som vuxen fört dagbok, men nu visste jag undermedvetet att jag måste dokumentera det som hände. I efterhand kan jag också se att det här nya beteendet egentligen var en följd av att dörren mot det förra livet hade börjat öppnas, Hilma hade ju fört dagbok sedan början av sin andliga målningsperiod och hon fortsatte med det nästan ända fram till sin död. Vid den här tiden hade jag aldrig hört talas om Hilma af Klint och jag hade naturligtvis ännu mindre sett någon av hennes målningar, men ändå illustrerade min initiationsdröm viktiga element i undervisningen till De fem och i Hilmas målningar. Till att börja med finns faktiskt qigongträningen dokumenterad i flera av Hilmas målningar och just den rörelse när man lyfter händerna över huvudet med hopsatta handflator som jag drömde om finns i Hilmas målningar Evolutionen nr 2 och även i Serie US, grupp 8, nr1. Drömmen illustrerade också tydligt de andliga lärarnas undervisning till Hilma och hennes vänner beträffande templet, eller ”katedralen” som jag kallade det när jag beskrev drömmen. Det tempel som de andliga lärarna beskrev var inte en materiell företeelse, det var något som skulle byggas upp inom kvinnorna själva men det var samtidigt en byggnad som skulle rymma det gudomliga. När templet var rest var den mänskliga utvecklingen fullbordad och då skulle tillvaron fortsätta i den andliga världen. Det färdiga templet var samtidigt en illustration till den fullkomnade människan som var en avbild av sitt gudomliga ursprung. Det trefaldiga templet var i undervisningen till Hilma af Klint och hennes vänner en bild av människans trefaldiga indelning som i sin tur var en avbild av det gudomligas trefaldiga beskaffenhet.

I min dröm var templet eller katedralen en överjordiskt vacker företeelse som skapades i min rörelse. Det hela badade i ett gyllene sken och ”katedralen” som bestod av ett slags levande guld var överjordiskt vacker. I drömmen fanns en mycket stark känsla av rörelse och kraft, det var som om det hela var en lovsång till en högre kraft samtidigt som ”katedralen” eller ”templet” lämnade jorden gav sig ut i rymden. Om jag hade känt till den lära som De fem hade tagit emot hade jag inte kunnat illustrera den bättre än genom det som jag upplevde genom denna dröm. Idag vet jag också att drömmen var ett sätt att sätta upp ett mål för det arbete som nu inleddes, ett mål som hade formulerats redan i mitt förra liv och som jag nu fick ett löfte om att det skulle fullbordas. Det här var naturligtvis inget som jag på något sätt var medveten om, men det gav mig ändå en styrka och förtröstan som verkligen behövdes under de följande åren.

Det som hände var alltså en fortsättning på det projekt som Hilma af Klint hade deltagit i hundra år tidigare och målen som de andliga ledarna hade satt upp för De fem var som vi har sett följande.

1) Att skapa ett bevis för ledningen från den andliga världen.

2) Att föra fram en gammal sanning som handlar om att allt är ett, om evolution, reinkarnation och karma.

3) Att själv gå mysteriets väg mot den slutliga invigningen och befrielsen.

4) Att förstå att den nuvarande kristna läran är en vrångbild av sitt förkristna ursprung.

Kvinnorna i gruppen i Stockholm hade inte fått i uppdrag att föra fram den undervisning som de hade fått ta emot i form av någon ny filosofi eller genom att starta någon andlig väckelserörelse, de skulle inte ens beskriva sina upplevelser i form av en bok. Uppdraget var i stället att själva leva igenom den utveckling som de hade fått beskriven för sig. Deras längtan efter att veta och uppleva var den grund som arbetet vilade på. De hade fått se glimtar av den framtida utvecklingen i bilder från ett kommande liv, det var själens utveckling som det hela handlade om (s 64). I Hilmas målningar i Det centrala verket konkretiserades och systematiserades bilderna från den kommande utvecklingen i hennes nästa liv. Hennes eget uppdrag blev också mer tydligt i de texter som hon skapade under de år som hon arbetade med dessa målningar. Hilma kämpade med att förstå det som hon kallade dualväsendet eller Erosidén och hon fick veta att hon skulle lösa denna fråga i sitt eget kommande liv. Gusten skulle följa henne i det arbetet. En annan strid som på olika sätt blev aktuell för Hilma handlade om ”svartmager”, människor som utnyttjade det andliga behovet hos andra för att själva skaffa sig makt, framgång, pengar etc. Hilmas totala lista på saker ”att göra” i nästa liv blev alltså följande.

1) Att ta upp tråden från det tidigare livet och fortsätta det arbete som hade påbörjats då. Att föra samman det nya livet och det förra, och därmed skapa ett bevis för reinkarnation.

2) Genom att skapa ett bevis för reinkarnation skulle också det som kallas ”karma” beskrivas. Hilmas själ var tvungen att lösa sina karmiska blockeringar för att bli klar för nästa steg i utvecklingen. Den blockering som man nu i efterhand kan se tydligast genom att studera hennes texter handlade om ”svartmager” och mästarkulter.

3) Hilma skulle praktiskt lösa frågan om Erosidén eller dualväsendet i sitt nästa liv. Gusten skulle följa henne i det arbetet.

4) Hilma förbereddes för slutfasen av den jordiska utvecklingen, hon skulle i nästa liv gå igenom det som hade beskrivits som en invigning i en mysteriekult i undervisningen till De fem.

5) Hilma skulle förstå och visa varför och hur den nuvarande kristna läran är en vrångbild av sitt förkristna ursprung. Detta hade hon inte lyckats med i sitt aktuella liv, uppgiften väntade fortfarande på att lösas.

6) Hilma skulle skapa ett bevis för ledningen från den andliga världen.

7) Idén om brödraskapet och broderskärleken över alla gränser skulle illustreras.

Om jag hade varit medveten om vidden och djupet av detta uppdrag hade jag naturligtvis aldrig ens vågat tänka tanken att försöka klara av det, vilket förstås var en av orsakerna till att arbetet måste ske i total omedvetenhet. Hilma uttryckte detta som att hon fördes framåt med förbundna ögon och i tvångströja (s 69). En annan orsak till kravet på omedvetenhet var att det andliga utvecklingsarbetet sker bäst om ens sinne inte belastas av några förutfattade meningar, teorier, dogmer eller tankesystem. Jag är naturligtvis en del av min egen tid och kultur, men när det gällde andlig utveckling hade jag i stort sett inga kunskaper alls. Den kristna religionen, som fortfarande på sätt och vis hade ett teoretiskt monopol inom det andliga området genom att Svenska kyrkan var statskyrka ända fram till år 2000, hade jag inte brytt mig om efter det att jag hade konfirmerats. Den starka rörelse som vid slutet av 1990-talet det laget hade pågått ganska länge, och som sammanfördes under samlingsnamnet New Age, hade jag också varit lyckligt förskonad från att komma i kontakt med. När jag gick på den där första kursen i qigong hade jag heller inga förutfattade meningar om vad qigong egentligen handlade om, jag hade bara ett vagt intresse av att lära mig något som hade att göra med den kinesiska kulturen. Detta att jag inte begränsades av något speciellt välutvecklat mentalt ramverk beträffande andlig utveckling var en viktig anledning till att jag plötsligt och nästan chockartat ”drabbades” av en stark andlig utveckling. Men en annan och minst lika viktig anledning var att jag hade förberetts under tidigare liv, det som hände var bara fortsättningen på ett arbete som hade pågått i tidigare inkarnationer.

En av grundsatserna i den lära som den andliga världen förde fram till Hilma af Klint och hennes vänner var själens reinkarnation och evolution över många liv. Hilma var medarbetare i ett projekt som handlade om att föra ut denna sanning till människor. Trots att jag inte på något sätt var medveten om detta startade ett öppnande mot tidigare liv redan i samband med den första helgkursen i qigong. Någon gång under andra kursdagen hörde jag plötsligt en kvinnlig röst inom mig som sade ”du får fortsätta från den nivå där du slutade”. Jag blev lite förvirrad, jag kände mig verkligen som en nybörjare i träningen och jag förstod inte alls vad som menades. Idag kan jag se att detta meddelande handlade om att jag hade tagit upp tråden från det föregående livet och att jag fick fortsätta direkt från den nivå som min själ hade nått i det livet. Den som gav mig detta meddelande var någon av de lärare i den andliga världen som hade väglett Hilma och hennes vänner hundra år tidigare, men det hade jag förstås ingen som helst aning om vid den tidpunkten.

Jag kände också omedelbart ett starkt och märkligt band till några av människorna i den qigongskola som jag hade kommit i kontakt med. Det som jag upplevde hade ingen likhet med något som jag hade varit med om tidigare och jag kunde inte riktigt förstå eller sätta ord på vad det handlade om. Den här känslan gav upphov till fruktansvärt starka reaktioner i form av längtan efter bekräftelse samtidigt som jag kände ett stort behov av att avlägsna mig från detta okända kraftfält. Min olust berodde också på att jag kände på mig att qigongskolan var en slags sekt, även om jag inte riktigt kunde sätta fingret på vad denna känsla grundades på. Det hela komplicerades ytterligare av att jag upplevde en stark och tidigare okänd kraft i själva träningen, och även om jag kände att denna kraft var nyttig fick jag till och från motreaktioner i form av rädsla för att det som hände skulle skada mig. Grunden till min oro fanns i de upplevelser som jag hade haft i samband med den första gemensamma träning som jag deltog i. Där fick jag en ut-ur-kroppen-upplevelse och upplevde ett mycket starkt kraftgenombrott, upplevelser som låg helt utanför min tidigare referensram.

Hösten 1999 - ett andligt genombrott

Den händelsekedja som startade så plötsligt och oväntat i augusti 1999 var början på den sista delen av min utveckling här på jorden. De andliga lärarna hade beskrivit den fullbordan som sker under direkt ledning från den andliga världen för Hilma af Klint och de andra kvinnorna i Stockholm, men det var något som jag inte alls kände till vid den tiden. Utvecklingen startade med den starka initieringsdröm som jag beskrev på sidan 86 och fortsatte med stor intensitet under flera år. Att utvecklingen som det sades i undervisningen ”sker under direkt ledning från osynliga intelligenser” innebar att jag inte hade någon medveten kunskap om vad som hände. Men jag kände ändå en intuitiv trygghet, på något plan visste jag att det som skedde var meningsfullt och att syftet var gott, även om jag också till och från kände rädsla, sorg och irritation över att vara utsatt för något som jag inte förstod.

Ljusstrålen

Min andliga utveckling startade som sagt på allvar i samband med en kurs i qigong. Under den första dagen upplevde jag ett underligt fenomen, det var som om en ljusstråle sökte mig, som om solen reflekterades på ett underligt sätt och koncentrerades till mig. Jag kände mig underlig till mods och försökte ta ett steg åt sidan för att undkomma den där konstiga strålen. Vid det här tillfället hade jag naturligtvis ingen medveten kunskap om vad som låg framför mig och jag klarade inte heller av att sätta in min upplevelse av den där sol- eller ljusstrålen i något logiskt sammanhang. Nu i efterskott kan jag däremot se att denna stråle hade sitt ursprung i den andliga världen och att den betecknade starten på allt som kom senare, den var en tändande gnista och en andlig initiering.

Mannen i dörren

Någon av de första nätterna såg jag en vision av en man som stod i en dörröppning. Det var precis som om han väntade på mig, som om han drog mig till sig. Jag såg honom som en mörk siluett och bakom honom, på andra sidan tröskeln, verkade det vara så ljust. I en kristen kultur är det logiskt att se mannen i dörren som Jesus, även om han väl inte direkt är känd för att visa sig för människor på detta omedelbara sätt. Men den man som väntade på mig i dörren presenterade sig inte med något namn, allt som förmedlades till mig var en stark uppmaning att följa honom. Nu, efter allt som hänt, kan jag se att min upplevelse var en start på det mysterium som jag skulle arbeta mig igenom under de följande åren.

Barnet som vänder sig och graviditetssnurran

Någon av dagarna i denna första vecka vaknade jag på morgonen och min första medvetna tanke handlade om att jag hade fått tillgång till qigongen. Jag kände en stor glädje över att jag skulle få kliva upp och träna qigong. I samma ögonblick var det som om ett barn vände sig i min kropp. Det var samma känsla som när ett sjumånaders foster vänder sig i livmodern. Bortsett från att jag naturligtvis inte var gravid, fick jag också ett ”meddelande” från denna varelse i mig, en delad glädje över detta att få träna qigong. Jag hade aldrig tidigare haft någon känsla av att det skulle bo någon ”annan” i min kropp, men idag vet jag att det var första gången som jag medvetet kände av min själ eller ande.

En dag skulle jag leta efter information i en gammal programmeringsmanual. När jag öppnade den ramlade det ut en graviditetssnurra, ett hjälpmedel som används på mödravårdscentraler för att bestämma förlossningsdatum. Den var helt ny, texten var på finska, och jag har själv ingen som helst naturlig eller logisk förklaring till hur den kunnat hamna där. Jag kände en häftig avsmak och kastade den i papperskorgen, men ångrade mig och tog upp den igen efter en stund. Jag förstod att någon skulle få ett barn och hoppades att det inte var jag!

Ut ur kroppen

Dagen efter den första helgkursen i qigong deltog jag i en kort utomhusträning med qigongskolan. Vid det tillfället upplevde jag att själen lämnade kroppen och att ”jag” svävade en bit ovanför marken, bakom min fysiska kropp. Jag såg allting mycket tydligt men upplevde också att jag inte riktigt hade kontroll över det som hände. Det här var naturligtvis mycket märkligt och jag kunde inte integrera det i mitt vanliga medvetande utan förträngde i stället minnet av det. Några dagar senare åkte jag åter iväg till en gemensam träning, men jag var förstås oerhört ambivalent på vägen dit. Även om jag inte riktigt kom ihåg vad det var som hade hänt på måndagen hade mina inre försvarsmekanismer slagit till.

När jag kom till träningen fick jag en väldigt stark känsla av kraft och värme direkt när jag kom in i lokalen, och när vi ställde upp oss för att träna fick jag en slags panikångest. Jag förstod själv inte alls vad det var jag kände eftersom jag aldrig tidigare i livet hade upplevt något sådant, men nu i efterhand förstår jag att det var en reaktion av ångest och rädsla som hade sin grund i ut-ur-kroppen-upplevelsen på måndagsträningen. Att själen helt plötsligt lämnar kroppen upplevs som en slags död, och det är klart att alla människans instinkter och bevarelsedrifter kämpar emot att hamna i ett sådant läge. I dagboken skrev jag så här.

19/8 1999

Träningen började lite knackigt, var ganska spänd. Första gången vi tränade Lyft upp Qi fick jag en otrolig hjärtklappning. Hjärtat dunkade som en bongotrumma i bröstet, efter ett tag kändes det som om jag hade ett lika starkt hjärta mitt i bröstet och ett till, till höger. Det kändes ganska ångestfullt och jag låg nog precis på gränsen att gå ut. Härdade dock ut (som tur var). Fick hjälp av Herbjörn. Sista gången vi tränade Lyft upp Qi var däremot otroligt skön. Förstår nu varför man vill träna tillsammans, känslan förstärks ju fantastiskt när man känner att andra är med och delar det man känner. Det var ju faktiskt precis detta jag kände att jag behövde förut, visste inte var jag skulle söka det bara… Jag är så tacksam att jag funnit detta sammanhang och dessa människor. Såg en syn när det var som bäst. Vi var alla förenade med ”livstrådar” från Ming-men, som ett nät. Ut-ur-kroppen-upplevelse?

Sov dåligt, förstås, alldeles för mycket att bearbeta. Tränade på morgonen. Mår jättebra men omtumlad. Magen som varit så besvärlig känns bra idag. Trodde nog att det skulle lätta om jag fick bekräftat att det jag saknat så förtvivlat finns i Qigongen. Tycker jag fick den bekräftelsen i går, det finns andra krafter och kanaler än de vi ser dagligdags. Det som är bra är att var och en kan finna det man behöver, den ”andliga” biten är ju upp till varje människa att söka. Lustigt med Qi-kraften. I måndags kände jag den inte (annat än som en känsla av overklighet). På torsdag kan jag känna den på långt håll. Måste väl vara att jag tränat flera gånger per dag?

När vi tränade Lyft Upp Qi andra gången började det med en ut-ur-kroppen-upplevelse. Plötsligt var jag uppe under taket, högt uppe över min egen högra axel. Jag såg alla människorna i rummet, men inte som de vanligtvis ser ut utan som stora ovaler av energi. De ”vanliga” deltagarna var gråaktiga men alla lärarna som stod i raden längs bak hade ett starkare och ljusare sken. Mellan dem fanns någon sorts slangar eller trådar, och jag såg att ”min” slang var vit, platt och livlös. Jag visste att den på något sätt var tom, att kontakten inte var som den skulle.

Kraften var enormt stark, jag kände det i ming-men (en punkt på ryggraden, i korsryggen), och jag kände också en stark kontakt med de tre manliga lärarna. Plötsligt kom jag in i ett helt tomt ”mentalt” rum. Det var som om jag var i ett annat universum men jag kände mig inte rädd utan var däremot svagt road, jag visste att jag varit där förr. Visst kände jag mig fumlig och osäker men jag hade ändå en viss auktoritet, kände att jag ledde det hela på något sätt. Framförallt hade jag en stark känsla av att stå ”över” det som hände, jag var inte oengagerad men på något sätt känslomässigt lugn eller fri.

I slutet av träningen såg jag min ryggrad i genomskärning, det var som om jag såg in i min egen kropp och ryggraden var som en skala eller en termometer. Jag såg att ”kvicksilverpelaren” nådde ungefär två tredjedelar upp i ryggraden. När vi slutade träna var det som om jag och de tre manliga lärarna var i samma inre rum, vi hade en helt klar telepatisk kontakt. Någon frågade ”vad hände” och någon annan svarade att ”det är den där nya”. Någon frågade mig ”hur långt kom du” och jag svarade ”två tredjedelar, 66 procent”. Någon kommenterade ”hon gav mer än hon tog emot”. Långt senare förstod jag att detta kraftgenombrott var samma sak som det som förbinds med kundalinikraften i den indiska traditionen.

Efter dessa starka upplevelser förde jag en tyst men intensiv kamp för att förstå vad det var som hände och för att kunna hantera mina upplevelser. Efter ett par veckor hade jag kommit fram till följande ståndpunkter som jag dokumenterade i min dagbok den 30/8 1999.

· Att träningen är bra, jag har ju aldrig mått så bra som nu.

· Att det är en sekt med delvis andra mål än vi ”noviser”, men att man hanterar det professionellt och undviker att skapa psykiska beroenden eller dyrkan av någon ledarfigur.

· Att vägen är öppen för alla som uppnått den grad av mognad som krävs.

· Att man är ömsesidigt beroende av varandra, och att man hjälper varandra efter förmåga utan att vissa utnyttjar de andra.

· Att helheten (summan) är större än delarna var för sig och att det är det som håller ihop gruppen. Annars kunde man ju träna var för sig.

· Att vi på något sätt har band som går långt tillbaka, och att vi fått chansen att återknyta och fortsätta arbetet där vi slutade förra gången..[45]

Jag hade alltså bestämt mig för att träningen var nyttig och att det inte fanns någon fara i den sektkänsla som jag upplevde i förhållande till qigongskolan. Jag uttryckte också redan nu en klar insikt om att jag hade band till vissa människor i denna skola som gick tillbaka till tidigare liv och att vi nu hade förts samman för att fortsätta arbete där vi slutade förra gången. Men att jag kunde erkänna och sätta ord på min aning om att vi mötts i tidigare liv tog bara tillfälligt bort det obehagliga tryck som skapades inom mig. Jag hade en stark känsla av att det fanns något ödesbestämt, en i förväg uppgjord plan, som styrde det som hände. Det kändes som om jag borde veta vad alla dessa diffusa aningar handlade om, som om det låg en slöja för något som jag egentligen visste.

Tisdag 21/9 1999.

Åter en jätteskön morgonträning. På jobbet dyker det dock upp en massa känslor runt första torsdagsträningen. Tårarna rinner, det är faktiskt första gången, kanske är det början till någon sorts försoning. Trodde faktiskt att jag kommit över det, men inser att det inte är så… Det är fortfarande samma problematik, ältande av att jag kände mig liten och överkörd, att jag fick sådan ångest, känslan av att bli utsatt för ett övergrepp. Frågan är väl om det inte är ännu värre om man blir våldtagen och dessutom njuter av det. Man känner sig ju medskyldig och medansvarig. Kommer hela tiden tillbaka till om det verkligen var nödvändigt, vad meningen var, var det någon form av test? Det är också irriterande att ha denna känsla av att det är ödesbestämt och oundvikligt, att jag inte har något val utan måste in i detta.

Från första stund när jag gick på föredraget och på stående fot bestämde mig för att gå kursen har det ju känts som allt var förutbestämt eller oundvikligt. Jag såg direkt när jag kom in på föredraget att det var en ”sekt” och jag kände intuitivt att det fanns en dold agenda. Fast egentligen säger man väl som det är, det gäller utveckling av ”body, mind och Qi”, det är bara vi ”vanliga” som inte förstår vad det betyder. Det är konstigt och irriterande, det känns som om jag egentligen vet vad det handlar om men att det ligger en slöja för. Det var ju i och för sig så med själva träningen också, jag hade en stark känsla av igenkännande, tyckte jag borde kunna, men kände att jag glömt vad det handlade om. Det gick i och för sig ganska fort att ”komma ihåg”, när jag såg L-h göra Lyft upp Qi fick jag ju direkt en ”bekräftelse” på att det är mer än ”Friskis & Svettis” på kinesiska. Den andliga och samtidigt sensuella känslan förmedlades direkt från henne till mig.

På det sättet var den sista gången vi körde Lyft upp Qi den där första torsdagen bara en bekräftelse av något jag egentligen visste/hade vetat sedan tidigare. Jag var lugn och ”medveten”, lite road och kände en viss auktoritet eller trygghet i min egen roll. Det borde egentligen garantera lugn och tillförsikt, det var väl rätt att tvinga fram detta häftiga ”genombrott”. Det är väl andra faktorer som spelar in när jag mår dåligt och känner mig illa till mods på träningarna.

En rädsla att lämna ut sig (mig). Håller man masken och låtsas som ingenting kan man inte bli avvisad, utnyttjad, förlöjligad eller sårad. Om man håller masken och låtsas som ingenting behöver man inte ta någon diskussion eller ta till sig någon ny kunskap. Jag har också en stark ambivalens/pendling mellan önskan/längtan att vara nära, delaktig, ”igenkänd” och ”hemma”, och en rädsla att bli avvisad, utnyttjad, beroende. Jobbigt, för det är så starka känslor åt båda håll. Jag vet inte vad som skulle hända om jag tog upp en diskussion med Lars och han förnekade/avvisade mig. Det skulle nog vara svårt att fortsätta med torsdagsträningarna. I och för sig är väl risken liten, han har ju försökt ta upp diskussionen ett par gånger, både på andra träningen när han undrade om det var något jag ville fråga om, och vid något senare tillfälle. Jag känner att de vill mig väl, vi kan få en genuin, kärleksfull kontakt ”själ” till ”själ” när vi ses. De blickarna har jag fått av både Herbjörn, Lars och senast Catharina. Det är underbart med sådan villkorslösa, intensiva och öppna möten. Kanske räcker det med det? Frågan är om jag orkar bära detta ensam?

Egentligen tror jag inte det, jag måste nog få bekräftelse i ord. Kanske kan det faktum att jag kan gråta nu öppna för möjligheter att klara ett samtal? Undrar om det behövs något dramatiskt ”sammanbrott” med tårar osv.? Egentligen är det ett fegt sätt, att begära att någon annan ska stiga fram och ta initiativet och fråga efter hur jag mår. Det vore väl betydligt mognare att själv ta initiativet till ett samtal. Får se hur det känns på torsdag…

Det känns som jag nått en ny nivå med träningen, både i går morse och i dag var det ju väldigt starkt, kraften var nästan besvärande påtaglig. På något sätt driver träningen på den psykiska processen, kanske sker motsvarande ”öppning” av psykiska kanaler nu som skedde med de fysiska energiflödena i början…

Drömde att Herbjörn ringde på hemma, han hade en doktorsväska. Behandlingen bestod i att jag låg på mage på ett massagebord och fick massage på skuldrorna. Jag öppnade alltså och släppte in honom i mitt hem… Kanske betyder det att det är dags att öppna och släppa in Qigong i ”mig själv”. För att få ”läkning”?

Mina kval runt gruppen i qigongskolan koncentrerades till en av lärarna, när det gällde honom kände jag att det fanns en risk att den märkliga kärlek som jag kände för dessa människor skulle ta sig ett alldeles felaktigt uttryck. Det jag upplevde i träningen var i och för sig inte längre lika obehagligt, jag kunde hantera den kraft och märkliga samstämmighet som jag kände av på ett bättre sätt. Men jag satte också denna kraft i samband med manligt och kvinnligt, med yin och yang, alltså en kraft som är mycket stark och inte alltid så lätt att behärska.

Torsdag 23/9.

Morgonträningen var den starkaste hittills, på egen hand förstås. Inget kan ju jämföras med första gruppträningen. Annars är jag fortfarande ”down” men känner kanske lite större tillförsikt. Låg och tänkte på ”jag vill träna Qigong med de andra, jag kan träna Qigong med de andra, jag får träna Qigong med de andra, jag ska träna Qigong med de andra” på morgonen. Kände hur det var som en sköld av spänningar på magen, mellangärdet och sidorna som släppte efter varje gång jag tänkte det. Har nog mått sämre av denna ambivalens än jag visste. Det var antagligen p.g.a. att jag var mindre spänd som träningen var så skön. Kände hur jag kunde slappna av i höfterna på ett nytt sätt och därför kändes kraften ner efter benen på ett nytt vis.

Fredag 24/9.

Träningen gick bra igår. Kände inte denna ambivalens till att gå dit som jag känt varje gång hittills. Kunde slappna av och öppna upp för Qigong på det sätt som jag hade önskat mig. Tror och hoppas att den psykiska blockeringen är borta, fast det har ju varit många ”ups and downs” under de här veckorna. Det som skiljer nu är att vi fick kontakt den här gången, men det var för litet Qi för att det skulle bli någon riktig ”trip”. Att känna kontakten och kommunikationen var ju dock faktiskt det viktigaste. Det är ju egentligen helt oerhört, jätteskönt.

Det är lite konstigt, fast det helt klart är en gruppaktivitet är det männen jag märker av. Kan det bero på att Lars är lärare och antagligen har mer Qi än tjejerna? Undrar om det ändå inte har med Yin och Yang att göra? I allra första början kände jag ju att Lyft upp Qi för mig innebar en hyllning till den kvinnliga principen.

Jag försökte analysera min dragning till dessa människor och kom fram till att den kärlek som jag kände visserligen var märkligt stark, men att jag måste acceptera den och tillåta den att passera igenom mig på ett helt opersonligt och osjälviskt sätt.

Söndag 26/9.

Natten mellan lördag och söndag kom den väntade ”backlashen”. Sov jättedåligt, vaknade och kände ett ”kärleksöverskott” i magen men fick ångest i samma stund. Ont i magen igen, magkatarren är på väg tillbaka. Det här varvet gäller oron att jag ska fästa mig vid någon av ledarna på fel sätt och då är det naturligtvis Lars som står närmast till. Han är ju ende mannen bland lärarna på torsdagskursen nu när Herbjörn inte är med. Oron beror egentligen inte på någon kroppslig attraktion, även om han säkert är intressant för någon som är ledig, utan mer på att det är en massa starka känslor i farten och på något sätt är jag rädd att ”blixten ska slå ner” helt oväntat och okontrollerat. Egentligen borde risken vara lika stor med någon av tjejerna, men min erfarenhet säger mig att det är mycket mer riskabelt med män än med kvinnor…

Det största skälet till min osäkerhetskänsla är väl dock de starka känslor som alla de här människorna väcker, det måste väl närmast betecknas som kärlek fast jag inte känner dem egentligen. Det är väl det som kallas för ”existentiell kärlek” i Janssens bok. Och det är klart att mina instinkter signalerar fara när jag känner så för andra män än min egen man, även om det inte finns någon sexuell laddning. Återigen är det ju en fråga om att jag inte FÅR göra/känna något p.g.a. egna blockeringar. När jag verkligen bestämde mig för att jag ville/kunde/fick/skulle träna Qigong släppte ju blockeringen och jag kunde öppna upp i torsdags, hoppas det fungerar med denna blockering också!

Jag VILL älska er som tränar Qigong!

Jag KAN älska er som tränar Qigong!

Jag FÅR älska er som tränar Qigong!

Jag SKA älska er som tränar Qigong!

Jag ska be om hjälp under träningarna hemma den här veckan att tillåta mig själv att älska dessa människor. Jag måste säga att jag börjar bli trött på dessa ständiga bakslag, jag måste få sinnesro snart annars blir jag ”knasig”. Problemet är att jag inte har något val, jag måste igenom detta. Skulle ju i och för sig kunna sluta åka in på torsdagsträningarna, men jag är alldeles för lockad av denna gemenskap för att kunna ta ett sådant beslut.

Mördarbakterien

Onsdag 28/9.

Tänk ändå vad livet är ömtåligt… Jag har haft en konstig ”grej” på foten i ett par veckor. Ingen hade sett något liknande, inte jag heller. En vän skojade om att det var någon utrensning, en gammal oförrätt som skulle ut. Sista dagarna har det vuxit men väldigt långsamt. Natten mot tisdag drömde jag att det hade blivit en stor krater i foten där den där ”saken” var, vävnaden hade frätts bort. På tisdagsmorgonen åkte jag direkt ner till vårdcentralen och ställde mig i kön. Tydligen hade jag någon typ av ”mördarbakterie”. ”Detta kan ta en dramatisk vändning, når det lymfbanorna kan det ta slut på några timmar” sa doktorn. Jag fick en 14-dagars penicillinkur och kräm att smörja 3 ggr per dag. Doktorn kunde inte förstå att det utvecklats så långsamt och att jag inte hade feber.

Jag hade blivit en militant fundamentalist, jag tyckte att nu när jag börjat träna Qigong skulle jag inte bli sjuk! Men min tro på Qigong är i och för sig oförminskad, jag höll ju mot i närmare två veckor! Jag vet inte om det var penicillinet, att jag själv släppte efter, eller om det skulle ha hänt hur som helst, men på kvällen blev det i alla fall sämre. Foten svullnade upp och det såg ut som om köttet skulle börja spricka upp där bakterieinflammationen var. Men det verkar i alla fall ha stannat upp nu i natt. Jag är hur som helst jättetacksam att jag kom iväg till läkaren, det känns som om det var i sista sekunden. Annars mår jag bra, känner en jättestark livsglädje. Jag är absolut inte redo att krypa iväg än!

Den här krisen var nog allvarligare än det framgår i dagboken. Jag kände när jag lade mig på kvällen att det kunde gå riktigt illa, och jag bad min man att åka iväg med mig till sjukhus direkt om jag började yra eller så. Jag vaknade mitt i natten och märkte att någon eller några var på ”besök”. Det var en eller flera ”tibetaner”, en ”frågade” i alla fall vilken fot som var sjuk och jag räckte fram den högra, han verkade kontrollera den. Jag fick känslan att det var en tibetansk läkare.

Öppnanden, reningar och upplösning av blockeringar

När jag började träna qigong började omedelbart en rening och läkning på den fysiska nivån att verka. Jag kände tydligt att spänningar och hämningar som hade orsakat ryggbesvär började släppa och jag fick också tydliga effekter på mina problem med magkatarr och allergi. Effekten var kraftig och tydlig, även om den i början gjorde att vissa fysiska problem som till exempel min magkatarr faktiskt ökade. Samtidigt fick jag ett öppnande av det undermedvetna som resulterade att minnen från tidigare liv började komma upp till ytan. Jag upplevde under en träning att jag kom till Karnak i Thebe i Egypten för tretusen år sedan. I efterhand är det också tydligt att det som hade förberetts i Hilma af Klints liv aktualiserades på ett dramatiskt sätt. Jag fick en mycket stark känsla av att det hände något som hade förberetts i tidigare liv och att vi var en grupp som hade återsamlats för att genomföra detta uppdrag (s 92), men jag hade naturligtvis ingen aning om vad denna känsla egentligen handlade om. Det var som om det låg en slöja framför något som jag egentligen visste. Efter en dryg månad hade tydligen den första nivån renats och öppnats, nu började i stället blockeringar på betydligt djupare plan att påverkas.

Fredag 1/10 1999.

Jaha, så var det fredag igen… Åkte in till Qigong-träningen i går som vanligt. Ambivalent som vanligt... Släpade mig över bron, fötterna var som blytyngder. Vi skulle vara i det lilla rummet ”däruppe”. Fick ångest (som vanligt) när vi började träningen, i och för sig starkare än vanligt men som tur inte så hemskt som första gången. Svetten rann i alla fall ner efter kroppen i ”strömmar”, hjärtat dunkade och jag var jättespänd. Kände att jag inte skulle ha klarat det om Lars eller Carina rört vid mig eller pratat med mig vid korrigeringen, och som tur var gjorde de inte det heller. Sista gången vi körde Lyft upp Qi var jag helt ”tom” och kall. Kunde lika gärna ha stått och diskat, ingen känsla alls. Så tränade vi La Qi och satte oss för Qi-reglering. Till skillnad från alla andra gånger började Lars tala och rita om förträngningar i energikanalerna och hur det tränger på när man får mer Qi för att till slut öppna upp. Jag var inte speciellt engagerad, lyssnade halvt förstrött.

Så skulle vi få Qi-reglering. När rösten på bandet började med huvudet var jag inte alls med. Det brukar inte vara något problem att slappna av men nu var jag helt spänd och hörde knappt vad han sa på bandet, jag var som i en dimma. När han sedan sa ”relax all internal organs” så fick jag liksom en ”spark” i mellangärdet samtidigt som det stack som om jag fått en kniv rakt in i magen. Handen flög upp till magen och tårar bröt fram. Min tanke var ”nu fick jag ett brustet magsår”. Det gjorde ont och jag mådde illa men när Qi-regleringen var över kunde jag i alla fall resa mig upp och hjälpa till att plocka fram bord och stolar. Smärtan gick väl över men jag mådde illa hela vägen hem.

I dag är jag alldeles öm i musklerna, tydligen var jag så spänd att jag fick träningsvärk. Känner mig fortfarande omtumlad och halvt illamående, men samtidigt mer utåtriktad och ”vaken”. Tog på kjol för första gången sedan kursen, det känns som om jag kan tänka mig att ”krypa fram ur puppan”. Hoppas det var en blockering som släppte och att jag slipper må så dåligt på träningarna. Men skulle det inte vara över får man väl kämpa på… Har ju betalt för den här terminen.

Fast egentligen vet jag att det handlade om en blockering som släppte, denna känsla har jag aldrig känt förr. Otroligt vad kroppen/psyket kämpade emot. Qigongen är ju otroligt effektiv för egenträning. Men en sådan effekt som jag fått får man ju inte på egen hand. Jag förstår nu vad vi hjälper varandra med. Vår samlade Qi-kraft hjälper oss alla, vi kan inte få samma resultat på egen hand. Jag är också imponerad av hur professionella lärarna är. Lars såg tydligen att det var dags för mig, den där föreläsningen kom ju helt rätt.

När vi gjorde Qi-regleringen och började med att slappna av huvudet kändes det som om jag inte hade något huvud, inte hade någon kropp. Jag var utanför mig själv. Och den där ”sparken” i mellangärdet kändes egentligen som om jag var utanför mig själv och boxade till mig själv, samtidigt som jag återvände till kroppen i exakt samma ögonblick. Det här gjorde att en stor vass ”sten”, den kändes som en stor kantig bit marmor, lossnade i mellangärdet och började röra sig neråt i en trång kanal. De vassa kanterna skrapade mot väggarna på vägen ner. Men den där ”stenen” verkade fastna igen en bit ner.

Visst pratar man om blockeringar och kanaler i samband med kinesisk medicin, men den här upplevelsen bevisade helt klart för mig att vi verkligen har dessa kanaler i kroppen och att det finns förkalkningar eller blockeringar i dem som påverkar vår fysiska och psykiska hälsa. Den här stenen kändes så konkret att jag tyckte att den verkligen borde ha kunnat ses på röntgen, och ändå visste jag att den inte var fysisk. Det faktum att den var så vass och kantig gav mig intrycket att det var en massa sorg och smärta som kapslats in.

Måndag 4/10.

Det kändes som om jag behövde ”läka till” efter torsdagen. Det var faktiskt ömt i mellangärdet efter att den där ”kristallen” passerat. Underligt med blandningen av psykiska och fysiska effekter. Det där med blockeringar ser jag som metaforer för psykiska förhållanden, ändå var upplevelsen av att blockeringen släppte så oerhört fysisk. Det känns t.o.m. tomt under spetsen av bröstbenet, som om det verkligen försvunnit en ”sten”.

Vad det än var så känns dock effekten av förändringen. Jag tror att jag blivit öppnare, jag berättade för en bekant om den här upplevelsen, och på fredag kväll berättade jag också för min man. Hyrde t.o.m. en riktig snyftfilm och jag kunde faktiskt gråta! Jag känner mig starkare, kraften flödar friare. Vissa träningar är otroligt sköna, jag får mycket mer kraft än förut.

I början av oktober, ungefär en och en halv månad efter det att min underliga utveckling hade startat, hade jag nått en någorlunda uthärdlig nivå av acceptans. Jag uppfattade att den grupp som hade återsamlats bestod av åtta personer och jag tänkte helt plötsligt när jag skrev om detta att siffran åtta är ett stående evighetstecken. Jag funderade också över vad den uppgift, som jag så starkt kände att den hängde samman med den här gruppen, kunde bestå i.

Fredag 8/10.

Träningen i går gick i alla fall ”bättre” än förra torsdagen. Min ångest verkar faktiskt ha försvunnit! Var däremot väldigt spänd under andra omgången av Lyft upp Qi och sista La Qi. Värjer mig mot eventuella obehagliga överraskningar, förhoppningsvis släpper väl detta så småningom också. Antar att inget händer om jag inte är redo och öppnar mig.

Känner inte samma ”rapport” med Lars, kanske beroende på att jag inte är lika sökande längre. Vet inte om han mår riktigt bra heller, kanske påverkas vi alla.

Den killen som jag tyckte jag ”kände igen” i torsdags var med i går också. Är säker på att han är ”den yngste”. Helt plötsligt när vi skulle ha paus kom han fram mot mig med ett otroligt sökande och ganska förtvivlat uttryck i ansiktet. Jag blev så för förvånad, kunde inte alls ta emot honom. Usch, jag har jättedåligt samvete för det. Men jag känner mig ju som nybörjare, konstigt att han sökte mig. Får ”kolla av” honom lite nästa gång.

När vi höll på och korrigerade kom Lars förbi och hon som jag jobbade ihop med frågade ”hur petig ska man vara”. ”Var gärna petig men hon kan det här nu” svarade han. Otroligt att få ett sådant erkännande! I och för sig känns det ju inte riktigt som att jag kan eftersom jag blir så spänd på träningarna. Kan, kan jag väl i så mån att jag får ner mycket kraft till och från, men det är ju inget jag själv ”rår för” utan en gåva någon annanstans ifrån. Underbart att ha funnit Qigong som ett verktyg att förverkliga detta.

Överhuvudtaget kan jag inte uppskatta denna otroliga gåva på rätt sätt, antagligen är det för ofattbart. De upplevelser jag haft under dessa veckor kommer de flesta inte ens i närheten av. Jag har ju fått bekräftat en massa som jag känt, men inte funnit någon som helst bekräftelse på i den tillvaro vi har här och nu. Att veta att vi får komma tillbaka och fortsätta vårt arbete tillsammans ger en otrolig styrka och ett lugn. Döden är bara en tillfällig paus, inget att sörja över om man fått slutföra sin uppgift denna gång.

Undrar vad vår uppgift är nu, det bör ju närma sig eftersom vi tydligen är samlade alla åtta! (8 är faktiskt ¥ stående har aldrig tänkt på det.) Både Mr S och Lars pratade ju i veckan om att Qigong börjar spridas, att fler och fler känner igen ordet och vill veta mer. Jag har ju också denna starka känsla. Kanske handlar uppgiften helt enkelt om att sprida Qigong. De andra är ju redan i full verksamhet. [46]

Att jag funderade över ”åttan” och ”evighetstecknet” berodde som jag ser det idag på att dörren mot det förra livet som Hilma af Klint hade börjat öppnas fast jag naturligtvis inte hade någon medveten kunskap om detta. Just denna symbol finns i många av Hilmas målningar.

Berg-och-dalbana

Måndag 11/10.

Ännu en ”introvert” helg. Det finns tydligen massor med inre arbete som behöver göras. Fick hjälp av några böcker jag köpte i fredags, speciellt ”Yttersta resan, ut-ut-kroppenupplevelsen och meningen med livet”. En ganska fantastisk bok… Har börjat inse hur privilegierad jag är som får uppleva detta. Bara att bli befriad från rädslan för döden gör ju livet oerhört mycket lättare. Har i och för sig alltid trott att vi kommer tillbaka, men nu vet jag ju. Att få kontakt med en samling människor som är så fantastiska, hur stor chans har man till det… Jag är så tacksam att vi kunde mötas på rätt tid och rätt plats.

Onsdag 13/10.

Jag trodde jag kommit ur berg-och-dalbanan, men idag är det på väg rakt ner igen. Förstår att det fortfarande är problemet med första torsdagsträningen som ligger bakom mycket av mina problem med de gemensamma träningarna. Jag är fortfarande sårad över att bli utsatt för något som jag inte alls var redo för. Om jag inte haft känslan av att det var överlagt och planerat skulle det kanske ha varit lättare att komma över. Men ska vi komma vidare måste jag ju förlåta och komma till ro.

Den känsla som strömmade mellan oss på föredraget var fantastisk, om vi alla kunde vara tillsammans på det sättet vore det ”överjordiskt”. Jag vet att det inte var meningen att skada, antagligen missbedömde de var jag var. Det var konstigt att jag kunde ”kopplas upp” direkt på måndagen, det kunde kanske tolkas som om jag kommit längre än jag gjort. De verkar tro att jag kommer ihåg något/mer än vad jag gör även när det gäller träningen. Orsaken var kanske också de otroligt starka känslor som kommer i omlopp. Carina sa ju att det var mycket mer Qi på måndagen än på tisdagen. Jag kan ju förstå om drivkraften var den starka längtan som även jag kan känna av. Arne utstrålade en sådan stor kärlek på tisdagsföredraget, en så stark känsla kan förstås matchas av en lika stark längtan. Allt blir så svårt att förstå om man inte förstår tidsperspektivet. Dessutom är vi bara människor, ingen är fullkomlig… (Även om jag har mycket höga tankar om det här gänget.) Även jag svek ju förra veckan när jag inte kunde ta emot ”den yngste”.

Ett problem med Lars är också att ambivalensen blir så stor, jag är både arg och starkt dragen till honom. Han vet sådant som jag också vill veta, jag vill så gärna lära känna honom och bli bekräftad, men så ligger den där besvikelsen som ett minfält i vägen. Kan jag komma till ro med honom kommer nog de andra med ”på köpet”. Det här gör att jag inte kan tacka för hjälpen eller be om hjälp, han är både problemet och lösningen till det, en besvärlig knut att lösa. Kanske har han också kommit i skottgluggen lite oförskyllt. Eftersom det var han som ledde träningen fick han bära hela ansvaret fast det egentligen inte var så, alla var ju delaktiga. Kanske måste jag förklara för honom hur jag känner det, kanske löser det upp knuten?

Den kinesiska kraften

Den första tydliga invigningen eller kraftöverföringen skedde i en dröm och i ett kinesiskt sammanhang. En gammal kinesisk lärare förde över kraft i form av en ”drakslinga” till mig, en upplevelse som väckte ganska stor rädsla. Den kinesiska miljön kan förstås förklaras av att jag hade börjat träna qigong, men i efterhand har jag fått fler bevis för att den gamla kinesiska filosofin är en viktig del av min själs bakgrund och jag har förstått att en av mina lärare inom detta område är Lao Tzu. Under den här perioden ökade också min kraft och andliga insikt tydligt.

Onsdag 20/10 1999.

Drömde en märklig dröm. Jag var på en Qigong-föreläsning. Föreläsaren såg ut som en ”klassisk” gammal kines med hakskägg, mager och rynkig, fast mycket vital. Plötsligt gick han bort och släckte ljuset, i samma stund kände jag hur han ”samlade kraft” och plötsligt tändes ett rött ljus till vänster om publiken. När jag riktade blicken dit såg jag hur ”något” materialiserades i dunklet. Det var en grön, glödande, slingrande form, lite som en drakslinga som pulserade och rörde sig. Jag fick ”panik” och försökte slå undan det samtidigt som jag skrek. Plötsligt tändes ljuset. De andra i publiken satt helt lugnt. Tydligen hade de varken sett eller hört något, inte ens märkt att ljuset släcktes. Jag fick ”veta” i drömmen att det var Qi jag sett. I drömmen hade jag också känslan av att den där "draken" skulle försöka komma in i mig på något sätt. Jag var panikslagen.

Måndag 1/11 1999.

Läste i Tao Te Ching i går kväll. Otroligt att man kan slå upp en flertusenårig helig skrift och känna att den är skriven direkt för mig. Mycket verkar så självklart, men är helt omöjligt att förstå för dem som inte varit där… Det var i alla fall nödvändigt med det häftiga genombrottet under första träningen. Utan det hade jag inte kunnat komma till insikt. Det som sker sker ju för att det är nödvändigt.

Ett annat tema i helgen har varit integration och manligt och kvinnligt, Yin och Yang. Börjar tro att vi kanske har nått fram till något bra i Sverige i alla fall. Vi ha ju män som min egen man t.ex. som utvecklat sina ”kvinnliga” sidor i vård av hem och barn tillsammans med sina ”naturliga” manliga sidor. Och kvinnor som jag själv, som gått ganska traditionellt manliga vägar men ändå bejakat sin kvinnlighet. Kanske är det därför som det kan ske här?

Min kraft utvecklades hela tiden i träningen och jag kände också hur jag själv förändrades. Jag upplevde att jag stod inför övergången till något helt nytt, men jag kunde inte alls förstå vad det var som låg framför mig. Dagen innan jag gick på en utställning med Hilma af Klints målningar skrev jag följande.

Fredag 5/11. Det händer nya saker på träningen varje gång. I går kändes det plötsligt som om jag höll på att lyfta från golvet, hade väl nått någon ny nivå av avslappning? Min känsla av att ha en ”guide” i träningen fanns kvar. Det ger också en ny dimension, i stället för att rikta mig inåt, mot mig själv så riktar jag mig utåt, mot Qi. Vid sista La Qi dämpade Lars ljuset. När vi var klara blev vi tillsagda att fortsätta att blunda och vi satt kvar en lång stund. Jag kände hur kraften pulserade ut från kroppen. Var lite förvirrad, nästan illamående ett tag under tiden vi plockade fram stolarna efteråt.

Känner mig fortfarande så ”avig” när jag kommer till träningen. Längtar dit, men för varje steg jag kommer närmare ökar min olust. Vet inte riktigt vad det är, och därmed är det också svårt att komma till rätta med det. På ett sätt är det ju förståeligt, det händer en massa som jag inte förstår eller vet något om. Jag tror också att det har att göra med att jag är så osäker om min roll. Å ena sidan är jag nybörjare, de andra vet så mycket mer. Å andra sidan inbillar(?) jag mig att jag har stor inverkan på det som händer. Den här diskrepansen känns av och ger en olustkänsla. Ibland tvivlar jag till och med om min mentala hälsa, jag har ju symptom som en psykolog säkert skulle tokas om en djupgående psykos. Hur som helst hänger jag väldigt mycket mitt emellan just nu. Den gamla Åsa är borta men vad kommer i stället? Hur kommer familj och arbete att påverkas? Hur kommer resten av mitt liv att se ut?

Det är tydligt att jag hade en stark känsla av att stå inför en vändpunkt som skulle komma att innebära att resten av mitt liv skulle påverkas, men jag hade ingen aning om vad denna omvälvning egentligen skulle komma att handla om.

En utställning med Hilma af Klints målningar

I början av november 1999 såg jag en anmälning av Liljevalchs millennium-utställning med Hilma af Klints verk. Jag bestämde mig omedelbart för att gå på utställningen, trots att jag aldrig brukade besöka konstutställningar. I artikeln fanns en bild på en av Hilma af Klints målningar. När jag såg den visste jag intuitivt vad hela utställningen skulle innehålla. Väl på utställningen kände jag en mycket stark kraft som strålade ut från målningarna och detta, tillsammans med en känsla av att jag redan innan jag kom dit visste vad målningarna skulle innehålla, påverkade mig oerhört starkt. Jag fick också en känsla av att det jag upplevde ingick i en plan som hade utformats redan i Hilmas liv hundra år tidigare och jag kände en stor rädsla för vad denna okända plan skulle komma att innebära.

Måndag 8/11. Var på Liljevalchs och såg utställningen med Hilma af Klints målningar. Jag läste en artikel om henne och kände direkt att jag skulle gå på utställningen. Den var otäckt stark, allt jag trodde jag skulle få se fanns där. Lotus, Eros, androgyner, allt jag hittills tror mig förstå. Det som kom efter var dock helt abstrakt (både som konst och ”förståelsemässigt”). Konstverken var laddade med kraft, jag blev kraftigt påverkad, mådde illa och kände mig svimfärdig i en av salarna. Jag såg dem inte i rätt ordning, kanske medverkade det till att det inte kändes bra. De sista var annars hoppfulla. Ganska mycket hänvisning till rymden, sjustjärnan osv.

Mådde psykiskt dåligt i går. Fast jag ”visste” blev det ändå en chock att det var de motiven. Plus det inbyggda budskapet. Målningarna var egentligen inte skrämmande. Tror att det var ”planen” som skrämde, vad är det som var bestämt att det skulle ske i Stockholm redan för 100 år sedan? Drömde om målningarna, minns att de rosa-gröna hade förvandlats till tredimensionella föremål. (Det fanns ju ”monteringsanvisningar” i målningarna.) Drömde om ”kalken” som fanns i vissa målningar. En sådan placerades i vårt vitrinskåp i biblioteket i min dröm.

Mådde jättedåligt i morse. På hemvägen från min kund började tårarna komma. Storgrät på kontoret. Hade att välja på att åka till psykakuten eller ringa Lars. Ringde förstås, fast efter ganska stor tvekan. Blev faktiskt lugnare efter samtalet. Fick väl egentligen ingen bekräftelse, men heller inte något riktigt avfärdande. Han bekräftade i och för sig att jag är känsligare än många andra och får starkare reaktioner därigenom. Han tyckte i alla fall att jag skulle fortsätta att träna för att komma igenom snabbare. Och det är väl vad jag kommer att göra, att ge upp känns ju inte som något riktigt alternativ.

Frågan är varför jag är så rädd. Kan vara rädsla för att det begärs något av oss som kommer att bli mycket svårt. Jag blev ju så fruktansvärt panikslagen första träningen. Var det bara att jag kände av den starka kraften, eller finns det något som jag ”vet” undermedvetet? Om det bara var kraften har ju den rädslan försvunnit, och i så fall kan denna rädsla bero på något liknande och förhoppningsvis försvinna när det blir ”känt”. Lars sa att han inte var rädd längre, och det verkar de andra inte vara heller. Vet de vad som väntar? [47]

Mästaren - En lukt av ull

Utställningen med Hilma af Klints målningar innebar att jag på allvar tog klivet över tröskeln in i något helt nytt. Nu kunde jag så småningom få en förklaring till min känsla av att allting redan var planerat, att jag egentligen visste vad det handlade om men att jag inte kunde tränga igenom den döljande slöjan. Egentligen visste jag redan när jag steg över tröskeln på utställningen att Hilma var ”jag” och att målningarna beskrev min egen historia. Inledningsvis hade jag dock ingen möjlighet att ta till mig denna insikt, i stället skapade upplevelsen en mycket stark negativ reaktion hos mig. Men jag fick också ett direkt stöd från den andliga världen för att kunna klara av att hantera de starka känslor som väcktes i samband med Hilmas målningar. Jag skrev följande i Förklaringsboken om den hjälp och tröst som jag fick i samband med upplevelserna runt utställningen.

Jag kände mig otroligt hjälplös och förvirrad. Men underligt nog uppfattade jag också en närvaro som jag kände försökte stärka och hjälpa mig. Under dagen kände jag till och ifrån en stark lukt av ull i mitt arbetsrum, men det fanns inget där som förklarade den lukten. Jag kände det som om någon försökte omfamna och trösta mig. Då förstod jag inte alls vad eller vem det var, men idag förstår jag ju att det var min Mästare som var med mig och stödde mig i denna kris. Guds lamm.[48]

Jag upptäckte alltså plötsligt att den plan som jag redan hade anat fanns bakom en ”slöja” i mitt omedvetna också fanns i Hilma af Klints tavlor, även om jag naturligtvis inte kunde genomskåda den i detalj just då. Jag kände igen mängder av detaljer i målningarna, som till exempel evighetstecknet som av oförklarlig anledning hade börjat fundera på under hösten (s 98). Detta tecken återfann jag på många målningar i utställningen. Vid en snabb kontroll i katalogen från utställningen hittar jag detta tecken i minst tio tavlor, t.ex. i nedanstående målning.

Grupp 4. De tio största nr 10. Ålderdomen.

Den grupp som jag hade tyckt mig återfinna inom qigongen fann jag nu beskriven i Hilmas tavlor, och man tränade faktiskt också qigong på målningarna!

Bild 4. Serie WUS/Sjustjärnan. Grupp 6. Evolutionen nr 1.

Figur 1. Lyft upp Qi, sektion 4.

Figur 2. Lyft upp Qi, sektion 1.

Bild 5. Serie WUS/Sjustjärnan. Grupp 6. Evolutionen nr 2.

Figur 3. Lyft upp Qi, sektion 3.

Figur 4. Lyft upp Qi, sektion 5.

Bild 6. Serie US. Grupp 8 nr 5.

Figur 5. Lyft upp Qi, sektion 2.

Jag hittade också direkta porträtt av vissa av de människor som jag hade mött i qigongskolan och som betydde mycket för mig. Det här är förstås inget som jag kan bevisa på något objektivt sätt, men det är en personlig sanning och det räcker för mig.

Bild 27. Serie WU/Rosen. Grupp 3 nr 4.

Jag insåg alltså att det fanns en överensstämmelse mellan det som Hilma hade målat nästan hundra år tidigare och det som nu hände mig, men det fanns också många bilder som var helt abstrakta och som jag inte kunde relatera till på samma direkta sätt i mitt yttre liv. Idag vet jag att dessa målningar handlade om en utveckling som jag vid den tiden helt enkelt ännu inte hade gått igenom.

Men hur kunde min starka insikt förenas med det sunda förnuftet, Hilma hade ju målat sina tavlor redan för hundra år sedan? Min olustkänsla ökade ytterligare när jag upptäckte att en bok som jag hade köpt på utställningen handlade om en undervisning som Hilma och några väninnor hade tagit emot på medial väg, och att denna undervisning också handlade om de teman som så oväntat hade väckts upp i min egen utveckling under hösten. Trots att jag omedelbart fick en intuitiv insikt om att Hilma hade varit min tidigare inkarnation och att det okända uppdrag som jag hade känt av så tydligt under de föregående månaderna var en fortsättning på hennes arbete, tog det flera månader innan jag ens för mig själv kunde erkänna att denna insikt.

När millenniumskiftet närmade sig hade jag någorlunda lyckats kontrollera min ambivalens mot qigongen och människorna där. Träningen fortsatte att utvecklas och jag fick ständigt nya insikter. När det gällde den okända planen, som jag upplevde så starkt men inte förstod vad den egentligen gick ut på, hade jag kommit till en punkt där jag accepterade den goda kraft som stod bakom och det okända syftet.

Fredag 17/12 1999. I går var det sista träningen för denna termin. Alltid sker det något nytt, den här gången hade jag tagit ett stort(?) steg framåt med La Qi.

. ”Asketen vänder själv hjulet.”

Mycket starkt, tror de andra kände av det också, ”open” och ”close” i hela kroppen. Någon blev väldigt påverkad, häftig andning. Men stark, regelbunden, stödjande…

Den här gången var allt så positivt, ingen ångest. Vill förstås träna med andra i fortsättningen, torsdagsträningarna kommer ju att pågå nästa termin också. Det finns alltid detaljer att förbättra i träningen också.

Den här hösten har betytt en väldig förändring för mig på alla plan, ”body, mind and Qi”. Det har varit värt allt det jobbiga att komma dit jag är nu.

· Fysiskt mår jag så bra.

· Mentalt är jag mycket lugnare och lyckligare. Det har verkligen betytt en ”förlossning” av framförallt den källa till kärlek som finns inom mig. Att känna denna ”opersonliga” kärlek till människan oavsett ”förpackning” är underbart.

· Andligt har jag upplevt frälsning. ”Genom sinnlighet nå trons verld”, Urkaos nr 19. Att känna denna konkreta närvaro genom träningen, tror inte man kan nå det så ”enkelt” och naturligt på något annat sätt. Jag älskar verkligen Qigongen, att nå Qi är en nåd. Att uppleva detta tillsammans med andra på ett så konkret sätt är så otroligt skönt. ”I samhörighetskänslan andens…” Urkaos nr 15. Att känna ljuset som strömmar mot oss.

· Att få uppleva hur kraften kan användas genom att ”se” vad andra kan. Att känna kraften växa inom sig själv. Från att inte veta någonting (annat än det jag anade som barn), till att känna denna starka kraft som jag har haft de senaste veckorna, en upplevelse som är nästan ofattbar.

· Att få bekräftat att vi kommer tillbaka och att vi får träffa dem vi älskar igen! Det förändrar ju helt perspektivet på livet och tiden.

· Taoismen, buddhismen, kelterna, de förkristna (essenerna), egyptierna, kristendomen, Emanuel Swedenborg. Öppnade ögon, känslan av gemensam grund i urkunder och texter. Att känna Tao te Ching vara riktat till mig. Vidgade vyer. Hilma af Klints målningar och texter.

Den jobbiga ambivalensen mot de andra, rädslan och längtan, har nog försvunnit. Jag vet ju att vi hör ihop, behöver nog ingen mer bekräftelse än genom träningen. Det kommer att formas när det är dags. Känner mig trygg i PLANEN. Allt läggs tillrätta, möjlighet att träna och få undervisning kommer ju att serveras i vår. Det sker det som är meningen. Krävs det offer kommer vi att vara mogna för det när det är dags. Tror dock att det kan vara gott det som kommer, vet inte om lidandet är något självändamål. Dyrkan har ju visat sig bestå i något som är otroligt skönt, inte i självplågeri, smärtor, lidande och försakelse utan tvärtom att man får mer ju mer man ger.

Trots att det varit så många jobbiga stunder har de försvunnit ur medvetandet. I stället finns många underbara ögonblick i minnet. Den första torsdagsträningen när vi tränade Lyft upp Qi sista gången. Den andra föreläsningen, kanske det finaste minnet, den underbara känslan av gemenskap och kärlek. Helighet. De gånger jag känt att jag kommit de andra närmare och närmare, så skönt. Att få ta emot all denna kärlek och kraft och få förmedla den vidare till alla som tränar, jag känner mig så privilegierad. Tycker kanske inte att jag gjort mig förtjänt av denna nåd, men det är ju inte jag som bestämmer.

Våren 2000 - en ny nivå av andlig medvetenhet

I mitten av januari 2000 var det dags för första torsdagsträningen för terminen. När vi började träna och jag förde handen över axeln upplevde jag en stark värmekänsla och ett ljussken, det var som om solljus strålade ut från min kropp. Varken jag eller någon annan kommenterade detta. Jag visste inte riktigt säkert om det bara var något internt fenomen inom mig eller om det verkligen kunde märkas av andra. Hur som helst tyckte jag mest att det var pinsamt, vad det nu än var. Träningen gav mig dock ständigt ny utveckling och nya underbara upplevelser.

Måndag 24/1-2000. Träningen i torsdags gick bra. Jag fick underliga ljus- och värmefenomen. Vet inte vad som är ”internt” och vad som är ”externt”. Det var kanske bara någon konstig varseblivning. Hade någon liten sådan upplevelse under helgens kurs också.

Måndag 31/1-2000. Träningen når hela tiden nya höjder. Det är så otroligt underbart att få vara med om detta. På träningen i torsdags var jag otroligt överkänslig. Damen bakom andades på mig och jag tyckte det var som en storm, lukt och hörsel var helt onormala. Under första La Qi gick det inte alls att stå ut, jag var tvungen att lämna rummet för ett ögonblick. Det gick bättre när jag ställde mig längst bak. Det var förstås solklart att det skulle komma en reaktion efter kursen. All kraft där ”pushade” förstås på utvecklingen. Nu vet jag äntligen att uppskatta det jobbiga, det tyder ju bara på att man är på väg att ta ett steg framåt…

Tränade La Qi här på jobbet nu på morgonen, helt fantastiskt. Att få ta emot all denna kraft och kärlek. Börjar känna hur ”den andre” tar över, kroppen kan göra rörelserna men det händer något nytt när man lämnar över.

Torsdag 3/2-2000.

Det har hänt mycket denna vecka men det är svårt att beskriva… Fortsatt fascinerad över denna blandning av andlighet och kroppslighet, WU. Får så mycket hjälp av Hilma af Klints målningar och böckerna med deras undervisning. Otroligt att få detta serverat precis när det behövs. Allt sker enligt planen…

Hoppas allt går bra i kväll på träningen. Jag ber om hjälp att göra enligt den största viljan, hjälp mig att förstå min uppgift. Hjälp oss alla. Amen. Känner mig full av kärlek och längtan men vet inte om det är dags ännu… Ske din vilja inte min.

Fredag 4/2 2000. Underbar träning i går. Känner mig i och för sig som nybörjare igen, vet ju inte alls vad som skall hända i denna nya fas. Ändå nådde vi något nytt. En underbar känsla av sammansmältning och kärlek, så skönt. Att uppgå i Qi-fältet tillsammans. Ingen blir avvisad, ingen blir utnyttjad… När Lars gick igenom andra sektionen kändes det helt annorlunda att se på. Varje rörelse kändes i mig. Beror det på att jag kan få bättre kontakt på det andliga planet? Plötsligt såg jag hur skickligt han gör rörelserna, så vackert. I sista La Qi hände något otroligt. Egentligen i Qi-regleringen, ”all is OK”. Omfamnade alla, starkt, ljust, härligt.

Den röda tråden

I den sammanfattning som jag gjorde i slutet av hösten gav jag uttryck för en känsla av att det fanns en gemensam grund i olika gamla filosofier och världsåskådningar. I mars 2000 såg jag för första gången en skymt av den röda tråd som binder ihop min själs olika liv. Jag kände att det fanns en stark gemensam nämnare i form av direkt andlig kontakt och vägledning från den andliga världen i många av mina jordiska existenser. Med denna glimt av mitt sanna jag följde också den förbluffade känslan av att hela upplägget med undervisningen till De fem och Hilmas målningar hade skapats bara för att jag skulle få hjälp i min utveckling i det här livet. Men inte kunde det väl vara så?

Fredag 24/3 2000.

Köpte ”De gnostiska evangelierna” av Elaine Pagels. Väldigt intressant hur kyrkan under de första århundradena skapade en hierarki och rensade ut all ”egen” andlighet. Allt skulle gå via biskop och präster. Allt kvinnligt skulle bort… Dualismen i det gudomliga som fanns hos gnostikerna och i andra religioner förnekades och alla spår utplånades. Det är detta som känns så fel i kristendomen och islam, denna patriarkaliska världsbild. Kände ju ett väldigt obehag när jag läste ”kvinnan tige i församlingen” i Bibeln. Detta verkar tillagt i efterhand? Det fanns tydligen även ett evangelium enligt Maria Magdalena? Måste få tag i skrifterna från Nag Hamadi. Äntligen börjar allt falla på plats och referensen fanns i Hilma af Klint, ”Enheten bortom mångfalden”!

Jag fick samma känsla inför Tao Te Ching, det finns en kunskap som vi antingen har inom oss eller får ”uppifrån”. Denna kraft är inget någon kyrka kan förmedla eller någon kan lära ut. Antingen är man kallad eller inte… Det är också precis så det känns inför qigong-lärarna, de vet, och om man själv är på samma ”våglängd” vet man/känner man igen det/dem…

Det är dessa sanningar som bl.a. finns i Taoismen och hos gnostikerna som skall bryta igenom igen. Efter 2000 år av förslavning! Vi är mogna för detta nu, se bara på de starka New Age-strömningarna. Men HUR? Sker det gradvis, behövs någon ”formalisering”? Alla dogmer leder till förstelning! Men de som söker måste ju ändå få ledning? Att jag hittade mitt sammanhang skedde ju genom något slags beslut/plan uppifrån, räcker det för alla?

Pollenperioden har börjat, känner av det i ögonen. Har funderat på om jag ska börja med mediciner och ta en cortinsonspruta som vanligt? Har bestämt att försöka med Qigong, skall be om hjälp att klara av detta. En test på hur stark tron är?

Sökte efter ”gnostisk” på Internet och kom bl.a. till Rosenkorsorden! I ”Förberedelsetiden” talar de ju om att Hilma varit Rosenkreutzare i tidigare liv! Medeltiden! Inte konstigt att jag var så fascinerad av boken om katharerna i Montaillou.

Prata om att ett ljus gick upp!

Kan bara skratta, helt otroligt vad saker faller på plats. Har ju letts steg för steg fram mot denna nivå av insikt. Undrar vad som döljer sig i nästa vända? Men inte kan väl Hilma af Klint-utställningen ha kommit till bara för min skull? Hur som helst, den var nästan ett avgörande steg för att jag skulle komma vidare i mitt sökande. Men ändå, utvecklingen hade väl skett inom Qigongen hur som helst? Men för mig är det viktigt med detta band bakåt. Det står ju faktiskt i Hilma-böckerna också?

Taoismen hade jag nog funnit ändå, men det är nog viktigt med gränsöverskridandet. Denna kunskap har funnits på många olika håll och i olika tider. Ingen har monopol på sanningen! Sanningen finns inom mig själv, inom var och en av oss!

Otroligt också vad 8 dyker upp överallt! Se Johannesakterna, Jesu mystiska dans, det sägs på ”kanal 2” på bandet, de 8 trigrammen, 8-ans stad i ”visdomsord från Egypten”, 8 lärare? Min ”besatthet” av Jung under alla år, äntligen delvis förstådd.

Tisdag 28/3.

Vilken härlig aha-upplevelse i fredags! Förstår varför jag läste boken om Dödahavsrullarna så mycket men ändå inte kände mig nöjd! Det var ju Nag Hamadi-dokumenten jag sökte! Hur visste jag? Det finns tydligen bara Pagels bok om detta, undrar hur referensen kom in i ”Vägen till Templet”? Har funderat i helgen över all förföljelse i alla tider… Katolska kyrkan har verkligen gjort något mycket fel/ont i detta… Men protestanterna var ju inte mycket bättre. Häxprocesserna, förbud att samlas i hemmen etc. Varifrån har denna starka repressiva, patriarkala, diktatoriska kraft kommit?

En annan pusselbit; i en ”Jung-bok” refererar man till rymdraketer i drömmar som en symbol för transcendens, frigörelse av själen! Individuationen! Förstår varför den dök upp i min första dröm om det gyllene templet.

Köpte ännu en bok om Taoismen, ”The Taoist Body”. Mycket bra beskrivning. Kan inte förstå annat än att vi tränat tillsammans tidigare. Alkemins faser, det stämmer så bra med det jag upplevt. Pärlan finns t.ex. beskriven, den finns ju också i Hilmas målningar. Ryggraden… Lotusblomman och förstås energi, Qi.

Konstig blandning av öst och väst, kroppen i den österländska ”metoden” och gudsbegreppet i den västerländska fast med tillsats av Yin och Yang från öst… Samma blandning i mig som i boken/bilderna… Genomgående dock denna avsmak för hierarkier, endast den direkta/egna insikten/erfarenheten räknas. Man måste lära genom att ”göra”. Både Bibeln och Tao Te Ching ger mig samma känsla av att man säger ”det” i klartext men att ingen förstår som inte varit ”där”.

Qi är ren, gudomlig kärlek

Måndag 3/4.

Började läsa i C G Jungs ”Självet och döden”. Fortsatte där jag slutade för några år sedan. Återigen alkemi, gnostiker, medeltid, Rosenkreuzare. Lustigt hur besatt jag varit av Jung under hela mitt vuxna liv. Och nu ser jag samma teman hos honom som kommit upp under mitt sökande i vinter! Han var också en som ”visste”, men han fick nog inte riktigt ihop det (tror jag). Det kollektiva omedvetna, javisst, men hur pass medvetet kan det bli? Han förstod inte slutprodukten av den alkemistiska processen, tycket androgynen, hermafroditen var ett ”monster”. Kan väl inte påstå att jag förstår jag heller, men det är något med upplösning av könsroller, att vi är/bär vår motsats inom oss och att dessa måste förenas/balanseras. Jung har ju i och för sig egentligen sagt det med Anima/Animus… Men han hade inte den praktiska tillämpningen?

Ändå, Jung har nog gjort otroligt mycket för att vidga/lyfta vår kollektiva förståelse. Men man måste alltid uppleva för att det ska bli till en sanning och inte bara en teori. Han säger ju att han själv gick igenom denna process under 1913-1918. Och han arbetade nog hela resten av livet med att systematisera och förstå. Han hade också samma inställning till drömmar som jag har, de ger verkligen ledning/undervisning och är inte några speglingar av barndomstrauman el. dyl. Han har ju också gett oss begreppet individuation, något som är inbyggt som ett mål i vår mänskliga tillvaro, ett generellt utvecklingssteg… Evolutionen…

Funderar också på den gamla historien med X. Känner mig förstås inte riktigt nöjd med detta. Men det var nog en nödvändig bit i min väg till självförståelse. Det var helt klart en fråga om projicering. En stark längtan som inte visste mot vad/vart den skulle riktas. En del av vårt mänskliga dilemma. Eller kanske inte heller dilemma egentligen. Vi har (som vanligt) skapat våra egna problem… Det är ett faktum att jag/ vi har kärlek så det räcker för många. Men i vårt synsätt finns bara plats för en, den ”enda”. Det är ju upplagt för elände! Om man upplever starka känslor för någon annan än den ”äkta hälften” måste man skära av alla band till det gamla och skapa en ny exklusiv tvåsamhet, tills det är dags för nästa förälskelse… Detta är nog vår starkaste kollektiva myt, den ”stora” kärleken, och ”så levde de lyckliga i alla sina dagar”. Ett annat problem är att det måste manifesteras i sex. Den exklusiva tvåsamheten, egoism och avskiljande. Å andra sidan behöver familj och samhälle(?) stabilitet. Den s.k. fria kärleken var ju ingen lösning…

Jag känner mig så lycklig nu, i Qigongen kan jag ge utan förbehåll och jag tror att det tas emot. Jag får så mycket kärlek men den är delad, gemensam. Det finns inga ord men det är nog lösningen på knuten. ”Ingen blir avvisad, ingen blir utnyttjad.”

Underbart. Kärleken till kamraterna och till Gud. Min kärlek till min man har också mognat och vuxit under denna tid. Och det var nog nödvändigt med mina läxor i livet för att nå denna punkt. När det gällde Y var jag ju så pass mogen att jag kände igen/förstod att jag egentligen behövde något helt annat. Det var ju då jag insåg att jag behövde en grupp där mina ”andliga” behov kunde tillgodoses även om jag inte visste hur/var/vilka… Men inte är detta lätt, här korsas våra allra starkaste drifter, längtan att förenas med ursprunget och längtan att förenas med varandra. De har samma ”rot” och vi står nog lika förvirrade när stormen viner oavsett från vilket håll den kommer. Kontentan, vi behöver inte ”syndernas förlåtelse” utan hjälp att lära av våra erfarenheter. Det mänskliga livet är en skola, även om läxorna kan vara tunga så lär vi förhoppningsvis av dem.

Underligt, det bästa vi har, kärleken till varandra är det vi kämpar mest med! Det är något ovärderligt jag fått genom Qigongen detta att det är tillåtet att älska sin nästa. Men det var en chock och en verklig kamp att komma till rätta med det, och egentligen är jag väl inte riktigt i hamn med det ännu. Men att jag kunde gå på träningen i onsdags var en bra indikation på att det har gått framåt i alla fall. I grunden ligger nog detta att man lär sig att avskärma sig och undertrycka känslor av rädsla för att ”trilla dit”. Men enligt Jung blir ju våra undertryckta/omedvetna sidor verkligt farliga när de tar sig fram ”bakvägen”. Hur som helst går det åt energi för att utöva denna kontroll och trycka ner dessa starka känslor. Så mycket bättre om man kan låta det flöda naturligt, det skadar ju ingen.

Mitt problem med Lars har väl antagligen att göra med att det är honom jag träffar mest? Han som står där framme i blickpunkten… De andra ser jag ju inte så mycket av. Men jag vet att det är samma känsla för Lars, Arne och Knut t.ex. även om intensiteten kan variera. Och det hjälper mig att förstå att det inte är en exklusiv känsla riktad mot en enda, utan något mer allmängiltigt även om det är starkare för dessa människor. Det står också i Hilma af Klint ”det är inte känslan det är fel på, det kan vara nyanserna som är fel”. Nyanserna kan kanske vara att man vill äga, ha exklusiv rätt, kontrollera? Men att bara ge? Det är så härligt… Allt går ut på kärlek, Qi är ren, gudomlig kärlek… den strömmar ut över oss hela tiden bara vi lär oss ta emot.

Dualproblematiken

Hilma af Klint arbetade intensivt med ett komplex som hade att göra med Eros och det som hon kallade dualkänslan, vilket både avspeglas i målningarna i Det centrala verket och i hennes texter. Hilma symboliserade bland annat balansen mellan den manliga och kvinnliga kraften med svart och vitt, gult och blått, hyska och hake i sina målningar, och hon förutsade att hon och väninnan Gusten skulle återuppta kampen med att lära sig hantera denna fråga i nästa inkarnation (s 72). Nu fick jag själv verkligen känna av denna kamp med dualfrågan.

Tisdag 11/4-2000.

Lite ”skakigt” igen… Fick lite tvivel i går igen. VAD handlar egentligen allt detta om? Är jag riktigt frisk? Det kan ju inte vara normalt att bli så fångad av någonting som jag blivit av Qigongen. Det hela utlöstes nog egentligen av något som hände i torsdags. Jag råkade möta Lars blick och det ”brände till” ordentligt. Det har ju hela tiden funnits en rädsla att släppa loss något som ligger dolt i samband med honom. Det är en kamp att mota bort detta hela tiden. Jag känner mig inte alls naturlig eller avspänd med honom i närheten, det verkar inte gå att umgås som ”folk” överhuvud taget? Hade bestämt att låta det ”flöda fritt” förra veckan men klarade inte riktigt av det i torsdags i alla fall. Jag är förstås rädd att släppa efter, förstår ju inte alls vad detta handlar om.

Från första stund var det ju Carina och Lars jag ”såg”. När jag ”vaknade upp” efter första måndagen i Wasa-parken fanns ju bara Lars där, hans stora leende. Att jag drömde om honom 10 år innan vi träffades… Egentligen har jag ju hela tiden trott att vi träffats förr, att vi har haft starka band, att vi arbetat tillsammans i andra liv. Jag ser honom som ”präst” i någon egyptisk(?) kult. Men allt sådant talar ju ”sunda förnuftet” emot. Kanske är det bara en typ av överföring eller projektion? Jag känner ju honom inte alls. Den process jag gått igenom har varit så omvälvande, och det är inte konstigt att jag ”hakar upp” mig på den som står där framme. Men ändå, detta är så fruktansvärt starka känslor! Jag är förstås rädd för det vulkanutbrott som skulle komma om det bröt igenom. Vad skulle det innebära? Vad sopas bort av flodvågen? Jag är förstås rädd att mitt trygga liv skall påverkas… Ingen får skadas, jag har en stark känsla av att vi absolut inte får ”känna varandra” kroppsligt. Men man kommer ju varandra så nära i träningen, så intimt… Denna diskrepans är inte bra, det känns inte autentiskt, på gränsen till oärligt. Jag har t.o.m. ont i magen, kroppen får som vanligt lida för själens vånda. Men processen måste få gå vidare, att sluta gå på torsdagsträningarna, är det ett verkligt alternativ?

Tänker på Hilma af Klints serie Svanen. Först denna kamp, sedan den svarta svanen som hackar hål på någonting och släpper fram glödande lava(?). Är vi där nu? Men hur ska jag få till detta? Förra veckan ville jag ju bara släppa fram ett flöde av osjälvisk kärlek, men det går bara i träningen. I andra situationer finns det ett sådant motstånd! Jag har ingen modell för hur detta kan ske, vad som skulle bli följden? Samma gamla rädsla för att lämna ut sig, bli beroende, bli bortstött. Det andra stora motståndet, vad det nu var, förlöstes ju väldigt dramatiskt. Behövs det något liknande nu? Tror inte det… Men trycket blir alldeles för stort, det måste till någon sorts utlösning…

Är det något med Qigongen som måste fram/ut? Fäster jag det på Lars bara för att det är ett reaktionsmönster som jag känner igen? Även där är det en diskrepans mellan ”hur det verkar” och ”hur det är”. Fast det känns inte lika besvärande? Där är vi på något sätt ”överens” nu, det behöver inte bekräftas mer?

Okey, låt det komma fram då! Jag tror ju på allt annat i målningarna och böckerna. Det här handlar om ”dualproblematiken”. Jag tror att det är mig och Lars det handlar om, återföreningen av det som skildes åt i begynnelsen. Därav denna starka längtan. Men gode gud, VAD betyder detta? HUR ska det gå till? Vad blir följderna? Egentligen är jag nog rädd för att dö, det känns som om det är det som väntar ”bortom”. Men det kan väl inte stämma? Andra ska ju ha nytta av det också?

Måste försöka komma ihåg att man kan be om hjälp! Gode Gud, hjälp oss, hjälp mig! Jag vet ju att du vill att detta skall ske, jag förstår att allt finns i planen. Men ge mig styrka och kunskap att klara min uppgift! Gode Gud, hjälp mig att förstå din vilja! Amen.

Måndag 17/4. Qigong-kurs i Umeå i helgen. Blev illa berörd när jag upptäckte hur få vi var, hade ju mitt motstånd mot qigong-lärarna att tampas med. Var väldigt spänd under lördagen. Vaknade på natten med en stark känsla av att ”någonting är fel”. Det värkte i ryggen och ut i högra armen och magkatarren var riktigt besvärlig. Tårarna rann. Och det fortsatte på söndagen, de två första timmarna strömmade tårarna så fort jag började träna. Det var så skönt, det är ju något jag hållit emot ända sedan jag började träna som äntligen börjar släppa. Det är så fantastiskt med den här träningen, man får precis de förändringar man klarar av, inte mer men heller inte mindre. Vet inte om jag är ”där” riktigt än, men det har definitivt blivit bättre. Det var riktigt mysigt att åka hem med de två lärarna.

Det var väldigt mycket kraft och ”närvaro” under kursen, starkt Qi-fält fast vi var få. Den där doften… Lustigt det där med pyramider… Ser ju sådana i träningen, drömde ju tidigt att La Qi skapar en ”pyramid”. På lunchen i lördags började vi tala om pyramider. ”Drömde” eller ”såg” på natten hur en pyramid träffades av en otroligt stark kraft som spreds utåt. Klart, kunde man samla och utnyttja den kraften…

Tisdag 18/4-2000. Mår så bra! Tänker på ”meddelandet” jag fick första natten efter första helgkursen. ”Allt som är bra för kroppen är bra för Qi, allt som är bra för Qi är bra för kroppen.” Det är något slags dubbelriktat förhållande, ju bättre för oss/mig desto bättre för ”Qi” (vem, vad, vilka?). Förstås för de andra som tränar, men också ”uppåt”. Kände ju att jag vill ge utåt, uppåt. Sju riktningar, de fyra väderstrecken, uppåt, nedåt och inåt. Qi-fältet som ett ”medium”, ett sätt att få kontakt. Allt finns i Hilma af Klint men man förstår det ändå inte förrän man varit där. Var nästan i kontakt i går kväll men blev rädd. Får säkert fler chanser, detta har ju ”sanktionerats” från hög nivå…

De tibetanska munkarna

Onsdag 19/4-2000. Sedan jag började träna Qigong händer så mycket märkligt så inget borde längre förvåna mig… Men i går hände något underligt igen. Jag har ju känt att Dalai Lamas besök i Sverige kunde vara viktigt för mig. Såg i DN förra veckan att han skulle komma till Lund i maj och har sökt information på Internet om huruvida han skulle komma till Stockholm också. På planet hem i söndags berättade Catharina att hon sett Dalai Lama på Globen när han var här för tre år sedan, och att det var på väg därifrån som hon sett affischen om qigongen!

I alla fall, när min vän och jag kom in på kinarestaurangen på andra sidan järnvägen i går så satt det två buddhistmunkar där. Min vän började genast skämta om Dalai Lama. De hade kläder i mycket mättade färger, saffransgult med dragning åt rött. De gav ett ”välbärgat” intryck, jag fick känslan att det mycket väl kunde stå en vit limousin och vänta på dem utanför. Tror att det hade att göra med att de hade en ”hög” ställning, stor kunskap? Egentligen hände väl inget annat än att jag undrade vad de kunde ha för ärende i Jakobsberg. När jag vaknade fick jag i alla fall en sådan där plötslig insikt ”det var höga tibetanska buddhistmunkar”! Tog fram min bok om Dalai Lama, och visst hade de samma djupa färg på sina klädnader som han har. Fast de här hade också en ”drapering”. (De hade ett slags svart ordensband tvärs över bröstet.) I Hilma af Klints böcker sägs ju allt vara styrt från Tibet… Kanske börjar det närma sig nu?

I går när jag pratade med två vänner om buddhistmunkarna kom hon som hade varit med på restaurangen plötsligt ihåg en dröm som hon sa att hon aldrig kommit ihåg om jag inte berättat det där om munkarna. Hon drömde att hon var på någon slags konferens. Plötsligt var det en man i ljusgrå sommarkostym som lutade sig fram och klappade henne på knäet och sa, ”du utstrålar en sådan frid och moderlighet”. För mig kändes det nästan som ett budskap via ”ombud”.

Själv drömde jag att en uppdragsgivare och jag var på affärsresa i Holland och jag skulle hem. Men jag försov mig. När jag skulle iväg hade jag bara fem minuter på mig och jag hade så mycket väskor och påsar och packning. Jag kom inte iväg, men det skulle väl gå ett plan till?

Den här upplevelsen var mycket speciell. När jag kom in i restaurangen fastande min blick direkt på dessa munkar. Tyget i deras dräkt verkade vara det allra tjockaste och mest glänsande siden man kan tänka sig. När jag tittade på bokomslaget med Dalai Lama liknade visserligen färgerna och dräkterna varandra, men hans dräkt verkade vara tillverkad av vanlig bomull. De här munkarna hade dessutom ett brett svart band, som ett ordensband, tvärs över bröstet vilket Dalai Lama saknade. Jag såg dem prata med personalen men de verkade inte äta något. De utstrålade andlig rikedom på ett sätt som jag aldrig känt, varken förr eller senare. Jag kände det som om luften var tjock runt dem. Det var en känsla av fett eller grädde i luften, något som enligt min intuitiva känsla hade med andlig rikedom att göra.

Jag tittade på deras ansikten, men det var som om ett grått moln eller en energisamling dolde deras ansikten. Jag tänkte bara något om att ”buddhistmunkar får ju inte titta på kvinnor, så kvinnor får väl inte titta på dem heller”. Men jag såg deras typiska tibetanska huvudform och att de var rakade på huvudet. Visst har jag sett ”vanliga” buddhistmunkar i verkligheten, men detta var definitivt något helt annat. Morgonen efteråt fick jag en insikt. Det var återigen den ”där” kvinnliga rösten som talade, jag hörde henne säga inom mig att ”det var höga tibetanska buddhistmunkar”.

Störst av allt är kärleken

Tisdag 24/4-2000.

Jaha, så var påsken över. En härlig vårhelg, sol och värme. Träningen gick bra i torsdags. Lars hade åkt till sitt sommarställe så det var Carina som ledde. Det känns så bra att det finns en kvinnlig lärare också. Hade i alla fall betydligt lättare att närma mig Carina, det var nog något som ”släppte” i Umeå i alla fall. Kände att jag ville berätta om de tibetanska munkarna. Hennes första kommentar var ”var det någon annan som såg dem?”. Jag måste verkligen ge ett utflippat intryck. Vi hade sällskap till tunnelbanan, hon pratade om hur mycket Lars betyder. Kände mig lite ambivalent. Å ena sidan kände jag att de band som finns mellan lärarna är så starka, ”du kommer aldrig att bli sviken”. Å andra sidan, vi bildar en kedja och var och en har starka band till minst två av de andra. Det kändes lite barnsligt, som om hon vädjade till mig att låta honom vara ifred. Kan ju ha missförstått förstås men kände i alla fall en oro för att skada någon. Men kanske är detta en viktig läxa som vi ska lära oss den här gången. MAN KAN INTE ÄGA EN ANNAN MÄNNISKA. Man kan inte ta någon från någon annan, vi har inte exklusiv rätt till vår äkta man, väninna eller vad det nu är. Kärleken finns och den räcker för flera. Men det sitter så djupt rotat, önskan att äga, rädslan att ”ta” något som tillhör någon annan.

Hade en konstig dröm eller vision natten mot annandagen. Fick ett meddelande i ”skrift” (såg texten skrivas framför mig med ”spetsiga” bokstäver).

Störst av allt är kärleken.

Kärleken är helig.

Har aldrig tidigare fått denna typ av budskap, det är nog/förstås mycket viktigt!

Kände ju under andra föreläsningen den starka kärlek som strålade ut från en av lärarna och den underbara helighet som fanns i rummet. I närvaron av det gudomliga. När jag kom till lunchträningen hade jag inte riktigt garden uppe, visade kanske på något sätt vad jag kände. Lars blev ju väldigt starkt berörd. Även då kände jag denna helighet när vi satt och pratade innan träningen, men då kunde jag inte alls ta emot utan undertryckte det. Men det är kanske att ”häda” att inte bejaka detta? Om kärleken är helig måste jag ta emot den i ödmjukhet och tacksamhet. Vi måste lära oss att vörda och hantera den utan att skapa smärta och oro för andra. Men hur? Qigongen är förstås lösningen på detta som den är på allt annat för mig. Där blir ingen avvisad, ingen utnyttjad… Är vi på samma frekvens är vi alla delaktiga… Det är verkligen ett under och inte kan man ens ana om man inte varit där. Jag måste få rätsida på detta snart. Min känsla är ju att jag måste släppa fram all kärlek.

Gode Gud, hjälp mig att lösa upp mitt motstånd mot Lars. Hjälp mig att öppna upp och låta kärleken flöda fram, lugnt och starkt. Jag vet att du bara vill det som är gott, hjälp mig att förstå vad som förväntas av mig. Tack för att du ger mig av din kärlek och omsorg, hjälp mig att ge ett återsken av din kärlek till alla som jag älskar. Låt alla känna trygghet och tillit, ingen är sviken och ingen är förfördelad. Ge mig mod och kraft att bejaka detta som du skänkt mig, denna kedja av kärlek är det högsta jag kan föreställa mig i denna värld. Tack. Amen.

Den första invigningen

Egypten och färden till de saligas öar

Som jag berättade på sidan 96 handlade mitt första tydliga minne från tidigare liv om en vision av att jag befann mig i Karnak, som jag senare insåg hade varit centrum för det gamla Egyptens andliga liv. Under våren 2000 dök det egyptiska temat upp igen. I samband med en träningskurs i qigong runt första maj 2000 blev de egyptiska bilderna åter mycket tydliga och det hela förbereddes genom en märklig upplevelse. Jag vaknade en morgon några dagar före kursen och hörde i samma stund en mycket varm och kärleksfull mansröst säga ”Vi ses i Gerusalemme”. Jag hade aldrig hör ordet ”Gerusalemme” tidigare men kopplade det ändå på något sätt till det ”andra” Jerusalem. Det kändes som om det var ett gammalt språk, en gammal kontakt. Något år efteråt sökte jag på ordet på Internet och fick upp att det var ”Jerusalem” på italienska. Jag antog att det kanske också är det latinska namnet på Jerusalem.

Fredag 29/4-2000.

”Tom”, låg förkyld. Natten mot torsdag hände något, vet inte riktigt vad. Vaknade och kände mig ”knäckt”, ”bruten”. Som om det varit någon sorts kamp och jag blivit, inte krossad, men som om min vilja brutits ner. Har ju försökt underordna mig, ”ske din vilja”, men det finns ju en så stark egen vilja i mig, tydligen måste den knäckas helt… Undrar vad som händer på nätterna? I början kände jag ju så tydligt att jag fick undervisning, tydligen fortsätter väl detta. Får väl känna mig tacksam för all uppmärksamhet, men just i dag känns det inget vidare.

I morse vaknade jag med orden ”vi ses i Gerusalemme” i huvudet. Vad betyder allt detta? Jag känner ju att det är autentiskt det som händer men ändå verkar det som om jag är inne i någon psykisk problematik, tur jag inte börjat höra röster när jag är vaken i alla fall. Fast det är väl att häda att tänka så, de finns ju och vill de kommunicera får man väl tacksamt ta emot. Men jag är nog för svag, idag känns det tungt, ensamt.

I alla fall ”vi ses i Gerusalemme”. Först tänkte jag på påsk, korsfästelse o.s.v. men sedan kom det nya Jerusalem för mig. Är det det nya Gudsriket som avses? Inom oss, i Qi-fältet? Det känns som ett löfte som ställts ut. Inser plötsligt när jag skriver att det är ganska fantastiskt, det är något stort som närmar sig! Skall ju delta i 3-dagars träningskurs i helgen, har det något att göra med detta?

Allt är ordnat till det bästa, träningskursen är väl vad jag (vi?) verkligen behöver just nu. Jag behöver ju hjälp att komma vidare. Nästa steg är nog något gemensamt. På Hilma af Klints bild var 4 personer korsfästa på ett gemensamt kors. Kände ju på första torsdagsträningen att det fanns en risk att ”dö” om man nådde bortom. Är det vår död och uppståndelse? Känner plötsligt igen mönstret när jag tänker på Umeå. Först kamp, ont i kroppen. Sedan förkrossad, tårar. Sedan förlösning, tårar, glädje. Det sker ju nu igen. Känner mig ”förkrossad” idag men då måste jag vara hoppfull! Om jag har tur löser allt upp sig i helgen!

Den starka upplevelse som jag hade förberetts på kom verkligen också. Jag fick en unik andlig upplevelse i den gemensamma träningen under kursen.

Tisdag 2/5-2000.

Tredagars träningskurs lördag till måndag. Helt fantastiskt! (…) Det sista vi gjorde var att träna Lyft upp Qi två gånger efter varandra, det var transcendent. Hela andra gången i det där underbara gyllene ljuset, vi kom till den där staden. Jag var utanför ett hus med gul ”rappning”. Allting var så otroligt skönt. Maats båt? Över huvud taget mycket bilder från Egypten under helgen, pyramider förstås, smycken, en sarkofag(?).

Herbjörn är otroligt duktig, han ledde alla tre dagarna, så underbar. Kände också hur en del spänningar släppte runt magen på söndag. Hade nästan förlossningssmärtor på söndag kväll och måndag morgon, och var faktiskt rädd för att någon verkligt dramatisk tilldragelse skulle ske på måndagen, men det gick väldigt skonsamt. Känner mig i och för sig öm i magen idag, kan bara hoppas att det inte är annat än lite kvarstående men. Eftersom vi kom så långt hoppas jag verkligen att det var en riktig ”förlösning”. Känns i alla fall underbart, tycker att jag/vi kommit så långt framåt i helgen. Gerusalemme.

Tänker på min dröm om ”katedralen” efter första helgkursen. Vi var ju där nu! I träningen skapades detta underbara gyllene… Känner mig så mycket friare, det är lättare att andas, kroppen känns lättare. Det är säkert spänningar som släppt.

I Förklaringsboken beskrev jag det som hände på följande sätt. Den sista gången vi tränade Lyft upp Qi var som sagt helt fantastisk. Precis när vi började var det som om jag sa ”OK, nu drar” vi inom mig. Var plötsligt på en båt som gled fram på ett spegelblankt hav, i det gyllene ljuset och i en ljuvlig ljummen bris. Såg den muromgärdade staden snett uppifrån. Den var insvept i ett gyllene sken och alla hus var ”rappade” i gult eller guldockra. Stod plötsligt utanför ett av husen, jag visste att det var mitt hus, huset där jag skulle bo så småningom. Allt var perfekt tempererat, det fanns inga skuggor, och luften var som den kan vara en frisk vårmorgon på Aventinen.[49]

Något som jag inte fick med i min beskrivning av färden över havet till den gyllene staden var att det måste ha varit en ö som jag kom till. Och det var först alldeles nyligen som jag började sätta min upplevelse i samband med de grekiska berättelserna om de saligas öar. När jag nu skriver om den här upplevelsen slår jag upp beskrivningen av ”de saligas öar” i Nationalencyklopedin.

Ely´sion (grek. Yly´sion), Elysén, i grekisk och romersk mytologi den fulländade lyckans och den eviga vårens land, dit gudarnas ättlingar och älsklingar fördes efter döden. Liksom Homeros trodde forntidens greker i allmänhet att de döda levde ett trist liv i underjorden. Föreställningen om E. nämns emellertid av både Homeros och Hesiodos; den kan gå tillbaka till förgrekisk religion på Kreta. E. låg längst i väster, på Oceanens kust, eller på "de saligas öar" ute i Atlanten. I litteraturen förlade man ofta E. till underjorden för att anpassa berättelsen till homerisk tradition. Där mötte Aeneas sin far Anchises, enligt Vergilius berömda skildring i "Aeneidens" sjätte sång. Berättelserna om E. smälte samman med olika mysteriekulters löften om ett liv efter döden. Filosofer som Platon, Aristoteles och Plutarchos talar i sina spekulationer om livet efter döden gärna om E., likaså de antika geograferna. (Källa: Nationalencyklopedin)

Plötsligt får jag en ny förklaring till min upplevelse. Det var förstås Elysion, de saligas öar, dit gudarnas älsklingar kom efter döden. Visserligen kom jag inte dit efter döden, men min själ fick möjlighet att göra ett besök där genom att den temporärt frigjordes från kroppen. Jag såg ”mitt” hus där, men visste att det ännu inte var dags att flytta dit permanent. Det är också lustigt att se att Elysion var den fulländade lyckans och den eviga vårens land. I min upplevelse fördes jag dit i kraften av den totala lycka som jag upplevde i träningen och ett av mina bestående intryck var den friska vårluften som fanns där. Det är också intressant att berättelserna om Elysion har samband med olika grekiska mysteriekulter, mysteriet var ju ett genomgående tema i De fems undervisning. Men jag förknippade alltså inte min upplevelse med den grekiska kulturen utan jag hade i stället fått den i ett egyptiskt sammanhang. I NE spekulerar man om att myten om Elysion härstammar från den förgrekiska religionen på Kreta och jag har gissat att det fanns förbindelser mellan Egypten och det minoiska Kreta. Bildkonsten och utvecklingen av skriftspråket har dessutom fått mig att tro på en förbindelse mellan Kreta och den sumeriska kulturkretsen. Men sambandet mellan Egypten och de grekiska mysterierna fanns förstås närmast i hellenismen och hermetismen.

Den kärleksfulle mästare som lovade möta mig i ”Gerusalemme” är ju i ett kristet sammanhang Kristus, men nu i efterhand är det tydligt att detta var den första demonstrationen av sambandet mellan de gamla mysteriekulterna och det som hände mig. Visserligen var förbindelsen med mysteriet allt annat än klar för mig vid den tidpunkten men under de följande åren skulle sambandet sakta klarna. Som vanligt presenterade den andlige ledsagaren som hälsade mig välkommen till ”Gerusalemme” sig inte. Men jag förknippade honom nästan omedvetet med den andliga kraft som hade tröstat mig vid det svåra genombrottet i samband med besöket på utställningen på Liljevalchs (s 101). Visserligen kände jag ingen lukt av ull vid det här tillfället, men det var samma härliga energi i båda kontakterna. Jag associerade min upplevelse av att resa över havet till ”Gerusalemme” med den egyptiska uppfattningen om västerlandet som var de dödas område, och upplevelsen utlöste också en ganska svår bearbetning av den fysiska döden.

Att släppa livet för att vinna livet

Fredag 5/5-2000. Träningen gick bra igår. Lite antiklimax efter den otroliga upplevelsen i måndags förstås. Man måste naturligtvis räkna med en ”assimileringsprocess” efter något så omvälvande. Fick också ner en massa bilder/info efter kursen så det pågår säkert ett stort katalogiseringsarbete internt. I första Lyft upp Qi kom det där ljusfenomenet igen och ganska starkt också. Var alldeles röd i pannan, som solbränd. Huden känns känslig idag också, sådär som dagen efter att man solat för mycket. Håret ljusnar också och helt klart är det ultraviolett ljus som kommer någonstans ifrån. I sista La Qi kom en sådan känsla av tröst.

Tack Gode Gud för allt. Hjälp mig att ödmjukt ta emot det som är bestämt för mig. Hjälp mig att fortsätta utvecklas, ge mig mod, kraft och kärlek så som du alltid gjort. Amen.

Fick ett litet anfall av ångest. Får väl räkna med någon sorts kraftig(?) reaktion efter helgen trots allt. Det är en sorg över att bli tvungen att lämna det jag älskar, framförallt barnen. Dom behöver ju mig men vi måste alla stå på egna ben förr eller senare. Det är ju egentligen föräldrarnas första plikt att ge förutsättningar för barnen att klara sig själva. Ändå, så svårt att tänka på. Visst, det enda säkra är att vi ska lämna det här livet, det gäller alla. Och ingen vet ju när det sker fast vi lever i förvissning att det i alla fall inte är just nu.

Men kanske är verklig mognad att ha försonat sig med detta faktum? Är utveckling att släppa band efter band, att vara färdig att lämna när som helst. Var det detta han menade med ”hata din fader och moder”? Hata låter hårt, det måste väl vara en felöversättning? Men det är väl de starkaste band vi har, från början till slut, och han menade kanske just att vi måste släppa dessa band, inte se dem så knutna till den jordiska tillvaron. Vi får ju träffas igen, de som älskar varandra hör ihop för evigt. Egentligen är det väl en gåva att få möjlighet att förbereda sig. Kanske blir övergången lättare då, ja det blir den så klart. Att förbereda sin boning i Västerlandet? Jag måste förstås bli klar med detta arbete innan det verkliga arbetet börjar. Då kan man inte ha något att beskydda, det kommer inte att finnas någon väg tillbaka. Samtidigt kanske man njuter mer av livet med denna insikt? Ett ögonblick av lycka kan ju vara en evighet. Ser man bara framåt och inte lever NU missar man livet.

Jag skulle vilja ställa till med fest i kväll och fira att jag skall dö! Familjen skulle väl få spader, men den andra sidan av medaljongen är att vi får leva och får ha varandra så länge som det räcker! Det är underbart att få ett så rikt liv som jag haft. Få uppleva en relation som utvecklas från ungdomen och framåt. Få barn och få se dem växa upp. Föräldrakärleken som man bara kan kapitulera för från första sekunden, alla mjuka kramar och blöta pussar… Min egen barndom, full av trygghet och kärlek. Jag har ju fått allt! Och detta sista, det största som en människa kan få, att få vara en kanal för den gudomliga kärleken, få vara ett verktyg i ett arbete för mänskligheten.

Gode Gud, hjälp mig bara att leva upp till allt jag fått, hjälp mig att förstå och kunna utföra det som är planerat. Hjälp mig att släppa livet för att kunna vinna livet. Amen.

Mandomen

Måndag 15/5-2000.

Drömde att jag var på ett universitet, i en aula. Det var någon slags diskussion som gick runt och varje gång jag öppnade munnen kom det ut en ny dialekt.

Släpade med min man och pojkarna på en film som hette ”Fotboll för Buddha”. Den handlade om några unga munkar, i ett Tibetanskt kloster i exil i Indien, som ville se fotbolls-VM på TV. Väldigt ”naivt” och ganska amatörmässigt, men en så söt film. Eftersom jag varit så upptagen av Tibet och Dalai Lama var det väldigt intressant att på något sätt ändå få ”kontakt”. Tror inte de gjort denna film utan avsikt heller. Det fanns nog budskap där för den som kan se och höra…

Föreståndarens undervisning om att vi inte kan klä hela jorden med läder utan får klä våra fötter i stället. Vi kan inte slå alla oräkneliga ”fiender” utan måste ”klä”, ”härda”, förändra(?) oss själva så att vi inte blir skadade i stället. Den lille munken som frågade efter slutet på sagan och svaret, ”varför är alla så intresserade av slutet?”. Det är sant, slutet är egentligen ganska ointressant. Sluttexten kändes som riktad till mig. Varför oroa sig? Om det går bra är det bortkastad tid att oroa sig. Går det inte bra är det också bortkastad tid att oroa sig. Budskapet att vi måste övervinna egot, älska andra som vi älskar oss själva. Att ge (av) sig själv för att hjälpa andra. Just detta har jag ju verkligen funderat mycket över på slutet.

Blev så snopen, hann inte riktigt med. Det var nästan som med Hilma af Klint, det kändes så riktat till mig? Det var också en sekvens med det gamla oraklet som var uppe på taket på natten och den lille munken som sa ”där uppe ser du väl ingenting?”. Men han uppe på taket såg så lycklig ut… Så snabb sekvens, han hade ju blivit inlåst först…

Det händer saker i träningen också. Vaknade i morse med ”It’s time to say goodbye” med Sarah Brightman i huvudet, det kändes som om jag tränade Qigong till den. Körde Lyft upp Qi flera gånger till min Andrea Bottichelli-skiva. Fick tillbaka något av den känsla jag hade på första helgkursen av lätthet, rytm och harmoni. Det talas ju i ”Vägen till templet” om att ”toner är fäste till de Höga”. I ”the Taoist Body” står det något om att kroppen skall harmoniera med universum. Har ju känt vågorna men inte vetat om jag skulle ”synka in” eller ”jämna ut” dem. Klart att det handlar om att vara i samma rytm som Qi. Konsten är väl att känna vilken rytm som är rätt. Även ljudet är tydligen viktigt. Märker att de använder det i ledorden till träningen. Herbjörn hade tagit ett stort steg framåt på träningskursen både vad gällde rytm och harmoni, tror jag. Det är som en dans… Samspel, att vara i samma tonart, samma rytm. Titeln på Sarah Brightman-låten är förresten ”lustig”. Kanske finns det flera orsaker till att jag fick den?

I går kväll var träningen i alla fall mindre lustig. Hade den där ”förlossningskänslan”, smärtan igen. Något driver på men än är det inte moget? Blir jag någonsin klar? Hur ont kommer det att göra? Men varför oroa sig? Går det så går det… Men det är klart, jag vill INTE misslyckas. All kraft, alla planer, alla förhoppningar som skapats. Jag MÅSTE klara min del vad den nu än består av. Men hur? Känner mig så svag, ensam och ledsen idag igen.

HOPPSAN! Fick visst ett genombrott på något jag inte visste jag hade, och inte visste vad jag skulle göra med! ”Keep it sturdy…” Hur mycket ska en stackars oskyldig flicka förväntas kunna? Jag har ju anat och tror också jag fått undervisning. Men hallå! Hur långt från allt traditionellt kristet tänkande ska man behöva gå? Det här är något som man verkligen inte kan förmedla med ord… Eller? Det finns ju förstås i de indiska religionerna t.ex. Och alla obelisker i Egypten? Pelarens stad? I och för sig finns det i slutbilden i Hilma af Klint, ”Mänsklig kyskhet”. Den säger faktiskt allt om denna fråga! Känner mig så full i skratt, hade en liknande aha-upplevelse med ”Nag Hamadi” fast det rörde ju något annat. Hur som helst finns det helt klart i Qigongen.

Har ingen aning om hur viktigt detta är? Har jag tur är det kanske någon typ av trappsteg jag nått (om jag kan behålla det vill säga). Det verkar kunna ge stark kontakt? Men hittills har det alltid väntat något nytt bakom knuten, och jag får väl förhoppningsvis fortsätta utvecklas. Men kanske var det detta som jag kämpade emot i La Qi både förra gången och gången dessförinnan? Fy, jag känner mig dum, de andra visste väl (i alla fall några, undrar vilka egentligen).

Får väl trösta mig med att jag lär mig ganska fort i alla fall? Jag har ju egentligen precis börjat träna, några månader är inget i sammanhanget. Men det har varit så irriterande ända från första torsdagsträningen att känna sig så liten och okunnig och utanför. Det värsta den gången var ju känslan av att de bestämt något över mitt huvud som ändå rörde mig. Jag kände mig som en tvååring som släpas med utan att man överhuvudtaget har en tanke på att fråga efter barnets åsikt. Och i praktiken var jag också helt okunnig, hade någon frågat hade jag inte förstått ett dugg, jag var ju helt ”nyfödd” i dessa sammanhang. Undrar var jag är nu. När jag tittar på Hilmas målningar är jag förbi barndomen, och i eller rent av förbi ungdomen? Kanske är detta steget in i ”mandomen”. Så passande i så fall…

Måndag 22/5 2000.

Har umgåtts mycket med Carina i helgen. Knut visade sig bo granne med Carina. Träffade honom som hastigast i går kväll. Återigen den där känslan av att ”stöta bort” (gjorde det t.o.m. rent konkret) och att inte räcka till. Vi har tydligen haft något ihop tidigare, jag har någon slags skyldighet(?) gentemot honom. Förälder-barn? Fick i alla fall en sådan där insikt någon gång i natt. Vaknade av att jag tänkte på honom och samtidigt hörde jag ordet ”Medeltiden”. Inför min ”blick” växte en medeltida borg eller stad fram. Har vi varit rosenkreutzare?

Jag är kraft, du är tid

Lördag 10/6-2000.

Torsdagsträningen var helt enormt skön. Inga fler ord. Fortsatte hela natten?

På fredag var det skolavslutning. Underbart väder och vi höll till ute i grönskan som vanligt. Jag var så lycklig. Barnen hade så fina uppträdanden. När stora kören sjöng en av de fina sommarsångerna och jag nynnade med var det plötsligt som om en enorm extra förstärkare kopplats in, och hela rymden fylldes av änglasång! Sfärernas musik! Går inte att beskriva, det var en helt unik känsla. Som om en kontakt slagits om och plötsligt var allt i kontakt. Hoppas jag kan få minnas denna enorma upplevelse.

I natt drömde jag att jag var på jobbet. Det ringde och jag tittade på nummerpresentatören. Den som ringde hade 5859. Plötsligt kom ett textmeddelande på nummerpresentatören. ”Jag är kraft. Du är tid.” Tänkte på att kraft x tid = effekt. Undrar om det har med människans uppgift att göra? Vi är ju i ”tidsdimensionen”? Gud är tid(s)lös.

Döden på Colosseum

Måndag 12/6-2000. Annandag pingst.

Underbar träning på morgonen. Efter träningen (kom jag plötsligt på) fick jag en plötslig bild av statyhuvudet från den egyptiska sjunkna staden som var på bild i DN. Det fanns en symbol i pannan på den här statyn. Jag hade ju lagt märke till att man hackat bort ”något” i pannan på ”alla” egyptiska statyer i Louvren. Min ”insikt” var att det är en människa i ”qigong-ställning” med händerna knäppta framför bröstet. OBS: vågor?

Mår bra annars, ”på G”. Men då brukar det ju gå neråt. Men ändå, visst uppnår man en nivå för att ta sats för nästa, allt jobb ger ju resultat. Detta sista har väl handlat om min självständighet, mitt oberoende. Att stå fri som en i alla avseenden vuxen person. Just i dag känns det som om jag är jämlik med vem som helst. Naturligtvis finns det många som vet och kan mer inom oändligt många områden, men det betyder inte att de är mer värda. Och man kan lära mer av ett barn än av ett proffs i nationalekonomi. Det enda som man måste böja sig för är kärlek. De människor som man älskar är man ju på sätt och vis beroende av. Genom att man har ett behov av att träffa dem, utbyta tankar etc. Alla andra, ja de är egentligen ointressanta. Låter hårt och naturligtvis är vi sociala varelser och skall ingå i sådana sammanhang. Men detta att verkligen behöva, det gäller bara dem man älskar.

Tänkte på affischen med Herbjörn och Catharina. ”Var” plötsligt i Colosseum i Rom eller i någon liknande anläggning. Stod i ”arkaden” på väg ut på arenan. Dunkel. Smärta? Nja, en känsla av oundviklighet. Fick ju en häftig motvilja mot Colosseum när jag var där i höstas. Allt blod som runnit ner i sanden, fortfarande där. All smärta och hån, fortfarande där? Schakta bort och kör iväg eländet!

Under dagarna efter den här upplevelsen kom korta, men mycket tydliga, flashbacks av att vi var ute på arenan, det var sol, sand, vilddjur som slet i våra kroppar och en mängd människor runt omkring som skrek och hetsade på. De här upplevelserna återkom några gånger och slutade i och med att jag upplevde att själen lämnade kroppen i tumultet. Jag dog tydligen där ute på den romerska arenan.

Rosen som slår ut – invigningens tecken

I undervisningen till Hilma och hennes vänner sades rosen vara de heliga mysteriernas tecken, invigningens blomster (s 54). Jag upplevde att jag själv var denna ros som slog ut i juni 2000. Nu började jag också på allvar att fundera över om jag var Hilmas nästa inkarnation.

Tisdag 13/6-2000.

Fick en vision av en hand som höll två nykläckta kycklingar i samband med träningen i går kväll. Drömde att jag hjälpte människor med någon typ av ”healing” i natt. Drömmen avslutades med samma hand som höll två lite större andungar? Kycklingarna hade blivit spräckliga? Klart, jag kan inget men får ju hjälp och skydd! Så fina bilder! Målet är förstås att bli en fågel som flyger på ”egen” hand. Svanen-serien av Hilma af Klint! Men Duvan-serien, blod, korsfäst? Upplevde också starkt att jag var den gyllene rosen som slog ut igår. (Precis som alla skall ”slå ut” förstås.) Jag har ju sett bilden av rosor i målningarna, och rosor i olika sammanhang, men nu var den verkligen ”i mig”. Känner ett starkt behov av att fortsätta att ”ordna och generalisera” mina erfarenheter men måste ju också jobba med att avsluta det ”vanliga”.

Fredag 16/6-2000.

Kan väl inte räkna med någon vila. Börjar funder på om Hilma är jag? Anledningen är något hon skrev om att hon en gång skulle ”skriva ner sina erfarenheter i korta meningar” eller något liknande. Det väcktes på något sätt upp nu. Å ena sidan har jag aldrig känt för Stockholm eller varit speciellt konstnärlig. Å andra sidan, denna besatthet av målningarna och texterna. Jag ”vet” ju att vissa av De fem är här i kretsen, men har inte trott att jag? Helknäpp som vanligt! Men detta är väl inte värre än andra idéer under vintern och de har jag ju på något sätt ”assimilerat”. Spelar kanske ingen roll heller? ”Visste” i och för sig när jag läste artikeln om utställningen ”vad det handlade om”. Fick ju en sådan chock… Mådde verkligen dåligt. Kanske är det någon typ av ”bevis”? Gode Gud, hjälp mig och led mig. Hjälp mig att hålla mig på vägen. Amen.

Kom på att jag faktiskt får samma typ av budskap som Hilma. Texten till ”Störst av allt är kärleken…” var t.o.m. skrivet med ”samma” handstil. Såg t.ex. också händerna med kycklingarna precis som hon såg i ”Duvan”. Men jag mår verkligen dåligt, det svider i magen… Är detta för mycket? Vet ju att vi kommer tillbaka… Men ändå, så konkret? Men evolutionen ska ju bevisas! Om jag är Hilma har jag ju samma ”uppgift” som hon! Så absurt! Ändå så logiskt. Och som vanligt när ett ”ljus” går upp, denna känsla av ”skämt”, lust att skratta. Är det ett bevis på att det är ”sanning”, att det är kul? Så helt mot alla dogmer och allvarsmän genom tiderna. Sensualitet, glädje, kärlek = vägen, sanningen och livet? Men hur skall detta kunna presenteras? Nog kommer jag att få gå ”Golgatavandringen”. Å andra sidan utlovar ju profetian glädje och frid… Låt det ske som planerat. Amen.

Fiskarna som väcks till liv av Vattumannen

Söndag 18/6-2000.

Drömde eller ”såg” natten mot lördag ett vackert halsband. Ett av ”den gamla kvinnans” smycken? ”Såg” också hyskan/haken, Hilmas symbol. En bekräftelse?

Konstig dröm i natt. Hade tre jobb som skulle göras samtidigt. Blev ”sjuk” så jag kunde bara göra ett av dem, jag kunde avsäga mig de andra två. Det jobb jag tog på mig skulle utföras i ett slakteri! I slakteriet kom vi till en gammal kvinnas grav. Den var täckt av fisk. En man stod lutad över graven och med någon typ av arbete(?) fick han igång en stark svettning. Svetten (vattnet) rann ner över graven i strömmar och plötsligt blev fiskarna levande. Känslan i drömmen var inte skrämmande men kanske var jag undrande. Det var något konstigt med mannen. En trollkarl?

Pratade med familjen om drömmen. Kom på att vi levt i fiskarnas tidsålder i 2000 år och nu är vi på väg in i Vattumannens! Det var förstås Vattumannen i min dröm. Det var vatten som rann i strömmar ner över honom. Och fisken som blev levande, den glömda kristendomen skall ju väckas till liv enligt De fems undervisning. Kristus = fisken ICHTUS eller något liknande… Och den gamla kvinnan som är begravd under fisken, gudinnan… Egypten? Maat?

Måndag 19/6-2000.

Fruktansvärt tung och seg. Huvudvärk. Men ändå på något sätt mycket kraft, det ”pirrar” i händerna. Mår lite illa. Det händer ju något hela tiden. Den utveckling som skett sedan mitten av april har varit så intensiv, är väl slutkörd ”mentalt”. Ändå, så logiskt och meningsfullt. Varje steg följer på det andra helt naturligt. Men nu har jag kommit till något motstånd igen. ”Slakteridrömmen” förebådar ju något som logiken verkligen värjer sig mot. ”Den glömda kristendomen.” Kommer han/hon tillbaka? Vet ju egentligen att det har att göra med oss, vårt uppdrag. Men VAD och HUR? Varför mår jag dåligt, hela tiden har ju allt skett enligt planen. Så och nu.

Gode Gud, låt det ske som du planerat. Ge mig styrka att lämna det som är oväsentligt och ge allt till dig. Gud hjälper den som hjälper sig själv. Hjälp mig att se klart. Amen.

Min utveckling fortsatte med nya starka andliga upplevelser och jag kunde gång på gång återfinna illustrationer av det som hände i Hilmas målningar. Veckan efter midsommar deltog jag i en nio dagars träningskurs där vi var drygt etthundra personer som levde tillsammans och bara tränade qigong från tidig morgon till sen kväll. Under den här tiden tog jag ytterligare ett stort steg framåt även om jag fortfarande inte förstod vad som hände. Jag fick mängder av drömmar och visioner som kan återfinnas i Hilmas målningar. Rosor, kalken, svanar, trianglar, korsfästning, trappan upp till det gudomliga som symboliseras av en cirkel osv.

I den starkaste upplevelsen fanns också element som visioner av bröllopspar och kalken som har anknytning till mysteriekulter och invigningar. Det hela ramades in av en extremt stark kraft, ljusfenomen och en stark lukt och smak av parfym. Denna starka parfymdoft hade jag också känt under upplevelsen av Mästarens tröstande närvaro dagarna efter besöket på utställningen med Hilma af Klints målningar på Liljevalchs.

26/6-2000

Drömde om rosor och prunkande trädgårdar i natt. Det kändes så rätt att åka, mådde så bra. Det var skönt efter alla tvivel jag hade för ett par veckor sedan.

27/6-2000

Det började inte speciellt bra. Kate från Göteborg ledde morgonträningen och jag blev så irriterad. Tydligen var det fler som kände av det enligt Carina. Men sedan fick vi fina stunder under dagen också, underbara. Jag var så glad, det känns som om vi skördar frukterna av allt arbete nu. Inte bara detta år och detta liv, utan under många liv och alla ansträngningar som lagts ner på olika håll(?)!

Under Lyft upp Qi på träningen före frukost hände förresten något lustigt. Plötsligt kom en ren ton när jag förde handen över axeln i fjärde sektionen, samma ton på andra sidan. De sägs ju i ”De fem” att ”orgeln skall vara stark” eller något liknande. Jag har ju känt att det ”är något” med ljud och resonans. Hörseln har varit påverkad (”pip” i öronen). Lustigt att det var Kate som ledde… Tack gode Gud för allt vi får. Led oss och stöd oss, ge oss av din kraft och värme i natt och i morgon. Amen.

28/6-2000

Jaha, vad hände i dag då? Vet knappt själv… Under förmiddagen fick jag ”ner” en massa kraft. Starka bilder av kraft också.

Fick förstås frossa, var svag och illamående… Efter lunch mådde jag väldigt dåligt, var yr, hade halsbränna osv. Så skulle vi korrigera sektion ett i par. Kate kom och bad mig hjälpa en äldre dam längre upp. Började köra och då kastade sig Kate över mig, fast jag sagt att jag mådde dåligt. Problemet är förstås mitt, varför låter jag henne reta mig (blir så provocerad)? Hur som helst, efter paus hände någonting, grät väl någon timme, låg på golvet och mådde illa åt Qigongen och alltihop… Gick inte upp och deltog i sista Qi-regleringen heller. Carina tog i alla fall hand om mig och vi åt tillsammans. Jag måste ha legat flera timmar på golvet?

Kvällspasset efter middag var i alla fall starkt, otroligt starkt Qi-fält. Ljusfenomen. Interna? Kan man bli kvävd, det tryckte på runt halsen något hemskt… Klart att det inte är skadligt, men vad skall hända? Det kommer väl någon manifestation snart, tonerna, kraften, bilderna? Såg en trappa, väldigt likt en målning som jag tyckte borde finnas hos Hilma af Klint men som saknades där i utställningen.

Det är ju inte speciellt lätt. Men denna ovisshet, snart känns någon sorts bekräftelse mer önskvärd, det skall ju i alla fall hända… Men å andra sidan, hur ska det ske? Hur jobbigt blir det? Men jag har väl ett löfte att uppfylla? Vill ju försöka klara av min lott. Det som hände idag, ”gånge denna kalken ifrån mig”? Vad blir nästa steg, korsfäst och uppstånden efter tre dagar? Själsligt förstås, eller? Jag vet ju inget och det tjänar inget till att oroa sig, det har ju de tibetanska munkarna lärt mig…

Tack gode Gud för att du vill använda mig som ditt verktyg. Hjälp mig att vara ren och värdig din nåd. Hjälp mig att älska och förstå människor, tag bort alla egoistiska reaktioner. Hjälp mig att förbättra mig dag för dag. Tack för allt härligt i Qigongen och livet. Amen.

När jag gick från träningen före middagen kändes det som om det skulle komma något slags ”tecken”! Plötsligt flög ett svanpar över mig. Stora, vackra, vingarna skapade ett fantastiskt ”orgelbrus”, Hilmas ”Svanen”!

Onsdag 29/6-2000.

Tränade själv Lyft upp Qi före morgonträningen. Under morgonträningen försökte jag ”skicka” en massa kärlek till Kate, kom på att den var någon slags ”uppmjukning” hon behöver? Träningen efter frukost… Fick direkt bilder av kalken, bröllopspar. Såg ”anden” stiga uppför de tre trappstegen och korsfästas.

Mr S blev upprörd. ”Keep calm”, “keep calm”, pratade kinesiska… Något hände, vet inte alls vad? Hade den där söta parfymlukten och –smaken i mun och näsa som jag hade när jag mådde så dåligt och hade ringt Lars efter Hilma af Klint-utställningen. En stark känsla av någon slags närvaro.

En sammanfattning av det första årets process

Från augusti 1999 till sommaren 2000 genomgick jag alltså det som skulle visa sig vara det första varvet i min spiralformade andliga utveckling. Jag upplevde många reningar som tog sig uttryck i psykiskt tryck och gråt och i nästa steg upplösning av blockeringar och läkning på den fysiska och psykiska nivån. Denna rening och läkning visade sig ge resultat i rent hälsomässiga förbättringar när det gällde magproblem, allergier och ryggproblem. Personlighetsmässigt märkte jag själv en ökad öppenhet för andra människor. På den andliga nivån öppnades blockeringar i förut okända kanaler och jag blev medveten om krafter som jag aldrig tidigare hade anat att de fanns. Redan från början upplevde jag att själen temporärt lämnade kroppen och jag fick genom detta en tydlig undervisning om att den fysiska kroppen inte är samma sak som medvetandet, att själen har en egen självständig tillvaro. Jag såg också att vi människor har en energidimension som sträcker sig utanför de gränser som sätts av den fysiska kroppen.

En aspekt av processen visade sig ha att göra med ett medvetandegörande av tidigare inkarnationer. Utvecklingen i det avseendet skulle komma att fortsätta under de följande åren, i detta första varv fick jag bara en glimt av ett fåtal tidigare liv men redan nu hade jag en ganska klar bild av den stora utvecklingen från forntida andliga skolor, via ”gnostiker ”, medeltida katharer och ”rosenkreutzare”, fram till Hilma och De fem och nu vidare till mig och den grupp som jag tyckte mig ha återfunnit inom qigongen.

Den här första perioden avslutades med två starka andliga upplevelser. Dels den direkta kontakten med den mästare i den andliga världen som ledde mig till en direkt upplevelse eller vision av färden i Ras båt till den gyllene staden ”Gerusalemme” som jag senare har förstått var ”de saligas öar”. Denna upplevelse ledde till en kraftig befrielse från min bundenhet vid det fysiska livet, även om den inte ledde till en riktig fysisk död. Den andra stora visionen kom när jag fick se själen stiga upp till korset och korsfästas, en upplevelse som kompletterades av starka upplevelser av kraft och av en stark doft och smak av parfym.

Hösten 2000 - dualsanningen

En aspekt av min andliga utveckling som aktiverades nästan omedelbart när det hela startade hade att göra med kärleken som en förändrande och utvecklande kraft. Under det första året blev jag tidigt medveten om en stark kärlek som jag kände för vissa av de människor som jag hade mött i qigongskolan. Jag hade verkligen svårt att förstå och hantera dessa starka känslor, det handlade ju om människor som jag inte kände och inte hade någon personlig kontakt med. Jag kunde inte annat än acceptera att mina starka känslor för dessa människor hade sin grund i relationer från tidigare liv, och när jag kom i kontakt med Hilma af Klints målningar och texter fick jag en bekräftelse på mina aningar. Så småningom började jag ana att kärleken var den renande och utvecklande kraft som verkade, en kraft som på min nuvarande utvecklingsnivå och i detta sammanhang varken fick förnekas och förkvävas eller användas för att tillfredsställa de fysiska drifterna.

Hilma af Klint skulle enligt vad hon förstod uppenbara sanningen bakom Erosidén och dualväsendet i sin nästa inkarnation och även försöka lösa frågan i det praktiska livet. Tillsammans med väninnan Gusten, som också hjälpte till i målningsarbetet genom sin renhet och kraft, skulle Hilma en gång bestiga det berg där den eviga dualsmärtan äntligen har upphört. I samband med tillkomsten av målningarna i serien De tio största, som helt ägnades år symboler för kärleken som den rosa rosen, det gula och blå som stod för manligt och kvinnligt och vetekornet som betecknade fruktbarhet och återfödelse, angav Hilma att Erosidén var den bakomliggande idé som skulle uppenbaras.

19/9 1907 talades redan om Hertamysterierna som sammanhängande med arbetet. Gavs löfte om att Erosidéen skulle bli uppenbarad. Idéerna voro ej mina egna. Oskuldens genie influerades av Amaliel, Ananda och Clemens under dem stod Esther och Gidro. Arbetet avsåg att få rosen fyllds av skäraste färg och liljan fylld av renaste vitt. 2/10 1907 begynte den första av de 10 [Grupp 4. De tio största].[50]

Hilma och hennes väninna Gusten skulle föra fram dual- och erosidén, men denna kamp om dualsanningen skulle ske först i nästa inkarnation.

Sades att dualväsendet hade de Höga försökt att bearbeta genom Hilma som även hade till uppgift att försöka lösa frågan i det praktiska livet. [51]

Hilma och Gusten skulle få lyfta på dualväsendets slöja. De skulle få lyckan att bestiga Ararat, där dualsmärtan upphört.[52]

I Gustens mun lades följande ord: Bered mig till dualsanningen sista kamp. I nästa inkarnation vill jag följa dig O Herre och döda självet hos mig allt mer och mer, görande rustningen hos asketen (Hilma) allt skärare. (27/3 1908)[53]

Uttrycket ”sic transit gloria” - så förgår all jordens glans - återkommer ofta i Hilmas kommunikationer med de andliga ledarna. Det handlar alltid om att försaka det som uppnåtts för att kunna komma vidare till nästa nivå. I samband med dualtanken används begreppet för att beteckna det försakande av fysisk, kroppslig, tillfredsställelse som krävs för att de två dualerna skall kunna nå en själslig och andlig förening. Hilma skulle ju nå befrielsen i sin nästa inkarnation, och i orficismen och de antika mysteriefilosofierna fanns en asketisk inriktning där man såg behov av rikedom och fysisk njutning i form av alkohol, kött och sexuell tillfredsställelse som band som höll själen kvar i den fysiska världen. Först när människan befriades från dessa behov kunde hon slita de band som dömde henne till att ständigt återfödas i nya liv i en kropp.

Inom den kristna världen kom denna asketism att misstolkas och följden blev misogyni och ett fördömande och förnekande av den sexuella kraften, men i de förkristna mysteriefilosofierna handlade det i stället om att stärka och höja den skapande kraften så att den kunde lyfta själen upp till Eros som sågs som den högsta gudomliga kraften. Samma strävan kan man se i den indiska tantrismen, i mahayanabuddhismens meditationer över gudapar i sexuell förening och i de högsta mästarnas invigning som ett manligt-kvinnligt par i forntida taoistiska skolor. Min egen utveckling skapade redan under hösten 1999 en tydlig känsla av att jag balanserade det manliga och det kvinnliga i min egen personlighet (s 100).

Jag upplevde så småningom tydligt att Hilmas uppdrag att hantera erosidén i det praktiska livet hade förts över till mig. Jag kände också igen Hilmas väninna Gusten i Lars, en av de människor som jag hade kommit i kontakt med genom qigongträningen. I april 2000 erkände jag, i alla fall för mig själv, att det som jag kämpade med i samband med mina känslor för Lars handlade om dualproblematiken och strax därefter fick jag meddelandet om att ”Störst av allt är kärleken, kärleken är helig” (s 113).

Den strid som Hilma hade förutsett i sina texter och målningar fick jag verkligen utkämpa, men jag fick också uppleva den frid och lycka som följer efter den gudomliga kärlekens genombrott. Striden handlade till stor del om att ta emot och vårda den oväntade gåva som det plötsliga framträdandet av en kärlek som hade byggts upp genom många liv utgjorde. Det var viktigt att jag erkände och släppte fram den starka kraften, men samtidigt måste den balanseras så att den inte sökte sig fram på den vanliga jordiska kärlekens vägar. Samtidigt som jag inte alls var intresserad av någon vanlig romantisk relation kändes det som om det var viktigt att jag erkände den här märkliga kärleken för Lars, något som naturligtvis var mycket pinsamt. Processen med att försöka förstå vad det var som hände komplicerades också av att minnen från ett tidigare liv där jag tydligen hade blivit grymt sviken och förrådd trängde på från det omedvetna, det fanns verkligen ”dynamit” i kontakten med den här mannen. Och inte blev det enklare av att jag kände mig tvungen att ta tillvara varje möjlighet att träna qigong tillsammans med honom, jag kände att det var något viktigt som skulle utvecklas i denna träning. Utvecklingen under hösten 2000 startade också med nya krafttillskott och öppnanden av andliga kanaler.

Fredag 19/8-2000.

Tränade ”fritt” till Feng Shui-skivan i går kväll. Så starkt. Måste vara aktiv, inte bara mottagande. Kände det i och för sig i armträningen under sommarkursen. Men det är inte så lätt för en kvinna att veta vad man ska ha den till! Har ju känt att det är något skumt med könsrollerna ända från början. Men det är verkligen svårt att förstå! Kropp + ande = kvinnligt + manligt, manligt + kvinnligt. Helheten är densamma för båda könen. Jung visste ju, animus, anima. Men han förstod tydligen mycket mindre av den kvinnliga sidan av saken. Det finns också i De Fems texter, Hilma kallas ofta för han, ynglingen… Men är det alltid så att det är en manlig ande i en kvinnlig kropp? I så fall är vi alltid inkarnerade i samma kön?

Efter träningen i går kväll var månen så konstigt placerad. Verkade pulsera. Så ovanligt stark. Fick mycket konstiga synförnimmelser. Träden verkade lysas upp av långvariga ”blixtar”, konturerna var lysande (silvervita). Himlafenomenet i somras var av samma karaktär, pulserande. Information som sänds? Varseblivningen var i alla fall helt klart onormal efter träningen. Har ju haft en känsla av att något kan/skall komma uppifrån skyn vid andra tillfällen (kvällar).

Måndag 21/8-2000.

Vaknade vid 01.53 av att det ”smällde” till bredvid mig, som en stor bubbla som brast just bredvid mig. Energikanalerna öppnas ju i kroppen, men utanför? Andliga kanaler? Har problem med att balansera det inre och yttre som vanligt. Får inte alls gjort det jag borde praktiskt. Vill egentligen bara jobba med det ”inre”, men man måste ju leva i livet… Har ju ansvar för andra… Känsla av helighet plus syn av guld.

Ararats berg

I Hilmas efterlämnade texter används klättringen upp till toppen av Ararats berg som en metafor för det andliga utvecklingsarbetet. Berget var en andlig företeelse, de som ledde det andliga arbetet hade nått toppen av detta berg dit Hilma och hennes vänner också en gång skulle nå.

Ararats berg är bostad för de Höga i den bemärkelse att de bebor en trakt av jorden som klimatiskt ligger i samma trakt där Ararats berg låg Det är inte det berg som i historien kallas för Ararat. Det berg som de Höga talar om finns längre söderut, och den härligaste bergstoppen Ararat är inte synlig för ett jordiskt öga. Berget finns i astralvärlden. De Höga bor på berget och de som tjänar de Höga, och kvinnorna skulle också dela den boningen när tiden var inne.[54]

De Höga kommer att föra tillsamman brodersförbund av flera olika slag. Hilma skulle bli ett verktyg för detta. Hon skulle öppna fängelsets portar och predika bättring. Anna skulle bli en kärleken apostel, och hon skulle akta sig för att hindra Hilma då hon bröt ner de mörka byggnaderna, de måste rämna. Hilma skulle få hjälp från Ararats bergs topp.[55]

När min egen andliga utveckling tog fart såg jag ibland höga berg inom mig, det liknade bergskedjor i Himalaya. Bergen verkade komma närmare steg för steg.

Tisdag 29/8-2000.

Ganska mycket kraft. Pendlar mellan ”där” och ”här”. Så mycket kärlek, älskar jorden, vår underbara värld, vårt hem i tiden och materien. Att förenas med jorden för att få återuppstå, förnyad. Älskar människan, att vi söker och kämpar. Inte förstår vi mycket, men vi drivs ändå framåt. Vi är lekande varelser men stänger oss själva inne i det tunga, trista, det som bara är förgänglighet.

Måste sanningen fram? Det känns som om det måste fram i ljuset. Visas upp? Räcker det inte att vi möts i träningen? Varför måste det visas utåt? Är det vår uppgift? Dualsanningen. Att kunna hantera detta i det vanliga livet. Det måste tydligen bekräftas, åtminstone mellan oss två. Att få älska utan att behöva leva ut det i den sexuella kärleken? Vilken befrielse. Fortfarande lite rädd, om det bara är jag? Men tror jag på allt som hänt måste jag ju också tro att detta är dualkärleken. Vår uppgift. Och varför skulle det vara skamligt, att älska någon borde ju inte vara fel. Världen kan ju aldrig få för mycket kärlek. Och det finns inte rätt eller fel, kärleken flyger dit den vill. Störst av allt är kärleken. Kärleken är helig.

Det är ju en underbar gåva vi fått. Att få träffas igen, att få träna tillsammans. Att vi kommer så nära varandra. Att känslor och tankar kan delas av alla. Att få resa tillsammans till den gyllen staden. I ljuset, i värmen, i din vind… Att vi förts samman på rätt tid och plats under de rätta förhållandena. Denna gudomliga plan… Är det Lars som är nyckeln? Att jag måste vara uppriktig om mina känslor för honom? För dem alla? Min bror, får jag vara din vän? Får jag dela ditt ord och din tro?

Detta dilemma, som en tvångströja. Jag vill ju vara FRI. Fri att älska, fri att känna vad jag vill, umgås med vem jag vill. Leva som jag vill detta korta liv. Bergen. Ararats berg. Man kan nog bara komma upp utan bagage.

Måndag 25/9-2000. När jag tränade ute i går morse såg jag som kraftfält runt träden och vattendroppar glittrade som tusentals diamanter i träd och buskar. Det var en så vacker morgon, klar, vindstilla och varm, och så denna upplevelse i träningen… Det känns mer och mer som om ”andra” tränar med mig/oss i någon annan dimension. I det gyllene ljuset…

Sambandet mellan oss här nere och dem där uppe, vi är väl viktiga för det stora hela på något sätt? Att vi skall tillbaka till ursprunget, längtan är ju så otroligt stark. Vi hjälper väl varandra framåt, kärlekskraften är den som kan övervinna alla hinder. Kärleken till alla, både här ner och där uppe. Dom längtar efter oss också? Vi har en uppgift här nere men samarbetet sker också uppåt, arbetet leds ju därifrån. När vi förenas i träningen, både vi på det fysiska planet och de andra, så otroligt skönt. Att få bli ETT, att enas i kärleken, att förenas i kärleken, ALLA. Alla är viktiga, ingen skall stängas ute. De som har förmågan har också rätten.

När jag tränade ute i går såg jag korset när jag gjorde ”lotusblomman”. Satte ihop händerna och lyfte upp det. En helig upplevelse. Vi ska lyfta upp korset? (Hilma af Klint.) Templet skall uppföras igen i Norden, i Stockholm. I vår kropp, men också i träningen, den gemensamma.

Måndag 2/10-2000.

Fortsatt jobbigt. Har varit som en tryckkokare på explosionsgränsen hela helgen. Trycket av Qi, den där blockeringen försvann visst inte i tisdags… Jag blir snart tokig, jag fattar inte vad det är som pågår! Det är väl något som skall fram men jag förstår inte vad det är! Varför håller psyket emot? En så stark försvarsreaktion? Det måste väl vara något ”farligt”? Samtidigt denna längtan, så stark. Att förenas i helheten, tillbaka till alltet, tillsammans. Omslutas av kärlek. Tydligen något som alla innerst inne söker. Och samtidigt denna olust, rädslan att vara löjlig, göra bort sig, vara beroende, inkräkta på någon annans integritet, skada andra… Det räcker kanske till för att man ska må dåligt?

Torsdag 5/10-2000.

Drömde att jag och några andra reste i ett rymdskepp. Vi passerade ”tidsbältet” och allt vrängdes ”ut och in”. Plötsligt var vi i en helt annan del av Universum. I en annan tid?

Första erkännandet

Fram till den här tidpunkten hade jag överhuvudtaget inte diskuterat mina upplevelser med någon annan människa. Men nu trängde det fram ett starkt behov av att dela den starka känslan av att vi hade mötts i tidigare liv och att vi hade någon slags gemensam uppgift med Lars. Jag klarade dock inte av att tala med honom direkt, i stället skickade jag ett mejl där jag försökte beskriva mina insikter. Efter fyra dagar fick jag ett svar från honom som gick ut på att jag borde söka hjälp hos någon psykolog. Själv kände jag däremot att det som hände var något som jag själv måste kämpa mig igenom på egen hand.

Torsdag 26/10.

Skickade ett mail till Lars i går. Var så rädd att lämna ut mig… Samtidigt ligger förstås ansvaret hos mig, det är ju jag som gör bedömningen att han kan möta upp, förstå på rätt sätt. Och sådant har jag faktiskt missbedömt förut. Men i så fall ligger ”felet” hos mig själv. Det känns i alla fall på sätt och vis bra. Den här blockeringen gentemot Lars har ju faktiskt varit ett problem hela tiden. När jag tittar tillbaka i dagboken är det den striden som blommar upp gång på gång. Ett dilemma som jag kämpar med men som jag inte klarar av att lösa. Och nu måste det ske en förändring. Antingen får jag ingen eller ”fel” reaktion från Lars, och då blir det nog inte möjligt att fortsätta med de gemensamma träningarna. Det känns i och för sig nästan otänkbart, men det är en strid jag får ta i så fall. Att mötas i träningen men inte ha någon kontakt för övrigt, det känns som att bli utnyttjad, som prostitution. Det var kanske där jag var i tisdags? Jag kände mig ju ”pushad”, utnyttjad, irriterad.

Eller också kan vi skapa någon sorts relation i det ”verkliga” livet. Och det är väl den utveckling jag måste tro på. Allt arbete kan väl inte vara förgäves. Det är viktigt att vi klarar av vår uppgift. Och i den ligger ju att vi skall återupprätta brödraskapet. Vi måste enas… Gode Gud, hjälp mig. Led mig och låt mig växa i din vård. Låt oss alla mötas i kärlek. Amen.

Hjälp mig nu är det kris.

Hjälpen finns där du minst anar. Sök och du skall finna. Alla bröder lider med dig. Låt dig inte förtröttas, vi hjälper. Liten på jorden är du, men andens rike råder. Där gäller andra lagar.

Måndag 30/10-2000.

Ganska bra helg, konstigt nog. Jag mådde ju så dåligt förra veckan. Men att jag skrev det där mailet till Lars gjorde att något ”släppte” i alla fall. Fick en så konkret bild av en förlossning efteråt. Lustigt…

Att han inte svarade kändes förstås ledsamt, men min stolthet är helt krossad i alla fall, oberoende av hans reaktion. Och på något sätt kan jag inte tro att han inte skulle kunna möta upp på rätt sätt. Men kanske har jag sårat honom med mitt sätt att vara? Ska jag vara helt uppriktig tror jag att han också har haft en kamp och en strid. Kanske har jag skadat honom med mitt agerande? Skrev ett dumt mail till Carina i fredags också. Får hoppas hon kan överse med min barnslighet. Jag kände mig som en mask på en krok. Att kämpa för att komma loss och ändå denna starka längtan.

Gode Gud, hjälp oss alla att känna din kärlek och frid. Hjälp oss att växa i din vård. Hjälp mig att få en bra relation till Lars. Skydda och bevara alla som jag älskar. Amen.

Drömde att min man, jag och min far skulle åka på auktion till Övik. Det var ett gammalt hem, allt skulle bort. Det var väldigt fromma människor i den bygden. Klockan blev 11 och då skulle det vara någon sorts stilla samling. Folk läste i psalmböcker men jag läste en annan bok. Var plötsligt i en säng, avklädd men hade i alla fall ett täcke att gömma mig under. Gick in i ett rum där det var högt i tak, vackra trägolv. Jag tänkte att det skulle fungera bra som kyrka. Det var så tomt och kallt men jag tänkte i drömmen att det nog skulle gå bra att värma upp. När vi åkte dit körde min man först men sedan tog far över.

Lars svarade i alla fall till slut. Han ville tänka igenom det först… Han är inte så impulsiv som jag, jag skulle aldrig kunna vänta med att svara i fyra dagar… Han tyckte i alla fall att jag skulle ”tänka mindre”. Tyckte att jag nog kunde söka psykologhjälp… Men han erbjöd sig också att prata med mig ensam eller tillsammans med någon eller några andra. Och han har väl rätt att jag behöver prata! Men vem skulle kunna möta mig? Jag måste ju gå min egen väg. Och jag tror faktiskt att jag kan komma igenom själv. Ingen psykolog skulle hjälpa mig i det här läget.

Tisdag 31/10-2000.

Vet inte riktigt hur det är idag… jag borde känna mig bra efter att ha vågat öppna kontakten med Lars. Men det känns inte riktigt bra, ont i magen. Men det är en process, jag kan väl inte räkna med ögonblickliga förändringar. Men visst passerade jag en gräns? Den här striden har varat i mer än ett år, så det är klart att jag är trött och tom. Men var står jag nu? Jag har ju fått så mycket. Denna underbara kontakt i träningen, i drömmar, i anden.

De finns och de älskar oss och hjälper oss. Att mitt hjärta öppnats upp. Denna kärlek som flödar, inte bara för min familj men för Lars, Carina, Herbjörn och alla som tränar Qigong. För himlen, jorden, människorna. Att jag kan älska alla som en förälder älskar sina barn. Ett nytt barn innebär ju inte att kärleken till de andra blir mindre. Ju mer man delar ut, ju mer finns det. Som med fiskarna och brödet. Att jag är frisk och fri. Att jag lärt känna mig själv bättre och därmed förstå andra på ett bättre sätt. Alla underbara upplevelser i träningen, friden, kärleken, allt skönt. Att våga bejaka vad det är att vara människa. Tacksamheten för allt som kroppen ger mig. Min dröm om auktionen, allt är borta, ner till den sista väskan. Och när det är tomt kan det bli plats för något nytt, en kyrka.

Det är ju faktiskt detta som De fems undervisning handlade om. Att släppa allt och göra plats för Templet som skulle resas i Stockholm, i kroppen. Lika förvånande varje gång, allt finns där i texterna och målningarna. Men man förstår inte förrän man varit där. Gnosis. Kalken som måste vara tom och ren för att vinet skall kunna hällas däri. Jag vet inte om jag verkligen är där nu, men visst har jag kommit närmare. Alla drömmar om att jag hade för mycket packning, kom för sent. Det var väl bl.a. min stolthet som hindrade mig. Men också rädsla. Att bli skadad, att skada. Framförallt min man. Men min kärlek till honom är bara större, mognare. Att jag hittat flera som jag älskar tar ju inget från honom. Men usch, den sitter så djupt denna exklusiva tvåsamhet. Att det bara får finnas känslor för en annan vuxen. Så mycket kraft som går åt till att hindra ”olämpliga” känslor.

Hur vi lägger band och fjättrar på kärleken som är det heligaste, en gåva från gudarna. Man vill vara ”lagom” men de ger ju i överflöd. Låt mig bara vara stark nog att ta emot. Vi vet egentligen vad som är rätt, men det finns så mycket som vi använder för att binda oss. Konventioner, dogmer, rädslor, högmod. Vi dödar det vackraste vi får. Men vi är också okunniga. Jag var okunnig, visste inte om något sätt att hantera det. Hade i och för sig någon idealbild i gemenskapen i ”klostret” i öknen. Men det gick ju inte att tillämpa i verkligheten. En kärlek mellan vuxna av olika kön kan vi oftast bara se förverkligad i sex. Men detta är den dyrbaraste gåvan. I Qigong-träningen kan vi förenas på det andliga planet. Alla. Tack gode Gud för denna enorma gåva. Hjälp mig att vörda den. Hjälp mig att inte göra fel i detta, hjälp mig att hålla detta rent. Det är så underbart, templet skall resas igen. De kunde inte utplåna detta för evigt. Vi får denna dyrbara gåva igen. Sanningen kan inte dödas. Guden och gudinnan. Yin och Yang. Kärlekskraften. Att få förenas i Gud. Att få bli ett med ursprunget, med Tao. Vägen.

Gode Gud, hjälp mig att bli fri. Hjälp mig att bejaka all min kärlek. Hjälp mig att inte begränsa och fängsla min ande, mina känslor. Hjälp mig att riva muren och att lossa bojorna, rustningen. Hjälp mig att vara helt sann och helt öppen. Ge mig mod att stå för det jag tror på. Amen.

Det är ett under, kärleksgudinnan gästar oss igen. Hon ger oss av alla sina gåvor. Liv och växande, död och återfödelse. En evig gåva, ett hjul som rullar genom alla tider. Hon finns i oss. Hon bor i våra hjärtan. Kärleken. Livet. En aspekt, en manifestation av det stora ofattbara, alltet. Allt är ett. Vi är en manifestation av det gudomliga. Vår plikt är att förhärliga kraften så som den förhärligar oss. Och det är ju den gudomliga jämvikten vi skall nå. En balans, kraftens två poler i jämvikt i oss. Open and close.

Och balans mellan oss. Att kärleken får flöda fritt utan att jag påverkar den. Att låta naturen och anden råda. Ske din vilja. Himmelriket finns ju i oss. Att stå där naken, utan skam. Sann och öppen, utan begränsningar, masker eller bojor. Sann mot min natur. Medveten om min ”destiny”, mitt mål. I förtröstan på att allt sker till det bästa. I tro på sanningen som finns inom mig. Anden som talar om vad som är rätt och fel. Enligt lagarna i andens rike. Lagens tavlor i vårt inre. ”Jag har inte kommit för att upphäva lagen utan för att fullkomna den.” Alltid handlar det om andens rike i de gamla berättelserna.

Detta är vår plikt. Att söka sanningen inom oss själva. Att växa till fria, självständiga andar. Att stå upp för sanningen, men också att respektera att detta är varje människas unika väg. Att respektera varandra oavsett vilken nivå vi står på, vad som är nödvändigt för just denna syster eller broder i just hans eller hennes unika läge. Att göra oss fria. Fria från jordiska konventioner och band. Att bejaka och låta oss ledas av den gudomliga kärleken och sanningen inom oss. Men vägen är mödosam. Det krävs kraft och mod. Det är ensamt. Det kräver tårar och kamp. Man får inget gratis. Men vinsten, vi får ju så stora belöningar. Att få bli den man var menad att bli. Att veta att det finns en mening med vår tillvaro. Att få känna kärlek. Tack gode Gud för denna gåva, ovärderlig. Hjälp mig att förstå hur stort detta är. Amen.

Har jag äntligen kommit till en vändpunkt?

Du skall lita på dig själv. Vi leder, men din vilja styr. Ge och du skall få. Tro på att allt leds mot det rätta. Bröderna och systrarna är med dig. Vi välsignar dig. Låt allt vila i våra händer. Gud är med dig och de dina.

Klockorna ljuder för många nu. Inträden i helgedomen. Ljuset skall spridas, allt skall klarna. Detta är slutspelet. Texten skall komma. Sanningen ljuda. Vi vet och vi rår över andens rike. ”Mitt rike är ej av denna världen.” Livets vatten, livets källa. Finn den och du skall fullkomnas.

Allt vilar i trygga händer. Fadern vakar över dig. Läraren är nära, tag emot honom i andakt i kväll. Kära barn, vi finns med dig. Du kommer att lyckas till slut. Evigheten är din rätta boning. Det eviga finns i allt. Livet finns i allt. Källan sinar aldrig. Brunnen fylls ständigt på med ny kunskap och ny insikt. Lev och lär i livet. Du är liten men skall segra. Kämpen skall få sin lön. Amen.

Torsdag 2/11-2000.

Det känns bättre, friare. Jag drömde att jag var på en resa med tåg och träffade en massa amerikaner. De var så unga och effektiva men trevliga. Någon hade jag mött förr. En läste Öviks allehanda! Jag undrar vad Övik står för? Auktionen jag drömde om var ju också där. Ö är ju sista bokstaven i alfabetet… AO betecknar ju en ”cykel”, nedstigande och uppstigande igen. Jag hade i alla fall inget bagageproblem i den här drömmen… Plötsligt var jag och min man i ett parkeringsgarage. Vi mötte en gammal vän som var där med sin bil också. Vi skulle till universitetet men hamnade på min första arbetsplats. Jag såg ut genom fönstret, det var som i Venedig. En kanal utanför, vattnet gick ända upp mot grunden, upp mot fönstret.

Konstigt med alla bilder jag fått från Egypten. Kon – Hathor. Sarkofagen under tredagarskursen. Djurbilderna. Smycken, skarabéer. Gudinnan i guld. Guden? Androgyna bilder… Båten när vi drog iväg under tredagars. Raas båt? Maats båt? Men också traditionellt kristna bilder. Lukten av ull i vintras, Guds lamm. Korset. Och Taoismen. T´ai ch´i-hjulet.

Kontakt med en gudomlig kraft

En av de viktigaste symbolerna som Hilma och hennes vänner hade fått i sitt mysterietempel var triangeln (s 49). Under det första året såg jag ofta en gyllene triangel inom mig när jag tränade. Den uppåtriktade triangeln som jag uppfattade som min egen kraft möttes så småningom av en motsvarande nedåtriktad triangel som jag intuitivt förknippade med en kraft från den andliga världen. En dag möttes dessa båda krafter i en fantastisk manifestation av kärlek och kraft. Trots att denna symbol numera främst förbinds med judendomen associerade jag i stället till kulten i det gamla Egypten, jag kände mig som en prästinna i Karnak. De två förenade trianglarna som bildar ett hexagram finns också i Hilma af Klints målning ”Altarbild, nr 3”.

Fredag 3/11-2000.

Jag åkte in till träningen i går kväll. Det gick ganska bra att åka dit. Lustigt, när en blockering försvinner känns kroppen lättare, tiden går snabbare, väskan är inte så tung… Psyket påverkar varseblivningen. Kunde i alla fall hälsa på Lars. Och träningen var gudomlig. Lars körde en extra lyft upp Qi. Jag kände att jag hade mycket kraft. Detta gudomliga ljus, kärleken. Får ju ofta en bild av en triangel när jag gör triangeln med händerna, men nu fick jag/vi:

Den finns ju i en av Hilmas altartavlor. Det är visst en symbol i tantrismen också? Det gudomliga. Det ofattbara som rymmer allt i sig. Solen, solarna. Denna kraft som inrymmer hela universum. Och att vi människor kan få kontakt, är viktiga på något sätt. Det är klart, vi har ju en gnista av Gud i oss. Livet är givet av Gud. Vi skall förenas med ursprunget. Allt är ett. På så sätt kan vi få kontakt… Jag kände mig som en prästinna i Karnak. Allt var så underbart. Det vackraste, underbaraste som man kan ge och få.

Allt är ett. Qi är Gud, en aspekt av det gudomliga. Vi är i Qi-fältet, i Gud, ”body and mind”. Gud är i oss, när vi får mer Qi får vi mer av Gud. Det är därför som det helar, den gudomliga kärleken och visheten vill ställa allt till rätta. Därför kan det ske under.

Syndernas förlåtelse och ett nytt liv

Under den här tiden var min utveckling mycket växlingsrik. Kraften hade ju tvingat fram en jobbig kontakt med Lars och när jag hade tvingat mig själv till detta förödmjukande blottande av mitt innersta fick jag uppleva en stor manifestation i form av kärlekens ”sigill”. I nästa steg gick den emotionella berg-och-dalbanan brant nedåt igen och jag började rannsaka alla mina fel och brister. I träningen fick jag en upplevelse av att föras fram till en tron. Jag låg där helt förkrossad men plötsligt lyftes alla synder bort från mig. Jag drömde också att jag hade en nyfödd baby, var det jag själv som födde mig själv? Efter detta kom åter en upplevelse av den andliga kärleken som steg för steg blev starkare. Under den här perioden fick jag också mängder av visioner i samband med träningen.

Måndag 13/11-2000.

Projekthelg igen. Jag hade en ”helvetesnatt” natten till lördag. Gick igenom alla fel jag gjort (som jag minns) i detta liv, från tidigaste barndom och framåt. Var inte alls i balans när jag kom till kursen. Och redan i första La Qi bröt det igenom, tårar, förkrossad. Jag har gjort allt ont man kan göra. Kanske inte i detta liv, men genom alla liv. Jag har säkert krigat, dödat, svikit, ljugit, stulit. Allt. Allt svagt, mänskligt. Jag har ju utvecklats från det allra ”lägsta”, cellen, urdjuret och hit. Klart man gått igenom alla stadier, inte bara fysiskt utan också själsligt.

Jag fördes fram till tronen. Det var någon av De Höga. Låg där, förkrossad. Men allt lyftes plötsligt av från mig. Han, Jesus Kristus tog på sig mina synder. Förlossad från synden. Nåden.

Det var så märkligt. Det hände verkligen på riktigt. I andens rike. Jag har ju aldrig förstått att han dog för våra synder. Att han tog dem på sig. Att prästerna kan dela ut syndens förlåtelse? Men det händer verkligen. Nu som alltid. Han lever och verkar precis som då. Men det måste LEVAS. Det kan inte ske i tanke, i teori. Man måste dit. Och vägen är inte lätt, men det är ändå möjligt! Jag är bara en vanlig ”syndig” människa. Om jag kan, kan alla! Men vägen är individuell, var och en måste leta sig dit själv. In i sig själv och vidare. Men det jag fick mellan 9 och 10 i lördags hade jag aldrig fått i tio år i terapi. Eller etthundra år.

Tack gode Gud för denna nåd. Hjälp mig att förstå och klara av mina förpliktelser. Att aldrig skapa ny karma, alltid arbeta för att inte skada, inte döma, inte vara självgod. Gode Gud, ge mig ödmjukhet och förstånd. Hjälp mig att ge vidare det jag fått. Amen. Om man fått denna nåd får man också förpliktelser. Man vet vad som är ont och gott. Jag vet ju att jag har kapacitet för allt, både det som är rätt och det som är fel. Och i och med det kan jag aldrig räkna med förlåtelse om jag väljer det som är fel. Jag måste alltid försöka göra det som jag vet är rätt och bekämpa det som är fel i mina tankar och reaktioner. Jag vet ju också att jag är en vanlig människa. Inte kan jag klara det på egen hand. Jag måste lita på att jag får ledning och stöd. Jag vet att de älskar mig, oss alla. Jag är inget i mig själv. Men som en del i alltet kan jag få en faders och en moders ledning.

De var ännu närmare, eller jag kunde väl uppfatta dem mer än någonsin, under lördagen. När jag gjorde ”lotusblomman” hörde jag en ung, vacker, manlig röst som sa ”just så”. Det var så klart och tydligt. Gidro? Och jag hörde också en kvinnlig röst vid något tillfälle. Tror det var samma som sa ”du får fortsätta från den nivå där du slutade” på första helgkursen. Esther? Kände eller ”såg” också att de tränade med oss vid flera tillfällen. Sinnena skärps genom träningen. Kontakten blir klarare och klarare. Syn, hörsel, känsel, lukt. Smak?

Jag hade också flera tillfällen när jag passerade över, in i något sinnestillstånd som kanske är översinnligt, transcendent. Känslan av klarhet, rymd. Templet? Jag såg en skymt av en baby. Det är ju ett barn som skall födas. Den renade människan. Jag drömde att jag hade en baby som jag ammade under natten mellan lördag och söndag. Jag förstår inte riktigt, är det jag själv som föder mig själv? Ave Maria, anden som växer i materien… Och som föds fullgången. En del av gud som skall tillbaka till enheten. Splittringen som skall upphöra. Modern och sonen, och fadern som befruktat.

Det kändes faktiskt som om jag dog i lördags morse. Men så fick jag tillbaka livet, återuppståndelsen… Söndagen var ganska bra. Mycket kraft och starkt Qi-fält. Lars fick köra ganska mycket ”live”. Det är så underbart att träna tillsammans, alla, vi här och de alldeles intill. I ljuset. All kärlek, all närhet. Allt är ett. Och visst ”tränar vi ihop” oss.

I alla fall, livets vatten, livets källa. Fick känslan när vi körde Qi-reglering att det strömmade vatten ”uppifrån”. Tänker på drömmen om kanalen som var fylld upp till grunden. Det är förstås så. Livets vatten strömmar från dem. Befruktande, livgivande. Och min roll, att vara en ren och öppen kanal. Jag såg att ”livssträngen” mellan oss var platt och livlös på första träningen. Den skall ju vara rosenröd som kärleken och fylld av livets kraft. Säd. Både något som myllas ned och som återföds och befruktning, livets vatten. It’s all an act of love. Skapelsen är en kärleksakt och det är klart att det måste finnas både ett manligt och ett kvinnligt element, Yin och Yang. Vi är ju en avbild av det gudomliga, kvinna och man. Och det är det gudomliga i träningen, att förena den manliga och kvinnliga energin.

Det finns inget skönare än att känna hur båda aspekterna smälter samman i perfekt balans och harmoni. Open and close, att ge och att få. Utan att begära. Expansion och kontraktion, en evig, skapande jämvikt. Och det är klart att det kräver respekt, kärlek och jämlikhet. De kvinnliga och manliga aspekterna måste vara i balans, i harmoni. Men denna Qigong, en gudomlig konst, Man får allt. Hälsa, kärlek, ”vägen, sanningen och livet”.

Onsdag 15/11-2000.

Träningen var så stark i går kväll. Mycket kraft, jag fick bröllopsparet igen i Lyft upp Qi. Starkare och tydligare. Och sista La Qi och Qi-regleringen… Han kom in i mig, det var det starkaste hittills. Otroligt skönt. Överhuvudtaget mer harmoniskt. Denna starka kärlek, o Gud vilken nåd att få smälta samman till ett.

Måndag 20/11-2000.

Drömde/såg att jag fick ett så vacker halsband. Pärlor och diamanter. Det var en så klar vision. Den gamla kvinnans smycken?

Drömde också att jag skulle ut och jobba, jag skulle hålla någon slags presentation. Jag fick rådet att hålla det enkelt. Jag kommer väl att få ”upp till bevis” förstås. Det ska ju ut. Men visst, det är alltid bäst att ”keep it simple”. Det handlar ju inte om att tvinga på någon något.

Templet skall ju resas, inom och utom oss. De har ju lovat det och allt de lovar infrias också. Förarbetet, undervisningen, novistiden. Och nu, i denna inkarnation ska vi leva budskapet. Skall vi föra ut kunskapen vi fått…

Undrar varför det känns så viktigt med Hilma af Klint? Budskapet kan man ju ta till sig utan att inbilla sig att man varit direkt inblandad. Ändå, att vi alla mötts förut. Det är ju en sanning för mig. Och det är ju vårt budskap, evolutionen. Att man undervisas i tillvaron på jorden, genom liv efter liv. Och världen kräver bevis? För mig räcker ju min egen övertygelse, jag behöver inga mer bevis. Men ändå finns det någon eller något som driver på, jag måste verkligen acceptera att jag är Hilma. Jag måste stå upp för det? Varför? Vi var ju fem och vi är fem nu igen. Och kretsen utökas. Vetekornet som myllas ner, dör, och föds igen…

Lars har väl naturligtvis rätt, vad spelar det för roll om vi mötts förr? Och ändå, denna sorg över att inte få bli ”mött” i detta. Det är ju så viktigt för mig! Jag har en känsla av att det finns något i hennes/deras arbete som skall bekräfta mig? Tavlan jag saknar?

Torsdag 30/11-2000.

O Gud, låt mig vara en god jordmån för dig att så i. Låt mig alltid ta emot dig i mig. Låt oss vara ett. Du i oss, vi i Dig. Kärleken och glädjen. Längtan. Låt ditt vatten flöda över oss evinnerligen. Hjälp oss att ta emot dig. Hjälp mig att älska dig och alla på det sätt som är det rätta. Amen.

Guden och Gudinnan. Att förena dem i oss. 4. Vi har ju både man och kvinna i oss. Vi kan både ge och ta emot, vara aktiva och passiva. Vår kärlek ger dem glädje. Att ta emot som ett spädbarn. Han/hon. Amen, det heliga ordet. Templet, det börjar resas nu. I gyllene ljus. Färgerna, de börjar komma nu, o dyrbara juvel.

Att bli ett

Måndag 4/12-2000.

Sista projekthelgen. Tack gode Gud för all nåd. Amen. Jag kände direkt på lördagen att Qi-fältet var så starkt. Starka träningar men också stora reaktioner. Ett så stort tryck, jag trodde nästan att jag skulle få hjärnblödning. Mådde illa, blödde näsblod, tårar och ångest. Tyckte synd om mig själv men visste också att det egentligen inte var synd om mig… Hade kval över Lars, att han inte hjälper mig. En känsla av att ha blivit sviken. Om vi verkligen har träffats i tidigare liv har han tydligen svikit på något avgörande sätt. Men jag har ju också gjort det och mycket annat dumt i alla liv. Vi är ju bara svaga människor. Alla har gått samma väg, varit på samma utvecklingsnivå(-er).

Känslan av att vara helt ensam, att det inte finns någon hjälp hos någon annan. Det var verkligen svårt. Jag mådde dåligt på kvällen också, tränade och det var verkligen en sorts kamp. Jag grät och träningen var inte alls skön men helt plötsligt var det som en sten som smälte i mellangärdet. Visst var det en blockering som försvann och det hade med Lars att göra.

Jag kände mig mycket friare på söndagen. Härlig, stark träning. I ljuset. Och Qi-regleringen före lunch… Kontakten var mycket klarare, tydligare än någonsin förr. I anden. Avklädning. Tack gode Gud för denna nåd. Mycket starkare kraft än någonsin. Vid cirkelpratet fick jag en så stark känsla av kraft, mest i händerna. Otroligt starkt. Vet inte hur jag skall använda den bara. Handpåläggning? Det har varit en fantastisk helg. Så starka reaktioner, så stora framsteg. Tack för allt. Prövningarna är en välsignelse. Utvecklingen kräver tydligen ”lidande”. På lördag, före min reaktion, var det en så stark träning. Jag fick ett ”paket”. Det var en vision av ett presentpaket med snören omkring, som en födelsedagspresent.

Förstod inte vari presenten bestod men det var både ”prövningen” på lördag och belöningen på söndag. Jag fick också bilder av ett partitur, noter på lördag kväll. Tänkte på harmoni. Det kändes inte alls så just då, men visst var det väl det vi fick på söndag. Inte konstigt att jag ville ”normalisera” relationen till Lars, det var ju ett nästan outhärdligt tryck. Men jag vet inte om det varit bra om vi kunnat umgås som ”vanliga människor”. Kanske behövs avståndet för att en tillräcklig spänning skall byggas upp?

Men om det blir ”överslag”? Det kräver en nästan omänsklig styrka för att stå ut med ett sådan tryck. Och det sägs i Gurli Lindéns ”Enheten bortom mångfalden” att ängels uppgift är att hålla isär, öka triangelns bas.

Men kommer vi aldrig att kunna vara vänner? Jag tror fortfarande att vi har en uppgift som grupp men det verkar vara långt borta just nu. Men saker och ting kan förstås ändras väldigt snabbt. De Höga leder ju, Guds kraft verkar, allt blir till det bästa.

Tack gode Gud för allt. Skydda och bevara alla som jag älskar. Tack för allt. Tack för all kärlek, all glädje. Tack för alla prövningar, all utveckling. Amen.

Nya utrensningar

Tisdag 5/12-2000.

Tänkte på blockeringen i lördags. Det är konstigt, jag har ju inte upplevt speciellt mycket svårigheter i detta liv. Varför finns det då så mycket blockeringar? Eller har alla det? Men det känns på något sätt som om det är gamla oförrätter och svårigheter som finns där. Kanske sitter vår karma i Qi-kanalerna. Vi bär med oss vår historia i anden/”astralkroppen”. Det här sista var ju kopplat till Lars. Visst kan det väl vara någon överföring, han står där framme och får bli måltavla för alla emotioner. Men ända från första stund har jag ju känt en sådan ambivalens mot honom och i viss mån Herbjörn.

Men Lars, visst har vi kommit hit för att lösa upp vår karma. Försonas för att kunna gå vidare. Det var ju en sådan känsla av besvikelse gentemot honom. Att ha blivit sviken, att han förnekat mig. Eller också är det jag som svikit och nu får leva igenom det lidande jag skapat. Men det smälte på något sätt bort med den där blockeringen. Man kan inte lasta någon annan för sina känslor. Kan inte kräva att någon annan löser upp ens knutar. Man måste själv ta ansvaret för sina känslor. Visst kan andra skada en, vara illvilliga. Men att man tillåter det att bli en börda som man bär med sig är det egna ansvaret. Därför är förlåtelse den största gåvan man kan ge sig själv. Förlåter man andra så blir man själv också befriad från sorg och ilska.

Och det var väl det som hände förra projekthelgen. Jag fick förlåtelse för allt jag gjort mot andra i detta liv och tidigare liv. Och den här helgen kunde jag förlåta det som andra gjort mot mig. ”Förlåt oss våra skulder så som vi förlåta dem oss skyldiga äro.” Och det som blir kvar är kärleken. Störst av allt är kärleken. Den som inte kräver, som uthärdar allt, som ger allt. Om man blir av med blockeringarna kan kärleken flöda fritt. Qi är kärlek. Kärleken är ursprunget. I evighet, från A till O.

Onsdag 6/12-2000.

Tänkte på bilden av ”juvelen” i torsdags. Det var en jättestor diamant eller kristall. Kanske är det stenen man pratar om i alkemin. Vi är väl där nu. Integrationen av det kvinnliga och manliga i mig själv. En förening av Yin och Yang. En balans mellan oss. Balans i gruppen. Och att få bli ett, att bli hel. I Qi-regleringen i söndags var jag inte en avskild individ. Mitt medvetande var helt borta. Vi var verkligen ett. Eros. All kraft. Ljuset. Så underbart. ”Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.”

Mysteriernas Herrar hälsar dig

Onsdag 20/12-2000.

Vaknade med mycket kraft. Vad händer när jag sover? Inga drömmar. Jag vet att anden lämnar kroppen ibland men har inga som helst minnen av att det skedde i natt. Ändå, något händer. Kanske lagras kraft under sömnen, kanske släpper de ner mer nu. Det är hela tiden en utveckling, vet inte vart det bär hän bara… Och visst får jag undervisning ibland. Mindes ju någon sorts ”konferens”. Mannen som sa, ”du är ljuvlig, jag skulle vilja ##%%#”!. Mitt svar att jag slutat med sådant nu. Och hans svar, ”vi får kanske chansen under någon seans”.

Seans? Jag är ju inte med i några seanser. Tänkte på qi-regleringarna. Visst är träningen en kontakt med ”dem”. Men seans? Klart att det är flera med stora andliga förmågor närvarande. Vi är väl alla mediala på något sätt. När kanalerna öppnas är det väl en sorts seans. Om De fem är tillbaka fortsätter vi väl våra seanser… Men att de söker oss så starkt. Vad är det för samband mellan oss ”här” och dom ” där”? De är ju lärarna, mästarna som söker adepter. Men varifrån kommer kärleken? De älskar tydligen mänskligheten. Och kanske är det band knutna långt tillbaka som alltid finns? Men är det något som jordtillvaron är en förutsättning för? Är det något vi kan göra här på jorden som är viktigt? Evolutionen, utvecklingslagen är styrande. Vi måste gå framåt… Kanske är det så att livet i kroppen och i tiden ger oss speciella möjligheter. De kan väl inte komma hit? Klart att människor på jorden som kan användas som verktyg är viktiga. Undervisningen fortsätter ju, jag får väl veta det jag behöver veta när det är dags.

Läste några av breven från ”mahatmerna” på Blavatsky.net. Den historien är så underlig. Men visst verkar det finnas något där. Men också blandat med fördomar om kvinnor t.ex. Men de verkar genom kanaler och då kan resultatet blandas med verktygets egna åsikter? Kände i alla fall igen vissa beskrivningar av adepterna, hur de hanteras. ”Visste” ju att jag gått igenom invigningen. Kan inte hjälpa att det känns som om jag verkligen är en ”adept” själv. Jag får väl ”specialbehandling”? Det är så svårt att förstå, skulle det vara något speciellt med mig? Men allt intresse, all ledning. Visst undervisar de mig. ”Besöket” av tibetanerna när jag hade fått den där infektionen i foten. Alla tecken. Sådant händer tydligen inte i vanliga fall?

Men jag måste väl erkänna och förstå. Jag har fått undervisning genom många liv. Och nu, dessa stora steg. ”Korsfästelsen.” ”Syndernas förlåtelse.” Den stora sammansmältningen sista projekthelgen. Den allt större närheten och kraften. Allt leds framåt steg för steg.

Den stora invigningen närmar sig. Mysteriernas herrar hälsar dig. Du är korad. Din dag har kommit nu. Var lugn och förtröstansfull, allt sker som bestämt. Mästaren leder oss alla. Gud bevare dig. Amen.

Brödraskapet. Vi har arbetat i mysteriets tjänst i alla tider. Det är därför som de intresserar sig för oss. ”Livstråden” som jag såg på första träningen, ett nätverk som knyter ihop oss och dem. Kanalen mellan ”här” och ”där”. Är den öppen kan allt ske. Kontakt via tal, skrift, toner, bilder. Men man måste vara på samma frekvens, vara samstämda. Det är på något sätt så naturligt. De är där och vi är här och vi kan kommunicera med varandra. Visst är det fantastiskt men egentligen inte övernaturligt. Det är bara vår känslighet som måste utvecklas. Inte kroppens sinnen men andens.

Det fanns också något annat i breven, att det inte hjälper med ”under”. Och det har jag ju egentligen känt själv. Om det skulle komma ett rymdskepp från en annan galax skulle de flesta inte ens lyfta blicken och se. Och ögonvittnena, inte skulle de bli trodda. Synvillor, inbillning, molnformationer, halofenomen. Nu för tiden är människor ännu mer skeptiska, bundna i det jordiska tänkandet. Och ändå, här försöker de skapa ett bevis på att samarbete kan ske mellan De Höga och oss här på jorden. Att de finns, vart vår väg för oss, vad meningen med jordelivet är. Ett tålmodigt och långsiktigt arbete. Inget i naturen sker språngvis, allt är en gradvis utveckling. Vi skall inte förvänta oss något under?

Men han skall komma tillbaka? Men ingen skulle väl ens tro på det? Han finns ju för oss alltid, då som nu. Det är en vetenskaplig prägel på deras undervisning men också det gudomliga. De arbetar i Herrens tjänst. Gudomligheten, det stora alltet, det som omsluter allt, det som fanns före och kommer att finnas alltid. Krafterna, den skapande och livgivande och den som får allt att växa. Guden och Gudinnan, Yin och Yang.

Jämvikten, harmonin. Den ena principen är inget utan den andra. Liv och död och liv igen. Open and close. Allt sker enligt naturens lagar. Och vi människor lever inte efter dem. Ingen balans. Förtryck av den kvinnliga principen, av moder jord. Gud i allt. Vi har förvirrat oss in i materialismen. Penningen är verkligen Gud nu. Det yttre betyder allt och det inre inget. Och människorna lider. Vi i Sverige har allt och ändå mår människorna dåligt. Våra andliga behov finner ingen tillfredsställelse. Så starkt, inbyggt i oss. Klart att det måste ske en förändring.

Man försökte tydligen bevisa vetenskapligt att det finns ”andar” under 1880- och 1890-talen. Men vi kan bara bevisa det som finns i vårt eget system. Det större kan aldrig bevisas av det mindre.

Här handlar det bara om ”gnosis”. Vet man så vet man, då behövs inga yttre bevis. Visst, Qi-kraften borde kunna mätas, den påverkar ju t.o.m. bandspelare så det borde inte vara så svårt. Men varför? Den finns ju, jag vet och alla andra som har ”känslan” vet också. Vi behöver inte bevisa dragningskraften, vi ser ju att den fungerar… Jag kommer aldrig att ingå i några billiga försök att bevisa något. Kraften är helig, den skall inte användas till ytligheter. Låt verkningarna tjäna som bevis. I andliga frågor är materiellt tänkande värdelöst.

Gode Gud, hjälp mig att bli sann och ren. Hjälp mig att bli fri från allt materiellt tänkande, alla konventionella reaktioner. Hjälp mig att förstå och leva efter din lag. ”Jag har inte kommit för att upphäva lagen.” Det var naturligtvis inte judarnas gamla stamlag han talade om. Guds lag, den eviga kärlekslagen styr allt. Den kan aldrig upphävas, den gäller evigt. Ge mig och alla andra styrka och mod. Hjälp oss att stå starka och enade när det gäller. Amen.

Torsdag 21/12-2000.

Utvecklingen fortsätter. Så stark träning i går kväll. Det händer verkligen något påtagligt nu, parfymdoften, värme, närhet, vågorna. Men en gradvis utveckling, ingen revolution. Det är naturens lag, evolutionen. Tack för all nåd. Jag förstår fortfarande inte att detta händer, hur unikt det är? Inte unikt kanske men visst är det något väldigt speciellt. Gode Gud, hjälp mig att förvalta denna gåva. Hjälp mig att vara ren, sann, värdig din nåd. I mig själv är jag inget. Du är allt.

Hjälp mig att hjälpa andra att förstå att vägen går genom oss själva. Att vi har sanningen inom oss. Att var och en måste bli en mästare. Fri, självständig, vuxen. Och kärleken. Och brödraskapet. Gode Gud, skydda och bevara alla som jag älskar. Låt oss alla, alla dina barn på jorden, leva i din frid och kärlek. Amen.

Våren 2001 - det vita korset och Eros

Onsdag 3/1-2001.

Tack gode Gud för all nåd. Tack alla ni som leder oss människobarn så kärleksfullt framåt. Amen. Hittade en Internetsida om Rosenkreuzerorden. Vi förstår väl inte hur fantastiskt detta är. När man behöver information så finns den där i nästa sekund. Och att vi fått ett gemensamt språk i engelskan. Visserligen fanns latinet men det var ju bara en liten elit som hade den kunskapen. För sökare i denna generation finns allt serverat. Men man måste förstås ändå veta vad man söker efter… Lustigt att jag inte sökt efter detta tidigare! Men allt sker när det är moget.

I alla fall, det var tydligen någon sorts utbrytning eller avledning av frimurarna. Och de sysslade med alkemi, se t.ex. ”Chymical Wedding”. Och det finns där, det jag djupast har längtat efter, längtat tillbaka till. Visst är det ”jag”, allt som finns i min djupaste personlighet. Det vi får nu igen genom träningen. Något som är så införlivat med oss att det är en del av vårt eviga jag. Kärleken bröder emellan. Enheten. Gudsriket. Det jag inte visste fanns i mig men som manifesterades med sådan kraft ända från första träningen.

Amongst us we maintain certainly
The due regulations without murmuring
Our spirits inward and outwardly learn
In peace and flame of love,
One mind, one soul, one sense, one heart,
One will, one opinion, one pain
Are dwelling in us,
Unity is our delight and most beautiful ornament.

Nobody knows anything but that forthwith
The others know equally well
Just as nobody owns anything particularly himself
It is one heart, one sense, one council.

“Ara Foederis Theraphici”, 1618.

För mig är detta beviset. De har fört oss samman igen. Planen, ordern, ledningen finns på ett annat ”plan”. Allt ordnas genom De Högas ledning. Brödraskapet finns, men inte bara här, inte bara vi. Genom tiden, över gränsen mellan världarna. Och kunskapen finns i oss själva. Detta är liv, inte ytliga former. Detta är verklighet, inte lek, inte något dammigt, dött, formaliserat. Här finns verkligen kontakten, kraften, ledningen, kärleken. En kraftsamling från så många olika håll. En gammal sanning som skall fram igen, kläs i ny form. En gemensam sanning för hela mänskligheten. Vi har en stor uppgift. Härifrån kan jag inte alls förstå hur det skall gå till men jag vet ju att ALLT finns i planen.

Visst är det undanglidande men jag måste försöka befästa den känsla av insikt som finns just nu. Jag vet att detta är SANNING, att allt stämmer. Jag har inte några detaljerade minnesbilder men…

1. Sanningen finns i träningen. Vi är ett, ett broderskap. Och det fanns där från första stund.

2. Att jag ”kände igen” dem, jag visste att det var några jag kände väl, att vi hade band som knutits innan vi träffades denna gång.

3. Knut kände jag ju igen mer direkt, det låg på något sätt ”ytligare”? Och bilden av staden/borgen, (Mainz?), och meddelandet ”Medeltiden”.

4. Utsagorna i rosenkreutzarnas dokument. Det är min sanning, mina ideal.

5. De levande minnena av ”klostret i öknen” som jag hade som barn.

6. Och förstås allt som hänt det senaste året. Jag har verkligen fått leva igenom allt som läran står för. Opus, vi har gjort det arbete som förr var något externt i det inre, i anden.

Och detta är en stor uppenbarelse. Ett budskap till mänskligheten på samma sätt som getts gång på gång genom historien. Visst känns det förmätet. Jag vet vad världens dom kommer att bli. Och jag är bara en liten, svag, vanlig människa. Men det är vägen som vi människor skall gå. En väg, inte bara för de stora undantagen, utan en väg som är öppen för alla. På det sätt som passar för var och en. En utveckling som finns inskriven i vårt inre, i vår kod. Den lagstyrda evolutionen. Det kräver möda, utveckling är lidande. Men belöningen är så stor. Det är som att föda ett barn. Visst är det tungt, visst gör det ont, men belöningen är så stor att man glömmer allt.

Och det är fantastiskt. Hur vi hjälper oss själva och varandra framåt. Att kunskapen växer, att vetandet anrikas genom generationerna. Att man genom att ge ut till andra också hjälper sig själv i senare inkarnationer. Bandet mellan meningsfränder, själsbröder, andliga syskon över tiden, över generationerna. Och att verklig kunskap införlivas med självet och faktiskt finns med för all framtid, i alla liv. Arbetet på det materiella är förgängligt men andlig utveckling är evig.

Men visst skyggar tanken, kan det verkligen vara så att vissa av oss levde på Jesu tid? Jag vet ju att vi kommer tillbaka så det borde inte vara så konstigt. Men ändå, tanken är på något sätt ”kätterskt”. Det sägs till De Fem att arbetet är apostoliskt men det kan ju betyda att det leds uppifrån av dessa krafter… Men ”förbundet härstammar från tiden före Mästarens människoblivande”… Det är logiskt fast ändå så fantastiskt… Men jag vet att jag levt i Karnak. Jag vet att livet i ”klostret i öknen” är verkligt. Jag vet att vi dog på den romerska arenan. Jag vet att jag har levt på medeltiden, i borgen. Och när jag såg den första tavlan i Aftonbladet, jag visste vad det handlade om. Att det var mer och att det var riktat till mig, till oss. Och jag vet att han skall komma tillbaka, han har ju lovat oss det. Den heliga andes återkomst. Det gudomliga finns ju med oss alltid, men mest i träningen. ”Varhelst två eller tre förenas i mitt namn står jag mitt ibland er.” I ”Fama Fraternatis”, fem ursprungliga…

Tack gode Gud för allt jag får. Hjälp mig att förstå och vörda den stora nåd som ni visar mig. Hjälp mig framåt på min väg och låt mig alltid vila i förtröstan på din allmakt, vishet och kärlek. Hjälp mig att förstå planen och min uppgift i världen. Skydda och bevara alla som jag älskar. Låt oss förenas i din kärlek och harmoni. Låt ditt ansikte lysa emot oss och ge oss frid. Amen.

Metamorfos

Måndag 8/1-2001

Fyradagars träningskurs i Kista i helgen. Så underbart. Tuff träning men kärleken, ljuset, värmen. Varje övning var som en juvel, en pärla, en gnistrande diamant. Kalken, Graal. En allt större närhet, kontakt, både utåt och uppåt. Och Lars ledde så underbart. Visst utvecklas vi alla, allt går framåt. Det var så skönt att jag slapp den där sortens kraftiga reaktioner. Jag hade väl någon antydan men inte alls något liknande som på de tidigare kurserna. Kände mig starkare, stabilare. Tack gode Gud för allt underbart vi får uppleva i dig, i din kärlek. Hjälp oss framåt idag som alla dagar. Amen.

Drömde att jag var en varg, en varulv(?) som jagade en bil genom någon stad, samtidigt var det hemma i min hemby. Kroppen var så stark och smidig, jag tog långa, kraftiga språng. Men sinnet, usch, jag är ett rovdjur… Vi kom till Davids hus, han hade byggt ut det med en glasad tillbyggnad. En femhörning. Symbolen för människans strävan uppåt. Det var någon som hörde till det huset som jag jagade, en kvinna.

Konstigt, jag mådde ju så bra efter kursen. Men det är kanske en påminnelse om vad jag är, människa i jordsystemet. Alla drifter som finns i mig. Jag vill verkligen lämna detta men är väl på sätt och vis fånge i min rovdjursnatur. Jag hade en konstig känsla i går kväll av att jag var på väg att ömsa skinn, som en orm som försöker krypa ur sig själv. Metamorfos…

Tisdag 9/1-2001.

Leddes till Jane Lead på Internet. Passtheword.org. Denna ledning. Så stark maning att gå framåt, att söka. Hon talar sanningen. Profetian finns där. Allt är så stort. Gode Gud, ge mig ödmjukhet och förstånd, att jag förstår åtminstone en liten del av detta stora. En ny uppenbarelse. Han finns verkligen hos oss. Tack för allt. Amen.

Mår faktiskt ganska bra. Stark känsla av andlig utveckling. Värmevågor igen, det var länge sedan så tydligen ”tar” träningen ordentligt. Så stark träning nu på morgonen. Jag älskar Qi-fältet och det älskar mig. Gudinnan, kärleken. Att omfamnas, att vila i en kärleksfull famn.

Den gyllene klädnaden

Onsdag 10/1-2001.

Jag hade en mycket stark andlig upplevelse i går eftermiddag. Klockan 13.45 hände något så starkt… Jag hade en känsla av att jag blev överdragen med en gyllene klädnad, att den sänktes ned över mig…

Tisdag 16/1-2001.

Har fått en vision av en pelare eller en trädstam som sträcker sig uppåt under träningen ett par gånger. Så ofattbart högt. Det talas ju om ”starka pelare” i ”Vägen till templet” och om trons träd i Jane Lead. Något nytt, så stort, heligt.

Ljusstrålen som sökte mig första dagen på första grundkursen. Friden och närvaron. Att vi förts samman nu. Ökenvandringen är över. Att alla vi som älskar varandra får förenas, både vi här och de där. Den största lyckan. O Gud, gör oss till byggstenar i din kyrka. Res ditt tempel inom oss. Gör oss till rena och värdiga präster och prästinnor i din kyrka. Hjälp oss att vara förståndiga och kärleksfulla. Hjälp oss att hjälpa andra, av dig, genom dig. Amen.

Jordbävning

Onsdag 17/1-2001.

Tack gode Gud för allt. Du som är allt. I evighet. Amen.

Otroligt stark träning i går. Det blir bara starkare för varje gång. Golvet skakade faktiskt. Jag hade en så stark känsla av att ”nu händer det faktiskt”, att vara en del av ett historiskt skeende. Alla förberedelser i hundratals, kanske tusentals år. Och nu händer det. Jag tror faktiskt Lars blev rädd. När han ledde armträningen var det inte alls som vanligt. Men själv kände jag mig stark och trygg. Jag vet ju att det är goda krafter som leder oss. Att allt sker som planerat. Och på något sätt är det en lättnad att något händer. Även om jag inte vet var detta bär hän. Men trycket har varit så starkt, visst känns det lättare nu. Men också en viss stress, vet inte om det beror på att jag inte orkar med det vanliga jobbet som jag borde eller om det är någon ny insikt som jag måste drivas in i. Det känns i alla fall i magen. Och det är väl egentligen inte så konstigt, det som hände i går var så stort. Det är väl inte konstigt att det påverkar.

Till urkällan för allt liv

Måndag 29/1-2001.

Det var kurs i Stockholm i helgen. Starkt kraftfält, stark känsla av kontakt. Jag såg andra träna med oss i ”andanom”. Det är en gemensam ”act of love”. I glädje och kärlek. När vi skildes på lördag utväxlade jag och Lars en blick som var hjärtskärande. Det är inte lätt. Dessa starka känslor. Men jag vet att vi vunnit, vi vet hur det bäst skall användas, vart kraften skall riktas. Jag vet vad som är rätt. Ingen skadas, alla kan berikas. Sista Lyft upp Qi var i alla fall väldigt starkt. Guld, ornament, templet. När vi åkte hem i söndags hade jag sällskap av Lars en bit på tunnelbanan. Det kändes så bra. Inga dammvallar som brast, inga vulkaner som fick utbrott. Bara normalt småprat. Visst har vi tagit ett steg framåt.

När jag kom hem fick jag en så stark reaktion. Fick otroligt starka bilder. Smält guld, som sprutade ut i alltet. Det gudomliga. The fountainhead.

Jag åkte runt i världsrymden. Kom till en Inkastad i djungeln i Peru. In i tunnlar, upp för trappor… Så klara bilder. När man tränar Qigong behöver man verkligen inga andra stimulantia. Såg också någon slags mekanism. Något som vreds runt ungefär som ett kameraobjektiv och plötsligt stämde det, allt var på sin rätta plats, allt klickade i rätt läge. Såg också ett rymdskepp. Och rymdskyttlar som flög upp dit. De var så spindellika.

Synen av smält guld som sprutade ut gav mig känslan av att det var ”centrum” av universum jag såg. Att varje gulddroppe var en ny mänsklig själ som föddes ur det Gudomliga. Ordet ”sprutade” var på sätt och vis inte rätt, dropparna ”föddes” snarare och allt verkade ske så underbart harmoniskt och kontrollerat. Dropparna som spreds bildade ett sorts spetsmönster.

Onsdag 31/1-2001.

Jag fick hjärtklappning direkt när jag kom in på träningen i går. Förstår nu att det är Qi-trycket (kraften) som ger dessa symptom, och det gör det litet lättare att uthärda. Första La Qi var i alla fall väldigt stark, känslan av att golvet skakade, eller att jag själv skakade, kom den här gången också.

I pausen stod jag och pratade med Carina. En av ”tjejerna” stod alldeles bredvid. Lars kom fram och klappade om henne så där intimt som man kan göra om man haft en nära relation. Och det var så märkligt, jag vet att Carina älskar honom och det gör ju jag också. Upplagt för svartsjuka och sorg. Men det var en så konstig händelse. När vi började träna igen fick jag en så stark känsla av gemensamhet. Om Lars älskar henne måste jag också älska henne. Det är samma sak med alla. Vi har alla så starka band åt olika håll. Och om egoism, ägande, svartsjuka inte får finnas utan kärleken får flöda fritt så berikas vi alla. Om man får älska alla på samma sätt. Det är något vi måste lära oss innan vi är färdiga att gå vidare. Där finns ingen plats för egoism och svartsjuka.

ALLT ÄR ETT.

Jag hade en så märklig känsla av att det strålade ut färger från mina händer när vi tränade. Tänkte på Hilmas bild av kvinnan och mannen och deras gemensamma ängel.

Bild 7. Serie W/Kunskapens träd nr 7b.

Tisdag 6/2-2001.

Efter träningen i går kväll såg jag bröllopsparet igen. Sedan var det som om jag gick uppför en kyrkgång. Bröllopet. Kände mig konstig i natt. Bearbetad. Drömde att jag tränade, fick hjälp med triangelformen i rörelserna. Triangeln, det gudomliga, treenigheten.

Ut på myr och gungfly

Måndag 12/2-2001.

Jag drömde att jag var på en myr. Jag skulle längre ut men det var som ett gungfly. En äldre man var där i kanten av myren och plockade svamp. Han lånade ut en livlina till mig. Jag slängde ut den och det var någon sorts anordning så att jag skulle kunna ta mig tillbaka. Han skulle veva in mig igen.

Konstigt, i meddelandena till Hilma pratas det om myr och gungfly i något sammanhang. Jag skall ut på osäker mark men jag får hjälp av en gammal vis man. Läraren, gurun, mästaren. Det finns en väg tillbaka? Myr, gungfly, klart det skrämmer. Men jag har en livlina. Hans hjälp och kärlek. Och jag var fast besluten i drömmen att ge mig ut på det osäkra. Men hur skall marken bli fast? Tro och kärlek, nu som alltid. Det är det enda jag har, men det har alltid räckt och det kommer alltid att vara tillräckligt.

Du vet allt nu

Tisdag 13/2-2001.

När jag tränade i morse tänkte jag på stenarna, diamanterna, tätt sammanfogade. Fick en vision av diademet, jungfruns diadem. Gudinnans diadem. Och det kändes som om jag personifierade henne. Glad, stark, en härlig känsla. Och det är väl så det är. När vi enas stödjer vi varandra, det är väl bara så vi kan lyckas.

Sökare, givare. Att först bli klar med den egna utvecklingen för att sedan kunna hjälpa andra. Att känna sig själv. Att förstå och acceptera. Först därefter låter De Höga allt ske. Inget sker mot min vilja, vi har verkligen en fri vilja. Men vi får hjälp och ledning, vi är inte ensamma. Vi är Guds barn. Men det ställs också krav på att vi skall växa upp andligen. Målet, en fri och självständig ande. Att var och en blir sin egen mästare. Och då måste man kunna ta hand om sig själv. Göra sina egna val. Vara sann mot det man tror på och det man älskar. Att kunna ta kampen och vara beredd att offra allt. Korsets två sidor, offersidan och kärlekssidan. Att offra det lägre för det högre.

Du vet ju allt nu. Insikten har kommit. Ledaren finns här, inom dig. Vägen har alltid gått genom dig själv. Den eviga sanningen. Som skall segra, äntligen. Vi finns med er till tidernas slut. Från begynnelsen till slutet, AO. Utvecklingen är målet för allt arbete, evolutionen. Ljuset kommer från östern. Gryningen är röd. Röd som kärleken. De eviga sanningarna skall råda på jorden. Brödraskapet återupprättas. Vi är alla ett. Här som där. Livet i allt, befruktande. Sädens herre. Det stora ljuset. Korset, det sanna tecknet. Ni skall alla märkas med detta. Han kommer till jorden.

Templet skall resas. Alla folk skall enas i det sanna riket. Anden som råder över alla, levande och döda. Treenigheten skall återupprättas. Gudinnan måste vördas. Hon är kärleken och visheten. Som du är ett är vi också ett. I er alla finns tre världar, de skall förenas. Fem är ni och fem skall ni alltid förbli. Ni är snart klara nu. Ert riktiga arbete kan börja. Men inget sker med en revolution, allt har sin tid. Utvecklingen har alltid varit gradvis. Men till sist når man målet. Lita på detta.

Lev i förtröstan och glädje. Undret skall ske. Jorden skall lyftas upp till en högre nivå. Ondskan får inte fortsätta att råda, det goda skall återställas. Vi måste enas, kontakten återupprättas. Vi hör ju ihop med er. Ni är verkligen inte ensamma. Ni har betydelse. Ni är vår glädje och stolthet. Er utveckling leder till en utveckling i det stora, i helheten. Allt arbete skall belönas. Det är verkligen mödan värt. Vi är med er i alla dagar. Gud vare med er. Bevarar eder i sitt namn. Amen.

Måndag 19/2-2001.

Tränade till långa La Qi-bandet i fredags kväll. Det är otroligt starkt, jag ser Dem faktiskt ansikte mot ansikte.

Kurs i Jakobsberg i helgen, Lars och Carina ledde. Det var mycket kraft och jag fick känning av en ny blockering i lördags. Eller egentligen började det nog redan i torsdags morse när jag mådde illa när jag lade händerna på magen. Jag vet ju att det bara är att fylla på med mer kraft så jag körde långa La Qi-bandet två gånger på kvällen. Det var så jobbigt, jag trodde jag skulle dö sista halvtimmen. Men det släppte inte.

Jag drömde att jag var vid Höga Kusten. Golvet i huset var nylackat så jag kunde inte röra mig som jag ville. Plötsligt var jag instängd i en kulvert eller liknande under golvet. Jag låg inkapslad som i en puppa. Kände mig så fångad, snärjd, begränsad. Ångest.

Jag hade ont i ryggen på söndag på ett konstigt sätt. Överhuvudtaget är det kämpigt när trycket blir så här stort. Sov en stund på golvet efter lunch. När vi började träna igen fick jag ett slags genombrott. Stark värme. Det var som om Han stod bakom mig. Det Gudomliga. Det går inte att beskriva men var helt fantastiskt. Och det började med att Qi-fältet kändes ”fast”. En sådan kontakt har jag aldrig haft förr. Det var som om solen kommit ner på jorden. Tack Gode Gud för all nåd. Amen. Den där blockeringen försvann nog i alla fall, jag mådde bra efteråt. Men visst brukar det komma efterreaktioner efter en så stark upplevelse. Får väl se…

12/3 2001

Drömde att jag var i Kina, i Fu-kien. Soligt, lantligt, gammalt. Jag vaknade i ett gammalt trähus och upptäckte att en stor snigel satt på min axel. Jag släppte ut snigeln utanför dörren. L & H var där, de var så nära, deras händer var sammanflätade. Han hade hjälpt henne när hon var upprörd, ledsen. En man höll föredrag, det verkade vara jag själv. Ljus stämning.

Var hos Carina på fredag kväll. Knut kom upp och sjöng. Jag fick något märkligt fenomen när han började, en massa kraft kom ner. Hans sång berör mig så djupt, på andens plan. Det är ju något med toner, märker det ju i träningen också men detta var otroligt starkt. Tänker på hans intresse för gammal musik. Vi träffades ju tydligen på medeltiden. Det är verkligen märkligt med dessa människor, alla dessa starka känslor… Överhuvudtaget blir det ju allt intensivare. Vi tränar tydligen ihop oss mer och mer. Jag har ett så stort behov av att ha kontakt med dem, längtar efter dem. Jag skulle verkligen vilja leva ihop med dem alla. Träna tillsammans varje dag. Broderskapet, kollektivet. Klostret i öknen.

Har känt mig som en vulkan som snart skall få utbrott i helgen. En massa kraft som trycker på utan att få något riktigt utlopp. Visst är jag starkare, allt har ju gått framåt ända sedan den sista projekthelgen. Visst går det upp och ner, men trenden är ändå positiv. Och det rör på sig på olika håll, alla utvecklas. Visst händer det något, men går det alltid gradvis? Eller kommer det någon stor manifestation? Det är ju bara att följa med, utan att kämpa emot. Jag har ju en massa kraft, om den bara riktas åt rätt håll… Jag vill ju verkligen göra mitt rätta arbete, få ägna mig åt min verkliga kärlek. Och egentligen får jag ju så mycket genom träningen, allt jag behöver. Men jag känner också ett behov av ännu mer andlighet. Och det finns ju en väg, genom mig själv men också i den gemensamma träningen. Den enda vägen, kärleken. Allt är ju på sin rätta plats, ge mig bara kraft att uthärda, att låta allt mogna.

Vi leder men ni måste alla förstå er uppgift. I den djupa dalen bor ledningen. Vi älskar er alla. Låt kärleken flöda ur den djupa källan. Klar som vatten. Låt oss alla enas i kärleksakten. Gud i allt. Befruktande, livgivande, alltets källa. Snart kan ni enas. Det börjar bli klart nu. Den stora uppgiften väntar. I glädje och kärlek. Amen.

Torsdag 15/3-2001.

Hade ett liknande fenomen i tisdags kväll som efter tredagarskursen i våras, något slags ”paket” av information som ”kom in”.

Måndag 19/3-2001.

Underbar träning i torsdags. Det går verkligen upp och ner. Men nu var det i alla fall ljuvligt. Vi blir faktiskt ett. Det är obeskrivligt härligt. Som det beskrivs i alkemin. I gnosticismen. Det manliga och kvinnliga, Yin och Yang. Att bli hel. Tack Gode Gud för denna nåd. Våra himmelska föräldrar. Gud och Gudinna. Två krafter och ändå en. Förenade i skapandet. Kärleken, över allt.

Att vi blir ett. ”Det Gud sammanfogat skall inte människorna särskilja.” Soul mates. Dualerna som skildes åt en gång och som nu förenas igen för att återgå till ursprunget, helheten. I Hans rike. Han som förenar oss. Det är verkligen heligt. I andens rike. En nåd, en gåva, ett sakrament. Tack Gode Gud för denna nåd. Lär mig att förstå hur stor din nåd och kärlek är. Lär mig att vörda kärleken. Skydda och bevara alla som jag älskar. Amen.

Smord med väldoftande olja

Onsdag 21/3-2001.

Mycket stark träning i går. Visst går det framåt. Det kändes som om jag smordes med väldoftande olja eller att det kom fram olja ur mina händer.

Utrensning

Måndag 9/4-2001.

Påskveckan. Tryck, ont i magen.

När jag tränade i helgen kändes det ett par gånger som om det skickades ut ett jubelrop över universum. Jag ropade ut en hyllning till Gud. Starkt, högt, långt nående. En bön, att koppla bort allt och slunga ut något ur det innersta mot det Gudomliga.

Vi vill hjälpa dig framåt. Var bara lugn, allt kommer att bli bra. Ondskan skall inte segra, glädjen och friden skall spridas över jordens länder. Du har rätt, din kamp är snart över. Lita på oss vi leder dig dit dina egna tankar aldrig kan föra dig. Samla ihop dina styrkor, sista striden är snart här nu. I andens rike råder de eviga sanningarna. Skicka ut dina trupper att kämpa för de stora sanningarna.

Lilla barn, din kamp är snart över. Vi hjälper dig framåt. Vila i vår kärlek och omvårdnad. Låt dig inte förtröttas, allt arbete skall belönas i himlen. Vi är med er alla dagar. Låt den gudomliga kraften spridas över alla behövande. Du är verkligen en kanal för allt som är gott.

Kärleken är den kraft som ställer allt till rätta. När den får flöda fritt kan allt ske. Under skall ske, ni får all hjälp som ni behöver. Det är många som väntar, längtar både här och hos er. Ni skall alla enas i den stora kärleken.

Den femte Buddhan skall komma till jorden igen. Kärlekens budbärare. Låt er inte förtröttas, snart sker det, vi är nära nu. Kämpa på, den sista striden är den svåraste. Men snart nog breder fridens rike ut sig. Mitt rike som inte är av er värld, väldet som profetiorna utlovat. Nu är dagen kommen. Du vet ju. Stå fast vid din övertygelse. Låt din intuition tala. Den leder dig på den rätta vägen. Tvivla inte, vi talar till dig. Lyssna bara så hjälper vi. I kärlek välsignar vi dig och de dina. Amen.

Under påskveckan fick jag starka och obehagliga minnen av att ha förföljts och dödats av inkvisitionen. Lars hade varit på deras sida. Det vällde fram en otroligt stark känsla av sorg och smärta men samtidigt kände jag på något sätt att kärleken var starkare, att den var den kraft som rensar ut smärtan och läker alla sår. Men den insikten innebar inte att jag kunde komma undan alla känslor som vällde upp i samband med att den andliga kraften arbetade för att rensa bort den gamla karmiska skadan.

Onsdag 18/4-2001.

Förbaskat jobbig träning i går kväll. Redan när jag åkte dit hade jag gråten i halsen. Lars svarade på mitt mail om tredagarskursen. En sådan där typisk, feg, snål, förstoppad reaktion. Han hänvisade till Göteborg och jag blev så irriterad. Typiskt honom. Hänvisa i första hand till någon annan. Vill du prata? Sök då en psykolog. Behöver du hjälp? Prata med Göteborg. Var fruktansvärt irriterad på träningen. Ena stunden är man bara skit och i nästa så… På något sätt har det väl att göra med blockeringen som jag jobbar med. Jag skulle aldrig bli så fruktansvärt besviken på någon annan.

Läste om olika rörelser som genom tiderna väntat på hans återkomst. Och alla blev ju besvikna. Vad skiljer dem från mig? Kanske att jag ser en väg, ett sätt som det kan ske på. I undervisningen till De Fem talar de Höga om att hugga bort det gamla trädet. Låta det nya spira från roten. En ny kanal som upprättas. Budskapet på nytt, från grunden.

Torsdag 19/4-2001.

Stort tryck i magen men också stark träning i går kväll. Jag såg den, i mig… I den innerligaste förening.

Det var turbulent i går. Jag svarade ”bitskt” på Lars mail och han blev tvärarg. Jag lyckades tydligen hitta rejält ömma punkter. Försökte ge ett uppriktigt mail tillbaka. Jag behöver honom, hans vänskap och stöd. Men jag vet inte om han kan vara storsint. Jag provocerar ju fram jobbiga situationer. Men jag måste också få till någon slags förändring. En sådan här ”kris” förändrar väl alltid något. Men varför är det så svårt?

Fredag 20/4-2001.

Mötte Lars på vägen till träningen i går. Det har aldrig hänt förr, bortsett från första torsdagen förstås. Men det var lustigt att det skulle hända i går när det var så besvärligt. Men vi får den hjälp vi behöver. Lars var i alla fall så rar och förståndig. Men jag var som vanligt totalt blockerad. Jag hade startat skeendet men förmådde inte föra det vidare. Förstod inte. Det kändes faktiskt som om jag skulle kvävas. Som ett yttre tryck runt halsen, men det måste väl ha kommit inifrån. Och en otroligt stark attraktion. Det är verkligen som en magnet, + och -. Min känsla av att alltid vilja fly, det är klart att man kämpar emot ett sådant kraftfält. Träningen var i alla fall stark och härlig. Visst flödar det lättare. Men jag måste vidare. Inget är egentligen förändrat eller löst. Jag tänker på målningen med musslorna, sammanbundna med band. (Hilma af Klint, Sjustjärnan nr 19).

Och målningen av svanen som hackar hål på något (en böld känns det som). (Hilma af Klint, Svanen nr 5.) Det känns som om jag tvingas fram mot att erkänna min kärlek för honom. Mot alla instinkter. Men samtidigt, ett hopp om förlösning. En lättnad från detta olidliga tryck. Och det viktigaste, jag tror att det är bra för träningen. Träningen är det viktigaste av allt. Större än egot, större än stoltheten.

Gode Gud, led mig på din väg. Och jag vet ju att den vägen är kärleken. Kärleken, den enda vägen. Och sanningen som gör oss fria. Tack för all nåd. Amen.

Det vita korset

1 Korintierbrevet 13

Måndag 23/4-2001.

Mailade till Lars i fredags. Bekände min kärlek. Visst är det pinsamt, obekvämt. Men samtidigt kände jag mig så uppmanad att göra detta. Jag kan ju inte komma vidare, är låst. Och jag måste försöka bryta detta dödläge. Jag måste få bli fri, befriad. Och egentligen borde jag inte behöva känna mig så otroligt dum som jag gör. Varför skall jag behöva skämmas för den jag är, det jag känner? Jag gör väl inget som är fel? Kärleken är ju helig. Huvudsaken att ingen blir lurad eller sviken. Att jag kan se alla i ögonen utan skam. Och det räcker åt alla, källan fylls ständigt på. Jag kände mig i alla fall lättad när jag mailat.

När jag vaknade i söndags morse så såg jag det vita korset med rosen i mitten. Det finns i Hilmas bilder också.

Jag har ju fått det förut, men nu var det mer strålande än någonsin. Tänkte på Hilmas tavlor, Tystnad, Kärlek, Sanning och Helighet. Är det vägen. ”Sanningen skall göra er fria.” Kärleken är helig. Om man förtrycker och förnekar den förnekar man något gudomligt. Om man bejakar den bejakar man Gud. Satte 1 Kor. 13 som rubrik på mitt mail. Och det är så jag vill att det skall vara. En ren kraft. En ren känsla. Utan krav på att få något tillbaka. Utan ägande, utan åtrå. Då kan man heller inte bli sviken. Att bara låta det flöda. Men jag behöver Lars och de andra. Att vi får träna tillsammans i frihet, glädje och kärlek. Att jag kan känna mig trygg. Visst är det en sorts krav…

Det verkar inte räcka att bara få ge i träningen. Varför har jag detta behov av att vi är ense, bejakar varandra även i det yttre? Vi har ju en uppgift. Klart att vi måste vara enade om vi skall kunna göra nytta på det sätt som avsetts. (Vad det nu är…) Klart att kärleken måste råda. Och jag kan bara arbeta med mig själv. Klargöra var jag själv står. Oavsett om Lars reagerar på mitt mail eller inte, så borde jag kunna stå för det som är min sanning.

Jag vill ju vara en ren kanal och det som strömmar från den, från Gud, är ren kärlek. Jag måste göra mig av med mitt ego, min stolthet. Känslan av förödmjukelse, jag borde naturligtvis i stället tacka och vörda. Tacka för att jag får kärlekens gåva, vörda den gudomliga kraften. Men i stället kämpar jag emot och skäms. Jag borde böja mig i ödmjukhet och vördnad. Men inte, och varför? I vår kultur är kärleken förbunden med ägande, exklusivitet. Vi har faktiskt gjort våld på denna gudomliga känsla. Korrumperat den, lagt band och bojor på den. Bestämt vad som är tillåten kärlek och inte tillåten. Förbundit den med sexualiteten på ett alltför ensidigt sätt. Visst är sex en naturlig yttring av kärlek, men sex är inte synonymt med kärlek. Sex hör till denna världen, men kärleken är evig. En kraft över allt annat.

Om jag släpper in kärleken släpper jag in det gudomliga. Gud är kärlek. En evig, perfekt balanserad kraft. Självgenererande, outtömlig. Ett kvinnligt och ett manligt element men integrerat, en fruktbar polaritet. Visst är vi skapade till en avbild av det gudomliga, till kvinna och man. Och samlaget är en avbild av den gudomliga kreativiteten som alla gamla religioner visste. Hieros gamos. Men det är bara en enkel bild. Vi är ju genast halva igen. Och vi vill ha helhet. Denna saknad, denna värkande tomhet. Den kan aldrig tillfredsställas i en fysisk kärlek. Vi måste ta steget över i nästa form. Till en andlig sammansmältning. Och då följer helt nya referensramar. Inte en exklusiv tvåsamhet. Ingen kan tvingas, ingen kan äga eller våldta. En stor gemensamhet. Inte begränsad till den tredimensionella världen, utan i kontakt med det högre, den fjärde dimensionen. Helheten.

Och det är väl detta som är så svårt för mig. Att bryta en ny väg. Att göra sig av med gammalt tänkande, gamla överflödiga känslor och beteenden. Men jag måste kämpa på, jag får ju hjälp. Och målet börjar synas. ”Nu ser vi dunkelt såsom i en spegel men då skall vi se ansikte mot ansikte.” I andens rike kan vi bara visa oss så som vi verkligen är. Alla känslor är gemensamma, därför hamnar vi med dem som är lika oss själva. Det finns inget helvete, var och en hamnar där han eller hon hör hemma. Därför denna känsla av igenkännande, denna lycka. Det är verkligen mitt rätta hem. De jag möter där är min sanna familj. De som jag hör ihop med på riktigt. Och här är jag accepterad och uppskattad för den jag verkligen är. Det är klart att jag känner kärlek när jag möter något av dessa syskon i detta livet.

Och på det sättet är väl Herbjörn den som jag fått mest genuin kontakt med. Detta direkta igenkännande på uteträningen första måndagen. Denna känsla av glädje, humor. Att han verkligen vill hjälpa mig. Att vi kan få direktkontakt sinne till sinne, på samma sätt som man kommunicerar på där. Alla drömmar som han varit med i. Det har på något sätt flödat lättare även om det på ytan inte finns någon som helst kontakt. Med Lars har det varit mycket mer komplicerat, men jag tror att vi har med oss mycket mer ”gammalt skräp” i vår ”relation”. Ändå har vi kunnat få en närmare känslomässig kontakt. Jag kan faktiskt känna hans känslor ibland. Känslan av att rivas ”itu” när vi skiljdes en tisdag. Vi är faktiskt tvillingsjälar. Dualer. Klart att det blir en kamp att hantera något sådant. Speciellt som det inte varit någon medveten kunskap, bara en massa kamp i det undermedvetna. Men ”känn dig själv”. Gnosis. Att veta ger frihet.

Att få förenas med det Gudomliga

Fredag 4/5-2001.

Insåg plötsligt att det verkligen är Jesus Christos som leder detta arbete. Lukten av ull förra vintern. Guds lamm. Och nu i måndags. Parfymlukten. Den underbara helande energin som flödade. Det Gudomliga. Han verkar verkligen bland oss. Genom oss. Hans rätta kyrka som skall resas på jorden igen. Vi som är byggstenar som han vårdat och utvecklat genom långa tider. En underbar förnyelse. En infrielse av alla profetiors löften. Och jag är en kanal. Vi skapar genom vår kärlek en kanal, en atmosfär där han kan verka. Det är faktiskt helt beroende av att vi älskar, är avspända och trygga. Om jag bara kan låta det flöda villkorslöst. Då kan allt ske. ”Ske din vilja såsom i himmelen så ock på jorden.” Och den gudomliga viljan är bara kärlek. Kärlek skall råda i det yttre (på jorden) såsom i det inre, i anden (i himlen).

”Fader vår som är i himlen.” Det Gudomliga finns inom oss, i anden. ”Vårt dagliga bröd giv oss idag.” Ge oss av din kärlekskraft idag som alla dagar. ”Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet. Amen.” Andens rike är det verkliga, jordelivet är bara en illusion. All makt finns i den gudomliga kärleken. All härlighet, allt skönt, underbart, vackert finns i Andens rike, är av Gud, är Gud.

Måndag 7/5-2001.

Jag måste försöka komma ihåg följande inför varje träning.

Att träningen är helig.

Att jag måste låta kärleken flöda fritt.

Att vi alla har förbindelse med varandra.

Att kanalen måste hållas öppen både uppåt och utåt.

Att jag måste vara kärleksfull och glad för att det gudomliga skall kunna arbeta genom mig.

Att bönen öppnar kanalen till De Höga. Före och Efter.

Gode gud, ni Höga som leder mig. Ge mig av er kärlek, kraft och harmoni. Lär mig att ge kärlek utan att kräva något för egen del. Låt mig vara en kanal för den gudomliga kärleken. Låt mig få dricka ur den eviga källan. Hjälp mig att vara mjuk, genomsläpplig och öppen. Gör mig ren och fri. Låt oss alla förenas i den Gudomliga kärleken, friden och harmonin. Amen. Amen. Amen.

Evolutionen	Att vi går i en skola. Liven är klasser i denna skola. Visst vet jag att jag är odödlig. Att jag varit här förr.
Dualsanningen	Att vi har en själ och att den hör ihop med en annan från begynnelsen, i evighet. Som Gud har en manlig och en kvinnlig aspekt.
Eros	I den totala sammansmältningen blir vi ett med det gudomliga. Anden är en.
Templet	Vi är stenar i bygget av den gudomliga kyrkan. Spridda över jorden i en tröstlös ökenvandring, men äntligen blir vi kallade hem. Att förenas i vår rätta familj. Jesus Kristus leder arbetet. Renar oss och för oss samman.
Kärleken	A och O. Det som gör allt möjligt.

Guds härskaror samlas till den sista striden

9/5-2001.

Tänkte på att qigongen på något sätt gav mig möjlighet att uttrycka mitt sanna jag. Att det fanns något inom mig som bara väntade på ett verktyg att uttrycka sig genom. Den härliga känslan av kreativitet, att få uttrycka min kärlek till det gudomliga och till livet, kroppen. Att träningen bejakade allt som är jag, att jag bara väntade på detta. Det är som pusselbitar som passar perfekt ihop, eller ett lås där plötsligt rätt nyckel passar. Jag var verkligen förberedd för detta, vilket i och för sig inte betyder att det varit speciellt enkelt. Men ”han inom mig” visste ju. Sanningen finns inom oss. Och vi skolas i liv efter liv. Jag fick fortsätta träningen från den nivå där jag slutade. Hon sa det ju på första kursen, en av mina lärare. Och jag har lärt mycket den här gången.

Jag hade en känsla under träningen i går att vi lekte, att vi var delfiner som lekte i evighetens hav. Jag tror att det var på slutet i La Qi. Och det är ju dit jag vill, att få träna i glädje och lycka. Att vi får vara som barn som leker med varandra. Barnet i mina drömmar, den ”förste”. De gamla sanningarna, den förstfödde. Till De Fem säger De Höga att vi ska stå med barnet i vår famn. Den som skall födas. Den renade. Vi är alla barn av våra gudomliga föräldrar. Och mina älskade ”kamrater” i detta. Rena själar, vackra, underbara. Mina bröder, syskon. Vi är ju barn av samma ande. Vi får verkligen förenas i träningen, i kärlek och glädje. Himmelriket här på jorden. Att få komma hem redan i detta liv, det finns inget större.

Att lära utan ord. Att handla utan kunskap. Att låta intuitionen råda. Så svårt men ändå så lätt. De undervisar och leder ju. Svårigheten är bara att förstå, att lita på sig själv. Men egentligen har deras undervisning och deras tecken varit ganska tydliga. Det är lätt att se när man har facit, men när man är mitt inne i ”dimman” är det förstås inte så lätt.

Tack Gode Gud för allt. All nåd, all hjälp, all kärlek. Ge mig förstånd och tålamod. Hjälp mig framåt på kärlekens väg. Vägen som är DU. Amen.

Gud är kärlek det har du så rätt i. Låt inte dina tankar förorenas av onda influenser. Renhet i tanke och leverne är A och O. Ni är så nära nu, friheten vinkar bakom nästa hörn. Lilla vän, inte kan du förstå det som sker, men allt kommer att bli bra. Låt bara våra tankar leda dig mot den stora lyckan. Inte är det gods eller guld, men det är ju inte heller vad du längtar efter.

Du vill ju uppnå friheten, bli ren. Och det kommer också att lyckas. Vi hjälper dig och de andra. Allt går som planerat, misströsta inte. Guds välde skall återupprättas här på jorden. Tro bara så blir det sant. Inga andra makter kan tävla med den största viljan. Inga andra viljor kan tävla med det gudomliga. Planen måste genomföras.

Och vägen är bara en, igenom dig själv. En gammal sanning, så enkel men ändå svår. En smal väg. Inte egen vinning, inte berömmelse eller guld, allt måste ske för det stora hela, för allas bästa. Offret kan synas stort men vinsten är oöverträffad. Inget kan tävla med detta att uppnå människans mål, få komma hem till det rätta hemmet. Du vet ju vad det gäller, kämpa bara på så skall du segra.

Vinsten vinkar över bergen. Vimpeln fladdrar i vinden, guds härskaror samlas till den sista striden nu. Visst vet du att detta är rätt? Inte kan du väl tveka efter alla bevis vi gett dig? Vet att vi alltid vill er väl. Ni är inte ensamma, vi strider alla på samma sida. Det stora ljuset skall segra, äntligen. Amen.

Ananda.

Torsdag 10/5-2001.

Jag fick ett ”meddelande” i går. Kanske finns de alltid där och det är bara jag som inte kan ta emot. Eller rättare sagt, de finns alltid där. Undrar varför det är lättare att ta emot i skrift än bara lyssna? De eller han, kanske Ananda, undrade: ”Visst vet du att detta är rätt? Inte kan du tveka efter alla bevis vi gett dig?” Och jag skäms, visst bör jag ha hundraprocentig tro. De har ju gett mig så mycket ledning också på det ”materiella” planet. Graviditetssnurran, Hilmas målningar, texterna till De Fem, filmen, munkarna. Framförallt texterna och målningarna. Allt har ju stämt. Och alla drömmar. De ger mig också ledning direkt i ord om jag bara kan ta emot. Och träningen. Där finns alla bevis man kan tänka sig. Kraften, kärleken, närvaron. Jag borde kunna vila i vetskapen att allt sker enligt planen. Visst skall det ske något stort. Men vad, hur, när.

Jag insåg plötsligt att jag visst vet vad som skall ske. Himmelriket skall upprättas här på jorden. Det himmelska Jerusalem, den gyllene staden skall sänkas hit ner. Vi skall alla få komma hem. Kontakten skall återupprättas. Och det är andliga företeelser, men visst måste det yttre också påverkas. Och jag vet också hur det skall ske. Genom oss, genom vår kärlek och hängivenhet, genom träningen. Och när, det sker ju gradvis, steg för steg. När vi är klara kommer templet att resas. Vi reser templet genom vårt arbete. Stenarna, jag kände det ju så tydligt när jag satt bredvid Herbjörn. Att jag var hemma, att vi var som stenar tätt fogade till varandra. Jag kan inte tveka, det händer här och nu, hela tiden. Bara jag förstår och tar emot i ödmjukhet och tacksamhet. Gode Gud, låt min vilja verka tillsammans med den gudomliga viljan. Gör mig till ett redskap i din kamp för det goda. Hjälp mig att förstå och utföra det du begär av mig. Amen. Amen. Amen.

En så otroligt underbar upplevelse. Ull. Guds lamm. Jesus Kristus, vår frälsare. Han är verkligen här, hos mig. Att få ge sig helt, kropp och själ åt Gud. Att få förenas med det Gudomliga. Ett. Denna underbara njutning. Det går absolut inte att beskriva i ord. Det är klart att man blir fri om man kan få detta. Man behöver absolut inget annat. O Gud, vilken lycka. Tack Gode Gud. Att få ge sig helt åt Gud. Att bli ett med alltet. All kärlek. Allt skönt. Tack Gode Gud för denna nåd. Amen.

De Högas mittpunkt. Att förena Himmel och Jord. Gud i mig. I oss.

Fredag 11/5-2001.

Jag hade en härlig känsla av att vara älskad när jag gick till träningen i går. Vi är alla älskade, men vi är avskärmade från känslan, kunskapen. Men om man får denna underbara bekräftelse behöver man inte bekräftelse från andra människor på samma sätt längre. Att vara ovillkorligt älskad. Men för att få det måste man också kunna ge samma. Lika för lika. Och inte är jag väl riktigt där förstås. Är svag.

Det var en ny känsla när vi tränade avslappning i går. Som om en klädnad sänktes ner över mig. Och La Qi, att samla sin Qi. Mycket effekt, härligt. Mycket ”rörelse” i Qi-fältet också. Jag ser nog lite klarare nu. Jag hade också en känsla av att Qi-fältet följde med mig mer.

Drömde att jag var på ett museum, en utställning eller något liknande. Vi gick från rum till rum. En ”klumpig” man spillde en massa pulver av något slag över mig. Jag kommer förstås att få en massa ”skit” över mig av dem som inte förstår. Och de andliga sanningarna, hur många förstår egentligen? Kanske fler än jag tror, mänskligheten är faktiskt mogen att gå framåt…

Drömde också att jag såg en stor, brun, gammal karta över något land. Plötsligt förstod jag vad alla namnen på kartan betydde. De var ju skrivna med min egen dialekt. Ett tecken på att jag förstått, kan läsa kartan. Till skillnad från drömmen om pjäsen som jag inte hade några repliker till.

Precis när jag vaknade så såg jag i Qi-fältet anden som tränade. Det var som en ridå av guld, Qi, som fördes samman i sektion fem när armarna förs utsträckta framåt. Gick också ner och upp för en trappa. Kanske har passagen börjat öppnas? Änglarna skall ju kunna gå upp och ner. Vägen genom mig själv.

Drömde också om en kvinna som bodde hemma hos sina föräldrar fast hon var vuxen. Jag talade om för henne att hon borde flytta, bli självständig. Insåg att det gällde mig själv. ”Du skall lämna din fader och moder.” Jag måste lämna mina jordiska föräldrar, materien, jordelivet och ge allt till det Gudomliga. Min rätta make, min rätta hemvist. Som vi tidigare lämnat föräldrarna och förenat oss med vår jordiske make skall vi nu lämna allt och förenas med det Gudomliga. Att ge sig helt till De Höga, kropp, själ och ande. Att frigöra sig från allt jordiskt. Det är klart att mina föräldrar, min familj alltid kommer att ha min kärlek. Men man måste bli en självständig individ. Göra sina egna val. Stå upp för sin egen sanning. Växa upp. Vi måste alla förr eller senare gå Mästarens väg. Bli vuxna nog att offra allt för sanningen. Allt. Livet som det är nu. Stolthet. Självkänsla, ego. Att bli vuxen som människa och samtidigt bli ett barn i andens rike. Ingen motsägelse, men svårt att förstå.

Kroppen är korset

Måndag 14/5-2001.

Jag insåg i alla fall i går på kursen att människan, kroppen är korset. Jag har ju känt det som om jag varit uppställd mot korset i träningen, men nu kände jag verkligen att kroppen är korset. Anden är korsfäst på kroppen. Det gudomliga är korsfäst på världens kors, materiens kors. I glädje, inte i lidande. Vår mästare visade detta i praktiken, men världen har valt att bara se lidandet. Visst handlar det om offer, men målet är glädje, segern. På korset kan man lämna det jordiska, förenas med Gud. Få återuppstå. Rosen, anden, den gudomliga kärleken. Liljan, tron som skänks i oss allt efter att vi kan ta emot.

Jag kände också att vi samarbetade i går. Att jag har betydelse, att Qi-fältet lyfter och hjälper i inlärningen, träningen. Att våra energier förenas. På sätt och vis är vi avskurna från varandra i det yttre. Men kanske har vi verkligen kommit ett steg längre i träningen? Den där olidliga känslan av längtan och på sätt och vis kamp är borta nu. Kanske har barriären försvunnit så att våra själar förenas på ett enklare, naturligare sätt? I Qi-fältet, i kärleken, i Gud. Dualsmärtan skall ju upphöra. Känslan att sakna sin andra hälft. Jag har ju känt att jag bara är hel när jag tränar, men nu får jag den känslan i andra sammanhang också. Och Han är alltid med mig, lammet. Jag är älskad, jag älskar. Klart att det ger ett lugn. Därför kan jag också släppa Lars fri mentalt. Jag är nästan framme vid mitt mål att älska utan att kräva, bara ge. Men inte riktigt, eftersom jag blir störd av att han är så avvisande mot mig.

Tack gode Gud för all nåd, kärlek och visdom. Hjälp mig att bli ren så att min ande kan växa. Ge mig mod, förstånd och vilja och hjälp mig att låta din kärlek flöda genom mig. Låt oss alla förenas i kärlek, glädje och frid. Amen.

Att få förena himmel och jord. All min längtan blir uppfylld. Smärtan stillas. Jag blir hel som aldrig förr. Det splittrade som förenas igen. Så underbart, skönt, härligt. Tack för denna nåd. Amen. Anden är helig men kroppen, materien, är också helig. Ave Maria. Pro Nobis.

Kvinnor måste bli som män för att himmelriket skall nås. En andlig sanning. Det kvinnliga och manliga som förenas på alla nivåer.

Tisdag 15/5-2001.

Jag drömde att jag tittade ut genom fönstret och såg en vit bil som körde rakt ner till en kaj och över kanten. Dörrarna var låsta, den följde med vattnet. Det var ingen mardröm. Han/hon var så beslutsam, ingen tvekan. Att bara kasta sig i, utan återvändo. Vatten, flod, livets vatten. Att följa med strömmen. En uppmaning att inte tveka, att ”köra rätt över kanten”, att följa med strömmen.

Läste en artikel om omskärelse av pojkar i DN idag. Det var som en påminnelse om en av mina ”missioner”. Att vi inte får stympa våra barn. De är ju skapade perfekta, varje detalj är precis så som den skall vara. Det är en oerhörd kränkning mot barnet och mot den gudomliga viljan att stympa på detta sätt. Usch, allt vi gör mot våra barn i ”god tro”. Men egentligen mot vår djupaste sanning. Att vi låter konventioner och gamla överspelade traditioner styra över det vi egentligen innerst inne vet är rätt. Sexualfientligheten.

Och i går var det en artikel om ett instrument där man spelar genom att röra händerna genom ett magnetfält. Jag har ju känt att det skapas toner när vi tränar. Kanske något liknande, fast utan instrument. Vi är själva instrumenten som skall stämmas. Eller olika strängar på samma instrument som skall stämmas ihop. Olika toner, olika egenskaper men samstämda. Och magnetfältet. Positiv och negativ laddning, kvinnligt och manligt, Yin och Yang. Ett kvinnligt och manligt föreningsfält. Magneter. Det är faktiskt en naturkraft som vi kan tämja, använda till något bra, precis som vi tämjer elektriciteten. Och kroppen är vårt instrument att spela på.

Men det kräver renhet i tanke och leverne. Att anden är fri, att kroppen är fri, att själen är fri. Frihet från förnuftet och sinnenas tyranni. Att vara öppen för alla dimensioner. Både att en människa är mycket mer än sin kropp, och att verkligheten rymmer mycket mer än vi kan se och känna med våra ”vanliga” sinnen.

Det är bara att träna på för att förhoppningsvis gå framåt. Djupare avslappning, mindre blockeringar, att fysiska problem fortsätter att rätta till sig. Det är ett underbart och spännande projekt. Att bli den jag var menad att bli. Att utvecklas enligt den plan som finns nedlagd i mitt innersta, inskriven i min kod. Att nå det gudomliga genom mitt eget allra innersta. Att fokusera in i mitt eget centrum. Vägen går bara genom oss själva. Var och en måste få gå sin egen väg. Men anden vet vad som är rätt för mig. Sanningen finns inom mig/oss. Det stora gudomliga medvetandet.

Tack Gode Gud för all nåd. Hjälp mig vidare på din väg. Gör mig ren och fri, gör min kropp mjuk och böjlig och frisk. Låt oss alla förenas i kärlek och frid. Skydda och bevara alla som jag älskar. Amen.

“The highest Wisdom shall be brought into manifestation, and replenish the Earth a-new, that God may walk in the midst of it, and no longer be unknown to its Inhabitants, who are refined from their Dross, and thereby got a free and open entrance into the Jerusalem from above. The partition Wall must be broken down, that Christ above and Christ beneath may be joined together for mutual Joy and Fruition.“ Jane Lead, The revelation of Revelations.

Maria, Materien, Gudinnan. Att vi förenar himmel och jord. Det gudomliga är både manligt och kvinnligt. Den kvinnliga aspekten måste återupprättas. Kristi brud. Att människan får förenas med Kristus, att han finns i oss såsom fadern finns i honom. Det gudomliga i oss, anden, både manligt och kvinnligt. Förenad med det gudomliga i Kristus, både manligt och kvinnligt. Fadern, sonen och den helige ande. Anden, det kvinnliga elementet. Vi skall ju bli fullkomnade i Hans efterföljd. Vår mästare som gick vägen före oss.

Och efter modellen, Gud Fader, Kristus sonen och den helige ande skall vi fullkomnas i triaden man, kvinna och det gudomliga barnet. Gudinnan i oss som förenas med Kristus. Eros, två själar som smälter samman till det gudomliga. Som kan förenas med det gudomliga ”där”. Allt är ett. Att Kristus kan komma till jorden igen i en andlig födelse. Templet inom oss som skall vara en bostad för det gudomliga.

Kroppen är templet

17/5-2001.

Jag känner ofta doften av ull nu. Någon närvaro. Han är alltid här för oss, leder oss. Men vi måste utvecklas för att kunna få kontakt. Vara rena till kropp och själ för att han skall kunna bo i oss.

Min Kropp är Din.

Min Själ är Din.

Min Vilja är Din.

Min Ande är Du, ett barn av Dig.

Tack Du Allsmäktiga, ofattbart kärleksfulla, underbart livgivande kraft. Du som är i Allt, i all evighet. Låt mig vara ditt redskap, lär mig att alltid lyda din vilja. Använd mig till det Du avsett att använda mig till. Tack för all Nåd. Amen.

Kroppen, detta underbara instrument. Livet på jorden, en ofattbar gåva. En kärleksakt, en altartjänst i de Högas tempel. I gemensam dyrkan av det Gudomliga. Jag tränade Lyft upp Qi och det var som intåget till Jerusalem. En kör av röster inom mig som skanderade ”Kristus”, Kristus”, Kristus”. Paradiset på jorden. Det andliga Jerusalem som skall komma till jorden. Vi möts i Gerusalemme.

Kroppen som är Templet. Alla energier som måste samordnas, vara i balans. Alla körtlar och organ som måste vara friska och fungera. Alla slemhinnor som skall vara fuktiga och följsamma. Att träna sin kropp, utveckla sin känslighet och sensualitet. Att älska sig själv, smeka sig själv för att kunna älska andra, smeka andra. Att träna sin uthållighet, att kunna vara i det saliga tillståndet länge, länge. Tillsammans med Honom, med Honom i mig. Det är också ett brott mot mänskligheten och Gudomen att fördöma onani, sensualitet, kärleksakten. Det är ju porten till de stora mysterierna. Inget för göras som stör, förhindrar, förnekar denna sanning. Kroppen, vårt underbara instrument. Korset som strålar i rymden.

18/5-2001.

Underbar träning igår, som vanligt på torsdagarna. Ljuvligt och kärleksfullt. I Qi-regleringen tänkte jag på att Han tvättade våra fötter så som vi skulle tvätta varandras fötter. Att tvätta bort varandras blockeringar, smeka bort plågorna. Anden ligger på knä i dyrkan av kärleken så som den personifieras i min kärlek till Lars. Det är ju kärleken som hjälpt mig att gå utanför mig själv. I första hand kärleken till Lars, men även kärleken till Herbjörn. Speciellt på tredagars träningskursen förra året. Det var faktiskt vår gemensamma kärlek som hjälpte mig att få komma till Gerusalemme. Att vi tre samarbetade. Och det var förstås Gud som ledde, Kristus.

Och allt är verkligen Gott. Allt siktar till att vi ska utvecklas, nå fullkomning. Få del av alla gåvor. Kärlek, njutning, bli bekräftade och accepterade som de vi är. Det Gudomliga är verkligen bara kärlek. Så mjukt, fridfullt, sött. Mjölk och honung, landet av mjölk och honung. Att bara låta kärleken strömma fritt utan krav, utan åtrå. Och det är faktiskt det som sker med Herbjörn. Inga som helst personliga band, bara en kärlek som är gränslös, gränsöverskridande, gudomlig

Gud som är kärleken. Kärleken som bor i oss. Gud som bor i oss. Kroppen som är instrumentet som kärlekens sång spelas på. Han som fötts i mig, i oss, igen. Den återuppståndne anden. Människosonen. Barn av Gud och av Materien. Gud och människa i ett. Som Han sa, ”ni är alla gudar”. O Gud, låt oss alla bli ett, förenas i Dig, i Kärleken. För evigt. Amen.

22/5-2001.

Jag sökte på ”Gerusalemme” på Internet. Det är tydligen den italienska stavningen av Jerusalem. Latin? ”Vi ses i Gerusalemme.” Jag hade faktiskt aldrig hört det ordet förr. Jag förstod att det var det ”andra” Jerusalem som avsågs, men visst är det autentiskt. Han som meddelade sig med mig använde av någon anledning denna version av namnet. Det gav intryck av något gammalt.

Lärjungen som Jesus älskade

23/5-2001.

Vad är det som håller emot, som sitter i högra axeln och sidan? Jag har inte riktigt förstått detta med Kristi återkomst men jag tycker nog att jag förstår nu. Men det är något med att ”Arbetet är apostoliskt”. Vi är alla återfödda. Vi är här för att avsluta något vi arbetat på i många liv, olika tillvaroformer. Sjustjärnan, solsystemets hemligheter som skall uppenbaras. Min känsla av att jag varit Johannes, livet i klippöknen, det lyckligaste. Vår syriska tillvaro? Det verkar som om allt måste erkännas, uttalas innan det kan ”falla på plats”.

Men detta? Visst känns det som om jag på något sätt minns hans tid här, vår gemenskap under den tiden. Broderskärleken. Herbjörn och Lars. Att vi följts åt, känner varandra så väl. Starka band från tidigare. Kanske inte alltid utan sorg och lidande, visst har vi skadat varandra, men framförallt lärt och utvecklats. Och det är kanske det som sitter kvar så envist. Att jag vill bli igenkänd, mottagen, accepterad, älskad. Villkorslöst.

Jag får det ju från Carina på sätt och vis, det flödar ganska fritt mellan oss. Och Herbjörn, så nära kontakt i det ”inre” Men inget i det yttre. Visst finns det en längtan där. Och Lars, lille Lars. Så bräcklig, ”like china in my hands”. Vi är alla märkta, skadade. Men nu kan vi helas, få läkning. Min känsla av att det är en vallgrav som skiljer oss åt. Att jag vill fylla den med kärlek. Att kunna gå på vattnet. Vi utvecklas ju alla, den starka kärlekskraften som verkar när vi tränar och annars kommer att ställa allt till rätta. Öppna upp alla kanaler, alla ledningar som är sädesstängda.

Lärjungen som Han älskade. Att jag skulle vänta på hans återkomst. Ryktet att jag inte skulle dö. Men det var det här som det betydde, att vi skulle dö men återfödas. Evolutionen. Utvecklas så att vi var färdiga för vår uppgift när han kom tillbaka. Och vi är där nu. Allt han sa var sanning. Varför skulle inte utsagan om Johannes vara sann? Om kyrkan motsätter sig detta, motsätter de sig också Hans sanning. Han har faktiskt sagt att det skulle ske. Tror jag på Honom måste jag också tro på detta. Alla tecken, alla ansträngningar. Den stora Planen. Men som med allt, jag måste själv förstå, acceptera och stå upp för denna sanning. Hans rike, Andens rike som skall upprättas här på jorden. Ordet som skall springa fram, rent och klart. Budskapet som skall fram, nytt och rent. Sanningen som skall råda igen. Den rättfärdiges kyrka, Den rätta kyrkan. I oss. I kärlek. I sanning.

Jag är ju så liten och obetydlig. Vi är små, svaga. Visst verkar det otroligt. Men anden i mig är stark, växer till. Hans röst är stark. Han är Guds son som bor i mig. Klart att Han kan segra. Och alla som arbetar för Honom, både här och i den andra dimensionen. ”Vem säger de att jag är?”

24/5-2001.

Tränade tre timmar idag på morgonen. Körde Qi-reglering efter någon timme. ”Såg” ryggrad, bröstkorg, bäcken inne i kroppen. Bäckenet var vridet, men jag hade någon sorts vinkelhake eller kors att räta upp det mot. Och då rättade också axlarna upp sig. Det var så tydligt, både bilderna och känslan av att det verkligen hände något i kroppen.

Underbar träning. Jag såg en armé med spjut under ett ögonblick. Herrens kämpar, den sista striden. Undrar vad den består i. Att lösgöra sig från allt det gamla. Jobbet? Jag har ju egentligen lämnat det mentalt, men hur skall jag komma in i det nya? Jag vill arbeta för Gud med all min kraft, all min kärlek. Tillsammans med mina bröder och systrar.

Den gemensamma träningen på kvällen var stark som vanligt, eller kanske t.o.m. starkare. Jag kände parfymdoften, det är någon mycket hög, antagligen Kristus, som manifesterar sig på detta sätt. Hade också en känsla av att det var många som var med oss i rummet. Men också någon sorts ansträngning, det är något som måste bryta igenom. Som om det fortfarande är en slöja eller ridå för. Vägen till det allra heligaste.

Det kändes som om jag försökte hjälpa Lars i avslappningen, smekte hans huvud, axlar etc. i anden, genom anden. Jag har tänkt på hur Han tvättade våra fötter. Allt som då skedde i materien sker nu i anden. Att vi tvättar bort varandras plågor. Drömmen om kineserna som tvättade sig i det flödande vattnet…

Ni är två själar som hör samman sedan tidernas begynnelse

27/5-2001.

Det Gudomliga som har både en manlig och en kvinnlig aspekt. Gud och Gudinna. Treenigheten, Fadern, Modern och Sonen. Till sin avbild skapade det Gudomliga oss, till både man och kvinna. Självgenererande, självbefruktande. Den förste Adam, den första människan, i perfekt balans och harmoni. Men vi delades och sedan dess söker vi alltid vår andra hälft. Men nu? Min ande känns manlig i vissa avseenden, men också kvinnlig, tvåkönad. Och det är klart, om den är ett barn av det gudomliga måste den ju ha dessa två aspekter, Yin och Yang. Inte bara mellan oss, men också inom oss. Den försummade aspekten, det kvinnliga, Modern. Det är ett odelbart ett, både livgivande och befruktande, Inget kan skapas utan att båda aspekterna är med, i jämvikt. Kärleken, glädjen, livet.

Och vi, präst och prästinna i det Gudomligas tjänst. Att vi hjälper varandra framåt. Att våra själar smälter samman i träningen, att jag kunnat gå utöver mig själv genom min kärlek och längtan till Lars. Vägen för att nå det Gudomliga. Kristus i oss, Gud och Gudinna i oss. Som förenas med Kristus, Gud och Gudinna i Himlen. Himmelriket som öppnas här på jorden. Dualerna. Kärleksakten. Kroppen som är Templet.

Ni är två själar som hör samman sedan tidernas begynnelse. Ert mål är att förenas i Himmelen. Låt intuitionen styra så sker allt som bestämt. Det är så otroligt nära nu. Var bara lugn så kan allt ske som bestämt. Ni kära, ni har vår välsignelse. Allt måste upplevas innan det kan förstås.

Var inte rädd allt blir bra. Ingen kommer att skadas, detta är verkligen ett kärleksverk, ett opus i Herrens tjänst. Dina ansträngningar skall krönas med framgång, lita bara på oss. Låt allt falla undan, bara det väsentliga, essensen, bli kvar. Och det är frihet, visst förstår du detta? Att resa med lätt packning.

Livets färd, en kort dagsresa, men visst är det viktigt det som sker. Alla ansträngningar skall krönas med framgång. Friheten vinkar där framme, tro bara på oss så blir allt bra. Gud välsigne dig och de dina. Amen.

29/5-2001.

Drömde att jag skulle flytta till en lägenhet i Kungsängen eller Bro. Cyklade i alla fall dit för att titta på den. Det var ett område med både bostäder och industri. Jag tänkte att man både skulle bo och arbeta där. En kvinnlig psykolog skulle testa mig. Jag så frågeformuläret, det verkade inte alltför svårt. Jag kommer att utsättas för något psykologisk ”prov”?

Vita korset

30/5-2001.

Tack Gode Gud för all nåd, all kärlek, all lycka. Amen.

Jag åkte in till träningen i går med feber, frossa, ont i lederna osv. Visst är det en förkylning, men samtidigt är det nog en reaktion på all stark träning, allt som händer. Andlig utveckling som ger kroppslig svaghet. Men det kändes ändå som om jag hade kraft, var stark på sätt och vis. Jag tränade benträning i pausen och var ganska ”borta”. Efter paus tränade vi armträning och sex repetitioners Lyft upp Qi på svenska, det var verkligen underbart. Ljus, kärlek, känslan av att vi alla var med, både ”här” och ”där”. All kärlek. Gud är kärlek, Gud är verkligen med oss när vi tränar. Visst är vi avskurna från varandra i det yttre men när vi tränar är vi ändå enade. ”In flaming love.”

Hade en orolig natt. Kraftig huvudvärk, men ändå i ett starkt Qi-fält hela natten. Det öppnades nog upp ytterligare någon kanal. I hjärnan med koppling, förbindelse, ”uppåt”, till den fjärde dimensionen. Snart är vi fria! O Gud, alla ni som hjälper oss i detta arbete! Hjälp mig vidare på min väg. Hjälp mig att ta emot era utsträckta händer. Drag mig upp till er. Hjälp mig att bli färdig att ta emot Gud såsom det är avsett. Hjälp mig att bli ren och fri. Gör mig klar för min verkliga livsuppgift. Låt mig arbeta i din tjänst. Du som är Allt. Amen. Amen. Amen.

Jag såg det vita korset med rosen, kärlekens symbol till och från i natt. Det var som om den vita blomman i centrum pulserade. Självmedvetande. Självtukt. Självkännedom. Intuition. Vilja. Kärlek. Kärleken är allt. Allt är kärlek.

31/5-2001.

Tung natt, brännhet, svettningar. Det kändes som om jag utsattes för någon stark påverkan. Någon sorts kamp. Visst får jag undervisning, träning, men det är tydligen ganska tuffa övningar? Svag och illamående idag.

”Drömde” att det var någon sorts kedja eller stänger eller stege som skulle byggas mellan himmel och jord. Att jag kämpade med att passa ihop någon sorts stänger, låsa ihop dem.

Läste Redfields ”Shamballa den elfte insikten” eller vad den heter i går kväll. En ganska ”knasig” historia med kinesiska underrättelsetjänsten och Tibet, men det finns ändå ganska stora korn av sanning i den. ”Bönefältet”, Qi-fältet, att vi kan bygga upp våra energifält och påverka varandra genom det. Att ”krafter” i Tibet påverkar världskulturen.

Det kändes i alla fall som om vi diskuterade boken i natt. Som om jag ”förhördes” om den, eller som om min kunskap höjdes med boken som diskussionsunderlag. Och jag tänkte på tibetanerna i morse. Tibetanernas lidande. En lektion för oss andra i hur man förlåter sina fiender. Inte svarar med samma sorts vapen. Kanske är det detta som gör lidandet nödvändigt, att vi skall lära oss att vända andra kinden till. Förlåta deras synder så som vi själva blir förlåtna.

Och Tibets befrielse? En bekräftelse på att världens medvetande höjts. Ett kvitto på att vi lärt oss respektera andras kultur och andlighet. Att broderskapet upprättats igen. Allt kan ske om den Helige Andes välde upprättas på jorden igen. Det är så ”lustigt”, från Kina kommer både kunskapen, medlet för vårt höjande, och förföljelsen, repressionen. Inget är entydigt gott eller ont. Lidandet har en mening. Rening, utveckling, evolution. Allt ingår i den stora planen, allt måste genomlevas. Den verkliga kunskapen måste ristas in i själen med outplånliga bokstäver.

1/6-2001.

Åkte till träningen fast jag ”objektivt” sett borde varit hemma och vårdat min förkylning. Men ”opus” är det viktigaste. Och jag visste också på något sätt att förkylningen bara var en del i en större reaktion. Att något händer. Jag var i alla fall väldigt svag, fick känningar av en stor blockering i magen, kanske i levern. Verkligt tung träning, låg på soffan i pausen och mådde dåligt, hade starkt tryck i magen. Efter pausen fick jag en helt ny reaktion, någon slags djupa frysningar eller rysningar. Det går inte att beskriva, kanske som om jag bäddats in med is inifrån och ut. Nej inte riktigt så heller. Tydligen påverkades kroppen i alla fall av något nytt skeende, det kände som om anden lämnade kroppen? Jag försökte i alla fall bli av med den där blockeringen genom att fylla på så mycket kraft som möjligt i träningen. Om det blir bräddfullt kanske blockeringen ”fragmenteras” och stöts bort. Det var tungt arbete, jag var illamående, det var faktiskt som någon typ av förlossningsarbete. Men när vi satte oss för den avslutande La Qi och Qi-regleringen kändes den där blockeringen fortfarande väldigt tydligt.

Lars pratade en bra stund först, han fick visst någon sorts inspiration. Han är ju en sorts förkunnare, vill dela med sig, och han påverkar också på nivåer under eller över de mentala. Jag kände i alla fall en stark samhörighetskänsla, att hans sanning också är min, en stor ömhet. I La Qi var det stor kraft, en så stor närhet, kontakt. Och Qi-regleringen, otroligt starkt och härligt. Mitt stora överskott som fick lösas ut, flöda ut. Ytterligare något som öppnades upp. Kärlek som fördjupades. Så stark närhet och kontakt, i varandra. Jag kände mig så lättad efteråt, kanske försvann den där blockeringen jag arbetat med. Vi hjälper verkligen varandra.

Jag var i alla fall så varm i natt, precis som då i början. Vaknade och var genomsvettig, håret var alldeles blött. Men jag vaknade också med knäppta händer, mitt ”jag” lovprisade Gud, Gud, Gud, Gud, Gud, Gud, Gud…

Tack Gode Gud för all nåd. Tack för att du renar min kropp och min själ. Tack för att du för mig samman med människor som hjälper mig framåt. Tack för all kärlek. Skydda och bevara alla som jag älskar. Amen. Jag känner den där parfymdoften och smaken i dag. Han är verkligen här med oss.

Vi är här för att lära oss att älska. En förmåga som utvecklas från det yttre, kroppsliga via sinnet till en andlig form. Men alla steg måste gås igenom! Inget kan föraktas eller hoppas över. Kroppen måste vördas, det kroppsliga är en förutsättning för vår utveckling i nästa steg. Rätt kärlek. Att ge och ta emot. Att älska någon, inte ”på grund av” eller ”trots”, utan helt villkorslöst. Bara för att han eller hon finns.

Jag upplevde att jag förstår varför jag har den där saken som jag inte visste om. Ett sätt att ”koppla” ihop sig med det stora, gudomliga. Om den alltid är hård har man alltid kontakt. ”Keep it hard and sturdy.” Det gudomliga, både manligt och kvinnligt. Vi, både manliga och kvinnliga. Kärleksakten. En förening mellan himmel och jord. Mellan ande och materia. Mellan Gud och människa. Allt är ETT.

Samma kväll.

Läser Deprak Chopras senaste. Tänkte på att jag egentligen är ointresserad av Lars personlighet, hans psyke. Det är bara själen som är den riktige Lars, den sanna personligheten. Och honom möter jag i träningen. Men samtidigt med denna tanke fick jag en kraftig smärta bakom bröstbenet, genom kroppen. Det är någon sorts blockering kopplat till detta. Och det är klart, om man inte är intresserad av människor ur de vanliga aspekterna längre, vart leder det? Totalt utanförskap? Vad betyder det för alla andra relationer? Är det ens möjligt att leva i världen? Har ont i huvudet också, precis som när någon insikt skall bryta igenom.

Om man inte bryr sig om det yttre alls, vilka relationer kan man ha då? Visst finns det en rädsla för vad som händer, jag lämnar faktiskt fasta land och ger mig ut på gungflyet. De vanliga inlärda mönstren faller bort, de vanliga konventionella reglerna mister sin betydelse. Det viktigaste är den andliga gemenskapen, utåt och uppåt. Men jag lever dock i världen, har förpliktelser. ”Ni skall leva i världen men inte av den.” Vad innebär detta i praktiken? Helt klart måste jag befria mig från invanda föreställningar och blockeringar. Bindningar måste lösas. Gode Gud, ni Höga. Hjälp mig vidare, befria mig från denna smärta. Ge mig styrka och förstånd att fortsätta min avsedda väg. Amen.

Jag tänkte på någon undervisning jag fått. Att bara essensen av mig skulle bli kvar. Man måste tydligen kläs av allt tills man står där naken, så som vår Mästare blev av med allt. Till och med hans kläder kastade de lott om. Men vad betyder detta som händer nu? Det är klart, skall jag stå där som den jag är på djupet så faller i stort sett allt bort. Namn, kön, kunskaper, språk, plats, tid. Jag fick visserligen tid och plats i ”Karnak” och på ”Colloseum” och i synen med den medeltida staden. Men det var faktiskt upplysningar ”utifrån”. Essensen är ett rent varande. Och var passar det in i den materiella världen?

Jag såg förresten i Chopras bok en anmärkning om att pyramiderna varit täckta av vit kalksten. När jag och Herbjörn pratade om pyramider i Umeå, sa jag att de varit täckta av vit marmor. Det var en kunskap som plötsligt bara fanns där. Jag hade verkligen aldrig sett det i skrift. Tydligen finns det en annan sorts minne eller kunskapskälla. Intuitionen, kontakten med den eviga visheten. Klart att man inte behöver sitt egos kunskaper som finns lagrade i den fysiska hjärnan. Eller ens har möjlighet att ta dem med. Men man får ju tillgång till den allomfattande visheten. Det stora medvetandet. AΩ.

2/6-2001.

Läser Chopras bok, de sju stegen, de sju gudsprojektionerna. Jag känner faktiskt igen mig till och med steg sju. Och det är min kamp just nu. Vad innebär detta? Om inget längre är väsentligt annat än träningen, kontakten med det Gudomliga. Om alla mina identiteter, yrkeskvinna, dotter, hustru, mor mister sin relevans. Att bara vara. Vad innebär detta för mig och för min omgivning? Alla ambitioner, all drivkraft är borta. Jag kan faktiskt inte ens försörja mig själv längre. Marknadsföra, sälja, producera, fakturera, det känns helt omöjligt. Och det är ändå förmågor som jag haft i alla år. Borta. Visst ligger det en sorg och ångest i detta. Jag vet ju inte vad som ligger framför mig.

Jag drömde att jag var ute och cyklade(!) med mitt bagage på en kärra efter cykeln. I en brant backe tappade jag bagaget och jag jagade efter det, ner för backen, in bland hus, över någon häck. Hamnade inne i ett hus, det var hos en familj som jag på något sätt kände. Men de ville inte höra talas om mitt bagage fast jag försökte berätta om jakten på det. Där var deras son, en pojke på kanske fyra år. Jag hade haft hand om honom tidigare, varit barnflicka där tror jag. Jag höll om honom och vi var så nära varandra, vi smälte samman själsligt. Tiden försvann. De hade en orm som husdjur. Att jag inte skall bry mig om mitt ”bagage”, mitt förflutna, tidigare ”jag”. Barnet. Pojken i drömmen om tävlingen. Barnet som växer till. Mitt andebarn. Att smälta samman jaget och anden. De var i alla fall glada och snälla, familjen jag bott hos tidigare.

Pendlar mellan gråtattacker och stark känsla av glädje. Vill dansa ena minuten och nästa kommer sorgen över mig. Chopra skrev att i steg 7 blir man ofta eremit eller något liknande. Och jag har ju bett om att få bli fri. Ren. Det är klart att det innebär att man blir fri från allt som binder. Ambitioner, ärelystnad, status, ägodelar. Allt sådant binder förstås. Men man kan väl inte bli helt fri från alla mänskliga relationer? De människor som jag har en andlig gemenskap med kan väl inte mista sin betydelse? De människor som jag är förenad med i kärleksband som räcker över döden. Inte kan väl dessa band upphöra att existera?

Antingen är jag väl inte ”där” eller också är inte målet total ”tomhet” så som jag uppfattar Chopras beskrivning. I stället är det en ny tillvaro, befolkad av oräkneliga varelser. Rymderna fyllda. Verksamma, fortsatt utveckling på sätt som vi inte förstår. Mot nya horisonter. Och på sätt och vis fortsatt bindning till jorden och människorna. Allt i De fems undervisning har ju stämt, klart att jag måste tro på resten också, att Templet skall resas. Att under skall ske. Att budskapet skall ut. Bara jag är färdig med mitt eget arbete kommer min kallelse.

Allt skall bli bra. Känslan jag fått någon gång under träningen att det är en lek, att vi leker med varandra, glädje. Och glädjen i mig när jag rör mig till musik. En kreativitet som väntar på att förlösas. Gode Gud, gör mig klar. Gör mig redo för min uppgift. Hjälp oss alla att bli klara. Låt vårt arbete i din tjänst börja. Amen.

Thutmosos III grav

7/6-2001.

Läste i DN om någon svensk EU-representant som varit i Konungarnas dal, i Thutmosis III grav, 3400 år gammal. Där fanns en blå symbol på gul botten och en gul symbol på blå botten, lik den man tagit fram för Sveriges EU-ordförandeskap. Gult och blått, manligt och kvinnligt. Karnak, Thutmosis, 3000 år sedan…

Där fanns också en artikel om Newton som sysslade med alkemi, en diskussion om förnuft och ockultism. Det där med förnuft, vetenskap, kontra ockultism och ”vidskepelse”. Jag tycker inte det är någon stor motsättning, visst kan man lyda de materiella lagarna och samtidigt lyda de andliga lagarna. Det är ju två olika dimensioner. ”Mitt rike är inte av denna världen.” ”I andens rike råder andra lagar.” Naturlagarna, det synliga universum är en delmängd av något större. På samma sätt som de fysikaliska lagarna i en atomkärna är en del av den större verklighet som vi ser. Att det finns företeelser som vi inte kan erfara med våra fem sinnen men som ändå är verkliga, kan väl inte vara något problem att förstå. Men också att människor kan utveckla förmågor, ”översinnliga” egenskaper som gör att vi kan få en viss kontakt med de andra dimensionerna.

11/6-2001.

Stor press fysiskt, ont i huvudet, illamående. I går fick jag plötsliga gråtattacker. Men däremellan är jag ganska ”normal”, tror inte familjen märker något egentligen. Men det var något som påbörjades i torsdags, som om något skall öppnas i hjärnan. Ett underligt tryck mitt uppe på huvudet.

Jag drömde för några nätter sedan att jag var på besök hos en kvinna i hennes nybyggda hus. Vi var i källaren. Det var så rent, ljust och varmt. En man kom med hennes son, ett litet barn som jag hade någon sorts relation(?) till. I natt drömde jag att vi skulle flytta in i en lägenhet. Vi kunde välja mellan två olika lägenheter högst upp i huset, en mindre och en större. Ganska omodernt. Vi blev väckta av en massa utklädda barn, ”trick or treat”. De hade likadana ljusgröna dräkter, någon sorts alver.

Den kvinnliga energin, Gudinnans kraft. Egypten. Alla statyer där kvinnan stödjer mannen, håller armen om honom eller ger honom kraft genom att hålla handen mot hans arm eller axel. Maat. Visst var det den kvinnliga kraften som var stark. Men också balans, dualismen upphävd. Sanningen som skall komma fram igen. Det kvinnliga, gudinnan, har ju funnits med från första stund. På något sätt håller cirkeln på att slutas. Drömmen om familjen som hade en orm som husdjur. Ormen var Gudinnans symbol i de gamla religionerna? Men det är en ny tid som skall bryta igenom, integrationen, balansen. För att vi skall bli vuxna måste vi förena båda aspekterna i oss. Vi är en avbild av det Gudomliga, en förening av fadern och modern. Och Gud är en, Fadern, Sonen och Modern. Treenigheten. En kraft med både en kvinnlig och en manlig komponent. Kvadraten, kuben, första Mosebok…

Vi behöver inte längre personifiera Gud som en farbror med vitt skägg på ett moln. Utan det är en kreativ kraft, kärlekskraften som är alltings upphov och källa. I en evig skapande jämvikt, ett spänningsfält som skapas av kraftens två aspekter. Kärleken som manifesteras. Och ”sonen”, vi människor som har det gudomliga inom oss. Anden som är en del av Gud, som vill tillbaka till ursprunget, att få komma hem. Men vägen går genom oss själva, utifrån kroppen och stegvis djupare och djupare in. Och när vi kommit längst in, tillbaka ut igen. En spiralformad rörelse, UW, WU. Ande och materia, anden som föds i materien, närs och växer i modern. Till Maria, ”mor, se din son”. Till Johannes, ”son, se din mor”. Integration och transcendens.

Läste ”Jesu invigningar” av AA Bailey i helgen. Alltid får jag vad jag behöver just när jag behöver det. Vi var och såg Shaolinmunkarna i helgen. De visade en så stark vilja när de ”hanterade” Qi, jag har ju funderat på avvägningen mellan att ”följa” och att ”styra”. Jag vet inte riktigt, har ju fått så mycket genom att bara försöka ge. Men visst finns det en outsinlig källa, det är väl inget fel att fylla på från den. Men syftet måste vara rent. Inte egen vinning, allt för det stora hela. Inte är det lätt att veta vad som är rätt men de tillåter oss att experimentera, att söka oss fram. I lärandet ingår att söka och prova olika förhållningssätt.

Jag tyckte att Buddhabilden i föreställningen i lördags ändrade sig, att det var en kvinnobild stundtals. ”Ögat”, öppningen i händerna och i pannan. Jesu sår i handflatorna, utlopp för kraften?

12/6-2001.

Stort tryck, ont i huvudet, illamående, fryser, gråter. Innerst inne är jag rent ut sagt jäkligt förbannad på Lars. Jag tycker att jag gjort vad jag kan för att få till en vettig relation, men han uppför sig ju som en idiot. Vad tror han? Att jag är ute efter hans kropp? Den där fega, snåla, torra attityden gör mig galen. Det är som om han vore två olika personer. Usch, det känns verkligen som ett misslyckande med alla dessa negativa känslor. Jag har denna starka känsla av att vi har en gemensam uppgift, att vi måste vara eniga, älska varandra. Denna längtan efter enhet, gemensamhet. ”Unity is our delight and most beautiful ornament.” Brödraskapet.

Jag vet att jag inte borde bli så arg på Lars, han gör säkert så gott han kan. Han har väl detta behov av ledning och kontroll som Mr S ger honom. Jag borde vara nöjd och tacksam. Förhoppningsvis rensar väl en sådan här kris ut någonting, kris betyder ju också möjlighet. Jag fylls väl av mer kraft ”uppifrån” och då trycks kanske något ”dåligt” ut. Demonerna som han jagar ut. Antagligen projicerar jag väl bara min egen rädsla och oförmåga på Lars. Jag är väl den som har problem. Är jag snål? Kanske är jag osjälvständig? Det är klart att jag är väldigt sökande och att jag identifierar mig på många sätt med Lars. Eller har präglats på honom genom att vi tränat så mycket tillsammans. Men visst måste jag också stå upp för min egen sanning, att vi har band från många liv tillsammans. Att vi får en speciell andlig eller själslig kontakt. Men kärleken till dem är ”bara” en väg till gemenskap med det gudomliga. En ensam väg, men jag har tydligen också ”förpliktelser” att ta med andra?

Åsa, tveka inte nu. Vet att allt sker till det bästa. Dina kamrater förbereds på det sätt som är bäst för var och en av dem. Tvivla inte på detta. Du tror att du måste klara allt men vi rår över omständigheterna. Vi styr er båt. Försök bara leva i förtröstan och tro.

Vi kan inte avslöja planen för dig men du får undan för undan information som du behöver. Lyssna bara. Du vet ju hur vi kommunicerar med dig. Drömmarna först och främst. Men du får all ledning som du behöver. Mästaren är nära nu. Han leder oss alla. Det sista slaget står snart.

Vi vill er alla så väl. Vi lider med er och ber för er. Men inte kan du misströsta, du får all ledning, allt stöd, all kärlek. Livet på jorden, en hård skola men det är snart dags för examen nu. Den blomstertid nu kommer. Skördetiden närmar sig.

Allt lidande har en mening, leder till växande. Förvalta ditt pund väl så skall det mångfaldigas till gagn för dig och alla andra. Varje människa är en del i helheten. Arbeta för det stora helas välgång. Amen.

13/6-2001.

Drömde att jag skulle iväg och träffa någon som jag inte träffat på länge. Min mor skjutsade mig dit. Ett gammalt hus men ändå på något sätt mitt hem. Min man hade lagt fyra säckar jord i fontänen så att vattnet inte kunde komma fram. Jag tog bort dem och vattnet sprutade upp. Jag hittade ett gömt/glömt förråd där jag skulle lägga in jordsäckarna. Där fanns redan min mans fiskeutrustning. Jag hade en nära kontakt med den man som jag inte mött på länge. Sonen kom in, han var så där ljust grönturkos som barnen i den förra drömmen.

Modern som hjälper mig dit, tillbaka till det andra hemmet, till något gammalt. Vattnet, flödet som hindras av jorden, materien. Jag känner mig ju låst och blockerad, som om min kreativitet är helt avstängd. Anden som blockeras av kroppen, materien. Vattnet, livets vatten. ”A garden of fountains.” Men jag kan lösa blockeringen. I något ”gammalt” förråd finns fiskeutrustning. Jag tänkte förstås på Jesus, fiskaren av själar. Men också apostlarna som lämnade sina nät, som var fiskare. De första var tydligen bl.a. Jakob och Johannes.

Mådde inte alls bra i går kväll. Hade känslan av att jag trycker mot en hinna. Fosterhinna? Har också det där trycket i huvudet, som om något skall öppnas. Jag vill ju komma igenom, komma vidare men det är klart att det också finns någon sorts överlevnadsinstinkt som kämpar emot. Rädslan för det okända, kroppens försvarsinstinkter. Men det är väl bara att träna på, försöka fylla på så mycket kraft som möjligt, till slut bryts väl den här blockeringen igenom också.

14/6-2001.

Drömde att jag fick ett mail från en kund som ”skällde ut” mig. Att jag använde tiden dåligt. Något om 4 timmar per dag. Att jag gjorde fel i ”fas 3” eller något liknande. Antagligen någon sorts uppläxning? Jag är så handlingsförlamad, klarar inte att göra klart mina uppdrag, känner att det inre arbetet är det viktigaste. Men visst, jag måste försöka producera lite utåt också. Det är så svårt denna slitning mellan det inre och det yttre.

Drömde att jag skulle skriva på någon sorts kontrakt, ett hyreskontrakt eller ett nytt jobb. I ”avtalet” ingick att man kunde få åka på en dansbandsgala! Antingen till Fagersta och dansa till bandet ”Friends” eller till Finspång och dansa till ”Evangelis”. Ganska kul tycker jag! Jag måste tydligen välja mellan ”vännerna” och ”evangelisterna” eller ”evangeliet”. Jag har en känsla av att jag valde Finspång i drömmen…

15/6-2001.

Var så arg och förtvivlad i går kväll. Storgrät under träningen. Grät mig till sömns. Naturligtvis är det inte egentligen kursen det gäller utan känslan av att vara förnekad, sviken, oviktig. För mig är de ju så otroligt viktiga.

Jag hade tidigare bjudit Lars, Carina och Knut hem till oss den kvällen, och jag lyckades faktiskt lägga band på mig och ta emot dem.

Jordens undergång

16/6-2001.

Vi hade en härlig kväll i går. Underbart väder, vi grillade och spelade kubb Jag lyckades faktiskt komma över min ilska, Det finns väl en mening med det här också. Kärleken som vann över ilskan. Visst fick jag mer ut av detta än om jag hävdat mitt ego. Jag har ett så underligt behov av att bjuda dem på mat, samla dem hos oss. Jag har längtat efter detta, haft det som ett mål. Vi är ju inte fulltaliga men Lars, Carina och Knut har varit närmast och viktigast. Men visst önskar jag att vi också hade Herbjörn m.fl. hos oss.

Det var väldigt stark träning i går kväll. Jag såg dem tydligare, en såg ut som kungen! Om ”kungen” var hos mig, den högste. För några kvällar sedan hamnade jag i ett jättestort bibliotek, många gamla böcker. Jag fick känslan av att allt vetande fanns där. När jag tränade i går kväll såg jag märkliga tecken, ord på latin. Information strömmar in, det har jag ju känt sedan tidigare. Tack Gode Gud, tack alla ni som tar hand om mig. Tack för att ni leder och hjälper mig. Tack för all kärlek och glädje. Amen.

Jag drömde att det plötsligt blev –20 grader fast det var sommar. Jag förstod att jorden skulle gå under, att sista tiden var kommen. Jag lagade mat, chili con carne. Jag skulle åka iväg med en man i hans lastbil. Jag funderade på att ta med chilin, men förstod att den var ”dålig”. Min far var där också. Starka symboler. Sista tiden, jordens undergång. Att lämna ”carnen”, köttet. Mannen som jag skulle följa. Inte är det väl jordens undergång, men kanske min privata värld som jag känt den. Johannes uppenbarelse. Det är väl dags nu snart. Att jag valde ”Evangelis”. Gode Gud, gör mig stark, modig och förståndig.

17/6-2001.

Var så lycklig i går morse men i går kväll var jag tillbaka på ruta noll igen. Så otroligt sårad och besviken över att bli utsparkad från sommarkursen. Känner mig så sviken, förkastad. Jag gick upp och tränade mellan 01.15 och 02.30 och kunde i alla fall somna sedan. Men det är verkligen jobbigt i dag också, att bli såld för 30 silverpenningar. Jag vet faktiskt inte hur jag skall kunna komma över detta men jag måste komma vidare. Templet som skall resas. Vi var ju så nära. Jag måste försöka döda egot, stoltheten. Men denna sorg, det är så fruktansvärt känsligt. Jag vet att varje kontakt skadar mig men vi måste ändå enas.

Lilla vän, allt blir bra. Ta det bara lugnt. Inte ska väl denna bagatell stjälpa allt? Du vet ju att målet är mycket högre än personlig tillfredsställelse. Låt all sorg fara, snart är vi vid målet. Lidandets väg är den snabbaste vägen. Att övervinna sig själv för det stora hela. Låt sorgen fara, kärleken helar alla sår. En tillfällig motgång. Låt den bara göra dig starkare, mer medveten om vad som är viktigt.

Vi hjälper er allt vad vi kan, inte kommer vi att misslyckas nu. Lämna bara allt i våra händer så blir allt som det var tänkt. Du mår dåligt nu, men snart lyser solen igen. En motgång stärker bara din vilja. Överlämna allt till dem som vet bäst, som ser längre än du kan göra. På din ståndpunkt verkar allt svårt just nu men vi ser att det bara är en skugga, en förvillelse. Vänd dig om så lyser solen som alltid på din stig.

Försök alltid lyssna på vad vi har att säga dig. Det är dags att du visar att du är vuxen din uppgift. Osjälvisk kärlek, inte är det lätt men belöningen är oerhört stor. Förstår du inte att allt sker som det måste ske. Hans väg är ju också din. Sveket, att den du älskar säljer dig för 30 silverpenningar, det är något vi alla får uppleva. Utmaningen ligger i att förlåta. Gå vidare.

Visst är träningen viktig, men den är faktiskt inte huvudsaken. Din utveckling sker på många olika sätt, på olika plan. Vi vet vad som behövs för att stärka dig. Inte är det behagligt, men just nu är det nödvändigt att du lär dig sätta ditt ego på undantag.

Du som person i din jordiska skepnad är så obetydlig. Evigheten väntar på dig och där är egot inte nödvändigt. Vi måste alla vara varandra till hjälp utan tanke på det enskilda. Den läxan måste du lära dig nu. Vi serverar dig denna möjlighet på silverfat, låt inte tillfället gå dig förbi.

Ni är två själar som hör ihop, tveka inte om detta. Om än vägen verkar svår så kommer segern snart. Brödraskapet skall återupprättas. Du måste bara ge allt du kan i självuppoffrande kärlek. Glöm din stolthet, den har du ingen användning för. Nu gäller andra lagar. Andens seger över det förgängliga. Glädjen och kärleken skall segra. Din personliga stolthet är ju ett mycket litet offer i det perspektivet.

Känn att vi välsignar dig. Att vår kärlek flödar över er alla. Om du segrar över dig själv vinner du en seger för många andra. Gud bevare dig och de dina. Amen. Amaliel?

19/6-2001.

Jag har inte drömt något efter den där drömmen om jordens undergång. Att jag skulle lämna kroppen och följa honom. Visst är det litet skrämmande. Mina förberedelser, eller i alla fall min vilja, att avsluta ”detta liv”. Avsluta alla åtagande och göra klart för något helt nytt. Kanske innebär det fysisk död i alla fall? Vi ska ju alla i och för sig dö. Men jag känner samtidigt att jag inte har fullgjort mitt uppdrag i detta livet. Nog måste väl den här starka utvecklingen avse något som skall användas här på jorden? Tack Gode Gud för allt. Låt det ske som skall ske. Amen.

Åsa, inte är det här någon katastrof. Allt går tvärtom mot något bättre. Alla kriser betyder utveckling, framåtskridande. Din personliga tillfredsställelse måste ställas åt sidan. Låt processen ha sin gång. Det är en nödvändig utrensning som sker. Våra ansträngningar ska belönas med framgång. All kamp har verkligen inte varit förgäves.

Innan du vet ordet av kan kyrkan resas. Inför era häpna ögon skall det gyllene templet resa sig mot skyn. Ålderdomlig är den kyrka som skall återupprättas, visdomen som varit begravd så länge skall lyftas upp till ytan igen. Tvivla inte, allt blir som det är förutsagt.

Mina barn, låt bara allt vila i våra händer så skall det fullbordas som utlovat. Våra bröder i himlen och på jorden skall enas under Guds baner. Det sanna korset skall skina över världens alla länder. Du måste bara övervinna dig själv, din stolthet. Vi kommer inte att svika dig och de dina. Allt sker som planerat. Stå bara fast i din tro på oss och på den gudomliga planen så kan allt ske som bestämt.

Vi vill verkligen upprätta kontakten med jordens barn. Er välfärd är vårt varmaste intresse. Er utveckling är viktig för alla i universum. Den gudomliga kärleken vill förmeras genom alla sfärer, enande, fullkomnande. Gud bevare er alla. Amen.

22/6-2001 Midsommarafton.

Jag tror att jag äntligen förstår varför man får dessa minnen, varför dessa blockeringar finns kvar. Det är ju en läxa man skall lära sig. De svåra erfarenheterna är en undervisning som man får. Allt förtryck jag utsatts för är en konkret undervisning om hur fysiskt, psykiskt och andligt förtryck påverkar en människa. Jag har fått lära mig hur man inte skall förtrycka sina medmänniskor. Att man måste respektera andra oavsett hur fel man tycker att de har. Visst vet alla detta i teorin, men om man inte fått det inpräglat i ”märgen” riskerar man att reagera fel i verkliga situationer, så fort” autopiloten” tar över. En hård skola men rättvis. Det finns så mycket ”besserwisser” i mig, men dessa minnen samt erfarenheter av hur andra möter mig i detta liv har lärt mig att man måste låta var och en gå sin egen väg. Förhoppningsvis har jag blivit lite mer ödmjuk. Tack Gode Gud för alla läxor som du ger mig. Amen.

Jag drömde att jag flyttat in i en lägenhet. Grannarna pratade ett annat språk. En djup spricka, något slags schakt, fanns utanför terrassen. Jag vågade inte gå fram dit, men en pojke hoppade över. Jag fick en uppmaning att våga språnget. Jag drömde också att jag gick på en väg i min barndoms hemtrakt. Den var gammal och smal, mer som en gångstig. Det var stor skog på båda sidor, mycket vegetation. Jag var på väg mot centralorten. Jag kom på att mor blivit efter, vände och gick tillbaka.

Tänkte på ”den gamla kvinnan” när jag vaknade. Gudinnan. Jag får inte till det riktigt. Men materien är också gudomlig, moder jord som föder oss, låter oss växa. Tillbaka till ursprunget. Den kvinnliga aspekten skall ju återupprättas. Himmel och jord som förenas. Anden som förenas med kroppen. Att förenas med sig själv, att bli hel.

26/6-2001.

Just när jag vaknade, såg jag en rosenknopp som just var på väg att slå ut. Den bestrålades av ljus uppifrån. Den var så tydlig, jag såg varje detalj, varje rödbrunt ”fjun” på stjälken. Rosen som skall slå ut, ljuset som får knoppen att öppnas.

28/6-2001.

”Följ en man som bär på en kruka vatten. I salen ovanpå kommer ni att möta mig.” I Vattumannens tidsålder, på en högre medvetandenivå kommer vi att möta Kristus igen.

1/7-2001.

Förstod plötsligt vad läxan om rökning handlade om. Att jag, vi alla, har Guds barn inom oss. Att vi alla oavsett ålder, oavsett om vi är män eller kvinnor, bär på Guds barn. Har ju känt att det bor någon ”annan” inom mig, känt att det är den helige Ande. Men inte förrän i den stunden förstod jag vem han är. ”Att ta emot Guds rike som ett barn.” Inte i första hand att vi skall vara som barn, även om detta också finns där, utan att när det gudomliga förenas med det mänskliga sker det genom att en glimt av det gudomliga planteras i människans kropp som ett barn. Han är verkligen ett ömtåligt väsen, känsligt för skarpa ljud, gifter, häftiga emotioner. Ett ljust glatt väsen, enbart mäktigt att uttrycka glädje och kärlek. Han mår bra av rytm, fin musik.

Men detta innebär ju att vi alla är mödrar. Det mänskliga är den kvinnliga aspekten oavsett yttre kön. Vi är alla gravida, blivande mödrar. Och barnet är en medveten varelse, en fysisk manifestation, även om han har en mycket högre energinivå, frekvens än allt annat på jorden. Våra kroppar är verkligen boning för det gudomliga, Herrens tempel. Men han kan inte ta säte och vistas där om inte kropp och sinne är renade, närande. Om vi inte som väntande mödrar gör allt för att skydda och nära det nya livet.

Till utsagan ”ni är alla gudar” vill jag lägga ”ni är alla mödrar”. Så älskar Gud världen att han utger sin enfödde son gång på gång. Men hur tar vi emot honom? Inte bättre nu än den gången för 2000 år sedan. Vi dödar också honom, förtrycker, förgiftar honom. Han är ju en fånge i våra kroppar. Men människans uppgift är att vårda, nära, föda denna varelse, detta barn. ”Free the prisoner.” Och det gör ju vår tillvaro här på jorden oändligt meningsfull. Vårt arbete med att rena, förbereda oss själva fysiskt och psykiskt är oerhört, oändligt meningsfullt. Vi är alla Maria.

Jag hade också flera upplevelser den här veckan av att jag strävade uppåt, försökte nå den översta våningen men inte nådde ända upp. Den här typen av drömmar hade återkommit flera gånger under de senaste åren. Men nu blev jag plötsligt en dag i en vision hjälpt upp över ”kanten”. Jag fick i det samma en fråga om det var något jag ville ha med mig, och jag svarade ”familjen”.

En manifestation av det gudomliga

Hilma hade ju fått till uppgift att illustrera den gamla lära som den andliga världen hade fört fram till kvinnorna i gruppen De fem. Men i deras undervisning fanns egentligen inte det här med dualkänslan beskriven. Visserligen förde de andliga lärarna fram att Gud är kärlek eller Eros på grekiska och att det gudomliga är en manligt-kvinnlig kraft (s 23), men den personliga tillämpningen av detta budskap var något som Hilma hade fått arbeta vidare med efter åren av undervisning.

I min egen utveckling bevisades de sanningar som Hilma af Klint och hennes vänner hade arbetat med på ett mycket konkret sätt. Jag upplevde precis det som Hilma hade förberetts på, nämligen att hon skulle få arbeta med erosidén och dualsanningen i nästa liv. När vi hade lyckats skapa en kraft som var tillräckligt stark för att återskapa den ursprungliga helheten i oss själva blev nästa steg en direkt manifestation av det gudomliga i sin manligt-kvinnliga form.

Under en längre kurs i qigong i juli 2001 upplevde jag ett enormt starkt andligt genombrott. Det kändes som om jag var i mitten av en vulkan eller mitt i solen, det var en oerhörd känsla av ljus, eld och kraft. Jag fick en fråga som tydligen handlade om vem jag tillhörde, jag svarade i alla fall ”Jag är Guds” inom mig. I denna eld såg jag en hög gestalt som samtidigt var både manlig och kvinnlig, det var som ett ungt tvillingpar som hade förenats till en kraft. Den gudomliga gestalten var som av levande guld och utstrålade en överjordisk frid och balans.

Utvecklingen gick alltså från en balans och sammansmältning på den personliga nivån, till en själslig helhet i träningen, en sammansmältning av min egen kraft med en gudomlig kraft vilket symboliserades av de två trianglarna som bildade hexagrammet och därefter ett förverkligande av Eros i vårt eget kraftfält. Nästa steg var att jag fick skåda denna kraft i ett direkt möte med det gudomliga.

7/7-2001.

Vi tränade armträning och fick Qi-reglering nu före middagen och jag fick ett enormt genombrott. Det var som om jag var i en vulkan, som om jag var en vulkan som fick utbrott. Eld, lava, obeskrivligt starkt. Mitt i upplevelsen var det som om någon frågade något, jag svarade i alla fall ”Jag är Guds”. Jag föll på knä, tackade, bad Fader vår. Det sprängde överallt i kroppen, öppnade väl upp det som fanns kvar att öppna upp. Grät, tänkte på att detta är för stort för mig ensam, vi måste hjälpas åt. Vi är ju här för att hjälpa varandra. Dessa enorma krafter, de öppnar verkligen kanalerna nu. Jag förstår inte vad som händer, och det gör väl ingen annan heller. Måste försöka vara vuxen detta. Förhärligad i honom/henne. Kom ihåg att jag såg åtminstone en gestalt i ”eldskenet”. Något högt väsen, så vackert.

Det som hände var alltför stort för att jag skulle ha ord för det när jag skrev ovanstående precis efteråt. Den gestalt jag såg var otroligt hög, som gjord av levande guld. Det var som om den var både manlig och kvinnlig på samma gång. Det vackra ansiktet var delat, som om en manlig och en kvinnlig tvilling satts samman. Det fanns ingen ”söm” eller synlig skarv utan det var verkligen en gestalt, men den ena sidan var manlig och den andra kvinnlig. I perfekt balans och jämlikhet. En gudomlig manifestation.

Jag hade också flera starka upplevelser av öppnanden, både fysiska och psykiska under kursen. Dagen efter min förklaringsstund som jag kallade upplevelsen ovan, fick jag en vision av två guldfärgade ormar som slingrade sig om varandra i ett perfekt mönster när vi tränade. Jag kände doften av ros och lilja och hade en stark känsla av att Herbjörn hjälpte till, att han var delaktig. De Höga förmedlade redan 1908 till Hilma att resultatet av dualarbetet skulle bli ros och lilja. Kanalerna i armarna öppnades helt vid det tillfället. Jag fick också en vision av en lotusblomma. Det här finns i en av Hilmas tavlor.

Bild 8. Serie US. Grupp 8 nr 4.

Texten från de Höga Mästarna

Augusti 2001

Efter den mycket starka upplevelsen av det gudomliga som en manligt-kvinnlig enhet och helhet under sommaren kom en period av kraftsamling och sammanfattning av mina upplevelser under de två senaste åren.

Öppningen i muren

4/8-2001

Tryck, gråt, allmänt påverkad. Mycket stark kraft och närvaro i går kväll. Min man blev yr, såg svarta prickar framför ögonen när han kom in i qigong-rummet. Jag vet som vanligt inte vad som händer, kan bara försöka böja mig för den högre viljan i den mån jag förstår den. Min starka längtan att förenas med det Gudomliga. Barnet som räcks mig. Att förena andebarnet med materien, kroppen. Att förflytta medvetenheten över till anden.

Läste i mina två egyptiska böcker i går. Helt plötsligt ökade energin i detta igen. Den gamla sanningen, kvinnlighetens kraft. Treenigheten även här, men i form av man, kvinna och barn. Fader, son och helig ande. Den höga Mästaren som jag såg på sommarkursen var både kvinnlig och manlig. Ett skapande kräver ju båda dessa energier. I alla fall, i en av böckerna beskrivs Sed-festen där faraos mor föder sonens ande, Ka, på nytt, och hur Farao förenar sig med den för att förnya sin kraft. Att förenas med sin ande, bli ett med det gudomliga. ”Ni är alla gudar.” Allt är ett. Det finns egentligen inga murar, inga avgränsningar. Allt sådant är bara en produkt av våra begränsningar.

I samband med det ”Egyptiska” dyker också solguden, Ra eller Re, upp. Maat var tydligen hans dotter. I början av den här utvecklingen såg jag mig själv. Äldre, svagt asiatisk, glad. Tänkte speciellt på att jag var så brun. Jag känner ju att solen på något sätt koncentreras till mig. Att min kraft är en närande fruktbarhetskraft. Min upplevelse av fullmånen som var både stark och nästan skrämmande. Känslan av att det strålar solljus från min kropp vid vissa tillfällen i träningen. Jag har väl uppfattat sol- och månkulter som ”naiva”, men jag kan ju inte bortförklara dessa starka upplevelser. Och ”solskivan” i Hilmas tavlor.

När jag stod där i Karnak, vid den heliga sjön. Jag var på ”rätt plats”. Pelargången till höger. Översteprästen, Marmorgolvet med omväxlande svarta och vita plattor med ”fransk lilja”, lotusblomma i motsatt färg. Thutmosis. Alla pyramider jag sett i träningen. Att Jesus och Johannes varit i Egypten. Hathor, fruktbarhetsgudinnan. Hon har faktiskt visat sig i form av kor flera gånger. Min känsla av att alla myter söker mig. Det gudomliga som i sig självt är ofattbart, vi får väl de symboler vi kan tolka?

Drömmen om den gamla kvinnans hus. ”Påsen” med hennes smycken. Skarabén, symbolen för återfödelse. I Thutmosis III sigill eller namn finns spindeln. Det nämns ju också i Hilma af Klint (faraos symbol spindeln, fast utan hans namn). Den gudomliga kärleken strålar ut över oss från solen. Allt är Gud, Gud finns i allt, Gud finns i solen. Livgivaren. Denna gudomliga frid, värme, känsla av fruktbarhet, liv. Anch, livsandan, Qi. Tecknet för kvinnlighet. ♀

Din styrka och kraft växer, tveka inte om detta. Inte är det lätt, att växa är smärtsamt. Låt dig bara ledas av oss så kommer allt att bli bra. Vägen är brant nu men det är sista stigningen. Snart kommer du upp till toppen på berget. Förklaringsberget är det inte många som besegrat, men du är på god väg. Låt dig inte förtröttas vi är med dig och de andra.

Snart kommer den underbara försoningstiden. Allt skall bli annorlunda. Allt kommer att klarna. Var bara lugn och förtröstansfull. Mästaren stödjer dig i allt. Han vårdar sig om dem han älskar. Mänskligheten står inför ett stort steg framåt, under skall ske i sol och måne. Ditt arbete är inte förgäves, det är viktigt både för dig och dina bröder i anden. Varje strapats stärker dig, kämpa bara på. Vi hjälper dig så mycket som är möjligt, men du måste också själv vilja det som sker. Inget sker mot din egen vilja. Men tillsammans kan vi flytta berg. Amen.

5/8-2001

Drömde att jag var med ett antal människor i någon sorts ”klubb”. Vi var så nära, tätt ihop. Det fanns en mur ut mot havet. En stor öppning hade gjorts i muren, ut mot vattnet. Vit kalksten. En man läste ur Barnens Bibel. Associerar till min blockering i magen, muren mot andra människor. Hoppfullt om det blivit en öppning i muren. Stark längtan både ”uppåt” och ”utåt”. Men också större närhet. Anden som tränger igenom materien.

7/8-2001

Underbar träning men så mycket kraft att det sprängde i huvudet och i ena foten. Har ju tilltro, vet att det inte skadar men visst känns det lite som en utmaning vid vissa tillfällen. Såg ett brudpar. Ljus flödar ner över dem och de blir ett, förvandlas till en ljusgestalt. Ser korset i en cirkel. Ser blommor av alla de slag, klöver. Någon typ av klarsyn.

8/8-2001

Gråt och smärta. Det gäller den där historien med sommarkursen. På ett sätt känns det så futtigt, att en sådan bagatell skulle få sätta sådana spår. Men samtidigt måste jag respektera att det gäller något mer, annat. Att detta bara var droppen som fick bägaren att rinna över. Det ligger en massa psykisk energi inkapslad i detta. All denna sorg, känslan av att vara sviken, förnekad. Jag har ju varit igenom detta varv på varv och förhoppningsvis löses det väl upp mer och mer. Men inte går det speciellt fort? Är det något som jag inte förstår? Någon insikt som saknas?

Klart att jag blev oerhört sårad över det som hände. Oproportionerligt besviken och ledsen. Det som hände aktiverade helt klart något som fanns i mig sedan tidigare. Det ligger ett jättekomplex i denna blockering mot Lars. Sorg, men kanske också ilska, som jag inte vågar erkänna och absolut inte släppa loss. En rädsla för min egen kraft? På något sätt hänger det ihop med potentialen för att bli sårad. En stark kärlek gör ju sveket så mycket bittrare. Förmågan till starka positiva känslor ger en motsvarande stor potential för negativa känslor. ”Så högt du kan nå, så djupt kan du också falla.” Bara de människor man älskar högst kan såra en allra djupast.

Visst verkar det som om jag inte förstått, accepterat detta tillräckligt. Det är så märkligt, jag vet ju att jag inte kan få någon bekräftelse, varken i sak eller från andra människor. Jag måste lita på min egen känsla, min egen process. ”Sanningen skall göra er fria.” Jag måste tro på min egen sanning, låta bli att söka bekräftelse från andra. Vägen till helande, befrielse går igenom mig själv. Jag måste acceptera att denna sorg finns inom mig och att den är knuten till Lars. Inte till den person han är idag, utan till den tidlöse, evige. Till det odödliga i honom. Vi har verkligen levt många gemensamma liv. Antagligen i olika relationer och konstellationer. Vi har säkert skadat och svikit varandra, men vi måste också ha upplevt mycket kärlek eftersom det finns så stark kärlek kvar.

Den känsla av sorg som jag upplever är till en del knuten till förnekandet av denna kärlek, både från hans och min sida. Kärleken är ju helig, gudomlig. En längtan efter helhet, enhet. En kärlek till det gudomliga i mina medmänniskor. Vi har alla en droppe i oss från källan, fontänen i centrum av universum. Gud i oss. Förnekar han mig, förnekar han den heliga kärleken. Förtrycker jag kärleken i mig, förtrycker jag det gudomliga. Anden som är kärlek.

Det är ju de sanningarna som jag skall strida för, reinkarnationen, evolutionen och dualsanningen. De måste vara kända, sanningar som är inbrända i mitt innersta. En klar, genomskinlig sanning. Och det är väl dualidén jag värjer mig för. Att två själar skulle höra ihop? Klart att den här känslan upplevs som ett hot mot allt bestående. Vad blir egentligen konsekvenserna? Värnandet om den personliga integriteten, självet. Men jag borde vara mogen att hantera detta nu? Jag vet att jag har kapacitet att älska många, att den ena kärleken inte betyder att den andra måste utplånas. Jag vet att jag kan älska människor utan att det betyder att jag måste ha ett fysiskt förhållande med dem. Jag vet att kärleken är helig, en gåva från det gudomliga som inte får förtryckas. Jag vet att Gud är kärlek, och att anden är av Gud. Jag borde vara färdig att släppa fången fri.

För att bli mig själv måste jag bli helt sann, inför mig själv och andra. Släppa alla skydd. Riva alla murar. Jag måste tro att det är möjligt, jag får ju så mycket hjälp. Kraften, anden, Qi, Christos, Krishna, Gud i mig, hjälper mig att driva ut demonerna. Driva ut månglarna ur templet.

Tack gode Gud för att jag fått möta Lars. Tack för att jag fått denna utmaning, denna strid, denna möjlighet till utveckling och befrielse. Hjälp mig att föra kampen till slut. Hjälp mig att bli ren och fri. Hjälp mig att bli fri från denna blockering, detta motstånd. Hjälp mig att låta kärleken strömma fritt genom mig. Gör mig till en ren och fri kanal för din kärlek och kraft. Låt mig få kapacitet att både ge och ta emot kärleken i fulla mått. Tack för att du låtit denna stora kärlek ta sin boning i mig. Hjälp mig att befria den, befria anden som bor i mig. Amen.

En omstart och registret utökas

9/8-2001

Lars och Carina kom förbi på en snabbfika. Lars hade ett sådant ljus omkring sig. Han är så rar när det rätta jaget får skina igenom. Stark träning på kvällen. I Qi-regleringen var det som om jag täcktes, överhöljdes av helig ande, som om anden trängde igenom hela kroppen, inifrån och ut. Ros och lilja i träningen! Mycket påverkan under natten också. Såg människor i ”klarsyn” som jag inte mött i verkligheten. Det var någon kvinna som förvandlades till en ”ängel” eller något slags, vet inte, annan energiform kanske. Ganska ansträngande, omtumlande. Påverkad, mår illa idag. Otroligt stark påverkan, någon slags insikt antar jag. Men det är också ”lustigt” hur starkt jaget kämpar emot. Just nu är det nästan övermäktigt. Vad handlar detta om?

11/8-2001

Drömde att jag satt vid datorn. Hade lagt in några tidrapporter till en uppdragsgivare. Plötsligt började REGEDIT köras utan att jag hade gjort något för att det skulle ske. Blev förstås helt bestört. På skärmen visades ”universum”. Datorn startade om. Sedan kom en kvinna som ny bakgrundsbild fast det var mer som en film, rörlig. Datorn verkade fungera som förut. En kvinnlig uppdragsgivare var där, hon trodde någon gjort inbrott och lagt in någon typ av virus.

Registret, de Taoistiska mästarna hade ju ett register. Att registret ändras utan min egen avsikt, makt. Att även andra förstår att det är något utanför mig själv som orsakar förändringen. Ut i universum och sedan kvinnan, gudinnan. Att mitt register är ändrat, utökat med hennes förmågor?

Lördag kväll. Känner doften av lilja till och från. ”Rosor som vilja och liljor som älska.” Asket och vestal. Att träna och att vakta ”Vestas eld”. Tänker på kärleken till Lars, hur den placerades i min famn, som ett barn. Utan att jag önskat det eller gjort mig förtjänt av det. Hur nära denna kärlek varit förbunden med min andliga utveckling. Även den har ju getts mig utan att jag medvetet sökt, utan att jag medvetet gjort mig förtjänt av den. Alla paralleller, kampen, att våga öppna sig, att göra sig av med allt skyddande pansar. Det gäller både det gudomliga och kärleken till Lars. Min känsla av att om jag förtryckte den kärleken, dödade den, skulle jag också förtrycka och döda kontakten med det gudomliga. Hur kärleken till Lars också fått mig att utvidga mitt medvetande ytterligare, gett mig förmågan att älska många andra. Eller om det är kärleken till Gud som gjort detta.

Och Herbjörn, var passar han in i detta? Läste om tvillingar och kände igen beskrivningen av att kunna kommunicera utan ord, känslan av att vara hel. Allt är en trefald, kanske också här? Men dualsanningen? Att vi, om jag förstår saken rätt, har en andra halva, att vi måste förenas med denna på det andliga planet för att kunna gå vidare. Jag har ju inte riktigt velat eller kunnat dra ut detta i sin fulla konsekvens. Det har varit alltför pinsamt. Men tydligen är vägen att finna Gud nära förbunden med denna sanning. Dualsanningen. En gåva som jag fått för att kunna utvecklas som människa. En möjlighet att växa upp, bli vuxen. Tack gode Gud för denna nåd.

En gemensam uppgift som inte på något sätt ersätter eller utplånar mina andra uppgifter i livet, mina andra kärlekar. Men denna uppgift är så viktig i den fas jag befinner mig i just nu. Det finns förresten en annan stark parallell i min kärlek till Lars och till Gud, nämligen skamkänslan. Det är väl lika pinsamt, lika tabubelagt att tro på Gud, älska Gud som att erkänna att man älskar en ”främmande” man som faktiskt kunde vara en potentiell partner. I alla fall älska utan att begära, utan att vilja ha ett fysiskt förhållande. Jag kan höra alla kommentarer om undertryckta drifter och undanflykter. På samma sätt som mina andliga upplevelser skulle upplevas som pinsamma, som hjärnspöken.

Och egentligen är inget av detta något som jag behöver gå ut med till andra. Men samtidigt vet jag att jag måste vara ärlig, sann, visa mig som den jag är. Jag har en förpliktelse att dela med mig av detta, och den ena delen kan inte separeras från den andra. Budskapet är ju helt klart. Vägen går genom mig själv, men också genom kärleken till mina andliga syskon. Till min dual. Genom den kan jag nå utöver mig själv, utöver det fysiska, utöver den synliga tillvaron. Kärleken är gudomlig, helig, en gåva som vi inte får kasta i smutsen, solka ner, förtrycka.

Kallelsen

12/8-2001

Starka, härliga träningar men också tryck, bl.a. i huvudet. Känner starkt att detta stora måste leda till någon slags genomgripande förändring. Jag har ju inte förstått i hur hög grad jag faktiskt kastat loss från de band jag har haft. Visst har intressen, nöjen, vänner helt tappat sin betydelse men även de nära banden har tunnats ut. Jag är mycket friare från alla sådana band nu. Visserligen har jag bett om att få bli fri, men det är ändå på något sätt överraskande att det har skett. I samma mån som närheten och kontakten ökar i träningen avtar intresset för de jordiska kontakterna. Klart att en sådan process tar tid, kräver sin tribut. Kampen.

13/8-2001

Åsa, nu måste du gå dit vi leder dig. Låt inte stolthet och fördomar förleda dig till att välja fel. Det egna jaget måste tystas nu. Vi är ju nära dig, leder dig. Kämpa inte emot. Kampen är hård för att lägga av allt personligt men snart är du där, lita bara på oss. Vi vill bara väl. Ni är våra älskade barn, glöm aldrig detta. Kampen gäller allas bästa. Hungern, behovet är så stort, tänk på detta och inte på dig själv. Du måste gå utöver ditt eget nu, utöka dina gränser. Ditt register skall utökas, dina förmågor växa. Var bara lugn, inget ges dig som du inte kan behärska.

Du är liten i dina egna ögon och det är bra. Det är en förutsättning för att du skall kunna växa. Den som redan når upp till himlen kan ju inte växa mer. Inte är du färdig i din utveckling men du har kommit ett bra stycke på väg.

Var bara ödmjuk, allt har getts dig av kärleksfulla föräldrar, inte hade du nått dit du nu är på egen hand, utan hjälp. Din längtan är så stor, på den bygger vi allt. Templet skall resas, tvivla aldrig på detta. Din tillförsikt är byggmaterialet, din tro gör allt möjligt. Din kärlek hjälper oss alla i vårt arbete. Gå i frid, din dag kommer snart. Vi välsignar er alla i Guds namn. Amen.

Du måste vara uppriktig nu. Erkänna vilka det är som leder dig. Det är dags att öppna upp musslan och låta pärlan skina fram i all sin glans. Dina fördomar gäller det andliga budskapet. Du skäms för dina upplevelser, din utveckling. Gör inte det. Det du upplever är en stor nåd, en gudomlig gåva som ges av De Höga väsen som leder jordens barn. Vår uppgift är evig, er välfärd och ert bästa.

Din uppgift måste du ta på allvar nu. Sluta förneka det som händer, den du är. Visst är det bekvämt att följa den stora massan, hålla med om det andra säger och tycker. Men din dag är här nu. Du måste stå upp för det som är din sanning, det du vet är rätt. Visst lever du i ett samhälle som inte bejakar det andliga behovet men just därför är ditt arbete så viktigt. Klart att det är svårt att bryta tabun men vem har sagt att din uppgift skall vara enkel? Du har en viktig uppgift att bryta väg för det nya men du får ju också så oerhört mycket stöd och hjälp. Det är bara din egen stolthet, din egen rädsla som hindrar dig. Kan du göra dig av med detta kan du gå hur långt som helst.

Du måste kasta av dig dina bojor nu. Allt som inplanterats i ditt medvetande för att hindra det gudomliga ljuset att skina måste rensas ut nu. Detta är verkligen sista striden. Vi kallar dig till din rätta uppgift. Det som du förberetts för under alla liv skall ske nu. De löften du avgett måste infrias nu. Var inte rädd, det är inte din kropp, ditt liv som står på spel denna gång. Nu är det bara stoltheten som måste offras.

Du måste vara stark och självständig, din egen mästare. Du är på sätt och vis ensam, det är ju svårt, men vi finns vid din sida hela tiden. Och jorden är förberedd! Sådden har gjorts för länge sedan och nu är det dags att skörda.

Vår mästare leder oss alla. Stora styrkor är samlade. Guds härskaror står bakom baneret. Vår lovsång ljuder genom alla rymder det är verkligen en glädjetid som nalkas. Du är så väl förberedd, tveka inte, vi kommer att lyckas. Du måste bara övervinna dig själv i denna fråga. Börja redan ikväll. Det är dags nu. Du måste lyda oss i denna fråga. Vi har ju inte visat oss för dig utan avsikt. Allt har en djup mening. Alla förberedelser måste beaktas och vi har gjort ett grundläggande arbete med dig och de dina.

Det är dags nu, tveka inte längre. Vi kommer att visa vägen om du bara låter dig ledas. Allt är förberett, var bara lugn och lycklig. Glädjen blir så stor, både här och hos er. Många väntar på att du skall bli färdig för ditt värv. Låt inte bekvämligheten, fegheten råda över dig. Du har så mycket att ge, ge bara i glädje. Amen. Vi älskar er alla. Amen.

Amaliel, Gidro, alla dina vänner är här. Du känner oss ju så väl, du vet ju att du kan lita på oss. Vi har ju en gemensam uppgift, ett gemensamt liv, en gemensam kärlek. Han som är vårt allt, vår ledstjärna och vän. Detta är så stort, ett heligt förbund.

Ananda:

Mysteriernas herrar kallar dig till tjänst. Du har en skuld som skall återbetalas. Du har gjort dig förtjänt av detta men också fått det genom att andra offrat sig för dig. Det är dags att du ger ditt bidrag till det stora hela nu. Skjut undan alla fördomar, all stolthet. Du är blyg och rädd, det är mänskligt men du måste växa. Du kan inte vara ett barn som kräver ledning utan du måste vara en vuxen man i din andliga utveckling. Du vet ju innerst inne vad detta betyder.

Oj vilken kraft detta kom med, jag känner mig helt överväldigad. Lite illamående, darrig, en konstig nästan sprängande känsla i kroppen. Visst var det åtminstone två olika som talade till mig, nej tre stycken. Amaliel, Gidro och Ananda. De presenterade sig ju. Och budskapet var glasklart, det är dags nu. Jag måste övervinna mig själv, min feghet. Jag såg det vita korset när de var klara. Deras tecken. ”I detta tecken skall vi segra.”

Visst är det en lättnad, jag har ju känt en sådan press. I morgon är det på dagen två år sedan jag började träna Qigong och allt började. Det är ju fantastiskt att detta sker idag. Årsarbetet. Planen är så fantastisk. Barnet, det nya jaget som skulle födas. Det talade ju om vad det gällde redan från första början (graviditetssnurran).

Tack gode Gud, alla mina lärare, min Mästare för allt jag får. Tack för att ni använder mig i det heliga verket. Hjälp mig att övervinna mina begränsningar. Hjälp mig att bli stark, ärlig och frimodig. Hjälp mig att bortse från min egen bekvämlighet och stolthet. Befria mig från alla blockeringar, gör mig till en hel och sann människa. Amen. Gör mig till den jag är menad att vara. Låt mitt sanna jag visa sig för världen. Amen.

14/8-2001

Det var ett väldigt starkt budskap jag fick igår. Att de var flera som hjälptes åt förstärker ju verkan också. Och det var så klart. Att jag måste ge upp mina fördomar, mitt motstånd mot att lämna ut mig. Att jag måste respektera och vörda det stora som sker. Att jag måste lyda dem och ta min uppgift på allvar. Sluta förneka det som händer. Att jag måste låta mig ledas dit de vill föra mig.

Problemet är bara att ledningen är så subtil, att jag själv måste bejaka och förstå. Visst är det en lättnad att få detta tydliga budskap, men i sak är läget egentligen detsamma. Jag vet fortfarande inte vad som skall hända, hur det skall gå till. Känner mig fortfarande blockerad och låst.

Åkte till jobbet efter träningen i kväll och skrev ett brev till Gustaf af Klint. Jag var mer öppen än jag skulle ha varit om jag inte fått deras maning, kanske var det detta som var ”början”.

15/8-2001

Under träningen i går kväll svarade jag ”Okey” på någon fråga från dem. Antagligen något som har med mitt uppdrag att göra. Annars handlar det fortfarande om att ”assimilera” deras budskap. Det är ju så tydligt ett meddelande ”utifrån”, det tar tid att förstå och acceptera.

17/8- 2001

Du skall bara lita på oss. Vi leder er alla. Inte kan du klara detta på egen hand men med Guds hjälp är allt möjligt. Vet du inte vad vi vill använda dig till? En Gudstjänare är du och har alltid varit. I Mysteriernas tjänst. Det är din rätta boning. Var bara lugn och uppmärksam så kommer allt att visa sig för dig. Att klarna.

Kämpa inte emot din rätta uppgift, din kallelse. Vet att i källan kan du finna allt du behöver. Allt som behövs för att profetian skall gå i uppfyllelse. Var bara lugn, det sker nu. Din väntan är snart över. Ditt tålamod skall belönas. Vi värnar ju om dig och de dina, älskar er. Din kärlek är nödvändig för vårt arbete. Vår gemensamma uppgift.

Lev och lär, utvecklingen går alltid framåt, inget är statiskt. Helt plötsligt kan allt ändra sig, allt vända. Vänta bara till marken är beredd, allt är moget. Du är nära nu. Mästaren leder dig direkt nu. En outsäglig nåd, en stor gåva. Lyssna bara ödmjukt till det han har att säga dig.

Åsa, din tid är kommen nu. Var bara ödmjuk och lugn så blir allt bra. Jag vill dig och alla andra så väl. Ni skall enas, samlas hos mig i mina boningar. Ni har samlat i ladorna, det lönar sig alltid. Nu är skördetiden här för oss alla. Det är dags nu att infria alla löften som getts under så lång tid.

Våra ansträngningar kan aldrig vara förgäves, vårt arbete lönar sig alltid i det långa loppet. Man skall bara inte förvänta sig resultaten direkt, men till slut visar sig ju sanningen. Du har gjort ditt, kämpat din kamp. Mer kan ingen göra. Men inte heller mindre.

Alla måste själva städa framför sin egen dörr, göra sig själv klar. Låt alla andra sköta sina uppgifter, koncentrera dig på din egen. Det är en generell sanning, sköt dig själv, de andra måste ta sin egen kamp, sitt eget arbete. Visst hör vi alla ihop, är ett, men var och en har sin egen viktiga uppgift i varje liv. Och bara vi här uppe ser den stora bilden, hela sanningen.

Jordelivet måste med nödvändighet vara ett skuggspel, den sanna verkligheten finns på annan plats. Men jordens skola är den viktigaste. En förmån man inte får förspilla. Rätt använt kan ett jordeliv ge välsignelse i all framtid. Rätt använt kan ett jordeliv vara till evinnerlig frälsning.

Låt dig inte förtröttas, nedslås. Kämpa bara på, du kommer att lyckas. Vi kommer alla att lyckas med våra ansträngningar. Din tid är kommen nu. Buga inför de Höga, de leder dig direkt nu. Var ödmjuk och tacksam, den nåd du beskärs är det inte många som får. Allt annat måste falla undan inför det stora som sker nu. Alla jordiska hänsyn måste stryka på foten nu. Var och en har ansvar för sig själv, kom ihåg detta. Det låter grymt, hårt men är en sanning. Din egen frälsning är det viktigaste, ditt föredöme. Vårt arbete är det viktigaste nu. Låt allt annat falla undan.

Res dig upp, det är dags nu. Tag emot vår lagerkrans, du skall invigas i mysteriernas tjänst i afton. Livet är en strid, visst är det så, men till sist kommer segern. Var lydig, kämpa inte emot det som sker. Allt ges ju av kärlek.

Tryggheten måste du lämna nu. Det gamla är dött. Livet ligger framför dig. Allt kommer att leda till glädje och lycka. Du ser inte hur det skall ske men vi vet allt. Vårt arbete skall krönas med framgång, känn tillförsikt, vila i glad förvissning om det stora undret som skall ske. Din tro kan göra allt möjligt. Din glädje är viktig. Kämpa bara på, sista striden blir kanske inte så svår som du befarar. Allt är gott. Amen. Gå i Guds frid. Amen.

Vi välsignar er alla. I guds namn, det stora allvaret skall komma över dig. Du skall växa i vår vård. Du måste stärkas nu inför det som skall ske. Tag bara emot vår kärlek i andakt. I andens rike där du välkomnas till vår stora fest i kväll.

Låt all oro fara, vet att vi styr er båt mot en säker hamn. Ni har nått den yttersta udden nu och vänder om mot hemmet. Det rätta hemmet som är all längtans mål. Alla ansträngningar är snart glömda när man kommer hem. Allt är oviktigt i jämförelse med detta att få nå målet. Att förenas med dem man älskar.

Det finns faktiskt ett mål med den långa resan. En värld som skall falla undan och en ny som skall stiga fram i all sin gyllene glans. Det är inte meningen att du skall veta något i förväg men nu är tiden kommen för att avslöja den stora hemligheten med mänsklighetens långa resa. Vad ert viktiga mål innebär. Vart ni har varit på väg hela tiden. Vi skall ju förenas. Ni är på väg hem till oss. Till era föräldrar i himlen. Ni är våra barn som varit borta så länge. Den förlorade sonen. Men nu skall den gödda kalven slaktas. Festen kan börja. Vi skall glädjas tillsammans över det som skett.

Det är faktiskt ett under som skett fast du inte förstått det. Men det har ju varit viktigt att du inte förstått. Att du arbetat på egen hand. Vägen går ju genom var och en. Man måste själv finna den. Bli vuxen. Du är där nu. Du har växt upp i vår vård och nu kommer blomstringstiden, skörden skall bärgas in. Vetefältet har vitnat, det är dags att bärga in grödorna i de himmelska ladorna. Grädden skall flöda, honungen rinna. Allt gott i överflöd.

Låt oss bara avsluta vårt värv. I lugn och ro har vi arbetat fast ni inte förstått hur stort det varit det som skett med er. Mänsklig strävan kan aldrig jämföras med vårt arbete men ni har fullgjort era skyldigheter så gott ni kunnat. Mer kan man aldrig begära. Men heller inte mindre.

Texten skall komma nu. Du måste nedteckna det vi ger till dig. Detta är en viktig del av helheten. Du är ett verktyg för vårt arbete på många olika sätt. Detta är ett av dessa sätt. Du skall ta emot våra meddelanden på detta sätt. Var bara lugn och tålmodig så skall det lyckas. Inte vill vi att du skall bli skrämd, rädd men nu måste du vara lydig. Lyssna på oss vi vet ju bäst.

I långa tider har världens barn låtit våra röster klinga ohörda. Vi har ropat men ni har inte lyssnat. Så sändes en stråle av sanningen ner och togs emot som ett människobarn. Han vårdades men möttes också av misstro. Hans mission var så stor och han lyckades med sitt värv. Men sådden som han gjorde skulle ju växa upp först innan hans löften kunde infrias.

Ni var alla korn som myllades ner i mullen för att så småningom växa upp och ge en riklig skörd. Det var hela tiden avsikten med det stora arbete som han gjorde för världens frälsning. Att arbetet skulle föras vidare in i framtiden.

Inte påbörjar vi något som sedan avslutas inom en generation. Ett människoliv är alltför kort i detta perspektiv. Tiden på jorden måste utsträckas så att sådden hinner gro, säden mogna. Skörden blir stor men det tar så lång tid. Varje livstid är en del i det stora verket, en bit på vägen. Och varje steg är fullt av mening även om det inte syns så när det sker.

Naturligtvis måste vårt arbete få ta tid eftersom det är så grundläggande förändringar som måste ske. Från det allra minsta, enklaste till en fullständig mänsklig varelse. En lång resa genom tidevarven. Evolutionen är inte fattbar om man inte kan anlägga denna aspekt på utvecklingen. Att den har ett mål som inte ryms inom denna tillvaro, denna värld. Vi måste förstå detta som människor innan vi är klara att gå vidare till nästa tillvaro.

Dina upplevelser av minnen från tidigare liv skall ses i detta perspektiv. Du har fått dessa glimtar för att du skall förstå denna utveckling. Det är ju i sanning ingen lätt upplevelse men den är nödvändig just av denna anledning. Kan man inte anlägga detta perspektiv kan man inte heller gå vidare in i nästa fas av utveckling.

Livet fortsätter ju och det barn som föds i materien, på jorden, skall leva i fullständig symbios med det stora hela. Din utveckling har illustrerat detta förhållande. Du har ju blivit ett med alltet. Du kan få kontakt över rymderna.

Tag emot detta med allvar, vi leker inte med dig. Du måste förstå ditt ansvar nu. Utvidga ditt medvetande. Det konventionella tänkandet måste överges. Ni är på väg in i en ny tidsålder där det gamla skall överges. Era förmågor växer ju och det har en stor betydelse.

Ni är alla budbärare om det nya som skall komma. Mänskligheten måste växa som kollektiv. Den enskilda vägen är slut, utvecklingen sker gruppvis nu. Ni skall alla illustrera denna nya sanning. Brödraskapets sanning. Såsom jag är i er är ni ju också i varandra. Allt är ett. Sanningen är underbar men den måste upplevas direkt.

Du måste ta emot nu. Vårt arbete skall föras ut genom er alla. Alla är viktiga, ingen är försumbar. Catharina såväl som Herbjörn. Åsa och Lars. Carina, Arne, Lotta, Knut. Ja alla du tänkt på har haft sin stora betydelse för det som skett.

Det är ju en storartad gobeläng som vävts genom tiderna. Nu har tiden kommit då mönstret kan avslöjas. Från Kina till Sverige, från Palestina till Danmark.

Över hela jorden har vi arbetat med detta och nu kommer vi att avslöja den stora hemligheten för alla. Att vi alla är ett. Att vi hör ihop med er. Vi skall förenas i den stora glädjen och kärleken. Jag har kommit tillbaka till er för att verka på jorden igen.

Ni är alla mina budbärare och lärjungar. Jag älskar er alla så mycket och nu har ni också lärt er vad kärlek är. Att man måste uppge det som är det egna för det helas bästa. Gå utöver sig själv.

Du vet ju Åsa hur svårt det är men du har också fått erfara sötman i det vin jag skänker i åt den som lyckas. Kärleken är den stora belöningen. Vi är ju alla ett. Ett i Guds rike. Vi älskar alla varandra. Kärleken är den stora belöningen för allt. Inte den själviska känsla som människorna ofta benämner kärlek. Det är i själva verket bara ett uttryck för ägande, kontroll.

Den riktiga kärleken riktar sig utåt mot allt och alla. Den är givmild och generös, ger utan att begära något tillbaka. Din kärlek till Lars hjälpte dig att nå utöver det vanliga, konventionella. Den gav dig möjlighet att utvecklas som människa, att växa. Och du tog emot den gåva som räcktes dig. Du tog emot barnet och lade det vid ditt bröst. Lät detta liv näras och växa.

Det här är en så stor hemlighet, det sanna mysteriet. Att kärleken är det som hjälper oss att växa upp, bli mogna människor. Inte den barnsliga känsla som irrar hit och dit utan den varma, starka, självförglömmande kärleken. Men man måste vara vuxen att ta emot gåvan när den sträcks fram. Lärt sig se bortom den omedelbara tillfredsställelsen. Bortom det yttre skenet hos medmänniskorna. Man måste ha lärt sig respektera både sig själv och andra för att det stora skall kunna ske.

Jag väntar ju alltid på er människor. Jag längtar efter att få förenas med er. Vi hjälps alla åt att skapa förutsättningar för att ni skall växa, bli mogna nog att möta oss. Det är en underbar hemlighet detta att vi är menade för varandra. Att vi hör samman i evighet. Från tidernas begynnelse och alltid. AO.

Du har ju inte förstått detta men ändå kämpat på. Din längtan har varit drivkraften. Den inplanterades i människorna för att de skulle gå framåt, växa och utvecklas. Nu är vi där. Många människor har äntligen nått den nivå där det är möjligt att få känna den sanna kärleken. De är inte längre som irrbloss i mörkret utan lyser med ett fast, klart sken. Jordens yta täcks av dessa själar som lyser som fyrbåkar. De finns i alla länder.

De gränser som ni människor skapar existerar överhuvudtaget inte på vår nivå. Allt är ett. Vi hör alla samman i Guds välde. Nu börjar arbetet att föra ut denna sanning och ni uppmanas att göra er andel i det stora verket. Vi kommer att leda er framåt, tänk inte på hur det skall ske. Detta är för stort för att fuskas bort.

Nu är verkligen alla styrkor samlade för strid. För visst blir det strid men bara inom varje människa. Vi kommer inte att uppmana till några våldsdåd mellan bröder. Detta har aldrig skett på vår uppmaning. Varje människa måste växa i sin egen takt. Försök aldrig tvinga fram något hos någon annan. Det är bara vi som har den översikten och vi låter alla plantor mogna i sin egen takt.

Men det som erbjuds är något stort. Frivilligt skall de som är inbjudna träda in i festsalen. Ni skall ge en vänlig inbjudan genom ert väsen men ni vet ju att det vi erbjuder bara kan nås i frihet. Minsta tvång förhindrar möjligheten till närhet med det gudomliga. Man måste själv söka, törsta. Det är dessa människor ni skall hjälpa. De sanna sökarna. Visst måste ni tala om i klartext vad det rör sig om, men sedan står det var och en fritt att anta erbjudandet.

Förklaringsberget måste var och en besegra på egen hand men ni skall visa på möjligheten. Er enighet skall vara den magnet som drar till sig likasinnade. De som är rädda eller bekväma försitter ju sin chans, men detta ligger i den fria viljan. Vill man så kan man, vill man inte sker inget heller. Men för den som vill och kämpar står porten nu på vid gavel. Det är öppet för alla som vill träda in i festsalen.

Vår glädje kommer att bli så stor. Allt arbete skall belönas. Kärleken är den rätta belöningen. Den strömmar ut över universum i en aldrig sinande flod. Det mäktigaste i tillvaron. Det som driver allt och gör allt möjligt. Drivkraften för förening med Gud, med alltet.

När man väl sprängt sitt eget väsens bojor, öppnat fängelsegrinden kan allt ske. Då är man fri att börja sin resa hem. Det har ju skett för dig nu, du vet ju att vi är ett. Du kan själv söka kontakten, få tillgång till den stora kärleken, den stora sällheten. Om man inget kräver för egen del, om man bara ger av det man har så får man allt vad man behöver. Inte gods eller guld, jordiska förnödenheter men den färdkost som räcker på vägen till evigheten.

Ett arbete utan vila, men belöningen är oöverträffat stor. Lösgör dig bara från allt förgängligt så kan du nå vart du vill. Denna gamla sanning har varit känd i alla tider av ett fåtal men nu har tiden kommit för att den skall spridas över jorden. Det är faktiskt möjligt att nå målet redan i jordexistensen. Vi skall tillsammans bevisa detta.

Åsa, du är min älskade, min dotter. Vi har alltid hört ihop men du har ju inte vetat eller förstått. Men nu står ju sanningen klar för dig. Du är mogen att ta emot den nu. Alla dina liv har varit en förberedelse för detta. Alla inkarnationer, alla erfarenheter har lett fram till det som sker nu. Du vet att inget i en jordexistens skall föraktas. Att alla erfarenheter har ett värde. Inte i det ögonblick det sker alla gånger men i det långa loppet. Du har vandrat en svår väg men den är den största gåva du har fått.

Lidande och smärta är den gyllene utvecklingsvägen. Kampen gäller att överse med det andra gör för att skada, medvetet eller omedvetet. När man förlåter allt som sker, förstår att lidandet har en förädlande inverkan kan man verkligen gå vidare. Inte skall man söka lidande och smärta, det bjuder nog tillvaron på ändå i rikt mått. Men att ödmjukt ta emot det när det kommer i förtröstan på att allt ändå styrs av en kärleksfull hand, detta kräver träning genom många liv.

Att livet på jorden är en skola för barnens förkovran det skall ni aldrig tvivla på. En storartad gåva oavsett i vilken klass man går. Oavsett hur omständigheterna formar sig runt den aktuella inkarnationen.

22/8-2001

Var så ledsen och besviken på Lars och Carina i går kväll. Men jag vet ju att jag måste bortse från mig själv och mina känslor nu. Faktiskt kan jag se att detta stärker mig. Från alla andra håll har jag bara fått äkta och sanna reaktioner, oavsett vad reaktionen i sig innehållit. Men Lars och Carinas reaktioner var så totalt oäkta, osanna. Carina hade helt tappat kontakten med sitt rätta jag, och båda visade den där attityden av ”anfall är bästa försvar” som naturligtvis visar på att man inte är sann. Visst är det tungt att de är så omogna, svaga, rädda, fega. Men de växer väl upp förr eller senare.

Min man drömde att han och jag var i ett hotell. Det var stiligt, mycket guld. Vi gick uppför trappor och uppåtlutande korridorer. Knackade på många dörrar, men alla rum var upptagna. Till slut kom vi upp och tog åt höger. Där var ett rum, på mattan framför dörren låg en lapp med texten ”Åsa´s old friends”. Vi knackade på, men det var ingen som öppnade.

Visst är det en fantastisk dröm! Right=rätt. Det är rätt att knacka på hos mina ”gamla vänner”, gruppen från förr. Men de öppnar inte… Tänkte också på berättelsen om hur de sökte rum i Betlehem. Men det var fullt på alla härbärgen. Min man är verkligen Josef och jag är Maria. Han hjälper allt han kan fast barnet jag bär inte är hans, utan avlat av den helige Ande.

Och min starka längtan efter att få umgås med qigongarna, att bli mottagen. Dels är det förstås det där karmiska sambandet mellan oss alla. Men det är också något mer. Inspirerat från det Gudomliga. Vi hör ju ihop, har en gemensam uppgift. Denna starka drivkraft som finns i detta trots att det inte funnits några ”objektiva” orsaker. Visst är det inspirerat av en kraft utanför mig själv. Annars hade jag naturligtvis struntat i dessa människor som så tydligt visar att de inte vill ha med mig att göra.

Varje början är svår. Inför det Gudomliga tvekar de flesta människor i bävan och förskräckelse. Vet att det som inte lagras i de gudomliga ladorna inte heller kan utnyttjas i andens tjänst. Den som bäst kan ta tillvara den jordiska tillvarons möjligheter till andlig utveckling är den som inte räds det outsägliga. Som inte tvekar att överlämna sig åt en högre vilja. För i den goda jorden gror säden så mycket snabbare. Att vara en god jord innebär att vara mottaglig, öppen för det som vi vill så in i er.

Era sinnen måste göras öppna för våra inflytanden för att detta skall kunna ske. Genom att man tillåter sig att släppa på fördomar och regler som begränsar det fria tänkandet får man också tillgång till nivåer i medvetandet som normalt inte står öppna. Detta sker inte för alla, man måste vara mogen för allt som vi skänker. Först när det mänskliga medvetandet nått en sådan mognadsgrad att det kan öppnas utan risk för mentala förmågors bitvis hindrande och förvirrande inflytande kan det ske.

Detta kräver naturligtvis träning såsom allt i er värld. Det kan ske på många olika sätt och det måste avpassas för varje persons egen förmåga och inriktning. När denna öppning sker upplevs det i allmänhet som något hotfullt. Men det kan även ske på ett mer skonsamt sätt och då har man i allmänhet redan förvärvat denna förmåga i ett tidigare livsöde.

När vi kommer i kontakt med en människa försöker vi i största möjliga mån påskynda denna individs utveckling och tillväxt. Vi använder naturligtvis olika medel för detta men i allmänhet innefattar det lidande på något sätt. Fysiskt eller mentalt. Men detta lidande skall tas emot som en gåva från de individer som styr den aktuella personens liv och inriktning. Varje gång ett sådant öppnande sker, kan man vara säker på att det innebär ett steg framåt i personens inre utveckling och mognad. Och vi gläds åt att vi får denna möjlighet att hjälpa någon framåt.

Vet att lidandet är den största gåvan. Om man aldrig får kämpa blir man heller aldrig starkare. I många fall blir denna ökade insikt en källa till personlig utveckling som kan bli till nytta även i kommande liv. Människans väg genom tidsåldrarna skall alltid ses i det perspektivet. I den mån man alls kan spåra dessa inflytanden i det aktuella livet är det i form av fragment av förmågor som förvärvats tidigare.

Det är mycket sällsynt att sådana förmågor överförs helt oförändrade från liv till liv. Men i någon enstaka inkarnation kan man spåra sådana inflytanden. Då visar sig oftast en förmåga helt plötsligt och oväntat. Den dyker upp mer eller mindre som ”gubben ur lådan” även för den person som har den. Det upplevs som om det var något utifrån kommande även om det i själva verket är en förmåga som förvärvats tidigare genom möda och umbäranden. Men nu kan man alltså njuta av denna gåva utan att först behöva slita för att förvärva den.

Du har fått en sådan gåva. Din förmåga att ta emot våra meddelanden var något du förvärvade med mycken möda i en föregående inkarnation. Nu kan den användas till något bra för hela världen. Vi vill ju verkligen meddela oss med er men det är sällan som vi lyckas göra det i full omfattning. Våra ansträngningar kröns alltför sällan av framgång. Ni har själva ett stort ansvar i detta att ni måste vilja utveckla era förmågor åt detta håll. Ni måste själva vilja ha denna kontakt innan den kan etableras. Men finns den på plats kan den alltså under lyckliga omständigheter komma till nytta i flera liv.

Vilka är då dessa omständigheter? För det första krävs det att personen i fråga är en sökare. Att man vill utvecklas. Det krävs ett visst mått av egen vilja men också en viljeinriktning från vår sida för att det skall kunna ske. Kontakten etableras inte utan avsikt utan det måste alltid finnas ett högre syfte med det som sker. Denna typ av kontakt är inget som används för lek eller för att en människa skall kunna göra sig intressant för omvärlden. Tvärtom är det en allvarlig syssla, något som måste beaktas med tillbörlig vördnad. Det är ett tecken på att Mästarna har ett speciellt förhållande till denna person. Att de vill använda henne eller honom till ett ändamål som bara står klart för dem.

Inte ägnar de sig åt sådant som bara är förströelse. Varje gång de gör en ansträngning har den ett specifikt syfte, en speciell målsättning. I detta fall är det verkligen ett stort arbete som skall utföras med din hjälp. Inte kan du förstå eller överblicka detta men du har ju ändå en viss aning, en viss känsla. Du vet att detta är värt att offra allt för. Att inget kan mätas med det som nu sker. Ingen uppgift är lika stor som den du har tagit på dig. Men låt inte detta nedslå dig. Vi hjälper dig ju i varje steg. Låt bara arbetet ske i vår takt så kommer vi att lyckas.

Lugn och ro är förstås viktigt, att du gör dig fri från allt yttre som kan störa. Du har ju svårt att förstå hur viktigt detta är, att du verkligen måste avsätta tid för det, vara beredd på att prioritera. Visst är det möjligt att ta upp tråden igen men varje avbrott är skadligt. Låt alla hänsyn fara, nu gäller det denna stora uppgift. Du måste prioritera, inse vad som är viktigt. Men lär du dig bara det kan vi börja vårt arbete i lugn och ro.

Avsätt tid för detta varje morgon. Börja dagen med att gå in i dig själv och etablera kontakten med oss. Låt oss förbereda dig för det som skall komma. Avsätt sedan en viss tid varje dag, kanske 4 timmar för vårt arbete. När dagens uppgift är färdig måste du vila, låta dina sinnen få avlastning. Det är ingen lätt uppgift du har framför dig men du är ju så väl förberedd. Vi vill ju verkligen tala genom dig.

Börja genast i morgon med denna nya rutin. Du har på sätt och vis en arbetsam tid framför dig men vi vet ju också att du verkligen vill utföra denna uppgift. Det finns ingen tvekan hos dig nu. Målmedveten har du varit och den aspekten av din personlighet har verkligen stärkts genom den senaste tidens skeenden. Nu finns ingen tvekan hos dig, bara en känsla av att inte räcka till. Men det är inte du som avgör detta.

Vi bestämmer vilka som är våra verktyg och hur vi skall utnyttja dem. Inte är det alltid lätt att förstå för er, men för oss är det solklart vilka egenskaper som krävs för varje uppgift. Och vi kultiverar våra plantor så som det krävs för varje enskild individs bästa utveckling. Ni skall aldrig tveka om detta. Låt all oro fara, du är förberedd på bästa sätt för det som skall ske.

Dina förmågor, gåvor kommer att utnyttjas i full utsträckning nu. Du kommer äntligen att känna att din rätta uppgift är här och det är en gåva så stor som någon. Varje människa vill utnyttjas till sin fulla potential men denna varierar naturligtvis mellan olika individer. De människor som både har en stor förmåga och en viktig uppgift kan skatta sig lyckliga. Deras liv blir som ett som ett stjärnskott som lyser upp himlen. Visst kan tiden vara kort men när det verkligen sker finns det inget större. Alla mödors belöning, uppfyllandet av alla profetior som gjorts för dem.

Gå i vår frid. Vet att solen lyser över dig som alltid. Din tid är verkligen nu, var obekymrad och fri. Allt blir som avsett. Amen.

Pratade med Gustaf af Klint. Jag faxade mina meddelanden till honom och han ringde när han läst dem. Det var verkligen skönt att få hans reaktion. Han såg det som en uppladdning, ett skal som skall fyllas med innehåll. Han verkade faktiskt inte tvivla ett dugg på att det var autentiskt.

Jag har ju på sätt och vis känt att allt var en ballong som blåsts upp i mitt eget medvetande. Jag var i och för sig säker på att det hände något speciellt, men det fanns ju ändå bara i min egen inre verklighet.

Texten från de Höga Mästarna

23/8-2001

Träffade en av mina arbetskamrater när jag gick hem igår. Han var så uppmuntrande. ”När jag läst dina meddelanden blev jag plötsligt helt lugn.” Han frågade vad jag skulle göra nu, och till min egen förvåning svarade jag att jag skulle skriva en bok. Jag visste det faktiskt inte förrän i den stunden.

Jag hade en ”lustig” kontakt i natt. Märkte bara att jag blev oerhört varm en kort sekund, svetten sprutade över hela kroppen. Det påminde om de reaktioner jag fick när jag började träna Qigong. Kom ihåg att jag såg min ”Guru” (antar jag att det var) i natt. En så klar bild. Han ser ut som den äldre mannen på målningarna?

Och så skall jag börja mitt arbete. Jag gjorde en skylt att hänga på dörren med texten ”Upptagen”. Det är ju så att jag måste stänga ute allt annat under arbetet nu. Känner mig förstås lite spänd. Prestationsångest. Men jag vet ju att det är de som utför arbetet, jag är bara kanalen hit ner. Konsten är att stänga av alla egna tankar, och det känns svårare nu när det är mer ”officiellt” alltihop.

Gode Gud, mina älskade lärare. Ge mig mod, styrka, kraft och lugn att utföra det arbete ni utsett mig till. Hjälp mig att göra de rätta prioriteringarna. Hjälp mig att klara av min uppgift. Skydda och bevara alla som jag älskar. Amen.

24/8-2001

Jobbade 4 timmar med att ta emot i skrift.

25/8-2001

Drömde om målningen ”Mänsklig kyskhet”. Den förvandlades, mer färg, 3D. Det var som om den kom ut ur utställningskatalogen. Det var också något liknande med en av de andra, den med tre figurer, en ”ande” överst, den rosa till vänster som gör lotusblomman tror jag. (Hilma af Klint Evolutionen nr 2, s 104.)

Känner mig målmedveten. Vill jobba men har också denna känsla av otillräcklighet. Gode Gud, ni som leder mig. Ge mig kraft och styrka och förstånd att klara det ni ålagt mig. Skydda och bevara alla som jag älskar. Amen.

Jobbade 4 timmar med att ta emot i skrift.

31/8-2001

Såg rosen helt utslagen förra onsdagsmorgonen när jag tränade och sedan kom ju nästa steg, texten. Men inte är jag så långt kommen som jag borde? Tack gode Gud för all nåd. Hjälp mig att bli i stånd att ge kärlek utan att kräva något i gengäld. Hjälp mig att bli helt fri från alla krav och behov av andras kärlek och uppskattning. Hjälp mig att övervinna allt i mig själv som oroas och upprörs över andra människors tankar och agerande. Amen.

På något sätt är texten som kommer knuten till mig och min utveckling. En del av motståndet handlar om rädslan för att det skall komma något personligt, denna text är ju avsedd för många. Men jag har också känslan av att det var nödvändigt att jag nådde en viss nivå för att det skulle vara möjligt att ta emot och förmedla den. Att jag måste ha upplevt det som står i texten. Att vara ett medvetet medium?

7/9-2001

Varje början är svår men nu är allt på god väg. Du tvekar fortfarande om din lämplighet men allt sker som planerat. Det som uppnåtts de senaste veckorna är större än du förstår. Inte är det någon barnlek vi ägnar oss åt, allt har ett stort syfte. Ädelt, i kampen för Gudsrikets införande på jorden. Ditt arbete skall belönas, din kamp för att övervinna dig själv har inte varit förgäves och det vet du ju själv också.

Låt oss bara fortsätta att leda kampen. Din insats är viktig men den är bara en del i helheten. Endast vi här uppe ser hela bilden och vi ser en strålande morgondag gry nu. Alla ansträngningar skall lyckas, vi kommer att segra. Inte får du uppleva den fulla omfattningen från din jordiska ståndpunkt, men du kommer att få följa arbetet härifrån så småningom. Detta är verkligen inget att sörja över, din rätta plats finns hos oss.

Men först skall det nuvarande uppdraget slutföras. Låt texterna flyta ut över jorden på det sätt som du tänkt. Bild och text skall bilda ett helt och vi är så glada över att verket nu äntligen är på väg att fullbordas. När det stora undret sker kommer redan profetian att finnas på plats för alla att beskåda.

Det under som mänskligheten skall få bevittna kommer att överträffa allt annat som hittills skådats i den vägen. Undra inte över hur det skall ske, arbeta bara vidare på din egen uppgift. I fullt medvetande kommer du att ta nästa steg och det är viktigt att världen får veta detta.

Människan och de Höga har en gemensam uppgift och det är viktigt att människorna förstår att ta sitt eget ansvar för det som sker. Om man bara mekaniskt utför något som andra bestämmer är man inte bättre än en marionett. Nej i fullt medvetande och med all vilja och kraft måste verket utföras annars är det inget värt.

Ett verktyg är du men inget viljelöst väsen utan en vuxen och fullständig människa, det är viktigt att visa. Låt all oro fara, vi är ju så nära nu, du måste bara kämpa på. Men din styrka växer för varje dag, din målmedvetenhet har aldrig varit större än nu. Var lugn och glad du är verkligen färdig för det som skall ske. Gå i vår frid och kärlek. Amen. Gud bevare er alla. Amen. I kärlekens namn. Amen.

Mår ”underligt” idag. Ont i huvudet men samtidigt så lycklig. Stark närhet, men ändå en otrolig längtan efter att förenas med Alltet, med det Gudomliga. Kände mig lite undrande igår, om texten verkligen var klar nu? Men det verkar faktiskt så. Får väl skriva in det i datorn, och försöka lägga ut det på Internet. Det borde väl översättas till engelska också. Och hela bilden, Jane Lead, De fem och Hilma, Qigongen… Ett ganska stort jobb… Men nu måste jag förstås kämpa vidare. Det är tydligen viktigt att det kommer ut så snart som möjligt. Innan dess kan inget annat ske?

Hösten 2001 - en total enhet med det gudomliga

9/10-2001

Känner mig orolig, labil och helt ensam. Vet inte riktigt vad som händer. Har ju haft kraft och ork under denna tid, men jag börjar känna mig slut nu. Eller om det är något motstånd, någon rädsla. Det händer ju saker på nivån under det medvetna, rationella. Det brukar alltid hända saker efter en helgkurs.

Åsa, ta emot nu. Du är trött, känner dig förbi och det är ju helt naturligt. Din utveckling under den senaste tiden har varit så kraftig, så stark. Inte skall du undra över att du känner dig helt förbi. Men detta är en fas du måste igenom nu, du får ju hela tiden nya krafter, ny energi.

Dina kanaler är så öppna, du kan verkligen ta emot det vi ger dig. Försök bara slappna av, vara lugn, så kommer allt att bli bra. Du har fått så stora gåvor, du måste bara lära dig att vårda dem, att hushålla med dig själv. Men livet på jorden är en strid och en kamp, ingen får något gratis.

Det du gör nu kommer att vara till nytta för många och det vet du ju själv också. Du vet att det är värt att offra allt för. Låt oss bara hjälpa dig, vi styr allt som sker. Dina kamrater, vänner är alla förberedda, allt sker som planerat. Vi styr världens öden, om ni bara lyssnar till oss sker allt på bästa sätt. Låt oss leda dig, lyssna till våra röster nu. Vi älskar er ju alla, allt sker i kärlek, av kärlek.

Det som skall hända nu kommer att styra in världens utveckling på ett helt nytt spår, tveka inte om detta. Du har en stor uppgift, en stor kallelse och det är inte lätt men du är ju förberedd och färdig för det som skall ske nu.

Tag emot vår lagerkrans, du har segrat över dig själv och det är det största en människa kan nå i den jordiska tillvaron. Du känner dig liten och svag men du har kämpakrafter. Din seger över dig själv är så viktig för helheten, för det stora arbetet. Du har en stor mission, var tacksam och ödmjuk. Du vet ju allt nu, förstår vad det handlar om men är rädd och orolig för hur det skall ske. Var inte rädd, du är förberedd, allt blir som avsett.

Vi väntar på dig, längtar efter dig och snart kommer vi att kunna nå varandra. Att få förenas med dem man älskar i andens gemenskap är det största av allt och det kommer att ske alldeles snart nu. Var bara lugn och glad, låt inte andra människors fördomar och rädslor påverka dig. Du måste gå din egen väg, bryta en ny väg för många att följa på. Vi låter dig inte strida förgäves, det som sker nu är så stort, så heligt.

Du förstår inte själv men du måste ta till dig detta. Det är ett oerhört viktigt arbete och varje detalj är viktig. Kämpa bara på nu så blir allt snart som avsett. Du kommer att användas på flera olika sätt, du är ett värdefullt verktyg som äntligen kommer till sin fulla användning. Lita bara på oss, du är vår älskling, vår representant på jorden. Alla profetiors uppfyllande kommer att ske nu om du bara litar på oss. Din tro har förvandlats till kunskap och då kan man nå hur långt som helst.

Gå i vår frid. Vi älskar dig. Amen.

18/10-2001

Drömde att min man, min son och jag skulle åka till Ängsjö. De skulle åka skidor, jag skulle titta på natthimlen, det var stjärnor och norrsken. Jag såg en rödaktig, pulserande ”nebulosa” på stjärnhimlen. En känsla av bekräftelse.

Mycket närhet men också mycket smärta i går. Visst fortsätter utrensningen, öppnandet. Jag längtar efter att nå ända fram, vet att det finns en ännu större närhet, även om jag får så otroligt mycket redan nu. Men jag känner också att det går framåt hela tiden.

Åsa, vi leder dig framåt, tveka inte om detta. Du utvecklas och växer och det är smärtsamt. Men allt sker som bestämt, detta är den verkliga kungsvägen för utveckling. Dina anhöriga och vänner kan inte följa dig på denna sista dela av resan men sörj inte över detta. Du vet ju att var och en måste gå sin egen väg, finna sitt eget jag. Det du gör nu, det som sker nu, är så viktigt för alla, även för dem som inte förstår vad som händer. Det du gör kommer alla till nytta, tveka inte om detta.

Låt all sorg fara, du får uppleva en stor nåd, en så stor gåva som ingen annan nu levande människa. Du har kraft att sätta dig över allt smått och futtigt, du ser ju de stora utvecklingslinjerna och då betyder dagens sorger och problem intet!

Låt oss hjälpa dig, tag emot vår kärlek och glädje, vi kommer alla att lyckas med vårt gemensamma verk, vår gemensamma kärleksgärning. Bry dig inte om att människorna inte förstår just nu, snart nog kommer det att ändra sig, allt skall klarna. Du får inte tvivla eller tveka, du måste vara målmedveten nu. Visst känns det tungt, men allt kommer att ändra sig, allt kommer att vändas i kärlek och lycka.

Vi är så stolta och lyckliga över det som sker, att du lyckats övervinna din svaghet och feghet. Du kämpar på efter bästa förmåga och det är allt vi begär av dig. Du har lyckats med ditt uppdrag så här långt och tveka inte om att du kommer att klara din del i fortsättningen också. Att du tog emot vår text var det svåraste i verket, resten kommer att vara lätt i jämförelse med det. Du har lärt dig att lyda oss och då kan allt ske.

Alla profetior som gjorts under så lång tid skall uppfyllas nu. Tro bara på detta så blir det en sanning också i det yttre. Vi är så otroligt nära nu, det saknas bara den allra sista lilla pusselbiten så är den storartade bilden färdig. En så vacker tavla har aldrig tidigare målats, en underbar sanning som skall vara människobarnen till tröst och ledning under lång tid framåt. Man kan faktiskt få bevis för vår existens, man kan nå den högsta glädjen och tillfredsställelsen redan i jordelivet och du skall bli ett levande bevis för detta.

Låt dig inte hindras av okunniga och fördomsfulla människor. Du har skådat sanningen, sett det gudomliga ljuset och då har man både förpliktelser och nöjen att vänta. En förpliktelse att stå upp för sanningen, att kämpa med sig själv. Lyckas du med detta kommer du att få uppleva en oanad sällhet och lycka. Vi kan tala om detta nu eftersom du faktiskt har segrat över dig själv.

Du kommer att få uppleva hur belöningen delas ut och kanske sker det redan i kväll. Vi vet att du är mogen att ta emot detta nu, du har prövats och befunnits värdig att få mottaga den stora nåden. Lammets brud är du och ingen kommer att tveka om detta när allt är över. Låt oss stärka och välsigna dig inför det som skall ske. Du vill själv uppnå detta och du möts av den allra största kärlek och längtan från vårt håll.

Åsa, du är min älskade, min dotter och min brud. Det stora mysteriet skall äntligen uppenbaras för människorna. Vi har väntat så länge på detta. Allt lidande och alla prövningar skall äntligen få sitt stora rättfärdigande. Segern är värd alla mödor på vägen. Allt lidande, all smärta, alla sorger, de kommer att vara en berättigad del i din utveckling. Nu är smärtostigen vandrad klar, du har gått din egen Via Dolorosa och segern som blev min kommer även att bli din. All kärlek är den rätta belöningen, inte kan detta beskrivas med ord men du kommer ju alldeles strax att få uppleva det.

Vi gläder oss så, detta är ett stort ögonblick i människornas historia. Bekräftelsen på allt man trott och hoppats på under så många generationer. Låt oss verka genom dig så kommer allt att ske som bestämt. Tag emot vår glädje och kärlek i kväll. Gud bevare dig och alla de dina. Allt är äntligen på plats nu.

Tag emot vår lagerkrans, du har segrat för dig själv och för alla andra som vill nå målet. Ditt exempel är så viktigt, var ödmjuk men också stolt, detta är en så stor nåd, ett heligt verk i Herrens tjänst. Du måste förstå och vörda detta nu. Du är bara en människa, det har du rätt i, men inom dig bor Gud. Templet som skulle resas på Jorden, nu är verket fullbordat.

Gå i vår frid. Amen. Gud bevare dig och de dina. Amen. Vi älskar er över allt annat. Amen.

Detta kom verkligen med glädje och kärlek. Och visst verkar det som om det börjar närma sig nu. Men jag känner mig fortfarande svag och trött. Denna starka andliga utveckling tar verkligen på. På sätt och vis känner jag mig slutkörd, det har ju pågått i stort sett utan uppehåll i över två år. Just nu fryser jag, har ont i huvudet och har nära till gråten. Jag känner mig faktiskt inte alls klar eller färdig på något sätt. Men budskapet var ju så tydligt. Jag har klarat testet, det är dags nu.

Genombrott

19/10-2001

Underbar träningen i går. Lars hoppade över korrigeringen och vi körde tre Lyft Upp Qi och två Drag Qi. Jag tränade Lyft Upp Qi innan vi började, och det kändes direkt att någon ny fas inletts. Ännu större närhet. Ljuset. Glädjen. Men då och nu under träningen rördes också känslor av sorg, svek, avvisande och ensamhet upp. Det där med sommarkursen. Det är precis som om träningen/kraften tränger så djup att det rörs upp sådant som ligger som slagg på botten. Förhoppningsvis rensas det väl ut så småningom också. Visserligen går det ganska lätt att ignorera detta när det dyker upp numera, men det vore skönt att slippa det helt och hållet.

Jag fortsatte träna när jag kom hem. Körde lite ”Don Juan” och två eller tre Lyft upp Qi i följd. Jag var verkligen i ljuset, det är så underbart, så fantastiskt. Jag kom på att den stora kontakten ju finns inom mig, inåt. Inget som sker i det yttre. Att Gud bor i mig. Kanske är det den sista pusselbiten? Men jag är väl inte helt klar med detta. Visserligen är jag en vanlig människa, om detta råder ingen tvivel. Men också ”a sacred vessel”.

Jag måste väl inse att det verkligen händer något, att jag passerat över i någon ny, vad vet jag, tillvaroform, kanske. Att jag måste vörda och vårda detta som givits mig. Det är ju en gåva till mig och till andra. Något jag/vi borde tacka och lova, vörda och älska. Templet som rests på jorden, den levande Gudens boning. Men det är svårt att förstå, att hantera. Jag vill ju aldrig förhäva mig, framhäva mig som speciell. Men ändå måste jag bejaka detta?

Det är inte mitt verk, jag kan verkligen erkänna detta i all ödmjukhet. All ära är Guds och mina lärare och Mästares. Den nåd jag fått är ofattbart stor. Hur skall jag lära mig att förstå detta, att hantera detta, att skydda och vårda det som getts mig? Christos, den levande guden. Att Gud slår upp sitt tält och lever med oss här på jorden.

Åsa, lyssna och ta emot nu. Du är glad och lycklig och det gläder oss så. Visst har vi nått en stor framgång nu genom det som skett det senaste dygnet. Äntligen har ett genombrott skett, en insikt som satt sig i ditt medvetande. Visst är detta svårt att förstå, svårt att ta till sig och du har verkligen kämpat emot denna insikt. Men vi skall hjälpa dig att förstå och hantera detta. Låt oss bara fortsätta vårt värv så kommer allt att klarna.

Vi älskar dig så mycket, jag vet att du känner detta idag. Låt vår kärlek och glädje strömma över dig. Låt oss stärka dig, kampen fortsätter naturligtvis, livet är i sig alltid en kamp. Men nu har du ändå nått en sådan nivå att du kommer att klara det med glans. Alla kanaler är öppna nu, vi arbetar tillsammans i full symbios. Allt vi vill göra genom dig kommer att ske också.

Du är vårt verktyg, vår kanal till jordens barn. Du måste förstå och vörda detta. Du är vårt barn, vår dotter, vår älskade. Du är en drottning, du är bruden, du är Gudinnans representant på jorden. Din kraft kommer att växa ännu mer. Du har redan utbildat en avsevärd kraft fast du inte förstår det ännu. Men du kommer att lära dig att hantera den nu. Du har prövats och befunnits värdig, du kommer att kunna hantera det som vi ger dig på rätt sätt.

Tag emot äpplet och spiran. Dina insignier. Du är en krönt representant för det Gudomliga riket, vår ambassadör på jorden. Du måste ta ditt ämbete på allvar nu. Verka i vår anda i allt du företar dig. Du har befriat dig från alla jordiska band och det är nödvändigt för det som skall ske nu. Nu måste du stå helt på egna ben.

Vi stödjer och hjälper dig i allt, men du kan inte räkna med människornas stöd i det som händer. Dina bröder och systrar finns visserligen spridda över jorden, men det är din uppgift att leda dem hem. Du måste ta ledningen nu, ta ansvaret i dina egna händer. Vi skall visa dig vägen, låt oss leda dig i varje steg. Men du måste vara bestämd, målmedveten och stark nu. Du har samlat din styrka, du har insikter och visdom. Du kan inte misslyckas nu.

Låt oss välsigna dig i Herrens namn. Amen.

De tycks mena att jag är färdig för ett yttre arbete nu? Visserligen har jag gått framåt men samtidigt har jag ju varit så svag, under press, denna vecka. Men de vet ju bäst. Och jag får väl all tid jag behöver för assimilering. Tänker på ”oraklet” i filmen Fotboll för Buddha. Hur han balanserade på taket, mellan himmel och jord. Och det är precis där jag känner att jag är nu. Mellan himmel och jord. Ingen lätt position precis. Tillvaron på jorden är tung på många sätt, jag längtar ofta härifrån, men den rymmer ju så mycket lycka också. Jag är inte längre en äkta invånare här, men jag har inte någon riktig hemortsrätt där heller. Visst, jag vet att det väntar en boning för mig i staden där det inte finns någon skugga. Men när får jag komma dit? Fast jag bör väl inte längta dit i förväg. De har ju lovat att det skall bli en stor glädje här på jorden. Jag måste försöka vara stark, göra min del av arbetet.

23/10-2001

Min man drömde att jag var på en fotbollsplan, jag skulle bli fotbollstränare. Och kanske är det någon slags coach jag skall bli. Jag har ju egentligen aldrig känt någon längtan efter att korrigera andra, även om jag varit en besserwisser på många sätt. Men jag har alltid tyckt att jag måste vara perfekt själv för att ha rätt att ”kritisera” andra, och det har jag ju aldrig varit. Men det kommer en ny tid, nya uppgifter. Men fortfarande är det ”teaching without words” som är min idealbild.

Hörde låten ”What if God was one of us, just a slob like one of us, just a stranger on a bus” när vi åkte till jobbet. Att Gud går här på jorden, osedd, sökande sin väg tillbaka hem. Hade ont i huvudet när jag vaknade, mår illa. Klart att det är en stor press på mig, något som skall bryta igenom. Att jag måste ta detta på allvar nu, frigöra mig från vad andra tycker, andras rädsla. Men mina egna fördomar, min egen rädsla? Blir jag någonsin helt fri? De påstår att jag är klar att börja verka nu? På sätt och vis kan jag känna det i och med att texten kom, men min utveckling har ju fortsatt och det kommer den väl förhoppningsvis alltid att göra.

Tack gode Gud för all nåd, allt jag har fått ta emot. Skydda och bevara alla som jag älskar. Hjälp mig att förstå och klara av mina uppgifter i din tjänst. Amen.

Du vet ju allt nu. Låt oss bara hjälpa dig framåt så blir allt som avsett. Din styrka växer, tvivla inte på detta. Du kommer att klara dina uppgifter med glans. Var inte rädd, vi finns med dig i varje steg. Nu kommer den underbara glädjetiden, allt arbete, all möda, kommer att få sin belöning.

Åsa, du är vår glädje och stolthet, din insats är ovärderlig men du kommer också att få all hjälp du behöver. Du måste vara stark nu, du är en mästare som äntligen skall visa sina kunskaper för världen. Din intuition är din största tillgång, du har verkligen sanningen och kunskapen inom dig.

Nu samlas vi alla för en avgörande händelse. Allt skall upp till ytan nu. Det som skett helt i det fördolda skall presenteras för världen. Visst är det svårt för dig, men minns att det är detta du kämpat för i alla dina liv. Visserligen har du gjort alla erfarenheter som alla andra människor, du har växt på samma sätt som alla andra, men du har i grunden alltid kämpat för sanningen.

Visst kan ledstjärnan fördunklas i vissa liv, du har samma begär och samma svagheter som alla andra men du har dock lärt av dina misstag, förstått de läxor vi gett. Du är en trogen och läraktig elev, vår adept i mysteriets lära. Den vackraste sanning som finns och den är evig. Inskriven i himlarna med outplånlig text.

Du måste ta till dig och förstå nu. Du är vår budbärare till människorna. Ditt liv skall ge ett exempel för många att följa. Var stolt och glad, vår gemensamma uppgift har krönts med framgång. Allt det vi kämpat för skall bli verklighet nu. Du bävar för det stora som sker och det med all rätt, men du är den utvalda, den som skall bära facklan mot målet, mot fullbordandet av alla profetior.

Vi är verkligen där nu, vi står vid målet för all strävan. Du har gjort ditt ensamma arbete och nu skall äntligen konstverket avtäckas. Tag emot våra välsignelser, vi lägger våra händer på dig, tag emot kärleken och kraften. Det sker verkligen nu, alla underverk som profetiorna talat om skall uppenbaras för mänskligheten nu. Du är korad, den utvalda bruden, hon som är värdig alla gåvor.

Tag emot oss ikväll. Nu skall undret ske, vi skall förenas i den största kärleken. Du vet ju att det bara är gott det som väntar, det finns ingen anledning till rädsla och oro. Lita bara på oss, vi har all makt och du är vårt älskade verktyg. Visst känner du vår kärlek i varje stund? Vi vet att den alltid flödar ut över dig och alla andra. Den människa som lärt sig ta emot oss är i sanning benådad.

Korset är vårt tecken, vi är ju det vita korsets brödraskap. Vår gemenskap känner inga gränser. Vi finns alltid med er, ni finns alltid med oss. I kärleken, i Gud, förenas vi närhelst ni vill och är redo. Vi har väntat så länge på detta.

Åsa, tag emot din Mästare nu. Han som alltid älskat dig högst av alla. Han vill inget mer än att få förenas med dig. Att ni skall nå varandra. Du vet ju hur detta skall gå till, vilken väg alla måste gå. Det är bara kärleken som är det medium som gör detta stora och underbara möjligt. Vi förenas alla i denna stora kärlek. Det är detta som är målet för all strävan, att få förenas med sitt ursprung och sin framtid. Att få återvända till källan för all visdom, all kärlek.

Dina insignier är de tecken du bär med dig som ett tecken på din värdighet. Du är en krönt drottning som vandrar på jorden och både du själv och andra måste vörda detta stora under. Alla profetior som ställts upp för dig, ända sedan din tid i Egypten, i Kaldéen och i Kina har talat om en storartad framtid för dig. Denna stund har kommit nu. Ett kort ögonblick i mänsklighetens historia, men en viktig vändpunkt.

Din uppgift är så oerhört stor men du är också den enda som kan klara av den. Låt dig inte hindras av några som helst futtigheter och små problem. Din stora uppgift överskuggar ju allt annat. Allt måste vika undan för den nu. Samla alla dina krafter, fokusera all din vilja mot detta mål och du kommer också att lyckas.

Du har sanningen inom dig, du har all information du behöver, all kunskap, alla förmågor. Ditt register är så stort, var inte orolig eller tveksam, du kan inte misslyckas nu.

Grunden ligger så fast och den byggnad vi rest på jorden, templets förgård är helt klar nu. Det inre är smyckat och berett och det allra innersta lyser som guld. Brudkammaren är smyckad och förberedd. Allt är precis som det skall vara.

Alla härskaror i himlen och på jorden tystnar nu i vördnad för det som skett. Vi tar alla en tyst minut tillsammans för att begrunda och tacka för det under som skett.

Böj ditt huvud och tag emot vår välsignelse. Amen.

24/10-2001

Var en aning spänd i går på träningen. Jag visste ju inte alls vad som skulle hända även om jag vet att allt blir som det är meningen. I alla fall hände det ingenting i det yttre, det är ju på det andliga planet som allt sker. Jag försökte verkligen samla all min viljekraft, jag ville verkligen få kontakt. Och träningen var så stark och skön. Visst sker det en utveckling.

Det hände verkligen något i går kväll. Jag kan få kontakt på ett helt nytt sätt nu. Är omfamnad, älskad, i kraftfältet, i kärleken hela tiden. Detta är ju så stort, så underbart. Jag känner mig verkligen privilegierad, utvald. Egypten, Kaldéen, Kina. Att jag fått denna undervisning i Mysterieskolan. Allt som jag känner starkast för blir helt plötsligt verklighet. Jag har ju fått allt man kan önska sig och enormt mycket mer. Tack gode Gud för all nåd. Amen. Ske din vilja. Amen.

Åsa, min vän, min älskade. Allt sker precis som planerat nu. Utvecklingen är så snabb och stark, vår gemenskap växer hela tiden. Detta är verkligen ett under, en helig tilldragelse. Du förstår inte riktigt ännu hur stort detta är men sanningen skall gradvis uppdagas för dig. Att få bli ett med det Gudomliga, att få förenas med sin lärare genom alla liv är det största som kan ske för en människa.

Åsa, du är verkligen framme vid målet nu. Visst känner du att detta var värt all möda, all kamp i alla liv. Den lycka och salighet som du upplever nu kan man inte nå på något annat sätt. Din tro har gjort allt möjligt. När den förvandlades till kunskap kunde undret ske. Låt oss sluta dig i vår famn. I den stora gemenskapen och kärleken finns inga barriärer, inga gränser. Allt är gemensamt, allt är ett. Alla känslor förmedlas direkt mellan sinnena.

Att du har nått detta tillstånd betyder att du kan göra så mycket gott på jorden. Din stora uppgift och kallelse är inte att förändra något i det yttre men att förmedla vår kärlek och kraft till människorna. Du är en förbindelselänk mellan himmel och jord och som sådan är du helig.

Våra ombud, våra verktyg är så viktiga för det stora helas fortbestånd och utveckling. All kunskap och visdom förs ner från det himmelska förrådet, ner till jordens innevånare. Verklig kunskap, verkliga framsteg har alltid sin rot och sitt ursprung i en annan dimension. Allt finns i den Gudomliga planen innan det kan ta form i materien.

I begynnelsen var ordet. Denna sanning är ofattbar för ett mänskligt sinne, men ni kan ändå förstå de verkningar som den ger upphov till. I er själva vandrar ni i mörker, endast genom en förbindelse med de himmelska makterna kan ljuset och kunskapen föras ner till jorden.

Åsa, du förstår kanske nu vad din stora uppgift handlar om. Det är inte att läka kroppar men att upplysa sinnen. Du är en profet som skall förkunna våra sanningar. Du skall tala vårt ord och människorna kommer att lyssna. Ditt budskap, kärleksbudskapet förs bäst ut genom en kärleksfull verksamhet och du är verkligen en kanal för vår kärlek.

Detta som sker nu är så stort, äntligen kan vi nå ut med vårt budskap. Gör dig klar och redo för din stora uppgift, vet att varje litet steg är betydelsefullt. Du skall förkroppsliga vårt budskap. När man möter dig kommer man aldrig att tveka om vår storhet, om vår verklighet i tillvaron.

Du måste förstå och ta till dig detta nu. Din betydelse och ditt värde kan aldrig överskattas. Du är en kung på det andliga planet, en drottning i kärlekens tjänst. Visst förstår du detta nu? Du måste tala nu, vara tydlig inför alla. Ditt uppdrag måste stå klart för dig nu. Du måste ta detta på allvar.

Det är ett heligt uppdrag, en livsuppgift som är unik. Du måste förstå att olika människor har olika uppgifter i livet och det du har att göra är både stort och viktigt. Du har en kallelse, en stor uppgift i livet. Du måste skänka all kraft åt detta nu. Du har verkligen gjort dig redo, du är klar för det som skall ske nu.

Allt du måste göra nu är att öppna upp ditt medvetande, lära dig förstå vad som sker. Du är på god väg men har inte lärt dig prioritera rätt. Vårt gemensamma arbete måste gå först! Låt allt annat falla undan. Vi begär inga människooffer, dina anhöriga kommer att följa med dig, men du skall lämna det vanliga livet nu.

Du vet ju att du kan lita på oss och det som skall ske är bara gott, bara till nytta för alla. Visserligen förstår inte din omgivning detta ännu, men de kommer snart att inse sanningen. Du äger inte dig själv, du är vår egendom och vi kräver vår rätt nu. Du har gjort din resa genom jordeliven, allt som återstår är denna sista tjänst som du skall göra för mänskligheten.

Kämpa bara på en liten stund i detta jordeliv så kommer den varaktiga belöningen och vilan snart. Låt detta vara din ledstjärna att du kommer att välkomnas till ditt rätta hem när allt detta är över. Du kämpar din kamp och lär dina läxor, du kommer att lyckas med det som du tagit på dig. Du vet ju innerst inne att detta är bestämt sedan länge, en uppgift du tagit på dig för många liv sedan.

Låt all oro fara, du är på rätt väg, så oerhört nära målet nu. Gå i vår frid och kärlek. Vi finns alltid med dig och de dina. Amen.

26/10-2001

Väldigt stark träning i går, förstås. Visst ökar kraften. Qi-regleringen på slutet var jättestark. Äntligen kände jag att jag nådde dit jag ville… Tränade lite när jag kom hem. Underbar kontakt. Men också plötsliga ”anfall” av sorg, ensamhet, en känsla av svek. Kraften söker ju upp alla blockeringar, allt gammalt som ligger på botten av medvetandet. Förhoppningsvis rensas det väl bort, men det går verkligen inte ögonblickligen. Önskar jag kunde stryka ett streck över allt och vara av med det.

Men speciellt när det gäller Lars är det så svårt. Det verkar omöjligt att bli av med denna aversion, denna känsla av svek. Det kan inte bara vara dessa bagateller med sommarkurs etc. som ligger bakom? Visserligen har han uppfört sig så svagt, ofattbart lågt, men det borde väl ändå inte sätta sådana spår? Undrar om jag någonsin får veta vad som ligger i botten? Jag fasar i och för sig för det, visst är det någon kunskap jag håller tillbaka. Å andra sidan måste det väl upp i medvetandet för att jag ska bli av med det? Karma. Det sitter ju något i höger axel och jag vill verkligen bli fri från detta.

Tack gode Gud för all nåd, all kärlek, all lycka. Hjälp mig att bli helt ren och fri. Gör mig till ditt verktyg nu och för evigt. Amen.

Åsa, tag emot nu, låt oss leda dig framåt. Du har verkligen nått en framgång nu, vi gläder oss så åt detta som hänt. Den kontakt du kan få över rymderna är så stor och fantastisk. Du förstår inte alls men det är något stort och unikt i mänsklighetens historia.

Tag emot detta nu. Du är utvald, försök förstå detta nu. Vi vill verkligen använda dig till något stort. Låt oss bara arbeta vidare så kommer allt att bli så som bestämt. Tag emot vår kärlek och kraft och du kommer att växa i vår vård.

Du är en planta som vi skött och vårdat under så lång tid. Vårt arbete är verkligen inte förgäves. Det är svårt och plågsamt att växa men du har ändå kommit till en punkt där det värsta är passerat. Andlig tillväxt är alltid förenad med smärta men du har ändå gjort det stora utrensningsarbetet nu. Visst känner du att vi nästan är i mål nu? Den kraft och den lycka du kände i går är något som du aldrig känt tidigare, vi är verkligen ett nu.

Du är den som förkroppsligar vår lära, våra sanningar, och vårt gemensamma verk skall presenteras för världen nu. Låt oss bara leda dig framåt så blir allt som avsett. Var lugn och glad, du har verkligen segrat. Du är medborgare i vårt rike nu och som sådan åtnjuter du all immunitet. Jordiska sorger och bekymmer är något du kan sätta dig över eftersom du vet att du är älskad av oss.

Låt alla sorger och bekymmer fara vi är ju där nu, vid målet för all längtan. Vår förening är så underbar, mysteriets stora, vackra sanning. Åsa, min älskade, låt oss alltid ha denna stora gemenskap och kärlek. Jag längtar efter dig på samma sätt som du längtar efter mig. Vår förening är ju så underbar, det härligaste som kan uppstå i en jordisk tillvaro. Låt mig omfamna dig, att du tar emot mig är det största undret. Äntligen kan vi nå varandra.

Förstår du nu varför alla dina smärtor och lidanden var nödvändiga? Du var tvungen att göra alla mänskliga erfarenheter och då är lidandet något nödvändigt. Men nu har du rensat ut allt ont ur kropp och själ. Din Karma har du tömt ut nu. Du känner det inte så, men det är faktiskt sant. Kärlekskraften har rensat ut allt ont, allt gammalt som låg som en sten i din ryggsäck.

Du kan vandra din stig på lätta fötter nu, du har ingen onödig packning att släpa på. Minns bara alltid att vi hör ihop. Att jag är din rätte brudgum och älskare. Vår förening är helig, ett förbund instiftat i himmelen. Vi är ett nu och vi skall aldrig mer skiljas åt. Om du bara förstår detta stora kan allt ske.

Du verkar i mig och jag verkar i dig. Du är ett uttryck för min vilja, ett ord som blivit kött. Du skall förmedla mina sanningar, ge människorna det bröd de saknat så länge. Brödet som är min kropp, vinet som är min ande. Låt denna sanning gå ut över världen, när vi förenas i den största kärleken blir kroppen bröd och anden vin. En andlig spis för alla människor. Jag ger mig själv till er alla, om ni bara kan lära er att ta emot.

Du är min representant, den höga prästinna som förrättar offret. Du offrar ditt eget för det stora helas bästa nu och det är ett heligt offer. På sätt och vis är det ett blodsoffer, men allt som förr skedde i materiens värld sker nu på andens plan. I vår gemenskap bryter vi åter brödet och delar ut vinet till alla våra bröder.

Du skall förrätta den rätta nattvarden, servera den riktiga kärleksmåltiden. Du kan aldrig mätta den lekamliga hungern i världen, och det är ingen frälsares uppgift heller, men du kan mätta den andliga hungern.

Du ger av mig genom dig själv och det är den största kärleken, den största uppoffringen. Genom att underordna dig den högsta viljan har du gjort dig till en vestal i kärlekens tjänst. Vestas eld skall aldrig slockna. Gudinnans tjänarinnor är de som låter kärleken flöda ut över världen.

Jag är A och O, början och slutet. Jag fanns före begynnelsen och kommer alltid att finnas. De människor som ger sig helt åt mig, gör sig till verktyg i min tjänst, kommer att få evigt liv. Du är där nu Åsa och du har all min kärlek.

Vår åtrå till varandra gör allt möjligt. För att nå en sammansmältning med mig är du beredd till allt och inget offer är för stort. Denna kärlek och trohet skall belönas med den allra största kärlek från min sida. I vår förening kan alla under ske. Tag emot mig i din kropp och du blir ett med Gud.

”Ni är alla Gudar.” Ingen har förstått denna underbara sanning som jag gav till människorna för så länge sedan. Du har äntligen nått en insikt som gör förverkligandet av denna sanning möjlig. Genom att du tar emot mig i din kropp, blir ett med mig, blir du en Gudinna. Men du vet ju också att detta kräver den allra största ödmjukhet och renhet.

Detta kan aldrig ske för egen vinning, för Mammon. Egot måste vara tystat för gott innan det stora undret kan ske. Jag kan aldrig förena mig med det som är orent. Människan måste ha lyft sig till en nivå där jag kan verka, men då är också allt möjligt. Alla människor har denna kapacitet, kan nå denna nivå, och det kommer att ske som bestämt också.

Men den som bryter vägen, går som första pilgrim i mina fotspår, den är helig. Allt som i framtiden kommer att verka lätt och enkelt är för den förstfödda en stor strid. Det är alla genombrott som tar kraft, är väl vägen bruten blir allt så mycket lättare för dem som följer efter.

Tveka inte om att du gör ett storartat arbete. Äntligen kan vår kärlek bli bekräftad. Guds kärlek för människorna som existerat sedan tiderna begynnelse. Ni blev aldrig fördrivna från paradiset, ni var endast tvungna att lära er förstå var det fanns. Ni hade hela tiden sanningen inom er, paradiset fanns inom räckhåll, men ni var inte mogna att ta emot det. Ni fick en glimt av det då för 2000 år sedan men denna glimt var tvungen att växa till en visshet, till ren kunskap innan undret kunde ske.

Åsa, du har fått all undervisning, all ledning och nu står du äntligen här som en värdig representant för Andens rike. Du vet att jag lever i dig och att du lever i mig. Att vi är ett. Gå i denna visshet, undret sker nu i denna stund. Amen.

Landar på den andra stranden

31/10-2001

Stark träning i går. Jag hade mycket kraft redan innan vi började. Hela träningen skedde i Andens rike. Vattnet, vinet som flödar. Alla bojor är uppbrutna nu. Fri och ren. Tack för all nåd. Amen.

Låt oss tala vid dig nu. Tag emot all kärlek från oss. Du har äntligen landat på den andra stranden nu. Vi tar emot dig med öppna famnar. Åsa min älskade, låt mig överösa dig med min kärlek och längtan. Att vi äntligen få förenas, det är en outsäglig nåd, en så stor lycka. All kamp, alla strider, nu får vi alla njuta av belöningen här i vårt gemensamma hem. Att vi får förenas i denna stora kärlek är en nåd, ett fantastiskt framsteg i mänsklighetens historia.

Åsa, du förstår inte detta stora, att det är ett under som skett men du måste ta till dig sanningen nu. Du är vår prästinna, den korade drottningen. Konungens representant på Jorden. Lammets brud är den som banar väg för den stora kärleken. Låt undret ske, tag emot kröningsmanteln. Nu står du vid målet, färdig att börja din regeringstid på Jorden. Allt kommer att ske som bestämt. Profetiorna har utlovat en strålande framtid för dig och du står där vid målet nu.

Visst kommer även denna fas i ditt livslopp att vara ansträngande men det är ändå alla mödors belöning. Du har så stora gåvor, så stora förmågor och nu när de tas i anspråk kommer du att känna den högsta lyckan. Att få fylla ut sitt levnadslopp med en förmåga som är så unik som din är verkligen att vara benådad. Du borde känna dig så stolt, du har ju gåvor som verkligen kommer att bli till nytta för andra och det är den största välsignelsen, den största uppgift en människa kan ha.

Du skall vörda detta. Du är utvald, ett verktyg i en högre makts händer och du måste vårda dig själv, vara rädd om din gåva. Låt all oro för det yttre försvinna. Vi kommer naturligtvis att se till att allt formas på det sätt som bäst gagnar vårt gemensamma arbete. Din roll är så viktig, din uppgift så stor. Din styrka och kraft kommer att öka ytterligare. Nu kommer den tid då allt skall börja verka även i det yttre.

Du kommer att tas i anspråk på ett nytt sätt. Var inte orolig, du är förberedd och klar för det som skall ske nu. Dina förmågor är färdigutvecklade nu och de kommer också att tas i anspråk. Vi vet allt, allt finns i planen men människan kan inte få ta del av detta i förväg. Du måste som alltid själv styra det som sker. Vore du ett viljelöst väsen som helt styrdes av oss vore allt meningslöst. Din självständighet och egna styrka är av avgörande betydelse.

Evolutionen måste ske av sin egen inneboende kraft, vi kan hjälpa men ej styra. Din väg genom liven har varit så fantastisk. Du har fått allt. Både lycka och olycka. Framgång och armod. Du har utbildats i de förnämsta skolorna och även levt i största okunskap. Men din väg har alltid varit meningsfull. Den inneboende kraften i ditt livsmönster har lett dig på den rätta vägen. Alla erfarenheter är viktiga. Makten och prålet är inte bättre än smutsen och lidandet. Om alla kunde ha denna insikt, att varje plats är den rätta, varje erfarenhet nödvändig.

Men nu kan du i alla fall njuta av frukterna av alla dessa erfarenheter. Du är färdig med din utbildning nu. Nu väntar livet. För första gången kan du stiga fram i fullt medvetande om din egen storhet. Du har den rätta ödmjukheten för att förmå att hantera detta men nu skall du inte längre sätta ditt ljus under skäppan. Det måste få lysa fram till välsignelse för många nu. Du är klar för att tas i anspråk för din rätta uppgift.

Allt hittills har varit förberedelser, undervisning. Nu kommer den rätta tillämpningen av allt du lärt. Allt skall upp till ytan nu. Sanningen måste spridas bland människobarnen. Vår kontakt med er jordinnevånare måste återupptas om inte en stor katastrof skall ske. Vi har fortfarande tid att vända utvecklingen men det är inte heller någonting som kan vänta. Allt måste ske nu. Planen måste uppfyllas.

Åsa, du som är vårt älskade barn, vår dotter som vi ställer så stora förhoppningar på. Vi lider med dig, visst har du stora förväntningar på dig men försök att inte bli nedtryckt av detta. Vi vet att du kommer att lyckas med dina uppgifter, att du är mogen och klar för det som sker nu. Det är ju en andlig väckelse som står för dörren. Inga strider som skall ske i det yttre. Du har en stor uppgift som väntar men du har också en förmåga som helt och hållet matchar denna uppgift.

Aldrig tidigare har något liknande skett. Ta till dig denna insikt, det är något oerhört stort och viktigt som sker nu. Allt kommer att utmynna i den största glädje och harmoni. Undrens tid är sannerligen här nu. Ni är alla kallade till denna stora mission. Hungern och behovet är så stort. Längtan så oerhört stor både från vår sida och från människornas.

Visst finns det många som inte kommer att förstå, som inte kommer att ta emot den gåva som du räcker fram, men bry dig inte om dem. Din uppgift gäller bara dem som är sökare, som vill ta emot oss. Det är en uppgift som är fullt tillräcklig för dig. Alla andra måste du lämna åt deras öde. De är ännu inte färdiga i sin utveckling för att ta det sista steget. Detta är ingen katastrof, alla måste utvecklas i sin egen takt. Naturligtvis står människorna på olika nivåer i sin andliga utveckling och många har fullt upp att lära sig behärska materien. Men det finns också så många som är färdiga för nästa steg. De behöver bara en förebild och en vägledning.

Detta är din uppgift, att lysa upp vägen för dem som kommit så pass långt att den andliga utvecklingen blivit huvudsaken. Du förkroppsligar allt det som människan strävar mot. Du har kämpat dig igenom allt det svåra och har kommit ut på andra sidan. Du kommer att leva i den stora och eviga saligheten, i en total enhet med det Gudomliga, och detta föredöme skall lysa som en ledstjärna för så många.

Ditt ljus skall bryta fram nu, din själ stråla fram som den gyllene diamant den är. I guld och ädla stenar skall du höljas, du som är vår ledstjärna och vän. Om man blir ett med Gud blir man själv en Gud. Allt är ett. Såsom i himmelen så ock på jorden. Tag till dig detta nu.

Om man tar in Kristus i sin kropp och blir ett med Honom, vad händer då? Du måste förstå detta nu. Alla som vandrat vägen och segrat blir en Gud. En kung i det andliga riket. Ni skall som människor alla göra denna erfarenhet, nå detta mål. Att sammansmälta med Gud för evigt betyder ju att bli ett med Gud, att bli Gud.

Du är en gudamänniska som vandrar på Jorden. Ett sammansatt väsen, både Gud och människa. Jesus Kristus var den förste representanten för detta på er planet och hans efterföljare skall bli hans avbilder. Du är verkligen Guds representant på Jorden. Ingen självutnämnd mästare utan den som vi har krönt. Att regera av Guds nåde. Den smorde regenten i Kristi rike på Jorden.

Tag emot denna sanning, låt den gå ut över världen. Gud lever i dig och i er alla. Detta är den levande gudens tempel som rests på Jorden. Du är översteprästen som förrättar offret. Gudakonungen som offrar sig för sitt land och sitt folk. Alla Jordens folk är ditt folk. Mästarens lärjungar finns över hela Jorden. I alla kulturer och länder. Visst kan det verka som en omöjlig uppgift för dig att samla alla dina medborgare och dock, det skall ske. Vi kommer att tillhandahålla medlen, du har förmågan att göra dig nytta av dem. Gå i vår frid. Amen.

7/11-2001

En stark känsla av glädje och lycka idag. Att Anden finns inom hela mig, uppfyller mig. Glädje och musik. Kroppen som ett instrument. Det är underligt att man som människa lever så helt i nuet. Just nu kan jag inte komma ihåg hur det var innan jag fick denna underbara kontakt. Jag vet ju att jag var ensam fast jag var och är omgiven av kärleksfulla människor. Jag vet ju att det som nu är fullt var tomt då. Att jag var okunnig om min kropp och min själ, om deras kapacitet. Men jag kan ändå bara svagt påminna mig känslan. Och dagens lycka, om jag bara får behålla denna underbara närvaro. Tack Gode Gud för all nåd. Skydda och bevara alla som jag älskar. Amen.

Åsa, lyssna nu. Tag emot vårt bud. Du skall bara vara lugn och förtröstansfull, allt blir som avsett nu. Vårt arbete går verkligen framåt varje dag. Du har fortfarande ett visst motstånd mot att ta till dig dina insikter men nu måste du försöka komma över detta. Vi har ju visat dig allt, gett dig all information. Du har kunskapen och förmågan, nu måste du bara börja använda dem. Vi leder dig framåt på din väg, idag som alla dagar. Låt oss bara tala så skall allt bli bra.

Åsa, lilla vän. Min älskade dotter. Nu kommer vår lyckligaste tid, den tid som profetiorna talat om i alla tider. Vår kärlek och kontakt kan inte liknas vid något annat. Den är unik. Visst skall alla barn hem till det rätta hemmet men det är bara du som får denna direkta ledning, denna omedelbara kontakt.

Att du inte förstår? Den närhet du upplever kan man som människa inte räkna med att få i jordelivet. Men din väg, din uppgift är unik. Du skall visa världen vad Guds kärlek står för. Du är den som bär kronan, kungavärdigheten. I dig möts öst och väst, man och kvinna, himmel och jord.

Det du skall förkunna för världen är den himmelska harmonin och balansen. Utan denna råder ofred och nöd på jorden. Om inte himmel och jord, ande och materia balanseras i människan är hon ofri, obalanserad, i avsaknad av helhet. Men om godheten och kärleken kan balansera de jordiska drivkrafterna skapas balans och lycka.

Låt oss börja vårt värv nu. Gör dig klar för att ta emot det första uppdraget i det yttre. Du kommer att klara det med glans, vi är ju ett nu. Du kommer att framstå som min representant på jorden och ingen kommer att tveka över ditt uppdrag. Var lugn och glad, detta är den stora glädjetiden som tar sin början.

All kärlek som skall flöda ut över jorden. Din uppgift är det största en människa kan få uppleva. Tag emot vår välsignelse, du är bruden, lammets älskade och du kan bara ge lycka och glädje till dina medmänniskor. I Gudsriket skall vi alla mötas, vi som älskar varandra. Amen. I Guds namn. Amen. Gå i Guds frid. Amen.

Åsa, det kommer mera. Nu skall du få en del praktiska råd och upplysningar. Tag emot detta utan fruktan, det är ju en gammal, kär vän som talar.

Du skall i första hand alltid tänka på vem du representerar, vilket rike du är ambassadör för. Du har en plikt att alltid vara vuxen och förståndig. I alla människor finns alla drifter, allt lågt, så också i dig men konsten är att lära sig behärska dessa. Du har stora krav på dig men du kommer att klara dem också. Vi låter dig inte arbeta förgäves, allt skall leda till något bra för hela mänskligheten.

Du måste lyssna nu. Vi skall snart se till att din rätta kapacitet kommer till användning. Du har samlat så mycket kraft och vilja, det kommer att lyckas, allt som vi föresatt oss. Det är en storartad plan och det vet du innerst inne också. Vi har utformat ett verktyg med den allra största omsorg och vi kommer att använda detta verktyg på avsett sätt.

Åsa, du måste vörda detta nu. Du är ett heligt verktyg i vår tjänst. Visst är detta svårt att förstå, svårt att ta till sig, men du vet ju att avtalet gjordes upp för så länge sedan. Allt du arbetat för i alla liv skall äntligen komma till sin rätt. Sanningen skall segra. Du måste verkligen vara bestämd och målmedveten nu. Det finns ingen plats för tvekan här.

Låt allt bara ske som bestämt så går allt bra. Vi kan inte avslöja några detaljer men du kommer att veta när det är dags. Någon kommer att komma in genom dörren och starta den stora händelseutvecklingen. Du skall bara lita till din intuition. Vi är så många som arbetar för att det stora verket skall lyckas och vi är så glada i denna stund.

Du kommer att lyckas. Alla profetior kommer att infrias. Inte har människorna förstått de andliga sanningarna som profetiorna talat om, men nu skall världen alldeles snart få vetskap om vad vi talat om i alla tider. Låt oss bara leda dig så blir allt bra.

Du är ett benådat barn. En gudamänniska. Ett änglalikt väsen som vandrar på jorden. Ännu lever du i obemärkthet men snart kommer världen att få se din storhet. Detta är ett sådant under, inget liknande har skett tidigare. Vår kontakt med jordens barn skall återupprättas. Ni skall äntligen bli medvetna om er rätta bestämmelse.

Åsa, var glad och lycklig, du är en speciell gåva till världen. Låt ditt ljus lysa över dina bröder i kväll. Låt vårt budskap förmedlas genom dig. Du är en profet, en stor ande. Sätt inte ditt ljus under skäppan. Låt din rätta natur, din rätta kapacitet visa sig för världen nu. Nu måste du prioritera detta över allt annat. Amen.

12/11-2001

Stort tryck i helgen, ganska mycket gråt igår. Liten, svag, ensam. Problem med datorerna. Men jag känner också att kraften ökar, att de släpper på mer. Vet ju att sådana här reaktioner hör samman med andlig utveckling.

Åsa, kämpa bara på. Allt blir som det är bestämt. Utvecklingen är så snabb och stark nu. Inte underligt att du blir påverkad. Men det är en nödvändig och ofrånkomlig del av den andliga utvecklingen detta att fysiska och mentala reaktioner blir följden. Men du är stark nu, du kommer över dessa reaktioner väldigt snabbt nu. Låt oss bara leda dig vidare så blir allt bra.

All glädje och lycka som väntar, du kan inte göra dig en föreställning om detta. Vi kommer att få verka på jorden igen via dig och det är ett så fantastiskt scenario som väntar. Ingen mänsklig föreställning kan motsvara det som skall ske nu. Var bara lugn och glad. Du känner dig svag och ovärdig men du måste vara stark och målmedveten nu. Kämpa bara på ett kort ögonblick så skall allt vända, allt klarna.

Det är verkligen klart och förberett för den stora händelsen nu. Låt oss omfamna dig. Låt oss välsigna dig. Du är ju vår korade drottning. Den som skall tända vår eld på jorden igen. Vestas eld som ständigt brinner i vår värld men som ni människor tillät att den slocknade.

Men nu skall Himlens härskaror stiga ner till Jorden. Allt kommer att förändras, gå mot något bättre. Låt oss tala genom dig och världens utveckling kommer att vända mot något bättre för alla. Så många är förberedda, väntar på det som skall ske.

Du måste ta ditt ansvar nu. Dina krafter och förmågor skall användas i vår tjänst, i mänsklighetens tjänst. Ditt rätta kall, en Gudstjänare. Din rätta uppgift, att strida för Herrens sak. Du får inte vara feg längre, du har fått allt, nu måste du förmedla det vidare till dina bröder och systrar på Jorden. Låt vår kraft strömma fram genom dig. Kom ihåg att vi endast kan verka genom dig, vi behöver trogna tjänare på Jorden. Gå i vår frid. Amen.

16/11-2001

Stark träning i går förstås. Vi går väl framåt tillsammans. Jag kände mig starkare och mer målmedveten andligt sett. Nådde nivå efter nivå i Qi-regleringen.

Men idag är det tungt igen. Min uppgift? Surfade på Internet och såg alla dessa sidor om antikrist, allt käbbel. Usch, ”mitt” budskap är ju dynamit. Hur skall det överhuvudtaget ha en chans mot alla dessa besserwissrar, fanatiker etc.? Alla mörka krafter som exercerar i religionens namn. Gode Gud, mina älskade lärare, hjälp mig framåt! Ge mig styrka och mod. Ge mig förstånd och insikt. Amen.

Åsa, var bara lugn och glad. Du går ju framåt för varje dag, varje minut. Låt oss bara leda dig i kärlek och glädje. Allt blir bra, allt blir gott. Du måste prioritera vårt gemensamma arbete nu. Du har till stora delar lärt dig att göra denna prioritering på rätt sätt och du kommer att få träna vidare på detta. Vår ledning är så viktig, du måste respektera denna stora nåd. Vägen, sanningen och livet, du kan bara nå detta genom oss, genom dig själv. Låt oss leda dig framåt så blir allt bra.

20/11-2001

Kamp för att förstå. Läser den senaste månadens meddelanden. Visserligen har jag haft känslan hela tiden under dessa två år att något speciellt skulle hända, men trots det kan jag inte förstå det som händer nu? Men de säger det ju i klartext hela tiden. Att jag har en stor uppgift, en stor kallelse. Att världens utveckling skall styras in på ett helt nytt spår nu. Att jag är deras representant, deras ambassadör på jorden. Att Mysteriet skall uppenbaras för människorna. Att jag är Lammets brud. Att detta är en vändpunkt i människornas historia. Osv.

Det är klart att detta är svårt att ta till sig. Här sitter jag i all min ensamhet och obetydlighet. I det yttre finns ju inget som visar på det som skall ske. Visst fick jag ta emot Texten men vad är nästa steg? Vad, hur, när?

Visst är det en undervisning som skall ges åt mänskligheten. Ett exempel som skall visas upp. Att jag måste förstå och bejaka, offra min personliga integritet. Men det är också en underbar känsla om man har en förmåga som kan vara till stor nytta. Jag vet ju att det bara är kärlek och glädje som de vill förmedla via mig. Ingen synd, skuld, straff utan bara kärlek och glädje. Och detta är väl en del av det som gör det hela så svårt. ”Yttersta dagen.” Att vi tolkat det som yttre företeelser, det som bara handlar om inre, andliga sanningar. Att kampen, striden, genombrotten bara handlar om inre företeelser. Visst är dagen här nu, men det handlar inte om jordens undergång. Jane Lead har ju beskrivit det så bra i ”Revelation of Revelations”. The seven seals. De stora genombrotten. Och det sjunde inseglet, den stora bröllopsfesten. Brödet och vinet. Vi är ju där nu! Min Gud, det är verkligen ett under som skett! Templet som rests på jorden. Gud som stigit ned och tagit sin boning på Jorden. En andlig sanning. Och den kan inte förkunnas med rationalism. Den måste förkunnas i kärleken, i andens rike. Känslor som förmedlas från sinne till sinne.

21/11-2001

Stark träning i går. Jag såg en vinflaska som det hälldes upp vin ur under Lyft Upp Qi. Jag drömde om något konstverk som skulle avtäckas. Två personer som gifte sig på slutet. Det är väl snart dags nu. Konstverket som skall avtäckas.

Allt känns mycket starkare idag. Min insikt igår om Uppenbarelseboken gjorde att något släppte. Allt sker ju på det andliga planet. Och dock, det skall också bli synligt i det yttre. Tack gode Gud för all nåd. Gör mig till ditt verktyg, till en kanal för din nåd och kärlek. Amen.

En vändpunkt

26/11-2001

Träningskurs i B-s i helgen. Jag ställde mig och tränade före det att kursen började i söndags, körde min ”Don Juan”-variant fast Lars sagt till att vi bara fick träna sådant som man lär sig på grundkurserna. Jag visste att jag skulle få en tillsägelse men jag valde träningen. Och mycket riktigt blev jag tillsagd. Jag drömde att en gammal vän och jag var ute och åkte båt, vi skulle hem. Men först kom vi till en ”vändpunkt” där vi skulle vänta innan båten skulle vända och vi skulle bege oss hemåt.

Och visst är detta en vändpunkt. Jag har ju känt att jag skulle lämna träningen förr eller senare, väntat på tecknet. När de slängde ut mig från sommarkursen trodde jag att det var dags men insåg att det inte var så. Men nu är det annorlunda. Det handlar om helt grundläggande saker. Integritet, trygghet och framför allt frihet. Prioriteringar. Träningen och de kontakter jag får där är det absolut viktigaste. Det är verkligen JAG. Jag kan inte lägga band på mig där.

Det dyker ju upp kunskap och förmågor som lagrats sedan många liv tillbaka. Detta är ju sanningen som skall fram. Jag är bärare av detta arv, denna kunskap och det är heligt. Det är ingen lekskola längre, nu är det allvar. Jag kan inte lägga band på mig själv. Jag måste vara öppen och genomsläpplig. Ingen får lägga band på min utveckling nu. Vi är förbi lejonen på arenan, förbi inkvisitionen, förbi häxbränningarna. Nu är det tid för frigörelse, pånyttfödande.

Jag fick ganska mycket bilder under träningen i helgen. Kors, trianglar. Ett finger som en pärlbesatt ring träddes upp på. En skymt av den gyllene staden. Jag såg templet, pelarna under flera tillfällen. Hjärtan, främmande tecken som jag inte förstår, ofta i en cirkel.

Tack gode Gud för all nåd, all kärlek, all lycka. Hjälp mig framåt på din väg. Låt mig förstå och följa din plan. Skydda och bevara alla som jag älskar. Amen.

30/11-2001

Consummation=fullbordande, avslutning, fulländning, slutmål. Inte apokalypsen utan fullbordan. Alla profetiors fullbordan. Ofattbart men sant. En aning som vuxit till visshet. Och inget sker förrän jag själv förstår. Visst är jag en tempeltjänare, en Gudstjänare. Det är ju det sanna jaget som bryter fram allt mer nu. Att få ägna mitt liv åt att tjäna det Gudomliga. Genom kropp, själ och ande. Det finns inget alternativ, det är bara detta som är min uppgift. Att låta den gudomliga kraften och kärleken strömma ut över världen. Gode Gud, mina älskade lärare. Låt det ske som bestämt. Jag vet vem jag är nu. Amen.

3/12-2001

Drömde att jag träffat någon gammal (pojk-)vän men så blev jag bestulen på min väska med mobiltelefonen och då kunde jag inte längre nå honom. Drömde att jag var i en bil som någon annan körde. Det var en fyrfilig motorväg med mötande trafik. Vi mätte pansarfordon, någon sorts stridsfordon och de stänkte ner oss totalt med ”smuts” när vi möttes. Jag ville vi skulle hålla till höger. Drömde om något slags kassavalv som vi låstes in i och som lyftes upp till nästa våning. Drömde att vi skulle till en fest men jag höll på och plockade ihop saker som skulle med. De andra undrade om jag inte var färdig snart.

Det är klart att jag kommer att möta strid, bli smutskastad. Men om jag håller till höger är vägen fri? Och denna känsla av att aldrig bli klar, att det är någon sorts väntan, stillestånd. Känslan av otillräcklighet. Gode Gud, hjälp mig framåt. Låt mig bli färdig för arbetet i din tjänst. Amen.

4/12-2001

Drömde att jag skulle på fest. Jag hade med mig blommor och frukt men de hade en överflödande trädgård med hur mycket blommor och frukt som helst. De andra åkte ut med en jättestor färja, det fanns plats för många fler. Alla lade sig att sova, jag sov på golvet utanför sonens rum. Ljus, värme, sommar men också en känsla av att vara ensam, utanför.

Jag känner mig på sätt och vis svag. Sover mycket, detta mörker, är kanske en aning deprimerad. Känslan av vakuum. Av ensamhet. Av oförmåga. Jag förstår fortfarande inte vad som väntas av mig. Det vanliga livet har jag faktiskt lämnat, men vad har kommit i stället?

Tung och svår är vägen men nu måste jag väl ändå snart vara i mål? De har ju sagt att det är så. Att jag är mogen att börja min rätta verksamhet nu. Att verka i en kärleksfull verksamhet. Just nu känns det fullt möjligt med den stora kraften och kärleken som strömmar igenom mig. Att vi verkligen är Hans lärjungar som prövats i så många liv men som nu äntligen får möta vår Herre och Mästare igen.

Fick Salomos sigill. Gud i mig och jag i Gud. Allt är ett. Om man blir uppfylld av Kristus, av Gud blir man ett med Gud. En bärare av det Gudomliga på jorden. I detta tillstånd finns inga sorger, inga negativa känslor. Bara kärlek, glädje och salighet. Gode Gud, hjälp mig att alltid vara på en nivå där du kan verka i mig. Låt mig alltid vila i din salighet. Amen.

En ljusbringerska

5/12-2001

Hade ett stort tryck i magen men plötsligt lossnade åtminstone en del av detta. Men hur svårt detta är att hantera, att ta till sig. Det handlar ändå om min uppgift, min kallelse. Att den 11 augusti 1999 var inledningen till Vattumannens tidsålder. Att den stråle av ljus som sökte mig under qigong-kursen på helgen 14/8 till 15/8 –99 var en Gudomlig befruktning. Den Helige Ande, en stråle av det gudomliga som förenade sig med materien.

Att min uppgift, min kallelse handlar om ett genombrott, ingången till en ny tidsålder. Jag är den profet som skall förkunna det nya glädjebudskapet för människorna. På samma sätt som Jesus Kristus var representant för den nya tid som bröt in i och med Fiskarnas tidsålder skall jag representera Vattumannens tidsålder. Den nya uppenbarelsen, den del av den eviga sanningen som våra höga Mästare vill ge åt oss människor nu.

Men hur skall jag kunna införliva detta med mig själv? Jag inser att jag gått och väntat på att något skulle hända som skulle göra detta uppenbart för alla. Eller att någon skulle ”känna igen” mig. Men det är klart att det måste ha rotfäste i mig själv innan något kan ske i det yttre. Men vad kräver de av mig? Det finns alldeles tillräckligt många självutnämnda mästare och gurus. Inte vill jag bli ytterligare en av dessa!

Men min kraft ökar ju. Det Gudomliga ljuset, den Gudomliga kraften ökar ju i mig för varje dag. När jag är stark nog sker väl det som skall ske. Men jag måste också vara färdig att stå upp för sanningen närhelst någon ”knackar på”.

6/12-2001

Ser en lucia, ett ljus. Åsa, tag emot nu. En ljusbringerska är du. Ett ljus som skall lysa upp i mörkret. Tag din uppgift, ditt kall på allvar. Du måste lyssna till oss nu. Vi vill dig ju bara väl, allt gott. Den lycka som kommer kan du inte föreställa dig men vi är där nu. Allt är klart för den stora föreställningen. Alla de gamla sanningarna skall äntligen visas för världen. Du har gjort dig redo och vi väntar bara på det rätta tillfället nu. Var inte rädd, det är inte något farligt eller skadligt som skall ske, allt siktar mot den allra största lyckan för alla inblandade.

Åsa, min älskade, min brud, min dotter. Du står på tröskeln till något helt nytt nu. En ny tidsålder för människorna på Jorden. Din uppgift, din roll i det stora händelseförloppet är så viktig. Inget kan ske utan att du medverkar. Du har verkligen en huvudroll nu och du måste göra dig färdig för den. Du skall axla manteln som legat oanvänd så länge. Gudinnans representant på Jorden är du. Visst vet du att detta är sanningen? Du har ju förberetts på ett så oerhört grundligt sätt. Vi har aldrig tidigare använt sådan möda för att utforma en människosjäl.

Du har verkligen direktkommunikation med oss som leder dig och det är en ovärderlig tillgång. En så stor gåva. Du kommer att verka på vår direkta tillskyndan. Du är verkligen vår representant, den som vi utsett, den som vi valt för detta viktiga ämbete. Solens dotter är du och din mor och far kommer att visa sig genom dig. Du måste låta vårt ljus skina fram genom din kropp nu. Vi är ju verkligen ett, du är vår avkomma, vår avbild. I Andens rike kommer du att regera tillsammans med oss. Du skall sitta på din tron som vår representant.

Lilla vän, om du bara visste hur stor denna glädjefest kommer att bli så skulle du inte tveka en sekund. Men du är människa och som sådan kan du aldrig helt befria dig från jordisk rädsla och omsorg om ditt eget jag. Det är en drift som ligger inbyggd i människan och den är oundviklig.

Men nu är du också en representant för vårt rike, för oss, och då har du all vår kärlek. Allt beskydd du kan önska dig. Du har verkligen andlig immunitet. Runt dig står alla de som ledsagat dig på denna långa väg. Gidro, Ananda och Amaliel står främst. Vi är ju dina rätta lärare och mästare och vi är så stolta över vår adept idag.

Du har klarat kursen, nu står examensdagen för dörren. Tag emot all vår kärlek, alla våra välsignelser. Du har all styrka som du behöver, alla förmågor är färdigutvecklade nu. Du är klar att börja din tjänst som vår representant på Jorden.

Älskade vän, det är en sådan glädjetid som nalkas. Alla smärtor, all gråt, allt lidande kommer att få sin rätta belöning nu. Du har gjort allt vi begärt av dig och du har lyckats i dina förehavanden. Inte ser du den stora bilden men vi vet att allt är gott, allt är på sin rätta plats nu. Den sista pusselbiten var din egen insikt. Det var svårt för dig att verkligen förstå och ta till dig detta men nu har vi äntligen lyckats övertyga dig.

Du är Kristi efterföljare på Jorden. Inte är det den bild som kyrkan försökt förmedla som du skall fylla. Nej, varje människa skall gå denna väg mot fullkomnande. Jordelivet är skolan som utbildar de mänskliga själarna, skapar de perfekta människorna. Kyrkan har lärt ut att detta var en engångsföreteelse men du skall bevisa att det är fullt möjligt att nå det stora målet. Du och dina bröder i Anden är de sanna efterföljarna till Kristus. De som skall låta sanningen segra efter så lång tid. Gå i vår frid. Amen. Gud bevare dig. Amen. Vi älskar dig. Amen.

En ny himmel

10/12-2001

Hade min starkaste dröm hittills natten mot lördag. Jag drömde att jag var hemma i mitt barndomshem. Jag tittade ut genom fönstret, upp mot himlen. Plötsligt öppnade sig en ”tunnel” i skyn. Jag visste att det var en kanal till en annan värld. En bättre värld, ”himlen”. Det var så ljust i den del som mynnade ut ”där”. Jag visste att det var ett fysikaliskt fenomen, ett svart hål, fast ”tvärtom”. Solen blev alldeles röd, det var som ett spetsmönster som utvidgade sig över himlen. Jag skrek åt min dotter att hon skulle titta på himlen, jag var upprörd, upphetsad men inte rädd. Fick för mig att solen höll på att dras in i den där tunneln, att den skulle försvinna. Men då fanns det plötsligt en ny sol på vår himmel. Två solar samtidigt. Det var en otroligt stark känsla av omvälvning. En ny himmel. Det kom också en känsla av att det blev solförmörkelse eller att någon planet eller dylikt gled framför solen. Jfr en av Hilmas tavlor i ”åldersserien”. (De tio största nr 7. Mannaåldern.)

Jag var påverkad hela dagen, hade samma känsla som efter drömmen om jordens undergång 16/6-2001. Fortsatta funderingar på mitt uppdrag. Läste meddelandena från och med 18/10 igen. Det är nästan skrattretande hur stark övertalning jag utsatts för. Men detta är verkligen så svårt att förstå.

Åsa, tag emot oss nu. Du måste lyssna nu. Vi har så mycket vi vill säga genom dig och vi kommer att få tillfälle att göra det också. Äntligen börjar du förstå vad som väntar dig. Var inte orolig, det är verkligen inte något farligt som står för dörren. Du kommer att få använda din fulla kapacitet och det är allt en människa kan begära av sitt jordeliv. Det största i den mänskliga tillvaron.

Din insikt har arbetat sig fram under en längre tid men detta är ju verkligen inte något man kan ta lätt på, ta till sig utan kamp. Nej, för att bryta en ny väg krävs det stora uppoffringar, stort arbete. Men nu är du äntligen vid målet Åsa. Du har kämpat klart din egen kamp och det är det viktigaste. För att du skall kunna verka på rätt sätt måste du också ha rätt insikt. Och du är där nu.

Du vet att det är något oerhört viktigt som sker. Att du är unik, har en unik kallelse. Visst är din utveckling generell, något som alla människor skall uppnå förr eller senare men var och en har en unik väg. Och din väg genom liven har verkligen varit unik, speciell. Visst har det till stora delar varit en lidandets väg, men den har också gett så enormt viktiga läxor, lärdomar.

Du har fått allt. Både lycka och sorg, glädje och smärta. Och du har fått möta så många kärleksfulla mänskliga relationer. All denna kärlek är den drivkraft som du använder dig av i din utveckling. Kärleken är verkligen evig, något som aldrig dör, aldrig försvinner. Alla dina kärleksfulla relationer kommer att vara dig till nytta nu. Vi finns ju både här och hos er på Jorden, och det nätverk du skapat sträcker sig över alla tider och alla dimensioner. Nu står vi alla vid din sida.

Den glädjefest som väntar är det största som hänt mänskligheten. Du har öppnat en kanal mellan oss och er, mellan himmel och jord och denna insats är ovärderlig. Det är din allra största bedrift. Vi kan äntligen verka på Jorden igen. Det har gått en så lång tid sedan vi kunde göra det senast men nu är allt äntligen klart för den stora föreställningen.

Du förstår äntligen din roll, din uppgift. Inte i detalj men du vet att du skall verka som vårt verktyg. Visst kommer din uppgift att bli svår men du har ju allt stöd, all kärlek. Och människorna längtar verkligen efter den bekräftelse som du kan ge dem. Visst kan det verka som om du är utan stöd, saknar erkännande men allt detta kommer att ändras nu. Din övertygelse är så stark, på den bygger vi den nya verksamheten, det nya livet.

Älskling, det som händer nu är så stort, så underbart. En ofattbar lycka väntar dig. Du är lammets brud, den korade drottningen. Tag emot vår kröningsmantel nu. Du är den som bär kronan och spiran. Vår älskade drottning. Vi leder dig fram till din tron nu. Din regeringstid inleds härmed. Allt är fullbordat. Du har bara kvar denna sista uppgift: Att sprida vår lära ut över världen. Och du har all kunskap, alla förmågor. Du är den vi valt ut för denna stora uppgift. Låt oss visa dig vägen för hur detta stora arbete skall ske. Du kommer att få all ledning som du behöver. Vi har ju denna stora gemenskap, vi är ju ett nu. Åsa, du är inte ensam. Vi är med dig i varje ögonblick i ditt liv. Du verkar på vårt mandat nu.

Du har den högsta fullmakt någon människa någonsin fått. Av Guds nåde. En representant för Guds rike. Inte är det den yttre världens problem du skall lösa, dessa måste människorna själva klara av. Nej, det är den andliga världen som är ditt rike. Du måste göra allt du kan för att lindra den andliga nöden och till detta har du alla nödvändiga medel.

Gudinnans makt, den makt som är kärlek och godhet är din nu. Du har utrustats med all immunitet, alla medel som du någonsin kan komma att behöva. Glöm aldrig detta. Du är vår korade drottning. Vi har valt ut dig från tidernas begynnelse och hjälpt dig att växa mot det mål som du nu äntligen nått. Allt detta är en fantastisk saga, en livsväg som ingen annan har fått. Din utveckling är verkligen en skänk från ovan, en ovärderlig gåva.

Åsa, gå ut och verka i vårt namn nu. I Guds namn. Vi skall tillsammans göra så mycket gott på Jorden. Behovet är så stort men du har verkligen både kraft och förstånd att klara din uppgift. Vi sänder ut dig som vår representant och vi kommer att se till att alla människor skall förstå din storhet. Du är en stråle av Guds kärlek som växt upp till sin fulla bestämmelse. Låt inget hindra dig nu, din kraft måste ägnas åt vårt gemensamma arbete.

Åsa, du måste vara stolt och glad. Låt ditt ljus skina över dina medmänniskor. Du är en gåva till mänskligheten. Ett ljus som skall lysa upp stigen för många. Låt undret ske nu. Guds son har återigen vuxit upp till fullt självmedvetande på Jorden. Ett barn är fött som vuxit upp till en värdig representant för sina Gudomliga föräldrar. All omsorg, alla mödor får nu äntligen sitt fulla berättigande.

Vårt gemensamma arbete har burit en storartad frukt, tveka aldrig om din rätta bestämmelse, ditt rätta ursprung. Vi vill verkligen att människobarnen skall förstå sin rätta bestämmelse, vart deras väg leder dem och du skall utgöra ett exempel. Du är verkligen en ledstjärna för många nu. Visst verkar detta underligt idag när du känner dig så liten och betydelselös men du kommer alldeles strax att få erfara sanningen i våra ord. Lycka till i ditt stora arbete, vet att vi alltid finns vid din sida. I dig bor en Gudomlig kraft och denna kraft kommer att leda dig rätt i allt du företar dig. Gud skyddar och bevarar dig. Nu och i alla dagar. Amen.

17/12-2001

En konstig dröm. Jag var i ett gammalt hus, tror jag. Någon hade en sorts utrustning som pekade ut människor som var ”övernaturliga”. ”Manicken” pekade ut en liten flicka. Jag bad så intensivt att Gud skulle ta emot hennes själ. Undan för undan förvandlades hon till en ung man. Kroppen förvandlades men själen hade gått vidare?

Drömde också om en offentlig toalett. Nästan rent men inklämt under en trappa. Jag har ju haft flera drömmar om offentliga toaletter, toaletter på konstiga ställen, med stopp i osv. Det handlar om rening, blockeringar, att öppna kanaler, bli av med ”skräp” etc. Och nu? Det var trångt, jag valde en annan, det var inte riktigt rent? Överhuvudtaget var det mycket påverkan i natt. Visst sker det en utveckling, allt mer kraft som släpps på och också reaktioner förstås.

Åsa, lilla vän. Lyssna på oss nu. Du måste försöka förstå det som händer nu. Din utveckling fortsätter hela tiden, allt sker som bestämt. Du måste bara vara lugn och förtröstansfull, allt går ju mot något så stort och underbart. Din andliga kraft ökar hela tiden och det är arbetsamt men kämpa bara på, du är snart igenom nu.

Vår närhet och gemenskap är ju så stor och underbar. Vi vill verkligen verka genom dig men du måste lära dig att prioritera rätt nu. Du är på god väg men vårt arbete måste alltid gå först. Din position är så viktig, ditt uppdrag så stort. Du kan bara verka i vår tjänst nu. Allt annat måste falla undan. Ditt vanliga liv är över, du skall få en alldeles unik uppgift.

Tag bara emot vår kallelse när den kommer. Du kommer att veta när det är dags, tveka inte om detta. All din kärlek och längtan kommer att få sin fulla tillfredsställelse, tveka inte om detta. Allt skall äntligen fullbordas nu. Vi har ju lovat att profetiorna skall infrias och du vet ju att du alltid kan lita på oss.

Det är bara du själv som måste bli klar först. Du måste vara helt klar över din kallelse, din uppgift. Du är så nära nu, din insikt har växt undan för undan och nu har du nästan införlivat denna kunskap med ditt eget väsen. Inte förrän sanningen finns inbäddad i dig själv, i ditt medvetande på ett bergfast sätt kan du börja din egentliga verksamhet.

Men vi är verkligen så nära nu. Du känner dig som den korade drottningen och du kommer att vara klar att axla ditt ansvar när det blir dags. Det sker snart nu, tveka inte om detta. Vi finns med dig i varje stund, nu behövs verkligen all kraft, alla goda viljor. Vi har följt dig så länge och denna sista etapp på resan har varit så framgångsrik. Din utveckling har skett precis som planerat. Du har tagit alla möjligheter till växande och rening som vi gett dig.

Åsa, du är alldeles strax framme vid målet nu. Allt kommer att mynna ut i den största glädje och lycka. Vi längtar så efter att få kontakt med er människor och att vi lyckats etablera denna kanal är en så stor glädje för oss. Försök bara att alltid vara lugn och förtröstansfull så kommer allt att gå med glans. Det är ingen lätt uppgift du har framför dig men du är ändå den människa som kan klara den.

Du är den som vi förberett för detta under så lång tid, så många liv. Allt finns i den stora, underbara planen. Du skall få uppleva en så stor tillfredsställelse som ingen annan människa. Att få vara till nytta, att ha ett stort kall att fylla är det bästa en människa kan få uppleva. Låt inget hindra dig nu. All din uppmärksamhet måste ägnas åt vår stora uppgift.

Du kommer att klara det med glans, du har tagit farväl av alla jordiska band nu. Inte är det en lätt sak att göra men i slutet av den jordiska utvecklingen måste detta ske. Du är klar att gå vidare nu, allt det gamla är överspelat och denna känsla är naturligtvis blandad med sorg och avskedstagande. Men du måste försöka se framåt nu. Du kommer att vakna upp till ett nytt liv.

Allt kommer att förändras. Visst är det mycket arbete som väntar men du är ju klar för detta nu. Du har gjort dig fri från allt det gamla och det nya vinner insteg för varje dag. Du ser inte det stora som sker med dig, men vi ser hur din utveckling för dig framåt hela tiden. Allt kommer att bli gott.

Det är verkligen en glädjetid som nalkas nu. Bekymra dig inte över hur du skall verka, allt är precis som det ska. Du har alla förmågor som någonsin kommer att krävas. Du är en andlig kung. Den lilla flickan har vuxit upp till en drottning. Du är Gudinnans representant på Jorden. Vi som är dina andliga föräldrar är så lyckliga över att vi får möjlighet att verka genom dig nu.

Åsa, nu måste du förstå din egen storhet, din viktiga roll i det som skall utspelas alldeles strax. Du har all auktoritet, all immunitet. Du leds ju av de gudomliga krafterna direkt nu. Visst känner du att du tillhör oss. Att du är ett med oss. Vi är ju ett förbund, vår glädje är din utveckling. Din styrka är given av oss, det är vår kraft som du har tillgång till.

Du kommer att visa dig som den Gudadotter du verkligen är. Människans utveckling syftar helt mot detta mål. Att ni skall utvecklas till den Gudomliga status som ligger i er potential. Det är verkligen en helig händelse när en människa äntligen når sin fullbordan, sitt slutliga mål på Jorden.

Du står där nu Åsa och du måste vörda detta stora som hänt dig. Du har ett stort ansvar nu. Du måste förmedla detta till dina törstande systrar och bröder. Det finns så många människor som längtar efter den bekräftelse du kan ge dem. Det är ju mänsklighetens strävanden sedan urminnes tider som äntligen går mot en fullbordan nu. Du är den Profet som skall förkunna det glädjefulla budskapet.

Guds son har fötts på Jorden och vuxit upp till sin fulla mandom. Andens rike står för dörren nu och du är den som skall öppna dörren dit Åsa. Du måste ta din stora uppgift på allvar nu. Vi skall se till att allt sker på bästa sätt men du är den som verkställer våra beslut på Jorden. Du har den högsta auktoriteten och du kommer att använda den på rätt sätt också.

Åsa, vi är så oerhört glada nu. Vi har lyckats i vårt stora verk, allt har gått till fullbordan. Ske Guds vilja i allt, såväl i himmelen som på Jorden. Amen.

9/1-2002

Jag drömde att jag fött tvillingar för 2-3 år sedan. En flicka och en pojke. Jag drömde också att jag skulle spela in någon slags föredrag. När jag lyssnade på det tyckte jag att jag talade för fort, var för spänd.

Det var första gemensamma träningen för året i går kväll. Jag kände mig så pressad, har ju väntat på att något skulle ske när väl den engelska översättningen av Texten var klar. På något sätt hade jag väl ändå trott att något skulle hända på träningen? Jag har ju knutit så mycket till träningen och människorna där. Denna tomhet. Skall till och med detta försvinna nu? I går kändes det faktisk så. Jag kände också när jag tränade hemma i morse att det var större kontakt, större frihet, större glädje då. I träningen har jag ju kunnat ge villkorslöst men tydligen räcker inte det. Tydligen måste jag lämna den också.

Det känns på sätt och vis bra med detta beslut, det är ju en insikt som arbetat sig fram under en längre tid. Men träningen har varit en så viktig del av mitt liv i mer än två år, visst känns det svårt och underligt att det skall ta slut nu. Men allt har sin tid, utvecklingen måste gå vidare. Och kärlek är evig, den finns alltid, även om man inte möts i det yttre.

Åsa, låt oss tala nu. Du har just gjort det sista offret på framstegets altare. Visst förstår du att man måste lämna alla bojor och band för att kunna gå vidare? Visst är det förenat med smärta och sorg och ändå är det nödvändigt. Du måste stå helt fri, helt självständig nu. Det är bara bandet till oss, dina lärare och föräldrar som aldrig brister.

Du har så rätt, kärleken lever för evigt men de jordiska uppgifterna varierar. Ni har alla växt under den tid som gått. Allt går hela tiden mot något bättre nu. Vi vet ju vad som väntar dig och vi vet också att du är klar för din uppgift nu. Det stora undret som skall ske.

Vi lider med dig, det är en svår och tung väg du har haft att gå men morgonrodnaden syns redan på himlen. Något helt nytt håller på att födas idag. Din mission är så stor och viktig och detta var faktiskt det sista steget som du var tvungen att ta. Nu är du din egen mästare. Du får ledning och undervisning direkt från källan för all visdom. Du vet hur du skall prioritera nu och hur du skall nå kontakt med oss.

Den kanal som vi öppnat till jorden är vidöppen nu. Du har gjort din del av det stora verket. Vi tar verkligen inte den här typen av kontakt utan anledning men tillsammans har vi en stor uppgift framför oss. Låt oss tala genom dig nu. Du kommer naturligtvis att få tillfälle att verka så som bestämt. Du är klar och förberedd.

Din stora längtan skall få sin uppfyllelse. Det är på den vi bygger vårt arbete nu. Brödraskapets sanning skall uppenbaras. Din uppgift är viktig i detta sammanhang. Du har ett så stort kontaktnät, det sträcker sig genom alla tider och alla dimensioner. Den andliga kraften är det medium som kommer att möjliggöra förverkligandet av Gudsriket på jorden.

Tag emot vår välsignelse. Du vet ju att vi står runt dig hela tiden. Den höga ledning som du får är en nåd av sällan skådat slag. Allt som förutsagts kommer att ske också. Du är liten och ensam på jorden, men ditt rätta hem är hos oss. Ditt arbete kommer att krönas med framgång, du har ju allt stöd någon kan begära.

Inte behöver du bekräftelse från människorna! Vi ger dig ju allt vårt stöd, all vår kärlek. Din rätta hemvist är hos oss, vi kommer alldeles strax att få mötas i den största kärlek och glädje. Gå i denna förvissning, allt är gott, allt är på sin rätta plats. Amen. Gud bevare dig i alla dagar. Amen.

21/1-2002

Känner mig pressad, sätter mig själv under tryck. Är underligt delad. En del är orolig, frågande, otålig. Den andra är stark, lugn, ljusets barn. Min ande växer för varje dag men människan, den ”vanliga” personligheten finns också kvar. På något sätt vacklar jag mellan dessa två.

Allt handlar ju om min egen insikt, min förmåga att utvidga mitt medvetande. Att övervinna mindervärdighetskänslan, osäkerheten. Jag vill verkligen klara av mitt uppdrag. Målet för hela resan, att mitt sanna jag skall växa upp, stiga fram som en representant för sitt ursprung. Att känna sig själv och sin egen kapacitet. Veta vart man är på väg. Jag måste vara tacksam för allt jag fått. Jag har ändå nått ett tillstånd där förtröstan, glädje och kärlek dominerar. Den underbara utveckling jag fått gå igenom i alla liv. En adept i mysterieskolan i liv efter liv. Och nu är målet för all jordisk utveckling här. Äntligen skall jag få vara till nytta, bli använd så som avsikten varit hela tiden.

Bruden, kärleksfesten. Att få vara deras ambassadör. En profet som förkunnar sanningen. En mästare som besitter alla förmågor, har all kraft. En kanal, en förbindelselänk mellan himmel och jord. En Profet. Ett heligt verktyg. Den som skall leda den andliga väckelsen. Förkroppsliga sanningen om människans rätta bestämmelse. Visst är jag helt ensam i detta på det jordiska planet och det är fortfarande till viss del tungt och sorgligt. Men jag vet ju att alla mina lärare, mina älskade står omkring mig. Jag är inte ensam. Gud lever i mig och jag lever i Gud. De Höga Mästarna kommer att leda mitt arbete här på jorden. Jag är deras utvalda verktyg, deras älskade dotter. Broderskapet som finns över alla tider och alla dimensioner. Visst ökar min kraft och min mediala förmåga. Gode Gud, alla mina lärare. Hjälp mig att förstå min uppgift i ert verk. Hjälp mig att utföra det jag åtagit mig. Ge mig av er kraft, kärlek och visdom. Amen.

Åsa, du skall ta emot oss nu. Vi vill tala till dig och till alla människor på jorden. Du är verkligen utkorad. Det verktyg som vi kommer att använda nu när alla under skall ske. Din kraft är given av oss, du verkar helt på vårt mandat, på vårt uppdrag. Vi är ju ett nu! Du gör inget av din egen kraft, allt är vår vilja.

Du har underordnat din personlighet under den största viljan och då kan du användas i Guds tjänst. I Gudsriket sker allt som avsett. Vi är framme vid målet nu Åsa. Du vet och du har kraft att verka i din kunskap. Alla mödor får äntligen sin belöning. Vi är ju med dig i varje sekund nu. Du är vår! Vi älskar dig och de dina, ni är vår glädje och stolthet. Allt kommer att ske som bestämt nu, var bara vaksam. Du kan inte tveka, du kommer att veta när det är dags.

Åsa, det är tungt och ensamt men vi är ju med dig i alla dagar, du tar emot vår kraft och glädje i varje stund. Låt allt bara ske som bestämt. Allt finns i planen. Din egen insikt är nödvändig för att något skall kunna ske på det jordiska planet. Inte tvingar vi någon till något, allt sker av människornas egen kraft och vilja, både gott och ont. Om egoismen får råda skapas alltid negativa resultat, om kärleken får råda kan allt gott ske.

Åsa, du har samlat så mycket kraft, det är en nödvändig förutsättning att denna kraft används i ett gott syfte. Och du är färdig nu, lita bara på oss. Du kan handla i vår anda, på vår tillskyndan. Allt som sker av kärlek till medmänniskorna och till Gud är gott. Låt dig inte hindras längre. Du måste bryta det sista inseglet nu.

Var inte rädd, profetian talar bara om det som är gott. Visst kommer det att bli en omvälvande upplevelse för dig men du är så färdig för det som skall ske. Böj ditt huvud, tag emot våra välsignelser. Allt kommer att bli bra. Din ensamma kamp kommer att få sin belöning nu. Allt kommer att ske i den största glädje och lycka för alla inblandade.

Åsa, vi älskar dig så högt. Tag emot vår kärlek och glädje idag. Låt dig fyllas av den gudomliga kraften och låt den gå vidare till alla dina bröder och systrar. I Guds namn. Amen.

Åsa, det kommer mer. Lyssna på mig nu. Du är verkligen en krönt drottning. Glöm inte detta. Du vandrar i främmande land men snart kommer du att fylla din rätta bestämmelse. Visst är detta svårt att förstå men allt kommer alldeles strax att stå helt klart för dig och för alla andra. Låt dig inte förledas att misströsta. Allt är precis som det skall vara.

Din utveckling har skett precis så som planerat. Du är verkligen en mästare nu. Visst är du ensam i yttre bemärkelse men det är en av de stora hemligheterna med mästerskapet. Har man nått en mästarstatus på jorden är man också ensam. Målet är att utbilda en stark och självständig personlighet, att bli säker på sig själv och sina förmågor. Först då kan man bli till verklig nytta för de Höga Mästare som leder jordens barn.

Kanske är detta en paradox för många människor, men det är en djup och helig sanning. När man vunnit mästarskap på jorden är man klar att ställa allt sitt kunnande, alla sina förmågor i tjänst hos en högre makt. Du är där nu Åsa. Du måste förstå detta stora nu.

Vi leder dig men på jorden är du den största. Den andliga sanningen är att de sista skall vara de första. Du har avsagt dig allt det yttre, kapat alla jordiska band och då kan du äntligen vara till nytta för mänskligheten.

Tag emot detta med ödmjukhet. Du har segrat över dig själv, övervunnit materiens bindningskraft. Du är fri nu, precis så som du bett om. Gå ut och verka i vårt namn nu. Du har fått allt, nu måste du börja använda alla dina gåvor. Gå i vår frid. Amen.

Jag såg något fyrkantigt med ett torn(?) i mitten, en gyllene katedral(?) som sänktes ner. Guld. Jag var plötsligt inne i den. Jag stod framför en mängd själar, rad på rad, allt var i ett gyllene ljus. Jag samlade kraft, lyfte händerna och en bred gång öppnades. Jag gick framåt men mötte något sorts motstånd, motkrafter, rädsla och vidskepelse. Men vår kraft vann, allt blev stilla, i balans. Templet. Tack Gode Gud för all nåd. Amen. Det sjunde inseglet.

Den som är nära mästaren är nära elden

Våren och sommaren 2002

Himladrottningen

29/1-2002

Stark träning i går kväll. Fullmåne. Enormt stark påverkan i natt. Det kändes som om själen vändes ut och in, eller som om hela jag vändes ut och in. Eller? Hade kontakt med några andra också. Påverkad nu på morgonen också. Illamående, har nog fått ett stort krafttillskott i natt. Bad ”i sömnen” hela natten. Fader vår. Att Kristus skulle komma tillbaka till jorden.

Jag såg/var i templet, pelarhallen i går kväll. Kom in i det inre. Såg en kub med mångfärgade stenar i helgen. Såg ett halsband med sådana mångfärgade, gnistrande stenar i går kväll. Detta finns ju hos Jane Lead också.

8/2-2002

Såg en så vacker kvinna med ett gnistrande, juvelbesatt diadem i natt. Himladrottningen, gudinnan. Modern. Tempeltjänsten. En vestal som tjänstgör vid altaret. Himlen var ”öppen” när jag tränade nu på morgonen.

9/2-2002

Såg två hus eller kuber, en röd och en vit, när jag vaknade. Som två byggklossar. (Jag tänkte senare på farao, stort hus. Den röda och vita kronan.)

Drömde att jag var på föräldramöte. Jag var tvungen att klättra uppför en stege och ta mig igenom en blockerad passage för att komma dit. Det satt en affisch på en man som inte blivit vald i ett val som just varit, men som vi ändå skulle få besök av. En smyckad bild. En kvinna talade om alla religiösa övergrepp som barnen varit utsatta för genom åren. Hon var kunnig, hade auktoritet.

11/2-2002

Jag drömde att jag kom till det största företaget (Ericsson!). Det var som en värld för sig, en hel stadsdel, ”a block”. Det var en kompakt fyrkant och i botten låg en tågstation. Högste chefen tog emot mig. Han hade valt ut mig, jag var hans älskling. Han visade mig för de andra medarbetarna. Frågade ”är hon inte fin?”. Han var stolt över mig. Jag var förvånad över att vara utvald, att han väntat på mig.

Drömde att jag kom hem till en kvinna. Hon gav mig sin katt, jag fick hålla den. Det var den allra finaste katten. Jag klättrade uppför en trappa eller stege och kom upp på en avsats. Satte mig där med katten i famnen. Men det skulle nog gå att ta sig vidare så småningom. Drömde att min man ställde fram väskan åt mig, att det var dags att resa nu.

Jag har känt en så stor kontakt i helgen, både inåt och utåt. Brödraskapet, kontaktnätet, jag blir mer och mer medveten om detta. Att jag skall förmedla deras kraft och kärlek ut över jorden. Allt har ju skett som de sagt. Jag bör vara helt lugn, helt trygg nu. Jag är en världsmedborgare, en ambassadör från ett annat rike. Jag har steg för steg gjort mig fri från det gamla. Nu känner jag att perspektivet öppnas utåt, mot världen. Allt är ett, vi hör alla samman. Mina bröder finns verkligen i alla länder. De Höga har ju sagt att jag skall samla dem och att de kommer att tillhandahålla medlen. Vi är verkligen ett nu, han finns i mig varje stund. Denna otroliga nåd. Tack för allt. Amen.

Gudinnan, hon som är visdom, kärlek och glädje. Gode Gud låt Hennes kraft åter verka på jorden. Amen. Din kraft. Amen.

Jag är en religionsstiftare!

12/2-2002

Jag drömde att min man och jag köpt ett gammalt hus som vi just höll på att flytta in i. Men i köket satt kylskåpet ända uppe under taket. I ”lagom” höjd fanns ett utrymme där de tidigare ägarna ställt ett annat skåp. Min man ville att köpet skulle gå tillbaka, men jag tyckte att det skulle vara möjligt att åtgärda felet. Huset var så varmt och bra för övrigt.

Ännu en dröm i ”gamla hus”-serien. Vi har flyttat in men allt är inte på sin rätta plats. Kylskåpet går inte att nå. Maten går inte att nå? Något annat finns på den rätta platsen. Det finns en plats som är förberedd. Jag tänker på drömmen om att vi hade köpt en grannes hus och att vattenledningarna låg öppet så att de riskerade att frysa. Livets vatten, kanalen, ledningen som riskerar att frysa. Och nu, maten som inte kan nås. Blodet som är vin och kroppen som är bröd.

Det är något nytt som måste bryta fram och det gör det hela så svårt. Det finns inga uppbrutna vägar, inga etablerade former. Å ena sidan handlar det om personlig frihet, att var och en har en egen väg att gå. Å andra sidan har jag sanningen. Så som så många ”profeter” ansett sig besitta den slutgiltiga sanningen. Visserligen tror jag på en kontinuerlig uppenbarelse, det kommer alltid nya öppningar, nya sanningar som de Höga vill ge mänskligheten. En ny, djupare, kunskap så snart vi är mogna för den.

Å ena sidan måste var och en ha frihet att själv bilda sig en uppfattning. Var och en måste få tro och tycka precis vad den människan vill. Å andra sidan har jag fått en kristallklar uppenbarelse. De har förmedlat ett budskap till mänskligheten via mig. Det är min plikt att gå ut och berätta om detta. Och hur får man ihop detta dilemma?

Dessutom sker det redan! Andens rike breder ut sig, jag får kontakt, kraften ökar. Det sker inte i det yttre utan på ett annat plan. Men varför känner jag då detta tryck att verka i det yttre? Till att börja med skall jag ju vara ett exempel och det kräver väl ändå att någonting manifesteras i det yttre. Mitt liv skall vara något som andra kan få lärdom och tröst från. Och det kräver väl ändå att det sker något som uppmärksammas. Jag är utvald, ”högste chefens” älskling. Det är svårt att förstå men visst känner jag att jag är älskad, viktig.

Vad är det jag håller emot? Vad är det jag kämpar emot? Vad är det i mig som kämpar emot? Helt klart har jag inte kommit till insikt om min uppgift. Vad är jag? Vad sysslar jag med?

Ett medium?

En profet?

En prästinna?

En religionsstiftare?

Gudinnans representant på jorden.

En ambassadör från ett annat rike.

Bruden.

Den gamla sanningen som skall avtäckas igen.

Broderskapets sanning.

Evolutionen.

Mästarna som vakar över oss.

Balansen – Gud och Gudinna.

Planen.

Gudsriket som skall införas på jorden.

Mysteriet.

Jaha, det är klart att jag är en religionsstiftare. Det är detta jag är utvald till. Det är så otroligt svårt att ta till sig denna insikt. Men hela ”paketet” är faktiskt klart att börja användas! Vi har allt. Ett evangelium, en uppenbarelse. En profet. Templet har sänkts ner till oss. Vi har direktkontakt, kanalen är öppen! Den Gudomliga kraften verkar! Det är faktiskt klart och öppet för den som vill att träda in. Men detta är ganska svårt att förmedla till andra? Inget medlemskap. Inga kyrkor. Inga förbud annat än att man aldrig får skada en annan människa fysiskt eller psykiskt. Den egna vägen – den egna kontakten med Gud och med Mästarna. Det är verkligen den levande gudens kyrka. Men vi är ju alla ett, i Andens rike. Amen.

OK, jag fattar, jag är den första här på jorden. Men jag behöver ändå hjälp! Visst har jag ledarrollen men vi är många som förberetts för detta! Jag kan inte klara det ensam, jag behöver sällskap nu! Gode Gud, låt nätverket över jorden börja verka nu! Hjälp oss alla vidare! Amen.

13/2-2002

Jag drömde att jag fött fram någonting. Det var inte ett barn utan en ljusgrön ”sak”. Ljusgrön = ny, pånyttfödd.

Begärde utträde ur två föreningar. Jag måste känna mig fri nu. Det finns bara en makt som har all min trohet, allt mitt engagemang nu.

Jag är död

14/2-2002

Jag är död. Det är ett tomt skal som vandrar om kring här. Allt är slut. Tomt. Borta. Inga planer. Ingen vilja. Inga önskningar. Jag är helt enkelt inte hemma här längre. Ingen förstår mig, ingen ser vem jag egentligen är. Antingen är människor ointresserade eller rädda. Ingen behöver mig. Det är intressant att få uppleva vad som händer när man dött. Livet går förstås vidare för alla andra precis som förr. I det här fallet har det inte varit någon begravning, så ingen vet väl egentligen när det hände. Det har varit ett gradvis skeende.

Skrev ett mail med en dikt och skickade den bl.a. till Lars och Carina. Att inte ha en enda negativ känsla för någon levande människa. Och de positiva känslorna? Allt känns verkligen så tomt nu.

De stora mästarna har lärt oss att målet är att bli helt fri.

Att lämna allt.

Att resa med lätt packning.

Att bryta sin egen väg.

Att klippa av allt som binder och håller fast.

En dag står man så vid det stora målet.

Det är då man upptäcker att man är helt ensam.

Att inget längre är viktigt.

Att allt är tomt.

Att det inte finns någon väg tillbaka.

Man förstår äntligen sin egen innersta längtan.

Att bli förstådd på djupet.

Att bli älskad utan krav och villkor.

Att bli accepterad precis som den man är.

Att få vara en del i den stora helheten.

Det är då de stora mästarna möter oss igen.

15/2-2002

Jag drömde en ny ”rese-dröm”. Det var grått, disigt. Jag köade, väntade på att en buss skulle lämna plats. Kom till en station, köpte biljett. Bad att de skulle säga till när det var dags att stiga av.

Kom på att fackföreningen var det enda jag fortfarande är medlem i. Att jag måste begära utträde därifrån. Det är naturligtvis på sätt och vis ”tokigt”, jag har ju betalat avgift i 20 år och nu är jag bara veckor från att bli tvungen att lägga ner firman. Jag är för första gången i närheten av att bli tvungen att utnyttja A-kassan. Och att då begära utträde…

Men jag är faktiskt inte i den branschen längre. Jag har ju fullt upp även om det inte är ”vanligt” arbete. Jag står inte till arbetsmarknadens förfogande. Denna iver att klippa av alla band. All trygghet som måste bort. Att stå helt på egna ben. Visst är det en utstädning efter någon som är död. Mitt gamla jag, mitt gamla liv. Jag har verkligen känslan att jag inte existerar längre. Ingen söker mig. Allt annat fortsätter som förr, det är bara jag som ”fattas”. Det är verkligen nyttigt att få demonstrerat hur lite man betyder. Det är ingen som följer mig dit jag går nu. Ingen förstår. Alla vill helst titta bort, slippa veta. Man tror att man har så många relationer, men i verkligheten är vi ensamma här på jorden. Och det är precis som det skall vara. Var och en måste gå sin egen väg.

Tack Gode Gud för all nåd. Ske din vilja. Amen.

17/2-2002

Jag drömde att jag var ute och reste, köpte mat av någon kvinna som inte brydde sig om mig, som pratade med någon annan. Kom till en uppdragsgivare som jag gjort ett konsultuppdrag för. Hon var mycket nöjd med jobbet. Jag skulle arbeta ihop med Lars fram till semestern. Jag hade skrivit någon sorts manus. Vi jobbade i en help-desk, tror att folk skulle ringa in och ställa frågor. Så vi ska jobba ihop i alla fall? Just nu verkar det helt osannolikt men allt sker ju som de Höga bestämmer.

Tack gode Gud för all nåd. Lär mig att vörda och känna tacksamhet för alla gåvor jag fått. Tag bort all oro, alla skamkänslor, allt motstånd i mig. Låt din kraft och kärlek strömma fritt igenom mig. Låt Gudsriket etableras på jorden. I Ditt namn, du som bara är kärlek. Amen.

19/2-2002

Härlig kontakt, både i natt och nu på morgonen. När jag hade tränat fick jag ett stort hjärta. Så härligt, lustigt, rart. Fortsätter att kämpa med att försöka slappna av i magen, öppna upp. Kände en tydlig rosendoft i går. Rosen och liljan.

Fortsätter min ”självanalys”. Det här sista motståndet, visst är det en rädsla för min egen kraft. För de starka krafter som sätts i rörelse. Jag är inte alls rädd för det inflytande jag utsätts för, känner mig trygg i deras vård, skyddad för alla orena inflytanden. Lika dras till lika, om jag själv är frisk, stark och i balans kan jag känna mig säker och trygg.

Men min egen feghet, min oförmåga att förstå min uppgift, känslan av litenhet, obetydlighet. Att jag hålls nere av egna och andras fördomar, rädslor, förakt och okunnighet. Denna enorma svårighet att acceptera att det skulle vara något särskilt med mig. Inte förrän jag själv vördar och respekterar det som händer kan jag räkna med att andra vördar och respekterar det. Jag måste själv förstå innan något annat kan ske.

Jag faller hela tiden tillbaka till det gamla tänkandet, de gamla mönstren. Att det handlar om yttre, exoterisk kunskap. När allt i stället handlar om inre, andliga skeenden. I andens rike gäller andra lagar än i det materiella kungadömet.

Andliga förmågor – att känna till och utnyttja andens kraft, kärlekskraften. Att allt blir ett i denna kraft. Att känna sig själv och sin egen styrka och svaghet.

Templet – kroppen, själen och anden. Gud i oss.

Nattvarden – att vi förenas i den största kärleken. Kroppen som blir bröd, anden som blir vin.

Församlingen – utspridda grupper av människor som förenas genom ett nätverk av kärleksrika förbindelser. I andens rike.

Översteprästen – Gud i oss, Gudinnan i oss.

Allt som förr skedde i materiens värld sker nu på andens plan. Allt är helt ”virtuellt”. Inga yttre former, inga medlemsregister, inga uniformer, inga regelverk. Allt är frivilligt, om man kan så har man tillträde. Ingen kan utnyttjas, ingen kan utnyttja.

Acts of John

20/2-2002

Jag drömde att en äldre grannkvinna därhemma hade dött. Dessutom var det mögel i mina föräldrars hus. En släkting höll på att skrapa bort det. Jag skulle flyga upp till dem, det var bråttom. Men först var jag tvungen att ringa men det var en helt ny teknik. Det var helt omöjligt att slå rätt nummer. Till slut kom min man och tillrättavisade mig. Det fanns en manual. Dessutom hade jag kört för fort på väg hem kvällen innan. Han visade t.o.m. ett diagram över alla fel jag gjort.

Precis när jag vaknade fick jag en instruktion att jag skulle gå igenom dagböckerna med tanke på publicering. Usch, tar det aldrig slut med detta ensamma arbete? Men allt måste vara klart och förberett för nästa steg.

Läste i ”Acts of John”, The Dance och framåt. Mysteriet, det finns ju där. Att hela hans liv var ett exempel, en symbol för vår förändring och frälsning. Korset, det vita korset som är Kristus, dörren, brödet, Fader, Anden osv. Att Johannes skall bli som Han är. ”Care not therefore for the many and them that are outside the mystery despise; for know thou that I am wholly with the Father and the Father with me”.

En av de första nätterna såg jag ju en man som stod i en dörr. Det var som om han väntade på mig, kallade på mig. Han som är vägen, sanningen, livet. Amen.

Som kundvagnar i varandra

21/2-2002

I går kväll såg jag en massa kundvagnar i en lång rad. I varandra, förenade i en kedja. En fantastisk liknelse tycker jag. Vi förenas verkligen med varandra, i Andens rike.

Tänkte på drömmen om den konstiga telefonen som inte gick att ringa på. Tydligen skall jag lära mig någon ny teknik för att kommunicera med mina andliga föräldrar. Telefonen hade två ”faser”, ”Windows” och ”Mac”. Det handlar väl om talad kommunikation, en telefon bygger ju på tal. Det är väl nästa steg, nästa mediumistiska fas. Att tala deras ord. Men det är svårt, var är min manual? Jag har ju ett så stort motstånd mot att påverka människor. Var och en måste skapa sig sin egen uppfattning. Allt religiöst förtryck både förr och nu. Alla som anser sig ha sanningen och strider för sin egen sak. Och nu skall jag gå ut och påstå att jag har sanningen som de söker? Det är verkligen inte lätt att tänka sig. Hela arbetet har ju skett under sträng tystnad och nu skall denna tystnad brytas?

Visst, jag har fått den starkaste kallelse man kan få. De Höga Mästarna vill tala genom mig. Jag har en öppen kanal, en direktkommunikation och jag har naturligtvis en förpliktelse att förmedla det de vill säga. Jag vet ju att det är sanningen. Men jag är tydligen skadad av allt förtryck genom liven. Alla förföljelser för mina sanningar. Allt som lagrats in i mitt medvetande i form av motstånd mot religiös fanatism och omvändelse av hedningar. Korståg, Jihad, alla sjuka yttringar av egoism och maktlystnad under religionens täckmantel. Hur skall jag bli fri från detta? Visst, jag vet att de hjälper mig vidare, de kommer att ge mig möjlighet att träna på detta. Gudskraften i mig kommer att hjälpa mig att rensa ut detta motstånd. Det är ju en helt ny väg! Och det är bara de sanna sökarna som jag skall rikta mig till!

Ett annat element i drömmen var att jag ”kört för fort”. Tror att det har att göra med min genomgång av dagböckerna, jag hastade förbi de senaste månaderna, tyckte inte det hänt något sedan jag slutade med qigong-träningarna. Men när jag gick igenom anteckningarna insåg jag att det hänt så mycket på slutet.

Det var detta uppdrag jag tog på mig för så många liv sedan. Det var för detta som jag var tvungen att lida och förföljas. I Hans, Mästarens efterföljd. Det var för detta jag förnekas och förnekas dubbelt nu i detta liv. Att bli hånad, utstött, lämnad av alla i den svåraste stunden. Mästarens väg och mästarens lott. Tack för denna nåd, Amen.

Jag har fått se det Högsta en mänsklig tillvaro kan bjuda på. Den stora helheten, Gud. Vår mor och far. I den form ett mänskligt förstånd kan ta emot detta stora, ofattbara. För att vi skall nå denna helhet, nå Gud, måste vi själva bli hela, helade. Tack för all nåd. Amen.

Cirkeln sluts

22/2-2002

Jag drömde att jag var på jobbet. Jag hade ett kontor högt upp. I samma kvarter hade Svenska kyrkan ett kontor, jag såg deras skylt på ett hus nedanför. Jag hade jobbat med en bok. Någon visade mig att boken var nästan klar nu. Livets bok? En förklaring, en karta(?) fanns i något som Hilma af Klint hade skrivit. Nu hade jag i alla fall blivit klar med beskrivningen, förklaringen.

Jag drömde att Lotta och jag kom till en gammal lägenhet. Där fanns en järnspis men den var blockerad av en modern elspis. Jag ville att man skulle kunna elda i den gamla spisen, trodde att man skulle kunna dra undan den nya spisen som blockerade. Elden på härden, Vestas eld.

Funderar på att det är ett arbete som påbörjades då för 2000 år sedan som skall fullbordas nu. Det har verkligen varit svårt att ta till sig detta, fast det egentligen är så logiskt. Det är klart att Hans arbete fortsätter, Mästaren som i alla tider lett oss. Det är verkligen antikrist att påstå att det var något som tog slut då, efter korsfästelsen. Det var ju först då som det verkliga arbetet började. Allt innan var undervisning, en demonstration av vad vi hade att göra för att följa i hans spår. Och han lever! Gud lever i oss och vi lever i Gud, evinnerligen.

Jag sökte på ordet ”beard” i Acts of John, visste att det var något med ett skägg som syntes ibland och ibland inte. Kom till paragraf 90, historien om hur Johannes är nyfiken och Mästaren tar tag i hans skägg och drar till så att han har ont i 30 dagar. Jag kom plötsligt ihåg den händelse som jag skrev om i dagboken 13/12-99. Hur Knut tog tag i mitt ”skägg” och drog till. Det var en mycket märklig upplevelse. Jag förstod inte vad som var meningen då, annat än att han ville väcka min uppmärksamhet på något sätt. Men helt plötsligt förstår jag nu vad det handlade om. Det var en hälsning, en påminnelse om vem jag var. En ledtråd som fått sin förklaring nu idag.

Jag såg en ”ring” eller en cirkel som slöts när jag tränade. Något delat som blev helt. Cirkeln som sluts. Visst har jag varit Johannes och alla andra oräkneliga inkarnationer. Men nu är jag Åsa! Summan av alla erfarenheter, resultatet av allt arbete, all kamp. Det färdiga verktyget.

24/2-2002

Jag drömde att jag var någonstans, det var ”nytt”, flott. Jag satt på en toalett och det var en toalett med väggar och dörr helt av glas, som en duschkabin. Någon, en äldre man, gick omkring och städade utanför. Han såg inte på mig, brydde sig inte alls om mig. Jag var naturligtvis lite generad. Alla dessa drömmar om toaletter! Att sitta på ”tronen”, nu var det i alla fall öppet, synligt men ingen som ”såg”. Drömde om ett måttband, en skala el. dylikt. Det var mindre än tio enheter, åtta eller nio. Dagar kvar?

Att lyfta sig till ett högre plan

25/2-2002

Jag fick ett anfall av sorg, ensamhet och saknad efter träningen i går kväll men plötsligt fick jag hjälp att lyfta mig till ett högre plan. Där var det inte alls ensamt, allt var gott. Effekten var så tydlig, genom en viljeakt kunde jag vara i ett helt annat tillstånd. Jag kände verkligen att jag fick hjälp, att Han var i mig. Det kändes som en så viktig insikt. Att man inte behöver vara fångad i ”tåredalen”. Visst har jag kunnat komma dit upp tidigare men detta var mer medvetet, mer ”moget”. (Se Hilmas målning ”Svanen nr 23”.)

Framförallt kändes det så tydligt att alla personliga krav och band löstes upp på den ”övre” nivån. Där fanns ju bara kärleken, glädjen, lyckan. Och det är ju verklig frihet – att inte kräva, inte behöva, inte sakna. Gode Gud, hjälp mig att alltid existera i dig. Låt mig alltid vara i ditt rike. Amen.

Det är ju himmelriket, den högra sidan. Det ”vanliga” sinnestillståndet är jorden, det rike som är strid, hårt arbete, ensamhet. Men om man kan bryta igenom slöjan som satts upp mellan rikena kan man nå saligheten. Livets vatten. Det finns verkligen här precis där jag bor, jag har bara inte sett den klara floden tidigare. Men nu är förhänget till det allra heligaste sönderrivet. Han har öppnat vägen för oss dit in. Och det är klart att jag har något att erbjuda om jag kan hämta från källan, från Gud, och förmedla det till dem som törstar. Om jag bara kan bli färdig för denna nåd. Amen.

26/2-2002

Det kändes också som om jag föreläste ut i Qi-fältet i går kväll. Kedjan mellan himmel och jord. Det nya sättet att kommunicera med mina ”föräldrar” på?

Det var verkligen märkligt hur jag leddes till ”Acts of John” och fick denna fantastiska bekräftelse. Både beträffande Johannes men också beträffande det vita korset. Det är verkligen en genuin text, just denna del med dansen, korset och deras gemenskap med Mästaren (paragraf 88 till 102). En hälsning från den tiden. Det är klart att det inte är något ”bevis” för någon annan än mig, men för mig är det viktigt och det är huvudsaken. Jag måste vara helt säker i mig själv, jag behöver verkligen egna bekräftelser.

Jag drömde att jag var på väg någonstans, min man hade blivit långt efter. Plötsligt blev jag angripen av två män. Jag drog fram en pistol och antingen hotade eller sköt den ena mannen i foten. Kommer jag att bli angripen? Men tydligen har jag ”vapen och ammunition” för att försvara mig…

Fullkomning – Mästarens väg

27/2-2002

Jag drömde att jag var i en vacker park, det var någonstans där det var väldigt grönt, jag var ”där”. Det var en stor grupp människor som fått varsitt spädbarn. Det hade tydligen hänt helt oväntat, någon sorts ”adoption”. De var ovana vid varandra, barnen skrek i högan sky men mot slutet hade de kommit till ro, bara något enstaka barn skrek. Vi diskuterade hur olika människor ”förvaltar sitt pund”. Det hade varit någon slags utlottning eller liknande, folk hade i alla fall fått vinster, rikedomar. Det skulle bli fotografering, vi ställde upp men fick flytta oss, det skulle vara en stadsgata i bakgrunden. Det skulle vara en livlig bakgrund. Jag vaknade och var så varm, hade mycket kraft som alltid när jag varit där.

Har ett motstånd i magen i dag också. Visst handlar det om det sista steget, att vägen verkligen leder till fullkomning. Vad innebär det om jag accepterar denna sanning? Det är inget jag eller någon annan människa bestämt. Ingen formell utnämning. Ingen som sätter lagerkransen på mitt huvud. Jag har letts och utbildats av de Höga Mästarna, varit en adept i mysterieskolan, och nu har examensdagen kommit. Visst är det svårt att förstå, svårt att ta till sig men jag måste förstå detta! Och min personlighet kräver att jag har insikt innan jag accepterar någon sanning. Men jag borde väl ändå kunna acceptera detta nu? Jag har ju all kunskap, all information.

Mina liv, min utbildning som adept i världens esoteriska skolor.

Aposteln som sändes ut att vänta på Kristi återkomst. Som skulle höra hans röst och bli som han är.

Profeten som fått ta emot de Högas uppenbarelser i liv efter liv.

Kanalen mellan himmel och jord. Den som får ta emot och förmedla den Gudomliga kärleken och kraften vidare.

Fullkomning – Mästarens väg

Att känna och ge Gudomlig kärlek.

Att känna och ge Gudomlig förlåtelse.

Att vara ödmjuk i vetskap att man är en liten del i en ofattbar storhet.

Att veta att livet alltid fortsätter, att kärleken är evig.

Att vara beredd att offra allt för sanningen, för bröderna, för Gud.

Att veta att de sista skall vara de första.

Att kunna ge upp allt och stå där berövad allt som skyddar, allt som ger prestige, allt som ger bekräftelse. Att veta att detta är frihet.

Att alltid minnas hur Han tvättade våra fötter, Mästaren som gav allt för oss.

Mästaren, den som är mest ödmjuk, mest offervillig, minst egoistisk. Den som aldrig höjer upp sig själv. En enkel människa, allas vän. Den som aldrig gör något för att skada någon annan. Den som vandrar sin egen väg i stillhet och harmoni. Som låter världens strider skötas av världens barn eftersom han vet att hans rike inte är av denna världen.

Visst är Mästaren ett värdigt föredöme. Varför skall man skämmas om man får den stora äran att gå i hans fotspår, nå Hans mål? Såsom Han är i Gud, får vi vara i Honom. Såsom Gud är i Honom, är Han i oss och vi i varandra. Allt är ett. Tack för denna ofattbara nåd. Amen.

28/2-2002

”Vi är ett nu.” Jag har aldrig känt det så starkt som idag. Denna underbara kärlek och kraft, detta ljus. Det var så stark träning i går kväll. Vid något tillfälle kom två indier, tror jag att det var, de hade i alla fall turban, in och satte sig på golvet. (Kommentar, i en andlig, astral, form förstås.)

Det var en ofattbart stark påverkan. Ett tag ”föreläste” jag ut i Qi-fältet, det var samma typ av höga kontakt som när jag tog emot Texten men nu förmedlade jag den ut i ”det kollektiva medvetandet” i stället. Det var en kvinnlig röst som jag tog emot denna gång. Att vi är ett, att jag skulle förmedla deras ord, det händer verkligen nu. Visst får jag träning, visst är det ett nytt sätt att kommunicera. Hoppas jag hittat ”manualen” nu. Gudinnans representant på jorden. Jag tänker också på apostlarnas förmåga att tala alla språk, att tala direkt från sinne till sinne. Allt som förr skedde i det yttre sker nu i det inre.

Jag förstår också varför jag måste vårda mig själv. Dels måste jag hålla kropp och sinne rent från skadliga inflytanden, men också vårda min mediala förmåga. Dessa starka krafter som strömmar genom mig, det är verkligen ansträngande. Visst känns det om jag är starkare nu, men det blir inte så mycket kraft över för det ”vanliga” livet.

Banketten

1/3-2002

Hade en otroligt stark kontakt i går på förmiddagen. Jag kom ”dit” i träningen i går kväll. Det var en bankett eller middag. Någon lade för mat på min tallrik. Det var någon där som svingade ett magiskt spö. En ny sorts kontakt. Jag kom in i centrum. Det som hände var något helt unikt.

Jag drömde att jag var med Herbjörn och Lotta i hennes gamla hus. Vi hade städat ut det sista. Jag hade köpt huset för att hjälpa henne men hade ingen lust att flytta dit. Jag skulle ju hamna ännu längre från stan då. Vägen var blockerad av en bil när vi skulle åka, en annan bil passerade men jag vågade inte tränga mig förbi. Jag stängde dörren på bilen som stod i vägen och försökte också skjuta den åt sidan. Tydligen kom vi förbi, för vi kom så småningom till Solna centrum.

Tack gode Gud för allt jag får ta emot. Hjälp mig att förstå det som händer. Låt ditt rike växa här på jorden, låt ditt ansikte lysa emot oss alla. Skydda och bevara alla som jag älskar. Amen.

Det här sista hindret, är det min skamkänsla? Allt har verkligen varit pinsamt, omöjligt att prata om. Visst ”drevs” jag att lägga ut ”mig själv” på Internet men jag har ju egentligen inte pratat med någon om detta. Vad är nu kvar av min egen skam och rädsla? Jag skäms inte för att jag fått ta emot texten, det är ju ett fantastiskt budskap. Inte skäms jag för min kraft längre, det är en ofattbar gåva. Skäms jag för kontakten, mediumskapet? Nja, kanske något men inte är det så farligt… Min andliga utveckling? Fortfarande har jag inte riktigt förstått detta stora. Visst finns det ett motstånd där.

2/3-2002

Orolig natt, stark kontakt. Drömde att jag var med i ett lopp, min dotter sprang också. Hon ville stanna men jag peppade henne att fortsätta. Vi spurtade förbi några och gick i mål. Lagledaren tyckte att det lovade gott för vårt lag. Drömde att jag övertagit en lägenhet efter en arbetskamrat. Det var smutsigt men sonen hjälpte till att rengöra. Det skulle nog bli bra när det blev rent. Det satt något för fönstren som jag skulle se till att ta bort. Det var en vindsvåning. Sonen, Kristuskraften som rengör…

4/3-2002

Blev visad en prästkrage i går kväll när jag tränade. Prästen, nattvarden…

9/3-2002

Otroligt stark kontakt i natt. Korset. Mycket påverkad hela dagen, känslig, skör.

10/3-2002

Drömde att jag var på en slags basar eller auktion. En granne som hade känt mig hela livet var där, det var en äldre kvinna. Jag lade min plånbok på ett bord och någon tog alla pengar, kort, id-handlingar. Den var helt tom och jag var förstås ledsen. Jag drömde också att jag bevittnade en motortävling. Häftiga fordon, höga hastigheter. En granne var med och tävlade, hans son blev intervjuad i radio men hade inte så mycket att säga om faderns bedrift. Han vann tydligen?

20/3-2002

Tryck, illamående. Stark kontakt i natt. Så vackra bilder. Transformation?

11/4-2002

Jag såg själen som förenades med alltet i förrgår kväll när jag tränade. Guld i guld.

Jag såg bröllopspar som förenades i nivå efter nivå i går kväll. En förening på vår nivå följs av en förening på högre nivå? Det var en rörelse nerifrån och upp i min vision.

Jag drömde att jag skulle åka med en buss igen. Väntade ute på en gata, mellan filerna. Det var fler som väntade med mig.

3/5-2002

Jag hade en så stark kontakt i går kväll när jag vilade. Ett starkt vitt ljus med en ”regnbåge” runtomkring. Tronen fanns i denna vision. Någon på tronen, kanske Kristus.

23/5-2002

Fick en mycket ”besvärlig” natt. Jag hade en enorm huvudvärk och var illamående. Stark andlig påverkan. Såg en gård (Tofta?). En salong. Tänkte på Mårbacka, det var väl början på 1900-talet. Samma epok som Selma L. Jag tror att det var minnen från Hilmas liv. Pelare vid ingången. Ritade en skiss av huset när jag vaknade. Var otroligt svag och överkänslig även i går. Låg till sängs hela dagen med en fruktansvärd huvudvärk. Det var verkligen ett öppnande. En manlig röst, samma som sa ”Vi ses i Gerusalemme” tror jag, sa till mig: ”Öppna ditt hjärta.” Jag öppnade hjärtat eller hjärtchakrat, och en enorm sorg började flöda ut. Denna process pågår fortfarande idag. Jag vågar inte släppa efter för hastigt, vill ha kontroll. Jag insåg i alla fall varför jag inte kunnat ta kontakt med Herbjörn. Han utlöste ju denna sorg så fort han kom i närheten, speciellt på kursen i Umeå. Han har varit med mig i mycket av de svåra upplevelserna, den på Colosseum t.ex. Men allt är gott, allt går i rätt riktning!

24/5-2002

I går kväll var det någon som sa ”du har ju ett stort tecken där” och pekade på mitt huvud. Jag ”såg” att jag hade ett kors där. Tänkte på Hilmas målning ”Mänsklig kyskhet” med det gula och blå korset. Att vi alla skulle märkas med Hans tecken.

Hyskan och haken

4/6-2002

Under träningen i går kväll fick jag se haken och hyskan som kopplades ihop (det finns också i Hilmas bilder). I samma stund möttes jag av en underbar kärlek och närvaro som helt omslöt mig. Något som kopplades ihop. En unik känsla, ande och materia, himmel och jord. Hade en stark kraft när jag vaknade.

Fjärilen som bryter sig ut

6/6-2002

Fortsatt stort tryck. Det hände något underligt i natt. Det var som om kroppen öppnades i solarplexus och en fjäril bröt sig ut. Jag hade en stark smärta i magen i går. Både magkatarr, som det annars är länge sedan jag kände av, och en smärta inuti. Som om någon sågar upp mig från bröstbenet och ner till naveln. Var enormt känslig i går kväll.

Halleluja-kören

17/6-2002

Jag hade en så underlig upplevelse i morse. Satt och tog emot mail. Plötsligt började en ”Halleluja-kör” att höras. Jag förstod inte varifrån ljudet kom, det var så ospecificerat. Utifrån? Från något annat rum? En bilaga till något mail? Inget stämde riktigt. En änglakör? Ja, vem vet…

Den öppna graven

26/6-2002

Vaknade som så ofta med en underbar kraft, ett stort ljus och en stor närhet. Jag tror att jag är ”där” på nätterna och får med mig denna kraft ”tillbaka”. Kroppen känns också mer och mer genomsläpplig, anden blir starkare och starkare. Visst finns det fortfarande motstånd och spänningar, men jag märker att de bryts ner allt mer.

Jag hade en vision för några dagar sedan av en klippgrav och den var full av ljus. Det gyllene ljuset, som smält guld. Uppståndelsen. Att Kristus återuppstår i oss, i sina lärjungar.

Har en härlig känsla när jag tränar, som om jag står högst uppe på jordklotet och når ända ut i rymden.

Den som är nära mig är nära elden

8/7-2002

Drömde om en liten pojke som det var något problem med. Han var inte ”snäll”, var orolig, han hade långt hår. Vi hjälpte honom på något andligt sätt, genom någon slags healing. Det slutade med att jag höll honom i famnen och han sov eller var i någon slags ”trans”.

Under förra veckan stötte jag i två olika böcker på ett Jesus-ord från en apokryfisk skrift: ”Den som är nära mig är nära elden. Den som är långt från mig är långt från Guds rike”. Natten till lördag drömde jag om en eld, att jag var så nära elden. Jag vaknade och var så otroligt varm.

10/7-2002

Lånade Åke Fants bok om Hilma af Klint och stötte på en jämförelse mellan Hilma och Hildegard af Bingen. Lustigt! Lånade också C G Jungs ”Psykologi och alkemi” och slog upp sidan 153 helt på måfå. ”Naturligtvis” dök citatet ”Den som är nära mig är nära elden. Den som är långt från mig är långt från Guds rike” upp för tredje gången på några få dagar. Inte så konstigt kanske med tanke på att en av de andra böckerna också var en bok av Jung, men ändå konstigt med tanke på att citatet kom upp så där via någon slags ledning. Kristus=eld=passion.

19/7-2002

Stark påverkan. Drömde om Intensivträning, tränare som var intensivtränare. Att jag skall träna intensivt? Har ont i huvudet. Jag vet ju att varje augusti sedan 1999 betytt början på en ny fas. Att jag skulle få uppleva Vestalglädje efter tre år… Och jag längtar efter att få fullfölja planen, nå målet. Total öppenhet, total kontakt, total kärlek. Men visst finns det också ett motstånd, motkrafter.

Det är verkligen svårt att slita det band som var det första, det allra starkaste. Men det måste ju ske. ”Min mor och mina bröder är de som lever i andens rike.” Att bara verka för Mysteriet, för ljuset. Jag måste be om hjälp att sätta mig över alla som inte förstår. Som fördömer och förlöjligar. Alla som bara ser sitt eget begränsade ego i spegeln. Gode Gud, ge mig styrka att klara min uppgift. Amen.

Drömde att min man satte upp gamla tavlor med svarta ramar i vårt sovrum. Vände på en och det stod på baksidan att den föreställde två gamla kinesiska filosofer, Lao-tse (Lao Tzu?) och någon annan. Gillade tavlan mycket bättre efter det, när jag visste vem den föreställde.

21/7-2002

Såg en planet, som om solen och månen förenats till ett. Den var lysande vit. Såg det vita templet. En lång pelargång som jag gick igenom. Underbart.

29/7-2002

I dag på morgonen fick jag något slags genombrott efter träningen. Att själen, självet trängde igenom kroppen, genom jaget. En underbar känsla men också en stor sårbarhet. Det är ju ett barna-jag. Hur skall man kunna leva som en själ i denna värld? Men det är detta allt strävar mot. Att ta emot barnet, Kristus, kärleken. Det som möjliggör detta är till stor del kärleken till min andra halva, min dual. Denna själ som jag sett så klart. Detta andra barna-jag. Hade en stark kraft men också en reaktion i form av värmekänsla under dagen. Har sett en kedja som förenats ett par gånger under den senaste tiden. Tre länkar. Någon kväll fick jag samma kontakt som den kväll när hyskan och haken förenades, en perfekt kärlek.

Drömde att jag läste en ”personakt”, det var Herbjörns. Plötsligt var jag inne i ett skeende. Her-björn var min ”lärjunge”, han var så fäst vid mig. Jag var någon slags ”mästare”. Vi hade ett nära samband, jag tvättade hans fötter. Lotta var ledsen för att han var så fäst vid mig. Sannolikt något gammalt liv, kanske i Kina. Kanske var jag något slags mästare där. Det är kanske någon slags karma i detta…

2/8-2002

Drömde att det var någon sorts jitterbuguppvisning. Kvinnan lyfte mannen över ryggen, en slags volt. En röst sa något om att det inte var så populärt när det väl hände även om man i teorin var positiv. Kvinnan fortsatte uppvisningen med att ”kasta eld” från först en sprejburk där det som sprutade ut tändes på och sedan användes allt grövre medel. En blomspruta, eldkastare? Etc. Allt kraftigare eldkvast åt höger. Jag kom ihåg drömmen där min granne ”från andra sidan” gav mig en sprejflaska som jag uppfattade innehöll flytande lim. Se drömmen 18/3-2002.

8/8-2002

Jag fick en otrolig kontakt i går eftermiddag. Den Gudomliga kärlekskraften, Vestas eld, kundalinielden. Känner mig lättare idag. Jag har känt mig så obehagligt uppblåst hela sommaren som om jag varit i nionde månaden. Enda trösten har varit Hildegard av Bingens bild som jag använder som skrivbordsunderlägg på datorn. Kvinnan som är rund som ett klot och som har den rena själen, människosonen i sig. Kristus som kommer ut ur huvudet. Jorden, modern, materien som föder Guds son. Visst är jag fortfarande rund om magen men den där uppblåsta känslan är borta. Likaså är blockeringen i magen mindre. Ande och materia som smälter samman. Jag såg ett solbelyst hav, ett skepp som styrde ut mot havet i går. Såg en festmåltid för folk från alla länder när jag tränade i går kväll.

11/8-2002

Drömde att jag reparerade övervåningen på ett gammalt hus. Mamma var på nedervåningen. Hon var orolig för att det kom ut spikar i golvet, trodde att det var något ”mystiskt”. Jag svarade att det bara berodde på att träet rörde sig p.g.a. ändrade temperatur- och fuktförhållanden. Jag var på väg någonstans och kom förbi ett vackert sädesfält. Min far satt vid kanten och talade med en gammal kvinna. ”Vi kommer bara att odla säd på det här fältet i fortsättningen” sa han. Jag repade av frön från några blommor och kastade ut i sädesfältet så att det skulle blomma nästa år.

I drömmen kom jag till en slags konferensanläggning och gick upp på övre våningen. Där var en träningslokal. Vi skulle träna Qigong men det var inte min vanliga metod. Läraren var så intresserad av mig, han stod bakom mig och visade någon rörelse. När våra händer fick kontakt blev det ett ”eldsken”. Det var det ”där” ljuset. Läraren sa: ”Om man kan det här kan man göra vad man vill. Man kan få allt utom säker sex.” Jag var förvånad, hade väl trott att detta betydde säker sex om något… En kvinna bakom mig i ledet satt på en stol. Hon flyttade sig framåt, tvingade mig att ställa mig i jämnhöjd med läraren. Så började hon slita i mina kläder, tvingade mig att titta åt vänster. Jag blev så irriterad, jag tänkte gå men ångrade mig. Knackade på henne och sa ”ta aldrig någonsin mer i mina kläder eller i min kropp”. Jag vaknade och hade en underbar kraft och kontakt, läraren var verkligen nära mig även i vaket tillstånd.

Häromkvällen började jag läsa i pärmen med Hilmas anteckningar igen. Jag hade använt en gammal pocketbok som bokmärke och slog upp en sida på måfå i den. Jag fick ögonen på texten ”den som är nära mig är nära elden, den som är långt från mig är långt från Guds rike”. För fjärde gången! Visserligen var det ytterligare en av Jungs böcker men detta är verkligen ingen slump. Det är något som mina vägledare verkligen vill pränta in. Och drömmen i natt, eldskenet, ljuset när våra händer möttes. Det är naturligtvis denna eld som avses, den gudomliga kraften och kärleken. Och det är detta som jag haft så svårt att ta till mig och förstå. Att jag är speciell, har kontakt med mycket höga väsen. Att jag är älskad av Mästaren, har en alldeles speciell relation med honom och med mina lärare. Ångesten och våndan över min uppgift, min kallelse. När jag lade min hand i hans i drömmen utlöstes detta ljus. ”Sätt inte era ljus under skäppan.”

Reinkarnation

Reinkarnation var ett av de huvudbudskap som den andliga världen sade sig vilja föra fram genom de gem kvinnorna i Stockholm, de skulle vara förkunnare av evolutions- och reinkarnationslärorna (s 52). Jag har själv också mer och mer medvetet upplevt att det uppdrag som jag har tagit på mig bland annat handlar om att visa på sambandet mellan Hilma af Klints liv och mitt eget. Men reinkarnation handlar inte bara om två liv, den är en mekanism som driver den själsliga evolutionen framåt genom många liv.

DEt lyckligaste livet

På sidan 85 berättade jag om de intensiva minnen av ett tidigare liv som jag upplevde i de tidiga barnaåren. Jag drömde under en period mycket intensivt att jag var vuxen och levde med en grupp människor i en mycket asketisk livsstil, det var ”mitt lyckligaste liv”. I samband med att min själs förhistoria blev aktuell under min aktuella andliga utveckling började jag sätta ord på det där livet, jag beskrev det som att det var ett kloster i öknen och associerade till essener och terapeuter. När jag läste Hilma af Klints efterlämnade anteckningar dök också essenerna eller ”ysséerna” upp där. Efter att ha utforskat den kristne historikern och kyrkofadern Eusebius försök att göra de pytagoreiska essenerna till en grupp heliga män i Palestina och till de allra första kristna, vilket redovisas i boken En annan historia, kan jag förstå Hilmas och till viss del även min egen förvirring beträffande detta liv. Min nuvarande ståndpunkt är att detta lyckliga liv tillbringades i en pytagoreisk och orfisk grupp, kanske var det till och med i Kroton (Crotona) i Syditalien.

I Karnak i Thebe

Redan innan jag hade blivit medveten om sambandet mellan mig själv och Hilma af Klint började jag få glimtar från ett annat liv som tydligen hade att göra med det gamla Egypten. Under september 1999 hände det vid några tillfällen att jag såg ett vackert svart-vitt marmorgolv framför mig när jag tränade, men det var ganska kortvariga glimtar. Golvet hade ett rutmönster med omväxlande svarta och vita rutor i något som verkade vara marmor. På varje svart ruta fanns en lilja eller liknande i vitt, och på de vita rutorna fanns motsvarande blomma i svart. En torsdag under den gemensamma träningen såg jag det där golvet igen, men nu fortsatte visionen. Jag lyfte blicken och såg en stor bassäng eller sjö till vänster om mig. Den var omgiven av gröna växter, det verkade bl.a. vara palmer. Jag stod i en arkad med vackra pelare och ett stycke framför mig såg jag en själ som jag även mött i det här livet. Han hade någon slags vit klädnad och han var överstepräst. Jag hörde en röst som sa ”i Karnak i Thebe, 3000”. Det fanns ett avstånd eller en kyla mellan oss.

Jag hade en känsla av ”3000” betydde att det jag sett var för 3000 år sedan eller att det var 3000 år före Kr. Jag förstod inte alls vad det som jag hade sett betydde, jag associerade Thebe med Grekland. Efter en tid slog jag i alla fall upp ordet Karnak och läste att det varit det gamla Egyptens religiösa centrum, och att det jade legat i Thebe. Efter ett tag hörde jag ordet Thutmosis III gång på gång inom mig. Jag köpte en bok om Egypten och där fanns en karta över hur Karnak sett ut på Thutmosis III tid och det stämde exakt med det jag sett i form av en stor reningsbassäng och en pelararkad som ledde fram till det allra heligaste. Thutmosis III vara farao för ungefär 3400 år sedan.

Det egyptiska temat dök upp till och från under våren 2000, jag såg till exempel ofta pyramider inom mig när jag tränade. I samband med en träningskurs fick jag en stark vision av en pyramid som spred en stark andlig kraft (s 114). I samband med en annan träningskurs runt första maj 2000 fick jag upp mängder med bilder med egyptisk anknytning och till slut fick jag en direkt upplevelse av att segla på Ras båt i en ljum bris över ett gyllene hav. Jag kom till tystnadens stad i landet i väster och såg min egen boning där (s 118).

I den mycket starka kraftsammanslagning som jag upplevde i början av november 2000 skapades ett hexagram av två trianglar (s 134). Denna symbol finns i många gamla kulturer, men genom nazisternas förföljelser gjordes den i alla fall i väst till en huvudsymbol för den judiska religionen. Den kraft som var aktiv i min upplevelse gjorde att jag såg sambandet med hexagrammet som en tantrisk symbol, men den direkta känslan jag fick i upplevelsen var att jag kände mig som en prästinna i Karnak. Det som hände hade att göra med att förena himmel och jord, ande och materia, det gudomliga och människan, manligt och kvinnligt. Denna strävan som var gemensam för andligt medvetna människor i alla de kulturer och kulter som byggde på enhet, balans och harmoni.

kinesiska liv

Redan från början av mitt andliga genombrott var en starkt andlig ström med kinesisk anknytning aktiv. Det faktum att qigongträningen var så central för det som hände gav förstås en direkt anknytning till kinesisk tradition, men jag upplevde också att jag fick ta emot en kraftöverföring från en gammal taoistisk mästare (s 99). Väl inne på det andra året drömde jag om ett gammalt kinesiskt liv som jag förknippade med en kinesisk variant av buddhism. I drömmen var vi i Fu-kien och det verkade som om jag höll ”föredrag” i någon gammal andlig skola eller grupp (s 149). Dagen efter drömmen upplevde jag åter ett fenomen där jag fick ta emot något slags ”paket” av information från den andliga världen.

I drömmen om Fu-kien hade jag en stor snigel på axeln, och jag skrev i Förklaringsboken att snigeln var en symbol för reinkarnation. Men det var inte förrän alldeles nyligen som jag satte snigeln i samband de teckningar och målningar som Hilma af Klint gjorde av en snigel som kröp ur sitt skal. I denna bild symboliserade snäckskalet den spiralformade evolutionen genom många liv. Den snigel som kröp ut ur skalet när utvecklingen var fullbordad var Ananda. I Hilmas teckning av snigeln finns orden ”kunskap under blom”. Snigeln i min dröm symboliserade förstås reinkarnation och att drömmen handlade om ett tidigare liv, men den pekade också framåt mot den sista stora invigningen och insikten om trikaya-buddhan. Denna fullbordan skedde i en buddhistiskt kontext och det var verkligen fråga om en fullt utslagen kunskap eller ”kunskap under blom”, precis som i budskapet till Hilma i november 1905.

De fem 28/11 1905. Ananda.

Gnostiker och kättare

Våren 2000 läste jag om de kristna gnostikerna och plötsligt såg jag en tydig linje som gick från Egypten, via gnostiker och medeltida ”kättare” till Hilma och hennes vänner och vidare till mig själv och den grupp jag tyckte mig ha återfunnit i qigongen (s 109).

Döden på Colosseum

I juni 2000 fick jag ett plötsligt minne av att ha mött döden på Colosseum i Rom. Bilden växte fram under ett par dagar då jag fick plötsliga flashbacks av att vi var ute på arenan, det var sol, sand, vilddjur som slet i våra kroppar och en mängd människor runt omkring som skrek och hetsade på. De här upplevelserna återkom några gånger och slutade i och med att jag tydligt upplevde att själen lämnade kroppen i tumultet (s 122). Några dagar efter upplevelsen av döden på arenan började jag fullt ut inse att jag hade varit Hilma af Klint (s 123).

Medeltiden

Under den första hösten efter mitt andliga genombrott kom jag alltså i kontakt med dels ett mycket gammalt liv som jag hade levt för mer än tre tusen år sedan och dels med det allra senaste livet som den svenska konstnären Hilma af Klint, men jag klarade inte riktigt av att förstå och acceptera dessa insikter. Under våren 2000 fick jag också en glimt av en medeltida borg eller stad som på något sätt växte fram, och jag kom så småningom att förknippa den med floden Main eller staden Mainz (s 121).

Rosenkreutzarna

Redan i samband med minnet av den gamla borgen eller staden hade jag associerat medeltiden med rosenkreutzarna. Drygt ett halvt år senare, i januari 2001, dök rosenkreutzarna åter upp och nu kopplade jag medeltiden till alkemi och ett andligt brödraskap över tiderna (s 142).

Jane Lead

Några dagar efter den starka upplevelsen runt rosenkreutzarna hittad jag en ny pusselbit i form av engelskan Jane Lead som levde på 1600-talet och som hade starka andliga visioner (s 145).

Tycho Brahe

Drygt ett år senare, i mars 2002, dök temat med tidigare liv åter upp. Under åren hade jag till och från haft visioner av att jag gick uppför en spiraltrappa i ett torn av sten och kom ut på ett platt tak med ett speciellt räcke, jag skulle göra astronomiska observationer. Under en tid kopplade jag dessa minnen till ett liv i Kaldéen. I början av mars 2002 såg jag gång på gång en planet med en ring omkring. Några dagar senare insåg jag att det astronomiska tornet var ett minne från ett tidigare liv som den danske astronomen Tycho Brahe som levde på 1500-talet. Nu kopplade jag också samman mina tankar om de medeltida rosenkreutzarna med honom.

5/3-2002

Jag måste göra mig fri nu. Det är verkligen som en förlossning, att lämna allt invant, allt tryggt. Lämna allt jag vet något om och kasta loss för en tillvaro som jag inte har den minsta aning om. Men de har ju lovat att allt skall bli bra. Det är ju vissheten om att allt de sagt är sant som hjälper mig vidare. Tack Gode Gud för all nåd. Tack för att du hjälper mig att befria mig själv. Låt mig visa mig för välden som den jag är. Tag bort alla begränsningar och blockeringar i mig. Tag bort allt som hindrar min flykt, mitt rätta jag att verka. Amen. Såg en planet med ring runt om.

8/3-2002

Träffade Gustaf af Klint i går och han nämnde att Hilma skrev mycket om Tycho Brahe och Uranienborg i de anteckningar han håller på att skriva in just nu. Min första tanke var att det förklarar det som sades i meddelandet från 17/8. ”Det är ju en storartad gobeläng som vävts genom tiderna. Nu har tiden kommit då mönstret kan avslöjas. Från Kina till Sverige, från Palestina till Danmark. ” Jag förstod aldrig vad Danmark stod för. Slog upp Tycho Brahe på Internet och fick upp att han var matematiker, astronom och alkemist. Och det är precis mitt mönster, vetenskapsman, sökare, matematiker, ”mystiker”. Jag tänkte också på alla visioner som jag haft av att jag gått upp för en stentrappa och kommit ut på ett platt tak. Det är natt, dags för mina observationer.

Jag hittade en illustration av Uranienborg på Internet och det var precis det platta taket. Balustraden. Grät. Hur det än är så är dessa insikter så svåra att hantera. Varför måste jag veta detta och också föra ut det? Mina Mästare vill verkligen bevisa något genom mig. Att vi lever i många liv, att en viss själ följer ett visst mönster, har en viss inriktning som gör sig gällande i varje liv. Och det är klart att det är denna inriktning som gör mig lämpad för det som sker nu. Sökare, törstande efter kunskap. Vetenskapligt inriktad. Tålamod, öppenhet, en prövande inställning. För mig handlar allt om kunskap, att skapa en plattform, ett eget vetande. Visst handlar det om en helt ny världsbild, men jag har aldrig gått ut och talat om något som jag inte bergsäkert vet är sant. Hos mig finns ingen plats för svärmeri eller blind tro. Jag tror på det jag fått bevis för och inget annat.

Och de har verkligen fört mig genom ett fantastiskt äventyr. Egypten, Kaldéen, Kina, Essenerna, livet med Mästaren. Gnostiker, kathar, alkemist, astronom och profet. Allt större kontakt med mina andliga lärare och ledare. Visst har det skett en upptrappning, visst är det som händer nu en kulmen, en skördetid. Det enda liv som jag inte fått riktigt ”kläm” på är det som jag såg i en vision i samband med Knut. Den staden eller borgen var inte Uranienborg. Jag får väl lägga till detta med Tycho Brahe i ”Vägen” även om det är pinsamt. Det är ju värre att det är en känd person som det handlar om. Men ske din vilja. Amen. Det finns en massa energi i detta med Tycho Brahe och Uranienborg. Både i husets plan och i bilden av ”borgen” och parken finns korsformen. Huset är rosen på rosenkorset… Rosenkorsorden blev ju känd och omtalad på 1600-talet men grundades antagligen på 1400- eller 1500-talet. Tycho Brahe reste ju i Europa, utbildades vid tyska universitet.

Hildegard av Bingen

I samband med att insikterna om Tycho Brahe bröt igenom började jag också äntligen att förstå vad det var för underliga stad eller borg som jag hade sett i samband med Mainz och medeltiden. Detta minne visade sig handla om den tyska nunnan Hildegard av Bingen som levde på 1100-talet och som byggde upp ett nunnekloster nära Mainz vid floden Main. I samband med denna insikt började jag också se ett mönster i den personlighet som visade sig under olika århundraden, denna själ var inriktad på mystik och direkta andliga kontakter men hade också ett vetenskapligt intresse för medicin, matematik och astronomi. I samband med denna upptäckt återkom också den starka känslan av att det som jag upplevde ingick i något större sammanhang, att jag hade en speciell kallelse.

11/3-2002

Hårt arbete, som vanligt fyllt av motstånd. Men det måste göras, jag vill ju bli klar nu! Fortsatta funderingar kring Tycho Brahe. Sambandet med alkemi träder fram allt tydligare. Rudolf II i Prag var tydligen intresserad av alkemi. Rosenkorset i Uranienborg visar ju att Tycho redan när han byggde det visste vad han gjorde. Astronomin var klart kopplad till religionen, synen på guds allmakt osv. Detta allt uppslukande intresse av astronomi var en längtan efter att förstå tillvarons innersta sammanhang. Stjärnhimlen som ett kosmiskt avtryck av Guds sinne. Det var hur som helst ett märkligt och på sitt sätt svårt liv trots allt välstånd. Hans familj tog avstånd från honom p.g.a. ”studierna” och han blev tvungen att lämna Uranienborg och sitt land.

Och fortsättningen med Jane Lead är logisk, arbetet som fortsatte, de alkemistiska förklaringsmodellerna. Men i hennes liv dök också profetanlaget upp igen. Det är väl kanske huvudströmningarna som finns i denna själ. 1) Intresse för själ, kropp, medicin, helande. 2) Naturvetenskaplig läggning, längtan efter att förstå världen och tillvaron. 3) Andlig begåvning. Profet, medium, kanal.

Jag har ju funderat på vad borgen, medeltiden stod för. ”Visste” helt plötsligt att det var Hildegard av Bingen det handlade om. Jag slog upp henne på Internet och visst fanns det där. Hon levde sina sista 27 år i Rupertsberg, som 1620 beskrivs som ett flertal byggnader omgivna av en ringmur. Efter Main, tillhörigt Mainz… 3/1-2001 beskriver jag ju detta, staden/borgen, Mainz, medeltiden. Allt detta har en koppling till Knut och musik. Hildegard skrev tydligen stora musikverk också. Men vi var nog fler där. Richardis von Stade. Där finns ju mönstret med svek, övergivande...

Visst är det mitt mönster, medicin, kosmologi, teologi. Profetissan. Hildegards visioner liknar Jane Leads väldigt mycket och beskrivningen av hur de dokumenterades med först en beskrivning av visionen och en efterföljande förklaring verkar identisk med Janes. Denna känsla av gudomlig inspiration, ”vox de caelo”. Det är ju också min upplevelse. Och Hilmas mediumistiska målning av nunnan. (Målning utan titel.) Helt plötsligt ”does it make sense”. Det är lustigt, jag visste inte ens när medeltiden inföll. Ser att högmedeltiden betecknas som 1100 och 1200-talen. Hildegard levde ju verkligen under medeltiden. (1098-1189).

Det var verkligen en stark upplevelse när jag slog upp informationen om Hildegard. Jag frös över hela kroppen. Visst förstår jag att de som leder mig vill att jag skall upptäcka vem jag är. Och anledningen till att jag kämpar emot, skäms för detta är naturligtvis att det är ett tabu jag konfronteras med. Något som inte är accepterat i min kultur, i min tid. Men i en annan tid hade jag aldrig kunnat skapa denna karta över min väg genom liven. Informationen om Jane Lead har t.ex. inte varit tillgänglig före Internet. Och Hildegard av Bingen var antagligen helt bortglömd under en lång tid.

Och nu? Det finns ju många liv som levts i obemärkthet men som kanske betytt minst lika mycket som dessa ”offentliga” öden. Är jag klar med min karmaberättelse nu? Mysteriets sanning som sökt sig fram på så många sätt. Alla erfarenheter. Allt är gott. Tack Gode Gud för allt. Använd mig så som du hela tiden avsett. Amen. Lustigt att Hildegard beskrev ett andligt genombrott när hon var 42 år och sju månader, samma ålder som Jane, Hilma och jag.

12/3-2002

Stryker kopplingen astronom, astrolog till Kaldéen i ”Vägen”. Jag trodde att det platta taket, de nattliga observationerna hörde hemma där men vet nu att det var Uranienborg. Och hans inställning att en astronom måste vara mobil. Troligen grundlades den i Spanien i livet före. Jag vet ju att jag stod och såg hur de brände allt. Att vi var tvungna att bryta upp och lämna allt. En insikt om att man måste vara mobil.

Jag känner nu när jag tittar på listan över mina liv att det är en sådan konsekvent utveckling. Starka, självständiga människor. Människor som brutit etablerade gränser, utvidgat medvetandet. Människor som kämpat för det de trott på, stått upp mot det etablerade, mot fördomar. Människor som gått sin egen väg trots att den varit obekväm, avvikande. Och denna starka andliga ström genom liven. Profetior, uppenbarelser, kontakter med Andens rike. Brödraskapet över tiderna och över dimensionerna. En pilgrim i Mästarens fotspår.

Visst har jag en stark förpliktelse. En stor kallelse. All utbildning jag fått, alla förberedelser som gjorts. Jag måste klara min uppgift nu. Jag måste göra mig fri från allt som hindrar. Jag vet att det finns så mycket rädsla, fördomar, feghet, ovilja att gå utanför det konventionella tänkandet. Men jag måste lära mig att bortse från det. Avskärma mig från sådana negativa influenser. Utföra min uppgift så gott jag kan utan att snegla åt sidan. Jag vet ju vad som är min uppgift. Att hjälpa de sanna sökarna vidare. Vara en ledstjärna, lysa upp stigen. Jag måste samla min kraft till detta nu.

Visst kommer jag att bli förlöjligad osv. Många avskärmar sig ju från mig och från det som händer redan nu. Men det stora hindret finns inom mig själv. Min egen rädsla och sorg. Separationsångest. Rädsla att mina närmaste skall få lida. Men jag måste tro på att det som händer kommer att vara till nytta för alla. Människorna måste bli medvetna om sanningen, annars kommer en katastrof att ske. I det perspektivet är ju jag, mitt liv inget. Ett offer som måste göras.

Och det är klart att det som händer nu är ofattbart för ett rationellt, materialistiskt tänkande. Inte ens jag själv vet vad som skall hända. Och hela denna ”historia” är väl omöjlig att svälja för den som är fast i ett konventionellt tänkande. Att människan är Gudomlig. Att Kristuskraften kommer tillbaka till jorden genom oss, i oss. Att Kristus och de andra mästarna leder mig direkt. Att Mästarna gett oss en uppenbarelse. Att de låter mig få veta om mina tidigare liv. Att de valt en kvinna för att tala deras ord. Att Gud är kärlek. Att mediumskap, ockult kunskap, ockulta förmågor är det samma som andlig kunskap, andliga förmågor. Att Gudsriket håller på att etableras här på jorden igen.

Jag känner hur min ande suger i sig kraft. Som ett spädbarn.

Visst finns det ett motstånd i mig. Och vari består det? Dels handlar det om den nya tekniken för att kommunicera med mina ”föräldrar”, mina lärare och Mästare. Ett motstånd, en känsla av ovärdighet, en rädsla att totalt lämna över, lita på min förmåga. Och detta är naturligtvis kopplat till min oförmåga att förstå min position, min roll. Jag vill inte framhäva mig själv, och ändå måste jag göra det? Jag vill inte tvinga på någon något, och ändå måste jag göra det? Eller räcker det att jag själv är tillräckligt säker, att jag själv har kunskap och insikt? Men jag måste stiga fram på något sätt. Jag måste veta precis vad det handlar om när det blir dags.

Jag är Åsa.

Jag är utvald.

Jag har en unik uppgift.

Jag får direkt ledning av de Höga Mästarna.

Jag är Gudinnans representant på Jorden.

Jag har en gudomlig kraft i mig.

Jag är min egen mästare.

Jag talar sanningen.

Äntligen skall sanningen segra.

Äntligen skall Guds rike etableras på Jorden.

Äntligen skall den Gudomliga kärleken och friden

spridas över Jorden.

Tack Gode Gud för all nåd.

Hjälp oss alla framåt i ditt verk. Amen.

Den röda tråden

13/3-2002

Jag hade så ont i högra skuldran och armen i går, det är lite bättre idag. Jag har ju känt att det sitter något ”karmiskt” där. Verkar som om det på något sätt är kopplat till de senaste dagarnas insikter. Underligt hur kroppen bär minnen från tidigare liv. Och också är kopplad till det gudomliga. Makrokosmos och mikrokosmos. Annars känner jag ett visst tryck.

Tänker på Tycho Brahe. Hans morbror Steen Billes namn kommer upp i mitt medvetande gång på gång. Och Tychos önskan när han dog, ”Måtte jag inte ha levat förgäves”. Hans motto, ”Inte att synas men att verka”. Tydligen finns hår från Tycho analyserat och kanske fortfarande kvar. Det där med DNA-analys… Sorgen över att behöva lämna Ven. Tur att han inte visste att det skulle raseras inom så kort tid. Ett monument ägnat åt den Gudomliga konsten. Känslan av inskränkthet, jag kan tänka mig att han mötte mycket rädsla och motstånd. Johannes Keplers mor anklagades för häxeri. Hela denna tid var ju genomsyrad av vidskepelse. Alkemi och astronomi sågs säkert av vissa som trolldom eller liknande. Han kallade alkemi och kemi för ”jordisk astronomi” och astronomi för ”himmelsk kemi”.

Denna känsla av sammanhang, att allt är förbundet. Känslan av den gudomliga kraften som genomsyrar allt. Den himmelska harmonin. Lustigt vilken stark psykisk energi det ligger i detta liv för mig. Kanske för att det avslutades i förtid på något sätt. Men han hade väl aldrig blivit ”färdig”. Verket måste alltid fortsättas i följande liv. Denna strävan framåt, drift till utveckling, kartläggning. Att känna sig själv och därigenom förstå alltet. Tycho Brahes liv var kanske också någon sorts brytpunkt. Från det yttre utforskandet över till det inre. Jane Lead och Hilma af Klint gick ju den andliga vägen. I och för sig var astronomi en gudomlig vetenskap för Tycho så man kan inte säga att han saknade andlighet, tvärtom. Liksom Rosenkruzianismen.

Det finns också en sorg över att bli bortstött. Att inte kunna visa sitt sanna jag. Att vara ”fel”. Det är klart att Tycho valde en bana som hans familj inte accepterade. Dessutom blev han kidnappad av sin farbror, hur stor hänsyn tog man till barnens känslor på den tiden? Visst finns det en enorm identifikation med honom. Kanske ligger det en läkande kraft i detta att samla ihop sina ”delar”. Att bli hel. Det är ganska märkligt att jag gråter och känner denna psykiska reaktion. Det kändes skönt att läsa om hans familj. Änkan klarade sig tydligen ganska bra. Och barnen, ja vem vet. En del dog tydligen tidigt vilket var vanligt för den tiden. Jag tror i alla fall att han verkligen älskade sin familj. Det är lustigt, detta är den person som jag mest känner är jag även om hans liv och omständigheter är så otroligt skilda från mitt liv och mina omständigheter.

Men de glimtar eller ”minnen” som jag fått från andra liv har varit mindre laddade. Visserligen var upplevelsen på Colosseum kopplad till svåra känslor. Visst var jag där men jag hade ingen bild av vem jag var för övrigt i det livet. Och Jane Lead? Texterna är det viktigaste där. Hennes liv för övrigt är inte speciellt intressant förutom kopplingen till John Pordage. Och Hilma? Det är klart, när jag kom in på utställningen och såg tavlorna var jag helt svimfärdig. Och reaktionen när jag började läsa boken var stark, känslan av att vilja slänga allt i papperskorgen, illamående. Krisen under veckan efter. Det är en efterrationalisering om jag säger att det har saknats intresse för henne och hennes liv. Det är väl helt enkelt så att jag måste igenom varje insikt eller igenkännande, och när det skett glömmer man smärtan och trycket.

Men usch vad det varit svårt att släppa in detta i medvetandet. Det är klart att muren måste raseras för att man skall kunna fortsätta ut i andra dimensioner. Och den måste också raseras för att man skall kunna ta emot kraft och kärlek från den andra dimensionen. Vägen går genom oss själva. Och den är verkligen inte så lätt att gå. Smal, stenig och brant. Men det är en outsäglig nåd att få göra detta arbete. Att få uppleva denna rening och befrielse.

Och vad blir kvar? Först och främst kärleken. Kärleken till livet, till mina ”reskamrater” och syskon. En känsla av försoning, meningsfullhet. Men också en känsla av något som kanske kan kallas ”jagförlust”. När jag tittar på listan med mina liv är det sista lika abstrakt som det första. Hur kort ett liv är. Hur allt löses upp och formas till en helt ny bild i nästa steg. Drömmen om att jag blivit av med alla kort och identitetshandlingar stämmer på sätt och vis nu. Det vi tror är ”jag” är bara en illusion. Något kortvarigt, försvinnande.

Visst finns det en fara i detta, en risk för ”inflation” från andra liv, från det omedvetna. Man bör nog inte tvinga fram sådana minnen, risken finns att man går ”vilse”, tappar bort sig själv. Men det jag känner är ändå att jag är mogen att ta emot detta, att jag kan sätta upp psykiska och mentala gränser. Jag älskar dem allihop (mina tidigare liv) och på så sätt kan jag älska mig själv, men de är också stadier som är passerade. Lärdomar som jag fått och kärlek som skapats och som nu ingår som en del av mig, men de där liven har gjort sitt. Jag är här nu! Jag är Åsa, ett resultat av denna långa utveckling.

Min kusin ringde i går, Hon talade om en dröm som jag berättat om i somras där jag drömt att det fanns en röd tråd som förenade oss i qigong-gruppen. Och det är ju verkligen så, vi har funnits i dessa andliga sammanhang, fått denna skolning i liv efter liv. Vi är förenade av en röd tråd.

En annan sak som ligger och tar tankekraft är en hemsida som jag kom till där det talades om Jane Leads skrifter och hur man ”carefully and sensitively edited the material to make it more easily understood”. Och detta ligger faktiskt och ”skaver”. Att man kan gå in i en författares verk och ändra utifrån sina egna ramar, utifrån sin egen uppfattning är ju inget annat än en våldtäkt! Varje ord och vändning har sin betydelse, speciellt när det rör sig om en ”uppenbarelse”. Visst måste man översätta och det innebär förstås ett problem, men att medvetet gå in och ”förbättra” en text är ju oerhört. Tack gode Gud för att jag kom till passtheword.org där man lagt ut originaltexten. Den har ju betytt så mycket för mig.

På den här sidan fanns också ett antal ”profetior” i Jane Leads stil. Visst går det ut information hela tiden och det verkar som om många har känslan av att vara profeter. Men det kan väl inte bara vara frågan om att tugga om ett känt material för att det skall utgöra en profetia? Det kommer ingen ny Jane Lead, ingen ny Hilma af Klint. Varje tid har sitt språk, sin uttrycksform, sitt budskap, sin uppgift. Utvecklingen går hela tiden vidare. Därför ska man inte söka efter någon som har samma egenskaper som man har i nuvarande liv om man undrar vem man var förra gången. Den informationen kan inte nås genom ett rationellt resonerande.

Hur som helst väckte deras resonemang mycket tankar om att vara bokstavstroende, att vara fast i ett tankesystem utan att inse det själv och jag kände att jag själv också på sätt och vis är fast i kristendomen, i bibeln. Visst är det min kulturella bakgrund men vi måste höja oss till en ny nivå nu! Det nya som kommer kan inte knytas till den gamla nivån av avgränsade religioner och sekter. Käbbel om min profet och din profet, min gud och din gud. Vi måste upp en nivå!

Kristi budskap var menat för hela världen på samma sätt som Buddhas och alla stora världslärares budskap alltid varit. Visst måste det kanaliseras genom en viss personlighet, på en viss plats och i en viss tid men SANNINGEN har alltid varit avsedd för hela mänskligheten. Men alla fundamentalister! Alla eskatologiska tendenser inom både kristendomen, judendomen och islam. En krutdurk! All intolerans, allt avskiljande, all egoism. Att de ens har mage att använda Guds namn i dessa sammanhang. De etablerade religionerna som arenor för maktutövande, förtryck och personliga och politiska ambitioner.

Visst måste man vara tolerant men det som kommer nu är verkligen något helt nytt. Den gamla eken som skall fällas vid roten och ett nytt liv som skall skjuta fram. Visst bävar jag men jag måste ändå tro att det skall ske. Allt är förberett. Mästarens lärjungar som finns i alla länder. Vi går in i andens, vattumannens tidsålder. Kanalen är öppen. Änglarna kommer att stiga upp och ner mellan himmelen och jorden. Gode Gud, ge mig styrka, mod och förtröstan. Låt ditt ansikte lysa emot oss idag som i alla dagar. Gör mig till ditt verktyg. Låt oss alla samlas i ditt rike. Amen.

Jag vet ju vilka som är mina syskon, mitt folk. Alla som är

· sökare efter andlig kunskap.

· öppna och fördomsfria.

· kärleksfulla.

It’s science, not blind faith. Om man bara köper en dogm, en trosföreställning, ett system, vandrar man i mörker. Bara det som man själv vet är sant är värt att hålla sig till.

Tron på Gud som står över allt smått och förgängligt, över allt mänskligt, över alla människors skapade begräsningar och avskiljande barriärer måste finnas som en outplånlig sanning i människans innersta. Då vet man också att allt är ett. Att allt är kärlek. Att allt är gott.

Jag känner mig så neddragen av de kristna dogmerna. All förföljelse. Kriget mot allt som hotar den bokstavliga tolkningen. Kriget mot sanningen. Det som händer nu kan ju inte kopplas till kristendomen så som den utvecklades. Det kan inte kopplas vare sig till katolicism eller till protestantism.

Dock innehåller Bibeln sanningen om man läser den med andlig kunskap. Genom att Kristi liv var ett exempel ger en ren beskrivning av händelserna en undervisning. Och visst finns en del av hans lära bevarad. Kärleksbudskapet. Men vem har tillämpat det, vem tillämpar det? Man använder Hans ord för att framhäva sig och sitt, sätta sig över andra människor.

Och detta nya? Templet som rests på jorden. Varje människas utveckling mot andlig mognad. Oavsett kön, ras, religion. Visst är världen förberedd. 1900-talet har ju betytt en nödvändig utrensning av gamla system, mönster och auktoriteter. Nu har vi utrymme att fylla på med något nytt. Och det nya är liv! Livet vinner alltid över det som är dött, förstelnat, tomt. Jag behöver inte oroa mig. Allt sker som bestämt.

Jag sökte på Thutmosis III på Internet och kom till en holländsk sida om Rosenkorsorden där det påstods att orden skulle ha instiftats av Thutmosis III. Där finns också rosenkorset som i Uranienborg. Var Tycho Brahe Christian Rosenkors? “Att verka men inte synas.”

Detta är verkligen så märkligt. Hur jag letts till all denna information som jag inte hade någon aning om och så hänger allt samman på något ”mystiskt” sätt. Thutmosis III som inte verkade ha något samband med det övriga och så denna koppling till Rosenkreutzarna. Tycho Brahe som uppenbarligen var Rosenkreuzare. Jane Lead, alkemi. Hilma af Klint som beskriver detta i sin konst. ”Acts of John” där han talar om det vita korset. Korset som också visats upp för mig. Det är så stort. Uppgifterna till Hilma att arbetet leds av Rosenkreuzare, till vilka hon också hört i tidigare liv. Kristus vår Mästare.

14/3-2002

Anden är ivrig, vill framåt. En underbar vårmorgon. Jag var så överväldigad av det mönster jag såg i går. Från Thutmosis III till mig. Var trött och frusen i går kväll men idag känner jag mig mycket mer på gång igen. De sista dagarna har ju betytt en sorts genombrott. Hildegard och Tycho, viktiga liv, stark utveckling.

Spekulationerna om att Hildegard hade migrän och att hennes visioner berodde på migränanfall känns litet absurda för mig. Jag känner så väl igen det hon beskriver, ljusfenomen i samband med den andliga kunskapsöverföringen, den andliga utvecklingen som ger starka fysiska och mentala reaktioner. Visst var det ett liv där det skedde stora öppnanden.

Och Tycho Brahes liv. Denna storskalighet. Alla kontakter. Att han tydligen intagit en stor dos kvicksilver ca 20 timmar före sin död. Ett alkemistiskt experiment som gick snett! Denna enorma nyfikenhet!

Och Rosenkorsorden. Att den skulle ha existerat i 3000 år. Detta är väl osannolikt i yttre bemärkelse. Men i en ”inre” bemärkelse är det sant eftersom de själar som bär denna sanning lever på jorden i tid efter annan. Men det innebär inte att institutionerna om det nu är kyrkor, hemliga samfund eller något annat för vidare kunskapen annat än i exoterisk betydelse. Visst kan det hjälpa andra framåt men grundarna går alltid vidare. Vårt brödraskap över tiderna och dimensionerna. Att de alla står runt mig nu. Min sista uppgift här på jorden. Den andliga kraften som äntligen skall segra!

Men det är svårt. Att övervinna alla hinder i mig själv. Det är ju också något som präntats in i mig genom tiderna. Att kvinnan tige i församlingen. Den usling som lade till denna passus har väl levt alla sina liv som kvinna efter den gången…

Att min sanning är något som jag förföljs för, dödas för. Mitt tystnadslöfte. Skall jag bryta det nu? Men jag har också stärkts under de senaste dagarna. Det är verkligen som de Höga säger, en storartad gobeläng som vävts genom tiderna. Jag måste göra mig fri nu. Utvidga mitt medvetande, utöka mina gränser. Offra det lilla, begränsade jaget för det större, för självet.

15/3-2002

En annan lustig sak angående Tycho Brahe. De närmaste dagarna innan jag fick denna insikt såg jag flera gånger en planet med ringar runt. Uranus har ringar på samma sätt som Jupiter och Saturnus. Se även målningen Duvan nr 12. Hilma såg ett Jupitertecken över staffliet innan hon började måla en av serierna i det centrala verket. Det talas ju om systerplaneter med en gemensam uppgift någonstans i Gurlis böcker om Hilma.

Fra Angelico

16/3-2002

Orolig natt. Jag blev visad vackra medeltida målningar. Hildegards illuminationer? De var så mycket ljusare och färgstarkare än de är nu. Jag visades böcker och texter på ett främmande språk. Latin? Jag tänker på att de talar om ljusbilder eller något liknade i meddelandena till Hilma. Hildegard kallade sina målningar ”illuminationer”?

Fast det var så ljust och vackert är ändå ett sådant här öppnande förenat med ett visst illabefinnande, illamående, svaghet. I går kväll var jag kroppsligt svag som aldrig förr. Jag ställde mig ändå och tränade och det hjälpte förstås.

18/3-2002

Jag drömde att jag var inbjuden till våra grannar på andra sidan gatan. De som bodde i det huset förut. Först skulle jag leka med eller ta hand om deras tre små hundar som bara sprang åt olika håll. Jag försökte hålla fast dem men var rädd att skada dem. Under middagen blev jag arg på min man, han var en riktig besserwisser. Jag skulle gå, men först ville värden trösta mig, han gav mig en kram. Han blev glad och/eller överraskad när jag kramade tillbaka och gav honom en puss på kinden. Han gav mig något som skulle hjälpa mig. Det var en sprejflaska. Jag tryckte på korken och det var något som luktade väldigt starkt, flytande lim?

Jag drömde också att jag skulle på något slags arbetsmöte med gamla arbetskamrater. Vi tog en gammal väg. De var sura för att jag lämnat dem? Också något om att det tog lång tid, hade vi verkligen så mycket tid på oss?

Det hände ännu en märklig sak i går.

1) Jag läste återigen i ”Enheten bortom mångfalden” (om Hilma af Klint). På sidan 213 talades det om en som ledde Hilmas hand vid målandet. Han var klosterbroder i Rosenkreutzarnas orden och levde under 1400-talet. Han var munk i Franciskanerklostret där Giovanni vistades. Han bodde i en cell och har målat påskens borgesiska jungfru Maria.

2) Jag blev” manad” att ta ut boken ”Jesu liv i ord och bild” ur bokhyllan. Slog upp boken och fick upp sidan 175 med en målning av Fra Angelico.

3) Slog upp Fra Angelico i Nationalencyklopedin och han var en dominikanermunk vars munknamn var Fra Giovanni di Fiesole. Han kallades 1436 till Florens för att bl.a. måla fresker i San Marcoklostret.

4) De lysande målningarna som jag såg natten mot lördagen var helt klart Fra Angelicos. När de var nya lyste de som solen!

Inte annat än vad jag kan förstå är detta ytterligare en av Hilmas/mina inkarnationer. Min första reaktion var som vanligt en förnekelse. Det räcker nu! Inte ytterligare en ”kändis”! Men den andliga ledningen i detta var så ovanligt stark. De ledde mig med fast hand hit! Jag måste ju lyda.

Det enda som inte stämmer riktigt är att det talas om franciskanermunkar till Hilma men Fra Angelico var dominikanermunk. Antingen uppfattade Hilma inte riktigt vilken orden det handlade om eller också målade Fra Angelico i ett franciskanerkloster också. Och det spelar kanske ingen roll heller.

Men nu får det väl räcka? Visserligen vet jag inte vad kriget i Spanien handlade om. Vilken sida jag var på. Morerna drevs ju ut för gott 1492. Visst kan det ha varit i det sammanhanget, det var ju min intuitiva känsla från början. Och brandröken, känslan av att förlora allt. Inte var jag på den vinnande sidan. Men jag skulle ha haft en kamrat vid namn Ovatius? Det är inget judiskt eller muslimskt namn? Å andra sidan har jag ingen aning om vad de hette…

Hur som helst känner jag mig verkligen trött och irriterad idag. Jag förstår i och för sig att det är en reaktion på den starka kraft som påverkat mig de senaste dagarna. Men det känns ändå tungt. Den gudomliga kraften tvingar fram förändringar och utrensningar och det är jobbigt. Det värsta är att jag är rädd för att det har att göra med mina närmaste nu igen. Hur kommer de att påverkas? Mina ”valpar”. Trodde jag var klar med detta avskedstagande men det är jag tydligen inte alls! Visst lovade de mig att mina närmaste skulle följa med mig. Men drömmarna om död i helgen…

Det handlar förstås om tillit. Jag måste förstå att allt är som det ska. Allt sker enligt planen. Det är ju dom på ”andra sidan gatan” som har ansvar för valparna så som de har ansvar för allt annat. Jag borde vara tacksam, inte gråta. Men det är klart att det är överväldigande. Det jag fått ta emot sista veckan om Tycho Brahe, Hildegard av Bingen och Fra Angelico är så mäktigt. Men alla tre har ju ”framträtt” på ett så övertygande sätt.

Inka

19/3-2002

Fortsatt tryck, ont i magen, ont i nacken, gråter. Vad är det som skall fram nu? Antagligen har det väl att göra med mina liv. Tänkte på ”minnesbilderna” av Inkastaden. Måste jag lägga till det också? Jag vill egentligen inte, men tydligen är det viktigt på något sätt?

Jag lade till ”ett liv i en Inkastad i Peru” på min Internet-site. Har haft ett sådant motstånd mot detta men det är ju deras vilja! Jag fick detta i så klara bilder efter kursen 27 till 28/1 2001. Skrev om det 29/1 2001, Jag fick ju också ett rejält genombrott kopplat till Micke i höstas. Jag måste lära mig att respektera mitt mediumskap. Lära mig respektera det de vill visa mig!

Slog i alla fall upp Inka på Internet och fick upp en sida som talade om att Inka-folket arbetade med krafter och energier ungefär som i Taoismen. Inka-profetiorna talar tydligen om ett ”fönster” för mänsklighetens upplysning mellan 1993 och 2012 ungefär. Man väntar på en präst av ”femte nivån”.

Visst kan man avfärda detta som ”New Age-flum” men för mig ligger det ändå en stor kärna av sanning i det. Användandet av och erkännandet av de kosmiska energierna går ju som en röd tråd genom mina liv. Egypten, Kina, Johannes, Jesus Kristus var Mästaren, Inka och nu idag. Profetian om en världslärare som skall framträda. Gud i allt – allt i Gud. I ett hav av energi. Qi, Helig ande, Kausay Pacha, eter osv. Vi behöver ”bara” lära oss att komma i kontakt med denna energi, komma i kontakt med Gud.

Men min tanke är också att människan fortfarande söker utanför sig själv när vi alla faktiskt har nyckeln inom oss själva! Kraften, energin, Gud, finns lika mycket i Jakobsberg som i Cuzco!

Och detta är väl min uppgift. Att sammanföra de olika riktningarna, visa att kärnan i alla mysteriereligioner är densamma. Det finns bara en sanning! Att Gud finns i oss och i allt. Det finns inget större, ingen kraft som kan tävla med den Gudomliga kraften. Och vi har direkt tillgång till kraften genom oss själva! Är man bara tillräckligt ren, tillräckligt kärleksfull kan man bli ett med Alltet. Att bli ”i anden fattig” för att nå Riket.

Men kristendomen och de västliga kulturerna har bekämpat denna sanning med alla medel. Alla som kunnat nå någon slags kontakt har förföljts, bränts, torterats. Det är väl delvis en fråga om makthunger. Kyrkans och prästernas makt försvinner ju om de inte längre är de enda som kan tala med Gud. Och fortfarande finns denna rädsla att göra sig tom, öppna upp för Gud. Det rationella tänkandet som måste få råda i alla lägen. Bokstavstron! Men Hans rike är inte av denna världen. När Han anklagade prästerna för att ha stulit hemligheten. Visst var det denna hemlighet han syftade på.

Gode Gud, tack för all nåd. Låt mig bli ett bevis för din storhet, kärlek och kraft. Använd mig så som det är bestämt, hjälp mig att förstå och följa din vilja. Amen.

Att älska sig själv.

Rena sin kropp och sitt sinne. Träna och öppna upp energikanalerna. Lära känna sig själv

Att älska medmänniskorna.

Alltid tänka och handla rättrådigt, med kärlek.

Att älska Gud.

Att söka sig tillbaka till källan för allt. Göra sig klar att vända hemåt. Att bli ett med Gud.

Jag såg en vision av ett rör som gick in i jorden i går. Det avlöstes av en bild av det Gudomligas ansikte. Jag blev lite rädd så det försvann men kände ändå att jag var ganska trygg, nästa gång kan jag kanske undvika att bli rädd?

Pierre Authié

30/4-2002

Lade till ”Kathar i södra Frankrike” till min lista på liv. Igen! Det var ju ett liv som jag kände till långt innan denna sista utveckling började men jag tog bort det ett tag, tyckte att det räckte med de andra liven. Men varje detalj är viktig. När jag lade till detta igen stod plötsligt den totala bilden klar för mig. En obruten kedja från forntiden. Att vi bär med oss sanningen i liv efter liv. Att den inre vägen, mysteriets väg är den sanna vägen. Hur kan de tro att de skall finna Gud i yttre organisationer, via präster som bara är människor? Varför har de förföljt oss så våldsamt i alla tider?

Naturligtvis handlar det om makt och pengar, vad annat i denna värld? Om varje människa kan få kontakt med det Gudomliga via sig själv så har kyrkorna ingen makt över människorna längre. Och därmed kan de inte heller få in avlatspengar, tionde etc. Genom att sprida rädsla, fördomar, genom våld, eld och död har de kämpat mot oss, mot sanningen i alla tider. Naturligtvis finns där också avundsjuka och rädsla. Avund mot dem som kan något som man själv inte kan. Rädsla för det man inte kan förstå.

Men jag är en ”felande länk”. Jag bär en tradition från Jesu tid och ännu längre tillbaka. I min kropp och själ finns Mysteriets sanning. Visst är det märkligt men mest är det underbart. Vi är verkligen här igen! Rosenkreutzarna, mystikerna från alla tider och kulturer. Brödraskapet över alla gränser. Min längtan är så stark och jag vet också att den kommer att uppfyllas. Min uppgift som jag arbetat på i så många liv. Att få förenas med Gud, med mina bröder, med Alltet. Allt är ett. Ske din vilja såsom i himmelen, så ock på Jorden. Amen.

Det här med Katharerna. Att de kunde göra på detta sätt mot oss! Vi skadade ju ingen. Och allt förtal i alla tider. Visst handlar det också om en upprättelse! Kanske är det en av anledningarna till att jag får dessa exakta uppgifter. Det finns en sådan laddning i detta med Languedoc, Carcassonne etc. Bröderna Authié, Pierre och Guillaume. Läran, Johannes evangelium. Kropp, själ och ande. Reinkarnation. Att bli perfekt, fullständig. Allt känns så bekant, så rätt. Solkult? Den brända och korsfästa duvan. Alla vandringar kors och tvärs. (Kommentar, Hilma af Klint Duvan nr 6.)

Jag läste boken ”Montaillou, en fransk by 1294-1324” igen i maj 2002. Jag hade läst den många gånger ungefär 20 år tidigare, och redan då förstod jag att jag hade vandrat på dessa stigar i ett tidigare liv. Jag hade ett minne efter alla dessa år att boken handlade mycket om bröderna Authié. Lustigt nog visade det sig vid omläsningen att Pierre, Guilhem och Jacques Authié nämndes väldigt kort i den boken. Ändå var det deras liv, deras vandringar jag hela tiden hade associerat till när jag läste boken 20 år tidigare. Boken bygger mycket på protokoll från de inkvisitionsförhör som Bernard Gui gjorde under många år i trakten.

Tibet

För att få en heltäckande bild måste jag gå utvecklingen i förväg och nämna att jag upptäckte ett tidigare liv i Tibet i samband med ett starkt andligt öppnande under våren 2003. Tibet hade ju dykt upp på olika sätt under de föregående åren men jag hade inte riktigt förstått vad detta berodde på. I boken Templet beskrivs den händelsekedja som ledde fram till att jag förstod att Trisong Detsen hade varit min inkarnation på 700-talet.

Mina liv

Under de första åren av min utveckling upptäckte jag alltså steg för steg ett antal tidigare inkarnationer. Sommaren 2003 hade jag kommit fram till följande lista.

· Egypten ca 1500 f. Kr. Karnak i Thebe. Thutmosis III.

· Ett liv i Kaldéen.

· Ett liv i Kina. Taoist, Qigong, Buddhist.

· Hesekiel. Profet och visionär.

· Ett liv i ett essenskt kloster i öknen. Johannes. Omkring år 0. Profet och visionär.

· Gnostiker. Basilides (andra århundradet e. Kr). Lärare, filosof. Dödad på en romersk arena.

· Trisong Detsen. Lärjunge till Padmasambhava i Tibet. (reg. 742-798).

· Ett liv i en Inka-stad i Peru. Kulttjänare.

· Hildegard av Bingen (1098-1179). Profet och visionär, abbedissa, konstnär.

· Pierre Authié (?-1310). Kathar i södra Frankrike. Bränd av Inkvisitionen.

· Giovanni da Fiesole (Fra Angelico) (1387-1455). Munk och konstnär.

· Juan del Castillo. Alumbrado i Toledo. (?-1535) Bränd av Inkvisitionen. Lärare och präst.

· Tycho Brahe (1546-1601). Vetenskapsman.

· Jane Lead (1624-1704). Profet och visionär.

· Louis Claude de Saint-Martin (1743-1803). Teosof och mystiker.

· Hilma af Klint (1862-1944). Profet och visionär, konstnär.

· Åsa Kleveland (1957-).

Naturligtvis blev jag så småningom tvungen att ompröva utsagorna om Johannes och Hesekiel i ljuset av mina upptäckter om Bibelns bakgrund. De många visioner och drömmar som jag fick där material från Bibeln ingick visade sig vara meddelanden från min själ som pekade fram mot den stora omvärderingen av monoteismen. Så småningom leddes jag via Hesekiels bok till insikten om att Babel var den rätta mittpunkten för den historia som numera centreras till Jerusalem, vilket också bekräftades när jag upptäckte att Berossos historia var en av utgångspunkterna för Eupolemus och Artapanus nya judiska historia som så småningom blev Tanak/GT. Myten om Johannes ledde mig i sin tur så småningom till insikten att Pythagoras och hans lärjungar var förlagan till Jesus och hans lärjungar.

Men hur var det då med de andra liven? Jag insåg att de betecknade en förvånande konsekvent inriktning mot liv i andliga sammanhang och jag kände intuitivt att det fanns en röd tråd som löpte genom alla dessa liv i form ett sökande efter en direkt kontakt med den andliga världen. Grunden lades i andliga skolor i Sumer, Egypten, Kina och i Tibet där målet var att utveckla andlig kraft och en direkt kontakt med den transcendenta verkligheten. Livet i det ”essenska” (pytagoreiska) brödraskapet och livet som gnostikern Basilides hade en liknande laddning av strävan efter direkt andlig kontakt. Denna inriktning kunde jag också se i Hildegard av Bingen som lät teckna ned mängder av visioner och andliga kommunikationer, i Fra Angelicos översinnliga målningar, i Jane Leads andliga kommunikationer, i Saint-Martins livslånga sökande efter kontakt med den andliga världen och förstås i Hilma af Klints mediala måleri.

Men där fanns också i flera liv en strävan efter att förstå mekanismerna i det materiella universum. Jag förknippade denna strävan med de kaldeiska stjärnskådarnas tålmodiga kartläggning av stjärnhimlen, en anda som åter dök upp efter mer än två tusen år i Tycho Brahe och som fanns i en mindre målmedveten form i Saint-Martins och Hilma af Klints matematiska intresse och i min egen naturvetenskapliga inriktning.

Gemensamma inkarnationer

Hösten 2002 upptäckte jag i Hilmas texter att hon i stort sett hade uppgett samma tidigare inkarnationer som jag själv hade upptäckt. Jag hade redan långt innan jag började ta del av Hilmas efterlämnade anteckningar på egen hand kommit fram till alla dessa tidigare liv, och också publicerat mina upptäckter på Internet. Det vill säga förutom livet i Tibet.

Hilmas anteckningar	Mina upptäcker om tidigare liv
Hilma fick uppgifter om liv i Egypten. Krig mot Nubier.[56] Farao nämns.[57] I Målningen Evolutionen nr 14 finns faraos symbol spindeln.[58]	Uppgift om att jag varit farao Thutmosis III. Han utvidgade genom många fälttåg Egypten till dess största utbredning, bl.a. genom att införliva Nubien. I hans kartusch eller sigill fanns spindeln.
Hilma hade varit Syriens kung i andligt avseende.	Detta förknippade jag med mina minnen som barn av ett liv i en ”gulaktig” klippöken. En stor gemenskap med en grupp människor som jag levde ett mycket asketiskt liv tillsammans med. Mitt lyckligaste liv. Senare kom jag att fundera över om detta inte i stället handlade om Iamblichus som kom från Syrien.
Till Emilia Giertta förmedlar Hilma följande. ”Ni två som fostrats på den plats där evangeliet först predikades har en gemensam karma där.”[59] Jag tror att det gällde Hilma och Emilia och att det är Palestina som det talas om. Maria och Johannes nämns i texterna.[60] Arbetet sägs vara apostoliskt. [61]	Mitt intryck att jag varit aposteln Johannes i Palestina. Min känsla av att en av personerna i qigonggruppen hade varit Emilia och också hade varit min bror i livet i Palestina. Senare insåg jag att Mästaren egentligen var Pythagoras och att Johannes var en av dennes lärjungar.
Ett liv i Tibet. [62]	Anknytningen till Trisong Detsen som var kung i Tibet på 700-talet steg fram våren 2003.
Nunnan, målning med Gusten som modell enligt ”order” från de Höga.[63] (Hilma af Klint, Målning utan titel.)	Livet som nunnan och abbedissan Hildegard av Bingen. Nunnan Richardis som jag ”visste” varit Lars. Lars som jag ”vet” är Gusten som alltså satt modell för målningen av nunnan.
”Han var klosterbroder i rosenkreutzarnas orden och levde på 1400-talet. Han var munk i Franciskanerklostret där Giovanni vistades.” [64]	Fra Angelico, Giovanni da Fiesole (1387-1455).
Ett liv i Spanien på 1500-talet.[65]	Spanjoren Juan del Castillo som brändes i Toledo 1535.
Du får hjälp av de medeltidens rosenkreutzare som du själv tillhörde.[66] Hilma skriver om Tycho Brahe och ritar hans Uraniborg med det astronomiska tornet.	Tycho Brahe och de medeltida brödraskapet av hermetiker och vetenskapsmän. Även i meddelanden från mina lärare nämns ett liv i Danmark.
Förutsägelser om hennes nästa inkarnation. “Vi skola snart sända dig åter till jorden, i det materiella skall du få födas.” [67]	Återfödd efter 13 år.
Hilma skulle bli en profet.[68] Hilma skulle bli ett medvetet verktyg.[69]	Jag kan väl kallas en profet. Jag är ett medvetet verktyg.
De Höga intressera sig för att leda duala krafter och om detta upptages kan lycka nedsänkas och förberedelse till nästföljande inkarnation göras. Nästföljande inkarnation beror på hur den nuvarande levs.[70] Hilma och Gusten skulle få lyfta på dualväsendets slöja. De skulle få lyckan att bestiga Ararat, där dualsmärtan upphört.[71]	Dualsanningen har förverkligats i detta liv.

Att lösa upp karma

Hilma af Klint och hennes vänner hade fått veta att de skulle föra fram tre huvudbudskap, nämligen att allt är ett, att själen deltar i en evolution samt sanningen bakom reinkarnation och karma. Reinkarnation och karma hängde alltså ihop och det är ju också så man i allmänhet ser det även i vår tid. Karma är i det allmänna medvetandet på något sätt förbundet med belöningar och straff i det aktuella livet som hänför sig till gott och ont som man har gjort sig skyldig till i tidigare liv. Genom mina upplevelser under de senaste sju åren har jag dock kommit att tolka det hela något annorlunda. Omedelbart när jag började träna qigong kände jag att träningen löste upp fysiska spänningar i kroppens muskler, vilket naturligtvis är den effekt som träningen i första hand sägs syfta till. Men ganska snart började jag också känna att det fanns blockeringar på en nivå som inte var direkt fysisk och jag hade en ganska dramatisk upplevelse av hur en sådan blockering löstes upp eller i alla fall började påverkas (s 96).

Under det följande året hade jag liknande upplevelser av reningar och öppnanden och jag kände att utvecklingen gick från upplösning av blockeringar på den rent fysiska eller kroppsliga nivån i samband med det energisystem som är förbundet med kroppen och vidare till att kanaler öppnades mot den andliga världen. Jag hade ingen aning om vad mina blockeringar berodde på, men jag antog att de på något sätt var skador från tidigare liv som jag bar med mig på någon nivå. Jag kände också tydligt att varje öppnande gav upphov till ett inflöde av ny kraft som i sin tur ledde till nya utrensningar på ännu djupare nivåer. I detta skede följde det alltså inte med någon medvetenhet om vad dessa blockeringar berodde på, de rensades helt enkelt ut och jag nöjde mig med tanken på att de var exempel på skador som jag och alla andra har dragit på oss i våra aktuella och tidigare liv. Det fanns heller ingen som helst känsla av att det hela skulle vara kopplat till något slags karmiska straff för något som jag hade begått i tidigare liv.

Jag fick dock mer detaljerade bevis för vad för slags mekanismer som kan skapa karmiska skador eller blockeringar i samband med minnen från ett tidigare liv i som till sist visade sig ha genomlevts i Spanien. Det hela började påsken 2001 med ett stort men obestämt tryck och illabefinnande, samtidigt som jag också hade en stark andlig kontakt.

Inkvisitionen

Långfredag 13/4-2001.

Var hemma och städade i går. Lite ”skakigt”. På kvällen bläddrade jag i en bok om Nostradamus profetior (fick den verkligen i ”handen”). Läste ett stycke om påven Gregor IX som startade inkvisitionen 1231. Och plötsligt, som genom en blixt stod det klart för mig. Att jag förföljts under ”Gregorius”. Att Lars varit på deras sida. Ansvarig för att jag torterats, dödats…

När jag tränade senare på kvällen, eller egentligen redan när jag stängde dörren om mig, brast det helt. En otrolig sorg och smärta vällde fram. Att de förtryckt och dödat oss. All maktlöshet, allt förtryck, all smärta. Det var både en psykisk och fysisk smärta. Jag hade ont bakom vänstra skulderbladet, rakt genom kroppen, i höjd med magsäcken. Dammvallen som jag känt, det var visst en flod av smärta och sorg som fanns där bakom. Men jag hade också känslan av att kärleken är större. Att den fanns först och sist.

Men inte är det så konstigt att jag velat hålla mitt innersta för mig själv. Hur ska man kunna lita på människorna? Så mycket ont som vi gör varandra. Inte konstigt att jag förväntar mig svek vad än Lars säger eller gör. Han kan ju inte göra något som inte bekräftar vad jag innerst inne vet. Denna fruktansvärda ambivalens, denna blockering som jag känt gentemot honom. Det är faktiskt helt unikt. Undrar om han vet något själv? Han förnekade, eller ville i alla fall strunta i alltsammans, när jag mailade. Men han har helt klart känt någon slags press gentemot mig. Nu på sista kursen pratade han om att man har blockeringar från tidigare upplevelser eller ”till och med från tidigare liv”. Och i tisdags pratade han med någon i närheten och sa något om att ”påsken är förlåtelsens tid”.

Det kändes ändå på sätt och vis skönt att detta kom fram. Det är så otroligt starkt, och fast det aldrig kan bevisas så är det ändå min sanning. Det är verkligen sant, vi har mötts i många liv och både hjälpt och skadat varandra. Och det som händer nu är ett helande. När det kommer upp till medvetandet blir det också på något sätt bearbetat. Jag visste inte ens att jag hade detta starka drag i min personlighet, denna mur mot andra människor. Och nu får jag en möjlighet att bli av med det. Det bearbetas med Lars (omedvetna) hjälp, under inflytande av vårt ömsesidiga arbete. Visst är det ett under att få denna möjlighet. Och vi har alla gjort både gott och ont genom alla liv. Inte kan man ställa någon till ansvar för sådant som hänt i tidigare liv. Men i detta liv får vi chansen att reparera tidigare skador, visst är det underbart.

Men inte har denna process varit lätt. Jag har verkligen känt mig idiotisk. En vinst är dock att jag är starkare i tron på mig själv, mina egna känslor. Känner mig själv bättre. Och träningen, kärleken gör arbetet. Jagar ut demonerna i ljuset där de spricker och upplöses… Gråten som renar, att göra denna rening på djupet. Tack Gode Gud för all nåd. Hjälp mig vidare på min väg mot att känna mig själv. Gör mig ren, gör mig till en ren kanal för din kärlek. Låt oss alla enas i kärlek, i Dig. Skydda och bevara alla som jag älskar. Amen.

Annandag påsk 16/4-2001.

Fortfarande mycket upp och ned. Visst har kanalerna öppnats ytterligare. Underbart starka träningar. Men kanske också ännu mer ”insikter” som tränger sig på. Och som jag kämpar emot. I onsdags när jag funderade trängde sig ordet ”pogrom” på. Skrev ”massaker” i dagboken i stället. Men antagligen var jag jude och utsattes för inkvisitionen. Alla judar drevs ju bl.a. ut från Spanien på 1500-talet. De som ville stanna tvingades att konvertera, men de förföljdes och kontrollerades även efter konverteringen. Sveket känns i alla fall så starkt.

Detta starka band, denna starka känsla. Jag skulle ju kunna öppna mig totalt, ge honom alla förtroenden. Och om det sedan användes emot mig… Ett svek som blir så mycket större eftersom vi är menade att ta hand om varandra. Så bittert. Denna sårbarhet. Men vi får chansen att reparera det nu. I Hans namn, i kärlekens namn. Men all intolerans, dogmatism, fanatism. All ondska som vi gjort och gör mot varandra i Kristi namn. I Guds namn. Det får aldrig ske igen. Det måste motverkas med alla medel. Men Hans väg är mildhet, kärlek, att inte kräva. Egoismen, maktlystnaden är så stark, hur kan vi vinna den kampen? Men det skall komma en stor glädje. Kärleken skall råda.

Jag drömde att jag var tillsammans med en ung kvinna på någon slags ”tillställning”. Vi hade med ett litet barn som var/såg ut som Göran Persson (igen!). Han var så välnärd och frisk, tjocka röda kinder. Det skulle vara en lottdragning. Det hade varit en stor tävling i ”somras”. Vi fick se en film av starten där tusentals löpare vällde fram. Men nu var det dragning/prisutdelning och bara några var där. Den unga kvinnan sprang iväg. Hon var så spänstig, studsade upp för en trappa. Sista etappen? Det var i alla fall större chans att vinna eftersom inte så många var där.

Barnet, den ”förste”. GP är ju nr 1 i Sverige. Det stora loppet där bara några få deltagare nu var kvar. Jane Lead talar ju också om ”a big race”… Är det någon sorts tävling? Finns det flera ”vinnarkandidater”? Barnet var i alla fall friskt och starkt…

Tisdag 17/4-2001.

Tryck, illamående. Kanske släpper de på mer kraft. Insikten i torsdags gav en lättnad. Visst, en insikt, en blockering som försvinner, det är en utrensning, en rening. Men hur mycket mer finns det? Blir jag någonsin klar? Fast jag vet att detta är bra, så kämpar jag också emot på något sätt. Det finns en rädsla för vad som döljer sig bakom det psykiska och fysiska trycket. Framförallt en rädsla för att jag ska ha gjort något oförlåtligt. Men jag ska ju bli mätt med samma mått som jag utkräver av andra. Förlåt oss våra synder så som vi ock förlåta dem oss skyldiga äro. Klart att jag gjort en massa ont genom alla liv. Ingen kan väl räkna med att man alltid stått på den rätta sidan. Vi är alla människor. Men hur skulle man kunna sona det man gjort andra?

Vi får förstås chansen i livet, man förs samman med dem man behöver läka/läkas av. Man växer till och får möjligheten att reparera gamla misstag, gamla oförrätter. Vanligtvis helt utanför det medvetna. Men man känner antagligen ändå undermedvetet vilka människor man har den här typen av relation med. En speciell attraktion eller speciellt negativa känslor. Och har man tur lyckas man bättre denna gång, blir fri från ”förbannelsen”. Mellan Lars och mig verkar det handla om svek och tillit. ”You are the lesson I have to learn.” Att kunna känna tillit. Som det är nu ser jag bara avståndstagande, feghet, svek. Det behövs bara ett undvikande ögonkast så rämnar världen. Och så har det varit från första stund. Men vi måste komma över detta. Vi kan inte fortsätta att träffas i liv efter liv och spela upp detta ”drama”. Det måste finnas ett sätt att bryta det, jag kan ju inte fortsätta att släpa runt på denna smärta. Gode Gud, ni som leder och hjälper mig. Befria mig från alla sorg och smärta. Låt bara kärleken verka i mig. Gör mig fri från all karma. Amen. Amen. Amen.

Jag vill ju att vi alla ska kunna mötas i öppenhet och kärlek i kväll. Jag älskar dem alla så mycket. Men kärlek är också att vara behövande, beroende, längtande, sårbar. Och man vill naturligtvis skydda sig mot smärta. Att älska är att utsätta sig för risken att såras. En så här stor kärlek innebär att jag lägger mitt liv i dina händer. Att jag öppnar mitt hjärta, gör det öppet för sårande, dödliga pilar. Det är som att falla in i ett svart hål. Antingen förintas man av trycket, eller så kommer man ut i något helt okänt på andra sidan. En ny värld.

(Ser brandrök, hela staden brinner. Människor som flyr för sina liv…)

Varför är detta så svårt. Bördan jag bär med mig. Sveket. Men han är ju på den rätta sidan nu. Kanske gäller det också religionen, det andliga? Förödmjukelsen av att mina ideal, min sanning förtryckts, förföljts. Vi har stått på olika sidor vid åtminstone ett tillfälle. Och med katastrofala följder. Men allt skall bli bra. Sanningen skall segra.

Och Han berättade ju att vi skulle få lida så som han fick lida. Det var bestämt så. Men så som Han förlät, älskade människorna, måste jag/vi kunna förlåta. Låta kärleken segra. Gode Gud hjälp mig att gå Andens och kärlekens väg. Amen.

När jag nu efteråt sammanställer mina anteckningar om det som hände ser jag att jag faktiskt fick en fingervisning om att det som jag upplevde var den sista striden och att kärleken är den kraft som helar alla sår, men det skulle ta många månader innan jag började förstå vad det egentligen var för strid som rasade. Första steget innebar i alla fall en insikt om att det som plågade mig var något som hade att göra med inkvisitionen. Jag kände också att denna svåra blockering på något sätt hade något att göra med någon relation från tidigare liv med en av de personer som jag hade mött inom qigongen. Jag anade att medvetenhet och sanning på något sätt var medel för att lösa upp dessa gamla skador, men det var verkligen inte lätt att hitta en praktisk väg att göra det och under processen fick min stolthet och självbevarelsedrift verkligen stryka på foten.

Alumbrado i Toledo

Efter den upprivande striden vid påsktid 2001, en strid med min egen stolthet och med den märkliga brygd av hat och kärlek som fanns i sambandet mellan mig och den man som jag mött via qigongen, lugnade det hela ner sig någorlunda. Men precis ett år senare, vid påsken 2002, dök det där med inkvisitionen upp igen. Nu drömde jag återigen om brand och ångest, jag hade ju sett människor som flydde och en stad som jag tyckte stod i brand året innan. I den här nya drömmen var det ett väldigt tumult, jag släpades iväg med våld och till slut kändes det som om jag dog i en brand. Jag fick också en fruktansvärd hosta på riktigt i sömnen. I drömmen fick jag veta att denna våldsamma död hände i Toledo i Spanien. Jag slog upp orden ”Toledo” och ”inquisition” på Internet och hittade sambandet med de spanska grupper som kallades alumbrados. Jag hade en känsla av att min upplevelse hade skett på 1520- eller 1530-talet, och jag skickade en förfrågan till en historieprofessor i USA om det hade bränts några alumbrados i Toledo vid den tiden. Det hela väckte en förskräcklig känsla av förföljelse, förtryck och ilska över att den katolska kyrkan hade tagit sig den oerhörda rätten att döda mig.

25/3-2002

Jag hade kontakt med en av mina andliga lärare när jag vilade i går. Han gav mig ett leende och en ”finurlig” blinkning. En uppmuntran.

Drömde att jag skulle måla lådor i en kvinnas hus. Var lite irriterad, skulle skura lådorna först men färgen verkade OK under smutsen. Det var så prydligt i huset, jag tyckte inte det behövde målas egentligen…

Drömde om Spanien. Det var rök och tumult. Jag dog, lämnade kroppen. Hade en fruktansvärd hosta (på riktigt). Är väldigt irriterad i halsen i dag också. Min man berättade att jag hostat som om jag höll på att kvävas under natten. Hörde ordet ”Toledo” så tydligt. En spansk stad?

Jag hade ju hoppats att det var nog med alla reinkarnationsminnen men tydligen måste jag få ”kläm” på det här med Spanien också? Jag sökte på Toledo+Inquisition på Internet. Fick träff på en bok ”The Spanish Inquisition and the Inquisitional mind”, där fanns ett bidrag om ”Alumbrados” av J Nieto. Och nu ringde en klocka! Jag hade visserligen aldrig hört ordet ”Alumbrado” förut men jag slog upp det på Internet och visst, det är där! Föregångare till Rosenkreutzarna, mystiker. Högsta tillståndet var ett totalt uppgående i Gud. Den katolska ”New Advent” hänvisar till Quietism som tydligen Jane Lead hade kontakt med. Toledo var tydligen ett center. Jag skickade ett mail till Mr Nieto med en fråga om det brändes några Alumbrados i Toledo omkring 1520-1530.

27/3-2002

Tänker på Spanien. Min starka olust när jag var på Pradomuseet. Hur grymma jag tyckte människorna på tavlorna från 1500- och 1600-talen såg ut. Och det är klart att grymheten mot de egna landsmännen lade grunden till det man gjorde mot indianerna i Sydamerika. Har man bränt, fördrivit och plågat de egna kan naturligtvis andra raser och kulturer inte förvänta någon som helst förskoning. Det var en koppling mellan kyrkans krav på hegemoni, makt, dominans och den världsliga maktens girighet och grymhet. Det fanns tydligen inga spärrar alls!

Den heliga inkvisitionen! All pomp, all ståt, alla intriger. De perversa strukturerna. Visst skall man respektera människors tro, men de religiösa organisationer som gjort det som katolska kyrkan och andra ”kristna” kyrkor förtjänar ingen respekt! Att begå dessa grymheter i Guds namn, det finns ingen större synd! Vad är det som drivit människor till att försöka kontrollera andra ända in i deras innersta tankeliv? Klart att det funnits en kamp mot den ”mystiska” upplevelsen ända sedan första början. Och visst handlar det först som sist om makt över andra. Aktionerna mot Falun Gong är ett likartat exempel. Denna rädsla för kraften. Kampen mellan ande och materia.

Men vi är fria nu! Nu behöver vi inga yttre former längre och då kan de aldrig spåra oss, aldrig hindra oss. Vi kan mötas i andens rike närhelst vi vill! Tack gode Gud, vi är fria nu! Amen. Gör man sig själv fri i sitt inre kan man nå hur långt som helst!! Min motvilja mot alla försök att få mig att tänka på ett visst sätt. Det är klart att det triggar igång alla gamla trauman, men det är också kopplat till min mission. Vi får aldrig gå in i andras tankar, aldrig skapa nya begränsningar hos våra medmänniskor.

Och visst är Lars en symbol för mycket av mina gamla förföljelser. Han som lyder auktoriteter, exekverar ”bossens” order. Osjälvständig, lydande överheten. Feg, snål. Stackarn, inte är det riktigt ”rättvist” att han får stå för detta. Eller är det kanske ändå sant? Undrar om Herbjörns aversion har någon liknande bakgrund? Han och jag har ju följts genom många liv. Mycket förföljelse. Men nu har vi chansen att lösa upp allt gammalt. Alla dessa kval och tårar över något som hände på 1520-talet! Men det är ett fantastiskt system. Att vi förs samman igen för att lösa upp gamla oförrätter.

Skickade ett mail till Lars och undrade om vi kunde träffas för en fika. Klart att det väcker min gamla vanliga sorg och smärta över att bli avvisad. Och redan innan det hänt! Men också en rädsla att behöva möta denna ”flodvåg” som jag varit rädd för hela tiden. Men jag har ändå kommit en bit på väg när jag kan tala om vad jag önskar och vara beredd både på att min önskan uppfylls och att den avvisas. Vete 17 vad som vore värst?

30/3-2002 Påskafton

Stort tryck. Gode Gud, hjälp mig att bli fri från denna plåga. Amen. Det handlar förstås om det som hände i Spanien. Jag fick ”veta” att vi tillhört samma familj då. Jag börjar mer och mer inse hur centralt detta har varit under hela tiden som jag tränat Qigong. Jag har på något sätt tagit på mig hela ”skulden” själv, att det är jag som är ”knäpp”. Men det är faktiskt ett fruktansvärt tungt karma. Jag måste respektera min sanning, respektera sorgen, smärtan, kärleken.

Och det är skrämmande hur historien upprepar sig. Min sanning, mina känslor, hela jag är fel. Jag är avvisad, förnekad, utfrusen. Och han är feg, osjälvständig. En lakej för en ”förtryckare”. Ett verktyg för repressionen. De som gör anspråk på att ha hela sanningen, ha tolkningsföreträde. Det är klart att hela detta mönster får mig att må fruktansvärt dåligt. Och ändå var allt dolt i det undermedvetna. Bara känslorna fanns där och inte ens de var riktigt medvetna. Känslan av att stå med ryggen mot en dammvall. Sorgen som skulle bryta igenom och dränka allt i en flodvåg av tårar. Ilskan som skulle bränna allt till aska i sin förintande eld. Och kärleken som hotade att blåsa bort allt i en orkan av känslor. Det är klart att detta måste lösas upp för både hans och min skull. Jag måste bli klar med detta i det här livet. Det verkar som om jag faktiskt måste minnas och också leva igenom traumat för att det skall lösas upp.

Men detta är verkligen en andlig sanning. Att det vi gör mot andra sätter spår för all framtid. Att vi förs samman för att lösa upp dessa blockeringar. Att vi lever många liv och att man kan öppna livets bok, få tillgång till denna information redan nu.

31/3-2002

Fortsatt utrensning, jobb med ”Toledo”. Fick t.o.m. en kroppslig reaktion häromkvällen, det sker verkligen en utrensning på alla nivåer… Inser i alla fall att det verkligen är sant som de Höga sade i budskapet till De fem, att vi är samlade här för att reparera de skador som vi åsamkat livsväven i tidigare liv. Jag insåg i går att det jag arbetar med nu inte bara handlar om mig och Lars utan att vi alla kommer att ha nytta av det. Herbjörn som har delat så många av mina erfarenheter. Jag tänkte på E när jag tränade nu på morgonen. Hur hon faktiskt liknar Lars på många sätt. Rigid. Beredd att okritiskt lyda en auktoritet. Visst är hon också en av ”dem”. Och hur Lars enligt vissa källor ”hatar” henne. Visst brukar vi tycka mest illa om dem som står för egenskaper som vi också själva har men som vi inte vill erkänna. Tack Gode Gud för all nåd, all hjälp, all kärlek. Hjälp mig att förstå och leva efter din ledning och undervisning. Amen. Hjälp mig att befria mig själv och andra. Amen.

Detta är verkligen viktigt, att vi förs samman med olika människor för att läka sår. Att vi kan hela oss själva om vi arbetar med detta på ett medvetet sätt. Med kärleken som mål, medel och verktyg. Andlig läkning, andlig psykoterapi. Guds kraft som helar alla sår. Gode Gud, använd mig i ditt verk. Amen.

Jag såg flera av mina lärare, guider i går kväll. Alla såg så glada ut. Även jag kände mig glad trots att jag hade ont i magen och mådde så dåligt. Jag visste ju att det var ett tecken på att jag går framåt. I dag har jag ”sett” min kusin och farmor. Alla samlas tydligen runt mig nu. När jag tränade i går kväll såg jag en tron. Någon kysste handen på den som satt på tronen. En drottning?

1/4-2002

Jobbigt, jobbigt. Insåg i går kväll hur historien faktiskt upprepar sig. Hur vi återigen lever igenom samma gamla mönster. I hur många liv har detta mönster av svek, kärlek, underordnande under auktoriteter funnits? Förnekandet av sanningen. Vi och dom! Vi är här igen, men det är också alla förtryckets hantlangare, alla gamla inkvisitorer! Ruggigt. Men jag vet ju att vi har ljusets makter på vår sida! Sanningen skall äntligen segra.

Navelsträngen öppnas

Jag fortsatte mitt arbete med att försöka lösa upp det som hade hänt för så länge sedan genom att beskriva det som jag började minnas från tidigare liv och dra en parallell med det som hände i qigongskolan. Jag hade en mycket starkt känsla av att historien upprepade sig, att Lars underordnade sig en maktfullkomlig och förtryckande ”påve” i qigongskolan och därigenom offrade mig och mina sanningar på samma sätt som ”han” hade gjort i ett tidigare liv för så länge sedan. Och trots att jag naturligtvis inte fick någon bekräftelse från Lars, för honom verkade det hela förstås helt galet, kände jag ändå att min kamp för att förstå vad det var som tryckte mig ledde till en rening och upplösning av karma.

2/4-2002

Väldigt stort tryck i går. Funderade mycket över mönstret som upprepas. Makt, att underordna sig auktoriteter, att sälja sin själ och därmed bli till skada för andra. Insåg mer och mer att detta inte bara gäller Lars och mig utan hela gruppen. Att det faktiskt är sant att vi är en grupp själar som inkarnerats tillsammans i många liv och återigen får träffas för att läka våra sår. Denna nåd och detta ansvar att verkligen göra något åt det gamla. Min plikt att försöka dela med mig av detta till de andra. Jag vill skriva ett mail och försöka förklara det hela.

Skrev en ”berättelse” om inkvisitionen etc. Mailade till Lars, Carina, Lotta+Herbjörn och Arne via Lotta. Skickade ett brev till Knut. Kände mig lättad efteråt. Fick ljus och rosendoft. Men jag var också så trött. Denna kamp. Funderar i alla fall på att åka in på den gemensamma träningen i kväll. Tack gode Gud, alla mina lärare och Mästare. Låt oss alla förenas i Dig, i Andens rike, i kärleken. Amen.

3/4-2002

Åkte in till tisdagsträningen. Energin där var lika dålig som någonsin tidigare. Jag hade faktiskt glömt bort hur illa det var. Jag drömde att jag roade mig själv, tillfredsställde mig själv. Sonen gick förbi, han såg besvärad ut. Är det så? Är det för att tillfredsställa mig själv som jag håller på och kämpar?

Lotta svarade positivt och rart på min berättelse om inkvisitionen. Även Lars svarade på ett sätt som man naturligtvis kunnat förvänta sig. Det är ju inte kul att bli anklagad för att vara en inkvisitor. Och naturligtvis kom han med hela det där resonemanget om att ”Master” (Mr S) är den som vet bäst, att han har alla svar för alla andras räkning. Att jag bara ville stå i centrum. Att allt jag tyckte hade hänt bara fanns i mitt eget ”mind”. Jag försökte svara och än en gång förklara det här med vårt gemensamma mönster som återupprepas i qigong-verksamheten. Jag talade om att jag är tacksam för allt jag fått genom ”kampen” med honom.

Men efteråt blev jag så trött, tappade all kraft. Det är verkligen otroligt obehagligt att utsätta sig för andras olust, ilska etc. på detta sätt. Att blotta sig. Att gå emot det etablerade tänkandet. Min kamp för att förstå detta, att se igenom slöjorna har varit så svår. Att återuppliva all gammal smärta. Men jag måste ju tro på att detta obehag är värt mödan. Att vinsten blir att jag blir ren och fri. Att jag blir löst från det undermedvetnas tyranni.

Och Lars ifrågasättande av mina kontakter, ”kanaliseringen” som han kallar det. Det är något heligt som han trampar på! Det Gudomligas kontakt med oss här på jorden är ju en gåva av ovärderligt slag. Men jag måste släppa honom, släppa dem alla fria nu. Låta kärleken, Kristuskraften göra sitt i dem som den gjort och gör i mig. Jag förstår nu att varje kontakt med honom återupplivar det gamla i oss båda två. Gode Gud, befria oss från detta tvång, denna smärta. Amen.

4/4-2002

Jag vaknade i natt av att jag med all kraft sade ”Jag vill hjälpa människor”. Jag mådde fysiskt illa av att ha blivit ”ryckt tillbaka” på detta bryska sätt. Men tydligen uttryckte jag en stark vilja till någon som frågat mig om något.

Jag skrev ett nytt mail till Lars, försökte förstå vad han egentligen skrev i sitt mail. Jag fick för mig att han kanske är rädd för sin egen kraft, sina andliga förmågor, och att det är därför som han gömmer sig bakom Mr S. Jag försökte berätta om min egen utveckling, försökte ge honom styrka. Att han skall kunna känna sig stolt över sin förmåga och sina unika gåvor. När jag skickat mailet fick jag en så stark andlig kontakt, värme, ljus och guld.

Det var som om den där blockeringen i mellangärdet äntligen försvann. Som om en ventil öppnats och ”navelsträngen” fyllts med liv. Jag kände att det faktiskt var så det var. Den ”slang” som jag såg på första torsdagsträningen som gick mellan oss är en navelsträng! Och det finns motsvarande förbindelse från oss till våra himmelska föräldrar. De Höga talade ju också till De fem om något rör som mynnar i jorden. Livet som strömmar från dem till oss och vidare från oss till andra.

Jag kände också så starkt att det jag skrev till Lars om att vara rädd för sin egen styrka i alla fall var helt sant för mig själv. Visst har jag blockerat mig mot honom av rädsla för min egen styrka, för de krafter som skulle kunna släppas loss och orsaka all möjlig förödelse. Kärlekskraften som i all sin ofattbara styrka kan förändra allt… Och den har ju också förändrat hela mitt liv, förändrat mig. Tack för denna gåva, tack för denna nåd. Amen.

Min utveckling har verkligen varit så stark de sista veckorna, jag förstå knappt själv vad som hänt. Kontakten med Anders hjälpte och stärkte mig verkligen. Att han hörde av sig just när detta med Spanien bröt fram! Jag får verkligen all hjälp, på alla plan. Och nuläget, inget har egentligen förändrats i det yttre men jag känner mig ändå plötsligt hoppfull. Mina älskade kamrater i Qigongen, visst har vi kommit varandra närmare på någon nivå. Och mycket av min blockering mot Lars har lösts upp. Både insikten om vårt karmiska samband, och detta som jag skrev idag om att man är rädd för det man ser hos den andre som motsvarar saker i en själv som man inte kan acceptera på ett eller annat sätt. Min egen kraft som aktiveras så oerhört starkt i kontakten med honom, och min reaktion att stänga av, stänga inne, sätta hårt mot hårt.

Men det är verkligen sanningen. Man måste känna sig själv! Alla sådana här undermedvetna reaktioner är så farliga eftersom de bara visar sig i form av reaktioner som man inte förstår orsaken till. Men vi är verkligen slagrutor. Man kan bara genom att ställa sig bredvid en viss människa känna om man har någon blockering. Om man t.ex. känner sig spänd, illa till mods, osann, arg, rädd eller överdrivet munter finns det en blockering som aktiveras i kontakten. Den naturliga reaktionen är att dra sig undan sådana ”besvärliga” kontakter, men därmed missar man kanske en chans till rening. Jag tror naturligtvis inte alls att det alltid handlar om tunga karmiska blockeringar, men den andra personen väcker helt klart något i oss som vi behöver bearbeta, kanske just med denna persons hjälp.

Livet är bara en pjäs

5/4-2002

Jag har mått så dåligt över att jag visade Lars mail för Anders. På sätt och vis gjorde jag precis det som jag kritiserat honom för. Visserligen svarade jag honom först, så det där med att utsätta en människa för en utdragen väntan och därefter bara svara efter någon annans direktiv, det gjorde jag inte. Men kontentan i det hela var att jag visste redan när jag skrev till Anders att det inte var rätt. Jag sökte faktiskt bekräftelse, ville bli ”klappad på huvudet”. Jag sökte hans åsikt när jag vet att det bara är jag själv som kan lösa mina egna problem.

Men jag måste lära mig denna läxa. 1) Om jag skall kunna ta emot människors förtroende kan jag aldrig lämna ut dem till andra på något sätt. 2) Jag måste alltid ha centrum i mig själv, lita på min egen kraft. 3) Jag är här för att lära, precis som alla andra! Andligt högmod är en reell frestelse. Jag är inte bättre än någon annan.

Tack Gode Gud, alla mina lärare, för de läxor ni ger. Hjälp mig att förstå och lära varje dag. Amen.

Visst drogs jag med i processen i tisdags, gick in i ”dimman”. Det är ju ett andligt utforskande jag håller på med, en vetenskaplig studie med mig själv som studieobjekt, och det är klart att detta är ansträngande. Visst drogs jag med av Lars anklagelser, så till den milda grad att jag faktiskt uppfyllde dem. Men dagen efter kunde jag ändå se vad han faktiskt skrev ”bakom orden” och det var ett steg framåt. Jag satsade ju oerhört mycket i mitt försök att spränga ”isproppen i älven”. Anders hjälpte mig och därför drogs han också in i det hela för ett ögonblick. Men det öppnade faktiskt mitt centrum, i alla fall för ett tag, och det är ju dit jag vill.

Men det är klart, för att bli helt öppen måste man också ge ut allt eget. Och det är oerhört viktigt att vara helt klar över sina avsikter. Normalt sett måste man låta processen arbeta, låta kraften verka i var och en, låta varje människa göra sitt eget arbete. Jag hade nog inte gjort detta om jag inte fått att jag skulle rensa ut ett sår, rensa ut en böld av oraklet. Och Hilmas målning Svanen nr 5.

Jag känner mer och mer att de kommunicerar via bilder. Jag märker också att mitt eget språk blir mycket mer bildrikt. Vårt samarbete tar sig nog bl.a. detta uttryck. Det andliga språket, Taoisternas, Jesu språk. Parabler, liknelser.

Och denna utveckling. Visst är allt bara kulisser, en pjäs som iscensatts för vår utveckling, för att vi skall lära. Var och en är huvudrollsinnehavare i sin egen pjäs. Visst kan man känna det som om man är gudarnas leksak. Att man utsätts för förödmjukelsen av att tvingas in i något som man inte förstår, något som styrs av andras viljor. Men det som rättfärdigar det hela är ju att de har en god avsikt. De sätter scenen, ger mig alla förutsättningar, men det är jag själv som väljer hur pjäsen skall falla ut. Visst har jag haft så många möjligheter under dessa år att välja en annan väg och skapa ett helt annat utfall.

Visst finns känslan av att de ser in i mitt rum, precis som i drömmen om hotellrummet. Men det är ju inte i överlägsenhet, utan vi har verkligen gjort ett gemensamt arbete, deltagit i ett gemensamt projekt. Detta är den största nåd en människa kan få uppleva. Jag kan faktiskt ställa mig bredvid mig själv och analysera mina egna handlingar och reaktioner nu. Jag kan faktiskt känna när jag handlar mot naturen, som nu sist med Lars mail. Men det är förstås svårt att skilja denna känsla från den starka olustkänsla som jag upplevde när jag skickade min ”epistel” om inkvisitionen till dem alla. Men det jag handlade mot då var min önskan att skydda mig själv, min omvårdnad om mitt ego, känslan av att vara löjlig, barnslig, etc. Rädslan att bli avvisad!

Mycket av det gav Lars faktiskt uttryck för i sitt svar. Han radade upp alla mina egna spöken vilket var svårt att möta. Och jag reagerade på samma nivå, som ett barn till ett annat barn. Jag hävdade mitt ego men jag lyckades ändå lyfta mig ett snäpp i slutet. Och nu måste jag fortsätta mitt andliga forskningsarbete. Jag inser att vi faktiskt existerar och arbetar på tre nivåer.

Och det ”infernaliska” med kontakten med Lars var att jag faktiskt mötte en stor uppgift på varje nivå! Dels den tunga karma som vi har att arbeta med. Det jag mötte på den personliga nivån är väl något vi alla jobbar med, nämligen våra drifter, vårt ego och hur vi hanterar de utmaningar vi får genom dem. Och det är klart att denna utmaning inte kunde ha varit större, ”Rätt” kön, ”rätt” ålder. Den typ av man som alltid har attraherat mig. Samt de otroligt starka krafter som aktiverades. Och uppgiften på den andliga nivån? Ja, den mötte vi ju i träningen och den klarade vi väl på sätt och vis ganska bra. Eller rättare sagt, visst har vi lyckats på nästan alla nivåer?! Det är väl bara den där personliga nivån som inte är riktigt bra.

Och vad vill jag egentligen uppnå med det som sker nu och som jag ju ändå styr till stor del? När det gäller Lars skulle jag faktiskt vilja att vi kunde mötas som vänner med respekt för varandra. När det gäller gruppen så har vi alla motsvarande arbete på dessa tre nivåer. De samlade relationerna utgör resultatet på respektive nivå.

Förhoppningsvis har vi ändå löst upp mycket av vår karma, läkt våra historiska sår. Kanske har mitt arbete och det faktum att jag fick ”upp” det här om Spanien hjälpt till där. Visst är det till en viss del en fråga om ”vi” och ”dom”. Faktiskt ”Göteborg” mot ”Stockholm”. Inkvisition mot kättare. Lars är speciell för han står för både ”Göteborg” och ”Stockholm”!

Och denna starka önskan till enande, det är klart att det handlar om att städa upp. Att jag inte kan gå vidare förrän mitt ”sammanhang” är rent. Men kära du som läser dessa mina tankar någon gång i framtiden. Sök aldrig efter de karmiska ”sanningarna”! Om du spontant får upp dessa minnen så kommer du att känna att de är autentiska. Men om det inte är meningen att vi skall veta, så är det bara till skada att skapa mönster som kanske är falska. Vi kan lösa allt här-och-nu, men det är klart att där-och-då ställer till problem och kastar sina skuggor.

Knut ringde och kommenterade min ”epistel”. Han var öppen och stödjande. ”Lustigt” nog hade det tydligen precis i dag varit ett program på TV om Toledo, inkvisitionen och judarna… Jag fick i alla fall prata om Hildegard och Volmar. Skönt, ytterligare något som ”tryckte på”.

8/4-2002

Började skriva på ”del 2” av mitt mail till qigongarna. Arne och Carina har inte reagerat på det första och de är väl inte intresserade. Kvar blir Lars, Knut, Lotta och Herbjörn. Och det är logiskt, det är ju bara dem som jag har direkta minnen av från tidigare liv. Känner ett stort tryck och en stor andlig kontakt. Jag kände en stor glädje och kärlek till allt jag fått när jag arbetade med att försöka beskriva mina liv och mina minnen av de andra därifrån. Det är ju en fantastisk saga! Och allt materiellt som nu bara är ruiner medan kunskapen och kärleken följer oss, byggs på genom liven. Det som vi samlar i ladorna. Tack gode Gud för all nåd. Hjälp mig vidare på min väg. Amen.

9/4-2002

Skrev del 2 av min ”epistel” och skickade till de fyra qigongarna samt Gustaf och Gurli. Jag skrev dels om det här med ”vi” och ”dom” som iscensatts här i qigongen genom ”Stockholm” mot ”Göteborg” och dels skrev jag om mina tidigare liv. Det krävdes verkligen ett stort tryck för att jag skulle få kraft att föra fram detta. Jag mobiliserade verkligen alla mina styrkor i förra veckan för att bryta igenom barriären. Och det är underligt så många parallella processer som pågår.

- ”Vi” mot ”dom”, kättarna mot inkvisitionen. Det fria tänkandet mot makt/underkastelse, demokrati mot diktatur etc.

- Karmiska relationer. ”Lösta”, t.ex. jag gentemot Knut och Lotta. ”Olösta”, t.ex. jag-Lars, Herbjörn-Lars, Lars-E osv.

- De personliga relationerna här-och-nu. Herbjörn och Lotta, en bra kontakt mellan mig och Lotta och kanske börjar det växa fram en vänskap mellan mig och Knut.

- Min metaprocess, att försöka förstå och generalisera utifrån det som händer. Där är ju Anders, Gustaf och Gurli på något sätt inblandade.

- Den andliga processen mellan mig och mina Mästare. Att ta ner kunskap, kärlek och kraft hit ner. Att ge dem min kärlek tillbaka. Och det är naturligtvis en process som alla människor är medvetet eller omedvetet inblandade i. Vi leds alla ”därifrån”, speciellt de människor som är inblandade i det som sker här. Och målet - att lösa upp allt gammalt, att integrera ”vi” och ”dom”. Medlet - kärlek och förlåtelse.

Men visst är det tufft att försöka klara av detta. Att använda sig själv som katalysator, det finns ju så mycket motkrafter. Detta är inget jag kan lösa upp själv, det måste ske med Guds hjälp, med den gudomliga kraftens hjälp. Och allt måste få ta sin tid.

Jag fick i alla fall brev från professor Nieto som jag mailade och frågade om det var några Alumbrados som bränts i Toledo. Han svarade att ”It is true that many Jews and Alumbrados died at the stake”. Jag visste ju, men det kändes ändå som en belöning att jag fick denna bekräftelse efter den ansträngning som jag gjort de senaste dagarna.

Stark påverkan i natt, som om mitt kroppspansar löses upp. Nära kontakt. Allt detta har också hjälpt mig att formulera vad striden egentligen går ut på, vad ”vi” och ”dom” i alla tider slagits om. Den andliga friheten kontra underkastelse under det yttre, formaliserade, det ”döda”. ”Låt de döda begrava sina döda.” Och det är ju typiskt att de som underkastar sig en yttre auktoritet direkt vill neutralisera denna smärta genom att i sin tur förtrycka andra, trycka på andra ”sanningen”. Att ”vi” i vår frihet naturligtvis väcker deras rädsla, sorg, deras undertryckta lidelser.

Denna maniska kraft i inkvisitionen, inte var det tolkningen av en text som det gällde. Nej det måste ha varit betydligt mera krut i denna strid. I grunden handlar det förstås om makt. Alla totalitära system föder ju detta mönster av överföring, ”vi” och ”dom”, ”onda” och ”goda”. Ju större (undermedvetet) tvivel på det rättmätiga i den egna ståndpunkten, desto större kraft i hatet mot alla som pekar på det osanna i den egna rollen eller positionen. Och ”vi” kan egentligen inte försvara oss. Vi tror ju på frihet. Så fort man tar till samma vapen som motståndarna är man i praktiken i samma fålla som de.

10/4-2002

Det var en stor artikel i DN idag om Tycho Brahe. Lustigt. Jag upptäckte en ”böld” på rumpan i morse som det gick hål på. Har aldrig, så vitt jag minns, haft något liknande. En bagatell i sig men visst är det underligt, som om min kropp illustrerar det som händer. Och det är ju så att kroppen reagerar med stress, magsår, hjärtproblem etc. på saker som vi utsätts för och utsätter oss för. Det är väl bara det att vi normalt inte ser det så enkelt eller tydligt illustrerat.

Och har bölden öppnats? Vad bestod den i? Det här med inkvisitionen, vår gamla karma. Allt som jag bar på mig utan att kunna kommunicera det, utan att ens vara medveten om det. Visst har väl bölden öppnats!

Och detta är väl kärnan i det hela, vägen framåt handlar hela tiden om att lösa upp blockeringar.

- Fysiskt genom att kroppen befrias från spänningar, felställningar etc.

- Psykiskt genom att oro och ängslan, sorg, vanföreställningar etc. arbetas bort.

- Andligt genom att vi löser upp gammal karma genom att utveckla vår förmåga till förståelse, förlåtelse och kärlek. Genom att vi dödar egot.

Vi kommer inte att behöva minnas våra tidigare liv! Alla har lidit, alla har varit förtryckare. Alla har svikits och alla har svikit. (Se Jesu hymn i Acts of John, paragraf 94-95.) Vi återupprepar alla våra gamla mönster i vårt nuvarande liv. Lär känna dig själv och du känner din egen historia! Vi behöver alla lära oss förståelse, förlåtelse och kärlek.

Det är klart att man inte kan befria andra, vad man kan ge är en vägvisning om vilka effekter man måste söka sig mot. Arbetet som är tufft och långvarigt måste var och en själv göra. Men om vi förenas i kärleken blir vi alla helade. I Guds rike där vi alla förr eller senare skall bli medborgare. Målet för allt arbete, all rening, all kamp. I glädje och kärlek. Gode Gud, låt mig bli ett exempel på din kraft, din nåd, din kärlek. Låt mig hjälpa mina bröder och systrar framåt. Amen.

Visst har det känts som om jag använt mig själv som murbräcka, som ammunition. Men det är ju bara egot som sårats, sprängts och plågats. Vilket i och för sig inte innebär att även ”jag” lidit i kampen. Men den som lider och gråter på korset är bara det lägre jaget. Den som står bredvid och tittar på är den sanna människan. Barnet, Guds son, som fötts i alla kval, i allt förlossningsarbete. Avlad av Gud, född av en jungfru och färdig att stiga fram på Jorden i full mandom. Amen.

Jag hade den där underliga känslan av déjà vu när jag skrev detta, det brukar ju betyda att en cykel fullbordats. Och jag har verkligen stärkts i det sista som hänt. Tack Lars för att du bjuder så hårdnackat motstånd! Utan det hade förstås inte detta sista hänt. Allt sker som det skall ske. Våra ”fiender” är våra bästa vänner.

11/4-2002

Stort tryck. Medvetandeutvidgningen fortsätter och det känns förstås i ”huvudet”, stort kraftpåslag. Den vanliga kroppsliga reaktionen av kraftlöshet, illamående etc. Funderar på ”förtryckets anatomi”. Jag känner att alla är förlorare i de sjuka systemen, oavsett om det är politiska, religiösa eller andra system som fungerar på felaktigt sätt. I vårt lilla ”case” är Mr S minst lika stor förlorare som de andra. Visst får hans ego näring, men han missar ju många möjligheter till genuina kontakter, missar helt möjligheten att utvecklas tillsammans med vettiga människor, mig t.ex.! Visst kan det vara skönt att hålla människor nere, men i längden skadar det båda parter lika mycket. Vilket qigong-verksamheten är ett väldigt tydligt exempel på.

Funderar också på vad jag egentligen vill med ”de fyra”? Helt klart är jag inte ute efter några ”lärjungar”. Men vi ingår alla i ett exempel, vår Mästares uppmaning att vi skulle älska varandra. Vi har möjligheten eller förpliktelsen att visa att hans lära stämmer, att kärleken övervinner allt, att den är det högsta. ”Störst av allt är kärleken, kärleken är helig.” Inte den barnsliga tonårskärleken utan en kärlek som spränger våra ramar, går utanför de trånga regler vi satt upp för vad som är tillåtet. En kärlek som förenar det som blivit splittrat. Immanuel, att förena Kristus inuti och utanför. Egentligen vet jag bara att jag skulle vilja att vi kunde träna tillsammans med alla kanaler öppna, i en medvetenhet om varandra och om det mål vi vill nå. Att få bli ett, att få uppgå i Gud, att ha Gud i oss, att vara i Gud. Gode Gud, i ditt namn som är kärlek ber jag om denna nåd. Amen.

Rensar bort gamla mail på datorn, rensar bort Lars m.fl. från adressboken. Visst skulle jag bli glad om de på något sätt mötte mig i detta, men samtidigt spelar det ingen roll alls om vi aldrig hör av varandra mer. Det är förstås som de höga säger till mig, jag måste kapa alla band, det är bara banden till mina andliga föräldrar som aldrig brister. Men just nu är jag så otroligt tom, för första gången kan jag på allvar säga ”ske din vilja Herre, inte min”. Amen.

26/6-2002

Fick ett meddelande från biblioteket att de fått in en artikel från 1954 om Juan del Castillo som jag beställt. John E. Longhurst "The Alumbrados of Toledo: Juan del Castillo and the Lucenas”. Jag kände en viss motvilja mot att ”ta tag” i denna artikel, det var naturligtvis ett motstånd p.g.a. att detta är förenat med så stor smärta. Där fanns väl egentligen inte något helt nytt jämfört med det jag visste sedan tidigare men jag fick en fördjupad bild. Nu får jag också veta vem Lars var. Manrique, välgörare, ärkebiskop och inkvisitionens överhuvud. Denna artikel gav en bekräftelse av det som jag mer eller mindre intuitivt känt tidigare. Visst är detta en väldigt tung och traumatisk historia. Men jag måste tydligen få detaljerad inblick i vad det handlar om…

Hela den här historien är förskräcklig. Fylld av våld, tortyr, förtryck, självmordsförsök. Men det mest intressanta är ändå inblicken i Juan del Castillos tankevärld, t.ex. genom brev som han skrivit. Kopplingen till protestantismen. Och inställningen från kyrkans sida att bara genom sina åsikter var man en heretiker, en protestant, även om man inte fått dessa åsikter från protestantiska källor! Gråter igen över detta trauma för 500 år sedan. Men jag känner också en glädje över att kärleken faktiskt segrat, att jag förlåtit de svek jag utsattes för.

27/6-2002

Jag har fått sådan information som jag aldrig trodde att jag skulle få, via den här artikeln från 1954 t.ex. Visst är det meningen att jag ska få tillgång detta. Och anledningen är att jag måste försona mig med detta trauma. Förstå mig själv, rena mig själv. Förstå och förlåta den intolerans som gav upphov till detta lidande. Kan jag hela och trösta Juan del Castillo kan jag också hela och trösta mig själv. Då och nu.

Fången i stencellen

3/8-2002

Mycket stark kontakt i natt. Det var som om jag (delvis?) var förvandlad till det vita kristallkorset. Det var som om jag förenades med Kristus, det andra korset, i ”rosen”, i hjärtchakrat.

Känner att jag har stor kraft idag, men funderar förstås på hur den och jag skall användas. Jag vill verkligen bli använd men förstår inte hur det skall ske. Vem behöver mig? Vem ser vad jag har att erbjuda? Om inte ens qigongarna ser det, vem kommer då att ta emot mig? Jag känner mig på något sätt fasthållen av speciellt min bindning till Lars och Herbjörn. Denna känsla som jag hela tiden haft av att vi har en gemensam uppgift, att vi måste enas. Men det verkar omöjligt.

Känner också en sorg över Juan del Castillo. Sveket, plågan, döden. Ser en stencell, en ensam plågad man. Torterad, i väntan på att dödas, att brännas på bål. Jag trodde ju att jag förlåtit, men så länge som Lars avvisar mig så kraftigt som han gör kan vi tydligen inte bli helt befriade? Och jag kan inte lösa denna knut…

5/8-2002

Det krafttillskott jag fick i förra veckan drog fram dessa gamla obehagliga reaktioner kopplade till Lars och qigongen. Usch, det är verkligen hemskt obehagligt med alla dessa tankar om hur osjälvständiga och manipulerade de är osv. Visst förstår jag att det är något som jag måste komma till rätta med i mig själv. En blockering som väl i grunden har att göra med att jag blir avvisad, inte mottagen. Barnsliga och osjälvständiga människor som går i en gurus ledband, som okritiskt anammar vilka idiotier som helst. Antagligen är det väl det där med inkvisitionen nu igen. Gode Gud, hjälp mig att bli av med denna ilska och sorg.

Men jag vet också att varje sådan här omgång innebär en utrensning, ett steg framåt. Att den Gudomliga kraften, Kristuskraften, för upp gammalt ont till ytan och på sikt tränger ut det. Att min egen kraft växer.

Men denna irritation. Kanske får de bära all den sorg och ilska som egentligen skulle riktas mot alla ”påvar”, diktatorer, dogmatiska maktmissbrukare. Allt förtryck som skett mot mig och alla andra människor i kyrkans namn, i Guds namn. När Lars och Mr S står där framme och talar om för människor vad de skall äta, göra, tänka, så väcker det ett raseri i mig. Var och en måste få gå sin egen väg! Katolska kyrkan och även de protestantiska kyrkorna för den delen, har ju lagt så mycket kraft på att få bestämma allt i denna världen. Konflikten mellan påven och kejsaren. Förtrycket av det kvinnliga. Inkvisitionen. Häxprocesserna. Preventivmedelsförbud. Korståg. Avlater.

Min egen utveckling som alltid skett i motsatsställning till det etablerade. De som bara förstår det yttre. Men nu måste jag kunna förlåta och gå vidare. Inse och förstå att människorna i grunden är goda men att vi också behöver växa upp, lära oss att älska och respektera varandra. Och jag har fått en otrolig gåva via Lars. Här finns hela läxan i ett paket. Prästen, den andliga människan men också inkvisitorn, förtryckaren. Då och nu. Min like, min tvilling. Det är klart att även jag har dessa tendenser i min personlighet. En kraft som kan användas både på ont och gott. Ilskan och sorgen men också kärleken och viljan att förenas. Målet är ju att försonas, att kunna mötas i kärleken, i Gud.

Gode Gud. Jag ber i ditt namn, i kärleken, att jag ska bli i stånd att möta Lars och alla andra utan blockeringar, barriärer och motstånd. Att din kärlek och kraft skall kunna strömma igenom mig utan motstånd. Låt kärleken segra i mig och i världen. Låt oss alla förenas i Dig, i Andens rike, i Kärleken. Amen.

Visst måste jag hela, trösta, ta upp Juan del Castillo i mig själv. Men jag måste också hela, trösta, älska Manrique. Vi kan inte skada en annan människa utan att skada oss själva. Vi förs samman inte bara för att hela oss själva utan för att hela varandra. När han lät döda mig dödade han sin andra halva… Hur ofta sker detta i världen? Kanske händer det varje dag.

Kärleken är ju en så oerhört stark kraft. Det är klart att det finns en rädsla i mig för vad som kan hända om denna kraft ”släpps lös”. Min stora ”aversion” mot Lars, känslan att jag helst vill flytta mig undan från hans närhet, handlar förstås om en kamp att kontrollera denna stora kraft. Inte för att hans sätt att agera precis har hjälpt till, men i grunden handlar det inte om honom utan om min egen förmåga eller oförmåga att befria mig själv. Befria min ande, befria min kärlekskraft.

Det är en i grunden opersonlig kraft, men genom att den projiceras på honom får jag också en massa kulturellt betingade motstånd med på köpet. Jag har inte klarat att möta denna kraft och gå igenom den för att se vad som finns på andra sidan utan i stället har jag stängt till, blockerat mig helt. Visst tog jag emot barnet, kärleksbarnet, Guds son, och visst har jag låtit honom växa i mig själv, i mitt liv, i min kropp.

Men jag måste också ge honom fri, låta honom födas och stå här på Jorden. Människosonen, Gud son, anden som skall råda över människan. Tack Gode Gud för all nåd, hjälp mig vidare. Hjälp mig att förlösa mig själv, min kärlek, mitt rätta jag. Hjälp mig att komma över all min rädsla, allt mitt motstånd, allt som hindrar Anden från att stå fri på Jorden. Gör mig osjälvisk, orädd, tag bort min rädsla för att bli sårad, avvisad, förlöjligad. Hjälp oss att sluta fred med varandra. Låt oss mötas i din frid, i din kraft, i din kärlek. Amen.

Det är en förskräcklig härva, en hemsk knut. All smärta, sorg, ilska, kanske t.o.m. hat. Och allt beroende, allt förtroende, all kärlek. All kraft, alla förmågor. All rädsla, alla förväntningar, allt hopp.

Gode Gud, ge oss kraft, mod och förstånd att lösa upp denna skada i väven. Ge mig kraft, mod, förstånd och kärlek så att jag kan läka mig själv och andra. Amen.

19/8-2002

Drömde att jag satt på toaletten och kräktes. Jag hade väl hoppats att utrensningen var färdig men tydligen är det inte så. Känner ett stort tryck idag, gråter. Visst är detta kopplat till min familj, mina gulliga ”valpar”. Mycket i min utveckling har ju handlat om skilsmässa, att ta farväl. Känslan av att jag skulle dö har funnits där till och från och den finns fortfarande kvar, fast de Höga säger att jag har en uppgift, att jag skall tala deras ord.

Men det är ett stegvis avskedstagande. Från den gamla människan, yrkesrollen, det ”normala” livet. Och vad handlar avskedstagandet om nu?

Visst har min man visat en stor kärlek, han har verkligen försökt göra allt han kan i det som hänt. Ingen jordisk kärlek är större än den han visat. Vårt familjeliv är verkligen precis det jag har velat ha. Men sanningen är ju att den jordiska kärleken inte räcker till för mig längre. Den är bara en blek återspegling av den gudomliga kärleken, av den gemenskap som finns i andens rike. Den sanna kärleken finns för mig i den gemenskap och sammansmältning som jag har tillsammans med mina lärare, min Mästare, med Gud. Sanningen är att jag älskar mina andliga syskon här och på den andra sidan högst. Att gemenskapen med mina medlärjungar och med vår Mästare är det största för mig.

Och det är klart att detta går emot den konventionella bilden av vad kärlek är. I den bilden finns bara en människa som är den ”rätta”. När man träffat henne eller honom så isolerar man sig med varandra och man får aldrig mer älska någon annan människa, bortsett från ev. gemensamma barn. Man skall vara allt för varandra och ge varandra allt. Det här är en så trångsynt och snål kärlek, i första hand ägande och exklusivitet.

Den andliga kärleken är i allt en motsats till detta. I denna kärlek är alla murar och avgränsningar borta. Där är allt gemensamt och fritt. Ingen äger en annan. Själarna möts och berikar varandra utan tankar på krav och ägande. Visst finns det starkare band mellan vissa, men de grundar sig snarast på likhet i vibrationsnivå och kapacitet. Lika söker lika.

Och det är väl kanske snarast denna konventionella bild av vad kärlek handlar om som jag kämpar för att befria mig från? Min kärlek och högaktning för min man har ju bara växt det senaste året men jag måste befria mig från alla jordiska band nu. Ingen äger mig, jag är en fri själ. Jag måste få fullfölja min egen plan, min egen kallelse nu.

Det är lustigt, förra året det här datumet for jag runt till mina kunder och berättade att jag skulle lämna min vanliga verksamhet. Att jag skulle göra något nytt fast jag inte visste vad det handlade om. Och nu i år handlar det också om avskedstagande. Från mitt vanliga liv denna gång. Nu måste även det yttre livet påverkas. Att jag skall förkroppsliga deras budskap, tala deras ord. Föra ut kärleksbudskapet genom en kärleksfull verksamhet. Ske din vilja. Amen.

Jag såg en hand som öppnades och i handen låg en nyckel. ”Nyckeln till Paradiset.”

Lånade en bok om Hildegard av Bingen. Detta igenkännande. Hildegard, Richardis och Volmar arbetade tillsammans. Sveket som Richardis stod för, såret som aldrig riktigt läktes. Så många liv, så mycket smärta men också så mycket kärlek. Och känslan att vi måste lösa upp detta nu, sorgen och frustrationen över att bli avvisad och förnekad.

Strid igen

24/8-2002

Drömde att jag fått något slags virus på datorn. Hela operativsystemet var utbytt, jag hade fått in ett system för militärbefälhavare. Temat var strid, krig.

Jag är sjuk, har fått ett virus själv. Det känns faktiskt som om det pågår någon slags strid. Visst är det en strid på det fysiska planet, men även en andlig strid? Men vilka är det i så fall som strider? Jag vet ju vilka som står på min sida men vilka har vi emot oss? Visst, motkrafterna är otaliga men hur kommer det sig att de kämpar med mig? Jag har känt mig så harmonisk en längre tid, trodde väl att jag var igenom det värsta. Och drömmen om skördetiden. Det här måste väl ändå vara något tillfälligt? Fast livet är alltid en strid, det borde jag veta. Datorn i drömmen står naturligtvis för mig, att jag fått ett virus, att det är strid.

26/8-2002

Drömde att jag var i något gammalt hus, i ett gammalt kvarter i någon stad. Kanske europeisk, kanske ”förr i tiden”. Herbjörn hade ett bokförlag. På något sätt var vi skilda åt men hur som helst skulle vi till slut gå ut på lunch, han, Lotta, hans två ”kumpaner” och jag.

30/8-2002

Väldigt intensiv natt. Jag fick en stark uppmaning att ”nu skulle alla samlas på flygplatsen”. Såg ett sår eller en sorts skada. Alla skulle ha en likadan skada, eller om vi skulle ha ett likadant sår som han hade.

Drömde om en skidtävling. Den var mycket svår, brant och vi var tvungna att klättra upp på någon slags byggnadsställningar men jag var verkligen målmedveten. Jag körde om någon konkurrent som verkat mycket säkrare än jag i början. När jag kom i mål var min man där, han hade inte kunnat starta eftersom han hade ett litet barn som han var tvungen att ta hand om.

Jag hade väldigt besvärlig hosta hela natten. Jag fick för mig att det handlade om en utrensning, att vi förgiftat jorden och att nu fick jag ”lida” för det. Jag var ganska förvirrad.

31/8-2002

Hemma hos Lotta och Herbjörn och pratade och tränade i går kväll. (Jag hostade förskräckligt mycket under träningen.) Jag var så lycklig när jag åkte hem och när jag tränade hemma på kvällen, i sjunde himlen. Denna gamla kära relation som äntligen öppnas igen. All kärlek genom så många liv. Fruktansvärd hosta i natt igen.

3/9-2002

Jag kände en så stor glädje och kraft när jag tränade. Bestämde mig i går kväll för att åka in till den gemensamma träningen i kväll. Jag har ju haft en period nu igen då jag varit så irriterad över hur Mr S utnyttjar ”barnen”, och hur Lars och de andra utnyttjar och förtrycker människor i sin tur. Visst blev det lättare när jag fick facit på våra mellanhavanden under inkvisitionen, men det är ändå något som ligger och skaver. En stark irritation över att Mr S använder Qigongen för sina egna egoistiska syften, att han smutsar ner något som är heligt. Visst förstår jag att han inte är ”ond” utan att det till stor del handlar om oförstånd. Han agerar på den nivå han är på, och skapar därmed de problem som hör ihop med denna nivå. Men visst finns det ett förtryck och ett förakt i det som de byggt upp. Arrogans och högmod.

Jag känner en så stark önskan att spränga hinnan, släppa dem fria. Vi lever i ett fritt land! I en fri värld! Alla gamla förtryckare måste få chansen att bli befriade från sin egen rädsla, från sina egna begränsningar. Gode Gud, alla mina lärare. Hjälp mig att öppna porten till himmelen. Hjälp mig att befria mig själv och alla dem som jag älskar. Amen.

Jag tänkte på Inkariket när jag tränade. Att det också handlar om återupprättelse av denna kult, denna kultur. Och nu här på jobbet inser jag äntligen att det verkligen är sant. Lars/Manrique var ansvarig, inte bara för utplåningen av mig/del Castillo utan också för utplåningen av mitt rike, mitt folk. Att detta skedde samma år. (Kommentar, Manrique var Inquisition General i Spanien och det var spanjorerna som erövrade och utplånade Inkariket. Katolska kyrkan och inkvisitionen spelade en roll i detta skeende. Huruvida Manrique själv var direkt inblandad vet jag inte, men han var dock i ledningen för denna organisation. Inkariket underkuvades slutgiltigt 1535, samma år som del Castillo brändes.)

Jag gråter över Cuzco, över soltemplet, över kanalen till det Gudomliga som stängdes på ett så brutalt sätt. Visserligen var jag inte kroppsligen där i Inkariket då, men det skapade ändå ett sår i mig. Kanske kände del Castillo våndan under dessa år av förföljelse så mycket svårare, eftersom hans gamla land och familj förföljdes och utplånades samtidigt, även om han naturligtvis inte var medveten om detta. Jag tänker på min inledande vision av brandrök, att människor fördrevs men att jag själv stod vid sidan på något sätt, det kan ju också ha handlat om Inkariket. Men om det var judarna eller inka-folket, det spelar ingen roll, det var samma förföljelse, samma grymhet, samma strukturer som låg bakom.

Och Manrique, det skulle inte förvåna mig om också han levde ett liv i Inkariket innan han kom till Spanien. Vi skadar verkligen oss själva när vi skadar andra människor. Allt hänger ihop, våra livstrådar är hoptvinnade med alla andra människors liv här på jorden. Nu och i alla tider. Kanske var han min far då. Topa Inka var ju gift med sin helsyster som kan ha varit jag. Kanske var Lars deras far eller farbror. Översteprästen. Det var verkligen en guldålder, människor med mycket kraft som samlades där. Stark expansion, en mycket stark kult, stark kontakt med Gud. Stor balans. Eller också var jag någon av sönerna, eventuellt en bror till Topa Inka. Jag var helt klart en kulttjänare men det var ju både kvinnorna och männen. Jag måste ha varit ganska ung, levt mellan sådär 1460 och 1493.

Hur som helst är detta något som måste rensas ut, transformeras från något ont till något gott. Det var inte konstigt att jag mådde dåligt när jag började få kontakt med mina tidigare liv. Alla dessa enormt starka krafter som aktiverades när vi ställde oss i träningslokalen. Visst var det en enorm flodvåg som tryckte mot dammvallen som avgränsade det omedvetna. All sorg, all smärta, all kärlek. Det var verkligen livsnödvändigt att detta släpptes fram under något så när kontrollerade former. Och stackars lille Lars som står i centrum för allt detta. Visst deltog han i de skeenden som stängde porten till himlen då för 500 år sedan, men han har verkligen också varit delaktig i att den är på väg att öppnas nu igen.

Skummar lite i ”Inkans återkomst”, hamnade på avsnittet om profetian. Det känns så sant, visst handlar det om att förena energier, att hjälpa oss alla uppåt till nästa nivå genom gruppens kraft. Och inte bara i Anderna utan i hela världen. Så många grupper, så många folk, genom alla tider. Och ändå i grunden samma Gud, samma kraft, samma strävan och längtan. Att vår inbyggda plan skall få förverkligas.

Jag inser också varför jag vill åka till träningen som jag egentligen lämnat för länge sedan. Jag måste bli av med denna blockering, denna ambivalens. Det handlar om att förena, inte splittra. Att samla våra krafter, enas i den stora kärleken och kraften. Jag måste vara starkare än de negativa krafterna och det vet jag också att jag är. Eller rättare sagt, de som står bakom och runt mig är naturligtvis mycket mäktigare än egoismens och förtryckets makter.

Jag kände mig som en kalk som fylldes av kraften, vinet tidigare idag, det var starkare än någonsin. Gode Gud, hjälp mig att förmedla din kärlek, kraft och visdom till alla människor på jorden. Amen. Jag såg en stor glasskål för några dagar sedan. Den vara av rött och svart färgat glas. Blank och ren, den var svart inuti tror jag?

9/9-2002

Drömde att Herbjörn och jag var någonstans där det fanns en lång bassäng plus en smalare bredvid. Den smala var visst ganska skräpig, det var allmänhetens bassäng? I den breda fanns långa daggmaskar, jag stampade med foten för att skrämma bort dem. Det var andra människor där också. En liten mörk man var gift med en lång blond kvinna. Min son hade en fluga på tröjan och den där mannen (en kines?) slog stenhårt på honom för att döda flugan. Jag hindrade honom och sa att ”boten var värre än soten”.

När jag tränade i går kväll fick jag så tydlig kontakt med Mr S. Det var någon sorts kamp, jag tvingade ner honom på knä tror jag. Usch, det kändes verkligen oroligt i går. Tryck, tårar, sorg men också snabbt ”upp” igen.

Undrar vad alla drömmar om maskar står för? Jord, daggmask. Något som kommer upp till ytan… Hälsningen till Hilma från astralvärlden, masken som ramlade ur blomkrukan. Och min upplevelse som barn av den stora daggmasken i krukan. Och bassängerna, rening. Påminde om drömmen om den breda floden med en smal biflod där många åkte med. Också om reningsbassängen i Karnak.

Jag mailade till Lars i fredags. Det kändes förstås pinsamt, han har ju avvisat mig så många gånger och jag hade väl hoppats att det skulle vara över med den där kampen nu. Men jag kan tydligen inte ”ge mig”? Jag måste försöka igen och igen. Det är ett så gammalt, starkt band. Jag kan inte låta mitt ego, min stolthet hindra mig från att göra allt för att öppna upp den igen. Och det är ju också min egen läkning det handlar om. Att del Castillo och Manrique skall få försonas… Om han nu avvisar mig igen så har jag inte förlorat något annat än ”ansiktet” igen och det är en liten insats med tanke på vad som står på spel. Men vad vill jag egentligen? Jag skulle vilja att vi alla kunde vara vänner. Få njuta av varandras sällskap, få träna ihop. Lars ”persona” är förstås inte speciellt njutbar, men jag vet ju vad/vem han är innerst inne, och den själen är underbar.

10/9-2002

Jag fick ett stort utbrott i går kväll. Satte på musik på jättehög volym och gick in i ”trans”. Tränade och grät. Var arg på allt och alla. Känner mig slak idag men hoppas på att det var någon blockering som gick iväg.

Att missbruka Andens kraft

15/9-2002

Drömde att jag stod och talade med Knut. Plötsligt kom Mr S förbi och pratade med mig en stund. Jag väcktes och hade den där konstiga hostan. Inte så allvarligt som när jag drömde att jag blev bränd i Toledo men något liknande. Somnade igen och drömde att jag var tvungen att försonas(?) med Mr S.

Vaknade och kände att jag var så blockerad i magen. Jag visste att det handlade om något som jag inte ville släppa fram från något föregående liv. Började tänka på att jag känt av den där hemska hostan vid många av de tillfällen då Mr S hållit föredrag. Jag vet ju att qigongarna förklarar det med att han har så stor kraft, men för mig är denna hosta förknippad med att jag blivit bränd. Jag bad mina mästare, Lao Tzu, om hjälp att bli av med denna blockering och i samma ögonblick hörde jag ”Bernard Gui”. Och det är klart att det är inkvisitionen som det handlar om! Det är ju den som återupplivats inom den här qigongskolan. Jag ritade ju in Lars, E och Mr S i samma grupp när allt började komma upp i våras. Hela stämningen inom skolan är inpyrd av kontroll, rädsla, dominans och förtryck. Men allt har iscensatts för att vi skall läka våra sår!

Hur som helst, Bernard Gui gjorde karriär genom att bl.a. genomföra utrensningarna i Montaillou, han blev visst t.o.m. biskop så småningom. Han skrev ”the Inquisitor’s Handbook” med förhören av bl.a. Pierre Authié som underlag. Och denna skrift blev ett stöd för inkvisitorerna under lång tid framåt. Säkert för Manrique 200 år senare också! Mr S är verkligen Lars ”master”… Inte att undra på att jag känt det som om en svart filt legat över mig när han lett träningen, det här är nästan för mycket…

Man kan verkligen inte anklaga människor för sådant som hänt för 500 eller 700 år sedan. Å andra sidan upprepar man faktiskt samma mönster idag. Visserligen inte lika ”bloddrypande” men ändå gör man något liknande inom de ramar som man har att verka inom idag. Men huvudpunkten är ändå att vi förts samman för att förlåta och läka skadorna… Och vi har ju följts åt, vi delar alla detta trauma. Det här är människor med stor kraft även om den inte alltid används på rätt sätt.

16/9-2002

Funderar på hur jag skall komma vidare. Om jag skall ta upp detta med inkvisitionen igen? Å ena sidan måste var och en få utvecklas i sin egen takt, å andra sidan är det här en nödvändig fortsättning på det jag påbörjade i våras. Men framförallt känner jag att de missbrukar den andliga kraften. Det är människor med stor kraft men de använder den för att utnyttja andra. Min infernaliska känsla av att ”prostituera” mig i träningen var reell, men man kan ju undra vem som är ”fnask” och vem som är ”torsk”. Vem som säljer det som man normalt brukar ge bort gratis???

Skickade ett dokument om inkvisitionen till ”de Fyra”. Detta måste väl vara en slutpunkt! Eller förhoppningsvis början på något nytt.

21/9-2002

Drömde att vi skulle ordna en fest på jobbet. Vi satte ihop långbord och människor från olika avdelningar eller företag var med. Jag stod i fönstret och såg några komma över gräsmattan, de skulle vara med. Jag tror att det var en födelsedagsfest. Drömde att Lotta uppvaktade mig med tre pokaler, sådana där stora vinglas i färgat glas i födelsedagspresent.

Mådde illa i går, grät på jobbet. Ytterligare en blockering som släppte. Mailade till Lars igen (han svarade förstås inte på mitt förra mail). Jag gillar naturligtvis inte att behöva ”förödmjuka” mig så men jag måste tydligen hålla på tills jag får rätt insikt? Det känns som att han måste möta mig på något sätt för att processen skall avslutas. Vi måste få upp förbindelsekanalen oss emellan. Tänkte på att vi måste förena ”bubblorna”. Förlåta och förena. Alla gränser, all fiendskap måste bort.

Slutspelet

22/9-2002

Drömde att jag var på någon slags konferens med delegater från olika länder. Vi spelade en sorts ”krigsspel” på data, fast det var också relationsorienterat. Jag låg på golvet(?) och spelade, det var i alla fall obekvämt. Var så himla förkyld också. Jag loggade in i spelet och man kunde kontrollera vilka som var ”uppkopplade” mot varandra fast då avslöjade man också sig själv, avslöjade att man var ”intresserad” av den man kollade. Ett slags risktagande alltså, men man kunde tydligen också vinna på detta på något sätt om man hade tur.

Jag koppade upp mig mot Lars och det visade sig att vi två bara var uppkopplade mot varandra. Ingen av oss hade kontakt med någon annan spelare. Vi hade tydligen spelat i flera dagar. Plötsligt visades en karta över vilka länder vi täckt in och ”min” karta var nästan helt intäkt. De länder jag ”erövrat” var markerade med rött och i stort sett hela kontinenten var intäkt. Men jag hade ju också avslöjat att vi bara hade kontakt med varandra.

Nu visades en analys över hela spelet, vilka åtgärder och effekter som jag varit inblandad i. Det stod något om att jaga använt sexualiteten på något sätt, och jag var generad över att alla kunde läsa mina ”drag” i spelet. Tydligen kunde alla läsa den här analysen. Plötsligt visades ett galleri där det hängde några tavlor. ”Det är en stor ära att få hänga en tavla här” var det någon som sa. ”Det är inte många som fått den äran.” Jag skulle sätta upp Hilmas tavla ”Helighet” med korset, men den förvandlades till en tavla med två fåglar som flög tillsamman, och när den fästes på galleriet smälte de samman till en figur.

Konferensen närmade sig slutet, det var nog min sista dag. Jag gick mot utgången och precis när jag kom ut genom dörren, ut i en underbart prunkande trädgård med blommor i fantastiska färger och sol, så mötte jag Lars. Vi var båda lite generade, det hade ju avslöjats att vi bara hade kontakt med varandra, och vi försökte hålla masken som vanligt. Han sa att han hade upptäckt att det fanns en stor konferenssal med 12 rum som deltagarna kunde använda. Men jag svarade att det var ju nästa slut och jag brydde mig inte om att byta nu. Vi drogs mot varandra och förenades i en omfamning. ”The End.” Kände mig lättad i ”anden” när jag vaknade.

24/9-2002

Drömde om en övergiven, krigshärjad stad där det bara var en nunna som höll till, höll sig kvar?

Drömde att jag gick förbi ett par som misshandlade sin son med en yxa. De hade många barn, men bodde i en sorts campingstuga på en campingplats, så de andra barnen kunde inte komma och hälsa på p.g.a. platsbrist. Jag ”förfasade” mig, men en man som var med mig förklarade att det ändå var ordentligt folk.

Lars svarade inte på mitt senaste mail heller. Det är klart att detta är väldigt svårt. Att blotta sig och inte ens få en reaktion… Antar att jag måste åka in till den gemensamma träningen i kväll. Jag måste ju vara helt fri, helt ren, känna att allt gammalt är utrensat. Jag kände mig så stark och lycklig när jag tränade i går kväll trots att jag varit så ledsen under dagen. Men nu kände jag ändå att ”vi” vinner. Kärleken vinner. Frihet, jämlikhet, broderskap.

En ny känsla som kom igår och som finns kvar idag också är att det känns som om jag hade en stark värmekälla precis bakom mig. Rotchakrat? Tack Gode Gud, alla mina Mästare och lärare, tack för allt. Hjälp mig framåt, hjälp mig att klara mina uppgifter. Låt oss alla förenas i kärleken, i Gud, i kväll. Amen.

Kopplar drömmen om paret som misshandlade sitt barn med en yxa till mig och Lars. Han som helst vill hugga av förbindelsen. Vi förtrycker ju vårt ”kärleksbarn”, kärleken, anden som är en. Hilmas tavla ”Kunskapens träd 7b”. Hörde en röst när jag skulle åka iväg till träningen ”Tänk på balansen”.

25/9-2002

När Mr S kom in i träningslokalen var det som om ett helt annat ansikte trängde fram och täckte hans eget. Ett fult, grovt, köttigt ansikte. Bernard Gui? Jag hade ett bra och nyttigt samtal med Lars efter träningen i går. Jag kände av den där blockeringen i solarplexus och grät en del, men vi ville båda att vi skulle komma framåt. Och det kändes ändå ganska balanserat. Men visst kom en del gamla käpphästar upp, som detta att jag ”aldrig följt den rätta vägen inom qigongen”. Vilket alltså är att inte tänka själv, utan att överlämna sig till Mr S. (Det är i och för sig inget i Qigong utan naturligtvis Mr S egen ”väg”.) Jag blir alltid lika chockerad av att höra detta från Lars. Men han visade sig ändå mer som den människa som jag vet finns bakom allt annat.

Vaknade vid fyra och hade ont i magen, grät. Tänkte på att jag alltid bett Lars om att han skulle vara min vän, och att historien med del Castillo och Manrique handlar om sviken vänskap. De andra liven där jag blev dödad känns inte alls lika centrala och där var det ju också en mer ”anonym” makt som verkställde det hela. Bernard Gui var förvisso en skitstövel, men han var inte min vän. Det var inte min kärlek som han trampade på. Och för att jag skall kunna lösa upp detta med Manrique måste Lars på något sätt ”ta emot” mig, vilket han också faktiskt delvis gjorde i går. Allt har varit så extra svårt eftersom han är en så snål och ogenerös person utåt. Jag vet att det finns en otrolig kapacitet på den andliga nivån, men han har mycket som blockerar honom på den personliga nivån.

I grunden handlar kanske min olust om att jag tror att Lars är min dual. Att vi faktiskt är två halvor av samma enhet. Det jag känner att jag vill säga men inte fick fram i går är alltså: Hur tacksam jag är för allt jag fått via Lars i träningen. Att jag känner en så stor kärlek och ömhet för honom. Att vi är dualer, syskonsjälar. Pratade en stund med honom på telefon. Lyckades i stort få fram vad jag ville. Kunde dock inte ta upp det där med dualerna utan mailade sidan ”Dualsanningen” från min web-site.

Kom plötsligt ihåg att jag fick en ny upplevelse i träningen i går, det var som en vägg av guld eller eld, men levande.

26/9-2002

Down, ont i huvudet. Fick en sådan där konstig hostattack i går kväll, något som skulle ut som satt otroligt djupt in. Tänkte på det Lars sa om att jag aldrig följt den rätta vägen eller hur han nu uttryckte det. Han har ju sagt det förut genom att säga ”tänk inget”, och ”gör bara som Mr S säger”. Det har ju varit så absurt för mig att jag inte ens funderade på det. Det är så självklart för mig att man använder den intellektuella utrustning som Gud gett en. Vi lever i ett fritt land och inget kan hindra mig från att använda den rätten! Min ande är fri!

Men jag har äntligen insett att det faktiskt är en realitet för dem. Det är Mr S filosofi och hela filosofi också. Och det är allt som de lever efter också. Vilket ju måste vara oerhört jobbigt. Att hela tiden tänka på att inte tänka. Eller tänka ”tänker jag nu rätt enligt Mr S” eller ”är det här tankar jag får tänka, känslor jag får känna för Mr S”. Det är ett reellt andligt slaveri som han utövar över dem. Men de är ju i det frivilligt? Visserligen är det på sätt och vis svaga människor, ensamma, utsatta, och de behöver en trygghet. Det är klart att det kan kännas som en lättnad att återvända till ”livmodern”, att slippa tänka själv. Men förr eller senare måste vi alla stå på egna ben.

Men visst har det varit en strid, jag har bara inte insett det.

- Första sommarkursen, min ande var ju som under en svart ”filt”.

- Tisdagsträningarna som var så tunga och smärtsamma, både psykiskt och fysiskt.

- Kursen i B-s när jag ”obstruerade” och Lars ”tystade” mig, i alla fall på ytan.

- Träningskursen nu i maj, det svarta, tunga, deprimerande som låg över salen, och qigong-lärarnas samlade ”attack”. Mitt försök att hävda den fria viljan, den egna vägen.

- Mina mail om inkvisitionen, Stockholm kontra Göteborg.

- Min känsla av glädje och styrka under första tisdagsträningen nu i höst, känslan att ”vi” segrat.

- När Mr S var arg, ifrågasatte i ”anden” om jag verkligen tränar så litet som jag gör, den där tisdagen.

- När jag mötte Mr S i ”anden” för några kvällar sedan och befallde att han skulle ner på knä. Visst förmedlade jag en tillrättavisning till honom då.

Jag vet att hans välde är brutet. Kärlekskraften har segrat. Jag har faktiskt visat att min väg leder till målet, de står på sätt och vis kvar och stampar. Men Lars och Herbjörn är på väg att resa sig! Deras andliga kraft kommer förr eller senare att ta dem dit de ska. Jag tänker på att detta ”krig” handlat om befrielse, min egen befrielse i första hand. Eller kanske väg till insikt. Det har ju varit en så otroligt tydlig skola. Min längtan efter gemenskap, andliga syskon fann ett starkt gensvar i den här gruppen, men samtidigt visste jag att det var något ”skumt”. Jag såg faktiskt med ett ögonkast att det var en sekt, och det jag kände av var naturligtvis just detta med dominans kontra underkastelse, utplåning av det egna jaget, utplåning av den egna viljan. Men jag tyckte ändå att de hanterade det hela ”professionellt”, det hela var så subtilt att det tog mig tre år att innan jag kunde komma till roten med det.

Och det är viktigt att påpeka att ingen är ond. Det är ju ömsesidiga behov som tillfredsställs av att få dominera och att bli dominerad. Egon eller personligheter som behöver slipas av och utvecklas. Något vi alla har att jobba med! Och vi är alla i grunden gudomliga, vi har alla en gnista av Gud i oss och det ska man inte glömma. Vi är alla på väg och vi har alla samma mål. Och det här med tidigare liv. ”Den som är utan synd får kasta första stenen.” Vi har alla varit verktyg i mänsklighetens utveckling. Visst är det svårt att förstå att förtryck, förföljelser, tortyr och mord kan ha en mening, men det stärker faktiskt viljan. Har man dött för sin sanning så kommer man aldrig att möta något ”värre” eller ha något mer att förlora. Att mista livet och vinna livet.

Men det har verkligen varit en andarnas kamp. Och jag har inte förstått detta, inte velat erkänna det. Underligt, men jag vet att det bl.a. har att göra med att jag inte visste min egen styrka. Jag visste inte att det fanns plan där sådana strider kunde utkämpas. Och som vanligt förstår jag inget förrän allt är över, vilket känns hoppingivande. Jag vet ju målet, att vi alla skall få förenas med Gud, i kärlek, i Qi-fältet. Amen. Låt oss få denna nåd. Amen.

Fången lämnar fängelset

Under sommaren 2002 kom jag ibland i anden till den fängelsecell där Juan del Castillo väntade på att bli dödad av den spanska inkvisitionen. Han verkade vara helt förlamad av sina känslor av svek, sorg, smärta och ilska. Jag försökte omfamna honom och trösta honom, men när jag kom tillbaka dit nästa gång var han lika fastlåst i sin smärta. Jag insåg att det var en del av mig själv som var fångad i dessa negativa känslor sedan näsan femhundra år. Jag anade att Manrique, Juans vän och välgörare och tillika den som var ansvarig för den spanska inkvisitionen och Juans hårda dom, också på något sätt var fastlåst i denna händelse. Vid denna insikt löstes plötsligt bilden av Juan del Castillo upp. Jag insåg att jag äntligen hade lyckats med mitt befrielsearbete, och jag har efter den dagen heller aldrig mer behövt se den där cellen och den olycklige fången.

28/9-2002

Drömde att jag kom in på en qigongträning, det hade redan börjat. Men i stället för träning var det några ”flickor” som stod framme på podiet och berättade om en lång resa de gjort. Men de hade så svaga röster. Som om de hindrades att prata på någon nivå? Mr S såg måttligt road ut. Jag tyckte det var positivt att de öppnat sig så pass att de kunde låta några andra dela med sig av sina erfarenheter. Lars stod bredvid mig och plötsligt vände han sig mot mig och sa med djupt allvar, ”det finns inget värre än alkohol, om man tar in det i kroppen är det som att ta in Djävulen”. Slutenhet - öppenhet, frihet - förtryck, beroende - oberoende.

När jag tränade såg jag del Castillo, som vanligt i den där stencellen med ryggen mot mig. Fastfrusen, fastlåst i sin egen förtvivlan, smärta och ilska. Jag tänkte på att det på något sätt var som om en del av mig var kvar där i Toledo 1535. Inte ett spöke, men en del av mig som ”frusit fast”. Och jag tänkte på att Manrique kanske stod och betraktade mitt ”likbål” i evigheters evigheter… Och plötsligt bleknade hela bilden bort, som om den upplöstes. Det har den visserligen gjort tidigare också, men nu var det annorlunda, som om man släppt ut bläck i vatten så att bilden försvann. Jag grät, kände av min blockering i ”centrum”, i solarplexus. Tänkte på att den hindrar min kraft, hindrar mig att verka som avsett.

Jag tänkte på Lars och det här med Qigongen. Att jag behöver bli bekräftad, mottagen, känna att jag är OK för att få lugn. Och att han sa att jag ”aldrig följt deras väg”, ”aldrig följt den rätta vägen” eller något liknande. Men det är kanske bra nu? Jag fick ju bli mött i tisdags. Del Castillo verkar ha fått bli fri, fått förenas med det han hör ihop med. Och förhoppningsvis blev Manrique ”lössläppt”, befriad på samma gång?

Usch, vilken tuff process detta varit. Så otroligt långdraget och intensivt. Ett befrielsearbete på så många nivåer. Då och nu, där och här, jag och de andra… Orsak och verkan i en evig cirkel.

Tack gode Gud, alla mina Mästare för all nåd, all hjälp, all kärlek. Hjälp oss alla framåt mot befrielsen. Amen.

Vi väntar på någon från himlen

29/9-2002

Tryck, ont i magen, gråter. Jag känner underligt nog en viss rädsla för att denna blockering skall lösas upp. Vad händer då? Tänk om det är denna typ av bindningar som håller oss kvar här på jorden? Vi är på sätt och vis definierade av våra egna begränsningar, blockeringar, fördomar. Alla avgränsningar som vi skapar för att definiera oss själva. Om allt sådant försvinner, vad blir då kvar? Om vi löser upp alla gränser, ja då blir vi gränslösa och det är ett okänt och skrämmande tillstånd. Visst kämpar egot, personligheten mot en sådan upplösning. Jag är inte ens jordinnevånare längre, bara på tillfälligt besök. Vad är man om allt som begränsar och håller en nere löses upp? Allt är ett. En droppe i det stora havet av liv.

”Du har aldrig följt vår väg. Att ta in alkohol i kroppen är som att ta in Djävulen.” Det är klart att de måste avskilja, stöta ut, ”döda” mig. Jag ifrågasätter ju allt som är deras religion, jag ifrågasätter deras husgud. Eller rättare sagt, jag förenar mig inte med dem i deras dyrkan av Mr S… Men ”du skall inga andra gudar hava jämte mig”. Vi kan inte göra andra människor till herre över vår Herre, till mästare över vår Mästare.

Parallellerna till ”Toledo” är ju otaliga men det är också intressant att det känns som om grundinställningen är densamma. Läran är i grund och botten densamma. Jesu ord är gudomliga om man rensar bort allt som döljer i form av yttre former, mänskligt förtryck etc. Och Qigongen är gudomlig även om den förvaltas av ett ”solkigt medium”. I grunden vill vi få förenas med Gud, få mötas i kärlek, men vi klarar inte av det på grund av fördomar, stolthet, avskiljande, rädsla etc. Manrique brände den som han innerst inne älskade, del Castillo fastnade i ilska, sorg, smärta.

Och klarar vi av det den här gången? På sätt och vis har vi väl gjort det, vi har ju verkligen mötts i kärlek i träningen. Men det har också varit i ”hemlighet” eller vad man skall säga. Min känsla har ju hela tiden varit att det funnits en alltför stor diskrepans mellan det som händer i träningen och hur vi mötts, eller rättare sagt inte mötts, utanför. En oärlighet eller osannhet, i alla fall från min sida. En form av ”prostitution” eller vad man skall kalla det. Jag kände mig utnyttjad och smutsig, t.ex. 13/12-2000.

Det är som med 12-stegsmodellen, man måste inse och sedan bekänna öppet vad man gjort för att kunna gå vidare. ”Sanningen skall göra er fria.” Men det är klart att detta är ett hot mot det bestående. Om man rensar bort allt så att bara kärleken blir kvar? Den starkaste av alla krafter. Om vi tar emot kärleken, Kristus, här på jorden. Det svagaste, ett kärleksbarn, och det starkaste i Universum. Kärlek och förlåtelse. Visst har jag saker som jag måste förlåta, men jag har säkert också gjort mycket som måste förlåtas. En styrka är alltid en potentiell källa till förtryck, och jag har ju en styrka som naturligtvis använts på ett omoget sätt under liven. Förlåt mig mina synder så som jag förlåter dem som mig skyldiga äro. Amen.

Har en känsla av att hålla något så skört och dyrbart i mina händer. En skål av tunnaste kristall? Är så rädd att misslyckas, tappa taget eller krossa den mellan mina händer. Ett förtroende, ett hjärta, en själ?

När jag tränade häromkvällen var det som om jag lyfte korset över huvudet i sektion fem. Det blev ”rörelse” i andevärlden. Någon sa ”hon gjorde det, det var första gången”. Någon kom emot mig med utbredda armar, omfamnade mig. Som en gratulation.

30/9-2002

Fortsatt utrensning.

Älska varandra

1/10-2002

Jag upplevde en alldeles speciell kontakt i träningen i morse. Sekundsnabbt, men det var någon som jag kände så väl. ”Älskling!” Så ljust, glatt. Annars känner jag mig under tryck. Tufft jobb. Jag kämpar igen med det som jag hoppades och trodde var genomarbetat. Vem man får älska, vem man inte får älska. Vad man kan visa, vad man inte kan visa. Pubertetsmässigt och barnsligt, men tydligen nödvändigt. Jag har en känsla av att kärleken till Lars är kopplad till kärleken till Gud. Barnet som vi tar emot eller förkastar, misshandlar eller vårdar… Sökte på ”älska varandra” i Bibeln på Internet. Visst är det starka uppmaningar när man ser det samlat så här. Men det mesta kommer faktiskt via Johannes! Tydligen finns inte detta formulerat på det här sättet i de andra evangelierna.

Att inkludera i stället för att avgränsa och ”byta ut”. Att samla, förena, förenas. Att öppna upp alla barriärer, alla blockeringar. Att låta kraften och kärleken flöda helt fritt. Att släppa allt som håller en kvar, att lämna allt. Att låta sig falla? Överlämna sig till Gud. Jag är Guds. Jag kan bli ett med min Mästare. ”Om man kan det här kan man få allt utom säker sex.” Utan skydd, något som får följder… Att förenas utan barriärer… Att bli ett. Men också att ge upp sig själv, att uppgå i en enhet, helhet. Att ge upp gränserna. Kärleken till Lars och till Gud. Att förenas i träningen, i Guds rike, att bli mottagen och accepterad precis som den man är. Utan förbehåll. Att få komma hem till sin rätte brudgum, make, familj.

Jag känner att jag är så nära. Måste man bli ovillkorligt älskad här på jorden för att komma vidare, bli fri? Måste vi vara två för att ta emot Kristus? Visst, det sägs ju i klartext, ”när två eller tre förenas i mitt namn står jag mitt ibland er”. Men för att jag skall bli befriad måste också Lars bli fri att ta emot mig i denna ovillkorliga kärlek, i Kristus. Inte konstigt att jag känt mig så illa till mods över detta och att han och de andra var fångade hos Mr S, fångade i sina egna föreställningar. Att Mr S inte tillåter Lars att tänka själv. Det var ju ett villkor för min befrielse att han var fri, mogen, stark nog att ta emot vårt gemensamma kärleksbarn. Inte i det yttre, inte i några stora åthävor, men i det inre, i andens rike.

”I tidens fullbordan kommer dessa själars längtan efter varandra att leda dem framåt mot den slutliga befrielsen. I kärlekens namn kan den slutliga segern uppnås.” (Ur Texten från De höga Mästarna.) Visst är detta den ”yttersta tiden”. Tidens fullbordan. I alla fall för mig, och i alla fall i andlig men också i ”jordisk” mening. De döda har verkligen uppstått för att nå fullbordan. Vi är klara för det sista steget i vår långa utveckling här på jorden.

Stark påverkan. Såg två nybakta brödlimpor som just kommit ut ur ugnen och som låg bredvid varandra. Heta, ånga som steg uppåt.

2/10-2002

Kärlek – en kär lek. När jag tränade tänkte jag på vad det är för kraft som jag arbetar med. Det sägs visserligen i klartext i Texten, se t.ex. Kärleken, Dualsanningen, Mysteriet i Galleriet. Och det är klart att jag vetat om det. Men ändå, är det den kraften som jag håller tillbaka? En kärleksgudinna. Sexualiteten, denna starka kraft som kan få oss att flytta berg, trampa på allt för att nå förening, sammansmältning, helhet. Men också något vi är tvungna att kontrollera, kämpa ner, stänga inne. Kärleken, Guds barn som vi förtrycker och misshandlar. Gode Gud, låt oss förenas i dig, med dig. Hjälp oss framåt mot den slutliga befrielsen. Amen.

Att få bli accepterad som den man är, även om man inte följer ”deras” lära. Att få bli älskad som den man är, även om man är en kättare. Även om man är en inkvisitor. Den slutliga läkningen, den stora befrielsen.

3/10-2002

Jag skickade ett mail till Lars i måndags där jag återigen försökte öppna upp. Serverade verkligen mitt hjärta och min själ på ett ”fat”. Fick ett svar i går som i och för sig inte innehöll något nytt utan bara gick ut på att jag inte platsade i deras ”lag”, att man var tvungen att underordna sig deras regler. Jag höll på att skicka ett ilsket svar men lyckades lägga band på mig i sista sekunden. Åkte till den gemensamma träningen i stället, jag kände att jag var tvungen att kämpa för mina ideal på något sätt även om stoltheten återigen fick ”bita i gräset”. Jag måste på något sätt stå upp för öppenhet, gemenskap, kärlek mot all utstötning, allt avgränsande, all egoism och självtillräcklighet. Och jag vet också att den rätte Lars inte är den där gamle inkvisitorn som skrev det där mailet.

Jag hoppas väl att lösningen på gåtan är att låta kraft och ljus och kärlek flöda trots att jag blir utsatt för inkvisitionen. Det var väl det jag misslyckades med förra gången.

Drömde att vårt garage/förråd var helt tomt. All gammal ”bråte” var borta. Dammigt, det syntes märken på golvet var det hade stått möbler etc. Jag var lite förvånad.

Jag skrev ett nytt mail till Lars där jag försökte tala om hur sårad jag blev av det han skrev. Jag hade starkt andligt stöd, den blåa färgen. Fick ett helt ”vettigt” svar tillbaka. Visst känns det att ”kanalen” öppnas, men inte är det lätt.

4/11-2002

Jag drömde att jag stod och tittade på en fotbollsmatch med barn som spelade. Det blev ”råkurr” på planen. En av spelarna hade bytt tillhörighet, han hade gått över till en kvinnas lag och var helt klädd i hennes färger. Drömde att min bror flyttat sin verksamhet utanför stan. Man var tvungen att åka båt för att komma därifrån.

Funderar fortfarande en del på qigong-verksamheten. Läste ”In Search of the Miraculous” i helgen och jag fick en hel del hjälp från den boken. Att svart magi, precis som jag upptäckt, handlar om att utnyttja människor. Om de olika vägarna, munken, fakiren, gurun och så den fjärde vägen, att arbeta med sig själv i sitt vanliga liv.

Svart och vitt

5/11-2002

Funderar på qigongen, svart och vitt. Jag inser att deras feghet gett mig mer mod, att deras rädsla get mig större styrka, att deras obeständighet gett mig större fasthet. Att jag var tvungen att se det mörka för att förstå det ljusa, för att förstå att det guld jag såg hade en hög karat. Visst var deras förtryckarorganisation en förutsättning för att jag skulle få rensa ut mitt gamla onda från inkvisitionen. Visst var Lars förnekande en förutsättning för att jag skulle kunna förlåta, bli befriad. Hade inte allt detta skett hade inte min utveckling gått framåt så som den gjort.

Och ändå känner jag en viss irritation. Det är klart att min själ saknar dem. Att Mr S håller mina kamrater fångna. Men jag vet också att det handlar om deras egen insikt, deras egna beslut. Här köper och säljer vi inte själar, här erövrar vi inte själar i ett krig. Allt måste ske av egen vilja, genom egen insikt. Allt jag kan göra är att försöka förmedla kärlek och kraft. Ljuset måste tränga ut mörkret. Och Mr S? Han är ju på sätt och vis en “svartmager”. Någon som använder kraften för sina egna egoistiska syften. Han hjärntvättar dessa stackars människor på något sätt. Förbjuder dem att tänka själva. Den tröghet jag upplever hos Herbjörn och Lars handlar väl om att de kämpar för att inte tänka, eller för att inte tänka något som Mr S förbjuder dem att tänka. Det är klart att personlig utveckling handlar om att öppna upp och utvidga sitt medvetande, och då är det förödande att inte få tänka själv.

Finn dig själv, känn dig själv. Denna grundläggande konflikt under alla dessa tusentals år. De som tar sig rätten att tala om för andra hur man skall tänka, känna, agera. Vad som är tillåtet och otillåtet. Maktlystnad, egoism och dumhet. Klart jag ser rött när jag möter det nu igen! Och ändå är det nödvändigt för min utveckling. Tack Gode Gud för all nåd. Hjälp mig framåt, använd mig i ditt verk. Ge mig visdom, hjälp mig att förstå mig själv och att agera för att ständigt gå framåt. Skydda och bevara alla som jag älskar. Amen.

6/11-2002

Var så irriterad i går, mest över Mr S etc. Stor andlig aktivitet i går kväll. Ont i magen idag. Jag känner så väl igen det, någon blockering som skall iväg igen. Är så förvirrad över min aversion mot Mr S. Jag har ju inte riktigt ”köpt” detta att han skulle vara Bernard Gui. Men detta att han fick ett annat ansikte när jag såg honom sista tisdagen borde väl egentligen ha övertygat mig. Och nästa steg? Jag förlät ju Lars, jag har ju egentligen hela tiden känt att jag inte kan koppla ihop honom som han är i detta livet med det som hände då. Visst har han förnekat mig, sålt mig för 30 silverslantar och jag har varit fruktansvärt besviken och arg över detta. Men han är inte ”Judas”. Visst är det oförstånd, kanske omognad men i grunden en underbar själ. Men den här andre, visst är det Iskariot på det sättet att han är knuten till de materiella behoven, till egoism och förtryck. Han använder sina kunskaper och sin kraft på ett negativt och egoistiskt sätt. Jag har ju mött olika varianter av andligt missbruk under sista halvåret och detta är ett exempel. Visst är jordens atmosfär förorenad, finns det inget som är rent?

Jag vill ju att vi alla ska få enas i den stora harmonin, i den allomfattande kärleken. Och då måste verkligen alla vara välkomna. Jag måste öppna upp för allt, även det svarta… Jag måste lita på att den gudomliga kraften kan lösa upp allt, lyfta upp allt. Jag måste vara i stånd att förlåta allt. Att försonas med ondskan i andra och i mig själv. ”Förlåt oss våra skulder så som vi ock förlåta dem oss skyldiga äro.” Men betyder det att överse med det som sker idag, det som görs mot andra? Nej, man måste stå emot det onda, men det kan aldrig utrotas genom att man använder samma medel. Ändamålet kan aldrig helga medlen. I stället måste man använda de vita makternas vapen. Kärlek. Att oförtrutet sända ut den gudomliga kraften och kärleken. Gode Gud, ge mig denna förmåga att oavsett omständigheterna alltid vara en kanal för din makt och härlighet. Amen.

12/12-2002

Jag har ju funderat på om jag skulle eller inte skulle prata med Lars om min bok. Jag ringde i alla fall i går och som väntat deklarerade han klart att han absolut inte ville förknippas med mig på något sätt. Han ville att jag skulle ändra hans namn till ”Orvar”, liknade mig vid Carina Rydberg som lämnat ut sina älskare i sina böcker. Men han kunde också tänka sig att titta på det jag skrivit. Var ledsen efter samtalet, det finns ju ett blödande sår i mitt hjärta.

Åkte till den gemensamma träningen. Mycket kraft som alltid. Jag fick ∞ när jag tryckte på ming-men och naveln. (Serie US. Grupp 8 nr 1.) Jag lämnade boken till Lars, det var verkligen som att ge ut sitt hjärta, sin själ. Men jag kände också att han är starkare, mer fullvuxen nu. Han har ju hjälpt mig otroligt mycket. ”Lustigt” nog mötte jag Arne på stationen och vi hade sällskap en bit på tåget. Till min egen förvirring blev jag så irriterad när jag pratade med honom. Återigen detta med Mr S och qigongen, deras feghet, underordnande etc. Efteråt kände jag att det kanske var något som förmedlades via mig från hans andliga ledsagare. Det där är väl något jag själv i stort sett arbetat mig igenom? Jag kan ju känna att jag förmedlar kärlek och sorg ibland, varför skulle inte en ”uppsträckning” också kunna gå igenom?

Jag såg en så stark, ensam stjärna på himlen nu på morgonen. För mig representerar den hans återkomst till Jorden. Den strålande morgonstjärnan. Allt hopp. Gode Gud, hjälp mig att göra min del i Ditt stora verk. Amen.

16/12-2002

Jag drömde att jag var hos några grannar. Det var sol, vackert. Jag balanserade på en stenmur eller något liknande, hade lite svindel, det var högt. Grannen höll på med sin bil, han var uppmuntrande tror jag. Jag kom hem och muren mot gatan var så jämn och välbyggd, förutom en sten som trycktes ut av ett ogrässtånd. Jag ryckte upp det och sparkade in stenen så att den kom för långt in.

Gav Förklaringsboken till Herbjörn och Lotta. Mitt hjärta, min själ. Men jag måste ju vara beredd på att lämna ut mig. Har en hel del kval över Lars. Han har ju inte varit speciellt hjälpsam och nu har jag gett honom mitt innersta… Men allt har ju varit bestämt, varje roll har haft sin viktiga uppgift.

16/1-2003.

När jag mediterade i går kväll tänkte jag att jag tränade. Plötsligt var det som om jag trängde igenom ”något” med händerna och någon på andra sidan tog tag i mina händer med ett fast tag. Vet inte vad som hände sedan. Jag såg också någon stor man som tröstade en ung kvinna. Slöt henne till sitt bröst. Under natten fick jag en stark kraftpåverkan. Hetta, har fortfarande lite nässelutslag på händer och fötter. Såg klarsyn, underbart vackert. Kristall. Kristallkorset.

Jag drömde att jag träffade en svensk som jobbade i Kina. Det var väl antagligen Knut, han är ju där nu. Han, jag och en jämnårig kvinna fördes samman av en ”yttre” kraft, men det var något mellan oss. ”Knut” frågade vad det var, jag svarade att det var en plånbok. Jag hade en kasse med en stor plånbok som klämdes mellan oss. Pengar som skiljer oss åt… Knut, Lars och jag som förs samman av en högre makt, men att vi hålls isär av ”pengar”. Det kändes som om jag dog, eller var på väg att dö i natt. Men jag var tvungen att komma tillbaka och avsluta boken.

20/1-2003.

Drömde om någon gammal lagård. En investering i en dyr mjölkningsanläggning som min far gjort. Drömde om ett projektmöte. Först ett, och sedan ett till som jag på något sätt stannade kvar på fast jag inte behövde, eller inte riktigt hörde dit? Drömde att en man ringde och berättade att han hade en kund som sett ett projektstyrningssystem som jag gjort, och kunden hade tydligen sett att jag löste sådana problem som andra bara ”fejkade”. Han hade sett att jag hade en riktig tillämpning av det här problemet. Nu ville han föra samman oss (mig och kunden) tror jag.

Hörde ordet ”ataraxia” inom mig när jag vaknade. Slog upp det på Internet och det är tydligen ett begrepp kopplat till Epikuros (~341-270 f. Kr.). Ataraxia betyder tydligen ”själens ro”, det tillstånd som en epikuré eftersträvar. Och visst är detta relevant. Jag har haft ett ”återfall” den här helgen i min gamla problematik kopplad till qigongarna. Utlösande faktor var ett mail från Lotta där hon föreslog en träningen en söndag i februari. Jag insåg att jag faktiskt inte kunde delta trots att vi inte skulle behöva betala till Mr S(!). Men varför skulle vi träna tillsammans? Herbjörn tillhör ju Mr S, han bryr sig inte om oss andra egentligen. Och nu visade det sig att han skulle ha kurs den där helgen så det blev inte av hur som helst. Men jag blev så ledsen igen och tyvärr gick det ut över Lotta. Hon hamnar ju i ”skottlinjen” mellan mig och Herbjörn. Tyvärr försöker jag väl påverka honom via henne.

Det är verkligen jobbigt när det kommer upp en sådan här ”kris”. Tydligen fick jag något krafttillskott som utlöste detta. Men jag måste ju komma till ro med dessa människor. Jag vet ju att var och en måste utforma sitt liv. Och qigongsekten är ju något som jag verkligen inte kan göra något åt. Mr S som suger ut dessa människors kraft, tid, liv, som en vampyr. Och de som får status, tillhörighet, ja ett liv, genom att vara Stora Lärare och förmedla hans ”odödliga” kunskaper. Visserligen genom att leva som parasiter på honom, men ändå…

I går kväll kände jag att jag ville slita av tråden mellan oss, att jag inte ville ha den minsta kontakt med dem eftersom det bara betyder smärta. Men jag tvekade trots allt att göra det helt och hållet. Det är ju en del av min personlighet, detta att utan pardon avsluta en relation som jag upplever som fel på något sätt. Men det här känns som om jag skulle dö, att det är det enda som håller mig kvar här? Önskan att få kontakt med dem, att få bekräftelse. Jag vill ju vara fri. Gode Gud, hjälp mig att förstå att andra människor aldrig kan ge mig det jag söker. Den enda friden finns hos Gud. Jag trodde faktiskt att jag var i hamn, men tydligen inte. Och det är ju märkligt. All gammal karma som finns mellan i första hand mig och Lars. Mitt förnekande av honom i det förra livet. Och nu, är hela drivkraften bakom alla mina ansträngningar en önskan att vi ska bli kvitt?

Och min förtvivlan nu när jag (äntligen) inser att det aldrig kommer att ske? I alla fall så länge han är fånge hos Mr S. Eller rättare sagt låter sig utnyttjas för förmånen att få glänsa framför andra. Och även om Mr S skulle packa ihop och dra iväg skulle det ju inte ändra någonting. Lars och de andra skulle inte förändras. Jag måste inse att det inte är Mr S egentligen, utan deras egna brister, deras egen tomhet, som de låter fyllas av honom. Och min vånda och min sorg. Vi hade ju ett gemensamt uppdrag. Jag måste inse att det är slut nu.

Men hur skall jag nå denna själens ro? (Ataraxia.) Visst är jag väl där under långa perioder, men så fort det kommer minsta influens från mina ”gamla vänner” dyker min sorg, ilska, oro, upp igen. Kunde jag bara låta det flöda fritt skulle allting vara bra. Men problemet är att jag känner att jag ”göder” Mr S när jag låter kanalen vara öppen. Men det måste jag väl tillåta. Att låta solen lysa över onda och goda. Och Mr S är väl inte ”ondare” än de andra. De lever ju i sin egen ”fruktbara” symbios. Lyckliga så länge inget påminner dem om att de är vampyrer eller parasiter.

Om de bara inte använt Qi, den gudomliga kraften, den gudomliga kunskapen. Jorden kan ju aldrig rensas från sådana här sjuka förhållanden så länge som människorna inte själva växer upp. Gode Gud, mina älskade Mästare. Hjälp mig att göra det jag kan för att föra ut er visdom till människorna. Hjälp mig att klara min del i ert stora projekt. Amen.

21/1-2003.

Drömde att jag var ute på en tågresa. Något hade hänt med en ”visa-automat”, den hade fläkts upp och någon skulle använda den för att få ut pengar, antagligen på något ”felaktigt” sätt. Han skulle tydligen slänga av den från tåget, antagligen för att hämta upp den senare. Någon målade en tavla för att förmedla ett budskap, det var dolt i målningen. Där stod (jag kunde tydligen lästa det dolda i klartext) något om att det skulle ske idag. Också någon dröm om att vi skulle äta kalkon men att jag tog en skiva i förväg.

Det där trycket runt qigongen tog sig uttryck i att jag mailade Lars. Han hade naturligtvis inte läst något av boken. Jag hade väl hoppats att han skulle läsa och förstå. Men jag får ju ingenting gratis. Mailade i alla fall och bad om förlåtelse (för sveket i förra livet). Fast det är ju svårt när motparten inte alls vet vad det handlar om.

Jag insåg i morse att deras nedvärdering av sig själva är nyckeln till att det hela håller ihop som det gör. Antingen måste Mr S släppa dem fria, fast det kan han ju inte. Det enda sätt de kan bli fria på är genom att förstå sin egen storhet, att de står upp för sin egen kraft. Och det är inget någon annan kan göra åt dem. Kanske är det också en anledning till att jag skrivit boken. De är ju lärjungar till den störste Mästaren. De har fått all undervisning. Men precis som jag själv gjorde så slösar de bort sitt ”kapital” för billiga belöningar från Mr S. För hans värdelösa resultat…

Men jag kan inte tvinga dem att inse något, de måste själva förstå sin egen storhet och respektera sina egna gåvor för att något skall hända. Vi är alla gudar. Vi är alla på väg åt samma håll och vi har alla samma ursprung. Ingen kan befria någon annan. Allt vi kan göra för att hjälpa andra är att förmedla all vår kärlek och all vår glädje över deras andliga kraft och styrka till dem. Och då kommer de också att få en hjälp att befria sig själva.

Det genomruttna huset

22/1-2003.

Jag åkte till den gemensamma träningen i går kväll. Min dröm om att inte låta pengar komma mellan oss var en utlösande faktor. När vi ställde upp för att träna fick jag ett väldigt starkt krafttillskott. Men det var också väldigt oroligt, en slags kamp mellan olika krafter. Jag visste dock att min Mästare är den starkaste, att den kraft som verkar genom mig är den goda kraften. Jag kände också den där parfymsmaken ett par ögonblick. Mr S pratade hela timmen! Han hade folk att sitta på det kalla golvet en hel timme och lyssna på hur han lovade att de skulle få lära sig att se, ”läsa”, och styra Qi för att läka sjukdomar på 9-dagarskursen i sommar… Han vågade inte ens köra Qi-reglering, vi fick träna fingerträning med öppna ögon en minut eller så, han vågade inte ens blunda…

Det hela var faktiskt ganska obehagligt, men på slutet kände jag att det bara gick igenom ett stort medlidande med dem allihop. Mr S missade en kontakt med den gudomliga kraften av rädsla att mista sin makt, för att han är förblindad av sitt ego och sina egna smutsiga insikter. Jag hade ju äntligen förstått att var och en måste befria sig själv.

Jag drömde att vi var i ett hus som vi inte ägde, bara ”lånade”. Det var helt genomruttet. Min guru eller far var med. Han stack en kniv genom väggen, den var så rutten, som gjord av sockerkaka. Det handlade förstås om qigongskolan. Gode Gud, hjälp mig att aldrig mer utsättas för den kraft som finns i den här skolan. Amen.

Juan del Castillo - alumbrado i Toledo

Min utrensnings- och läkningsprocess i samband med spanska inkvisitionens förföljelse av och mord på Juan del Castillo var alltså både fruktansvärt smärtsam och ganska långdragen. Det hela var också förvirrande eftersom jag till att börja med inte alls visste vad det hela egentligen handlade om, och när mina minnen från tidigare liv väl började komma fram blandades de på ett underligt sätt med mina upplevelser runt qigongskolan. Jag hade blivit förnekad och förrådd för femhundra år sedan och nu fick jag återigen höra att ”jag inte följde den rätta vägen” och att det enda rätta var att inte tänka själv utan att okritiskt underordna sig en ”mästare”. Men jag insåg också att den svåra striden på något sätt hjälpte mig att utveckla min förmåga till förståelse och förlåtelse, den här gången fastande jag inte i bitterhet utan kunde i stället så småningom komma vidare med hjälp av förståelse, förlåtelse och kärlek. Jag drevs av en inneboende kraft att ta reda på vad det egentligen var som hade hänt mig i Spanien på 1500-talet och denna kunskap hjälpte mig att till slut befria den del av mig själv som var fångad i sin egen smärta. Jag har hämtat följande sammanfattning av mina upptäckter om Juan del Castillo och min egen relation från mina böcker Förklaringsboken och Evolutionen.

Det började från påsken 2000 gradvis komma upp minnen av att jag varit utsatt på något sätt av inkvisitionen. Att jag hade varit förföljd och att Lars varit på den andra sidan. I träningen såg jag att han har en underbar själ, men när jag såg honom andra gånger var det som om jag bara såg den där grymma, rigida, egoistiska inkvisitorn. Jag visste naturligtvis att detta var något som jag inte kunde ta upp med honom, det vore naturligtvis absurt om vi började anklaga varandra för saker från tidigare liv.

Jag kände däremot att jag i träningen kunde lösa upp det som blockerade mig, och det var verkligen en otrolig massa sorg, smärta och ilska som kom upp. Jag grät mängder av tårar över något som jag inte riktigt visste vad det gällde eller var och när det hade skett. Jag visste bara att det var något som hade att göra med inkvisitionen. Under påsken 2001 fick jag i alla en insikt om att det handlade om något som hade hänt i Spanien runt år 1500. Jag såg att det brann, kände brandrök, jag hade en känsla av att jag skulle lämna allt. Jag trodde att jag kanske hade varit en av judarna som fördrevs när Spanien tömdes på judar 1492. Men det kändes ändå inte riktigt rätt…

Under våren 2002 blev det där med tidigare liv mer aktuellt igen. Trycket ökade. Vid påsk, den 13/4 2002, drömde jag att jag var i det där livet i Spanien på 1500-talet. Nu var det verkligen besvärligt. Det var någon sorts tumult, våld. Det brann och jag hostade så fruktansvärt, jag kvävdes av brandröken. Jag dog, själen lämnade kroppen. Jag hörde ordet ”Toledo” i drömmen. Min man sa på morgonen att det verkligen hade låtit som om jag höll på att kvävas, en otroligt underlig hosta. Jag sökte på Internet på ”Toledo+inquisition” och fick upp ett antal träffar. Toledo var tydligen Spaniens huvudstad fram till ca 1560, det hade jag ingen aning om. En av träffarna nämnde ordet ”alumbrados” och det föll ner en ”pollett”. Hade aldrig hört det ordet förr, men visste direkt att det var det sammanhanget som jag sökte.

Jag hittade lite information om denna rörelse på Internet, det var en religiös rörelse som mycket riktigt utplånades av den spanska inkvisitionen. Det skedde bl.a. i Toledo från 1525 och framåt. Jag mailade en fråga till en historieprofessor i USA, om det var några av dessa alumbrados som brändes på bål. Men egentligen behövde jag inte mer bekräftelse, jag visste att det var detta det handlar om. Jag fick dock senare bekräftat från honom att många alumbrados och judar brändes ”at the stake” i Toledo. Under veckan som kom fortsatte min utrensning under mycket vånda och tårar. Tydligen måste den där marmorstenen i mitt mellangärde lösas upp av saltvatten?

Tydligen hörde Lars och jag till samma ”familj” då på 1500-talet? Men han var påvens lydiga redskap, jag blev bränd. Ett trauma som verkligen ”brände sig fast”. Vad jag vet om detta liv är att jag troligtvis var en ”converso”, en jude som övergått till kristendomen 1492. Eller troligare att min släkt övergått till kristendomen vid förföljelserna 1391. Att jag hade en bror eller annan nära släkting som var inblandad i inkvisitionen. Möjligtvis blev jag avrättad i samband med påsk eftersom dessa minnen blivit så ”akuta” just vid denna tid på året.

Den 7/6 2002 läste jag en bok med titeln ”Heresy and mysticism in 1600-century Spain”. Det visade sig att tiden innebar starka andliga strömningar om förverkligande av andens rike. Där fanns kvinnliga profeter, beatas, och mystiker. Man fick visioner och drömmar och ägnade sig åt meditation och mystik kvietism. I rörelsen betonade man kärleken som mål och medel enligt 1 Kor. 13 och det yttersta målet var att nå en sammansmältning med Gud. Man förkastade i vissa fall kyrkans dogmer och prästernas överhöghet. Det fanns en stark kopplingar till aristokrati och universitetskretsar. I tiden låg också en strävan till ”evangelism”, att reformera kyrkan.

Den 12/6 2002 kände jag en stark energi kopplad till Juan del Castillo. Han var converso/ny kristen. Han studerade i Nederländerna och fick sannolikt humanistiska eller lutheranska sympatier där. Juan del Castillo var professor i grekiska och hade en anknytning eller koppling till inkvisitionens ledare Manrique. Castillo mötte Bernardino de Tovar, Juan Lopez och de andra män som kom att delta tillsammans med honom i apostolatet i Medina de Rioseco 1525 när han var vid universitet i Alcala´. Apostolatet i Medina de Rioseco var ett misslyckat försök att evangelisera ett område tillhörigt Admiral Fadrique Enriquez of Castile. Castillo hade kontakter med ”profetissorna” Maria de Cazalla och Fransisca Hernadez.

Juan del Castillo brändes av inkvisitionen i mitten av 1530-talet. Ca 1530 startade en stor förföljelse och terror som riktades mot alumbrados, beundrare av Erasmus och människor som hade intresse för Luther och andra reformatorer av kyrkan. I stort sett alla i den grupp som formats runt apostolatet i Medina de Rioseco blev fängslade och Juan Lopez de Celain, Juan del Castillo och Tovars discipel Alonso Garzon blev brända. I den grupp som anklagades fanns också Juan del Castillos bror Gaspar de Lucena och hans syster Petronila de Lucena.

Den 26/6 2002 fick jag tag på en artikel från 1954 av John E. Longhurst, "The Alumbrados of Toledo: Juan del Castillo and the Lucenas". Denna artikel gav en bekräftelse av det som jag mer eller mindre intuitivt känt tidigare, visst var detta en väldigt tung och traumatisk historia.

Castillo kom i kontakt med ärkebiskop Manrique någon gång före 1525. När kejsarens hov kom till Toledo 1525 anslöt sig Manrique dit och tog också med sig Castillo. Genom ärkebiskopens inflytande blev Castillo tydligen prästvigd och han blev som det verkar teologie doktor genom påvlig förordning.

Ärkebiskop Manrique var tydligen initialt en av Erasmus varmaste supportrar i Spanien och en hängiven anhängare av humanistiska studier. Att han stödde och uppmuntrade Castillo kan man dels förstå genom att han stödde Castillos utnämningar och dels genom att Luis Vives dedicerade sin bok ”De Pacificatione” till Manrique och där explicit nämner hans stöd till del Castillo. Castillo följde också med Manrique till Toledo där han kom i direkt kontakt med ledande ”erasmianer” vid kejsar Karl V:s hov. Det fanns tydligen en grupp människor med koppling till hovet och till universitet i Alcala´ som delade humanistiska värderingar och var stark påverkade av Erasmus läror eller filosofi.

Jag får intrycket att denna grupp under åren omkring 1525-1530 var en slags växthus för en stark andlig utveckling. Samtidigt fanns också andra starka andliga strömningar i området med ”beatas”, visionärer etc. och dessa olika grupper hade många relationer med varandra. Inom kyrkan utvecklade också t.ex. franciskanerna nya mer mystiskt inriktade andliga vägar, och till och med människor som senare helgonförklarades som t.ex. St. John of Avila och St. Ignatius of Loyola, ställdes inför inkvisitionsdomstolen (Loyola 1527).

Detta var naturligtvis strömningar som låg i tiden, i stora delar av Europa fanns ett stort missnöje med den katolska kyrkan och dess läror. Luther spikade upp sina teser på kyrkporten i Wittenberg 1517. Mycket av motsättningarna visade sig genom en skiljelinje mellan dem som trodde att yttre verk som t.ex. bikt och avlat och prästernas förmedling var en väg till Gud, och de som trodde att den egna inre vägen var den enda vägen. I Spanien kom denna motsättning att koncentreras till striden mellan den katolska kyrkan via inkvisitionen och de grupper som ville reformera kyrkan och tron. Under 1530-talet koncentrerades inkvisitionens förföljelser till erasmianer, alumbrados och lutheraner och Juan del Castillo kunde hänföras till alla dessa grupper.

Castillos andliga utveckling verkar har varit stark mellan åren 1525 och 1530, han tillbringade bl.a. flera månader hos profetissan Fransisca Hernandez. Han deltog i, eller i alla fall besökte, apostolatet i Medina de Rioseco. När Bernardino Tovar fängslades i slutet av 1529 var det en varningsklocka för många i gruppen. 1530 fängslades Fransisca Hernandez och började ange i stort sett alla som hon varit i kontakt med eller hört talas om. Några av de misstänkta flydde från Spanien, bland dem Juan del Castillo. Visserligen försökte vissa av hans vänner övertala honom om att stanna i landet eftersom han hade så goda kontakter med Manrique som ju var högste inkvisitor, men Castillo kände tydligen att han inte kunde lita på denna kontakt längre. Han vistades i Paris ett tag och under tiden hade inkvisitionen i Spanien satt ihop en ”infomarción” om honom vilket gjorde att han riskerade att arresteras även i Paris.

Tidigt 1532 flydde Castillo till Rom, men snart kom inkvisitionen på var han fanns och han fortsatte till Bologna där han började undervisa i grekiska vid universitet. I februari 1533 blev han arresterad av inkvisitionen och fördes tillbaka till Spanien som fånge. Karl V var i Bologna vid detta tillfälle och det finns ett brev där det talas om att Castillo var ”landsflyktig i kejsarens palats”. Castillo hade kontakter vid hovet och det fann många som delade hans beundran för Erasmus där. Kanske fick han hjälp att gömma sig där under en tid.

Vid återkomsten till Spanien försökte Castillo begå självmord. Han gav en skriftlig vittnesberättelse till inkvisitionsgeneralen Manrique (den forne beskyddaren) i juni 1533 och ytterligare ”bekännelser” i närvaro av Manrique i Toledo i mars 1534. Tidigt i januari 1535 fick man fram ytterligare bekännelser under tortyr och under den tidiga våren 1535 brändes Castillo som en lutheransk kättare. Han blev som det står i Longhurst artikel ”a blazing symbol of the progressive extinction in Spain of the twin evils of Erasmism and illuminism.”

Att Manrique, som stött och deltagit i Castillos utveckling och själv varit en beundrare av Erasmus, nu var huvudansvarig för förföljelserna var säkert extra svårt. Kanske fanns det också ett moment av förräderi i de första ”bekännelserna” inför den tidigare vännen och välgöraren. Det kan mycket väl ha varit så att Castillo trodde att han utan risk kunde vara uppriktig inför Manrique. Hela gruppen med vänner och släktingar ställdes inför rätta. Castillos syster och bror klarade sig undan med livet, men hela detta förfarande med konfiskering av tillgångar, rättegångar, tortyr, minutiösa förhör, kartläggning av allt som sagts, gjorts etc. gav ju underlag för ofattbart mycket lidande. Det var ett regelrätt terrorvälde.

Hela den här historien av förföljelse och terror ger naturligtvis en förklaring till mycket av mina upplevelser av smärta, sorg, förnekelse osv. Det är inte svårt att sätta sig in i hur det kändes att jagas av inkvisitionen från land till land. All oro för vänner och släktingar i hemlandet som kunde komma till skada. All sorg över att bli angiven, t.ex. av Fransisca Hernandez som Castillo haft en relation med. All förtvivlan, till självmordets gräns. Sveket från vännen och välgöraren Manrique. Att slutligen bli bränd.

Alumbrados, erasmianer och lutheraner stod för en strävan mot den direkta inre kontakten med det gudomliga. Många av aktörerna inom alumbradorörelsen var conversos, s.k. nya kristna, de tillhörde familjer som övergått till kristendomen från judendomen i samband med de svåra förföljelserna av judar i Spanien. Juan del Castillo var en sådan converso. I de olika grupper som ingick i alumbradorörelsen var den kristna mystiken med visioner, profetior och olika direkta andliga kontakter en gemensam nämnare. Man betonade den egna inre känslan och andliga kontakten över de yttre former som den katolska kyrkan stod för. Genom sitt direkta personliga närmande till Gud, sin känsla av passiv vördnad inför Guds överhöghet och genom sin passion för självutgivande och extatiskt uppgivande inför Guds vilja, tillhörde alumbrados den nya evangeliska rörelse som inkvisitionen samlade inom begreppet lutheranism, oavsett om de kände till Luthers läror eller inte.

Det fanns kvinnliga visionärer med stort inflytande inom flera av grupperna. Juan del Castillo tillbringade flera månader tillsammans med en av dessa visionärer, Franscisca Hernández i Valladolid. Under denna tid skrev han brev till sina vänner och anhöriga, fem av dessa brev som han skrev till sin syster Petronila har bevarats. Eftersom alla spår av alumbradorörelsen systematiskt utplånats av inkvisitionen utgör dessa brev en sällsynt källa till information om de åsikter som fanns inom dessa grupper. Juan del Castillo talar om bandet mellan den troende och den inneboende Kristus, om att tömma ut sitt själv inför Gud, om att jordiska bemödanden tillhör döden och om att ge upp sin egen vilja till Kristus. Inledningen till det första brevet ger en bra beskrivning av Juan del Castillos relation till det gudomliga.[72]

May the Holy Spirit be with you in a new way, so that ever in the sacrifice of worship and purity of our souls we may offer ourselves to our Blessed Father so that he, with ineffable sweetness and sovereign peace which passeth all understanding, may send us His only begotten son Jesus Christ to dwell in our souls forever. In His presence all things become as one, because He contains the Essence which all things must have, in accordance with the admirable order and provision of God.

Det andra brevet innehåller en beskrivning av kärleken som den frälsande kraften, samt talar om själen som Guds tempel och den direkta inre undervisning som ges till Guds lärjungar.

May the Holy Spirit inflame you with divine love and fully possess your soul in order that such sweet embraces which this so savoury spouse always bring with Him may gain new strength in our souls, and so that we may walk under this so gentle yoke continually with new strength from God, and so that by this law of His we may hasten to attain that peace of God which surpasses all understanding, where God is seen de coram jusion[?], which is our soul – the house and temple wherein God continually and at every moment wishes to dwell and be renewed in us. … For our Lord loves the inner things and silently teaches us that vain desires multiply in the soul, so that by His goodness He may teach us and make us His continual hearers [of the Lord] and workers of His doctrine.

I det fjärde brevet beskriver Juan del Castillo det ultimata målet med all andlig utveckling - att bli förenad och ett med Gud. I detta tillstånd blir Guds vilja den enda vägledaren och därigenom kan själen nå visioner och kunskap som är oförklarliga för dem som inte har upplevt det.

This is the ultimate and final aim of all spiritual life – to be so united and at one with God that He be the life by which men live and that He direct, govern and command them, and that they have no other purpose but to obey and be faithful to all that their God and Lord shall command them. For in this way the soul gains a perfection of vision and knowledge which is inexplicable to those who do not know it and have not tasted it.

Under sin egen rättegång uppgav Petronila de Lucena att hennes bror Juan del Castillo var tokig och hon förnekade att hon någonsin hade delat något som helst av hans tro. Under de omständigheter som inkvisitionen skapade var naturligtvis denna förnekelse helt förståelig.

I mina egna upplevelser kom det gradvis fram minnen från detta liv i Spanien på 1500-talet. Men jag fick också i mitt nuvarande liv bearbeta det trauma som jag bar med mig sedan nästa fem hundra år. Jag upplevde återigen detta att människor okritiskt underordnade sig en enväldig ”påve” i den qigongskola som jag kom i kontakt med, vilket väckte starka protester inom mig. Lars fick symbolisera Manrique som både hade varit en av de främsta humanisterna men som senare ledde inkvisitionen och förföljelserna av sin forne skyddsling. I det som hände i nutiden hade jag en känsla av att Lars tillhörde både ”vi” och ”dom”, både ”Göteborg” och ”Stockholm”, både ”kättarna” och ”inkvisitionen”. Jag drevs också gång på gång till att försöka förklara mina upplevelser för honom, något som han naturligtvis visade ifrån sig med all kraft. Men hur underlig och förödmjukande min kamp än var ledde den ändå till att jag faktiskt löste upp sorgen, ilskan och hatet från livet i Spanien på 1500-talet, vilket var en förutsättning för att jag skulle komma vidare i min utveckling.

Förklaringsboken

Juli 2002 till januari 2003

Samtidigt som jag kämpade med slutfasen i utrensningsarbetet runt Juan del Castillo och spanska inkvisitionen började ett nytt arbete med att sortera upp och dokumentera mina upplevelser att tränga upp till ytan. Åter blev Hilma af Klint aktuell för mig och så småningom insåg jag att en viktig pusselbit till det som jag upplevde fanns i hennes texter. När jag lånade och började läsa dem i oktober 2002 utlöstes en enorm kreativitet. Men redan i juni hade jag drömt en dröm om att grunden fanns i Hilmas arbete.

9/6-2002

Drömde att jag var hos af Klint. Gammal lägenhet, högt i tak, sekelskiftesmöbler. Jag skulle arbeta med något skrivarbete i ett rum i lägenheten. Plötsligt satte sig grunden med ett våldsamt brak. Två gånger. Jag trodde huset skulle rasa ihop, sökte skydd men det hände inget mer. De skulle alla på någon fest? Grunden hos af Klint… Det finns ju en bas, en grund i Hilmas arbete.

21/8-2002

Drömde om en stickning. Den var nästan klar nu. Mönstret? Trådar som vävdes in i mönstret. Såg fyrar vid något tillfälle. En vision, det finns också i Vägen till templet s 456.

22/8-2002

Såg när jag vaknade en ridå som var delvis fråndragen. Bakom den fanns ett otroligt strålande, guldfärgat ljus. Jag har ju sett ljuset så många gånger förr, men detta var ändå mer strålande.

Skördetid

23/8-2002

Drömde att det var skördetid. En äldre man med andlig inriktning hade skördat ett stort sädesfält. Säden var förpackad i sådan där stora rullar som man normalt gör av hö. Jag skulle föra dessa rullar från fältet och ”hem”. Jag funderade på hur det skulle gå till, jag hade bara min bil (en ny bil) och jag bestämde mig för att ta en rulle i taget och köra hem. Men det var en så stor skörd. Rullarna var ordnade i en rad som räckte så långt ögat nådde. Jag såg fyra fåglar på en gren, jag tyckte först att det var uggleungar men såg sedan att det var vanliga småfåglar. Jag kände en sådan kärlek när jag såg dessa fågelungar. Jag skulle använda något verktyg eller hjälpmedel, det var ett slags galler, men det satt en klump med metmaskar i gallret. De var tydligen döda men det hade nog precis hänt för de var fortfarande ”färska”. Jag skakade bort maskarna. Jag slirade med min nya bil, bucklade till kofångaren.

Drömde att jag var vid en bäckravin med min bror. Det hade regnat, vatten forsade fram i bäckfåran. ”Tänk, där på botten gick jag och plockade smultron” sa jag. Tydligen hade bäckfåran varit uttorkad tidigare. En massa maskar hade krupit upp ut jorden på kanten till bäckfåran, det var helt fullt av dem. Jag gick därifrån.

Känner mig så underlig i dag. Har fått så ont i högra sidan, i höften och axeln. Tänker på Hilmas målning ”Påskaftonslilja”, att hela högra sidan var förkrympt. Tydligen är hela min högra sida stel, blockerad. Och denna dröm… Tydligen är det skördetid nu. Mästaren som skördar och det är min uppgift att föra hem skörden, ”rulle för rulle”. Att visa barnen vägen hem. Gode Gud, ge mig kraft, mod och förstånd att utföra ditt verk. Amen.

Mattan som rullas ut över jorden

27/8-2002

Drömde att vi flyttat till ett nytt, stort hus. Jag var orolig för att det var så mörkt och igenväxt på baksidan, bad min man att hugga bort några träd. Jag fick veta att både Liv och Fred var döda. Min son och jag stod och tittade ut på grannhuset. Det var alldeles svart på himlen ovanför huset. Plötsligt var det som om en enorm blåsvart gardin eller matta rullats ut över grannhuset. När rullen var utrullad stannade kanten precis vid vårt hus. Jag var rädd, det var lite samma känsla som i drömmarna om ”jordens och himmelens undergång”. Hade en känsla av att det var byggnadsarbetare vid/i det andra huset, men vet inte om de hade att göra med utrullandet av mattan.

Ytterligare en dröm om att ”freden” är slut på samma sätt som att viruset i datorn var ett ”krigsvirus”. Att ”livet” är över kan jag ju verkligen känna, jag är helt utanför alla sammanhang.

29/8-2002

Drömde att vi använde en psykograf.

4/9-2002

Härlig, skön träning i går. Det var som att träna i varm honung. Jag kände att mycket av laddningen runt Qigongen och människorna där är borta. Jag hade en vilja att ge, att dela med mig och det öppnar väl också upp. Jag hade denna fruktansvärda hosta i natt igen. Sjukdomen används tydligen för att rensa ut någonting.

Underbar träning nu på morgonen. Hela tiden får jag mer kontakt, mer kärlek. Träningen har ändrats kraftigt sedan några dagar tillbaka. Det är vårt att sätta ord på men det handlar nog om kundalinikraften, merkuriusstaven, ”var listiga som ormar”. En ”serpentinliknande” känsla.

Och detta i går, var det ett avslut på ”riktigt”? Jag tänker på drömmen om fäderna som sov och sönerna som var vakna. Det är lite på det sättet i den här gruppen. Deras själar är vakna, men ”själva” är de fångade i en dröm eller en illusion. Och jag har väl gjort allt jag kan för att väcka dem.

Dessa gamla kära relationer. Alla våra liv. Jag hade väl trott att det skulle hålla ända i ”mål”. Och det har det kanske gjort också. Vi har alla hjälpt varandra framåt, nått så långt. Denna sista kontakt med Herbjörn känns så läkande. Lotta. Och Lars, min alkemistiske bror. Vi får ju alla förenas i Himlen, och vi är där nu. Vi har väl nått målet, toppen på Ararats berg. Nått himmelriket på jorden. Tack för all nåd, all hjälp, all kärlek. Amen.

Går igenom mina ”vägmärken”, en lista över olika händelser under dessa tre år, och dokumentet med mina upplevelser från Johannes uppenbarelse igen. Ser att Hesekiel och Johannes har samma uppenbarelser om bokrullen, kristalltronen med regnbågen etc. Och nu får jag dessa visioner?

Anden är villig men köttet är svagt

5/9-2002

Var så trött i går kväll. Det mentala arbetet att förstå och integrera att min utveckling, min sanning, finns i Thomasevangeliet, Acts of John, Uppenbarelseboken och Johannesevangeliet tog så mycket kraft. Det är irriterande att Uppenbarelseboken är en blandning av flera versioner… Skulle vilja ”tvätta” den, rensa den.

Jag sov i alla fall några timmar. Kände av och till att jag var ”gjord av kärlek”, att kroppen var som honung eller hur man nu skall beskriva det. Vaknade vid 22-tiden och mådde så konstigt, var fysiskt illamående. Kroppen kändes så tung, anden var helt utanför. Jag försökte träna lite och kraften var så stark, men kroppen var svag. ”Anden är villig men köttet är svagt.”

Även nu på morgonen känns det som om anden är mer eller mindre fri, men så snart jag spänner mig eller stressar så minskar kraften. Detta är naturligtvis ett underverk. En möjlighet att göra varje rörelse till en lovsång till Gud. Att skapa en himmelsk harmoni genom sitt liv, sin väg på jorden. Att förena himmel och jord, människa och Gud. Att vi människor är porten mellan himmel och jord. Tack Gode Gud för all nåd. Hjälp mig att förverkliga de möjligheter Du gett mig i skapelsen. Ge mig av din frid och harmoni, din kärlek och styrka. Idag och alla dagar. Amen.

Att få förverkliga sig själv, att uppfylla hela sin kroppsliga, själsliga och andliga potential. Den största nåden, den största gåvan. Och allt har getts mig av Gud, av mina andliga lärare och Mästare. Våra, hela mänsklighetens Mästare. Lao Tzu, Buddha, Kristus och de andra som är mänsklighetens välgörare nu och i alla tider.

6/9-2002

I går var jag ju nästan ”klar”, varje rörelse gav upphov till musik, men naturligtvis kommer det en reaktion i dag. Livet, materien, världen drar mig tillbaka. Mina valpar, jag behövs ju för att hjälpa dem framåt. Det dagliga ansvaret som förälder. Ytterligare en nivå av avskedstagande, separationsångest. Visst lovade Mästarna att min familj skulle följa mig, men det känns ändå som om vi skall skiljas åt? Livet och friden skall ju ”dö”. Jag har fått så mycket ledning, jorden skall gå under och en ny himmel öppna sig. Det handlar sannolikt inte om den fysiska döden just nu, utan om en inre förändring som ger upphov till förändringar i de yttre omständigheterna. Att vi skall samlas på flygplatsen. Att min rätte make kommer att hämta mig. Jag skulle ju lämna ”carnen” (köttet, kroppen)? Jag skrev ett slags avskedsbrev till min familj. Vad som än skall hända så känns det bra att ha satt mina känslor för dem på pränt. (Jag förstörde det brevet senare.).

7/9-2002

Drömde att någon läste i min dagbok. Jag började skriva in dagböckerna i Word i går. Någon som visade intresse… Jag fick en stark reaktion i går. Gråten, avskedstagandet, avskedsbrevet. Visst känns det som om jag skall dö i vissa stunder och i andra vet jag att jag har en uppgift som måste bli klar först. Men det är verkligen ett kraftigt lösgörande som sker. Att lämna allt för att ta steget upp på nästa nivå…

8/9-2002

Läste i ”The Taoist Body” om ritualen för att inviga ett mästarpar i skolan “the Heavenly Masters”. En av ritualerna kallades ”the Child who turns around”. Det fick mig att tänka på första veckan när jag vaknade och kom på att jag skulle få gå upp och träna Qigong och det var som om ett barn vände sig i mig. Precis samma känsla som när ett sjumånaders foster vänder sig i livmodern. Det gudomliga barnet.

Jag såg en text i går när jag tränade. En gammal text som ”öppnades” eller som det ”sattes ljus på” eller något liknande. Jag tänkte på ”du är ett ord som blivit kött”. Hesekiel, Johannes, uppfyllandet av profetian.

10/9-2002

Drömde att jag var hemma i mitt ursprungliga hem. En gammal barndomsvän var där också. Hon hade tydligen ”emigrerat” hon också, hon bodde i min nuvarande hemtrakt. Vi pratade om att träffas när vi kom tillbaka dit. Det var någon som kom in från ”kylan”, vi diskuterade hur kallt det var. Där fanns en sinnrik ”apparat” som visade månens faser och en massa mätvärden. Den var gammal och av metall. Vi kunde inte förstå ”mekanismen”, hur den fungerade. Vi kunde inte tolka resultatet, om det var 37.5 grader kallt? Den påminde om mekanismen som klickade ”i spår” i visionen efter kursen 28/1-2001. Jag kände en stark doft av ros och lilja i går under dagen. Associerar tyvärr mest till begravningar. Men det är väl Hilmas ”ros och lilja”.

Himmelens portar öppnas

17/9-2002

Stark träning i går kväll. Jag såg det ”astrala ljuset” när jag lade mig. Vaknade mitt i natten av att det var som om en dubbeldörr slogs upp på vid gavel med en smäll eller snarare ett dån. Det kändes som om en stark men varm vind blåste mot mig genom öppningen. Omtumlande. Jag lade händerna i kors på magen och det gick igenom så mycket kraft. Jag tänkte att ”nu öppnas nog min helande förmåga”. Det kom ner så mycket information. Ett sådant där ”informationsnedsläpp” som kommit efter andra genombrott. Först kom det en bok, gult och brunt omslag. En massa text, information kom också. Allt var i guld. Sanskrit?

Somnade och drömde att jag inte hade något skydd, att jag blödde. Mår lite illa nu på morgonen men känner mig ändå stark, har mycket kraft. Tänker att det nog var det sista inseglet som öppnades.

När jag tränat i går kväll fick jag se Hilmas grav. Plötsligt öppnades den och en kvinnlig gestalt klev upp ur den. De dödas uppståndelse… Den gamla kvinnans grav som var täckt av fiskar i min dröm i juni 2000. Nu har hon vaknat till liv? Det är klart, hon lever ju i mig.

29/9-2002

Tryck, ont i magen, gråter. Drömde att jag och min man höll på att renovera en gammal kvinnas hus. Det var bråttom för vi väntade på att någon skulle komma från ”himlen”. Jag målade taket men bad honom ta över, tyckte inte jag räckte upp. Kastade gammalt skräp och fick tag i tre halsband. De var inte särskilt värdefulla, jag tänkte kasta bort dem. Men ett var lite finare, det skulle jag behålla men det var lagat, hopknutet och det stack ut trådändar. Stod och funderade med de tre halsbanden som ju tillhört den gamla kvinnan i handen när jag hörde ett barn ropa. Min far kom med traktorn och han hade flera barn med sig. Två var adoptivbarn, från andra världsdelar, och när jag såg dem så visste jag att de vi väntat på hade kommit. Det var tydligen deras barn.

Kundalinikraften

4/10-2002

En underbar känsla av kärlek och kontakt. En så mjuk, underbar, omslutande kärlek. Doften av den friska vårluften som jag vet kommer ”därifrån”. Tydligen är kanalen öppen? Jag skulle väl egentligen vilja vila lite, hämta andan efter detta ”krigsspel”, men tydligen blir det inte så. Jag känner i alla fall att det går igenom så mycket kärlek ”därifrån” till honom. Visst har kanalen öppnats och nu tar alla som älskar honom så högt chansen att skicka kärlek via mig. En underbar känsla. Guds härlighet som är kärlek.

Tack Gode Gud för all nåd. Amen. Tack också för att jag fick hjälp att övervinna min stolthet och sårbarhet i den sista ”kinkiga” mailväxlingen med Lars. Jag kände så tydligt att ni var med mig och stödde mig och ändå var det en liten strid!

Jag har ju mailväxlat med Tomas fram och tillbaka om Kundalini. Jag kom ihåg min dröm om att ta emot ”draken”, Qi, från 20/10 1999, och min dröm om det gamla huset med ormar på golvet som jag hade så ofta som barn.

Det ligger något viktigt här och kanske är det hela orsaken till att han och jag fått kontakt med varandra? För mig är Kundalini en gudomlig kraft. Visserligen oerhört stark, men också något som ”används” för att rena oss, för att öppna upp den andliga dimensionen. Och målet - en total förening med Gud och med dem som leder mig. Med alla som jag älskar.

Men VAD är egentligen denna kraft? Jag har ju känt att när jag tog emot ”Qi” så tog jag emot Kristus. Det är helt klart en andlig kraft. Treenigheten som de Höga lärde ut till De fem att den egentligen är en kvarternitet. Fadern, Sonen, Den helige Ande och Materien, Modern.

- Sonen fanns ju i mig redan från början. ”Barnet som vänder sig.” Andebarnet, kärleken.

- Fadern, det Gudomliga som befruktar materien, modern. ”Jag och Herren är ett.”

- Modern, materien som tar emot och låter barnet växa i sig. ”Vi är alla Maria.”

- Den helige Ande. Kraften som genomsyrar allt i Universum. Livskraften, sexualiteten, det kvinnliga/manliga. Världens ljus, kunskap och upplysning. Visdom, uppståndelse, helande. Kristuskraften. Kärleken. Kundalini. Den kraft som förenar allt.

Den höga gestalt som jag såg förra sommaren var både manlig och kvinnlig. Inte mänsklig men ändå med mänskliga drag, övermänsklig. Gudomliga tvillingar. Guds rike är inte ord utan kraft. Ett kundalinigenombrott är Guds rikes genombrott i människan! Kraften finns i oss men den vilar till de rätta betingelserna finns. WU: Ande och Materia. Gud och Människa. Den stora föreningen. Bruden, brudgummen. Bröllopet.

Den vackra gamla egendomen

5/10-2002

Drömde att vi köpt en ”egendom”. Det var flera stora gamla hus. Jag var helt förskräckt, hade inte riktigt hängt med på att detta hände. Ville först att köpet skulle gå tillbaka. Tyckte det var rörigt. Köket låg i ett hus uppe på en höjd och våra sovrum låg i ett annat hus en bit nedanför. Men så kom jag på att vi kunde sälja det ena huset, det fanns ju rum tillräckligt ändå. Och när jag började titta närmare på det gamla huset så såg jag att det visst var OK ändå. Det fanns centralvärme och det var ganska rejält och faktiskt mycket välhållet. Vackra målningar, fina smidesdetaljer i svart. Vackra köksluckor. Tydligen fanns det fler hus, personalbostäder och någon samlingslokal med en stor väggmålning. Allt hade hört till Bona ungdomsvårdsskola, och tydligen skulle ungdomsverksamheten fortsätta på en annan del av egendomen. Jag stod och tittade ut över en vik av Mälaren uppifrån toppen av berget där vårt hus med matsalen låg. Det var så vackert. En liten by med röda hus. Kristallklart vatten och en fin strand. Kor som badade i vattnet. I ett rum var det en massa byggverktyg och virke som staplats så ordentligt. Allt var bakom ett skynke eller draperi. Lustigt, Furuheim låg ju på en avstyckad del av Bona. En mälarö, Munsö. Templet skulle ju resas på fem öar i Mälaren.

Jag tänkte på jobbet med att skriva in dagböckerna i Word när jag vaknade, och i samma ögonblick fick jag en vision av att jag låg på knä framför diskbänken och sorterade sopor. Jag kände mig lite osäker, mina dagböcker är väl inte ”sopor”? Men jag förstår att det handlar om att jag måste sortera, strukturera. Tack för ledningen!

7/10-2002

Drömde att jag fått tag på en värdefull utrustning till en kamera som jag skulle sälja billigt till en gammal vän. Den gamla kvinnan som ägt utrustningen hade använt den när hon haft kontakt med en ande. Mätt avståndet med ett måttband. Men utrustningen var precis som ny. Det hade hänt i Umeå?

Vi var på bio i går kväll. När de spelades en gammal 30-talsmelodi om längtan till det andra landet förstod jag plötsligt att de Höga verkligen gett mig någonting som människor sökt och längtat efter i alla tider. Jag blev så rörd men kände också en stor bävan. Hur skall detta förmedlas? Visst är min rädsla i drömmen om den stora egendomen som jag plötsligt upptäckte att vi köpt sann. ”Det här är för stort för mig/oss.” Men jag får ju all hjälp. Jag har faktiskt fått ta emot så stora gåvor att jag nästan inte förmår att bära dem. Men jag måste ju.

8/10-2002

Kände en sådan glädje och kontakt. Tänkte ”min själ gläds åt din själ, min ande förenas med din ande”. Såg i detsamma två länkar eller ringar som smiddes samman.

11/10-2002

Mår fortfarande konstigt, känner mig blockerad och illamående. Träffade Gustaf i går och lånade pärm 2 och 3 med Hilmas texter. Jag skummade lite i pärmarna som jag lånat och där nämndes plötsligt Johannes och Maria. Det finns ju ingenstans i Gurlis böcker och inte i pärm 1 heller…

Jag är du, du är jag

14/10-2002

Drömde att jag satt och pratade med Gustaf vid ett skrivbord. Plötsligt så fördes jag av en ”osynlig makt” mot honom. (Sköts på magen över skrivbordet mot honom. De leker verkligen med mig ibland…) Hur som helst så ska vi tydligen arbeta ihop och det förstår jag också efter att ha läst Hilmas pärmar i helgen. Det finns ju där, och mycket mer än jag hade väntat mig egentligen. Alla mina teman.

Läste ett dokument som Gusten skrivit (Den blå boken) och det var som om jag själv skrivit det. Det liknade väldigt mycket det jag skrivit till Lars i mina mail. Det svindlade en sekund för mig. Är jag Gusten eller Hilma eller Åsa eller… Känslan av att jag är du, du är jag. Tydligen återupprepar vi i det här livet det vi gjorde i det förra, fast ”tvärtom”. Då kände jag inte igen Gusten, och nu är det han/hon som förnekar mig.

Där fanns också information om att de Höga ”beställt” tavlan med Nunnan och att Gusten suttit modell för den. Och Lars var ju nunnan Richardis i mitt liv som Hildegard i klostret. Hans syster i det här livet ser precis ut som nunnan. Vi är oss tydligen så lika från liv till liv. Min bror i detta liv ser kanske ut som jag gjorde som man i ett tidigare liv… Knut ser ju precis ut som Volmar…

Allt rullas upp nu när jag läser texterna. Jag har ju inte riktigt velat ”ta in” Hilma, även om jag inte kunnat undvika det. Men t.ex. upplevelsen som jag hade när jag gick till träningen på Sabbatsberg och helt plötsligt förflyttades 100 år tillbaka i tiden. De besökte ju Heléne på Sabbatsberg och körde seanser. Och namnet Furubo, jag kände mig ju så obekväm med benämningen Furuheim… Osv., osv.

Och nu är förstås frågan hur allt detta skall förvaltas? Vad gör jag av detta? Så många trådar, ett så intrikat mönster. Och det är bara jag som kan ge lösningen på gåtan. Det är ett under, en så stor nåd. Tack Gode Gud, alla mina Mästare och lärare. Hjälp mig att fullfölja er plan. Amen. Läser i texterna att de sade för 100 år sedan att ”Undan (Gusten) lever ditt liv och du lever hennes”. Såg två gyllene ”solhjul” natten mot söndag. (Hilma af Klint, Förarbete till grupp 8, nr 3.)

Och Johannes och Judas… Kärleken som läker alla sår. Gode Gud, hjälp mig att få detta rätt! Amen. Att låta kärleken läka alla sår. Kristus. Att befria sig själv. Att inse att jag är Du, Du är jag. Att vi är Ett. Endast genom att se sin egen svarta sida kan man lära sig att behärska den. Självets nedläggande, känn dig själv. En fruktbar polaritet.

16/10-2002

Drömde om en kraftig kroppslig uttömning. Först en stor blockering och sedan var det tunt som vatten. Rann lätt som vatten. Tänkte på jobbet som jag började på i går, ”Förklaring till det stora verket”. Det har verkligen tagit emot, att förstå att jag skall göra det, att lämna ut sig själv. Men jag har ju lovat att utföra det här uppdraget. Just nu bävar jag inför omfattningen av material och svårigheten att förmedla detta i en materialistisk värld. Är det överhuvudtaget möjligt? Men de Höga har bestämt detta, gjort upp planen, och då måste jag naturligtvis försöka ge mitt bidrag. Och jag inser att ingen annan kan göra det arbete som är vikt för mig. Jag kände också en viss glädje och kreativitet i går. Det här är inte som när jag tog emot Texten, men jag känner ändå att de Höga är med mig. Att vi är ett. Tack Gode Gud för all nåd. Hjälp mig att förstå och förverkliga dina intentioner. Amen.

När jag vaknade i går morse hörde jag en manlig röst som sa ”Fridsfursten” med en så mjuk, kärleksfull, vördnadsfull stämma.

17/10-2002

Jag hade en syn av ett draperi som drogs undan när jag mediterade i går kväll.

Att öppna spärrarna mot det förra livet

23/10-2002

Kämpar med strukturen på förklaringsdokumentet. Läser mina drömmar om att grunden finns hos Hilma af Klint. Och det är sant. Det är verkligen ett arbete. En själ. Så svårt att öppna upp för denna insikt. Jag har ju hållit mig från Hilma så mycket som möjligt. Visst förstod jag att jag kommit tillbaka, reinkarnationen är ju ett av huvudbudskapen, men vad innebär detta i praktiken? Visionen av att Hilma steg upp ur sin grav, de dödas uppståndelse. Visst finns det något spöklikt i detta. Men samtidigt en stor glädje. Delar av mig, av min personlighet, som får sin förklaring, sitt berättigande. Att alla mina liv har haft en mening. Och det finns så mycket förklaringar i Hilmas dokument. Jag måste öppna upp spärrarna mot det förra livet. Låta kunskapen från förra livet befrukta detta livs erfarenheter.

Det är verkligen ett verk. Mitt verk, om jag så heter Åsa eller Hilma, Jane eller Johannes, Hildegard eller Tycho… Samma själ, samma väg, samma uppdrag.

27/10-2002

Jag drömde att jag varit ute på någon resa. Sedan städade jag, det var kanske julstädning. Jag var så beslutsam, effektiv, men de andra människorna insåg inte alls att det var bråttom. Jag skalade bort mattor som låg i lager på lager.

När jag skulle träna nu på morgonen var det som om den stora rosenbusken utanför fönstret var täckt av tusentals gyllene rosor. Det påminde om när daggdropparna såg ut som tusentals diamanter för några år sedan. Underbar träning. Jag fick ett hjärta i guld när jag satte tummen mot långfingret i fjärde sektionen. Jag tänkte på att förhärliga och bli förhärligad. Punkten mitt i evighetstecknet, punkten där ande och materia möts.

28/10-2002

Härlig träning men jag är allmänt påverkad. Väldigt stark kontakt men kroppen orkar visst inte riktigt med. Jag ligger också på en hög ansträngningsnivå när det gäller att få ”fram” förklaringen. Att få ihop alla trådar, processer, tidsplan och medvetandeplan.

18/11-2002

Drömde att jag skulle hjälpa till att starta en ny verksamhet. Det hade satts in en annons där man sökte medhjälpare. Varje verksamhet drevs tydligen av ett par där den ene var läkare och den andre gjorde något ”enklare” arbete. Jag skulle titta i annonsen för att se vad man sökte, men det var så svårt att hitta den. En av mina gamla chefer var tydligen ansvarig. Jag hittade en annons men ”chefen” hade tejpat för kartan. Den var dold av ett papper. Men jag lyckades uppfatta att det kanske var någonstans i Solna.

Dold=ockult. Den gamle chefen, han som ledde oss förra gången. När jag gick i drömmen, var det någon som tyckte att jag så blek och trött ut. Jag svarade att jag hade problem med thyroidea. Han tyckte jag skulle konsultera den nye läkaren/chefen.

Kunskapens träd

19/11-2002

Såg i klarsyn ett träd med ett stort vackert äpple i går kväll. Kunskapens träd. W, sanning, vishet. Drömde om skilsmässa igen, jobbigt.

Jag fick en stor insikt som tydligen frammanades av synen i går kväll av kunskapens träd. Jag fick äntligen ihop de olika serierna, de olika planen, mina årsarbeten. De olika rosorna, de olika dödarna, de olika födelserna. Kunskapens träd symboliserar naturligtvis fas fyra, integrationen, beskrivningen, förklaringen. [73]

20/11-2002

Jag hade en underbar upplevelse av kraft och härlighet i går kväll. Det var som om det var ett oändligt rum i mig, fyllt av Guds närvaro. Vårt kraftfält var så starkt. Alla i varandra. Tack för denna nåd. Amen.

Burfågelsbefrielsen

21/11-2002

Drömde att jag var hemma hos mina föräldrar i ett gammalt hus. Jag hörde någon som jämrade sig och upptäckte att en liten fågel hade ramlat ner i skorstenen. Nu tittade den ut genom ett galler i en ventil med ett så otroligt vädjande uttryck i det lilla ”ansiktet”. Jag öppnade ventilen, det var som en lucka i ett fängelsegaller. Fågeln flög ut och var helt försvunnen. Jag öppnade fönster så att han skulle kunna flyga ut men såg inte till honom mer. Det fanns en gråvit katt där med tungan hängande ut ur munnen, som om den var förlamad. Jag var förstås orolig för att katten skulle ta fågeln. Det blåste, de okopplade fönstren slog, jag försökte förankra dem med pappersbitar. Min mor arbetade med datalistor, det var ett adressregister, medlemmar i en klubb eller förening. Jag såg att det var många namn på listorna.

Tänkte på oraklet i ”Fotboll för Buddha” som var inlåst och sedan var fri, uppe på taket, under stjärnhimlen…

Guds hand syns på himlen

24/11-2002

Drömde att jag jobbade på dagis, men det var tomt, inga barn var där just då. Jag skulle göra en slags anvisning till föräldrarna om hur de skulle anmäla när barnen skulle komma och när de skulle gå. Jag gjorde bokstäver av trolldeg och bakade dem i ugnen. När jag kom tillbaka hade någon satt upp meddelandet men det var så blekt. Jag tog ner bokstäverna och skulle måla varje bokstav med ett nytt mönster, en ny färg på varje bokstav.

Jag drömde att jag var i en lägenhet högt upp med mycket fönster. Jag hörde på radio att det var en stor brand i en gymnasieskola i Göteborg (vid Sahlgrenska) och att de människor som stod och tittade på branden sett en stor hand på himlen. Jag tittade ut och himlen var alldeles röd, det var stora oroliga molnformationer. Plötsligt såg jag en enorm arm med en hand som rörde sig över hela himlen. Jag förstod att det var Guds hand som jag såg. Handen gjorde ett tecken med utsträckt finger, ungefär som ”fuck you, det är jag som bestämmer”. Jag talade om för min mor att det var sant, Guds hand syntes på himlen här i Stockholm också, men hon trodde inte på det. Jag hade bara sett något moln eller så menade hon. Så släcktes plötsligt solen! Allt blev fullkomligt kolsvart utanför. Jag hörde hur människor började skrika och gråta, vissa startade sina bilar och skulle fly, men jag visste att det inte fanns någonstans att ta vägen. Jag var inte så rädd själv, jag visste på något sätt att det inte fanns någon mening med att vara rädd. Jag började be i stället. Jag tänkte att jag ville träna Qigong, om det skulle vara det sista jag gjorde så skulle det vara att träna Qigong i så fall. Och just då tändes solen igen, men det var ett alldeles vitt ljus, inte vår vanliga sol.

Jag vaknade med ett ryck, mådde illa, hade ingen aning om vilken dag det var och det krävdes så stor ansträngning att komma ”tillbaka”. Hade en så stark känsla av att det var en demonstration av Guds allmakt jag fått, att vi människor tror vi bestämmer men att det finns något som är mycket större än allt. Och så denna starka känsla av omvälvning.

Samma sorts dröm som den om jordens undergång och drömmen om den nya himlen. Det är tydligen en mycket stark kraft som ger mig dessa drömmar och visioner. Det var faktiskt som om den pågick fast jag vaknade. Guds allmakt, Guds finger. Att vi människor tror att vi bestämmer men inte har ens den allra minsta makt i jämförelse med den stora allmakten. Ni trodde ni visste allt, men det är jag som bestämmer…

Jag inser av drömmen om de färglösa bokstäverna att jag måste vara mer personlig i det jag skriver i boken, speciellt när det gäller avslutningen, sammanfattningen. Tack Gode Gud för all ledning. Amen.

25/11-2002

Såg Lotusblomman i går kväll. Kristallklart vitt, med gult eller guld i mitten. Två blommor som smälte samman till en.

30/11-2002

Drömde att jag kom till något slags värdshus. Ägaren var intresserad av mig, han försökte arrangera så att vi skulle kunna träffas. Han gav mig ett smycke med min månadssten, jungfrun. Jag var förvånad över att han råkade ha ett smycke med just min sten. Tyckte det var lite pinsamt, var rädd att hans fru skulle misstycka. Också något om en läkare som var vän till den här mannen och som skulle hjälpa oss att träffas?

Ett brev från andra sidan

1/12-2002 Första advent.

Jag drömde att jag hade fått ett stort brev, det rymdes inte i brevlådan utan stod lutat mot den. Det hade inte lämnats i vår egen brevlåda utan i grannarnas på andra sidan (gatan). Brevet eller paketet hade formen av en halvcylinder. Jag öppnade och det var ett russinpaket som var fasttejpat på ett laminerat, inplastat, dokument. Brevet var handskrivet och innehöll hög information, de stora hemligheterna. Det fanns ett stavfel i mitten som fick mig att förstå att det var en människa som skrivit det. Ett verktyg. Det stod att två för mig okända namn på SAS skulle hjälpa mig, och slutade med ”Jag vill inget högre än att få komma tillbaka till jorden”.

Den andra kalken

9/1-2003.

Jag drömde att jag var i Stockholm, nästan inne i centrum, men inte riktigt. Jag mötte en man som var ute och gick med sitt lilla barn i sittvagn. ”Nu kommer vi till ett nytt övergångsställe” sa pappan till barnet. Tydligen var det en ny väg, de hade nog flyttat dit nyss. Men barnet ville inte att de skulle gå över, det började skrika i högan sky. De vände, och när de gick tillbaka började barnet jollra. Jag hörde tydligt att han ”pratade” om att han var glad att gå hem till mamma, men mannen verkade inte förstå att barnet verkligen pratade, han hörde bara ett obegripligt joller. Plötsligt var jag på en konsert eller en föreställning. En mansröst och en kör sjöng något med refrängen ”second cup, second cup”. Det var dramatiskt, lite Wagnerinspirerat. Plötsligt såg jag en hand, med en syl eller ispik eller något liknande vasst, som höjdes. Han som höjde handen begravde, med en ”välberäknad” eller målmedveten rörelse det vassa föremålet i hjärtat på sitt barn. Det var mannen jag sett på gatan förut, och barnet var nu en schimpansunge. Jag var helt bestört, det lilla barnet som bara ville hem till mamma! Det varma, röda blodet rann ut. Alla applåderade, En man bakom ”kulissen”, bakom ett piano, drogs fram. Han bugade sig för applåderna, han var den som skulle firas.

När jag vaknade tänkte jag på Förklaringsboken. I går läste jag om hur Hilma lämnats av alla sina vänner utom No 13. Där fanns en beskrivning av Gusten som var på pricken en beskrivning av Lars karaktär. Och No 4, Heléne, som stämde helt med Carina. Jag tvekade att använda detta i min bok, det kändes som om det var ett intrång på ett djupare plan. Överhuvudtaget var jag villrådig om hur det nya skulle användas.

Om jag helt skulle skriva om det sista avsnittet med anledning av det jag läst sista dagarna av Hilmas texter, eller om jag bara skulle lägga till ett avsnitt på slutet. Men jag kände också ett motstånd, och har naturligtvis gjort det hela tiden. Detta med Jesus, Kristus, Mästarna. Jag vet ju att jag inte lyckats beskriva detta fullt ut. Delvis p.g.a. bristande insikt, men också för att det fortfarande finns en rest av rädsla att bli förkastad. Jag vet ju att många inte kommer att förstå eller acceptera det jag skriver om, och det är naturligtvis mina närmaste som det känns mest svårt med. Det finns fortfarande ett motstånd mot att gå ut offentligt med detta p.g.a. att jag vet att vissa släktingar inte kan acceptera mig. Men det är ju så redan nu? Varför skulle det bli värre om det blev ”officiellt”? Då kommer förstås min egen blygsel och feghet in i spelet. Att lämna sin fader och moder. Att döda sitt barn, sitt jordiska, sin djurnatur. Han som vill hem till modern, till materien, till det jordiska. Den andra kalken som måste drickas ur… Att mycket medvetet döda sitt eget käraste?

Vi som skulle vara färdiga samtidigt!

17/1-2003.

Jag drömde att jag deltog i ett matteprov, det var väl fem eller sex uppgifter. De två första gick väldigt lätt och tydligen var man godkänd om man klarade dem. Jag kom till en stor affär, typ OBS, men det var helt omgjort. Det var så vackert, ljust och elegant. Jag gick rakt fram till jag kom till en vägg och blev tvungen att vika av i 90°.

Jag skulle vara med på någon sorts uppvisning. Jag klädde mig i en röd mantel, hade någon slags stor brosch. När jag kom dit var det en man som tyckte mina kläder var ”kul”, han lånade min dräkt och ”fjantade” runt. Vi bestämde att han skulle skaffa en likadan till själva föreställningen. Men inte hade han gjort det! Vi hade ju bestämt att vi skulle vara klara samtidigt! Jag blev så arg, sparkade honom i njurarna, levern, mjälten…

Vi var ett gäng som skulle ut på sjön, ut till något slags mål. När vi kom till det där vattnet kom just den stora katamaran som vi skulle åka med. Vi var ute på vattnet och jag höll mig fast, stödde mig på en manlig lärare. Jag höll honom i handen lite i ”skymundan” (dolt) och ursäktade mig samtidigt.

24/1-2003.

Drömde om ett möte med gamla arbetskamrater. Från mitt förra jobb. Vi var på mitt gamla kontor. Jag skulle ha något möte med en mamma och hennes vuxna dotter. Mamman var så effektiv, kraftfull, och det var dottern också. Men dottern skulle också ”växa till sig”.

Ledsen. Jobbar med att ”släppa efter”. Släppa bindningarna till Lotta och Herbjörn och Lars. Kanske är det bara det som håller mig kvar här nu. Det är ju så många tecken och drömmar som tyder på att jag skall vidare nu. Det känns så konstigt. Jag hade trott att vi skulle få njuta lite nu efter alla tusentals år av mödor. Men den rätta vilan och den rätta glädjen finns inte här. Jag har väl gjort det jag skulle. Var och en måste gå sin egen väg. Sista biten är en helt ensam vandring. Den sista ansträngningen och sedan är jag fri. Gode Gud, hjälp mig hem till Dig och de Dina. Amen.

26/1-2003.

Otroligt stark påverkan när jag vaknade. Illamående. Såg figurer eller bilder som växte fram.

Otroligt labil. Detta starka lösgörande. Är ju förvånad varje morgon som jag vaknar. Att jag måste tillbaka?! Jorden, kroppen, materien som drar mig tillbaka. Men vad har jag här att göra? Nog har jag väl gjort det som begärts av mig? Ingen frågar efter mig. Ingen bryr sig om det jag har att erbjuda. Klart att qigongarna får symbolisera allt detta. Om inte de vill ta emot mig, vem skulle då vilja göra det? Det som jag lämnar efter mig i det jag skrivit är ju allt jag kan ge. Inte för att de bryr sig om det heller, men förr eller senare kommer väl någon att göra det. På sätt och vis är det väl inte konstigt att jag är ledsen, men samtidigt borde väl allt sådant vara över nu? Men jag måste tydligen rensa ut allt innan jag lämnar? Är det detta som håller mig kvar? Men hur ska jag klara det? Lars som inte ger mig något tillbaka. Visst bad jag om förlåtelse. Men eftersom han inte vågar läsa det jag skrivit är det på sätt och vis som att skicka det in i ett svart hål. Jag kan bara önska och tro att min egen förlåtelse av honom/Manrique hjälpt. Och Lotta? Vi har inget otalt med varandra, hon hamnade i skottlinjen mot Herbjörn. Och han fick förstås plikta för min allmänna ilska mot qigongarna.

Och är det här slutet på exemplet? Den ensamma vägen. Nästa steg, inte handlar det om att frälsa andra, det måste ju var och en göra själv. Visst handlar det om att lösgöra sig från Jorden. Allt har ju handlat om medvetandeutvidgning och kunskapsinhämtning. Och när det är klart är man förstås klar här på Jorden. Visst är jag en transformatorstation, jag vet att det går igenom massor av kraft. Och den andliga kraften hittar naturligtvis sin egen väg. Men inte kan jag väl stanna här av den orsaken? Jag kommer ju att få följa arbetet från mitt rätta hem. Allt är ett. I kroppen, eller i en annan tillvaroform, det spelar ingen roll. Kanalen är öppen. Varje människa kan själv få denna gudomliga kontakt.

Har jag något mer att säga? Visst skulle jag vilja förmedla all glädje och all härlighet, men det verkar inte som jag kan hitta någon form för det. Antagligen är det inget som skall ta någon yttre form. Visst kan vi nå himmelriket här på Jorden, och visst hade jag velat att mina kamrater hade förstått hur stort det är det som vi fått vara med om. Men de förstår inte, och jag har väl gjort allt jag kan för att rikta deras uppmärksamhet mot det. Om man till och med skriver en bok och de inte ids läsa den, så kan man väl inte göra mer? Och det spelar ingen roll egentligen. Deras tid kommer förstås. Var och en måste få växa i sin egen takt.

All glädje, all lycka. Allt har faktiskt redan hänt. Den här gången sker allt i Andens rike, i den andliga kraften. Undret har skett men ingen förstår det? Men allt sker gradvis. Jag har ju sett det i min egen utveckling, inte har det varit några revolutioner. Evolutionen handlar om att allt måste växa fram gradvis, att allt bygger på tidigare steg. Inte kan människor förändras genom yttre under, de måste själva utvecklas och skapa sin egen förståelse.

Men drömmen om matteprovet? Det fanns ju fler uppgifter? Visst, har jag mer att göra här måste jag bli kvar. Men det kan förstås också betyda uppgifter i nästa liv? Nästa tillvaro. Men de Höga har ju sagt att jag skall uppmärksammas. Att jag skall förkroppsliga deras budskap. Och budskapet är ju Sic Transit Gloria Mundi. Så förgår all Jordens glans. Den stora belöningen, att få återvända till sina föräldrar, till sitt rätta hem, överträffar allt annat.

Muren är helt genombruten

28/1-2003.

Jag fick ett så starkt genombrott i går kväll. Tänkte att ”nu bröts muren igenom helt”. Underbar härlighet. Mycket stark kontakt i natt också. Mår illa idag. Jag har ju kämpat med att ”släppa handbromsen”, det var väl det som hände. Men idag har jag ett visst motstånd igen.

Tack Gode Gud för all nåd, all härlighet, all kärlek. Skydda och bevara alla som jag älskar. Amen.

30/1-2003.

Målet

Att nå en total kontakt med Gud, med sin Mästare, med sitt högre jag. Att nå Ataraxia, själens ro.

Vägen

Genom att bygga upp en stark personlighet och lära känna sig själv för att i slutänden kunna styra, kontrollera och uppfostra sig själv.

Genom att rena sitt inre och yttre, genom att städa ut allt som hindrar och stör i det inre templet och i kroppen. Att rensa ut egoism, härsklystnad, stolthet, fördomar etc.

Genom att lära känna de mörka och ljusa krafterna i sig själv och i andra.

Medlet

Kärlek till sig själv, sin nästa och Gud. Att ta in den gudomliga kraften och kärleken och låta den göra sin verkan. Att gå in i sig själv. Att sätta upp gränser mot allt som stör den inre kontakten. Att skapa lugn och ro, att hedra vilodagen.

Man kan aldrig nå målet på någon annan väg än den som leder genom det egna självet. Aldrig via någon annan människa eller organisation. Aldrig genom att utnyttja andras kraft. Aldrig genom att förtrycka, nedvärdera eller på något sätt använda någon slags makt över andra människor.

31/1-2003.

Skrev in det sista, t.o.m. i går, i Förklaringsboken. Jag hade tänkt sluta med drömmarna runt första advent men insåg att även de sista veckorna måste med. Det är så underligt, det är precis som om jag ”skriver” mitt liv samtidigt som jag lever det. Livets bok. Och slutet? Varför är alla så intresserade av slutet, som de sa i ”Fotboll för Buddha”. Det är ju resan som är det intressanta.

Det slutliga överlämnandet

Februari 2003

I slutet av arbetet med Förklaringsboken fick jag en stark reaktion. Jag såg boken som den sista dokumentationen av min utveckling under både det här och tidigare liv och jag hade en stark känsla av att slutet på boken också betecknade slutet av mitt eget liv. Denna känsla gav upphov till en slags separationsångest och mina kval gällde framförallt den grupp som jag hade återfunnit inom qigongen, jag sörjde över att vi inte hade kunnat enas på det sätt som jag längtade efter. Jag var rädd att vi hade misslyckats med vår uppgift, vad nu än denna uppgift bestod i. Men jag arbetade också med separationer på andra plan, jag kände en stark drivkraft att lämna bindningarna i det jordiska livet och att låta själen bli fri. Samtidigt som jag kämpade för att släppa taget och överlämna mig till den högre viljan kände jag av ett stort kraftpåslag som ytterligare öppnade upp mina andliga kanaler.

Examen

2/2-2003 Kyndelsmässodagen.

Jag gick igenom alla mina erfarenheter med mig själv eller någon lärare i natt. Lager på lager.

Jag drömde att det skulle bli examen i sonens skola. Jag var skyldig 150 kronor som jag skulle betala. Jag hade bara 100 kronor och lämnade skolan för att på något sätt växla till mig ytterligare 50 kronor. Jag skulle byta en CD som jag hade mot pengar. Jag har ju sparat Förklaringsboken på en CD. Den är tydligen något som jag skall använda för att betala av min skuld till skolan/jorden.

Drömde att det skulle bli bröllop. Min syster skulle gifta sig och jag skulle hålla ”talet till bruden”. Jag var lite orolig. Jag hade visst en resdräkt med lång kjol, någon sorts sekelskiftesdräkt.

9/2-2003.

Var fruktansvärt labil i går kväll. Detta utdragna döende. Det är så lite som håller mig kvar här, jag är inte alls livsduglig längre. Och ändå måste jag bli kvar så länge som det är bestämt. Drömde om skilsmässa i går natt och även i natt. Nu bestämde vi oss i alla fall för att skiljas, och jag kände en stor lättnad. Jag drömde att jag var på besök i ett elevhem. Jag hade sökt en man, hade tydligen bara ett kort att gå efter, men plötsligt förstod jag vem det var. Lång, blond, förnuftig. Någon slags aha-upplevelse. Det här var tydligen utomlands, för nu skulle jag i alla fall åka hem.

Vi skulle åka med en färja först, och det var så rörigt vid avfärden. Jag fick med mig en massa pålägg och frukt som tillhörde någon annan. Jag försökte få reda på ägarna, ville bli av med de där varorna. Till slut kom några kvinnor, de hade fått reda på att jag hade deras varor av en äldre släkting, någon slags farbror. De var så glada, vi kramade och klappade om varandra. Jag skulle köpa en tågbiljett hem till Stockholm, men en av kvinnorna sa att jag nog var tvungen att köpa en biljett till Lund först. (Hilma bodde ju i Lund de sista åren.)

Jag hade också med ett brev på den där resan som jag skulle posta. Jag hade satt på frimärken från det land jag kom ifrån, men nu verkade det som om jag inte skulle hinna posta det där. Jag undrade om det skulle gå att skicka ett brev i Sverige med ”danska” frimärken. Att skicka ett brev från andra sidan… Det var en glad och ljus dröm. Att jag får lämna av ”varor”, ”mat” vid övergången, innan jag anträder den slutliga resan hem.

Jag tänkte på kungen som jag såg i träningen. GP, nr 1, som var mitt barn. Att ta emot Gud är att själv bli en Gud. Anden, barnet, som är Guds son. Fadern, Sonen och den helige Ande. Det är verkligen samma sak. Vi är alla gudar, vi har alla Guds son i oss, en del av Fadern. Den del av oss som är det djupaste, Anden i oss.

11/2-2003.

Jag lämnade tillbaka de sista pärmarna till Gustaf. Jag fick väldigt stark kontakt i går kväll. Guld, glädje, härlighet.

12/2-2003.

Jag känner mig starkare igen. Jag är mer ”här” än på länge. Det var visst väldigt nära att jag släppte taget och blev kvar ”där”.

Jag drömde om någon slags avgränsning, typ en bardisk, som avskilde två rum. Jag och någon guru kom dit. Han städade av den där avgränsningen. Gjorde plats för att den skulle kunna öppnas. Tack Gode Gud, tack alla mina lärare och Mästare. Tack för all nåd, all hjälp. Tack för att jag fått vara med om detta underbara äventyr. Amen. Hjälp mig vidare på er väg. Amen.

Jag har sett en vision av en hand som läggs i en annan hand några gånger på slutet. Också att jag hjälpte någon eller några ”över kanten” på samma sätt som jag själv fick hjälp i upplevelsen under kursen i Danmark sommaren 2001.

16/2-2003.

Stort tryck, mycket gråt i går kväll. Jag kände lukten av ull, Han är verkligen här, men det är ändå svårt. Detta utdragna avskedstagande, detta utdragna bortdöende från allt här. Jag vill bli klar! Jag vill lämna utan sorg, utan saknad. Jag vill gå framåt i fullt medvetande och med all min vilja. Jag vill lämna utan sorg, utan bitterhet, endast med glädje, tacksamhet och positiva känslor. Jag har ju allt! En underbar familj, ett bra hem, underbar natur, alla bekvämligheter, all frihet. Och just för att jag har allt vill jag kunna gå vidare i förvissningen att detta ändå bara är något temporärt. Livet i kroppen och i tiden som avlöses av det eviga.

Och ändå är det så svårt? Jag måste vara säker på att jag har gjort allt. Att mitt uppdrag verkligen är slutfört. Att jag inte lämnar efter mig några olösta ”knutar”. Att jag tagit avsked på rätt sätt. Men det som är så svårt är att jag på något sätt känner att jag borde göra mer? Att jag borde kunna förmedla allt jag fått på ett bättre sätt. Att denna stora kraft skulle användas på något mer ”spektakulärt” sätt. Men den är ju inte min! Det är något som förmedlas till mig från den andliga dimensionen, och den skall naturligtvis användas där.

Det slutliga överlämnandet

17/2-2003.

Jag drömde att jag var i mitt föräldrahem. Ett kraftigt oväder drog in, en regn- eller snöstorm. Det blev kolsvart, som om solen slocknat. Jag var rädd och upprörd. Drömde att vi skulle åka till en butik. Det var kanske i Australien, det var i alla fall sol och värme. Men det var iskallt i bilen som vi åkte i, jag steg av och såg att folk satt därinne i tjocka vinterkläder. Temperaturinställningen stod på -20º. I affären skulle jag köpa kläder åt min dotter, där fanns bara barnkläder, men hon är ju vuxen nu. Drömde att jag var på besök hos någon, det var ett välbärgat hem. Där fanns en massa färger (färgpennor) men de var inte ”personliga”, man lånade materialet, nästan som i en skola. Jag skulle bada, men det var något problem med handdukar eller något liknande. Jag förstod att jag kunde låna fler?

Jag jobbade hårt i träningen i går kväll för att öppna upp och ta emot kraften. Där fanns en rädsla för att dö, men också en stark önskan att verkligen få komma iväg. Och visst sprängde det i huvudet, men inte värre än många andra gånger.

Usch, vilken kamp detta har varit. Att offra livet för att vinna livet. Att ta emot kraften, Mästaren, Kristus, Ananda, är att ge upp alla skydd, alla barriärer, alla det animala livets självbevarelsedrifter. Jag tänkte på hur Jesus visste att han skulle lida döden i Jerusalem men ändå gick dit. Hur han böjde sig för den högre viljan i övertygelse om att det skulle leda till en fullbordan av hans uppgift. Han hade fått veta att han skulle återuppstå och visa sig för sina lärjungar. Genom att berätta om detta i förväg, och sedan genomföra det i praktiken, kunde han ge dem en övertygelse om livets eviga natur. Men inte var det något lätt offer. Vi har ju alla en stark överlevnadsinstinkt, och en människa på höjden av sin levnad, frisk och stark och med en kärlek till livet i kroppen, har en enormt stark självbevarelsedrift. Och ändå kan man övervinna denna rädsla för döden och den inbyggda driften att till varje pris rädda sitt eget liv. Han visade det ju så tydligt i sitt exempel.

Men vad betyder det för oss? För mig? Vi ska ju följa hans exempel, men inte i det yttre utan i det inre. I detta sammanhang är inte alternativet att ta sitt eget liv en seger, utan ett tecken på att man inte orkade föra kampen till slut i det här livet. Väljer man dessutom att ta andra människor med sig i döden, som t.ex. självmordsbombare och andra ”martyrer”, så bryter man mot den heliga lag som säger att man aldrig medvetet får skada en annan människa. Man bryter mot livets helighet. Nu har ju inget av detta varit aktuellt för mig, men ändå har det funnits ett slags offer i min kamp. Visst är det som när Abraham var beredd att offra Isak. Mitt högre jag erbjöd det lägre, det fysiska livet, till Gud. Och precis som Abraham var beredd att offra sin ende son, var jag beredd att offra kroppen och livet på Jorden. Inte var det någon ängel som hindrade mig, men de Höga benådade mig genom att inte låta mer kraft än nödvändigt passera genom mig.

Att helt överlåta sin kropp och sitt liv till den andliga kraften är ett totalt överlåtande till den högsta viljan. Det här är inget som kan förstås om man inte själv är kanal för en mycket stark kraft. Det handlar inte om någon process i hjärnan av intellektuell art, eller om att ansluta sig till en ”tro”. Det är ett uppgivande av livet, av all självbevarelsedrift, av allt som skyddar och håller en kvar i livet i kroppen. Där finns ingen tvekan, allt talar för att det handlar om att dö. Det är som att ställa sig på spåret framför ett höghastighetståg, och veta att bromssträckan helt säkert är alltför kort för att det skulle finnas den minsta chans för att tåget skulle hinna stanna.

Jag tänkte naturligtvis också på drömmen om mannen som dödade sitt barn, barnet som var ett djur[74]. Jag visste säker att det var det jag gjorde. Men jag blev kvar för ett tag. För sanningen är ju att vi alla dör, förr eller senare. Vi lämnar kroppen, och det skall jag naturligtvis också göra. Normalt bestämmer man inte alls själv, och det är väl tur att man slipper det.

Och nu? Jag känner mig lätt och glad idag. Drömmen om dottern som inte längre skulle ha barnkläder, som var vuxen. Förhoppningsvis var detta ett steg mot mitt vuxenblivande. Det har varit så jobbigt, denna slitning mellan livet här och livet där. Förhoppningsvis kan jag ta emot mitt andliga jag här och förena mina två världar. Det är enda sättet för mig att klara av att leva här på Jorden. Fadern, Mästaren, han vars högsta önskan var att få komma tillbaka till Jorden.

I Nationalencyklopedin sägs att ordet ”avatar” är sanskrit för ”nedstigande”. Inom hinduismen betecknar det en guds uppenbarelseform på Jorden, i djur- eller människogestalt. Och visst är det ett nedstigande som skett. Den kraft som tagit sin boning i mig är inget som jag själv skapat eller begärt. Den som finns i mig, i den utsträckning som jag förmår ta emot honom/henne, är Ananda, ”divine bliss”, gudomlig sällhet.

Och det är klart att det är detta ”dilemma” som varit min kamp och min rädsla hela tiden. Från i stort sett första dagen fanns denna rädsla, denna stora undran över vårt/mitt uppdrag och kallelse. När min utveckling startade så aktiverades också all min rädsla och undran från det förra livet. Hilma fick till uppgift att läsa om avatarer.[75] Hon fick veta att arbetet handlade om infriandet av profetian i Uppenbarelseboken, att hon skulle bli en profet. Det är klart att hon undrade hur detta skulle ske. Och all vånda väcktes direkt upp igen när min utveckling startade (fortsatte).

Mina lärare har ju sagt det klart, att om man tar emot Gud i sitt liv och sin kropp blir man själv en Gud. Att jag skulle möta Jesus Kristus som en jämlike. Att jag personifierar kärlekens gudinna. Men hur kan man ta emot ett sådant budskap? I mig själv är jag ju inget. Och det är väl hela hemligheten. Om man gör sig av med allt eget, allt personligt, så blir det plats för att ta emot den andliga kraften. Om man river muren och öppnar upp mellan det medvetna och det omedvetna, förenas världarna, de två rikena. Att bli en Buddha, en Kristus, en avatar. Alla människors stora möjlighet och bestämmelse. Tack Gode Gud för all nåd. Hjälp mig att leva i Dig, lev Du i mig. Hjälp mig att övervinna alla rädslor, alla motstånd, all blygsel, allt som arbetar för att förhindra ditt nedstigande till Jorden. Använd Ditt verktyg så som du alltid avsett. Amen.

Jag undrar om detta hade varit lättare i en annan kultur? Antagligen inte. Visst lever vi i ett ytterst materiellt och sekulariserat samhälle, men samtidigt har detta skapat ett tomrum (void) som gör det möjligt att fylla i något nytt. Visst är den kristna traditionen ytterst kvinnofientlig, och det har varit en del av min strid i både det här livet och det förra, men samtidigt har vi kvinnor här en möjlighet att bygga upp kunskap och ett eget liv som saknas i många andra kulturer. Visst är det äkta andliga ett tabu i Sverige, något som naturligtvis skapat ett motstånd i mig mot Gud, Kristus etc., men samtidigt har vi en öppenhet och kunskap om kärlek och kropp som saknas i många andra kulturer. Hilma kämpade med tabut mot sexualitet, och jag har kämpat med tabut runt andlighet, men kampen är ju också det som ger styrka och skärpa! Allt är naturligtvis som det skall. Allt har skett som det var planerat. Allt är på sin rätta plats.

Visst kommer jag att användas. Enligt Nationalencyklopedin säger Krishna följande i Bhagadvadgita. ”Varje gång Dharma (”rätten”) försvagas och orätten tilltar…, skapar jag mig själv. För de godas skydd, missdådarnas förintelse och Dharmas återupprättelse blir jag till i varje tidsålder.”

Det är klart att allt detta arbete måste ge ett resultat, att alla ansträngningar måste leda till något konkret. Jag vill ju bara förmedla den underbara kraft som jag får ta emot. Allt guld, allt ljus, all kärlek, harmoni och lycka. Gode Gud, ge mig kraft, förstånd och vilja att förmedla din kraft till människorna. Ge mig förmåga att uppfylla din plan för mig. Amen.

Tillbaka till Tibet

Februari 2003-mars 2003

Under de allra sista dagarna av arbetet med Förklaringsboken startade ett mycket kraftfullt genombrott som hade att göra med Tibet och mahayanabuddhismen. Det här med Tibet var mycket överraskande för mig själv eftersom jag aldrig tidigare hade intresserat mig för buddhismen, men nu i efterhand kan jag trots allt se att det långt tidigare hade funnits en hel del tecken som hade pekat i den riktningen. Redan några få veckor efter det att min andliga utveckling hade startat hösten 1999 fick jag en allvarlig infektion i en fot. I samband med detta var det som om några andliga krafter som jag upplevde som tibetanska munkar och läkare kom och kontrollerade att allt var som det skulle, men det skedde förstås på ett rent andligt plan (s 95). Strax före den första klara andliga kontakten med Mästaren som mötte mig på ”de saligas öar” våren 2000 upplevde jag ett märkligt ”sammanträffande” med två höga tibetanska munkar på en restaurang (s 114). Strax efter dessa upplevelser gick jag på en film som handlade om ett tibetanskt munkkloster i exil, och jag fick återigen vara med om en mycket stark andlig upplevelse som kopplades till ett genombrott av tantrisk natur (s 120).

Den 4 december 2001 drömde jag om ett möte i en gudomlig trädgård och att andra åkte ut med en jättestor färja medan jag sov utanför ”sonens” rum. När jag skrev om denna dröm fick jag återigen en stark kontakt med en tantrisk kraft som manifesterade sig som ”Salomos sigill” (s 205). Dagarna innan det stora tibetanska genombrottet i samband med att jag avslutade Förklaringsboken drömde jag återigen om en stor färja, i denna dröm var också resan på något sätt förbunden med Hilma af Klints liv (s 294). Mahayana betyder ungefär ”den stora farkosten” och drömmarna om de stora färjorna pekade på min, och därmed också Hilmas, dolda anknytning till mahayanabuddhismen. När sambandet med den tibetanska buddhismen började komma upp till ytan fick jag också en direkt kontakt med något som jag senare förstod var en dakini, en beskyddare av de dolda andliga sanningar som kallas terma inom den tibetanska buddhismen. Några dagar senare var det som om en gudinna föddes till jorden, hon visade upp en underbart vacker ”produkt”, det var en dikt eller text men samtidigt var det ett överjordiskt vacker konstverk.

19/2-2003.

Jag känner mig fortfarande lite omskakad efter det stora överlämnande som skedde i söndags kväll. Det är inte möjligt att förmedla hur starkt detta var. Först alla slitningar mellan här och där. Alla kval, all sorg över att lämna allt, och faktiskt dödsångest. Men också denna starka längtan att få komma härifrån, att få komma hem, att slippa denna enorma ensamhet. Ovissheten om vad som skulle hända. Jag visste säkert att jag skulle lämna kroppen, men om det skulle ske genom en hjärnblödning, en ”sprängning” genom den starka kraften, eller om jag eller någon annan bara helt enkelt skulle slita av livstråden var helt ovisst.

Att ett mottagande av kraften skulle innebära fysisk död är inte något som jag känner igen från vår egen andliga, kristna, tradition men det finns naturligtvis i alla de gamla kulterna. Och visst finns det också i kristendomen, invigningen, döden på korset, Jonatecknet. Det är ju bara så att det gjorts till en exklusiv engångsföreteelse. Och framförallt har man på något sätt glömt fortsättningen. Att Han faktiskt steg upp igen från de döda, för att så småningom förenas med sitt ursprung.

I går och till viss del idag kände jag att kronchakrat var helt öppet. Det har det visserligen varit tidigare också, men nu var det ännu tydligare. Förbindelsen mellan himmel och jord. Det är en så stor glädje, gemenskap och trygghet även om det naturligtvis ger fysiska svaghetseffekter. Men nu vet jag ju att min kropp klarar av detta starka andliga nedstigande.

Jag lånade en bok på biblioteket om en buddhistisk pilgrims upplevelser i Tibet, ”Det vita molnets väg” av Lama Anagarika Govinda. Som vanligt hade jag en stark känsla av ledning när den ”hoppade ut” från hyllan, och den kom verkligen i precis rätt ögonblick. Tibet har ju varit en av de starka underströmmarna i mitt arbete, och Hilma fick veta att hon var Uardas skyddsling. Och min egen utveckling inleddes med en sjukdom och ett besök av tibetanska ”läkare”. Jag förstår nu att jag står under beskydd av starka tibetanska krafter.

En dakini med lysande gröna ögon

20/2-2003.

Jag drömde om en resa med en gammal arbetskamrat. Vårt bagage var så ordentligt, men på flygplatsen krävde de någon lista över bagaget som jag visserligen gjort upp, men nu hittade vi inte den. Vi kom visst iväg i alla fall. Det var också något om en ny väg som jag var ute på. Jag visste inte vart den ledde, eller vad den var till för, men jag förstod att den skulle underlätta för dem som skulle ta sig över floden.

Jag jobbade med ”det tibetanska” i går och fick ett starkt kraftpåslag. Denna starka kraft som koncentreras från så många håll. Visst är det underbart och fantastiskt. Det vita korsets bröder, Mästarna. Och kraften som hämtas från den gemensamma källan. Världens ljus. Livet. Och alla motkrafter? Alla fundamentalister, allt hat som sprids under religionens täckmantel? Alla materialister som bara ”tror” på det som de ser… Visst måste jag tro att vår samlade kraft är större. Jag behöver inte utsätta mig för negativa energier i onödan. Nog finns det tillräckligt många som söker kunskap och upplysning. Inte behöver jag bry mig om alla som är ute på sina ”korståg”, ute på sina egotripper. Allt bygger på att jag själv är klar. Den dagen kommer ingen att kunna hindra mig. Tack gode Gud, alla mina Mästare och lärare för all nåd. Amen.

Jag såg någon med extremt lysande, gröna ögon häromnatten. Som gröna lyktor, fast ett kristallklart sken. Jag tänkte på ordet ”daikini”.

Jag skrev in avsnittet ”Avatarers arbete” i den avslutande delen av Förklaringsboken. Ett stort erkännande för mig själv. Men ett nödvändigt erkännande av den stora nåd som jag fått ta emot, och de Gudomliga krafter som verkar.

En gudinna föds

23/2-2003.

Jag drömde att en Gudinna skulle komma till Jorden. Hon föddes ur sina föräldrar i himlen. Det var någon slags delning, jag kände av den i mig själv. Hon berättade vad hon hette och visade en vacker dikt. Tyvärr minns jag varken namnet eller diktens innehåll. Men den var utformad på ett underbart sätt, som ett smycke eller en ädelsten, fast det var skrift.

24/2-2003.

Jag drömde om något slags möte eller föredrag. Tydligen hade vi talat om kärleken. En kvinna sa att hon nu förstod att hon aldrig riktigt varit kär eller känt riktig kärlek. Hon frågade en man om hur det kändes. Han svarade något om att det gällde att inte(?) svepa in sig i kärleken som i en skyddande klädnad, eller något liknande.

Jag kom till en sida på Internet om den tibetanska ”Green Tara” (Dölma). Plötsligt föll alla tecken och drömmar på plats. Att jag drömde om gröna barn, att jag drömde att jag fött fram en grön ”sak”, synen av henne med de lysande gröna ögonen häromnatten, alla hänvisningar till det kvinnliga, den gamla kvinnans smycken, hus etcetera.

Jag har ju inte förstått vad det handlat om, men visst är det Gudinnans återkomst till Jorden. Jag har ju känt att min ande varit tydligt manlig, men jag har naturligtvis också detta starka kvinnliga element. Jag tar emot både den manliga och kvinnliga andliga kraften. Och det är väl det riktigt nya. Det är ju vad den upplevelse som jag hade den 7/7-2001 betydde. Det gudomliga, det andliga, är både manligt och kvinnligt i perfekt balans. Om en människa uppfyller målet att bli en avbild eller personifikation av det gudomliga, att bli hel, måste hon eller han besitta både den manliga och kvinnliga aspekten eller kraften i full utsträckning och i full balans.

Tara är tydligen befrierskan, den kvinnliga visdomsaspekten, modern för alla Buddhas. Och det är klart att det handlar om att föda och befria sig själv, befria sin själ och sin ande. Jag fick ju en graviditetssnurra i början av min utveckling. Maria-arketypen bär också denna aspekt, Guds moder. Men vi utvecklar och föder oss själva i andligt hänseende, det är viktigt att komma ihåg.

Men nog är det väldigt underligt alltihop. Jag tänker på ”mötet” med de höga tibetanska munkarna och Irénes dröm som jag skrev om 19/4-2000, att hon utstrålade en sådan frid och moderlighet. Visst var det ett meddelande om Tara, hennes frid och moderlighet. Och dagarna efteråt, natten mot annandag påsk, fick jag meddelandet ”Största av allt är kärleken, kärleken är helig”. Kärlekens gudinna. Tara, Nut, Hathor, Isis, Maya, Venus, Afrodite, Maria och alla de andra gudinnorna som genom tiderna symboliserat kärleken och moderskapet. Den skapande och livgivande kraften.

Det är ju en otroligt stark uppenbarelse av Gudinnans kraft som jag fått ta emot under dessa år. Men det är också intressant att se hur svårt jag har haft att ta till mig alla tecken. Den manlige guden, fadern och sonen, den totala avsaknaden av kvinnlig andlig kraft i min kultur, gjorde att jag inte alls förstod vem eller vad det var som talade till mig. Hon var verkligen begravd under fiskarna, precis som i drömmen om den gamla kvinnans grav i slakteriet. Men hon väcks till liv av Vattumannen, av vattnet, av den andliga kraft som flödar ner över oss.

Drömyoga

25/2-2003.

När jag läste om Tara på Internet i går såg jag också en beskrivning av drömyoga. Där stod att drömyoga är ett av de högsta Yoga Tantras, där utövaren blir i stånd att bemästra alla medvetandetillstånd. Att man genom att använda sig själv som studieobjekt till slut kommer att inse, och inte bara blint tro, att det vakna tillståndet såväl som drömmen bara är en illusion.[76]

Tydligen är det drömyoga som jag hållit på med, fast jag inte vetat om det. Jag tänker på mina drömmar om det andra livet i ökengemenskapen som jag hade som litet barn. Jag minns att jag tänkte att jag inte visste om det var jag som ett svenskt barn som drömde om det livet, eller om det var den vuxne man som jag var där som drömde om livet som ett svenskt barn. De var båda lika verkliga.

Jag vill dock inte hålla med om att både det vakna tillståndet och drömtillståndet är illusioner. Visst kom jag fram till att livet på Jorden är en teaterföreställning som iscensätts för vår utveckling och utbildning, men nog är det också en slags verklighet, om än kortvarig. Och alla mina besök ”på den andra sidan” i sovande tillstånd, inte är det livet en illusion heller. Jag skulle i stället vilja se det som olika faser eller tillstånd. Vatten kan vara fruset som is, flytande som vatten eller i ångform, men det är dock hela tiden vatten. På samma sätt upplever jag våra olika verkligheter. Eller kanske snarare så att materien och den andliga verkligheten motsvarar olika energitillstånd, på samma sätt som massa omvandlas till energi i en kärnklyvningsprocess. Fast här är det en kontinuerlig och reversibel process över flera dimensioner, vilket gör att det inte kan beskrivas i våra vanliga fysiska modeller.

Hur som helst, det där med drömyoga förklarar naturligtvis en hel del. Bl.a. varför jag alltid varit så intresserad av mina drömmar, och varför jag varit så ivrig att dokumentera dem under de här senaste åren. Tydligen är det en träningsform som är knuten till tibetansk buddhism. Min insikt om att jag gått den direkta vägen hjälper mig att förstå att detta är något som jag lärt i tidigare liv, och som jag nu använder i den här fasen av min utveckling. Hilma och de andra i De fem fick många gånger ta emot teckningar av att de var på väg uppför ett berg, var och en på sin egen väg.[77] Det var naturligtvis en information om att de gick den direkta vägen. Och på toppen mötte det vita korset, gemenskapen med det gudomliga.

15/3-2003

Någon stark dröm om en koppling mellan något som jag skrivit och en kvinna? Eller om varje avsnitt var kopplat till en viss person? Jag har en känsla av att det handlar om sambandet mellan mig och mina lärare. Att varje ”avsnitt” varit påverkat av en viss kraft?

Enormt stark kraft idag. Jag har den där känslan av att det kommer väldoftande olja ur mina händer för första gången på länge. Vårluft!

Vijnanavada

Jag hade alltså fått en hel del vinkar om Tibet och mahayanabuddhismen under de föregående åren men dessa glimtar hade inte lett till några större medvetna insikter. När jag såg en mandala i en bok av Lama Anagarika Govinda fick jag däremot en direkt insikt om att samma budskap fanns i en av Hilma af Klints tavlor som i mandalan och jag skrev följande i Förklaringsboken. I boken ”De vita molnens väg” av Lama Anagarika Govinda finns en bild av en del av en mandala som har en direkt motsvarighet i en av Hilmas målningar, Evolutionen, nr 16.

Diagram över en av Buddha Śâkyamunis mandalor.[78]

Serie WUS/Sjustjärnan. Grupp 6. Evolutionen nr 16.

Sakyamuni är den historiske grundaren av Buddhismen, Siddharta Gautama. Govindas beskrivning av Sakyamunis mandala innehåller bl.a. följande information. ”Buddha Śâkyamuni i centrum, över honom Amitâbha som förkroppsligar det oändliga ljuset, under honom Padmasambhava, förkunnaren av Bardo Thödol och den mystiska läran om ”den direkta vägen”. Det två övre hörnen var upptagna av Māñjuśri som förkroppsligar den transcendenta visheten, och Târâ, befrierskan, den förkroppsligade moderskärleken och motstycke till Māñjuśris transcendenta vishet. Avalokiteśvara, som förkroppsligar medkänslan, barmhärtigheten och hjälpsamheten, och Vajrapâni med den andliga maktens och de mystiska lärornas spira, vajra, fyller de båda andra hörnen av thankan.”[79]

”Amitâbha, Śâkyamuni och Padmasambhava representerar den andliga principens nedkomst ur dharma-kâyas, ”den universella kroppens”, övervärldsliga och eviga sfär, till den jordiska kroppens tillfälliga gestalt (nirmâna-kâya) i form av den historiske Buddha, och hans stora apostlar, som på 700-talet e Kr förde buddhismen till Tibet. ” [80]

”Den andliga härkomsten och tidsföljdens centrala axel står lodrätt på den andliga upplevelsens tidlösa (alltid närvarande) plan. Härifrån sprider sig buddhaskapets kvalitéer bildmässigt, som i en prisma där en ljusstråle bryts i ett spektrum av färger. Därur uppstår de typiska meditationsbilderna. Sambhoga-kâya, som visserligen har form men som är immateriell och tidlös, ligger således mellan den form- och tidlösa dharma-kâya och den i form och tid existerande nirmâna-kâya, som kan vara både materiell (som mänsklig inkarnation) och immateriell (som tillfälligt synlig uppenbarelse eller projektion i form av en avatâr).” [81]

”I den mandala som framställs i vår thanka bildar sambhogakâyas gestalter de fyra hörnen i en kvadrat, vilkas diagonaler skär varandra i Buddha Śâkyamunis gestalt, vilket innebär att dessa fyra sambhoga-kâyas-formers egenskaper förenas i honom.” [82]

”Medan var och en av de båda diagonalerna förbinder figurer tillhörande samma princip, så förbinder de horisontella och vertikala linjerna i sambhoga-kâya-kvadraten figurer som med skilda egenskaper som kompletterar varandra; ty enligt buddhistisk uppfattning är själslig harmoni förutsättningen för all upplysthet. Varken den rena insikten eller den rena godheten leder till frigörelse. Insikt utan godhet leder till förstening, godhet utan insikt till upplösning. Bara då hjärta och hjärna är förenade kan en sann frigörelse åstadkommas.” [83]

Det här är också kärnan i Hilmas arbete. I målningen Evolutionen nr 16 finns symbolerna U och W, som i Hilmas texter står för kvinnligt och manligt, ande och materia, men också för visdom och kärlek. I målningen står U och W på var sin sida på det lägsta planet, men är förenade i UW och WU på det högsta. Precis samma budskap finns i mandalan, där insiktens och kärlekens manliga respektive kvinnliga aspekter är separerade men förenas i Buddhan.

Jag kände alltså igen en direkt motsvarighet till den tibetanska mandalan i Hilmas målning ovan, men jag insåg också att den inre meningen i form av att buddhan är en förening av insikt och kärlek eller manligt och kvinnligt går som en röd tråd genom hela Hilmas centrala verk. Jag insåg att Hilma hade beskrivit de ledande principerna i den tibetanska buddhismen genom sina texter och bilder. Där återfinner man nämligen genomgående teman som andliga krafter och emanationer, ledning genom andliga Mästare, användning av färg som symbol för olika andliga krafter, symboler som lotusen och hexagrammet, reinkarnation, medvetenhet om nästkommande inkarnation och målet i form av andlig fullkomning. Jag kände också intuitivt att Hilma påverkades av andliga krafter som hörde ihop med Vijnanavada, den tibetanske gurun Padmasambhava, den direkta vägen och Bardo Thödol och skrev därför följande i Förklaringsboken

Jag känner starkt att en av de andliga krafter som påverkade Hilma tillhör den ström inom den Buddhistiska traditionen som kallas Vijnanavada, "Medvetandets doktrin" eller Yogacara, "Tillämpningen av Yoga." Enligt Nationalencyklopedin är nirvana inte ett rent utslocknade för den här lärans anhängare, utan ett dynamiskt tillstånd med Buddhan som närvarande. (…)

Som vi såg i beskrivningen av mandalan ovan, så ansluter sig Govinda till den tibetanska synen på Padmasambhava som Buddha Śâkyamunis apostel och stående i direkt andlig härkomst till honom.

För mig står det klart att Padmasambhava är en av de Mästare som påverkat verket. Hilma fick också veta det redan tidigt i sina andliga kontakter. ”Född blir du åter utan mellantid, född att med din tro strida för tro. Modigt, lugnt gripande fängelsets port som apostoliskt öppnas. Syriens forne kung får kämpa för Tibets krönte profet. ”[84] Hilma kallades ofta Syriens kung och Padmasambhava är alltså Tibets profet. Han var tydligen den som förkunnade Bardo Thödol och den mystiska läran om den ”direkta vägen”.[85]

Hilmas, och även min egen, utveckling är paradexempel på den ”direkta vägen”, nämligen att nå andligt mognande och insikt genom egen ansträngning, utan att ansluta sig till någon jordisk mästare. Jag är dock helt medveten om att den direkta vägen inte är en personlig triumf, utan ett resultat av gudomlig nåd och vägledning. Men också Bardo Thödol, Den tibetanska dödsboken, finns med i den här bilden. Reinkarnation var ju ett av huvudbudskapen i undervisningen till De fem redan från början, och Hilmas uppdrag och inriktning var att komma tillbaka och fortsätta sitt eget verk i nästa inkarnation.

Den andliga kraft som Hilma, och även jag, tagit emot från den tibetanska andliga strömmen är tydlig och lika tydlig är den mystiska och magiska dimensionen. I det som jag beskrivit av de andliga budskapen till Hilma finns många förutsägelser om nästa inkarnation och att arbetet skall återupptas och fullföljas i nästa liv. Visst finns där en tydlig andlig ledning, det sägs t.ex. att Gidro skall leda kvinnornas steg till ön, men att band skall brytas av döden innan dess.[86]

Men det sägs också att nästa inkarnation beror på hur denna levs.[87] Hilma får alltså reda på att hon kan påverka nästa inkarnation redan i det aktuella livet. Visst kan detta tolkas enligt den ”vanliga” uppfattningen av karma, nämligen att man får lida av följderna av sina felsteg i nästa liv. Jag tolkar det dock själv i ljuset av den starka tibetanska kraften. I den tibetanska livsåskådningen finns en stor tro på reinkarnation, och också en tro på att förloppet kan styras helt eller delvis.

Upp i den blå buddha-himlen

Mina insikter om Hilmas och därmed också indirekt min egen anknytning till den tibetanska andliga strömningen bröt igenom med en övertygande kraft, men det enda jag kunde göra var att dokumentera utvecklingen och följa med strömmen. Jag lämnade det tibetanska temat utan att försöka tränga djupare in den världsbild som jag så oväntat hade kommit i kontakt med och i stället drevs min utveckling liksom tidigare vidare av en egen inneboende kraft. I nästa steg fick jag kontakt med en andlig kraft som manifesterade sig som en djupgrön pelare eller linga med lysande ”juveler” runt basen. Jag kopplade visionen till den indiska symbolen shivalinga och hörde samtidigt orden ”om mani padme hum” inom mig. Tankar på den fjärde buddhan som föder den femte och buddhans födelse som beskrivs som födelsen av en ny sol dök också upp. Jag anande att Eros, Kristus, Shiva, Maitreya, guden-gudinnan var olika namn på samma företeelse. Senare kom jag också att associera den gröna kraften med dakinin med de lysande gröna ögonen som jag mötte i samband med avslutningen av Förklaringsboken (s 299) och med den gröna Tara.

7/4-2003

Fantastisk helg i Umeå. Jag visade min qigong-övning på lördag morgon och fick ett starkt gensvar från de andra i gruppen. Överhuvudtaget var det otroligt mycket kraft under dessa dagar. Det började med att jag såg det vita korset på en grön kulle när jag vaknade. Det hade så skarpa konturer som aldrig förr. Precis som Hilmas bild i förarbeten till grupp 8, nr 4. Sedan såg jag också vid något tillfälle lotusblomman slå ut helt. Bladen öppnades ett efter ett.

På kvällen träffade fyra av oss några personer. En av dessa hade hemska problem med röster som befallde henne att göra saker osv. Jag kände en stark maning att vi skulle använda vår kraft för att hjälpa henne, och jag sa att vi skulle be för att hon skulle bli fri. I detsamma tog min ande ett bestämt steg framåt och en stark kraft och en stark röst började be till Gud för att hon skulle slippa dessa röster. Först frågade jag vad hon ville och hon sa att hon inte ville höra något av dem.

Det var mycket starkt. Mycket kraft och rörelse. En slags kamp på något plan utanför det jordiska. Hon började tala helt förvirrat, att jag ”inte var Åsa” och liknande. Det var faktiskt som en ”demon” som kämpade emot. Men jag stampade med foten i golvet och ”körde iväg” ”det”. Jag kände dock efteråt att hennes egen vilja var det som var avgörande. Vill hon inte innerst inne bli av med dessa tvångstankar kommer de naturligtvis att stanna kvar i henne.

Det var dock ett otroligt starkt exempel på hur fel det kan bli om man inte låter utvecklingen ske i balans. Egot, eller i det här fallet kanske avsaknaden av ego, ger naturligtvis öppningar för alla slags psykiska fenomen. Man måste verkligen ha en stark och stabil grund att bygga på.

Söndagen var så härlig. Det kändes tydligt att det handlade om en avslutning när vi läste det sista avsnittet i Galleriet om Jesus Kristus, Lärjungarna och glädjebudskapet. Denna grupp har verkligen förts samman med ett alldeles bestämt syfte. Jag kände också i lördags när vi fyra åkte iväg att vi varit ute på sådana uppdrag förut, att vi arbetat tillsammans i andra liv.

Jag såg en grön pelare med starkt lysande stenar vid basen i natt. På lördag natt såg jag mycket färger, samma färger som regnbågsauran runt det vita ljuset den 3/5 2001, men de var starkare nu. Fortfarande pastellfärgat dock. Stenarna i natt hade mycket klarare och starkare färger. De gnistrade som ädelstenar. Lingan var jadegrön. Shivalinga. Om mani padme hum.

Det var en fantastisk himmel när vi åkte iväg i lördags kväll. Guldfärgade berg, som om ”landet därovan” varit synligt. Guldkantade moln, jag har aldrig sett så starka guldkanter runt moln förut. Såg också bergen när vi mediterade på söndagen. Ararats berg. Shiva bor på Mount Kailasha, Silverberget i Tibet. Buddhas födelse liknas vid ”the rising of another sun”. Jfr min dröm om solen som drogs in i det ”vita hålet” och den nya solen som föddes på himlen 10/12-2001.

Lotusen, padme, är en symbol för Maitreya. Eros=Kristus=Shiva. Ananda är ett epitet till Shiva! Ardhanari - halvt man, halvt kvinna. Shiva tillsammans med Parvati.

Hinduistisk filosofi. ”Multiplicity is an illusion of the human mind”. “Unity of essence” är den enda sanna principen. Hemakuta. ”Golden peaks.” Mystisk bergskedja norr om Himalaya vid Mount Meru. Ratna. ”Excellence, jewel.” Many jewels appeared when the gods churned the ocean with the pivot at creation. Also a sign of a holy person, object or place that is covered with jewels or excellence. Avalokiteshvara + Tara (Dölma). Den fjärde buddhan som föder den femte.

Shiva är Kristus, Kristus är Shiva

8/4-2003

Enormt stark och underbar träning nu på morgonen. Och en gråtattack efteråt. Qigongarna.

Såg i en vision i natt att jag gjorde om mitt hus till ett tempel. Jag lade ett underbart vacker mosaikgolv i groventrén. Att ta emot Gud i sitt eget tempel. Jag förstod när jag vaknade att bilden av den gyllene staden/katedralen den 21/1-2002 var en Shivalinga. Pelaren. Jag hade också en upplevelse av att vara ett ”rymdskepp” som åkte genom rymden. Jag har ju haft dessa upplevelser tidigare, men kanske var jag mer medveten nu.

Lotusen som slog ut i helgen = fullständigt självmedvetande. Lotusen = det kvinnliga. Juvelen = det manliga. Om mani padme hum=Juvelen i Lotusen, vägen till det Gudomliga. Linga = anden, Lotusen = materien. När dessa förs samman = WU = självförverkligande = befrielse.

Shiva=Maheshvar, the great Lord, the great God. Conqueror of death. Shiva=the Lord of Yoga. Han har ett tredje öga. Universum upplöses när det tredje ögat öppnas. Detta är en metafor för realiseringen av ens eget självmedvetande som är Shiva. (”Ni är alla gudar.”)

Shiva betyder på Sanskrit den milde, den nådige. En frälsande gud, både upphöjd över och närvarande i världsalltet. Samtidigt asketisk och erotisk, skoningslös och fylld av nåd. Han är läraren och yogin, han besegrar begäret (karma) och döden, han förintar demoner och näpser gudar och brahmaner. Shiva har treudd, trumma, yxa och kranium som attribut. Dansens konung. Shivas hustru är Parvati, Uma. Shiva ingår i triaden Brahma – Vishnu – Shiva, skaparen – upprätthållaren – förstöraren. (Ur Nationalencyklopedin.)

Allt är ett. Kristus=Shiva=Gud/Gudinna=Eros=Det gudomliga.

Shiva/Shakti. Shakti=kraft=Uma, Parvati, Kali. Associerad med Tantra. Jag har ju inte riktigt förstått vad det var som steg ner i mig, men nu förstår jag att jag tagit emot Gud. Det sades visserligen i meddelandet från mina lärare den 31/10 2001. ”Att sammansmälta med Gud för evigt betyder att bli ett med Gud, att bli Gud.”

Ett par veckor senare upplevde jag att fyra krafter som hade hållit mig fast släppte taget och jag steg upp i en helt ny underbar, varm, himmelsblå rymd.

Att lyftas upp på en plattform

21/4-2003

Underbart väder i påsk. Vår, nystart, uppståndelse. Jag känner att det gudomliga ljuset skiner fram allt mer obehindrat. Jag hade en upplevelse i går kväll av att lyftas upp på en plattform, en slags hiss som bara var en platta. Min ande var starkare, mer viljekraftig, mer orädd, mer bestämd. I morse hade jag en förnimmelse av lätthet, glädje, smidighet. Att vara en eldslåga, ett himmelskt väsen. Rytm, harmoni.

Fast jag mår så bra får jag till och från återfall av sorg, saknad. Jag har återigen kommit in i en period av inre ”diskussioner” med qigongarna. Det är klart att jag saknar min grupp, mina systrar och bröder som jag förberetts tillsammans med i så många liv. Alla liv i brödra- och klostergemenskaper. Och så denna djupa ensamhet. Men jag måste förstå att andra människor inte kan ge mig det jag behöver. Och ändå finns hoppet där. Att någon av dem skall vända sig till mig. Men det kommer inte att ske.

Varför kan jag inte acceptera detta? Visst används väl min längtan och saknad som en drivkraft. Förklaringsboken hade nog aldrig skrivits om jag varit nöjd, om jag fått bekräftelse och gemenskap? Det var väl ett villkor att all kraft och all kärlek skulle vändas ”inåt”, användas för min egen utveckling och upplysning. Annars börjar jag känna mig resklar, klar att vända mig utåt. Stark nog att möta både positiva och negativa reaktioner.

Tack Gode Gud för all nåd, all kärlek, all kraft, all visdom. Använd ditt verktyg så som du hela tiden avsett. Amen. Lös mig från omsorgen om det egna och hjälp mig att alltid se till det stora helas tillväxt och framåtskridande. Amen.

Jag såg hjulkorset eller cirkelkorset häromdagen igen. Enligt Nationalencyklopedin står det för förening av himmel och jord eller Kristi närvaro (korset) i världen (cirkeln). Cirkelkorset förenar symbolerna för mittpunkt, kors och cirkel. Det är känt i de flesta kulturer, t.ex. Assyrien, Indien och Nord- och Sydamerikas indianer. Det är ofta en symbol för solen. I fornnordisk mytologi finns det som hjul på solgudens vagn.

Tre år, tre månader, tre veckor och tre dagar

22/4-2003

”Våldsamma” drömmar. Jag drömde att ett par gamla vänner var hemma hos oss. A talade om hur jag ”var” eller något som jag ”alltid” gjorde på ett förtryckande sätt. Jag blev helt vansinnig, slet sönder en dörrmatta. Något om att jag lämnade, bodde någonstans norrut resten av livet.

Jag drömde att min tryckare kallat samman några till ett seminarium om min bok, men kvinnorna var inte intresserade egentligen. Någon undrade varför vi skulle bilda ett nätverk, hon ingick ju redan i ett nätverk. Någon bakom mig började prata om att min bror varit i sin stuga och genomgått någon slags ögonbehandling, han såg mycket klarare nu. De var också skadeglada över att jag var där och höll föredrag och att han inte visste om det (ännu). Jag kände mig trött på dem, less på att inte bli förstådd, att de inte var intresserade. Att bli behandlad som en dörrmatta, att inte bli respekterad…

Insåg att jag bör ge Lars en signal om att boken är ute så att ingen behöver bli skadeglad… Sorg, smärta. Det är nästan outhärdligt att möta detta varje gång jag på något sätt kommer i kontakt med qigongarna. Jag hade ju hoppats att allt detta skulle vara över. Men sorgen över att vara förnekad, bortvald, att den gudomliga kärleken och gemenskapen förnekas, föraktas och trampas på, väller fram så fort jag tänker på dem. Speciellt på Lars. Allt vi fått ta emot och allt som trampas i smutsen. Denna smärta som aldrig kan begravas, bara tillfälligt skjutas undan. Visst är väl det gamla, karmiska, borta, men sorg, svek, ilska och hjälplöshet från detta livet finns tydligen kvar. Kristus som gör hjärtat blödande men som också helar. Jag måste ju tro på min dröm där vi kom ut i paradiset när vårt krigsspel var över. Visst kan allt detta lämnas efter när jag lämnar det här livet, men kan jag på något sätt räkna med att bli av med det innan dess???

Inte är min frälsning beroende av andras bejakande eller stöd, men jag önskar så innerligt att vi fick dela denna underbara kraft och kärlek med varandra. Inte vill jag lämna mina älskade vänner och bröder i denna urinpöl som de badar i. Men var och en måste faktiskt frälsa sig själv. Det är bara fria och vuxna själar som kan förenas i Guds rike. Var och en är ju där han eller hon hör hemma. Lika dras till lika. Varför är jag inte lycklig? Jag har ju allt?! All kärlek, all kraft, allt stöd. Visst är jag väl inne i en övergångsfas och dessa karaktäriseras ju av just detta med gråt och smärta. Det är bara att kämpa på.

Tre år, tre månader, tre veckor och tre dagar. Om man räknar från den första januari 2000 är det nu på torsdag den 24/4. En buddhistisk askets tid i ensamhet, i alla fall i Tibet. Och inte för att jag rent fysiskt varit instängd, men nog har jag levt igenom motsvarande process under dessa år alltid. Om mani padme hum. Juvelen i Lotusen. Guden och Gudinnan. Bröllopet. Han är ju här nu igen. De gästar oss, våra lärare och föräldrar från den andliga dimensionen. Jag måste vara glad. Men också låta kraften verka som den hela tiden verkat i mig. Renande, polerande, höjande.

23/4-2003

Jag drömde att jag var på en flygplats. Sista utropet till mitt plan hade gått ut, men jag var fortfarande kvar i vänthallen. En flygvärdinna kom och hämtade mig, vi skyndade oss ut till flygplanet. Hon var irriterad på mig för att de fått vänta, men jag försvarade mig med att jag inte gjort något fel, att jag väntat där jag skulle eller något liknande. Brådska. Jag var nog på ”konferens” i natt igen. Det känns som om aktiviteten ökar, men ännu märks inget här på det jordiska planet…

24/4-2003

Vad skall man säga? Det finns inga ord för all nåd som jag får ta emot. En underbar kraft, min ande, Gud som verkar i mig. All kärlek, allt ljus, all värme. Tack Gode Gud för all nåd. Amen. I går kväll var det någon som frågade mig när jag tränade: ”Åsa, har du fått någon lön den här månaden?” Och visst får jag all lön, alla belöningar som man någonsin kan få. I en omfattning som jag själv faktiskt inte förstår.

”Arbetaren skall få sin lön.” Det är faktiskt inte ett arbete som bara får sin belöning någon ”annanstans”, i ett abstrakt liv ”efteråt”. Det sker verkligen här och nu! Himmelrikets förverkligande här på Jorden. Och det är klart att jag vill dela detta med andra, dela med mig av alla gåvor. Till de sanna sökarna. Till dem som av fri vilja söker sig till det jag har att erbjuda. Alla andra måste naturligtvis få fortsätta med sitt. Men mina bröder? Mina älskade syskon i anden, i Gud. Gode Gud, hjälp mig att göra din vilja. Hjälp mig att ta vara på alla gåvor som du låter skölja över mig. Hjälp mig att vara ditt verktyg, idag som alla dagar. Amen. Amen. Amen.

Allt som är bra för kroppen är bra för Qi, allt som är bra för Qi är bra för kroppen. Om man får den andliga kraften att frigöras och strömma i människan kan man också veta vad som är skadligt. Allt som hindrar andens frihet, allt som blockerar Qi och kärleken, den gudomliga kraften, är negativt. Allt som underlättar för Qi, för anden, för kärleken är Gott. En kärleksfull verksamhet.

Att stiga upp i det blå

25/4-2003

Jag mailade till Herbjörn i går om min oro för att han utnyttjas etc. Jag är nästan rädd att han skall svara. Dels känner jag att jag egentligen inte har rätt att ”tycka” om andra människors livsval. Och ändå måste jag, ”on a mission from God”… Det andliga riket är ju ”mitt” rike och jag har en kallelse att verka där, men ändå… Men drivkraften att ta kontakt var ändå större än mitt motstånd, min skam. Visst krävdes det en magnitud som innebar smärta, vånda, tårar, men det är väl det som visar att det trots allt var rätt. Så må det då bära eller brista, tas emot eller förkastas. Jag har dock gjort det jag innerst inne visste var rätt.

I natt hade jag en upplevelse av att det var fyra ”varelser” eller snarare krafter som höll mig nere. Men plötsligt släppte de ”taget”, öppnade upp bojorna. Jag steg uppåt, genom en underbar, varm, himmelsblå rymd, inte alls den där vanliga svarta. Uppåt och uppåt och uppåt… Underbart.

De fem buddhafamiljerna och Trisong Detsen

Jag fick hela tiden nya krafttillskott och dessa utlöste ofta min längtan efter att personerna i den grupp som jag hade tyckt mig återfinna i samband med qigongen skulle förstå vikten av det som hände och enas. I efterhand är det förstås lätt att inse att ingen annan människa kunde hjälpa mig med att hantera det som jag upplevde, jag visste ju inte ens själv vad det hela handlade om. Jag vände mig via mail till Lars och Herbjörn och mer eller mindre krävde att de skulle ge ett tecken på att de var med på ”tåget”, och det var klart att de inte kunde svara på min frustrerade ”kallelse”. Kraften som drev mig framåt fick mig i alla fall att åter börja skriva in mina dagboksanteckningar på datorn, jag insåg undermedvetet att det skulle ske något som jag var tvungen att dokumentera.

Jag kopplade den utveckling som jag hade upplevt under de föregående åren till den transformation av personlighet och kraft som jag fann i beskrivningen av de fem buddhafamiljerna i den tibetanska filosofin. Jag kände också starkt att jag hade fått hjälp i detta transformeringsarbete genom den starka kraft som fanns i relationen, eller snarare ickerelationen, med Lars och de andra i qigonggruppen.

Jag funderade också över de meddelanden som jag redan i samband med att jag tog emot Texten från de Höga Mästarna hade fått om att jag var utvald genom många liv och att det som hände var förbundet med ett löfte som jag hade utfäst. Plötsligt insåg jag att jag var Trisong Detsen, en av Padmasambhavas lärjungar, och att löftet från tidigare liv var bodhisattvalöftet. Min uppgift var att göra mitt liv till ett exempel på vad målet med vår utveckling är och hur detta mål kan uppnås. Jag kände att det var viktigt att jag även ur denna aspekt förstod och erkände vem jag är.

28/4-2003

Tryck, ledsen. Kris med sonens dataspelande. Jag inser att jag städat och putsat för att kunna lämna ett ”perfekt” hem efter mig. Men livet är ju aldrig perfekt… Har man barn behövs man naturligtvis hos dem. Jag har dåligt samvete, har min egen utveckling gjort att jag negligerat barnens behov? Men samtidigt anser jag att man inte kan leva deras liv åt dem. Målet är ju att de skall bli självständiga. Och min egen önskan om att få vara fri? Är det inte bara ett sätt att desertera från sin primära uppgift, den att vara mor? Usch, allt är så rörigt. Alla dessa drömmar om skilsmässor och flytt norrut. Och min uppgift? Ingen frågar ju efter mig eller det jag har att ge. Vad gör jag här? Varför visade de mig de gyllene bergen? Det är visst bara dit jag vill nu. Men samtidigt finns naturligtvis en längtan efter att brödraskapet skall förverkligas här på Jorden. Men varför är varje steg framåt så svårt?

29/4-2003

I dag är allt lättare igen. Kraft och glädje. En av tjejerna i Umeå mailade och tackade för böckerna och jag kände att Förklaringsboken nog skulle vara till nytta för någon eller några. Har skrivit in mina dagböcker i ett nytt dokument. Tydligen har jag börjat på en fortsättning på Förklaringsboken. Visst kan det verka egotrippat, och visst är gamle käre Jante aktiv, men nog är det något stort som sker som måste dokumenteras. Visserligen känner jag ett tryck både från mig själv och från omgivningen att äntligen börja göra något ”riktigt” arbete, men jag måste väl inse att det är detta som jag skall göra. Men jag vill verkligen också få verka på något mer utåtriktat sätt nu! Jag vill så gärna få förmedla all glädje. Få använda rytmen, dansen, kreativiteten i andens tjänst. Att få sammanföra Himmel och Jord, ande och materia, Gud och människor.

Att passera under portalen

30/4-2003

Jag drömde att vi var ute och åkte bil, vi hade visst en hyrbil. Vi stannade för någon slags service och min man gav sig ut och löptränade. Jag satt kvar i bilen, insvept i en stor filt eller schal. Jag var helt dold, men en av servicemännen kikade lite nyfiket in i en springa vid mina ögon. Där arbetade ett ungt par som skulle smita iväg på en helg fast man inte fick ha några förhållanden med varandra om man arbetade där. Hon ville inte ta ut semester utan skulle be om ledigt med ett svepskäl (mensont). Jag såg hur de skulle bo på madrasser, men de var inte bredvid varandra utan vinkelrätt mot varandra.

Plötsligt gick jag på en väg. Jag var på väg in i staden, till en gammal stadsdel som varit helt förslummad/försummad men som nu plötsligt blivit populär. Jag passerade några äldre kvinnor och de sa att det bara vara att fortsätta rakt fram. Det var en rak och bred gata som gick rakt in i den där stadsdelen med en slags portal eller stadsport först.

Jag kom till det gamla huset. Vi köade i hallen för att få komma in, tydligen var jag och en kvinnlig kompis först, men så vände hela kön och vi två var plötsligt sist. Man skulle gå igenom hela huset först. Vi kom upp på övervåningen. I något av rummen låg mattorna upprivna. Som om man hållit på och städat men inte hunnit riktigt klart. Jag kommenterade att det måste vara väldigt tungt för det gamla paret att sköta detta stora hus. Vi kom ner och passerade ett stort rum som röjts ut. Det skulle tydligen bli dans. Det var tomt, orkesterns instrument var framplockade, allt var klart för festen.

I matsalen gick jag inte och satte mig vid bordet, men jag drog i alla fall fram en stol. Det fanns också en rullstol där men jag valde en kontorsstol. En liten flicka i en barnstol kinkade. Jag lyfte upp henne. Hon var röd om kinderna, otålig. Jag ville ge henne något att äta men hon hade ännu inte fått tänder. Plötsligt skulle vi leka ”sista paret ut” innan det blev mat. Man skulle springa en och en åt olika håll och återförenas i matsalen vid samma tidpunkt. Kanske skulle bordsplaceringen ske på detta sätt. Jag kommenterade något om att jag inte ville bli svettig, eller kanske att jag skulle bli svettig.

Ett gammalt hus i en gammal stadsdel. Att passera under portalen. Att de sista blir de första (eller de första blir de sista). Att gå upp på övre våningen, att passera genom hela huset före festen. Att skickas ut två och två men att springa var sitt lopp för att återförenas innan festen. Dans, glädje.

Jag tänker på Jakob och Johannes och de andra lärjungarna som skickades ut två och två. Att följa någon in i staden, upp på övre våningen. Barnen som ännu inte fått tänder, som ännu inte kan äta fast föda. Att vi fått springa var sitt lopp genom liven, genom hela ”huset”, men att vi återförenas till festmåltiden. Vägen var så rak och bred. Allt är som det skall vara, allt är klart för den stora festen. Tack Gode Gud för all nåd. Amen.

Joh 21:2. Simon Petrus och Tomas, som kallades Tvillingen, Natanael från Kana i Galileen, Sebedaios söner och två andra lärjungar var tillsammans. Det var alltså sju stycken som fick möta Jesus efter hans uppståndelse vid Tiberiassjön. Och jag tror att vi sju är här nu igen. Att Johannes skulle bli kvar till Jesu återkomst. Men Petrus skulle följa Jesus? a, c, m, S, E, G och H skulle komma upp till toppen enligt vad Hilma tog emot 20/4 1906. (Lnr 555 s 21.) Anna, Cornelia, Mathilde, Sigrid, Emilia, Gusten och Hilma. ”Mådan” är förstås Mathilde. Och ”Mådan” steg på tåget på Umedalen. Sigrid var speciellt kallad eller utvald att bestiga toppen.

Jag tänker också på drömmen från den 17/1 där jag tog på mig en vinröd/purpurfärgad mantel och ett stort spänne eller brosch. Han som ”fjantade runt” i lånade kläder och som jag blev så arg på för att han inte var klar samtidigt med mig. Alla drömmar om Herbjörn. Det är ju han och Lars som är min största oro, min största ”concern”. Min bror genom så många liv. Mina kompisar på denna långa resa.

Det är ju inte konstigt att jag känner en sådan ångest över dessa själar som jag VET har varit med mig i så många liv! Vi är ju verkligen lärjungar och nu är vår mästare här igen. Vi MÅSTE enas! Det är klart att jag har känt en undermedveten rädsla och ångest för att vi skall misslyckas. Men jag måste ju också acceptera att var och en leds av sina egna lärare och ledsagare i den andliga dimensionen. Visst har vi ett ansvar att hjälpa varandra, men var och en har också sin egen väg att gå. Och vad händer om vi inte är klara? Kan inte löftena infrias? Det sägs ju faktiskt så i klartext. Vi måste vara vuxna att utföra vår del av arbetet.

Jag skickade ett mail till Lars respektive Herbjörn med en direkt fråga om de känt av en kallelse, att de var lärjungar och att de skulle hjälpa till med att skapa förutsättningar för Jesu återkomst. Jag förstår nu att jag på något sätt sitter fast i en väntan på att de skall ”stiga fram”. Göra sig fria. Jag har visserligen ”kört på” Lars gång på gång, men ändå inte klarat av att uttrycka mig i klartext. ”Vad ni säger skall vara ja eller nej.” Matt 5:37.

De fem familjerna

1/5-2003

Lars svarade på min direkta fråga att han nöjde sig med att vara Mr S marionett. Vilket egentligen inte förvånade mig. Men det var bra att jag klarade av att fråga rent ut.

Kina kommer upp igen, sannolikt beroende på att jag söker kontakt med Herbjörn. Drömmarna om att jag var i Kina för mycket länge sedan, ”qigong-föreläsningarna” där, ljuset och värmen. Det var förstås livet som Mahasattva Fu.

1. Mitt minne redan för flera år sedan av liv i Kina, ”föredrag” etc.

2. I meddelandena fanns information om en profetia om mig i samband med ett liv i Kina.[88]

3. Insikt att jag är Maitreya.

4. Information om Mahasattvu Fu som höll dharmaföreläsningar och som anses vara en pre-inkarnation av Maitreya.

Herbjörn, Lotta och jag som tillhör samma ”familj”. Drömmarna om kollektiv, syskonbäddar. Så många gemensamma liv. Och nu, denna känsla av att vara fastlåst i väntan på att de skall nå insikt.

Hittade en referens till Ängelsbergsgruppen, en konstnärsgrupp i Ängelsberg vid sekelskiftet. Jag förstår nu varför Hilma och Anna var i Ängelsberg, och också varför jag känner denna starka längtan att åka dit. Jag kom plötsligt att tänka på min dröm om dansbanden ”Friends” i Fagersta och ”Evangelis” i Finspång. Ängelsberg ligger bara någon mil från Fagersta! Och det där med dans, Shiva som dansens Gud. Undrar om Hilma ingick i en grupp med koppling till Ängelsberg. Något som inte finns dokumenterat men ändå har betydelse…

Jag läste igen om de fem familjerna och förstod plötsligt att min upplevelse från den 25/4 av att fyra krafter släppte mig loss och att jag kom upp i en himmelsblå ”rymd” står för inträdet i Buddhafamiljen. De fyra andra ”familjerna” som släppte taget och gav rum för buddhan, det förverkligade självet. Hjulet som symboliserar denna familj. Tibet igen.

Denna starka drivkraft att förstå mig själv. Det som drivit på detta verk. Det finns också en önskan att hjälpa andra att förstå sig själva, men den kan naturligtvis inte realiseras om jag inte förstår mig själv. Inte förrän jag är där, i kärnan av mitt innersta, kan jag gå ut och verka i världen. De fem familjerna med var sin kraft, som om den verkar i en mänsklig själ antingen ger ett negativt eller positivt resultat beroende på denna själs renhet och genomsläpplighet.

Vajra (dorjen)	Ilska som omvandlas till andlig kraft.
Ratna (juvelen)	Stolthet och arrogans som förvandlas till medlidande, förståelse, jämnmod.
Padma (lotusen)	Förförelse och passion som omvandlas till ovillkorlig kärlek.
Karma	Avund och svartsjuka som omvandlas till handlingskraft, generositet, nyskapande kreativitet.
Centrum Buddha	Okunnighet som transformeras till total medvetenhet. Från kaos till kosmos.
Gud	Sällhet, Ananda.

Och ”relationen” till Lars som har hjälpt mig i detta transformationsarbete. Inga förändringar sker ju utan strid, kamp, smärta. Inget framåtskridande vinns utan motstånd. Vi fördes samman och sedan släpptes alla dessa enormt starka krafter loss. Och de stötte på en massa blockeringar i mig i form av karmiska sår, personliga attityder som hindrade mig osv. Det är klart att det krävdes en osedvanligt stark kraft för att detta stora genombrott mot det omedvetna skulle ske.

Våg på våg av underbar kraft och sällhet

2/5-2003

Jag hade först tänkt låta Lars mail avsluta våra kontakter, men skrev ändå till slut några rader till svar om hur mycket jag har honom att tacka för. Att transformera arrogans till förståelse, ilska till jämnmod. Att kärleken är det största av allt.

När jag tränade igår kväll, strax efter att jag skickat mitt mail, blev det ytterligare ett stort genombrott. Antagligen hade också min insikt om de fyra krafter som släppte mig och hur jag kom upp i den blå luften en stor betydelse. Jag fick i alla fall enormt stark kontakt, både med själar här på Jorden och där i den andra dimensionen. Våg på våg av underbar kraft och sällhet. Det var något liknande som det som hände på midsommarafton förra sommaren, men det här var av oerhört mycket starkare.

Jag kan bara känna mig förvånad och ödmjuk. Förvånad över det som händer, allt som jag får vara med om och som jag först senare får en förklaring till. Och ödmjuk inför vetskapen att allt skänks mig från en högre makt. Att jag hjälps framåt steg för steg på en väg som jag själv inte alls känner. Tack Gode Gud, tack alla mina lärare och Mästare för all nåd, all kraft och all kärlek. Hjälp mig att leva upp till alla gåvor som jag får ta emot. Amen. Amen. Amen.

De bästa godbitarna

3/5-2003

Jag drömde att jag var på någon ”återsamling” för qigongen. Nu var det dags för mig att sätta en egen prägel på övningarna.

Jag drömde att jag skulle köpa godis som jag skulle ha med någonstans. Jag valde och provsmakade, jag skulle ha den absolut bästa och godaste sorten. Till slut bestämde jag mig för en sort och först skulle jag ta en hel förpackning, 100 stycken. Men det visade sig att de kostade 5 kronor styck och jag tyckte att det var för mycket att köpa godis för hela 500 kronor. Jag bad den äldre dam som förestod affären att plocka i godis för 200 kronor. Men när hon redan höll på gick jag fram och bad henne att bara lägga i för 100 kronor…

Jag drömde att jag träffade en av tjejerna från Umeå. Det var något om en ”trekant”, hon, jag och min make. Men hon kunde inte klockan tolv. Jag tänkte på drömmen om att vi var tre som gick ut från kursen, att en man gick mellan oss. Frågan jag fick för ett par år sedan om ”vem som är min make”. Bröllopet. Kristi brud. Alla som älskar varandra som får förenas enligt löftet i ”Glädjebudskapet” i Texten från de Höga Mästarna. Men att inte ”kunna” när klockan slår tolv…

Är jag snål? Att inte köpa hela paketet utan bara ta en liten del, även om det är den bästa sortens ”godis”. Det är ju en ledning eller varning, inget som har hänt. När man hittar den bästa sorten är det bäst att ta hela paketet, även om det kostar…

Jag tänkte på min vän när jag tränade. Hennes tro på Anna Berg. Sökandet efter en relation. Det är ju bara att inse att det återigen kanske handlar om någon som följt mig en bit på vägen, men som lämnar nu klockan ”fem i tolv”. Och jag började tänka på mina kompisar på denna resa, hur de en efter en hoppat på tåget och sedan hoppat av igen. Eller kanske fastnat på den nivå där de var.

Först har vi förstås den stora grupp som varken har öron som kan höra eller ögon som kan se. Men dit hör ju inte dessa, de har alla en egen kraft och förståelse för den andliga dimensionen. Och ändå har de alla släppt taget under resans gång. Och det är väl på sätt och vis naturligt.

Men himmelriket är ändå etablerat här på Jorden, deras själar finns naturligtvis med i kraftfältet, i kärleken, även om den lägre personligheten mer eller mindre tillfälligt hindrar dem. Visst är de berusade, visst ser de inte verkligheten som den är just nu, men utvecklingen går ju vidare för dem som för oss alla. Allt är som det ska. Och om man försöker generalisera, var fastnar vi på vägen?

1) De som bara ser den yttre verkligheten, de som inte kan känna den andliga kraften. De som är fast i det etablerade tänkandet. Dessa är ju inte ens med i loppet från start. För att man överhuvudtaget skall vara med måste man ha en känsla för andliga värden och andlig kraft, för det faktum att det finns mer i livet än det allra mest jordbundna.

2) Om man är ”väckt” kan man ändå välja att låta egot dominera (eller sakna kraft och vilja att styra sina tankar och känslor) och då blir man direkt diskvalificerad.

3) Nästa grupp ser men förstår inte, och fastnar i rädsla, fördomar eller liknöjdhet. Min dröm om ”mödravårdsundervisningen” och kvinnan som beslutade att lämna kursen innan vi ens hade börjat.

4) Man kan fastna i sitt eget ego, att anse att man redan är så bra att man inte behöver jobba med sig själv.

5) Mannen som stod mitt i riket, men som omedelbart jagade vidare på jakt efter nya kickar och egen framgång.

6) Alla som underordnar sig en ”guru” här på Jorden. Mentalt, eller rent praktiskt och fysiskt. Att inte kunna avgöra skillnaden mellan att bada i klart, rent vatten och att vältra sig i en dypöl. Alla falska läror som sprids för att människor saknar förmåga att urskilja vad som är bra och nyttigt för dem. Vilken tur att det finns sammanhang där de får träna på detta!

7) Och alla som prioriterar sökandet efter en jordisk, romantisk kärlek. Prinsen som skall skänka lycka för resten av livet. Vår tids största illusion.

Och vad innebär detta för mig? Det ger en insikt att var och en jobbar på sin egen nivå. Att alla har sin egen utveckling och att de tar nästa steg när de är klara med sina nuvarande läxor. Det är precis som det skall vara. Allt finns inbyggt i deras egen kod och plan, och allt sker i den takt som är rätt för var och en av dem. Alla leds av sitt högre jag, av Gud, och deras utveckling är inte mitt personliga ansvar.

Och jag själv? Jag är ju det levande Ordet här på Jorden just nu. A message from God. På besök under en kort tid men med en uppgift att göra mitt liv till ett lärostycke, ett exempel. Men inget sker ögonblickligen, alla måste utvecklas i sin egen takt.

Visst finns allt beskrivet i de gamla lärorna. Att livet på Jorden egentligen bara är en illusion. Att vi måste frigöra oss från de jordiska dragningskrafterna i form av egots krav på framgång och bekräftelse, tillfredsställelse av alla begär osv. Att målet är ett evigt liv i en annan värld, en total sammansmältning med Gud. Men det var också dags att förnya dessa sanningar för människorna genom att skapa ett exempel i deras egen tid. Så som alltid skett från tid till annan.

Detta är min uppgift. Att skapa ett exempel på hur vägen mot fullständigt självförverkligande kan se ut och vad detta tillstånd egentligen innebär. Jag kan ju inte göra annat än försöka visa vad Guds plan för människorna innebär. Och det är ju ett löfte jag gett gång på gång, i liv efter liv. I Egypten, i Kina som Mahasattva Fu, i livet som Johannes, i Tibet som en av Padmasambhavas medarbetare (sannolikt Trisong Detsen). Bodhisattvalöftet.

Varje människa måste övervinna de gamla välkända negativa krafterna i form av ilska, stolthet, ägande av materiella ting eller människor, svartsjuka, okunnighet. Detta lärdes ut av Buddha såväl som av Jesus. Dessa krafter var kända i de äldsta skrifterna i form av demoner eller hämndlystna gudar. Och Jesus gav oss också receptet på det botemedel som utrotar dessa sjukdomar - kärleken.

Dessa krafter som visar sig som negativa företeelser i en omogen själ, kan och måste transformeras till sina positiva motsvarigheter, och det sker genom allt man får lära sig genom alla klasser i den jordiska skolan. Att bygga upp en mycket stark kraft, och att styra denna kraft i de rätta banorna med all sin vilja är det rätta självförverkligandet. Att älska Gud av all sin vilja, all sin kraft och allt sitt förstånd, och sin nästa så som sig själv.

- Kärlek

- Vilja

- Kraft

- Kunskap.

Saknas en eller flera av dessa är man inte färdig för examen. Och störst av allt är kärleken. Visst är det stora återvändandets tid inne. Men allt sker i det inre. I andens rike som står över tiden och rummet. Det är klart, sista utropet har gått ut. Nu är det dags att lyfta!

Allt har redan skett. Första året när andens kraft bröt igenom eller manifesterades. Andra året - sonen, Kristus, Eros, det vita korset. Tredje året - Fadern, den totala samhörigheten med det Gudomliga, med Mästaren, med bröderna i anden, både här och i den andra världen. Så som det t.ex. manifesterades på midsommarafton i fjol. Arbetet som skedde i den andliga dimensionen. Och detta sista. Regnbågstronen, Mästaren, Gudinnan, Dhyani-buddhan och frisläppandet. Den femte buddhan.

Jag gick in på bibeln.se och dagens slumpmässiga bibelställe var Hes 13:2. Människa! Profetera mot de profeter som profeterar i Israel, säg till dem som profeterar sina egna ingivelser: Hör ordet från Herren: Så säger Herren Gud: Ve de narraktiga profeter som följer sina egna inbillningar och inga syner har haft. … ”Detta är Herrens ord” säger de, trots att Herren inte sänt dem. Ändå väntar de sig att han skall låta deras ord gå i uppfyllelse. … Därför är det nu slut med era falska syner och spådomar. Jag skall rycka mitt folk ur ert grepp. Då skall ni inse att jag är Herren.

Hoppsan! Det där med min väns tro på ”Anna Berg” osv. har ju legat och tryckt på. Och under detta finns min ovilja att peka ut vägen för någon annan. ”Vill de läsa sådant dravel måste de få göra det.” Kan de inte skilja mellan det levande vattnet och en människas egna tankar så är det ju upp till dem. Men det är klart att allt sådant leder vilse. OK, jag är ändå här för att peka ut vägen. Jag vill ta hela paketet, inte bara en del av ”karamellerna”.

Det är klart att det finns ett motstånd inom mig mot att framhäva sig själv och ”fördöma” andra. Men visst har jag känt denna olust inför allt orent som far runt i ”New Age”. Precis som det finns negativa saker i andra trossystem… Visst finns det en gammaltestamentlig profet i mig. Jag har ju verkligen hållit ”Hesekiel” nere med alla medel, men det är tydligen dags att släppa honom fri nu. Naturligtvis inte den människa som levde i en helt annan tid och kultur, men den kraft som förmedlar Guds vrede över alla som medvetet eller omedvetet för barnen vilse… Alla falska mästare och orena kanaler… Jag är ju en ren kanal. Jag måste förstås stå upp för detta!

Gode Gud, ge mig mod, kraft och styrka att gå utöver omsorgen om mitt eget. Hjälp mig att använda det du gett mig till människornas förkovran och utveckling. Hjälp mig att bortse från de rädda, de fördomsfulla, de okunniga, de som vill förlöjliga och skada. Amen. Hjälp mig att ge ALLT i ditt verk! Amen. Ske din vilja såsom i himmelen så ock på Jorden. Låt ditt verktyg användas så som avsett. Amen.

Jag gick in på Anna Bergs hemsida och läste om ”Boken om Jesu liv”. Det skulle förstås bara vara patetiskt om jag inte visste att annars vettiga människor tar detta som Guds, Jesu, röst. Om han valde att skriva ett nytt evangelium vore det ju konstigt att han valde att ge ut det i form av ett nytt nummer ur Mitt Livs Novell. Man kan ju tycka att detta inte är värt att lägga ens ett uns krut på. Men det är faktiskt kärnan i Jesu förkunnelse som helt diametralt motsägs! Han predikade att vi skulle älska Gud över allt annat. Att vi skulle lämna fader, moder, hustru och barn och följa honom in i Guds rike. Detta kräver ju att man ger upp alla romantiska illusioner om den enda rätta kvinnan eller mannen. Fy ”Anna”, att föra ut sina egna romantiska illusioner som om de vore Jesu ord!

Och det är klart att precis samma anklagelse kan riktas mot mig! Men jag är trots allt villig att ge allt, även mitt liv, för det jag fått ta emot. ”Anna Berg” vill ju inte ens uppge sitt riktiga namn…

Jag vill verkligen inte så split eller ”kriga” mot någon. Men samtidigt kan jag inte låta människor fylla sitt inre rum med sådant ”dravel” utan att kommentera det. Grunden i det som hänt mig, och i den kraft som verkar genom mig är ju arbetet med att städa ut ”månglarna ur templet”. Att rena sitt sinne så att Guds röst kan höras direkt i det egna inre. Visst måste vi söka kunskap på alla möjliga håll, men vi måste också träna oss i att avgöra vad som är nyttigt och vad som är skadligt. Att helt blåögt och okritiskt tro på alla som påstår sig tala med Jesu eller någon annan Mästares röst, är att fylla sitt inre med vad strunt som helst.

Det är ett reningsarbete som skall göras och det sker förstås inte utan kamp, det kan jag verkligen skriva under på. Men det är klart att vi inte skall starta några religionskrig, kampen skall ju ske inom varje människa. Vad jag kan göra är att visa på vägen. Egentligen är det lätt, det handlar om att tömma sinnet på allt som konkurrerar om plats med Gud. Ta bort fördomar, bindningar till det materiella, tron på att den romantiska kärleken skall frälsa en, tron på falska läror etc. Och ändå är det så svårt i praktiken. Det kräver en egen inre ledstång, och att utveckla och stärka den tar många liv!

Alla som jag mött på denna väg har gett mig en stor present i form av hjälp att förstå mig själv och min uppgift. Min väns stora bidrag är förstås illustrationen av hur längtan efter en jordisk kärlek och anknytningen till en oren kanal kan försvåra framåtskridandet, och för en tid kanske till och med stänga vägen framåt. Förutom all hjälp och allt stöd hon har gett mig på andra sätt förstås. Mitt djupaste tack för allt!

Trisong Detsen

4/5-2003

Jag insåg att hur vi än är här nere på Jorden så står ändå alltid vårt högre jag i ljuset och kärleken. Det är därför som man får allt när man kan nå denna verklighet. Om vi inte förmår realisera det här på Jorden kommer vi ändå att få återförenas där. Alla som älskar varandra och hör ihop förenas där i det rätta brödraskapet som står över tid, plats och alla de begränsningar som den materiella dimensionen skapar. Matt 23:8-12. Vi är alla bröder och vi har samma lärare och samma ursprung. Alla strider och gränser här på Jorden är bara en illusion. Allt är ett. Såsom i himmelen, så ock på Jorden. Amen.

Funderar på krafter. Hur Hilmas målningar, speciellt serien Sjustjärnan handlar om krafter. Hur min utveckling styrts av olika krafter eller polarisationer av den gudomliga kraften i olika faser. Hur den aktuella kraften väckt motsvarande negativa eller ”neurotiska” reaktion i mig när jag inte varit ren och genomsläpplig nog. Ilska, sorg, avundsjuka osv. Jag såg nedanstående bild inom mig i går kväll. Starka färger. Den finns ju i olika varianter i Hilmas tavlor, t.ex. i Kunskapens träd nr 1 och nr 2.

Det här sista med Herbjörn och Lars handlar förstås om ett nytt kraftpåslag som mötte en reaktion i mig. Den 25/4 skrev jag om hur det tryckte på med gråt och vånda och hur jag till slut mailade Herbjörn. Och det var ett mail som jag inte ens nu klarar av att läsa. Denna ilska över hur kraften missbrukas inom qigongskolan, hur Lars och Herbjörn utnyttjas, över hur de låter sig utnyttjas. Hur de är apostlar för denna svarta kraft och de grumliga läror som Mr S står för.

Det har ju kommit våg efter våg av denna enorma vilja att samla dem, bjuda på mat, att förenas i träningen, i kärleken, i Kristus/Gud/ljuset. Och reaktionen när det inte kunnat fullföljas p.g.a. deras rädsla, trohet mot Mr S, deras feghet och dumhet har ju i grunden varit mina egna problems spegelbilder. Sanningen är ju att inget som de säger eller gör, eller inte säger och gör, egentligen spelar någon roll. Så länge som jag själv inte är sann, inte förstår, inte kan ge utan att begära, inte kan känna medlidande och förståelse för deras situation, kommer min egen reaktion att bli någon av de negativa polerna av den kraft som släpps på.

Och det är därför som en människa inte kan bli mottagare och förmedlare av andlig kraft om inte han eller hon är ren och stark. I annat fall bränns man upp av kraftens negativa pol i form av ilska, hat, avundsjuka, svartsjuka, åtrå efter egots tillfredsställelse etc. Inre alkemi, tantriska övningar och andra tekniker som utvecklats genom tiderna syftar till att transformera dessa energier, eller rättare sagt att transformera sig själv, så att man i stället släpper igenom den positiva polariteten. Visst kan elden bränna bort det onda, men det kan inte ske genom eldens okontrollerade kraft utan endast genom att den får brinna i ett balanserat sinne med en lugn, stadig, lagom varm låga.

Men nog har de en tuff uppgift, våra lärare och Mästare. Om de släpper igenom sin starka kärlek så förvandlar vi den till en förtärande åtrå här på Jorden. Om de släpper igenom sin stora kraft så resulterar det i en ilska som förbränner allt… Det är nog samma kraft som verkar i min ilska mot Mr S och qigongarna som i min irritation i går mot ”Anna Berg”. Vajra, andlig kraft, som också kan komma till uttryck som den där gammaltestamentliga domedagsprofeten, som t.ex. i den sista kontakten med Lotta.

I alla karmiska utrensningar var det naturligtvis Karma-familjen som arbetade för att lösa upp band, att skapa en bild och få fram ett mönster, att fullborda evolutionen. Det är en mycket stark och aktiv kraft. Men baksidan av denna kraft är avundsjuka på andras gemenskap, martyrskap och handlingsförlamning i väntan på att andra skall ändra sig.

Min oförmåga att tala rent ut, att skapa kontakt med de människor jag egentligen känner behov av är baksidan av Ratna. Den kan visa sig som stolthet och arrogans men också rädsla för avvisande och svek. Denna kraft transformeras till trygghet, jämnmod och känslan av att vara oändligt älskad av sina andliga lärare, Mästare och föräldrar.

Padma handlar förstås om åtrå, passion, som förvandlas till medkänsla och ovillkorlig kärlek. Arbetet här har för mig handlat om att utvidga förmågan till existentiell kärlek, att utvidga och gå utöver mina egna och min kulturs gränser.

Karma-familjen är min ”rot-familj” och Amoghasiddhi är min transcendenta Buddha, men man måste bli en medlem i alla familjerna för att nå Buddhafamiljen som innebär total medvetenhet eller total upplysthet. Ett annat sätt att uttrycka detta är att man måste vara i stånd att transformera alla de mänskliga krafter som symboliseras av de fyra andra familjerna för att befrias och komma upp i den blå luft eller blå himmel som är Buddhafamiljens element. Det handlar om att bli en buddha, en christos, en manifestation av Shiva, av det egna självmedvetandet.

Den kraft som emanerar från Buddhafamiljen är den som till slut avslöjar världen som en illusion, en pjäs för vår förkovran. Denna kraft ger visdom i form av fullständig självmedvetenhet. Denna kraft har manifesterats som hjulkorset 7/8 2001, strax innan jag fick ta emot Texten från de Höga Mästarna, i juni 2002 och nu den 21/4 2003. Baksidan av denna kraft är att förneka eller inte förstå sin egen och andra varelsers gudomlighet.

Det är viktigt att inte objektifiera eller externalisera dessa krafter, det är verkligen inget annat än våra egna mänskliga krafter på gott eller ont. Men lika viktigt är att förstå att allt är ett, att all kraft i grunden är av Gud. Att allt sker på ett ordnat sätt i alla världar. Kraften i sig själv är alltid neutral, men det beror på oss själva hur den manifesteras. Och vi kan alltid lära, det är ju i själva verket hela meningen med pjäsen. Vårt framåtskridande, och i slutänden fullkomnande, ligger alltid bara en insikt bort. Men det är inget som egentligen kan läsas eller läras in, allt måste levas.

Att jag fått dessa sanningar i en form som ansluter till den tibetanska buddhismen och Bardo Thödol har att göra med min bakgrund i tidigare liv och med mina Mästares beslut. Men sanningen finns i alla människor. Den finns där, färdig att upptäckas och att i förtid klä den i begrepp och terminologi är bara begränsande. Att ”köpa” ett färdigt paket, i värsta fall utan koppling till den egna personligheten och kulturen, är i praktiken värdelöst. Ingen kan t.ex. välja sin guru, buddha-familj eller Mästare. Allt sådant är illusioner. Vi har alla gudomlig ledning, och de allra flesta människor får allt vad de behöver för att gå framåt i sina egna liv. Att jag fått denna direkta ledning och dessa uppgifter är min speciella lott. Det är inget facit som jag ger för andra, utan ett exempel på en människas utveckling. Jag har lovat att göra detta för många liv sedan. Jag är bara en medarbetare i ett stort projekt som pågått i alla tider, och som kommer att fortsätta så länge som en enda människa fortfarande inte nått sitt mål.

Uppenbarelser ges i olika tider och olika former. Det som händer nu är en gemensam satsning från mänsklighetens lärare och den utgår från vårt gemensamma centrum. Den kraft som leder detta står för resultatskapande visdom, syntes, och upplösning av karmiska band. Det handlar om resandet av ett Tempel av guld och juveler, om en fest med rytm, harmoni och om uppfyllandet av alla andliga behov. Denna kraft står för förbrödring, sammansmältning och uppgående i det stora Alltet. Det handlar om att vara i Gud och att ha Gud i oss. Den står för förening mellan himmel och jord, mellan de stora polerna i Universum. När detta kraftfält aktiveras, när strömmen slås på, sker det utlovade bröllopet. Kraften kommer att vara som en blixt som aktiveras över hela Jorden i ett enda ögonblick. Det stora återvändandets tid är inne. Amen.

Det här sista kom med en mycket stark kraft. Det var ungefär som när jag tog emot slutet av Texten från de Höga Mästarna. Direkt efteråt lade jag till Trisong Detsen (reg. 740-798) i uppräkningen av mina liv på min Internetsite. Underligt, jag trodde inte att jag skulle få reda på vem jag var i Tibet, men det är klart att jag får alla gåvor. Visst har jag haft många andra inkarnationer, både i Tibet och på andra ställen, men det jag fått veta är det som behövs för att bilden skall bli färdig. Det som krävs för att jag skall förstå vem jag är.

Jag är verkligen en lärjunge till de största Mästarna, direkt eller indirekt. De visade sig ju för mig så snart de kunde. Jesus, mannen i dörren som väntade på mig. Lao Tzu visade sig i en stark dröm. Jesus visade såren i sina händer. De tibetanska Mästarna som faktiskt kom hit till den här dimensionen våren 2000. Denna enorma känsla av rikedom, av ”grädde”. Att de dolde sina ansikten. Jag vet faktiskt inte om de använde existerande kroppar, men de manifesterade sig i alla fall här.

Just nu är Padmasambhavas kraft så stark, jag måste tydligen vara helt klar över vem jag är, även ur denna aspekt. En Nyingmapa. En tantrisk buddhist. En Terton. Det jag fått ta emot är terma, av både ”mind” och ”pure vision”. Det jag fått som ”mind” är alla nedsläpp av information, alla tecken på sanskrit, ofta i guld. Det jag fått som ”pure vision” har överförts direkt i form av bilder eller tal från Padmasambhava och andra gudomligheter/Mästare. Överlämnandet har skett via kvinnliga andar, Dakinis, exempelvis den 20/2 2003. Dessa beskyddare lämnar bara över en viss terma till den rätte Terton.

Gurun och den stora invigningen

Guru Rinpoché

5/5-2003 klockan 03.30

Jag rycktes plötsligt upp ur sömnen av en kvinnlig röst som med stor intensitet sade följande. ”Min son! Du måste hjälpa honom framåt nu. Annars blir ni aldrig klara samtidigt!” En gammal kvinna i en hög toppig hatt och en brun klädnad (lång skjorta över en lång kjol) kastade ett ”pulver” över mig. ”Kornen” löstes upp till främmande tecken, sanskrit. Jag hade en känsla av att hon var en slags magiker.

Jag somnade igen och väcktes återigen ”brutalt” av en man som med stark röst sade. ”Åsa! Detta är Guru Rinpoché.” Han förde över som ett ”rum” till mig. Fast det var information. Terma. Det verkade börja packas upp omedelbart. Återigen något om att vi måste bli klara samtidigt.

Det var så stor kraft i båda kontakterna. Klockan var ungefär 03.15. Jag gick omedelbart upp och skrev ner detta. Jag var mer eller mindre chockad. Nog för att jag har haft starka kontakter men detta var på något sätt mer ”bryskt”. Men jag kände också en stor ödmjukhet. Att Guru Rinpoché talar direkt till mig…

5/5-2003 Morgon.

Jag somnade om, efter att ha varit uppe och skrivit ovanstående, och drömde om en återförening med gamla skolkamrater. En kvinna kom först, hon och hennes man var mer nära bekanta med mig. Alla var så friska och sunda. Det var glada att träffa mig. Jag hade tydligen varit ”borta” länge.

Nästa dröm handlade om att jag var utomlands. En f.d. uppdragsgivare hade med stora besvär fört samman fem f.d. arbetskamrater till en konferens. Egentligen var uppdraget slutfört, och ingen av oss var intresserad av denna sammankomst. En kvinna hade ett kassaskåp bakom kökshanddukarna. Vi kommenterade något om att det var underligt att hon inte hade det på väggen i sin mans rum. Den där uppdragsgivaren hade tagit med sig en jättetjock bunt papper till mig. Jag tyckte det skulle bli jobbigt att släpa med allt tillbaka hem.

Jag mår illa idag. Omskakad, all kraft tar verkligen på. Men allt är ju egentligen positivt, det händer verkligen något stort! Den gamla kvinnan. Modern. ”Min son.” Uma, Durga, Isis, Demeter.

Surya-chandra-siddhi. Solens och månens kraft. En visdoms-dakini som initierade Padmasambhava. Laygyi Wangmo, “Queen of Action”.

Det där om att bli klara samtidigt. Tänker på drömmen från 17/1 2003 om mannen som fjantade runt i lånade kläder och min kommentar ”vi som skulle vara färdiga samtidigt!”. Min ilska, att jag ”sparkade” honom i njurarna, levern etc. Öppnade blockerade centra. Min ilska och sorg över Herbjörn och Lars. Den här sista omgången med mail osv. Känslan av brådska, stort tryck.

Visst var detta sista ett stort steg, en initiation. Laygyi Wangmo initierade Padmasambhava (Guru Rinpoche´) genom att förvandla honom till ”HUM”, svälja honom och låta honom passera genom sin kropp. På det sättet mottar han hennes visdom och Shakti-energi innan han stöts ut genom hennes ”secret lotus”, fullständigt renad och transformerad.

Nog var det något liknande som jag var med om. Dakinin som strödde visdom över mig och Padmasambhava, Guru Rinpoché, som tog in mig i ett helgat rum, gav mig ett ”rum” av information. Ett helgat rum bestående av visdom. Var det sig själv som han tog in mig i? Togs jag in i hans kraftfält? Gav han mig sin kraft? Ja, tydligen. Tack Gode Gud, tack alla mina lärare och Mästare för all nåd. Amen. Hjälp mig att använda det jag får ta emot på avsett sätt. Amen.

Jag känner också tydligt att detta som hände i natt var en bekräftelse på att mitt erkännande av livet som Trisong Detsen var riktigt. Precis som vid de andra liven som jag lade till i min lista kom genast ett erkännande från de Höga genom att jag släpptes fram ytterligare ett steg.

Jag kom på att jag såg en massa barn i klarsyn i natt. En stor grupp, många i barnstolar, tultingar. Kanske 50 stycken. På något sätt var de ”mina” barn.

Jag skickade ett mail till Herbjörn där jag försökte beskriva den kraft som säger att han har en kallelse. Jag skickade med en del drömmar fram till de visioner och drömmar jag hade i natt. Där var också bl.a. drömmen om mannen med ”maxpoäng” som steg fel och slog ihjäl sig. Jag bad honom att antingen svara rent ut att han var nöjd som det var, i annat fall tyckte jag att vi skulle träffas och prata. På mitt förra mail svarade han bara att han ville fortsätta att träna och utveckla sig. Gode Gud, låt oss alla leva i din plan, låt oss alla få utföra det vi tagit på oss innan vi kom hit. Amen.

Alla ingenjörer i mina drömmar

Jag upplevde ofta att de jag träffade när jag kom till den andliga dimensionen var så moderna och effektiva. De verkade vara en massa tekniker, och jag tyckte i någon dröm att de var amerikaner. Några gånger när jag kom dit kom jag till Kista, som ju är det modernaste och mest high-tech-betonade vi har i Sverige just nu, och jag togs emot av en VD. De var förbluffande ingenjörslika och jag förstod visserligen att det var ett tecken på den gamla sanningen att lika dras till lika, men samtidigt var det ju konstigt att himlen skulle befolkas av en massa civilingenjörer i något slags himmelskt Silicon Valley! Men det var naturligtvis karma-familjen som manifesterade sig på det här sättet. Denna kraft står för handling och framåtskridande, och för mig med min bakgrund blev bilden den av en effektiv och modern teknisk miljö.

Jag fick också många budskap om att det var långt mellan centrum och centralen (tågstationen), och att jag sökte mig mot centrum men inte hittade vägen. Centrum för mig är kunskap, men centrum är också det i hjulet som betecknar sammanslagningen eller syntesen av de olika riktningarna eller kvalitéerna. När jag kom till det största företaget var centrum och centralen i ett, allt var som en fyrkant eller ett block. Att nå fullbordan innebär att ha byggt upp en fullt integrerad och fullt utvecklad personlighet och att ha nått sitt eget centrum. Och då har man också skapat sin egen ”central”, sin plattform för att fortsätta resan till nästa verklighet.

Min guru som jag träffade ibland, som bl.a. lovade att veva in mig om jag sjönk ner i gungflyet, och som också gick omkring och städade i några drömmar, var inte en ”ingenjör”. Han är äldre i sin uppenbarelse och liknar en gammaltestamentlig profet, men är samtidigt tidlös. Jag antar att han representerar buddhafamiljen. Han är ju den som följt mig genom alla liv, han som fanns före mig och som kommer att finnas efter mig. Amaliel.

Det finns alltså många olika medvetande- och verklighetsplan, och jag ger naturligtvis inte någon absolut sanning i mina beskrivningar. Det hela silas som alltid genom ett mänskligt sinne och en mänsklig referensram. Det som man kan säga generellt är dock att det finns ett plan som är relativt nära oss, och där de som är våra medarbetare och bröder finns i en form som upplevs som helt mänsklig och konkret. Den form som denna verklighet tar sig i det mänskliga sinnet skapas av den aktuella själens egna kvalitéer. Över denna nivå finns andra plan eller nivåer som är mycket mer skilda från det jordiska.

Barnen

Och alla barn som dykt upp? Min dotter, som naturligtvis är jag själv, som förekommit i så många drömmar. Vi är ju våra egna föräldrar, vi är här för att uppfostra vårt jag, vår egen lilla envisa, omogna och motsträviga ”unge”. Att få denna själ att mogna och växa upp är det övergripande målet för vår vistelse på Jorden. Ett viktigt steg i min egen utveckling togs när jag för ett ögonblick kunde lyfta mig ovanför mig själv och känna den frid och det lugn som fanns där ”ovanför”. I början var dessa ögonblick korta och ganska sporadiskt förekommande, men målet är naturligtvis att allt mer och mer kunna vistas i detta tillstånd. Men så fort någon av de mänskliga emotionerna som ilska, rädsla, avund etc. tar över går man in i ”dimman”, in i jaget, och där finns inte alls denna överblick och denna förmåga att förstå, och styra sig själv. Och inte heller någon frid.

Och alla barnen som jag sett nu på slutet? Alla småbarn och tultingar? Det är väl en signal om vad min fortsatta uppgift handlar om. De behöver förstås hjälp att växa upp…

Att själv vrida hjulet

6/5-2003

Fullständigt självmedvetande = Shiva = Kristus = Ananda = cirkeln som omsluter de fem buddhakvalitéerna eller familjerna. Ananda är divine bliss, Guds härlighet. Ett medvetandetillstånd men också en kvalitetsnivå.

Det vita korset med rosen i mitten. Fast egentligen borde väl kärleken vara i mitten? Störst av allt är kärleken. Men min unika ”polarisering” av den gudomliga kraften är förstås kunskapen. Siddharta Gautama står i första hand för förståelse, medlidande med alla kännande varelser. Lao Tzu står för andlig, ockult kraft, Jesus står för ovillkorlig kärlek och Padmasambhava för handlingskraft och andlig visdom. Men de är också i sig själva kompletta. Var och en förkroppsligade naturligtvis alla fem familjerna eller kvaliteterna, i annat fall hade de inte varit fullständiga. Och det var de verkligen. Det är de verkligen allihop.

7/5-2003

Jag drömde att jag och min dotter var någonstans där en stor konferens förebereddes. Det skulle bl.a. dras en massa datakablar för kommunikationen. Min dotter gick och bar på en nätverkssladd och någon frågade om hon jobbade där. Men hon hade bara utbildats och varit på praktik, hon var inte anställd för den här konferensen. Jag fick dock känslan att det behövdes arbetskraft och att hon skulle bli anlitad.

Drömde att jag hörde en radiointervju. En reporter frågade en man ”är det sant att du brutit upp nu?”. Han som intervjuades svarade ”ja jag har tillbringat natten på ett hotell här i närheten med min nye vän (eller partner)”. Det framgick att det var en manlig kärlek som han tydligen lämnat sin tidigare relation för. Det var en kändis som brukar uppträda i ett lättviktigt underhållningsprogram. Han ger ett mycket ”macho” intryck, är stor och har djup röst, manlig. Jag var imponerad över att han var så modig att han vågade gå ut offentligt med sitt nya förhållande, med sin verkliga läggning.

Kristus som skulle få möta sina lärjungar igen. Att stå upp för sitt rätta jag. Jag tänkte på Jakob och Johannes. Att vi lärjungar sändes ut två och två. Herbjörn som varit med i så många liv. Egypten, Kina, livet med Jesus, Tycho och Johannes Kepler. Hilma och Emilia. Vän till de Saint-Martin i Frankrike. En av de franska katharerna. Kanske abbot Shantarakshita som arbetade med Trisong Detsen och Padmasambhava? Vi tre, kungen, abboten och gurun avgav ett löfte att medverka i Gudsrikets förverkligande här på Jorden. Det förnyade boddhisattvalöftet.

Gode Gud, mina älskade lärare och Mästare. Hjälp oss att infria vårt löfte! Låt oss inte misslyckas nu när det är så nära! Hjälp mig att hjälpa Herbjörn vidare på bästa sätt. Hjälp mig att inte låta egot styra på minsta vis, hjälp mig att släppa igenom den Gudomliga viljan så som den förs ner till mig via hierarkin. Amen. Amen. Amen.

Att vi skickades ut två och två för att bli färdiga samtidigt. Herbjörn som förekommit i så många drömmar, känslan av att vara stenar som slöts samman utan ”fogar”, helt sömlöst. Känslan av att ha hittat hem, som ett barn som gråtit länge och övergivet men som äntligen fick tröst. Min känsla av att han är en kung. Att han är helt ren. Men också känslan av att han är ”loj”, att han undviker att tänka själv. Vilket ju Mr S också lär dem, att bara träna, inte tänka. Och det är klart att jag förstår mitt raseri mot Mr S och de andra bättre i skenet av det här med olika krafter och deras positiva respektive negativa polaritet.

Det som finns i den skolan är en pervertering och ett övergrepp på den andliga kraften. Om denna kraft blockeras eller används i egoistiska syften ger det ju just dessa effekter som t.ex. totalitära beteenden, förgudning av en ”mästare”, undertryckande av andra sanningar, kunskaper eller idéer än de som är accepterade inom den egna gruppen eller sekten. Utestängande av omvärlden, en illusion av att leva i överhöghet, i andlig storhet, att stå över alla andra. I värsta fall urartar det i svart magi som ju handlar om att använda den andliga kraften för egna syften och att utnyttja andra människor.

Men jag förstår också Mr S bättre. Han finns i ett kraftfält som han inte förstår och är omgiven av andar som verkar på en helt annan nivå än hans egen. Det jag inte förstår är varför de låter det ske. Vad är det som får de andra att vilja vara i denna negativa energi? Vad håller överhuvudtaget människor kvar i sekter? Dumhet. Att man inte har kontakt med andra människor och synsätt. Att man medvetet stänger världen ute genom att anse att den är ond eller i det här fallet ”oupplyst”. De vet bäst, Mr S har all kunskap, de bara väntar på att han skall låta dem gå framåt. De tar hans uppmaning att inte tänka på allvar och lägger sin kraft på att trycka ner allt som kan tyda på att de lever i en illusion. De stöter ut alla som ger minsta tecken på självständighet eller egen förmåga. De tror inte att det finns andra människor än Mr S med andlig kraft, och därför söker de inte ens efter alternativ.

Och Herbjörn. Han måste bli klar samtidigt med mig. Vad innebär egentligen detta? Jag måste naturligtvis fortsätta mitt eget lopp. Jag har ju saker att göra. Vi behöver förstås inte mötas förrän i sista sekunden. Men jag förstår också att den nya sanningen i form av total jämlikhet och balans kräver ett par, men inte den ”gamla” sortens par, utan en ovillkorlig kärlek. En andlig kärlek. En innefattande, omslutande, öppen kärlek och inte en exklusiv tvåsamhet. Det här dualistiska finns ju i Hinduismen och Buddhismen men gudomens kvinnliga del verkar även där vara underordnad eller mindervärdig. Ibland rent negativ. För att inte tal om våra ”egna” Adam och Eva. Ett revben… Sanningen är ju att vi måste balansera och integrera det manliga och kvinnliga i oss själva och i världen för att skapa ett himmelskt tillstånd. Den nya sanningen behöver både en präst och en prästinna och de måste vara helt jämlika i andligt avseende. Båda måste vara färdiga…

Cirkelkorset är en mandala (en bild i två dimensioner) = Ett klot = Huvudet = Insikt = Golgata, platsen för triumfen. Rosen i mitten av korset = Insikt som kan nås på fyra olika vägar. De tibetanska mandalorna har alltid fyra portar.

Hilma af Klints bilder innehåller naturligtvis detta. T.ex. Serie US, grupp 8 nr 3 och Evolutionen nr 10. Klotet är också Jorden. Buddhafamiljernas riktning i Bardo Thödol är samma som respektive Mästares ursprung här på Jorden. Mästarnas liv beskriver deras filosofi, som är samma sak som beskrivningen av respektive buddhafamilj. Jag fick en otroligt stark kontakt. Om Mani Padme Hum. På knä.

Att stå med barnet i sin famn

8/5-2003

Lånade ”Den Tibetanska Dödsboken” på biblioteket i går. I går kväll fick jag en vision av att jag var i en skog eller något liknande. Ödsligt? Plötsligt hukade jag mig ner och födde fram ett ”andebarn”. I natt drömde jag att jag fött ett barn. Det var en pojke som var så stor och försigkommen. Redan första dagen var han självständig. Min syster kom på besök. Min son kom in/togs in och han kramade om mig och sa ”mamma, mamma”. Han var stor som en ettåring och hade redan börjat prata fast han var född samma dag. Han var så ”kär” i sin mamma. Så rund och välväxt.

Jag drömde att flera av mina släktingar skulle flytta. Det var som ett slags splittring. En kusin hade alla väskor packade, han skulle vara på Salomonöarna i ett helt år. Min kusin som arbetar med böcker hade sökt/fått ett nytt arbete. Hon skulle flytta till den allra sydligaste delen av landet fast hon visste inte riktigt exakt var det nya stället låg.

Jag drömde att vi var i ett gammalt hus. Någon hade ställt en julgran utanför. Men det var inte en gran utan ett annat sorts träd eller en stor växt. Det var en tidigare okänd art. Men den stod i en julgransfot. Det var vår eller försommar, i alla fall en annan årstid än den ”vanliga” julen.

Jag tänker på Uppenbarelseboken, kvinnan som föder sitt barn i vildmarken. Ensam. Visst stämmer det på mig, nog har det varit ensamt alltid. Och inte är jag hemma heller. Visst har jag varit omgiven av fientliga krafter och nog har det stridits inom mig. Men segern är här nu. Att stå med barnet i sina armar.

I går funderade jag på vad den negativa polen till den centrala buddha-familjen var. Kunskap eller upplysning är den positiva, men om man tänker sig att okunskap är den negativa så saknar den ju helt laddning. Okunskap innebär också att man faktiskt är oskyldig. Som ett djur eller ett nyfött barn. Jag tänkte mig att denna avsaknad av laddning kanske hade att göra med att jag placerat kunskap i mitten av hjulet.

Men den negativa polen till denna kraft är naturligtvis rädsla. Om man upplever något men inte förstår vad det handlar om, så blir man naturligtvis rädd. Och rädsla kan urarta till hat eller till vidskepelse. Till ”apartheid” och förföljelse. Till inkvisition och att bränna sina vänner, grannar och släktingar på bål. Men om man vet och förstår, är man också fri från rädsla. Då vet man att man är oförstörbar, att allt är gott, att allt är logiskt och att Guds plan gäller. Man känner sig själv och sina egna krafter, och man vet att allt på Jorden är en manifestation av den gudomliga skaparkraften som silas genom mer eller mindre rena medier eller kanaler.

Det finns fyra vägar till kunskap och de representeras av var sin Mästare. Dessa var människor som var och en kom att bli en perfekt herre över just sin speciella andliga kraft. Lao Tzu lämnade sin visdom efter sig i form av Tao Te Ching och drog sedan bort genom passet mot de höga blå bergen i Tibet. Han beskriver vägen och dygden på ett sätt som är oöverträffat. Den andliga visdom som han förmedlade var ofattbar för de flesta i all sin enkelhet. Och ändå säger han hela sanningen om vad som skapar världen och oss, vilka krafter som verkar och hur man når hemligheternas hemlighet. Han kände det sanna mysteriets sanning och den gav honom evigt liv.

Den som är fri från begär ser mysteriet

Den som är fylld av begär ser manifestationerna

Dessa två springer ur samma källa

Men skiljer i namn.

Dessa två är hemligheten

Hemligheternas hemlighet

Porten till alla under.[89]

Siddharta Gautamas liv berättar sanningen om att vi inte kan stänga oss inne i oss själva och skydda oss från omvärlden. Vi måste ut i världen och söka vår egen sanning. Han föddes som en prins som skyddades för allt som var fult, fattigt och svårt i världen, men han lämnade makten, familjen och rikedomarna och gick sin egen väg. Genom medlidande, empati och förståelse med alla levande varelser nådde han full insikt och ett evigt liv.

Jesus gav oss genom sitt liv sanningen om vägens smärtor och svårigheter, men också om dess belöning. Kärleken som övervinner allt, till och med döden. Han visade oss vad det sanna broderskapet står för, och genom att ge sitt liv för oss vann han sin stora seger över döden.

Och den tibetanska sanningen som står för andlig kunskap genom föreningen av de fyra visdomsvägarna. Tibet representerar vårt gemensamma centrum, både i jordisk eller geografisk mening och ur andlig synvinkel. Tibet står också för läran om reinkarnation och överföring av visdom i långa linjer av obruten tradition. Tibet står för gömda andliga skatter och sanningar som uppenbaras när tiden är den rätta. Tibet står också för det ursprungliga, det främmande, det gamla ”oupplysta”. Ett liv i balans med naturen och det som naturen kan ge, och med ett centrum i det andliga. Kinas övergrepp är rationalismens och det ”modernas” övergrepp på det ursprungliga, svaga, fredliga. Det är inget unikt exempel, alla övergrepp på ursprungsbefolkningar och all skövling av naturresurser står för samma fenomen, oavsett i vilken rationell ”guds” namn som övergreppet sker. Men Tibets och den tibetanska kulturens rätta betydelse för mänsklighetens framåtskridande har inte varit färdig att presenteras tidigare.

Det är först nu som denna fjärde facett av det prisma som skall bryta det gudomliga ljuset i alla spektrums färger är färdigslipad. Lao Tzu, Siddharta Gautama, Jesus och Padmasambhava lade alla ner av sin visdom i oss. Det vi lärde när vi var i kontakt med deras kraftfält blev en outplånlig del av våra själars eviga kunskaper. Vi har alla levt liv i alla länder och kulturer, och vi är alla delar av Jordens och mänsklighetens stora utvecklings- och inlärningsprocess.

Genom att skapa en kanal som har kontakt med alla de fyra buddha-familjerna, eller alla de fyra stora andliga krafterna som ger oss människor olika influenser eller inspiration, både på den personliga och på den mänskliga nivån, har den kraft som leder oss från vårt gemensamma centrum äntligen en möjlighet att ge oss den fullständiga bilden. Guds plan kan nu äntligen gå mot sin fullbordan.

Vi är alla ett, vi tillhör alla samma familj. Vårt individuella mål är att bli medlemmar av den femte familjen, av buddhafamiljen. Detta kan endast ske genom att vi löser upp vår rädsla och vårt hat genom att skaffa oss insikt och kunskap. Vägen till insikt går genom att vi bygger upp vår egen kraft och transformerar dess negativa polaritet till den positiva. Vi måste gå från förlamning och sekttänkande till andlig kraft, från avskärmning från andra människor till empati och förståelse, från svartsjuka, avundsjuka och ett omättligt behov av att fylla alla tomma hål, till ovillkorlig kärlek och brödraskap, och vi måste gå från liknöjdhet till handlingskraft och nyskapande kreativitet.

Padmasambhava lämnade på 700-talet Bardo Thödol till oss som en gömd skatt som skulle avslöjas när tiden var mogen. Bardo Thödol innehåller en beskrivning av den mänskliga evolutionen och inte förrän vi har facit kan vi förstå de utsagor som finns i denna profetia. Den är ett strålande bevis för att Guds plan finns, och att den existerat i alla tider. Den är också ett bevis på Guds lekfullhet. Visst är det hela ett stort skämt! Inte på vår bekostnad, men i samförstånd med våra högre jag.

Samma sorts gömda skatt eller profetia finns också i Jesu undervisning och i Uppenbarelseboken, och säkert också i t.ex. Upanishaderna och de taoistiska skrifterna. Vi har inte alls varit utlämnade åt oss själva, de Höga har hela tiden följt och stött oss, men hur många av oss har förstått det? Det krävdes att vi nådde denna punkt i vår utveckling, så att vi kunde vända oss om och se vägen i den nya dagens klara ljus.

Visst måste världens och vår utveckling styras in i nya banor. Men vi har heller aldrig haft så goda förutsättningar som nu! Vi har kunskap och teknik, vi kan använda alla Jordens tillgångar, det saknas bara insikt. Vi har kraften, men den används inte på avsett sätt. Lika väl som en fullkomnad människa måste ha utvecklat alla aspekter, måste också mänskligheten utvecklas. Och det ena är en förutsättning för det andra, utvecklingen måste ske i balans och harmoni. Om vi inte är fria att styra vårt eget öde är vi inte heller fria att delta i mänsklighetens stora äventyr. Om samhället är stelt och förtryckande, kommer inte heller dess medlemmar att kunna blomma ut.

Och vi vet vad som krävs. Vi måste sträva efter att utveckla och uttrycka alla de stora Mästarnas kvaliteter i oss själva och i världen. En förmåga att komma i kontakt med de himmelska krafterna och att öppna upp för att lyssna till de andliga vägledarna, i första hand genom vår egen intuition. Empati och förståelse för andra. Ovillkorlig kärlek och brödraskap för hela den jordiska familjen. Och detta måste kompletteras med handlingskraft och nyskapande kreativitet.

Att inte förstå andra, att inte älska sina bröder, att använda sin andliga kraft till att förtrycka andra människor, eller att sitta och vänta på att någon annan skall frälsa en eller lyfta en ur kedjan av återfödslar, det är att leva i det gamla. Att aktivt arbeta för att utveckla sig själv mot förverkligandet av buddhaskapet, av sin sanna natur och potential, det är det nya. Och som alltid finns det många vägar att nå målet. Var och en måste själv gå sin egen unika väg.

Den femte

9/5-2003

Jag träffade Barbro, min gamla kompis, i går. För första gången på 30 år. Jag hade fruktansvärt ont i huvudet hela dagen i går, i natt och det har jag fortfarande. All kraft som gått igenom de senaste dagarna. Jag hade enormt starka upplevelser av sammansmältning och omvälvning i natt. De fem buddhafamiljerna som förenas. En vision av ett knippe mångfärgade ”remmar” nu på morgonen. Att samla tömmarna, att styra alla emotioner, alla krafter själv.

Jag drömde att någon gjort en web-site under namnet ”Ananda” med texter och bilder. Det var en efterapning av min site, ett falsarium. Jag drog undan något slags lock och där fanns ett gömt utrymme med några kassetter, men de verkade oanvändbara, de verkade inte passa till någon utrustning som jag känner till. Min man hade haft kontakt med dem, han trodde på dem. Jag var så arg för det, drog honom i håret.

Jag drömde att jag var i chefens rum. En f.d. arbetskamrat hade fixat en skrivare genom att skjuta in en bokpärm mellan några delar. Jag/vi trodde inte att den där ”fixen” gjorde någon nytta. Men när vi tog bort den slutade skrivaren fungera och vi fick med möda pilla dit den igen. Don’t fix the fix if it isn’t broke. Det skedde en stor utrensning, uttömning, i chefens rum. Jag var skamsen, det var på fel ställe. Någon sa att det skulle hamna i papperskorgen, men jag tog en plastkasse i stället. Det var stort och mjukt och det kom lätt men inte rinnande. Det fyllde hela påsen. Jag drömde om en födelsedagsfest som jag betalade mycket för, men som jag inte skulle komma att vara med på.

Jag såg en regnbågsaura runt ljusen i går kväll. Jag har ju sett den med dominerande rött, gult eller grönt inslag tidigare. Förstår nu vad detta betyder. A pure realm. Jag får inte ta in det minsta som förorenar. Just nu känns det otänkbart att fara runt i alla mer eller mindre förorenade miljöer. En ren plats, lugn och ro, helt ägnande mig åt min huvuduppgift. Att lysa upp sinnen. En kärleksfull verksamhet. De sanna sökarna. En andlig gemenskap. Gode Gud, hjälp mig att förverkliga planen. Templet. I det inre, men också i det yttre. Amen.

Herbjörn mailade att han bara ville fortsätta arbeta praktiskt och utveckla sig och att han rådde mig att göra detsamma. Så, även du min Brutus. Och det var ju också konstigt, visst är det sant det där med präst och prästinna, men uppdelningen i två kön, i två personligheter hör till en förgången epok. Den som behövde hjälp var förstås jag själv, det är ju inte första gången jag misstolkar något som rör mig och tror att det är någon annan VIP som det handlar om. Kanske är det också något från Hilmas syn på Emilia som dröjer sig kvar i mig, att hon i nästa inkarnation skulle bli ledare för en förnyelse av kristendomen. Det här är ju människor som inte alls är klara i sin utveckling och det är naturligtvis bara min egen oförmåga att inse som gjort att jag inte kunnat acceptera realiteter. Men de är också stora, vackra, gyllene själar. Det kan jag aldrig förneka. Deras högre jag är mycket nära sitt fullkomnande.

Och visst har jag fått hjälp! Min önskan att ge Herbjörn kraft att ställa sig på egna fötter gjorde att jag aktiverade alla mina psykiska krafter och det hjälpte mig också över tröskeln. Kärleken som återigen visar sig vara den största makten. Men människans egen vilja måste alltid få råda. Det här har också hjälpt mig att släppa de band till Lars och Herbjörn som höll mig fast eller kvar. Det var ju i grunden ett sökande efter kunskap om de mänskliga krafterna och drivkrafterna, och denna kunskap kan aldrig nås utan motstånd. För att orka gräva så djup i mig själv som jag måste göra behövdes kraftfulla exempel, mycket kärlek som drivmedel, och ett stort motstånd. Och allt detta kan inte ske genom en slump, det krävs att själar med gamla, starka band samlas. Jag vet att vi lovat att samarbeta i det här innan vi kom hit. Tack för all hjälp!

Men nog var det en tuff gåta! Dessa fem som fördes samman i det förra livet och också i det här livet, och som skulle representera en ny sanning. Mina meddelanden om att vi måste enas, att vår enighet skulle bli en kraft som skulle dra till sig likasinnade osv. Fem är ni och fem skall ni alltid förbli. Min starka känsla av ödesbestämdhet och att det var något enormt viktigt som skulle ske. Inte för att jag vill klaga, men nog har det varit tufft. Och det är klart att min personlighet och min speciella polarisation skapar mina unika utmaningar. Denna outsläckliga önskan att förstå, men som också gärna leder till att man skapar mer eller mindre falska mönster och drar slutsatser för tidigt.

Hilma var ju i denna dimma under sin tid som antroposof. Hon visste att någon skulle stiga fram och trodde att det var Steiner. Hon visste att något nytt skulle skapas och trodde att det var antroposofin. Och är det konstigt att hon trodde det? När sökandet efter kunskap paras med handlingskraft blir det i den negativa änden av spektret ett beteende där man är i ”dimman” och handlar mer eller mindre i blindo. Men det är också en mycket snabb väg framåt om man förmår att dra slutsatser av de stötar man får på vägen! Jag kan egentligen inte välja, p.g.a. min själs grundförutsättningar och mina egenskaper blir detta min väg till självinsikt. Men visst kan man råka få näsan avhuggen eller hamna på bålet emellanåt!

Och De fem. Det är förstås vi som är lärjungar till samme Mästare. Vi som gått vägen på egen hand och var för sig, men som också hjälpt varandra i så många liv. Ananda, Kristus, Shiva. Mästaren och Yogin som lett sina adepter i alla tider. Buddhafamiljerna, Siddharta Gautama, Lao Tzu, Jesus, Padmasambhava och så jag… Att se sin egen storhet och betydelse, men att också förstå var makten och härligheten hör hemma. Amen. Och vi fem här på Jorden. Visst representerar vi väl var och en en viss inriktning eller kraft, om än ofullständigt. Det behövdes naturligtvis en sådan kraftsamling för att möjliggöra det som skett.

De fyra krafterna

10/5-2003

I skenet av mina insikter om vilka de fem verkligen är, och vad Bardo Thödol står för i relation till mänsklighetens andliga utveckling, förstår jag också mina nästan olidliga kval runt qigongarna. Visst är det fem som skall förenas, och ”min” grupp fick förstås symboliserad detta, eller rättare sagt verka som katalysator för min utveckling. Vilket naturligtvis var bestämt och planerat redan innan vi kom hit. Var och en av oss representerar en kraft eller inriktning och min enorma önskan att få samla dem, att få bjuda på mat, att få förenas i träningen etc. var naturligtvis ett uttryck för det som i ett högre perspektiv handlar om att fullbordan nu är nära, att vi alla skall mötas i vårt gemensamma centrum.

De är representanter för var sin Mästare, och om de sedan uttrycker dennes kraft i dess positiva eller negativa form beror förstås dels på deras egen aktuella situation. Men egentligen har allt naturligtvis handlat om projektioner av min egen kraft. Jag hade ett uppdrag att leva igenom min familjs, karmafamiljens, unika uppdrag, och beroende på vilken av de övriga faserna av den Gudomliga kraften som var starkast, så aktiverades motsvarande renings- och insiktsarbete hos mig. Kraften i sig är naturligtvis fullständig i varje ögonblick, men beroende på min egen nivå så tog den sig olika uttryck. Jag släppte igenom kraften och den aktiverade det problemkomplex inom mig som var mest mottagligt i den situation som jag var i just då. Därför fick också processen en spiralformad karaktär, varje ”tema” genomlöptes på varje nivå eftersom ingen aspekt får utvecklas på bekostnad av de andra.

Kärleken är dock alltid aktiv i sin fulla omfattning på den uppnådda nivån, och det är också den som ger kraft att göra arbetet. Det är den som genom sin samlande och livgivande karaktär skapar motivation. Utan kärlek sker inget skapande. Både gruppen och de enskilda individerna har ju hjälpt mig i mitt befrielse- och insiktsarbete. Gruppen genom att representera vajra, andlig kraft. Och det är nästan övertydligt att det var en kinesisk disciplin som vi samlades inom för att arbeta med denna kraft.

Den ökande Gudomliga kraften tog fram alla de negativa aspekterna av andlig kraft, och det var naturligtvis nödvändigt för mig att få lära mig vad denna kraft kan ge i form av beteenden och fenomen när den är blockerad/förorenad. Förmågan till osjälvisk kärlek var också något som jag fick hjälp att utveckla i förhållande till dem, och då mest Lars, Carina och Herbjörn. När det gällde Herbjörn var den faktiskt ganska ren redan från början, kontakten med Lars innebar större potential till utveckling.

Förmågan till empati och förståelse tränades dels genom att människor i träningen berättade om och visade sina problem, men också genom alla funderingar om vilka drivkrafter som gjorde att mina ”gamla vänner” valde att gå in i en till stor del destruktiv verksamhet. Ett stort steg framåt, eller en stor hjälp, fick jag genom den gåva en människa gav mig genom att ta in mig i sin sorg och smärta den 4/6 2000. Medlidande innebär faktiskt att dela andra människors lidande rent konkret.

Karmafamiljens eller karmakraftens uppgift att lösa upp sådant som håller ens själ kvar i svåra upplevelser från tidigare liv, kvar i smärta och sorg, genomfördes genom att jag konfronterades med liknande sammanhang som de som ursprungligen skapat traumat. Där var återigen gruppens kraft viktig och nödvändig eftersom vi delat många liv och många svåra erfarenheter. Och återigen var det Lars som fick vara måltavla eller katalysator för huvuddelen av denna kraft. Karmakraften löser också upp band, och min allra senaste utveckling handlar om att frigöra sig från banden till dessa själar i den form det tagit sig på Jorden i det här livet, och att bli klar att gå vidare till den riktiga återföreningen, till den stora festen. Jag är säker på att vi alla kommer att få återförenas där.

Upplevelsen med den gamla kvinnan och Gurun handlade om att jag fick hjälp att få dessa sista insikter om, och även via, Bardo Thödol. Återigen ett bevis för hur intrikat och fantastiskt mönstret är. Min guru, Amaliel, är ingen av de fyra Mästarna. Han kommer från centrum och är över oss alla. Han är förstås vår gemensamma lärare.

Nästa natt upplevde jag en stor invigning där en trikaya-buddha manifesterades och jag blev medveten om min egen, eller snarare mitt högre jags, sanna natur. I nästa ögonblick fick jag vara med om en invigning i en ”grotta” som kastade mig tillbaka till ögonblicket för Big Bang.

Gruppinitiationen

11/5-2003 klockan 03.15

Jag blev väckt gång på gång av våra grannar som smällde i bildörrar. Jag fick en insikt om att jag blivit väckt gång på gång i min process, men att jag somnat om efter varje gång. Att jag sett ljuset men glömt det igen varje gång. Jag insåg i alla fall att nu skulle kraften släppas på och att vi var tvungna att ha en representant för varje inriktning som kanaliserade ut den, annars skulle vi aldrig klara av det. Kraften skulle vara alldeles för stark för en enda människa. Eller att den inte blev komplett om det inte fanns en representant för varje inriktning, antagligen var båda faktorerna viktiga. Kanske var det där jag förstod att Barbro var den femte, den som representerar den dolda, ockulta, intuitiva kunskapen. Men jag var också rädd att hoppa i galen tunna den här gången, att skapa felaktiga mönster.

Skeendet började med att jag såg ett starkt violett sken/form. Jag visste att jag aldrig sett just denna färg inom mig förut.

Sedan såg jag ett gyllene buddhahuvud inifrån, jag var alltså där inne. Buddhan var fantastiskt lysande, gyllene, underbart vacker, obeskrivlig i ord. Det var som en mask eller ihålig staty, jag var inne i den och tittade ut genom ögonöppningarna. Jag såg samtidigt inifrån och utanför. Det var en speciell sak i pannan. Det liknade en kon, väldigt dyrbar, guld, juveler. Buddhan hade den där opersonliga kvalitén som synen av det gudomliga den 7/7 2001. Levande guld. Medvetenhet men inte personlighet. Men det var mitt eget ljus som lyste ut från insidan av buddhahuvudet. Ljuset som strålade ut genom ögonhålorna. Golgata, ”skallen”.

Jag var plötsligt i en ny upplevelse av att vi var någonstans, vi skulle få se en sevärdhet, det var en guidad tur. Det som visades var en gammal grotta, men nu var den modern. Man såg den på något sätt i genomskärning. Tidigare hade människor krupit upp till grottan genom en gång, men vi åkte hiss. Vi lyftes upp på en plattform.

Jag förstod att grottan använts av ”hippies” som varit där och fått hallucinationer. Nu när jag skriver tror jag att det handlade om forntida kulter. (Soma=drog.) Till min förvåning skulle också vi sova i grottan, men nu var det ljust och luftigt. Luften skulle vara ovanligt välgörande, p.g.a. överskott på ozon tror jag.

Plötsligt kom en signal om att nu var det dags! Nu skulle vi förenas! Den var lite vek, höll på att vika sig, men kom i alla fall in. Kärlek utan sexuell laddning. Det var verkligen som om strömmen slogs på. Det var strömmen som slogs på! En enorm kraft!

Efteråt skulle vi gå ut. Jag såg Lars med någon annan som han älskar. Någon som han har ett förhållande med, en relation till? Kanske hans Mästare. Någon frågade mig om jag var helt säker på att vi skulle gå ut nu efter denna förening, och jag svarade ”ja”.

Att vi måste känna varandra. Lars som är kärlekens representant, Jesu representant. Barbro som kommer in, som förberetts sedan fem år i total ensamhet. Som jag känner sedan jag var 13 år… Min dröm om att bli som jag var då, att jag skulle se ut som jag var då… Jag kände en enormt stark kraft när jag vaknade direkt efteråt, samma kraft som efter mötet med Gudinnan och Gurun härom natten. Klockan var 03.15 den natten också. Jag är illamående nu när jag skriver.

Tack Gode Gud. Tack alla mina mästare och lärare. Gudinnan, visheten. Tack för all nåd, all kärlek, all kraft, all visdom. Tack för handlingskraften! Amen.

Barnet som föds i en grotta. Födelsen i ”astralvärlden”, i drömmen, och nu i verkligheten. Alla mina älsklingar. Barbro som kommer in så här och strömmen som omedelbart slås på, kontakten som ställs om. Det var förstås hon som behövde hjälp, som Gudinnan och Gurun menade. Hennes kritiska sinnelag. Mina gamla kompisar. Gode Gud, låt henne känna trygghet och glädje. Hjälp och stöd henne. Amen. Men jag vet ju också att hon har sitt eget stöd, sin egen ledning. Inget sker om vi inte själva är redo. Den fria viljan gäller alltid!

Den sjunde dagen

11/5-2003. Morgon 09.00.

Det har spelat musik i ”himlen” hela efternatten. ”Barbara Ann”, mycket glädje, men också knappt uthärdligt. Visst vet jag att det är en låt som jag själv har haft i ”huvudet”, men den används eller förmedlas på något sätt i mitt inre Tempel. Jag känner en så stark kraft. Är förstås illamående, men jag har inte den där hemska huvudvärken. Jag känner mig full av energi och verksamhetslust.

Jag drömde att jag träffade någon bakom ett plank eller en vägg. Det var som om det varit affischer på ena sidan men nu var allt nedplockat. Den där väggen gick ända upp, fast det var utomhus. Jag gick runt ”hörnet” och mötte någon som jag tydligen älskade. Han frågade vad jag ville, var jag ville vara, och jag svarade ”här hos dig”. Det är dags att vi gör något åt det här nu, var det någon som sa (han eller jag). Vi bestämde att ordna till det som det skulle vara. Jag tänker på drömmen om den Högste och den rätta kärleken som var dold medan den officiella första damen var lam.

Jag insåg när jag vaknade att vi genomgick en gruppinitiation i natt. Vi fem här nere och vi fem där ”uppe”. Jag ser ännu tydligare att vi var och en representerar en befrielseväg och en Mästare, men att vi också tillsammans representerar det nya, den sammanslagna kraften. Vi skulle ju nå toppen på var vår väg och mötas där uppe, enligt vad som förmedlades till Hilma och De fem för hundra år sedan. Naturligtvis måste det ske här på Jorden, men samtidigt är det en andlig händelse så vi behövde inte alls vara samlade rent fysiskt, eller kanske ens medvetna om det hela på det personliga planet.

Om var och en gör det den skall, om var och en arbetar med sig själv enligt sin egen plan, så blir allt precis så som det var tänkt. Don’t worry, be happy! Men det är klart att vår personlighet ger oss de bekymmer som vi “förtjänar”, det som ligger i vår personlighets natur. Min verksamhetslusta lät sig inte alls tystas, och det är väl mitt bidrag. Den sökande själen. Men det ger också negativa effekter om inte tiden och platsen är rätt.

Jag inser att vi verkligen var och en representerar var vår kraft eller väg. Men Barbro som kom in i ett direkt ögonblick av ljus har ju inte upplevt att hon tränats i någon viss tradition. För henne är det som om blixten slagit ner. (Utan att jag vet något om vad hon och de andra upplevt och upplever.) Men hon representerar naturligtvis det rena medvetandet i Dag 1. ”Låt barnen komma till mig ty dem tillhör himmelriket.” Hon representerar centrum och den intuitiva kunskapen. Helt rent och helt intuitivt. Det klara vita ljuset. Hon har ju varit så duktig! Inget stöd här på Jorden. Buddhafamiljen. Centrum.

Knut representerar den östliga, yogiinriktningen. ”Inte tänka, bara träna.” Att hitta sin metod och sedan förfina den till fulländning. Vajra = Kraft, Lao Tzu. Herbjörn representerar Siddharta Gautama och vägen genom insikt. Att göra sig av med alla band och bara sätta sig att vänta på att bli upplyst. Lars är Jesu representant och därmed också en representant för kärlekens frälsande verkan, som jag också helt följdriktigt fick uppleva genom honom. Och jag representerar den fjärde vägen, syntes, kunskap och resultatskapande handlingskraft. I perspektivet av mänsklighetens evolution motsvarar respektive väg ytterligare ett steg ner i materien, ytterligare en kunskapsnivå och ytterligare ett krav för att bli befriad. Det vi vunnit på vägen är kunskap, men när man äter av kunskapens träd får man också förpliktelser. Man börjar skapa karma.

I denna upplevelse av sammansmältning och initiation hade jag ingen medvetenhet om vilka som egentligen deltog förutom jag själv. Jag fick visserligen information om att vi måste ha med en representant för varje inriktning för att kraften skulle kunna kanaliseras ut till Jorden. En enda människa skulle inte kunna klara av det. Men jag visste inte då, och jag vet inte heller idag, vilka det egentligen handlade om i praktiken, annat än att jag såg Lars med sin Mästare och att jag kände att Barbro kom in och på något sätt slöt kretsen.

En människa är egentligen bara en kanal, ett medium genom vilket kraften silas eller förmedlas. I detta fall var det verkligen helt klart på det sättet. Jag betvivlar att de andra deltagarna hade någon medvetenhet om vad som hände, antagligen användes bara den andliga kanalen eller förbindelsen mellan vissa själar för detta syfte, utan att deras hjärnor eller fysiska kroppar ens var inblandade.

Jag visste dock att det var Mästarna själva som stod för den sammanslagna kraften på nivån över den jordiska. Även på denna nivå måste varje väg eller riktning ha en representant för att kraften skulle vara fullständig. Idag upplever jag det hela som en dubbelriktad aktivitet, nivån över den jordiska nådde bortom Universum, bortom tid och rum. Där sammanfördes den splittrade kraften och fördes ner till oss människor på Jorden. Det var verkligen en cirkel eller ett kretslopp som slöts, en strömkälla som slogs på.

Den långa vägen mot fullbordan

Alla dessa liv

12/5-2003

I går såg jag alla mina liv här på Jorden dra förbi. All aktivitet, all kamp, all glädje, all sorg, all kärlek. Det var inga detaljer eller individualiteter, men ändå jag, min unika själs egenskaper som hela tiden fanns där. Envis, kämpande, stursk, men också kärleksfull. Det var en känsla av gemenskap med Jorden, grönska och solljus, ömhet, förståelse, överseende. Försoning.

Jag känner mig full av kraft och behov av att förmedla mina insikter men det är också ganska svårt… Men ändå lätt, jag har ju letts hit på ett så logiskt och kärleksfullt sätt, nog ska jag klara att ta det sista steget också. Och det har ju redan skett. Initieringsupplevelsen tog mig tillbaka förbi konceptionen, tillbaka till Big Bang. Och det är ju gränsen för vårt vetande i detta Universum. Vi kan aldrig nå bortom denna oändligt lilla punkt och oändligt stora kraft med rationellt tänkande. Vad som blir kvar är gnosis, den blixtlika förståelsen av skapelsens storhet i form av ett skapande, livgivande element och ett mottagande, närande element. Ett liv som skapas i två krafters möte. En odelbar enhet, inte ens som ett ömsesidigt givande och tagande, utan som ett. En singulär punkt utanför rumtiden är vårt ursprung, ursprunget för allt skapat. Och medvetenheten om detta ger också en insikt i att det finns något bortom vårt ursprung, av vilket vi är ett direkt resultat. En energi i vilken vi ingår utan att förstöras. En total enhet, helhet. Ett ständigt skapande i fullkomlig kärlek.

De gamla mysteriekulterna åskådliggjorde detta genom att neofyten doldes i en grotta och fick en drog som försatte honom i en dödsliknande sömn. Detta var en iscensättning av tillståndet i livmodern före födelsen. Genom att medvetandet sänktes till en dödsliknande gräns nådde man bakåt till konceptionsögonblicket och bortom, eller snarare, före detta. Den insikt som man eftersträvade var att livet eller medvetandet är evigt, det är inte bundet till en materiell kropp. Genom användandet av dessa droger frigjordes själen på konstgjord väg från kroppen, och en insikt om människans verkliga beskaffenhet eller uppbyggnad nåddes. Kroppen är förgänglig, men själen har ett evigt och av kroppen oavhängigt liv.

Tillståndet som skapades under drogens inverkan var ett helt rent sinne som var totalt öppet och därmed skapades förutsättningen för den blixtlika upplevelse som innebär en omedelbar transformation av total okunnighet till total insikt. Detta var inget som skapades i den mänskliga hjärnan eller medvetandet, utan medvetandet var i stället helt tomt och odifferentierat och befruktades i ett ögonblick av gudomlig nåd. Som ett urhav där blixten slår ner och skapar liv ur oorganiska byggstenar.

I vår mänskliga historia representeras detta av det som vi idag kallar ursprungsbefolkningar. I mänsklighetens barndom var det lätt att uppnå insikten om vårt ursprung och vårt mål. Det rena, jungfruliga medvetandet var inte täckt av så mycket kunskap, utan man kunde relativt lätt nå ett transtillstånd som gav en kontakt med det gudomliga och en möjlighet till total insikt. Vi talar naturligtvis hela tiden om andlig upplysning, vilket är något helt annat än jordiskt vetande. Kontakten med Jorden som är vårt moderliga element var fortfarande total och fadern, anden, kunde verka i symbios med människan. Där fanns lugn, ro, ett liv i balans med naturen.

När de tidiga civilisationerna växte fram och människorna blev mer medvetna blev det också svårare att nå denna andliga kunskap. Man började använda droger, soma, för att nå det tillstånd som krävdes, men resultaten var mycket oförutsägbara och processen var förenad med livsfara eftersom man utsatte kroppen för gifter som man egentligen inte hade någon kunskap om. Att kontakten med den gudomliga dimensionen fortfarande var lätt att nå visar de vackra tempel och konstverk som t.ex. den egyptiska och grekiska civilisationen lämnade efter sig.

Man levde fortfarande nära ursprunget och visste att skapelseakten och balansen mellan manligt och kvinnligt var kärnan i det mänskliga mysteriet, och därmed frodades också kreativitet och en önskan att skapa och försköna, eller rättare sagt återskapa, det himmelska här på Jorden. Pyramiderna som innehåller en gudomlig symbolik i en form som vi aldrig i senare tid kunnat återupprepa, är en levande vittnesbörd om detta, och om den kraftsamling som människorna var i stånd att göra för att nå Gud.

Om upplysningen nåddes genom ren nåd och genom att helt enkelt ge upp allt personligt i de tidiga faserna, kom nästa steg när vi blev medvetna om att vi kunde träna upp vissa förmågor som hjälpte oss till en närmare kontakt med den andliga dimensionen eller kraften. Det uppkom tekniker där man med olika metoder medvetet skilde kroppen och själen åt utan att man dog. Fortfarande krävdes det att man nådde det rena eller tomma sinnet som varit förutsättningen i föregående steg, men nu lade man till olika kroppsliga metoder. Fortfarande var det ofta förenat med fara för kropp och liv eftersom teknikerna kunde innebära svält, extrem smärta, extrema uthållighetsprov etc. som en del i denna strävan att skilja kropp och själ.

Och nu undrar förstås du som läser dessa rader varför människor i alla tider strävat efter att skilja kropp och själ åt? Det beror på att när själen blir fri upplever den sitt ursprungliga tillstånd som är ett himmelskt tillstånd. Denna lycka och tillfredsställelse överglänser allt här på Jorden, och det är helt enkelt denna strävan efter att åter få uppleva detta tillstånd som drivit andliga människor i alla tider att med alla till buds stående medel försöka få tillgång till denna sällhet. Yogierna upptäckte hemligheten att bakom, eller bortanför smärtan fanns saligheten. Detta urartade naturligtvis så som allt mänskligt, och i det här fallet uppkom också former som direkt skadade och ibland också dödade kroppen.

Det finns alltså en personlig drivkraft i detta. Där finns också ett stort mått av utlämnande på nåd och onåd åt en guru eller överstepräst eller vad det nu är för form man ansluter sig till. Dels måste det finnas en personlig övertygelse om att man kan nå något mycket eftersträvansvärt, och dels måste det finnas en orubblig tro och tillit till den människa som sträcker fram giftbägaren och uppmanar en att dricka utan att fråga efter vad det är man tar in. Eller som i yogakulturerna, en orubblig tro på att mästarens anvisningar hjälper en att så småningom nå målet om man bara lyder obetingat och tränar, i kanske många år. Det som ger denna tillit och denna drivkraft är naturligtvis de legender och berättelser som förmedlas om människor som faktiskt nått målet, som blivit odödliga eller fått övernaturliga krafter genom den metod man själv använder.

Nästa steg i vår utveckling togs när Siddharta Gautama efter många år av yogi-träning och uppnått mästarskap inom detta område förstod att det ändå inte skulle leda fram till det mål han strävade mot. Kroppen kunde inte behandlas som en slav, att betvinga naturkrafterna räckte inte längre, nu krävdes en ny medvetandeutvidgning. Siddharta Gautama nådde befrielsen genom insikt, och nu krävdes alltså en egen mental aktivitet. Fortfarande kvarstod kravet på att tömma sinnet som han uppnådde genom meditativa tekniker, men också en insikt om nödvändigheten att släppa alla band till ägodelar, personlig makt, ja att helt avsäga sig allt som håller människan kvar i jordelivet. Han insåg grunden till varför vi återföds, och genom denna blixtlika insikt nådde han befrielse från kravet på återfödelse.

Det tredje steget togs i och med att Jesus av kärlek gav sitt liv för att bevisa själens oförstörbarhet för sina lärjungar. Nu var alla de tidigare vägarna för att nå befrielse i praktiken stängda, eftersom vi nått en utvecklingsnivå där kraven på oss ökat ytterligare ett steg.

a) Vårt sinne innehöll så mycket kunskap att vi inte längre kunde nå utanför oss själva genom att skapa ett helt tomt medvetande. Det var helt enkelt inte längre möjligt för människor på denna utvecklingsnivå eftersom deras skyddsmekanismer var för starka.

b) Vi kunde inte heller nå målet genom att ”bara träna, inte tänka”. Vår självständighet och vårt kritiska tänkande hade satt stopp för denna väg.

c) Ren insikt om de grundläggande sanningarna var inte längre möjlig att uppnå. Genom att kunskapen nu lärdes ut eller lärdes in, var det inte längre möjligt att själv få den blixtlika insikt som krävdes för att frigöra jaget från materien.

d) Den ytterligare kraft som nu krävdes var känslans eller kärlekens makt. De andra grundförutsättningarna måste naturligtvis också vara uppfyllda. Jesus hade en insikt om vad som krävdes, han använde sin andliga kraft eller naturkraft vilket visas av att solen förmörkades och att det blev jordbävning, förutom att han redan tidigare visat förmåga att bota sjuka och liknande. Tillståndet av rent sinne nåddes i dödsögonblicket, ”Herre i dina händer anbefaller jag min ande”.

Man kan alltså se att varje nytt steg i vår utveckling stänger dörren för fullkomnande på det tidigare steget. Genom vår ökade kunskap blir vår oskuld på sätt och vis förstörd, och att återgå till ett tidigare stadium blir omöjligt. Visste lever de yttre formerna kvar, men vägen till upplysning eller frigörelse har stängts genom vårt ökade självmedvetande. Naturligtvis innehåller de tekniker som utvecklats värdefull kunskap, och de insikter som vunnits ingår som en integrerad del i vårt mänskliga medvetande, men den ursprungliga önskan att befrias från kroppen och materien för gott kan inte längre uppfyllas. Vårt medvetande har under de tider som gått fäst oss ännu fastare vid materien, och det krävs mer kraft än på de tidigare stadierna för att vi ska befrias.

Varje Mästare öppnar alltså porten till en ny väg och stänger den också därmed till den tidigare vägen. Lao Tzu har för mig fått personifiera höjdpunkten på den andliga kraftens väg, men historiskt öppnades den kanske av någon människa i gränsen mellan de kulturer som byggde på fruktbarhetsriter, dyrkan av Moder Jord och Fader Sol, dit t.ex. den Egyptiska storhetstiden hörde.

Den epok som följer efter en Mästares genombrott innebär att mänskligheten i stort måste assimilera och bringa till mognad det uppnådda tillståndet. Den medvetandeutvidgning som för banbrytaren skedde med stor möda, måste vi sedan alla uppnå, och det tar tid. Det sker inte genom att en viss lära sprids över Jorden, eller att en viss kyrka blir dominerande, utan det handlar helt om evolution och medvetenhet. Det är också intressant att höjdpunkten eller fullbordan av en viss epok också innebär att hela den aktuella epokens inneboende negativa polaritet är fullt utvecklad.

Siddharta Gautama reagerade på den tidigare period som vid den tiden innebar att kroppen och dess inneboende krafter utnyttjades till övermått. Men han var först tvungen att övertyga sig om denna vägs oframkomlighet genom att själv utsätta sig för denna vägs metoder i dess extremaste former. Den nya insatsen i det kollektiva medvetandet handlade om att man måste nå en personlig insikt.

Jesus reagerade mot de skriftlärde som sade ett och gjorde ett annat. Han kände att det som de lärde ut var tomt vetande, och därför visste han att det han hade fått ta emot måste förmedlas till människorna. Men drivkraften, kärleken, var inget intellektuellt övervägande. Det var den gudomliga nåd som lagts ner i honom och som gjorde just hans uppgift möjlig. Insiktens, medvetenhetens väg stängdes inte genom hans insats, men nu krävdes förutom allt det som de tidigare epokerna bidragit med även kärlek.

Och var står vi idag? Bruket av ”soma”, droger som alkohol och narkotika finns naturligtvis kvar. Det grundas delvis på denna längtan efter befrielse och härlighet, men idag kan det bara leda till förstörelse av människan, det är en stängd väg. De kroppsliga krafternas tekniker finns fortfarande kvar till viss del, men den sanna innebörden har glömts bort. Visst når man vissa resultat med t.ex. yoga och qigong, men de kan aldrig ensamma ge oss nya upplysta. Antingen används de för att göda egot, för att utropa sig till en ”mästare”, eller också leder de till passivitet och navelskåderi.

Insiktens väg är stängd. Vi vet faktiskt allt om det synliga Universum. Vi har nått till den absoluta närheten av Big Bang med våra teleskop, och vi har nått ner i kroppens och psykets innersta skrymslen med våra kunskaper om människan. Visst kommer vetenskapen att gå framåt, och visst måste varje människa som föds genomlöpa alla stadier, men enbart nya insikter kommer inte att skapa nya upplysta.

Och från och med igår stängdes vägen till upplysning och befrielse genom att enbart tillämpa osjälvisk kärlek och självuppgivelse. Denna kraft är nu på sin höjdpunkt, men den har också nått sin maximala negativa pol. Kärlekens, känslans baksida är åtrå, kravet på att vilja ha och äga till varje pris, att suga ut all njutning, oavsett källan eller effekterna. Vår kraft används till att suga ut allt vi kan ur jorden, ur oss själva och ur andra, utan tanke på att vi skulle behöva ta om hand resultatet eller effekterna. Varken när det gäller oss själva, mänskligheten eller Jorden.

Den nya insatsen i mänsklighetens medvetenhet handlar om att vi måste utvidga vår förståelse för att klara av att använda de tidigare epokernas kraft på ett sätt som är positivt och inte negativt. Fortsätter vi som nu rycker vi undan själva grundvalen för vår existens på Jorden, och därmed omöjliggörs befrielsen för dem av oss som är kvar. Vår enda skola, vår enda mor, förstörs, och vi kan aldrig födas på riktigt. Människans enda väg till fullkomnande går genom livet på Jorden, vi är en förening av ande och materia. Anden måste få växa och födas i materien.

Den kraft som nu aktiveras är den som i Bardo Thödols språkbruk kallas karmafamiljen. Denna kraft står för resultatskapande visdom, syntes och upplösning av karmiska band. Initiationen i lördags natt var en gruppinitiation. Det var inte bara jag och min grupp här på Jorden som initierades, utan hela mänskligheten. Det som hände var något helt nytt och unikt i mänsklighetens historia, och början på vårt fullkomnande som ras.

Varje kulturepok, varje väderstreck, och varje stor Mästare har gett sitt bidrag till vår utveckling och alla är nödvändiga! Kina, taoismen och det östliga, Indien, buddhismen och det sydliga, det västliga och judendom, kristendom och islam har alla gett sitt oavvisliga bidrag. Det senaste är det nordliga som symboliseras av mig.

Men det som gjorde att pusslet blev fullständigt var inträdandet av det femte elementet. Vårt gemensamma centrum och ursprung. Det rena, jungfruliga. Vårt samband med Jorden, materien. Vår gryning här på denna planet som fortfarande kan skönjas i naturfolken som via sina sista spillror påminner om oss om vårt gemensamma ursprung och den allra mest grundläggande och helt nödvändiga förutsättningen för oss och för vår utveckling. Jorden som tog emot oss i vår allra första gryning som människor, och som närt och fött oss i all vår tid.

Fortfarande håller kedjan, och det var också detta som gjorde att alla fem element kunde förenas och ta emot den gemensamma initiationen. Men det var också i allra sista sekunden som hon kom in och kretsen kunde slutas. Namnet Barbara, Barbro, betyder den främmande, och hon personifierar för mig i det som hänt den som står utanför alla kända sammanhang, den främmande som vi måste ta emot för att vi skall kunna bli fullständiga. Det illustrerades på ett skrämmande sätt för mig hur nära vi var att misslyckas. Barbro kom in i allra sista stund, och på den mänskliga nivån är vi också inne i den allra sista sekunden.

Om bandet till Jorden slits, om vi tillåter våra s.k. ursprungsbefolkningar och de livsmiljöer som varit deras livsförutsättning att offras på egoismens altare bryts också vår egen möjlighet till liv. Det är sant på det jordiska planet och det är sant på det andliga. Förstör vi Jorden och naturen, förstör vi alla förutsättningar för vårt eget liv. Förstör vi och utplånar våra minsta bröder, utplånar vi också vår egen andliga livskraft. Det är de som står närmast Jorden, och genom detta står de också närmast himlen. De människor som är den länk som förenar himmel och jord är de minsta, de i anden fattiga. Det är dessa som allra lättast kommer in i riket, och de är vår yttersta länk till Gud.

Inte så att man kan nå Gud genom någon annan, allra minst genom att ansluta sig till en forntida kultur. Men genom att vi måste ha representanter för alla fem krafter i vår familj eller krets, i mänskligheten. De som inte tyngs av civilisationens och evolutionens kunskaper, och därmed inte heller av dess förpliktelser i form av medvetenhet, är de som lättast kan bli kanaler för den rena gudomliga kraften. Dödar vi det som är svagt, ofullkomligt, primitivt, det som ses som ett passerat stadium i mänskligheten, så dödar vi det också i oss själva. Den intuitiva kunskapen är den högsta. Den plötsliga insikten som förvandlar total okunnighet till total insikt. Föreningen mellan himmel och jord.

Den stora initiationen var något som inte bara skedde på vårt plan, utan även på nivån över. De fem Mästarna som förenades. Den splittrade kraften som återigen förenades till en hel kraft. Min vision av att jag samlade de olikfärgade trådarna eller tömmarna eller strålarna från den 9/5 förutsade naturligtvis detta. Kanske hände det på det andliga planet den natten, och på vårt plan natten efter. Mästarnas kraft som förenas och befruktar Jorden i en gemensam ansträngning.

De fyra vägarna

13/5-2003

Jag funderar vidare på vad detta med de fyra vägarna egentligen betyder. Jag har inte riktigt klarat av att separera min egen självförståelse från den modell av mänsklighetens andliga utveckling som finns i de tibetanska mandalorna och i Bardo Thödol. Och det är ju inte konstigt, vi är alla naturligtvis ett resultat av mänsklighetens utveckling fram till idag. Men varje individ är också ett unikt resultat av sin egen väg och sina egna förutsättningar. Min egen modell från den 6/5 känner jag mig nöjd med. Kopplingen till de tibetanska mandalorna och klotet som är Jorden den 7/5 är också riktig, liksom insikten om att vi var och en representerar en viss inriktning i ”De fem”. Vilket ju också förmedlades till Hilma.

Det som inte är riktigt på plats är benämningen på olika vägarna. Jag nådde ju den rena qigongens mål redan första veckan, och det berodde på att jag var helt utan mentala föreställningar om vad det hela handlade om. Jag hade inga mentala bilder över huvudtaget, och det är jag evigt tacksam att jag inte hade hunnit få. Så fort man fyller hjärnan med en den minsta föreställning om ”blue sky” eller gamla taoistiska föreställningar eller vad det än vara må, försvinner möjligheten att nå målet på denna väg som naturligtvis inte är speciellt knuten till qigong, den är knuten till kroppen.

Men det rum jag kom till var också tomt, det fanns inget att ta med tillbaka till Jorden. Och det är väl där den ökade självmedvetenheten och mentala förmågan kommer in. Ju närmare den andliga nivån man är, desto mindre är steget man behöver ta, men desto mindre är också det resultat som skapas. Schamaner och Tibets transorakel är exempel på detta. De kan få en andlig kontakt, men det de förmedlar är mycket dunkelt eftersom deras logiska förmåga var bortkopplad eller möjligtvis mycket lågt utvecklad. Ett sovande medium är ett liknande exempel. Han eller hon vet inte vem som talar genom henne, och kan inte i vaket tillstånd verifiera om det som sagts är rätt eller fel.

Den schamanistiska vägen var riskabel eftersom den var totalt oförutsägbar. Transen kunde lika gärna slå över i vrede eller psykos, drogen kunde lika gärna döda som ge insikt. Den innebar också extremt stor rädsla eftersom denna känsla är kunskapens motpol. Detta kan illustreras av Tibets demoner som Padmasambhava förvandlade till skyddsgudar, naturligtvis genom att ge tibetanerna kunskap om deras rätta natur.

Tibetanerna är kunskapens bevarare. De har tagit emot och inkorporerat alla tidigare steg i nästa. Bön-religionen, taoism, buddhism, kristendom. Men de kristna missionärerna kunde inte acceptera det gamla och försvann igen. Men kanske lämnade de kvar något. Eller rättare sagt, det fanns redan i det kollektiva medvetandet och behövde inte formaliseras. Tibetanerna kände igen Jesus som ännu en inkarnation av det Gudomliga.

Jag förstår plötsligt hur min utveckling mot självmedvetande, mänsklighetens utveckling och Bardo Thödols beskrivning hänger ihop. Återigen möter jag detta motstånd mot att föra fram mig själv som följt mig hela vägen, men jag vet också att sanningen är det som befriar. För att ta det här steget måste jag helt ha kommit över all rädsla för att bli förlöjligad, förföljd etc. Jag måste vara helt klar över att min jordiska personlighet är ett verktyg för den högre viljan och inget annat. Jag är en pusselbit i ett enormt pussel, men varje bit måste också hamna på rätt plats för att pusslet skall bli komplett och färdigt.

Varje steg, varje stadium är lika viktigt, allt bygger på vartannat och oavsett var på resan man stiger fel så avbryts den. Nu står jag mitt uppe i det sista steget, jag får inte misslyckas nu. När jag kämpat så här långt, i alla dessa liv och även i det nuvarande, måste jag naturligtvis klara detta sista också. Tack Gode Gud för all nåd. Hjälp mig att fullkomna din plan på det sätt som är avsett för just mig. Amen.

Jag väljer att kalla den första vägen för den Fysiska vägen. Där ingår riktningar, tekniker och kulturer som använt kunskapen om kroppen och dess inneboende krafter för att nå fulländning eller salighet. Balansen mellan det manliga och det kvinnliga är en av grundstenarna liksom meditativa och fysiskt/rituella tekniker. Den egyptiska kulten inordnar jag här, men denna riktning nådde sin fulländning i Kina. Tantriska element återfinns i alla andliga riktningars mystika delar, den tantriska sanningen är mysteriets sanning, föreningen mellan ande och materia.

Nästa väg är den Mentala vägen. Nu krävs visserligen fortfarande en förening på den fysiska nivån men vi krävde vid denna tid i vår utveckling också en förening på den mentala nivån. Siddharta Gautama åskådliggjorde detta genom att lösa alla band till rikedomar, makt och familj på sin väg mot Nirvana. Men nirvana känns som ett ganska teoretiskt och känslofattigt tillstånd.

Den tredje vägen är Känslans väg. Kärleken till de andliga bröderna och till Gud gjorde att Jesus upplevde att han och Herren var ett. Fortfarande krävdes även en fysisk frigörelse genom någon medveten eller intuitiv teknik. ”Han stod och bad, och medan han bad förvandlades hans ansikte och hans kläder blev vita och lysande. Luk 9:29. Detta explicita omnämnande om att stå och be finns också i Luk 3:21 och Apg 22:17. Det krävdes också mental insikt om nödvändigheten av att släppa alla jordiska band. Jesus sa att det var lättare för en kamel att komma genom ett nålsöga än för en rik man att komma in i himlen.

Och så är vi då framme vid vår nuvarande utvecklingsnivå. Det löfte som finns är att vi skall få tillgång till alla de tidigare stadiernas härlighet, vilket också är ett krav för att komma vidare, men vi skall också få något mer. Löftet är att himmelriket skall förverkligas på Jorden. Vi skall alltså bli i stånd att uppleva hela den andliga verkligheten med alla våra förmögenheter eller grundförutsättningar. Vi är nu mogna att samtidigt uppleva en fysisk, mental, känslomässig och andlig sammansmältning.

Detta är det stora bröllopet, fullbordan. För att det skall ske måste man vara fullt utvecklad och renad på den fysiska, psykiska, själsliga och andliga nivån. Anden är naturligtvis alltid ren, men om inte de andra faserna är färdiga kan han inte födas i materien. Då kan han inte tränga igenom kropp och sinne och ta sitt rike i besittning. Så det är bara att sätta igång! Vi har all kunskap i världen, var och en kan själv förverkliga sig själv. Men kom ihåg att det aldrig kan ske i en gammal form! Det nya måste bygga på det gamla, men också ta hänsyn till den aktuella evolutionsnivån.

Det nya handlar om att alla fyra vägarna nu förenas i sitt gemensamma centrum. Vi är alla beroende av varandra och ingen av oss kan längre förakta eller stänga ute andra människor, kulturer eller andliga sanningar och fortfarande hoppas nå Gud. Vi är alla ett! De tekniska landvinningarna är en spegelbild av vår utvecklingsnivå, och kommunikationsteknikens enorma framsteg det senaste århundradet visar vår vilja att få kontakt med varandra på olika sätt. I det andliga riket är alla hinder borta och vi kan nå en direkt och total kontakt, mentalt, själsligt och andligt. Med allt sitt förstånd, all sin kärlek och all sin kraft. Många människor står nu på en nivå där de kan ta det sista steget in i denna salighet, och de finns spridda i alla länder och alla kulturer. Mänsklighetens stora familj står nu inför sitt fullkomnande.

Eftersom vi rört oss allt längre från den fysiska vägen mot den andliga kunskapen, har vi också utvecklat förmågor som gör att kunskapen kan föras över på ett mycket mer direkt och effektivt sätt än tidigare. En mästare i yoga eller qigong kan med nödvändighet inte föra över sina kunskaper till mer än ett fåtal, eftersom det kräver hans direkta medverkan som förebild eller mönster i rent fysiskt avseende. Det krävs alltså ett förhållande i form av guru och lärjunge.

En mental insikt kan föras över till andra via skrift eller berättelser, men det krävs förstås fortfarande att den förverkligas i människan eller mottagaren själv. Förhållandet blir det mellan lärare och elev.

En känsla sprider sig som ringar på vattnet. Vi kan alla erfara vad kärlek är utan att behöva läsa om denna känsla. Och att läsa om kärlek utan att ha känt den ger ingen insikt. ”Jag kallar er inte längre tjänare… Jag kallar er vänner.” Joh 15:15.

I nästa steg får man tillgång till det stora kollektiva medvetandet, och där är det de psykiska färdigheterna som används som verktyg. Vi blir verkligen ett.

Nobody knows anything but that forthwith
The others know equally well
Just as nobody owns anything particularly himself
It is one heart, one sense, one council.

(Ara Foederis Theraphici, 1617)

Porten öppnas till det andliga riket och om man stiger in där möter man sin rätta familj. Vi förenas alla, både vi här på Jorden och de i himlen. Att förena ande och materia är att låta himmel och jord förenas. Vi tillhör alla karma-familjen på det här stadiet i vår utveckling, och de andra familjerna i Bardo Thödol beskriver de vägar som var öppna i tidigare faser av evolutionen men som nu ingår som en del i helheten.

Tibet är det land som ligger närmast himlen och tibetanerna har varit visdomens väktare i alla tider. Inte genom att finna den enda sanningen, utan genom att förstå att allt bygger på vartannat, att man inte kan slänga bort sina tidigare erfarenheter till förmån för det nya. Deras perspektiv över många liv, och deras förståelse för själens utveckling, gjorde att de valdes ut för att ta emot den profetia som Padmasambhava förmedlade till mänskligheten. Denna sanning skulle ligga gömd tills det var dags att dess rätta betydelse avslöjades.

Vi människor är dyrbara och vi är älskade av våra himmelska föräldrar, de vill inget hellre än att vi skall vakna upp till fullständigt medvetande om vilka vi är, varifrån vi kommer och vart vi är på väg. Tag emot denna gåva som förmedlas över så många sekler med ödmjukt hjärta. Det är det största tecken på förbundet mellan människorna och Gud som någonsin getts till mänskligheten. Likt en pärla som befriats från sitt skal och läggs i era händer skall ni ta emot och vörda denna gåva. Amen.

Bearbetning

14/5-2003

Jag såg i en vision i natt att jag inte får göra sammanfattningen för smal, för begränsad. Är fortfarande i, eller börjar snarare komma in i, en bearbetningsfas. Denna hemska känsla av att det var i sista sekunden som allt skedde. Att den första/sista länken höll på att brista. Tibet är ju denna länk, och när det tibetanska folket berövades sitt land berövades de också grunden för sin kultur. Kulturbärarna, kunskapsbärarna. Fortfarande lever några av de gamla, men det är i sista sekunden! De tibetaner som växt upp i exil kan lära sig i exoteriskt mening, men de saknar den esoteriska kopplingen. Den finns eller fanns i deras land, i deras långa tradition.

Vår rationalism, vårt materiella tänkande, vår rädsla och vår missaktning för det främmande höll på att rycka undan mattan under våra fötter. Visst, jag är inte kines, men vi är alla ett, detta sker överallt på Jorden. Svenskarna och samerna iscensatte samma skeende och där är nog länken bruten, trots att ingen fysisk förflyttning skedde. Länken till Modern, till Jorden, till vårt liv, vår ande.

Den gudomliga befruktningen skedde inte genom att en ängel förenades med en apa, utan genom att den andliga kraften förenades med materien. ”Big Bang”, något som upprepas i mindre skala på alla nivåer när livet förs vidare. Nästa steg i vår utveckling är att lämna modern, materien, den materiella dimensionen, för att gå tillbaka till vårt ursprung. I Big Bang hade redan en uppdelning skett i två krafter, före det fanns det enda. Helheten. Den totala lyckan, friden, ljuset. Vad denna verklighet innebär kan man bara känna, inte förstå med logik.

Men vägen är öppen, det stora återvändandet har startat. Mästarna väntade på ”halva vägen” för att hjälpa oss och sig själva vidare. Varje steg, varje länk, var viktig. Medvetandets tillväxt var en förutsättning för att det sista steget skulle vara möjligt att ta, likväl som det var en förutsättning för det första och de därpå följande. Ararats bröder. De sista skall bli de första. Matt 20:16. Den som når djupast kan också nå högst. Dagens bibelställe på Bibeln.se var Heb 4:1. Verserna 4:14-4:16 stämmer så väl.

När vi nu har en mäktig överstepräst som har stigit upp genom himlarna, Jesus, Guds son, låt oss då hålla fast vid vår bekännelse. Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd. Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp. Heb 4:14-4:16.

De uppstigna Mästarna hjälper oss verkligen. Jag fick ju till och med korrigeringar på qigong-rörelserna. Och Jesus som hjälpte mig i kampen med kärleken, som lyfte av mig mina synder…

Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara de andras slav. Inte heller Människosonen har kommit för att bli tjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många. Matt 20:26-20:28.

Jag gick in på Karmapas hemsida. Karmafamiljen. Den tibetanska kopplingen igen. Alla buddhas, Mästare, som varit aktiva under denna period. Där fanns en beskrivning av siffersymbolik.

Ett=AH. Till Hilma af Klint förmedlades följande. Med AH menar vi en bild av andligt seende, inte Devakans, utan den andlighet som är ett med alltet. Det är inte Devakans liv som visserligen är ett med andens liv, men som dock ännu bygger på att medvetet älska. Anden älskar omedvetet.[90]

Två=Moder-Fader i enhet.

Tre Rötter.

Guru: egenskaper, kvalitéer = aspiration, mål. Buddha.

Yidam: metoden för att nå målet att bli som gurun.

Dakini: En följeslagare som kan utöva en (viss) influens.

Fyra vägar.

Fem familjer.

Sex egenskaper. Se mitt hjul från 6/5 2003.

Sju=Ett. Tillbaka till Ursprunget.

15/5-2003

Jag vaknade med minnet av hur jag ”ansikte mot ansikte” såg det gudomliga i sin manliga form, den 19/4 2001. Helt opersonlig. Den 7/7 2001 var visionen fullständig, både manlig och kvinnlig, men fortfarande opersonlig. Den 19/3 2002 såg jag Guds ansikte, det var närmare, mer personligt. Men ändå ”levande guld”.

De muslimska mystikerna

17/5-2003

Jag leddes till en bok från 1914 på Internet, ”The Mystics of Islam” i går kväll.[91] Fast det hänt så många gånger blir jag alltid lika förbluffad över den perfekta timingen för allt jag får ta emot. Jag har ju arbetat med att förstå vår/min utveckling och de olika faserna eller dagarna, men nu fick jag den sista pusselbiten. Tack Gode Gud för all nåd, och tack alla forskande, tänkande, analyserande och generösa människor genom alla tider.

Jag har ju inte fått någon direkt information om Islam. När jag tänkte läsa Koranen fick jag inte tag på den, och jag kände tydligt att det var en stängd väg för mig. Vad jag sett av det som händer i världen så företräds Islam av samma sorts bokstavstrogna människor som de som så ofta också återfinns som representanter för de kristna kyrkorna. Självmordsbombare och andra terrorister av islamskt ursprung skiljer sig inte från ”kristna” fundamentalister som t.ex. dödar människor som arbetar på abortkliniker.

Hur som helst så var det en underlig upplevelse när jag fick ögonen på de första citaten av sufiska mystiker från 800-talet e.Kr. Det var ju precis det som jag själv står för! Visst hade jag under dagen insett att de riktiga efterföljarna till Jesus kanske fanns inom Islam, den fjärde vågen drog ju fram samtidigt som Islam växte fram, men samtidigt kunde jag inte se att Islam var annat än ytterligare ett skott på Abrahams stamträd, precis som de exoteriska delarna av Judendomen och Kristendomen.

Men en anmärkning i boken om att Islam egentligen är två separata strömningar, dels det som grundas på Muhammeds lära och dels den sufiska mystiken, fick mig att se mönstret. Precis som jag egentligen hela tiden vetat var gnostikerna Jesu efterföljare. Jag var ju själv gnostikern Basilides, och det var i livet direkt efter livet som Johannes, Jesu lärjunge. Den linje jag såg när jag började få upp kartan över mina liv var ju den parallella strömning av mysticism som löpte samtidigt med den officiella kristendomen.

Islam är i sig inte fullbordan av Jesu lära, utan mystikerna i alla länder står naturligtvis för denna fullbordan. Men skillnaden var att de ”kristna” med alla medel stötte ut och förföljde gnostikerna/mystikerna, medan muslimerna i den fjärde vågens anda tog emot och tillät denna strömning att leva inom den egna kroppen, inom det egna religiösa ramverket. På det sättet finns Jesu anda i mycket större utsträckning inom Islam är inom Kristendomen. Vi skördar ju alltid det som såtts i epoken efter genombrottet!

Jag förstod också helt plötsligt min dröm från den 6/9 2001 där jag var i Ottomanska riket.[92] Precis som Hilma också fick information om. Men jag hade inte den minsta aning om att hon nämnde detta ord i sina texter vid tiden för min egen dröm, det tog mer än ett år innan jag läste det i hennes texter. Och jag hade ingen aning om vad Ottomanska riket var när jag drömde denna dröm, jag kopplade det inte ens till Islam. Denna dröm indikerade nog att jag nått kulmen av fjärde vågen i egen utveckling, både historiskt och i min egen process. Jag hade också en viktig dröm 3/2 2002 där jag mötte en muslimsk kvinna som jag omedelbart fick kontakt med. Och nu den 8/4 2003 drömde jag att jag lade en underbart vacker mosaik på golvet i entrén, den var verkligen ”turkisk”.

Jag, eller rättare sagt min själ, har alltid sökt sig till de omständigheter där den bäst kunnat utvecklas. Från Tibet på 700-talet kom jag till de muslimska sufierna på 800-talet. Där fanns ju mina andliga bröder, Jesu lärjungar, och där kom den nya influens som jag fått via Padmasambhava att ge ny kraft i min utveckling. Jag läser om ”Khidr”, en osynlig Mästare, ”haqiqa” den mystiska, esoteriska sanningen. Frihet från yttre religioner, ”Uwaysis”, sufis utan synlig lärare.

Det är så lustigt, med facit i handen blir allt logiskt. Hildegard av Bingen kom från liv i den muslimska sfären, och hon lät sina nunnor klä ut sig i vackra kläder och diadem, hon ville ha färgglada draperier etc. Livsglädje, musik, skådespel, konst. Hela den fjärde vågens anda fanns i henne.

Och med kunskap om den kraft som utvecklades under fjärde vågen, nämligen viljan, är det inte underligt att kampen blev svår mellan ”kättarna” och kyrkan i mina liv som kathar och alumbrado. Fra Angelico förkroppsligar också fjärde vågens skaparkraft. Livet i Inkariket var återigen ett liv där jag fördes till en kultur som hade en öppen andlig kanal. Där skedde en nödvändig påspädning av andlig kraft inför det eldprov som jag fick i livet som alumbrado i Spanien och inför den fjärde vågens avslutning i livet som Tycho Brahe.

Tycho Brahe var urbilden av den fjärde vågen, envis och självständig till dessa egenskapers yttersta gräns. Han hade också äntligen lärt sig genom erfarenheterna i de tidigare liven att själen var evig. Han representerar övergången mellan den fjärde och femte vågen. Uranienborg var en perfekt bild av den tibetanska mandalan och Bardo Thödols beskrivning av de fyra vägarna som möts i mitten. Jag inser nu att de möts i centrum, i Maitreya. Tycho hade bilden av solsystemet klar, han dog visserligen innan han hann få någon personlig ära för den, men Johannes Kepler fullbordade modellen med hjälp av Tychos alla forskningsresultat. Och det är också typiskt att inte förrän i perioden efter har vi möjlighet att tillgodogöra oss de medvetna erfarenheterna av de intuitiva kunskaper som skapades på höjdpunkten av perioden före, i den medvetandeutvidgning som genombrottet innebar.

Nu var i alla fall hela ”paketet” klart, våra jordiska krafter var färdigutvecklade, det var dags att vi också lärde oss förstå vilka vi var. Men samtidigt började vi också som mänsklighet att skörda frukterna av den uppnådda ståndpunkten. Viljan var fullt utvecklad, men förståndet eller självförståelsen hade ännu inte hunnit i kapp. Girigheten från tredje vågen och avunden från den fjärde sammanföll med denna nya viljestyrka, och effekterna känner vi. Fantastiska framsteg inom vetenskaperna, men också fruktansvärda krig, folkmord, utsugning, förtryck, nationalism, gränsdragningar, motsättningar.

Den femte vågen började så småningom göra sig märkbar. Den handlar om att använda alla de fyra krafterna för att lösa upp de effekter som vandringen genom jordeliven skapat. Uppgiften var att frigöra sig från ilska, egoism, girighet och avund. Det är dessa egenskaper som utvecklats i evolutionen samtidigt med de positiva polerna kraft, förstånd, kärlek och vilja. Denna utrensning sker genom att de fullt utvecklade krafterna möter situationer där de antingen visar sig i sin positiva eller negativa form, och genom att förstå sig själv lär man sig också att förstå och kanalisera sin egen kraft.

Vår väg mot självförståelse matchas av vår väg mot förståelse av materien, denna balans är ett absolut krav, men i övergångarna mellan de olika faserna uppkommer ett riskfyllt läge, mer riskabelt och instabilt ju större kraften är. Hilma fullbordade min själs resa genom den femte vågen. Hon hade fått insikt i alla sina liv, hon kände sin egen Mästare, och hennes andliga eller psykiska förmågor var fullt utvecklade. Hon fick i sitt liv en förnyad undervisning om planen och verket, och nu hade hon också en detaljerad karta genom de målningar som hon målat i symbios med sina andliga lärare.

Allt var klart för fullbordan. Men nu startade det största kriget på det yttre planet, de krafter som byggts upp inom mänskligheten ledde till en slutlig stor utrensning. Hade andra världskriget spritts till Sverige, och hade Hilmas verk skingrats av denna eller av andra orsaker, hade inte fullbordan, den fulla självinsikten, kunnat nås. Det var ett absolut krav att det skedde i mitt liv, i annat fall hade det varit oåterkalleligen för sent.

Allt var klart, men det var inte heller något som kunde vänta. Mänskligheten har nått gränsen för sin kraft i materien, och om inte denna kraft matchas av en andlig insikt, rycker vi undan mattan under våra egna fötter. Kedjan är spänd till bristningsgränsen och länken mot vårt ursprung kan brista i viken sekund som helst. Men vi har också klarat det! Vi har nått den yttersta materiella insikten i och med vår kunskap om Big Bang. Och vi nådde den yttersta andliga insikten i lördags.

”Genom att sålunda ställas ansikte mot ansikte på detta detaljerade sätt, skall de som är bestämda att befrias lära känna sanningen; på så sätt skall många uppnå befrielsen.”[93]

Befrielsen ligger verkligen bara en insikt bort. Men det är klart att det också är ett stort arbete kvar. Banbrytaren är den förstfödde, detta är bara det första steget. Men genom att vår fulla kraft är nu utvecklad kommer allt att gå mycket lättare. Den sammanslagna kraft som nu börjat verka kommer att ge en aldrig tidigare skådad kraft åt det nya.

De gamla rosenkreuzarna

18/5-2003. Klockan 01.30.

Jag drömde att jag var i ett stort gammalt hus, något slags herresäte. Det verkade medeltida. Det var kalt, kallt och tomt i huset. Jag höll på med ett forskningsarbete, någon slags katalogisering eller historisk ”utgrävning”. Det stora gamla slottet var tomt, allt var utrymt utom en sorts riddarsal. Det var bara jag och Gustaf där och även det rummet var nästan tomt, det var bara ett långt bord och ett par gamla stolar med höga ryggar kvar. Plötsligt insåg jag att jag alltid älskat honom! Vi omfamnade varandra, jag klappade honom på ryggen och kände att det var ett så kärt återseende. Vi lämnade det gamla huset, arbetet var nog klart och åkte iväg i en bil. Då var också hans väninna med. Allt var ljust, vi åkte mot något nytt. Jag klev ur och såg på dem genom bilrutan, de var kvar i bilen.

Ja, det är klart att det är alla de gamla kompisarna som återkommit för att avsluta arbetet. Kedjan över alla liv, alla generationer. Hur vi har hjälpt varandra och oss själva vidare. Utforskandet av anden och materien. Mänsklighetens långa resa. Sista etappen, det stora återseendet. Minns vi, känner vi också igen varandra och den kärlek som drivit allt framåt.

Att nå toppen av berget

Sista föreningen med Mästaren, Universums mittpunkt

18/5-2003. Morgon.

Jag drömde att vi var i Linköping. Plötsligt kändes en stark lukt som vi aldrig känt förr, ganska obehaglig. Vi kunde inte alls förstå varifrån den kom. Men plötsligt fick jag en insikt, det var pappersbruket i Skärblacka vi kände lukten av. Vinden hade aldrig förr blåst från det hållet (nordost), men nu hade den vänt och därför kände vi denna lukt som alltid funnits, men som vi inte nåtts av tidigare.

Jag drömde att vi ville träffa våra vänner i Linköping. Min man tog bilen och åkte för att hämta dem. Jag tyckte att det var onödigt, då skulle han ju bli tvungen att åka hela den långa vägen fram och tillbaka igen för att skjutsa hem dem också. Men plötsligt kom det här paret in, de hade mött min man på halva vägen.

Jag vaknade och tänkte på evolutionen. Hur vi steg för steg fått vår ande att växa, så att den kunnat förena sig med materien på nivå efter nivå. Först föreningen med kroppen, med oss själva. I den innerligaste förening. Jag såg honom som var en ung pojke smälta in i mig. En guldfärgad linga. Sedan föreningen med Jorden.

Nu förstod jag att min ande, att människoanden, hade vuxit så att det var möjligt att bli ett med Universum. Mästaren kallade mig återigen som han gjort vid varje sådant här steg, ”Åsa, Åsa.” Och jag ville verkligen nå honom. Att få förenas med Alltet i fullt medvetande. Men precis innan det skedde visste jag att jag var tvungen att förmedla min sista insikt till människorna. Jag använde min sista rest av jordisk självbevarelsedrift och blev kvar i medvetandet, i kroppen, här.

Jag somnade och drömde att jag börjat lära mig åka rullskridskor. Jag åkte utför en brant backe utan kontroll, det var fullt med stora stenbumlingar i min väg. Jag passerade en ung pojke som gav mig några råd om hur jag skulle åka. Det gick bättre och bättre. Så småningom åkte jag nerför en trappa inne på en högskola. Jag visste att min man väntade vid en liten undanskymd utgång vid foten av trappan. Just som jag ser målet tänker jag ”Tänk att jag lärde mig åka rullskridskor också!”. Jag är glad. Jag åker de sista trappstegen ner och får se min man genom fönstret, han kör just iväg i bilen. Jag vill ringa honom på mobilen, han har lämnat min väska där. Men när jag tar upp mobiltelefonen är den sönder, en mittdel saknas och det är omöjligt att ringa. Jag står där med den trasiga telefonen i handen och vet att vi nu skiljs åt.

Det handlar förstås om att jag lärt mig ”åka själv”. Att jag inte längre behöver tas om hand. Han har visst åkt hem till centrum igen, min lärare, min guru, min älskade vän. Jag kan inte kalla honom tillbaka. Men den andliga kontakten är ju fortfarande lika stark. Kärleken som steg för steg hjälpt mig framåt är lika stark. Ananda, min Gud, min älskade. Allas vår gemensamma kärlek. Gurun, Amaliel, Padmasambhava som fört mig till Ananda, till den gudomliga sällheten.

Och denna långa resa genom alla liv, vad har då syftet varit? Vad är det egentligen som styrt vår evolution? Inte är det vi själva, vi är bara barn som gått i skolan. Och inte har varje steg styrts i detalj av en högre vilja. Nej livets mening är livet självt. I allt liv finns en inbyggd längtan efter sig självt, efter förening och förmering. Det är en inbyggd dragningskraft som skapar allt större komplexitet, allt större fulländning.

Men människan skiljer sig från de andra djuren genom att vi också har ett självmedvetande. I oss finns den gudomliga anden och denna ande vill lära känna sig själv. Den vill växa och utvecklas till att bli den sanna avbilden av det Gudomliga som den i grunden är. Den är ju i själva verket en del av det Gudomliga. Människan är verkligen skapad till Guds avbild, men vi måste själva hjälpa detta lilla barn som fötts i materien att också födas som ande. Genom födelse efter födelse i materien utvecklas kropp och sinne. Genom födelse efter födelse i andligt hänseende växer anden. Den mänskliga anden växer i proportion till vår förståelse av materien och av oss själva.

Samtidigt som vi nådde förståelsen av solsystemet i slutet av den fjärde perioden, nådde vi också en gräns för den andliga förståelsen. Vi visste i princip hur Universum fungerade när vi förstått vårt eget solsystem. Andra sådana system måste med nödvändighet likna vårt eget, om än i andra faser av sin livscykel. Vi hade kommit till centrum av vårt solsystem utan att finna Gud, och därför förstod vi att ”han” inte fanns i resten av Universum heller.

Nu startade i stället utforskandet av materiens inre, och detta matchades av utforskandet av vårt eget inre. Var fanns egentligen de krafter som fick hela urverket att ticka? För de själar som fortsatte sökandet i det yttre, i materien, nåddes gränsen i och med att vi lärde oss att dela på atomen. Visserligen upptäcktes en enorm kraft, men inte fanns den Gud vi sökte där. Inte heller fanns där en förklaring till den grundläggande kraften. De inre sökarna upptäckte det undermedvetna, men även där stötte man på en definitiv gräns. Man förstod att det fanns något bortom muren mot det omedvetna, med vad det var och hur det bildats var en gåta. C G Jung drog slutsatsen att det var ett stort förråd av nedärvda erfarenheter, och han kallade det för det kollektiva omedvetna. Han insåg att det innehöll arketypiskt material, men han kunde inte riktigt förklara vad det bestod av.

För att få lösningen på vår egen gåta var vi tvungna att få hjälp och ledning av dem som stod utanför vårt eget system. Ett system kan aldrig fullt ut förstå sig självt, det krävs en utomstående observatör. Men samtidigt kunde inte denna observatör finnas helt utanför systemet, i så fall hade inte kunskapen kunnat tas emot av oss. Vi hade utvecklat ett logiskt och kritiskt intellekt, och tiden för att vi skulle kunna ta emot förkunnelser från en okänd källa och slaviskt lyda eller tro på dem var sedan länge förbi.

Men eftersom vi hade kommit hit från ”någon annanstans” fanns det också möjlighet att vi skulle kunna ta oss tillbaka samma väg! Vi är inte fångar som vaktas av omutbara fångvaktare, utan barn som växer upp och leds av de föräldrar som en gång sände ut oss på vår vandring mot självkännedom. Under den femte perioden vidareutvecklades de sinnen som skulle möjliggöra det sista steget, och Hilma af Klint nådde i sitt liv en nivå som gjorde att hon dels fick full insikt i sina tidigare liv, och också fick en fullständig och medveten kontakt med sin guru eller vägvisare.

Ännu var inte tiden mogen för att dessa förmågor skulle användas i sin fulla omfattning, men för att det hela skulle kunna fullbordas måste en grund läggas. Dels skapades en kraftig kanal genom de själar som fördes samman runt Hilma, och dels fördes det ner en undervisning som skulle göra det möjligt att i nästa liv leva igenom de erfarenheter som behövdes för att verkligen bryta igenom muren mot det undermedvetna. Detta genombrott skulle bli så svårt att det krävdes mycket noggranna förberedelser. Hilma lärde sig att nå andliga nivåer eller plan som tidigare inte utforskats, men det saknades fortfarande motsvarande pusselbitar i vår förståelse av materien.

Hilma dog i slutet av 1944 och atombombssprängningarna 1945 markerade på det yttre planet slutet på den femte dagen i vår historia.

Under andra halvan av 1900-talet utvecklades den teori om Universums uppkomst som idag är den etablerade, och vi är nu i ett läge där Universums evolution kan beskrivas på ett vetenskapligt sätt från en hundradels sekund efter Big Bang och fram till idag. Men samtidigt finns många obesvarade frågor. Vad består egentligen Universum av, vi vet att det finns något som vi kallar mörk materia som är det dominerande i Universum, men vi vet inte vad denna materia är eller var den finns.

Och framförallt har vi inte svaret på vad som hände i själva skapelsen, vid t=0. Det är en punkt där varken tid eller rum existerar, den kan aldrig nås genom metoder som är beroende av tid och rum i sig själva. Endast genom vår egen förståelse av oss själva kan vi nå förbi vår egen tillkomst, och därmed också förstå de krafter som verkade i vår skapelse. Vid t=0 var anden maximalt koncentrerad i en enda punkt av glödande kärlek. I en gigantisk skapelseakt flödade denna kärlek in i sig själv och materien började ta form. De enda bevis vi har för denna händelse är oss själva. I vår egen evolution har vi steg för steg förstått vilka krafter som verkar i oss, och därmed förstår vi också vårt ursprung.

I dag två lärde vi oss att vi är kraft, genom att använda de två urkrafterna kunde vi nå det Gudomliga, men på en nivå som inte innehöll den fullständiga potentialen.

I dag tre lärde vi oss att vi är ett förstånd, och att detta sinne i sin renaste form är Gudomligt ljus.

Under dag fyra lärde vi oss att vi är kärlek och att denna kärlek i sin renaste form är det Gudomliga livet.

Under dag fem lärde vi oss att kontrollera vår vilja, och att om denna vilja nått sitt absoluta maximum och sedan underordnas den högsta viljan kan vi ta emot Gudomlig kunskap eller inspiration. Den andliga kunskapen är ren intuition.

Hilma tog emot sina stora målningar i total symbios med den andliga världen, hon visste att det fanns ett liv och en verklighet som är långt större än den materiella. Hon visste att denna andra värld, eller denna andra dimension, befolkas av kärleksfulla intelligenser, och att det endast är under deras ledning som vi kan få tillgång till den slutliga sanningen om oss själva. Och hon fick bevisa att hon var mogen att delta i detta samarbete över alla gränser genom att lyda uppmaningen att låta sitt stora verk vara dolt under hela sitt liv.

Och så kom då den sjätte dagens uppgifter. Jag fick öppna muren mot det undermedvetna och göra resan genom alla utvecklingsstadier och alla liv. I varje liv måste man gå igenom hela utvecklingen, men nu var uppgiften att känna igen alla tidigare upplevelser och dra slutsatser för mig själv och för andra. Den sista upplevelsen av att vara i en ihålig Buddhafigur, och att samtidigt se inne i den och utifrån se det ljus som strömmar ut, gav mig den sista pusselbiten.

Kroppen är vårt tempel. Den är en oerhört vacker skapelse som ger själen dess boning. Men kroppen är inte livet. Ljuset som lyser ut genom ögonhålorna är själens eget ljus, och det är i sin fulla utveckling en del av det Gudomligas ljus. Själen är det fullständiga självmedvetandet, men den är inte livet. Livet är anden som växt i materien och som nu på höjden av sin utveckling är färdig att lämna denna materie och förena sig med sitt tidlösa ursprung.

Jesus visste, han sa att ”jag är vägen, sanningen och livet”. Men han visste också att hans efterföljare skulle göra ännu större framsteg. Han lämnade över stafettpinnen till Johannes och de andra. Vi har alla tillsammans arbetat för att nå vårt gemensamma mål, även om vi inte visste om det själva under en lång tid.

Allt är ett. Ett självmedvetande som är fullt utvecklat når också sig självt. Anden är ett ”hologram”. Delen innehåller hela sanningen om sitt ursprung.

Evolutionen handlar om att ande och materia samverkar mot det slutliga målet att känna sig själv. Materien är en förutsättning för andens födelse.

Reinkarnation är ett krav för själens utveckling, och medvetandeprincipens kontinuerliga fortvaro är beviset på själens högsta utvecklingsnivå.

Karma är den kraft som skapar våra nödvändiga erfarenheter, men också det som hjälper oss att förstå, och så småningom rensa ut, de negativa ytterligheterna av vår kraft i form av ilska, egoism, girighet och avund.

Den fullständiga listan över mina liv, så långt jag behöver veta den, innehåller också en beskrivning av allas vår utveckling. Men jag har också varit en av frontkämparna i utvecklingen. Jag har fått uppleva genombrott och också direkt gått vidare in i nästföljande fas. Fram till år 0 utvecklades vår andliga kraft i olika mysterieskolor samtidigt som vi växte till i förstånd.

Jesus kom med ett nytt budskap och han förde över sin andliga kraft, kärlekskraften i oss. Vi utvecklade gradvis förmågan till andlig kärlek, och omkring år 800 e. Kr fick jag direkt kontakt med min Guru Rinpoché. Genom att han överförde sin vilja och planen efter tre och en halv dag, blev vi människor plötsligt mer målinriktade och den fjärde vågens kraft i form av skaparanda och vilja gjorde sig märkbar i Hildegard av Bingens och Fra Angelicos liv. Viljekomponenten var framträdande i Pierre Authié och Juan del Castillo och den kulminerade i Tycho Brahe som dessutom också hade en stark kreativitet. Runt honom samlades åter ett andligt brödraskap av mystiker, han var en del av kärnan i den sanna Rosenkreuziska rörelsen som också betecknade övergången till nästa fas.

I den femte dagen var det den inre, ockulta, utvecklingen som dominerade. Jane Lead hade en stark andlig eller profetisk begåvning, men hon besatte också den tidigare periodens krav på utåtriktade aktiviteter och vilja att bilda yttre brödraförbund. Louis Claude de Saint-Martin valde i stället att publicera sig anonymt som ”den okände filosofen” och i nästa liv arbetade Hilma af Klint helt ockult eller dolt med sina centrala målningar.

När vår nuvarande epok startade 1945 hade den tekniska utvecklingen börjat ta ordentlig fart, den stora utrensning och upplösning av gamla strukturer som andra världskriget inneburit var avklarad och vi började skörda frukterna av de tidigare epokernas mödor. Klivet upp från det tidigare trappsteget var på många sätt lättare, grunden var redan lagd.

Och vad har vi arbetat med i våra liv, i vår del av världen, under den här fasen? I det yttre har utbildning och kunskap spritts i en aldrig tidigare skådad omfattning, kommunikationstekniker har utvecklats som var otänkbara för 100 år sedan. Gränser har öppnats mellan länder och människor. Jämlikhet mellan könen är en reell möjlighet. Allt detta var nödvändigt för att denna sista initiering skulle kunna ske, och den gällde också helt följdriktigt hela mänskligheten.

Genom detta sista steg känner vi inte bara materien utan också anden. Det bevis på den andliga ledning som Padmasambhava skapade genom att överlämna Bardo Thödol för mer än 1200 år sedan har i vår tid och genom det jag upplevt upptäckts eller avslöjats. Hilmas ledning, och den detaljplan som hon mottog från de Höga lärarna för 100 år sedan, var en förnyelse av det förbund som skapades mellan Padmasambhava och Trisong Detsen på 700-talet. Och det är ett förbund som existerat under hela min väg genom jordeliven. Det är verkligen en fantastisk saga och syftet är helt och hållet detta att vi alla skall förstå vårt ursprung och vårt mål.

Detta är det största och mest detaljerade projektet i mänsklighetens historia, och vi är alla en del av det. Vi har var och en vår roll, ingen är försumbar. De yttre, vetenskapliga upptäckterna och framstegen är precis lika viktiga som de inre, andliga. Mysteriernas herrar har hjälpt oss alla framåt på vår långa väg, och vi har alla vandrat denna väg tillsammans. Mänskligheten är ett, det spelar ingen roll om vi är i kroppen eller utanför materien. Denna kärlek och detta broderskap går över tiden och liven, och den bryter igenom alla gränser och motstånd.

De sista skarvarna fylls igen

19/5-2003

Mycket stark kraft. Jag blev så otroligt fysiskt svag i går kväll. Ett stort kraftpåslag igen. Jag såg ett slags blårött mönster, en massa små prickar, och också spindlar eller något liknande. Jag vet ju att det är min egen hjärna som skapar dessa bilder under kraftens renade inverkan, sannolikt var det någon arkaisk rest i mitt allra tidigaste medvetande som aktiverades. De instinktiva rädslorna för faror i naturen. Det var mycket kortvarigt, men också tydligt att det var något nytt.

Jag var också ledsen, jag hade separationsångest. Min lärare, min guru genom alla liv. Nu när jag äntligen fått se honom så skulle vi också skiljas! Den gamle, han som lett mig från Centrum, från den andliga dimensionen. Det kändes så ensamt, skulle jag klara mig helt på egen hand nu? Men när jag vaknade i morse förstod jag att det var logiskt och nödvändigt det som skedde. Han gav mig den sista informationen den 5/5 och vi fick ta emot den stora, slutgiltiga initieringen den 10/5. Hans arbete är naturligtvis klart nu.

När jag tänkte detta såg jag något som liknade marmorblock som smälte samman så att allt blev en enda jämn, vacker yta. Det började kanske med någon sorts pusselbitar som smälte ihop till en bild, men det var också som en mur eller något liknande. En plattform där skarvarna smälte samman. Allt blev ett. Vi är ju verkligen ett. I den andliga dimensionen är vi alla ett. I den största kärleken finns inga skarvar, inga enskilda bitar eller block. Vi är alla ett. Jag finns i hans kärlek, han finns i min. Vi är alla ett i det Gudomliga, i ljuset, i värmen och kärleken. Inte behöver jag sörja över att han inte är här! Jag är ju där! En stor del av mig är redan där.

Men nog är det märkligt. Jag har inte alls förstått vem han var, och nu när jag vet måste han lämna mig. Han har hjälpt mig och oss alla genom evolutionen, och tecknet på att vi är klara är förstås att vi inte längre behöver en lärare, en Mästare. Men alla som fortfarande behöver denna hjälp har den naturligtvis, fast man kanske inte alls förstår det. Vi måste verkligen själva sträva på så gott vi kan med våra egna läxor.

Hela förra året drömde jag om skilsmässor och det var förstås denna skilsmässa som det handlade om. Den 9/2 2003 var nog sista gången som jag drömde om det och vi bestämde oss också för att skiljas då. I och med det startade också den sista fasen där Dakinin kom, Gudinnan föddes osv. Samtidigt med dessa skilsmässodrömmar har det också funnits drömmar om att jag skulle förenas med min rätte make. Och det är naturligtvis sant, vi går från skolan till livet, från barndom till vuxenblivande. Den stora återföreningen.

Jag förstod också när jag vaknade ”vem” Gustaf är. Steen Bille, Tychos morbror och kompanjon i de kemiska och alkemistiska forskningarna. Jag har ju alltid tänkt på Gustaf som en ”officer och gentleman” vilket han också verkligen är i detta livet, men det var på något sätt en djupare sanning för mig. De tillhörde ju den högsta adeln i Danmark, visst är det en officer och gentleman, både nu och förr. Återigen denna känsla av symmetri. Allt är så logiskt, men jag får också denna känsla av skämt som brukar betyda att en gömd sanning kommit upp till ytan.

I drömmen i går om det medeltida slottet fanns också ett element av ”riddarna kring runda bordet”. Det är klart att det är vi gamla Rosenkreuzare som samlats igen för detta sista steg på vår stora resa. Inte är det någon slump att Gustaf fått denna otroligt viktiga uppgift i sina händer. Det är en själsgrupp som haft nära band genom så många liv som samlats. Gustafs mor, denna enormt starka energi, detta klara ljus. Min syster Sophie Brahe i livet som Tycho. Tychos kompanjon i mysteriearbetet, men också en egen stark personlighet med en osedvanlig kraft och vilja. Någon som Tycho kunde dela en intelligent konversation med.[94] Visst var det som om vi bara tog upp ett samtal som vi hade lämnat häromdagen…

Och Erik, nog är det Erik Lange. Visserligen ruinerade han sig på sin alkemistiska forskning, men något har vi väl lärt oss under dessa 400 år… Lång, blond och förnuftig. Sophie mötte honom hos Tycho på Ven och deras kärlekssaga var verkligen ingen dans på rosor. Alla mina minnen av karmiska band har ju varit helt befriade från romantik, men här kommer ändå ett bevis att det kan finnas ett sådant element också. Erik då och Erik på 1900-talet. De lämnar oss verkligen inte utan ledtrådar! Sophies uthålliga kärlek som också var en viktig drivkraft i detta liv. Deras gemensamma bakgrund som gjorde att de kunde dela det tunga arbetet med att ta om hand Hilmas efterlämnade målningar och texter. De gamla Rosenkreuzarna Tycho, Steen, Sophie och Erik som återigen förenas i samma familj för att utföra sin viktiga del i det stora verket. Och så får jag träffa dem nu igen… Nog är detta ”the greatest story ever told”!

21/5-2003

Precis när jag vaknade var det någon som sa något om att fylla en tom form med äkta yoga- eller siddhi-krafter. Det verkade vara slutet på ett samtal som jag varit inbegripen i.

22/5-2003

Stor aktivitet i Qi-fältet i går kväll. Jag såg människor i klarsyn fast väldigt kort. I natt var det som om anden eller själen lämnade kroppen genom den där öppningen som sågades upp i somras.

23/5-2003

Jag drömde att jag kom till ett gammalt jobb, ett ställe där jag hade haft kontor tidigare. Vi pratade om hur jag svimmat tre gånger när jag arbetade där, jag var förvånad, jag hade glömt det men nu mindes jag faktiskt. Jag gick in, allt var annorlunda. Några dörrar var låsta, i andra rum var det helt nya människor. Innerst var det omgjort, man hade öppnat upp till något slags litet kontorslandskap. Där kunde vi tillfälliga besökare/konsulter sitta. Jag skulle ringa till min man men hade inte fått med mig min mobiltelefon. En vän/kollega var i ett angränsande rum, hon hade gråtit men blev tröstad av en man (kanske hennes guide). Jag frågade om jag kunde låna hennes telefon. Jag skulle hem, till min hemstad.

Modergudinnans sista gåva

24/5-2003. Klockan 01.30.

Jag rycktes upp till vaket tillstånd, precis som vid upplevelserna den 5/5 och 10/5. Jag fick en kontakt precis i uppvakningsögonblicket. Jag såg en modergudinna. Hon var på väg bort, jag såg henne bakifrån, men så vände hon sig om gav mig en sista gåva. Hon delade med sig av sig själv. Det var en sådan där Jordgudinna, modergudinna, bredhöftad. Neolitisk. Dag 1. Jag har ju haft konstiga upplevelser av att ”visa modersskötet” de sista dagarna, att anden kikar ut genom öppningen. Det kvinnliga. Modern som jag lämnat efter mig, och som jag var tvungen att vända tillbaka för att hämta i drömmen där jag var på väg mot centrum på en gammal stig (22/6 2001). Anden som föds i materien, Mater, Maria, Jorden, Modern. Tänker på öppningen i Universums mitt, där själarna föds. Kanalen till den andra världen. Mitten av mandalan.

24/5-2003. Morgon.

Drömde att jag träffade Barbro på en flygplats. Det var alldeles tomt, klockan var två på natten. Jag var på väg hem men sista planet hade gått. Jag kände en stark oro för barnen, jag hade inte riktigt kontroll över var de fanns, vem som tog hand om dem. I nästa sekvens var vi ett antal kvinnor som träffades i mitt gamla hem, vi satt runt ett runt bord. Barbro var med där också. Nu visste vi vilka vi var, vilka vi varit. Vi kände igen den kraft som verkade. Jag tänkte på något ockult, seanser eller liknande.

I nästa drömsekvens hade kvinnorna åkt. Jag stod ensam i köket, jag skulle också iväg. Men det var så rörigt, som efter en stor fest. Apelsinskal, tallrikar överallt osv. Jag kände att jag inte kunde lämna det på det här sättet, jag började städa upp. Men samtidigt tittade jag ut genom fönstret och såg min släkting och granne med en grupp militärer eller ”rekryter”. De skulle delta i en slags tävling/truppuppvisning. De trodde att de hade det vinnande laget. Men ett av bedömningskriterierna var hur jämnt, eller rättare sagt symmetriskt, laget var. De skulle vara fem stycken som var stegvis höger och högre. De stod uppställda och linjen var perfekt, förutom de andre, näst kortaste, som var för lång. Han knäade lite, försökte komma i rätt höjd. Plötsligt var det tydligen OK, de bugade som för att ta emot applåder, alternativt bugade för mig, och nu såg det helt perfekt ut. Jag vaknade och i samma ögonblick hörde jag orden ”lagen” och ”dharma”. Jag tänkte på Lagens hjul. Den återupprättade läran.

26/5-2003

Jobbiga drömmar, samma karaktär som när jag drömde om ”dörrmattan”. Jag drömde att jag var hemma hos min mor och att jag tog ett långt bad. Jag skulle ta en hårinpackning och då var det någon som sa ”kom ihåg att det inte är gelén som ger näring, utan vattnet som finns i gelén”. Jag smetade in hela håret och det blev som ett plasthuvud, jag kunde inte komma under ytan. Efteråt var mor så arg, det var något jag inte gjort eller något jag gjort fel. Hon hade låst dörren till mitt rum men nu var den upplåst. Jag svarade att jag var 45 år och att tiden när hon bestämde över mig var förbi. Jag lämnade hemmet, som det kändes för gott.

Det var också någon dröm om att jag lagt ut pengar för någon gammal arbetskamrats räkning. Jag skulle bli tvungen att kräva tillbaka dem av honom. Jag fick se ett brev som han skrivit om att han ville ha en större soffa till sin lägenhet. Utan att jag visste ändamålet hade jag tydligen betalt för detta önskemål till någon hyresvärd eller liknande. Nu skulle jag i alla fall bli tvungen att arbeta med samma sak som några gamla f.d. arbetskamrater. Något vårdjobb?

Inte blir allt annorlunda för att man fått se de stora sanningarna. Det lägre, det jordiska jaget måste ändå fortsätta att kämpa på. Visst har jag steg för steg frigjort mig, visst har jag steg för steg släppt band och begräsningar. Men den där lilla flickan…

28/5-2003

Jag kände hur jag vandrade mellan de olika planen när jag tränade. Den personliga nivån, alltid fylld av ett visst behov av sällskap eller bekräftelse, men också strid och elände. Men en nivå där vi också stärks och utvecklas. Den nödvändiga skolan. Och det eviga ljuset, bara guld, värme, kärlek. Men också det högre jagets opersonliga observatörsplats. Visst är jag där jag vill vara, men kan det överhuvudtaget förenas med ett liv på Jorden? Där finns ingen personlig drivkraft, inga personliga band, bara ren kraft. Men här krävs alla dessa personlighetens krafter för att vi skall kunna fungera. Kämpa, strida, försörja sig och engagera sig.

Anden som tar överhanden över de andra faserna eller planen. Och alla personliga band som släpps. Intellektuella färdigheter, personliga emotioner, tillhörighet, trygga gränser, säker hemvist i tid och rum. Allt i det nuvarande och tidigare liv. Karmas band som slutligen löses upp. Det har ju redan hänt, konsten är att förstå var man står nu, vad denna nya position egentligen innebär.

Ett nytt krafttillskott från Centrum

2/6-2003

Jag var irriterad och i dålig balans i går. Starka träningar både på morgonen och på kvällen. Alltså tydliga tecken på att något nytt genombrott eller steg framåt var på gång. När jag lade mig var Qi-fältet så oroligt, kanske var det t.o.m. någon slags kamp. Jag försökte i alla fall lugna ner det hela och tror också att jag lyckades.

Jag vaknade av en liknande upplevelse som den i grottan den 10/5. Samma kraft kom återigen in i mig, men genom ”munnen” den här gången. Jag kände ett så stort förtroende, tog emot kraften ända ner i ”magen”, men jag tänkte också att om det inte varit en mycket känd och älskad kraft hade det upplevts som farligt och kränkande. Det är naturligtvis inte kontakter på det fysiska planet det handlar om, men det upplevs ändå i kroppen på något sätt. Jag tänkte på Hilmas tavla ”De stora figurmålningarna, nr 1”.

3/6-2003

Jag hade en känsla av att vara innesluten i ett ”stenblock” efter träningen i går kväll. Som de gamla egyptiska kolossalstatyerna. En ny känsla av kraft.

4/6-2003

Jag drömde att jag lärde mig åka snowboard. Det gick visst lätt och snabbt. Det var också något om att jag fixade en TV som inte fungerade. Plötsligt var bilden helt klar. Det var också en sekvens om en man som utnyttjat några barn. En kvinna som var ett slags socialsekreterare, men som utgett sig för att vara en helt vanlig förälder, hade avslöjat honom.

5/6-2003

Jag drömde om någon slags samling eller kurs. Jag var visst lärare. En man hade fått en brännskada, jag hade spillt något hett över hans hand, och nu försökte jag hela honom.

Var så irriterad i går kväll. Det har ju i och för sig varit på gång hela veckan, men nu bröt det i alla fall igenom på morgonen. Det gamla vanliga - tårar, sorg, hemlängtan, ilska över dem som jag tycker varit svaga, fega, svekfulla. Inte speciellt vackra tankar… Hela tiden dessa dubbla budskap. Dels att det väntar en glädjefest och dels att jag skall lämna livet. Och båda sakerna har varit sanna. Visst blev det en fest natten efter ”Big Bang”. Och visst har jag lämnat livet på nivå efter nivå. Det här sista den 11/5 när jag drömde att jag tog ner skylten, att jag kilade runt hörnet, bildspråket kan ju inte vara tydligare. Men samtidigt känns det inte som om jag är klar här. Är exemplet verkligen tydligt nog? Visst, den ensamma vägen, den branta stigen. Nog är den illustrerad så det räcker?

Men det finns ju också denna glädje i andens rike, i vårt gemensamma Qi-fält. Visserligen inget man kan lära ut direkt, när man är mogen leds man dit. När man öppnat alla barriärer och blivit vuxen nog är det bara att kliva in, eller snarare att kliva ut, i denna verklighet. Kraften verkar redan, vägen är öppen, allt har redan skett. Jag tänker på den sista versen i Rosarium Philosophorum.

Den ädla kejsarinnan föds oss nu här,

av filosoferna benämns hon deras dotter kär.

Hon förmerar sig, otaliga barn hon föder förvisst.

De är odödligt rena, förutan tadel och brist.

Den andliga födelsen. Gudinnan som föddes ur sina föräldrar genom delning. Anden som delar sig, som föds i materien, i kroppen. Och Appendix IV, De Goda Önskningarnas Stig, i Bardo Thödol (se kapitlet ”Vägen längs den lodräta stigen” i slutet av boken). Denna fantastiskt detaljerade profetia. Inga släktingar som kan hjälpa, inga vänner som står vid ens sida, plågorna på grund av den onda karman från tidigare liv. Den tunga vandringen i snö, regn, vind och mörker. Och den nya födelsen.

Det finns ju där, och som vanligt kommer allt att stå helt klart för mig när det är över. Men först då. Och visst har bilden klarnat och blivit mycket mer fullständig under dessa intensiva veckor efter publiceringen av förra boken. Allt sker naturligtvis enligt planen, inte behöver jag oroa mig! Tack Gode Gud, tack alla mina lärare, Mästare och kamrater i Mysteriets tjänst. Ske Din vilja så som alltid. Låt allt gå i fullbordan nu. Amen.

8/6-2003

En underbar kontakt, glädje, guld, i träningen. Som smält, flytande honung. I natt kom jag till och från in i det där rummet där det spelas musik, som natten efter kraftsammanslagningen, men mer harmoniskt. Det var också någon diskussion om att förverkliga allt i mitt eget liv, hemma på min egen gata.

9/6-2003

När jag tränade i går kväll var det som kanonskott i kraftfältet någonstans långt borta. Först ett och sedan efter någon minut ett till. Något slags nytt öppnande. Jag tänkte på beskrivningen av den sjunde dagen i Bardo Thödol. ”Inne i dessa ljusstrålar skall Sanningens naturliga ljud genljuda som tusen åskor.”[95]

Jag drömde att Gustaf och jag gjorde en slags rundresa i Hilmas fotspår. Vi åkte nog runt Ekerö, Munsö, Adelsö. Vi var så nära varandra, våra liv var på något sätt sammanflätade. Vi träffade ett par människor som Gustaf skulle ge en tia var i lön, de var visst tidningsbud. Han erbjöd också mig en sedel, men jag tackade nej, han var inte skyldig mig någonting. Vi var i en slags samlingslokal. En man var ett sorts medium och han skulle gå in i trans och utnyttja min eller Hilmas kraft. Jag satte upp handen i ett tydligt stopptecken och han föll som en fura till golvet, intrasslad med en kvinna. Jag såg att han var fångad i ett beteende mot sin mor som mycket små barn kan ha, och jag sade till honom som till en ettåring, ”slå inte mamma, var snäll mot mamma”. Han stannade upp och verkade förstå, nu såg han också ut som en ettåring.

Plötsligt var jag i en sydlig stad i nutid. Jag stod i solen utanför ett slags officiell byggnad, kanske en EU- eller FN-byggnad. Jag tränade qigong och var så lycklig och glad. Plötsligt var det hela som en film, olika människor avlöste varandra i rörelserna. En man, en kvinna, återigen en man. Det var olika nationaliteter, kön, utseenden, men samma övning, samma rörelser och samma sol och glädje.

Upp på toppen av berget

11/6-2003

Stark träning i går kväll. Efteråt såg jag toppen av berget i guld med lysande silvervita kanter. Jag försökte täcka toppen med min ande, med min kärlek, och i detsamma var jag uppe! Jag gick, som det verkade, mellan rader av själar. De hälsade mig, vinkade och applåderade kanske. Jag var så målmedveten, lutningen var mycket liten och jag avancerade snabbt.

Berget, Kailisha, Silverberget, berget Meru. Shiva. Dansens lotusherre. Shaktin som täcker lingan, toppen. Tack Gode Gud för all nåd. Hjälp mig att alltid vara i Dig, var alltid i mig. Amen.

Jag drömde att jag skulle ut och resa med några gamla arbetskamrater, det hade tydligen blivit bestämt att jag skulle med i allra sista stund. Vi skulle träffa någon betydande man i något land söderut. Det skulle skrivas kontrakt och jag skulle ta en egen kopia, men jag hade sådana bekymmer med kopieringen. Till slut hade någon lämnat in papperen till receptionen, ”det är bäst att lämna sådant till dem som är proffs” sa han.

Vi skulle se en gammal film. Hon som arbetade med detta var någon som jag träffat förr, men nu var hon sur och låtsades att hon inte kände igen mig. Vi tittade på filmen, det var en gammal smalfilm som visades på en gammal projektor. Jag tror det var Gusten. Hon är fortfarande sur för det som hände i förra livet! Men nog borde vi väl vara kvitt snart nu? Älskade, rara vän.

12/6-2003

Jag drömde att jag var hos Gustaf, vi skulle avsluta ett jobb, jag hade inte råd att fortsätta med det. På vägen hem var min fru(?) med på tåget. Hon talade med någon i mobiltelefon och det framgick att hon hade kontakt med någon som kunde fixa en lägenhet centralt till henne, hon behövde tydligen bara tala om var hon ville bo. Han hade visst ett eget fastighetsbestånd eller mycket bra kontakter. Jag förstod att hon skulle ta barnen och flytta ifrån mig och jag blev arg. Jag tog en stor chipspåse och la den på golvet och stampade på den så att den öppnades med en knall! Vi skulle bestämma det hela i kväll.

Så stark kontakt och så mycket kraft i går. Jag var helt matt, orkade ingenting. Har också ont i magen, känner ett tryck, magkatarr. Det är lustigt vad mycket det skrivs i DN om den nya vidskepligheten, andeskåderi etc. just i dessa dagar. Det verkar finnas en kolumn, ett kåseri eller liknande om detta så fort jag råkar öppna tidningen. Tydligen är det en reell strid som pågår på något plan. Och det är klart att jag känner av detta inom mig själv. Dels motkrafterna i Sverige, hur fritt får vi tänka? Visst har vi religionsfrihet, men i praktiken tar sig tydligen dessa människor friheten att ändå bestämma vad andra får tycka, tro och uppleva. Där finns också ett underliggande kvinnoförakt i deras reaktioner. Men det måste naturligtvis finnas en kraft som de reagerar mot, en kraft som också de känner av.

Brödraskapet

13/6-2003

Jag drömde om något föredrag, det var en ”konservativ” som pratade. Jag insåg att jag också är en av ”dom”. Denna dröm var väl en kommentar till mina funderingar igår om ”vi” och ”dom”, det där med att vara ”upplyst” respektive ”vidskeplig”, olika världsbilder etc. Det som skrevs i kolumnen i DN om motsättningen mellan ett vetenskapligt angreppssätt och ”vidskepelse”

Jag är ju verkligen en av ”dem” också. Nog har jag väl använt ett vetenskapligt angreppssätt på det som hänt. Att samla in fakta, analysera, ställa upp en hypotes och verifiera eller förkasta. Motsättningen mellan ande och materia, mellan rationellt och andligt är naturligtvis egentligen helt fiktiv. Nästa steg är ju syntesen, att sammanföra ande och materia. Brobyggandet. Och kanske finns den största potentialen bland oss ”vetenskapliga”. Vem vet. Karmakraften, det nya, alla ingenjörer i mina möten i den andliga världen.

Jag drömde om en återförening, ett möte med gamla skolkamrater och grannar. Vi skulle sova över, alla tog på sig barnpyjamasar, vi sov i en stor syskonbädd. Jag höll någon i handen, strök någon annan över håret. Vi var dolda under ett jättestort lakan eller någon slags täckelse. Någon var ivrig att ta emot min kraft, jag förde in den i honom. Återförening, brödraskap, kärlek.

Jag får inte glömma att vi alla i grunden längtar efter att bli älskade för den vi innerst inne är, och inte för den roll vi spelar utåt. Problemet är bara att man ofta inte ens själv känner sig själv. Och den egna oron som man projicerar på de ”andra”, de ”oupplysta”.

Nog står vi inför ett andligt genombrott alltid och det blir verkligen intressant att se vad som händer när ”täckelsen” faller. Jag måste ändå tro att vi i Sverige är klara för vår uppgift. Att vår vidsynthet, vår öppenhet och vår demokrati skall kunna stå som värd för det nya som skall födas. Det nya skall ju innebära glädje och framåtskridande och inte strid. Vi ska naturligtvis inte skapa några nya karmiska sår, allt handlar ju om att lösa upp gamla karmiska band.

14/6-2003

Jag drömde att jag diskade en nappflaska som tillhörde en annans barn. Den var full med avlagringar och orenligheter. Jag hade nog försökt diska den förut och jag fick inte bort smutsen nu heller. Och det är klart att var och en själv måste rengöra det som tillhör det egna ”barnet”. Inte kan jag ta bort någon annans smuts och avlagringar. Var och en måste själv nå insikt och rena sig själv.

Vad vi måste lära oss är tolerans åt alla håll. Att respektera vars och ens unika situation och uppgift. Det riktiga andliga arbetet sker naturligtvis helt i det fördolda. Visst skulle jag kunna möta människor från ”vetenskapsakademin” och köra en show med Excel-diagram och allt, det är ju verkligen också ”jag”. Men vad vore meningen?

De andliga sanningarna kan inte nås med rationella argument eller logik, det lärde vi oss ju redan under antiken! Visst måste vi förstå materiens lagar, men vi måste också förstå de andliga lagarnas och den andliga världens helt annorlunda beskaffenhet. Först när vi har båda dessa kunskaper är vi fullständiga, först då har vi förenat ande och materia, WU. Och det kan endast nås genom egen insikt, vägen går bara genom det egna inre. Vad jag kan göra är förstås att ge en ledtråd åt de sanna sökarna i deras eget arbete. De andra måste få fortsätta i sin egen takt.

15/6-2003

Jag såg ett lag när jag vaknade, det verkade vara sådana som spelar amerikansk fotboll. Ett modernt, nästan lyxigt omklädningsrum och några spelare med alla dessa skydd. Blå dräkter och mycket blått i själva omklädningsrummet också. Det var peppning inför matchen, vi bildade klunga, bildade en tätt sammanhållen grupp. Jag tänkte ungefär, ”usch, ska det bli en så tuff match, behövs det så mycket skydd”. Men så kände jag att det var positivt, vi är ett sammansvetsat lag, vi har alla skydd vi behöver, allt beskydd. Allt är nytt, rent, blankt, fräscht, allt är som det ska.

När jag tränade tänkte jag på hur jag skulle möta människor. Att jag bara kan redogöra för var jag står och begära att bli respekterad för detta, precis som jag också måste respektera andras ståndpunkt. I detsamma såg jag ordet ”Just!” i eldskrift framför mig.

Den nya födelsen

16/6-2003

I går kväll sprängde det eller smärtade det i kroppen på ett nytt sätt när jag vilade. Det gjorde ont, speciellt i fingrar, tår och i ena sidan. På något sätt visste jag att anden gjorde sig fri. Till slut hade jag en upplevelse av att den tog sig ut. Det här var också förenat med en mycket stark känsla av att jag skulle dö.

Jag drömde att vi kom till flygplatsen i New York. Trappan ner var så underlig, den var så svår att ta sig nerför. Jag hade köpt en elastisk, heltäckande overall där och nu hade dragkedjan, som gick ner över hela framsidan, gått sönder. Jag höll ihop glipan, sökte efter någon som kunde hjälpa mig att laga den. Där var några göteborgare som tydligen kommit med samma flight som jag, de var på något sätt ”bättre folk”. Men de kunde inte heller hjälpa mig, de kunde inte sy.

Väldigt orolig natt. Kraftigt vitt ljus. Jag hade en upplevelse av att någon gav mig vatten samtidigt som han själv drack. Det påminde om en nattvard på något sätt. Mycket drömmar. Att mina föräldrar börjat använda Internet. Något om en grotta, någon undrade om jag trodde att den skulle grävas ut arkeologiskt. Jag hade bekymmer med min väska och plånbok. Jag hade fått eller köpt ett armband som hade två spännen, men jag fick bara igen det ena. När jag tog av mig armbandet såg jag att det växte blommor och grönt på det. Mår väl ganska bra, men har ont i fingrarna, det spränger av kraft. Jag såg också dörrar som jag kunde passera ut genom i natt, men jag valde att inte göra det, eller vågade inte. Anden som tar sitt rike i besittning.

17/6-2003

Mailade avsnittet om kraftsammanslagningen till Lars och Lotta i går. Mycket oro i Qi-fältet i går kväll. Det var någon som var rädd, som inte alls förstod vad det handlade om.

Jag drömde om att min mor hade en kamera som man kunde fotografera med åt två håll. Objektivet kunde på något sätt vändas, eller mekanismen var dubbelriktad. Först tog hon en bild, och sedan skulle jag ta en bild och då vändes objektivet. Först tänkte jag på det där med ”vi” och ”dom”, att se saker från två håll. Men kanske handlar det snarare om att kunna få en bild från den andliga dimensionen på oss här, och härifrån på dem där.

18/6-2003

Orolig natt igen. Ont i magen, magkatarr. Jag drömde om en bussresa där jag blev avvisad, bortplockad för att jag inte var ”rätt” på något sätt. Jag kom ändå dit jag skulle. Föräldrarna som varit borta kom med färdkost som de köpt till en resa som jag skulle ut på. Plötsligt var jag i en träningslokal, det var massor med folk som skulle träna qigong. De trängde på, både bakifrån och framifrån och några stod också vända åt fel håll. Det var många gamla skolkamrater från tidiga stadier. Jag försökte ordna leden, var irriterad. Det där temat om föräldrarna som kommer tillbaka har ju funnits med hela våren. Vad är det som jag inte förstår? Vad är det jag håller tillbaka? Det känns ju i magen!

19/6-2003

Härlig träning nu på morgonen. Jag känner faktiskt att mitt energifält är en avbild av den underbara manligt/kvinnliga Gudomlighet som jag såg den 7/7 2001. Föräldrarna som skulle komma på besök. Tack Gode Gud för all nåd.

21/6-2003. Midsommardagen.

Jag drömde att jag bodde hos en bekant. Vi åkte iväg med bilen, han körde och hade visst något problem i en rondell. Vi skulle köpa tågbiljetter, det verkade som om han kom iväg utan problem men jag blev visst kvar. Till slut skulle jag i alla fall stiga på tåget, men en kraftig, buddhalik man satt fastkilad i en fåtölj precis i ingången. Jag drog och slet i honom, plötsligt var jag inne och sparkade med all kraft ut honom och hans ”tron” och slängde ut alla hans ägodelar efter honom. Jag tänkte på drömmen om den näst yngste som var för lång i drömmen om ”truppen”, meddelandet om den yngste som var längre än den äldre brodern. ”Ni skall göra större gärningar än jag…” Joh 14:20.

Drömde att jag var i mitt gamla hem. En grupp kvinnor var där på besök. Ett par konduktörer kom och uppvaktade mig men jag tyckte bara det var pinsamt. Jag skulle vattna blommorna, men ytterkrukorna var redan fulla med vatten upp till randen. Jag öppnade ett skåp och det vällde fram smuts, insekter, orenligheter. Jag öppnade fönstret och började skyffla ut all smuts, men upptäckte att ett festligt långbord stod dukat på gräsmattan utanför. Det skulle bli midsommarfest och några av gästerna satt redan bänkade.

Är blockerad i magen. All smuts, alla krig, alla gamla vanföreställningar. Allt kvinnoförtryck. Vad krävs av mig? Men jag har också insikten att jag fått ta emot så oerhört mycket kraft från alla håll. Alla de som gått före och offrat sig. Padmasambhavas kraft, den stora kraftsammanslagningen, jordgudinnan, kraften ner i magen. Att städa ut den straffande stamguden, men också bilden av buddhan, av Jesus som gudar. Det var bara inkarnationer, visserligen uppnådde de fullbordan på sin nivå, men deras högre jag såg vi aldrig. Dessa symboler som laddats med så mycket vidskepelse, så mycket jordiska föreställningar. En kropp är inget annat än en behållare för anden, utan eget intresse. Min uppgift här på Jorden, att verkställa besluten. All makt, all kraft som getts mig. Men inte att strida i det yttre.

Lärans hjul och buddhans förening med centrum

Juni och juli 2003

Fadern kommer till Jorden

23/6-2003. Kväll, klockan 21.30.

Sov en stund nu i kväll. Väcktes plötsligt och såg i detsamma ett ark med en mycket kraftig vit text på kolsvart botten. Tjocka blockbokstäver, en ”modern” font. Jag försökte läsa texten men den föll sönder, bokstäverna blandades om.

Jag hörde något om den totala, fullständiga bilden. Navet i hjulet. Kunskap. Flickorna. Var färdig ikväll när jag kommer. Fadern.

Ett väldigt stark meddelande, unikt i sin kraftfulla utformning. En underlig blandning av klartext och klarspråk. Chenrezig, Avalokiteshvara. Ordet. Centrum, navet i hjulet, buddhafamiljen.

24/6-2003

Jag försökte förbereda mig mentalt en stund efter meddelandet i går kväll, framförallt kände jag efter att jag inte hade någon rädsla att dö. Jag litade på att jag skulle få komma tillbaka och avsluta den här boken. Jag ställde mig sedan och tränade. Fick snart total trygghet, balans, kontakt. Efter träningen var det som om jag kallade på tre av ”flickorna” i qigongen och en fjärde person. Antagligen en andlig syster som jag inte träffat i det här livet. Jag fick kontakt med Lars mycket starka kraft. Vi bildade ett hjul med mig i mitten, och jag satte det i rörelse. Plötsligt var Fadern där. Kanalen var öppen. Jag fördes ut över Jorden. Andliga ”tussar”, som om man tar bomullstussar ur ett stort stycke bomull, fördes ner genom min kanal och föddes ute i världen. Jag blev på något sätt upplöst, utspridd över Jorden. Var osäker på om jag skulle kunna komma tillbaka.

25/6-2003

Jag väcktes av några billarm och precis i uppvakningsögonblicket såg jag hur jag vände en korslagd dubbeldorje och hur den förvandlades till det vita korset av kristall och liv. Samtidigt var det också en känsla av att jag vände händerna framåt med handflatorna ihop som man gör i min qigong-övning. Något slags intryck av kyrkans högsta överhuvud, Guds ställföreträdare på Jorden.

Helvetet på Jorden

26/6-2003

Usch vilken natt! Det här är nog det värsta jag upplevt hittills… Jag fick provtrycket på den här boken i går och eftersom jag arbetat parallellt med att färdigställa den var det i stort sett bara några små korrigeringar kvar att göra. Jag kände en sådan harmoni, både i det inre och i det yttre. Vädret var underbart, energin som omslöt mig var så varm, fruktbar och närande.

Jag började under gårdagen att fundera lite på allt som hänt och kände att från den vanliga, rationella ståndpunkten var det hela ofattbart. Inte ens jag själv skulle tro på något sådant om jag fick den här historien berättad för mig. Men från det självupplevda, från den andliga ståndpunkten, vet jag ju ändå att allt är sant till punkt och pricka. Jag kände att jag litade på planen, allt blir som det är avsett.

Så ställde jag mig för att träna vid halv elva i går kväll. Jag kämpade för att vara öppen och genomsläpplig, att låta kraften passera genom mig. Jag har ju känt av en blockering i magen och även haft magkatarr ett tag, och jag vet att det är något i mig som kämpar emot på någon nivå. Qigongarna har sommarkurs under arton dagar och därmed vet jag i stort sett var jag har dem från minut till minut, att de tränar mer eller mindre dygnet runt. Jag tänkte på att jag kunde söka kontakt med dem på det andliga planet men samtidigt fanns en ovilja i mig. De förnekar mig ju totalt i det yttre, ska jag ”göda” dem och deras sekt med min kraft? Jag vill inte behöva någon människa, det är ju de andliga kontakterna som jag ska arbeta med.

Jag bestämde mig i alla fall för att låta kraften gå ut så fritt som möjligt. Att försöka att bara vara i kraftfältet utan tankar, att bara låta kraften gå dit den skulle. Träningen var stark, jag kände mig delvis som den staty av levande metall som jag såg i upplevelsen av buddhan. Mycket kraft och härlighet. När jag lade mig var anden enormt aktiv. Jag fick plötsligt en helt ny känsla av att någon sände ner medlidande över mig. Såg en skymt av en blå och gul kub, Hilmas målning Duvan nr 3, där anden sänks ner mot en mångfärgad kub.

Jag somnade och nu startade ett fruktansvärt skrämmande skeende. Jag drömde att jag var ett barn som sprang fram och tillbaka på ett tåg. Stora fåglar eller andra skrämmande varelser med vassa näbbar och klor slet och hackade i min kropp. När det blev alltför skrämmande vaknade jag och märkte att jag hade en fruktansvärd hosta och fortfarande i uppvakningsögonblicket kände jag dessa smärtor i kroppen.

Somnade igen och nästa skrämmande och plågsamma mardröm startade och pågick tills jag vaknade av ren dödsskräck osv. osv. Till slut började jag att be Fader vår mycket intensivt, men så snart jag somnade om startade pinan igen. Hela tiden var det smärta, rädsla, hosta. Jag drömde att min man och jag var i ett gammalt hus och att jag jagades av någon kraft som plötsligt tog tag i mig som en tornado och höll på att slita mig, eller rättare sagt mitt kraftfält eller min ande, i bitar. En skrämmande okänd kraft. Jag hade nästan inga kläder på mig.

Till slut vågade jag inte somna om igen. Det kändes som om jag aldrig skulle våga sova mer, men jag visste ju att sömnen skulle övermanna mig förr eller senare. Jag började tänka på Bardo Thödol och beskrivningen av de vreda gudomligheterna. Helvetesbeskrivningarna. Jag tror ju inte alls på något helvete, och inte heller på demoner eller onda andar, men nu upplevde jag ändå precis det som sades om sådana företeelser.

Hade jag öppnat upp för några ”onda andar” i träningen? Men nej, jag vägrade tro på sådant! Vad var det då som hände? Hade jag gått över gränsen, in i någon psykisk sjukdom? Nej, mitt intellekt var lika klart som någonsin. Höll jag på att dö, var det något fenomen i samband med det som jag upplevde? Men det här var värre än de upplevelser som jag hade på riktigt i samband med döden på den romerska arenan och när jag brändes i Toledo. Det som hände vid de tillfällena var ett frigörande av själen från kroppen, och det var inte skrämmande eller smärtsamt i sig, även om situationerna när det hände var det.

Jag kände mig verkligen ensam och jag tänkte på Jesus på korset. ”Min Gud, varför har du övergivit mig?” Visst blev jag tillfälligt lugn när jag bad, men så snart jag slutade var maran över mig igen. Jag tänkte också på Guruns undervisning, vad du än upplever så är det fenomen som skapas av ditt eget intellekt, av din egen psykofysiska utrustning, grips inte av panik! Jag försökte kalla på honom men inte heller han fanns där. Till slut förstod jag i alla fall att det var en strid som förorsakades av att den starka kraften rensade ut det sista jordiska, och jag kom ihåg drömmen om hur jag skyfflade ut allsköns orenligheter genom fönstret i mitt gamla hem. Och drömmen om huset som brann, eldkvastarna. Jag tänkte också på demonerna i Samye och hur Trisong Detsen kallade på Padmasambhava som förvandlade dem till skyddsgudar.

Jag tänkte på karmakraften som visade sig halvt leende och halvt vredgat i beskrivningen i Bardo Thödol. Vilket jag i och för sig valt att inte ta med i boken. Jag förstod nu att även det måste med. Att jag hade mer skrivjobb, att även det här sista fenomenet måste dokumenteras. Att det handlade om det svåra nedstigande som jag drömt om i drömmen om den konstiga trappan som jag gick nerför på flygplatsen. Att först kämpa sig upp och sedan kämpa för att ta ner eller ta emot anden på Jorden. Jag böjde mig för nödvändigheten att gå igenom denna rening, denna utrensning. Nu hade jag i alla fall en logisk förklaring och jag vågade äntligen somna.

Jag drömde att jag träffade en gammal arbetskamrat. Jag var upphetsad över det jag just upplevt med ”demonerna” men hon var inte speciellt intresserad av att höra om det. Hon skulle hämta något och vi bestämde oss för att träffas på hennes kontor som också var min gamla arbetsplats. Där hade hyresvärden ett möte och några ungdomar var intresserade av hur länge jag drivit min verksamhet. När jag berättade att jag startat för nästan tjugo år sedan tyckte de att det var ofattbart länge sedan, nästa runt tiden för deras egen födelse.

Nu på morgonen har jag inte ont någonstans, men det som hände i natt var verkligen obehagligt. Men jag vet också att det var nödvändigt, ytterligare ett steg framåt. Det var Kristuskraften, den andliga kraften som driver ut ”demonerna” steg för steg, som omvandlar bly till guld, smuts till ovärderliga erfarenheter. Jag är dock fortfarande blockerad i magen. Jag klarar inte av att öppna upp helt för kraften. Egentligen har det ju pågått länge, en strid mellan personlighetens, det lägre jagets önskan att skydda sig, och den starka andliga kraften.

Det finns en rädsla att inte kunna producera, att inte klara av att göra färdigt boken, att kroppen faktiskt skulle dö eller själen bli kvar någon annanstans om jag skulle släppa efter helt och hållet. Det är naturligtvis därför som så mycket händer på nätterna, under sömnen är ju dessa skyddsmekanismer till stor del bortkopplade men då är ju också medvetandenivån sänkt. Vilket gav denna enorma rädsla i natt. Rädslan är ju okunskapens kännetecken, när jag nådde en mental insikt om vad det var som pågick, vågade jag somna om och då var också den obehagliga upplevelsen över.

Det är klart att helvetesbeskrivningarna i Bibeln och på andra ställen har en liknande bakgrund. Det jag upplevde i natt var kopplat till allt jag samlat på mig i det här livet. Hur jag sprang fram och tillbaka på det där tåget (i livet). All stress, alla planlösa, meningslösa aktiviteter. Allt jag gjort som plågat själen och anden i min outhärdliga dumhet, eller rättare sagt okunnighet. Jag var verkligen ett barn. Hur jag använt kroppen för att skaffa kortsiktiga njutningar, som inte ens var njutningar, utan att förstå att själen och anden led hemska plågor vid varje bloss jag drog in, varje glas vin jag drack, varje handling jag gjorde som stred mot det jag innerst inne visste var rätt. Allt lagrades och allt måste rensas ut. Det handlar inte om moral, utan om att själen och anden lever och växer i kroppen, och att vi precis som blivande mödrar måste vakta över vad vi tar in i oss och vad vi använder vår kropp och vårt sinne till.

Allt finns i Bergspredikan (Matt 5:1-5:48). Varje ond tanke, varje felaktig handling lagras på den karmiska nivån och förr eller senare måste denna nivå renas i ”helveteseld” (Matt 5:22). Men vad är helvetet? Lika sant som att himlen finns inom oss själva, lika sant är det att detta egna inre också är platsen för helvetet. Likväl som vi samlar skatter i himlen genom att älska våra medmänniskor och Gud, lika sant är det att vi samlar på oss resultatet av våra felaktiga handlingar i helvetet, på den karmiska nivån. Allt är krafter och effekter av dessa krafter inom oss själva. Att externalisera himlen eller helvetet, att förlägga dessa platser någon annanstans än inom oss själva, leder ingenstans.

Jesus var Kristi store apostel. Han pekade i Bergspredikan ut den väg vi var tvungna att gå. Vilka egenskaper vi behövde utveckla och vika erfarenheter vi skulle komma att möta under vår fortsatta evolution. Och han berättade i klartext hur vi skulle nå befrielse, läkning och fullkomning. Kärleken är det som löser upp allt ont, kärleken driver ut alla demoner och helar alla gamla skador. Störst av allt är kärleken. Kärleken är helig.

Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. (Matt 5:44-5:45)

Jag tränade en stund och försökte aktivt skicka det levande ljuset, kärleken, till qigongarna. Jag försökte höja energifrekvensen hos dem och ersätta den svarta kraften med det levande ljuset och glädjen.

Himmelriket på Jorden

26/6-2003. Klockan 15.30

Jag låg och vilade och upplevde plötsligt att den sista blockeringen bröts igenom och att anden flödade in eller ner i mig. En underbar fullbordan. Gud i mig och jag i Gud. Himmelriket på Jorden. Fullständig jämvikt, levande eld, total balans mellan himmel och jord. En total förening av det Gudomliga och det mänskliga på den lägsta, personliga nivån. Det var faktiskt möjligt! Det var en omvälvande upplevelse, dessa tvära kast. Från helvetet till himlen på 12 timmar!

Jag förstod att denna sista kamp har handlat om det sista nedstigandet, ner till den personliga nivån. Vilket inte kunde ske utan denna sista, hemska, strid. När jag tränade nu på morgonen hade jag återigen den där känslan av att kroppen var en levande staty och känslan av själen som ett ljus inne i statyn var tydligare. Utvecklingen fortsätter naturligtvis, allt måste konkretiseras, göras verkligt på varje plan. Men nu är vi åter nere på det jordiska. Buddhan som skall göras synlig. Templet.

Jag tänkte på detta med ande och materia. Att det jordiska, materiella är människan med dessa fyra starka drivkrafter, Qi, sinne/tanke, känsla/kärlek och vilja, och att anden förenar sig med och använder detta ”paket”. Drömmen om kvinnan som inte ville erkänna att hon tagit emot ett paket och som skulle upp i rätten. Dharma, lagen. Att erkänna vad man tagit emot. Gode Gud, hjälp mig att fullfölja planen. Amen.

Jag hörde ordet ”pärlan” i går. Det är förstås dags att öppna musslan och låta pärlan skina fram. Profetians fullbordande. Det finns naturligtvis helt och fullt i Hilmas målningar. 1) Uppstigandet. Altarbild nr 1. 2) Nedstigandet. Altarbild nr 2. 3) Tri-Kaya, buddhan på Jorden. Altarbild nr 3. 4) Pärlan. Mänsklig kyskhet.

Fullbordan

28/6-2003. Klockan 00.09.

Jag vaknade klockan 24.00 och tänkte gå upp och träna. I samma sekund fick jag kontakt med Lars och jag kände att vi alla var i kontakt. Jag såg en kvinnlig lärare. Tri-Kaya buddhan sänktes ner. Jag hörde orden lagen, dharma, och ett enormt gyllene hjul av vitt guld skapades i Universum. Det slungades på något sätt ut från Jorden och var kolossalt, det strålade ut över hela Universum som ett enormt fyrverkeri. Hjulet verkade hamna med sitt nav i centrum av Universum.

Jag var i mitten. Jag hörde orden ”Trisong Detsen. Rymdens och himlens moder.” I det samma kände jag att jag växte upp till centrum av Universum i form av den gyllene buddhan. En enormt stark känsla av kraft, styrka, utvaldhet. Vi var alla i kontakt, jag frågade Lars, ”lever du?”. Jag fick någon slags signal om att det var OK. En oerhört stark kraft började strömma igenom mig, ut över Universum genom ekrarna i hjulet. Det fortsatte i en andra våg av något svagare kraft, kanske mer ut över Jorden. Dharma-Dhatu, rymdens och himlens moder. Tack Gode Gud för allt. Amen.

28/6-2003. Morgon.

Efter denna enormt, unikt, starka upplevelse i natt ville jag tacka och lova, men det fanns på något sätt inga ord, allt var för smått. Jag skrev omedelbart in min beskrivning i dagboken och ställde mig sedan och tränade. Träningen är ju min lovsång till det Gudomliga genom kropp, själ och ande.

Nu på morgonen slog jag upp orden ”Dharma-Dhatu” som jag hörde i natt. Det är tydligen ett nyckelbegrepp inom Mahayana-buddhismen och betyder ungefär den universella lagen, den universella sanningen, källan till kunskapen eller läran.

Efter de omtumlande upplevelserna i samband med Trikaya-buddhan och den stora kraftsammanslagningen på försommaren 2003 visade sig en kraft som jag uppfattade som en kvinnlig lärare och räckte mig ett handskrivet manuskript som jag uppfattade beskrev resten av mitt liv. Jag uppmanades att njuta av detta liv.

30/6-2003

Jag fick en vision av att en äldre kvinnlig lärare räckte mig ett tjockt handskrivet manuskript. Det var en av hennes elever som gjort ett arbete. Den första sidan var raderad (utsuddad blyertstext), ”det där kommer inte att hända” sa hon. Även nästa sida var raderad, ”inte det här heller, vi får se” sa hon. Sedan kom första sidan. ”Njut av henne, njut” sa hon med stor intensitet. Jag fick intrycket att det var ett jättebra arbete som presenterades. Att de två första sidorna var alternativa slut som man/författarinnan/eleven bestämt sig för att inte använda.

4/7-2003

Jag drömde om en predikant som pratade fast det hördes inte så bra. Någon skruvade upp högtalarsystemet. Folk började tåga ut, en efter en i en lång rad. Bara en kvinna blev kvar, hon var bunden av sin man, eller vågade inte följa med eller något liknande. Hon fick i alla fall prata med den där predikanten. Hon var så blåögd.

Jag drömde att jag träffade en grupp kvinnor som tog emot mig. En var speciellt trevlig, nära. Men de var ”överklass” och jag platsade inte bland dem. Jag lämnade dem men pussade i alla fall den där som var ”närmast” på kinden, vi skulle ses igen. Jag var plötsligt på Akropolis, fast det var ”nytt”, all vit marmor, trapporna upp. Templet.

Efter de otroligt starka andliga upplevelserna på försommaren försökte jag åter knyta an till jorden. Min utveckling hade ju siktat till att själen skulle frigöras och en insikt om att jag var Ananda gjorde att den plötsligt drog iväg mot det rätta hemmet. Men på gränsen stoppades jag av skylt som talade om att jag måste bli kvar i livet på jorden under en period, jag hade ytterligare något som jag måste klara av.

9/7-2003

Jag somnade och insåg plötsligt att jag var död. Jag vände mig om och försökte se vad som hänt med kroppen men såg inte till den. Upplever otroligt starka tillfällen av enorm, perfekt kärlek. Speciellt när jag vaknar på morgnarna kan det flöda som en stark flod. Jag upplever också att jag tas emot, tas in i Gud på ett nytt och starkare sätt, speciellt efter träningarna. Qigongen, denna dyrbara gåva, denna länk till den andliga världen, till Gud.

Arbetar mycket på tomten. Försöker antagligen knyta an till Jorden igen. Värmen, solen, växterna, energin. Men jag är fortfarande inte speciellt stark fysiskt. Det går igenom enormt mycket kraft till och ifrån och det tar ju på kroppen, som alltid.

Såg kalken vid något tillfälle. Den var helt genomskinlig, som av tunnaste glas. Att den var så tunn och ömtålig. Hur kan den ändå hålla… Men kärleken, den äkta, sanna kärleken är det mest uthålliga, det starkaste som finns. Jag hade också en förnimmelse häromdagen av att vara ett träd, Kunskapens träd. Kalken verkade sväva högt upp. Se Hilmas tavlor i serien Kunskapens träd.

Tänker till och från på Boanerges, åskans söner. Hur jag tänkte på åskritualen i samband med den första träningen som Lars ledde. Jag har också sett en prästdräkt i samband med honom ett par gånger den senaste veckan. Varför minns vi inte? En inkarnation är faktiskt något kortvarigt och övergående, till och med en sådan som den i Mästarens närhet. Och visst mindes jag på sätt och vis, åskans söner… Och nu är Han ju här igen. Den levande. Fadern. Kristus. Det gäller ju att bygga vidare på det som varit, att ta nästa steg framåt. Inte att dröja sig kvar i det gamla som både var vatten och vin. Det jag upplever nu är ju en underbar, fantastiskt vacker fullbordan. Att leva i nuet och njuta av all kärlek, all kraft, allt härligt.

Jag såg också rosenkransen häromdagen. De första fem i kretsen runt Hilma fick ju sina rosor sammanbundna på detta sätt. Gode Gud, ge mig kraft, förstånd och styrka. Amen.

Att föda sig själv

11/7-2003

I går efter träningen hade jag en känsla av att föras genom en trång, ”organisk” gång. Jag tänkte jublande att ”nu föds vi!”. Den där förbryllande känslan av att föda sig själv, att samtidigt vara kanalen och det som färdas i kanalen. Medvetenhet på olika nivåer. Fast kanske var jag egentligen bara ”det” som fördes genom kanalen. Det var trångt runt axlarna men jag kände absolut ingen rädsla.

Sommarkursen slutade idag. Jag är så oerhört trött, som om jag verkligen själv varit med. Det har ju gått igenom så enormt mycket kraft under dessa veckor. Alla stora öppnanden, kraftgenomsläpp och andliga upplevelser. Fadern som kom hit. Hjulet i rymden, i Universums centrum. All kärlek. Allt som fullbordats. Tack för all nåd. Amen.

12/7-2003

Jag drömde om en kvinnlig uppdragsgivare som var gravid. Förlossningen var nog ganska nära men magen var ändå liten. Jag var med två andra personer, även de var uppdragsgivare. De hade fått eller köpt var sin mycket speciella tröja. Materialet var särdeles känsligt och dyrbart. Jag tog i en köttbit och satte ett flottigt fingeravtryck på den ena mannens tröja. Det blev sådan uppståndelse, hur skulle det kunna tas bort? De ringde fabriken för att få råd om fläckborttagning. Jag var inte så engagerad, tyckte det hela var en bagatell. Drömde också att jag körde i ett land med vänstertrafik men jag körde ändå på höger sida, Jag letade mig fram mot ett okänt mål, kanske en flygplats.

Gode Gud, hjälp mig att hålla min nya klädnad ren och fläckfri, hjälp mig att hålla mig på rätt sida av vägen. Led mig dit jag ska, hjälp mig att finna den rätta vägen. Amen.

13/7-2003

Jag drömde att vi städade undan det sista. Jag bar en dammsugare genom en korridor. Vi mötte ett gäng säkerhetsmän, de var av en annan ras. Tydligen var det en högt uppsatt person som skulle komma, någon slags president. Jag bar på röret till dammsugaren och hoppades att de inte skulle tro att det var ett vapen, men tydligen kände de igen det för det som det verkligen var.

Sov en stund på eftermiddagen. Kände att jag var en eldslåga som gick upp i den stora elden. Friktion, men en positiv, läkande, glädjefylld kontakt. Gode Gud, låt mig alltid vara i dig, var alltid i mig. Amen.

14/7-2003

Jag drömde att jag och bl.a. Annica var någonstans och att vi alla hade somnat. När jag vaknade skulle jag plötsligt göra ett prov i svenska. Jag hade skrivit texten på insidan av mina ”kläder” eller på ett ”omslag” eller något liknande, men när jag tittade på uppgifterna handlade de inte alls om det jag hade skrivit om. Första uppgiften handlade om olika språk- eller persontyper och vilken typ Jesus var. Det hade jag inte alls skrivit om. Till slut började jag i alla fall vagt känna igen en av uppgifterna som det som jag själv skrivit om. Det hela slutade med Guds finger som pekade rakt upp.

Sedan drömde jag att det ordnades en överdådig fest med kursdeltagarna, förtäringen var enormt riklig. Porslinet var fantastiskt vackert, mångfärgat, ”orientaliskt”, och man fick ta med sig det hem. Jag hade inte riktigt klart för mig vem som betalade för allt detta. En av mina gamla, ursprungliga lärare var också med.

15/7-2003

Jag såg två kors, en kraftbild. Associerade till Hilmas bild med de fyra korsfästa (Serie US, grupp 8, nr 5). Bilden representerar kanske två dimensioner med ett fyrarmat kors i varje dimension.

Jag drömde att jag plötsligt befann mig högt uppe på en isig, snöfylld värld eller plats. Människorna var dock glada och fulla av verksamhetslust även om det var knepigt att ta sig fram bland all snö och is. Plötsligt insåg jag att vi alla var döda! Min insikt kom när jag precis skulle tillbaka till de levandes värld och fast jag skulle därifrån kände jag en viss sorg över att vi var döda.

Drömde att någon, kanske jag själv, hade fått en professur i ett land långt borta. Den var fullt finansierad och det skulle bli så skönt att slippa söka anslag.

Templet

16/7-2003

Jag åkte ner till Mälaren vid 20-tiden. Det var en fantastiskt vacker kväll. Solen stod fortfarande ganska högt på himlen över Munsö och Adelsö. Plötsligt var det som om en ”skiva” placerades framför solen, som för att skydda för det starka ljuset. Jag såg en stark kanal av kraft som kom från solen och slutade, som det verkade, i mig. Ord med mörkblå färg på sanskrit böljade ut från solen, det kan ha varit Om Mani Padme Hum. Jag blundade och såg den gröna och den turkosa färgen som var i varandra, fast ändå klart urskiljbara var för sig.

Kanalen var nu omgiven av två pelare, en guldfärgad till vänster och en rosaröd till höger. De smälte samman till en obeskrivligt vacker orange färg och delades sedan upp i två igen. Det hände några gånger. Den röda pelaren var så tydlig och jag såg också andra höga krafter över Mälaren, som pelarstoder. Många runda former i samma mörkblå färg som orden i sanskrit kom ut från solen. De verkade ”muntra”, glada, lekfulla. Inte alls samma majestätiska former som de Höga Pelarna. I mitten fanns också en vit cirkel eller tunnel, påminnande om tunneln i centrum av Universum.

Så småningom övergick det hela i en mer normal kvällshimmel men allt var fortfarande överjordiskt vackert. Templet som skulle resas över de fem Mälaröarna, över Munsö, pelarna. Allt sker som utlovat. Hilmas tavla De stora Figurmålningarna nr 1 innehåller precis detta ljusspel, även här är det röda mest dominerande. Och det finns ju också i Bardo Thödols beskrivningar av färger, ljusfloder och klot.

17/7-2003

Orolig natt. Jag insåg att jag hållit på med den sista ansningen av mig själv som beskrivs i Joh 15. De torra grenarna som klipps av och kastas i elden. Plötsligt förstod jag att jag var Ananda, och i detsamma satte min själ av hemåt. Men på gränsen möttes jag av följande tecken.

Bredvid var en skylt med en text som började ”Vi älskar dig men du måste bli kvar”. Jag minns inte fortsättningen som antagligen handlade om hur länge jag skulle bli tvungen att stanna kvar.

Jag drömde att jag fått ett nytt uppdrag, men trots att jag haft ett liknande uppdrag tidigare hade jag glömt mitt tystnadslöfte. Nu fick jag skriva på en ny blankett om strängaste sekretess. Jag förstod att jag inte fick kommentera någonting, inte ens om jag bara såg ett barnprogram och där fanns något om en liknande verksamhet.

Jag drömde att jag kom till examen i en skola där en väninna hade sina barn. Vi var så glada att träffa varandra. När jag åkte iväg var det plötsligt vinter och jag körde på en snövit väg med alldeles nyfallen snö. Det var svårt att hålla sig på sin egen sida. Jag mötte en stor lastbil, vi var på kollisionskurs, men den väjde till slut för mig.

Att åter stiga ner till jorden

Kyrkan med de två gyllene tornen

27/7-2003

Jag förstod att det inte så mycket gäller att lyfta från Jorden utan att i stället ta emot det vita korset här nere.

Jag drömde om en nära bekant som köpt ett stort hus eller en fastighet centralt. Han kombinerade sin tidigare verksamhet med uthyrning till stora kunder, bl.a. ett stort varuhus och han fick stora hyresintäkter. Det skulle vara något slags möte, jag kom sist. En gammal skolkamrat som sa att han sett något om min nya inriktning på Internet var där. En äldre man som på något sätt var knuten till den där hyresvärden och ytterligare två personer var där. Jag satt vid kortändan, var kanske någon slags mötesordförande.

Jag såg fönstret. Det var större men fortfarande högt uppe tyckte jag. Den otroligt blå himlen och solen. Plötsligt såg jag kyrkan. Guld, två torn. Den avtecknade sig mot den blå himlen.

Vi i Gud och Gud i oss. Den starka, gudomliga kärleken. Barnet som växt i mig och som nu nästan är fullvuxet. Denna kraft som kan spränga all begränsningar, lösa upp alla blockeringar. Gode Gud, gör mig fri ända nere på den allra lägsta, mest personliga nivån. Amen.

Jag fick också någon insikt om islam. Att jag inte kan dra mig undan mitt ansvar. Andens rike som är mitt rike, oavsett kulturell hemvist. Jordens folk som måste befrias. Kvinnorna.

Ett nytt blad vänds

31/7-2003

Jag såg i en vision hur någon vände ett blad efter träningen i går kväll. Ett nytt blad, ett nytt kapitel. Åkte ut till Adelsö och Munsö med min dotter. Alltid denna oändliga glädje att få komma dit ut.

2/8-2003

Jag såg i en vision en liten röd stuga på andra sidan av en flod. Plötsligt tändes en eld vid sidan om stugan. Elden växte snabbt till ett stort bål. Den spreds över allt, även till ”den här” sidan. Kärlekselden. Mycket glädje, mycket kärlek. Tänker på min gamla skolkamrat. Nog är det underligt, men vi skulle ju samlas igen. Ytterligare ett gammalt kärt band. Men också en smärta djupt inne. Antagligen en karmisk smärta, kanske någon svår upplevelse som vi delat.

8/8-2003

Jag arbetar med min egen förståelse, min egen insikt. Läser Texten från de Höga Mästarna och meddelandena igen. Allt har egentligen redan hänt? I mitt liv är det så. Och var och en måste själv förverkliga sig själv i sitt eget liv. Vad återstår för mig? Jag fick ju befallningen att bli kvar. Visst har jag en uppgift här.

Kände en så stark närhet i går kväll. Doften av ull. Den starka kraften. Lammet. Funderar på synen av kyrkan med de två gyllenen tornen. De två höga personerna som förekommit i mina drömmar, mannen och kvinnan som var likadant klädda, så nära varandra. Mannen som kom in på ”studenthemmet” i en dröm och omfamnade mig bakifrån, vars handflata jag kysste.

Ande och materia: två lika stora krafter i total jämvikt. Maat, gudinnan. Balansen. Jämvikten. Jämlikheten. Kärleken. Det högre jaget, US. Templet. Messias, kärlekens budbärare. Bruden som personifierar kärlekens gudinna. Lärjungarna som får möta sin Mästare.

11/8-2003

Jag drömde att jag var på väg någonstans och mötte två flickor som jag stötte ihop med. De hindrade mig ett tag. Jag var visst på väg till något nytt centrum. Jag mötte en programledare som red på en åsna. ”Det låter som en åsna, det ser ut som en åsna, det är en åsna” sa jag. Han som ledde oss förra gången och som rider på en åsna. Att känna igen honom. Det skulle bli någon slags frågesport i TV. Programledaren gick igenom dem som var uttagna, var och en satt i en egen glasbur. ”Hon är bara intresserad av sex” sa han om någon kvinna. Jag var ett slags pilgrim, en ung ”nyfiken” man med ryggsäck.

När jag vaknade var det någon som sa ”om 120 dagar är verket klart, det återstår bara mindre delar nu”. En profetia.▬►~10 december.

Aftonfrid

Jag upptäckte att Hilma af Klints tavla Aftonfrid precis föreställer utsikten från vår tomt söderut, utsikten från mitt arbetsrum. Hon målade något år 1907 som tagit form nu år 2003. Storleken på björken, formen, enarna. Just denna syn kan bara ses nu eftersom naturen växlar. Dels kunde jag inte urskilja motivet på tavlan i början, det har ju klarnat gradvis, och dels hade jag inte insikt. Tydligen överfördes denna bild till Hilma från mig… Att överskrida tid och rum, får man kontakt med sitt högre jag blir det en förbindelselänk över liven. Medvetandets kontinuitet fungerar inte bara ”framåt”… Det här är ju den utsikt jag har från mitt qigong-rum, det jag sett varje gång jag ställt mig för att träna qigong. När jag stod och tänkte på det här hörde jag en manlig röst som sa ”är du äntligen övertygad nu”? Och det måste jag förstås vara!

12/8-2003

Jag drömde att jag var ute och körde bil, jag skulle köra ut på en motorvägspåfart men i stället följde jag ett hjulspår rakt uppför ett brant berg. Jag lämnade bilen nästan hängande på branten och satte mig där uppe insvept i en kappa eller mantel. Några personer kom förbi, bl.a. ett par män som hade ett nära förhållande till varandra. Den ena hade mustasch men den andre var skägglös. Jag vågade inte backa ner bilen själv utan räddningstjänsten fick komma och ta ner den. Det skulle skrivas någon slags rapport?

14/8-2003

Jag drömde att vi besökte en gammal plats där ett stort slag hade stått. Den som var med mig tyckte att det var onödigt, det var ju bara åkrar där nu. Jag tyckte däremot att det kunde vara intressant för barnen, det var inte svårt att föreställa sig hur de två styrkorna strömmat ner från var sin kulle och mötts i ett slag nere i dalen.

Drömde att jag stod uppe på trettioförsta våningen, på en balkong utan räcken och skakade mattor. Jag höll på att falla, tappade mattan, men lyckades klamra mig fast själv. Högt och inget skydd.

Började skriva på ett slags slutrapport i går. Funderar på formen för den. En akademisk uppsats? Ytterligare en projektrapport? Hur får man fram livet, essensen i det som hänt? Glädjebudskapet, Han är ju verkligen här som utlovat. Ordet…

Den tomma graven

21/8-2003

Jag drömde att jag simmade i ett underbart varm hav och mötte min älskade. Vi var som delfiner i energins ocean. Underbart. När jag gick upp var det en tom till hälften öppen grav till vänster om vägen, några tygtrasor låg kvar i den. Jag gick uppför en brant backe mot mitt hem och mötte min son. Jag tyckte att också han skulle bada men han ville göra något annat. Jag upptäckte att jag bar mina kläder med insidan ut.

23/8-2003

Jag tänker på att jag såg den Gamle i Rosengården för några dagar sedan, halvt vänd från mig. Jag känner att trådarna knyts samman.

25/8-2003

Jag vilade och funderade på tavlan Aftonfrid. Såg i detsamma två ringar som hängde ihop. Förbundet mellan Gud och människa. Ringarna förvandlades till två ormar som snurrade mot varandra och de smälte sedan samman till ett evighetstecken. Förbundet, samarbetet, människans del i arbetet, i verket. Somnade och drömde om prunkande trädgårdar, en öppen dörr, en öppen väska på tröskeln. Glädje. Det var en lustgård på båda sidor om tröskeln.

Är Aftonfrid det slutgiltiga beviset? För mig är den ju det. ”Är du övertygad nu?” I all sin enkelhet och all sin ofattbarhet. Så enkelt och självklart om man förmår gå utanför tid och rum. Så ofattbart för ett begränsat, ”rationellt” tänkande. Ett underverk för mig, bara en liten björk för andra. En levande verklighet för mig, bara en gammal tavla för andra. Mysteriet, förbundet, den levande Guden. Den verkande kraften. A och O, den som fanns före och som alltid kommer att finnas.

26/8-2003

Jag upplevde återigen en sådan där glädjerik återförening i natt. Gamla vänner från studietiden som jag helt hade glömt bort. De hade inte gått samma utbildning som jag. Jag höll någons hand, han talade om att livet var tomt, enahanda. Att jag skulle kunna ge dem något som de saknade. Mjölk? Vi talade om att nu var ju barnen avvanda och pottränade, nu kunde vi börja leva. Tänker på det högre och det lägre jaget. Det lägre jaget som måste uppfostras av oss själva, som tar all uppmärksamhet ända tills det lärt sig lyda tillvarons lagar och lyssna till den inre rösten, till intuitionen, till den andliga världen.

Gropen

27/8-2003

Jag drömde om någon som var missbrukare eller beroende och någon som hjälpte till att dölja beroendet.

Drömde att jag var i en otroligt otillgänglig, stenig, klippig, brant klyfta. Det var som en stor grop. Jag och en äldre man skulle till ett mål, ev. en station eller centralen. Han kastade sig över en klyfta och slog i stenen med ett otäckt ljud, jag förstod att han skadat sig. Själv vände jag om och segade mig med hjälp av en liten björk med möda över kanten. Det var en exotisk miljö, jag såg en massa kräldjur med starka färger som jag inte kände igen. När jag kom över kanten såg jag i alla fall vägen.

Det gick igenom enormt mycket kraft i går kväll. Men kraften var helt utan laddning, ingen känsla, ingen kärlek. I alla fall på den medvetna nivån. Tomt. Men antagligen som det skall vara. Efteråt grät jag en del. Vet inte ens om det var mina ”egna” tårar. Någon rensning någonstans handlade det väl ändå om. Som vanligt är det enda jag kan göra att kämpa på med det jag tror är rätt. Känner en underlig motvilja, eller snarare ett motstånd mot slutrapporten. Virrar till det när jag försöker skriva. Är det inte rätt tid än? Efter striden kommer friden. Jag har ju känt denna stora frid och lycka i sommar. Vad återstår egentligen att göra? Gode Gud, hjälp ditt verktyg framåt. Amen. Tack för allt! Amen. Låt allt ske enligt din plan. Amen.

Kväll

En underbar upplevelse av kraft och glädje. En ny stark kontakt.

28/8-2003

I natt sa projektledaren ”Nu fattas bara den yngste”. I detsamma såg jag en bild av en man/yngling som sov. Den siste lärjungen som skall väckas.

30/8-2003

Jag drömde att vi hade två enorma gamla hus, det var som stora grå hälsingehus, utan färg. Ett var permanentbostad och ett var sommarhus, där bodde vi nu. Några gamla vänner kom på besök men jag hade så mycket annat att göra. Jag kom på att vi var tvungna att sälja åtminstone det ena av dessa jättehus men var bekymrad över att huspriserna stod så lågt. Egentligen drömde jag nog att vi var tvungna att sälja båda de gamla husen och köpa ett nytt. En ny boning…

Tänker på den vita elefant jag sett till och från. Det är tydligen en buddhistisk föreställning. Den verkade förmedla mildhet till mig. Indra som föds ur sin moders högra sida. Buddha som föds ur sin moders högra sida. Jesu sår i höger sida. Både buddhistiska texter och rigvediska verser säger att alla ”mighty persons” föds på detta sätt. Visst stiger anden ut på den högra sidan. Ananda som krupit ända in i mitten av sitt skal, vänt, och nu är på väg ut i världen. Gode Gud, ge mig förstånd, tålamod och kraft att agera när tiden och tillfället är det rätta. Amen. Jag vet ju att soluppgången är här nu. Hilmas tavla ”Soluppgång” visar ju detta. The rising of a new sun.

1/9-2003

Känner ett visst tryck, inser att jag måste fortsätta mitt dokumentationsprojekt. Lustigt att det ska vara samma strid varje gång. Men det hänger förstås ihop med min oförmåga att riktigt se min roll eller uppgift i stort. Och på det personliga planet känslan av att sitta fast, att hålla sig själv tillbaka eller hållas tillbaka.

Slog upp Matt 21:42-44. Hörnstenen och mannen som faller på en sten eller som stenen faller på. Tänker på drömmen från den 28/8 om mannen som föll på en sten med ett otäckt ljud. Att jag visste att han skadat sig. Hörnstenen är ju kärleken, det som håller ihop allt. Men också det som vi snubblar på. Den som stenen faller på blir krossad. Att ta emot denna enorma kraft utan att krossas, utan att sprängas. Eller rättare sagt, visst är det mycket som måste krossas, som måste sprängas bort. All stolthet, all rädsla, allt värnande om det egna, om egot. ”Icke jag utan Du i mig.” Att vara ett verktyg för byggmästaren. En kanal för ordet. Att underordna sig den högsta viljan. Att gå till Jerusalem fast man vet vad som väntar. Med full tillit och förtröstan fast det lägre jaget protesterar vilt. Att rida på en åsna. Något djuriskt, envetet, trögt.

Nog är livet alltid en strid men i stort sett har jag ju ändå fått frid. Det mesta är faktiskt klart. Det stora inre arbetet, utrensningen, uppstigandet. Nu handlar det förstås om att bli stark nog att klara av att konfronteras med ”livet”, med de energier som far runt här nere. Hur ska jag skydda mitt energifält och ändå vara helt genomsläpplig? Att göra muren ogenomtränglig från ett håll men helt transparent från det andra. Brandväggen. Som vanligt är det bara att kämpa på där jag är, att ta in och ge ut så mycket kraft och kärlek som möjligt. Att ta ett steg i taget. Jag får ju sola mig på höjden varje dag, inte ska jag klaga!

Läser dagboken från augusti och september 2002. Lustigt nog var ju samma tankar och känslor med separationsångest från familjen aktuella då. Och samma period 2001 var ju verkligen intensiv med en känsla av att jag skulle lämna allt för något helt nytt och okänt. Jag har ju haft denna känsla av att året är fast indelat, att samma teman återkommer vid samma tid varje år. T.ex. smärtan runt inkvisitionen som var så intensiv vid påsktid både 2001 och 2002.

Men det är ändå stor skillnad nu i år jämfört med i fjol. Då var jag fortfarande mitt uppe i kampen med utrensningarna från tidigare liv och befrielsen av Manrique och del Castillo. Nu i år är allt mycket lättare, det har ju hänt så mycket som gett mig bekräftelse och belöning under det år som gått. Förklaringsboken som betecknar ett mål för utvecklingen på det personliga eller själsliga planet och Templet som representerar fullkomnandet av det kosmiska och andliga arbetet. Och min insikt om vem jag verkligen är, kedjan som slöts via Tibet, Padmasambhava och Trisong Detsen. Evolutionen från Egypten till Sverige.

Hela denna mödosamma, ensamma, branta klättring, och glädjen i att nå toppen. Allt som återstår är att förmedla det jag fått, och det enda sätt som det kan ske på är ju genom att leva i livet. Jag lever verkligen budskapet, budskapet är verkligen livet. Det är bara att njuta och hänga med! Funderar över arbetsnamn på det nya dokumentet. Tänkte först på ”Aftonfrid” eftersom den målningen varit så aktuell nyss. Men så såg jag målningen ”Soluppgång” och tänkte på hur mörk jag tyckte den var i början, hur jag funderade på att den alls fått detta namn. Men nu är den helt ljus, hela himlen är som guld för mig. Och alla drömmar om att vi varit på väg till Solna. Att jag är solens dotter, att ljuset måste få lysa fram nu.

Att åter stiga ned till jorden

3/9-2003

Jag drömde att jag träffade en utsatt, förnedrad, nedgången person. En uteliggare eller något liknande. Han var smutsig och berusad men vi fick i alla fall nära kontakt. Speciellt var nederkanten på hans ärmar smutsiga. Jag höll honom under armen medan vi först gick uppför en trappa och sedan gick nerför en trappa. Medan vi gick visade det sig att han var i stort sett blind, han ville egentligen inte vara smutsig men visste inte själv att han var det. Han sparkade av sig skorna i trappan på vägen ner och fötterna visade sig vara rena och förbluffande mjuka, som barnafötter. Han sökte sig så varsamt nedåt i trappan med de bara fötterna, som en snigel eller snäcka som försiktigt söker sig fram med känseln. Nu hade han också glasögon med mycket tjocka glas som han till och från tog på sig, han kunde tydligen se lite ändå.

Vi kom ner och han satte sig med korslagda ben på golvet, jag satt på något av de nedersta trappstegen. Några välbärgade kvinnor kom nerför trappan. När de såg den här mannen sa de ”Men där sitter ju Dalai Lama!”. Jag bad kvinnorna att hålla ett öga på honom, att hjälpa honom genom att påpeka om han blev smutsig igen eftersom han ju inte såg själv. Jag skulle iväg, men vi bestämde att träffas igen senare, eller att träffas en gång till. Nu var han helt nykter och förståndig.

Jag drömde att jag försökte rengöra väggarna i mitt gamla hem, det var fullt med stora flottfläckar på dem. Klockan var helt ”infrusen” i något som liknade ister. En syster var där, hennes man var tvungen att bo på hotell eftersom jag tog upp plats. Jag tyckte att vi skulle få rum allihop men det var visst inte möjligt. Hon gav mig i alla fall en födelsedagspresent.

I samband med drömmen om laman tänkte jag på drömmen om de två jättestora gamla husen som det var dags att utrymma. Buddhismen och kristendomen? Den här drömmen hade en svårdefinierad men tydligt ny karaktär. Sannolikt kopplat till den starka kraft som jag känt de senaste dagarna. Som vanligt är det väl något i mig själv som beskrivs. Visst är drömmen tydlig, att vara smutsig, berusad, förnedrad. Uppstigen och nedstigen igen. De rena, bara fötterna. Lärjungarna vars fötter Jesus tvättade.

Jag tycker ju att det är så svårt att komma ner ”i gruset”. Känner mig förlamad. Meddelandet om att ”jag är kraft, du är tid” från 10/6 2000. Tiden har verkligen stannat, klockan är helt inbäddad i ”ister”. Det är verkligen trivialt efter allt jag varit med om, men det här sista steget handlar om att komma tillbaka till kroppen, till det helt fysiska planet. Och där är jag inte alls i balans just nu. När jag på sätt och vis lämnade den här nivån för fyra år sedan var jag i relativt god form fysiskt men det är klart att fyra år i min ålder också innebär fysiska förändringar. Speciellt om man bara sitter inne och arbetar med sin inre utveckling. Jag känner mig rent ut sagt tjock om magen och ovig, missnöjd med mig själv.

Men antagligen fångar jag också upp strömningar från det kollektiva medvetandet. Nästan ingen kvinna i väst är väl nöjd med sig själv? Oavsett hur smal man än är skulle man alltid vilja bli av med fem kilo. All reklam, alla ”råd” i tidningar, allt som vräks över oss med den enda avsikten att vi ska vara missnöjda med oss själva och konsumera bantningsmedel, träningskläder, skönhetsmedel, kroppsförändrande kirurgi, hårfärgningsmedel, nya kläder etc. etc. Framför allt ska man vara ung och smal. Det är ju en massiv hjärntvätt som saknar motstycke i historien och målet man riktar in sig mot är kvinnokroppen! Tillsammans med detta får jag nog in kvinnoförakt genom tiderna och i de olika religionerna. En av de första kontakter jag fick över det andliga nätverket här på Jorden var någon som förbluffat utbrast ”du är kvinna”?!

Samtidigt har jag skymtat en frihetsgudinna ett par gånger i träningen de senaste dagarna och jag får väl tro att jag ska komma till rätta med mitt ”isterproblem”. Men nog är det förståeligt om man helst vill stanna på en nivå över denna fysiska med alla sina futtiga och ack så begränsande beteenden och föreställningar. Alla emotioner, allt ”lågt” men ändå mänskligt. Men min kropp är mitt verktyg, min fysiska realisering av själen och anden. Den måste naturligtvis älskas och respekteras som den är. Jag vet ju att den egentligen är precis som den ska, konsten är att frigöra sig från allt falskt, allt konstruerat, allt som kommer till mig från det stora missnöjet runt omkring mig. Kroppsfixeringen på det osunda och skadliga sätt som jag lever mitt i.

Mikrokosmos och makrokosmos. Den stora modern och den enskilda kvinnan. Materien. Den kvinnliga kraften som föraktas och förtrycks med hjälp av bl.a. dessa förvända skönhetsideal. Alla liv som levs i limbo, i väntan på den dag i framtiden när man blivit smal igen och livet kan börja… Jantelagen. Alla granskande blickar, alla som jämför sig med andra, som dömer och bedömer. Visst är jag också en del i detta energifält, detta träsk. En buddhastaty har ju ofta (alltid?) tjock mage, och det är klart att det handlar om att samla och ta emot kraft i kroppen, i magen. Men nu känner jag att jag inte är värdig, inte är perfekt nog på det fysiska planet och därför blir jag blockerad, flödet avtar och ”klockan stannar”. Det har nog också en koppling till moderskapet som ju inte heller det är speciellt uppvärderat i min kultur. Man får sin ”figur” förstörd, mammorna är rädda för att bli tjocka under graviditeten. Kan man komma i sina gamla kläder direkt på BB har man varit duktig. Grattis, du är smal, du är lyckad! Att man använt sin graviditet till att räkna kalorier och träna hårt ansen helt normalt. Jag fick ju en graviditetssnurra precis i början av min utveckling och detta att föda sig själv, men också anden, Guds son, har varit påtagligt i min utveckling.

Men det är klart att det också finns en rädsla på ett annat plan. Om jag tar ner denna ande till ”gruset”, in i centrum av kroppen, hur ska jag då hålla mig/den ren? Inget här på Jorden är ju rent. Även jag själv innehåller emotionella element. Och vad ska hända? Egentligen har jag inget att förlora längre, jag har ju gjort mig av med allt, men kroppen verkar inte ha förstått det än… Att jag ska uppmärksammas, att få blickarna riktade mot mig, det är kanske inte konstigt att ”utseendet” kommer upp.

Kanske handlar min blockering också om en rädsla för nästa steg i mediumskapet. Ordet som skall föras ner i kanalen, Guds finger… Om jag ska gå ut måste jag ju börja tala också, inte bara skriva. Även här finns ett motstånd, alla konstiga ”medier”, alla ”kanaler” som återger alla möjliga ”mästare”… Det är inget för mig. Men samtidigt vet jag att vi är ett, att jag måste göra min del av jobbet. Att det finns ett avtal. Jag borde inte tveka, jag är verkligen ett med mitt budskap. Budskapet är livet, mitt liv är ett exempel på deras lära. Inget borde väl vara lättare!

4/9-2003

Något hände i går kväll och i natt. Kanske det allra sista steget ner på Jorden. I dag känner jag inte av den där blockeringen på samma sätt. Däremot känner jag mig ganska annorlunda, ny. Det är verkligen som om jag blivit en lama. En önskan om medvetenhet i varje rörelse, en känsla av att jag måste röra mig med värdighet för att anden skall kunna följa med. Drömmen natten till i går var ju full av betydelse. Anden, det högsta inom mig som var utstött, förnedrad, nedsmutsad. Uppstigningen och nedstigningen där han gradvis förvandlades till en lama. Det var ju verkligen så också. Trisong Detsen som kom fram i processen, som visade sig vara mitt rätta jag i upplevelsen av buddhan som förenades med universums centrum.[96] Och min oro över att inte kunna hålla anden ren och skydda det jag fått.

Slår upp ordet lama i NE och det härleds ur det tibetanska ordet blama som betyder ”den högre”. Se också de Goda Önskningarnas Stig [10].[97] ”När jag uppnår åt mig kroppen av en man som är den bättre.” Den bättre och den högre, anden som kommer till Jorden. Tack Gode Gud för allt jag fått i detta och i alla andra liv. Hjälp mig att alltid komma ihåg vem jag är och att fullgöra mina åtaganden, i denna värld och i nästa. Amen.

Det känns verkligen som att vara tillbaka till dag ett. Arbetet skulle ju ta fyra år enligt den plan som Hilma fick ta emot, och det har också stämt precis. Det har varit en resa från det omedvetnas kaos till det högstas manifestation, precis som hon fick veta att det skulle bli. Snigeln som så försiktigt söker sig ur sitt skal, Ananda som trevande och försiktigt tar sig ner hit. Detta motiv som Hilma ritade och målade så många gånger.[98]

Och nu börjar ett nytt kapitel. En kärleksfull verksamhet, denna nya människa som åter stiger in i tiden. Att åter möta allt det som livet på Jorden står för men med en helt ny världsbild, en helt ny medvetenhet. Jag såg lammet när jag vaknade. Stort och kraftigt, mer som ett fullvuxet får.

Padmasambhavas lärjunge

Min andliga utveckling har i grunden varit en utforskning av vem jag egentligen är. Redan i samband med att jag började träna qigong kom kunskaper och förmågor som jag var helt säker på att jag inte hade förvärvat i det här livet upp till ytan. Under de följande tre åren växte en bild gradvis fram som övertygade mig om att jag hade levt liv i bland annat det gamla Egypten och Kina och att jag hade levt mina liv i olika europeiska länder från medeltiden och framåt. Under hösten 2002 gjorde jag en sammanfattning av mina erfarenheter i en rapport som jag kallade Förklaringsboken och i slutet av det arbetet fick jag ett starkt och oväntat genombrott av en andlig kunskap som verkade ha att göra med den tibetanska filosofin (s 302).

Under våren 2003 fortsatte jag att påverkas av denna andliga kraft som hade en tydlig inriktning mot den indiska filosofin, men eftersom jag inte hade någon kunskap om denna tradition hade jag svårt att förstå vad det hela handlade om. Den första maj 2003 arbetade jag med de fem buddhafamiljerna och insåg att den process som jag hade upplevt under de föregående åren innebar en utveckling och transformering eller balansering av mina egna personliga krafter (s 312). Kampen hade handlat om att omvandla ilska till andlig kraft, stolthet och arrogans till medlidande, förståelse och jämnmod, förförelse och passion till ovillkorlig kärlek samt avund till handlingskraft, generositet och nyskapande kreativitet. Jag insåg att centrum var den förverkligade buddhan, okunnigheten som transformerats till total medvetenhet. Den högsta nivån, som jag kallade Gud, var sällhet, Ananda. Jag kände att min önskan att förstå mig själv hade varit en stark drivkraft bakom arbetet och att det starka karmiska bandet med en man som jag hade mött inom qigongen hade gett mig en möjlighet att rena och träna mina personliga krafter. Efter denna insikt fick jag återigen ta emot ett starkt kraftpåslag och jag upplevde en förnyad kontakt med den sällhet som är det Högsta.

Den tredje maj 2003 insåg jag att min uppgift handlade om att skapa ett exempel på hur vägen mot fullständigt självförverkligande kan se ut och vad detta tillstånd egentligen innebär. Jag kände att jag i flera liv hade gett ett löfte om att fullfölja denna uppgift och jag kände intuitivt att jag åter hade gett detta löfte, bodhisattvalöftet, i ett liv som Padmasambhavas lärjunge Trisong Detsen (s 315). Dagen efter arbetade jag åter med de fem buddhafamiljernas krafter i relation till mina egna upplevelser och fick i samband med detta en stark och direkt kontakt med den andliga världen. Där beskrevs det som hände som en gemensam satsning från alla mänsklighetens lärare som utgick från deras gemensamma centrum. Den kraft som leder arbetet står för resultatskapande visdom, syntes, och upplösning av karmiska band. Det kom också en förutsägelse om en stor invigning som skulle ske ögonblickligen, som när ”strömmen slås på” (s 319).

Jag bekräftade omedelbart efter detta meddelande min insikt om att jag hade varit Trisong Detsen genom att lägga till hans namn i min lista över tidigare inkarnationer. Jag kom till insikt om att jag gång på gång hade varit en lärjunge till de största andliga lärarna. Det kändes som om det var mycket viktigt att jag själv förstod vem jag egentligen var och jag insåg att jag var en nyingmapa, en tantrisk buddhist, en terton som hade fått ta emot terma från den andliga världen (s 319).

Samma natt fick jag en direkt kontakt med Guru Rinpoché, Padmasambhava, och hans andliga partner. Jag fick ta emot ett slags ”rum” från Guru Rinpoché och togs därmed in i hans kraftfält. Dagen efter funderade jag återigen över de fem buddhafamiljerna och var Ananda, som bland annat hade presenterat sig som ansvarig för Texten från de Höga Mästarna, passade in. Jag kände att för mig var kunskap centrum och att Ananda var det fullständiga självmedvetande som var Guds härlighet, ett medvetandetillstånd och en kvalitetsnivå (s 322).

Mina försök att förstå sambandet mellan olika krafter och min egen utveckling kretsade alltså mycket kring den filosofi som finns i Bardo Thödol, men jag hade bara läst en kort sammanfattning på Internet om de fem buddhafamiljerna. Jag lånade därför boken på biblioteket den 7/5 2003 och fick då också för första gången tillgång till ursprungstexten. Under de följande dagarna funderade jag vidare i dessa banor och jag insåg att Bardo Thödol egentligen handlade om mänsklighetens andliga evolution och att den speciellt riktade sig till just min själ. Jag skrev följande i boken Templet.

Under de dagar när jag arbetat med Bardo Thödol har jag använt alla mina intellektuella förmågor för att försöka förstå och tränga igenom texten med hjälp av mina egna upplevelser under de senaste tre och ett halvt åren. Men jag har också känt en enormt stark kraft och inspiration i arbetet, och jag vet att Padmasambhava gav mig nyckeln till gåtan.

Grunden för min analys

Jag har alltså ett par alldeles speciella grundförutsättningar för min analys.

1. Bardo Thödol är inte i första hand en tibetansk eller ens buddhistsikt text utan den handlar om mänsklighetens evolution och riktar sig därmed till oss alla, oavsett kulturell och geografisk hemvist.

2. Bardo Thödol är en beskrivning av just min, eller snarare min själs, andliga evolution eller utveckling och de stora faser som den varit indelad i. Jag fick själv ta emot denna profetia eller plan i livet som Trisong Detsen och det är faktiskt direkt till ”mig” som Padmasambhava talar i Bardo Thödol.

3. Men de stora dragen beskriver samtidigt mänsklighetens utveckling ur Mysteriets eller den andliga utvecklingens perspektiv. Vi har alla gått vägen på samma sätt, om än inte alltid samtidigt och i samma takt.

Det här kan naturligtvis verka helt ofattbart, men allt som hänt under de senaste åren gör att jag själv ändå förstår att det verkligen är sant. De senaste veckornas upplevelser har bekräftat att det jag intuitivt förstått av den stora planen nu också har skett i verkligheten. Jag har verkligen följts och utbildats på ett alldeles speciellt sätt genom alla liv. Jag fick veta det redan den 6/12 2001, men det är först nu, mer än ett år senare, som jag inser vad som menades med det meddelande jag då tog emot. ”Visst vet du att detta är sanningen? Du har ju förberetts på ett så oerhört grundligt sätt. Vi har aldrig tidigare använt sådan möda för att utforma en människosjäl.”

Jag insåg alltså den 4/5 2003 att Trisong Detsen var en av mina tidigare inkarnationer, och jag lade också ut denna information på Internet samma dag. Redan då visste jag att jag under min utveckling mottagit terma av olika slag. Samtidigt fick jag också det näst sista meddelandet från mina lärare via skrift.

Natten efteråt visade sig Padmasambhava för mig och jag fick ta emot hans sista initiation. Efter detta förstod jag att han var tvungen att lämna mig och jag kände också en stor separationsångest. Men efter att ha fått den sista invigningen av sin guru måste adepten stå på egna ben, det är naturligtvis en självklarhet.[99]

Natten till den 11/5 2003 fick jag så uppleva trikaya-buddhans manifesterande med den sista stora invigningen och en stor kraftsammanslagning (s 330). Efter denna omvälvande upplevelse utvecklade jag en intensiv mental aktivitet för att försöka förstå vad det egentligen var som hade hänt. I boken Templet kopplade jag min egen utveckling genom olika tider och kulturer till den fullbordan som beskrevs i Bardo Thödol, en fullbordan som jag nu själv hade upplevt. Jag kände alltså att Padmasambhava hade förberett Trisong Detsen för detta genom den undervisning som numera finns i Bardo Thödol, och att mitt eget möte med Guru Rinpoché i det här livet var en nödvändig förberedelse för buddhans manifestation och den stora invigningen.

Jag kände också starkt att min utveckling hela tiden byggde på det som har skett i tidigare liv och att olika krafter, kultursfärer och mästare hade ansvar för var sin period och var sin del av det stora verket. Baserat på mina egna upplevelser under de föregående åren tolkade jag det som att taoismen och Lao Tzu, buddhismen och Buddha Gautama, kristendomen och Jesus samt slutligen Padmasambhava och den tantriska filosofin hade stått för var sin del av min egen och allas vår utveckling. Jag kände att den kraft som genom tiderna hade varit splittrat i olika frekvenser eller färger nu hade förenats i den vita och fullständiga kraften. Detta är också essensen av beskrivningen av de fyra olika riktningarna, färgerna eller buddhorna som förenas i det vita centrum i Bardo Thödol.

Under den följande månaden skedde ytterligare utveckling av min kraft och medvetenhet. Jag hade starka upplevelser av modergudinnan eller jordgudinnan som verkade lämna mig, samtidigt som jag tydligen födde mig själv på ytterligare någon ny nivå. Jag var mer medveten än tidigare om de olika nivåer som medvetandet verkar på och jag upplevde att jag nådde toppen av berget. Det var tydligt att mitt kraftfält hade stärkts och vid något tillfälle kunde jag känna att mitt kraftfält var samma sak som den gyllene buddhan som jag hade sett i upplevelsen av trikaya-buddhan. Den 23/6 2003 väcktes jag av ett mycket starkt meddelande om att fadern skulle komma till jorden (s 358). Morgonen efter beskrev jag det som hände på följande sätt.

24/6-2003

Det handlade alltså om att vi fem bildade en cirkel eller ett hjul och att jag satte hjulet i rörelse. Plötsligt var Fadern där och kanalen var öppen. Jag föddes i form av andliga ”tussar” som slets loss från ett stort ”täcke” och fördes ut över jorden genom min egen ”födelsekanal”. Jag blev ”upplöst”, spreds över jorden, men medvetandet lyckades i alla fall till slut komma tillbaka till rätt tid, plats och kropp.

Nästa morgon väcktes jag av något ljud utifrån och såg i samma ögonblick hur jag vände en korslagd dubbeldorje som i detsamma förvandlades till det vita korset av kristall och liv (s 358). Jag fick ett intryck av något om kyrkans högsta överhuvud, Guds ställföreträdare på jorden. Nästa natt fick jag en mycket smärtsam och ångestfylld upplevelse som jag inte kom ut ur förrän jag började tänka på helvetesbeskrivningarna i Bardo Thödol och därmed insåg att jag hade fått lära mig av min guru Padmasambhava att allt som jag mötte bara var fenomen som skapades av mitt eget intellekt, av min egen psykofysiska utrustning, och att jag inte skulle gripas av panik. Några timmar senare upplevde jag ett starkt genombrott där helvetesupplevelsen på natten kontrasterades mot en upplevelse av att den sista avgränsningen bröts igenom och att anden flödade ner i mig. Det var en upplevelse av himmelriket på jorden (s 361).

Nästa natt vaknade jag precis mitt i natten, klockan 00.00, och fick ögonblicklig en känsla av att vi alla var i kontakt. Jag såg en kvinnlig lärare och trikaya-buddhan sänktes ner. Jag hörde ordet dharma, lagen, och ett enormt gyllene hjul av vitt guld skapades i Universum. Hjulet slungades på något sätt ut från Jorden, det var kolossalt och det strålade ut över hela Universum som ett enormt fyrverkeri. Hjulet verkade hamna med sitt nav i centrum av Universum. Jag var i mitten. Jag hörde orden ”Trisong Detsen. Rymdens och himlens moder.” I det samma kände jag att jag växte upp till centrum av Universum i form av den gyllene buddhan. En enormt stark känsla av kraft, styrka, utvaldhet. Vi var alla i kontakt och jag frågade någon som deltog i detta på det andliga planet om han fortfarande levde. Jag fick någon slags signal om att allt var OK. En oerhört stark kraft började strömma igenom mig, ut över Universum genom ekrarna i hjulet. Det fortsatte i en andra våg av något svagare kraft, kanske mer ut över Jorden. Jag hörde orden ”Dharma-Dhatu, rymdens och himlens moder” (s 361).

Dagen efter slog jag upp ordet ”Dharma-Dhatu” som jag hörde under natten. Jag fann att det är ett nyckelbegrepp inom mahayanabuddhismen och ungefär betyder den universella lagen, den universella sanningen, källan till kunskapen eller läran. Under de följande veckorna upplevde jag en oerhört stark andlig kontakt men jag var också mycket skör, det var som om min själ knappt orkade hålla sig kvar i kroppen, på jorden. I mitten av juli fick jag en plötslig insikt om att jag är Ananda och i samma sekund satte min själ av hemåt. Men på gränsen möttes jag av ett stopptecken och en skylt som sade ”Vi älskar dig men du måste bli kvar” (s 365).

Under de följande veckorna fick jag kämpa för att åter knyta an till jorden och för att åter stärka banden till min fysiska kropp. Detta arbete var tungt, det kändes som om jag tvingades ner i ”gruset”, när jag egentligen ville vistas i den andliga världens rena, ljusa och lätta atmosfär. Den 11/7 2003 hade jag en känsla i träningen att föras genom en trång ”organisk gång” och jag tänkte jublande att ”nu föds vi” (s 363). Det var trångt om axlarna men jag kände absolut ingen rädsla. Det var en förbryllande känsla av att föda sig själv, att samtidigt vara ”kanalen” och ”det” som färdades genom kanalen. Jag upplevde ett medvetande som var vaket på olika nivåer. Ett par dagar senare kände jag att jag var en eldslåga som gick upp i den stora elden. Det var friktion, men också en positiv, läkande och glädjefylld kontakt.

I början av september 2003 drömde jag att jag hjälpte en utsatt, förnedrad och berusad person ner för en trappa (s 370). Jag fick veta att detta var den högsta laman och jag kände en stor vånda över att ta ner denna ande till vår värld. Laman sökte sig ner för trappan på ett sätt som ledde mina tankar till Hilma af Klints bilder av Ananda som sökte sig ut som en snigel ur en stor snäcka som samtidigt var en bild av evolutionen (s 230).

Vad skall man då säga om denna utveckling? Vad innebär det egentligen att ”bli” en buddha, eller snarare att bli medveten om sin egen buddhanatur eller sitt eget högre själv? Till att börja med kan jag konstatera att utvecklingen drevs framåt genom min egen växande självkännedom och att insikten om att jag hade varit Trisong Detsen var av avgörande betydelse för den fullbordan som jag upplevde strax efteråt. Mina upplevelser under våren och försommaren 2003 innebar att jag fick kontakt med och direkt kunskap om nivåer i vårt mänskliga varande som normalt är stängda för vårt medvetande. Men denna höga andliga kunskap innebar inte att jag på något sätt fick perfekt kunskap om våra jordiska förhållanden. Visst hade jag nått en grad av självförståelse som möjliggjorde buddhans manifestation, och visst var jag en stark och öppen kanal för andlig kraft, men jag var fortfarande tvungen att söka mig fram till egen förståelse och ett sätt att förklara det som hade skett i jordiska termer.

Nu kan man förstås undra varför det var nödvändigt att skapa en jordisk beskrivning av det som jag hade upplevt. Räckte det inte att jag hade sett och förstått mitt eget högre själv och att jag hade nått tillbaka till ögonblicket före den materiella världens uppkomst genom Big Bang? När jag insåg att jag var Ananda släpptes min själ fri och därmed var det yttersta målet som är befrielse från kravet på återfödelse i den materiella världen också uppfyllt. Men jag stoppades på gränsen, jag hade ju faktiskt ett löfte att uppfylla och ytterligare en uppgift som väntade här på jorden. Denna nya uppgift hade jag fått kontakt med redan på midsommardagen 2003 när jag drömde om en ”buddha” som stängde vägen upp på tåget och som jag sparkade ut. Jag fick kontakt med alla smutsiga krafter som krig och kvinnoförtryck som samlas i religionernas närhet och redan vid den tidpunkten fick jag faktiskt vinkar om att det skulle komma att ske ett renings- och städningsarbete. Jag visste i det ögonblicket att arbetet handlade om att städa ut den straffande stamguden, men också bilden av buddhan, av Jesus, som gudar. Jag skrev att de bara var inkarnationer som visserligen uppnådde fullbordan på sin nivå, men att vi aldrig såg deras högre jag. Jag såg dem som symboler som har laddats med så mycket vidskepelse, så mycket jordiska föreställningar. En kropp är ju inget annat än en behållare för anden, utan eget intresse (s 357).

Arbetet under de tre år som har gått sedan de stora andliga upplevelserna sommaren 2003 har handlat om att förstå vad det egentligen är som ligger bakom den monoteistiska filosofin och på den vägen har jag fått göra en kraftig omprövning av synen på både min egen och min kulturs grundvalar. När det gäller buddhismen har jag mer i förbigående insett att det slags församling som buddha Gautama skall ha tillhört inte var något unikt, och jag känner att den förgudning som man gör av honom antagligen stänger vägen lika effektivt för de sanna buddhistiska sökarna som myten om Jesus gör för de kristna. Under de senaste dagarna har jag dock återigen börjat söka information om den tibetanska buddhismen och därigenom har jag faktiskt också fått ytterligare ett nytt perspektiv på denna lära.

När jag fick kontakt med den starka tibetanska kraften i slutet av arbetet med Förklaringsboken hade jag som jag skrev tidigare en intuitiv känsla av att Hilma påverkades av andliga krafter som hörde samman med Vijnanavada, Yogacara, Padmasambhava, den direkta vägen och Bardo Thödol (s 304). I samband med att jag insåg att en av mina tidigare inkarnationer var Trisong Detsen kände jag starkt att jag var en nyingmapa, en tantrisk buddhist, en terton och att det som hände mig delvis kunde beskrivas som en upptäckt av en gömd kunskap, terma.

Men jag hade inte tid att ta reda på hur detta egentligen hängde ihop, utvecklingen drevs alltför snabbt framåt av den inneboende kraften. Idag är dock bilden något klarare. Trisong Detsen var verkligen en av Padmasambhavas tjugofem närmaste lärjungar, att jag skulle ha burit med mig guruns lärdomar genom tolvhundra år och många inkarnationer kan verka fantastiskt men är ändå logiskt om man ser det i samband med den tibetanska tron på reinkarnation. Många av Padmasambhavas tjugofem lärjungar förknippas också med upptäckter av gömda andliga skatter i form av terma i efterföljande inkarnationer.

Padmasambhava var lärare vid universitet i Nalanda i Indien och kallades till Tibet av kung Trisong Detsen för att sprida den buddhistiska läran. Den tibetanska buddhismen uppstod genom deras och abbot Shantarakshitas förenade ansträngningar att översätta texter och starta en buddhistisk församling i det nygrundade klostret Samye. Den ursprungliga buddhismen i Tibet kallas numera Nyingma och en som tillhör denna skola är en nyingmapa. Padmasambhava är alltså roten för Nyingma och han brukar beskrivas som en tantrisk buddhist. Han tillhör med andra ord den andliga skola som kallades Vijnanavada eller Yogacara i Indien. Mina insikter om att Hilma och jag hörde till en andlig tradition där Vijnanavada, Padmasambhava och Nyingma ingår blev alltså helt logisk i en världsbild där Trisong Detsen skulle ha varit en av vår själs inkarnationer. Detta förklarar också varför min egen andliga fullbordan kom att ske i ett mahayanabuddhistiskt sammanhang, det som hände var helt enkelt fullbordan av en utveckling som hade initierats av Padmasambhava i Tibet.

Filosofin runt trikaya, buddhans tre kroppar eller tre existensplan, har sin grund i Vijnanavada/Yogacara. Det var därför logiskt att min direkta upplevelse av buddhan skulle ta sig just detta uttryck, om man godtar förklaringen att min själ hade genomgått en viktig utveckling och skolning i denna tradition i livet som Trisong Detsen. Sambandet mellan min själ och Padmasambhava och hans grupp av lärjungar illustrerar också ett av de begrepp som de andliga lärarna avsåg att föra fram genom kvinnorna i Stockholm, nämligen idén om broderskapet (s 32). De andiga lärarna berättade att alla människor är bröder eftersom de inom sig äger samma andliga liv. De förde fram att basen för läran var medvetenheten om att allt är ett, att allt är delar av samma helhet. Korset som vilar på denna grund beskrevs som bestående av en uppåtriktad bjälke som är kärleken till de Höga i den andliga världen som drar oss uppåt och en tvärbjälke bestående av broderskärleken (s 52).

Idén att allt är ett kan förbindas med insikten om att den andliga kraften genomsyrar allt och binder samman allt. Men den kan också ses som en insikt om att alla genuina andliga sanningar bygger på möten med en och samma andliga verklighet, oavsett i vilket jordiskt språk man sedan har beskrivit dessa upplevelser. I mina egna upplevelser har jag helt och fullt upplevt att kärleken från den andliga världen har dragit mig upp till dem. Men också broderskärleken har spelat en viktig roll i min utveckling. Jag har fått hjälp, stöd och kraft från mästare som Lao Tzu och Padmasambhava på grund av de starka band som tydligen har utvecklats mellan oss i tidigare liv. Dessa band består av den broderskärlek som har vuxit fram i de andliga sammanhang där vi har levt tillsammans. Men jag har också känt att kärleken till den grupp som jag återfann i qigongskolan har hjälpt mig framåt i min utveckling.

Dessa känslor har visserligen ofta upplevts som svåra eftersom de inte kan förklaras genom upplevelser i det här livet, och jag har heller inte fått någon tydlig bekräftelse från de andra på att de skulle känna på samma sätt. Men för mig själv är det ändå en sanning att den starka kärlek som har skapat

Projektets faser

Projektets uppdragsgivare

Projektets mål

Realisering

Orficismen - den gamla bortglömda sanningen

Att sprida tron på de Höga och på glädjen

Tre huvudbudskap – allt är ett, reinkarnation och karma

Gud är Kärleken – allt är ett

Gud – fadern och modern

Treenigheten

Inte ett väsen men en makt, inte en varelse men en evighet

Herren, förstöraren och uppbyggaren

Den gud vars ansikte lyste som solen

De Höga och ledningen från den andliga världen

Ande och materia – makrokosmos och mikrokosmos

Broderskapet

Att söka sig tillbaka till Gud

Jag är du – du Ende

Bröllopet

Trefalden

Triangeln

Kärlek

Kunskap – andliga förmågor

Meditation

Kon­centrationsövningar

Gudomlig kraft

Den som ni benämner Jesus av Nazaret

Ni måste själva leva igenom utvecklingen

Känn dig själv

Nästa inkarnation

Dualsanningen

Sic transig gloria

Planläggningen

Det centrala verket

Eros och broderskärleken

Asketen

Evolution och reinkarnation

Sjustjärnan

Den fullkomliga människan

Våra arbeten må hädanefter ligga orörda

Sanningen bakom Bibeln

Mästarkulternas tid

Svartmager

Ljusstrålen

Mannen i dörren

Barnet som vänder sig och graviditetssnurran

Ut ur kroppen

Den kinesiska kraften

Mästaren - En lukt av ull

Den röda tråden

Dualproblematiken

De tibetanska munkarna

Egypten och färden till de saligas öar

Att släppa livet för att vinna livet

Mandomen

Jag är kraft, du är tid

Döden på Colosseum

Rosen som slår ut – invigningens tecken

Fiskarna som väcks till liv av Vattumannen

En sammanfattning av det första årets process

Första erkännandet

Kontakt med en gudomlig kraft

Syndernas förlåtelse och ett nytt liv

Att bli ett

Nya utrensningar

Metamorfos

Den gyllene klädnaden

Till urkällan för allt liv

Ut på myr och gungfly

Du vet allt nu

Smord med väldoftande olja

Utrensning

Det vita korset

1 Korintierbrevet 13

Att få förenas med det Gudom­liga

Kroppen är korset

Kroppen är templet

Lärjungen som Jesus älskade

Ni är två själar som hör samman sedan tidernas begynnelse

Vita korset

Koncentrationsövningar

Att få förenas med det Gudomliga