Inledning

Den här boken är resultat av ett arbete som pågick från den 6 augusti till den 15 september 2005, och som jag först så småningom insåg siktade till att riva upp granden för det som allmänt kallas New Age. Boken är en redovisning av en del av ett projekt som leds från den andliga världen med ett övergripande mål att rasera de andliga ramverk som håller våra själar fångna. Efter att under det första halvåret 2005 ha skrivit böckerna Mysteriet och Soluppgången, där jag upptäckte en helt ny sanning om de monoteistiska religionerna, var jag också övertygad om att jag hade nått så långt som jag kunde på den vägen.

Men redan under det avslutande arbetet med Soluppgången kom det tecken på att jag skulle dras in i ett nytt arbete som syftade till att rensa upp i allt skadligt skräp som täcker ”det gudomligas fält”, även om jag inte förstod det då. Arbetet började med att jag drogs in i en undersökning av bakgrunden till de föreställningar om olika människors och rasers skilda värde som låg bakom Adolf Hitlers och de tyska nazisterna folkmord på bland annat judar, zigenare och handikappade.

Jag upptäckte att den rasvetenskap som nazisterna satte i praktisk tillämpning först hade skapats av engelska och franska vetenskapsmän, och att den i början av 1900-talet i många fler länder än Tyskland ansågs vara den enskilt viktigaste vetenskapen. Från engelsmannen H. S. Chamberlain som utnämndes till ”tredje rikets profet” av Hitler, ledde den röda tråden mig vidare till Rudolf Steiner. Steiner skapade en filosofisk religion som kallas antroposofi och som bland annat ligger till grund för Waldorfskolornas pedagogik och för en stor del av de föreställningar som ingår i New Age.

Jag upptäckte att Rudolf Steiner spred en politisk propaganda i de tyskspråkiga länderna under första världskriget och åren därefter som låg i samma reaktionära, rasistiska och ultranationalistiska del av det politiska spektret som Adolf Hitlers nazism. Steiner reste omkring och hetsade människor till förakt för demokrati, fred och sociala reformer med kvasireligiösa argument om folksjälar med gudagivna uppdrag att strida på den rätta sidan, och om anden som bor i det tyska blodet och som måste renas genom att man rensar ut det främmande och otyska.

Jag insåg också att Steiners filosofi hade som huvudsakligt mål att utveckla en sorts klärvoajans och magisk förmåga att manipulera ”andar” och kommunicera med de döda. Han verkade förutom i den öppna antroposofin, också som stormästare i en magisk orden som hade anknytning till en ockult subkultur där man ägnade sig åt sexmagi och åt att utveckla sin vilja så att man skulle kunna bli en ”övermänniska” med stor ockult kraft. Det var i sin roll som en sådan allvetande ”övermänniska” som Steiner aspirerade på att bli det tyska språkområdets politiska diktator och överstepräst med en politisk religion som han kallade ”den Tregrenade Sociala Ordningen”.

Från Steiner, Alistair Crowley och andra inom den värld av ockulta ordnar som skapades i början av 1900-talet, går spåret vidare via personer som Alice A. Bailey till dagens New Age där man fortfarande till exempel tror på Atlantis, rotraser och andar som man kan manipulera för att få framgång, rikedomar och lycka. Inom New Age har man i Steiners efterföljd ofta en avog eller direkt fientligt inställning till internationell ekonomi, demokrati, modern naturvetenskap och livsmedels- och läkemedelsindustri.

I denna subkultur frodas ”gurus” och ”andliga mästare” som missbrukar människor på olika sätt, till exempel genom att utöva makt över dem genom att påstå sig vara andligt upplysta, genom att suga ut dem ekonomiskt och genom att utnyttja dem sexuellt. I dessa kretsar odlar man en tro och förhoppning på en kommande stor katastrofal omvälvning som skall bana vägen för framträdandet av den nya tidens andliga frälsare, en rädsla för de demoner och onda andar som man tror tränger in i människor genom mat, vatten, luft, strålning och mental påverkan, och en förhoppning om att man skall tillhöra den nya tidens andliga adel genom sin förmåga att manipulera krafter, energier och andar. Denna livsåskådning är en grogrund för fientlighet mot det etablerade samhället, mästarkulter och andra totalitära och odemokratiska företeelser.

Mitt arbete med bakgrunden till New Age och Rudolf Steiners filosofi har sin rot i mitt förra liv där jag själv deltog i teosofiska och antroposofiska sammanhang. De problem i form av blockerad kreativitet och ett stort andligt och själsligt mörker som min förra inkarnation råkade ut för genom sin anslutning till Steiners antroposofi, har i det här livet utgjort drivkrafter för mitt arbete med att försöka förstå vilka krafter det var som verkade i de konstnärliga, teosofiska och antroposofiska kretsarna vid förra sekelskiftet och fram till andra världskrigets utbrott.

Arbetet är ett försök att klarlägga den gemensamma grunden för nazismen och Steiners antroposofi, som i sin tur är en viktig föregångare till dagens New Age. Jag försöker beskriva den händelsekedja som har lett fram till dagens New Age, och de risker som man utsätter sig för när man ansluter sig till en ”andlig mästare” som till exempel Rudolf Steiner. Riskerna är dels rent personliga, som att man hindras i sin andliga utveckling och till och med riskerar att skadas mentalt och själsligt. Men det finns också politiska och samhälleliga risker, vilket visas genom Steiners Tregrenade Sociala Ordning som spred en människosyn och en politik som hade samma grund och samma mål som den rörelse som kom till makten i Adolf Hitlers Tredje Rike.

Det yttersta målet för mitt arbete är att visa på den egna inre vägen som den enda som leder till andligt framåtskridande, och på kravet att själv bli sin egen mästare. Denna inre mästare härskar aldrig över andra människor, han är en like bland likar som vet att vi alla har samma ursprung och samma mål för vår andliga evolution. Det har alltid varit känt att man genom att öppna kanalen till den andliga världen kan komma i kontakt med en källa där man kan hämta glädje, kunskap, kreativitet och kraft, och människor har i alla tider sökt efter metoder för att kunna ösa ur denna källa. Man har i många kulturer försökt utveckla metoder för att kunna komma i kontakt med denna andliga dimension, antingen temporärt för att kunna använda kraften i det vanliga fysiska livet, eller med målet att för alltid bli ett med denna dimension som till exempel i buddhismens strävan efter nirvana.

Under medeltiden sökte man i Europa efter den andliga kraften i materiens minsta delar genom alkemi och iatrokemi i Paracelsus efterföljd, och i materiens största delar genom att utforska de lagar som styrde kosmos. Man antog att de gamla förkristna kulterna hade haft tillgång till sanningar som den kristna kyrkan hade utplånat, och man sökte sig därför tillbaka till grekiska gudar som Hermes och Apollo och till gamla egyptiska mysterier. Sökandet fortsatte under 1700-talet i grupper som frimurarna där man anade att det fanns en dold magisk grund i Gamla Testamentets berättelser om Salomos tempelbygge och i de magiska förbannelser och välsignelser som finns i Moseböckerna. Man försökte i sina egna ceremonier och invigningar återuppväcka den magi som man antog hade funnits i de kristna kyrkornas användning av ceremoniella klädedräkter, invokationer, symboler, rörelser och annat.

Under 1800-talet fortsatte sökandet efter den dolda andliga kraften i det egna omedvetna själslivet, till exempel bland romantikens filosofer. Schopenhauer liknade det omedvetna vid jordens väldiga inre och det medvetna som den tunna skorpan som utgör jordens yta. Han funderade i Kants efterfölj på dennes distinktion mellan tinget i sig som existerar oberoende av våra mänskliga kategoriseringar och av tiden och rummet beroende åskådningsformer, och de fenomen eller sinneting som vi människor observerar från vår position i tiden och rummet. Enligt Kant kan vi aldrig få kunskap om ”tingen i sig” eftersom vi aldrig kan frigöra oss från vår egen relativa utkikspunkt i tiden och rummet. Schopenhauer menade däremot att det finns en förmåga som kan ge oss tillgång till den absoluta kunskapen om tinget i sig, nämligen vår egen vilja.

Nietzsche utvecklade Schopenhauers teori om viljan på sitt eget sätt genom att säga att människans grundinstinkt är viljan till makt. Det fanns enligt Nietzsche ingen yttre moralisk makt, han proklamerade att ”Gud är död”. Den ”högre människan” motiveras och legitimeras i stället av sin medfött ”högre moral”. ”Övermänniskan” hade därmed en moralisk rätt att härska över ”slavmänniskorna” genom att han hade utvecklat grundinstinkten, alltså viljan till makt, till sin fulländning. I Nietzsches fall utvecklades hans idéer till storhetsvansinne och psykisk sjukdom, men hans tankar kom att användas av andra som en del i den framväxande tyska ultranationalismen som i sin tur skapade underlag för nazismen.

Slutet av 1800-talet kännetecknades av rörelser som arbetade för befrielse av människan genom vetenskapliga, politiska, konstnärliga och andliga medel. Inom vetenskapen ansåg vissa att Darwins upptäckter innebar att vi skulle kunna forma det mänskliga materialet till en ny ras av övermänniskor, och att det land som först och mest kraftfullt tillämpade de nya kunskaperna om arv och medveten genetik skulle bli den nya världshärskaren. En annan trend var de kollektiva politiska rörelser som kämpade för frigörelse från det förtryck som utövades från de sociala överskikt som man insåg var utsugare av de proletära underskikten i samhället. Dessa rörelser strävade efter att det skulle stiga fram en ny människa som var fri från de gamla styrande kretsarnas moraliska och kulturella barlast, och därför fri att använda den nya tidens teknologi och vetenskap för att forma ett nytt idealsamhälle.

Ytterligare en rörelse med målet att skapa en ny människa fanns inom de konstnärliga kretsar där man försökte bryta igenom den mur som man uppfattade att det egna jaget hade byggt upp mot den källa till kraft, kreativitet och frigörelse som man anade fanns i det omedvetna. I denna strävan mötte man de andliga rörelser som hade sökte efter metoder för att bryta genom barriären mot det undermedvetna under den andra hälften av 1800-talet. Dessa rörelser hade bland annat samlat människor som såg den andra dimensionen som befolkad av de dödas andar som man skulle kunna ta kontakt med genom spiritistiska metoder, men också människor som till exempel teosoferna som sökte efter verktyg för att frigöra själen från den fysiska kroppen eller dimensionen genom kunskap som man trodde fanns i förkristna och/eller österländska kulter och filosofier.

Sammanfattningsvis kan man säga att det vid det förra sekelskiftet fanns en stor tro på att det skulle träda fram en ny människa, antingen i form av en ny och förädlad genetisk ras, i form av en ny politisk människotyp, eller i form av en ny människa med nya andliga förmågor. Denna nya människa skulle träda fram genom att man lärde känna och behärska sin egen genetik, politiska kraft, psykologi, sitt eget undermedvetna eller sin egen andliga kraft. Ofta blandades dessa förhoppningar samman genom att anden ansågs residera i det rena blodet, i rasen, i nationen och i folksjälen. Därför blev rasvetenskapen en andlig vetenskap, som skulle rensa ut främmande och undermåliga element ur den stora nationella kroppen genom att dessa inte tilläts invandra, föröka sig eller i förlängningen ens leva.

Om man inte såg den nya människan som ett politiskt och nationellt projekt, var den i stället ett individuellt projekt som kunde föras framåt med psykologiska och andliga metoder. Carl Gustaf Jung utforskade sitt eget psyke under åren runt första världskriget, och han mötte en inre värld som innehöll krafter, arketyper eller symboler från mänsklighetens förhistoria som fick honom att tro på en objektiv andlig värld, och som han erkänner i sin självbiografi, en gudomlig kraft. De konstnärer som från sitt håll trängde in i det undermedvetna inom symbolismen fann en motsvarande värld av arketyper eller symboler som de försökte beskriva genom symboldramer, symbolisk litteratur och symboliskt måleri.

Men vad var det man fann i det omedvetna? Det kan man kanske säga berodde på vilka metoder man använde. Vissa människor använde sig av droger och/eller gränsöverskridande beteenden, andra försökte komma i kontakt med den andliga kraften genom att undertrycka medvetandet och viljan genom meditation och liknande, andra åter försökte utveckla sin vilja och sin sexuella kraft så att den skulle kunna användas för att ta makten över den andliga dimensionen och därigenom tvinga den att ge ifrån sig sina hemligheter och sin kraft.

Den här utvecklingen har fortsatt under hela 1900-talet. Olika synsätt och metoder för personlig utveckling har spritt sig från de från början marginella grupper som sysslade med ockultism och medveten andlig utveckling och träning, till att i dag genomsyra stora delar av vårt moderna samhälle. Filosofier för att utveckla sin vilja och personlighet för att bli framgångsrik inom privatliv och yrkesliv finns i överflöd, och andliga träningsmetoder som yoga och qigong som för hundra år sedan var nästan helt okända i väst kan man nu prova på vilket gym eller hälsohem som helst.

I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet gick det en gräns mellan de människor som trodde att det inte fanns någon annan verklighet än det materiella universum, och sådana som trodde på en andlig verklighet eller kraft som man själv kunde uppleva genom olika metoder. Ingen av dessa grupper tillhörde de traditionella religionerna där man fick nöja sig med att tro på påståendet om att det fanns en Gud utan att själv kunna verifiera det. De var i stället i sina egna ögon moderna människor som trodde på vetenskapliga möjligheter att verifiera allt här i världen. Klyftan mellan dessa två grupper berodde i sin tur på att det var omöjligt att påvisa den andliga dimensionen på ett objektivt sätt. Den ena gruppen menade att naturvetenskapen nu hade kommit så långt att man borde ha upptäckt en Gud om det hade funnits en sådan, medan de människor som på ett eller annat sätt fick tillträde till översinnliga upplevelser ansåg att deras egna upplevelser var tillräckliga bevis för att det fanns en andlig värld och att om andra tillämpade deras metod skulle de också nå samma verklighet.

Det fanns dock en tredje grupp som menade sig ha upptäckt den gudomliga kraften genom den moderna vetenskapens utforskning av materien. Den tyske professorn Ernst Haeckels monism var en slags panteism som grundade sig på vetenskapliga upptäckter av strukturer och krafter i materiens (som man då trodde) minsta beståndsdelar. Monisterna avvisade tron på en gud som fanns utanför det fysiska universum, de menade att den andliga kraften fanns i allt materiellt och att människan skulle kunna lära sig använda denna kraft på ett helt nytt sätt. Genom sina kunskaper skulle man kunna upphäva de nuvarande materiella begränsningarna och till exempel förvandla ett grundämne till ett annat.

När monismens idéer om att det inte fanns någon andlig värld och att man kunde manipulera de i materien inneboende krafterna, förenades med Nietzsches föreställningar om att Gud var död och att människans grundläggande drivkraft var viljan till makt som i sin tur legitimerade den starka övermänniskans makt över undermänniskorna, skapades en ideologi som enkelt kunde förenas med eugeniken, den nya internationella ”vetenskapsreligionen” som handlade om kampen för den rena rasen. Denna världsbild ledde i sin tur till de tyska ”ariska” nazisternas kamp för att befria sig och sitt land från det som man såg som främmande och undermåligt genetiskt material.

I arbetet med den här boken insåg jag att Rudolf Steiner byggde sin andliga vetenskap på precis samma grund i form av Nietzsches filosofi, Haeckels monism och tron på den ariska rasens naturgivna överhöghet över underlägsna och ”degenererade” raser, som också Adolf Hitler byggde sin filosofi på. Steiner kombinerade dessutom denna rasistiska ideologi med en tillämpning av kristendomen där ärkeängeln Mikael sades strida på det tyska folkets sida mot den angloamerikanska kapitalismen i väst och bolsjevismen i öst. I Hitlers världsbild måste det rena tyska blodet på motsvarande sätt försvaras mot den judiska kapitalismen och den judiska bolsjevismen. Steiner var en opportunist som tidvis fördömde sina tidigare ledstjärnor, men hans filosofi vilar ändå enligt min uppfattning på följande grundpelare.

· Nietzsches övermänniskoideologi och Haeckels monism som också låg till grund för mycket inom nazismen.

· Teosofernas evolutionsteori som Steiner anpassade så att den stödde hans tro på den ariska rasens (tyskarna och deras grannländer) överhöghet.

· En tro på andar som människor på magisk väg kan ta makten över genom sin vilja, och på influenser från de döda på de levande.

· En öppen undervisning till de många och en hemlig verksamhet med ockulta ordnar där hans egen vilja var lag och där han iscensatte ceremonier och invigningar som en magisk stormästare.

Den här boken är ett resultat av min själs behov av att förstå de mekanismer som ledde fram till nazisternas och kommunisternas folkmord under 1930-talet och det förödande andra världskriget. Detta behov är i sin tur ett resultat av de blockeringar och skador som skapades genom att min själ, liksom alla andras som levde under den här perioden, var en del av det kraftfält av egoism, maktlystnad och tro på härskarmänniskans överlägsenhet som byggdes upp under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

Befrielse skapas som många andra har hävdat genom tiderna genom kunskap, förståelse och förlåtelse. Dessa effekter når man bland annat genom att bli medveten om vad man bär med sig från tidigare liv. Men det är inte ens lätt att förstå och förlåta ens sådant som har hänt alldeles nyss och som man har en klar överblick över, hur kan man då räkna med att förstå och förlåta sådant som ligger i helt andra liv? I mitt eget fall har arbetet gjorts lättare genom att jag har fått en så nära kontakt med mitt tidigare liv att jag på sätt och vis åter har upplevt det som hände då. Men detta har också ett pris, man måste transformera smärtan och ilskan på helt egen hand, man kan varken ändra sina egna beteenden i det förra livet eller det som andra människor gjorde då.

För att vi skall kunna rensa ut de skador som vi alla bär med oss från vår historia är det viktigt att erkänna att det inte finns några snövita hjältar och inte heller några nattsvarta skurkar. Allt hör ihop, vi påverkar alla varandra. Vi är alla själar som under många liv går i en skola med en krävande, men oändligt utvecklande läroplan.

Järfälla den 19/9 2005

Åsa Kleveland

Bakgrund

Jag har arbetat med ett andligt projekt sedan nästan på dagen sex år tillbaka. I samband med denna utveckling har jag haft upplevelser och fått insikter som har tvingat mig att utveckla och omvärdera många av mina tidigare uppfattningar, och jag har tvingats inta ståndpunkter som har alienerat mig från de flesta rationella och vetenskapligt inriktade människor i min direkta omgivning och i den kultur som jag kommer från. Dessa ståndpunkter har att göra med övertygelsen om att det finns en andlig värld eller dimension som vi människor har ett nära samband med, att vi har en själ som i grunden är oberoende av kroppen och som återföds i olika kropp i liv efter liv, och att vår utveckling hjälps framåt av intelligenser från andliga världen. Min utveckling från det allra första oväntade andliga genombrottet i augusti 1999 och fram till sommaren 2003 beskrivs i två böcker med namnen Förklaringsboken och Templet.

Under de gångna två åren har jag arbetat med en undersökning av grunden för de monoteistiska religionerna som jag har dokumenterat i mina böcker Pärlan, Evolutionen, Mysteriet och Soluppgången. Resultatet av denna process blev en total omvärdering av sanningen om de judiska, kristna och muslimska religionernas tillkomst och tidiga historia. Jag insåg att den grund som man normalt antar finns i dessa religioner genom uppenbarelser till profeter som Moses, Jesus och Muhammed, egentligen saknas helt och hållet. Den judiska religionen är i stället resultat av medvetna åtgärder av politisk natur i samband med mackabéernas kamp för ett eget judiskt rike i mitten av det andra århundradet före vår tideräkning. Den romerska kristendomen är en propagandaprodukt som skapades av de romerska kejsarna med målet att pacificera de judiska uppror med messianska förtecken som blossade upp gång på gång. Inom islam anser man slutligen att Muhammed fick en gudomlig uppenbarelse av en helt ny religion, medan han i själva verket försökte föra ut Bibelns judiska och kristna budskap till araberna.

Mina resultat är så pass omvälvande eller avvikande att man inte kan räkna med att de skulle kunna accepteras av människor med en traditionell religiös inriktning. Till detta bidrar också det faktum att det sätt som det hela har skett på har varit genom budskap som har förts över från mina lärare eller vägledare i den andliga världen, och att reinkarnation och möjligheten att fortsätta ett arbete som hade påbörjats i tidigare liv har varit en nödvändig förutsättning för det som har skett. Det som har hänt har kort sagt varit så långt utanför sådant som är etablerat och accepterat i min kultur och tid att jag har full förståelse för att det är svårt att intressera sig för och ta till sig.

Men just genom att jag har hamnat så långt från den etablerade strömfåran kan jag också som tidigare fortsätta mitt arbete med sanningen som enda ledstjärna. Eftersom jag inte längre har någon stolthet, tillhörighet eller acceptans att värna om, är jag också fri att fortsätta mitt arbete efter mina egna och mina andliga ledsagares intentioner. Och det som verkar ligga framför mig är ett fortsatt vandrande över det gungfly som utgörs av olika andliga rörelser, nu med speciell inriktning mot de så kallade esoteriska lärorna.

Orsaken till det andliga arbete som jag har ägnat mig åt under de senaste åren finns till stor del i den andliga världen. Jag känner mycket starkt att min egen kraft i det som sker har kompletterats med en mäktig kraft som har sitt ursprung i den andliga dimensionen. Det som jag arbetar med är ett uppdrag som har lagts ut på mitt ansvar av andliga krafter som vill att ny information skall föras ut till människor här på jorden. Jag arbetar alltså som ett verktyg för den andliga världen och jag försöker så gott jag kan utföra det som begärs av mig, även om det som begärs av mig inte direkt uttrycks i klartext.

En annan orsak ligger i min egen själ och den speciella utvecklingsväg som den har gått. Jag har tydligen vistats i andliga sammanhang i många liv och samlat på mig kunskaper, som till exempel den detaljerade kunskap om innehållet i Bibeln och om tidigare kulturer, som helt oväntat har dykt upp under de senaste åren. Genom det andliga öppnande som har skett tränger dessa kunskaper nu åter fram, och de kommer tillsammans med frågor som inte härstammar från det här livet utan som verkar ha uppstått under tidigare liv.

Eftersom jag har fått inblickar i flera tidigare inkarnationer vet jag att jag under de senaste tusen åren har funnits inom den etablerade kristendomen som nunnan Hildegard av Bingen och som munken Fra Angelico. Men jag har också varit andlig sökare i sammanhang utanför den etablerade religionen i liven som den spanske alumbradon Juan del Castillo i början av 1500-talet, astronomen, alkemisten och rosenkreutzaren Tycho Brahe under senare delen av 1500-talet, profetissan Jane Lead på 1600-talet, mystikern Louis Claude de Saint-Martin på 1700-talet och teosofen och visionären Hilma af Klint som levde mellan åren 1862 och 1944.

När jag så småningom tog del av Hilma af Klints efterlämnade texter upptäckte jag att hon hade arbetat med samma frågeställningar som jag själv, till exempel om sanningen i Tanak/Gamla Testamentet och om sambandet mellan den kristna läran och den personliga och mystika upplevelsen av andlig ledning. De svar som Hilma kunde komma fram till med ledning av den information som stod henne till buds var i stort sett att det som påstås i Bibeln var sanning. I det här livet har dock dessa frågeställningar aktualiserats på nytt, och med den nya kunskap om till exempel babyloniska och assyriska kilskriftstexter som har kommit till i vår tid kunde jag nu komma fram till nya svar på min själs gamla frågor.

Ett annat kunskapsområde från tidigare liv som helt oväntat väcktes till liv i mitt andliga öppnande var förmågan till kontakter med intelligenser i den andliga världen. Det här var kunskaper som till exempel hade byggts upp i liven som profetissorna Hildegard av Bingen och Jane Lead, och jag har också kunnat spåra detta intresse till ett liv i Tibet på 700-talet och till liv i det gamla Egypten och Kaldéen.

I Hilma af Klints liv utvecklade hon detta intresse i olika spiritistiska och teosofiska grupperingar. Hilma fick till exempel ta emot en andlig lärokurs tillsammans med fyra väninnor mellan åren 1896 och 1906, och hon målade under de tio följande åren ett stort verk under ledning av krafter från den andliga välden. I mitt eget fall började den här kunskapen att tränga fram redan flera månader innan jag ens hade hört talas om Hilma af Klint, och den utvecklades också vidare under flera år innan jag tillät mig att ta del av Hilmas efterlämnade texter.

Det var viktigt för mig att jag var relativt färdig med min egen utveckling innan jag började ta in det som Hilma hade lämnat efter sig. Jag visste intuitivt att hennes texter skulle bilda något slags bevis tillsammans med mina egna upplevelser, och att det var viktigt att jag inte förstörde det här beviset genom att låta mig styras av det hon hade skrivit. När jag så småningom fick tillgång till Hilmas texter visade det sig också mycket riktigt att hon hade förutsagt att hon skulle återfödas för att fortsätta sitt verk, och att hon ansåg att det kommande livet skulle bli en direkt fortsättning på hennes dåvarande liv. Det här var också något som jag själv redan hade insett på egen hand. Jag hade tvingats erkänna att Hilma var min tidigare inkarnation, och jag uppfattade Texten från de Höga Mästarna som jag tog emot från den andliga världen år 2001 som en illustration till Hilmas andliga målningar.

Hilma af Klint fick veta att de andliga ledarna genom henne avsåg att skapa ett bevis för den andliga världens förmåga att leda och påverka en människa och för reinkarnation. Hon skulle också föra ut ett nytt sätt att läsa Bibeln. Jag har i mina tidigare böcker beskrivit min del av detta bevis som bland annat handlar om att Hilma målade tavlor med motiv från mitt liv som också var hennes eget kommande liv, att jag har tillgång till förmågor som hon hade utvecklat, samt att jag har pekat på ett nytt sätt att läsa Bibeln.

Jag har också, speciellt i Förklaringsboken, beskrivit hur teman som hade varit viktiga för Hilma af Klint plötsligt dök upp som stora frågor som jag blev tvungen att kämpa med i mitt eget liv. Jag fick redan från början en känsla av att frågeställningar som hade varit viktiga i tidigare liv nu åter pockade på att bearbetas i det här livet, och genom att jag senare har läst Hilmas texter har jag också fått bevis för att sådant som jag fick kämpa med också hade varit problemområden för henne. Den kanske viktigaste frågan av denna art var förhållandet mellan Hilma och hennes vänner i gruppen De Fem som var den grupp som tog emot den andliga undervisningen mellan åren 1896 och 1906. De fem kvinnorna hade tillsammans tränats i förmågan att ta emot andliga budskap, och de hade förstått att något stort arbete som skulle utföras på uppdrag från den andliga världen väntade. När Hilma startade sitt stora måleriarbete år 1906 kunde dock de andra i gruppen inte följa henne, speciellt två av kvinnorna var så misstrogna mot det som hände att Hilma ansåg sig tvungen att bryta det mångåriga samarbetet.

I mitt eget liv tyckte jag mig redan innan jag kände till Hilma af Klint ha återfunnit en grupp som jag trodde skulle delta i något ännu okänt uppdrag. Den här gruppen fanns inom en qigongskola, och i samband med denna grupp upplevde jag en process som i mycket hög grad liknade Hilmas förhållande till sina vänner. Även jag fick uppleva ett avståndstagande i samband med att mitt andliga uppdrag blev känt, och precis som Hilma hade gjort våndades jag över frågan om vad som skulle ske och vilka som skulle hjälpa mig i arbetet.

En annan likhet mellan Hilmas utveckling och min egen fanns i samband med värderingen av olika andliga företeelser, bland annat det som Hilma kallade ”svartmager” som handlade om att människor utnyttjade andra människor i namn av andlighet. Själv fördes jag i kontakt med olika typer av andiga sökare, och upplevde att jag fick en undervisning om hur sådana grupper kan fungera. Tyvärr fick jag en mycket negativ bild av dessa grupper, och jag blev mycket medveten om de faror som kan vara förknippade med andliga verksamheter.

Hilma af Klint hade haft kontakt med den svenska teosofin ända sedan dess första början, men hon gick så småningom över till den variant av teosofi som Rudolf Steiner förde fram under namnet antroposofi. Hilma hade mött Steiner redan 1908, alltså under ett av de första åren av hennes stora andliga konstnärsprojekt. Från 1920 och framåt ägnade hon stort intresse åt antroposofin, och hon kom till slutsatsen att den kommande profet som hon hade fått information om under åren med De Fem egentligen var Rudolf Steiner.

I Förklaringsboken beskriver jag min farhåga för att eventuella minnen från Hilmas liv skulle kommat att invadera mitt eget arbete. Jag drömde bland annat att jag hade anslutit mig till någon som fuskade med de vetenskapliga undersökningsmetoderna, och att jag måste utföra ett slags straffarbete i ett stenbrott för att rätta till detta. Det här var naturligtvis inte något straff i den vanliga bemärkelsen, utan jag tolkade det som att jag hade fått utföra ett jättearbete med att flytta på sådana förstelnade uppfattningar som jag hade samlat på mig i Hilmas liv.

Idag finns det en stor motsättning mellan de som vill räkna sig som rationella, moderna, upplysta och vetenskapliga och sådana grupper och personer som söker sig till alternativa former för andlighet. Den ena gruppen hävdar, ofta med rätta, att New Age är andligt hokus pokus och att de som tror på sådant blir lurade på sina pengar av oseriösa bluffmakare. Den andra gruppen anser att det finns saker som inte kan eller bör förklaras med rationella och vetenskapliga argument och att de som inte förstår detta är oupplysta.

I mitt eget arbete kan jag inte förvänta mig från godkännande från de rationella och vetenskapliga eftersom det som jag redovisar är långt från det etablerade, men jag känner mig heller inte hemma inom den alternativa andligheten. Jag har visserligen fått bevis för mycket som man hävdar där, men mina egna rön kan ändå inte passas in i en sådan alternativ världsbild. De så kallade alternativa rörelserna är minst lika fast i sin teoribildning och sitt beroende av döda forskares resultat som den etablerade vetenskapen. Människors grundläggande behov av auktoriteter och hjältar som leder dem och bekräftar deras egna sanningar är allmängiltigt.

Härskarmänniskan

Man kritiserar ofta, och med rätta, alternativa andliga rörelser och sekter för att vara auktoritära. Vissa sägs isolera sina medlemmar från det omgivande samhället och mer eller mindre hjärntvätta dem till att underkasta sig sektens ideologi. Men det är viktigt att förstå att de behov som driver en människa till att söka sig till en sekt är grundläggande behov av grupptillhörighet, kärlek, broderskap och en högre mening med livet. Alla organisationer, oavsett av vilket slag de är, spelar medvetet eller omedvetet på dessa behov. Det gäller till exempel politiska organisationer, idrottsföreningars supporterklubbar och kommersiella företag.

En aspekt av grupptillhörigheten handlar om behovet av att avskilja sig från ”resten av världen”. Man stödjer ett fotbollslag för att det ger en identitet, ”jag är blå-vit och inte gul-svart”. Därmed får världen struktur, man vet vilka som är ”vi” och vilka som är ”dom andra”. Fotbollslaget utkämpar på ett ställföreträdande sätt sina supportrars strider, när ens eget lag har vunnit har man själv vunnit. När ens eget lag vinner ligan är man själv den slutliga segraren. Man kan fira segern, fast man personligen inte har gjort någon insats.

I verksamheter som har andliga eller personlighetsutvecklande anspråk går man mer direkt in och aktiverar djupare skikt i personligheten. Man försöker nå den mänskliga själen, vilket kräver att personlighetens skyddande pansar löses upp. Själen är ljus, glad och kärleksfull, men den har inte de skyddsmekanismer som den yttre människan har byggt upp som skydd i jordens hårda och pragmatiska miljö. En själslig kontakt innebär att man öppnar upp pansaret och utlämnar sitt mjuka, kärleksfulla och sårbara inre – det är den mest utsatta situation som en människa kan försätta sig i.

Människans mest grundläggande längtan utgörs av hoppet om att få bli sedd som den man är i djupet av sin själ, att få ge kärlek utan villkor och att få ta emot kärlek utan villkor. Detta behov är i allmänhet inte speciellt medvetet, det överröstas ofta av egots krav på behovstillfredsställelse i form av makt, pengar, status, säkerhet och annat. Själens behov kan inte tillfredsställas om man inte ger upp alla sådana yttre skydd, och därigenom blottställer man sig också för avvisande, hån och svek. Livet lär oss att skydda oss själva, att lämna ut sig till en annan människa och bli sviken eller inte förstådd är en upplevelse som man inte vill eller orkar möta alltför många gånger i livet. Därför är det bättre att bygga upp ett tjockt och skyddande pansar och inte utsätta sig för risken att bi sårad.

Men vårt grundläggande behov finns ändå där, och det kan utnyttjas av människor som förstår att manipulera människors kraft. De kommunistiska, fascistiska och nazistiska imperiebyggarna i Ryssland, Italien och Tyskland under början av 1900-talet använde samma metoder för att uppamma gruppkänsla genom en uttalad propaganda om ”vi” mot ”dom”, de använde sig av uniformer för att skapa en känsla av gemenskap och de använde sig alla mycket medvetet av symboler och skådespel som medel för att skapa en känsla av tillhörighet och tillfredsställelse hos människor.

Torts att man från politisk synpunkt kan hävda att dessa tre inriktningar är olika, använde de dock samma slag av medel för att manipulera samma mänskliga krafter och behov. Mussolini var från början socialist, han var till exempel redaktör för den ledande socialistiska tidskriften från 1912 fram till sin uteslutning ur socialistpartiet i samband med första världskrigets utbrott. När han bildade den första fascistiska kampgruppen 1919 använde han sig av sina kunskaper om propaganda från tiden som socialist, och sin stora förmåga att tala till människor och elda till kamp. Nu gjorde han socialister och kommunister till huvudmotståndare för sin nybildade nationalistiska rörelse. Men Mussolini hade alltså själv en bakgrund från socialismen, och hans kämpande fasci hade en historisk föregångare i revolutionära kampgrupper inom den italienska arbetarrörelsen i slutet av 1800-talet.

Efter en kupp i samband med en generalstrejk 1922 utnämndes Mussolini till regeringschef av den italienska kungen. Visserligen kom Mussolini till makten genom en odemokratisk kupp och hans makt befästes genom omfattande valfusk 1924, men det är också ett faktum att stora delar av Italiens befolkning stod bakom honom och såg honom som en garant för lag, ordnig, stabil ekonomi och en återupprättad italiensk stolthet. Mussolini byggde sitt maktövertagande på territoriella krav i samband med fredsuppgörelsen efter första världskriget. Han använde sig också av den glorifierade romerska historien, fascismens symbol i form av ett spöknippe hämtades till exempel från en gammal romersk maktsymbol.

Precis som Mussolini deltog österrikaren Adolf Hitler i det första världskriget, och de två hade en likartad karriär under början av 1920-talet. Hitler blev ledare för det nationalistiska NSDAP 1921, och 1923 försökte han ta makten i München i en kupp som liknade Mussolinis maktövertagande ett år tidigare. Till skillnad från Mussolini misslyckades dock Hitler och fick tillbringa några månader i fängelse, vilket gav honom tid att skriva boken Mein Kampf. Under den andra halvan av 1920-talet gjordes NSDAP till en landsomfattande organisation, vars samlande paroll 1929 blev motståndet mot Youngplanen som var en plan för reglering av det tyska krigsskadeståndet efter första världskriget. I samband med en stor ekonomisk och politisk kris hösten 1929 vann Hitler och hans anhängare en växande andel av de tyska väljarna. 1930 blev NSDAP det näst största partiet, och 1932 var det störst i Tyskland.

I januari 1933 blev Hitler rikskansler i koalition med borgerliga nationalistiska grupper. Han införde omedelbart undantagstillstånd och genom fullmaktslagen i mars 1933 blev Tyskland en diktatur som enväldigt leddes av Hitler. Det nya Tyskland blev en stat vars enda författning var Hitlers personliga vilja, man arbetade alltså helt utan skriven författning. Hitlers främsta vilja var att skapa ett renrasigt ariskt stortyskland, och medlet för att nå detta mål var krig. Hans målmedvetna arbete mot detta mål fick också sin fullbordan i och med det andra världskriget.

Alla tre diktaturerna i Sovjet, Italien och Tyskland byggde på samma mekanismer, där folkets behov av en stor ledare och en glorifierad nationell myt av militär kraft och oövervinnelighet spelade en ledande roll. Dessa mekanismer har naturligtvis alltid satts i spel i samband med upprättande av kungadömen och imperier. Men en annan viktig förebild var säkert den kristna kamporganisationen som hade funnits i nästan två tusen år. I den katolska kyrkan fanns en förebild där en enda man kunde utöva en totalitär makt över miljoner människor i stora delar av världen, denna förebild var säker medvetet eller omedvetet en av inspirationskällorna för de nya herrarna i de diktaturer som skapades i början av 1900-talet.

De totalitära staterna styrdes av gudomliga härskare och övermänniskor, många kungar och kejsare hade tidigare använt sig av samma mekanismer. Också påven är ett exempel på denna ideologi som säger att en härskare är gudomligt utsedd och av en annan sort än de vanliga människorna. En föregångare till detta var assyriernas syn på människorna som två sorter, dels den vanliga lullu-människan som hade skapats för att tjäna och dels härskarmänniskan som var en övermänniska av annat slag. Den här ideologin skapades genom ett tillägg av Assurbanipal till den traditionella skapelseberättelsen där modergudinnan Belet-ili skapade människan tillsammans med visdomens gud Ea (Enki).

Ea tog till orda och vände sig till Belet-ili:

”Belet-ili, du är de stora gudarnas härskarinna.

Det är du som har skapat lullu-människan;

Skapa nu konungen, härskarmänniskan!

Ge hela hans varelse godhet,

Ge honom harmoniska drag och en vacker kropp!”

Belet-ili skapade konungen, härskarmänniskan,

Och de stora gudarna skänkte striden till konungen.

Anu gav honom kronan, Enlil gav honom tronen,

Nergal gav honom vapnen, Ninurta gav honom strålglansen.

Och Belet-ili gav honom skönheten…[1]

Det här tillägget gjordes alltså under Assurbanipals regeringstid som slutade ca 627 fvt, bara femton år före Assyriens oväntade och totala utplåning. Nu berodde det naturligtvis inte på ändringen i skapelseberättelsen, men denna ändring speglar ändå den härskarideologi som säkert spelade en roll i att basen i det assyriska imperiet urholkades på toppens bekostnad, vilket så småningom ledde till att hela imperiet utplånades.

Den judiska religionen skapades som jag har visat i mina tidigare böcker från Berossos historia om de babyloniska och assyriska rikena, och en del av assyriernas anda fördes därmed över till den nya judiska historia som producerades i samband med mackabéernas maktövertagande. Den syn på den gudomliga kungamakten som skapades genom till exempel den imperiebyggande kungen David ärvdes sedan vidare in i kristendomen där den smorde kungen (messias) skulle komma vid tidens slut för att upprätta det slutliga gudsriket.

Hitler använde sig till skillnad av de kommunistiska diktatorerna av kristendomen som en av grundpelarna i sin ideologi. Han lät enligt kristen tradition judarna agera som syndabockar för allt ont i världen, och han anropade också gärna Herren som stöd för sin gärning och för det tyska folkets krav på överhöghet. Denne Herre var naturligtvis Bibelns gud som hade utsett judarna till sitt egendomsfolk, och som nu stödde tyskarna i deras förföljelse av samma judiska folk. Logiken är svår att förstå, men den hade använts i den romerska kyrkans förföljelser mot judarna ända sedan de första århundradena av vår tideräkning och var därmed väl inarbetad.

Det nazistiska riket kallades för det tredje riket. Denna beteckning har två betydelser. I ett tyskt sammanhang betydde under 1920-talet de två första rikena det tysk-romerska kejsardömet och det tyska kejsardömet (1871-1918). Och därmed blev Hitlers rike det tredje. Men en annan betydelse av det tredje riket härstammade från synen på det första riket som Faderns rike, det andra riket som Sonens och det tredje som Andens rike som hade skapats av Joakim av Floris (d 1202). Under 1800-talet användes enligt Nationalencyklopedin termen ”det tredje riket” om en kommande kulturvärld där ande och materia, idé och verklighet, skulle förenas i harmoni, och jag gissar att det främst var i denna betydelse som Hitler och nazisterna använde beteckningen.

Arierna

Mycket av det som marknadsförs som New Age är i verkligheten ”old age”. Helena Blavatsky, som man kan säga grundade den moderna teosofin med sin bok Isis Unveiled, hämtade mycket från den indiska andliga traditionen men hon gjorde också en omfattande genomgång av många andra andliga riktningar genom tiderna. På Internet finns det en hel del webbplatser som för fram Blavatsky och teosofin som orsaken till Hitlers och nazismens antisemitism och därmed till judeutrotningarna i Tyskland. Dessa sidor representerar en världsbild där Hitler är samma sak som nazismen och mer eller mindre en inkarnation av djävulen. Till denna onda makt associerar man också teosofin, och genom att bunta ihop Blavatsky med Hitler har man grundligt fördömt både henne och teosoferna.

Orsaken till att teosofin skulle ha inspirerat Hitler är enligt dessa människor att Blavatsky skrev om olika rotraser, och att arierna skulle vara en ras av övermänniskor. När jag kontrollerade vad Blavatsky hade skrivit om rotraser såg jag dock att även om teorin i sig är ganska befängd så innebär den inte alls att vissa raser skulle var över- eller underlägsna, hon menar tvärtom att alla nu levande människor tillhör samma rotras. Blavatsky hade heller inga fascistiska övermänniskoideal, hon menade att alla människor har samma ursprung och att vi alla tillhör ett universellt brödraskap.

Rudolf Steiner var generalsekreterare i den tyska avdelningen av det av Blavatsky grundande Teosofiska Samfundet från år 1902, men han bröt sig ut därifrån 1912 och bildade sin egen antroposofiska rörelse. Steiner förvaltade i sin antroposofi mycket av Blavatskys teorier om till exempel olika rotraser och historiska epoker, Atlantis och annat. Men Steiner flyttade tyngdpunkten från den indiska kulturen till en kristen esoterisk lära som han kombinerade med mängder av myter och sagor från främst europeiska källor.

Det debatteras om antroposofin skulle ha varit förbunden med nazismen eller inte, antroposoferna hävdar naturligtvis att det bara är lögn medan deras kritiker drar fram citat från Steiner som de anser bevisar motsatsen. För mig verkar det klart att Steiner gjorde en egen bearbetning av Blavatskys teorier som bättre passade in i den tyska kulturens världsbild. Ett av argumenten för att Steiner inte skulle ha varit rasist är att han i stället för att använda Blavatskys term ”rotras” i allmänhet använde sig av uttrycket ”kulturell epok”.

Steiner beskrev bland annat sin kosmologi i ett föredrag i Berlin i maj 1905, och där sägs vår nuvarande epok ha uppkommit när Atlantis förstördes. Denna nya epok inleddes i Indien med den forntida indiska epoken, därefter kom den forntida persiska eran som följdes av den assyrisk/babyloniska/kaldeiska/egyptiska epoken, som i sin tur följdes av den grekisk-romerska som avlöstes av den nuvarande kulturella epoken.

Bild från Steiner, The Temple Legend, s 357

I ett föredrag i Berlin i oktober 1905 beskriver Steiner åter dessa epoker, men nu använder han ordet underras för det som kallades epok i föredraget i maj. Steiner säger följande.

Ever since the Atlantean Race began slowly to disappear, the great Aryan race has been the dominant one on earth. If we contemplate ourselves, we here in Europe are thus the fifth Sub-Race of the great Aryan Root Race. The first Sub-Race lived in the distant past in Ancient India. … Then came the second, third and fourth Sub-Races. The fourth Sub-Race adopted Christianity. Then, half-way through the Middle Ages, we see that the fifth Sub-Race was formed, to which we and the neighbouring nations belong. The Ancient Indians of the first Sub-Race lived under conditions different from ours, and were also basically organized differently. Even the modern descendants, the Indians of today, are essentially differently organized from our European race. He who, as an occultist, investigates the difference, finds that, in the ancient Indian people, the etheric body was much less closely fettered to the physical body, had not so totally submerged itself into the physical body, and that it was much easier to influence it from the astral body. [2]

Steiner beskriver alltså en utveckling av kulturen från Indien, via Persien, Mesopotamien/Egypten och vidare in i grekisk-romersk tid. Denna utveckling verkar närmast handla om en serie av folk som dominerat ur kulturell och andligt synpunkt. Tyngdpunkten hade legat i olika kulturer vid olika tider, nu låg denna dominans enligt Steiner och de flesta västerlänningar vid den här tiden i Europa. Enligt Steiner fanns denna tyngdpunkt till och med i Tyskland och de näraliggande länderna där den ”femte sub-rasen av den stora ariska rot-rasen” levde.

Eftersom min undersökning just nu handlar om vilka influenser som skapade nazismen, är det lätt att se att Steiners teorier liknar nazisternas i mycket högre grad än vad Blavatskys gjorde. Genom att lägga den nuvarande epokens tyngdpunkt i Tyskland blir Steiner till viss del en förespråkare för samma världsbild som dominerade Tyskland under de nazistiska 30- och 40-talen. Visserligen talar Steiner kanske om saken ur andlig synpunkt, men hans resonemang kunde lätt omvandlas till att gälla genetiska skillnader i olika raser.

Men Steiner var bara en representant för sin tids världsbild, även om han själv hävdade att hans insikter hade kommit till genom andliga forskningsmetoder. Den tyska synen på den ariska rasen skapades inte genom Blavatsky eller Steiner, den hade i stället sin grund i upptäckten av språket sanskrit och de första översättningarna av de gamla indiska andliga texterna. Det var antagligen bland annat dessa upptäckter som inspirerade Blavatsky att flytta till Indien, men hon drog helt andra slutsatser av den indiska andligheten än vad de tyska ivrarna för den germanska rasen gjorde.

Blavatsky och teosoferna såg de indiska religionerna hinduism och buddhism som mer intressanta än kristendomen, och de blev fascinerade av andliga träningsmetoder som meditation och yoga. Blavatsky tog också till sig den tibetanska andligheten, och därifrån verkar hennes uppfattning om andliga Mästare som vägleder sina adepter främst ha kommit.

De som verkade för en upphöjning och ening av de germanska folken använde sig i stället av rönen om sanskrit och de indiska aryas som hade skrivit vedatexterna för att skapa argument för att dessa arier hade varit en överlägsen ras som sedan skulle ha utvandrat från Indien och bland annat grundat de tyska rikena. Dessa arier kallades också rishis, som på sanskrit ansågs betyda ungefär ädling eller vis man, och i vedatexterna ansåg man sig finna bevis på hur ädel den ursprungliga ariska rasen hade varit. De hade inte haft några kyrkor eller präster, men de hade däremot tillämpat rasåtskillnad enligt det indiska kastsystemet. Därför hade deras ras bevarats ren, men nu hotades denna rena ras av främmande inblandning i det mångkulturella Europa. Den judisk-kristna religionen var enligt dessa pangermaner en sådan främmande influens, och det judiska eller semitiska folket hotade det ariska blodets renhet.

En variant av denna tro på den ariska rasens överlägsenhet fanns sedan tidigare i de europeiska adels- och riddaridealen. De nyupptäckta arierna hade varit blonda, blåögda och alltså också rishis eller ädlingar. De var en slags indiska föregångare till de europeiska adelssläkterna, och talet om ”blått blod”, alltså en egenskap som särskiljer adeln från den vanliga populasen, är en variant av myten om de ariska ädlingarna. Det här var naturligtvis inget som man uppfann i slutet av 1800-talet utan en del av långt äldre propaganda för den ädla rasen hos kungar och adel och behovet av att hålla denna ras fri från inblandning från ”lägre” befolkningsskikt, men nu använde man alltså de nya upptäckterna om de indiska aryas för att få bekräftelse på sina grundmurade åsikter.

Tredje rikets profet

Houston Stewart Chamberlain (1855-1927) var en av de författare som inspirerade Adolf Hitler i hans arbete med att formulera sin världsbild och sitt politiska program i boken Mein Kampf. Chamberlain föddes i England som son till en engelsk amiral. Han uppfostrades till att börja med hos sin farmor i Frankrike eftersom modern dog när han var spädbarn. Vid 11 års ålder sändes han till en militärskola för blivande officerare, men han var tydligen inte lagd för en militär karriär. När Chamberlain var 14 år sändes han på grund av någon sjukdom ut på en resa mellan olika europeiska kurorter, som sällskap hade han en preussisk informator som lärde honom att älska den tyska kulturen.[3]

Chamberlain fortsatte att vistas i olika länder på den europeiska kontinenten, han studerade naturvetenskap i Genève och forskade i Dresden och Wien. Under sina sjukdomsperioder studerade Chamberlain historia, filosofi och musik, och han skrev snart sin första essä på tyska. År 1892 greps han enligt egen utsago av något som han kallade ”skrivardemonen” och han beslöt att bli författare. 1899 publicerade han boken The Foundations of the Nineteenth Century där han försökte skapa en syntes av Nietzsches och Wagners idéer. Boken slog ner som en bomb i tyska nationalistiska kretsar och Chamberlain blev omedelbart en berömd man. Redan 1888 hade Chamberlain blivit bekant med Wagners änka Cosima och de inledde en brevväxling. 1908 gifte sig Chamberlain med Richards och Cosima Wagners dotter Eva.

Intresset för Wagner var en av Chamberlains livslånga passioner, han skrev en mängd böcker om denne författare och tonsättare. Chamberlain inspirerades också i hög grad av Wagners vän, den franske diplomaten och författaren greve Gobineau. Gobineau beskrev i sitt verk Essai sur l'inégalité des races humaines (1-4, 1853-55), en rangordning av de olika raserna med den vita rasen som den överlägsna. Gobineau värderade den nordiska typen högst, eftersom han ansåg att den hade det renaste blodet. Enligt honom skulle rasblandning leda till mänsklighetens undergång. Gobineau sammanfattade naturligtvis redan befintliga uppfattningar, men genom att hans arbete hade en vetenskaplig form fick det stort inflytande. I Tyskland kom bland annat hans åsikter att inspirera nazisternas rasteorier.

Chamberlains bok Arische Weltanschauung (ung. Den Ariska Världsbilden) publicerades år 1905. I denna bok beskriver Chamberlain enligt det första förordet det folk som trängde fram till Europa från Indien för flera tusen år sedan, och som höll sig rena från inblandning av främmande raser genom att tillämpa strikta kastlagar. Detta folk kallade sig arierna, det vill säga de högättade eller herrarna.

I det andra förordet till den tredje utgåvan från 1915, som Chamberlain skrev från sin bostad i Bayreuth, skrev han ungefär följande.

Som jag har sagt vid ett annat tillfälle: att vara ”arisk” är inte kärnan, att bli ”arisk” är det som gäller. I det avseendet återstår ett enormt arbete för oss alla att fullfölja: nämligen den inre befrielsen från den inblandande och insnärjande semitismen. (Min översättning.)

Från den första utgåvan där Chamberlain hade sett som sin uppgift att beskriva det ariska folkets indiska filosofiska system, hade han alltså vid den tredje utgåvan utvecklats till att bli en profet som uppmanande människor att befria sig från den skadliga semitismen. Chamberlain verkar aldrig ha förespråkat att problemet med judarna skulle lösas genom att man utrotade judarna själva, men det tankemässiga steget tog som vi vet nazisterna utan problem.

I sin bok anlägger Chamberlain en mycket positiv syn på den ursprungliga indiska filosofin. Han ser den som den rena ariska filosofi som de europeiska folken levde efter innan deras tänkande förorenades av främmande semitisk inblandningar. I Indien kom i senare skeden den ariska rasen och kulturen att förorenas och blandas ut, Chamberlain ser inte nutidens indier som representanter för den ursprungliga rena rasen. Buddha var däremot enligt honom en renrasig indo-arier, det kan man se genom att hela hans tänkande var en avspegling av hans folk (arierna). Han var dock en förrädare som svek sitt folks gamla världsbild genom att fördöma kastsystemet.

Att Buddha själv var av ren indo-arisk härkomst ifrågasätts bara av ett fåtal. Allt som skapades av honom flödar till honom från hans folks tänkande. Idealismen i hans natur, djupet i hans metafysiska anlag, allt vittnar om hans ras. Ändå var han en renegat som betecknade den världsbild som av naturen hörde till hans ras som ”tom dåraktighet”, och som tillsammans med religionen övergav kastsystemet. Det har dessutom blivit klarlagt att buddhismen redan från början understöddes av icke-ariska element. (Arische Weltanschauung s 42. Min översättning.)

Rasmässig renhet

Chamberlain anser alltså att kastsystemet var basen för den rätta ariska civilisationen, och att den hinduistiska religionen är den rena och ursprungliga ariska religionen. Denna renhet skapades genom att Indien enligt Chamberlain aldrig hade varit i kontakt med semitiska idéer. I ett kapitel med titeln ”Rasmässig renhet” skrev han följande.

Den första egenskapen – renhet – kommer inte av egen kraft utan är ett resultat av historiens försyn. Ändå berör den kärnan i tänkandet. I hela det indoeuropeiska intellektuella livet var det bara den uråldriga indiska filosofin och poesin som var helt fri från även de mest avlägsna kontakter med semitiska idéer – och därför förblev den jungfrulig, ren, sann, egen. Vem skulle inte vilja falla ner på sina knän och tacksamt doppa sina läppar i en sådan sällsynt ström? Jag säger inte det här på grund av att jag har en blodtörstig antisemitisk läggning, utan för att jag vet att detta särskilda mänskliga släkte – semiten – som har spritt sig över hela världen och som har den förvånande egenskapen att vilja lägga beslag på allt, aldrig rör vid något utan att ändra det i dess innersta substans. (Arische Weltanschauung s 37. Min översättning.)

Jag har personligen svårt att förstå vad denna ”ändring” som semiterna skulle utföra består i, den verkar enligt Chamberlain ha att göra med att de tar till sig andras kulturella bedrifter och gör dem till något eget. Eller kanske tvärtom att de för över sin egen kultur till andra? Alla indoeuropéer har hur som helst enligt Chamberlain den beklagliga egenskapen att de med lätt hjärta låter sig alieneras från sig själva av semiterna. Och det är tydligen svårt att skydda sig mot detta alienerande. ”Varken en barbarisk förföljelse, som bara skulle vara förnedrande för oss själva, eller respektabel utfrysning kan rädda oss som behandlas med detta onda uppsåt.” (Arische Weltanschauung s 38).

Det finns enligt Chamberlain visserligen judar och judar, en del är renrasiga och andra inte, och det finns också judar som själva vill bli befriade från de semitiska idéerna. Men ett annat problem är att det finns andra främmande element som inte är kända eller namngivna och som till och med är ännu farligare. De här andra farliga elementen härstammar enligt Chamberlain från de raser eller stammar som indogermanen, den ursprungliga européen, fick bekämpa på sin väg västerut och söderut (från Indien). Dessa människor var främmande, starkt blandade och intellektuellt underlägsna etniska element som han (indogermanen) aldrig helt lyckades utrota.

Antropologerna vittnar också enligt Chamberlain om att det fanns föregångare till Homo Europaeus som dels flydde till otillgängliga ställen, dels blev underkuvade som slavar, och dels genom sin starka förmåga till barnalstring som kommer sig av deras begränsade intellektuella kapacitet, steg för steg har blandat sig med den germanska rasen. Till detta kommer den enligt Bushnans forskning ansenliga inblandningen av mongoliska element som resulterade i en mätbar minskning i skallstorlek och hjärnkapacitet, och därför också i en minskning av kulturella förmågor – rent ut sagt en fördumning – av hela nationer. Ignatius av Loyola och innevånaren i Baskien, prototypen för dessa svurna fiender (av ickearisk ras) till vår kultur, är lika farliga som juden (Arische Weltanschauung s 39-40).

Vakna!

Hur bör och hur kan vi renrasiga arier enligt Chamberlain skydda oss själva mot hotet från de ”underlägsna” raserna? Hur kan vi uthärda denna rättfärdiga, till och med heliga, strid för vår egen existens? För det första måste vi lära oss att förstå hur nödvändig denna kamp är, och för det andra måste vi reflektera över vår egen natur och ta tag i den i full medvetenhet. I ett helt århundrade har vi offrat till den obegränsade toleransens nyck, vi har nästan mist känslan för den oersättliga vikten av gränser, av meningen med personlighet, av vad som aldrig kan vinnas tillbaka, varifrån skapelser och stora hjältedåd härstammar från; vi styr mot kaos. Det är absolut dags för oss att vakna upp: inte till att förtrycka andras intellektuella frihet men till att själva bli herrar i vårt eget hus, vilket vi inte är för närvarande (Arische Weltanschauung s 40).

Kännedomen om de genuina indo-arierna kan nu bli av avgörande vikt för att vi skall kunna göra denna nödvändiga ”självreflektion”. Denna kunskap ger oss nämligen en utökad syn på de förmågor och dygder som också finns inbyggda i oss själva, och det på ett sådant sätt att närheten mellan den germanska rasen (särskilt tyskarna) och indo-arierna verkar vara större i många avseenden än mellan den germanska rasen och den hellenistiska. Den instinktiva impulsen att symboliskt koppla samman alla former tills den levande (inte enbart intellektuella) idén av enhet är nådd, den outtömliga rikedomen på fantasi, den djärva orädda tankeflykten, den metafysiska ådran, intensiteten, den ojämförliga igenkännelsen av personlighet, osjälviskheten, det heliga allvaret, ... osv., osv. ... allt detta kan också återfinnas i indo-ariern och följaktligen kan vi i honom se oss själva som i en förstoringsspegel. Detta kommer att hjälpa oss att förstå oss själva och att klart separera ut det som är våra egna egenskaper från det som har tvingats på oss, och med våld hällts in i oss. (Arische Weltanschauung s 40-41. Min översättning.)

Folksjälen

Chamberlain ansåg alltså att germanerna hade hittat sina förlorade rötter i den indiska kulturen. Men det var viktigt att förstå att det absolut inte var den buddhistiska filosofin som bar på den ariska anden. Men vad bestod då denna ariska ande i? Enligt Richard Wagner var konsten den innersta kärnan i det mänskliga livet i det gamla Grekland, konsten ingick i alla aspekter av livet. Det som i Grekland bara hade inträffat en enda gång i världshistorien när det gällde konst, hade på motsvarande sätt inträffat i Indien när det gällde filosofi påstod Chamberlain. Indo-arierana, ett folk med unika talanger för meditativt tänkande, jämförbart med grekernas fallenhet för artistisk kreativitet, hade under en rad av århundraden befunnit sig i en situation där de utan att hindras (av semiter) hade kunnat bevara och utveckla denna talang.

Det slutgiltiga resultatet av den indo-ariska världsbilden kan enligt Chamberlain särskilt skådas i de heliga texterna i Upanishaderna, men den visar sig också i en mer utvecklad och filosofiskt tolkad form i olika indiska sutror, i den poetiska klädnaden i Bhagadvadgita och i andra poetiska verk (Arische Weltanschauung s 48-49). Indo-arierna var alltså mycket lika germanerna, och då särskilt tyskarna. Den stora talangen för filosofi kompletterades också av matematiskt geni och en fallenhet för att dra sig tillbaka i avskildhet för att utveckla sin andlighet. Chamberlain nämner de gamla indo-ariernas vana att, när de hade uppfostrat sina barn och sett sina barnbarn födas, dra sig tillbaka från världen och bli eremiter. Det är oklart om han anser att tyskarna redan nu har denna förmåga, eller om det är önskvärt att de utvecklar den tillsammans med alla sina andra nyupptäckta kärnegenskaper som de har återfunnit i och med den nyupptäckta indiska kulturens rötter.

Med facit hand vet vi ju hur det gick. Tyskarna tog till sig budskapet om att de var en överlägsen ras och att de borde befria sig från den semitiska smittan i landet och rasen, men de avstod från besväret att läsa Upanishaderna och Bhagadvadgita. Chamberlain lade verkligen grunden till den nazistiska ideologin när det gällde nödvändigheten av att rena den ariska rasen från allt främmande. Hans uppfordrande appeller till folket att det måste vakna i rasfrågan och att det var mycket bråttom om inte en katastrof skulle ske, användes fullt ut i den nazistiska propagandan. Men först blev kejsaren Wilhelm II imponerad av Chamberlains arbeten. De två blev vänner, och i ett brev skrev kejsaren ”Det var Gud som sände din bok till det tyska folket och dig personligen till mig”. I ett brev till kejsaren år 1902 gav Chamberlain följande råd.

(Tyskland) ... kan uppnå total kontroll över världen (dels genom direkta politiska medel och dels genom språk, kultur, kunskaper), bara om landet lyckas välja en ny inriktning, detta betyder att man måste göra ett slutgiltigt brott med det angloamerikanska politiska systemet. Den frihet som Tyskland behöver är [...] obegränsad frihet i tanke, religion, vetenskap – inte friheten att styra sig själva på ett dåligt sätt.

Chamberlain blev som sagt utnämnd till den nazistiska ideologins profet av Hitler själv, och de två möttes också personligen. Enligt Chamberlains biograf Geoffrey G. Field, hade Hitler, Hess, Goebbels, Eckart, Himmler, von Schirach, och framför alla Rosenberg läst Chamberlains böcker och vittnade om att de hade influerats av honom.

I maj 1926 besökte Hitler och de andra ledande nazisterna den gamle filosofen för sista gången. I sin dagbok beskrev Goebbels den skakande scenen där Chamberlain satt på en soffa, han var bruten, mumlade med tårar i ögonen. ”Hans stora ögon brann som eld. ”Hell till dig andlige fader. Banbrytare, pionjär! Jag är djupt upprörd. Avskedstagande. Han mumlar, vill tala, kan inte - och gråter som ett barn. Lång, lång handskakning. Farväl! Du står vid vår sida när vi är nära att förtvivla. Utanför faller regnet. Jag vill skrika, gråta.”

Houston Stewart Chamberlain dog i Bayreuth av sin nervösa sjukdom i januari 1927. På hans gravsten står ett citat från Lukas 17:21. ”Guds rike är inom er.” Chamberlain hävdade upprepade gånger i sina böcker att Jesus inte hade varit jude. Han förklarade det med att Jesus hade kommit från Galileen där det bodde få judar. Kristendomen hade utvecklats till ett blodtörstigt totalitärt system genom judisk påverkan från Gamla Testamentet. Det var först efter århundraden av katolsk terror som de germanska trupperna, förkroppsligade av Franciskus av Assisi, Martin Luther och andra, kunde göra kristendomen till den religion som Jesus hade siktat mot. Kejsaren Wilhelm II var övertygade om riktigheten i dessa teorier, och han argumenterade för att man skulle ta bort Gamla Testamentet från Bibeln för att skära av alla kvarstående länkar till judendomen.

Länken

Jag läste nyss Cecilia Hagens bok De osannolika systrarna Mitford, som handlar om sex överklassflickor från en adlig engelsk familj som nästan alla föll för män som stod för odemokratiska ideal. Systern Unity förälskade sig i Hitler och nazismen, hon reste enligt legenden till München där hon satt varje kväll på Hitlers stamkrog tills hon uppmärksammades och togs upp i den högsta nazistiska kretsen. Hitler förklarade i tidningsintervjuer att hon var ”ett perfekt prov på arisk kvinnlighet”. När England förklarade krig mot Tyskland sköt hon sig själv i en park i München, men överlevde ändå i några år med svåra handikapp. En annan av systrarna blev glödande kommunist. Diana, en tredje syster, var enligt Hagen svindlande vacker. Hon var favorit både hos flickornas släkting Winston Churchill och hos Adolf Hitler. Diana Mitford gifte sig först med en oerhört rik ädling, men lämnade sin man och två små barn för det engelska fascistpartiets ledare Mosley. De två gifte sig i Tyskland, deras bröllop anordnades av Goebbels hustru och bevistades bland annat av Hitler själv.

Jessica Mitford skrev en självbiografi, Hons and rebels, där hon berättade att Unitys beslut att resa till Tyskland möttes av mycket mindre motstånd från föräldrarna än vad man kunde ha förväntat sig. Kanske var de trötta på alla hennes upptåg i under säsongen i London. Det är också Jessica som har berättat hur Unity kom i kontakt med nazistledarna genom att sitta och stirra på dem på en restaurang. I Cecilia Hagens bok ställs frågan om hur det kunde komma sig att baron Redesdales döttrar blev glödande nazister, fascister och kommunister: Det är tydligen en oförklarlig gåta för Hagen hur dessa flickor som hade allt, kunde avvika så från föräldrarnas konventionella spår.

Själv kände jag mig en aning besviken över att Hagens bok inte innehöll någon djupare analys av den här familjehistorien, som tydligen har fascinerat flera författare och till och med givit upphov till en musikal. Jag funderade faktiskt lite när jag läste att baron Redesdale köpte en guldgruva i Canada som kallades Swastika, men jag antog att det bara var en slump. När jag läste en del av Chamberlains texter stötte jag dock på ett faktum som kanske kan sprida lite ljus över frågan om varifrån flickorna Mitford kunde få sin beundran för starka och maktutövande män. Förordet till Chamberlains första bok, The Foundations of the Nineteenth Century, skrevs nämligen av flickorna Mitfords farfar lord Redesdale. Lord Redesdale översatte 1914 också själv Chamberlains bok Immanuel Kant och skrev även ett eget förord till boken.

Lord Redesdale sympatiserade alltså i mycket hög grad med Chamberlain. Att översätta ett verk om tyska filosofer till engelska är ingen lätt uppgift, det måste krävas ett stort mått av engagemang för att man överhuvudtaget skall komma på tanken. Men Lord Redesdale var dessutom väl bekant med Chamberlains tidigare verk, han hade ju skrivit en lång introduktion till The Foundations of the Nineteenth Century. I den texten går Redesdale igenom Chamberlains teorier, både de som handlar om semiternas underlägsenhet och de som målar upp de germanska eller teutoniska hjältarna. Om inte Jerusalem hade förstörts av romarna skulle till exempel judarna ha skapat ett religiöst monopol som skulle ha varit värre än feniciernas handelsmonopol. Under pressen av dessa födda dogmatiker och fanatiker (judarna) skulle all frihet för tanke och tro ha försvunnit från världen.

In destroying the stronghold of Judaism the Romans, though here again they knew it not, were working for the triumph of Christianity. As it is, much of Judaism pervades our faith. Had Jerusalem stood, the “religious monopoly of the Jews,“ says Chamberlain, “would have been worse than the trade monopoly of the Phoenicians. Under the leaden pressure of these born dogmatists and fanatics, all freedom of thought and of belief would have vanished from the world: the flat materialistic conception of God would have been our religion, pettifoggery our philosophy. This is no fancy picture, there are too many facts crying aloud: for what is that stiff, narrow-minded, spiritually cramped dogmatising of the Christian Church, such as no Aryan people ever dreamt of; what is that bloodthirsty fanaticism disgracing the centuries down to the nineteenth, that curse of hatred fastening on to the religion of love from the very beginning, from which Greek and Roman, Indian and Chinese, Persian and Teuton, turn with a shudder? What is it if not the shadow of that Temple in which sacrifice was offered to the God of wrath and of revenge, a black shadow cast over the young generation of heroes striving out of the Darkness into the Light?“ (Lord Redesdale, The Foundations of the Nineteenth Century, Introduction)[4]

Arierna är däremot kvintessensen av allt gott. De utplånade alla infödda innevånare i de länder som de erövrade och de skapade kastsystemet som särskiljde den vita segraren från de besegrade svarta. Den främsta platsen i världen tillhör den teutoniska (germanska) grenen av den ariska familjen, och historien om 1800-talet är historien om teutonens triumf.

All that we know is that there were at least three great wanderings: two southward to India and Persia, one, or perhaps several, across the great Asiatic continent to Europe. What drove these highly gifted people from their farms and pastures? Was it the search for change of climate? Was it pressure from the Mongols? There are some reasons for supposing that religious dissent may have had something to do with it. For instance, the evil spirits of the Zend-Avesta, the scriptures of the Zoroastrians are the gods of the Rig-Veda, the sacred poems of the Indian Aryans, and vice versa. Be that as it may, wherever the Aryans went they became masters. The Greek, the Latin, the Kelt, the Teuton, the Slav — all these were Aryans: of the aborigines of the countries which they overran, scarcely a trace remains. So, too, in India it was “Varna,” colour, which distinguished the white conquering Arya from the defeated black man, the Dasyu, and so laid the foundation of caste. It is to the Teuton branch of the Aryan family that the first place in the world belongs, and the story of the Nineteenth Century is the story of the Teuton’s triumph. (Lord Redesdale, The Foundations of the Nineteenth Century, Introduction)

Under folkvandringstiden skapades ett väldigt virrvarr. Bara juden behöll sin individualitet, teutonen däremot bibehöll bara sin ras två stora egenskaper - frihet och tro. Teutonerna var enligt Lord Redesdale ett underbart folk, krigslystet och vackert. Krig var deras glädje och lycka, men de var inga krigsmaskiner. De hade också fått in en känsla för sång, poesi och annat genom sina ariska förfäder. De ärvde kultur från grekerna, lag och rätt från romarna, och störst av allt Kristi läror. Genom dessa arv skapade de 1800-talets kultur.

It was the period of what he calls the “Völker-chaos,“ a hurly-burly of nationalities in which Greeks and Romans, Syrians, African mongrels, Armenians, Gauls and Indo-Europeans of many tribes were all jumbled up together — a seething, heterogeneous conflicting mass of humanity in which all character, individuality, belief and customs were lost. In this witches‘ Sabbath only the Jew maintained his individuality, only the Teuton preserved the two great characteristics of his race, freedom and faith — the Jew the witness of the past; the Teuton the power of the future.

They were a wonderful people, these tall men with the fair hair and blue eyes, warriors from their birth, fighting for fighting‘s sake, tribe against tribe, clan against clan, so that Tiberius, looking upon them as a danger, could think of no better policy than to leave them alone to destroy one another. But the people who held in their hands the fate of mankind were not to be got rid of like so many Kilkenny cats. Their battlesomeness made them a danger to the State — to a Roman Emperor, ever under the shadow of murder, their trustworthiness made them the one sure source from which he could recruit his bodyguard. But they were not mere fighting machines, though war was to them a joy and a delight. From their Aryan ancestors, from the men to whom the poems of the Rigveda were a holy writ, they had received, instilled in their blood, a passion for song and for music, an imagination which revelled in all that is beautiful, and which loved to soar into the highest realms of thought.

And so it came to pass that when in the fullness of time they absorbed the power of Europe, they knew how to make the most of the three great legacies which they had inherited: poetry and art from the Greeks, law and statecraft from the Romans, and, greatest of all, the teaching of Christ. By them, with these helps, was founded the culture of the nineteenth century. (Lord Redesdale, The Foundations of the Nineteenth Century, Introduction)

Lord Redesdales son, de gudomliga flickorna Mitfords far som ärvde hans titel, hade enligt en beskrivning som jag hittade på Internet extremt konservativa åsikter. Han var medlem i flera antisemitiska organisationer, bland annat Anglo-German Fellowship, The Link och The Right Club. Den sista sammanslutningen var en organisation som bildades i maj 1939 och som hade som mål att förena alla högergrupper i Storbritannien. The Right Club skulle verka för att offentliggöra och motverka ”den organiserade judenheten”, och deras första uppgift var att befria det konservativa partiet från judiskt inflytande.

Redesdale wealth was seriously depleted in the late 1920s by a series of poor investments. During this period he developed extreme right-wing opinions and became a member of several anti-Semitic organizations including the Anglo-German Fellowship and The Link. His daughter, Diana Mitford, married Oswald Mosley, leader of the British Union of Fascists, in 1936. Another daughter, Unity Mitford, went to Nazi Germany and met Adolf Hitler, Heinrich Himmler, Herman Goering, Joseph Goebbels and other leaders of the Nazi Party. Hitler told newspapers in Germany that Unity was "a perfect specimen of Aryan womanhood".

Archibald Ramsay founded a secret society called the Right Club in May 1939. This was an attempt to unify all the different right-wing groups in Britain. Or in the leader's words of "co-ordinating the work of all the patriotic societies". In his autobiography, The Nameless War, Ramsay argued: "The main object of the Right Club was to oppose and expose the activities of Organized Jewry, in the light of the evidence which came into my possession in 1938. Our first objective was to clear the Conservative Party of Jewish influence, and the character of our membership and meetings were strictly in keeping with this objective."

Members of the Right Club included Redesdale, A. K. Chesterton, William Joyce, Anna Wolkoff, Joan Miller, Francis Yeats-Brown, E. H. Cole, Lord Redesdale, 5th Duke of Wellington, Duke of Westminster, Aubrey Lees, John Stourton, Thomas Hunter, Samuel Chapman, Ernest Bennett, Charles Kerr, John MacKie, James Edmondson, Mavis Tate, Marquess of Graham, Margaret Bothamley, Earl of Galloway, H. T. Mills, Richard Findlay and Serrocold Skeels.[5]

Både The Right Club och The Link hade många medlemmar från aristokratin och andra väletablerade grupper. The Link, som grundades 1937, hade 4 300 medlemmar i juni 1939. I samband med krigsutbrottet avbröts verksamheten i både The Link och The Right Club.

The Link was founded by Admiral Barry Domvile, a former Director of Naval Intelligence, in July 1937. In his autobiography Domvile explained that he established the organisation "to foster the mutual knowledge and understanding between the British and German peoples, and to counteract the flood of lies with which our people were being regaled in their daily papers."

The organization attracted anti-Semitic people and pro-Nazi extremists. The membership of The Link grew from 1,800 in March 1938 to 4,300 in June 1939. Members included Lord Redesdale, Archibald Ramsay, Major-General John Fuller, Lambert Ward, Lord Sempill, Richard Findlay, H. T. Mills, C. E. Carroll, A. P. Laurie, Raymond Beazley and Hubert Maddocks. The Link also published the journal The Anglo-German Review.

The Link closed down soon after the outbreak of the Second World War in September 1939. Several members of the organization, including Barry Domvile and Archibald Ramsay, were arrested after the passing of Defence Regulation 18B in May 1940. This legislation gave the Home Secretary the right to imprison without trial anybody he believed likely to "endanger the safety of the realm". [6]

Amiral Barry Domvile, grundaren av The Link var också medlem i The Anglo-German Fellowship. Enligt honom var The Anglo-German Fellowship i huvudsak inriktat på att ta tillvara de välbärgades intressen och samanslutningen understöddes till stor del av storfinansen som var intresserad av att utöka de kommersiella relationerna med Tyskland. Det här var alltså under nazisternas storhetstid, och det fanns naturligtvis stora vinster att hämta i olika kontrakt för den tyska staten.

I and several friends who held similar views felt that an urgent need existed for the establishment of an Association to foster the mutual knowledge and understanding between the British and German peoples, and to counteract the flood of lies with which our people were being regaled in their daily papers. There was in existence already an Anglo-German Fellowship, of which I was a member of the Council. I was never very happy about this Association, which catered mainly for the well-to-do, and was largely supported by big business firms, interested in clearing the ground for an extension of commercial relations. (Admiral Barry Domvile, From Admiral to Cabin Boy (1947))[7]

I en intervju i Daily Express den 6 september 1939, några dagar efter andra världskrigets utbrott, blev Ernest Carroll, en av ledarna i The Link, tillfrågad om organisationen fortfarande var aktiv. Han ville då tydligen fortfarande se organisationen som en bro till tyskarna.

"You put me in a very awkward position", he said, "I don't want to say anything about it. We had decided to close down. But it seems that we might be of national use, by a slight alteration."

"Wouldn't it have to be rather a considerable alteration?", I said.

"I don't want to disclose what it is now", he said. "It might spoil the effect. But if we could build a bridge to the German people..."

If... But as The Link's German contacts were highly official and Nazi, it seems unlikely. (A reporter from the Daily Express asked Ernest Carroll if The Link was still functioning (6th September, 1939))[8]

Dagen efter citerades Barry Domvile som hade skapat The Link i Daily Telegraph. Nu var organisationen upplöst, genom kriget hade ”kungens fiender blivit deras fiender”.

The Link is closed down and the organisation dissolved. Naturally, we closed down on the declaration of war. That was essential. The King's enemies became our enemies. We had done our best for better Anglo-German relations, and with the outbreak of hostilities there was no more to be done. All the branches are closed. (Admiral Barry Domvile, quoted in the Daily Telegraph (7th September, 1939))[9]

Flickorna Mitfords farfar var alltså en stor beundrare av Chamberlain, upphovsmannen till den nazistiska rasteorins profetiska texter. Lord Redesdale hade översatt en av Chamberlains böcker till engelska och skrivit förord till åtminstone en annan. Han hade också varit nära vän till Richard Wagner och det var kanske genom Wagners hustru Cosima som Redesdale och Chamberlain fick kontakt med varandra, om de inte kände varandra sedan tidigare eller till och med var släkt förstås. Hur det gick till var egentligen inte intressant, det som jag undrar över är däremot att Unity Mitford skulle ha behövt sitta och vänta på uppmärksamhet vid ett restaurangbord när hon reste till München för att träffa Hitler och de andra höga nazisterna.

Jag tycker det verkar troligare att hon kunde få audiens genom att hänvisa till sin farfar som hade varit nära vän med både Wagner och Chamberlain, och genom att hälsa från sin far som var en broder i den anti-semitiska rörelsen. Hennes adliga anor och ariska utseende var säker också lockande egenskaper i nazisternas ögon, de hedrade ju idealen om det utvalda blodet och de högättade ariska ädlingarna. Tydligen var Unity Mitford en sådan celebritet att Hitler till och med talade om henne i en tidningsintervju.

Var Unity en länk i ”The Link”? Inte för att det spelar någon roll, det som är intressant med den här historien är att den nazistiska ideologin om raser, och då speciellt den ariska rasens överhöghet, omfattades av många av de högsta kretsarna i England ända fram till krigsutbrottet. De nära förbindelserna mellan höga nazister och till exempel The Link är en del av en bild som inte så ofta förs fram i beskrivningarna av nazisterna och Hitler. Men många engelska aristokrater kunde säkert ta till sig berättelserna om ariernas ärorika förflutna i Indien, och om deras ödesbestämda kallelse att härska över de underlägsna raserna.

Just Indien var ju ett land som var koloni till det brittiska imperiet, tanken att de europeiska arierna var de ursprungliga härskarna i Indien tilltalade säkert många britter. Att den vita rasen hade bekämpat och härskat över underlägsna svarta raser ända sedan tidernas begynnelse var säkert ett budskap som uppskattades av alla de kolonisatörer som levde på förmögenheter som hade byggts upp genom slavhandel, utsugning av ursprungsbefolkningar och rofferier av land och naturtillgångar i Indien, Amerika, Afrika och Australien.

Men varför blev de engelska aristokraterna antisemiter? Visserligen hade européerna varit antisemiter i många hundra år, men anti-semitismen var tydligen extra aktuell under åren före andra världskrigets utbrott. Det intresset måste ha berott på den propaganda som till exempel Chamberlain hade skapat som beskrev den semitiska rasen som en hungrig vampyr som bara ville suga ut den kraften från den ariska gruppen och ändra allt med sina främmade inflytanden. Det byggs ju upp en stark konflikt i Chamberlains texter. Den stora striden står mellan två makter, de germanska eller ariska raserna som leder den innevarande tidsåldern och de gamla semiterna som står för det förgångna. Det är bråttom, ariernas tillgång är deras ras och blod, allt som kan förorena denna tillgång måste utrotas innan det är för sent.

Men sanningen är förstås att antisemiteismen hade spritts ända sedan den romerska kristendomen skapades som en motpropaganda mot de judiska messianska upproren. Judarna hade varit kristendomens huvudfiende från allra första stund, och de pekas också ut som de som anstiftade mordet på Kristus och som hela mänsklighetens fiender i Nya Testamentet.

Rasvetenskapens framväxt

Malthus

Engelsmannen Thomas Robert Malthus (1766-1834) hade redan 1798 publicerat en pamflett med titeln An Essay on the Principle of Population. Här hävdade han att produktionen av livsmedel endast kan ökas i en aritmetisk serie (alltså enligt förhållandena 1, 2, 3, 4 osv.), medan befolkningstillväxten sker enligt en geometrisk serie (som talen 1, 2, 4, 8 osv.) Den relativa mängden livsmedel tenderar därför att sjunka i förhållande till folkmängden. Malthus identifierade ett antal faktorer som kunde påverka situationen, dels repressiva hinder som handlade om hög dödlighet genom till exempel svält, krig, farsot, och dels preventiva faktorer som sexuell avhållsamhet, högre ålder för giftermål etc.

Gobineau

Under 1800-talet växte en mängd nya teorier och vetenskaper växte fram, speciellt inom naturvetenskaperna. En sådan ny teori var den tidigare nämnde franske greven Joseph Arthur de Gobineaus arbete om olika raser från åren 1853-55. Gobineau gjorde en rangordning av de olika mänskliga raserna, och han placerade den nordiska typen högst eftersom den ansågs ha det renaste blodet. Gobineau utvecklade teorin om den ariska rasens överhöghet som senare användes av till exempel Houston Stewart Chamberlain.

Darwin

Charles Darwin föddes i en välbärgad engelsk familj. Han följde med som obetald volontär och socialt jämställt sällskap åt kaptenen på en gradmätningsexpedition som gjorde en jordenruntsegling mellan åren 1831-36. Genom studier i det välförsedda biblioteket ombord förvärvade Darwin omfattande naturvetenskapliga kunskaper, och genom de fältstudier som han bland annat utförde på Galapagosöarna var han vid hemkomsten en kunnig naturforskare.

Genom sin goda ekonomiska ställning kunde Darwin arbeta med sitt livsverk utan att behöva ta vare sig någon examen eller tjänst. Hans dåliga hälsa, som tvingade honom att tillbringa sin mesta tid inomhus i hemmet, var också en orsak till att han ägnade sig så odelat åt sina studier. De två verk som räknas som mest inflytelserika på Darwin var Charles Lyells "Principles of Geology" (1830–33) och Thomas Malthus "An Essay on the Principles of Population" (1798).

Darwin publicerade år 1859 sitt stora livsverk On the Origin of Species by Means of Natural Selection. Teorin hade dock lagts fram redan året innan av Darwin och Alfred Russell Wallace, oberoende av varandra. Huvudprinciperna i verket är: 1) en enorm överproduktion sker i naturen, där en obeskrivlig trängsel råder – allra mest påfallande i fråga om könsceller, även hos djur med låg reproduktionsförmåga, 2) variationen: i varje kull, i varje generation varierar avkomman något inbördes – en är alltid störst, en är alltid minst, osv. Detta leder till 3) det naturliga urvalet (där ordet ”naturlig” närmast står i motsats till kulturmiljön); därav följer 4) kampen för tillvaron, ett allas krig mot alla, där den mest lämpade vinner. Denna kamp är alltid hårdare inom en art än mellan olika arter, eftersom artfränder kräver samma livsbetingelser medan individer av olika arter lättare kan leva sida vid sida.[10]

Darwins teorier möttes av stort intresse. Men människans plats i evolutionen som ett djur bland andra djur, var så kontroversiell att Darwin inte vågade publicera sitt verk The Descent of Man förrän 1871.

Eugenik

Darwins teser om evolutionen som man tolkade som en kamp mellan olika raser om livsutrymme där bara den mest anpassade överlevde, färgade också av sig på de sociala vetenskaperna. Man började tänka sig att evolutionen skulle kunna påskyndas genom att oönskade element i genbanken begränsades eller rensades ut, och genom att de med de bästa egenskaperna i första hand fick föröka sig. Det här hade ju tillämpats i avel av husdjur som hundar och hästar i tusentals år, att tillämpad de nya kunskaperna om biologins lagar på människor låg nära till hands.

I 1800-talets samhällsdebatt sågs faran för att rasen skulle urarta eller bli degenerad som ett allt viktigare problem som krävde insatser från läkare och biologer för att finna sin lösning. Termen eugenik myntades i samband med detta problem av engelsmannen Sir Francis Galton (1822-1911). Hans mål var att eugeniken skulle utvecklas till en tillämpad vetenskap, liknande växt- eller djurförädlingen. Efter ärftlighetslagarnas återupptäckt i början av 1900-talet blev såväl det allmänna som det vetenskapliga intresset för eugenik mycket stort, och många av de tidiga genetikerna, som R.A. Fisher i England och Herman Nilsson-Ehle i Sverige, propagerade aktivt för de eugeniska tankegångarna.

Galton var kusin till Darwin och en briljant amatörforskare och mångsysslare, han var upptäcktsresande, statistiker, genetiker och den som etablerade fingeravtryckens användning i polisverksamheten. Galton menade att begåvning och liknande egenskaper var ärftliga, och att man kunde påverka denna ärftlighet om man kände dess lagar. 1889 lade han fram Galtons lag som säger att till individens ärftliga bestämdhet har hans två föräldrar bidragit med tillsammans ½, de fyra far- och morföräldrarna tillsammans med ¼, dessas föräldrar med 1/8 och så vidare.

Redan 1869 publicerade Francis Galton en bok med titeln Hereditary Genius. Där förde han fram argument för den ärftliga aristokratins överlägsenhet som grunden för hela samhällets framgång. De underprivilegierade var ett hot mot samhället genom sin vana att producera mängder av utblottade, sjuka och eländiga barn. De högre klasserna borde därför uppmuntras till att skaffa många barn, medan de lägre skulle uppmuntras eller tvingas till att skaffa färre.

1869. The English psychologist Francis Galton, cousin of Charles Darwin, published Hereditary Genius. Cornell University anthropology professor Davydd Greenwood described this work as "an impassioned brief for hereditary aristocracy that became the first modern document of the modern eugenics movement." Charover wrote of this book:

Galton's inquiry into hereditary genius' led him to view "the incompetent, the ailing, and the desponding" as a threat to the well- being of society because of their habit "of producing large numbers of impoverished, sick, and miserable children." The upper classes, he argued, should be encouraged to have more children, whereas the lower classes should be induced, if possible, or compelled if necessary to have fewer. Galton's racist view of Blacks was made clear when he wrote, 'The average intellectual standard of the Negro is some two grades below our own.' [11]

Antropometri

Utforskandet av människans evolution ledde till teorier som till exempel frenologin som förde fram att huvudform och knölar på huvudet berodde på hjärnas egenskaper hos människan. Dessa teorier utvecklades till antropometrin, som är läran om människokroppens måttförhållanden. Ursprungligen användes antropometrin inom rasbiologin för registrering av dels mått på skelett, och dels av kroppsmått på levande människor. I fråga om människans förhistoria användes tidiga skelettfynd i syfte att klassificera olika typer av fornmänniskor. De antropometriska metoderna utvecklades först och främst av Francis Galton och Paul Broca.

En illustration av hur rasteorierna tillämpades i början av 1900-talet i samband med mätningar av längd, handstyrka, ögonfärg och annat finns i Jewish Encyclopedia, där en undersökning av samariernas rasegenskaper redovisas med jämförelser mellan olika andra raser i området och med judarnas. Den centrala eugeniska tesen om degenerering används här tillsammans med antropometri. Man hade samlat in mätvärden på flera olika skallmått, längd på näsa, tjocklekar på läppar, längd på pekfinger och höger öra, hår- och ögonfärg m.m. från en grupp samarier. Den slutsats som man drar i artikeln från Jewish Encyclopedia är att samarierna idag är den enda, men dock degenererade, representanten för de forntida hebreerna.

The general type of physiognomy of the Samaritans is distinctly Jewish, the nose markedly so. Von Luschan derives the Jews from "the Hittites, the Aryan Amorites, and the Semitic nomads." The Samaritans may be traced to the same origin. The Amorites were "men of great stature"; and to them Von Luschan traces the blonds of the modern Jews. With still greater certainty the tall stature and the presence of a blond type among the Samaritans may be referred to the same source.

The cephalic index, much lower than that of the modern Jews, may be accounted for by a former direct influence of the Semitic nomads, now represented by the Bedouins, whose cephalic index, according to measurements of 114 males, is 76.3. The Samaritans have thus preserved the ancient type in its purity; and they are to-day the sole, though degenerate, representatives of the ancient Hebrews. (Jewish Encyclopedia, Samaritans)[12]

Socialdarwinism

Socialdarwinism är benämningen på en filosofi där man använder Charles Darwins biologiska teorier för att förklara sociala förhållanden. Samhällen tänks som levande organismer vilka utvecklas evolutionistiskt. Utvecklingen drivs framåt av konkurrensen mellan individer, etniska grupper, klasser, raser eller samhällen i kamp för överlevnad och makt, en kamp som ofta anses vara ytterst grundad i människans biologi, eller som en kombination av individuell egoism och marknadsekonomi. De som är starkast och bäst anpassade till omgivningen överlever och reproducerar sig, vilket resulterar i en utveckling mot allt högre stående samhällsformer. Teorin har i nästa steg använts för att dra normativa slutsatser och upprätta rasistiska politiska handlingslinjer. Tilläggas bör att teorin inte har mycket att göra med Darwin, som inte tänkte sig en utveckling mot högre stadier och inte heller ville överföra sin teori till samhällssfären. Socialdarwinismen sägs i NE ha varit som mest utbredd vid sekelskiftet 1900.[13]

Tankesättet förknippas främst med engelsmännen Harold Spencer, Walter Bagehot och amerikanen William Graham Sumner. Herbert Spencer (1820-1903) var redaktör för tidskriften The Economist från 1848 och han var den som myntade uttrycket ”survival of the fittest”. Detta utryck är grundtanken i darwinismen med innebörden att det genomsnittligt är de (under de rådande omständigheterna) mest livsdugliga som överlever i kampen för tillvaron, och därmed för utvecklingen framåt. Darwin själv använde dock tydligen inte just dessa ord, och han använde inte heller sin biologiska modell på samhälleliga förhållanden.

Walter Bagehot (1826-77), var en brittisk publicist, författare och ekonom. Bagehot inledde sin skriftställarkarriär med litterära essäer, men är mest känd som redaktör för Economist från 1860.

William Graham Sumner (1840-1910) var en inflytelserik professor vid Yale och den amerikanska motsvarigheten till Herbert Spencer. Han försvarade radikala principer om laissez-faire med argument om att de rättfärdigades av evolutionens lagar. Sumner spelade också en viktig roll i reformeringen av det amerikanska universitetssystemet.

Den amerikanske juristen Madison Grant publicerade år 1916 The Passing Of the Great Race, or the Racial Basis of European History, där han hävdade att felaktig hänsyn till förment gudomliga lagar och en sentimental tro på det mänskliga livets helgd hindrade den nödvändiga elimineringen av defekta spädbarn och steriliseringen av sådana människor som var värdelösa för samhället. Naturens lagar krävde att man utplånade dem som inte var anpassade, och mänskligt liv hade enligt honom bara ett värde om det är till nytta för samhället och rasen. Samma år publicerade Lewis M. Terman, professor i psykologi vid Stanford University, Stanford-Binots IQ-test. Han hyllades för att ha ”infört rasfrågan i IQ-debatten” eftersom han hävdade att mental bristfällighet är mycket vanlig inom spansk-indianska och mexikanska familjer samt bland negrer.

Mistaken regard for what are believed to be divine laws and a sentimental belief in the sanctity of human life tend to prevent both the elimination of defective infants and the sterilization of such adults as are themselves of no value to a community. The laws of nature require the obliteration of the unfit and human life is valuable only when of use to the community or race.

Lewis M. Terman, Professor of psychology at Stanford University published the Stanford Binot IQ test in the United States. Chorover credited Terman with 'injecting race into the IQ debate.' Terman claimed that mental deficiency is very common in Spanish-Indian and Mexican families...and also among Negros. He also warned that "if we would preserve our state for a class of people worthy to possess it, we must prevent, as far as possible, the propagation of mental degenerates."[14]

Rasbiologiska institut

Genom att man hade upptäckt ärftlighetslagarna insåg man att en individ påverkade sina efterkommande i många led, och att man faktiskt också kunde förutsäga vilka egenskaper som skulle komma att ärvas vidare. Den här nya kunskapen gjorde, tillsammans med bland annat bekymren för de lägre stående gruppernas större förmåga att föröka sig och oron för att rasen skulle degenereras, att man inrättade myndigheter eller institut som skulle utveckla och tillämpa kunskapen om eugenik.

I Sverige inrättade år 1921 riksdagen med bred politisk uppslutning Statens institut för rasbiologi i Uppsala. Sverige var jämförelsevis sent ute, redan 1904 hade man inrättat den första professuren i eugenik vid University College i London. 1907 etablerades Galton Laboratory of National Eugenics i England, 1908 bildades the Eugenics Education Society i samma land. 1910 startade the Eugenic Record Office i USA. De två senare organisationerna använde forskningsresultat från the Galton Laboratory of National Eugenics för att föreslå praktiska tillämpningar av vetenskapen, och de såg som sin uppgift att bedriva en intensiv upplysningspropaganda till allmänheten.[15]

Dr. Alfred Ploetz publicerade år 1895 sin bok Grundlinien der Rassenhygiene (ung. Riktlinjer för rashygien). Ploetz grundade år 1905 det tyska Gesellschaft für Rassenhygiene (Eugenik). Samfundet hade 350 medlemmar, mest professorer, under åren fram till första världskriget. Orden rashygien och eugenik sågs som utbytbara i Tyskland. Rashygienen var nära förbunden med Gobineaus antropologi som sysslade med att mäta kranier, hårfärger, ögonfärger och annat för att bestämma olika rasmässiga kriterier. En medgrundare av Ploetz rashygieniska institut var den senare världsberömde psykiatrikern och rashygienisten Professor Dr. Ernst Rüdin.[16]

Ploetz föreslog att man medvetet skulle välja ut de mest intelligenta och välutvecklade människorna för att få en bättre och mer rättvis värld. Han föreslog att en panel av läkare skulle bestämma om ett nyfött barn skulle få leva eller inte. Var barnet skadat på något sätt skulle det dödas med en liten dos morfin, och föräldrarna skulle kunna skaffa ett friskt barn i stället. En av Ploetz studenter, Fritz Lenz (1887-1976), skrev böcker som förmedlade Ploetz teorier. Adolf Hitler använde dessa teorier i boken Mein Kampf efter att ha läst Menschliche Erblichkeitslehre and Rassenhygiene av Lenz och två andra.

Inom eugeniken ville man alltså påverka sociala förhållanden genom biologiska åtgärder, och man ansåg att dessa åtgärder kunde indelas i två huvudgrupper. En huvudtyp handlade om att förhindra att människor med svåra ärftliga sjukdomar skulle föröka sig med målet att förhindra spridning av anlag som man ansåg som icke önskvärda. Den andra handlade om att öka antalet önskvärda individer genom att aktivt försöka få fram stora barnkullar inom den önskvärda delen av befolkningen. I Sverige handlade åtgärderna inom den första gruppen till exempel om tvångssteriliseringar av utvecklingsstörda eller mentalsjuka människor, medan det andra målet uppnåddes genom totalförbud för aborter och kraftfulla restriktioner för försäljning av preventivmedel.

Man såg alltså människor som en naturtillgång som andra som ägdes av staten. Målet att öka landets befolkning gjorde att man bortsåg från att till exempel förbundet mot abort och preventivmedel skapade fattigdom i de alltför stora familjerna, hög dödlighet bland mödrar som var utslitna av alltför många havandeskap och andra allvarliga följder. Inte heller ansåg man att det oerhörda brott mot den personliga integriteten som tvångssteriliseringar och tvångskastreringar utgjorde var ett argument som kunde överordnas kravet på att rena rasen och befolkningsmaterialet.

Carnegie-institutet i Washington, som hade skapats av stålmagnaten Andrew Carnegie, etablerade 1904 en biologisk experimentstation i Cold Spring Harbor. Eugenikern Charles Benedict Davenport var dess första chef. Den rörelse som förde fram eugeniken finansierades i hög grad genom medel från näringslivet.

Exempel på rasbaserad lagstiftning

Åsikten att människor hade olika värde beroende på vilken ras de tillhörde, och att raserna måste hållas åtskiljda, utgjorde grunden för lagstiftning i olika länder långt före nazismens uppkomst. I USA stiftades och tillämpades de delstatliga och lokala s.k. Jim Crow-lagarna från slutet av 1800-talet. ”Jim Crow” var en allmän nedsättande benämning på en svart person. Dessa lagar fanns främst, men inte enbart, i sydstaterna, och de förbjöd färgade att vistas tillsammans med vita på allmänna transportmedel, i kyrkor, teatrar, skolor etc. Jim Crow-lagarna sanktionerades i USA 1883 när högsta domstolen förklarade 1875 års medborgarrättslag författningsstridig, och 1896 när Högsta domstolen stadfäste principen ”åtskild men lika” (NE).

Nurses No person or corporation shall require any white female nurse to nurse in wards or rooms in hospitals, either public or private, in which negro men are placed. Alabama

Buses All passenger stations in this state operated by any motor transportation company shall have separate waiting rooms or space and separate ticket windows for the white and colored races. Alabama

Railroads The conductor of each passenger train is authorized and required to assign each passenger to the car or the division of the car, when it is divided by a partition, designated for the race to which such passenger belongs. Alabama

Restaurants It shall be unlawful to conduct a restaurant or other place for the serving of food in the city, at which white and colored people are served in the same room, unless such white and colored persons are effectually separated by a solid partition extending from the floor upward to a distance of seven feet or higher, and unless a separate entrance from the street is provided for each compartment. Alabama

Pool and Billiard Rooms It shall be unlawful for a negro and white person to play together or in company with each other at any game of pool or billiards. Alabama

Toilet Facilities, Male Every employer of white or negro males shall provide for such white or negro males reasonably accessible and separate toilet facilities. Alabama

Intermarriage The marriage of a person of Caucasian blood with a Negro, Mongolian, Malay, or Hindu shall be null and void. Arizona

Intermarriage All marriages between a white person and a negro, or between a white person and a person of negro descent to the fourth generation inclusive, are hereby forever prohibited. Florida

Cohabitation Any negro man and white woman, or any white man and negro woman, who are not married to each other, who shall habitually live in and occupy in the nighttime the same room shall each be punished by imprisonment not exceeding twelve (12) months, or by fine not exceeding five hundred ($500.00) dollars. Florida

Education The schools for white children and the schools for negro children shall be conducted separately. Florida [17]

Jim Crow-lagarna bestod ända till Högsta domstolen förbjöd rasåtskillnad i skolväsendet 1954. Detta startade en process som, inte minst genom de svartas egna aktioner, undanröjde denna rasistiska lagstiftning, främst genom olika medborgarrättslagar 1964-68 (NE).

1914 hölls den första kongressen om rasförbätting, The First National Congress on Race Betterment, i Battle Creek Michigan. Ett segregations- och steriliseringsprogram föreslogs som skulle reducera antalet ”defekta” och ”antisociala” människor i befolkningen från 10 procent (den dåvarande uppskattade siffran) till 5.77 procent fram till 1955. Detta skulle ske genom att man steriliserade 3.76 millioner amerikaner.

År 1922 publicerade H H Laughlin, expert på eugenik i representanthusets kommitté om immigration och naturalisering, en lag som skulle tjäna som modell för lagar om eugenisk sterilisering (the Model Eugenical Sterilization Law). Denna modell utgjorde en bas för enskilda staters steriliseringslagar, och den användes som underlag för att skapa Tredje Rikets egen steriliseringslag år 1933. Bland de kategorier som Laughlin listade som mål för obligatorisk sterilisering fanns de socialt underprivilegierade klasserna, sinnessjuka, kriminella, epileptiker, sjuka med tuberkulos, syfilis och lepra, människor med svåra synnedsättningar, handikappade samt ”beroende” som föräldralösa, hemlösa, luffare osv.

1922. H H Laughlin, the Expert Eugenics Agent of the United States House of Representatives Committee on immigration and Naturalization published the Model Eugenical Sterilization Law. This model formed a basis for any state sterilisation laws and for Nazi Germany's 1933 law. Laughlin listed the categories of people who were to be subjected to mandatory Sterilization:

The socially inadequate classes, regardless of etiology or prognosis... are the following: Feeble-minded; insane (including the psychopathic); Criminalistic (including the delinquent and wayward); Epileptic; Inebriate (including drug-habitues); Diseased (including the tuberculous, the syphilitic, the leprous, and others with chronic, infectious, and legally segregable diseases); Blind (including those with seriously impaired vision); Deformed (including the crippled). and Dependent (including orphans, naer-do-wells, the homeless, tramps and paupers.) [18]

Om rashygien från Nordisk Familjebok, Uggleupplagan 1915[19]

Rashygien (Eugenik, Rasförädling, Raskultur) är en gren af den moderna hygienen. Den står i nära samband med rasbiologi, som har till mål att vetenskapligt utforska och belysa alla de faktorer, som på ett eller annat sätt förmå förändra den ursprungliga art-, resp. rasbeskaffenheten hos en mer eller mindre stor grupp människor, hvilka stå i ett icke alltför aflägset blodsbandsförhållande till hvarandra (sålunda en släkt, en folkstam, en ras o. s. v.).

Rasbiologi fattas ofta i ännu vidsträcktare bemärkelse, i det äfven växter och djur anses höra till dess studieobjekt. Till frågor af nyssnämnda art kan räknas allt, som rör ärftligheten, vidare en hel mängd samhälls- och miljöförhållanden. Rashygienen åter har till uppgift att samla sådana rön, som peka på en utveckling i gynnsam riktning för kommande släktled. Den söker klargöra orsakerna till den ärftliga urartningen och vill söka ordna de sociala förhållandena så, att efterkommande släkten stå så väl rustade som möjligt i konkurrenskampen.

Som en grundsanning inom rashygienen måste man därför betrakta idén, att de "välborna", d. v. s. de i fysiskt, intellektuellt och moraliskt hänseende bäst utrustade individerna, böra i största möjliga mån fortplanta släktet och att dessutom alla ogynnsamma moment i fråga om uppfostran, miljö- och samhällsförhållanden inskränkas till det minsta möjliga. Ärftlighetsforskningens raska uppblomstring i nutiden jämte ett allt större intresse för sociala frågor hos breda lager af kulturländernas befolkning har tvifvelsutan banat väg för rashygienen. Det börjar mer och mer framstå som en ofrånkomlig sanning, att ett folkmaterial af god rasbeskaffenhet är en stor rikedom, väl värd att taga vara på och söka förkofra.

England kan betraktas som det land, där dylika forskningar och sträfvanden först gjort sig gällande. Impulsen därtill ha två af landets vetenskapliga stormän gett genom sina banbrytande arbeten, nämligen Charles Darwin och Francis Galton. Redan 1873 uttalade Galton den åsikten, att det är möjligt att förbättra människoraser, utan att man behöfver komma i strid med nyare tiders moraliska uppfattningar. Han utvecklade redan då ett helt program för, hur dessa sträfvanden borde bedrifvas. Det har visat sig, att dessa hans planer, som till en början nästan öfverallt uppfattades som utopier, till stor del redan förverkligats i hans hemland.

1883 nyttjade Galton ordet eugenik (läran om välborenhet i biologisk mening), hvilket nu vunnit burskap inom så godt som hela den engelsktalande världen och äfven annorstädes. Galton var ända till sin död outtröttligt verksam på detta område och offrade större delen af sin förmögenhet härför. Af honom upprättades i London ett eugeniskt institut, det s. k. Galtonlaboratoriet, hvars föreståndare nu är professor Karl Pearson. Vidare testamenterade han medel till en professur, den första i sitt slag, likaledes i London.

Galton, som blifvit kallad eugenikens fader, var så besjälad af dessa idéer, att han förutspådde, att den tid skulle komma, då de skulle intränga i folkmedvetandet och behärska massorna nästan som en religion.

I Nord-Amerika har rashygienen likaledes vunnit en mycket hastig utbredning och t. o. m. börjat göra sig gällande flera staters lagstiftning. Sedan några år existerar äfven där, i New York, ett vetenskapligt forskningsinstitut, som förestås af Charles Davenport, en ansedd forskare.

I Tyskland har under de två sista årtiondena ej så litet gjorts för att utbreda kunskaper på området. Några ekonomiskt väl situerade läkare jämte en talrik mängd väl skolade naturforskare egna nu tid och krafter häråt. Bland de ledande männen må nämnas doktor Alfr. Ploetz, doktor A. Schallmayer och hygienikern professor Max von Gruber, alla dessa verksamma i München. Det är doktor Ploetz, som gett oss namnet rashygien (ty. rassenhygiene). Denne har tillsammans med några andra forskare 1904 startat en tidskrift, som uteslutande sysselsätter sig med rasbiologiska och rashygieniska frågor. På doktor Ploetz' initiativ ha vidare bildats ett tyskt och ett internationellt rashygieniskt sällskap.

I Sverige bildades 1910 i Stockholm ett svenskt sällskap för rashygien, hvilket uppställt följande programpunkter som ledmotiv för sin verksamhet:

1) att insamla och bearbeta material af betydelse för studiet af de mänskliga ärftlighets- och variationsförhållandena samt af sådana samhällsförhållanden, som utöfva inflytande på den växande individen;

2) att bland sällskapets medlemmar och bland allmänheten sprida kunskap om rashygienens metoder och resultat, till ledning för såväl offentliga åtgärder som för de enskilda individernas handlande;

3) att stödja vetenskapligt grundade sträfvanden för uppväxande och kommande generationers kroppsliga och andliga hälsa.

Under de allra sista åren har intresset för rashygien vaknat äfven i de öfriga skandinaviska länderna, liksom i Holland, i Frankrike och nu senast i Italien och Ungern. Den första internationella kongressen för rashygien hölls 1911 i London.

Eutanasi

Eutanasi betyder ungefär en lugn och smärtfri död. Termen används om den hjälp man t.ex. ger svårt sjuka för att lindra själva döendet (passiv eutanasi), och även om åtgärder som direkt påskyndar döendet och förkortar livet (aktiv eutanasi). Termen är känd sedan ca 1860.

1895 introducerade dr. Alfred Ploetz socialdarwinismen i Tyskland. I sin bok Fundamental Outline of Racial Hygiene pläderar han för eliminering av sådana processer som motverkar det biologiska urvalet, alltså sådana processer som eliminerar de starka och favoriserar de svaga. Bland sådana processer som motverkar det naturliga urvalet nämnde han krig och beskydd av de svaga och de sjuka.

Juristen Karl Binding och psykiatrikern Alfred Hoche skrev The Release of the Destruction of Life Devoid of Value. (Die Freigabe der Vernichtung lebensunwerten Lebens) år 1922. Där argumenterade de för eutanasi eftersom de handikappade var en börda för sig själva och för samhället. De pengar som staten använde för att hålla dessa onödiga människor vid liv kunde användas till bättre och mer produktiva saker. De föreslog att sådana som var fysiskt eller mentalt handikappade skulle elimineras på ett smärtfritt sätt, och att religiösa och juridiska hinder för ett sådant handlande skulle undanröjas. Utplåningen av värdelösa liv skulle komma att bli en nödvändighet för samhällets överlevnad. [20]

Binding och Hoche var inte ensamma om sina åsikter. Vid en medicinsk konferens i Karlsruhe 1921 lades ett förslag om legitimering av eutanasi fram, men avvisades. Vid en psykiatrisk kongress i Dresden 1922 togs samma motion och rapport upp som hade presenterats i Karlsruhe, men de avvisades igen. Vid ungefär samma tid lade en grupp som kallades ”the Monist legue” fram ett liknande förslag till riksdagen, men också det avvisades.

Monismen (Monismus) hade grundats av den ryktbare evolutionsbiologen Ernst Haeckel (1834-1919). Monismen strävade efter att hitta den gemensamma grunden i allt, utan den dualism mellan ande och materia som de etablerade religionerna stod för. Haeckel innehade en professur i zoologi i Jena 1864-1909. Bland hans viktigare teorier fanns den som sade att det mänskliga fostret genomgick alla evolutionens faser i sin utveckling, han var också den som skapade bilden av evolutionen som ett träd med människan i toppen. Haeckel var världsberömd för sina arbeten, 1895 döptes till exempel en av topparna i Sierra Nevada i Kalifornien efter honom. Bland de andra evolutionsbiologer som hedrades med att få ett eget berg fanns också Darwin och Mendel.

Under åren fram till första världskriget var Haeckels böcker en självklarhet i varje hem som ville vara kultiverat och vetenskapligt uppdaterat. Hans vetenskap utgjorde tidens spetskompetens och hans åsikter om frågeställningar av andlig, estetisk, filosofisk och politiska art var oomtvistade. Haeckels biologiska illustrationer bröt ner gränsen mellan det vetenskapliga och estetiska, och de har påverkat många senare konstnärer. Hans illustrationer av det mänskliga embryots utveckling som stegvis bygger på andra mindre ”utvecklade” djurarter, ingår fortfarande i undervisningsmaterial i Sverige och övriga världen trots att han redan 1909 erkände att han hade tillrättalagt en del av sina resultat.

Redan 1868 publicerade Haeckel 30 teckningar i en vetenskaplig tysk tidskrift av en protoplasmisk "organism" med namnet Monera - som sades vara en länk mellan död materia och liv. Haeckels vetenskapliga upptäckter gav alltså i början av 1890-talet upphov till en slags ny filosofi, monismen, vars representanter motionerade om införande av eutanasi i den tyska riksdagen i början av 1920-talet.

I USA publicerade den fransk-amerikanske nobelprisvinnaren Dr. Alexis Carrel år 1935 en bok som han kallade Man the Unknown. I det sista kapitlet diskuterade Carrel eutanasi som ett sätt att lösa samhälleliga problem. Han hänvisade till Tysklands framgångsrika arbete med att förhindra att underlägsna människotyper som mentalsjuka och kriminella förökade sig. Carrel föreslog att man skall utplåna mentalsjuka och kriminella med hjälp av små eutanasiinstitutioner som skulle vara utrustade med passande gaser. Inom tre år blev hans bok översatt till nio olika språk, den kom på svenska 1944.

There remains the unsolved problem of the immense number of defectives and criminals. They are an enormous burden for the part of the population that has remained normal. As already pointed out, gigantic sums are now required to maintain prisons and insane asylums and protect the public against gangsters and lunatics. Why do we preserve these useless and harmful beings? The abnormal prevent the development of the normal. This fact must be squarely faced. Why should society not dispose of the criminals and the insane in a more economical manner? We cannot go on trying to separate the responsible from the irresponsible, punish the guilty, spare those who although having committed a crime, are thought to be morally innocent. We are not capable of judging men. However the community must be protected against troublesome and dangerous elements. How can this be done? Certainly not by building larger and more comfortable prisons, just as real health will not be promoted by larger and more scientific hospitals. In Germany the Government has taken energetic measures against the multiplication of inferior types, the insane and criminals. The ideal solution would be to eliminate all such individuals as soon as they proved dangerous. Criminality and insanity can be prevented only by a better knowledge of man, by eugenics, by changes in education and in social conditions. Meanwhile criminals have to be dealt with effectively. Perhaps prisons should be abolished. They could be replaced by smaller and less expensive institutions. The conditioning of petty criminals with the whip or some more scientific procedure, followed by a short stay in hospital would probably suffice to insure order. Those who have murdered, robbed while armed with automatic pistol or machine gun, kidnapped children, despoiled the poor of their savings, misled the public in important matters, should be humanely and economically disposed of in small euthanasic institutions supplied with proper gases. A similar treatment could be advantageously applied to the insane, guilty of criminal acts. Modern society should not hesitate to organise itself with reference to the normal individual. Philosophical systems and sentimental prejudices must give way before such a necessity. The development of human personality is the ultimate purpose of civilisation. [21]

Carrel kände alltså till det tyska programmet för eugenik och eutanasi. Hans bok översattes till minst nio språk. Det här skedde 1935 och framåt. Jag kontrollerade vad NE hade att säga om Carrel och där nämns mycket riktigt hans bok, men det nämns inget om att den skulle ha förespråkat eutanasi. Det sägs bara att boken sammanfattar den dåtida vetenskapliga uppfattningen om människan ur fysiologisk och psykologisk synvinkel.

Jag började tro att citatet från Carrel ovan, om att man skulle avliva undermåliga individer med gas, var någon slags falsk information. Men på Nobelprisets officiella webbplats (www.nobelprize.org), berättas att Carrel flyttade tillbaka till Frankrike i samband med andra världskrigets utbrott, och att han blev ledare för the Carrel Foundation for the Study of Human Problems som sattes upp av Vichyregeringen. Han verkar också, bland annat tillsammans med Charles Lindberg, ha utfört viktig forskning som handlade om transplantationer och avancerad kirurgi. Nobelprisstiftelsen nämner också Carrels ”well-known book entitled Man, the Unknown”, men inte här nämns heller att Carrel skulle ha varit förespråkare för eutanasi.

Carrel's researches were mainly concerned with experimental surgery and the transplantation of tissues and whole organs. As early as 1902 he published, in the Lyons Medical, a technique for the end-to-end anastomosis of blood vessels and in 1910 he demonstrated that blood-vessels could be kept for long periods in cold storage before they were used as transplants in surgery. Earlier, in 1908, he had devised methods for the transplantation of whole organs and later, in 1935, in collaboration with Charles Lindbergh, the airman who was the first to flow across the Atlantic, he devised a machine for supplying a sterile respiratory system to organs removed from the body, Lindbergh having solved the mechanical problems involved. He discussed this aspect of his work and its implications in his book The Culture of Organs. Carrel also published the well-known book entitled Man, the Unknown and, in collaboration with Georges Debelly, a book on Treatment of Infected Wounds.

In collaboration with the French surgeon Theodor Tuffier, who was a pioneer of thoracic surgery, Carrel performed on the heart a successful series of valvotomies, and in collaboration with Burrows he grew sarcoma cells in tissue cultures by the technique of Harrison.

Carrel was honoured by memberships of learned societies in the U.S.A., Spain, Russia, Sweden, The Netherlands, Belgium, France, Vatican City, Germany, Italy and Greece, and by honorary doctorates of the Universities of Belfast, Princeton, California and New York, and Brown and Columbia Universities. He was a Commander in the Legion d'Honneur of France and in the Leopold Order of Belgium, a Grand-Commander in the Swedish Order of the Polar Star, and the recipient of other decorations in orders from Spain, Serbia, Great Britain and the Holy See.

In 1939, when the Second World War broke out, Carrel went to France as a member of a special mission for the French Ministry of Health, a post which he held for a year. He then became Director of the Carrel Foundation for the Study of Human Problems which was set up by the Vichy Government. While holding this appointment he died in Paris on November 5, 1944.[22]

Å andra sidan talar det faktum att han återvände vid krigsutbrottet för att arbeta för Vichyregimen, tyskarnas franska quislingregim, för att han var utpräglat tyskvänlig. Hans kunskaper var ju också i högsta grad viktiga inför ett omfattande krig, här skulle ju både transplantationer och avancerad kirurgi komma att behövas i en aldrig tidigare skådad omfattning.

På en webbplats som är tillägnad Charles Lindbergh beskrivs bland annat Carrels bok Man, the Unknown på följande sätt.[23] ”Carrels naturligt religiösa, ja till och med mystiska läggning, fick honom att spekulera över de stora frågor som är förbundna med mänsklighetens öde. I en vitt spridd bok Man, the Unknown (1935) uttryckte Carrel en förhoppning att vetenskaplig upplysning under ledning av en intellektuell elit skulle skänka mänskligheten förmånen av frihet från sjukdomar, långt liv och andligt framåtskridande. Eugenik, skrev Carrel i Man, the Unknown är oumbärligt i arbetet med att bevara de starka. En stor ras måste sprida (föröka) sina bästa element.”

Carrel’s naturally religious, even mystical temperament led him to speculate on the great problems of human destiny. In a widely read book, Man the Unknown (1935), he expressed the hope that scientific enlightenment might confer upon mankind the boons of freedom from disease, long life, and spiritual advancement, under the leadership of an intellectual elite. "Eugenics," Carrel wrote in Man, the Unknown, "is indispensable for the perpetuation of the strong. A great race must propagate its best elements." [24]

Tydligen tvingades Carrel att gå i pension från sin amerikanska tjänst på grund av sin beundran för Mussolini, en åsikt som inte var lika populär efter det att Mussolini hade invaderat Etiopien. Under sommaren 1938 diskuterade Carrel och Charles Lindbergh djupgående om ämnet “rasförbättring” enligt denna webbplats som fortsätter: ”Tyvärr pågick liknande diskussioner i Tredje riket vid samma tid, en slump som inte skulle komma att glömmas av framtida kritiker av Carrel och Lindbergh.”

Sedan kommer ett citat av Carrel som man tydligen menar skall bevisa att hans tro på ”vithet” bara hade att göra med frågan om ljus. ”Vi får inte glömma att de mest civiliserade raserna, som till exempel skandinaverna, är vita och har levt i många generationer i ett land där atmosfären uppvisar dåliga ljusförhållanden under större delen av året. I Frankrike är (på motsvarande sätt) befolkningen i norra delen av landet långt överlägsen den som lever vid Medelhavets stränder.”

“We must not forget, that the most highly civilized races – the Scandinavians, for example – are white, and have lived for many generations in a country where the atmospheric luminosity is weak during a great part of the year. In France, the population of the north are far superior to those of the Mediterranean shores. [25]

Därefter berättas det också här att Carrel etablerade sitt institut för forskning om mänsklighetens problem 1941. Hans mening var att tjäna sitt fosterland Frankrike (som han tydligen hade lämnat redan 1904) genom ett storartat program som skulle skydda och förbättra populationen genom vetenskaplig näringslära, hygien och eugenik. Målet var att skapa villkor som ”är oumbärliga för elitens liv”. Han avsåg också att studera möjligheterna att höja mänsklig intelligens över dess nuvarande nivå så väl som att (utveckla? kopiera?) de stora ledarnas genetik.

When Carrel retired from the Rockefeller Institute in 1938 he was planning an institute devoted to "the study of man, but with the outbreak of war, he returned again to France, where in 1941 he established the Foundation pour l’étude des problems humans. His hope was to serve his native country by a grandiose program to safeguard and improve the population by scientific nutrition, public hygiene, and eugenics, creating the conditions that are "indispensable to the life of an elite.” He also intended to study the possibility of raising human intelligence above its present level, as well as the genetics of great leaders. [26]

Den sextiosjuårige Carrel fick Vichyregimens ledare Pétain att lova att understödja det nya institutet. Men han drabbades också av anklagelser om att samarbeta med tyskarna. En dag när han gick till den tyska ambassaden för att begära hjälp med att skaffa mat åt svältande franska barn, råkade han komma vid en tidpunkt när en fest var i full gång. Trots att paret Carrel drog sig tillbaka så fort som möjligt, spred sig ryktet att han och hans fru hade låtit sig underhållas av tyskarna. På grund av denna anklagelse blev Carrel så nedslagen att hans hälsa svek honom.

When the sixty-seven year old Carrel Carrel approached Pétain with his vision of an "Institute of Man," Pétain offered to subsidize it. Carrel accepted and went to work, despite the obstructions placed in his way by the medical profession. His acceptance of support from Vichy and his negotiations with the German command on behalf of his institute led to exaggerated charges of collaborationism. Carrel was observed one day at the German Embassy. He had arrived, in fact, to request help in feeding starving French children; but he happened to appear when a party was in full swing. Although the Carrels retreated as quickly as possible, rumours spread that the Germans had entertained them. Accused of being a collaborator, the septuagenarian's health deteriorated. [27]

Carrel dog av en hjärtinfarkt i november 1944, strax efter befrielsen. Vid den tidpunkten var han och hans fru satta under bevakning i Paris som överlöpare. På den här webbplatsen hävdas det också att Carrel aldrig var förespråkare för folkmord eller anti-semitism.

Carrel liked to display his boldness in everything he said, sometimes just for their shock value. According to one of his colleagues at the Rockefeller Institute, Carrel once kidded that "if he had to live his life over, he would have become a dictator in South America. In truth, Alexis Carrel was an elitist who believed in a disciplined society; but he was appalled by both genocide and anti-Semitism. He was simply alarmed by what he considered the rapid decay of the democracies of the world, which he attributed to a diminution of faith. "He had no love for Nazism, Fascism, or Communism," wrote a friend of Carrel," but he knew that their ideologies gave those nations an ever-flowing source of energy. By contrast, the democracies seemed to have discarded faith, and there lay the cause of their weakness and inefficiency." [28]

En stiftelse skapades senare med hjälp av Charles Lindbergh i Carrels namn vid Georgetown University. Dess syfte är att ”främja studiet och spridningen av de idéer som Alexis Carrel utvecklade under sin livstid, att bevara manuskript och andra minnen som Carrel hade lämnat efter sig, att ge sponsring till forskningsprojekt inom Carrels intresseområden samt att befrämja och sprida kunskap om vetenskap, religion och humanitet”.

A Carrel Foundation was later established at Georgetown University with the help of Charles Lindbergh. Its objective was "to promote the study and dissemination of the ideas expounded during his lifetime by the late Alexis Carrel; to preserve manuscripts, records, apparatus, and other memorabilia left by or which relate to the late Alexis Carrel; to sponsor research projects which shall deal with subjects in which the late Alexis Carrel was interested; and the advancement and diffusion of knowledge concerning science, religion, and humanity.” [29]

Georgetown University är den äldsta katolska institutionen för högre studier i USA. Det drivs av jesuiterna.

Grunden till nazismens ideologi

Nazismen är till stora delar omöjlig att förstå för dagens människor. För att återknyta till de vackra flickorna Mitford, kan man på samma sätt som Cecilia Hagen välja att se nazismen som ett sätt att chockera eller som något som en person som inte är vid sina sinnens fulla bruk kan ta sig till med.

Antisemitism, hur kan sådan alls uppstå? Hur kan en person som Unity Mitford plötsligt bli antisemit? Redan vid femton års ålder övertygad om att hon själv tillhör en överlägsen ras och judarna en i allo underlägsen sådan? Hon som aldrig i sitt liv hade stött på en enda jude? Därför att rasismen låg latent bland aristokraterna på den engelska landsbygden. Därför att hon älskade att chockera. Därför att hon inte var alldeles vid sina sinnen fulla bruk. ”Vi Mitfords är renrasiga arier” kunde hon undslippa sig. Samtidigt som hon dömde ut de flesta andra människor som orena.[30]

När jag nu åter bläddrar i Hagens bok ser jag att hon faktiskt hade svaret på sin fråga, men att jag inte förstod detta när jag läste boken första gången. Hon skriver nämligen också om kopplingen mellan lord Redesdale och Chamberlain.

Muv och Farve (flickorna Mitfords föräldrar, min anm.) ansåg, enligt Decca (en av systrarna, min anm.), att judarna själva hade ställt till det för sig. Uppenbarligen genom att alls finnas till. Men var fick de dessa slentrianmässiga idéer ifrån, vad grundade de dem på? Inget särskilt. Det bara var så. Och detta var nedärvd inställning. (…)

Farfar Bertie, han som byggde Batsford Park och som hade varit över i Japan och överlämnat strumpebandsorden till Mikadon (benämning på den japanska kejsaren, min anm.), han var mycket intresserad av en viss Houston Stewart Chamberlains skrifter. Chamberlain var en engelsman som gjort Tyskland till sitt hemland, som dyrkade Wagner, som ofta bodde i hans Haus Wahnfried i Bayreuth där Unity och Diana så småningom skulle komma att gå som barn i huset.

Han gifte sig med Wagners dotter Eva och så skrev han 1899, på tyska, en bok som på engelska heter ”The Foundation of the Nineteenth Century”. Farfar Bertie, alltså stor vän av Wagner, hade författat förordet till den engelska upplagan.[31]

Här finns ju faktiskt orsaken till familjen Mitfords antisemitism klart uttryckt, varför kunde jag då inte förstå sammanhanget när jag läste boken? Ja, Hagen förminskar förstås Chamberlain och hans bok och gör inget för att förtydliga sambandet mellan familjen Mitford, Chamberlain, och nazismen.

Boken lär vara fullproppad med pretentiösa floskler och har som huvudtes att ett rasrent Tyskland borde styra världen. Chamberlain var förstås en av Hitlers stora förebilder och de träffades i Bayreuth 1923. När Hitler sen mötte Diana och Unity och insåg att de var barnbarn till tyskvännen Bertie som hade varit såväl vän till Wagner som en tillskyndare av Chamberlains fnoskiga tankar, då blev han alldeles till sig av glädje. [32]

Huvudproblemet är förstås att Cecilia Hagen inte insåg att Chamberlain inte bara hade förmedlat ”fnoskiga tankar” och att ”Bertie” inte bara var en charmerande man med ett stort kontaktnät. Genom att beskriva anknytningen mellan Chamberlain, den man som Hitler hade utsett till nazisternas profet, och den charmigt excentriske ädlingen ”Bertie” på ett sätt som närmast påminner om något av PG Woodhouse, försvinner alla möjligheter att förstå den nära förbindelsen mellan familjen Mitford och nazismen. Hagens underdåniga beundran för de vackra flickorna Mitford framgår i hennes bok när hon till exempel berättar om hur hon får audiens (hennes eget uttryck) hos Diana Mitford, och hur en ”liten människa av asiatiskt ursprung” öppnar och hur den ”oerhört välkomnande och vänliga” Diana tar emot. Diana arbetar fortfarande för att föra ut sin mans, den engelske fascistledaren Oswald Mosleys, åsikter och rentvå hans minne. Cecilia Hagen förstår faktiskt att hon som journalist har tagits emot enbart för att hon skall förmedla Dianas egen version av familjens öden, men det har hon tydligen inget emot.

Jag menar inte att man på något sätt skall förfölja människor för deras åsikter, men Diana Mitford var faktiskt helt öppen med att hon inte på något sätt hade omprövat sin inställning till Hitler, nazismen och fascismen. Hagen nämner inget om det lidande som lord Redesdales (Berties) beundrade vän Chamberlains idéer skapade för miljoner och åter miljoner människor i hela världen. I hennes värld finns det ingen möjlighet att de aristokratiska engelska ädlingarna skulle ha kunnat hysa någon som helst sympati för nazismen. Därför väljer hon att bortse från det som faktiskt är ganska uppenbart när det gäller orsaken till familjen Mitfords fascistiska och nazistiska åsikter.

Men om man gör sig det lilla besväret att undersöka rötterna till de rasteorier som fick nazisterna att genomföra det största brott mot mänskligheten som någons har gjorts, hittar man många engelska filosofer och vetenskapsmän. Nazisternas välde i Tyskland framställs i allmänhet som en helt isolerad och helt obegriplig parentes i Europas historia. Genom att man döljer sambandet mellan den vetenskap som faktiskt var helt accepterad och etablerad i hela Europa i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, och nazismens världsbild, gör man det också omöjligt att förstå hur nazisterna kunde komma till makten och hur de kunde behålla den så länge som de gjorde.

Vet man däremot att nazismens teorier om olika raser byggde på etablerade vetenskapliga rön av världens mest uppburna forskare vid den tiden, kan man kanske förstå att deras världsbild inte bara delades av tyskarna, utan av många, många människor i Europa, USA och andra delar av världen. Låt oss göra en liten repetition.

Thomas Robert Malthus (1766-1834)	Brittisk nationalekonom, präst, professor i historia. Skapade en teori om att befolkningstillväxten skedde genom en geometrisk serie, medan produktionen av livsmedel bara ökade enligt en aritmetisk serie. Resultatet skulle bli svält om man inte påverkade befolkningstillväxten med olika medel som t. ex. högre ålder vid giftermål eller sexuell avhållsamhet. Repressiva faktorer som t. ex. svält, krig och farsoter var också faktorer som Malthus identifierade som påverkade befolkningstillväxten.
Jean-Baptise Lamarck (1744-1829)	Fransk biolog. L. präglade termen biologi och skilde därigenom ut mineralriket från de båda levande rikena med djur och växter. I Philosophie zoologique ('Zoologisk filosofi', 1-2, 1809) lade han grunden till den första evolutionsläran. I den boken är huvudtemat den numera accepterade idén att ändringar i vanor och miljö kan balanseras och kompletteras med ärftliga förändringar så att en evolution äger rum. L. kunde dock inte förklara hur detta gick till. (NE)
Joseph Arthur de Gobineau (1816-1882)	Fransk, filosof och diplomat. I Essai sur l'inégalité des races humaines (1-4, 1853-55), rangordnas de olika raserna med den vita rasen som den överlägsna. Högst värderade G. den nordiska typen, därför att den ansågs ha det renaste blodet. Enligt G. skulle rasblandning leda till mänsklighetens undergång. Gobineau grundade vetenskapen antropologi som först sysslade med att mäta kranier, hårfärger, ögonfärger och annat för att bestämma olika rasmässiga kriterier. (NE)
Charles Darwin (1809-1882)	Brittisk naturforskare. Beskrev den biologiska evolutionen i On the Origin of Species by Means of Natural Selection 1859. 1) en enorm överproduktion sker i naturen, där en obeskrivlig trängsel råder – allra mest påfallande i fråga om könsceller, även hos djur med låg reproduktionsförmåga, 2) variationen: i varje kull, i varje generation varierar avkomman något inbördes – en är alltid störst, en är alltid minst, osv.; detta leder till 3) det naturliga urvalet (som inte är naturligare än något annat utan står i motsats till kulturmiljön); därav följer 4) kampen för tillvaron, ett allas krig mot alla, där den mest lämpade vinner. Denna kamp är alltid hårdare inom en art än mellan olika arter, eftersom artfränder kräver samma livsbetingelser, medan individer av olika arter lättare kan leva sida vid sida. (NE)
Sir Francis Galton (1822-1911)	Brittisk naturforskare, Charles Darwins kusin. Skapade eugeniken som ett svar på den stora faran för degeneration av den europeiska rasen. Utvecklade antropometrin där olika kroppsmått hos människor bland annat användes som medel för att bestämma och beskriva raser.
Harold Spencer, Walter Bagehot och William Graham Sumner.	De två engelsmännen Spencer och Bagehot samt amerikanen Sumner ses allmänt som upphovet till socialdarwinismen. Herbert Spencer myntade uttrycket ”survival of the fittest”. Detta utryck är grundtanken i darwinismen med innebörden att det genomsnittligt är de (under de rådande omständigheterna) mest livsdugliga som överlever i kampen för tillvaron och därmed för utvecklingen framåt. Socialdarwinismen applicerar denna tanke på samhället och ser utvecklingen som något som drivs framåt av konkurrensen mellan individer, etniska grupper, klasser, raser, eller samhällen. De som är starkast och bäst anpassade till omgivningen överlever och reproducerar sig, vilket resulterar i en utveckling mot allt högre stående samhällsformer.
Ernst Haeckel (1834-1919)	Tysk zoolog och naturfilosof, professor i zoologi i Jena 1864-1909. H. spelade en viktig roll för spridningen av Darwins och sin egen version av evolutionsteorin i Centraleuropa och Norden. Han kallade emellertid teorin lamarckism efter Lamarck, som var den förste store förespråkaren för biologisk evolution. H. gjorde utvecklingsläran till en världsåskådning, i vilken utvecklingen från enklare till mer avancerade organismer var ofrånkomlig (NE)
Alfred Ploetz (1860-1940)	Tysk läkare som införde socialdarwinismen i Tyskland. Grundade det tyska "Gesellschaft für Rassenhygiene (Eugenik)". I sin bok Fundamental Outline of Racial Hygiene pläderar han för eliminering av sådana processer som motverkar det biologiska urvalet, alltså sådana processer som eliminerar de starka och favoriserar de svaga. Skapade en vision där ett råd av läkare skulle bestämma om ett nyfött barn var bra nog för att få leva, eller om det skulle dödas med en morfinspruta.
Juristen Karl Binding och psykiatrikern Alfred Hoche	The Release of the Destruction of Life Devoid of Value. (Die Freigabe der Vernichtung lebensunwerten Lebens), 1922. Där argumenterade de för eutanasi eftersom de handikappade var en börda för sig själva och för samhället. Utplåningen av värdelösa liv skulle komma att bli en nödvändighet för samhällets överlevnad. Samtidigt motionerade monisterna i den tyska riksdagen om att man skulle införa eutanasi.
Alexis Carrel (1873-1944)	Fransk-amerikansk läkare, nobelpristagare 1912. Professor vid Rockefeller Institute från 1909. I boken Man the Unknown (1935) föreslog Carrel att man skall döda mentalsjuka och kriminella på eutanasiinstitutioner som skulle vara utrustade med passande gaser

Den utveckling som kulminerade i och med nazismen och deras syn på vissa folk och raser som mindre värda och ämnade för utrotning, hade pågått ända sedan åtminstone mitten av 1800-talet. När Adolf Hitler gav ut sin bok Mein Kampf i två delar 1924 och 1926, var det ingen ny världsbild som han målade upp. Synen på den mänskliga evolutionen och olika rasers värde hade steg för steg utvecklats sedan Malthus hade målat upp sitt skräckscenario för befolkningsutvecklingen kontra livsmedelsproduktionen 1798. Redan Malthus hade också förslag till konkreta metoder för att komma till rätta med befolkningsproblematiken.

Nästa steg kom i och med de Gobineaus beskrivning av hur olika mänskliga raser var rangordnade. Hans modell med den europeiska rasen överst, och med den nordiska typen som den allra rasrenaste varianten av människa, blev mycket inflytelserik inom den vetenskapliga världen. Eftersom det var en vit europé som utformade teorin bekräftade den naturligtvis den allmänna uppfattningen om att just den egna gruppen är den mest framstående. Gobineaus teori bekräftade lämpligt nog att de olika kolonialmakternas behandling av de i rashierarkin ”lägre stående” raserna, som i allmänhet var grym och exploaterande, skedde enligt naturens ordning. Gobineau anlade dessutom ett katastrofperspektiv på rasblandning, den hotade hela mänsklighetens existens.

Denna uppfattning fick ytterligare bekräftelse i Charles Darwins forskning om arternas utveckling. Darwins beskrivning av evolutionen som en kamp på liv och död, där endast de mest anpassade överlevde, bekräftade återigen att européernas överhöghet var styrd av naturens obönhörliga lagar (även om Darwin själv inte gjorde någon koppling mellan biologiska lagar och sociala förhållanden). Vad som från början hos Darwin enbart hade handlat om biologiska processer, blev snart en modell som applicerades på förhållanden mellan raser och olika samhällsgrupper.

Eugeniken, Galtons vetenskap som syftade till att förbättra eller förädla människorasen, var en utveckling av Darwins resultat. Galtons metoder för att beskriva skillnader mellan olika människor och raser med hjälp av skallmått, längd, handstyrka och annat ledde snabbt vidare till tanken att man skulle kunna påverka rasens egenskaper på samma sätt som man till exempel förbättrade en hundras. Nu nöjde man sig inte längre med att bara observerade egenskaper och skillnader mellan grupper eller raser, man utvecklade också metoder för att påverka dessa egenskaper.

De två engelsmännen Spencer och Bagehot samt amerikanen Sumner skapade socialdarwinismen. Herbert Spencer myntade uttrycket ”survival of the fittest”. Denna slogan kunde till exempel användas för att motivera och legitimera slaveri, folkmord och annat som skedde i spåren av kolonialismen. Den tolkades så småningom som att de människor eller raser som inte kunde försvara sig, och som därigenom var svaga, inte hade samma rätt att leva i den värld av konkurrens och strid som socialdarwinismen målade upp. På samma sätt som icke livsdugliga arter hade försvunnit genom historien som resultat av olika förändringar i klimat och annat, skulle också svaga eller undermåliga individer, klasser, etniska grupper eller samhällen försvinna genom sociala förändringar. De som är starkast och bäst anpassade till omgivningen överlever enligt denna modell och reproducerar sig, vilket resulterar i en utveckling mot allt högre stående samhällsformer.

Fram till början av 1900-talet hade engelsmän, och till viss del fransmän och amerikaner, helt och hållet lett utvecklingen inom evolutionsforskningen. Det var engelsmannen Galton som hade utvecklat de praktiska tillämpningar i form av eugenik och antropometri som utgjorde kärnan i de rashygieniska institut som växte upp i många länder där de vita, rasmässigt högst stående européerna styrde. Det var också två engelsmän och en amerikan som hade skapat socialdarwinismen som gav en vetenskaplig prägel åt sådana politiska åtgärder som stödde exploatering, utsugning och ohämmad konkurrens.

Den grund som hade lagts under 1800-talet bestod alltså av några grundstenar som stödde alla de teorier och praktiska tillämpningar som kom senare. Den första av dessa grundstenar var Gobineaus rashierarki. Den vita, europeiska rasen var den högst stående och alla andra raser var underlägsna och lägre stående. Rasblandning hotade rasernas renhet och skulle leda till mänsklighetens utplåning. Från den anglosaxiska världen kom uppfattningen att världen var ett grymt system där raser, länder och samhällsgrupper slogs om resurserna i en kamp på liv och död. Man såg den europeiska rasen som utsatt för ett stort hot som bestod i faran för degenerering, och eugeniken var den vetenskap som skulle hjälpa de ansvariga att motverka denna fara och dessutom förbättra rasens kvalitéer genom att de bästa exemplaren skulle uppmuntras att föröka sig medan de oönskade elementen genom sterilisering och andra åtgärder hindrades att sprida sina arvsanlag.

Den övermänniskoattityd som fanns inbyggd i 1800-talets forskningsresultat berodde i första hand på att forskningen inom dessa nya områden sköttes av välbeställda överklassmänniskor, inte sällan av adlig börd, som naturligtvis såg världen ur sitt eget privilegierade perspektiv. De antropologiska undersökningarna skedde gärna under resor i kolonierna där man undersökte de stackars ociviliserade vildarna. Själva var de vita, rika, och herrar över världen. Att andra människor var svarta, fattiga, bodde i hyddor och användes som slavar kunde naturligtvis bara bero på att världsordningen var sådan att de vita var överlägsna. De hade lyckats bäst, de var mest framgångsrika och därför drog vetenskapen slutsatsen att deras rasmässiga anlag var de som var bäst anpassade. Dessutom sade vetenskapen att de bäst anpassade borde tränga ut de mindre anpassade enligt socialdarwinismens lagar.

I början av 1900-talet kunde man äntligen börja skörda frukterna av all mödosam forskning som hade skett under 1800-talet. I NE sägs det att socialdarwinismen var som mest utbredd vid sekelskiftet till 1900-talet, och en logisk tolkning är att den skulle ha börjat försvinna gradvis därefter. Men sanningen är ju i stället att det var just då som man på allvar gick över från forskning till praktiska tillämpningar.

Den första fullskaliga tillämpningen av socialdarwinismen måste ha varit boerkriget. I det här kriget, som pågick mellan 1899 och 1902, kämpade de två boerrepublikerna Transvaal och Oranjefristaten mot Storbritannien som försökte ta kontroll över området, bland annat på grund av att stora guldfyndigheter hade upptäckts där. I slutet av 1900 gick britterna över till att bränna alla egendomar tillhörande boer, och de överlevande sändes till koncentrationsläger. Britterna blev beryktade för sin grymma behandling av särskilt kvinnor och barn i dessa läger, där man beräknar att totalt ca 16 000 barn och 4 000 kvinnor omkom. Visserligen var boerna ättlingar till europeiska kolonisatörer som från mitten av 1600-talet hade utvandrat från Nederländerna, Tyskland och Frankrike, men engelsmännen påstod ändå i sin propaganda att de var av en blandad och degenererad ras. Att man stängde in tiotusentals kvinnor och barn och lät mängder av dem dö genom misshandel, svält och sjukdomar, var en praktisk tillämpning av teorin om ”survival of the fittest”.

Andra praktiska resultat av engelsmännens forskning var de rasinstitut som inrättades i många länder. Där byggde man upp en kompetens för eugenik och därtill hörande metoder som till exempel antropologi, som i huvudsak gick ut på att bestämma vilken ras en människa tillhörde genom till exempel mätning av skallen för att bestämma om hon tillhörde en långskallig eller kortskallig ras. Det var först i det här skedet som Tyskland år 1905 fick sitt eget rashygieniska institut under ledning av Alfred Ploetz, "Gesellschaft für Rassenhygiene (Eugenik)".

De vetenskaper, synsätt och metoder som man använde sig av i Tyskland var från början importerade från i första hand England. När Adolf Hitler tog makten knappt 30 år senare var det i huvudsak den ursprungligen engelska synen på världen som en kamp mellan olika krafter där bara de starkaste kunde eller hade rätt att överleva, och den från början franska uppfattningen att raserna bildade en hierarki med de vita européerna i toppen och lägre stående raser under dem, som Hitler och nazisterna levde efter. Hitlers världsbild där de vita européerna och deras ättlingar på andra ställen i världen var den högsta rasen, där man predikade rasåtskillnad och plikten att döda handikappade barn och sterilisera ”värdelösa” individer var inget annat än den allmänt accepterade människosynen vid den här tiden.

År 1942 skrev den amerikanske psykiatrikern Foster Kennedy en artikel i huvudorganet för de amerikanska psykiatrikerförbundet där han förespråkade att man skulle döda ”efterblivna” barn för att bespara dem ”plågan” att leva och bespara deras föräldrar ångest och kostnader. ”De som passar för eutanasi är de totalt och hopplöst defekta, naturens misstag som aldrig skulle ha kommit hit över huvud taget.”

1942. U.S. psychiatrist Foster Kennedy wrote an article in the July issue of the chief journal of the American Psychiatric Association advocating the killing of "retarded" children, the "utterly unfit", to relieve them "the agony of living" and to spare their parents expense and anguish. Kennedy said, "So the place for euthanasia I believe, is for the completely hopeless defective, natures mistake, something we hustle out of sight, which should never have been seen here at all.[33]

Under åren mellan 1941 och 1943 steriliserades över 42 000 människor i USA. Av den var ungefär hälften sinnessjuka, den andra hälften var ”sinnessvaga” medan 1 563 ”andra” också tvångssteriliserades. Dessutom steriliserades ett okänt antal människor på privata sjukhus i USA under samma tid.

Under Nürnbergrättegångarna efter slutet av andra världskriget var det bara ett fåtal av de läkare som hade varit inblandade i eutanasiprogrammet och experimenten på fångar i koncentrationslägren som ställdes inför rätta. Dr. Pfannmueller, psykiatriker och chef för en statlig institution i Nazityskland där många barn svältes till döds under eufemismen eutanasi, vittnade om att eutanasiprogrammet egentligen inte hade något att göra med nazismen. Lagarna stiftades under nazisternas regim, men idéerna var flera decennier gamla.

1946. The Doctors' Trial began at Nuremberg. Just a few of the multitude of Nazi doctors involved in the 'Euthanasia' program and the infamous experiments on inmates of concentration camps were brought to trial. Dr. Pfannmueller, psychiatrist and director of a state institution in Nazi Germany where many children were starved to death in the name of euthanasia, testified at Nuremburg:

...euthanasia and the work of the National Board had, in my view, nothing to do with National Socialism. 'They were just as legal as the regulations for prevention of transmission of hereditary disease and infection in marriage. These laws were passed during the National Socialist regime. But the ideas from which they arose are centuries old. [34]

Karl Brandt, som anklagades för sin roll som ledare för eutanasiprogrammet och för andra brott, hävdade att många av nazisternas idéer om ”liv som inte var värda att levas”, sterilisering och annat hade byggt på idéer och böcker från USA. Han hänvisade bland annat till Madison Grants bok ”The Passing of the Great Race”, och till “Man the Unknown” av Alexis Carrel. Han pekade också på att tysken Erich Ristow hade skrivit en bok med titeln ”Law Concerning Hereditary Health” där han beskrev Indianas lag om tvångssterilisering från 1907 och ett misslyckat förslag i Michigan att stifta en liknande lag redan 1898. Likaså hade metoden att göra vasektomi på män för att förhindra de ”undermåliga” att föröka sig introducerats av en amerikansk läkare vid namn Sharp.

1947. While a defendant in the Doctors Trial for his role as leader of the euthanasia program and for other over crimes, Karl Brandt realized that many of the Nazi ideas concerning "life not worthy of living", Sterilisation and the ilk, had been based an ideas and writings from the United States. He reminded his U.S. prosecutors of this fact by introducing several of those works as evidence in his defence. One was the book, The Passing of the Great Race, by Madison Grant. (Grant was chairman of the New York Zoological Society and curator of the American Natural History Museum.) Brandt excerpted the following from a 1923 German translation of this book:

... A strict selection by exterminating the insane or incapable -in other words, the scum of society - would solve the whole problem. In one century, and would enable us to got rid of the undesirable elements who people our prisons, hospitals and lunatic asylums. The individual may be supported, brought up, and protected by the community during his life time, but the state must see to it by sterilisation, that he is the last individual of his line of descent, otherwise future generations too, will be burdened with the curse of an ever increasing number of victims of misguided sentimentality.

Brandt also used as evidence a copy of Man the Unknown by Alexis Carrel and a book by Dr. Erich Ristow, a German lawyer, entitled Law Concerning Hereditary Health which pointed out Indiana's forced sterilisation law of 1907 and an unsuccessful attempt to pass a similar law in 1898 by the state of Michigan. Another defence exhibit, Human Selection and Eugenics by Dr. Fritz Lenz and Dr. Bauer contained this historical fact:

The credit for introducing Vasectomy of the male for the prevention of inferior progeny belongs to the American physician Sharp. During the years of 1899 to 1907, Sharp sterilised on his own responsibility, 176 mentally deficient persons in a prison in the State of Indiana. [35]

Psykiatern Edwin Katzen-Ellenbogen, som hade tillhört Harvard Medical School, dömdes för brott som han hade begått i koncentrationslägret Buchenwald. Han vittnade om att han själv hade gjort ett utkast till lag för sterilisering av epileptiker, kriminella och obotligt sjuka för staten New Jersey.

Psychiatrist Edwin Katzen-ellenbogen, former member of the faculty at Harvard Medical School was convicted of war crimes he had committed as a doctor at Buchenwald Concentration Camp. During his trial in Dachau, Germany by the U.S. Army, he testified that he had "...drafted for the governor the law for sterilisation of epileptics, criminals and incurably insane for the State of New Jersey, following the state of Indiana which first Introduced the law in 1910. [36]

Tysk tillämpning av modern rasvetenskap

Adolf Hitler uppfann alltså inte alls tanken på att utrota människor som man såg som undermåliga eller lägre stående, det var ett synsätt som hade vuxit fram genom vetenskapens nya upptäckter av lagar för evolution och ärftlighet under 1800-talet. Om man skall försöka hitta någon eller några som man kan se som nazismens fäder brukar fransmannen Gobineau nämnas, men Darwins kusin Sir Francis Galton var den direkta upphovsmannen till eugeniken som lärde ut att man kunde och måste vidta praktiska åtgärder för att gynna de högre stående och motverka att lägre stående (dit man räknade alla raser utom den vita europeiska samt människor med fysiska eller psykiska handikapp) förökade sig. Galton skapade också den närmast panikartade rädslan för degeneration, som enligt honom skulle utrota mänskligheten om inte drastiska åtgärder vidtogs. Han förutsåg att rasfrågan skulle bli till en slags religion (s 42), och det kan man väl säga att den blev för nazisterna.

Instituten för eugenik, eller rashygien som ordet blev översatt till på tyska och svenska, skulle omsätta Galtons och andra biologers och antropologers teoretiska modeller till praktiska tillämpningar. Sådana institut eller laboratorier startades 1905 i Tyskland, 1907 i England, 1910 i USA och 1921 i Sverige. Dessa organisationer såg som en av sina huvuduppgifter att sprida kunskap om rashygien. Om uppgiften att det fanns 350 medlemmar i den tyska Gesellschaft für Rassenhygiene (Eugenik) fram till första världskriget och att många av dem var professorer är sann, förstår man att ”upplysningen” om eugenik och eutanasi fördes ut med stor effektivitet. Men det här var ett internationellt fenomen, inget som på något sätt skedde enbart i Tyskland.

När nazisterna kom till makten 1932 var det ett lagligt maktövertagande enligt demokratins principer. Men eftersom Hitler hade utmejslat sitt mål ända sedan det första kuppförsöket 1923, och eftersom han redan då var inspirerad av Mussolinis förebild i Italien, var demokratin det första som man avskaffade. Målet med maktövertagandet var entydigt, man skulle skapa en bas där man kunde genomföra sina idéer på ett effektivt sätt. Eftersom nazisterna tog över Tyskland på ett fredligt sätt tog man också över alla samhällsfunktioner, men man ersatte i allmänhet ledningen av dem med sina egna män från den ”skuggadministration” som hade byggts upp med maktövertagandet som mål.

Hitler hade redan i Mein Kampf beskrivit sin målsättning. Han ansåg att världen var ett slagfält, där det utkämpades en kamp för överlevnad. Denna kamp glorifierades genom ideal om nationell överhöghet, edsvuren trohet, kamratskap, och känslan av att kämpa på det godas sida. Denna syn på världen hade naturligtvis skapats genom propagandan under första världskriget, och av de erfarenheter som delades av en hel generation män som hade överlevt kriget.

Den grundläggande kampen var dock den biologiskt motiverade kampen mellan raserna. Chamberlains skrift om arierna var nazismens bibel, och där utmålades den ariska rasen som skapelsen krona som hotades av den semitiska rasen som visserligen var dömd att försvinna när det nya ersatte det gamla. I denna kamp inordnade Hitler också kampen mot bolsjevismen som dels hade judiskt påbrå genom att till exempel Marx var jude, och dels var den rörelse som han hade utbildats att bekämpa i sin roll som infiltratör och anti-revolutionär 1919.

Hitler var intelligent och öppen för vetenskapliga nyheter. Han var den nya världens förkämpe och han observerade och lärde av sina egna och andras erfarenheter. Det är tydligt att han hade förstått de grundläggande mekanismerna i de totalitära masspartiernas verkningssätt, kanske genom sin utbildning i den underrättelsetjänst som skapades för att bekämpa socialisterna. Hitler hade identifierat de grundläggande element som kunde skapa en massrörelse, och han visste att dessa element var följande. a) En klart definierad fiende, som i socialism och kommunism var kapitalet, men som i hans ideologi kom att bli de raser som hotade germanerna eller arierna. b) En myt om ett orättvist nederlag, som dels internt blev den misslyckade kuppen 1923 och utåt blev Versaillesfördraget och den förödmjukande freden. c) Propaganda och undervisning. Nazisterna använde socialisternas röda färg som skapade aktivitet och uppmärksamhet, de använde mytologi och symboler som till exempel svastikan eller solkorset, och de levererade skådespel i form av stora marscher och andra teatraliska föreställningar.

Men det är viktigt att förstå att nazisterna verkligen själva trodde på sin världsbild. De var verkligen rädda för att anden, blodet, folket och rasen skulle degenereras, och att den rena rasen skulle försvinna för att aldrig mer kunna återskapas. Det här var ju en fara som läkare och andra vetenskapsmän hade utmålat i mer än 50 år vid det laget, hur skulle man kunna tvivla på att denna fara var verklig? Läkare och vetenskapsmän hade undervisat världen och tyskarna om behovet av att sterilisera sådana som var underlägsna, och de hade beskrivit åtgärder för att förbättra rasen genom att döda nyfödda med en ”human” injektion av morfin. De hade framställt åtgärder för att rena och utveckla rasen som vetenskap och som en kamp för klinisk renhet med ord som eugenik, eutanasi, rashygien. Men var fanns dessa när nazisterna trädde till makten?

Den ledande kraften inom rashygien i Tyskland var som vi har sett Alfred Ploetz. En annan forskare inom detta område var den världsberömde vetenskapsmannen Ernst Rüdin. Rüdin (1874-1952) var psykiatriker och svåger till Alfred Ploetz. Rüdin var bland annat ledare för Kaiser Wilhelm Institutet för genealogi, samt tidig medlem och så småningom ordförande för Gesellschaft für Rassenhygiene (Eugenik). Eftersom det tyska institutet för rashygien bland annat försökte undervisa allmänheten om farorna med ärftliga sjukdomar var Rüdins kunskaper om genealogi (släktvetenskap) en spetskompetens. Rüdin var också president för the International Federation of Eugenic Organizations

Nazisterna såg Rüdin som en av den nazistiska ideologins fäder. Alfred Ploetz, Ernst Rüdin och flera andra experter inom området rashygien fördes direkt efter maktövertagandet 1933 samman för att bilda ”Expertkommittén för frågor om befolkning och raspolitik”, under ledning av inrikesminister Wilhelm Frick. Frick var bland annat ansvarig för nya lagar, och den första januari 1934 antogs ”Lagen om prevention av genetiskt sjuk avkomma” som Ernst Rüdin skrev den officiella motiveringen för. Rüdin understöddes bland annat finansiellt av Hitler i sitt forskningsarbete och han belönades med utmärkelser av nazisterna.

I ett tal till Gesellschaft für Rassenhygiene (Eugenik) citerade Rüdin Hitlers ord. ”Människor som inte är fysiskt eller mentalt dugliga får inte föra vidare defekterna till sina barn. Staten måste se till att bara de dugliga producerar barn. Å andra sidan måste det bli uppfattat som förkastligt att förvägra staten friska barn.” Ernst Rüdin skall också ha sagt följande. Rashygienens betydelse var inte uppenbar för alla medvetna tyskar före Adolf Hitlers politiska aktiviteter. Endast genom hans arbete har vår 30 år långa dröm om att översätta rashygienen till praktisk verksamhet äntligen blivit verklighet.

Denna praktiska tillämpning av vetenskapen om rashygien kom alltså igång redan från början vid nazisternas maktövertagande. Expertkommittén med de ledande representanterna för eugenik eller rashygien medverkade till att det skapades lagar som kunde ge stöd för ett aktivt arbete för deras mål att rena den tyska rasen. Den nya lagen om prevention av genetiskt sjuk avkomma tillämpades initialt för sterilisering av människor som led av schizofreni, alkoholism eller var manodepressiva. Det här var också just de grupper som Rüdins forskning hade inriktat sig på. Steriliseringsprogrammet utökade snart till att omfatta också färgade tyskar, judar, zigenare och, med Rüdins ord, andra ”underlägsna rastyper”.

Rüdins program ledde också till att man satte de vetenskapliga teorierna om eutanasi i praktik. Man etablerade pilotprojekt på sex mentalsjukhus under täcknamnet Aktion T4 i slutet av 1938. Här utvecklade man en metod för att gasa ihjäl offren, och den illusion av att gaskammaren egentligen var ett duschrum som man använde sig av i utrotningslägren togs fram redan nu. Så snart man hade lyckats med sin erövring av Polen fortsatte dödshjälpsprogrammet där, och i de erövrade provinserna och i Pommern tillämpades i september 1939 dödshjälp på omkring 10 000 människor. Vid Nürnbergrättegången beräknades det antal som fallit offer för den nazistiska dödshjälpen till 275 000.

De metoder, synsätt och framförallt den personal som hade utbildats inom eutanasiprogrammet användes i nästa steg i den storskaliga dödshjälp som kallas förintelsen. Nu hade man utvecklat eutanasin till en industriell metod, hela kedjan från insamling, transport, selektion, avlivning och undanskaffande av den döda kroppen var trimmad till allra bästa effektivitet. Man använde varje produkt från den här processen, bland annat användes askan och de malda benen från de kremerade offren som gödningsmedel, fettet kunde användas till tvål och alla de dödas tillhörigheter och efterlämnade tillgångar beslagtogs naturligtvis av nazisterna.

I den nazistiska förintelsen dödades omkring 6 miljoner judar. Massmord på judar förekom redan sommaren 1941, bl. a. vid invasionen av Riga och Vilna (Vilnius). Största delen av offren krävdes under åren 1941-45 sedan Tyskland hade inlett offensiven mot Sovjetunionen. I det första skedet av operation Barbarossa utfördes massmorden av speciella insatsgrupper som arbetade i skift med att skjuta offren, men snart gick man över till industriellt dödande med hjälp av gasen Zyklon B. På senhösten 1941 provade man med att gasa ihjäl sina offer i vagnar, men övergick snart till gaskamrar i de nyöppnade förintelselägren. De första koncentrationslägren som inrättades efter maktövertagande 1933 var arbetsläger, dessa kompletterades i en andra omgång mellan 1936 och 1942 med fler och större läger. Utvecklingen innebar förstås att mängder av människor fick erfarenhet av att arbeta i koncentrationsläger, och de var en viktig del av den kompetensuppbyggnad som skedde inför den slutliga lösningen som representerades av förintelselägren.

För mig verkar det som om hela den tyska krigsinsatsen skedde med det överordnade målet att utrota judar och andra som man såg det mindervärdiga människor. Visst fanns det en politisk sida av kriget mot Sovjetunionen, bolsjevikerna var ju en av de ursprungliga fiender som Hitler hade utpekat, men raskriget framstår som det viktigaste. Jag läste någonstans ett uttalande om att om Hitler hade dött 1938 hade han sannolikt gått till historien som en framstående politiker. Men åren fram till invasionen av Polen var bara en kraftsamling och förberedelse för det stora slutsteget.

Kanske var erövringen av Polen till och med i första hand motiverad av behovet av att komma åt alla polska judar. Polen hade Europas största judiska befolkning och förintelselägren byggdes också i första hand i Polen. Antalet mördade var i Polen 3 miljoner, Sovjetunionen 1,1 miljon, Ungern 569 000, Rumänien 287 000, Litauen 143 000, Tyskland 141 500 och Nederländerna 100 000. Utöver judarna mördades uppskattningsvis 4–5 miljoner romer, politiska fångar, krigsfångar och andra. Den övervägande majoriteten mördade judar fanns alltså i länderna i öst, jämfört med de ca 5 miljoner som dödades där var antalet tyska judar som utrotades 141 500.

Tyskarna hade inget behov av att själva utöva makten i många av de erövrade områdena. Danmark fick till exempel behålla sitt inre självstyre ända till augusti 1943 när det danska motståndet mot ockupationen krävde att tyskarna tillsatte en tysk rikskommisarie. I Norge ledde den norske nazisten Quisling en tysk marionettregering mellan åren 1942 och 1945. I Frankrike fanns 1940-1944 Vichyregimen som var anti-judisk och försåg den tyska krigsindustrin med arbetskraft. De tyska erövringarna verkar egentligen inte ha syftat till att undertrycka andra ”germanska” länder, utan var främst motiverade av behovet av att kunna komma åt den judiska befolkningen i respektive land.

I öst däremot hade Hitler planer på att efter judeutrotningen bilda kolonier av rasrena tyskar som skulle härska över ett folk av slavar som skulle hållas i total okunnighet och bara användas som arbetskraft. Tyskarna skulle inte bo i närheten av dessa ”undermänniskor” och skulle inte fraternisera med dem annat än i de fall där det var absolut nödvändigt. ”Slavarna” skulle inte heller erbjudas samma slag av föda som tyskarna och de skulle i princip inte få tillgång till sjukvård, vaccinationer, tandvård eller andra medicinska och vetenskapliga nyttigheter. Däremot skulle man ge dem alla möjligheter att använda preventivmedel och abort för att hålla den oönskade folkökningen nere.[37]

Hitler såg det högsta skiktet av den engelska överklassen under den viktorianska tiden som en förebild för de nya tyska härskarna. För engelsmannen innebar den viktorianska tidens levnadsförhållanden en idealtillvaro: kolonialväldets oräkneliga människomassor och det egna landets 35 miljoner innevånare tjänade honom. Därtill kom 1 miljon borgerlig medelklass och ovanpå detta 1000 herrar, vilka utan möda håvade in vinsten på de andras arbete.[38]

Hitler ansåg att engelsmännen saknade den högtstående kultur som tyskarna hade, men han var säker på att efter kriget slut skulle en varaktig vänskap med England börja. I Bayreuth träffar man fler fransmän än engelsmän. Engelsmännen har ingen opera och ingen teater där man arbetar som vid hundratals tyska teatrar. Likväl har jag lärt känna många engelsmän som vi uppskattar, även om de som vi hade att göra med officiellt inte var några män. De är ändå det folk som vi kan förena oss med. [39]

Nazisterna verkställde alltså bara en vision som stegvis hade växt fram ur den mylla som gödslades av idéer om herrefolk som hade rätt att härska över underlägsna raser, om rasen som en organism som hotades av degenerering om man lät de lägre klasserna breda ut sig på bekostnad av de högre, om det mest humana att döda barn som föddes med svåra sjukdomar eller handikapp, om den starkes naturenliga rätt att härska över den svagare enligt principen om ”survival of the fittest”, och så vidare.

Som Ernst Rüdin sade innebar Hitlers verksamhet att rashygienens vetenskapliga dröm äntligen efter 30 år sattes i praktisk verksamhet. Nu kan man ju säga att de franska, amerikanska och engelska vetenskapsmännen aldrig hade velat sätta sina idéer i praktiskt bruk. Men sanningen är ju att den amerikanska lagstiftningen länge återspeglade rasmässiga fördomar, att de färgade i USA fick kämpa mycket hårt för sina medborgerliga rättigheter, att engelsmännen var de första som inrättade koncentrationsläger i samband med boerkriget och så vidare.

Inte lärde vi oss heller så mycket av det som hände i Tyskland under 30- och 40-talen. År 1948 införde Syd-Afrika apartheid, en lagstiftning som till punkt och pricka följde rasvetenskapens idéer om att hudfärg var ett tecken på graden av människovärde, att människor av olika raser skulle hållas strängt åtskiljda och absolut inte tillåtas få barn av ”blandat blod”. Genom att stänga in människor i getton (townships) med minimala bekvämligheter för att utnyttja dem som själlösa arbetsresurser, förverkligade man de visioner som Hitler aldrig hann genomföra i de erövrade länderna i öst.

Vetenskap och vantro

Det är naturligtvis lätt att med facit i hand säga att den ena åsikten var förkastlig och att den andra var sund och lovvärd. När det gäller forskningen om evolutionen, likheter och olikheter mellan människor och annat som har handlat om sökandet efter kunskap om vad människan egentligen är och vilken roll hon spelar i världen, var naturligtvis 1800-talets pionjärer nödvändiga för att vi skulle få de resultat som vi ser idag inom medicin och annat. Att människor levde i sin tid och med den världsbild som i deras ögon var den enda rätta borde man inte sätta sig till doms över.

Men det finns ändå ett problem med att det viktiga sambandet mellan nazismens ideologi och de vid den tiden etablerade vetenskapliga sanningarna förtigs, och det handlar om att vi inte kan lära av historien om vi inte känner till den. Genom förklaringsmodeller som den att nazisamen var en helt isolerad tysk företeelse som egentligen bara berodde på att Hitler förledde det tyska folket, eller att tyskarna är ett speciellt krigslystet och rasistiskt folk, skapar man en osäkerhet om orsakerna till nazismens framväxt som ger utrymme för projiceringar. Hitler blir för många en djävul som man aldrig kan förstå, därigenom förstår man inte heller att Hitler faktiskt var offer för sin egen tids okunskap och att han bara iscensatte det som vetenskapsmän, politiker och andra hade förberett sedan lång tid tillbaka.

Genom att dölja att den vetenskap som skapade nazisternas världsbild grundades och utvecklades i främst England, döljer man också att det fanns ett gemensamt europeiskt och också amerikanskt ansvar för det som hände i Tyskland. Var fanns på 10-, 20- eller ens 30-talet de vetenskapsmän som steg fram och påstod att ingen ras var den andra underlägsen och att eugeniken var en livsfarlig filosofi? Var fanns alla anti-rasister när Hitler anordnade olympiaden i Berlin 1936? Hans åsikter om judarna och vilka planer han hade för dem var väl kända vid den tiden, bland annat genom boken Mein Kampf. Ända fram till krigsutbrottet arbetade engelska organisationer som the Link och andra för att anti-semitismen skulle spridas. Så snart tyskarna invaderade Frankrike flyttade nobelpristagaren Alexis Carrel till Frankrike för att kunna samarbeta med nazisterna i sin forskning.

När Tyskland hade fallit var det segrarna som skrev historien. Att de själva skulle ha haft något att göra med orsakerna till den fruktansvärda utrotningen av ofattbara mängder människor i de nazistiska koncentrationslägren och förintelselägren var inget som man ens ville tänka på. Skulle man ha börjat fundera över vilka läkare och psykiatriker som hade haft rasistiska åsikter före kriget skulle man ha blivit tvungna att rannsaka alla, eftersom den vetenskap som nazisterna hade byggt på var den etablerade vetenskapen i hela den så kallat civiliserade världen vid den tidpunkten. I Sverige var till exempel alla studentkårer utom den i Göteborg uttalat emot att tillåta att förföljda judar fick en fristad i landet.

Nazisterna hade fått sitt straff vid Nürnbergrättegången och alla andra var förstås oskyldiga. Vem ville tänka på att en folkhjälte som Charles Lindbergh eller en nobelpristagare som Alexis Carrel skulle ha hyst sympatier med den ideologi som hade drivit koncentrationsläger som Bergen-Belsen eller förintelselägren Treblinka och Auschwitz? Det är mänskligt att man ville låta kriget och allt som hörde ihop med det försvinna i det förgångnas töcken. Nu skulle Tyskland och resten av Europa byggas upp igen, och att de som skötte uppbyggnaden i många fall själva hade samarbetat med nazisterna eller till och med själva hade varit nazister var det bäst att inte tänka på.

Och var står vi nu? Bilden av de allierade som snövita hjältar och tyskarna som skurkar som är så onda och djävulska att de inte kan förstås av någon civiliserad människa är tydlig. Men genom den här bilden har det också uppstått alternativa förklaringsmodeller som fyller det tomrum som skapas genom att det saknas en logisk förklaring till nazismens uppkomst. En sådan alternativ förklaringsmodell är att förintelsen aldrig skall ha inträffat, något som kanske är ett resultat av att man aldrig gjorde upp med antisemitismen i länder utanför Tyskland.

En annan förklaringsmodell är att nazismen kom till som ett resultat av ockulta influenser, och att det var Helena Blavatsky som inspirerade nazisterna. På Internet kan man till exempel se uppgifter om att nazisterna styrdes av mästare från Tibet, och att de reste dit för att få kontakt med dessa mästare. Jag tyckte att det här verkade helt otroligt, men det visade sig att nazisterna verkligen hade sänt en expedition till Tibet för att söka efter ariernas urhem! Filmen Sju år i Tibet bygger tydligen på en bok som en av medlemmarna i denna expedition skrev.

Visst var nazismen uppbyggd på myter om den ariska rasen, idéer om överhöghet för ädla brödraskap som härdades och svetsades samman av kamp, blod, kamratskap och trohetseder och visst såg Himmler sitt SS som en orden, men inte var nazisterna inspirerade av Blavatsky. Bara tanken vore säkert skrattretande för dem om de hade hört det, att en kvinna som inte ens var arier och som förespråkade ett andligt brödraskap över alla rasgränser skulle ha inspirerat nazisterna var helt otänkbart.

Det som fick mig att börja fundera på det här med nazismens grunder var antagligen en rest från det föregående livet. Hilma af Klint plågades under hela trettiotalet av funderingar på kommunismen och nazismen, hon kände tydligen på sig att de totalitära ideologierna skulle skapa ett fruktansvärt blodbad i Europa. På 20-talet hade Hilma anslutit sig till Rudolf Steiners antroposofiska läror, och hon försökte förstå det som hände med hjälp av Steiners andliga vetenskap. Det ledde i sin tur till att Hilma tröskade runt i en cirkel av funderingar om att andliga krafter som Lucifer och Ahriman skulle ha något att göra med nazismen respektive kommunismen, vilket inte alls verkar ha hjälpt henne att förstå det som trängde fram i Europa.

Jag kände själv att jag, naturligtvis utan att vara medveten om det, hade gjort något slags andligt arbete med att befria mig från Steiners filosofi genom allt jag hade läst under mitt liv. På något underligt sätt känner jag mig ändå på något sätt ansvarig för Hilma och den världsåskådning som hon hade, barriären är på vissa sätt ganska tunn mellan hennes och mitt liv. Anklagelsen om att Blavatsky skulle ha inspirerat nazisterna fick mig alltså att kontrollera saken, och det stämde inte alls. Men när det gäller Steiners läror var jag först inte riktigt säker. Det är ganska accepterat att Rudolf Hess var antroposof, eller att han åtminstone var intresserad av antroposofin. Men Steiner kunde naturligtvis inte styra över vilka som tog till sig hans budskap långt efter hans död. Kopplingen mellan nazismen och Steiner verkar vara mycket svag, om den överhuvudtaget finns. Nazisternas dyrkan av nationen och den ariska rasen, deras fascination av våld och av den germanska myten om den ädle krigaren, hade ingen motsvarighet hos Steiner såvitt jag kan se.

Men Steiner byggde förstås upp sin egen ideologi och sin egen image av allvetande guru, på ett sätt som faktiskt liknar Adolf Hitler och andra profeter och grundare av personkulter. Kulten av Steiner liknade naturligtvis inte Hitlerkulten, men när jag läser Hitlers docerande bordssamtal där han mest verkar ha föreläst och andra människor underdånigt ha lyssnat, liknar det på något sätt Steiners föredrag. Steiner verkar ha ansett sig ha det rätta svaret på det mesta här i världen, precis som Hitler. Båda anser att de har genomskådat världen och människorna och att de har funnit svaret på hur allt hänger ihop.

Steiner var naturligtvis som alla andra människor präglad av sin tid och sin kultur. Hans tid var en tid när man ansåg sig vara rationella och vetenskapliga, man hade gjort upp med tidigare generationers vanföreställningar och skapat en ny värld. Vetenskapsmännen var den nya tidens hjältar, och vetenskapen skulle lösa världens sociala problem. Högaktningen av vetenskapen fick också Steiner att marknadsföra sin filosofi som andlig vetenskap eller andevetenskap. Med 100 års avstånd till den tiden kan man förstås se att dåtidens etablerade vetenskaper som till exempel eugeniken, faktiskt har stått sig lika dåligt som Steiners andevetenskap. Skillnaden är att medan ingen seriös vetenskapsman (såvitt jag förstår) skulle säga att han bygger sin syn på biologi och sociologi på Gobineau eller Galton, så finns det fortfarande många människor med så kallat andlig inriktning som anser att Steiners vetenskap är lika sann idag som när han dog 1925.

Steiner anser att han kan förklara saker som ingen annan kan förklara genom sin andevetenskap eller antroposofi. Genom att se på saker på ett annat sätt, som han ofta kallar ockult, menar han att han kan få tillgång till sanningar som ingen annan har förstått. Han beskriver till exempel ofta evolutionen på ett sätt som kanske kan förstås av följande citat.

Det som ursprungligen ligger till grund för allting är värmen eller elden. Det visar också andevetenskapen, den antroposofiska forskningen visar att det från början inte fanns en urdimma, en död urdimma, utan att levande värme fanns där redan från begynnelsen, enbart värme som levde. Alltså, jag antar att en ursprunglig världskropp, värme som levde. Jag har i min ”Vetenskapen om det fördolda” kallat det här ursprungliga tillståndet så som det i gamla tider kallades: Saturnustillståndet.[40]

Den antroposofiska forskningen har sedan visat att när detta varma världsväsen hade avkylts så bildades luft. Det som bildades var inte vår nuvarande sol men något solartat. Människan fanns redan som själ i det första tillståndet, Saturnustillståndet, och i nästa tillstånd som alltså var soltillståndet bildades djuren. Människan bildades alltså inte ur djuren, utan fanns redan före. Sedan avtog värmen allt mer och när luften avkyldes bildades vatten. Detta tillstånd var Måntillståndet och här kom också växterna till. Växterna kommer ju skenbart ur jorden, men om inte det finns något vatten kommer det heller inga växter. På samma sätt som embryot inte har något mineral inlagrat under de första månaderna, var människan bara en vätska under tidigare faser i universums tillkomst. I nästa steg skapades sedan de hårda mineralerna och allt annat genom att Måntillståndet åter avkyldes.

Ser ni, eftersom man i vår tid över huvud taget inte längre kan tänka över det här, missförstår man det som finns på jorden som växter, djur och människor. Så uppkom den materialistiska darwinismen, som trodde att djuren var här först och människan sedan – de hade helt enkelt utvecklat sig ur djuren. Det är sant att människan är besläktad med djuren i sin yttre gestalt. Men människan var här först och djuren har egentligen bildats senare, när det redan var ett tillstånd av förvandling i världen.[41]

Och nu kommer ni inte alls att förvåna er längre. Allt som över huvud taget simmade omkring som vattenväsen under den gamla måntiden, såg fiskliknande ut. Fåglarna såg också fiskliknande ut, trots att de flög i luften – de var bara lättare. Och nu är det intressant, mina herrar. När vi idag ser på en människogrodd den tjugoförsta, tjugoandra dagen efter befruktningen, hur ser den då ut? Då simmar den inne i det här vattniga som är moderlivet och ser ut så här: precis som en liten fisk! Den gestalt som människan hade under måntiden, den har hon ännu i tredje veckan av havandeskapet. Den har hon bevarat åt sig.[42]

Steiner förklarar att allt som den antroposofiska forskningen hade kommit fram till, senare också skulle komma att förklaras av yttre forskning (den etablerade naturvetenskapen). Han ger ett exempel som handlar om stjärnornas rätta natur.

Om människorna verkligen kunde fara ut till en stjärna, skulle de bli mycket förvånade över att den ser helt annorlunda ut än de föreställer sig med dagens jordiska föreställningar. Där föreställer man sig att det finns en glödande gas därinne. Men det finns det inte alls, utan det är egentligen ett tomrum där stjärnan är, men ett tomt rum, där man strax sugs in. Sugkrafter finns där! … Jag har redan för länge sedan gett vårt folk uppgiften att undersöka solen och stjärnorna med spektroskop, för att helt enkelt med yttre erfarenheter påvisa att stjärnorna är hålrum, inte glödande gas. Det kan man påvisa. … - och redan för ett och ett halvt år sedan kom från Amerika underrättelsen att man är på väg att utforska stjärnorna. Man finner undan för undan att stjärnorna inte är glödande gas utan utsparat hålrum! Det skadar ju heller inte att det sker. Ytligt sett vore det naturligtvis nyttigare för oss, om vi hade gjort det. Men det kommer ju inte an på det, utan på att sanningen kommer fram. … - Alltså, antroposofin finns sannerligen redan inne i den vanliga vetenskapen. Den vanliga vetenskapen vill bara sluta överallt där den är för lat att verkligen komma fram till de här förhållandena.[43]

Steiner förklarar vidare att människan inte alls härstammar från aporna som darwinisterna påstår, utan från ett halvt fisklikt tillstånd på Atlantis, en kontinent som låg mellan Europa och Amerika. Då var Europa fortfarande täckt av vatten och man kunde inte gå på marken där. Det här var för en sådär 10-15 tusen år sedan. De tidiga människotyper som man har hittat är inte alls föregångare till den moderna människan, utan tillbakablivna (degenererade) människor. Precis som aporna är tillbakablivna människor (Världens och människans skapelse s 60). Kineser och japaner är rester efter de första människorna som tydligen levde samtidigt med atlantiderna, men medan de finns kvar är atlantiderna försvunna.

Anledningen till att det inte är lönt att göra några utgrävningar på havsbotten efter rester av atlantiderna är att de var så ”vattniga” eller geléaktiga att de inte lämnade några spår efter sig. Det som är mycket äldre än japaner och kineser kan man inte nå med den yttre vetenskapen. Man måste ta andlig vetenskap till hjälp om man vill nå fram till något sådant (Världens och människans skapelse s 69).

Steiner beskriver hur de gamla kineserna tänkte, de var helt annorlunda än hans tids européer. Men även dagens (det här framfördes 1924) kineser är annorlunda. Den kinesiska kulturen härstammar från den gamla kinesiska kulturen som var mycket högt stående när det gällde yttre färdigheter som boktryckarkonst och träsnidarkonst. Därför är kineserna oförmögna att tänka abstrakt.

Nå, det egendomliga med kineserna är just att de inte alls kan tänka i begrepp, utan bara i bilder; men då försätter de föremålen in i sitt inre. Och så kan de också göra allt som görs genom yttre uppfinningar, även om det inte precis är ångmaskiner eller något sådant. Och så som kineserna är idag, man kan gott säga förfallna och okultiverade, har de egentligen blivit först sedan de under århundraden har behandlats illa av européerna.[44]

Steiner anser alltså att européerna har behandlat andra folk illa, vilket är en insikt som man fortfarande kan hålla med om. Men samtidigt anlägger han ett typiskt europeiskt perspektiv på sin beskrivning av asiatiska folk. Kineserna kan alltså inte tänka abstrakt och de är en rest av en civilisation där allt var helt annorlunda. Japanerna är däremot helt europeiserade och gör efter allt europeiskt. Men de kan av sig själva inte komma fram till det som är rent europeiskt. Steiner berättar om några japaner som hade lärt sig att köra ångbåt av några européer.

Japanerna skulle använda sig av en ångbåt. De inbillade sig att de kunde använda den underbart bra. De hade till exempel noga studerat hur man svänger runt med en ångbåt, vilken skruv man då vrider på och så vidare. Så hade lärarna, européerna, en tid övat med japanerna. Japanerna var stolta och sade: Nu kan vi göra det här själva, nu kan vi vara kapten. De europeiska lärarna ställde sig på stranden och japanerna for ut med sin ångbåt ut på öppna havet. Nu ville de också försöka svänga runt båten, lossade skruven och se där, skeppet svängde runt, men nu visste de inte hur man stängde igen. Skeppet svängde hela tiden, dansade omkring på havet, och de europeiska lärarna på stranden måste fara ut på havet i en båt och få stopp på den. … Där var det en riktig båtdans, tills läraren som stod på land kunde fara ut med båt och stoppa den. [45]

Så kan det alltså gå om de asiatiska folken själva försöker vara kapten på skutan. Kineserna kan enligt Steiner inte uppfinna något av det man uppfinner i Europa, och det kan japanerna inte heller, men att uppfinna det som egentligen är äldre som boktryckarkonsten, det har de kommit på mycket tidigare. Kineserna har ett mycket stort intresse för hela yttervärlden, medan indierna i sin tur är helt skilda från kineserna enligt Steiner.

Ett annat folk som också visar tillbaka på gamla tider är det indiska, men inte så långt tillbaka som det kinesiska. Det indiska folket har också en gammal kultur. Men den här kulturen har, skulle jag vilja säga, höjt sig ur havet först senare än den kinesiska. De människor som senare bodde i Indien har mera kommit ner norrifrån, när landet blev fritt från vatten, och har då slagit sig ner där. Medan kineserna mer intresserade sig för det som var ute i världen, kunde indierna tänka sig in i varje ting, kunde fundera över allt inom sig. Kineserna tänkte mer över världen, på sitt sätt, men just bara om världen. Indierna tänkte mer över sig själva, över människorna själva. Därför uppstod en mycket inåtvänd, förandligad kultur i Indien. … Ser ni, indierna är helt andra människor än kineserna. Kineserna är fantasilösa, indierna är ursprungligen fulla av fantasi. [46]

Steiner berättar att i Indien tränade de gamla indierna sig genom att titta på sin nässpets så att de helt vande sig av med att stå. De blev som förkrympta, som ett embryo i moderlivet. Vilket man också kan se hos Buddhafigurerna. På det sättet skådade de så småningom in i sitt inre och lärde känna människans inre, lärde helt andligt känna människans kropp.

När vi skådar in i oss känner vi det futtiga tänkandet och i viss mån kännandet och nästan inte alls längre viljandet. Indierna förnam en hel värld i människan. Naturligtvis får ni föreställa er att det var helt andra människor än de senare. Och så utvecklade sig denna oerhörda fantasi. Den har de nedlagt i sina poetiska vishetsböcker, senare i Vedalitteraturen och i Vedantafilosofin, som vi ännu idag beundrar.

Ser ni, det är en motsats: Indierna var här, kineserna där borta. Kineserna var ett folk som var nyktert och utåtriktat och som verkligen inte levde i det inre. Indierna var ett folk som helt skådade inåt, som egentligen i det inre såg den fysiska kroppen som är andlig. [47]

Steiner såg alltså kineser och indier som fundamentalt olika. Det verkar heller inte som att han ansåg att dagens asiater hade något att lära oss européer. Han ansåg däremot att de gamla kulturer som fanns för ”ungefär tre eller fyra tusen år tillbaka” kunde man lära mycket av och också beundra. Människorna visste egentligen mycket mer om medicin fram till omkring 400 år före vår tideräkning än dagens medicinare.

Om vi idag med verklig sakkännedom på allvar studerar och förstår de skrifter som uppstod i Indien, i Asien, i Egypten, ja, också i Grekland, finner vi att människor på den tiden var långt före oss. De hade bara förvärvat sig vad de visste på ett helt annat sätt än vad man gör i vår tid.

Ser ni, i dag vet man mycket lite om många ting. Till exempel har ni av det som jag framställde för er om näringen sett, hur andevetenskapen måste hjälpa till, så att man kommer på de allra enklaste regler för näring. Det kan nu inte den fysiske vetenskapsmannen. Men just när man läser och riktigt förstår orden hos de gamla medicinarna, förstår man att människorna egentligen visste mycket mer än våra materialistiska medicinare vet. Man får respekt, man får högaktning inför den kunskap som en gång fanns. Ser ni, mina herrar, det var bara det att man inte uttryckte sig som man gör nu. Nu uttrycker man vetande i begrepp. De gamla folken gjorde inte det, de uttryckte det i poetiska föreställningar, så att det som har blivit kvar av det i dag i många gånger anses som diktning. Så kommer vi fram till att redan när vi prövar och riktigt kan studera det som finns skriftligt, det inte kan vara tal om att människan ursprungligen var helt ofullkomlig i sin ande. De här människorna som gick omkring i djurlika kroppar, var i anden mycket, mycket visare än vad vi är. [48]

Människorna var alltså mycket visa förr, men de var visa på samma sätt som nu djuren har sin instinkt. De gamla texterna hade enligt Steiner kommit till genom automatisk skrift.

De här kloka människorna förr i tiden, urtidens mycket kloka människor, var visserligen visa, med de hade vishet på samma sätt som djuren nu har sin instinkt. De levde i dunkel, som i en dimma. De skrev utan att de på något sätt själva förde handen. När de talade trodde de inte att det var de själva som talade, utan anden i dem. En fri människa var det alltså i urtiden inte tal om. Det är detta som är människosläktets verkliga framsteg i kulturhistorien: Att människan har fått medvetande om att hon är en fri människa. Därigenom känner hon inte anden som något som, driver henne, liksom instinkten driver djuret, utan hon känner anden inom sig. Det är detta som skiljer den nutida människan från den tidigare.[49]

De tidiga civilisationerna var alltså mycket högtstående på sitt sätt, men allt de producerade verkar enligt Steiner ha styrts automatiskt från ”anden”. Därför var de inte fria, men nu vet vi att vi är fria människor. Men darwinisterna påstår att de primitiva människorna i nutiden skulle vara en utveckling av dessa urtidens visa människor med djurlika kroppar. Det här kan inte Steiner hålla med om, i stället har de nutida människorna och aporna utvecklats genom en nedstigning (degenerering).

Ser ni, om vi från denna synpunkt ser på den nutida vilden, måste vi föreställa oss att människorna i urtiden, som här kallas primitiva människor, inte var som de nutida vildarna. Och ni kommer att få en föreställning om, hur de nutida vildarna har utvecklats ur urtidens människor, när jag säger ungefär följande: (Här kommer en berättelse om hur vissa tror att man kan gräva ner en bit av en skjorta på en kyrkogård för att bota sjukdomar. Den skall tydligen bevisa hur naturen och världen fungerar.) Så är det ute i naturen och i världen över huvud taget. Först måste det fullkomliga finnas, sedan kan därur det ofullkomliga uppstå. Så är det också med människan. Hennes ande hade först en viss fullkomlighet, om också ännu ofri, men kroppen var ofullkomlig. Men det var just det fullkomliga hos kroppen att den var mjuk, att den lät sig formas av anden, så att kulturen därigenom kunde stiga högre.

Alltså ser ni, mina herrar, vi får inte ha den åsikten att människorna i urtillståndet var sådana som de nutida vildarna. De har blivit sådana som de är idag: Vidskepliga, tror på trolldom, men också smutsiga i det yttre, har stigit ner från ursprungligen fullkomligare tillstånd. Vi ligger före vildarna i detta: Vi har utgått från samma tillstånd, det är bara så, de har gått neråt, men det har inte vi. Jag skulle vilja säga: Åt två håll har mänskligheten utvecklats. Det är inte sant att vildarna visar hän på ett tillstånd, där mänskligheten var från början. Människorna som ursprungligen var mer djurlika, var mycket civiliserade.

Och nu ställer sig frågan: Härstammar de här ursprungliga, djurlika människorna från aporna eller andra djur? - då kommer vi naturligtvis sedan till följande: Vi ser på de nutida aporna och säger: Från aporna härstammar människorna. – Ja, men när människorna fanns i den här djuriska formen, fanns de nutida aporna inte! Från de nutida aporna härstammar människorna alltså inte. Tvärtom! Så som de nutida vildarna är urtidens nedstigna människor, så är de nutida aporna återigen ännu längre nedstigna väsen. Om vi går vidare i jordens utveckling, så finner vi människoväsen som har utbildats så som jag framställde här för en tid sedan, nämligen ur ett mjukt element, inte ur de nutida djuren. Ur den nutida apan skulle människor aldrig uppstå.

Om de tillstånd som på många sätt nu råder på jorden, då allt är grundat på våld och makt, där visheten inte alls gäller – kunde det mycket lätt vara så, att människorna som i vår tid vill grunda allt på makt, så småningom åter antar en djurisk kroppslighet och att två stora raser uppstår: En, alltså med dem som är för fred, andlighet och vishet och en annan som åter antar djurgestalt. Och vi kunde säga: De människor som i dag ingenting ger för ett verkligt mänsklighetsframsteg, för det andliga, de kunde råka i fara att en gång förfalla till aplikhet. [50]

Vildarna och aporna hade alltså gått neråt eller degenererat från ett ursprungligen fullkomligt tillstånd, men det hade inte vi civiliserade människor. Visserligen var det enligt Steiner bra att vara andlig, men inte andlig på det sätt som primitiva människor var det.

När någon idag sätter ihop en maskin, säger han naturligtvis inte: Anden har hjälpt mig. – så säger han med rätta inte. Men när den primitiva människan som inte visste det, som överhuvudtaget inte kunde tänka på att tänka – när han satte samman något, kände han genast: Anden har hjälpt mig.

När européerna, så kallat bättre folk, först kom till Amerika, ja också senare, på 1800-talet, kom till de trakter där indianerna från gamla tider ännu levde, då talade indianerna om den store anden som behärskar allt- man kunde förstå det av vad de sade. Och de primitiva människorna har i stort sett behållit det så. De talar om den store anden som behärskar allt. Den store anden dyrkade särskilt de, som levde under den atlantiska tiden, när det ännu fanns land mellan Europa och Amerika och indianerna har hållit kvar det. De hade ännu inget förstånd. Se ni, indianerna lärde så småningom känna de ”bättre” människorna, som hade kommit över till dem, innan de utrotades. De lärde känna papperet, där det stod små tecken. De höll tecknen för små djävlar och avskydde dem, eftersom sådant uppstår genom förståndet. [51]

När man har satt citationstecken runt uttrycket ”bättre” människor i citatet ovan, kan man få intrycket att Steiner var ironisk när han talade om européerna som bättre folk. Men hans åsikter att vildarna är nedstigna eller degenererade, samt hans nyktra konstaterande av utrotningen av indianerna utan att på något sätt beklaga att de varelser, som enligt honom trodde att bokstäverna var små djävlar för att de inte hade något förstånd, utplånades, tyder på att han själv inte satte några citattecken i sitt föredrag. (Texten är en nedteckning från Steiners muntliga föredrag för byggnadsarbetarna i Goetheanum). Man kan också jämföra med användningen av ”välboren”, alltså av bättre börd eller folk, inom eugeniken (s 41).

Förklaringen till att européerna enligt Steiner var bättre folk, var att de hade fått förstånd vilket inte de primitiva folken dit han också räknade kineser och japaner, hade fått. De tänkte fortfarande på det sätt som människor hade gjort i tidigare epoker. Däremot kunde européerna sätta ihop maskiner, eftersom de hade fått förståndet. Det här plötsliga språnget i evolutionen hade tydligen uppkommit så sent som på 1400- eller 1500-talet, och alltså bara för européerna.

Inte sant, européen i sin materialistiska civilisation vet hur ett lokomotiv kommer till. Så som européerna sätter samman ett lokomotiv efter förståndet, hade grekerna ännu inte satt ihop en maskin, eftersom förståndet ännu inte fanns hos grekerna. Grekerna satte ihop det efter fantasin. Då grekerna nu tillskrev de goda gudarna allt som bildas i naturen, och allt som inte är natur, som bara är konstprodukter, de onda andarna, så skulle grekerna ha sagt: i lokomotivet lever en ond ande. – Ja, de byggde det utifrån fantasin och hade inte kommit på något annat än att anden hjälpte till att sätta samman det.

Men ser ni, mina herrar, så är det att vi kommer fram till att verkligen tillskriva den primitiva människan större andlighet, för fantasin är något mer andligt i människans själ än det blotta förståndet, som vår tids människa skattar så högt. Nu kan emellertid gamla tillstånd aldrig komma tillbaka. Därför måste det vara så att vi visserligen fortskrider, men att vi ändå inte tänker att det som nu bara är instinkt i djuren skulle ha kunnat utvecklas till något andligt. Vi får alltså inte föreställa oss de primitiva människorna så, att de bara hade instinkt. De visste att det var anden som verkade i dem. Därför hade de också tron på anden. [52]

Antroposofins uppgift var enligt Steiner att lära människorna att nå anden med fullt förstånd. De primitiva människorna kunde inte göra något av fri vilja. Det är den fria viljan som först nu har utvecklats, inte visheten. Visheten var från början större än den fria viljan och måste återigen bli stor. Vi måste återigen nå anden genom förståndet.

Och det, ser ni, är antroposofins uppgift. Den vill inte, som många människor nu vill, ha tillbaka primitiva tillstånd, åter föra in gammal indisk visdom bland människorna. Det är bara nonsens när man säger så om oss. Antroposofin fäster stor vikt vid att komma till anden, men med fullt förstånd, just med fullt förstånd. … Först var människorna här utan förstånd, men med anden. Anden har så småningom försvagats, förståndet har växt till och blivit stort. Nu måste man från förståndet åter komma till anden. Kulturen måste ha den gången. Om kulturen inte vill ta den gången – ja, mina herrar, man har alltid sagt: Världskriget, något sådant har aldrig tidigare varit här. – Det är också så: Så har människorna aldrig förr slitit sönder varandra. Men om människorna inte vill gå den vägen, att de åter fogar förståndet till anden, då kommer det att bli ännu större krig. Allt vildare krig skall då bryta ut, och människorna kommer faktiskt att utrota varandra, som de två råttorna som man hade spärrat in i en råttbur, som åt upp varandra så att det till sist inte fanns mer än de två svansarna kvar. [53]

Människor hade alltså varit mycket olika i olika tidsepoker. Som vi har sett var också enligt Steiner de moderna raserna mycket olika, de härstammade inte ens från samma källa. En tydlig skillnad fanns i de olika rasernas lukt. Precis som skillnaden mellan viol och djävulsträck (en växt som finns på Kreta) är att den ena har en lukt som är rakt igen sympatiskt och den andra har en lukt som vi vill få bort från oss, så har de olika raserna på samma sätt olika lukt. ”Så kan den som har en fin näsa, mycket bra på lukten skilja en japan från en europé” (Världens och människans skapelse s 127). Skillnaden i lukt när det gäller växter beror enligt Steiner på att olika växter tar upp lukten från olika planeter, violen tar upp sin lukt från Merkurius medan stinkasanten tar upp sin från Saturnus. På samma sätt beror de olika rasernas olika lukter på att de tar upp anden eller lukten från olika planeter.

Raserna levde ursprungligen på skilda ställen på jorden, på ett ställe bildades den ena, på ett annat den andra. Vad beror det på? Vi skulle mycket väl kunna tala om hur den ena planeten övar starkt inflytande på vissa delar av jorden, den andra planeten på andra delar. Går vi till Asien finner vi, att allt som strömmar ner till jorden från Venus, Aftonstjärnan, verkar särskilt starkt på asiatisk mark. Går vi till Amerika finner vi att allt som strömmar från Saturnus verkar särskilt starkt på den amerikanska marken. Och så finner vi att allt det som verkar på Afrika strömmar ner från Mars. På varje del av jorden verkar en viss planet särskilt starkt. Det händer samman med att planeterna har olika ställning på himlen, allt efter hur ljuset faller in. Ljuset faller till exempel från Venus på ett helt annat sätt än från Merkurius. Det hänger samman med stenformationen, med bergsformationen. [54]

Steiner beskriver olika planeter och himlakroppar som om de hade helt andra fysikaliska egenskaper än vi normalt får lära oss. Jag antar att många människor som ansluter sig till hans teorier ser dessa uttalanden som om de gällde planeternas ”andliga” egenskaper på något sätt. Men att han menar det helt konkret framgår av följande.

Om man föreställde sig planeterna så som de flesta människor nu gör, att de är lika fasta kroppar som jorden, då kunde man givetvis vänta sig at de skulle slå sönder alla levande varelser på jorden, överallt, om de skulle stöta ihop med jorden. Men så blir det inte, för planeterna har inte samma fasthet som jorden själv. Om Mars, till exempel, skulle komma ner och förena sig med jorden, kunde den inte ödelägga det fasta landet, utan den skulle bara översvämma jorden.[55]

Inom antroposofin är inverkan av stjärnor och speciellt planeter viktig. Venuspassagen som vi hade år 2004 väckte stor uppmärksamhet i ”andliga” kretsar, och många anser att tiden fram till nästa passage år 2012 är en mycket viktig tid i jordens utveckling. Steiner förklarar att Venuspassagerna (Venusgenomgångarna) är viktiga eftersom Venus påverkar solen genom att hålla tillbaka ljuset (avskärma ljuset). Då får man ett inflytande på väderleksförhållandena som bara äger rum ungefär vart hundrade år (Världens och människans skapelse s 159). I en trakt där man kan se Venuspassagen kommer det att vara en liknande väderlek vid nästa passage om hundra år (Världens och människans skapelse s 161).

Ett av Rudolf Steiners specialområden var medicin. Han var visserligen inte läkare själv, men genom sin andliga vetenskap hade han sett vilka principer som påverkade människokroppen. I boken Världen och människans skapelse berättar han om många medicinska upptäckter som han har gjort.

Om man har ett barn som har mask bör man förstå att barnet är svagt i huvudet. Vad måst man göra när man märker det? Då ger man barnet morötter eftersom morötter genom sin stora mängd salter verkar på det allra översta partiet av huvudet (Världens och människans skapelse s 88-89). Potatisen gör människan svag eftersom nedbrytningen av den fordrar så stor kraftansträngning (Världens och människans skapelse s 90). Socker ger kraft. De folk som äter lite socker och lite ämnen som bereder socker i kroppen är svaga vad beträffar fysiska krafter. Inom folk som äter mycket socker är människor starka (Världens och människans skapelse s 93).

Ju grönare blad, desto mer fettsubstans är det i dem. När människan äter bröd tar hon inte upp mycket fett i sig från brödet. Hon tar till exempel upp mer fett från brunkrasse som är en växt med mycket små blad. Därför har det uppstått ett behov av att äta smör på brödet (Världens och människans skapelse s 94). Frukt bygger upp underlivsorganen, eftersom det finns äggvita i frukt. Äggvitan i frukten bygger upp magen, bygger upp allt som människan har i underlivet som näringsorgan (Världens och människans skapelse 95). Salt verkar gynnsamt på huvudet, kolhydrater på lunga, hals och gom, fetter på hjärta och blodkärl, och äggvita som sagt på underlivsorganen. Huvudet får inget från äggvitan, den äggvita som finns där måste människan själv bilda åt sig, och om man äter för mycket kan man få en förgiftad hjärna (Världens och människans skapelse s 99).

Potatis gör ju som vi har sett människan svag, men den går också särskilt in i nedre delen av huvudet där man tänker kritiskt. Därför fanns det inte så många tidningsskribenter förr (innan potatisen kom till Europa), och boktryckarkonsten var ännu inte här. Ja detta myckna tänkande är inte alls nödvändigt, det tänks alldeles för mycket; det har vi potatisen att tacka för säger Steiner. För den som äter potatis känner sig hela tiden stimulerad att tänka. Han kan inte göra något annat än att tänka. Därigenom blir lungor och hjärta svaga och lungtuberkulosen tog över först när potatisfödan infördes (Världens och människans skapelse s 105). Människor såg bättre förr. Det kan man förstå på grund av att glasögonen kom först på 1500-talet. De hade säkert upptäckts förr om de hade behövts då (Världens och människans skapelse s 161).

Rudolf Steiner var alltså mycket bestämd med att hans filosofi var en vetenskap. Det som han nu hade upptäckt på ”ockult” väg, skulle vetenskapen bekräfta i framtiden. Steiners budskap är mycket kritiskt mot den dåtida vetenskapen, till exempel mot företrädare för läkarvetenskap, astronomi och biologi. Han säger till exempel att vetenskapsmännen är lata som inte bryr sig om att ta reda på de sanningar som han har sett genom sin andevetenskap. Men samtidigt hade han som målsättning att undanröja klyftan mellan vetenskapen och tron på en andlig verklighet.

Steiners andevetenskap bestod i att han fick information via sin påstått klärvoajanta förmåga. Eftersom andra människor i allmänhet inte hade samma förmåga som Steiner, var det förstås svårt att under hans tid avgöra om det han påstod stämde eller inte. Idag har vi dock ett bättre utgångsläge. Vi vet genom fysikens framsteg att stjärnorna och solen inte består av hålrum och att Mars inte består av en flytande vätska. Inte heller märktes några speciella väderfenomen vid Venuspassagen såvitt jag vet, och hade det förekommit något ovanligt väder tvivlar jag på att de skulle ha berott på att Venus skymde solen.

Alla teorier om att olika födoämnen hör ihop med olika organ eller olika delar av kroppen anser man väl i allmänhet vara fel, en balanserad och väl sammansatt kost påverkar naturligtvis hela kroppen. Att fett skulle vara särskilt nyttigt för hjärta och kärl anser vi ju idag vara helt oriktigt, tvärtom är höga intag av speciellt animaliska fetter en stor riksfaktor vid hjärt- och kärlsjukdomar. Steiners påstående att man fick en förgiftad hjärna om man åt för mycket kan kanske några instämma i, att äta för mycket är ju inte nyttigt. Men att särskilt hjärnan skulle förgiftas verkar långsökt.

Steiner var särskilt fientligt inställd till potatisen. Åt man potatis blev man svag, till skillnad om man åt mycket mat av sädesslag. Potatis gjorde att människor tänkte alldeles för mycket eftersom den särskilt gick till den nedre delen av hjärnan där det kritiska tänkandet satt. Potatisätandet var också orsak till lungtuberkulos (lungsot). Den hårda domen över potatisen verkar ha berott på att potatis var ett födoämne som inte hade odlats i större skala i Europa före 1600-talet. Därför kunde man förknippa den med den moderna tidens problem som till exempel att folk tänkte för mycket eller med tuberkulos. Men redan 1882 hade Robert Koch lyckats isolera en av de bakterier som orsakar tuberkulos, och idag är det ingen som anser att den sjukdomen skulle orsakas av potatis.

De teorier om evolutionen som Steiner presenterade motsägs också helt och hållet av dagens vetenskap. Att kineser, japaner och indier skulle tillhöra en alldeles egen gren av den mänskliga rasen som är jämngammal med en nu utdöd ras på Atlantis är helt fel. Genom att man har kunnat analysera mitokondrie-DNA vet vi numera att alla människor på jorden härstammar från en enda kvinna. Steiners idéer om att ”som de nutida vildarna är urtidens nedstigna (degenererade) människor, så är de nutida aporna återigen ännu längre nedstigna (degenererade) väsen” har överhuvudtaget ingen som helst sanning i sig. Steiner kunde tydligen inte tänka sig att ”bättre” människor som européerna kunde ha uppkommit från apliknande varelser, och han vägrade också att se någon släktskap mellan européer och ”vildar”.

Steiners andevetenskap kan alltså numera utvärderas mot vetenskapliga rön, precis som Steiner förespråkade. I den bok som jag har tagit ovanstående exempel från hittar jag i stort sett inget som stämmer med dagens vetskapliga sanningar. Det mesta är helt galet och ofta ganska roande. Steiners anspråk på att ha de ”rätta” sanningarna, vilket världen skulle komma att förstå när vetenskapsmännen äntligen började se saken ur rätt synvinkel, kan därför effektivt avfärdas. Men många människor anser ändå att hans teorier är bra, och det kan väl hända att skolor och sjukvård som sköts efter Steiners principer är bra på många sätt.

Men huvudproblemet är att de anspråk på att företräda en rationell vetenskap som Steiner hävdade är totalt motbevisade i vår tid. Steiner fick överhuvud taget ingen information om vetenskapliga sanningar från den andiga världen. Därför kan man nog lugnt utgå från att till exempel hans beskrivningar av hur människor tänkte och kände under olika epoker i världshistorien var helt tagna ur luften. Steiners tidsperspektiv är också helt galet, han anser till exempel att avgörande förändringar i mänsklighetens intelligens skulle ha inträffat på 1500-talet när ”förståndet” utvecklades i Europa. Bortsett från att européerna inte är mer intelligenta än andra människor, anser man numera att den moderna människan utvecklades för ca 200 000 år sedan och att människorasen inte har förändrats på något avgörande sätt under de senaste 20 000 åren.

Steiners andliga ”sanningar” är en produkt av hans egen tid och hans egen kulturella miljö. Normen är den vita europeiska människan (mannen), och alla andra grupper, raser, folkslag och kulturer ställs i relation till européerna och deras kultur. Människor var totalt annorlunda så sent som under den grekiska tiden, med vilken Steiner antagligen menar den klassiska perioden i Grekland (400- och 300-talet fvt.). Ja, den moderna människan uppkom egentligen inte förrän européerna började bygga maskiner på 1500-talet. Måttet på hög intelligens är därför förbundet med tekniska innovationer, som till exempel att uppfinna ångmaskinen, något som är förbehållet de vita europeiska männen.

Men Steiner hade också en skeptisk eller direkt fientlig inställning till forskare och vetenskapsmän, de var lata som inte försökte förstå hur allt egentligen hängde ihop. Dessutom var allt bättre förr. Människor såg bättre, tänkte mindre och var också friskare eftersom de inte hade börjat äta potatis. Allt hade egentligen degenererat från det fullkomliga tillstånd som var den europeiska människans ursprung, till den moderna människan med alla sina problem. Vägen tillbaka var genom att man tillämpade Steiners och antroposofins sanningar.

Vad skall man ställa för krav på en andlig sanning? Som Steiner själv påpekade finns sanningen inbyggd i vetenskapen, därför kan en andlig sanning inte motsägas av den jordiska vetenskapen. Nu var det förstås möjligt att vetenskapen ännu inte hade upptäckt sanningen, och då skulle Steiners teorier bli allt mer bekräftade i takt med att den vetenskapliga nivån höjdes. I själva verket har det däremot blivit tvärt om, Steiners teorier har inte alls kunnat bekräftas genom de fantastiska genombrott som DNA-teknik, fysik, astronomi och andra relevanta vetenskaper har genomgått under senare delen av 1900-talet.

Men vetenskapen var ju i vissa fall ute på helt fel spår i början av 1920-talet, förmenta vetenskaper som rashygien och socialdarwinism blev som vi har sett fundament i den nazistiska ideologin, kanske hade Steiner ändå rätt i sin kritik av den dåtida vetenskapen? Som jag personligen uppfattar saken var vetenskapen ändå på i stort sett rätt spår, även om det fanns många spännande upptäckter som väntade under 1900-talet. Det som var fel var i stället ofta tolkningarna av de resultat som vetenskapen förde fram. Socialdarwinismen var till exempel en överföring av Darwins resultat från biologin till ett helt annat område, nämligen till samhället. Steiner hade å andra sidan inte den andliga mognad som krävdes för att han skulle kunna förkasta de vita männens teorier om högre och lägre raser, utan införlivade dessa åsikter i sig själv. Naturligtvis var inte Steiner nazist, men det är inte heller underligt att Hitlers närmaste man Rudolf Hess kunde finna saker i antroposofin som stämde med hans egna åsikter.

Däremot är det underligt att man fortfarande för ut Steiners ”vetenskap” inom antroposofin som om den vore en etablerad sanning. Den bok som jag har citerat från i det här kapitlet, Världens och människans skapelse, gavs ut i Sverige så sent som år 2003. Det finns överhuvudtaget ingen kommentar från förlagets sida om att boken skulle innehålla något som skulle kunna uppfattas som kontroversiellt, till exempel om ”bättre folks” utrotning av indianerna eller om japaners oförmåga att använda europeisk teknik. Men så har ju boken också getts ut av ett antroposofiskt förlag.

Det tregrenade samhället

Enligt en artikel på Internet från den svenska antroposofiska Rudolf Steinerskolan som är en waldorfskola, finns en beskrivning av hur den första waldorfskolan uppstod.

Sommaren 1917, under pågående världskrig, ombads Rudolf Steiner att för ledande tyska och österrikiska statsmän klargöra den rådande världssituationen. I skriftliga memorandum försökte Rudolf Steiner nu att framställa hur krigets verkliga orsaker inte var att söka i enskilda staters aggressioner, utan i en ödesdiger sammanblandning av politiska, ekonomiska och andligt-kulturella intresseområden i respektive stater. Endast genom att forma dessa tre livsområden till sociala organismer, som inte verkar åtskiljande utan förbindande mellan folken, skulle det vara möjligt att undgå framtida världskonflikter. Om regeringarna i Tyskland och Österrike utarbetade en social reform grundad på en sådan social tregrening, menade Rudolf Steiner, skulle denna kunna få en avgörande betydelse som en fredsmanifestation i en nu krigstrött värld. Ett dramatiskt samtal mellan Rudolf Steiner och Tysklands utrikesminister Richard von Kühlmann i början av augusti år 1917 gav inget resultat.

Den österrikiske kejsarens kabinettschef, Arthur Polzer-Hoditz, studerade uppmärksamt Rudolf Steiners memorandum och fann att det fullt ut svarade mot tidens praktiska behov. Idéerna föreföll honom dock så omvälvande att han först vid sin avskedsaudiens hos kejsar Karl I år 1917 vågade framställa dem. Vid krigsslutet i november 1918 stod Tyskland inför hotet av våldsamma omstörtningar. Det härskade hungersnöd. Demonstrationer, strejker och väpnade uppror hörde till vardagen. De tyska arbetarna krävde högre lön, kortare arbetstid, inflytande i verksamhetens ledning osv. Som en universallösning uppfattade de statens övertagande av näringslivet.

Rudolf Steiner blev våren 1919, bl a från industriell sida, ombedd att bidra till den ofta handgripliga debatt, som var igång i hela landet om Tysklands framtid. Rudolf Steiners svar kom i april 1919 med boken "Kärnpunkterna i den sociala frågan" och med en omfattande föredragsverksamhet i Schweiz och Sydtyskland av honom och hans medarbetare för industriledare och arbetare om den sociala tregreningens idéer. Rudolf Steiner försökte visa att det jäsande missnöje som rådde bland arbetarna hade djupare orsaker än politisk och ekonomisk underlägsenhet. Han menade att upplevelsen av en kulturell underlägsenhet var långt viktigare och att delaktigheten i ett fritt kulturliv svarade mot arbetarnas djupaste sociala behov. Arbetarnas materiella nödsituation och näringslivets herravälde kunde inte upphävas genom att politisera detta. Arbetarnas rättigheter skulle bäst beskyddas av ett politiskt liv som var helt fritt från ekonomiskt inflytande och byggde på jämställdhet. Näringslivet skulle genom associativ samverkan mellan producenter och konsumenter tjäna en broderlig impuls, inte en strävan efter makt. Särskilt hos arbetarna vann Rudolf Steiner stort gehör inte minst genom sitt hjärtliga och förtroendeingivande sätt. Många partipolitiker upplevde dock Rudolf Steiners idéer om den sociala tregreningen som ett hot mot egna intressen och förbjöd arbetarna att besöka hans föredrag. Den sociala tregreningstanken fick därmed ej möjlighet att utvecklas till den fredsbevarande folkrörelse som Rudolf Steiner hade hoppats på.

Tregreningsinitiativet fick dock en annan frukt - waldorfpedagogiken. Rudolf Steiners tankar hade mött särskilt starkt gehör hos arbetare och tjänstemän vid cigarettfabriken Waldorf-Astoria i Stuttgart. Arbetarna menade dock att de var för gamla för att kunna förverkliga idéerna om den sociala tregreningen och undrade om denna inte kunde bli grundvalen för en ny och mänskligare pedagogik. Härigenom skulle kommande generationer få förutsättningar att förverkliga det tregrenade samhället. Fabrikens ledare, Emil Molt, kom dem till mötes: Han investerade kapital, skaffade lokaler och bad Rudolf Steiner ta hand om lärarutbildningen.[56]

Waldorfskolorna skapades alltså med mål att utbilda kommande släkten så att Steiners idéer om det tregrenade samhället skulle kunna förverkligas. Vad innebar då denna tregrening? Enligt beskrivningen ovan var tregreningen en modell för hur ett framtida Tyskland skulle organiseras efter det första stora världskriget. Problemet var ”en ödesdiger sammanblandning av politiska, ekonomiska och andligt-kulturella intresseområden i respektive stater”. Den nya sociala ordningen skulle alltså bygga på att denna sammanblandning upphörde.

Men vad var det egentligen som var sammanblandat, och hur skulle man rensa upp denna sammanblandning? I en serie föreläsningar i Dornach vintern 1919 beskriver Steiner sin sociala vision. I dessa föreläsningar framställer Steiner sig som en människa som har genomskådat det gamla och felaktiga, speciellt då de etablerade vetenskapsmännens teorier. Han påstår till exempel att den fysiska lag som säger att hastighet kan beskrivas som en funktion av avstånd och tid (v = s/t) här helt fel. Solljuset försvinner inte heller ut i kosmos, utan studsar tillbaka mot någon slags barriär och återvänder i en ny form. (The Michael Impulse - Lecture VII, Dornach, December 6, 1919)

Steiner verkar enligt detta föredrag ha utvecklat sin syn på den ideala organisationen av samhället från sin syn på människan. Människan består ju, som Steiner ofta har påpekat, av tre oberoende system. Dessa tre system är huvudet, organen i bröstet och lemmarna. Det här är förstås en grov beskrivning, i lemmarna måste man till exempel inkludera en god del av bålen. Huvudet ansvarar för människans tankeliv och idéer, bröstsystemet (de rytmiska aktiviteterna i människan som andning och hjärtslag) är förbundet med känslans område, medan viljan som är den essentiella delen av människans andliga del hör ihop med lemmarnas organisation.

You have heard me say on many occasions how necessary it is for a true understanding of the nature of the human being to recognize his division into three members, each of which is, relatively speaking, self-dependent. We have within the human being the head, the organs of the breast system, and the organs of the limbs. These are of course crude expressions that are only roughly true. Under the name of the limbs, for example, we have to include a good part of what is contained in the trunk of man. You will more over have gathered from my lectures as well as from what is given in my book, Riddles of the Soul, that there is a connection between the head of man and his life of thought and ideation; furthermore, that the whole rhythmic activity in man - roughly speaking, the breast system - is connected with the sphere of feeling; and finally the sphere of the will, which represents the essentially spiritual part of man, goes together with the system and organization of the limbs. Relatively speaking, these three systems of the human organism are independent one of another. Similarly is the life of ideas, the life of feeling and the life of will each self-dependent, although at the same time they work together. (The Michael Impulse - Lecture VII, Dornach, December 6, 1919)

Vi har alltså följande relationer huvud = tankeliv och idéer, bröst = känsla, lemmar = vilja (andlighet). Enligt Steiner är dessa tre system relativt sett oberoende av varandra, precis som idéer, känsla och vilja bara är självständiga, även om de på samma gång arbetar ihop.

I sitt föredrag talade Steiner också om bolsjevikerna i Ryssland. Enligt honom var det Ludendorff och Hindenburg (Tysklands ledare underkriget) som hade infört bolsjevismen där. Bolsjevismen var enligt Steiner det praktiska resultatet av en konsekvent tillämpad naturvetenskaplig metod på det sociala livet. Det skulle inte heller stanna vid Ryssland om man inte tacklade problemet vid själva roten, som var den naturvetenskapliga och materialistiska inriktningen på livet.

Thus it has come to pass that in the East of Europe a new social order of the State is about to be erected out of purely natural-scientific, materialistic thinking. The men who were imported into Russia by Dr. Helphand who calls himself Parvus, under instructions from Ludendorff and Hindenburg, to bring about Bolshevism there - they are the very incarnation of the scientific method. There, then, they are, by the kind services of Helphand as railway guard. For it was he who conducted the sealed railway carriage through Germany, taking the men of Bolshevism to Russia under the aegis of Ludendorff and Hindenburg. The incarnated natural-scientific method is having a free hand today in Russia. … This is what happens when the most consequential natural-scientific method is transmuted, with unflinching logic, into social thinking. Therefore it must be taken very much in earnest. It is in the East that the thinking of Natural Science has first blossomed forth into social life. Nor will it stop there, unless we tackle it at the root, namely at the natural scientific and materialistic life itself. . (The Michael Impulse - Lecture VII, Dornach, December 6, 1919)

I det följande föredraget beskrev Steiner grundproblemet med den moderna civilisationen. Detta grundproblem var att man skapade en sammanblandning mellan Ahrimanska och Luciferiska krafter, att man inte förstod att man måste skilja på dessa två och ställa sig i balanspunkten mellan dem. Det Ahrimanska var tydligen den materiella kraften som drog människan nedåt, och det Luciferiska var det extatiska och falskt mystiska som drog honom uppåt. Den moderna civilisationen kallade på falska grunder det Luciferiska för gudomligt, vilket hade fått förskräckliga konsekvenser.

Man must recognize that his true nature can be expressed only by the picture of equilibrium, - that on the one side he is tempted to soar beyond his head, as it were, to soar into the fantastic, the ecstatic, the falsely mystical, into all that is fanciful: that is the one power. The other is that which draws man down, as it were, into the materialistic, into the prosaic, the arid, and so on. We understand man only when we perceive him in accordance with his nature, as striving for balance between the Ahrimanic, on one arm of the scales, let us say, and on the other the Luciferic. Man has constantly to strive for the state of balance between these two powers: the one which would like to lead him out beyond himself, and the other tending to drag him down beneath himself. Now modern spiritual civilization has confused the fantastic, the ecstatic quality of the Luciferic with the divine; so that in what is described as paradise, actually the description of the Luciferic is presented, and the frightful error is committed of confusing the Luciferic and the divine - because it is not understood that the thing of importance is to preserve the state of balance between two powers pulling man toward the one side or toward the other. (The Michael Impulse - Lecture IX, Dornach, December 12, 1919)

I antroposofernas Goetheanum, som man höll på att bygga under den här tiden, var de antroposofiska idéerna organiskt inbyggda. Byggnaden hade skapats helt och hållet genom den andliga vetenskapens egen vilja. (Eller om byggnaden hade skaptas helt och hållet genom att man hade använt viljan som ett redskap med hjälp av den andliga vetenskapen?) Goetheanum var hur som helst ingen sekteristisk byggnad.

If we had intended to found a sectarian movement which, like others, has merely some kind of dogmatic opinion about the divine and the spiritual, and which needs a building, we should have erected any kind of a building, or had it erected. Since we did not wish that, but wished rather to indicate, even in this external action, that we intend to plunge down into life, we had to erect this building entirely out of the will of spiritual science itself. And in the details of this building it will some day be seen that actually important principles - which today are placed in a very false light under the influence of the two dualisms mentioned - can be established on their sound foundation. (The Michael Impulse - Lecture IX, Dornach, December 12, 1919)

Den kunskap som behövdes nu (alltså år 1919) var kunskapen om att man stod inför en övergång eller förnyelse av den mänskliga evolutionen. På samma sätt som evolutionen tog ett stort steg framåt i mitten av 1500-talet (när enligt Steiner intelligensen kom till européerna), skulle ett nytt steg tas i mitten av 1900-talet. Då skulle det som hade inmängdes i mänskligheten på 1500-talet vara moget för att leda till nästa steg, och det behövdes en andlig vetenskap för att förbereda denna stora händelse.

We need today the knowledge that we have to face a renewal of the life of human evolution. It is cheap to say that our age is a time of transition. Any age is a time of transition; only it is important to know what is in transition. … But history itself is also an organism, and such leaps take place in it; only they are not observed. People of today have no conception what a significant leap occurred at the turn of the 14^th and 15^th centuries, or more properly, in the middle of the 15^th century. And what was introduced at that time is pressing toward fulfillment in the middle of our century. And it is truly no weaving of idle fancies but exact truth when we say that the events which so agitate humanity, and which recently have reached such a culmination, disclose themselves as a trend toward something in preparation, which is about to break violently into human evolution in the middle of this century. Anyone must understand these things who does not wish, out of some kind of arbitrariness, to set up ideals for human evolution, but who wills to find, among the creating-forces of the world, spiritual science, which can then enter into life. (The Michael Impulse - Lecture IX, Dornach, December 12, 1919)

Några dagar senare fortsatte Steiner beskriva vad som behövdes inför den nya tiden. Det som han kallade ”initiationens vetenskap” var absolut nödvändig för mänsklighetens fortsatta evolution. Denna initiationsvetenskap var den vetenskap som förde över kunskap från det som låg bortom tröskeln mot den andliga världen.

I have often mentioned that we are not concerned here with those ideals which originate in man's subjective nature, but rather with what is being deciphered from the spiritual history of the evolution of humanity; and from this spiritual history one can clearly see that the science of initiation, that is, the science which brings over its knowledge from beyond the threshold of the spiritual world, is absolutely necessary for the further evolution of mankind. (The Michael Impulse - Lecture XI, Dornach, December 14, 1919)

Steiner fortsatte att måla upp den katastrof som väntade Europa om man fortsatte att undervisa på det gamla sättet. De män som var ansvariga för världskrigets utbrott 1914 hade inte haft sina själsliga och andliga förmågor i ordning, därför hade de ahrimanska krafterna kunnat tränga in och orsaka kriget. Därför måste man bli medveten om hur oerhört viktigt det var att införa andlig kunskap i människans evolution. Steiner förutsade att under de kommande tjugo till trettio åren skulle fler och fler människor öppna sig för att lyssna till rösterna från den andliga världen.

Of the thirty or forty men in prominent leading positions who participated in 1914 in what is called the outbreak of the World War - people love inexact language nowadays, because it is adapted to cover lip the truth; it was neither an "outbreak," but something quite different, nor was it a "world war"; it was something entirely different, which will not come to an end for a long time yet - of the thirty or forty men who participated at that time, a large proportion were not entirely compos mentis, the forces of soul and spirit were not all functioning, and where the consciousness is clouded, there are doors by which the Ahrimanic powers have especially easy access to human resolutions and human intentions. The Ahrimanic powers played an essential role in the beginning of those events of 1914. Even today anyone who is so minded could easily perceive, from following up events in a purely external way, how necessary it is to infuse spiritual knowledge into the evolution of humanity. But man is far removed by habits of thought, perception, and feeling from observing such things with absolute seriousness.

There is on the one hand the fact - and more than that, the imminent fact - that the time is ripe for people to appear who are able to bring suitable and capable souls to meet those spiritual impulses which have been entering our physical world since the last third of the 19^th century. Side by side with the fact that we have sailed into a materialistic time, there exists the other fact that the doors between the spiritual world and ours stand open since the last third of the 19^th century, and that people who open their souls and minds to spiritual impulses can have relations with the spiritual world. To be sure, the number may be small of those whose consciousness is touched today by the spiritual world; but it is a fact that this spiritual world makes itself felt in many a human spirit. We may say that the next ten, twenty, thirty years, up to the middle of the century, will be years in which more and more people will have learned to listen to the still small voice, and so open their inner being to the impulses of the spiritual world which would enter. (The Michael Impulse - Lecture XI, Dornach, December 14, 1919)

Om inte det som kallas vetenskap och konst befruktas av initiationens vetenskap, kommer mänskligheten att stå inför en snabb och färskräcklig nedgång varnade Steiner. Om man lät den slags undervisning som praktiserades på universiteten fortsätta i ytterligare tre decennier, om man behandlar de sociala frågorna på samma sätt som nu i trettio år eller mer, skulle man få ett ödelagt Europa. Det krävdes en förändring i djupet av människors själar. Om det inte skedde en ändring i undervisning, en ändring i tänkande, skulle den moraliska syndafloden dränka Europa.

Those people today who receive such impulses from the spiritual world, who know about the truths and the knowledge that must enter into human evolution, know the following also: If what we call science, and especially what we call art, is not fructified by the science of initiation practiced by such people, humanity will face a quick decline, a fearful decline. Let the kind of teaching that prevails in our universities continue for another three decades, let social questions be treated as they are now for thirty years more, and you will have a devastated Europe. You can set up ideals in this field or that as much as you please, you can talk yourselves hoarse about individual demands coming from one group or another, you can talk in the belief that with such urgent demands something will be done for humanity's future - it will all be in vain unless the transformation comes from the depths of human souls, from the thought of the relation of this world to the spiritual world. If in this regard there is not a change in learning, a change in thinking, then the moral deluge will overwhelm Europe! . (The Michael Impulse - Lecture XI, Dornach, December 14, 1919)

Dagen efter fortsatte Steiner att föreläsa mer direkt om den nya sociala ordningen. Modellen för den trefaldiga eller tregrenade sociala ordningen byggde på idéerna om människokroppens tre oberoende system, nämligen huvudet, bröstet och lemmarna. Men i den sociala kroppen var dessa tre system i stället ett oberoende andligt liv, ett oberoende rättsligt och politiskt liv och ett oberoende ekonomiskt liv. I nuläget (alltså 1919) var dock dessa tre system sammansnärjda som en tilltrasslad garnhärva i den europeisk-amerikanska kulturen och civilisationen. Steiner ville i sitt föredrag försöka följa dessa trådar eller strömmar till sina respektive källor.

När det gällde det andliga livet var det den grekisk-romerska kulturen som bildade grunden i det som så småningom blev de tyska högskolorna och universiteten. Det europeiska andliga livet var av grekiskt ursprung, och allt grekiskt härstammade i sin tur från Orienten. Men på sin väg från öster hade det kompletterats med förmågan till tänkande (the power of thought). Denna förmåga härstammade från en speciell slags människor. I Indien såg man brahmanerna (den högsta kasten) som ättlingar till dessa människor som kombinerade en primitiv, underklassig klärvoajans med förmågan att tänka. Dessa människor kallades arier. Mysterierna skapades av dessa arier som bar på den första gnistan av intelligens, vår andliga kultur är en arvinge till dem.

What we find in Plato, what we find in Heraclitus, in Pythagoras, in Empedocles, and especially in Anaxagoras, all reaches back to the Orient. What we find in Aeschylus, in Sophocles, in Euripides, in Phidias, reaches back to the Orient. The entire Greek culture goes back to the Orient, but it underwent a significant change on its way they could still understand, because they also had visions, but who had besides something which they themselves lacked: the power of thought. That was a special kind of human being. The Indians regarded that caste which they designated as Brahman as the descendants of these people who combined the thinking power with atavistic clairvoyance; and when they came down from the higher-lying regions of northern Asia into the southern regions, they were called Aryans. They formed the Aryan population; and their primal characteristic is that they combined the thinking-power with - if I may now use the expression of a later time - with the plebeian faculties of atavistic clairvoyance.

And those mysteries which are called the Mysteries of the Spirit, or particularly, the Mysteries of Light, were founded by those people who combined atavistic clairvoyance with the first kindling of intelligence, the inner light of man; and our spiritual culture derives from that which entered humanity at that time as an illuminating spark - it is nothing but a derivative of it. (The Michael Impulse - Lecture XII, Dornach, December 15, 1919)

Bland de bättre utbildade grekerna såg man att den primitive klärvoajansen gradvis utsläcktes, medan tankeförmågan blev kvar. Bland grekerna bevarades i konsten en beskrivning av hur utvecklingen av den intelligenta människan gick till. I de gamla grekiska skulpturerna ser man nämligen om man granskar dem noga, tre typer som är skarp avskiljda från varandra. Där finns först och främst den ariska typen, till vilken huvudena på skulpturer av Apollo, Pallas Athena, Zeus och Hera hör. I statyerna av Merkurius ville däremot grekerna bevara den primitiva klärvoajansen som var en lägre form av kultur som fortfarande bet sig fast som vidskepelse. Man behövde bara jämföra Apollos öron, huvud och näsa med motsvarande på statyer av Mercurius för att se vilken annorlunda typ Apollo representerade jämfört med Mercurius.[57] Grekerna ville visa att den primitiva kulturen existerade i botten av den grekiska kulturen, och att över den reste sig ariern, som representerades av Zeus, Pallas Athena och de andra höggudarna. De allra lägsta raserna, de med dimmiga minnen av den gamla klärvoajansen - som också bodde i Grekland men mest i gränstrakterna – representerades av bilder av Satyrer. Därigenom inmängde grekerna i sin konst det de visste om sin evolution.

In art, as well, the Greeks significantly represented the preeminence of the intelligent human being, or better, the development of the intelligent human being from the rest of humanity; for the Greeks have in their sculpture (one need only study it closely) three types differing sharply from one another. They have the Aryan type, to which the Apollo head, the Pallas Athene head, the Zeus head, the Hera head belong. Compare the ears of the Apollo with those of a Mercury head, the nose of the Apollo with that of a Mercury head, and you will see what a different type it is. The Greek wanted to show in the Mercury-type that the ancient clairvoyance, which still persisted as superstition and was a lower form of culture, had united with intelligence in the Greek civilization; that this existed at the bottom of Greek culture, and that towering above it was the Aryan whose artistic representation was the Zeus head, the Pallas Athene head, and so forth. And the very lowest races, those with dim remnants of ancient clairvoyance - who also still lived in Greece but were especially to be observed near the borders - are plastically preserved in another type, the Satyr-type, which in turn is quite different from the Mercury-type. Compare the Satyr nose with the Mercury nose, the Satyr ears with the Mercury ears, and so forth. The Greek merged in his art what he bore in his consciousness concerning his development. (The Michael Impulse - Lecture XII, Dornach, December 15, 1919)

I det som blev teokratier och senare religioner byggdes mysteriekulterna (som alltså arierna hade skapat) in, men från och med medeltiden blev allt som tidigare hade varit andligt plötsligt helt externaliserat och abstrakt. I modern tid hade det andliga livet förvandlats till ideologer, alltså bara tankar. Under influensen av dessa ideologier hade sedan tidens kaos utvecklats. Men nu måste man åter finna vägen från det som var enbart rationellt till ett fritt och kreativt andligt liv som inte kontrollerades av kyrkan, staten eller ekonomin.

Under its influence the social chaos of our time has developed, because the spiritual life that is so diluted and abstract has lost all impulsive force. We have no choice but to place it again on its own foundation, for only so can it thrive. We must find the way again from the merely rational to the creative spirit, and we shall be able to do so only if we seek to develop out of the spiritual life prescribed by the State the free spiritual life, which will then have the power to awake to life again. For neither a spiritual life controlled by the Church, nor one maintained and protected by the State, nor a spiritual life panting under economic burdens, can be fruitful for humanity, but only an independent spiritual life. (The Michael Impulse - Lecture XII, Dornach, December 15, 1919)

Det var tid att proklamera att det andliga livet måste placeras på sin egen grundval. Så många människor som möjligt måste fås inse att 1800-talets pedagogik och andra sociala medel inte längre var tillräcklig för mänskligheten, utan att man måste bygga något helt nytt från ett fritt andligt liv. Allt gammalt kom från Orienten eftersom man i Väst hade ett sterilt andligt liv. Kristendomen kom från Orienten, och teosoferna var tvungna att vända sig till de underkuvade indierna för att finna ett källsprång för sin moderna teosofi. Det fanns ett eko av det ariska i de indiska filosofierna, men de var ändå inte alls som det ursprungliga (ariska), utan hade fastnat på en annan nivå. Det fanns många exempel på att det andliga livet i Väst var ofruktsamt, och därför var man nu tvingade att skapa en ny kreativitet genom att det andliga livet blev en självständig medlem i den tregrenade sociala ordningen.

Everything that comes into being on earth leaves remnants behind it. The Mysteries of Light in the present-day oriental culture, the oriental spiritual life, are less diluted than in the Occident, but of course they no longer have anything like the form they had at the time I have described. Yet if we study what the Hindus, the oriental Buddhists, still have today we shall be much more likely to perceive the echo of that from which our own spiritual life has come; only in Asia it has remained at another stage of existence. We, however, are unproductive; we are highly unproductive. When the tidings of the Mystery of Golgotha spread in the West, whence did the Greek and Latin scholars get the concepts for the understanding of it? They got them from the oriental wisdom. The West did not produce Christianity. It was taken from the Orient. And further: When in English-speaking regions the spiritual culture was felt to be very unfruitful, and people were sighing for its fructification, the Theosophists went to the subjugated Indians to seek the wellsprings for their modern Theosophy. No fruitful source existed among themselves for the means to improve their spiritual life: so they went to the Orient. In addition to this significant fact, you could find many proofs of the unfruitfulness of the spiritual life of the West; and each such proof is at the same time a proof of the necessity for making the spiritual life an independent member in the threefold social organism. (The Michael Impulse - Lecture XII, Dornach, December 15, 1919)

När det gällde den politiska strömmen härstammade också den enligt Steiner från de orientaliska mysterierna. Den feodala aristokratin var ett sista skott på den dekadenta, orientaliska andliga strömmens träd, och borgerskapet hade skapats genom den romerska kyrkan och det juridiska systemet.

What is the last social offshoot in the decadent oriental spiritual current, whose origin has been forgotten? It is feudal aristocracy. You could no longer recognize that the aristocrat had his origin in the oriental, theocratic spiritual life, for he has stripped off all that, only the social configuration remains (drawing). The journalistic intelligence often has very strange nightmarish visions. One such it had recently when it invented a curious phrase of which it was especially proud: "spiritual aristocracy" - this could be heard now and then. What is that which passed through the Roman Church system, through theocratising jurisprudence, juridical theocracy, became secularized in the civic systems of the Middle Ages, and completely secularized in modern times - what is it in its ultimate derivative? It is the bourgeoisie. (drawing). And thus are these spiritual forces in their ultimate derivatives actually jumbled up among men. (The Michael Impulse - Lecture XII, Dornach, December 15, 1919)

Den tredje grenen slutligen i den tregrenade sociala ordningen var det ekonomiska livet som hade sin rot i de folkliga sederna i den angloamerikanska världen. Dessa rötter var till exempel druidernas religion och annat som Steiner valde att kalla Jordens Mysterier, till skillnad från Ljusets Mysterier som var de gamla ariernas mysteriekult, och Luftens Mysterier som var de gamla egyptiska mysterierna som hade förmedlats genom den katolska kyrkan. Det var bland folken i norra Ryssland, Sverige och västerut till Storbritannien och åtminstone norra Frankrike som denna ekonomiska kultur plötsligt hade sprungit fram, före kristendomens ankomst.

Over from Asia and up from the South men transplanted a spiritual life and a rights life which they had received from above and brought down to earth. Then, in the third current, an economic life sprang up which had to develop of itself and work its way up, which really was originally so completely economic in its legal customs and in its spiritual adaptations that, for example, one of the yearly festivals consisted in the celebration of the fructification of the herds as a special festival in honor of the gods; and there were similar festivals. all derived from the economic aspect of life. If we go through the regions of northern Russia, middle Russia, Sweden, Norway, or into those regions which until a short time ago were parts of Germany, or to France, at least northern France, and to what is now Great Britain-if we go through these regions, we find dispersed everywhere a population which, before the spread of Christianity in ancient times, undoubtedly had a pronounced economic life. And what ancient customs can still be found, such as festivals of legal practices and festivals in honor of the gods, are an echo of this ancient economic culture. (The Michael Impulse - Lecture XII, Dornach, December 15, 1919)

Denna ekonomiska kultur i norra Europa blandades med den romerska rätten och den grekiska andliga kulturen, och blev därför ofruktsam. För att komma över denna kulturkrock skapades bland annat en mängd hemliga sällskap (sannolikt menade Steiner här Frimurarna) som har mycket mer inflytande än vad folk förstår. Dessa hemliga sällskap bär på gamla egyptiska kulter och är därför helt främmande för den nordeuropeiska kulturen.

This economic culture met what came from the other side. At first it did not succeed in developing an independent rights life and spiritual life. The primitive legal customs were discarded because Roman law flowed in, and the primitive spiritual customs were cast aside because the Greek spiritual life had entered. And so this economic life becomes sterile at first, and only gradually works its way out of this sterility; it can succeed in this, however, only by overcoming the chaotic condition created by the introduction of the spiritual life and rights life from outside. Consider the present Anglo-American spiritual life In this you have two things very sharply differentiated from one another, First, you have everywhere in the Anglo-American spiritual life, more than anywhere else on earth, the so-called secret societies, which have considerable influence, much more than people know. They are undoubtedly the keepers-and are proud to be the keepers - of the ancient spiritual life, of the Egyptian or oriental spiritual life, which is completely diluted and evaporated into mere symbols, - symbols no longer understood but having a certain great power among those in authority. That, however, is ancient spiritual life, not spiritual life grown in its own soil. (The Michael Impulse - Lecture XII, Dornach, December 15, 1919)

Sida vid sida med de hemliga sällskapen finns i Västeuropa enligt Steiner ett andligt liv som helt och hållet växter i den ekonomiska jorden. Detta andliga liv producerar mycket små blommor, men de finns trots det i överflöd. Brittiska filosofer och vetenskapsmän som Locke, Hume, Mill, Spencer och Darwin är bara sådana små blommor som växt upp ur det ekonomiska livet. Dessa små (underutvecklade) blommor är, tillsammans med utspädda mysteriekulter som förs fram i olika sekter som till exempel Teosofiska Samfundet och Kväkarna, de enda resultat som har skapats från det ekonomiska livet. Detta ekonomiska liv önskar dominera medan det andliga livet och det rättsliga (politiska) livet är sällsynta blomster, och de blir allt mer exotiska ju längre västerut man går.

Side by side with this there is a spiritual life which does grow entirely in economic soil, but hitherto it has produced only very small blossoms, and these in abundance. Anyone who studies such things and is able to understand them knows very well that Locke, Hume, Mill, Spencer, Darwin, and others, are nothing but these little blossoms springing from the economic life. You can get quite exactly the thoughts of a Mill or a Spencer from the economic life. Social democracy has elevated this to a theory, and considers the spiritual life as a derivative of the economic life. That is- what we encounter first: everything is brought forth from the so-called practical - actually from life's routine, not from its real practice. So that going along side by side are such things as Darwinism, Spencerism, Millism, Humeism-and the diluted Mystery teachings, which are perpetuated in the various sectarian developments, such as the Theosophical Society, the Quakers, and so forth. The economic life has the will to rise, but has not yet made much progress, having produced thus far only these small blossoms. The spiritual life and the rights life are exotic plants and - I beg you to note this well - they are more and more exotic the farther we go toward the West in the European civilization. (The Michael Impulse - Lecture XII, Dornach, December 15, 1919)

I Centraleuropa (antagligen menar Steiner det tyska språkområdet) har det däremot alltid funnits en kamp eller motståndsrörelse mot å ena sidan det grekiska andliga livet, och å andra sidan den romerska rätten. Denna kamp innefattar också kulturens område, Hegel är till exempel omöjlig att översätta till engelska. Kampen mellan den engelska och tyska kulturen är ett generellt fenomen, förutom i den avskyvärda blandningen av Kant och Hume som har skapats sådan ödeläggelse i huvudet på människor i centrala Europa. Redan Goethe representerade ett (centraleuropeiskt) sökande efter ett fritt andligt liv genom att han inte ville ha något att göra med det sista ekot av romerskkatolsk rätt som den representeras i det som kallas naturens lagar. Goethes naturvetenskap var alltså det första steget mot ett fritt andligt liv, och i centrala Europa finns också redan en första impuls som pekar mot ett fristående politisk liv.

There has always been in Central Europe something - I might say like a resistance, a struggling against the Greek spiritual life on the one hand and against the Roman Catholic rights life on the other. An opposition has always been there. An illustration of it is the Central European philosophy, of which really nothing is known in England. Actually, Hegel cannot be translated into the English language; it is impossible. Hence, nothing is known of him in England, where German philosophy is called Germanism, by which is meant something an intelligent person cannot be bothered with. In just this German philosophy, however - with the exception of one incident, namely, when Kant was completely ruined by Hume, and there was brought into German philosophy that abominable Kant-Hume element, which has really caused such devastation in the heads of Central European humanity - with the exception of this incident, we have later, after all, the second blossoming of this struggle in Fichte, Schelling, and Hegel; and we already have the search for a free spiritual life in Goethe who would have nothing to do with the final echo of the Roman Catholic jurisprudence in what is called the law of nature. Just feel the legal element in the shabby robes and the strange caps which the judges still have from ancient times, and feel it likewise in the science of nature, the law of nature - the legal element is still there! The expression "law of nature" has no sense in connection, for example, with the Goethean science of nature, which deals only with the primordial phenomenon, the primordial fact. There for the first time is radical protest made; but naturally it remained only a beginning. That was the first advance toward the free spiritual life: the Goethean science of nature; and in Central Europe there already exists the first impulse even toward the independent rights life, or political life. (The Michael Impulse - Lecture XII, Dornach, December 15, 1919)

Redan i Wilhelm von Humboldts arbeten fanns den första början till ett oberoende politiskt liv sade Steiner. Det var visserligen bara början, en början som går så långt tillbaka som till 1700-talet. Men man måste ändå komma ihåg att det ändå var i Centraleuropa som de impulser startade som nu måste flyta in i den Trefaldiga Sociala Organismen.

Read such a work as that of Wilhelm von Humboldt, who was even Prussian minister of public instruction - read The Sphere and Duties of Government, and you will see the first beginning toward the construction of an independent rights life, or political life, of the independence of the true political realm. It is true it has never gone beyond beginnings, and these are found as far back as the first half of the 19th century, even at the end of the 18th century. It must be borne in mind, however, that there are nevertheless in Central Europe important impulses in this very direction, impulses which can be carried on, which must not be left unconsidered, and which may flow into the impulse of the Threefold Social Organism. (The Michael Impulse - Lecture XII, Dornach, December 15, 1919)

Den moderna vetenskapen var enligt Steiner en sjuk företeelse, där många människor till exempel fortfarande trodde på Kant-Laplace teori. I framtiden skulle man komma att ha svårt att förklara hur 1800- och 1900-talens vetenskap kunde ha trott på något som sinnessjukt som Kant-Laplace teori. (Nu på 2000-talet ser man denna teori som den historiskt sett viktigaste idén om solsystemets uppkomst, min kommentar.)

There are two things which the cultural history of civilization will doubtless find it difficult to understand. One I have often characterized in the words of Herman Grimm - the Kant-Laplace theory, in which many people still believe. Herman Grimm said so finely in his Goethe: People will some day have difficulty in comprehending that malady now called science, which makes its appearance in the Kant-Laplace theory, according to which all that we have around us today arose through agglomeration, out of a universal world-mist; and this is supposed to continue until the whole thing falls back again into the sun. A putrid bone around which a hungry dog circles is a more appetizing morsel than these fanciful ideas, this fantastic concept of world-evolution. So thinks Herman Grimm. Naturally, there will some day be great difficulty in explaining this Kant-Laplace theory from the standpoint of the scientific insanity of the 19th and 20th centuries! (The Michael Impulse - Lecture XII, Dornach, December 15, 1919)

Steiner går vidare genom att påminna om att Nietzsche hade haft en föraning om att något tragiskt skulle ske i det tyska andliga livet. Från grundandet av det tyska riket 1870-71 hade den tyska anden strypts fullständig. Och under de sista fem eller sex åren, när tre fjärdedelar av världen hade överfallit det forna Tyskland (denna beskrivning avsåg inte frågan om orsaker eller skuld enligt Steiner), var det redan liket av det tyska andliga livet som överfölls. Men det finns fortfarande mycket i det tyska andliga livet som måste tränga fram, trots de framtida zigenarlika förhållandena. Vad var då orsaken till tyskarnas undergång? Det var att de ville ha del av materialismen, fast de inte hade något anlag för materialism.

In his first book Nietzsche wrote that passage that I have quoted in my book on Nietzsche in the very first pages, a premonition of something tragic in-the German spiritual life. Nietzsche tried at that time in the foreword to his work, The Birth of Tragedy from the Spirit of Music, to characterize the events of 1870-71, the founding of the German Empire. Since then this strangulation of the German spirit has been thoroughly accomplished; and when in the last five or six years three fourths of the world fell upon this former Germany (I do not wish to speak about the causes or the guilty, but only to sketch the configuration, the world situation), it was really then already the corpse of the German spiritual life. But when anyone speaks as I did yesterday, characterizing the facts without prejudice, no one should infer that there is not still in this German spiritual life much that must come forth, that must be considered, that intends to be considered, in spite of the future gypsy-like condition. For what was the real cause of the ruin of the German people? This question must also be answered without prejudice. They were ruined because they too wanted to share in materialism, and they have no talent for materialism. (The Michael Impulse - Lecture XII, Dornach, December 15, 1919)

Tyskarna saknar också förmågan till något som Steiner kallar politiska abstraktioner. Denna förmåga besatte dock Woodrow Wilson i fulla mått. Hans fjorton punkter var opraktiska och ouppnåeliga på ett sätt som bara kunde skapas i ett sinne som var helt format för att tänka abstrakt, utan att kunna urskilja de sanna realiteterna. Det var ett otroligt faktum att ett stort antal människor kunde ta Wilsons fjorton punkter på allvar, när de i verkligheten bara var humbug.

And the talent for abstraction demonstrated in Woodrow Wilson is the ultimate talent for abstraction in the political field. Those fourteen points of the world's schoolmaster, which in every word bear the stamp of the impractical and unachievable, could only originate in a mind wholly formed for the abstract, with no discernment whatever for true realities. … The second thing will be the explanation of the unbelievable fact that there ever could be a large number of people to take seriously the humbug of the fourteen points of Woodrow Wilson-in an age that is socially so serious. (The Michael Impulse - Lecture XII, Dornach, December 15, 1919)

Om man studerade världen kunde man alltså se att det ekonomiska, politiska och andliga livet var sammansnärjt. Om det tyska folket inte skulle gå under genom den extrema degeneration som hade kommit in i det andliga och politiska livet, måste man vända sig till den Tregrenade ordningen som från oberoende rötter ville bygga ett nytt ekonomiskt liv som inte kunde skapas om det inte möttes av ett politiskt och andligt liv som hade utvecklats i frihet. Man måste söka rötterna i den evolution som Steiner hade skisserat, och det tyska folket måste förstå att det ekonomiska livet kravlade i botten, styrt av de angloamerikanska vanorna att tänka. Detta ekonomiska liv kunde inte klättra uppåt om det inte arbetade i harmoni med hela världen, och förstod att också andra hade talanger (för ekonomi). Annars skulle den angloamerikanska ekonomiska dominansen över världen bli fatal.

If we study the things that stand side by side in the world we find in what a peculiar way the economic life, the political rights life and the spiritual life are entangled. If we do not wish to perish because of the extreme degeneration which has come into the spiritual life and the rights life, we must turn to the Threefold Social Order, which from independent roots will build an economic life now struggling to emerge, but unable to do so unless a rights life and a spiritual life, developed in freedom, come to meet it. These things have their deep roots in the whole of humanity's evolution and in human social life; and these roots must be sought. People must now be made to realize that way down at the bottom, on the ground I might say, crawls the economic life, managed by Anglo-American habits of thought; and that it will be able to climb up only when it works in harmony with the whole world, with that for which others also are qualified, for which others also are gifted. Otherwise the gaining of world dominion will become a fatality for it. (The Michael Impulse - Lecture XII, Dornach, December 15, 1919)

Om världen fortsatte att gå i den riktning som den hade tagit under influens av det degenererade andliga liv som härstammade från Orienten, skulle det andliga livet hamna i de mest fruktansvärda lögner. Under de senaste fem eller sex åren (världskriget) hade världen varit fylld av lögner. Det offentliga (politiska) livet var fyllt av lögner, det ekonomiska livet var dominerat av den angloamerikanska kapitalismen som sökte efter världsherravälde och som inte var något annat än egoism. I det första fallet hotades mänskligheten av degeneration genom Ahriman, i det andra som var egoism hotades mänskligheten av degenerering genom Lucifer, inom det tredje området hotade fysisk sjukdom och död och inom det fjärde området hotade kulturens sjukdom och död.

If the world continues in the course it has been taking under the influence of the degenerating spiritual life derived from the Orient, then this spiritual life, although at one end it was the most sublime truth, will at the other rush into the most fearful lies. Nietzsche was impelled to describe how even the Greeks had to guard themselves from the lies of life through their art. And in reality art is the divine child which keeps men front being swallowed up in lies. If this first branch of civilization is pursued only one-sidedly, then this stream empties into lies. In the last five or six years more lies have been told among civilized humanity than in any other period of world history; in public life the truth has scarcely been spoken at all; hardly a word that has passed through the world was true. While this stream empties into lies (see drawing), the middle stream empties into self-seeking; and an economic life like the Anglo-American, which should end in world-dominion - if the effort is not made to bring about its permeation by the independent spiritual life and the independent political life, it will flow into the third of the abysses of human life, into the third of these three.

The first abyss is lies, the degeneration of humanity through Ahriman; the second is self-seeking, the degeneration of humanity through Lucifer; the third is, in the physical realm, illness and death; in the cultural realm, the illness and death of culture. (The Michael Impulse - Lecture XII, Dornach, December 15, 1919)

Den angloamerikanska världen skulle kunna komma att dominera världen, men utan den Trefaldiga Sociala Ordningen skulle denna dominans komma att dränka världen i kulturell död och kulturell sjukdom varnade Steiner. För detta är Asuras gåvor, precis som (politiska) lögner är Ahrimans gåva och egoism är Lucifers. Så den tredje (Asuras gåva) är en värdig kompanjon till de andra två. Därför var det så viktigt att skapa entusiasm för Steiners budskap och att försöka upplysa så många människor som möjligt.

The Anglo-American world may gain world dominion; but without the Threefold Social Order it will, through this dominion, pour out cultural death and cultural illness over the whole earth; for these are just as much a gift of the Azuras as lies are a gift of Ahriman, and self-seeking, of Lucifer. So the third, a worthy companion of the other two, is a gift of the Azuric powers!

We must get the enthusiasm from these things which will fire us now really to seek ways of enlightening as many people as possible. Today the mission of those with insight is the enlightenment of humanity. We must do as much as possible to oppose to that foolishness which fancies itself to be wisdom, and which thinks it has made such marvelous progress - to oppose to that foolishness what we can gain from the practical aspect of anthroposophically-orientated spiritual science.

My dear friends, if I have been able to arouse in you in some measure the feeling that these things must be taken with profound seriousness then I have attained a part of what I should very much like to have attained through these words. When we meet again in a week or two, we shall speak further of similar things. Today I wished only to call forth in you a feeling that at the present time the really most important work is to enlighten people in the widest circles. (The Michael Impulse - Lecture XII, Dornach, December 15, 1919)

En draksådd

Steiner höll alltså de föredrag som jag citerar från i föregående kapitel i december 1919. Woodrow Wilson som Steiner ondgör sig över var president i USA under Första världskriget och han formulerade alltså de ”14 punkterna” i januari 1918. Det var ett program för varaktig fred, utan segrare och med målet att skapa ett Nationernas förbund som skulle förhindra framtida krig. Men trots Wilsons stora ansträngningar, som resulterade i fysisk och psykisk kollaps, vägrade senaten att ratificera fredsfördraget och USA ställde sig utanför NF (föregångaren till FN).[58]

I juni 1919 undertecknades i stället ett fredsfördrag som hade utarbetats av de hårdföra allierade ”realpolitikerna”. Det s.k. Versaillesfördraget innehöll fyra huvudelement som präglades av hämnd och vedergällning. För det första fick Tyskland avstå från 13 % av det forna Kejsartysklands yta, 10 % av dess befolkning och 15 % av produktionen. För det andra tvingades man till omfattande avrustningar av den militära förmågan, vilket bland annat innebar att mängder av officerare blev avskedade. Man skrev också in en paragraf om att Tyskland ensidigt var skuld till kriget och därför skulle betala ett krigsskadestånd till ententemakterna. Detta krigsskadestånd bestämdes 1921, och då enades ententemakterna om den enorma summan 132 miljarder guldmark (vilket kan jämföras med att den totala inrikes upplåningen för krigsansträngningarna 1914–18 i Tyskland belöpte sig till 165 miljarder mark).

Det är tydligt att världskriget och den nationalistiska krigspropaganda som föregick det var grunden till att det fanns så många tyska unga män som kunde fångas av Hitlers nationalistiska propaganda. Han var en av dem, han var en soldat som de och han förde ut de principer som tyskarna hade stridit för i kriget. En hel generation hade fått lära sig att döda så många människor som möjligt, på effektivast möjliga sätt. De hade sett mängder av människor dö i skyttegravarna och på slagfältet, och att de som de ena dagen skulle döda egentligen var deras europeiska grannar som de skulle respektera så fort nederlaget var ett faktum, var svårt att förstå. Om Wilsons 14 punkter, som Steiner spydde sådan galla över hade gått igenom, hade säkert den tyska revanschlystnaden varit betydligt mindre. Då hade troligtvis heller aldrig nazismen blivit någon massrörelse, och därmed hade andra världskriget aldrig inträffat.

När Rudolf Steiner höll de föredrag i december 1919 som jag har citerat från, var alltså Wilsons 14 punkter inaktuella sedan ett halvt år. Tydligen hade Steiner inte fått klart för sig vilka som egentligen hade utformat fredsfördraget, men den stämning som han spelade på var mycket representativ för innevånarna i Österrike och Tyskland. Många hade en känsla av att de hade förråtts och bestulits på sin rättmätiga seger. Fredsfördraget var ett fruktansvärt slag för den tyska nationella stoltheten och för den tyska ekonomin. Tiden präglades av det långvariga krigets fruktansvärda efterräkningar som till exempel hungersnöd, och den sociala och politiska oron var omfattande.

Under den här tiden, alltså mellan åren 1919 och 1922, reste Steiner och hans profeter oupphörligen runt i Schweiz och Sydtyskland och spred det politiska budskapet om den Trefaldiga Sociala Ordningen. Antroposoferna framställer det som om Steiner predikade ett högtstående andligt budskap, men vad var det egentligen han missionerade för?

1) Mänskligheten har utvecklats i en evolution där olika kulturer har avlöst varandra. Den europeiska rasen och kulturen är den högst utvecklade och den innevarande epokens herrar. ”Vildarna” (som antagligen i första hand är indianer och afrikaner) samt kineser och japaner är av en helt annan stam än européerna. De är inte ens syskon i den mänskliga familjen, utan dels degenererade raser som i nästa steg blir till apor enligt Steiners bakvända evolutionsteori (vildarna), och dels avkommor av en gammal stam som hade varit samtida med de förhistoriska atlantiderna (kineser och japaner).

2) Förmågan att tänka hade inte utvecklats i full omfattning förrän i mitten av 1500-talet, och då bara i Europa. De prestationer som andra mer primitiva raser gjorde skedde helt genom klärvoajans och inte genom rationellt tänkande.

3) Den ariska rasen hade skapat den indiska kulturen och sedan vandrat vidare till Grekland. Där var arierna representerade i statyer av Apollon, Zeus och de andra högre gudarna. En annan ”plebejisk”, vidskeplig och lågt stående slags människor representerades av Merkurius som inte alla hade de ariska dragen i huvudform, näsa och annat. Ytterligare en tredje, mycket lågt stående ras, avbildades som satyrer (djuriska och ”översexuella” följeslagare till Dionysos).

4) Fredsavtalet efter världskriget hade utformats av amerikanerna som till skillnad från tyskarna tänker helt abstrakt och utan verklighetsförankring. Angloamerikanerna var ute efter världsdominans genom det kapitalistiska systemet.

5) Tyskt rättsväsen, ekonomi, politik och kultur var förorenade av degenererade influenser från orienten och Egypten som hade smugit sig in via den romerska kyrkan och från bland annat kelterna.

6) Frimurarna regerade i hemlighet det angloamerikanska samhället och Frankrike.

7) Man måste rena det tyska samhället genom att skapa en fristående ekonomi, politik och andlighet (kultur). Nu var man på väg in i en zigenarliknande framtid genom all oren inblandning i det tyska.

8) Den moderna vetenskapen visste inget, alla teorier var lögner. Särskilt var den brittiska vetenskapen förkrympt. Det var bara Rudolf Steiner som kunde genomskåda de rätta sammanhangen.

9) Tillämpningen av modern naturvetenskap och ett materialistiskt tänkande hade resulterat i bolsjevismen i Ryssland.

10) En förebild för naturens rätta lagar hade skissats redan av Goethe, det var fröet till en framtida ren tysk vetenskap, befriad från 1800-talets och 1900-talets vetenskapliga (icke-tyska) vansinnigheter.

11) Det skulle komma en stor omvälvning i evolutionen som bara skulle kunna lyckas om världen antog Steiners Trefaldiga Sociala Ordning. I annat fall skulle världen översvämmas och gå under i en moralisk katastrof. Det var mycket viktigt att så många som möjligt och så snart som möjligt fick tillgång till Steiners upplysning.

Här har vi hos Steiner egentligen alla nazismens käpphästar och huvudfiender, utom judarna. Nazisterna såg sig kallade att kämpa för den tyska (ariska) rasens och kulturens rening. Deras huvudfiende var den ryska bolsjevismen och den angloamerikanska kapitalismen som de såg som en kraft som skulle ta över världen, samt frimurarna. Men nazismen fanns egentligen inte förrän Adolf Hitler formulerade den i ord i sin bok Mein Kampf 1924. Vid den tiden hade Rudolf Steiner redan under flera år arbetat målmedvetet för att sprida tanken på att det krävdes ett helt nytt politiskt system som skulle ta tillvara den tyska rasens kulturella, vetenskapliga och politiska särart, samt placera arierna på deras rättmätiga plats som de enda som inte hade degenererats i evolutionen.

Steiner var karismatisk, populär och känd som en stor vetenskapsman, i alla fall bland sina anhängare. Han var uppfylld av en helig kampanda för den tyska (ariska) rasen, och han såg sig som den som skulle skapa den rätta tyska politiken, ekonomin och kulturen genom sin nya Trefaldiga Sociala Ordning. Han hade arbetat med att sprida sitt budskap ända sedan han var medlem i den extrema pangermanska rörelsen i Wien. Under de två sista årtiondena av 1800-talet skrev han dussintals olika artiklar för den tysknationalistiska pressen. Som teosof arbetade han som den tyska avdelningens ordförande med att sprida information om teosofin och från 1912 missionerade han ständigt för sin egen antroposofi, som han påstod sig ha utvecklat redan under 1890-talet och haft med sig in i den teosofiska rörelsen.

När Steiner började sprida sitt nationalistiska politiska budskap med böcker som Towards Social Renewal (1919) och Basic Issues of the Social Question (1919) var han alltså en mycket erfaren folkbildare. Han insåg vikten av undervisning (eller indoktrinering) av barnen, eftersom hans teorier var så nydanande att vuxna inte kunde ta emot dem helt och fullt. Därför ställde ägaren till cigarettfabriken Waldorf-Astoria medel till förfogande så att Steiner skulle kunna bygga en skola för barn till arbetare vid fabriken. Den Trefaldiga Sociala Ordningen var uppenbarligen något som tilltalade dem som hade makten i samhället.

Under samma tid som Steiner förde ut sin rasistiska, chauvinistiska och vetenskapsfientliga politik i södra Tyskland, pågick också kommunistiska revolter som man försökte slå ned genom infiltration och propaganda. En man vid namn Adolf Hitler utbildades bland annat i politisk retorik och presentationsteknik för att kunna arbeta mot socialister och kommunister. Han var en av de många soldater som hade deltagit i kriget och som var förkrossade av det tyska nederlaget. En annan före detta soldat var Rudolf Hess som hade sårats två gånger i kriget och avskedats utan ersättning eller pension i samband med krigsslutet. I ett brev till en kusin skrev Hess att han skulle ha skjutit en kula genom hjärnan den dag när Versaillesfördraget publicerades, om han inte hade haft hoppet om att på ett eller annat sätt kunna göra något för att vända ödets gång.

You know how I suffer under the situation to which our once proud nation has been brought. I have fought for the honor of our flag where a man of my age had of course to fight, where conditions were at their worst, in dirt and mud, in the hell of Verdun, Artois and elsewhere. I have witnessed the horror of death in all its forms, been hammered for days under heavy bombardment, slept in a dugout in which lay half of a Frenchman's dead body. I have hungered and suffered, as indeed have all frontline soldiers. And is all this to be in vain, the suffering of the good people at home all for nothing? I have learned from you what you women have had to live through! No, if all this has been in vain, I would still today regret that I did not put a bullet through my brain on the day the monstrous armistice conditions and their acceptance were published. I did not do it at the time solely in the hope that in one way or another I might still be able to do something to reverse fate.[59]

Hess levde enligt de antroposofiska principerna. I en artikel av Peter Staudenmaier i tidningen Folkvett sägs följande.

Rudolf Hess uppfyllde klart kriterierna om att vara en utövande antroposof, om man inte definierar detta begrepp mycket snävt. Han strukturerade intima aspekter av sitt privata liv, inklusive diet och hälsovård, enligt antroposofiska föreställningar, han sade till den brittiske läkare som undersökte honom efter hans flykt till Skottland "att han i åratal hade varit intresserad av Steiners antroposofi"; och rapporter från de tyska underrättelsetjänsterna beskrev Hess som en "tyst beskyddare och lärjunge till antroposofen Rudolf Steiner." Framförallt använde han konsekvent sin offentliga ställning till att gynna antroposofiska strävanden, vilket redovisas detaljerat i Werners bok. Ett stort antal forskare har explicit bekräftat Hess' antroposofiska böjelser.[60]

I antroposofernas försvar mot beskyllningar om att Steiner skulle ha haft anknytning till nazismen brukar man framföra det faktum att en av hans föreläsningar stördes av nazister 1922. Han skulle därigenom bevisligen ha varit fiende till nazismen. Men enligt en del av noterna till Staudenmaiers artikel var konfrontationen i stället en konflikt med en grupp på högerkanten som konkurrerade med nazisterna, att de angrep Steiner skulle i så fall snarare betyda att han tillhörde den nazistiska kretsen. Konfrontationen ägde dessutom rum på hotell Vier Jahreszeiten som var Thule-sällskapets högkvarter, och som ägdes av medlemmar i Thule-gruppen. Att Steiner föreläste där tyder på att han tillhörde samma politiska läger som Thule-sällskapet.

Rudolf Hess var också medlem i Thuleorden, och han blev en av Hitlers allra första supportrar och närmaste män. Det var Hess som hjälpte Hitler att skriva Mein Kampf under fängelsevistelsen 1924. I ett inlägg om Rudolf Steiner av Peter Staudenmaier i Föreningen Vetenskap och Folkbildnings tidning Folkvett finns ett par noter som är intressanta i det här sammanhanget.

- Under sina år i Wien var Steiner en aktiv medlem av den extrema tysknationalistiska eller pangermanska rörelsen i Österrike. Under 1800-talets två sista årtionden skrev han dussintals artiklar för den radikala tysknationalistiska pressen, vilka återges i volymerna 31 och 32 av hans samlade verk (Gesammelte Aufsätze zur Kultur- und Zeitgeschichte och Gesammelte Aufsätze zur Literatur). Dessa motbjudande pangermanska virrigheter är politiskt otvetydiga, och de motbevisar Fants naiva påstående att nationalismen "oroar Steiner". För ytterligare diskussion om Steiners nationalism, som fortfor under hela hans liv, se "Anthroposophy and Its Defenders" på SIMPOS www-sida.

- Goodrick-Clarke ger ett belysande exempel. År 1923, då han nyss flyttat till Tyskland, blev den ryske antisemitiske konspirationsteoretikern Gregor Bostunitsch "en entusiastisk antroposof" (Occult Roots of Nazism, s. 170). Vid årtiondets slut hade Bostunitsch vänt sig mot antroposofin, som han nu såg som ännu en kugge i den internationella ockulta konspirationens maskineri. Han blev senare SS-överste. Den omfattande litteraturen om tysk esoterisk politik visar att sådana exempel inte är ovanliga. Den ständiga blandningen mellan högerextrema och esoteriska grupper är ett huvudtema i Webbs Occult Establishment, och boken innehåller en balanserad genomlysning av både överlappningarna och fientligheterna mellan de militanta völkisch-grupperna och Steiner och hans anhängare. Webb drar slutsatsen att "völkisch-tänkandet var i själva verket inte främmande för Steiner", och visar att "reaktionen [mot Steiner] från völkisch-håll var ett erkännande av att båda lägren arbetade på samma nivå. Och en del av ilskan från völkisch-sidan kom från insikten av att här [i antroposofin] fanns en annan vision om universum som hävdade sig vara 'andlig'" (s. 290).

- Werner observerar att Hess inte signerade det skriva uttalande som Gestapo krävde av honom och som fördömde antroposofin (Anthroposophen in der Zeit des Nationalsozialismus, s. 74). Werner återger också en PM från 1937 av nazifunktionären Lotar Eickhoff (som blev medlem i antroposofiska sällskapet efter kriget) som explicit uttrycker Hess övertygelse att biodynamiskt jordbruk inte kan skiljas från sina antroposofiska grundvalar. "Führerns ställföreträdare [dvs Hess] är av uppfattningen att om man vill bevara en aspekt – som biodynamiskt jordbruk – kan man inte på något sätt skilja den från dess vetenskapliga grund och dess vetenskapliga bekräftelser, dvs från det arbete som läggs fram i Rudolf Steiners böcker och i Rudolf Steiner-skolorna" (s. 214-215). Eftersom Hess energiska stöd för biodynamiskt jordbruk inte ifrågasätts, är Fants slutsats att Hess "helt tog avstånd från dess antroposofiska bakgrund" uppenbarligen felaktig.

- Se t.ex.: James Webb, The Harmonious Circle ("Rudolf Hess var anhängare till Rudolf Steiner", s. 186); Detlev Rose, Die Thule-Gesellschaft ("Rudolf Steiners antroposofi påverkade också honom [Hess]", s. 132); Anna Bramwell, Ecology in the 20^th Century ("Hess var en lärjunge till Rudolf Steiner", s. 197); Hans Hakl, "Nationalsozialismus und Okkultismus" i Goodrick-Clarke, Die okkulten Wurzeln des Nationalsozialismus (Hess var "hängiven Rudolf Steiners idéer", s. 199). [61]

En totalitär pedagogik

Frågan om Rudolf Steiners förhållande till nazismen kan mycket förenklat beskrivas som att antingen var Steiner nazist, eller också var Hitler antroposof. Och svaret är så vitt jag förstår att varken det ena eller det andra stämmer. När jag läser Mein Kampf kan jag inte se någon direkt påverkan från Steiner, annat än historien om den bajerska medicinalstyrelsen som trodde att de resande och åskådarna skulle bli sjuka när man införde järnvägstransporter och att man till och med föreslog att det skulle byggas plank för att människor inte skulle kunna se de framrusande tågen.[62] Det här kan Hitler till exempel ha fått från Steiner via Hess, eller också var det en allmänt förekommande historia i södra Tyskland vid den tiden.[63]

Hitlers politiska program växte enligt beskrivningen i Mein Kampf fram på ett helt självständigt sätt. Inte heller var Steiner nazist i den meningen att han anslöt sig till Hitlers partiprogram. Steiner och Hitler var båda inriktade på att själva helt och hållet stå i spetsen för sin egen organisation, båda ansåg sig ha svaret på alla frågor och unika insikter i de bakomliggande mönstren i tillvaron. Hitler gör helt klart i sin bok att han inte kunde tänka sig att samarbeta med andra organisationer med nationalistisk (völkisch) inriktning, han ansåg att de socialdarwinistiska principerna skulle gälla i kampen mellan olika ledare och ideologier på samma sätt som mellan olika raser. Även om Steiner hade velat hade Hitler aldrig godkänt att deras ideologier blandades, och Steiner hade aldrig gått med på att spela andra fiolen i förhållande till Hitler eller någon annan.

Däremot är det tydligt att Steiner och Hitler rörde sig med samma världsbild, de ser båda den ariska rasen, det tyska språket och den tyska kulturen som överlägsna allt annat. De ser också båda bolsjevism och angloamerikansk/judisk kapitalism som en rival om det världsherravälde som är Tysklands gudagivna lott. Steiner bygger hela sin världsbild på idéer om olika rasers utvecklingsvägar, deras skilda egenskaper och att den vita rasen är ofördärvad, medan vildarna är degenererade eller ”nedstigna” som det står i den svenska översättningen av Världens och människans skapelse.

Hitler var extremt pragmatisk, han tog de uppslag som han ansåg var bra och använde dem, oavsett varifrån de kom. Idéerna om den röda färgen som en av partiets huvudfärger, om att mobilisera massorna och annat tog han från socialisterna, trots att han avskydde deras politik. Metoder och synsätt för hur man skulle bedriva propaganda hämtades främst från västländernas propaganda under världskriget. Om man kan spåra något som han via Hess skulle ha kunnat hämta från Rudolf Steiner, så är det i så fall synen på hur undervisning skall bedrivas.

Rudolf Steiner var ju övertygad om att människor måste skolas in i hans nya ideologi. Han startade den första waldorfskolan på hösten 1919, och denna skolas målsättning liknade mycket det behov som Hitler skulle komma att ha i samband med att människor skulle indoktrineras in i hans nya ideologi. Både Steiner och Hitler riktade sig också i första hand mot arbetarklassen. Steiner för att hans skola startades för att utbilda barnen till en cigarettfabrikör, och Hitler för att han ville omvandla alla tyskar till nationalsocialister och den största gruppen medborgare var arbetarna.

Hitler beskriver i den andra delen av Mein Kampf hur undervisningen i de nya nationalsocialistiska skolorna skall ske. Han var vid den tid när denna bok skrevs (1926-27) ledare för ett litet marginellt parti som var långt från makten. Men Hitler var övertygad om att hans vision skulle komma att förverkligas, och redan i de båda delarna av Mein Kampf hade han funderat igenom alla aspekter av hur han och hans rörelse skulle komma till makten i Tyskland och hur Tyskland sedan skulle styras. Han visste också redan när han skrev böckerna att hans program skulle ligga fast och han avsåg att skaffa sig total och ovillkorlig makt, vilket han också så småningom gjorde helt enligt planen.

Om man jämför Rudolf Steiners och Adolf Hitlers visioner för undervisning av de tyska barnen finns det många likheter. Båda har en negativ inställning till teoretiska kunskaper. Steiner går så långt som till att säga att bolsjevismen har växt fram från den västerländska vetenskapen. Hitler kritiserar den tyska undervisningen före kriget för att ha varit alltför inriktad på ”vetande” i stället för ”kunnande”, både han och Steiner för fram vikten av att ge barnen undervisning i praktiska färdigheter.

Steiner ansåg att undervisningen skulle bygga på hans lära om olika mänskliga rasers olika evolution och de tyska stammarnas placering i toppen av evolutionshierarkin, medan Hitler menade att undervisningen i hans rike skulle vila på den moderna rasvetenskapen och den ariska rasens överhöghet.

Rudolf Steiner[64]	Adolf Hitler[65]
Developing speaking and thinking from movement - handwork supports flexible thinking. Boys and girls are taught handwork together in the Waldorf School. The most important thing for pedagogy today is to overcome lecturing - moving from knowing to doing.	Den tyska uppfostran före kriget var behäftad med utomordentligt många svagheter. Den var synnerligen ensidigt inriktad på uppodlandet av det rena "vetandet" och mindre inställd på "kunnandet". Ännu mindre lade man an på utbildningen av den enskildas karaktär, mycket litet på uppmuntrandet av ansvarskänslan och inte alls på utvecklingen av viljan och beslutsamheten. Resultatet härav var sannerligen inte några starka människor utan fastmer de fogliga "mångvetare", som vi tyskar före kriget ju allmänt ansågs vara, och varefter man också värdesatte oss.
Anthroposophical anthropology as the basis for education in the future.	Till en folkstats uppgifter hör för övrigt att draga försorg om att det äntligen skrives en världshistoria, där rasfrågan upphöjas till dominerande ställning.
The relationship of the human being to the realms of nature in the different Post-Atlantean Periods. The decline of the human being through animal, plant and mineral stages. A re-ascension to a knowledge of the living is the task of the current developmental period.	Folkstatens hela bildnings- och uppfostringsarbete måste krönas med, att den bränner in en instinkt- och förståndsmässig raskänsla i hjärta och hjärna hos den ungdom, som blivit den anförtrodd. Varken gosse eller flicka kommer att lämna skolan utan en fullständig kunskap om det rena blodets betydelse.

Både Steiner och Hitler ansåg att materialismen var skadlig, allmänbildningen skulle handla om ”andliga” värden och tysk kultur. Båda ansåg också att de gamla grekiska och romerska kulturerna var viktiga förebilder för de tyska barnen. Båda ansåg att den ideala modellen för fysik fostran fanns i de gamla grekiska gymnasierna.

Rudolf Steiner[66]	Adolf Hitler[67]
The permeation of pedagogy with a materialistic attitude by modern teacher training. Withering of the soul due to the modern use of illustrative materials in teaching. The need of the teacher to be permeated with an understanding for the relationship of the human being to the spiritual world. The child represents a question from the super-sensible world posed to the sense perceptible world. Rome and the Middle Ages: the teacher as an orator: instruction in rhetoric by the Jesuits. Modern period: the teacher as a professor - providing facts instead of developing the child. The most important thing for pedagogy today is to overcome lecturing - moving from knowing to doing.	Till vår egen materialistiska tids karaktärsdrag hör, att vår vetenskapliga utbildning alltmera vänder sig till de rena realämnena, således matematik, fysik, kemi o. s. v. Hur nödvändigt detta än kan vara i en tid, där teknik och kemi regera och sätta de åtminstone ytligt sett märkbaraste spåren i tiden, så är det ändock farligt om en nations allmänbildning inriktas uteslutande på dessa ämnen. Allmänbildningen måste tvärtom ständigt vara av ideell art. Den skall mera gå in på det humanistiska området och endast lägga grunden för en senare fackvetenskaplig utbildning. I annat fall avstår man från kraftkällor, vilka äro ännu viktigare för nationens bestånd än tekniskt och annat kunnande. I synnerhet skall man vid historieundervisningen inte låta sig föras bort från studiet av antiken. Romersk historia, inhämtad i stora drag, är och förblir den bästa läromästaren icke blott för vår utan för alla tider. Även det hellenska kulturidealet skall hållas levande i all sin förebildliga skönhet. Man skall inte låta skiljaktigheterna mellan de enskilda folken avskilja en från den större rasgemenskapen. Den strid, som nu står, gäller mycket höga mål: en kultur kämpar för sin tillvaro, binder samman årtusendena med varandra och omsluter i förening den grekiska och den germanska världen.
Educating through both the physical and the soul-spirit at the Waldorf School. ancient Greece: the teacher as a gymnast.	I andra rummet måste uppfostran och utbildning utgallra en hel rad missförhållanden, som man för närvarande nästan inte alls bryr sig om. Framför allt måste ett utjämnande mellan andlig undervisning och kroppslig härdning inträda i vårt nuvarande uppfostringssystem. Vad som i våra dagar kallas gymnasium, är ett hån mot den grekiska förebilden. Vid vår uppfostran har man fullkomligt glömt, att i längden en sund själ endast kan bo i en sund kropp. Denna sats får obetingad giltighet, om man, bortsett från några få undantag, tar sikte på ett folks stora massa.
Modern period: the teacher as a professor - providing facts instead of developing the child. The most important thing for pedagogy today is to overcome lecturing - moving from knowing to doing. The significance of science. The seeds of Bolshevism lie in abstract Western science. Slipping from the concrete to the abstract leads to social chaos - the World War.	Man kan överhuvudtaget inte lära en människa mer än hon behöver! Man belastar henne bara! Man skall heller visa henne det sköna. Jag utgår ifrån vad ett barn behöver. Detta var säkert idealet under den grekiska storhetstiden, att man uppfostrade människor till skönhet. I dag proppar man i dem kunskaper! Skolan skall bara ge allmänna kunskaper, på vilka man sedan bygger upp specialkunskaperna. Jag måste få undervisningen att inriktas på det stora. Händelserna hopare sig ju. … Man måste se det generella i några få stora drag. (Picker, Hitlers bordssamtal s 48-49)

Den sociala fostran skulle enligt både Steiner och Hitler sikta till att man skapade en bild i barnet av brödraskap och gemensamhet. Steiner talade om imagination, inspiration och intuition, den sociala världsbilden skulle skapas genom en andlig indoktrinering. Hitler uttryckte samma sak som att de rätta begreppen ”måste inpräntas i hjärtat” på barnen. Både Steiner och Hitler ansåg att världen gick mot en stor omvälvning, och att denna omvälvning innebar en kamp som det land som bäst hade förberett sig skulle vinna.

Rudolf Steiner[68]	Adolf Hitler[69]
Commodity, Labor and Capital - three concepts needed to understand social life. Modern economics - practice without theory. Social democracy - theory without practice. The necessity of an imaginative understanding of the world for social life in the future. Imaginative concepts as a pre-condition for proper socializing. The need to permeate society with: 1) imaginative concepts for a feeling understanding of commodity, 2) inspired concepts for a new understanding of Labor, and 3) intuitive concepts for the proper relationship of capital to society. The relationships between commodity, Labor and Capital. Recognizing the significance of 1) imagination for commodities through fraternity in economics, 2) inspiration for work through equality in justice, and 3) intuition for capital through freedom in cultural life. The significance of re-discovering the connection between work and spirituality.	Den innerliga förmälningen mellan nationalism och social rättfärdighetskänsla måste inpräntas i hjärtat, ännu medan det är ungt. Då kommer det en gång att växa fram ett folk av medborgare, förenade med varandra och sammanlänkade av en gemensam kärlek till en gemensam stolthet, orubblig och oövervinnelig för all framtid.
The increasing tendency of intelligence toward evil, illusion and error. The significance of the Mystery of Golgotha in that connection. The concept of Christ and a general concept of God. Atheism as an illness. The misfortune of not recognizing Christ. The need to permeate Ahrimanically guided intelligence with the concept of Christ. The fear of the incarnating soul to enter into a materialistically oriented world. The melancholic tendency seen in children's faces today. The task of the teacher: to prepare children to find Christ through rebirth. The excesses of modern society exemplified by the "gun toting women" in eastern Europe today. Comprehending the seriousness of our times and the resulting tasks. "If one national civilization spreads more readily, and has greater spiritual fertility than another, then it is quite right that it should spread." (Steiner, The Threefold Commonwealth, New York 1922, p. 183)	Med all säkerhet går emellertid världen mot en stor omvälvning. Och den enda frågan är, huruvida den skall bli till välsignelse för den ariska mänskligheten eller till nytta för den evige juden. Folkstaten måste draga försorg om att genom en lämplig upp fostran av ungdomen en gång frambringa ett släkte, moget för de betydelse fullasta avgöranden. Det folk, som först beträder denna väg, kommer att hemföra segern.

Rudolf Steiner[68]

Adolf Hitler[69]

Commodity, Labor and Capital - three concepts needed to understand social life. Modern economics - practice without theory. Social democracy - theory without practice. The necessity of an imaginative understanding of the world for social life in the future. Imaginative concepts as a pre-condition for proper socializing. The need to permeate society with: 1) imaginative concepts for a feeling understanding of commodity, 2) inspired concepts for a new understanding of Labor, and 3) intuitive concepts for the proper relationship of capital to society. The relationships between commodity, Labor and Capital. Recognizing the significance of 1) imagination for commodities through fraternity in economics, 2) inspiration for work through equality in justice, and 3) intuition for capital through freedom in cultural life. The significance of re-discovering the connection between work and spirituality.

Den innerliga förmälningen mellan nationalism och social rättfärdighetskänsla måste inpräntas i hjärtat, ännu medan det är ungt. Då kommer det en gång att växa fram ett folk av medborgare, förenade med varandra och sammanlänkade av en gemensam kärlek till en gemensam stolthet, orubblig och oövervinnelig för all framtid.

The increasing tendency of intelligence toward evil, illusion and error. The significance of the Mystery of Golgotha in that connection. The concept of Christ and a general concept of God. Atheism as an illness. The misfortune of not recognizing Christ. The need to permeate Ahrimanically guided intelligence with the concept of Christ. The fear of the incarnating soul to enter into a materialistically oriented world. The melancholic tendency seen in children's faces today. The task of the teacher: to prepare children to find Christ through rebirth. The excesses of modern society exemplified by the "gun toting women" in eastern Europe today. Comprehending the seriousness of our times and the resulting tasks.

"If one national civilization spreads more readily, and has greater spiritual fertility than another, then it is quite right that it should spread." (Steiner, The Threefold Commonwealth, New York 1922, p. 183)

Med all säkerhet går emellertid världen mot en stor omvälvning. Och den enda frågan är, huruvida den skall bli till välsignelse för den ariska mänskligheten eller till nytta för den evige juden.

Folkstaten måste draga försorg om att genom en lämplig upp fostran av ungdomen en gång frambringa ett släkte, moget för de betydelse fullasta avgöranden.

Det folk, som först beträder denna väg, kommer att hemföra segern.

Adolf Hitler använde sig av samma slags teorier om olika folks och rasers olika utveckling som fanns i Steiners evolutionslära. Folk och raser degenererade och dog ut genom en historisk nödvändighet som berodde på att deras ande/blod var orent och svagt. I Hitlers värld var det judiska folket det som hade det allra renaste blodet, men i detta folks ande fanns allt som hotade det borgerliga tyska samhället. I citatet nedan finns en hänvisning till Lucifer och den makt som skulle kämpa mot honom i en ”himlastormande” kamp som påminner mycket om Steiners hänvisning till den internationella kapitalismen som Lucifer och den internationella kommunismen som Ahriman. Jag skulle gissa att det var antroposofen Rudolf Hess som var inspiratören till Hitlers ovanliga hänvisning till Lucifer och andliga krig mellan onda och goda makter. Här finns också en nära parallell mellan Steiners totala dualism när hans beskriver ärkeängeln Mikael som enbart god och Lucifer som enbart ond, och Hitlers uttalande att judens marsch mot världsherraväldet endast kunde stoppas genom att han dog.

Den ryska bolsjevismen få vi betrakta som nittonhundratalets judiska försök att erövra världsherraväldet. Under andra tidsperioder har juden försökt uppnå samma mål genom andra men mycket besläktade metoder. Hans strävan ligger grundad i hans eget väsen. Andra folk avstå inte från att enligt sin drift utbreda sin art och sin makt, annat än om de av yttre omständigheter tvingas till det eller bli impotenta på grund av ålderdomssvaghet, och lika litet avbryter juden sin marsch mot världsdiktaturen som någon frivillig uppoffring eller genom att undertrycka sin eviga trängtan. Även om honom gäller, att han kan drivas från sin väg endast av krafter som ligga utom honom själv och att hans strävan efter världsherraväldet endast kan släckas av att han själv dör ut. Men folkens impotens, deras utdöende genom ålderdomssvaghet beror på, om de lyckas hålla sitt blod rent eller icke. Och det förmår juden bättre än något annat, folk på jorden. Därför kan han gå vidare på sin ödesväg ända tills en annan makt möter honom och efter en väldig tvekamp störtar himlastormaren tillbaka till Lucifer. (Adolf Hitler, Mein Kampf II:14. Min understrykning.)

	Antroposofisk undervisning	Nazistisk undervisning
Mål	Att indoktrinera barnen i det antroposofiska tänkandet.	Att indoktrinera barnen i det nazistiska tänkandet.
Område	Politik, en ny världsordning.	Politik, en ny världsordning.
Underliggande världsbild	Arierna var den nuvarande epokens högsta produkt. Den tyska kulturen var den mest utvecklade och den trängdes från öst av ”Ahriman” (bolsjevikerna) och från väst av ”Lucifer” (den angloamerikanska kapitalismen).	Arierna var skapelsen krona och deras gudagivna uppgift var att underkuva de lägre raserna. Tyskarna var den germanska (ariska) rasens givna ledare och de måste slåss mot den judiska konspirationen från öst (bolsjevikerna) och den judiska konspirationen från väst (den judiska kapitalismen)
Ondskan	Lucifer, Ahriman (kapitalism, bolsjevism)	Judarna (Lucifer), bolsjevismen
Vad hotades	Den rena tyska andens blod, kultur och vetenskap	Den rena tyska rasens blod, ande, kultur och vetenskap
Syn på vetenskap	Den moderna vetenskapen var roten till bolsjevismen (ondskan). Det var inte bra med för mycket teorietisk undervisning.	Det var nödvändigt att lära ut vetenskap, men det var inte bra med för mycket teoretisk undervisning.
Huvudinriktning	Att inpränta Steiners Tregrenade Sociala Ordning i barnen, med bas i läran om folks och rasers olika värde.	Att inpränta Hitlers nazism i barnen, med bas i läran om den ariska rasens överhöghet.

Ledaren och frälsaren

I slutet av Rudolf Steiners självbiografi, The Story of My Life, beskrev Marie Steiner honom som en frälsare som helt och hållet hade helgat sitt liv åt att tjäna mänskligheten. Han hade offrat sig och gått sin törnbeströdda väg mot kunskap. Men trots att han hade mötts av en obeskrivlig fientlighet från ondskans makter hade han brutit igenom okunskapens barriär på hela mänsklighetens vägnar. Framför mänsklighet låg nu kunskapens väg i kristallklara och tydliga tankar i form av Steiners böcker. Steiner lyfte den mänskliga förståelsen upp till anden, genomsyrades av denna förståelse och förenade den med ”kosmos andliga varelse”. Han var en budbärare från Kristus som hade avslöjat den heliga Viljan. Kristi budbärare skulle uppenbara sig för törstiga, väntande själar till vilka Steiners ord lyste fram i den andliga människans kosmiska eon. Adepterna som sökte andlig kunskap skulle aktivt ta Mikaels Visdomsfyr, Kärlekens Ord och Världarnas Vilja in i sina själar.

HERE the life-story abruptly ends. On 30th March, 1925 Rudolf Steiner passed away.

His life, consecrated wholly to the sacrificial service of humanity, was requited with unspeakable hostility; his way of knowledge was transformed into a path of thorns. But he walked the whole way, and mastered it for all humanity. He broke through the limits of knowledge; they are no longer there. Before us lies this road of knowledge in the crystal clarity of thoughts of which this book itself constitutes an example. He raised human understanding up to the spirit; permeated this understanding and united it with the spiritual being of the cosmos. In this he achieved the greatest human deed. The greatest deed of the Gods he taught us to understand; the greatest human deed he achieved. How could he escape being hated with all the demonic power of which Hell is capable? But he repaid with love the misunderstanding brought against him.

He died – a Sufferer, a Leader, an Achiever –
In such a world as trod him under foot
Yet which to raise aloft his strength sufficed.
He lifted men; they cast themselves before him,
They hissed with hate and blocked his forward way.
His work they shattered even as he wrought it.
They raged with venom and with flame;
And now with joy they brand his memory: –
So he is dead who led you into freedom,
To light, to consciousness, to comprehension
Of what is Godlike in a human soul
To your own selves, to Christ.
Was this not criminal, this undertaking?

He did what once Prometheus expiated
What gave to Socrates the poisoned cup –
The pardoning of Barabbas was less vile –
A deed whose expiation is the cross.
He made the future live before you there.
We demons cannot suffer such a thing.
We harry, hunt, pursue who dares such deeds
With all those souls who give themselves to us,
With all those forces which obey our will.
For ours are the turning-points of time
And ours this humanity which lies,
Without their God, in weakness, vice, and error.
We never yield the booty we have won,
But tear to pieces him who dares to touch it.

“He dared – and, daring, he endured his fate –
In love, long suffering, and tolerance
Of weak, incapable humanity
Which ever all his work in peril set,
Which ever wrenched his word' awry,
Which misinterpreted his kind forbearance,
And in their smallness did not know themselves
Because his greatness was beyond their compass.
'Twas thus he bore us – we were out of breath
In following his stride, his very flight
Which ravished us away. 'Twas our weakness
That was the hindrance ever to his flight,
The lead that weighed his footsteps down ...

Now he is free, a helper to those high ones
Who take whatever hath been wrung from earth
As safeguard of their goal. So now they greet
The son of man who his creative power
Unfolded thus to serve the Gods' high will;
Who to the age of hardened understanding
And to the time of dead machinery
Stamped clear the Spirit, called the Spirit forth ...

They would not suffer him.
The earth rolls into shadows.
Behold those forms which now appear in space.
The Leader waits; the heavens part and open;
In joy and reverence stand the rangéd hosts.

But earth is wrapped in grey enshrouding night,
Springing from Powers of the Sun,
Radiant Spirit-powers blessing all Worlds!
For Michael's garment of rays
Ye are predestined by Thought Divine.

He, the Christ-messenger revealeth in you –
Bearing mankind aloft – the sacred Will of Worlds.
Ye, the radiant Beings of Aether-Worlds,
Bear the Christ-Word to Man.

Thus shall the Herald of Christ appear
To the thirstily waiting souls,
To whom your Word of Light shines forth
In cosmic age of Spirit-Man.

Ye, the disciples of Spirit-Knowledge
Take Michael's Wisdom-beckoning,
Take the Word of Love of the Will of Worlds
Into your soul's aspiring a c t i v e l y![70]

Marie Steiners beskrivning av sin make Rudolf är beskrivningen av en människa som har gått vägen i Kristi efterfölj, som själv har blivit en Kristus, och som nu har förenat sig med de Mästare som leder universums öden. Han hade genom sin andliga förmåga höjt sig upp till anden och tagit ner Kristi vilja och förmedlat hans kunskap. I den teosofiska och antroposofiska världsbilden var mysteriet den kunskapsväg som ledde till målet att bli en förverkligad andlig varelse i Kristi efterföljd. Därför kallade också Steiner sin läroplan för en mysterieundervisning. Vägen till att bli en helt upplyst människa gick enligt antroposoferna genom att läsa Steiners texter, meditera över hans sanningar och göra de övningar som han hade utarbetat.

Men vägen till den heltäckande världsbild som Steiner ville föra ut genom sitt pedagogiska program, och som var helt uppenbarad vid slutet av hans liv 1925, hade tagit mer än trettio år. Under 1880- och början av 1890-talet var Steiner aktiv i den militanta nationalistiska och pangermanska rörelsen i Wien där han intog en mycket radikal ståndpunkt. Steiner predikade enligt Staudenmaier och Zegers om att den tyska saken var hotad, att de moderata nationalistiska partierna var otyska, och att man därför inte skulle ha något samarbete med dem.

But Waage need not have searched through Steiner’s autobiography for evidence of his early pan-German engagement, as Steiner’s collected works contain several dozen articles published in the German nationalist press between 1884 and 1890, with titles like "Die deutschnationale Sache in Österreich" ("The Pan-German Cause in Austria") The hard-line nationalist stance that Steiner adopts in these articles is extremist even by the standards of the 1880s; he attacks the mainstream nationalist parties as "un-German" and rejects any compromise with them. Nor was this a mere youthful aberration; Steiner never disowned or regretted these writings. On the contrary, he emphatically re-affirmed his pan-German views in a series of articles at the turn of the century.

The striking thing about Steiner’s proud avowal of his nationalist activities is how utterly divorced from reality those activities were. There was, of course, no real "struggle for national existence" among Germans in the Habsburg empire – much less in Vienna itself – because there was never any serious threat to German predominance under the monarchy, and certainly not to their national existence. On the contrary, ethnic Germans were the undisputed administrative, economic, and cultural elite throughout the Austrian half of the far-flung multinational empire. Steiner’s involvement in pan-German efforts was based on nothing more than chauvinism and ethnic prejudice; the contemporary Norwegian counterpart to such groups would be the People’s Movement Against Immigration (Folkebevegelse mot Innvandring). In light of Steiner’s long-standing attachment to a particularly virulent form of Great German nationalism, it is hardly surprising to see his attitude descend into outright national hatred with the advent of World War One.[71]

I de nationalistiska, stortyska, kretsarna i Wien florerade också den mytologiska tolkning av evolutionsteorierna där den ariska (germanska) rasen var den högsta rasen och den som var utsedd att dominera världen. Rörelsens åsikter beskrivs till exempel i H. S. Chamberlains skrifter. Chamberlain flyttade till Wien 1889, han och Steiner bodde alltså där samtidigt och ingick i samma kulturella miljö. 1894 träffade Steiner Ernst Haeckel som så småningom utvecklade Darwins evolutionsteori till en världsåskådning (monismen). Från Haeckels studier om blötdjur skapades en socialdarwinistisk livsåskådning som handlade om att människans evolution styrdes av en naturnödvändighet som var relaterad till de olika raserna.

Ernst Haeckel beskrivs i någon kommentar som Steiners mentor, säkert är att de brevväxlade eftersom brev mellan dem ingår i Steiners samlade verk. Ur den nationalistiska kretsen i Wien trädde så H. S. Chamberlain år 1899 fram för omvärlden med sin bok Die Grundlagen des neunzehnten Jahrhunderts, där den västerländska civilisationens överhöghet tillskrivs den germanska rasen medan andra raser som till exempel judarna är dömda att försvinna enligt evolutionens lagar. Boken blev en bästsäljare i Tyskland, den översattes till franska och engelska och blev en viktig influens i samtiden.

George Bernard Shaw skrev att Chamberlains bok var ett mästerverk inom den vetenskapliga historien. Han är en mästare i att generalisera, till skillnad från den stora massan av obetydliga specialister.

“It is a masterpiece of really scientific history. It does not make confusion, it clears it away. He is a great generalizer of thought, as distinguished from the crowd of our mere specialists. It is certain to stir up thought. Whoever has not read it will be rather out of it in political and sociological discussions for some time to come.“( Published in Fabian News.) [72]

President Theodore Roosevelt ansåg att Chamberlains arbete visade på underbar uppskattning av den sanna kristendomen, och en sann förståelse av Kristi undervisning och personlighet.

„... a man who can write such a really beautiful and solemn appreciation of true Christianity, of true acceptance of Christ's teachings and personality, as Mr. Chamberlain has done, [...] represents an influence to be reckoned with and seriously to be taken into account “(Published in The Outlook and also included in History as Literature, 1913.) [73]

H. S. Chamberlain är i stort sett den ende författare som Adolf Hitler nämner i sin bok Mein Kampf. Apropå den politik som fördes i Tyskland fram till första världskrigets utbrott säger Hitler att ledarna inte hade någon världsåskådning och inte heller någon insikt i det politiska livets inre utveckling, därför blev rikspolitiken planlös och tanklös. Det var ingen som då brydde sig om de sanningar som H. S. Chamberlain och andra nationalistiska outsiders förde fram, lika lite som idag (1924).

Och politiska mål ägde rikets ledning på den tiden faktiskt inte längre; den nödvändiga grundvalen för en bestämd världsåskådning saknades, liksom den erforderliga klarheten beträffande lagarna för det politiska livets inre utveckling.

De voro inte få, som i detta hänseende såga svart, och som klandrade rikspolitikens plan- och tanklöshet och alltså mycket väl insågo dess inre svaghet och ihålighet, men de voro endast outsiders i det politiska livet; de myndigheter, som officiellt företrädde regeringen, brydde sig lika litet om vad en Houston Stewart Chamberlain sade, som man gör än i dag.[74]

Chamberlain blev alltså mycket framgångsrik, han blev berömd och blev till och med gift med det tyska nationalhelgonet Wagners dotter. Vid samma tid (runt år 1900) började Rudolf Steiner hålla föreläsningar om sin egen ideologi antroposofin, bland annat i det Teosofiska Samfundet i Berlin. Han lyckades så bra med det att han blev vald till generalsekreterare för det tyska Teosofiska Samfundet 1902. Under åren fram till 1912 ägnade han sig åt en omfattande föredragsverksamhet inom det Teosofiska Samfundet, han besökte till exempel Sverige 1908 och Norge 1910. Det här är alltså den officiella beskrivningen av Steiners verksamhet under 1900-talets första decennium. Historien är mycket kortfattad på de webbplatser om antroposofi som jag har sett, och man kan förstås anta att det har att göra med att Steiner verkade inom den teosofiska organisationen och inte under sin egen antroposofi.

När jag skummade igenom Steiners självbiografi, som han arbetade med vid tiden för sin död, fann jag en beskrivning som indikerade att Steiner skulle ha startat något som liknade en frimurarloge. Steiner talar i mycket kryptiska ordalag om ”en viss institution som växte fram inom det Antroposofiska Sällskapet på ett sådant sätt att det inte fanns någon tanke på det publika”, ”en grupp som var mycket lik andra som hade bevarat den gamla symbolismen och kulturella ceremonier som förkroppsligar ’den forntida kunskapen’”. Steiner säger sig bara nämna det här av den anledningen att ”det har gjorts attacker mot honom baserat på material som härrör från den här organisationen”. Så småningom sägs det att han tog ett diplom i ett sällskap som hade formen av de s.k. högre graderna inom Frimurarna. Men Steiner tog inget annat – absolut inget annat – från denna organisation förutom den formella auktorisationen att leda en symbolisk-kulturell aktivitet i deras historiska efterföljd.

A CERTAIN institution which arose within the Anthroposophical Society in such a way that there was never any thought of the public in connection with it does not really belong to the chapters of this exposition. Only it has to be described for the reason that attacks made upon me have been based upon material derived from this.

Some years after the beginning of the activity in the Theosophical Society, Marie von Sievers and I were entrusted by certain persons with the leadership of a society similar to others which have been maintained in preservation of the ancient symbolism and cultural ceremonies that embody the “ancient wisdom.” I never thought in the remotest degree of working in the spirit of such a society. Everything anthroposophic should and must spring from its own sources of knowledge and truth. There should not be the slightest deviation from this standard. But I had always felt a respect for what was historically given. In this lives the spirit which evolves in the human process of becoming. And so wherever possible I also favoured the linking of the newly given to the historically existent. I therefore took the diploma of the society referred to, which belonged to the stream represented by Yarker. It had the forms of Free Masonry of the so-called high degrees; but I took nothing else – absolutely nothing – from this society except the merely formal authorization, in historic succession, to direct a symbolic-cultural activity. (The Story of My Life, XXXVI)

Allting som lades in i de ”ceremonier” som utvecklades inom denna institution var utan historiskt beroende av någon som helst tradition. För att Steiner formellt skulle få ett diplom krävdes det bara sådant som (redan) fanns i den symboliska antroposofiska kunskapen. Avsikten var enbart att tillgodose medlemmarnas behov. Genom att slå in de idéer som anden hade gett i en dold (ockult) form, skulle ansträngningen ge en direkt intuitiv erfarenhet. Steiner skulle säkert ha genomfört denna symbolisk-kulturella utveckling ändå, utan det historiska sambandet (från Frimurarna).

Everything set forth in content in the “ceremonies” which were employed in the institution were without historic dependence upon any tradition whatever. In the formal granting of the diploma only that was fostered which resulted in the symbolizing of anthroposophic knowledge.

And our purpose in this matter was to meet the needs of the members. In elaborating the ideas in which the knowledge of spirit is given in a veiled form, the effort is made to arrive at something which speaks directly to perception, to the heart; and such purposes I wished to serve. If the invitation from the society in question had not come to me, I should have undertaken the direction of a symbolic-cultural activity without any historic connection. (The Story of My Life, XXXVI)

Steiner skapade inte någon “hemlig rörelse”, medlemmarna fick i klara ordalag veta att om något hände som påminde om det som förbands med de högre ordnarna inom frimurarrörelsen, så betydde det inte att man hade grundat en sådan orden, utan bara att det var något som själens erfarenheter gjorde synliga i bilder. Medlemmar i många sådana högre ordnar deltog också i Steiners ceremoniella övningar, och de rapporterade också att det som hände där var något alldeles annorlunda än det som hände i deras egna föreningar.

But this did not create a “secret society.” Whoever entered into this practice was told in the clearest possible manner that he was not dealing with any “order,” but that as participant in ceremonial forms he would experience a sort of visualization, demonstration of spiritual knowledge. If anything took on the forms in which the members of traditional orders had been inducted or promoted to higher degrees, this did not signify that such an order was being founded but only that the spiritual ascent in the soul's experience was rendered visible to the senses in pictures.

The fact that this had nothing to do with the activity of any existing order or the mediation of things which are mediated in such orders is proved by the fact that members of the most various types of orders participated in the ceremonial exercises which I conducted and found in these something quite different from what existed in their own orders. (The Story of My Life, XXXVI)

En sådan tillfällig besökare som hade nått en mycket hög grad i en sådan orden ville, på grund av de upplevelser han haft hos Steiner, ge Steiner denna ordens insignier. Han kände nämligen att efter att ha fått vara med om en verklig andlig upplevelse ville han inte längre vara fast i det som bara var formalism. Men Steiner ville inte ta någon bort från hans egen organisation, därför blev den här mannen kvar i sin egen order men fortsatte att delta i Steiners organisation.

Once a person who had participated with us for the first time in a ceremonial came to me immediately afterward. This person had reached a very high degree in an order. Under the influence of the experience now shared, the wish had arisen to hand over to me the insignia of the order. The feeling was that, after having once experienced real spiritual content, one could no longer share in that which remained fixed in mere formalism. I put the matter right; for anthroposophy dare not draw any person out of the association in which he stands. It ought to add something to that association and take away nothing from it. So this person remained in the order, yet continued to participate further with us in the symbolic exercises. (The Story of My Life, XXXVI)

Det är enligt vad Steiner säger i sin självbiografi bara alltför lätt att förstå att det kan uppstå missförstånd i samband med en sådan institution som den som han startade. Till och med deltagarna själva talade om saken som om de hade tillhört en ”orden”. Steiners och von Sievers (som blev hans andra hustru 1914) hade bara skrivit på formellt för Yarkers frimurarorden (alltså utan att ta något som helst från den), och ändå blev de utsatta för förtal på grund av den saken.

It is only too easily understood that, when such an institution as the one here described becomes known, misunderstandings arise. There are, indeed, many persons to whom the externality of belonging to something seems more important than the content which is given to them. And so even many of the participants spoke of the thing as if they belonged to an “order.” They did not understand how to make the distinction that things were demonstrated among us without the environment of an order which otherwise are given only within the environment of an order.

Even in this sphere we broke with the ancient traditions. Our work was carried on as work must be carried on if one investigates in spiritual-content in an original manner according to the requirements of full clarity in the mind's experience. The fact that the starting-point for all sorts of slanders was found in certain attestations which Marie von Sievers and I signed in linking up with the historic Yarker institution means that, in order to concoct such slanders, people treated the absurd with the grimace of the serious. Our signatures were given as a “form.” The customary thing was thus preserved. And while we were giving our signatures, I said as clearly as possible: “This is all a formality, and the practice which I shall institute will take over nothing from the Yarker practice.” (The Story of My Life, XXXVI)

De som undersökt den här saken vet inget om vad som försiggick i Steiners själ under den här tiden, han var verkligen även då en som ”stod upprätt” och inte en som ”gick krokiga vägar”.

It is obviously easy to make the observation afterwards that it would have been far more “discreet” not to link up with practices which could later be used by slanderers. But I would remark with all positiveness that, at the period of my life here under consideration, I was still one of those who assume uprightness, and not crooked ways, in the people with whom they have to do. Even spiritual perception did not alter at all this faith in men. This must not be misused for the purpose of investigating the intentions of one's fellow-men when this investigation is not desired by the man in question himself. In other cases the investigation of the inner nature of other souls remains a thing forbidden to the knower of the spirit; just as the unauthorized opening of a letter is something forbidden. And so one is related to men with whom one has to do in the same way as is any other person who has no knowledge of the spirit. But there is just this alternative – either to assume that others are straight-forward in their intentions until one has experienced the opposite, or else to be filled with sorrow as one views the entire world. A social co-operation with men is impossible for the latter mood, for such co-operation can be based only upon trust and not upon distrust. (The Story of My Life, XXXVI)

Denna verksamhet, var i själva verket en mycket bra sak skriver Steiner. Den hade inget att göra med ”obekräftad” magi, ”suggestiva influenser” (från andar?) eller liknande. Vid början av världskriget (1914) blev det inte längre möjligt att fortsätta med den här verksamheten. Det faktum att människor som har tagit del i en sådan här verksamhet börjar skvallra om den, beror på att människor som inte är sanna (genuina) i sig själva deltar i en verksamhet som är sant (genuint) andlig.

This practice which gave in a cult-symbolism a content which is spiritual was a good thing for many who participated in the Anthroposophical Society. Since in this, as in every sphere of anthroposophical work, everything was excluded which lies outside the region of clear consciousness, so there could be no thought of unconfirmed magic, or suggestive influences, and the like. But the members obtained that which, on the one hand, spoke to their ideal conceptions and yet in such a way that the heart could accompany this in direct perception. For many this was something which also guided them again into the better shaping of their ideas. With the beginning of the War it ceased to be possible to continue the carrying on of such practices. In spite of the fact that there was nothing of the nature of a secret society in this, it would have been taken for such. And so this symbolic-cultural section of the anthroposophical movement came to an end in the middle of 1914.

The fact that persons who had taken part in this practice – absolutely unobjectionable to anyone who looked upon it with a good will and a sense for truth – became slanderous accusers is an instance of that abnormality in human conduct which arises when men who are not inwardly genuine share in movements whose content is genuinely spiritual. They expect things corresponding with their trivial soul life; and, since they naturally do not find such things, they turn against the very practice to which they previously turned – though with unconscious insincerity. (The Story of My Life, XXXVI)

Det som finns i den antroposofiska lärans skrifter har formats genom det verkliga livet, fast ändå har det kommit direkt från den andliga världen. Vissa sökte det religiösa, andra det vetenskapliga och åter andra det artistiska. Och det var nödvändigt att det som de sökte kunde bli funnet inom antroposofin. Genom att man arbetade utifrån medlemmarnas behov måste enligt Steiner de privata tryckta verken värderas annorlunda än det som från början gavs ut till allmänheten. Innehållet i detta privata tryckta material var avsett att förmedlas muntligt och inte skriftligt. Ämnesområdena valdes på grund av medlemmarnas själsliga behov allteftersom de visade sig över tiden. Det som finns i de publicerade skrifterna är utvecklat för att främja Antroposofin som sådan, medan hela själen hos hela Förbundet har samarbetat i de texter som har tryckts privat.

Such a society as the Anthroposophical could not be formed otherwise than according to the soul-needs of its members. It could not lay down an abstract programme which required that in the Anthroposophical Society this and that should be done. The programme had to be elaborated out of reality. But this very reality is the soul-need of its members. Anthroposophy as a content of life was formed out of its own sources. It had appeared before the world as a spiritual creation, and many who were drawn to it by an inner attraction tried to work together with others. Thus it came about that the Society was the formation of persons of whom some sought the religious, others rather the scientific, and others the artistic. And it was necessary that what was sought should be found.

Because of this working out from the reality of the needs of the members, the private printed matter must be judged differently from that given to the public from the beginning The content of this printed matter was intended as oral, not printed, information. The subjects discussed were determined by the soul-needs of the members as these needs appeared with the passage of time.

What is contained in the published writings is adapted to the furtherance of anthroposophy as such; in the manner in which the private printed matter evolved, the configuration of soul of the whole Society has co-operated. (The Story of My Life, XXXVI)

Vad var det då som förmedlades i Steiners hemliga orden, som inte var någon hemlig orden, i det sällskap som hade fått sitt diplom från Frimurarna, men som inte hade tagit till sig något alls från dem? Vari bestod de ceremonier och ceremoniella övningar som många människor från ”hemliga ordnar” deltog i? Och varför skulle Steiner utsättas för förtal på grund av tryckt material som egentligen inte skulle ha tryckts utan bara förmedlats muntligt?

I en beskrivning av en ockult orden som grundades 1906 under namnet Ordo Templi Orientis står det att Steiner inte grundade en orden enligt deras riter, eftersom OTO inte hade grundats vid den tiden när Steiner startade sin verksamhet. Däremot beskriver man vad Steiner egentligen grundade. Till att börja med hände det här under Steiners tid som Teosofiska Samfundets generalsekreterare, att han i sina memoarer säger att det var i samband med den antroposofiska rörelsen har antagligen att göra med att Steiner försökte förminska teosofernas betydelse och framhäva sin egen. Men han säger också i sin biografi att han fick i uppdrag att starta den här ”hemliga orden” som egentligen inte var någon hemlig orden.

Den, som Steiner inte nämner namnet på, men som gav honom uppdraget att bilda denna nya orden skall ha varit Anne Besant som var ledare för the Esoteric School of Theosophy (ES). Teosofins esoteriska skola hade bildats 1888 som en organisation som var självständig gentemot Blavatskys Theosophical Society. Det Teosofiska Samfundet splittrades vid Blavatskys död, och 1902 bildades en tysk gren av Teosofiska Samfundet (Adyar) som Steiner alltså blev generalsekreterare för. Vid den tiden hade man ca 100 medlemmar. Den internationella ordföranden för Teosofiska Samfundet Adyar, Annie Besant, gav alltså år 1904 Steiner i uppdrag att grunda en tysk gren av den esoteriska delen av Teosofiska Samfundet (ES).

Det var i samband med denna esoteriska verksamhet som Steiner köpte en orden av den man vid namn John Yarker som han själv också nämner i sin biografi. På en webbsida, som är ägnad att rentvå Rudolf Steiner från anklagelserna för att ha tillhört Theodor Reuss orden Ordo Templi Orientis beskrivs händelseförloppet i detalj. Tydligen har man äntligen gjort information om detta tillgängligt från Rudolf Steiners Stiftelse i Dornach. Bland materialet finns brev från Reuss till Steiner och Marie von Sievers, men tyvärr saknas Steiners egna brev. Enligt webbsidan finns det inget bevis för att Steiner tog emot något alls från Reuss, annat än rätten att använda termen ”Misraim” för sin orden. Alla följande uppgifter om Steiner och frimurarna är hämtade från en artikel som skrivits av Peter Koenig.[75]

John Yarker hade skapat en egen frimurarorden i England genom att köpa den engelska rätten till en amerikansk orden som skulle ha sina rötter i Milano 1805 och Frankrike 1814 (the Aegyptian Rite of Mizraim). Denna hemliga orden påstod sig vara en frimurarorden, men den var inte accepterad av den ordinarie frimurarrörelsen. Yarker slog ihop Mizraim-riten med Memfis-riten som var en annan amerikansk orden av liknande slag, och kallade sin nya orden för The Antient and Primitive Rite of Memphis and Misraim.

1902 köpte tysken Theodor Reuss tillstånd av Yarker att installera en skotsk variant av Yarkers orden, trots att Yarker hade blivit utesluten från de ortodoxa frimurarna vid en ”Sovereign Tribunal” i Manchester 1870. Reuss gjorde senare om några av de grader han hade köpt av Yarker till en orden som kallades Ordo Templi Orientis (OTO). De här ordarna var tydligen en föregångare till dagens franchiseföretag, man köpte ett namn och rätten att utöva de magiska ritualer som var ordens egentliga innehåll, på liknande sätt som de som till exempel driver butiker inom ICA eller Seven Eleven betalar för att få använda namn och annat från moderorganisationen.

Steiner ville alltså koppla de forntida riterna inom frimurarrörelsen till den esoteriska skola som han hade fått till uppgift att starta av Annie Besant, han ville använda frimurarnas kunskaper för att få tillgång till deras ”absoluta sanningar och bevarade kontinuitet”. Steiners esoteriska teosofiska skola kom att ha tre avdelningar. 1) Den esoteriska teosofiska skolan. 2) Misraim-Dienst (Misraim Tjänst). 3) Ett påstått (misslyckat) försök att samla 12 särskilt utvalda lärjungar, om vilket inget mer är känt.

1904 citerar Steiner ett manifest av Theodor Reuss och en man vid namn Carl Kellner. Carl Kellner skall ha infört Hatha Yoga i de tyska ordnarna. Reuss och Kellner hade dock tydligen inte samma inställning till yoga, också Franz Hartmann som ledde det Teosofiska Samfundet i Leipzig ansåg att hans vän Kellner hade fångats av ”falska yogis”. I juni 1905 dör stormästaren Kellner som var ledare för den ”inre triangel” eller ”ockulta cirkel” som bestod av honom själv samt Hartmann och Reuss.

Ett av problemen med Steiners orden är tydligen att vissa har påstått att hans orden tillhörde OTO. Problemet med OTO var i sin tur som det verkar att Theodor Reuss och Aleister Crowley startade och drev den för att bland annat tillämpa metoder för sexuell magi. När Yarker dog 1913 publicerade Reuss en bok med texter som uppenbarligen beskriver sådan sexuell magi. 1917 gav Reuss ut en annan bok som enligt baksidestexten avslöjar "The sexual in Theosophy and Anthroposophy, with the pledges of the leaders, in the original".

Enligt beskrivningen på Internet betalade Rudolf Steiner och Marie von Sievers den 25 november 1905 vardera 45 mark till Theodor Reuss för sitt medlemskap i orden Memfis-Misraim. Den 30 november skrev Steiner till von Sievers, ”Reuss är en man som man inte kan lita på ... Vi har bara ett ramverk som vi kan använda, och ingen verklig substans. I nuläget finns det inget alls bakom den här saken (Reuss orden). De ockulta krafterna drog sig TOTALT tillbaka från den.[76]

Den 2 januari 1906 ger Steiner en lektion för både män och kvinnor samtidigt. Då kallar han frimureriet för ”en karikatyr med sovande krafter som måste väckas igen”, detta är ”vår uppgift”. Steiner ser det som sin plikt att rädda Misraim-tjänsten till framtiden. Misraim-tjänsten är att ”föra samman det Jordiska med det Celesta, det Synliga med det Osynlig och än en gång förnya mysteriet från Eleusis”. [77]

Steiner fick ett brev från Reuss den 27 mars 1906 där Steiner adresserades med en grad i den Misramiska orden. I Reuss tidning Oriflamme hade han i januari samma år publicerat att Steiner innehade en viss grad i Berlin och att han är Stormästare (Deputy Grandmaster) av ”Mystica Aeterna” med bestämmanderätt över de medlemmar han kan samla inom sin orden. Marie von Siever är General Grand Secretary för adopterade ordensloger (MM). Steiner använder själv beteckningarna "Mystica Eterna" (M.E.) och "Misraim-Dienst" (M.D.), som beroende på sammanhanget kan betyda själva organisationerna eller deras innehåll.

Enligt webbsidan är Steiners orden ingen riktig orden, ceremonierna utförs enbart i Rudolf Steiners närvaro, och inga andra än medlemmar i Teosofiska Samfundet får delta eller närvara. I Steiners vision behöver ingen ”Mästare” leda de yttre ordnarna, bara den Esoteriska Skolan behöver ledas av honom själv. Mystica Eterna ses nu som den andra avdelningen i Steiners Esoteriska Skola, den är den ceremoniella avdelningen för realisering/gnosis (Erkenntniskultische Abteilung). Den teosofiska avdelningen är i stället en idealistisk studieavdelning.

Redan i juni 1906 har Steiners Mystica Eterna i stort sett lika många medlemmar som Reuss orden enligt Koenig, därför separerar Reuss ut Memfis-delen från Misraim (som Steiner hade köpt rätten till). Steiner i sin tur verkar ha tagit avstånd från Reuss (enligt den antroposofiska tolkningen i alla fall).

1907 avskiljs Steiners Esoteriska skola från teosofernas Esoteriska skola eftersom han förmedlar en lära som avviker från teosofernas. Steiner klagar å ena sidan över Annie Besants ”amerikanism”, alltså världslighet, och å andra sidan över hennes anpassning till indiska traditioner som inte skulle ge någon effekt i Väst. Enligt Steiner skall inte andningen kontrolleras av fysiska metoder (som i yoga), utan de kroppsliga effekterna skall vara resultatet av intuitiva övningar. Steiners väg, där han blandar tänkande och andningsmetoder, är helt motsatt mot den indiska yogiiska traditionen.

I juni 1907 sänder Reuss ett edikt till Steiner där han görs till verkställande Stormästare och suverän ledare för storlogen av den Misramiska riten i Tyskland. Brevpapperet bär stämpeln "Memphis and Mizraim Rite of Masonry. Order of Oriental Templars and Esoteric Rosicrucians". Vid den tiden skulle alltså OTO vara bildat, men antroposoferna menar att det faktum att Reuss sände detta edikt till Steiner inte betyder att Steiner skulle ha accepterat det.

1912 lämnar Steiner teosoferna i samband med att Annie Besant för fram en indisk pojke, Krishnamurti, som den återfödde Kristus som man hade väntat på. 1914 gifter sig Steiner och von Sievers och flyttar till Schweiz. Krigsutbrottet hade som Steiner själv skriver gjort det omöjligt att bedriva den esoteriska verksamheten. Tydligen minskar han nu också på de privata konsultationerna inom den esoteriska skolan, eftersom det finns tillräckligt material publicerat för att man skall kunna arbeta utan att ledas direkt av honom själv.

Från 1917 slutar Steiner kategorisk med att ge privata esoteriska konsultationer. I framtiden måste allt ske i ljuset av demokratisk öppenhet (han skall bort från isolation och mental elitism). Vid en visit i Oslo 1921 samlar Steiner alla medlemmar av ”Mystica eaterna” och annonserar att den gamla formen av Misraim-tjänst nu definitivt skall upphöra (även om man också tar in två eller tre nya medlemmar vid tillfället).

I samband med den nya konstitution för det Antroposofiska Sällskapet som antas vid jultid 1923 initierar Steiner ”nya former” för den nya Esoteriska skolan. Antroposofin utgörs nu dels av den ceremoniella realisationen/kunskapen i den Esoteriska skolan, dels av aktiviteter för fri religiös utbildning i Rudolf Steiner-skolorna, och dels av de kyrkliga ceremonierna i Kristensamfundet som grundades 1921. I samband med det här släpptes alla manuskript som fram till dess hade vari tillgängliga endast för medlemmar fria.

Den Esoteriska skolan gjordes om till "the Free University for Hermeticism [Geisteswissenschaften]". Även om Steiner dog innan detaljerna för studieplanen för de tre åren i denna skola var helt utarbetade, avsåg han att en del av innehållet i Mystica Aeterna skulle föras in i andra klass på denna högskola. Tanken var alltså att undervisningen skulle börja med de små barnen, där till exempel sagor och myter, eurytmi och ”speech-formation” (tal-akter?) skulle förbereda barnen så att de i vuxen ålder skulle kunna ta emot den esoteriska undervisningen enligt metoderna från Mystica Aeterna på Steiners högskola.

Peter Koenig avslutar sin artikel med att diskutera om Steiner visste något om OTO eller inte. Enligt Koenig var Steiners världsbild så asketiskt fri från sensualitet att den inte kunde ha stämt med Reuss metoder. Steiner var helt emot förtunning av medvetandet (metoder föra att undertrycka tanken), eder om sekretess och personkult. Även om han råkar uppträda på vissa ”esoteriska timmar” som en profet/budbärare från Mästarna, till exempel som Zarathustra. Han repeterade ständigt att esoterisk träning skulle baseras på tänkande och inte på kroppsliga träningsmetoder. Med detta avsåg Steiner enligt Koenig uppenbarligen hypnotism, mediumskap, och yogiisk andning, men också sannolikt sexuella energier.

Trots det skulle Steiners studenter enligt Koenig ”göra så mycket som möjligt, på vilken nivå han än var, för att föra den kroppsliga och själsliga hälsan framåt”. Men den kritiska punkten handlar om huruvida medvetandet kontrolleras av kroppsliga krafter eller om kroppen kontrolleras av det andliga medvetandet hos det individuella Egot. Eurytmi och "speech-formation" är senare artistiska tillämpningar av Steiners initiationskunskap, de används alltså som verktyg för att föra anden till det fysiska i stället för att föra det fysiska till anden.

Eftersom Steiner förde fram den kristna vägen som förmedlas genom rosenkorsarna motsatte han sig enligt Koenig ceremoniell magi, även om han använder Eliphas Levis apokalyptiska sigill (vad det nu kan vara) och symbolismen från Tarot. Man finner till och med textpassager från Levis ”Dogma and Ritual of High Magic” i Steiners ritualer i Mystica Aeterna (Mizraim). Steiner ansåg att hans ritualer byggde en bro mellan det Osynliga och det Synliga ”nedåt och inte uppåt”, i motsats till osedliga gnostikerna. Även Steiners chakra-övningar arbetar uppifrån och nedåt. Det är hjärtat som ”vedantiskt” anses vara huvudchakrat i Steiners metoder, och inte solar plexus som i yoga-vetenskaperna.

Bland de nya ritualer som Steiner skapade för sin religion/filosofi efter 1918 finns följande.

1918/19	Steiner skriver en ritual för begravningar.
1919	En nyöversättning av den Romersk-katolska mässan.
1920	Ritualen för “söndagsaktiviteterna” och för “julaktiviteterna”.
1921	En dopritual och en giftermålsritual, samt “Ungdoms-ritualen”.
1923	Offer-firandet, en ritual för att installera “Ärke-ledaren” (Ärke-führern), samt en ritual för att begrava barn.[78]

På en annan webbsida besvarar Koenig frågor om frimurarna och Reuss, och där beskriver han Reuss som en andlig bedragare av värsta slag.

Reuss (1855-1923) was an Anglo-German irregular Mason who introduced Yarker's AASR and MM into Germany in 1902, as part of an ongoing trade in charters and permissions. On the basis of his new charters, Reuss immediately dreamt up several new pseudo-Masonic Orders all his own, none of which were very successful. But by 1906 he came up with the idea of the OTO., completing his invention by 1912; it was a mish-mash of Craft Masonry, AASR, MM and the sexual mysticism of Tantra. Reuss also devised a modern-day 'Order of Illuminati', and several Rosicrucian bodies, but he could never seem to keep them separate, either in his own mind or elsewhere. In fact, his collection of Orders was in a constant confusing state of flux, they all seemed to be interwoven and linked; their names changed from one month to the next, while some of their members belonged to several Reussian Orders, while others didn't. Regular Masonry rejects all Reuss's Orders, especially the OTO., because Reuss accepted women as members, which is impossible in traditional Freemasonry.[79]

I en bok med den engelska titeln The Temple Legend har man tryckt 20 föredrag hållna av Rudolf Steiner mellan den 23 maj 1904 och den 2 januari 1906. Här redovisar Steiner sin fascination av frimurarnas hemliga sällskap, och han kombinerar teosofi, rosenkreutzeri och frimureri av hjärtans lust. Han redovisar också sin speciella variant av den teosofiska evolutionsteorin: ”Sedan halvvägs genom medeltiden skapades den femte sub-rasen, till vilken vi och våra grannationer hör.” Det som hos Blavatsky beskrev hela mänsklighetens nuvarande ståndpunkt, var alltså hos Steiner något som bara handlade om de germanska folken. I boken har man inte översatt ”teosofi” med ”antroposofi” på det sätt som Steiner hade begärt att man skulle göra i de fall när hans anteckningar publicerades. Det är tydligen denna order som gör att Steiner hela tiden talar om den antroposofiska rörelsen i sin biografi, när det i själva verket handlade om hans tioåriga tjänst i Teosofiska Samfundet.

I ett föredrag från den 2 januari 1906 talar Steiner om ”den Kungliga konsten i ny form” (detta föredrag refereras också av Koenig enligt ovan). Steiner säger här att även om frimurarnas riter i nuläget bara är karikatyrer av den gamla Kungliga konsten, måste man ändå aldrig tappa modet i sina ansträngningar för att väcka dess slumrande krafter igen. Om man förstår att dessa krafter finns i djupet av könens själar, i kriget mellan könen, då inser man att det är ur dessa energier som framtidens skapande krafter måste flöda. Precis så som storartade framsteg hade sin grund i frimureriet i forna tider, måste framtidens stora praktiska bragder vinnas ur djupet av frimureriets idéer.

One of the ways in with occultism will permeate humanity will be through a revival of Freemasonry. The very best things reveal themselves precisely through the faults of their own virtues. And although we can only look upon Freemasonry today as a caricature of the great Royal Art, we must nevertheless not lose heart in our endeavour to awaken its slumbering forces again, a task which is incumbent on us and which runs in a parallel direction to the theosophical movement. So long as we do not dabble in the question which weighs upon us, but really grapple with it out of the depths of our understanding of the world events, make ourselves understand what is becoming manifest in the souls of the sexes, in the battle of the sexes, then we will see that it is out of these forces that the formative powers of the future must flow. … Just as it is true that great deeds of their past had their origin in Freemasonry, so it is also true that the great practical deeds of the future will be gained from the depths of future Masonic ideas.[80]

Enligt Steiner finns den kungliga konsten i djupet av “könens själar”. Man får anta att han menade att kraften finns i djupet av är varje människas själ, och att det är könets kraft eller den sexuella kraften som han avser. I sitt föredrag från den 2 januari 1906 hänvisar Steiner gång på gång till den sexuella kraften som den grundläggande kraft som ligger i botten av den rätta tillämpningen av den Kungliga Konsten. Han säger att de officiella representanterna för frimurarna inte förstår vad deras egna symboler betyder. Den rätta förståelsen av frimurarnas koncept ligger i förmågan att tränga in i och härska över de krafter som finns i allt levande.

Det är också tydligt att Steiner någon månad före det här talet hade försökt köpa hemligheten om ”den Kungliga konten” av Reuss. Steiner trodde tydligen att den andliga eller ockulta kraften skulle kunna köpas för 45 mark, och han blev enligt brevet till Marie von Sievers besviken när han upptäckte att alla krafter hade lämnat den rit som han hade köpt (s 112).

Det här visar förstås ingen större personlig mognad, det avspeglar i stället den barnsliga fascination av det ockulta som fanns i de många förbund på den yttersta högerkanten vid tiden för Hitlers skapande av nazismen. Hess och Himmler var exempel på företrädare för den här sortens världsbild på 1920- och 30-talen. Men det här var ju 1906, femton år före det att Hitler skapade nazismen, låt oss därför vända tillbaka till Steiner. Han tappade uppenbarligen inte modet vid upptäckten att den ockulta kraften inte följde med i köpet från Reuss, i stället började han arbeta för att fylla det tomma ramverket med praktisk och faktiskt innehåll. Det är detta arbete som ledde fram till eurytmi och annat som Steiner laddade sin egen antroposofiska religion/filosofi med.

Steiner beskriver också i sin självbiografi hur det kom sig att det antroposofiska sällskapet lämnade Teosofiska Sällskapet. Det hände på den stora konferensen i München 1907. Vid konferensen skulle man också ha en del artistiska inslag. Det artistiska och det andliga ansågs nämligen utgöra en harmonisk enhet. Steiner lade den största möjliga vikt vid att se till att man undvek abstrakt, oartistisk symbolism, och att man gav fritt utrymme åt artistiska känslor (i den konstnärliga dekorationen får man anta). Under konferensen skulle Marie von Sievers uppföra en rekonstruktion av mysteriet i Eleusis som Schuré hade skrivit. Steiner höll ett föredrag för att introducera dramat, och von Sievers som hade rollen som Demeter visade redan nu de nyanser som dramat skulle nå inom det Antroposofiska Sällskapet. Redan nu hade också konsten att deklamera och recitera utifrån de inre krafterna, som von Sievers hade utvecklat, nått en punkt som i framtiden skulle ge ytterligare fruktbara resultat. Men åhörarna från Frankrike, England och speciellt Holland blev invärtes missnöjda av dessa innovationer. Det blev tydligt att det Antroposofiska Sällskapet hade utvecklat något som var helt skilt från det Teosofiska Samfundet. Och detta var anledningen till att man lämnade teosoferna, inte de ändlösa grälen inom teosofin som senare har påståtts.

In all this very much was changed at Munich. In the great Concert Hall where the ceremonies were to take place, we – the committee of arrangements – provided interior decorations which in form and colour should correspond artistically with the mood that dominated the oral programme. Artistic environment and spiritual activity were to constitute a harmonious unity. I attached the greatest possible value to the avoidance of abstract inartistic symbolism and to giving free expression to artistic feeling.

Into the programme of the congress was introduced an artistic representation. Marie von Sievers had long before translated Schuré's reconstruction of the Eleusinian drama. I planned the speeches for a presentation of this. This play was then introduced into the programme. A connection with the nature of the ancient mysteries – even though in so feeble a form – was thus afforded; but the important thing was that the congress had now an artistic aspect, – an artistic element directed toward the purpose of not leaving the spiritual life henceforth void of art within the Society. Marie von Sievers, who had undertaken the rôle of Demeter, showed already in her presentation the nuances which drama was to reach in the Society. Besides, we had reached a time when the art of declamation and recitation developed by Marie von Sievers by working out from the inner force of the word had arrived at the most varied points from which further fruitful progress could be made in this field.

A great portion of the old members of the Theosophical Society from England, France, and especially from Holland, were inwardly displeased by the innovations offered them at the Munich congress. What it would have been well to understand, but what was clearly grasped at that time by exceedingly few, was the fact that the anthroposophic current had given something of an entirely different bearing from that of the Theosophical Society up to that time. In this inner bearing lay the true reason why the Anthroposophical Society could no longer exist as a part of the Theosophical Society. Most persons, however, place the chief emphasis upon the absurdities which in the course of time have grown up in the Theosophical Society and have led to endless quarreling.[81]

Steiner avsöndrade alltså den “esoteriska” delen av sin lära från teosoferna, inte på grund av någon schism om tro eller uppfattning, utan för att teosoferna inte uppskattade Marie von Sievers uppträdande på det sätt som Steiner tyckte att de borde. Men han tvekade ändå inte att verka som representant för Teosofiska Samfundet i ytterligare fem år! Tydligen hade han inget problem med att göra ett utåt och ett annat inåt, något som ju förvisso är de ”hemliga sällskapens” yttersta kännetecken. Naturligtvis var det Teosofiska Samfundet en utmärkt plattform att verka från, till den dag han tyckte att han kunde flyga av egen kraft. Det är kanske också av den här orsaken som Steiner påstod att han representerade antroposofin under de tio åren mellan 1902 och 1912, det var verkligen det han gjorde om än utan att säga det öppet.

Man kan se att Steiner var mycket intresserad av ordnar och mysteriekulter under hela tiden från början av 1900-talet och fram till sin död. Han trodde att han skulle finna nyckeln till den kraft som han sökte i frimurarnas ceremonier, och när han inte kunde köpa denna kraft bestämde han sig för att väcka den inom det tomma ramverk som han hade fått tag på. Men Steiner var en vampyr som tog kraft från andra och sedan föll dem i ryggen. I föredraget från 1919 (s 86) pekar han ut teosoferna som en sekt som är jämförbar med kväkarna, och som hämtar sin utspädda kraft helt och hållet från den angloamerikanska ekonomins (kapitalismens) jord.

Steiner gjorde också våldsamma angrepp på frimurarna och teosoferna under världskriget enligt Peter Staudenmaier och Peter Zegers. Han talade vid flera tillfällen om den konspiration som dessa grupper hade planerat mot Tyskland. I Zeitgeschichtliche Betrachtungen. Das Karma der Unwahrhaftigkeit skrev han följande. ”Jag har riktat er uppmärksamhet mot det faktum att vissa ockulta brödraskap i Väst redan på 1890-talet diskuterade det nuvarande världskriget, och att adepter inom dessa ockulta brödraskap blev försedda med kartor som visade hur Europa skulle ändras genom detta krig.”

On several occasions Steiner also spoke on the conspiracy against Germany by international Freemasonry and Theosophy: "I have drawn your attention to the demonstrable fact that in the 1890's certain occult brotherhoods in the West discussed the current world war, and that moreover the disciples of these occult brotherhoods were instructed with maps which showed how Europe was to be changed by this war. English occult brotherhoods in particular pointed to a war that had to come, that they positively steered toward, that they set the stage for." (Zeitgeschichtliche Betrachtungen. Das Karma der Unwahrhaftigkeit. Erster Teil. GA 173, p. 22).[82]

Steiners andlighet

Den andlighet som Steiner beskriver under åren före sin anslutning till Teosofiska Samfundet var den pangermanska (stortyska) sortens andlighet. Där levde tanken på folksjälen som gav liv åt hela den germanska folkkroppen. Haeckels teorier om ”anden” i materiens minsta beståndsdelar användes som en bekräftelse på denna folksjäl. I denna rörelse fanns tanken att den ariska rasens egenskaper hade lett till det tyska folkets kulturella och vetenskapliga överhöghet. Man lekte med kraftbegrepp som ledde till Steiners sökande efter den ockulta kraften i frimurarnas förmodade kunskap om den ”Kungliga konsten”, och till skapandet av ultranationalistiska ariska ordensväsen som Thuleorden vid tiden för första världskriget. För Steiner kom rosenkreutzarna att bli det västliga, nationella, kristna alternativet till teosofernas främmande indiska andlighet.

Steiners upprepade påståenden om att han redan hade utvecklat sin ideologi/filosofi när han anslöt sig till teosoferna stämde. Steiner lämnade aldrig i själ och hjärta sin nationalistiska och rasistiska världsbild, han plockade bara åt sig det som kunde bekräfta den från teosofi och andra filosofier. Det var verkligen antroposofin som han förde ut under hela sin tid som framstående företrädare för teosoferna, även om han i det yttre påstod sig representera teosofin.

Rudolf Steiners rykte som andlig ledare grundades på att han påstod sig ha profetisk förmåga. Han kunde höja sig upp till den andliga världen och därifrån fick han information som den vanliga människan inte hade tillgång till. I den andliga världen kunde Steiner få information om hur allt i verkligheten fungerad, och det var på den anliga världens uppdrag som han arbetade. Trots att många av Steiners påståenden redan under hans egen tid var absurda trodde man uppenbarligen på dem, liksom många människor fortfarande tror på antroposofin. Men vad bestod egentligen Steiners andlighet i?

Steiner påstod själv att de vetenskapliga insikter som han hade fått från den andliga världen skulle komma att bevisas när vetenskapen hade kommit i kapp hans egna kunskaper. Eftersom detta inte skedde, så måste med nödvändighet Steiners andliga insikter ha varit en falsk vetenskap. Men vad förmedlade han i så fall? Det var naturligtvis sina egna personliga uppfattningar som Steiner förde fram, och de härstammade inte från något annat än hans eget ego. Peter Staudenmaier ger i Folkvett 2/2001 en bra sammanfattning av Steiners inspirationskällor under åren fram till dess att han steg fram som en andlig förnyare.

Antroposofins sociala vision

Steiners politiska synsätt utformades mot bakgrund av en rad påverkningar. Främst bland dessa var romantiken, en litterär och politisk rörelse som utövade ett varaktigt inflytande på tysk kultur under 1800-talet. Som alla breda kulturströmningar var romantiken politiskt sammansatt och inspirerade både höger- och vänstersidan. De ledande politiska romantikerna var emellertid reaktionära, inbitna nationalister, som utestängde judar – även döpta sådana – från sina kretsar, motsatte sig all politisk reform och önskade sig en strängt hierarkisk, semifeodal ordning. Deras avsky för den gryende moderniteten, fiendskap gentemot rationalitet och upplysning och en mystisk natursyn satte sin prägel på Steiners tankar.

Under Wien-perioden kom Steiner också under inflytande av Nietzsche, tidens främste antidemokratiska tänkare, vars elitism gjorde ett kraftigt intryck. Vidare bidrog filosofen Max Stirners radikala individualism till att forma den unge mannens politiska synpunkter. Tillsammans bildade detta en mäktig filosofisk förbindelse som bara behövde att katalyseras av en dynamisk reaktionär kraft – som för Steiners del snart uppträdde i form av Ernst Haeckels socialdarwinistiska lära, den så kallade monismen. Haeckel (1834-1919) var grundläggare av den moderna ekologin och en viktig popularisator av evolutionsläran i Tyskland. Steiner blev anhängare till Haeckels lära och därifrån ärvde antroposofin sin miljöorientering, sin hierarkiska syn på mänsklig utveckling och sin tendens att förstå sociala fenomen utifrån biologiska termer.

Haeckels elitistiska verklighetsuppfattning grep långt utöver det rent biologiska. Han var också "en profet för nationell och rasmässig förnyelse av Tyskland", exponent för en "intensiv mystisk och romantisk nationalism" och en "direkt förelöpare" för nazisternas eugenik. Monismen som Steiner en tid var en ivrig försvarare av avvisade "västerländsk rationalism, humanism och kosmopolitanism" och motsatte sig varje långtgående social reform. "Det Tyskland behövde hävdade den kategoriskt, var en genomgripande kulturell revolution, inte en social". Denna hållning blev också grundläggande för antroposofin.[83]

Steiner var alltså enligt sin egen och sina förkämpars uppfattning en andlig förnyare, hans revolutionerande insikter kom från hans kontakter med den andliga världen. Men Steiner avvisade kategoriskt alla andliga förmågor som inte var ”ariska”. Sådana förmågor, som den gamla klärvoajansen som enligt honom hade blandat sig med den grekiska kulturen, var vidskepelse och en rest från de lägre raser som hade hållit sig kvar i utkanten av den ariska grekiska högkulturen (s 83). Man får en känsla av att han förband denna vidskepelse med kvinnlig andlighet, även om det inte sägs direkt. Steiner stod å sin sida stod för den sortens andlighet som hämtar information från den andliga världen på helt rationella och förnuftsmässiga grunder.

Oavsett hur det sker måste man ställa samma grundkrav på alla som påstår att de hämta information från Gud, den andliga världen, änglar, mästare eller vad man nu kallar sin källa. Detta grundkrav är att personen i fråga måste vara i stånd att skilja mellan sina egna personliga uppfattningar och sådant som kommer från en källa utanför det egna egot. Om den andliga världen skulle välja att föra fram precis samma åsikter som finns i människan själv och i den kulturella miljö som hon ingår i, då fanns det ju ingen anledning att överhuvudtaget föra ut den här informationen. Därför finns det förstås ingen anledning att proklamera sina egna tankar och funderingar som andliga sanningar, om man inte vill använda den andliga världen som alibi för sina egna åsikter förstås.

I den teosofiska världen var de andliga budskapen från mästarna en sanning som man inte kunde ifrågasätta. På det viset blev också de människor som var ”adepter” eller ”initierade”, och som kunde förmedla budskap från en ”mästare”, organisationens adel eller överskikt. Man använde ”brev från mästarna” för att förtala sina medtävlare om makten eller för att föra ut direktiv om hur samfundet skulle styras och organiseras.[84] Eftersom Steiner var den tyska teosofins främsta språkrör var han med automatik därmed också en kanal för mästarna som ju enligt den allmänna uppfattningen hade grundat rörelsen, och därmed kunde allt han påstod passera som höga andliga sanningar.

Edouard Schurés biografi The Personality of Rudolf Steiner and His Development som ingick i en upplaga av Steiners bok The Way of Initiation 1910, har formen av en hyllning av Steiner som helgon och allvetande guru. Schuré beskriver de två stora andliga personlighetstyperna, dels mystikern som söker efter sanningen om det gudomliga direkt inifrån sig själv, och dels ockultisten som upptäcker och studerar den ockulta kraften. Båda dessa typer är blandade i en adept, i den högre Initierade. Utan tvekan finns en eller båda av dessa typer i grundarna av de stora religionerna, i de mest framstående filosoferna och i de stora historiska personligheterna. I Steiner förenas dessa båda personligheter i en perfekt harmoni, och han har därför en mycket speciell utveckling där de yttre händelserna bara spelar en sekundär roll.

The mystic, then, is one who seeks for truth, and the divine directly within himself, by a gradual detachment and a veritable birth of his higher soul. If he attains it after prolonged effort, he plunges into his own glowing centre. Then he immerses himself, and identifies himself with that ocean of life which is the primordial Force.

The occultist, on the other hand, discovers, studies, and contemplates this same Divine outpouring, given forth in diverse portions, endowed, with force, and multiplied to infinity in Nature and in Humanity. …

The weapons of the mystic are concentration and inner vision; the weapons of the occultist are intuition and synthesis. Each corresponds to the other; they complete and presuppose each other.

These two human types are blended in the Adept, in the higher Initiate. No doubt one or the other, and often, both, are met within the founders of great religions and the loftiest philosophies. No doubt also they are to be found again, in a less, but still very remarkable degree, among a certain number of personages who have played a great part in history as reformers, thinkers, poets, artists, statesmen. …

Rudolf Steiner is both a mystic and an occultist. These two natures appear in him in perfect harmony. One could not say which of the two predominates over the other. In intermingling and blending, they have become one homogeneous force. Hence a special development in which outward events play but a secondary part.[85]

Steiner var alltså en av de höga adepter som leddes och utbildades av en andlig Mästare. Steiners Mästare levde under sin täckmantel som en vanlig människa för att utföra sin storartade gärning i de självuppoffrande Mästarna Broderskap. Dessa mästare måste vara okända och de får inte avslöja sina krafter, men därigenom kan de också verka desto mer effektivt. Dessa Mästare förbereder, inspirerar och leder de människor som skall verka utåt mot allmänheten. Denne Mästare, som Steiner enligt de ockulta brödraskapens urgamla kodex inte får avslöja namnet på, initierade den 19-årige adepten i alla de urgamla andliga vetenskaperna och gav honom på bara några månader alla högtstående insikter som han behövde.

It was at the age of nineteen that the aspirant to the mysteries met with his guide — the Master — so long anticipated.

It is an undoubted fact, admitted by occult tradition and confirmed by experience, that those who seek the higher truth from an impersonal motive find a master to initiate them at the right moments that is to say, when they are ripe for its reception. “Knock, and it shall be opened to you,” said Jesus. That is true with regard to everything, but above all with regard to truth. Only, the desire must be ardent as a flame, in a soul pure as crystal.

The Master of Rudolf Steiner was one of those men of power who live unknown to the world, under cover of some civil state, to carry out a mission unsuspected by any but their fellows in the Brotherhood of self-sacrificing Masters. They take no ostensible part in human events. To remain unknown is the condition of their power, but their action is only the more efficacious. For they inspire, prepare, and direct those who will act in the sight of all. In the present instance the Master had no difficulty in completing the first and spontaneous initiation of his disciple. He had only, so to speak, to point out to him his own nature, to arm him with his needful weapons. Clearly did he show him the connection between the official and the secret sciences; between the religious and the spiritual forces which are now contending for the guidance of humanity; the antiquity of the occult tradition which holds the hidden threads of history, which mingles them, separates, and reunites them in the course of ages.

Schuré beskriver hur Steiner på bara några månader blev fullt upplyst och hade uppnått en medveten och intelligent klärvoajans. Han var nu redo för sin stora livsuppgift som var att återförena vetenskap och religion. Han var utsedd att tämja och transformera den stora fienden, som var den moderna materialistiska vetenskapen, och att spänna denna drake framför den andliga sanningens vagn. Men hur skulle detta gå till?

Swiftly he made him clear the successive stages of inner discipline, in order to attain conscious and intelligent clairvoyance, In a few months the disciple learned from oral teaching the depth and incomparable splendour of the esoteric synthesis. Rudolf Steiner had already sketched for himself his intellectual mission: “To re-unite Science and Religion. To bring back God into Science, and Nature into Religion. Thus to re fertilize both Art and Life.” But how to set about this vast and daring undertaking? How conquer, or rather, how tame and transform the great enemy, the Materialistic science of the day, which is like a terrible dragon covered with its carapace and couched on its huge treasure? How master this dragon of modern science and yoke it to the car of spiritual truth? And, above all, how conquer the bull of public opinion?

Rudolf Steiners mästare var inte som Steiner själv, som hade en extrem och feminin sensibilitet som även om den inte uteslöt energi, gjorde varje kontakt till en känsla som omedelbart omvandlade andras lidande till en personlig smärta. Nej, Steiners Mästare var en maskulin ande, han var född att regera över andra människor. Han såg bara på raserna, och därför existerade de enskilda individerna knappast för honom. Han sparade inte sig själv, och han sparade inte andra. Hans vilja var som en kanonkula, som när den en gång hade avlossats från kanonmynningen gick rakt på sitt mål medan den svepte undan allt i sin väg skrivet Schuré.

När Steiner ängsligt frågade hur han skulle klara av sin mission fick han följande svar. ”Om du skall kämpa mot fienden, måste du börja med att förstå honom. Du måste tränga in under drakens skinn. Du måste ta tjuren vid hornen. Det är i den allra största nöden som du kommer att finna dina vapen och dina bröder i striden. Jag har visat vem du är, gå nu - och var dig själv.” Steiner kände till Mästarnas språk tillräckligt väl för att förstå att hann hade en svår väg framför sig, men han lydde och satte fart.

“If thou wouldst fight the enemy, begin by understanding him, Thou wilt conquer the dragon only by penetrating his skin. As to the bull, thou must seize him by the horns. It is in the extremity of distress that thou wilt find thy weapons and thy brothers in the fight. I have shown thee who thou art, now go — and be thyself!”

Rudolf Steiner knew the language of the Masters well enough to understand the rough path that he was thus commanded to tread; but he also understood, that this was the only way to attain the end. He obeyed, and set forth.

Den här beskrivningen av Steiners utvaldhet och hans ledning under Mästarna, var en direkt avspegling av den teosofiska världsbilden. Schurés biografi skrevs alltså 1910, och den verkar i mina ögon ha kommit till som en del i ett arbete för att föra fram Steiner som en ledande kraft inom Teosofiska Samfundet. Berättelsen om Mästaren som initierade Steiner har ingen prägel av att spegla en verklig händelse, det är en slags teosofisk helgonberättelse som ligger helt inom den Teosofiska Samfundets ramverk.

Steiners historia om att han mötte sin Mästare vid 19 års ålder är precis samma som den om Blavatskys möte med sin Mästare, fast i hennes fall hände det i London år 1851 när hon var 20 år gammal. Blavatsky gick igenom allvarliga fysiska och psykiska kriser efter sin initiation, precis det som Steiner förstår i sin tur väntar honom. Blavatsky fick till uppdrag från sin mästare att grunda Teosofiska Samfundet och föra ut den undervisning som hon hade fått ta emot om det andliga området, Steiner har fått till uppgift att återförena vetenskap och religion. Enligt Schurés biografi är Steiner en adept, en hög initierad av den sort som grundar nya religioner eller utformar de högsta filosofierna.

Schurés biografi ingick alltså i en av Steiners böcker, men det verkar som om den ursprungligen fanns i en av Schurés egna böcker från 1908, Le Mystère Chrétien et les Mystères Antiques. Men det verkar för mig som om Steiner har skrivit den själv och låtit den bli publicerad i Schurés bok, för att sedan återanvända den i sin egen bok under Schurés namn.

Anledningen till att jag drar den här slutsatsen är att beskrivningen av Steiner i Schurés påstådda biografi helt och hållet bär Steiners eget signum. Den är skriven med en helt teosofisk begreppsapparat när det gäller definitionen av den höge initierade adepten Steiner, och den beskriver Steiners vetenskapliga arbeten och världsbild med en insikt som det är svårt att tro att Schuré skulle ha haft. I biografin beskrivs den mänskliga evolutionen i en stil som tydligt är Steiners.

I biografin sägs att sedan 1500-talet har mänskligheten uppnått enorma resultat genom att sina erövringar av hela klotet och genom vetenskapens framsteg. För att detta skulle kunna ske var det tvunget att de andliga eller transcendentala förmågorna tillfälligtvis fördunklades hos massan, men de fanns ändå aktiva hos några få utvalda. Nu visar dessa utvalda sig åter, och de kommer att ta ledningen i den mänskliga utvecklingen. I alla tidigare perioder, som bland de forntida arierna, i de semitiska civilisationerna i Afrika och Asien, och i den grekiskromerska världen har dessa kungliga förmågor verkat i det fördolda.

During the last two thousand years, but especially since the sixteenth century, humanity has achieved a tremendous work, namely, the conquest of the globe and the constitution of experimental science, in what concerns the material and visible world.

That this gigantic and Herculean task should be successfully accomplished, it was necessary that there should be a temporary eclipse of man's transcendental faculties, so that his whole power of observation might be concentrated on the outer world. These faculties, however, have never been extinct or even inactive. They lay dormant in the mass of men; they remained active in the elect, far from the gaze of the vulgar.

Now, they are showing themselves openly under new forms. Before long they will assume a leading and directing importance in human destinies. I would add that at no period of history, whether among the nations of the ancient Aryan cycle, or in the Semitic civilizations of Asia and Africa — whether in the Græco-Latin world, or in the middle ages and in modern times, have these royal faculties, for which positivism would substitute its dreary nomenclature, ever ceased to operate at the beginning and in the background of all great human creations and of all fruitful work.

Steiner/Schuré fortsätter sedan med att beskriva hur Nietzsches syster gör allt för att få Steiner att ställa sig under hennes broders fana, men hur Steiner gör en djuplodande analys av Nietzsche och väljer att stå fri. Därefter kommer en ingående beskrivning av Ernst Haeckels system som Steiner genom sin personliga initiation och från sin djupare och vidare insikt om universum genomskådar som enbart en reproduktion av externa former och inte de inre och verkande livskrafterna. Ja, Haeckel var ”the Adversary”, (ung. Motståndaren eller Satan).

Nietzsche had been merely an interesting episode in the life of the esoteric thinker on the threshold of his battlefield. His meeting with the celebrated naturalist, Ernst Haeckel, on the contrary, marks a most important phase in the development of his thought. Was not the successor of Darwin apparently the most formidable adversary of the spiritualism of this young initiate, of that philosophy which to him was the very essence of his being and the breath of his thought? Indeed, since the broken link between man and animal has been re-joined, since man can no longer believe in a special and supernatural origin, he has begun altogether to doubt his divine origin and destiny. He no longer sees himself as anything but one phenomenon among so many phenomena, a passing form amidst so many forms, a frail and chance link in a blind evolution. Steiner, then, is right in saying; “The mentality deduced from natural sciences is the greatest power of modern times.” On the other hand, he knew that this system merely reproduces a succession of external forms among, living beings, and not the inner and acting forces of life. He knew it from personal initiation, and a deeper and vaster view of the universe. So also he could exclaim with more assurance than most of our timid spiritualists and startled theologians: “Is the human soul then to rise on the wings of enthusiasm to the summits of the True, the Beautiful, and the Good, only to be swept away into nothingness, like a bubble of the brain?” Yes, Haeckel was the Adversary. It was materialism in arms, the dragon with all his scales, his claws, and his teeth.

Trots det tvingade Steiners längtan efter att förstå Haeckel och göra honom rättvisa honom till att studera Haeckels lära i detalj, men han förstod att den bara var en materialistisk teori. Haeckel hade bara förstått skapelsen från ovan, medan Steiner hade förstått den underifrån.

Steiner's desire to understand this man and to do him justice as to all that was great in him, to fathom his theory so far as it was logical and plausible, was only the more intense. In this fact one sees all the loyalty and all the greatness of his comprehensive mind.

The materialistic conclusions of Haeckel could have no influence on his own ideas which came to him from a different science; but he had a presentiment that in the indisputable discoveries of the naturalist he should find the surest basis of an evolutionary spiritualism and a rational theosophy.

He began, then, to study eagerly the History of Natural Creation. In it Haeckel gives a fascinating picture of the evolution of species, from the amoeba to man. In it he shows the successive growth of organs, and the physiological process by which living beings have raised themselves to organisms more and more complex and more and more perfect. But in this stupendous transformation, which implies millions and millions of years, he never explains the initial force of this universal ascent, nor the series of special impulses which cause beings to rise step by step. To these primordial questions, Haeckel has never been able to reply except by admitting spontaneous generation, which is tantamount to a miracle as great as the creation of man by God from a clod of earth. To a theosophist like Steiner, on the other hand, the cosmic force which elaborates the world comprises in its spheres, fitted one into another, the myriad's of souls which crystallise and incarnate ceaselessly in all beings. He, who saw the underside of creation, could but recognise and admire the extent, of the all-round gaze with which Haeckel surveyed his above.

Jag kan inte tänka mig att någon annan än Steiner själv skulle ha kunnat frambringa beskrivningen av den teosofiska evolutionen med Steiners omisskänneliga ariska tonfall tillsammans med den ingående beskrivningen av Haeckels läror. Ingen annan än Steiner skulle heller ha offrat sina forna gudar på det här sättet. Nietzsche hade bara varit en intressant episod, och Haeckel var Satan själv i sin materialism.

Vad kunde ha fått Steiner att ta den här ståndpunkten? Texten skrev ju tydligen 1908 till Schurés bok, och Steiner tog med den i sin egen bok 1910. Texten måste alltså ha fyllt en funktion år 1910. Den inordnar verkligen Steiner i en värld där Edouard Schuré (1841-1929) var en tongivande person, nämligen i de kretsat som strävade efter att få till stånd en andlig eller själslig utveckling med hjälp av konstnärliga medel, främst teater. Schuré såg teatern som en av de viktigaste platser där själslig läkning kunde ske, eftersom den ”verkar på hela människan”. I sin mycket inflytelserika bok Theatre of the Soul (Théatre de l'Ame) (1900) attackerar Schurés naturalismen, och inordnar sig bland symbolisterna genom att föreslå en teater som skulle sikta till att förena det mänskliga och det gudomliga. Det här var en strävan som förenade många konstnärer under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, Schuré nämner själv Maeterlinck, Péladan, and Villiers. Kandinsky räknas till den här gruppen, och Strindbergs ockulta dagbok kan ses som ett uttryck för detta sökande efter andlig inspiration.[86]

Edouard Schuré skrev också en bok med titeln The Great Initiates (1889), där han hävdade att filosofins oförmåga att uppfylla sin roll som medlare mellan vetenskap och religion skapade en djupgående klyfta i både samhälle och individ. Vad som kunde läka denna klyfta var återupptäckten av ”konsten att skapa och omvandla mänskliga själar” (art of creating and forging human souls). Schuré talade för en ny gnosis som han definierade som ”konsten att finna Gud inom sig själv, genom att utveckla medvetandets ockulta djup och latenta krafter”. [87]

Schuré var alltså en betydande man som påverkade både konst, teater och psykologi från 1889 och framåt. Genom att han arbetade med gnosis och andlig eller själslig alkemi (initiation), befann han sig inom Steiners intresseområde. Men jag kände mig fortfarande frågande till att Schuré skulle ha ”sålt ut” sig till Steiner genom att till exempel skriva, eller ens godkänna, följande i avslutningen av den förmodade biografin. Där beskrivs Steiner nämligen som en allvetande andlig mästare i paritet med Jesus. När en av Schurés vänner står inför ett porträtt av Steiner med ”dessa djupa och klarseende ögon, med ett ansiktsuttryck som har gröpts ur av inre strider, som har formats av en storslagen ande”, utropar han ”Se en mästare över sig själv och över livet!”. Detta är en anspelning på Pilatus utrop när han fick se Jesus i sin purpurröda mantel och krans av törnen, ”Se mannen” (Ecce Homo) i Johannes 19:5.

From argument to argument, from analogy to analogy, he (Steiner) leads you on from the known, to the unknown. Whether following up the comparative development of the earth and of man, according to occult tradition, through the Lemurian, Atlantean, Asiatic, and European periods; whether explaining the physiological and psychic constitution of man as he now is; whether enumerating the stages of Rosicrucian initiation, or commenting on the Gospel of St. John and the Apocalypse, or applying his root-ideas to mythology, history, and literature, that which dominates and guides his discourse is ever this power of synthesis, which co-ordinates facts under one ruling idea and gathers them together in one harmonious vision. And it is ever this inward and contagious fervour this secret music of the soul, which is, as it were, a subtle melody in harmony with the Universal Soul. Such, at least, is what I felt on first meeting him and listening to him two years ago. I could not better describe this undefinable feeling than be recalling, the saying of a poet-friend to whom I was showing the portrait of the German theosophist. Standing before those deep and clear-seeing eyes, before that countenance, hollowed by inward struggles, moulded by a lofty spirit which has proved its balance on the heights and its calm in the depths, ray friend exclaimed: “Behold a master of himself and of life!”[88]

När jag söker efter Schurés bok Le Mystère Chrétien et les Mystères Antiques som jag hade fått intrycket skulle ha innehållit denna otroliga hyllning av Steiner, visar det sig att den i själva verket är skrivet av Rudolf Steiner! På Rudolf Steiner Archives hemsida, där biografin finns publicerad introduceras den på följande sätt.

The Personality of Rudolf Steiner

And His Development

By Edouard Schuré

Some Biographical notes on Rudolf Steiner by Edouard Schuré. From the 1910 Macoy Publishing Company book, The Way of Initiation. This is the first half of the book Knowledge of the Higher Worlds and Its Attainment.
Translated by kind permission of the author from the introduction to Le Mystère Chrétien et les Mystères Antiques. Traduit de l'allemand par Edouard Schuré, Librairie académique, Perrin & Co., 1908, Paris. [89]

Som jag hade tolkat den här beskrivningen hade alltså Schuré skrivit en bok 1908 med titeln Mystère Chrétien et les Mystères Antiques som innehöll biografin över Steiner, och denna biografi hade sedan med tillåtelse av författaren (som jag uppfattade som Schuré) översatts till engelska. I inledningen till andra upplagan av Christianity As Mystical Fact nämner Steiner att Schuré hade tyckt så mycket om boken att han själv hade översatt den till franska.

It gives the author profound satisfaction to mention that this exposition of the “essence of Christianity” has met with the assent of a personality whose notable writings on the spiritual life of mankind have enriched the thoughts of our time in the deepest sense. Édouard Schuré, author of Les Grands Initiés, The Great Initiates (See footnote), agreed so thoroughly with the standpoint of this book that he himself undertook its translation into French under the title: Le mystère chrétien et les mystères antiques. The fact that the first edition was translated into French and other European languages is mentioned here as a symptom of the great longing of the present day to understand the essence of Christianity in the sense of this book.[90]

När jag så hittar Le mystère chrétien et les mystères antiques på Internet, kan jag se att den verkligen innehåller en introduktion av Schuré. [91] Och där finns verkligen också den översvallande beskrivningen av Steiner. Schuré hade alltså ändå utnämnt Steiner till en teosofisk mästare och medlem av den exklusiva grupp människor som grundar stora religioner och filosofier? Men jag upptäcker också något annat när jag läser Schurés introduktion, jag inser att den innehåller betydligt mer information än versionen från Steiner Archives. I Schurés text finns det som man saknar i alla Steiners böcker, nämligen ett omnämnande av Teosofiska Samfundet och de människor som hade arbetat inom denna organisation. Schuré berättar att Teosofiska Samfundet hade grundats av Blavatsky och Olcott, och att det numera leddes av Annie Besant. Han beskriver Besant i mycket uppskattande ordalag och berättar om samfundets målsättning som är att skapa en förståelse för att hela mänskigheten är ett brödraskap, och att det i grunden är samma gudomliga princip som verkar i alla människor.

Den biografi som finns i Steiner Archives finns i sin helhet också i Schurés introduktion till Le mystère chrétien et les mystères antiques, men den är uppdelad i flera delar som interfolieras av avsnitt med ett annat innehåll i boken med Schurés översättning. Schurés introduktion börjar med ett kapitel med titeln La personnalité de Rudolf Steiner som innehåller samma text som inledningen till biografin från Steiner Archives. Nästa kapitel, Les deux traditions occultes. L'initiation en Orient et en Occident, inleds på sidan 26 med två meningar från fortsättningen på Steiners biografi, men sedan skriver Schurés ungefär att ”Här är det dags att säga några ord om detta samfunds (Teosofiska Samfundets) ursprung och roll. Detta är nödvändigt för att förstå den viktiga och obundna position som doktor Steiner har kommit att inta.”. Därefter kommer nästan fyra sidor med den enligt Schuré nödvändiga beskrivning av Teosofiska Samfundet.

I slutet av sidan 29 tar texten från Steiners biografi vid, och den fortsätter så i obruten följd fram till mitten av nästa sida. Där kommer en beskrivning av innehållet i den aktuella boken, vilket pågår till sidan 42. Där fortsätter Steiners biografi fram till slutet av kapitlet på sidan 46. Steiners biografi som den redovisas i Steiner Archives på Internet, finns alltså i sin helhet i Schurés introduktion, men den är uppsplittrad mellan två kapitel och interfolierad av dels en beskrivning av Teosofiska Samfundet och dels av Schurés diskussion om innehållet i den bok som han vill introducera.

Hur skall man bedöma det här? Antingen skrev Schuré hela introduktionen till den franska versionen av Steiners bok, och sedan plockade Steiner ut de delar som han tyckte var mest smickrande för honom själv. Eller också, vilket är mycket troligare, skulle Schuré skriva sin introduktion och kom på att det vore bra om den i Frankrike okände Rudolf Steiners liv och gärning kunde beskrivas i texten. Han bad därför Steiner att skriva en kort biografi som kunde användas i inledningen till boken. Schuré använde sedan Steiners text och kompletterade den med det som han tyckte var viktigt för att läsarna skulle förstå boken, nämligen dels en beskrivning av Teosofiska Samfundet och de människor som hade format denna organisation, och dels en beskrivning av innehållet i Steiners bok.

När Steiner två år senare skulle ge ut en helt annan bok, The Way of Initiation, ville han använda den berömde Schuré som vägröjare, och bestämde sig för att använda den biografi som han hade skickat till Schuré två år tidigare. Visserligen påstår man att biografin har översatts från franska, men i själva verket använde man Steiners egen ursprungstext. Hur det nu än gick till, om Steiner själv skrev texten först, eller om Schuré verkligen skrev biografin över Steiner, så uteslöt Steiner den del som beskrev hans anknytning till Teosofiska Samfundet och beskrivningen av organisationens betydelse och mål samt Annie Besants goda karaktär. Oavsett hur det gick till, vittnar det såvitt jag kan förstå inte om någon vidare god akademisk standard. Om Steiner verkligen hade gjort utdrag från Schurés text borde han ha angett detta på ett tydligt sätt. Nu blir intrycket att Schuré höjer Steiner till skyarna utan att det framgår att han gjorde det i samband med Teosofiska Samfundet.

Ett annat problem är att Steiners kontakt med Schuré tydligen skedde i samband med att Steiners metoder för frigörande dans (eurytmik) och andliga skådespel (mysteriedramer) växte fram. Men lika lite som Steiner hänvisar till någon annans inflytande i andra sammanhang, (vilket till exempel verkligen vore befogat i samband med hans användning av Blavatskys teorier), lika lite säger han att Schuré skulle ha gett honom impulser att utveckla sina metoder för att använda konstnärliga uttryckssätt i den andliga träningen.

Steiner undviker alltså nogsamt att ge någon annan människa eller teori äran av att ha hjälpt honom att skapa sin andliga filosofi. Redan det tyder på en mycket självcentrerad inställning, men vad som är ännu mer problematiskt med Steiners ovilja att diskutera Teosofiska Samfundet är att han därigenom aldrig nämner denna organisations grundstenar som var följande.

1. att bilda en kärna av mänsklighetens allmänna broderskap utan åtskillnad med avseende på ras, trosbekännelse, kön, samhällsställning eller hudfärg.
2. att uppmuntra jämförande studier i religion, filosofi och vetenskap.
3. att studera oförklarade naturlagar och människans dolda krafter.

Steiner var aldrig intresserad av de två första punkterna. Redan från sin ungdom i den nationalistiska rörelsen hade han insett att den ariska (germanska) rasen, kulturen och vetenskapen var den som var skapad att regera över de andra, och att ingå i ett broderskap med människor från raser som han betecknade som ”vildar” låg aldrig inom hans världsbild. Steiner klargjorde ju också tydligt att den indiska visdomsvägen som teosoferna ställde jämsides med eller framför den västerländska, inte var hans väg. Steiner påstod sig i stället vara initierad av en rosenkreutzisk mästare, vilket enligt hans uppfattning var en sund och genuint tysk företeelse.

Steiner uppmuntrade heller aldrig till jämförande studier i religion, filosofi och vetenskap enligt Teosofiska Samfundets målsättning. För honom var det bara hans själv som hade svaren på frågorna om allt inom ovanstående områden. När Steiner försökte etablera sin egen religiöst politiska organisation, den Tregrenade Sociala Ordningen, gick han emot allt som teosofin stod för beträffande synen på människan, samhället och religionen. Steiner propagerade för den ariska rasens överlägsenhet, ett samhälle som skulle strida för hans religiöst-politiska idéer mot allt främmande och ”ovetenskapligt” som Darwins läror, Kant-Laplace teorier och annat, samt en politik som var fientlig mot både bolsjevismen i öst och kapitalismen väst.

Steiner förespråkade en enda sanning, alla måste anpassa sig till hans åsikter, annars skulle med hans egna ord ”världen dränkas av en moralisk syndaflod inom trettio år”. Hans modell var dessutom grundad på särintressen som bara kunde leda till rasmotsättningar, krig med andra länder och förtryck av människors fria vilja och tänkande. Teosoferna menade att det fanns många sätt att uttrycka sanningen på, och att alla religioner och filosofiska system innerst inne uttrycket samma grundläggande värden som var baserade på tolerans och kärlek. Man ansåg också att synen på alla människors lika värde var den högsta principen.

Steiner påstod alltså att hans insikter kom till genom hans stora andliga förmågor, och från hans status som en invid adept av den sort som påverkade mänsklighetens utveckling på ett avgörande sätt. Han påstod vidare att det han förde fram var helt och hållet hans egna insikter, och att dessa representerade den gudomliga världens grundläggande principer.

Men hur kunde Steiner tro att hans eget trossystem som hade växt fram i slutet av 1800-talets nationalistiska klimat var en sanning som förmedlades från den andliga världen? Ett svar kan förstås vara att han aldrig trodde på det han sade, att han agerade som en infiltratör som medvetet använde teosofin som täckmantel för att föra ut sina egna åsikter. Men det är uppenbarligen inte sant, Steiner försökte ju aktivt använda de ockulta krafter som han trodde sig ha köpt i form av Reuss frimurarloge, och han blev besviken när han insåg sitt misstag. Men han tog också omedelbart nya initiativ för att med friska krafter fylla sitt tomma ramverk med verklig ockult kraft.

Det andra svaret på frågan hur Steiner kunde tro att hans egna tankar och åsikter var av gudomligt ursprung hänger samman med tron på att den ariska rasen var skapelsens krona och att arierna förkroppsligade den högsta visdomen genom sin position i rashierarkin. Om man var tysk, man, universitetsutbildad och så klok som Steiner själv var, då var man en mänsklig representant för den högsta rasen, kulturen, vetenskapen och kunskapen. Och varifrån kunde en sådan persons gudomliga kunskap komma, om inte från den andliga världen? I andra sammanhang skulle man påstå att någon som anser sig själv besitta alla kunskaper om allt här i världen och som anser att alla etablerade vetenskapsmän är okunniga och fast i ett felaktigt tänkande, skulle lida av bristande självinsikt och storhetsvansinne. Men i Steiners fall förklaras detta inom antroposofin helt och hållet med att han verkligen hade helt andra och högre insikter än alla andra människor.

Steiner var i ovanligt hög grad en representant för sin tid och sin kultur, så som den såg ut i de ultranationalistiska kretsarna i Wien i början av 1890-talet. Det han saknade var förmågan att se att de kunde finnas andra sätt att se saker på än de som han och hans krets såg som självklara. Steiners andlighet är en avspegling av hans psyke och ego, som i sin tur är en produkt av nationalistiska, rasistiska och stortyska idéer. Det han upptäckte genom sin andliga forskning var dels i huvudsak sådant som han snappade upp från andra människor, och dels sådant som bekräftade hans egen världsbild som innebar att den vita rasen var överlägsen, att de andra raserna skulle komma att dö ut på grund av sina underlägsna egenskaper, samt att den kristna religionen var den enda rätta vägen.

För mig är det tydligt att Steiners andlighet i själva verket var egoism. Hans eget stora ego var hans ledstjärna och mästare. Det fanns ingen plats för någon annan stjärna på himlen än Rudolf Steiner. Eftersom han aldrig kunde erkänna att han influerats eller lärt något av någon annan, blev den enda godkända källan för hans åsikter och uppfattningar att de kom från den anliga världen och från Steiners eget upplysta intellekt. Därför anger han aldrig att hans teorier om färglära härstammade från Goethe, att rotraser, kulturepoker, Atlantis, karma, chakran och mycket annat togs från Helena Blavatsky, att Haeckel hade inspirerat hans ekologiska tänkande och hans socialdarwinistiska syn på evolutionen, att frimurarna var grunden för hans syn på mysteriekulten, osv.

Ett av problemen med att man inte anger sina källor är att man rycker bort en utsaga eller en teori från dess naturliga omgivning eller hemvist, och därför blir teorin eller åsikten något som man kan projicera vad som helst på. Genom att vi inte har kvar den ursprungliga källhänvisningen till Berossos kaldeiska historia i Gamla Testamentet blev till exempel de (något förvanskade) skapelseberättelser som egentligen hör hemma i Enuma Elish och handlar om de babyloniska gudarna, förvandlade till en gudagiven vetenskaplig sanning som hindrade framsteg inom astronomi, evolutionsvetenskap och annat i hundratals år. På samma sätt förvandlas Steiners teorier till andliga sanningar genom att man inte kan sätta in dem i deras rätta tids- och kulturmässiga sammanhang.

Men Steiner undviker inte bara att ange sina inspirationskällor, han faller dem också i ryggen och smutskastar dem. Genom detta agerande ger Steiner världen intrycket att han inte bara aldrig hade påverkats av dessa förebilder, han var till och med antagonistisk till dem. Exempel på detta finns i Steiners påstående att frimurare och teosofer hade stämplat mot Tyskland och arbetat för de nya förödmjukande gränserna redan i slutet av 1800-talet. Här pågår en historieförfalskning som inte bara förnekar frimurarnas och teosofernas avgörande inflytande på Steiner, utan också framställer honom som en som bekämpar dessa ”onda” krafter.

Angreppen på teosofer och frimurare var antagligen ett sätt att komma åt medtävlare på den marknad där Steiner konkurrerade. Men kanske trodde han verkligen på sina konspirationsteorier, just känslan av konspiration är tydligen ett resultat av dålig politisk insikt och en begränsad och fördomsfull världsbild. Steiners andlighet handlade om tron på folksjälar, andar som styrde och ställde i till exempel olika raser, mineraler, ljuskällor och annat, det är klart att han såg den onde ”Ahriman” som inmängd i bolsjevismen och ”Lucifer” i kapitalismen. Visst kunde Steiner tro på att det fanns människor eller organisationer som kunde utnyttja dessa andar för sina egna syften, han hade ju när allt kom omkring försökt göra det själv i sin egen frimurarorden.

Steiner använde alltså alla viktiga element i den teosofiska filosofin när han skrev sin biografi för Schuré år 1907 eller 1908. Han var en adept som hade blivit invigd av sin mästare på samma sätt som Blavatsky, han var både en ockultist och mystiker vilket var aspirationen för teosofins kärntrupp, han var känslig för lidande på ett utpräglat kvinnligt sätt eftersom teosofin var en utpräglat kvinnlig företeelse med ledare som H. P. Blavatsky och Annie Besant, och han var en adept till de Mästare som vördades av teosoferna. Vid den tiden ville Steiner helt klart framstå som teosofins klarast strålande stjärna.

Och det var också sant, i Teosofiska Samfundets namn fick Steiner resa runt och bygga upp sin egen berömmelse och föra ut sin egen ideologi. Det är tydligt att han siktade på att bli det ledande namnet inom den europeiska teosofin och kanske i hela världen. Visserligen säger han i sin självbiografi att han lämnade teosoferna efter misslyckandet med von Sievers drama på kongressen i München 1907, men när han skrev den biografi som publicerades i Schurés namn 1908 var han fortfarande teosof. Likaså tvekande han inte att använda samma beskrivning i inledningen till en bok 1910.

Trots vad han själv försöker påskina var Steiner en ledande kraft i Teosofiska Samfundet ända fram till 1912, när han uteslöts på grund av sin vägran att tillåta medlemmar i det tyska Teosofiska Samfundet att också vara medlemmar i orden Star of the East som hade bildats för att ta emot den nya inkarnationen av Kristus som skulle komma från Indien. Eftersom Annie Besant hade bildat denna orden tillsammans med CW Leadbeater uppmanade Steiner henne att avgå. Maktkampen inom Teosofiska Samfundet slutade dock med att Steiner själv fick lämna organisationen, och hans Antroposofiska Sällskap bildades officiellt i februari 1913.

Steiner och monismen

Steiner påstår bestämt att han anslöt sig till Teosofiska Samfundet 1902 med en redan fullt utbildad egen filosofi, nämligen antroposofin. Enligt hans ”biografi” från 1908 i Schurés inledning till den franska versionen av Christianity As Mystical Fact and the Mysteries of Antiquity, funderade han intensivt på om han skall gå med i Teosofiska Samfundet. Han var ju en initierad i det rosenkreutziska mysteriet, och tillhörde därför en annan ockult skola än den östliga som Teosofiska Samfundet representerade. Steiner förstod dock att de två traditionerna var menade att verka tillsammans men totalt oberoende av varandra, och han erbjöd därför en broderlig hand för att skapa en magnetisk länk mellan dem.

Should Rudolf Steiner enter the Theosophical Society? This question forced itself urgently upon him, and it was of the utmost gravity, both for himself and for his cause.

Through his first Master, through the brotherhood with which he was associated, and by his own innermost nature, Steiner belongs to another school of occultism, I mean to the esoteric Christianity of the West, and most especially to the Rosicrucian initiation.

After nature consideration he resolved to join the Theosophical Society of which he became a member in 1902. He did not, however, enter it as a pupil of the Eastern tradition, but as an initiate of Rosicrucian esotericism who gladly recognised the profound depth of the Hindu Wisdom and offered it a brotherly hand to make a magnetic link between the two. He understood that the two traditions were not meant to contend with each other, but to act in concert, with complete independence, and thus to work for the common good of civilisation.[92]

Nu får jag helt plötsligt träff på en sida på Internet som innehåller en essä som har skapats med utgångspunkt från ett tal som hölls av Dr. Ernst Katz på det Amerikanska Antroposofiska Sällskapets årliga ”general meeting” i november 2004. Där står det att Rudolf Steiner på Schurés begäran skrev en självbiografisk text som är känd som ”Barr-dokumentet”. Det är enligt Katz enbart genom det här dokumentet som vi känner till Steiners kontakt med ”Mästaren”.

When Rudolf Steiner visited Edouard Schuré in the Alsatian village of Barr, he wrote (at Schuré's request) an autobiographical sketch known as the “Barr document.” Only through this document do we know about Rudolf Steiner's contact with the “Master.” The Barr document can be found (in German) in GA 262, pp. 7-21.[93]

Det finns en referens till den här självbiografiska skissen (Barr-dokumentet) på Steiner Archives (rsarchive.org), men det finns underligt nog ingen länk till själva texten som man ju kan tycka vore av stort intresse för alla antroposofer.

1907-09-09 20:00

Autobiographical Sketch written for Edouard Schure

Eftersom jag inte har tillgång till källtexten i Steiners självbiografi kan jag ju inte veta säkert om det verkligen är den här självbiografin som man på Steiner Archives för fram som en biografi över Steiner skriven av Schuré.

The Personality of Rudolf Steiner and His Development

Edouard Schuré

1910

Men det är enligt min uppfattning ingen tvekan om att den självbiografi som Steiner skrev på Schurés begäran i september 1907, också är samma text som förekommer i Schurés biografi över Steiner 1908. Schuré höll naturligtvis på att översätta Steiners bok under hösten 1907, och när Steiner besökte honom bad Schuré Steiner att skriva en biografi som kunde användas i hans inledning till den franska översättningen. Orsaken till att jag kan vara så säker på detta är att det enligt Katz enbart är i Steiners självbiografi från september 1907 (Barr-dokumentet) som beskrivningen av Steiners initiation av den höga Mästaren finns. Men vi vet ju att den händelsen också beskrivs i den biografi som Schuré påstås ha skrivit, dessa två beskrivningar kom alltså till samtidigt och av samma hand.

I nästa steg uppträdde alltså Steiners omåttligt självförhärligande självbiografi i inledningen till den engelska versionen av The Way of Initiation från 1910. Här använder man dels den påstådda biografin som i själva verket är en självbiografi i ett annat sammanhang än det Schuré ursprungligen hade avsett, och man påstår dessutom helt fräckt att det är Schuré som har skrivit texten.

Hur som helst vet vi genom det här att i september 1907 ville Steiner framställa sig som en teosof av högsta kaliber och som en adept som hade initierats av en hög rosenkreutzisk Mästare. Den självbild som träder fram är obeskrivligt egenkär, och trots att han fortfarande är generalsekreterare i det tyska Teosofiska Samfundet försöker han skapa en bild av sig själv som upphovsman till en helt unik och nydanande filosofi. I den bilden är det viktigt att det framgår att Steiner minsann inte hade tagit några intryck från teosoferna, utan att han hade gått in i det Teosofiska Samfundet som en självständig representant för den unika kristna mysterievägen.

Men vad var det egentligen Rudolf Steiner förde med sig in det Teosofiska Samfundet år 1902? Hans egna ord om visa män och mästare som inviger honom kan man ju inte tro på, det enda sättet är i stället att analysera vad han hade skrivit under åren fram till sin anslutning till teosoferna. I Steiner Archives nämner man fyra skrifter som Steiner publicerade före sin teosofiska tid. Det är Goethes Naturwissenschaftliche Schriften (1883), The Theory of Knowledge Implicit in Goethes World Conception (1886), Truth and knowledge (1892) samt The Philosophy of Freedom (1894).

Den första boken handlar om Goethes naturvetenskapliga arbeten, den andra om Goethe och kunskapsteori, den tredje om kunskapsteori hos Kant och Fichte medan den sista handlar om monismen. Denna bok, The Philosophy of Freedom, är svår att bedöma eftersom Steiner enligt egen uppgift skrev om vissa avsnitt (till exempel inledningen till kapitel nio) inför en nyutgåva 1918. Jag vet inte om det är vanligt att vetenskapsmän gör så pass omfattande förändringar i en redan publicerad bok, i mitt arbete som handlar om att försöka förstå hur författarens insikter har utvecklats över tiden skapar förstås ett sådant förfarande problem. Steiner kommenterar sitt handlande att utesluta de inledande raderna introduktionen i den ursprungliga utgåvan från 1894 med att de ”är helt irrelevanta”.

In the following is reproduced, in all essentials, what stood as a preface in the first edition of this book. Since it shows the mood of thought out of which I wrote this book twenty-five years ago, rather than having any direct bearing on its contents, I include it here as an appendix. I do not want to omit it altogether, because the opinion keeps cropping up that I need to suppress some of my earlier writings on account of my later ones on spiritual science. Only the very first introductory sentences of this preface (in the first edition) have been altogether omitted here, because today they seem to me quite irrelevant. But the rest of what was said seems to me necessary even today, in spite of, indeed, just because of the natural scientific manner of thinking of our contemporaries. (Kommentar år 1918 till förordet från den första upplagan av The Philosophy of Freedom från 1894.)

Men vad var det då för frihetsfilosofi som Steiner förde fram år 1894? Han kallar själv filosofin för monism, och denna filosofi är inget annat än den monism som förbinds med Ernst Haeckel. Steiner bygger i The Philosophy of Freedom klart på sina tidigare arbeten om kunskapsteori, och han refererar också på ett flertal ställen till teorier av Eduard von Hartmann som han hade dedicerat sin bok Truth and knowledge till två år tidigare (1892). Diskussionerna om kunskapsteori kombineras med ett övermänniskoideal som i hög grad påminner om Nietzsches, och som sagt med Ernst Haeckels monistiska filosofi.

I början på 1890-talet började Ernst Haeckel föra fram behovet av att det skulle skapas en ny panteistisk religion som skulle bygga på hans egna insikter om evolutionen och de krafter som verkade i naturen. Rudolf Steiners bok The Philosophy of Freedom verkar vara ett svar på denna önskan från Haeckel.

Haeckels monism

Haeckel var kritisk till kristendomen, hans monism var i stället en panteism där gud fanns inmängd i naturen. Ande och materia var ett, och denna enhet fanns i allt i universum. Panteismen var den moderna vetenskapens religion. Haeckel ansåg att ande och energi/kraft var samma sak, och eftersom naturens krafter verkade ända in i materiens minsta delar fanns anden i allt materiellt. Jag hittade en sammanställning av Haeckels lära på Internet, textutdragen kommer från hans bok Riddle of the Universe.

Haeckel [94]

Unless otherwise indicated, the selections below are taken from Haeckel's classic Riddle of the Universe (translated by Joseph McCabe in 1900). Page numbers below refer to the edition by Prometheus Books, Buffalo, New York, 1992.

Pantheism teaches that God and the world are one. The idea of God is identical with that of nature or substance . . . In pantheism God, as an intramundane being, is everywhere identical with nature itself, and is operative within the world as force or energy . . . Pantheism is the world system of the modern scientist. [288]

The monistic idea of God . . . recognizes the divine spirit in all things . . . God is everywhere . . . We might, therefore, represent God as the infinite sum of all natural forces, the sum of all atomic forces and all ether-vibrations. [Lecture at Altenburg, 1892]

Atheism affirms that there are no gods or goddesses, assuming that god means a personal, extramundane entity. This "godless world-system" substantially agrees with the monism or pantheism of the modern scientist; it is only another expression for it, emphasizing its negative aspect, the non-existence of any supernatural deity. In this sense Schopenhauer justly remarks: "Pantheism is only a polite form of atheism." [291]

Pure monism is [not] . . . identical with the theoretical materialism that denies the existence of spirit and dissolves the world into a heap of dead atoms. On the contrary, we hold with Goethe that "matter cannot exist and be operative without spirit not spirit without matter" . . . Matter, or infinitely extended substance, and spirit (or energy), or sensitive and thinking substance, are the two fundamental attributes or principal properties of the all-embracing divine essence of the world, the universal substance. [20-21]

Our own naturalistic conception of the psychic activity sees in it a group of vital phenomena which are dependent on a definite material substrate. . . . Our conception is, in this sense, materialistic. It is at the same time empirical and naturalistic, for our scientific experience has never yet taught us the existence of forces that can dispense with a material substratum, or of a spiritual world over and above the realm of nature. [91]

An immaterial living spirit is just as inconceivable as a dead, spiritless material: the two are inseparably combined in every atom. [Speech at Altenburg, 1892]

All substance, inorganic as well as organic, possesses life. All things are ensouled, crystals as well as organisms. [Kristallseele, Leipzig, 1917, Foreword]

the community between humans and other creatures lower on the evolutionary scale and the "essential unity of organic and inorganic nature." [The Riddle of the Universe, trs Joseph McCabe, Buffalo Books, New York 1992, p255] Haeckel originated the term ecology, which he defined as "the relation of the animal both to its organic as well as to its inorganic environment."

Humans were not separate and different from the rest of nature. Everything in the cosmos - all inorganic matter, and all life including humans - had material, energetic, and psychic aspects. Even atoms had "souls" of a kind - though by this Haeckel meant only attraction, repulsion, crystallization and so on.

Life was different from inorganic matter only in its degree of organization. Whereas Darwin suggested that all life might have originated from a single God-created organism in a warm rocky pool, Haeckel boldly suggested that life emerged from non-living matter.

A "long scale of psychic development ran unbroken from the lowest, unicellular forms of life up to the mammals, and to man at their head." [Riddle, p103] Haeckel dreamed of a future science of "phylogenetic psychology" tracing psychic phenomena from the "crystal soul" or inorganic materials, through the primitive "cell-soul" of protists, up to the central consciousness of higher vertebrates. (From this starting point, Carl Gustav Jung would later develop his theory of the collective unconscious.)

Haeckel rejected the dualism which believes that matter and spirit are two separate substances, and developed his own world view called Monism. This was materialist in the philosophical sense, though Haeckel sometimes denied this, since he believed that matter as widely infused with "psychic" sensitivity. He was also a determinist, and did not believe in free will.

Haeckel expounded what he called the "Law of Substance" - "the eternal persistence of matter and energy, their unvarying constancy throughout the entire universe." He regarded matter and energy as "two inseparable attributes of the one underlying substance" which he identified with God.

Haeckel's pantheism was essentially rational and aesthetic. His God was identical with the material universe, and the main ways of relating to it were through science (discovering its true nature) and through art (appreciating its beauty). His own feeling for the aesthetics of natural form was powerful, and he did exquisite drawings of radiolaria, diatoms, sponges, corals and other creatures.

Haeckel accepted physical death and saw the yearning for spiritual immortality ("athanatism") as a delusion. He also outlined a monistic ethic which - in contrast to Christianity - endorsed self-love as much as love of others, sexual love between man and woman, cultivation of the body, and love of animals. He did endorse the Christian Gold Rule - do unto others as you would they should do unto you - although his own ideas on euthansia contradicted this principle in a galring fashion.

In 1906 he launched the Monistenbund, the Monistic Alliance. Within five years the Alliance had a membership of 6,000, with branches in 42 cities and villages of Germany and Austria.

The Alliance had multiple aims. In part it attempted to be a pantheistic church, though Haeckel himself frowned on the more irrational aspects of ritual. It was actively anti-clerical, and brought under its umbrella many freethinkers, including the physicist Ernst Mach and the sociologist Ferdinand Tönnies.

Fatefully, the Alliance became deeply concerned with advancing Haeckel's social programmes, including his abhorrent ideas on eugenics and euthanasia.

Haeckel [95]

Haeckel had serious ideological failings, which vitiated and eventually destroyed his attempts to make Monist pantheism into a religion. Most of these failings arose from a misguided extension of Darwinism to the human race and human society. The logic was simple but flawed: we are part of nature, so we should follow nature's apparent rules. Nature has species - humans have different races, which are quite distinct, some superior to others.

Haeckel placed natural selection on a high pedestal, and saw some human ethical codes as interfering with the process. Nature selects by killing the unfit- so, Haeckel argued, humans should not only not interfere with this process by keeping the unfit alive - but help it along by eliminating them.

Of course many of his contemporaries were also racist and in favours of eugenics, but as the most eminent German biologist and theoretician of evolution of his day, Haeckel bears a grave responsibility in giving racism and eugenics a facade of scientific legitimacy.

The "lowest savages" such as Australian aborigines were closer to apes or even dogs in their reasoning faculties than to humans like Goethe or Darwin, Haeckel said. Jesus' noble personality was not semitic, but "more characteristic of the higher Aryan race" (according to Jewish tradition Jesus' father was a Roman soldier.) (Riddle page 328) Haeckel believed that the Germans were racially superior and "deviated furthest from the common primary form of ape-like men" (History of Creation ii 332, cited in Daniel Gasman, The Scientific Origins of National Socialism, MacDonald, London and New York, 1971).

The most repulsive of Haeckel's ideas relate to eugenics and euthanasia - although again he was far from alone in these. Haeckel admired the Spartans because they practiced infanticide of abnormal infants, to improve the biological quality of their race - "a practice of advantage both to the infants destroyed and to the community." [The Wonders of Life, cited in Gasman p91] He recommended that sickly adults should also be eliminated to stop them spreading their genes, and a commission should be set up to decide the fate of individuals. The unlucky ones would be put to death by painless and rapid poison (Wonders of Life pp118-119, cited Gasman p 95).

Haeckel also recommended the execution of all incorrigible criminals: "Not only would the struggle for life among the better portions of mankind be made easier, but an advantageous artificial process of selection would be set in practice, since the possibility of transmitting their injurious qualities would be taken from those degenerate outcasts." (History of Creation, 1, 172-3 cited Gasman p96.)

Haeckel was an opponent of equality, civil liberties and of trade unionism, and a supporter of a strong state whose interests took precedence over those of individuals.

All in all, as Gasman has shown persuasively, Haeckel's "programme" was close to the worst elements of the Nazi programme and probably influenced it. There is no direct evidence that Hitler read Haeckel - yet Haeckel's books were massive best-sellers at precisely the time that Hitler was growing up and maturing, and it would have been difficult not to be acquainted with them.

Jag hittade en beskrivning av boken Naturlig Skapelsehistoria av Ernst Haeckel (1907) på Internet.

Haeckel var en propagandist och stark anhängare av Darwins utvecklingslära, det framgår klart i denna bok. Hans tro på vetenskapen och dess förklaringsförmåga är lika omåttlig som hans misstro mot judo-kristna tankegångar. "Livet är endast ett fysikaliskt fenomen. Alla livsföreteelser bero på mekaniska, fysikaliska och kemiska orsaker, som ligger i själva den organiska materians beskaffenhet." Detta är en grundtanke hos Haeckel. Någon Skapare behövs inte. "Det mytologiska diktandets oklara töckenbild kan inte längre bestå inför den naturvetenskapliga kunskapens klara solljus", skriver Haeckel i inledningskapitlet. Mentalt bländad av sitt "vetenskapliga evangelium" och oförmögen att urskilja elementära mänskliga drag, finner vi professorn (i slutet av boken) sorterande människor i olika utvecklingsstadier. De "ullhåriga människorna" och deras efterkommande (negrer, hottentotter) samt den "för utvecklingen mera lämpade urmänniskoarten, de släthåriga människorna" (den gren som skandinavier tillhör). Vill man idag studera levande reliker av släthåriga urmänniskor så är detta ingen omöjlighet. För i Australien finns en "föga förändrad återstod av vår gemensamma stamform i de apartade australierna". Haeckels jämförelse har nämligen visat att "mellan de högst utvecklade djursjälarna och de lägst utvecklade människosjälarna förefinnes blott en ringa kvantitativ, men ingen kvalitativ skillnad, och denna skillnad är mycket mindre än mellan de lägsta och högsta människosjälarna[96]

På samma webbplats finns ett citat från en artikel av Haeckel om tyskarnas överhöghet över alla andra folk och raser i både fysiskt och mentalt avseende.

George J Stein, "Biological Science and the Roots of Nazism", American Scientist, vol. 76, Jan-Feb. 1988, sid 55. Följande insprängda Haeckelcitat är tagna från denna artikel: Det är tyskarna som "kommit längst bort från apmänniskans gemensamma form" och som sålunda "överträffar alla andra civilisationers framåtskridande" och kommer att leda mänskligheten till en "ny period av högre mental utveckling". Och inte bara mentalt utan också fysiskt, för det är endast bland Arier som man finner "harmoni mellan alla delarna och således homogen utveckling, vilket vi kallar urtypen för den perfekta människans skönhet".

The Philosophy of Freedom, Rudolf Steiner

Ernst Haeckel var alltså en viktig inspirationskälla för Rudolf Steiner under 1890-talet, i boken The Philosophy of Freedom för han fram Haeckels monism som den nya övermänniskans filosofi. Alla citat i detta avsnitt kommer från den version av Steiners bok som finns på Steiner Archives på Internet.[97]

Om Mysticism

Den mystika erfarenheten är falsk eftersom den försöker uppleva något direkt som vara kan upplevas genom kunskap. Mystikern försöker göra sina känslor till en universell sanning, medan det han upplever i verkligheten bara är en subjektiv upplevelse. Han försöker uppleva direkt det som man barra kan nå genom kunskap.

The tendency just described, the philosophy of feeling, is often called mysticism. The error in a mystical outlook based upon mere feeling is that it wants to experience directly what it ought to gain through knowledge; that it wants to raise feeling, which is individual, into a universal principle.

Feeling is a purely individual affair; it is the relation of the external world to ourself as subject, in so far as this relation finds expression in a merely subjective experience.

Om en andlig värld

Tron på en värld bortom det som man kan uppleva med sina sinnen är en missuppfattning som finns hos sådana som inte tror att den här världen kan ha grunden för sin existens inom sig själv. Alla idéer finns redan inom den helhet av tankar som omfattar alla människors tankar. Genom sina tankar kan varje människa lägga beslag på (komma i kontakt med) den universella ursprungliga varelse som genomtränger alla människor. Att leva i verkligheten och vara fylld med världsliga tankar är detsamma som att leva i Gud. Det har aldrig skapats några tankar som inte har hämtats från den materiella världen. Den gud som man kan finna genom abstrakta slutsatser är inget annat än mänskliga föreställningar som har transplanterats till ett Bortom. Den högsta viljan är bara den mänskliga viljan som har gjorts absolut. Alla transcendenta principer som baseras på idéer som man inte har upplevt är i verkligheten hämtade från människans eget tänkande.

Every man embraces in his thinking only a part of the total world of ideas, and to that extent individuals differ even in the actual content of their thinking. But all these contents are within a self-contained whole, which embraces the thought contents of all men. Hence every man, in his thinking, lays hold of the universal primordial Being which pervades all men. To live in reality, filled with the content of thought, is at the same time to live in God. A world beyond, that is merely inferred and cannot be experienced, arises from a misconception on the part of those who believe that this world cannot have the foundation of its existence within itself. They do not realize that through thinking they find just what they require for the explanation of the percept. This is the reason why no speculation has ever brought to light any content that was not borrowed from the reality given to us. The God that is assumed through abstract inference is nothing but a human being transplanted into the Beyond; Schopenhauer's Will is human will-power made absolute; Hartmann's Unconscious, a primordial Being made up of idea and will, is but a compound of two abstractions drawn from experience. Exactly the same is true of all other transcendental principles based on thought that has not been experienced.

Om andliga erfarenheter

Den mänskliga anden kan aldrig överskrida den realitet som vi lever i. Det finns heller ingen anledning att den skulle göra det, eftersom den här världen innehåller allt som den mänskliga anden behöver veta för att förstå sin verklighet. Beskrivningar av ett Bortom är bara begrepp som man har hämtat i den här världen och transplanterat till en hypotetisk andlig värld. Alla hypotetiska metafysiska system har enligt monismen lånats från fysiska erfarenheter, men detta faktum har förbisetts av upphovsmännen till dessa system.

The truth is that the human spirit never transcends the reality in which we live, nor has it any need to do so, seeing that this world contains everything the human spirit requires in order to explain it. If philosophers eventually declare themselves satisfied with the deduction of the world from principles they borrow from experience and transplant into an hypothetical Beyond, then it should be just as possible to be satisfied when the same content is allowed to remain in this world, where for our thinking as experienced it does belong. All attempts to transcend the world are purely illusory, and the principles transplanted from this world into the Beyond do not explain the world any better than those which remain within it. If thinking understands itself it will not ask for any such transcendence at all, since every content of thought must look within the world and not outside it for a perceptual content, together with which it forms something real. The objects of imagination, too, are no more than contents which become justified only when transformed into mental pictures that refer to a perceptual content. Through this perceptual content they become an integral part of reality. A concept that is supposed to be filled with a content lying beyond our given world is an abstraction to which no reality corresponds.

A primordial world being for which we invent a content is an impossible assumption for any thinking that understands itself. Monism does not deny ideal elements, in fact, it considers a perceptual content without an ideal counterpart as not fully real; but in the whole realm of thinking it finds nothing that could require us to step outside the realm of our thinking's experience by denying the objective spiritual reality of thinking itself. Monism regards a science that limits itself to a description of percepts without penetrating to their ideal complements as incomplete. But it regards as equally incomplete all abstract concepts that do not find their complements in percepts, and that fit nowhere into the conceptual network that embraces the whole observable world. Hence it knows no ideas that refer to objective factors lying beyond our experience and which are supposed to form the content of a purely hypothetical system of metaphysics. All that mankind has produced in the way of such ideas monism regards as abstractions borrowed from experience, the fact of borrowing having been overlooked by the originators.

Det finns ingen gudomlig vilja

Reglerna för våra handlingar kan enligt monistiska principer aldrig hämtas från något utommänskligt Bortom, allt sådant måste komma från vår egen intuition eftersom vi tänker det. Det finns inga påbud som förs in i oss från någon gud, allt sådant är människornas egna intuitiva erfarenheter som härstammar från den materiella världen. Enligt monismen finns det ingen extern diktator (gud) som styr över världen. Om en människa söker utanför den materiella världen efter något som bestämmer hans vilja, söker han förgäves. Det enda som kan styra en människa är hans egen vilja eller andras. Om man bara låter sig styras av sin egen vilja är man fri.

Just as little, according to monistic principles, can the aims of our action be derived from an extra-human Beyond. In so far as we think them, they must stem from human intuition. Man does not take the purposes of an objective (transcendental) primordial Being and make them his own, but he pursues his own individual purposes given him by his moral imagination. The idea that realizes itself in an action is detached by man from the unitary world of ideas and made the basis of his will. Therefore it is not the commandments injected into this world from the Beyond that live in his action, but human intuitions belonging to this world itself.

Monism knows no such world-dictator who sets our aims and directs our actions from outside. Man finds no such primal ground of existence whose counsels he might investigate in order to learn from it the aims to which he has to direct his actions. He is thrown back upon himself. It is he himself who must give content to his action. If he looks outside the world in which he lives for the grounds determining his will, he will look in vain. If he is to go beyond merely satisfying his natural instincts, for which Mother Nature has provided, then he must seek these grounds in his own moral imagination, unless he finds it more convenient to let himself be determined by the moral imaginations of others; in other words, either he must give up action altogether, or else he must act for reasons that he gives himself out of his world of ideas or that others select for him out of theirs. If he advances beyond merely following his life of sensuous instincts or carrying out the commands of others, then he will be determined by nothing but himself. He must act out of an impulse given by himself and determined by nothing else. It is true that this impulse is determined ideally in the unitary world of ideas; but in practice it is only by man that it can be taken from that world and translated into reality. The grounds for the actual translation of an idea into reality by man, monism can find only in man himself. If an idea is to become action, man must first want it, before it can happen. Such an act of will therefore has its grounds only in man himself. Man is then the ultimate determinant of his action. He is free.

Naturen är den enda källan till kunskap

Vi bör avhålla oss från spekulationer om samverkan mellan Naturen och anden. Dualismen ser det andliga som något invärtes som är skilt från Naturen, medan monismen vet att allt finns i Naturen och den bryr sig därför inte om någon ande.

However true it may be that we have estranged ourselves from Nature, it is none the less true that we feel we are in her and belong to her. It can be only her own working which pulsates also in us.

We must find the way back to her again. A simple reflection can point this way out to us. We have, it is true, torn ourselves away from Nature, but we must none the less have taken something of her with us into our own being. This element of Nature in us we must seek out, and then we shall find the connection with her once more. Dualism fails to do this. It considers human inwardness as a spiritual entity utterly alien to Nature, and then attempts somehow to hitch it on to Nature. No wonder that it cannot find the connecting link. We can find Nature outside us only if we have first learned to know her within us. What is akin to her within us must be our guide. This marks out our path of enquiry. We shall attempt no speculations concerning the interaction of Nature and spirit. Rather shall we probe into the depths of our own being, to find there those elements which we saved in our flight from Nature.

Naturens lagar

Monismen kombinerar den ensidiga realismen med idealism och skapar en högre enhet. Naturens lagar är den koppling som förklarar sambandet mellan det som man uppfattar och motsvarande konceptuella beskrivningar. Monismen ser inget behov av andra förklaringsprinciper än koncept och upplevelser.

Let us call the view which we have characterized above, into which metaphysical realism merges when it discards its contradictory elements, monism, because it combines one-sided realism with idealism into a higher unity.

For naïve realism, the real world is an aggregate of perceived objects (percepts); for metaphysical realism, not only percepts but also imperceptible forces are real; monism replaces forces by ideal connections which are gained through thinking. The laws of nature are just such connections. A law of nature is in fact nothing but the conceptual expression of the connection between certain percepts.

Monism never finds it necessary to ask for any principles of explanation for reality other than percepts and concepts. It knows that in the whole field of reality there is no occasion for this question. In the perceptual world, as it presents itself directly to perception, it sees one half of the reality; in the union of this world with the world of concepts it finds the full reality.

Frihet

Varje handling som inte härstammar från människan ”ideala del” är ofri, oavsett om den styrs av instinkt eller av samhällelig moral. Samhället måste därför skapas av i den här meningen fria människor, som förenas av gemensamma ideal. Dessa idel är den gemensamma anda (ande) som förenar de fria (övermänniskorna).

An action is felt to be free in so far as the reasons for it spring from the ideal part of my individual being; every other part of an action, irrespective of whether it is carried out under the compulsion of nature or under the obligation of a moral standard, is felt to be unfree.

Man is free in so far as he is able to obey himself in every moment of his life. A moral deed is my deed only if it can be called a free one in this sense. We have here considered what conditions are required for an intentional action to be felt as a free one; how this purely ethically understood idea of freedom comes to realization in the being of man will be shown in what follows.

Acting out of freedom does not exclude the moral laws; it includes them, but shows itself to be on a higher level than those actions which are merely dictated by such laws. Why should my action be of less service to the public good when I have done it out of love than when I have done it only because I consider serving the public good to be my duty? The mere concept of duty excludes freedom because it does not acknowledge the individual element but demands that this be subject to a general standard. Freedom of action is conceivable only from the standpoint of ethical individualism.

But how is a social life possible for man if each one is only striving to assert his own individuality? This objection is characteristic of a false understanding of moralism. Such a moralist believes that a social community is possible only if all men are united by a communally fixed moral order. What this kind of moralist does not understand is just the unity of the world of ideas. He does not see that the world of ideas working in me is no other than the one working in my fellow man. …

Were the ability to get on with one another not a basic part of human nature, no external laws would be able to implant it in us. It is only because human individuals are one in spirit that they can live out their lives side by side. The free man lives in confidence that he and any other free man belong to one spiritual world, and that their intentions will harmonize. The free man does not demand agreement from his fellow man, but expects to find it because it is inherent in human nature. I am not here referring to the necessity for this or that external institution, but to the disposition, the attitude of soul, through which a man, aware of himself among his fellows, most clearly expresses the ideal of human dignity.

Den fria anden

En fri ande handlar enligt sina egna impulser, alltså från sin intuition som han hämtar från sitt tänkande. En ofri ande hämtar däremot underlaget för sina handlingar från sådant som andra har lärt honom eller kommenderat honom att göra.

A free spirit acts according to his impulses, that is, according to intuitions selected from the totality of his world of ideas by thinking. For an unfree spirit, the reason why he singles out a particular intuition from his world of ideas in order to make it the basis of an action, lies in the world of percepts given to him, that is, in his past experiences. He recalls, before coming to a decision, what someone else has done or recommended as suitable in a comparable case, or what God has commanded to be done in such a case, and so on, and he acts accordingly. For a free spirit, these prior conditions are not the only impulses to action. He makes a completely first-hand decision. What others have done in such a case worries him as little as what they have decreed. He has purely ideal reasons which lead him to select from the sum of his concepts just one in particular, and then to translate it into action. But his action will belong to perceptible reality.

En kristen är ofri

För en ofri ande skapas den bild som är länken mellan ett koncept och en viss instans av detta koncept utifrån. När han vill göra något gör han det som han har sett det göras eller som han har blivit tillsagd att göra. Därför förmedlas auktoritet bäst till en ofri ande via exempel. Den kristne agerar därför inte så mycket efter den kristna läran som efter Frälsarens exempel. Den ofria anden måste få sina lagar igenom konkreta uppmaningar som ”Rengör gatan utanför din dörr!”, ”Betala den och den summan i skatt på det och det skattekontoret!”. Abstrakta lagar som ”du skall inte stjäla” influerar den ofria anden genom de bilder de skapar av juridiska straff, evig fördömelse och liknande.

The link between concept and percept is the mental picture (see Chapter 6). For the unfree spirit, this link is given from the outset. Motives are present in his consciousness from the outset in the form of mental pictures. Whenever there is something he wants to carry out, he does it as he has seen it done, or as he has been told to do it in the particular case. Hence authority works best through examples, that is, through providing quite definite particular actions for the consciousness of the unfree spirit. A Christian acts not so much according to the teaching as according to the example of the Saviour. Rules have less value for acting positively than for refraining from certain actions. Laws take on the form of general concepts only when they forbid actions, but not when they prescribe them. Laws concerning what he ought to do must be given to the unfree spirit in quite concrete form: Clean the street in front of your door! Pay your taxes, amounting to the sum here given, to the Tax Office at X! and so on. Conceptual form belongs to laws for inhibiting actions: Thou shalt not steal! Thou shalt not commit adultery! These laws, too, influence the unfree spirit only by means of a concrete mental picture, for example, that of the appropriate secular punishment, or the pangs of conscience, or eternal damnation, and so on.

Den fria människan är mogen och handlar som han vill

Omogna människor, människor utan moralisk föreställningsförmåga, ser enligt Steiner sina egna halvutvecklade naturer som den mänskliga rasens högsta uttryck och avvisar alla moraliska regler som de själva inte har skapat. Men det som är rätt för den fullt utvecklade individen kan inte tillåtas för den halvutvecklade. Steiners avsikt var dock inte att beskriva hur man skulle utveckla de outvecklade, utan att visa på den möjlighet till frihet som manifesterar sig i handlingar som understöds av andlig intuition hos de högst utvecklade. Den mogna människan handlar som han vill handla, och mäter framgångarna mot sina egna uppsatta mål.

It cannot be denied that the views here outlined may easily be misunderstood. Immature people without moral imagination like to look upon the instincts of their half-developed natures as the fullest expression of the human race, and reject all moral ideas which they have not themselves produced, in order that they may "live themselves out" undisturbed. But it goes without saying that what is right for a fully developed human being does not hold good for half-developed human natures. Anyone who still needs to be educated to the point where his moral nature breaks through the husk of his lower passions, will not have the same things expected of him as of a mature person. However, it was not my intention to show what needs to be impressed upon an undeveloped person, but what lies within the essential nature of a mature human being. My intention was to demonstrate the possibility of freedom, and freedom is manifested not in actions performed under constraint of sense or soul but in actions sustained by spiritual intuitions.

The mature man gives himself his own value. He does not aim at pleasure, which comes to him as a gift of grace on the part of Nature or of the Creator; nor does he fulfill an abstract duty which he recognizes as such after he has renounced the striving for pleasure. He acts as he wants to act, that is, in accordance with the standard of his ethical intuitions; and he finds in the achievement of what he wants the true enjoyment of life. He determines the value of life by measuring achievements against aims. An ethics which replaces "would" with mere "should", inclination with mere duty, will consequently determine the value of man by measuring his fulfillment of duty against the demands that it makes. It measures man with a yardstick external to his own being.

The view which I have here developed refers man back to himself. It recognizes as the true value of life only what each individual regards as such, according to the standard of his own will. It no more acknowledges a value of life that is not recognized by the individual than it does a purpose of life that has not originated in him. It sees in the individual who knows himself through and through, his own master and his own assessor.

I boken The Philosophy of Freedom för alltså Rudolf Steiner fram den monistiska filosofin. Monisten, som inser att det inte finns någon gud utan att allt handlar om att behärska de krafter som genomsyrar materien, är den högst utvecklade människan. De kristna är däremot exempel på omogna, outvecklade och ofria människor som bara lever efter de påbud som skapas genom deras Mästares exempel. Den mogna människan handlar däremot helt utifrån sin egen vilja och han skapar sina egna mål utifrån sina egna inre principer. Hans egen vilja är den högsta lagen för honom.

Gnostikern Steiner

På hösten 1909 höll Steiner ett föredrag med titeln The Tasks and Aims of Spiritual Science där han berättade om en ung man som han hade träffat för 35 år sedan (när Steiner själv i så fall skulle ha varit 13 år). Denne unge man hade varit på väg att bli en tvättäkta materialist, eftersom han trodde att man behövde hjärnan för att kunna tänka. Steiner hade då undervisat mannen om att det är lätt att inse att man inte behöver hjärnan för att tänka, om man inte är en monist förstås. Den unge mannen hade då förstått vilket nonsens han hade burit omkring på i sitt huvud. Att Steiner själv bara omkring tio år tidigare hade varit en av Haeckels och den materialistiska monismens främsta förespråkare var däremot tydligen inte intressant att ta upp nu.

About 35 years ago I was once walking along the street with a young student who was then well on the way to becoming an out-and-out materialist. He said "When a man thinks, the brain atoms are vibrating; every definite thought has a definite form"—and then he continued to speak of how it is really nonsense to presuppose anything like a soul which can think, for it is the brain which does the thinking.—I said to him: "Yes, but now tell me, why do you tell such fibs? If this is true you cannot say: I think! You must say: my brain thinks, And you must also say: My brain eats, my brain sees the sun! You would then be speaking the truth." He would soon see then what nonsense he had been carrying about in his head.

So it is not the brain that thinks. It needs no very serious consideration, to get this point clear, unless one is a thorough-going modern materialist. Unless you are a 'Monist' in the modern sense of the word, you can easily be clear on this point. The activity of thinking is not primarily dependent on having the brain as its instrument. When thinking becomes pure, the brain is not involved. It only plays a part when a sense-picture is made. [98]

Den 28 december 1913 höll Rudolf Steiner ett föredrag om Christ and the Spiritual World: The Search for the Holy Grail. Där för han fram gnosticismen som antroposofins rätta föregångare. Antroposofernas, alltså de moderna gnostikernas, fiender är monisterna. I föredraget talar Steiner syrligt om dagens vuxna förståndiga monister som inte kan befatta sig med gnostikern Paulus ”rabbiniska subtiliteter”. En monist är någon som stolt blickar ut över världen och får ihop allt med det enkla evolutionskonceptet och det ännu enklare energikonceptet. Monisten säger: ”Nu har vi äntligen vuxit upp och har skaffat oss en bild av världen baserad på energi, och vi ser bakåt på dessa stackars barn som för hundratals år sedan byggde upp Gnosis från barnsligheter – de föreställde sig alla slags andar, trettio Eoner!”.

We should try to picture clearly to ourselves such a soul as this, a disciple of the Gnosis. There were such souls: they are not a hypothetical invention. Anyone who studies history with understanding will come to realise through the external documents that many souls of this kind lived in that period.

We need to see clearly why there are such strong objections nowadays to what I have been saying. What will a thoroughly level-headed man of today have to say about the Gnosis? We have already had to listen to the view that the theology of Paul gives an impression of rabbinical subtleties, far too intricate for a sensible Monist to concern himself with — a Monist who looks out proudly over the world and draws it all together with the simple concept of evolution or with the still simpler concept of energy, and says: “Now at last we have grown up; we have acquired the ideas which give us a picture of the world based on energy, and we look back at these children, these poor dear children, who centuries ago built up the Gnosis out of childishness — they imagined all sorts of spirits, thirty Aeons! That is what the human soul does in its time of nursery play. The grown-up soul of today, with its far-reaching Monism, has left such fancies far behind. We must look back indulgently at these Gnostic infantilisms — they are really charming!”

Such is the prevailing mood today, and it is not easily teachable. One might say to it: Yes, if a Gnostic, with his soul born out of the Gnosis, were to stand before you, he might also take the liberty of expressing his outlook, somewhat like this: “I understand very well how you have become so proud and arrogant, with your ideas of evolution and energy, but this is because your thinking has become so crude and simple and primitive that you are satisfied with your nebulae and your entirely abstract concepts. You say the words ‘evolution’ and ‘energy’ and think you have got something, but you are blind to the finer spiritual life that seeks its way up into that which rises through thirty stages above anything you have.”

But for us the antithesis mentioned at the beginning of this lecture becomes all the sharper. We see on the one hand our own time, with its quite crude and primitive concepts, and on the other the Gnosis. And we have seen how the Gnosis employs endlessly complicated concepts — thirty Aeons — in order to find in the course of evolution the Son of God and the Holy Spirit, and to find in the soul the longing for the Divine Sophia and the Holy Spirit.[99]

Steiner som var en av Haeckels lärjungar och som själv år 1894 skrev en av de första böckerna om monismen, The Philosophy of Freedom, står alltså här tjugo år senare och fördömer monisterna! Han fördömer nutidens grova materialistiska vetenskap och för fram gnostikerna som representanter för den utveckling som ledde fram till sanningen om Guds son och den Heliga Ande. Gnostikerna hade beskrivit själens längtan efter den Gudomliga Sophia (den gudomliga visdomen) och den Heliga Anden, till skillnad från monisterna som inte erkänner annat än det som de själva kan bevisa.

Fem år senare, år 1918, lät Steiner däremot på nytt trycka upp det monistiska manifestet The Philosophy of Freedom. Då var det inte längre så ”inne” att föra ut de ”rabbinska subtiliteterna” i den gnostiska världsåskådningen. Lidandet och besvikelserna efter världskrigets nya gränsdragningar hade lett till att de ultranationalistiska tankarna inom monismen hade fått ett uppsving, och nu var det plötsligt lämpligt att peka ut den monistiska The Philosophy of Freedom som grund för Steiners Tregrenade Sociala Ordning.

Steiner och Nietzsche

Rudolf Steiner skrev alltså år 1894 en bok, The Philosophy of Freedom, där han framträdde som representant för en filosofi som många ser som en av nazismens viktigaste rötter. Steiner skrev sin bok samma år som monismens upphovsman Ernst Haeckel publicerade boken ”Monism as Connecting Religion and Science, the Confession of Faith of a Man of Science”. Steiner arbetade alltså samtidigt med Haeckel och tillsammans med honom för att presentera monismen, den nya frihetsfilosofin. Haeckel var naturvetare, Steiner hade arbetat med Eduard von Hartmanns teorier om det omedvetna som en oförklarlig naturkraft som styrde världsprocesserna i både atomer och organismer, vilket skulle ge en naturvetenskaplig förklaring till sådant som tidigare hade hänförts till den andliga sfären. Steiner hade också studerat Nietzsche, som fick bidra med filosofin om övermänniskan som på grund av sin överlägsenhet står över alla moraliska lagar till Steiner monism.

När jag studerade en lista över Steiners böcker som presenterades på Steiner Archives fick jag intrycket att Steiner inte skrev någon bok mellan The Philosophy of Freedom (1894) och Mysticism at the Dawn of the Modern Age (1901), men i en annan uppräkning av Steiners hela litterära produktion på samma webbplats står det att han också skrev en bok med titeln Friedrich Nietzsche: Fighter for Freedom 1895 samt Goethe's Conception of the World 1897.

Boken om frihetskämpen Nietzsche var säkert en direkt fortsättning på Philosophy of Freedom, där Steiner återger Nietzsches övermänniskoideal men utan att direkt nämna Nietzsche själv. Det här var ju under den tid när Steiner tillsammans med Haeckel försökte skapa en religiös ideologi av socialdarwinismen, och Nietzsches övermänniskoideal passade som hand i handske i den världsbilden. Man kan ju anta att antroposoferna inte vill skylta med Steiners bok om Nietzsche på grund av den negativa anknytningen mellan Nietzsches ideologi och nazismen, men det verkar inte stämma. I en beskrivning av boken säger man tvärtom att Steiner mötte Nietzsches arbeten 1889. Han blev genast fascinerad av Nietzsches stil men samtidigt bortstött av vissa patologiska aspekter av hans medvetande. Därför kände Steiner igen Nietzsche som en ”kämpe för friheten”. Sex år senare träffades Steiner och Nietzsches syster, och Steiner fick även träffa den döende författaren. Därefter tillbringade Steiner flera veckor i Nietzsches arkiv. Boken Friedrich Nietzsche: Fighter for Freedom är resultatet av detta forskningsarbete, och den är en fundamental grundsten för att förstå antroposofin.

Steiner met Nietzsche's work in 1889. At once fascinated by Nietszche's style, and repelled by certain pathological aspects of his consciousness, Steiner recognized Nietzsche's spiritual preeminence as a "fighter for freedom." Six years later, as a result of meeting Nietzsche's sister, Steiner encountered the dying philosopher himself. Thereafter, he spent several weeks in the Nietzsche archives. The result is this book, an essential stepping stone toward an understanding of anthroposophy.[100]

Steiners bok om Nietzsche har alltså något grundläggande att säga om antroposofin. Den hör tidsmässigt och idémässigt ihop med Philosophy of Freedom som är ett tidigt manifest för monismen. Även Philosophy of Freedom sägs vara en grundläggande beskrivning av Steiners filosofiska vyer. Den ingår tillsammans med Truth and Science och The Riddles of Philosophy i en filosofisk trilogi som sägs bilda fundamentet i Steiners filosofi.

This book (Philosophy of Freedom), written in 1894, is a fundamental treatment of Steiner's philosophical outlook. Together with Truth and Science and The Riddles of Philosophy, it could be considered as one third of a philosophical trilogy. The emphasis of the book is not on “freedom” as ordinarily understood, but on “freiheit,” or what might be termed “freehood”.[101]

Hur såg då Steiner på Nietzsche? Redan i Philosophy of Freedom kan man se att Steiner använder Nietzsches tankar om övermänniskan som en del i den socialdarwinistiska ideologin i monismen. Kan man anta att han intog en kritisk och vetenskaplig hållning till Nietzsches arbeten? Det hävdar visserligen Steiners försvarare som menar att han analyserade Nietzsche på samma sätt som han hade analyserat Goethe och Schopenhauer, alltså underförstått ur ett rent vetenskapligt perspektiv. Nu var ju inte ens Steiners arbete med Goethe direkt objektivt, han hade speciellt valts ut för att föra fram Goethe som en betydande naturvetenskapare. Det arbetet ingick i en överordnad agenda som syftade till att föra fram och upphöja den tyska vetenskapen och kulturen.

På den första sidan av boken Friedrich Nietzsche: Fighter for Freedom jämför Rudolf Steiner sitt förhållande till Nietzsche med Nietzsches förhållande till Schopenhauer. Steiner säger att han tillhör de av Nietzsches läsare som, efter att ha läst den första sidan, visste att de kommer att läsa alla sidor han har skrivit och lyssna till varje ord han har sagt. Steiner förstod Nietzsche som om han hade skrivit för just honom. Steiner beskiver sig inte som en ”troende”, men Nietzsche hade heller aldrig önskat sig sådana ”troende”. I min tolkning av vad Steiner menade betyder detta att en övermänniska inte skulle tro på någon annan än sig själv, när man ”hade funnit sig själv” kunde man återvända till sina inspiratörer som en fri människa.

"In the words in which he expressed his relationship to Schopenhauer, I would like to describe my relationship to Nietzsche: "I belong to those readers of Nietzsche who, after they have read the first page, know with certainty that they will read all pages, and listen to every word he has said. My confidence in him was there immediately... I understood him as if he had written just for me, in order to express all that I would say intelligibly but immediately and foolishly." One can speak thus and yet be far from acknowledging oneself as a "believer" in Nietzsche's world conception. But Nietzsche himself could not have been further from wishing to have such "believers." Did he not put into Zarathustra's mouth these words:

"You say you believe in Zarathustra, but of what account is Zarathustra? You are my believer, but of what account are all believers?

"You have not searched for yourself as yet; there you found me. Thus do all believers, but, for that reason, there is so little in all believing.

"Now I advise you to forsake me, and find yourselves; and only when you have denied me will I return to you.

Nietzsche is no Messianic founder of a religion; therefore he can wish for friends who support his opinion, but he can not wish for confessors to his teaching, who give up their own selves to find his." (Rudolf Steiner, Friedrich Nietzsche: A Fighter for Freedom)[102]

Nietzsche har rehabiliterats från tidigare anklagelser om att han skulle ha varit en protofascist, men det är ändå tydligt att hans tankar om Guds död, om ”övermänniskans” rätt att sätta sig över den moral som gäller för ”slavmänniskorna”, samt påståendet att människans grundinstinkt är viljan till makt, kom att påverka det tyska folkets och den tyska kulturens väg mot det totalitära nazistiska systemet. Steiners bok Philosophy of Freedom beskriver en tidig variant av den ”högre människans” frihet att göra som hon vill, en frihet som nazisterna tog sig rätten att tillämpa några tiotal år senare.

I den självbiografi från 1907 som Steiner lät publicera i Eduard Schurés namn påstår han att Nietzsche spelade en mycket marginell roll i hans utveckling. Där säger han att ”de ockulta krafterna som ledde tvingade mig att omärkligt (min kursivering) introducera spiritualistiska idéer i den samtida litteraturen”. Steiner insåg att Nietzsche hade gjort misstaget att placera sin övermänniska i den materiella världen, medan han naturligtvis egentligen hör hemma i den andliga sfären. Det var av den orsaken som Nietzsche hade blivit mentaltsjuk. Fru Förster (Nietzsches syster) gjorde sitt yttersta för att inordna Steiner under sin brors fana, och när Steiner vägrade kunde hon aldrig förlåta honom. Hon visste inte att Steiner inom sig bar ett verk som var ännu större än hennes brors. Steiner fick se en glimt av Nietzsche som låg på en soffa som i koma, livlös och omtöcknad. Han var en ruin av ett mäktigt intellekt som hade förstört sig självt i ett galet försök att bryta sig loss från en andlig intelligens. Hur som helst hade Nietzsche bara varit en intressant episod i Steiners liv.

In 1890 Steiner was summoned to collaborate in the archives of Goethe and Schiller at Weimar, to superintend the re-editing of Goethe's scientific works. Shortly after, he published two important works, Truth and Science and The Philosophy of Liberty. “The occult powers that guided me,” he says, “forced, me to introduce spiritualistic ideas imperceptibly into the current literature of the time.” But in these various tasks he was but studying his ground while trying his strength. (… )

Rudolf Steiner had just written an impartial treatise on the author of Zarathustra. In consequence of this, Nietzsche's sister begged the sympathetic critic to come and see her at Naumburg, where her unhappy brother was slowly dying. Madame Foerster took the visitor to the door of the apartment where Nietzsche was lying on a couch in a comatose condition, inert, stupefied. To Steiner there was something very significant in this melancholy sight. In it he saw the final act in the tragedy of the would-be superman.

Nietzsche, the author of Beyond Good and Evil had not, like the realists of Bismarckian imperialism, renounced idealism, for he was naturally intuitive; but in his individualistic pride he sought to cut off the spiritual world from the universe, and the divine from human consciousness. Instead of placing the superman, of whom he had a poetic vision, in the spiritual kingdom, which is his true sphere, lie strove to force him into the material world, which alone was real in his eyes. Hence, in that splendid intellect arose a chaos of ideas and a wild struggle which finally brought on softening of the brain. To explain this particular case, it is needless to bring in atavism or the theory of degeneracy. The frenzied combat of ideas and of contradictory sentiments, of which this brain was the battlefield, was enough. Steiner had done justice to all the genius that marked the innovating ideas of Nietzsche, but this victim of pride, self-destroyed by negation, was to him none the less a tragic instance of the ruin of a mighty intellect which madly destroys itself in breaking away from spiritual intelligence.

Madame Foerster did her utmost to enroll Dr. Steiner under her brother's flag. For this she used all her skill, making repeated offers to the young publicist to become editor and commentator of Nietzsche's works. Steiner withstood her insistence as best he could, and ended by taking himself off altogether, for which Madame Foerster never forgave him. She did not know that Rudolf Steiner bore within him the consciousness of a work no less great and more valuable than that of her brother.

I den självbiografi som Steiner arbetade med före sin död 1925 beskriver han dock Nietzsches betydelse på ett annat sätt. När han fick se Nietzsche fick han en stor uppenbarelse av Nietzsches själ som kretsade ovanför hans huvud i sitt gränslösa ljus. Steiner såg att Nietzsches idéer hade dragits ner från de andliga regionerna, och att hans själ bar med sig en rikedom av ljus från Nietzsches tidigare inkarnationer.

And so there appeared before my soul the soul of Nietzsche, hovering above his head, boundless in its spiritual light; surrendered wholly to the spiritual worlds, longing after its environment but failing to discover it; and yet chained to the body, which would have to do with the soul only so long as the soul longed for this present world. Nietzsche's soul was still there, but only from without could it hold to the body, that body which so long as the soul remained within it had offered resistance to the full unfolding of its light.

I had ere this read the Nietzsche who had written; now I perceived the Nietzsche who bore within his body ideas drawn from widely extended spiritual regions – ideas which still sparkled in their beauty even though they had lost on the way their primal illuminating powers. A soul which from previous earthly lives bore rich wealth of light, but which could not in this life cause all its light to shine. I had admired what Nietzsche wrote; but now I saw a luminous form behind that which I had admired. (Steiner, MY Life XVIII)

Denna fantasi kan man jämföra med Steiners beskrivning från 1907 ovan, där han kastade en blick på Nietzsche som låg som ett vrak på en soffa, ett offer för stolthet, självförstörd av förnekelser.

I Steiners båda självbiografier från 1907 och 1925 berättar han om en ovänskap mellan sig själv och Elizabeth Förster-Nietzsche. I den första versionen blev fru Förster-Nietzsche arg för att Steiner inte ville ansluta sig till dem som beundrade Nietzsche, i den senare versionen är bilden mer komplicerad. Tydligen hade Elizabeth Förster-Nietzsche kommit till Steiner som då arbetade på Goethe och Schiller Institutet. Hon höll på att ta de första stegen för att etablera ett Nietzsche Institut och ville lära sig hur Goethe och Schiller Institutet fungerade. Kort därefter kom Fritz Koegel till Weimar för att bli den som skulle ta hand om Nietzsches arbeten. Nu uppkom en komplicerad situation, Steiner blev tvungen att försvara sig mot några anklagelser av en art som han inte vill säga något om.

Shortly before I began the actual writing of that book, Nietzsche's sister, Elizabeth Förster-Nietzsche, appeared one day at the Goethe and Schiller Institute. She was taking the preliminary steps toward the establishment of a Nietzsche Institute, and wished to learn how the Goethe and Schiller Institute was managed. Soon afterward there came to Weimar the editor of Nietzsche's works, Fritz Koegel, and I made his acquaintance.

Later I got into a serious disagreement with Frau Elizabeth Förster-Nietzsche. Her emotional and lovable spirit claimed at that time my deepest sympathy. I suffered inexpressibly by reason of the disagreement. A complicated situation had brought this to pass; I was compelled to defend myself against accusations; I know that it was all necessary, that the happy hours I was permitted to spend among the Nietzsche archives in Naumburg and Weimar should now lie under a veil of bitter memories; yet I am grateful to Frau Förster-Nietzsche for having taken me, on the first of many visits I made to her, into the chamber of Friedrich Nietzsche. (Steiner, My Life XVIII)

Steiner fortsätter med att berätta att han blev utsedd av fru Förster-Nietzsche att ordna Nietzsches bibliotek och att han blev intim vän med Fritz Koegel som skulle ansvara för utgivningen av Nietzsches böcker.

In my thoughts I could only stammer over what I then beheld; and this stammering is in effect my book, Nietzsche as the Adversary of His Age. That the book is no more than a stammering conceals what is none the less true, that the form of Nietzsche I beheld inspired the book. Frau Förster-Nietzsche then requested me to set Nietzsche's library in order. In this way I was enabled to spend several weeks in the Nietzsche archives at Naumburg. In this way also I formed an intimate friendship with Fritz Koegel. (Steiner, My Life XVIII)

Under en lång tid hade Steiner ett intensivt samarbete med Fritz Koegel som arbetade med utgivningen av Nietzsches verk, men Steiner hade ingen officiell relation till Nietzsches arkiv. När fru Förster-Nietzsche erbjöd Steiner en sådan officiell relation eller anställning, ansåg Fritz Koegel att det var uteslutet och därför uppstod den tråkiga ovänskapen mellan Steiner och dem som tog hand om Nietzsches verk.

For a long time I was in frequent intercourse with the editor of Nietzsche's works, Fritz Koegel. We discussed in detail many things pertaining to the publication of Nietzsche's works. I never had any official relation to the Nietzsche archives or the publication of his works. When Frau Förster Nietzsche wished to offer me such a relationship, this led to a conflict with Fritz Koegel which at once rendered it impossible that I should have any share in the Nietzsche archives. My connection with the Nietzsche archives constituted a very stimulating episode in my life at Weimar, and the final rupture of this relationship caused me deep regret. (Steiner, My Life XVIII)

Fram mot mitten av 1890-talet ingick Steiner i en grupp i Weimar som ägnade sig åt att hylla och arbeta med Nietzsches filosofi. Steiners böcker från 1894 och 1895, Truth and Science och The Philosophy of Freedom, i vilka Nietzsches filosofi spelar en stor roll, bör rimligtvis ha inspirerats av samvaron i den här och andra liknande grupper där Nietzsche beundrades. Hela gruppen verkade i Nietzsches tecken, man försökte tydligen leva sina liv helt efter Nietzsches principer.

Von Crompton was the most lovable personality one could imagine. In his house the circle passed the most delightful hours. Frau von Crompton was there the central figure, a richly spiritual and gracious personality like sunlight to those who were privileged to be about her. The whole group stood, so to speak, in the sign of Nietzsche. They looked upon Nietzsche's view as possessing greater interest than all others; they surrendered themselves to that mood of soul which manifested itself in Nietzsche, considering it as representing in a certain way the flowering of a genuine and free humanity. In both these aspects von Crompton especially was a representative of the Nietzsche followers in the 'nineties. My own attitude toward Nietzsche did not change at all within this circle. But the fact that I was the one who was questioned when any one wished to know something about Nietzsche brought it about that the relation in which the others stood to Nietzsche was assumed to be my own relation also.

But I must say that this circle looked up in a more understanding fashion to that which Nietzsche believed that he knew, and that they sought to express in their lives what lay in the Nietzsche ideals of life with greater understanding than was present in many other cases where Superman and Beyond Good and Evil did not always bring forth the most satisfying blossoms. For me the circle was important because of a strong and vital energy that bore one along with it. On the other hand, however, I found there the most responsive understanding for everything which I thought it possible to introduce into this circle. (Steiner, My Life XVIII)

Rudolf Steiner skrev alltså en bok om monismen 1894. När han har blivit teosof utnämner han tvärtom under åren fram till första världskriget monisterna till okunniga materialister. Efter kriget låter han däremot åter trycka upp sitt monistiska manifest, och i självbiografin som han arbetade med på sin dödsbädd hävdar han att den monistiska boken Philosophy of Freedom beskrev grunden till hela hans senare filosofi.

När det gäller Nietzsche ingick hans filosofi i Steiners Philosophy of Freedom (1894) och Friedrich Nietzsche: Fighter for Freedom (1895). Steiner var under dessa år medlem i en grupp som strävar efter att leva helt enligt Nietzsches filosofi. År 1907 säger Steiner däremot att Nietzsche utgjorde en parentes i hans liv som inte på något sätt påverkade honom, och att Nietzsche var ett fysiskt och psykiskt vrak. Men i sin självbiografi från 1925 beskriver Steiner tvärtom Nietzsche som ett helgon vars själ strålade av andlig vishet.

En andlig revolution

Steiner lämnade Weimar 1897 och flyttade till Berlin. Det är möjligt att skandalen i samband med Nietzsches syster var så allvarlig att Steiner var tvungen att lämna sin inkomstbringande ställning i Weimar. Han skriver naturligtvis inte själv något som skulle kunna tolkas på detta sätt, men tidsfaktorn pekar på att det skulle kunna vara mycket möjligt. Steiner hade ju skrivit Friedrich Nietzsche: Fighter for Freedom (Nietzsche, ein Kämpfer gegen seine Zeit)1895, och han säger själv att det var kort före det att han skrev den boken som Elizabeth Förster-Nietzsche besökte Goethe och Schiller Institutet (Steiner, My Life XVIII). Hans första kontakt med Förster-Nietzsche bör alltså ha varit 1894 eller 1895. Därefter fick han tillgång till Nietzsches arkiv, och i nästa steg anställdes Fritz Koegel med vilken Steiner enligt egen uppgift hade ett långvarigt och frekvent samarbete. Därefter kommer skandalen, och då bör man rimligtvis vara framme vid året 1896 eller 1897.

När han kom till Berlin 1897 blev Steiner redaktör för ett litterärt veckomagasin, Magazin für Literatur, som var knutet till en förening med namnet Freie literarische Gesellschaft. Det verkar som om Steiner hade velat grunda en egen tidning, men det hade han naturligtvis inte finansiella möjligheter att göra. Nu tog han däremot fasta på den möjlighet som öppnades till att ta över redaktörskapet för Magazin für Literatur. Steiner arbetade för att öka sina inkomster genom att värva fler medlemmar till föreningen. Han höll också föredrag för medlemmarna där han tydligen beskrev sin andliga mission.

For a long time previously I had thought of bringing to bear upon my age through a journal those spiritual impulses which I believed ought to be brought before the public of that time. I would not be “speechless,” but would say as much as it was possible to say. To found a newspaper myself was something not to be thought of at that time. The necessary funds and the connections essential to the founding of such a paper were utterly lacking to me. So I seized the opportunity which came to me to secure the editorship of the Magazin für Literatur. (…)

It now became my task to deliver lectures before this Society in order that the mediation of intellectual life which was to be effected by the Magazine should also be given a personal expression. I had thus a circle of readers for the Magazine into whose intellectual needs I had to find my way. In the Free Literary Society I had an organized group which expected something quite definite because something quite definite had till now been offered them. In any case they did not expect that which I should have liked to give them from my innermost being. The stamp of the Free Literary Society was determined by the fact that it wished to form a sort of opposite to the Literarische Gesellschaft to which such persons, for instance, as Spielhagen gave the predominant tone. (Steiner, My Life XXIV)

Men de som fram till dess hade ansvarat för publiceringen av Magazin für Literatur var inte nöjda med Steiners arbete. Tydligen var kvarstod de tidigare ägarna något år efter Steiners övertagande, och dessa tillsatte en medredaktör som hette Otto Erich Hartleben.

Then another question arose. In regard to a great many persons who had until now come into near and friendly relations with me, I was privileged to feel that, although they did not go along with me very far in our mental life, yet they assumed something in me which gave value in their eyes to whatever I did in the sphere of knowledge, and in many other sorts of life relationships. They so often shared in my way of life, without further testing of me, after we had come into relationship.

Those who had till now published the Magazine had no such feeling. They said to themselves: “In spite of many traits of a practical life in Steiner, he is nevertheless an idealist.” And since the sale of the Magazine had been made under such conditions that partial payments were to be made to the former owner within the course of the year, and that this person had the chief interest in point of fact in the continuance of the weekly, therefore from his point of view he could not do otherwise than to provide for himself, and for the affair in hand, another guarantee than that consisting in my own personality, regarding which he was unable to say what effect it would have within the circle of persons who had till now rallied about the Magazine and the Free Literary Society. Therefore it was added to the terms of the purchase that Otto Erich Hartleben should be co-editor, sharing actively in the work. (Steiner, My Life XXIV)

Steiner insåg att det låg i hans karma att han skulle samarbeta med Hartleben, men trots det reste sig mängder av svårigheter. Vad dessa svårigheter bestod i framgår inte, Steiner var enligt egen utsago mycket förtjust i Harteben.

Now in reflection upon the orientation of my editorial work I would not have had it different. For one who stands within the spiritual world must, as I have made clear in the preceding pages, learn to know fully through experience the facts of the physical world. And this had become for me, especially by reason of my mental revolution, an obvious necessity. Not to yield to that which I clearly recognized as the forces of destiny would have been to me a sin against my experience of the spirit. I saw not only “facts” which then associated me for some years with Otto Erich Hartleben, but “facts woven by destiny” (Karma).

Yet there resulted from this relationship insurmountable difficulties. Otto Erich Hartleben was a person absolutely dominated by the aesthetic. There was something appealing to me in every manifestation of his utterly aesthetic philosophy, even in his gestures, in spite of the really questionable milieus in which he often met me. Because of this attitude of mind he felt the need, every now and then, of staying for months at a time in Italy. And, when he returned, there was actually something Italian in what came to expression out of his nature. Besides, I felt a strong personal affection for him. (Steiner, My Life XXIV)

Till slut blev Steiner tydligen utslängd från sin position på tidningen. Själv framställer han det som om de andra på tidningen saknade ”fullständig artistisk övertygelse”, ”comprehensive artistic conviction”. Även om det inte fanns den minsta teori som klängde sig fast på Steiner verkade hans spirituella (andliga) aktiviteter som något teoretiskt för de andras teoretiska dogmatisering (?). Steiners plats i gruppen blev mentalt outhärdlig, eftersom Steiner visste varför han var där medan de andra inte visste det. Jag får intrycket att Steiner kom från den högborgerliga miljön i Weimar med sina monistiska och nietzscheanska idéer och med sin kunskap om Goethe, och att han aktivt försökte föra ut sin ideologi bland en grupp som var betydligt mer avantgarde än han själv.

The men associated with the Magazine and the Free Literary Society were evidently woven into my destiny. But I was in no manner whatever woven into theirs. They saw me appear in Berlin, became aware that I would edit the Magazine and work for the Free Literary Society, but did not understand why I should do this. For the way in which, as regards the eyes of their minds, I went about among them, offered them no inducement to go more deeply into me. Although there did not cling to me a single trace of theory, yet my spiritual activity appeared to their theoretical dogmatizing as something theoretical. This was something in which they, as “artistic natures,” thought they need take no interest. But I learned in direct perception to know an artistic current in its representatives. This was no longer so radical as that appearing in Berlin at the end of the 'eighties and in the early years of the 'nineties. It was also no longer such that it represented absolute naturalism as the salvation of art – as in the theatrical transformation under Otto Brahms. They were without any such comprehensive artistic conviction. They relied more upon that which streamed together out of the wills and the gifts of individual personalities, which was, however, utterly without any unified endeavour toward style.

My place within this group became mentally unendurable because of the feeling that I knew why I was there but the others knew not. (Steiner, My Life XXIV)

Steiner påstår att han i samband med att han lämnade Weimar genomgick en andlig revolution. Visserligen förstod han att han upplevde denna mänskliga revolution mycket senare i livet än de flesta andra människor, men han insåg också att andra som gjorde passagen från det fysiska till det andliga mycket tidigare just därför inte heller kunde se varken den andliga eller den fysiska världen klart (till skillnad från honom själv).

AT the end of the Weimar period of my life I had passed my thirty-sixth year. One year previously a profound revolution had already begun in my mind. With my departure from Weimar this became a decisive experience. It was quite independent of the change in the external relationships of my life, even though this also was very great. The realization of that which can be experienced in the spiritual world had always been to me something self-evident; to grasp the sense world in full awareness had always caused me the greatest difficulty. It was as if I had not been able to pour the soul's experience deeply enough into the sense-organs to bring the soul into union with the full content of what was experienced by the senses.

This changed entirely from the beginning of my thirty sixth year. My capacities for observing things and events in the physical world took form both in the direction of adequacy and of depth of penetration. This was true both in the matter of science and also of the external life. Whereas before this time the conditions had been such that large scientific combinations which must be grasped in a spiritual fashion were appropriated by me without mental effort, and that sense-perceptions, and especially the holding of such facts in memory, required the greatest effort on my part, everything now became quite different. An attentiveness not previously present to that which appeals to sense-perception now awakened in me. Details became important; I had the feeling that the sense-world had something to reveal which it alone could reveal. I came to think one's ideal should be to learn to know this world solely through that which it has to say, without man's interjecting himself into this by means of his thought, or by some other soul-content arising within him.

I became aware that I was experiencing a human revolution at a far later period of life than other persons. But I saw also that this fact carried very special consequences for the soul's life. I learned that, because men pass early out of the soul's weaving in the spiritual world to an experience of the physical, they attain to no pure conception of either the spiritual or the physical world. (Steiner, My Life XXII)

På Steiner Archives webbplats finns en beskrivning från en biografisk skiss som gjordes för en utgåva av Steiners Christianity As Mystical Fact 1961. Där skriver Alfred Heidenreich om denna dramatiska händelse i Steiners trettiosjätte år. Enligt Heidenreich umgicks Steiner dels med den intellektuella och konstnärliga eliten i Berlin vid den här tiden genom sitt arbete för tidskriften Das Magazin für Litteratur. Och dels rörde han sig i Haeckels och de militanta monisternas läger. Att röra sig rakt emot tidsandan på detta sätt (genom att liera sig med de nationalistiska monisterna) skulle ha varit en intressant upplevelse för de flesta, men för en som redan från barndomen hade stått i kontakt med den andliga världen blev det en ”själens prövning” att komma i nära kontakt med ”ande-varelser” som önskade lägga in ett totalitärt anspråk i en viss ideologi.

In his thirty-sixth year — “Nel mezzo del cammin di nostra vita,” as Dante calls it, Steiner moved to Berlin, and the next seven years were perhaps the most dramatic period in his life. His new position in Berlin was that of editor of the weekly, Das Magazin für Litteratur, founded in 1832 (something equivalent to the London Saturday Review). He wrote the leading article and the dramatic reviews, occupying in Berlin a position somewhat similar to that of Bernard Shaw (who was five years his senior), with his weekly dramatic criticism in the Saturday Review.

This assignment brought Steiner into close social contact with the intellectual and artistic élite of Berlin at the time, and for some years he pitched his tent among them. In the last years of his life, during rare moments of relaxation, he would at times tell stories of this exciting and often amusing period.

Side by side with these literary circles, or perhaps in polarity to them, Steiner was also drawn by objective interest and personal attraction into the camp of Haeckel and the militant monists. To move in this manner abreast of the spirit of the time would be a most interesting experience for anyone. For Steiner it was more. And I must now touch upon that side of his life about which I shall have to speak presently in greater detail. From childhood while for others such “being involved in this or that fashion of thought would be no more than an ideology,” for anyone standing in the spiritual world it means, as Steiner says in his autobiography, that “he is brought close to the spirit-beings who desire to invest a particular ideology with a totalitarian claim.” Steiner refers to his experience as a “Soul's Probation” which he had to undergo. (He later chose The Soul's Probation as the title of one of his Mystery Dramas.) [104]

Steiner skriver enligt Heidenreich om den storm som rasade i hans själ under dessa ”fyrtio dagar i öknen”, som i själva verket blev till fyra år. När åskmolnen lyfte och dimman lättade stod Steiner, för att använda hans egen fras, ”i en högtidlig kunskapsfest framför Mysteriet på Golgata”. Han hade fått en förstahandserfarenhet av Kristus och hans aktiva närvaro i världens evolution. Nu var han tvungen att gå vidare in i det stora okända som Steiner siaren, Steiner den Initierade.

He speaks of the “tempests” which during those years in Berlin raged in his soul, a rare expression in the otherwise very even and dispassionate style of his autobiography. At the end of those “forty days in the wilderness” — which were in fact four years — the thunderclouds lifted, the mist cleared, and he stood, to use his own phrase. “in solemn festival of knowledge before the Mystery of Golgotha.” He had come to a first-hand experience of Christ and His active presence in the evolution of the world. We have now reached the point where we must venture into the great unknown: Steiner the seer, the Initiate. [105]

Steiner gjorde alltså enligt den antroposofiska historieskrivningen av år 1961 sin Golgatavandring i Kristi efterföljd i de materialistiska och ultranationalistiska monistiska kretsarna i Berlin. I sin självbiografi däremot talar han mycket uppskattande om Haeckel och gör inte några som helst försök att kritisera hans politiska åsikter. Han beskriver inte heller någon fyraårig kamp med ”djävulen”, utan nämner att han umgicks med poeten Ludwig Jacobowski som ledde arbetade för en union som kallades ”Defence against Anti-Semitism”. Den här relationen brukar användas som ett bevis av dem som vill avvisa de anklagelser som har riktats mot Steiner för att ha varit anti-semit. Men sanningen att säga var sättet att kämpa mot antisemitism ganska märkligt i Jacobowskis organisation. Problemet definierades tydligen inte som att bli angripen som jude, utan problemet bestod i att vara jude. Om jag förstår Steiner rätt var Jacobowskis stora tragedi i livet att ha blivit född som jude (och inte som arier). Jacobowski var intresserad av folklore, och skrev en roman om den nordiske guden Loke. De nordiska gudasagorna var ju en viktig del i den germanska eller ariska filosofin.

To this period belongs my friendship with the young poet, now dead, Ludwig Jacobowski. He was a personality whose dominant mood of soul breathed the breath of inner tragedy. It was hard for him to bear the fate that made him a Jew. He represented a bureau which, under the guidance of a liberal deputy, directed the union “Defence against Anti-Semitism” and published its organ. An excessive burden in connection with this work rested upon Ludwig Jacobowski. And a sort of work which renewed every day a burning pain; for it brought home to him daily the realization of the feeling against his people which caused him so much suffering.

Along with this he developed a fruitful activity in the field of folk-lore. He collected everything obtainable as the basis for a work on the evolution of the peoples from primitive times. Individual papers of his, based upon his rich fund of knowledge in this field, are very interesting. They were at first written in the materialistic spirit of the time; but, had Jacobowski lived longer, he would certainly have been open to a spiritualizing of his research.

Out of this activity streamed the poetry of Ludwig Jacobowski. Not wholly original; and yet born of deeply human feeling and filled with an experience of the powers of the soul. Leuchtende Tage he called his lyrical poems. These, when the mood bestowed them upon him, were in his life-tragedy really something that affected him like days of spiritual sunlight. Besides, he wrote novels. In Werther der Jude there lived all the inner tragedy of Ludwig Jacobowski. In Loki, Roman eines Gottes, he produced a work born of German mythology. The soulful quality which speaks from this novel is a beautiful reflection of the poet's love of the mythological element in a folk. (Steiner, My Life XIX)

Steiner ingick under den här tiden också i en grupp som kallades Giordano Bruno Union. Detta var tydligen en monistisk grupp. Tyvärr blev Steiner ovän med en av de andra efter att ha kritiserat ett uttalande om Goethe, när allt kom omkring var ju Steiner expert på Goethe. Men Steiner hade egentligen aldrig menat det han sade som kritik, han hade fullt ut accepterat det som den andre förde fram.

A second foundation was the Giordano Bruno Union. In this the idea was to bring together such persons as were sympathetic toward a spiritual-monistic philosophy. Emphasis was placed upon the idea that there are not two world-principles – matter and spirit – but that spirit constitutes the sole principle of all existence. Bruno Wille inaugurated the Union with a very brilliant lecture based upon the saying of Goethe: “Never matter without spirit.” Unfortunately a slight misunderstanding arose between Wille and me after this lecture. My words following the lecture – that long after Goethe had coined this beautiful expression, he had supplemented it in impressive fashion, in that he had seen polarity and ascent as the concrete spiritual shapings in the actual spiritual activity in existence, and that in this way the general saying first received its full content – this remark of mine was interpreted as a reflection upon Wille's lecture, which, however, I had fully accepted in the sense he himself intended. (Steiner, My Life XIX)

När Steiner läste upp en uppsats om monismen i sällskapet blev han anklagad för att försöka införa katolicism i föreningen.

But I brought upon myself the direct opposition of the leadership of the Giordano Bruno Union when I read a paper on monism. In this I laid stress upon the fact that the crude dualistic conception, “matter and spirit,” is really a creation of the most recent times, and that likewise only during the most recent centuries were spirit and nature brought into the opposition which the Giordano Bruno Union would oppose. Then I indicated how this dualism is opposed by scholastic monism. Even though scholasticism withdrew from human knowledge a part of existence and assigned this part to “faith,” yet scholasticism set up a world-system marked by a unified (monistic) constitution, from the Godhead and the divine all the way to the details of nature. I thus set even scholasticism higher than Kantianism.

This paper of mine aroused the greatest excitement. It was supposed that I wished to open the road for Catholicism into the Union. Of the leading personalities, only Wolfgang Kirchbach and Martha Asmers stood by me. The rest could form no notion as to what I really meant to do with the “misunderstood scholasticism.” In any case, they were convinced that I was likely to bring the greatest confusion into the Giordano Bruno Union. I must call attention to this paper because it belongs to a time during which, according to the later views of many persons, I was a materialist. But at that time this materialist passed with many persons as the one who would swear afresh by medieval scholasticism.

In spite of all this I was able later to deliver before the Giordano Bruno Union my basic anthroposophic lecture, which became the point of departure for my anthroposophic activity. (Steiner, My Life XIX)

Den helgonlegend som skapades om Steiner säger alltså att han tvingades delta i de ultranationalistiska kretsarna i Berlin som en del av prövningarna på sin andliga väg. Eftersom andlig utveckling är förbunden med lidande måste Steiner ha lidit, och hans verksamhet i kretsarna runt Haeckel och monisterna utgjorde scenen för detta lidande. Man menar tydligen att Steiner av någon utomstående kraft tvingades delta i den här verksamheten som ett offer för mänskligheten. När han lämnade monisterna var det som en invigd Adept. Det här är ju ofattbart falskt. Det är ungefär som att säga att de som arbetade i koncentrationslägren gjorde det som en nödvändig men plågsam plikt i sin andliga utveckling, för att när de var klara med denna lidandets väg stå där som andligt invigda.

Steiner blir Teosof

Steiners ”golgatavandring” hade alltså börjat när han antagligen tvingades lämna Weimar efter en skandal, och den fortsatte när han tvingades lämna Magazin für Literatur efter att ha gjort sig omöjlig där. När han ställde till oro i den monistiska Giordano Bruno Union genom att hålla ett föredrag om monismen, blev han misskrediterad bland de agnostiska monisterna som trodde att han ville införa katolicism. (Det här låter förvirrat, men jag kan inte tolka det som står i Steiners självbiografi på annat sätt.) Hur som helst förvisades Steiner tydligen från den trygga famnen i den monistiska gemenskapen.

En krets där Steiner däremot togs emot var tydligen bland de andliga sökarna i greven och grevinnan Brockdorffs krets. Paret Brockdorff var ledare för det Teosofiska Samfundet i Berlin. Steiner föreläste om Nietzsche och Goethe för Brockdorffs krets

This was the time when I was invited by Count and Countess Brockdorff to deliver a lecture at one of their weekly gatherings. At these meetings there came together seekers from all sorts of circles. The lectures there delivered had to do with all aspects of life and knowledge. I knew nothing of all this until I was invited to deliver a lecture; nor did I know the Brockdorffs, but heard of them then for the first time. The theme proposed was an article about Nietzsche. This lecture I gave. Then I observed that among the hearers there were persons with a great interest in the spiritual world. Therefore, when I was invited to give a second lecture, I proposed the subject “Goethe's Secret Revelation,” and in this lecture I became entirely esoteric in relation to the fairy-tale. It was an important experience for me to be able to speak in words coined from the world of spirit after having been forced by circumstances throughout my Berlin period up to that time only to let the spiritual shine through my presentation. (Steiner, My Life XXX)

Steiners föredrag ledde till att han inviterades att hålla fler föredrag om den tyska mysticismen i Brockdorffs krets, och så småningom samlade han enligt sin själbiografi ihop dessa föredrag till boken Christianity as Mystical Fact (1902). I denna bok förde han enligt självbiografin fram åsikter som på intet sätt lärdes ut bland teosoferna vid den här tiden, och när han vid samma tid blev invald i Teosofiska Samfundet gick han in i det i direkt opposition mot de dogmer som fördes ut där.

Before the Brockdorff circle, where I had spoken on Nietzsche and the on Goethe's secret revelation, I gave at this time a lecture on Goethe's Faust, from an esoteric point of view. The lectures on mysticism led to an invitation during the winter from the same theosophical circle to speak there again on this subject. I then gave the series of lectures which I later collected into the volume Christianity as Mystical Fact.

From the very beginning I have let it be known that the choice of the expression “as Mystical Fact” is important. For I did not wish to set forth merely the mystical bearing of Christianity. My object was to set forth the evolution from the ancient mysteries to the mystery of Golgotha in such a way that in this evolution there should be seen to be active, not merely earthly historic forces, but spiritual supramundane influences. And I wished to show that in the ancient mysteries cult-pictures were given of cosmic events, which were then fulfilled in the mystery of Golgotha as facts transferred from the cosmos to the earth of the historic plane.

This was by no means taught in the Theosophical Society. In this view I was in direct opposition to the theosophical dogmatics of the time, before I was invited to work in the Theosophical Society. For this invitation followed immediately after the cycle of lectures on Christ here described. (Steiner, My Life XXX)

Steiner säger alltså att han samlade ihop sina föredrag hos Brockdorffs i boken Christianity as Mystical Fact (1902). För mig verkar det dock vara uppenbart att den bok som egentligen innehåller hans föredrag hos Brockdorffs var boken Mysticism at the Dawn of the Modern Age (1901). På Steiner Archives sägs det också att denna senare bok är det första resultatet av Steiners andliga vetenskapliga forskning, och att den hade sitt ursprung i ett antal föredrag som Steiner gav inför en liten krets av teosofer.

This book [Mysticism at the Dawn of the Modern Age] originated in lectures Steiner gave to a small circle of theosophists and constitutes the earliest public exposition of his spiritual scientific research. In it Steiner deals with the impact of modern scientific thinking on our spiritual experiences and the conflict between reason and revelation. He looks at how 11 European mystics resolved the dichotomy between their inner spiritual perceptions and individual freedom and the age of invention and discovery then coming to birth.[106]

Varför skulle Steiner då påstå i sin självbiografi att det var den bok som kom ett år senare som innehöll de första föredragen som han höll för teosoferna? Det kan naturligtvis vara ett rent misstag, men det kan också vara en del i Steiners ivriga kampanj för att övertyga världen om att han inte hade haft något att lära från teosoferna, men att de däremot hade haft allt att lära från honom.

När man ser på utvecklingen i hans böcker är det dock lätt att se att han, precis som han också säger i sin självbiografi, inte hade några kunskaper om teosofin innan han träffade Brockdorffs. Han var inspirerad av Goethe, Haeckel och Nietzsche, han rörde sig bland de nationalistiska och monistiska kretsarna, och han skrev aldrig om några egna andliga upplevelser. Tvärtom säger han i sin bok om monismen att det inte finns någon andlig värld överhuvud taget, att allt sådant är skapelser i människornas egna hjärnor och att de kristna är exempel på det slags ofria andar som saknar egen vilja.

1901 ger Steiner så ut en bok där han har anpassat sitt intresse för Goethe till det teosofiska paret Brocksdorff, och också lärt sig mer om de tyska mystikerna för att kunna tillfredsställa sin publik i den kretsen. När han börjar prata om mystikerna i den monistiska gruppen i Giordano Bruno Union blir han dock kraftigt motsagd. 1902 blir Steiner invald i Teosofiska Sällskapet, och nu ger han ut en bok där han för första gången använder teosofernas vokabulär. I sin bok Christianity as Mystical Fact (1902) nämner Steiner ärkeänglar, zohar, essenerna, Philo och mycket annat som han aldrig hade berört tidigare i sina böcker, men som naturligtvis förekommer i H. P. Blavatskys böcker. Det är uppenbart att Steiner har kommit in i en ny värld, och han har tydligen studerat Blavatskys The Secret Doctrine mycket noga.

Hur sant är det då att det som Steiner bär med sig är helt främmande och i grunden motsatt till Blavatskys och teosofernas lära? När det gäller Steiners nära anknytning till de tyska filosoferna, till den tyska nationalismen och till Haeckels evolutionistiska rasläror är det förstås sant att allt detta står i skarp motsättning till teosofernas uttalade strävan att skapa en kunskap som skall visa på det gemensamma i alla världens filosofier, och också till deras principer om att alla människor var lika mycket värda oavsett ras, land eller kön.

I sin självbiografi från 1907 som han gav ut under Schurés namn säger Steiner att han kom in i teosofin som en invigd i en helt annan andlig ström, nämligen den rosenkreutziska, och att hans stora uppdrag var att förena teosofernas indiska andlighet med det europeiska kristna mysteriet. Det här speglar dock inte det verkliga förhållandet beträffande teosofernas syn på det västliga mysteriet.

Teosofin skapades nämligen av människor som var spiritualister, frimurare och rosenkreutzare. Som bakgrund till teosofin fanns det spiritistiska intressen som flammade upp genom att systrarna Fox grundade den spiritualistiska rörelsen i slutet på 1840-talet. Medan spiritisterna försökte få kontakt med de döda, fanns det också andra rörelser som på andra sätt försökte få kunskap om det ockulta. I Frankrike skapades en återfödelse av det ockulta intresset av en man vid namn Alphonse Louis Constant, bättre känd som Eliphas Levi. Eliphas Levi skrev 1854 boken The Dogma and Ritual of High Magic som kom att bli en hörnsten i den västliga magin. Levi var också enligt uppgift den som först som pekade ut sambandet mellan Tarot och Kabbala.

Under 1860- och 1870-talen ökade intresset för Frimurarna, ett världsomspännande brödraskap som påstods ha grundats för att bygga Salomos tempel under ledning av kosmos gudomliga arkitekt. 1875 grundades så det Teosofiska Samfundet i New York av en grupp människor som var spiritualister, frimurare, kabbalister och rosenkreutzare. Teosoferna försökte inte få kontakt med döda anhöriga, utan de sökte ledning från upplysta Mästare från den andliga världen. Man påstod sig också representera en urgammal hemlig andlig visdom, som nu åter skulle föras ut i världen. Man avsåg bland annat att studera mänsklighetens andliga förmågor och att föra ut läran om en allomfattande broderlig kärlek.

I början påstods teosofernas Mästare vara ickefysiska varelser från en gammal egyptisk orden som arbetade på uppdrag av Zoroaster och Salomo. Det var alltså en västlig esoterisk skola med starka drag från frimureriet som man hade grundat, och Blavatskys egna mästare kallades Serapis Bey, Polydorus Isurenus, och John King. Anledningen till att man inte grundade en ortodox frimurarloge var att teosoferna ansåg att män och kvinnor måste söka de andliga sanningarna tillsammans, medan frimurarnas loger däremot var strikt manliga angelägenheter. Blavatsky hade visserligen tillhört en s.k. adoptionsloge där kvinnor kunde delta om de ”adopterades” av en manlig frimurare, men dessa var tydligen bara någon slags kvinnoförbund eller damklubbar som inte passade för de mål som teosoferna hade.

Flera år senare konverterade grundarna Blavatsky och Olcott till buddhismen och Blavatsky fick tre nya orientaliska mästare - Koot Hoomi, Morya, and Djwal Khul.

I början av 1880-talet var Anna Kingsford och hennes andliga partner Edward Maitland medlemmar i Teosofiska Samfundet, och 1884 var de ledare för den engelska avdelningen. Både Kingsford och Maitland var mystiker som sade sig ha andliga visioner och andra andliga kontakter. De skapade 1885 det Hermetiska Sällskapet, där de förde fram en filosofi som de kallade Kristen Panteism där man utforskade Bibeln i termer av esoterisk symbolism, Kabbala och mytologier från Egypten, Grekland och Rom. Deras läror hade vissa likheter med neo-platoniska, gnostiska och alkemistiska idéer. Precis som teosoferna ansåg Kingsford och Maitland att det var mycket viktigt att män och kvinnor arbetade tillsammans inom den andliga forskningen.

En annan orden grundades 1888 av tre kabbalister, frimurare och rosenkreutzare under namnet den Esoteriska Orden Golden Dawn. Här skulle man utföra det praktiska magiska arbete som vid det laget hade förbjudits inom Teosofiska Sällskapet. Golden Dawn skulle verka som en beskyddare av den västliga esoteriska traditionen, de skulle hålla kunskapen samlad och intakt samtidigt som de förberedde och undervisade sådana som var kallade att gå mysteriets väg och genomgå dess initiationer. Inledningsvis var skolan i första hand en teoretisk företeelse som utförde initiationsceremonier inom den yttre orden och lärde medlemmarna kabbala, astrologi, alkemistisk symbolik och tarot. 1891 skapades en ritual för initiering i en grad i en s.k. inre orden, Ordo Roseae Rubeae et Aureae Crucis.

Den nya ordens och dess nya ritual baserades på legenden om Christian Rosenkreutz och en hemlig rosenkreutzisk orden. Den sorts människor som attraherades av den här orden var sådana som till exempel var mystiker, klärvoajanta eller visionärer. År 1899 blev en man vid namn Aleister Crowley föreslagen för initiering i den hemliga delen av Golden Dawn, men han blev inte accepterad i orden i London. När han då reste till Paris och i stället blev initierad där vägrade enheten i London att acceptera detta, och en stor schism uppstod. Golden Dawn började nu splittras upp, och en skiljelinje verkar ha gått mellan dem som förordade den magiska vägen och de som såg mystikerns väg som den enda rätta.

Någon gång omkring år 1900 lurade ett par vid namn Horos till sig de hemliga ritualerna och undervisningstexterna från en av ledarna i en gren av Golden Dawn. De startade därefter en egen orden i London. Ungefär samtidigt avslöjades det att de hemliga skrifter som hade använts som bevis för lärans anknytning till de gamla rosenkreutzarna i samband med skapandet av Golden Dawn, i själva verket var tillverkade av en av grundarna. Det här skapade naturligtvis osäkerhet inom orden. Nästa problem uppstod när paret Horos år 1901 blev anklagade för våldtäkt på en av sina adepter och i samband med detta påstod sig vara ledare inom Golden Dawn. Fallet väckte stor uppmärksamhet, och en del av Golden Dawns hemliga ritualer (som Horos hade stulit från den riktiga Golden Dawn) publicerades i pressen.

Efter dessa skandaler började Golden Dawn splittras upp. 1903 Skapade A E Waite en orden som tonade ner intresset för rituell magi för att i stället ägna sig åt mysticism. De medlemmar som var mer intresserade av den magiska delen av Golden Dawns verksamhet skapade en orden som kallades Stella Matutina, en av de ledande männen där hette Robert William Felkin.[107]

Steiner blir Stormästare

Låt mig repetera Steiners väg till teosofin.

· The Philosophy of Freedom (1894). Här för Steiner fram Hackels monism och ett övermänniskoideal med inspiration från Nietzsche.

· Friedrich Nietzsche: Fighter for Freedom (1895). En fördjupning av Nietzsches filosofi om övermänniskan.

· Goethe's Conception of the World (1897).

· Mysticism at the Dawn of the Modern Age (1901). Översikt av främst tyska mystiker, men ännu utan spår av det speciella teosofiska språkbruket.

· Christianity As Mystical Fact (1902). Här förekommer plötsligt ärkeänglar, zohar och mycket annat som Steiner måste ha hämtat från Blavtasky och teosoferna.

· Cosmic Memory (1904). Om Lemurien, Atlantis och annat från Akashakrönikan. Denna bok är helt teosofisk.

Steiner går alltså från att ha varit monist och nietzschean i slutet av 1890-talet, till att vara en fullfjädrad teosofisk författare 1902. I de föredrag från 1904 som finns i boken The Temple Legend har Steiner också fått nys om frimurarnas och rosenkreutzarnas läror, och han berättar om Salomos tempel, Kain och Abel och annat med tydlig frimurarinriktning.

Steiner hade alltså inte nämnt något i sina skrifter om de ämnen som man intresserade sig för bland teosoferna förrän han började röra sig i de teosofiska kretsarna omkring år 1900. Men i Steiners biografier framställer man det däremot som att Steiner var den som kom med sin stora kunskap till teosoferna och lärde dem vad det västerländska mysteriet egentligen handlade om. Rudolf Steiner gör också anspråk på att ha fått i uppdrag från sina andliga mästare att gå in i Teosofiska Samfundet för att rädda den västerländska rosenkreutziska mysteriekunskapen.

Men som vi har sett var idéerna med rosenkreutzarna en företeelse som redan existerade bland Teosofiska Samfundets första grundare från 1875. Däremot kan man se att Steiner blev helt överväldigad av den frimurarinspirerade mysticism han kom i kontakt med genom teosoferna. I föredragen från 1904 och framåt talar han om att frimureriet är den form genom vilken den nya tidens andliga förnyelse skall strömma, och han gör utläggningar om Salomos tempel, ockulta symboler som hexagrammet och annat helt enligt frimurarnas teorier. Det här blandar han också upp med teosofernas idéer om olika kulturepoker, rotraser och annat.[108]

Det gick också så långt att Steiner år 1905 köpte sig en egen frimurarloge av Theodor Reuss, en man som var lierad med Alistair Crowley som i sin tur hade ratats som ovärdig av den engelska Golden Dawn (s 111, 164). Steiner insåg att Reuss ritualer var utan verklig magisk kraft, och han och von Sievers beslutade sig därför för att fylla dem med sitt eget innehåll. I den avsikten utvecklade Steiner tydligen en egen metod för meditation där man skulle utveckla hans form av klärvoajans, samt metoder som eurytmi och annat.

År 1906 publicerade Reuss ett tillkännagivande om att Steiner hade grundat sin esoteriska orden, Mysteria Mystica Aeterna, och något senare kom en ny kungörelse om att Steiner hade utsetts till stormästare i Tyskland. Hösten 1907 skrev Steiner en självbiografi där han beskrevs som en initierad i den äkta rosenkreutziska orden, en fulländad adept som inom sig förenade både den mystika och ockulta (magiska) strömmen från rosenkreutzarna. Han framställde sig som en människa som hade fått ett uppdrag från sin Mästare att representera den gamla rosenkreutziska kunskapen i världen.

Det här meddelandet gick sedan ut i Frankrike år 1908 via Schurés översättning av Christianity as Mystical Fact, där Steiners självförhärligande biografi fördes fram som Schurés egna ord. År 1910 fördes budskapet om Steiners roll som rosenkreutzisk mästare ut i den engelsktalande världen via The Way of Initiation. Även här för Steiner fram berättelsen om sin egen andliga storhet under Schurés namn.

År 1910 tar Robert William Felkin kontakt med Rudolf Steiner. Felkin hade ju år 1903 medverkat till att startat orden Stella Matutina som en avknoppning från Golden Dawn, denna gren skulle syssla med ceremonimagi och liknande praktiska tillämpningar av den esoteriska vetenskapen. Men Felkin insåg att de magiska kunskaperna måste förnyas, och han började söka efter de människor som bar på den äkta esoteriska kunskap som de första rosenkreutzarna på 1600-talet hade ägt. Denna kunskap trodde man bevarades av hemliga mästare som enligt gammal god rosenkreutzisk sed levde inkognito utan att visa sina dolda kunskaper. Blavatsky och många andra adepter på 1880- och 1890-talen hade ju påstått att de förmedlade kunskap från sådana dolda eller hemliga mästare, och det var därför inte så underligt att Felkin gav sig ut på ett sökande efter dem.

Rosenkreutzarna hade enligt den allmänna uppfattningen haft sitt centrum i Tyskland, när allt kom omkring hade ju det första rosenkreutziska manifesten publicerats i Kassel 1614. Men fram till 1910 hade Felkin ingen framgång i sitt sökande efter de hemliga rosenkreutziska mästarna. Det året publicerades dock Steiners The Way of Initiation, och där sades det i mycket tydliga ordalag att Rudolf Steiner var den som representerade den äkta tyska rosenkreutziska orden.

Steiner initierade år 1910 paret Felkin till graderna 6=5 och 7=4 (vad det nu betyder), och gav tydligen i och med detta Felkins engelska orden en nyinjektion av magisk kraft. Enligt vissa uppgifter höll Steiner till och med på att ta över Stella Matutina i England, vilket inte vore osannolikt med tanke på hans personlighet och med tanke på att han påstod sig vara en stormästare. 1912 grundade Felkin ett nytt tempel på Nya Zeeland, och kort därefter öppnades ett tempel i Bristol. Templet i Bristol existerade enligt uppgift ända fram till 1972, men var då sedan länge helt präglat av antroposofin. Ett andra tempel var enbart öppet för utvalda medlemmar, medan ett tredje skall ha bestått av medlemmar från en av de tidigare avknoppningarna från Golden Dawn samt ett antal antroposofer. Paret Felkin flyttade för gott till Nya Zeeland 1916, och templet där var aktivt fram till 1978. Under 1990-talet återuppväcktes tydligen de gamla Golden Dawn-ordnarna till liv. Enligt en diskussion på Internet kan man numera åter åka till Nya Zeeland och köpa sig en invigning i Steiners och Felkins gamla orden, men det är tydligen ganska dyrt.

Enligt uppgifter på Internet skall Felkin ha skickat Neville Meakin, en medlem av Stella Matutina, till kontinenten för att studera under Steiner. Meakin återvände med det som Felkin kallade de kontinentala processerna, vilket jag antar var Steiners metoder för att uppnå klärvoajant förmåga. Dessa metoder var så hemliga att de bara fick förmedlas till Stella Matutinas Andra Orden, alltså den innersta kärnan i Felkins orden. De som blev invigda i dessa kunskaper fick inte bära med sig någon form av anteckningar eller upplysningar om det de hade fått veta.[109]

Flera kommentarer på Internet går ut på att Steiner inte tog Felkin på speciellt stort allvar. Med detta menar man antagligen att antroposofin och de ockulta ordnarna står så långt från varandra att det hela är absurt. På den webbsida som tillhör Felkins numera återuppståndna orden på Nya Zeeland hänvisar man dock fortfarande till Rudolf Steiner som den sanna representanten för den gamla tyska rosenkreutziska orden, precis som Steiner själv också ville framställa sig under åren runt 1910. Han ledde, enligt uppgift på den hemsida som orden från Nya Zeeland publicerar, en paraplyorganisation som härskade över olika ordnar som utövade de högre riterna inom det egyptiska frimureriet.

As stated on this site, the intention and vision of AR+CO is to make our Rosicrucian teachings available to the world. For this reason, our High Council holds a transmission that enables us the freedom to work with its material and mystical work.

The currents held in the International College of AR+CO, or Ancient Rose Cross Order, springs from Germany after Rudolf Steiner received a transmission of the Rosicrucian Order. In 1906 Rudolf Steiner established his own branch of the current rectifying the rituals into what he considered to be more esoterically potent form of initiation utilising the higher rites and currents of Egyptian Freemasonry. For the entire duration of its existence Rudolf Steiner was the Grand Hierophant in Germany.

Today we carry this transmission for the purpose of aligning ourselves to the minds that once carried it. We do not consider this lineage a secret and have made the decision to describe some of its details here. For interested persons enquiries may be made about our lineage and further information can be obtained containing references.

Rudolf Steiner’s Mystica Aeterna in its time was considered an umbrella organization to several Rosicrucian Orders and contained the elite of Germany's esoteric minds. This group had a variety of members, formed by Masons and non-Masons alike that incorporated a rotating chairmanship for the representatives of each order. In total the College oversaw eleven Masonic, Rosicrucian and Philosophical Societies.

Starting in 1912 one Rosicrucian, Dr. Robert Felkin, established a branch of another Rosicrucian College in New Zealand calling it the Smaragdum Thalasis. His order was also derived from Masonic origins and was established on the principle that it was based upon the instructions of secret adepts also from Germany. The German adepts however were unknown and Felkin began his search for them to obtain additional teachings. In 1913 Felkin made contact with Steiner's Rosicrucian umbrella group. According to Felkin one of the eleven orders under the governance of this group was in fact the original order of his own Rosicrucian organization. When he returned to England and New Zealand he announced that he had found the German Adepts and true Rosicrucian Order.

After meeting with Steiner's Rosicrucian Order Felkin was given a hearing and was approved for associate membership and nominated a person whom he sent to Germany to attend his meetings. Soon after, Felkin's association to the German Adepts was ratified and he returned to New Zealand with the Ninth Degree from Rudolf Steiner. On his return he brought with him the Steiner aura teachings, named the 'Process Documents' and initiation rituals for the sixth, seventh and eighth degrees being derived from Steiner's own Rosicrucian Order. The seventh degree ritual contained a ceremony called 'The Ritual for Transmission of the Etheric Link' of which Steiner had performed to communicate his ancient Egyptian Rosicrucian current onto Dr. Robert Felkin. This beautiful ritual is still in use among our High Council today for the installation of Hierophants.[110]

Rudolf Steiner är alltså enligt rosenkreutzarna från Nya Zeeland den som har förmedlat den unika och sanna rosenkreutziska läran till världen. Denna lära verkar bland annat bestå av ceremonimagi, om jag rätt förstår beskrivningen av Steiners ritual för att överföra ”den eteriska länken” ovan. Men det är viktigt att komma ihåg varifrån Steiner köpte sin ockulta kunskap. Det var ju från Reuss som hade satt ihop den från påhittade rosenkreutziska läror som Yarker hade köpt i USA (s 114). Steiner hävdar visserligen i sin självbiografi att han köpte sin orden från Yarker, men det var bara ett försök att distansera sig från Reuss som bevisligen sysslade med sexualmagi. Det som Steiner förde fram som äkta ”rosenkreutzisk” kunskap med urgamla rötter var helt enkelt bara en röra av uppdiktade ceremonier och magiska system som man hade hittat på i modern tid.

Tron på Övermänniskan

Steiners karriär inom den teosofiska rörelsen var alltså mycket snabb. Man kan tycka att Steiners väg från reaktionära monistiska grupper som Giordano Bruno Union och över till teosoferna som förespråkade ett universellt brödraskap över ras-, nations- och könsgränser, skulle ha varit ett hopp över en avgrund. Det faktum att han år 1901 tydligen deltog i de teosofiska kretsarnas verksamhet samtidigt som han var aktiv i Giordano Bruno Union, skapar dock bilden av en opportunist som sökte efter en plattform för sin egen verksamhet utan att egentligen bry sig om vilken slags organisation som han verkade inom.

Men sanningen är mer komplicerad än så. August Strindbergs utveckling från under 1890-talet ger en illustration till sambandet mellan monismen, övermänniskoidealet och intresset för ockultism och magi. Strindberg kom till Berlin i oktober 1892, vid samma tid som Ernst Haeckel höll ett uppmärksammat föredrag på en naturvetenskaplig kongress. Haeckel nämnde i detta föredrag bland annat att de nya rönen om en grundläggande kraft i naturen nu kanske kunde göra att alkemisternas gamla dröm om transformation av grundämnen kunde stå inför sitt förverkligande.[111]

Haeckels idéer utgjorde starten på August Strindbergs naturvetenskapliga karriär. Redan året före hade Strindberg haft tankar om att han kunde känna hur hans organism passerade utvecklingens alla stadier genom en undermedveten kontakt med djuren och materien. Strindberg börjar nu kalla sig monist, och han utför experiment som syftar till att visa att grundämnen kan omvandlas. På sommaren 1893 blir det naturvetenskapliga intresset något som till och med överskuggar Strindbergs författargärning, han utför till exempel under en vistelse på ön Rügen experiment för att påvisa förekomsten av kol i svavel. De alkemistiska experimenten fortsätter under många år, från försöken att dela upp svavel går Strindberg vidare till att försöka framställa syntetisk jod för att så småningom inrikta sig på att försöka göra guld.

Det här var naturligtvis delvis ett utslag av en tidsanda då vetenskapsmännen var de största hjältarna. Vilket märke kunde ens den störste författare sätta i världshistorien jämfört med en vetenskapsman som Darwin eller Pasteur? Strindbergs forskning, som han tydligen inte hade någon som helst formell utbildning för, är också ett utslag av en kultur där vem som helst kunde bryta ny mark inom vetenskapen genom att utforska det okända. Darwin var ju en rikemansson som följde med som sällskap åt kaptenen på en världsomsegling, och som kom tillbaka som seklets kanske störste vetenskapsman. Vad var det som sade att till exempel Strindberg inte kunde utföra en liknande bragd?

Som ett resultat av vistelsen på ön Rügen sommaren 1893 skrev Strindberg sitt första vetenskapliga verk, Antibarbarus, som publicerade på tyska 1894. Där beskriver Strindberg sin upptäckt att svavel inte är ett grundämne utan att det kan sönderdelas, och han anser sig därmed ha lagt grunden till en helt ny kemi. Strindbergs utgångspunkt var som han förklarade redan på försättsbladet till sin bok, ”den rådande monistteorien om naturens allhet och enhet, sådan den av Darwin och Haeckel tillämpats på de andra naturvetenskaperna”. Denna vetenskap hade Strindberg nu överfört till kemins område. Alla kemiska ämnen är enligt honom besläktade och har uppstått ur varandra, och de kan förmås att åter ikläda sig varandras uppenbarelser.[112]

Den definition av naturvetenskaplig forskning som är vanlig, nämligen att förutsättningslöst studera naturen och att ur sina rön dra nya generella slutsatser, delades inte August Strindberg. Han försökte i stället gå den motsatta vägen, regeln kommer först och studierna syftar till att bekräfta det man redan tror sig veta. Strindberg hade redan innan han blev monist intuitivt känt från sitt undermedvetna att det fanns en enhet i naturen, och hans forskning skulle bevisa det han redan visste.

Strindbergs vetenskapliga verk Antibarbarus sablades ner av kritikerna i Sverige Man påstod underförstått, eller till och med ganska öppet, att Strindberg hade blivit tokig. Det faktum att han hade blivit tvungen att fly från Sverige i samband med skandalen runt publiceringarna av den litterära efterbörden till skilsmässan från Siri von Essen, samt att han hade skaffat sig många ovänner genom sitt eget sätt att uppträda, gjorde att han var ett villebråd som man gärna ville skjuta på.

Strindberg förmådde en av sina vänner i Berlin att skriva ett brev till Ernst Haeckel för att av honom få ett intyg på att han inte var galen. Han fick också ett brev tillbaka där det stod att Haeckel inte kunde finna något i Strindbergs skrift som kunde betecknas som absolut bakvänt eller ”vansinnigt”. Detta intyg gjorde först Strindberg förbryllad och därefter uppretad.[113]

Men samtidigt som den vetenskapliga världen vände Strindberg ryggen fick han en ny vän i teosofen Torsten Hedlund som tyckte sig finna ockulta drag i Antibarbarus. De två startade en brevväxling som pågick i flera år och som blev mycket betydelsefull för Strindberg. Enligt en källa på Internet beskriver Torsten Hedlund teosofins grundsatser i ett brev till Strindberg i augusti 1894, och 1896 skickar Hedlund verk av Helena P. Blavatsky till Strindberg som de två sedan diskuterar per brev. Trots att Strindberg tydligen var ganska avvaktande till Blavatskys läror blev ändå en annan svensk teosof, Georg Ljungström, en viktig inspirationskälla för honom när han återvände till Stockholm 1899.

Sommaren 1894 börjar Strindberg en kampanj för att erövra Frankrike med sin ande. Han förbereder franska upplagor av sina böcker och skriver en serie artiklar som skall översvämma de franska tidningarna under hösten. Han skriver till en vän att lyckan ligger i att växa och härska, och olyckan i att inte få växa och att bli behärskad. ”Det är lycka denna maktkänsla, att sitta i en stuga vid Donau bland sex kvinnor som anser mig vara halvidiot, och veta att just nu, i Paris, i andarnes huvudkvarter, 500 människor sitta moltysta i en sal och äro nog dumma att utsätta sina hjärnor för mina suggestioner. Några revoltera, men många gå därifrån med mina mögelfrön i hjärnbarken; de gå hem dräktiga av min andes säd, och så yngla de mitt yngel.” [114]

Under den här tiden utvecklade Strindberg också tanken om en egen klosterorden. Han upprättade ett klosterregemente och skapade dräkter och ritualer. Det är en elitistisk utopi som Strindberg målar upp, i hans orden skall elitmänniskor frigöra sig från alla band, förena filosofi och naturvetenskap och producera guld och diamanter så att penningväldet störtas. Själv åtar sig Strindberg att uppfinna flygmaskinen. Han läser om Buddha, känner en stor förändring vara på väg och berättar i sina brev att han är återfallen i vidskepelse. Han skriver i ena stunden om ”svinet Buddha” och om Jesus som berusar sig på bröllopet i Kana, och i nästa stund är han själv en Jesus som bejakar lidandet. Strindberg dömer ut alla konstarter utom sin egen, kallar sig Champion of the Universum och smädar lejonet som, trots att det är djurens konung, inte kan skriva tragedier. Han (lejonet) brölar och sätter tragedier i scen, men det är bara rövarromaner. [115]

Tankar på den mänskliga evolutionen upptar Strindberg, monismen hade ju sina rötter i Haeckels tolkning av Darwins evolutionslära. Strindberg sätter som alltid sig själv i centrum för världen och mänskligheten. Han hade tydligen själv ett ovanligt litet könsorgan, och i brev till sin fästmö Frida Uhl på våren 1893 utvecklar han tankar om att ett litet könsorgan är aristokratens kännetecken, medan ett stort är plebejens. Han säger att man genom att studera de antika statyerna kan se att det bara är i det här hänseendet (alltså beträffande storleken på penis) som slavarna har ett försteg framför hjältarna. Sommaren därpå utvecklar Strindberg sina tankar om evolutionen i en artikel där han försäkrade att mannens könsorgan skulle komma att krympa ytterligare i framtiden. Elitmänniskan skulle inte längre vara ett avelsdjur och erotiken skulle bara komma att bli ett tidsfördriv. Även i andra avseenden skulle framtidens man bli lik Strindberg, han skulle nämligen få ”ymnig hårväxt på kraniet”, liten haka och kort och bred hand.[116]

I augusti 1894 reste Strindberg till Paris. Han siktade naturligtvis på att skapa sig ett namn inom den franska kultureliten och etiketterade om sina verk för att bättre få dem att passa in i symbolismen, den härskande avantgardistiska moderörelsen. Han prioriterade översättningen av verk som kunde tolkas i den riktningen som Gillets hemlighet, Den romantiske klockaren på Rånö och I havsbandet. Fröken Julie som han 1888 stolt hade förklarat var det första naturalistdramat, blev nu ett symboliskt drama. Han försökte i en artikel visa att den franska kulturen är en gemensam skapelse av fransmän och nordmän, och att gotiken hade uppstått i det av vikingarna besatta Normandie. I de spetsiga vinklarna i Notre Dame såg han en nordisk granskog, i valvet ett vikingaskepp som har vänts upp och ned och takrännornas dropprör var de nordiska skeppens drakhuvud.[117]

Strindbergs ockulta intresse, som hade uppstått samtidigt med hans kontakt med monismen, slog ut i full blom under tiden i Paris. Han förde en ”ockult dagbok” mellan hösten 1894 och juni 1897 där han antecknade alla ockulta tecken och händelser som han upplevde under dessa år. Hela våren och sommaren 1895 ägnar sig Strindberg åt kemiska experiment, och en rad franska tidningar och flera franska vetenskapsmän uppmärksammar honom och diskuterar på fullt allvar hans resultat. Han kallar sig ”poetkemist” och betecknare sina kemiska formler som ”kemiska sonetter”. Om allt finns i allt, då är diktaren med sina extra känsliga sinnen den rätte upptäckaren av den dolda enheten. Han publicerar en mindre kemisk avhandling där han lägger ut den monistiska läran med ett uppbåd av formler.

Strindberg vill presentera alla naturens riken, ja hela universum, i den nya enhetslärans ljus. Teosofen Torsten Hedlund stödjer denna strävan genom att ställa pengar till förfogande och uppmuntrar också Strindberg genom sina brev. I ett antal texter som publicerades 1896 i Paris under titeln Sylva Sylvarum (Jardin des Plantes), utvecklar Strindberg sina insikter om dolda samband i naturen. Kungsfiskarens fjäderdräkt har till exempel fått sina blå färger genom att fågeln har suttit och stirrat ner i vattnet i timmar på sin jakt efter fisk, dödskallefjärilen har fått sitt mönster på grund av att dess larver har kläckts i as på avrättningsplatser och kyrkogårdar.[118]

I sin ockulta dagbok beskriver Strindberg sitt esoteriska jag som är en invigd adept som dold för världen verkar i en magisk verklighet. Den exoteriske Strindberg är däremot författaren, en oinvigd som lever ute i världen inför de vanliga människornas ögon. Strindberg skriver i sina brev till Torsten Hedlund om den dolda verkligheten där det förekommer mordanslag, bultningar i väggar, elektriska strömmar som sänds genom hans rum i avsikt att döda honom och annat som förstås bara existerade i hans inre drama. Strindberg börjar också under sommaren 1896 beskriva sig som det av Gud utsedda offret.

Till Torsten Hedlund skriver Strindberg att han vill skriva en bok som skall befria honom från följderna av hans ”forskningar i det fördolda”, som han nu inser har varit otillåtna. Han känner kallelsen att bli en ockultismens Zola, och resultatet av denna kreativa uppladdningsperiod blir så småningom romanen Inferno. Boken skrivs under ett par månader i Lund år 1897. Där bor Strindberg i drygt två år och betraktas som ”mästare” i en krets beundrande vänner som delar hans ockulta intressen.

Inferno har setts som en direktrapport från ett andligt helvete eller som en produkt av en sjuk människas fantasi, men den är snarare ett resultat av Strindbergs kreativa användning av ockultismen, ett tema som helt och hållet låg i tiden. Strindberg lämnar det ockulta och kemin i sitt författarskap år 1899 och går vidare till att skriva en rad historiska dramer. Även här är han en representant för en tidsanda, den här gången är det de nationalistiska strömningarna som tar sig form i sagor om Sveriges fornstora dagar.

Rudolf Steiner och August Strindberg rörde sig alltså till viss del i samma kretsar i Berlin under 1890-talet. Steiner var redaktör för en tidning som representerade det unga litterära Berlin, och Strindberg var en av de många författare och konstnärer som levde i Berlins kulturella kraftfält. De var båda i hög grad influerade av Ernst Haeckels tankar, och båda kallade sig monister. Steiner skapade år 1894 ett monistiskt manifest i sin bok Philosophy of Freedom, medan Strindberg samma år gav ut Antibarbarus, en helt ny kemi tillkommen under det monistiska baneret. De verkar dock inte ha levt i Berlin samtidigt, Strindberg lämnade staden redan 1894 medan Steiner kom dit tre år senare.

En annan märklig parallell mellan Steiner och Strindberg finns i samband med filosofen Friedrich Nietzsche. Strindberg kom i kontakt med Nietzsche 1888 och Steiner 1889. Båda blev eld och lågor inför den tyske filosofen. Steiner skriver i sin självbiografi att han förstod när han hade läst den första sidan av Nietzsche att han skulle komma ”att läsa varje sida han hade skrivit och lyssna till varje ord han hade yttrat”.

I belong among those readers of Nietzsche, who, after having read their first page from him, know for a certainty that they will read every page and listen to every word which he has ever uttered. My confidence in him continued from that time on ... I understood him as if he had written for me, in order to express me intelligibly, but immodestly, foolishly.” (Steiner, My Life XVIII)

Steiner förklarade i sin självbiografi på sitt karaktäristiska vis, att det han hade läst av Nietzsche inte hade haft det minsta inflytande på de tankar som han hade uttryckt i sin bok The Philosophy of Spiritual Activity (Die Philosophie der Freiheit) från 1894. Men denna bok handlar om monismen kopplad till ett tydligt nietzscheanskt övermänniskoideal, och den följdes av Friedrich Nietzsche: Fighter for Freedom året efter (1895), vilket gör att Steiners uttalande måste bedömas som ren lögn. Nietzsche var i allra högsta grad viktig för hans utveckling.

My first acquaintance with Nietzsche's writings belongs to the year 1889. Previous to that I had never read a line of his. Upon the substance of my ideas as these find expression in The Philosophy of Spiritual Activity, Nietzsche's thought had not the least influence. (Steiner, My Life XVIII)

När det gäller Strindbergs reaktion på sitt första möte med Nietzsches texter finns det bevarat en mer sann bild. Strindbergs entusiasm visste inga gränser, han skrev till Heidenstam att ”Hos Nietzsche finns allt att läsa! Neka dig ej den njutningen!” Till Edvard Brandes skrev Strindberg att ”Mitt aandsliv har i sin uterus mottagit en förfärlig sädesuttömning av Friedrich Nietzsche, så att jag känner mig full som en hynda i buken. Det är min man!” [119]

Det här uttryckssättet handlade dels om den ”andliga befruktning” som Strindbergs själsliv hade tagit emot från Nietzsches texter, vilket också snart gav resultat i födelsen av romanen Tschandala, men det speglar också Nietzsches egen filosofi. Nietzsches själsliv hade ”tagit” Strindberg, så som en man ”tar” en kvinna, och Strindberg underkastade sig övermänniskan på samma sätt som en kvinna enligt honom underkastade sig en man. Där finns en analogi mellan det manliga som det överlägsna och det kvinnliga som det underlägsna, som speglar Nietzsches syn på den fria övermänniskan och hennes rätt att förslava den ofria slavmänniskan. I Strindbergs värld stod den primära striden inte i första mellan olika raser, utan mellan kvinnor och män. Att han uttrycker sig som en kvinna i förhållande till Nietzsche visar på en total underkastelse.

Georg Brandes förmedlade en kontakt mellan Strindberg och Nietzsche, och de båda började brevväxla. Strindberg kände igen sin egen självkänsla i det som Nietzsche skrev om sig själv. Nietzsche kallade sig ”den självständigaste och kanske starkaste ande som lever i dag” i sitt första brev till Strindberg. Strindberg sände Nietzsches brev vidare till Brandes och skrev också en egen kommentar. Där skrev Strindberg att han tyckte att det var modernt av Nietzsche att säga dessa stolta men sann ord, och att i deras dagar av ett uppvaknade starkt självmedvetande det inte var oväntat att en stor kraft som Nietzsche skulle finna vid en jämförelse att hans ande var den största och starkaste och att när upptäckten väl var gjord frestelsen att också säga detta skulle tränga sig på.[120]

Genom den inspiration han fick från Nietzsche skrev Strindberg alltså en roman som han kallade Tschandala, detta ord hämtade han från Nietzsches texter där det betecknar den lägsta indiska kasten. Romanen kan enligt Lagercrantz sägas vara ett experiment i ett övermänniskolaboratorium. Den beskriver en kamp där Törner, den ena huvudpersonen, är en ädelmodig kulturmänniska medan den andra, zigenaren Jensen, är en listig och hänsynslös undermänniska. Som zigenare tillhör Jensen den lägsta kasten medan Törner representerar det svenska herrefolket. Övermänniskan vinner naturligtvis den yttre kampen, men till priset av ett inre sönderfall. Det här är också Strindbergs tolkning av Nietzsches öde, han hade själv fått bevittna början till Nietzsches mentalsjukdom i deras brevväxling.

Strindbergs bearbetning av Nietzsches filosofi föregriper på ett skrämmande sätt den utveckling som kulminerade i tyskarnas hänsynslösa mord på Europas judar och zigenare femtio år senare. I Strindbergs roman pläderar en vän till den ädelmodiga kulturmänniskan Törner för den starkares rätt. De som sitter överst gör det i kraft av sin moraliska och intellektuella styrka. Det är deras självklara rätt att styra, piska och till sist döda de underlägsna. Törner sätter sig först till motvärn mot denna människosyn, enligt Strindbergs demokratiska människosyn som Lagercrantz skriver. Men så småningom börjar Törner vackla och övertygar sig själv om att zigenaren är en så lågt stående människotyp att han inte är värd annat än döden. Han går över till läran om den överlägsna rasens rätt att härska och njuta. Han övervinner sina betänkligheter och dödar Jensen med hjälp av en laterna magica och slottets förfärliga vakthundar. Men priset är alltså hans egen mentala hälsa.[121]

Strindberg drogs alltså till Nietzsche på grund av de likheter han mer eller mindre medvetet såg i deras respektive psyken. Men han såg också de risker som var förenade med att bygga upp en myt om sig själv som en övermänniska för vilken allt var tillåtet, enligt maximen att de som härskade gjorde det genom att de hade valts ut som de mest lämpade genom det naturliga urvalet. Strindberg tolkade redan 1889 de signaler som sändes ut genom Nietzsches filosofi och Haeckels monism helt korrekt, de ledde till folkmord och moraliskt sammanbrott vilket också bevisades i Tyskland femtio år senare.

Men man kan ändå inte säga att Strindberg var immun för de locktoner som tidsandan sände ut och för sin egen personlighets behov av självhävdelse. Enligt Olof Lagercrantz analys lekte Strindberg med övermänniskoidealet som ett sätt att skapa kreativitet och skaparanda. Strindberg iscensatte sitt liv som en teaterföreställning där han utforskade företeelser som svartsjuka, underkastelse respektive dominans, ockulta krafter och annat i en slags personlig reningsprocess som också skapade litterära och konstnärliga resultat. På det rent mänskliga och personliga planet lämnade detta arbete däremot efter sig en rad katastrofer på de mellanmänskliga relationernas område.

Det finns många likheter i en jämförelse mellan August Strindberg och Rudolf Steiner, båda verkade i samma tidsanda och kulturella klimat, och båda var till stor del opportunister som tog vad de behövde och därefter drog vidare. Steiners övermänniskoideal tog sig uttryck i en tro på olika rasers radikalt olika förutsättningar, medan Strindberg såg kvinnorna som en främmande och motbjudande ras. Båda gick också in i den ockulta världen på ett direkt och icke reflekterande sätt, de iscensatte de ockulta idéerna i sina egna liv. Men medan detta experiment bara var en noga kontrollerad parentes för Strindberg, blev det ett livsinnehåll för Steiner.

Strindberg fantiserade om att skapa sin egen ockulta orden och han hade utarbetat alla detaljer beträffande dess utformning, men Steiner iscensatte verkligen sina fantasier i en riktig magisk orden. Strindberg ville gärna se sig som en mästare och en kulturell gigant, men han tog aldrig några genvägar för att nå den position som han strävade efter. Steiner gjorde sig å andra sidan till rosenkreutzarnas stormästare genom att köpa sig en orden för 45 mark, genom att föra ut ett självbelåtet meddelande om sitt mästarskap under en annan person namn, och genom att utge sig för att förmedla en åldrig magisk och mystisk kunskap som han i själva verket aldrig hade sett röken av.

Strindberg skapade sina dramer och böcker för att ge ett bidrag till andra människors arbete med sin egen självförståelse, Steiner skapade en teaterscen i sin sekt där han bestämde vad människor skulle tycka och tro, med vilka metoder de skulle arbeta med sin andliga utveckling och hur barn skulle uppfostras och utbildas för att gå ut i världen som avbilder av hans eget ego. Om Steiners målsättningar med den Tregrenade Sociala Ordningen hade uppfyllts hade världens vetenskap, ekonomi, politik och andliga liv utformats efter hans personliga idéer. Nu kom detta inte att ske annat än i form av mindre antroposofiska enklaver och genom waldorfpedagogikens utbredning i världen. De grundläggande elementen i Steiners världsåskådning kom dock att ingå i den nazistiska ideologin, om än inte genom ett direkt arv från Steiner själv utan genom att antroposofin och nazismen växte fram ur samma kulturella mylla.

Viljans makt - livet som en teater

In the eighteenth century and in the greater part of the nineteenth, man's thinking made every effort to win for the “I” its place in the universe. Two thinkers who are already keeping aloof from this direction are Arthur Schopenhauer and Eduard von Hartmann, who is still vigorously working among us. Neither any longer transfers the full being of our “I,” which we find present in our consciousness, as primal being into the outer world. Schopenhauer regarded one part of this “I,” the will, as the essential being of the world, and Hartmann sees the unconscious to be this being. Common to both of them is this striving to subordinate the “I” to their assumed general world-being. On the other hand, as the last of the strict individualists, Friedrich Nietzsche, taking his start from Schopenhauer, did arrive at views that definitely lead to the path of absolute appreciation of the individual “I.” In his opinion, genuine culture consists in fostering the individual in such a way that he has the strength out of himself to develop everything lying within him. Up until now it was only an accident if an individual was able to develop himself fully out of himself. “This more valuable type has already been there often enough: but as a happy chance, as an exception, never as willed. Rather he was precisely the one feared the most; formerly he was almost the fearful thing; — and out of fear, the opposite type was willed, bred, attained: the domestic animal, the herd animal, the sick animal man, the Christian ...” Nietzsche transfigured poetically, as his ideal, his type of man in his Zarathustra. He calls him the Superman (Übermensch). He is man freed from all norms, who no longer wants to be the mere image of God, a being in whom God is well pleased, a good citizen, and so on, but rather who wants to be himself and nothing more — the pure and absolute egoist. (Rudolf Steiner, "Egoismus in Philosophie" (1899))[122]

När Steiner år 1899 skrev den essä som utdraget ovan är hämtat från, såg han Nietzsches övermänniska som idealet för den fulländade människan. Denna övermänniska är fri från alla normer, han vill inte längre vara en avbild av Gud, en varelse i vilken Gud finner glädje, en god medborgare och så vidare. Övermänniskan vill bara vara sig själv - den rena och absoluta egoisten. Tyvärr var man rädd för att skapa den sortens människor, i stället ville samhället ha den motsatta sortens människa - husdjuret, hjorddjuret, det sjuka djuret, den kristne.

Ironiskt nog fann Steiner, bara en kort tid efter det att han hade skrivit ovanstående, ett ramverk för sina drömmar om övermänniskan i det ”kristna” mysteriet. Han iscensatte denna fantasi i sin hemliga orden, där han som invigd övermänniska kunde härska över dem som stod lägre och välja att inviga eller vraka andra efter eget gottfinnande. När hans ansträngningar gav resultat genom att Felkin sökte upp honom och erkände honom som en Ockult Mästare, gick Steiner vidare in i nästa fas av sitt mysteriedrama. Under åren 1910 till 1912 ökade motsättningarna inom teosofin, bland annat på grund av att Annie Besant hade hittat sin egen Kristuskandidat. Eftersom Steiners kandidat var han själv, kunde han naturligtvis inte accepters Besants indiske messias.

Därför tog Steiner dramat till nästa nivå och skapade år 1913 sin egen religion, antroposofin. Nu trädde han fram som Zarathustra enligt Nietzsches ”profetia” om övermänniskan, och han började skapa en magisk vetenskap som inte bara handlade om andliga ting utan också kunde ge svaret på alla frågor om medicinska problem, astronomi, ekonomi, politik och annat. Gemensamt för Steiners vetenskapliga ”upptäckter” var att de byggde på magi. Genom att använd olika mineraler och annat med olika krafter, samt genom att späda ut lösningar i en process om inte bara spädde ut de påstått verksamma ämnena till koncentrationer som inte längre var spårbara, utan också tillförde ”alkemistens” eller ”medicinmannens” andliga kraft, skapades den homeopatiska medicinen.

Inom jordbruksvetenskapen upptäckte Steiner till exempel att man genom att gräva ner ett kohorn fyllt med gödsel i fullmåne, låta det ligga i jorden under hela vintern för att sedan späda ut den gödsel som fanns i kohornet till ofantligt små koncentrationer, kunde skapa ett potent gödselmedel. Steiner hade nått en nivå av självförhärligande där han aldrig kunde erkänna någon vetenskap som han inte själv hade upptäckt. Hans insats för att förena den andliga och materiella vetenskapen var att ersätta alla kända teorier och kunskaper med sina egna påstådda insikter. Han var som medlem i den högsta rasen det högsta krönet på utvecklingens berg, därifrån kunde han utfärda vilka direktiv han ville och människor lydde!

Steiner arbetade med magi och levde själv i den fantasivärld som han hade skapat. Hur Steiners system egentligen såg ut vet jag naturligtvis inte. Tydligen finns det enligt vad de själva påstår bevarat på Nya Zeeland i den orden som Felkin förde dit, och enligt Steiner själv skall det också ligga inkapslat i de metoder som man lär ut i waldorfpedagogiken.

Det kan dock vara av intresse att jämföra med Aleister Crowleys magiska system. Han var ju i förbund med Reuss, som Steiner i sin tur hade kontakt med. Jag har visserligen ingen möjlighet att veta om Steiner, Reuss, Crowley och andra använde samma magiska metoder, men i Crowleys system som han kallade thelemisk magi handlade allt om att använda sin vilja. Crowley var inspirerad av Nietzsche, och det var ju också Steiner i hög grad. Påståendet att Steiner framträdde som Zarathustra i den esoteriska delen av sin skola verkar trovärdigt. Dels hade ju teosoferna sett Zarathustra (Zoroaster) som en hög andlig kraft, och dels hade ju Nietzsche skrivit om Zarathustra i samband med sin övermänniskoideologi.

Teosofin gav inspiration till en mängd konstnärer under åren runt 1900. Det var inte bara Strindberg som tog till sig teosofiska idéer, utan till exempel Picasso och många andra konstnärer påverkades också av det utbredda intresset för det ockulta eller andliga under den här perioden. För många var det här bara en del av tidens gemensamma kulturella kraftfält, men till exempel Kandinsky, Matisse och Mondrian var tydligen direkt involverade i den teosofiska rörelsen och forskningen. Den andliga eller symboliska konsten fick dock ett abrupt slut hos många av tidens konstnärer i och med kubismens genombrott.[123]

Det finns alltså en mängd olika strömningar i tiden runt slutet av 1800-talet och början av 1900-talet som handlar om att öppna dörren till den andliga dimensionen för att därifrån hämta kraft, inspiration och kunskap. För en nyskapande konstnär eller författare finns det alltid en strävan efter ren inspiration och efter att få idéer för att skapa något helt nytt, och detta nya finns förstås bortom hans eller hennes eget yttre liv och bortom det som redan har tagit form. Teosofin, med dess beskrivningar av metoder som meditation och yoga, gav skapande konstnärer nya verktyg för att nå bortom det egna personliga och materiella jaget, till skillnad från de redan befintliga metoder som i stort sett bestod av sex, alkohol och andra droger samt ett mer eller mindre medvetet odlat utanförskap som kunde ta sig uttryck som omvärlden betraktade som storhetsvansinne eller ren galenskap.

Ett konstnärligt skapande är alltså förenat med inspiration, som i sin tur är ett uttryck för att man har överskridit sitt vanliga, vardagliga jag. Ett nyskapande handlar därför om att lämna det redan etablerade och accepterade för att finna något nytt bortom den egna personligheten, den förhärskande kulturen, och de etablerade sanningarna. Detta kräver i sin tur att man lättar på de spärrar som finns i ens eget medvetande och låter själen hämta bilder, musik, berättelser, eller vad det nu är, från en dimension bortom det vanliga medvetandet.

Ett konstnärligt skapande är på sätt och vis en magisk handling. Något som inte fanns tidigare annat än som en idé eller inspiration, tar form och blir en konkret produkt som kan brukas av andra och som i sin tur överför något av den andliga värld som konstnären själv hade fått kontakt med till dessa människor. Samma mekanismer fungerar naturligtvis delvis i allt skapande, en arkitekt överför sitt jag till en byggnad, en pjäsförfattare sår sina frön i andras sinne på det sätt som Strindberg insåg, en politiker skapar en bild av samhället i ett politiskt program och denna bild förverkligas om han kommer till makten.

Steiner är inne på dessa områden, han blev ju inspirerad av teosoferna till att se sambandet mellan konst och andlighet enligt vad han skriver om den kongress han ordnade 1907. Han inspirerades också av Schuré till att se dramat som en väg till andlig utveckling, något som visas i det mysteriedrama om Eleusis som Schuré skrev och som bl.a. von Sievers framförde vid samma kongress.

Steiner förde fram antroposofin som en andlig vetenskap som skulle förena det andliga och det materiella. I det syftet använde han magiska metoder både i sin esoteriska roll som rosenkreutzarnas stormästare och i sin exoteriska gärning som omfattade magiska metoder i jordbruket och i medicinen. I waldorfpedagogiken använder man dans och bild som ett sätt att nå det andliga. Men kreativitet och nyskapande kräver frihet, frihet är den grundläggande förutsättning som skapar möjligheter att gå utanför sitt eget jags begränsningar, och det är den kvaliteten som jag saknar i Rudolf Steiners filosofi.

Redan från början var det monismen och Nietzsches övermänniskofilosofi som utgjorde grunden i Steiners världsbild. Visserligen förnekar han själv i sina texter att någon annan människa skulle ha påverkat honom på något sätt, men på Steiner Archives sägs det att The Philosophy of Freedom är en grundläggande behandling av Steiners filosofiska betraktelsesätt, och att den tillsammans med Truth and Science och The Riddles of Philosophy utgör en trilogi som beskriver Steiners filosofi. Den frihet som förs fram i The Philosophy of Freedom är övermänniskans frihet att göra vad han vill, på bekostnad av den lägre stående massmänniskan som enbart är ofri. Det är samma filosofi som ledde fram till nazismens dyrkan av övermänniskan och dennes naturgivna rätt att göra vad han vill mot sådana som är svagare.

Steiner ansåg visserligen inte enligt det som finns bevarat att man skulle avliva de som man ansåg vara lägre stående. Men han var en övertygad monist under 1890-talet, och han behandlar Haeckel på ett positivt sätt i sin självbiografi. Däremellan fördömde han 1913 ”dagens monister” som inte hade underkastat sig hans egen andliga vetenskap utan högmodigt ägnade sig åt sin egen tro på Darwins evolutionsteorier och på naturens energier. Men inte vid något tillfälle har jag sett att Steiner uttalar någon kritik av den eugenik som Haeckel förordade, eller att han till exempel kommenterade monisternas förslag till avlivning av barn som inte var fullvärdiga.

Men antroposofin förs ju fram som allt annat än elitistisk eller rasistisk. Som grund för detta använder man bland annat de principer som bestämdes för det Allmänna Antroposofiska Sällskapet vid dess grundande i Dornach år 1923. Detta sällskap skall enligt punkt ett vara en sammanslutning som vill vårda det själsliga livet såväl inom den enskilda människan som i samhället.

Enligt punkt två är den grundåskådning som man arbetar för Steiners sedan flera år tillbaka utarbetade och i viktiga delar redan offentliggjorda vetenskap om den andliga världen. Vården av denna vetenskap saknas i nutidens civilisation. Sällskapet skall ha denna vård som sin uppgift, och skall lösa den genom att den i högsätet sätter den vid Goetheanum vårdade antroposofiska andevetenskapen jämte dess resultat beträffande det moraliska och religiösa livet, liksom det konstnärliga och allmänt andliga inom människoväsendet. Denna punkt fortsätter med att man säger att det inte krävs någon vetenskaplig bildningsgrad för att tillägna sig antroposofin utan bara fördomsfrihet, medan den antroposofiska forskningen själv och bedömningen av dess resultat är beroende av andevetenskaplig skolning.

Att tillägna sig antroposofin som livsgrundval är ej bundet till någon vetenskaplig bildningsgrad, utan förutsätter blott fördomsfrihet. Men antroposofisk forskning och den sakliga bedömningen av dennas forskningsresultat är beroende av den andevetenskapliga skolningen, som kan uppnås gradvis. Dessa resultat är till sin art lika exakta som den sanna naturvetenskapens. När de på samma sätt som naturvetenskapens resultat blivit allmänt erkända, kommer de att medföra liknande framsteg som dessa på livets alla områden, inte bara på det andliga utan även på det praktiska området.[124]

I punkt 4 sägs att var och en som ser något berättigat i en sådan institution som Goetheanum som fri högskola för antroposofi kan bli medlem i Antroposofiska Sällskapet, det är inget hemligt sällskap. I punkt 5 sägs att centrum för sällskapets verksamhet är den Fria Högskolan för Antroposofi i Dornach, till denna högskola kan medlemmar i sällskapet tas upp sedan de varit medlemmar en tid som ledningen i Goetheanum bestämmer. För att få gå vidare till andra respektive tredje klass skall man åter ansöka till ledningen i Goetheanum och av denna bedömas som lämplig.

I punkt 7 utses Steiner till den som bestämmer över hur skolan skall inrättas och vilka medarbetare som skall utses. Han skall också utse sin eventuelle efterträdare.

7. Inrättande av Fria Högskolan för Antroposofi åligger i första hand Rudolf Steiner, vilken har att utnämna sina medarbetare och sin eventuelle efterträdare. [125]

Alla sällskapets publikationer skall vara offentliga, liksom det som produceras inom den fria högskolan. Skolan förbehåller sig dock rätten att avvisa varje bedömning som inte stödjer sig på den antroposofiska vetenskapen. Ingen räknas heller som kompetent att fälla omdömen om det som producerats inom den fria högskolan om han eller hon inte har genomgått denna skola eller på annat likvärdigt sätt förvärvat de nödvändiga andevetenskapliga (antroposofiska) förkunskaperna. Bedömningar som är grundande i andra vetenskapliga synsätt skall tillbakavisas genom att författarna till de antroposofiska vetenskapliga texterna inte inlåter sig på några diskussioner med sådana som företräder andra åsikter.

8. Alla sällskapets publikationer skall vara offentliga på samma sätt som hos andra offentliga sammanslutningar. Från denna offentlighet kommer inte heller publikationerna från den fria högskolan för antroposofi att utgöra ett undantag; dock förbehåller sig skolan rätten att avvisa varje bedömning som inte stödjer sig på motsvarande förstudier, på samma sätt som inom den erkända vetenskapliga världen. De publikationer, som utgår från den fria högskolan för antroposofi, kommer därför att vara försedda med följande notis: ”Tryckt som manuskript för medlemmarna av Fria Högskolan för Antroposofi, Goetheanum, klass… Ingen anses kompetent att fälla ett giltigt omdöme om dessa skrifter som ej genom denna skola själv eller på ett sätt som av den erkänts som likvärdig förvärvat sig de därför gällande förkunskaperna. På annat sätt grundade bedömningar tillbakavisas så till vida som författarna till ifrågavarande skrift inte inlåter sig på någon diskussion.

9. Antroposofiska Sällskapets ändamål skall vara främjandet av forskning på det andliga området; denna forskning själv skall vara ändamålet med den fria högskolan för antroposofi. Dogmatik på vilket område det vara må måste vara utesluten från Antroposofiska Sällskapet.[126]

Verksamheten inom Goetheanum skall finansieras genom att varje lokal antroposofisk grupp skall betala en viss summa per medlem till den centrala ledningen vid Goetheanum.

12. Medlemsbidraget bestäms av de enskilda grupperna; dock har varje grupp att för var och en av sina medlemmar erlägga (15 Sfr) till den centrala ledningen vid Goetheanum. [127]

Steiner grundade alltså en fri högskola som skulle ta emot varje människa som anslöt sig till den dogm som han hade utarbetat. Denna fria högskola skulle vara öppen för alla religioner, ändå grundade Steiner i samma veva en egen religion som numera finns i Kristensamfundet. Den fria vetenskapliga granskningen av skolans resultat skulle bara tillåtas av sådana som själva hade gått igenom Steiners utbildning, alla andra skulle man inte ens inlåta sig i diskussioner med. Den fria högskolan skulle enbart och exklusivt vårda Steiners ”vetenskap”, ändå påstod man att all dogmatik var förbjuden.

Steiner grundade alltså en isolerad sekt med en högskola som bara skulle lära ut hans egen lära, och kallade den fri. Han öppnade den för alla människor som anslöt sig till hans lära, men man kan ju anta att till exempel kineser och japaner som ansågs tillhöra en helt annan utvecklingslinje än européerna skulle ha svårt att känna sig välkomna. De människor som Steiner hänförde till ”vildarna” hade säkert i allmänhet inte heller känt sig välkomna, liksom de raser som enligt hans teorier luktade illa på grund av att deras land hade påverkats av en illaluktande planet enligt analogin med violen och stinkasanten.

Enligt Steiners evolutionslära var ju alla raser förutom den europeiska representanter för passerade stadier som var på väg att försvinna. Hans uttalande om att en själ som har råkat bli inkarnerad i en sådan neråtgående ras åter kan bli inkarnerad i en uppåtstigande ras om den inte ”gör sig ond”, kan ju inte tolkas på något annat sätt än att det är ett straff att bli inkarnerad i en ”lägre” ras, och att européerna, som ju enligt Steiner tillhör den mest högtstående rasen måste ha varit ”goda” i sina tidigare inkarnationer eftersom de hade fått privilegiet att bli födda inom den vita rasen.

"En själ kan vara inkarnerad i en ras som förfaller, men om denna själ inte själv gör sig ond, behöver den inte åter inkarneras i en nedåtsjunkande ras, den inkarneras åter i en uppåtstigande ras."Vor dem Tore der Theosophie, s. 42.[128]

Om man jämför Antroposofiska Sällskapets principer med Teosofiska Samfundets principer kan man se några viktiga skillnader.

Teosofiska Samfundet	Antroposofiska Sällskapet
1) Att skapa en kärna till ett universellt brödraskap (oberoende av ras, trosbekännelse, kön, kast eller hudfärg).	Att skapa ett samfund som vårdade Rudolf Steiners antroposofi. Varje människa som anslöt sig till antroposofin så som den definierades i Goetheanum fick tillträde till samfundet.
2) Att bedriva studier i jämförande religion, filosofi och naturvetenskap.	Att enbart undervisa i Steiners antroposofi.
3) att forska i oförklarade naturlagar och människans förborgade krafter.	Att bedriva forskning för att bevisa sanningen i Steiners antroposofi.

Men hur hänger det här ihop med Steiners övergripande andliga filosofi? Jag tror att det i grunden handlade om en nietzscheansk önskan om att bli en övermänniska som stod utanför det etablerade och kunde ta sig vilken makt han ville. De hemliga ordnarna florerade ju i de ultrakonservativa kretsarna i Tyskland, tron på en grundläggande kraft som genomsyrade allt fanns inom monismen. Att i nästa steg söka efter metoder för att manipulera och använda denna kraft var naturligt om man ville uppfylla det enligt Nietzsche grundläggande behovet av makt.

Steiner försökte skapa sin egen världsomspännande orden och sin egen esoteriska filosofi. Steiner trodde verkligen att han hade det enda svaret på alla politiska, vetenskapliga och andliga frågor, och han försökte sprida denna enda sanning genom de skolor och andra institutioner som skulle sprida den Tregrenade Sociala Ordningen i världen. Om man själv och ens egen institution har svaret på allt, behöver man naturligtvis inte ens ge sig in i diskussioner med dem som inte har genomgått den erforderliga esoteriska utbildningen. Om man själv har hela makten över vad som skall läras ut, vilka som skall antas respektive förkastas, vilka som skall få gå vidare från första klass till andra och så vidare, och om man sedan inte tillåter någon med avvikande kunskaper eller erfarenheter att föra fram sina åsikter, då är man förstås en allsmäktig och enväldig härskare över sitt eget rike.

Steiner skapade sig den position som man kan gissa att han sökte efter i sin vandring mellan olika grupper under 1890-talet. Han ville leva den myt som skapades av den fatala kombinationen av Haeckels monism och Nietzsches övermänniskofilosofi. Och man kan väl också säga att han lyckades. Precis som Hitler blev Steiner den oomstridde härskaren över sitt eget rike, men till skillnad från Hitler som var ett politiskt underbarn valde Steiner att härska över den andliga delen av människorna. Han ville skapa små kopior av sig själv, som precis som Strindberg beskrev det hade tagit in de små mögliga frön som han spred i sina hjärnor för att sedan i sin tur sprida dem vidare.

Om man använder ett ord som fri, som Steiner gjorde om sin nya högskola, men skapar ett ramverk som är dogmatiskt, förtryckande och likriktande så saknar man antingen självinsikt eller också manipulerar man världen på ett hänsynslöst sätt. Eller också är det, som jag uppfattar det i Steiners fall, en kombination av dessa två. Han uppvisade en stor förslagenhet när han använde Schuré i sin kampanj för att bli ansedd som en stor rosenkreutzisk adept, när han förnekade att han helt och hållet byggde sin filosofi på Nietzsche, Haeckel och Blavatsky och när han skapade en öppen skola för de många och en hemlig för de speciellt utsedda i Mystica Aeterna. Steiner var en människa som manipulerande andra, och man kan anta att han tillämpade den nietzscheanska logiken om den överlägsnes rätt att sätta sig över den gängse moralen. När det hela sedan verkligen fungerade och han fick lärjungar som trodde på varje ord som föll från hans läppar, började han kanske själv att tro på sina lögner.

Han var själv Zarathustra, Christian Rosenkreutz och Kristus, helt enligt de principer som man arbetade efter i de mystiska ordnarna. Men medan den andliga undervisningen i de äkta mysterieskolorna alltid ställde höga krav på att man inte använde sin andliga kraft för att undertrycka, manipulera eller utnyttja andra, var de ordnar som skapades under 1700-talet och framåt fulla av just dessa negativa företeelser. Om man dyrkar egot och arbetar för att stärka sin personliga kraft och makt kommer man kanske att bli framgångsrik och berömd i det yttre, men man kommer att stagnera i sin andliga utveckling. En äkta andlig utveckling kräver öppenhet, flexibilitet, ödmjukhet och vilja att lära från andra, men den innebär också att man steg för steg släpper alla yttre ledstänger och auktoriteter.

När man tillämpar de andliga sanningarna på det sätt som Nietzsche och Steiner såg som det rätta blir man fri på fel sätt. Man blir manipulativ, maktlysten och egocentrerad. I Nietzsches fall gick det hela så långt att han drabbades av storhetsvansinne och blev sinnessjuk. Hitler blev det tyska folkets führer och uppnådde en total maktposition där hans vilja var det som styrde landets utveckling och människors liv och död. Men både han själv och hans rike utplånades till slut som en följd av tillämpningen av den filosofi som lärde ut övermänniskans rätt att härska över de underlägsna slavmänniskorna.

I Steiners fall verkar hans storhetsvansinne dels ha fått honom att tro att han hade svaret på alla världens frågor, och dels ha fått honom att tro att han inte skulle dö. Vad kan annars formuleringen i punkt sju av Antroposofiska Sällskapets principer om att han skulle utse en ”eventuell efterträdare” ha betytt? Han hade ju skisserat en totalitär organisation där allt bestämdes av honom själv, han kan ju knappast ha tänkt att den skulle ersättas av något slags demokratisk stormötesordning. Jag gissar att Steiner antagligen tänkte sig att han skulle styra över antroposoferna från sin kommande position i andevärlden, han trodde ju när allt kom omkring på att de döda kunde kommunicera med de levande.

Steiners syn på karma

De kanske viktigaste begreppen för Blavatsky och de andra medlemmarna av det ursprungliga Teosofiska Samfundet var reinkarnation och karma, två föreställningar som man hade hämtat från den indiska filosofin. Reinkarnation, tanken att vi lever många liv på jorden, var nära förbunden med begreppet karma som är en tro på att det som händer i ett liv har orsaker som kan härledas tillbaka till tidigare liv. För teosoferna var karma en naturlag som handlade om orsak och verkan och som kunde appliceras på allt från den enskilda människans liv, olika staters öde, olika planeters utveckling och så vidare.

Karma var enligt Blavatsky en opersonlig gudomlig kraft som stävade efter att upprätthålla harmonin både i den materiella och i den andliga världen. Om man bröt mot denna lag och alltså skapade disharmoni, blev man också tvungen att uppleva konsekvenserna av sin handling. Dessa konsekvenser var inte något som handlade om att en vred gud utdömde ett straff för en synd, utan de var i stället händelser som iscensattes för att vi skulle lära oss att handla så att vi inte återigen gjorde samma misstag.

For the only decree of Karma - an eternal and immutable decree - is absolute Harmony in the world of matter as it is in the world of Spirit. It is not, therefore, Karma that rewards or punishes, but it is we, who reward or punish ourselves according to whether we work with, through and along with nature, abiding by the laws on which that Harmony depends, or ‑ break them. (Secret Doctrine, Vol I, p.643)

But verily there is not an accident in our lives, not a misshapen day, or a misfortune, that could not be traced back to our own doings in this or in another life. If one breaks the laws of Harmony, or, as a theosophical writer expresses it, “the laws of life,” one must be prepared to fall into the chaos one has oneself produced.(Secret Doctrine, Vol I, p. 643-44)

This Law -- whether Conscious or Unconscious -- predestines nothing and no one. It exists from and in Eternity, truly, for it is ETERNITY itself; and as such, since no act can be co-equal with eternity, it cannot be said to act, for it is ACTION itself ... Karma creates nothing, nor does it design. It is man who plans and creates causes, and Karmic law adjusts the effects; which adjustment is not an act, but universal harmony, tending ever to resume its original position... (Secret Doctrine, Vol II, p. 304-05)

KARMA is an Absolute and Eternal law in the World of manifestation; and as there can only be one Absolute, as One eternal ever present Cause, believers in Karma cannot be regarded as Atheists or materialists—still less as fatalists. (The Secret Doctrine, Vol II, p. 305)

Those who believe in Karma have to believe in destiny, which, from birth to death, every man is weaving thread by thread around himself, as a spider does his cobweb; and this destiny is guided either by the heavenly voice of the invisible prototype outside of us, or by our more intimate astral, or inner man, who is but too often the evil genius of the embodied entity called man.... When the last strand is woven, and man is seemingly enwrapped in the net-work of his own doing, then he finds himself completely under the empire of this self-made destiny. It then either fixes him like the inert shell against the immovable rock, or carries him away like a feather in a whirlwind raised by his own actions, and this is - KARMA. (Secret Doctrine, vol 1, p. 639)

Our idea of the unknown Universal Deity, represented by Karma, is that it is a Power which cannot fail, and can, therefore, have neither wrath nor mercy, only absolute Equity, which leaves every cause, great or small, to work out its inevitable effects. The saying of Jesus: "With what measure you mete it shall be measured to you again" (Matth. vii., 2), neither by expression nor implication points to any hope of future mercy or salvation by proxy. (Key To Theosophy pp. 199-200)

Karma var alltså en lag om orsak och verkan, men Blavatsky var mycket tydlig när hon sade att en vanlig människa aldrig kan genomskåda det som sker enligt denna lag. I en tänkt konversation mellan en person som undrade över olika begrepp i teosofin och en teosof (Blavatsky) förklarade hon att det enda vi kan veta om karma är det faktum att det som händer i vårt nuvarande liv är ett resultat av våra egna tankar och handlingar i tidigare liv, om vi inte är profeter och initierade adapter förstås.

ENQUIRER. Yes, I see what you mean generally; but I wish you could give some concrete example of the action of Karma?

THEOSOPHIST. That I cannot do. We can only feel sure, as I said before, that our present lives and circumstances are the direct results of our own deeds and thoughts in lives that are past. But we, who are not Seers or Initiates, cannot know anything about the details of the working of the law of Karma.

ENQUIRER. Can anyone, even an Adept or Seer, follow out this Karmic process of re-adjustment in detail?

THEOSOPHIST. Certainly: "Those who know" can do so by the exercise of powers which are latent even in all men.[129]

Det här var förstås mycket viktigt, om människor trodde att de hade nyckeln till vad i tidigare liv som hade orsakat det som hände i deras egna och andra människors nuvarande tillvaro, skulle det skapas mängder av negativa föreställningar. En tanke som låg nära var till exempel att de rika hade förtjänat sin ställning genom att de hade varit extra goda i tidigare liv, medan de fattiga levde i misär på grund av sina egna tidigare synder. Idéerna om att olika länder hade olika karma kunde mycket lätt appliceras på nationalistiska föreställningar om att vissa länder och folk var förutbestämda att leda medan andra var destinerade till att underkuvas och exploateras. Socialdarwinismen och vulgära tolkningar av lagen om karma låg mycket nära varandra, och i Tyskland var monismen och tron på den ariska rasens överhöghet lokala varianter på socialdarwinismen.

Att Rudolf Steiner så snabbt kunde finna sig tillrätta i de teosofiska kretsarna i Berlin kan mycket väl förklaras av att fördomsfulla tolkningar av teosofin hamnade mycket nära både Nietzsches och Haeckels filosofi, vilka alltså hade varit Steiners livsluft under hela 1890-talet. I en föredragsserie som Steiner gav i Hamburg i maj 1910 lägger han ut sina tankar om karma. På Steiner Archives sägs denna föredragsserie vara ”Steiners grundläggande studie över karmas lagar så som de verkar i sjukdom och hälsa, olyckor, naturkrafter så som vulkaner och jordbävningar, samt i vår relation till det animala kungadömet”.[130]

I föredragen i Hamburg har man tydligen enligt Steiners direktiv ersatt ordet “teosofi” med “antroposofi”, det här föredraget hölls ju under den tid som han verkade inom Teosofiska Samfundet och han bör rimligtvis ursprungligen ha använt ordet ”teosofi”. Men bortsett från att man har fört över Steiners föredrag från den teosofiska sfären till den antroposofiska, kan man se att Steiner helt och hållet utgår från det som Blavatsky och de andra tidiga teosoferna hade påstått om karma. Men Steiner har gått vidare från den position som Blavatsky intog, nämligen att man inte kunde säga något bestämt om hur karmalagen verkade bara att den styrde människornas utveckling.

Steiner har däremot genomskådat karmas lagar i detalj. Han vet till exempel, genom Andlig Vetenskap, att ett nyckfullt liv som varken känner hängivenhet eller kärlek – ett ytligt liv i en inkarnation – uttrycker sig som en tendens till lögnaktighet i nästa liv. I det tredje livet kommer denna inriktning att ta sig uttryck som dåligt fungerande organ. På så sätt kan man karmiskt följa effekterna i tre konsekutiva inkarnationer genom ytlighet och nyckfullhet i ett liv, lögnaktighet i nästa och en fysisk disposition för sjukdom i den tredje inkarnationen.

Here we shall have to go back still further. Spiritual Science shows that a fickle life which knows neither devotion nor love — a superficial life in one incarnation — expresses itself in the tendency to lying in the next incarnation; and in the third incarnation this tendency to lying manifests itself in incorrectly formed organs. Thus we can karmically trace the effects in three consecutive incarnations: superficiality and fickleness in the first incarnation, the tendency to lying in the second, and the physical disposition to disease in the third incarnation.[131]

Att man blev fysiskt sjuk förklarades alltså enligt Steiners andliga vetenskap med att man hade varit en omoralisk, ytlig och lögnaktig själ i ett tidigare liv. I föredragsserien gav han också en del exempel på exakt vilka dåliga personlighetsdrag som gav upphov till vilka sjukdomar. Smittkoppsepidemier berodde till exempel på att det dominerade en generell tendens i människor för att utveckla egoism och obarmhärtighet. Difteri berodde på att den ”astrala kroppen” hade skadats i en föregående inkarnation. Tuberkulos berodde däremot enligt Steiner på att man hade haft en tendens till sexuella utsvävningar och en längtan efter att leva ett sensuellt liv i en tidigare inkarnation.[132]

I ett föredrag tio år senare utvecklade Steiner sambandet mellan sjukdomar och karma ytterligare. Men nu verkade det som om han mer såg orsakerna i det nuvarande livet. Enligt hans synsätt var cancer ett symptom på att människan inte klarade av att rensa ut det som ”glittrar och skimrar” under sömnen, och att det därför bildades tumörer. Människor som sov dåligt var därför utsatta för en mycket stor risk att få tumörer. Ett symptom på denna predisposition var också att man hade en läggning för förstoppning och hypokondri.[133]

I samma föredrag avslöjade Steiner att de krafter som formar det mänskliga örat är samma krafter som, om de har fått gå för långt, ger upphov till tumörer. Att man har ett öra är därför ett tecken på att den tumörformande kraften har fått verka vid rätt tillfälle, på samma sätt som den inflammationsframkallande kraften på rätt sätt och vid rätt tillfälle har skapat ögat. Om man därför skulle ta bort den tumörformande kraften skulle man visserligen bli av med cancersjukdomarna, men ingen människa skulle heller kunna höra något. Och eftersom levande varelser har förmågan att se på grund av att de inflammatoriska processerna finns, skulle alla vara blinda om man utrotade inflammationerna.

Men Rudolf Steiner ville driva sin vetenskap längre än till att bara observera orsaker och verkan, han ville skapa generella regler som beskrev de krafter som verkade i tillvaron. Han använde den teosofiska doktrinen om att karmiska yttringar i grunden var symptom på att den gudomliga harmonin hade kommit ur balans. Därför skapades enligt teosoferna effekter som skulle balansera upp denna obalans genom att människan fick genomgå en lärokurs i en efterföljande inkarnation. I Steiners version blev dessa effekter i allmänhet sjukdomar, och varje sjukdom var därför nödvändig för att återställa den rubbade balansen. Denna rubbning beskrev Steiner som en kamp mellan två krafter som han kallade Lucifer och Ahriman.

Steiners idéer om Ahriman som den onda principen kan man spåra tillbaka till H. P. Blavatsky. I en artikel i tidskriften Lucifer beskrev hon den gamla och enligt henne högtstående persiska religionen som bygger på en dualism mellan den goda principen Ahura Mazda (Ormuzd) och den onda Ahriman. Dessa två härstammar från samma källa, men medan Ahura Mazda är goda tankar är Ahriman onda tankar. Ahriman och Ahura Mazda är sammanblandade på det jordiska planet, och den ena skulle vara meningslös om inte den andra fanns. Men vid den stora slutstriden skall dessa båda potentaters härskaror drabba samman och det goda skall segra under ledning av Saoshyant, en son till Zoroaster. Då skall också de döda återuppstå.

Blavatsky tolkar Ahriman som en symbol för de krafter i människan som är egoistiska och kärlekslösa. Hon ser hans här av onda devor som krafter som fyller världen med moraliska och fysiska sjukdomar, fattigdom, avund, stolthet, dryckenskap, förräderi, orättvisa, grymhet, ilska och kallblodigt mord. Under Ahrimans inflytande fick människan från allra första stund sin medmänniska att gråta och lida.[134]

I Steiners version är Lucifer och Ahriman de två principer som upprätthåller balansen i världen. Sjukdomar beskrivs inte bara som karmiska effekter av tidigare begångna felsteg, utan dessa felsteg var dessutom inspirerade av antingen Lucifer eller Ahriman. Från detta utvecklar Steiner i nästa steg botemedel och metoder för helande som skall stärka kroppen mot den kraft som han anser orsakar sjukdomen, om den nu är ahrimansk eller luciferisk.

Lucifer och Ahriman blir hos Steiner kodord som kan betyda vad som helst, allt beror av karma och därmed beror också allt av Lucifer och Ahriman. Som vi såg på sidan 90 var den politiska lögnen (den östliga bolsjevismen) Ahriman och den västliga kapitalismen var Lucifer, och när dessa båda blandades skulle mänskligheten (Mellaneuropa) drabbas av sjukdomar och kulturell död.

På ett analogt sätt drabbades människor av sjukdomar och död genom att de luciferiska och ahrimanska krafterna hade fått tillträde till kroppen i en tidigare inkarnation när att man hade dukat under för egoism, girighet, intresse för det sexuella eller andra moraliska svagheter. Men det var viktigt att välja behandling efter sjukdomens art, behandling med elektricitet gjorde till exempel ingen nytta mot det luciferiska utan bara mot det ahrimanska, medan behandling med kalla eller varma bad däremot var bra mot det luciferiska eftersom kyla och värme var förbundet med Lucifer.

We have shown how, in fact, the two principles — the ahrimanic and the luciferic — are at work at the very foundation of a disease. And in many ways it can be pointed out that in the various forms of disease one distinguishes essentially two types, the ahrimanic and the luciferic. If this were considered, the true principles would be discovered by which to find a suitable remedy for the patient; for luciferic diseases will require entirely different remedies from the ahrimanic. To-day external forces are used for the purposes of healing in a way which betrays a certain want of judgement — forces such as electro-therapy, the cold water treatment, etc. Much light could be thrown by Spiritual Science on the suitability of one method or another, if it were first decided whether a luciferic or ahrimanic illness is being treated. For example, electro-therapeutics ought not to be used in illnesses which originate from luciferic causes, but only in ahrimanic forms of illness. For electricity, which has no connection whatever with the activities of Lucifer, is useless in treating luciferic forms of disease; it belongs to the sphere of the ahrimanic beings, although, of course, other beings beside the ahrimanic make use of the forces of electricity. On the other hand, warmth and cold belong to the sphere of Lucifer. Everything which has to do with making the human body warmer or colder, or that which makes it warmer or colder through external influences, belongs to the sphere of Lucifer; and in all the cases in which we have to deal with warmth or cold we have a type of luciferic form of disease.[135]

Steiner skapade alltså en världsbild där onda krafter verkade på människor och samhälle på ett sätt som var helt omöjligt att förstå för vanliga dödliga,. Det var bara Steiner själv som genom sin Andliga Vetenskap kunde se bakom det yttre och förstå när det var Lucifer respektive Ahriman som verkade, och som utifrån detta kunde föreslå de rätta botemedlen. Namnen på de här krafterna var alltså dels Lucifer, ljusets ängel som väl närmast är bibelns Gabriel, och dels Ahriman, den negativa principen i zoroastrismen.

Genom att skapa en ny hotfull vetenskap där onda krafter arbetade för att ta sig in i kroppen, och där de dessutom redan kunde finnas där utan att man visste det genom misstag som man hade gjort i tidigare liv, skapade Steiner en skrämmande och nedbrytande andlig värld. Dessa okända krafter som hade impregnerat allt som fanns redan i samband med skapelsen kunde man enligt Steiner aldrig förstå eller bekämpa genom den etablerade vetenskapen, utan bara genom hans antroposofiska vetenskap och skolning.

De ahrimanska krafterna finns i det som man tar emot från den externa världen, och de luciferiska i det som finns i den egna själen i form av glädje, åtrå etc. De luciferiska lurar oss att bedöma vårt inre liv på fel sätt, de gör att vi ser Maya eller illusion i vårt eget inre. Vi kan till exempel göra något av rent egoistiska motiv medan vi säger oss att vi agerar helt osjälviskt. Ahriman kommer in via tankelivet, när vi till exempel tror att något sker av en ”slump”.

In what we receive from the external world there are contained the ahrimanic forces, and in what arises and acts within the soul in the shape of joy and dejection, desires, and so forth, there are contained the luciferic forces. The luciferic as well as the ahrimanic principles induce us to give way to error. The luciferic principle induces us to deceive ourselves as to our own inner life, to judge our inner life wrongly, to see Maya, illusion within ourselves. If we contemplate life rationally, we shall not find it difficult to discover Maya in our own soul life. Let us consider how very often we persuade ourselves that we have done one thing or another for this or that reason. Generally the reason is quite a different one, and far more profound. It may be found in temper, desire, or passion, but in our superficial consciousness we give quite a different explanation. Especially do we endeavour to deny the presence within our soul of that which the world does not greatly appreciate, and when we are driven to some act from purely egotistical motives, we frequently find ourselves clothing these crude egotistical impulses with a cloak of unselfishness, and explaining why it was necessary for us thus to act. … Thus we see Lucifer active on the one side. How does Ahriman act on the other?

Ahriman is that principle which intermingles with our perceptions and enters us from outside. Ahriman's activity is strongest when we feel that in this case thought is not sufficient, and that we face a critical moment in our thought life. Thinking is trapped as in a thought maze. Then the ahrimanic principle seizes the occasion to penetrate us as through a rift in the external world. … Here also is what we call ‘chance.’ It is here where Ahriman becomes most dangerous to us. Those phenomena which we call ‘chance’ are the phenomena by which we are most easily deluded by Ahriman.[136]

Steiner pekade på ett botemedel som han antagligen hade plockat upp från teosofin, nämligen ljus och kärlek. Han förklarade att allt materiellt var kondenserat ljus. Eftersom ljus var den mest grundläggande substansen fanns det inte något behov av 1800-talets vibrationshypotes (en del av teosofin), och därför var också den mänskliga kroppen i grunden vävd av ljus.

‘Every substance upon the earth is condensed light.’ There is nothing in material existence in any form whatever which is anything but condensed light. Hence you see that to those who know the facts, there can be no necessity for such a theory as that of the ‘vibration hypothesis’ of the nineteenth century. Therein one sought to find light by methods which themselves are coarser than the light itself. Light cannot be traced back to anything else in our material existence. Wherever you reach out and touch a substance, there you have condensed, compressed light. All matter is, in its essence, light.

We have thus indicated one side of the question from the point of view of Spiritual Science. We have seen that light is the foundation of all material existence. If we look at the material human body, that also, inasmuch as it consists of matter, is nothing but a substance woven out of light. Inasmuch as man is a material being, he is composed of light.

Medan materien var ljus bestod själen däremot av kärlek, ljus och kärlek var därmed invävt på ett eller annat sätt i alla jordiska fenomen.

Let us now consider the other question: ‘Of what does the soul consist?’ If we were to make research in the same way, by means of the methods of Spiritual Science, into the substance, into the really fundamental essence of the soul, then it would appear that just as all matter is compressed light, so all the different phenomena of the soul upon earth are modifications, are manifold transformations of that which must be called, if we truly realise the fundamental meaning of the word: love. Every stirring of the soul, wherever it appears, is in some way a modification of love, and if the inner and the outer are, as it were, intermingled, impressed into one another in man, we find also that his outer bodily part is woven out of light, and his inner soul is woven spiritually out of love. Love and light are, indeed, in some way interwoven in all the phenomena of our earth existence, and anyone who wishes to understand things as explained by Spiritual Science, will first of all ask: To what extent are love and light interwoven?

Eftersom allt som hör samman med den jordiska existensen också hör samman med det kondenserade ljuset, har det inget intresse av kärlek. När vi kommer i kontakt med ljus börjar därför de luciferiska andarna att väva ljus till kärlek, och Lucifer själv blir invävd i kärleken. Det här är orsaken till alla sjukdomar som kommer inifrån. Den smärta som skapas när man kommer i kontakt med de luciferiska frestelserna, är de karmiska effekter som man upplever i form av sjukdomar.

Love and light are the two elements, the two component parts of all earthly existence: love as the soul part, and light as the outer material part.

Now, however, another fact comes in. For both these elements, light and love, which would otherwise be side by side throughout the great course of the world existence, there must be found an intermediary, weaving the one element into the other — light into love. This must needs be a power which has no particular interest in love, which thus weaves light into the element of love — a power which is interested only in causing the light to be spread abroad to as great an extent as possible, and therefore causes light to stream into the element of love. Such a power cannot be terrestrial for the earth is the Cosmos of Love; and its mission is to weave love in everywhere. Anything, therefore, which is bound up with the earth existence can have no interest which is not to some degree influenced by love.

It is the luciferic beings which act here — for they remained behind upon the Moon upon the Cosmos of Wisdom. They are particularly interested in weaving light into love. The luciferic beings are everywhere at work when our inner part which is actually woven out of love comes into any sort of connection with light, in whatsoever form it may be found; and we are confronted with light in all material existence. Wheresoever we come into connection with light, the luciferic beings enter, and the luciferic influence becomes woven into love. In that way man first, in the course of his incarnations, entered the luciferic element. Lucifer has woven himself into the element of love; and all that is formed from love has the impress of Lucifer, which alone can bring us what causes love to be not merely a self-abandonment, but permeates it in its innermost being with wisdom. Otherwise, without this wisdom, love would be an impersonal force in man for which he could not be responsible. But in this way love becomes the essential force of the Ego where that luciferic element is woven, which otherwise is only to be found outside in matter. Thus it becomes possible for our inner being which, during earth existence, should receive the attribute of love in its fullness, to be permeated besides by everything that may be described as an activity of Lucifer, and from this side leads to a penetration of external matter; so that which is woven out of light is not interwoven with love alone, but with love that is permeated by Lucifer. When man takes up the luciferic — element, he interweaves into the material part of his own body a soul which is, it is true, woven out of love, but into which the luciferic element is interwoven. It is that love which is permeated with the luciferic element, which impregnates matter and is the cause of illness working out from within. In connection with what we have already mentioned as being a necessary consequence of an illness proceeding from a luciferic element, we may say that the ensuing pain, which we have seen is a consequence of the Luciferic element, shows us the effect of the working of the karmic law. So the consequences of an act or a temptation coming from Lucifer are experienced karmically and the pain itself indicates what should lead to the overcoming of the consequences in question.

Man kan hjälpa människor från två sidor när det gäller dessa luciferiska skador, som egentligen är frånvaro av ljus. Dels kan man överföra transformerad kärlek från den psykiska metoden för helande, eller också kan man överföra transformerat ljus till honom genom de processer som är förbundna med externa metoder för helande. När en dag vetenskapen har nått så långt att den tror på det översinnliga och förstår att materia är en form av kondenserat ljus kommer man att kunna utföra systematisk forskning för att finna externa läkemedel enligt dessa principer.

Through his connection with the surrounding world, man can be helped from two different sides: on the one hand bringing him transmuted love from the psychic method of healing and on the other hand by bringing him transmuted light in various ways by those processes which are connected with external methods of healing. Everything which can be done is brought about either by inner psychic means — by love — or by the external means of densified light. When one day science has advanced so far as to learn to believe in the super-sensible and in the saying: ‘Matter is a form of condensed light,’ then a spiritual light will be thrown by these words upon the systematic research on external remedies. Hence we see that what during long ages, from the mystery schools of old Egypt and old Greece, was gradually added to the treasure of healing is not mere nonsense, but that in all these things there is a sound kernel.

Det finns alltså två poler i form av Lucifer och Ahriman, och dessa är förbundna med olika slag av karmiska skador i form av till exempel olika slags sjukdomar. Dessa två huvudgrupper av skador kan i sin tur helas genom de två motpolerna kärlek och ljus, eller en materiell företeelse som motsvarar ett visst ljus. Balansen skapas genom att man tillför det som för tillfället är i underskott, alltså kärlek respektive ljus.

These are the fundamental ways of help, and we see again how everything depends upon the balance of opposites. Light and love are polar opposites and on their being interwoven depend ultimately all the psychic and material processes of our life. Therefore in all the spheres of human life, evolution continues from epoch to epoch with the balance inclining first to one side and then swinging back to the other, so that evolution resembles the surging of waves. This motion of an unstable equilibrium throws light even on the most complex processes of civilisation. Take a period when certain injuries entered into the evolution of mankind because man contemplated only [the] inner and neglected the outer, for example, in the Middle Ages. It was then that through the blossoming of the mystical side, the external remained unheeded and errors occurred not only in knowledge but in action. Then followed the age that was repelled by mysticism, and was attracted by the outer world so as to make the pendulum swing to the opposite side.[137]

Det här låter ju fint och positivt, att allt ont skulle kunna läkas genom ljus och kärlek är en kungstanke inom New Age. Men det luriga i det här är att om man skulle försöka nå den där andliga världen av kärlek eller den materiella av ljus, så skulle man också utsätta sig för Lucifers och Ahrimans allra värsta destruktiva krafter! Karmiska skador skapades ju genom att de luciferiska krafterna fick tillträde till den astrala kroppen, och när de luciferiska krafterna verkar på oss inifrån kallar de också upp de ahrimanska krafterna som verkar på oss utifrån. Den som dukar under för de ahrimanska krafterna utsätts för alla möjliga villfarelser och tror att han har fått tillgång till kunskap som andra inte har, medan en människa som har tillgång till sunt förnuft förstår att den förstnämnde bara lever under illusioner och villfarelser.

We have seen that our karma is brought into action only through the influences which the luciferic powers bring to bear upon our astral body, and that through the temptations of these powers we are led into expressions of feelings, impulses and passions, which in a certain way make us less perfect than we should otherwise be. Whilst acting upon us, the luciferic influences call forth the ahrimanic influences whose forces do not act from within, but from without, working upon and in us by means of all that confronts us externally. Thus it is Ahriman who is evoked by Lucifer, and we human beings are vitally involved in the conflict of these two principles. When we find ourselves caught in the clutches of either Lucifer or Ahriman, we must endeavour to progress by triumphing over the ill that has been inflicted upon us. This interplay of activity of the luciferic and ahrimanic powers around us can be understood quite clearly if we consider from a somewhat different aspect the case we alluded to in the last lecture — the case where the person succumbs to ahrimanic influence, whereby he experiences all kinds of deceptive images and illusions. He believes that knowledge of one thing or another has been specially imparted to him, or is in one direction or another making an impression upon him, while another person who had preserved a sound power of judgement would easily recognise that the person in question has succumbed to errors and delusions.

En form av sådana villfarelser är den ”personliga klärvoajansen”, mot vilken det bästa försvaret är det sunda omdöme som man utvecklar i det fysiska livet. Om man har en klärvoajans som inte är utvecklad genom riktig träning och under systematiska övningar under strikt ledning (av Steiner), alltså en falsk klärvoajans som visar sig som bilder eller genom att man hör ljud, kommer man att finna att den minskar eller till och med helt försvinner om man tar upp antroposofiska studier. En sådan person som har fel uppfattning om det översinnliga kan alltid finna de rätta kunskapskällorna (Steiners antroposofi), och om han är mottaglig kommer han att ledas in på den rätta vägen.

Last time we spoke of those cases of clairvoyant delusions regarding the spiritual world, clairvoyance in the invidious sense, and we have also seen that there is no other, or at least no more favourable defence against the delusions of false clairvoyants than a sound power of judgement acquired during our physical life between birth and death.

What has been said in our last lecture is of great significance and of fundamental importance if we are dealing with clairvoyant aberrations, for in the case of clairvoyance not attained through regular training, through systematic exercises under strict and proper direction, but showing itself through old inherited characteristics, in images, or else in hearing of sounds — in the case of such false clairvoyance we shall always find that it diminishes, or even ceases altogether if the person in question finds the opportunity and has the inclination seriously to take up anthroposophical studies, or to take up a training that is rational and normal. So we can say that a person who has a wrong perception of the supersensible always finds that the true sources of knowledge, if he is susceptible to them, will invariably prove helpful to him and lead him back to the right path. On the contrary, we all know that if someone through the complexities of karma has arrived at a condition in which he develops symptoms of persecution mania, or megalomania, he will develop a whole system of delusive ideas, all of which he can substantiate most logically but which are nevertheless delusive.[138]

Hilma af Klint och Steiner

Rudolf Steiner syn på karma var i mina ögon både grym och orättfärdig. Han spred rädsla och vanföreställningar genom sin lära om olika andar som verkade i människorna utan att de kunde göra något annat åt dem än söka beskydd i antroposofin. Tanken att sjukdomar skulle vara ett tecken på att man hade varit ond eller omoralisk i ett tidigare liv skapar förstås oändligt mycket skuldkänslor och lidande om man skulle råka tro på det. Steiners påstående att man fick cancer om man sov dåligt, var förstoppad och hade anlag för hypokondri, måste ha gjort att många förstoppade hypokondriker fick svårt att sova!

Men det finns ändå en viss portion sanning i de tankar som spreds genom teosofin under slutet av 1800-talet. Visst lever vi många liv och visst drivs vår utveckling till viss del av behovet av att läka karmiska skador som vi har dragit på oss i tidigare liv. Men sambandet mellan orsak och verkan är inte alls så endimensionellt som Steiner trodde, och det är inte heller speciellt nära knutet till sjukdomar. Precis som H. P. Blavatsky hävdade är det inte möjligt att genomskåda andra människors erfarenheter från tidigare liv, och det var naturligtvis på förekommen anledning som hon påpekade det olämpliga i sådana försök.

Som så många filosofer har varit överens om genom tiderna är målet för vår tillvaro här på jorden att lära känna oss själva, och i det ligger också ytterst att man ser och förstår sitt eget jag i skenet av alla sina tidigare liv. I första hand är detta naturligtvis en rent personlig och privat kunskap, men i mitt eget fall har jag förstått att mina erfarenheter också skall användas för att skapa en undervisning som kan ge andra hjälp i deras egen utveckling. En del av de kunskaper som den andliga världen vill förmedla genom mig är just knuten till företeelser runt reinkarnation och karma. För att kunskapen inom detta område skall kunna föras fram ytterligare ett steg måste relationen mellan ett liv och det nästföljande beskrivas på ett tydligt sätt, och det har skett genom det arbete som Hilma af Klint gjorde under sitt liv och som jag själv har fortsatt i mitt.

I Förklaringsboken (2003) beskrev jag hur jag under hösten 1999 gradvis insåg att jag hade någon slags andlig uppgift som jag hade tagit på mig eller utsetts till innan jag föddes. Denna insikt var en del av ett stort andligt öppnande som också innebar att det började komma upp minnen från tidigare liv, inledningsvis hade dessa minnen en anknytning till den egyptiske Thutmosis III och Karnak i Thebe. Efter några månader kom jag så i kontakt med Hilma af Klints målningar och en del av hennes texter genom Gurli Lindéns böcker, och jag insåg så småningom att Hilma hade varit min föregående inkarnation och att min andliga uppgift hade ett nära samband med hennes verk.

Men det hela var aldrig någon teoretisk konstruktion, allt har handlat om direkta erfarenheter och konkreta utvecklingssteg. Mitt arbete under de senaste sex åren har handlat om en stor utrensning av föroreningar och blockeringar på flera olika nivåer, de flesta av dessa nivåer har inte ens varit speciellt medvetna för mitt jordiska jag. I Förklaringsboken dokumenterade jag den process som bland annat ledde till att jag fick insikter om flera tidigare liv, och där jag tydligt upplevde att jag fördes in i sammanhang där jag fick arbeta med att rensas ut skador från tidigare liv. Jag såg ett mycket tydligt samband mellan mina erfarenheter av andligt förtryck under ett liv som alumbrado i Spanien på 1500-talet, och de prövningar jag fick uppleva i samband med en qigongskola som fungerade som en sekt med en enväldig ”mästare” och hans underdåniga ”lärjungar”. Det ömsesidiga utnyttjande som jag såg i förhållandet mellan ”mästaren” som agerade som en vampyr som sög ut kraft från ”lärjungarna”, som i sin tur agerade som parasiter som levde på hans kraft, var mycket svårt att förstå och acceptera för mig.

Kontakterna med den här qigonggruppen ledde trots allt till att jag blev medveten om den fruktansvärda sorg och ilska som jag, eller rättare sagt min själ, faktiskt satt fångad i ända sedan 1535, och jag kunde så småningom befria mig från det livets erfarenheter. När processen var färdig hade jag fått veta vem jag var i det livet, och vad som hade egentligen hade hänt. Det som hände i samband med den spanska inkvisitionens förföljelser av alumbrados och erasmianer, återupprepades på sätt och vis i nästa liv som den danske astronomen och alkemisten Tycho Brahe (1546-1601). Nu var det visserligen det gnesiolutheranska etablissemanget som stod för förtrycket, och han blev inte heller bränd, men han tvingades dock lämna sitt älskade Ven och sitt hemland och bli landsflyktig i Europa.

Tycho Brahe var medlem i ett internationellt brödraskap av vetenskapsmän och ädlingar som förenades av intresset för astronomi, alkemi, hermetism och forntida mysterier. Tycho var med största sannolikhet förebilden för Christian Rosenkreutz, även om det första rosenkreutziska manifestet inte publicerades förrän nästan 15 år efter hans död.[139] Anledningen till att den tidens brödraskap till viss del måste verka i hemlighet var naturligtvis den katolska inkvisitionen och de protestantiska gnesiolutheranerna som förföljde alla som sökte kunskap på vägar som inte kunde kontrolleras av kyrkan själv.

I nästa liv, som visionären och profetissan Jane Lead (1624-1704), fortsatte det andliga intresset med oförminskad styrka. Jane arbetade både med alkemi (i andlig form) som hade varit ett av Tychos stora intressen, och med de hermetiska lärorna från 1500-talet som bland annat förmedlades till henne via Jacob Böhmes skrifter. Även Jane fick känna på kyrkans förföljelser av de andliga sökarna, hennes sällskap the Philadelphians förbjöds av den anglikanska versionen av inkvisition.

Från Jane Lead ledde spåret vidare till ett liv som den franske mystikern och filosofen Louis Claude de Saint-Martin (1743-1803). Saint-Martin sökte sig till frimurarnas andliga sammanslutningar som hade skapats som efterapningar av 1500-talets rosenkreutziska brödraskap, men han insåg så småningom att den ceremonimagi och de ritualer som man ägande sig åt i dessa kretsar bara var en omväg som lurade honom bort från hans verkliga mål som handlade om att få en direkt kontakt med det gudomliga och få verka som ett verktyg i det stora andliga verket.

Efter Louis Claude de Saint-Martin kom ett mycket kort och mycket fattigt liv som tydligen levdes i största armod, jag hann nog knappt bli vuxen innan jag dukade under för svält och umbäranden. Nästa liv som jag kan säkert placera i tid och rum är därför livet som den svenska konstnären Hilma af Klint (1862-1944).

Hilma af Klint hade redan från barndomen kontakt med den andliga dimensionen, och hon sökte sig också tidigt till sådana kretsar i Stockholm där man odlade intresset för andliga kontakter. Hon var en av de första medlemmarna i Edelweissförbundet som bildades 1890. Grundaren var en kvinna vid namn Huldine Beamish-Mosander och till de första medlemmarna hörde förutom Hilma bland annat fotografen Bertha Valerius och författaren Carl von Bergen. Man ägnade sig åt spiritistiska seanser, bön och meditation. Efter några år lämnade Hilma Edelweissförbundet och bildade tillsammans med fyra andra kvinnor en grupp som fortsatte med det andliga arbetet på egen hand. I den nya gruppen, som kallades ”De fem”, deltog Hilmas kamrat från Konstnärsakademin Anna Cassel, samt tre andra kvinnor som hon sannolikt hade kommit i kontakt med genom Edelweissförbundet.

Mellan åren 1896 och 1906 fick De fem ta emot något som bara kan beskrivas som stor lärokurs från den andliga världen. Informationen togs dels emot genom att en av kvinnorna, Sigrid Hedman, fungerade som ett sovande medium som förmedlade lärarnas ord, och dels genom att hon och de andra tog emot texter via psykograf. Kvinnorna gjorde också teckningar som inspirerades av de andliga lärarna och som fungerade som illustrationer till de diskussioner som fördes i kretsen. Till skillnad från olika spiritistiska grupper sökte De fem inte kontakt med avlidna, även om vissa avbrott som man förknippade med själar som behövde hjälp förekom. Syftet var däremot att ta emot undervisning från andliga lärare eller mästare som sade sig tillhöra den andliga hierarki som hade ansvar för jordens utveckling. Det här liknade naturligtvis H. P. Blavatskys påstådda kontakter med andliga mästare, och Hilma var också medlem i den svenska grenen av Teosofiska Samfundet som hade bildats år 1889.

Men trots att De Fems undervisning från den andliga världen till viss del påminner om det som teosoferna förde fram, man säger till exempel att undervisningen syftar till att förklara vad reinkarnation och karma egentligen betyder och att föra fram idén om att allt är ett, är den inte särskilt präglad av det teosofiska spårbruket. Frågan är också om teosoferna i Sverige ens hade tillgång till Blavatskys böcker i svensk översättning vid den här tiden. Hilma af Klint säger till exempel i sina efterlämnade anteckningar att hon inte läste Blavatskys Isis Unveiled förrän i början av 1930-talet.

Den andliga undervisning som kvinnorna i gruppen De fem fick under de tio åren mellan 1896 och 1906 påstods som sagt handla om reinkarnation och karma, men den är på ytan mer en undervisning om det kristna mysteriet. Lärarna använder Bibeln som de kallar ”er heliga bok” som ett arbetsmaterial i sin undervisning. De distanserar sig alltså från kristendomen och ställer sig på ett plan över de enskilda jordiska religionerna, men använder det kristna mysteriet som bas för den undervisning som de svenska kvinnorna får ta emot.

Under åren får kvinnorna arbeta med att sätta upp en helgedom i det yttre genom att skapa en mötesplats där de bygger ett yttre tempel dit andra sökare också skall få tillträde, ett inre dit de bara skall släppa in de som har visat under en prövotid att de är tillräckligt motiverade och ett allra innersta som är dolt och bara öppnas vid de speciella högtider som kvinnorna firar under året. De får instruktioner för hur bordet skall dukas och hur brödet och vinet skall delas ut av ett blint verktyg vid deras nattvard, och de får beskrivningar på en vit pilgrimsdräkt som de skall bära.

När de praktiska arrangemangen efter flera år äntligen är färdiga blir de av med sin lokal och sitt tempel, och kvinnorna får arbeta med frågan om varför det som de hade byggt upp plötsligt skulle raseras. De andliga lärarna förklarar att det som har hänt var en undervisning som avsåg att lära kvinnorna att man aldrig kan bygga något av andlig art i det yttre, utan att det nya tempel som skall resas är en rent andlig företeelse som bara finns i deras inre och i den andliga världen. De får lära sig att de och alla människor är varelser utgångna från Gud som söker sig tillbaka till samma Gud.

Huvudbudskapet som den tioåriga andliga utbildningen förmedlar är att det skall födas en ny Mästare enligt den förebild som finns i berättelsen om Jesus, men att denna Mästare bara kan födas i deras eget inre. Det arbete som de gör syftar till att rena och förbereda detta inre så att deras eget andliga liv kan födas där. Det som förs fram i kristendomen som en unik företeelse som bara har inträffat en enda gång i världshistorien, framställs i undervisningen till De Fem som en erfarenhet som alla människor förr eller senare skall komma att uppleva. Lärarna hänvisade ofta till mysteriet och försökte förmedla en insikt om att berättelsen om Jesus var en beskrivning av en mysteriekult. Inför julen 1899 säger till exempel en av de andliga lärarna att Jesus hade fötts i en grotthåla. Det här var en vink om att det fanns en koppling mellan kristendomen och mithrasmysteriet med sina invigningar i grottor, och att Mästaren som skulle födas var det egna fullt förverkligade självet.

Den tid ni går att fira till minnet av er Mästares nedstigande till jorden har som ni vet en djupare betydelse än man i allmänhet ger den. Inte blott till jorden, utan inom varje jordisk varelse, skall denna Mästare födas som ett barn. Men var föddes han? Enligt er historia, inte där livet brusar, inte i en vanlig mänsklig boning utan i det tysta, i ett stall. Ursprungligen hette det i en grotthåla. Detta har en stor betydelse, för inte på ytan där ert sinne ständigt skiftar, utan djupt ner i det tysta dit ingen växling tränger, där skall er Mästare födas. (3 december, 1899.)[140]

Kvinnorna fick undervisning om att den lidandeshistoria som kristendomen hade blivit inte var den rätta sanningen. Korset hade en djupare och sannare betydelse som de Höga försökte illustrera på olika sätt. Kvinnorna fick till uppgift att bygga ett vitt kors med tre trappsteg upp till själva korset. Där de två armarna mötte varandra skulle de i nästa steg skära ut en cirkelrund fördjupning som täcktes med en glasskiva med förgylld kant. Därefter fick de veta att en ros skulle placeras i fördjupningen mitt på korset.

Korset symboliserade dels kvinnornas strävan uppåt, deras växande och utveckling, och dels den oändliga nåd som utgjuts över människorna. Cirkeln i mitten var sedan urminnes tider en bild av det högsta. Genom att cirkeln fanns där korsets fyra armar sträcktes ut, så symboliserade korset det sätt som det oändliga livet sträcker sig ut åt alla fyra väderstreck i en omfamning av det materiella livet. Livet var inget annat än denna makt som hade begränsat sig själv och som strålade ut i allt, ger liv, upprätthåller liv och återkallar liv. Det finns inget som inte upprätthålls av ett gudomligt liv, detta liv är en gränslös kärlek som underkastar sig själv begränsningar för att lyckliggöra.[141]

Julafton år 1900 berättades att de symboler som kvinnorna hade på sitt altare var symboler för en kärleksmåltid som fördjupades till en offerfest. Dessa symboler betecknade det gudomliga liv som manifesterade sig inom dem själva, detta liv var förbundet i den innerligaste förening med det enda livet. Detta liv skulle först framträda som kärlek till bröderna, i nästa steg som hängiven offervillighet, för att slutligen uppgå i gemensamhet med ursprunget. Först skulle det ske en förening så att allt blev gemensamt, så en förening så att det yttre livet skulle ges som en gåva och slutligen en förening sin i alla heliga skrifter skildrades som ett bröllop.[142]

Under den långa tid som den andliga undervisningen pågick behandlades dessa teman gång på gång ur olika synvinklar. Kvinnorna fick spela upp mysteriet på olika sätt, bland annat som sagt genom att bygga upp en helgedom enligt de principer som hade gestaltats i de forntida templen. Detta mysterium förbands med den rosenkreutziska filosofin och med idén om Jesu väg mot mästerskapet som ett exempel på en generell mänsklig utvecklingsväg. Kärnan i undervisningen var att vägen framåt gick genom det egna inre, och att de alla hade olika väg att gå för nå målet som beskrevs som att nå toppen av berget. De skulle inte använda den undervisning som de fick ta emot för att bilda något samfund i det yttre eller försöka omvända andra människor. De skulle enbart arbeta med sin egen utveckling, gå sin egen väg genom sitt eget inre och respektera att andra människor hade sin egen privata och individuella väg att gå.

Det tio årens undervisning innehöll både en praktisk och en teoretisk lärokurs. Till de praktiska inslagen hörde att kvinnorna i kretsen fick träna sina andliga förmågor genom att ta emot texter, bilder och tal från den andliga världen. De fick också träna sig i att nå in i sitt inre genom tyst meditation och Hilma fick öva på sin förmåga till klarseende genom att skåda i ett glas med vatten. Det framhävdes ofta att det var gruppen som gemensamt skapade det kraftfält som möjliggjorde kontakten med den andliga världen, och att de var och en hade kraft och förmågor som var viktiga för att ett gott resultat skulle kunna skapas.

Kvinnorna fick också veta att de hade karmiska samband med varandra sedan tidigare liv, och att de alla hade funnits i andliga sammanhang under tidigare inkarnationer. Hilma fick veta att hon hade varit rosenkreutzare och att den grupp som hon tillhörde var rosenkreutzare i en utökad mening. Hilma hade också en guru som var knuten till den tibetanska andligheten, och ett av budskapen var att man arbetade mot ett gemensamt mål över hela jorden, även om enskilda grupper på ytan hade olika inriktningar i olika länder och kulturer.

Så småningom tog Hilmas arbete en ny inriktning i och med att hon år 1906 började måla ett stort verk under andlig ledning. De målningar som skapades under de tio år som denna nya arbetsperiod kom att omfatta var helt nydanande i både konstnärligt uttryck och storlek. Hilma fick dock veta att hon inte fick visa sina målningar för världen, de skulle användas först i nästa inkarnation som en del i det stora verk som leddes av de Höga.

Hilma af Klint och hennes vänner fick alltså en grundlig undervisning i ett mysterium som sades ha anknytning till rosenkreutzarna, och det är inte underligt att Hilma upplevde det som betydelsefullt när Rudolf Steiner kom till Stockholm 1908 och tog upp ämnen som handlade om det kristna mysteriet och rosenkreutzarna. När Steiner kom till Sverige igen år 1912 reste Hilma och några av hennes vänner till Norrköping för att lyssna till honom där. Det här var vid den tid när Steiner blev tvungen att lämna Teosofiska Samfundet, och i början av 1913 bildade ett hundratal avhoppare från den svenska avdelningen ett antroposofiskt sällskap i Stockholm.

Under den här tiden, alltså runt år 1913, hade Hilma utvecklats till att bli en förgrundsgestalt i en liten krets som samlades för att lyssna på hennes föredrag om den andliga världen. Det hon säger är något mer påverkat av det teosofiska språket än tidigare, men det som hon för fram är ändå till största delen bearbetningar av den andliga undervisning som hon och hennes vänner i gruppen De fem och i en delvis ny grupp som formerades omkring 1910 hade fått ta emot. Hennes insikter och influenser konkretiserades i de målningar som hon skapade i två intensiva arbetsperioder mellan åren 1906 och 1908 samt från 1912 till 1916.

Efter att Hilmas mor hade dött 1920 blev hon fri att skapa sig ett mer självständigt liv, och hon flyttade tillsammans med en väninna till Helsingborg. Samma år reste hon också för första gången till Dornach och genom det antroposofiska inflytandet där börjar hon 1922 att måla akvareller i Steiners anda. Hon besökte Dornach igen under åren 1922, 1924-26 samt 1930.

Det antroposofiska inflytandet är alltså mycket påtagligt när det gäller Hilmas konstnärliga verksamhet efter 1920. Hennes motiv blir nu bland annat träd, blommor, fåglar och andra företeelser som hon målar med de ”riktlinjer”, alltså kraftfält eller auror, som enligt Steiner fanns runt allt. Steiners andliga träningsmetoder syftade i huvudsak till att människor skulle utveckla förmågan att se dessa kraftfält, något som han tydligen såg som den högsta andliga förmågan.

	Hilma af Klint	Rudolf Steiner
	Född: 1862	Född: 1861
1892-1895	Medlem i spiritistiska grupper. Intresserar sig ev. redan nu för teosofin genom Carl von Bergen.	Skriver The Philosophy of Freedom (1894) som är ett arbete i monistisk och nietzscheansk anda som föregriper nazismens ideologi. Ateist.
1896-1905	Får ta del av en tioårig utbildning direkt från de Höga Mästarna i den andliga hierarkin om det andliga templet, mysteriet och Mästaren som skulle födas i det egna inre. Medlem i Teosofiska Samfundet.	1897-1901. Är aktiv i de ultranationalistiska monistiska kretsarna i Berlin. 1902. Blir teosof och upptäcker frimurarnas och rosenkreutzarnas mystiska väg mot mästarskap som han tycker stämmer med hans egen övermänniskoideologi.
1906	Börjar på uppdrag av sina andliga vägledare måla ett stort verk som hon så småningom kallar Målningarna till Templet.	Köper sig en frimurarorden för 45 mark. Blir utsedd till stormästare av Reuss som samtidigt bildar den kontroversiella OTO.
1908	Avslutar första delen av Målningarna till Templet.	Låter i Eduard Schurés namn publicera ett meddelande om att han är en invigd adept och hög rosenkreutzare.
1912	Påbörjar den andra delen av sitt stora verk.	Blir utesluten från Teosofiska Samfundet och bildar sitt eget samfund. Initierar Felkin som startar en orden på Nya Zeeland.
1916	Avslutar den andra delen av Målningarna till Templet.	Skapar den Tregrenade Sociala Ordningen.
1919	Sköter sin sjuka mor till hennes död.	Åker runt och agiterar för att tyskarna måste ansluta sig till hans egen tregrenade sociala ordning (antroposofi) till skydd från den ahrimanska bolsjevismen och den luciferiska kapitalismen. Målar upp en hotbild och underblåser den redan oroliga tidsandan och revanschlustan efter kriget.
1920-25	Besöker Dornach. Börjar måla som Steiner bestämt att man skall måla. Studerar Steiners läror på plats.	Skapar ett toppstyrt samfund som skall bevara hans ideologi, utbilda utvalda människor samt bedriva forskning i hans anda. Det sägs klart i stadgarna att man inte skall ta in åsikter från forskare och andra om inte har gått i Steiners skola.
1926-1944	Lever på 1930-talet i en ständig kamp för att kunna använda Steiners filosofi i det egna livet. Förvirring och rädsla över det som tränger fram i Sovjet och i Tyskland. I sina texter uppvisar hon en ständig rundgång kring Steiners begrepp om Ahriman och Lucifer utan att kunna komma vidare. Den tidigare klara andliga kontakten är helt borta.	Steiner dör 1925 och hans änka för fram honom som en lidande Kristus. Steiner ses inom antroposofin som en inkarnation av Christan Rosenkreutz, ärkeängeln Mikael och Jesus. Antroposoferna lierar sig med nazismen och får fortsätta med sina skolor och annan verksamhet. Den förbjuds inte förrän antroposofen och beskyddaren Rudolf Hess avviker till England år 1941.

Hilma af Klint gick alltså på riktigt igenom en starkt andlig utveckling under ledning av de mästare eller lärare som teosoferna och Steiner åberopade. Hennes utveckling var i full gång under de år när Steiner fördjupade sig i Nietzsches övermänniskofilosofi, skrev en bok där frihet beskrevs som övermänniskans rätt att dominera över ”slavmänniskorna”, samt var med och lade grunden för den monism som var en viktig föregångare till nazismen. Hilma och hennes vänner hade redan fått undervisning om mysteriet i tio år när Steiner köpte sig en frimurarloge som han trodde skulle ge honom äkta magisk kraft. Och ändå gick Hilma in i Steiners antroposofi under 1920-talet och underordnande sig hans syn på vilka andliga förmågor som godkända och inte, vilket ledde till att hennes eget andliga liv ströps. Trots att hon hade åtnjutit en direkt ledning från den andliga världen i tjugo år lät Hilma Steiners idéer om ”onda andar” som Lucifer och Ahriman invadera sitt eget själsliv.

När Hilma under 1930-talet går igenom sina anteckningar från den tid när hon arbetade med det Central verket, tolkar hon en del av de andliga händelserna i skenet av Rudolf Steiners besök i Stockholm år 1908. Hon ser nu Steiner som den store adept som han själv hade framställt sig som ända från åtminstone 1907, och hon tolkar den andliga undervisning som hon och hennes vänner fick ta emot mellan 1896 och 1906 som en förberedelse för Steiners framträdande som Mästare. Steiner framställdes ju på 1930-talet som den nya tidens uppstigne mästare och frälsare av Marie Steiner och antroposoferna.

Det här är naturligtvis intressant ur flera aspekter. Hur kom det sig att Steiner, som enligt min mening inte kan betecknas som något annat än en opportunist och charlatan med storhetsvansinne, kunde ta över Hilmas andliga liv på ett så totalt sätt? Det som hände när Hilma kom till Dornach på 1920-talet påminner om Strindbergs beskrivning av hur Nietzsche fyllde hans uterus med sin säd, och om hans beskrivning av hur hans egna pjäser trängde in i människors hjärnor som mögliga frön som de sedan spred vidare. Var det som hände Hilma en illustration till hur en människa som hyllar det nietzscheanska övermänniskoidealet alltid är starkare än den som har gått den andliga vägen och arbetat bort sitt eget ego?

Ett svar handlar om den form av grupptryck eller masspsykos som uppträder i sekter där man dyrkar en ledare, führer, mästare eller guru. Det som höll samman antroposoferna var tron på att Steiner var en inkarnerad Mästare som skulle föra fram en ny andlig sanning till världens frälsning. Han hade tillgång till alla sanningar om vetenskap, medicin, jordbruk, arkitektur och allt annat som man kunde komma på, men det var bara de invigda som förstod dessa sanningar. På Steiner projicerade man alla sina uppfattningar om vad en stor andlig ledare skulle vara, han var därmed allvetande, god, kärleksfull, ja han var allt som Jesus hade varit enligt den kristna tron. När man gick in i det grupptryck som skapades i den antroposofiska gemenskapen i Dornach fick man välja att antingen ta till sig Steiners läror med hull och hår, eller också att lämna gemenskapen.

Hilma var ju en äkta adept till de andliga Mästarna, till skillnad från Steiner som bara stal sina koncept från Blavatsky. Hon hade fått ta emot en storartad undervisning om vad mysteriet egentligen handlade om, men nu underordnade hon sig Steiner som hade köpt sig en smutsig och falsk orden av en svindlare som Reuss, som han tydligen förde ut i hemlighet jämsides med den öppna verksamheten i Antroposofiska Sällskapet. Hilma, som under flera år gång på gång hade fått veta att man inte skulle bygga det nya andliga templet i det yttre, anslöt sig nu till en man som försökte bilda ett samfund som för evigt skulle vakta över hans läror och som dessutom såg sig kallad att styra över Tysklands och helst hela världen genom sin Tregrenade Sociala Ordning.

Till att börja med måste man ju förstå att det alltid är enklare att se linjerna och de stora sammanhangen på avstånd. När Hilma mötte Steiners antroposofi på 1920-talet hade ju varken nazismens maktövertagande eller det andra stora kriget ännu inträffat. På sätt och vis var Hilma naturligtvis mer framsynt när hon kände det annalkande hotet på 1930-talet, än de som till exempel hyllade Hitler och nazismen under olympiaden i Berlin 1936 eller på världsutställningen i Paris 1937. Steiner talade ju också om andliga frågor i samma termer som teosoferna, det var naturligtvis mycket svårt att förstå att han menade en helt annan sak med sin syn på mysteriekulter och mästare än vad till exempel Hilma själv gjorde.

Hilma hade dessutom arbetat i en mycket stor ensamhet, visserligen hade hon några få vänner som stöd men inte ens de visste vad alla profetior och förberedelser egentligen handlade om. Det gjorde ju inte heller Hilma själv, det är naturligt att hon började söka stöd och bekräftelse utifrån när åren gick och hon själv blev äldre utan att något bestämt hade skett. Det är inte konstigt att hon trodde att Steiner och antroposofin var svaret på det som hon hade upplevt.

Men det som skedde skapade också en undervisning som Hilma behövde. Hon var helt enkelt inte klar över riskerna med att ansluta sig till en mänsklig guru eller mästare, och det som hände under 1920- och 1930-talen var ju en storartad undervisning för hela Europa om de mekanismer som skapar övermänniskoideologier och olika former av andligt och politiskt beroende och förtryck. Det som hände Hilma i samband med antroposofin var en personlig läxa för henne, men en läxa som världen i stort fick uppleva i samband med fascismens, kommunismens och nazismens maktövertagande. De resultat som den sortens ideologier skapar fick världen sedan uppleva i praktiken genom det förödande andra världskriget.

När Hilma dog i oktober 1944 hade hon följt ett skeende som hon från sin andliga ståndpunkt fick förvarning om redan många år i förväg. Hon fick redan 1906 veta att den ryske tsaren skulle störtas, och hon fick den 13/11 1911 en förvarning om att kriget var under uppflammande och att det skulle bli långvarigt. De skeenden som ledde fram till första världskrigets utbrott 1914 fortsatte efter kriget i de nationalistiska och hämndlystna kretsar som ledde utvecklingen fram till nazisternas makttillträde, och i nästa steg till den revansch som man hoppades att andra världskriget skulle utgöra. När de allierade steg i land i Frankrike i augusti 1944 började en offensiv som man säkert hade förstått skulle leda till Tysklands totala nederlag när Hilma dog i oktober samma år.

Hilma hade alltså på håll följt ett skeende som startade i 1800-talets nationalism och militarism, och som fortsatte med obeveklig kraft under de första fyrtiofem åren av 1900-talet. Men den förklaringsmodell som hon tog över från Rudolf Steiner handlade om att det var onda andar som trängde in eterkroppar, astralkroppar och vad den nu kallades i hans språkbruk, och ställde till med alla sjukdomar, krig och andra katastrofer i världen. Det förklaringssättet var inte bättre än att säga att det var den onde eller Satan som verkade i världen och människorna, och det hjälpte inte alls Hilma att förstå det som hände på 1930-och 1940-talet.

Det arbete som jag har gjort i den här boken är mitt eget sätt att söka förklaringar till det som fortfarande beskrivs som en isolerad händelse som skapades genom att en ond man vid namn Adolf Hitler tog makten i Tyskland. Jag har förstått att de krafter och strömningar som han red på var något som fanns överallt i Europa vid den tiden, och att det som hände hade sin grund i en syn på människans evolution och historia som Hitler inte på något sätt hade uppfunnit själv.

Jag har förstått att det som hände Hilma var något som också har drivit min egen utveckling och mitt eget sökande, när jag upptäckte hur illa Hilma for under 1930-talet på grund av Steiners filosofi kände jag till exempel en stor irritation. Men att Haeckel och monisterna hade ett så stort inflytande på idéerna om eugenik och eutanasi som sedan sattes i praktiskt bruk av nazisterna, och att antroposofernas profet Rudolf Steiner själv var en ledande monist som skrev det nietzscheanska och monistiska manifestet The Philosophy of Freedom, var en överraskning. Likaså var insikten om att Steiner konkurrerade med sin Tregrenade Social Ordning på samma ultranationalistiska arena som Hitler under åren 1920-22 förvånande för mig.

Det är klart att man måste vara beredd på att någon träder fram och säger att ”här är jag igen” om man som Steiner undervisar om karma och reinkarnation. Nu är jag här igen, och jag är inte lycklig över att ha varit utsatt för en så manipulerande och falsk mästare som Rudolf Steiner i mitt förra liv. Men Steiner är naturligtvis inte här, hans andliga medvetenhet var inte av den arten att man kan räkna med att han skulle kunna behålla det in i en ny inkarnation, även om antroposoferna sannolikt fortfarande väntar på honom. Och det är naturligtvis så att varken Steiner eller antroposoferna i sig är något problem för mig.

I stället måste jag tacka för den möjlighet jag fick genom Rudolf Steiner att träna mig i att bevara min personliga integritet och att stå för min egen sanning. Det som hände då har varit en av drivkrafterna i det här livets andliga arbete, och det är naturligtvis så att människor egentligen bara spelar olika roller i det mysterium som livet utgör. När jag åter fick möta en mästarkult i det här livet klarade jag av att inte dras in spelet runt gurun, jag kunde faktiskt klara mig genom de vid den tidpunkten fortfarande omedvetna minnena av Hilmas erfarenheter i samband med antroposofin.

Så skapades också ett exempel på hur karma egentligen fungerar. Det handlar verkligen inte om att vi straffas för vårt beteende i ett liv genom att få en sjukdom i nästa, utan karma betyder att vi omedvetet leds till de sammanhang där vi bäst kan lära de läxor vi behöver lära. Vad dessa läxor är och var de bäst kan läras är inget som någon annan kan tala om för oss, utan det är bara livet själv som kan ge oss det som vi bäst behöver. I samband med att jag fick tillgång till Hilmas anteckningar från 1930-talet drömde jag följande dröm.

12/1 2003

Jag drömde att jag gick någon högre ”tilläggskurs”. Vi hade fått en uppgift. Den bestod dels av en fysikuppgift, det var något som rörde sträckor, tid och acceleration, och dels en textdel med en beskrivning av undersökningsresultaten. Uppgiften var ganska lätt för mig, jag är ju trots allt civilingenjör, men jag undrade lite hur Herbjörn skulle klara den. Han deltog tydligen också i kursen och jag trodde inte han hade någon riktig teknisk grund att stå på. Jag var nog lite övermodig eller självgod eller lat. En annan kursdeltagare var en gammal gymnasiekamrat till mig som hoppade av redan efter första klass. Han var inte speciellt omtyckt, var lite dryg och grov men också glad och ”välpolerad”. Han gjorde i alla fall den där uppgiften med stor hjälp av någon ”enklare” anställd vid skolan. Det var någon slags vaktmästare tror jag. De gjorde ett ”fälttest” av den där uppgiften. En liten hund fick springa uppför en backe och de mätte fysikaliska storheter i praktiken. Jag tittade visst på ”utifrån” eller ”nedanför”. Jag gjorde tydligen inte uppgiften själv, utan när vi kom tillbaka till skolan tog jag min väska som stod bland ett gäng kvinnor, och flyttade till en plats bredvid den där killen som gjort uppgiften. Jag bad att få skriva av hans resultat. När jag gjort det var jag plötsligt hans ”slav”. Jag var tvungen att betala tillbaka genom att arbeta med att flytta undan värdelösa resultat i hans stenhuggeri. Någon hade bl.a. huggit upp en massa gatstenar som var oanvändbara och som jag nu var tvungen att flytta undan. Jag fick arbeta från morgon till kväll trots att jag hade familj att ta hand om![143]

Jag drömde alltså att någon som hade hoppat av redan i ”första klass” och som hade gjort ett arbete som var enkelt eller ”simpelt”, han hade dragit vetenskapliga slutsatser genom att göra direkta observationer. Jag valde att skriva av den här personens resultat i stället för att lösa uppgiften på egen hand, och plötsligt blev jag den här mannens slav. Jag fick flytta undan värdelösa resultat i form av gatstenar som var oanvändbara. Den här drömmen satte jag direkt i samband med att Hilma hade lämnat sin egen grupp och anslutit sig till Rudolf Steiner, hon hade till och med rest till Dornach och rent konkret skrivit av hans resultat i form av föredragsanteckningar i arkivet där.

När jag drömde den här drömmen antog jag att jag på något sätt ändå hade lyckats röja undan alla de värdelösa resultat som jag hade tagit in från Steiners läror, jag hade ju inte känt någon dragning till antroposofin i det här livet. Men idag ser jag lite annorlunda på den här saken. Visserligen hade jag inte kvar några rester av Steiners direkta läror om Atlantis, olika rasers lukter och annat värdelöst som han lärde ut, men det här sista arbetet med grunden för de totalitära ideologierna i Tyskland under 30-talet har ändå tvingats fram som en reaktion på det som hände Hilma under 1920- och 1930-talen. Jag har känt att det verkligen har funnits någon slags blockering som har drivit mig att söka efter svar på frågor som inte har uppstått i det här livet, och att behöva gräva i de obehagliga rasistiska ideologierna från slutet av 1800-talet har verkligen upplevts som ett tröstlöst arbete i ett ”stenbrott”. Att jag blev en ”slav” i drömmen var som jag ser det idag en vink om Steiners nietzscheanska filosofi med ”övermänniskor” och ”slavmänniskor”, något som jag inte har upptäckt förrän nu flera år senare.

Men det hela är ändå bara något som jag själv har skapat. Steiner skadade visserligen Hilma genom att han tvingade på henne sin syn på hur man skulle måla och hur den rätta sortens klärvoajans fungerade. Steiner påstod ju att de slags andliga förmågor som uppträdde spontant och utan att man hade deltagit i hans andliga träning var gamla primitiva kvarlevor från tidigare utvecklingssteg (s 82). Han rapporterade också triumferande att sådant brukade försvinna när människor anslöt sig till antroposoferna och genomgick hans ”träning med systematiska övningar under strikt och korrekt ledning” (s 195).

I Hilmas fall försvann verkligen också både hennes egen unika kreativitet och hennes spontana andliga kontakt när hon anslöt sig till Steiners sekt. Hon lämnade verkligen sin egen grupp precis som jag drömde och anslöt sig till någon som inte ens hade avslutat första klass. Det här var naturligtvis inte Rudolf Steiners fel, han skapade sitt imperium genom att det fanns människor som av egen fri vilja valde att lämna sin egen plattform och ta in hans teorier i sitt inre. Allt som finns här på jorden har ju uppkommit genom att det fyller en funktion, Steiner behövde bli upphöjd och dyrkad och andra människor behövde ha någon att dyrka som talade om för dem vad de skulle tycka och tro.

Det här är förstås också orsaken till att vi inte i normala fall kommer ihåg var vi har varit och vad vi har gjort i tidigare liv. Hur många kan bära att de har varit osjälvständiga, gjort dåliga val i livet och allt annat som är mänskligt? Det hade till exempel varit mycket svårt att ta emot en insikt om att jag skulle ha varit ultranationalist och rasist i mitt förra liv, vilket många människor var vid den tiden och inte bara i Tyskland. Nu levde Hilma nästan helt för sin andliga utveckling, och hon saknade information som kunde ha hjälpt henne att genomskåda Steiners grundläggande åsikter som ju verkligen var totalitära, rasistiska och elitistiska. Hon var inte nationalist och rasist på det sätt som Steiner var, men hon var naiv nog att låta hans idéer tränga in i sitt medvetande.

Jag är förstås irriterad över att ”jag” var så dum! Men jag vet ju också genom mina erfarenheter under de senaste åren att man är oerhört sårbar när man öppnar sig för en andlig utveckling. En sådan kräver nämligen att man river ner alla barriärer som skyddar hjärta och sinne, och då blir man tyvärr också öppen för människor som arbetar för att skaffa sig själv fördelar och positioner. Det är därför som Steiners svek var så oerhört stort. Han framställde sig som en andlig sökare och Mästare, medan han i själva verket bara var en opportunist som använde den andliga plattformen för att skapa ett eget imperium där han kunde härska över människors liv och åsikter.

Den enda trösten är att det som hände i det förra livet har lärt mig att känna igen sådana manipulerande människor och att hålla fast vid min egen sanning, och det är sannerligen en stor gåva. Så jag måste verkligen tacka Rudolf Steiner för det han gjorde! Men visst har hållfastheten i min egen övertygelse prövats även i det här livet. Jag har upplevt precis det som Hilma upplevde, fast i min egen version förstås. Hilma fick veta att hon var kallad att utföra ett stort arbete, att hon skulle bli en profet och att hon var korad att uppnå det slutliga självförverkligandet i nästa inkarnation. 1916 fick hon veta att de resultat som hon och hennes vänner hade skapat i form av texter och målningar skulle hållas dolda för att komma till nytta först i nästa liv. Den kraft och de kunskaper som hon hade samlat skulle vila för att kunna användas i nästa liv när arbetet skulle återupptas på helt intuitiv väg.

Men Hilmas liv var ju inte slut i och med att det verk som hon kallade Målningarna till templet var klart, hon skulle komma att leva i ytterligare nästan trettio år. Denna tid användes som sagt till en undervisning för både Hilma och mänskligheten i stort om vådan av att överlämna sig till auktoritära och antidemokratiska ledare och ideologier. I Hilmas fall bidrog nog flera faktorer till hennes beslut att se Steiner som den som hon väntade på. Gruppdynamiken i den antroposofiska sekten var säkert viktig, man hade bland annat en stark tro på Steiners auktoritet genom hans utbildning och han titulerades till exempel alltid Doktor Steiner i Hilmas texter. Till detta kom den för tiden vanliga synen på det manliga som det starka, rationella, fullkomliga och överlägsna, och det kvinnliga som det känslomässiga, svaga, ofullständiga och underlägsna. Hur skulle Hilma kunna tro att den Mästare som hon väntade på var hon själv, och inte den fullkomlige Doktor Steiner?

Också jag har stundtals sett andra människor, särskilt då män, som sådana som skulle vara mer lämpade att uppfylla den kallelse som jag kände gick ut. Också jag har sökt bekräftelse hos externa auktoriteter, som till exempel en professor i religionspsykologi eller ett par människor inom New Age. Men jag har också snabbt insett att svaret på min egen gåta bara finns hos mig själv, och den insikten kan jag till stor del tacka mina erfarenheter i det förra livet för

Svartmager och onda andar

I augusti 1912 tog Hilma och hennes vänner emot en andlig lärokurs som förebådade Hilmas andra arbetsperiod med Målningarna till Templet, vilken startade i oktober samma år. I denna kurs går Gregor, en av de andliga lärarna, till exempel igenom principer för hur olika färger hör samman med olika andliga utvecklingsnivåer Men en dag kommer också en utredning om de onda svartmagerna som använder sig av de lägsta drifterna och som man måste ta avstånd från.

Över er står ledare, under er står fiender. Lär er att skilja på ont och gott, för världens begrepp är ganska felaktigt när det gäller att skilja på vän eller fiende. Men en förpost måste vara skarp i sin iakttagelseförmåga, och måste hugga till när fienden kommer smygande så listigt för att fälla honom bakifrån. Du tänker kanske att vi predikar öga för öga och tand för tand, men det är inte meningen. Det är dock nödvändigt att lära sig att skilja på ont och ont. Det finns ett ont som måste klippas av och ett ont som måste uthärdas. Hur skiljer sig då det ena onda från det andra? Jo, det onda som är en följd av okunnighet och svaghet, det måste uthärdas, det måste så småningom genom större kunskap och stärkande av karaktären utvecklas och ersättas av ett gott. Men det onda som härstammar från svartmagerna, från de krafter som kommer från ett medvetet motstånd mot kärlekens lagar, som använder sig av alla de lägre och lägsta drifterna, de Lucifers krafter som förhårdnat, de måste huggas av med svärdet för den enda möjligheten att befria sig från dem är genom ett kraftigt motstånd. [144]

När jag skrev in det här i Förklaringsboken vintern 2002 valde jag att utelämna texten om Lucifers krafter som är markerad med fet stil i citatet ovan. Jag kände att talet om Lucifer inte var något som kunde ha kommit från den andliga världen och tog ett mer eller mindre medvetet beslut att inte ta med just den bisatsen. Orsaken var kanske att jag inte ville inse eller förstå att Hilma hade tagit så pass stort intryck av Steiner redan vid den här tidpunkten. Men Hilma hade lyssnat på Steiners föredrag i Norrköping i maj samma år, och det var förstås inte konstigt att hans inflytande kröp in i hennes medvetande. Talet om svartmager och andar som påverkade människor på negativa sätt oroade helt klart Hilma. Hon fortsatte att undra om det fanns någon risk för en själ att bli övermannad av de mörka krafterna.

När en människosjäl kommit under inflytande av dessa frestande, illasinnade och illmariga andar så finns inget annat skydd än att hugga av förbindelselinjen till denna kraft som till en fiende som man kastar ut. Men finns det en risk att man går förlorad (att de mörka krafterna vinner)? Under vår nuvarande världsutveckling är kunskapen om det onda ett mycket outrett fält, nyplöjda vägar och fåror skall omplantera de vetandets frön som hittills utvecklats, och fängslade krafter skall nedläggas i de nya fårorna, bundna själar skall myllas ner, för att skalet skall kunna upplösas. Oroa er inte för att era utvecklingsmöjligheter skall hindras. Världarnas Herre och behärskare vet vad Han gör och Hans kärlek är oändlig, Hans vishet ofattbar och Hans makt obegränsad. Mer behöver ni inte kunna fatta.[145]

Hilmas andliga lärare och/eller hennes eget undermedvetna lugnade henne alltså med att Världarnas Herre hade makten och att han visste vad han gjorde. I en text från 1917 som Hilma kallade Den svarta boken, beskrivs en stor konflikt mellan henne och väninnan Gusten som handlar om svartmagerna. När jag läste den här texten i januari 2004 i samband med arbetet med boken Pärlan såg jag ett samband med min egen kamp för att förstå spelet i den qigongskola som jag hade kommit i kontakt med några år tidigare. Jag hade redan tidigare sett en av personerna i denna skola som en reinkarnation av Hilmas väninna Gusten, och jag kände att vi åter hade spelat upp den konflikt som Hilma och Gusten hade haft år 1917.

25/1-2004

Ett tema som fanns då och som följt mig i min egen kamp och utveckling är ”svartmagerna”. Hilma anklagar Gusten både för att suga ut livskraft ur andra som en vampyr, och för att ha inlåtit sig med en svartmager som suger ut andras livskraft och bara visar upp en lögnaktig spegelbild av sanningen.[146] Tydligen var det någon slags ”österländsk” lära som stod i centrum för deras oenighet, vad som nu kan ha funnits i Stockholm på 1910-talet av den arten. Kanske var det kopplat till teosoferna som också Hilma hade tillhört innan hon gick över till antroposofin. Hilma och Gusten utmanar varandra på ”envig på liv och död”, det skall på något sätt bevisas vem som har rätt i den här frågan. De var också bundna av ett tystnadslöfte från och med den dagen.

Om Gusten skulle segra i kampen skulle det samtidigt innebära att Hilma skulle duka under för de röster som försökte inbilla henne att hon inte ägde så mycket högre kunskap att hon skulle kunna träda fram på stridsfältet viss om segern. Hilma skulle i så fall dra sig tillbaka inom sitt ego och avstå från att slutföra kampen. Om Gusten i stället till sist skulle erkänna att Hilma uppnått en större jämvikt och frivilligt lät henne hjälpa sig skulle det innebära ett nytt moment i deras underbara arbetsmetod.[147]

Vid den här tiden ansåg alltså Hilma att det som kännetecknade en ”svartmager” var att han eller hon utnyttjade andra människor. Hilma ansåg att Gusten hade fallit offer för en sådan svartmager, och om denne lyckades med sitt uppsåt med Gusten skulle Hilma samtidigt duka under för de krafter som ville få henne att tro att hon inte ägde den styrka som behövdes för att träda ut på stridsfältet och vinna. Om Gusten däremot erkände att Hilma hade uppnått en större jämvikt och lät sig bli hjälpt av henne, skulle de båda hjälpas framåt i sitt andliga arbete.

Jag skulle kunna tolka striden mellan Hilma och Gusten år 1917 som ett förebud om det som skulle komma att hända när Hilma gick över till Rudolf Steiner på allvar på 1920-talet. Man kan se att kontakten med honom redan 1912 hade gjort Hilma rädd för de ”svarta krafterna”, och på 1930-talet är hon helt fångad av Steiners föreställningar om onda andar som ”Lucifer” och ”Ahriman”. Man kan alltså se att inte ens Hilma, som ändå hade en stor vana vid andliga företeelser, kunde skydda sig mot det nedbrytande inflytandet från Steiners tro på onda krafter eller andar som tränger in i människors kroppar och i olika nationer.

Steiner använde ju Ahriman som en av de poler som världens och människans utveckling enligt honom pendlar mot. Som vi har sett kom den här beskrivningen från H. P. Blavatsky som gjorde den persiska zoroastrismens negativa kraft ansvarig för allt ont i världen (s 189). I verkligheten verkar perserna ha skapat Ahriman genom en missuppfattning av vad de olika vediska gudarna stod för, han var egentligen liksom Indra och Mitra en solgud i den vediska världen. I samband med boken Mysteriet arbetade jag med att förstå sambandet mellan den vediska kulturen och zoroastrismen.

Trots att den persiska religionen var nära förbunden med den vediska kulten är de vediska gudarna ofta onda makter. Ledaren för de krafter som skapar sjukdomar och andra plågor är Ahriman eller Angra Mainyu. Ahriman finns bland de solgudar som kallas Adityas i den vediska myten. Dessa Adityas är Ansa, Aryman, Bhaga, Daksha, Dhatri, Indra, Mitra, Ravi, Savitri, Surya, Varuna och Yama. I Persien fortsatte vissa av dessa gudar att vara upphöjda, som till exempel Mitra och Bhaga, medan andra förvisades till de ondas läger. Bland de sju ärkedemonerna eller daevorna finns Indra, och Saurva (Surya, solen). En annan av Adityas, Ahriman, blev alltså ledare för demonerna.[148]

Den onda principen var alltså från början en av de livgivande krafterna i den vediska filosofin, att han blev anförare för de onda krafterna var en ren förvrängning eller missuppfattning vid överföringen av de vediska texterna till det persiska området. Eftersom teosoferna felaktigt hade fått för sig att den persiska kulturen var äldre och noblare än den som de kallade den egyptisk-kaldeiska epoken, såg de också den persiska filosofin som sannare än den semitiska som fanns i Bibeln. Ändå var antagligen tron på den nobla persiska religionen delvis ett arv från beskrivningen i GT av den persiske Kyros som grundare av den judiska religionen.

Steiners beskrivning av Ahriman som en ond kraft härstammade alltså från Blavatsky, som i sin tur hade tagit den från den persiska zoroastrismen som hade omdefinierat eller missuppfattat en del av de vediska gudarna som onda i stället för goda krafter. Men Steiner för upp den här röran på en ännu högre nivå genom att likställa Lucifer och Ahriman med ljus och kärlek (s 191). Botemedlen mot dessa två var att tillföra ljus och kärlek, men samtidigt var Lucifer och Ahriman också ljus och kärlek, och deras ”invävning” i människan skapade negativa mönster och obalans.

Den här problematiken hade Steiner sannolikt tagit med sig från sina ingående studier av Nietzsche böcker. Enligt Nationalencyklopedin säger Nietzsche i sitt första idéhistoriska verk Die Geburt der Tragödie aus dem Geiste der Musik (1872; "Tragediens födelse"), att allt världsligt grundar sig på två makter, nämligen den apolliniska respektive dionysiska. Dessa termer bildade han från de grekiska gudarna Apollo och Dionysos. Det dionysiska elementet innebar lidande och kamp, medan det apolliniska är en slöja vävd av form och sken över världen (Maya med Schopenhauers språkbruk). Genom sin teori korrigerade Nietzsche den då gängse harmoniserande bilden av den grekiska kulturen.

När Steiner säger att Lucifer är ljus och Ahriman är kärlek (eller att de är avsaknaden av dessa kvaliteter), och att den ena innebär lidande och den andra är Maya (s 191), använder han alltså Nietzsches teorier i kombination med den teosofiska synen på Ahriman som en negativ kraft. Han döper om Apollo till Lucifer och Dionysos till Ahriman för att få sin nietzscheanska teori att passa in i den teosofiska terminologin.

Det är förstås inte förbjudet att använda Nietzsches eller Blavatskys teorier. Men genom att blanda ihop saker som redan från början är dunkla, som till exempel den onda Ahriman med Nietzsches tolkning av de grekiska gudarnas psykologiska betydelse, och att sedan inte tala om varifrån respektive teori kommer, blir resultatet både skrämmande och farligt. Faran uppkommer genom att man som till exempel Hilma gjorde på 1930-talet projicerar allt som man inte förstår på Ahriman och Lucifer, och därigenom går in i ”dimman”.

Det faktum att Steiner själv gick in i den värld där man försökte komma i kontakt med andar för att i nästa steg använda dem enligt sina egna avsikter när han köpte in sig i Reuss magiska frimurarorden, tyder på att han själv faktiskt trodde på att det fanns den sortens krafter. Hans påståenden om att frimurarna på något sätt hade framkallat Tysklands nederlag genom att framställa kartor med de nya, förödmjukande, gränserna redan före sekelskiftet, var en annan variant av tron på svart magi och onda ”andar” (s 118).

Allt tal om onda makter som nästlade sig in i kroppen, och som till och med kunde ställa till effekter som sjukdomar genom sin verkan i tidigare inkarnationer, var förstås skrämmande. Genom att Steiner hävdade att man inte skulle lita på några andra auktoriteter än han själv blev de människor som anslöt sig till honom utlämnade åt hans propaganda om onda andar på nåd och onåd. Men ännu allvarligare var kanske att han förde fram en dubbel propaganda, medan han sade en sak till den stora massan förde han fram en annan verklighet i sina hemliga loger.

Där strävade man aktivt efter att komma i kontakt med just de andar som Steiner målade ut som skrämmande och skadliga krafter, och där framträdde Steiner som den store Zarathustra som efter Nietzsches förebild regerade över världen. Genom den magi som man utövade i de hemliga delarna av antroposofin skulle Steiners anspråk på världsherravälde genom den Tregrenade Sociala Ordningen stärkas. Om man förstod den andliga vetenskapen på rätt sätt så förstod man också att det som materialiserades som yttre resultat i form av till exempel tekniska uppfinningar, i verkligheten hade skapats genom att människor hade skrivit in sina önskningar i astralvärlden eller etern. På det sättet skulle också Steiners vetenskap bli en verklighet i världen.

Such people begin with these things, referring first to the mysteries of illness, health, birth, and death; second, to the mystery of the great illusion in the sense world; third, to the mystery of the universal significance of human work; and they speak in a certain way. What is said about all these things, and especially about these most important things, must be different from the past. I should like to give you an idea how differently such things were spoken of in the past, how what was said flowed out into the general consciousness, how it permeated the ordinary natural science, the ordinary social thinking, and so on; and how they must be spoken of in the future, whenever the truth is really spoken; how what then comes from the secret sources of the striving for knowledge must flow out into the external knowledge of nature, into the external social view, and so forth. (Steiner, The Michael Impulse - Lecture X Dornach, December 13, 1919)[149]

Steiner tog alltså steget från att observera fenomen som till exempel de gamla rosenkreutziska brödraskapen och frimurarna, till att själv aktivt delta i en s.k. esoterisk verksamhet med magiska anspråk. Hans försök till inbrytning i den politiska världen grundades på hans idéer om att kapitalism och bolsjevism behärskades av onda krafter som ville äta sig in i det tyska samhällets kropp. En sådan världsbild gjorde att han öppnade upp sig för konspirationsteorier om till exempel teosoferna och frimurarna (s 85). Dessa konspirationstankar, speciellt runt frimurarna, återkom också hos nazisterna, antingen direkt via Rudolf Hess som var antroposof eller indirekt via det gemensamma kulturella kraftfält som Steiner, Hitler och andra ultrakonservativa krafter delade.

Det var också blott ett litet steg från att som Steiner identifiera allt ont i världen som Lucifer som verkade i den västliga kapitalismen och Ahriman som styrde den östliga bolsjevismen, båda med aspirationer till världsherravälde - till att som nazisterna se konspirationer i den judiskt styrda kapitalismen och den judiskt styrda bolsjevismen med aspirationer på världsherravälde. Om man tror på onda andar öppnar man också upp sig för inbillade angrepp från dessa onda makter, vilket bevisligen drabbade de magiska kretsar som Steiners vän Reuss vistades i. Man kan också se hela andra världskriget som ett resultat av en magisk världsbild där nazisterna maniskt försökte slå ner de onda krafter som på ett ockult sätt hotade den ariska rasen och det tyska samhället från den judiska bolsjevismen i öst, från den judiska kapitalismen i väst, och från det judiska blodet inne i själva Tyskland.

Ärkeängeln Mikael

Rudolf Steiner målade upp en bild av tillvaron där människorna, Tyskland och själva jorden var utsatta för attacker av arméer av ondsinta krafter i en hierarki som leddes av Lucifer och Ahriman. Ärkeängeln Mikael var i sin tur ledare för den armé som kämpade för att slå tillbaka attackerna från dessa onda väsen. Mikael nämns i Daniels bok i Tanak/GT som den som kämpar mot perserrikets änglafurste. I en ”profetia” beskrivs sedan en kung som skall förtrycka folket, men som skall slås av änglafursten Mikael.

      Då träder Mikael fram, den store änglafursten,
      han som beskyddar ditt folk.
      Det blir en tid av betryck som aldrig förr,
      från det att folket föddes och intill den tiden.
      Men nu skall ditt folk bli räddat,
      alla som är skrivna i boken.

Många av dem som sover i mullen skall vakna,
några till evigt liv, andra till skam och evig fasa.

      De som nått insikt
      skall lysa som det ljusa himlavalvet,
      de som fört många till rättfärdighet
      skall stråla som stjärnorna,
      alltid och evigt. (Dan 12:1-3)

Inspiration till texterna om Mikael i GT hämtades från Enoks bok och de skrevs vid tiden för Mackabéernas maktövertagande ca 150-100 fvt. Samma tema finns också i Uppenbarelseboken där Mikael strider med en drake.

Och det blev en strid i himlen: Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred, men han övermannades och det fanns inte mer någon plats för dem i himlen. Och han, den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan, han som förför hela världen, han störtades ner på jorden och hans änglar störtades ner med honom.

Och jag hörde en stark röst i himlen säga: ”Nu finns frälsningen och kraften och riket hos vår Gud och makten hos hans smorde. Ty våra bröders anklagare har störtats ner, han som anklagade dem inför vår Gud både dag och natt. De har besegrat honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord. De älskade inte sitt liv mer än att de kunde gå i döden. (Upp 12:7-11)

Berättelsen i Enoks bok är en kombination av persiskt och babyloniskt material, och Mikael som strider med draken i Uppenbarelseboken är en variant av Marduks strid med Tiamat. När man använde de här berättelserna i den judiska historien som skapades av mackabéerna angav man inte sina källor, därför förlorade ”Mikael” sin historiska förankring och kunde därmed bli ett tacksamt offer för alla slags projiceringar. I Uppenbarelseboken har draken därför blivit Djävul och Satan, och han har störtats ner på jorden i en betydligt ondskefullare variant än i den skapelseberättelse som ursprungligen fanns inbäddad i Marduks strid med Tiamat. Marduk var lustigt nog i sin tur en kopia av den sumeriske skaparguden Enki. Därför är den judisk-kristna ängeln Mikael samma sak som den babyloniske huvudguden Marduk och den sumeriske skaparguden Enki.

H. P. Blavatsky försökte spåra de bibliska berättelserna bakåt till deras ”hedniska” ursprung, och hon såg Mikael som en av de gamla celesta gudarna som hade skapats i anknytning till planeterna i solsystemet. Hon spårade katolikernas tro på Mikael som Jesu skyddsängel till en antik tro på att Merkurius var solens härold, och den celesta armégeneral som hade besegrat Ahriman i den persiska myten.

The Logos it is, who is shown in the mystic symbolism of cosmogony, theogony, and anthropogony, playing two parts in the drama of Creation and Being, i.e., that of the purely human personality and the divine impersonality of the so-called Avatars, or divine incarnations, and of the universal Spirit, called Christos by the Gnostics, and the Farvarshi (or Ferouer) of Ahura Mazda in the Mazdean philosophy. On the lower rungs of theogony the celestial Beings of lower Hierarchies had each a Farvarshi, or a celestial "Double." It is the same, only a still more mystic, reassertion of the Kabalistic axiom, "Deus est Demon inversus"; the word "demon," however, as in the case of Socrates, and in the spirit of the meaning given to it by the whole of antiquity, standing for the guardian Spirit, an "Angel," not a devil of Satanic descent, as theology will have it. The Roman Catholic Church shows its usual logic and consistency by accepting, as the ferouer of Christ, St. Michael, who was "his Angel Guardian," as proved by St. Thomas, while he calls the prototypes of Michael and his synonyms, such as Mercury, for example, devils. …

They (the Kabalists) maintain, furthermore, along with the Roman Catholic Church, that in the Biblical and Christian theology there does not exist a "higher celestial personality, after the Trinity, than that of the Archangel or the Seraphim, Michael." According to them, the conqueror of the Dragon is "the archisatrap of the sacred militia, the guardian of the planets, the King of the Stars, the slayer of Satan and the most powerful Rector." In the mystic astronomy of these gentlemen, he is "the conqueror of Ahriman, who having upset the sidereal throne of the usurper, bathes in his stead in the solar fires"; and, defender of the Christ-Sun, he approaches so near his Master, "that he seems to become one with him. (The Secret Doctrine by H. P. Blavatsky Vol. 2 )

Blavatsky försökte alltså ge en rationell förklaring till de myter som behärskade världen genom att beskriva den logik som hade skapat dem, men Rudolf Steiner gick i stället in i dessa myter med hull och hår. Han hade säkert fått sin inspiration till filosofin om planetandar och andliga härskaror som drabbade samman från sina studier av Blavatskys texter, men i stället för att kunskapen verkade befriande som hon hade avsett gav den i Steiners hjärna upphov till en ny omgång av projiceringar och mytbildning.

Redan i den självbiografi som Steiner skrev i Schurés namn 1907 jämförde han sig med en hjälte som hade fått till uppgift av sin mästare att gå ut och döda en drake. I den versionen var hans uppgift att berika konsten och livet, och draken var den materialistiska moderna vetenskapen som personifierades av Haeckel (s 122).

Redan 1907 såg sig Steiner alltså som en variant av ärkeängeln Mikael som stred mot djävulen i form av den moderna vetenskapen. I de föredrag som han höll vid tiden för första världskrigets slut verkar han ha gått ännu djupare in i myten om Mikael. Världen är en spelplan för de onda krafternas inflytande, och Mikael (alias Steiner och den Tregrenade Sociala Ordningen) är den kraft som strider på förnuftets och det godas sida.

I två föredrag i München i februari 1918 berättar Steiner att allt som vi känner och allt som vi vill härstammar från den översinnliga världen. Vi lever i själva verket mitt i bland de döda, vi vet bara inte om det. Det finns en motsättning mellan de döda och de levande, de döda har nämligen inget organ för tänkande, de har bara känsla och vilja, medan de levande bara har tänkande och ingen egen vilja. Därför härstammar alla levande varelsers känslor och vilja från de döda, de levande är bara inte medvetna om det. Och de dödas tänkande kommer från de levande. De döda finns alltid runt oss, vi vet bara inte om det.

The condition is different between death and a new birth; it is reversed, in a certain sense. We begin then to be awake in regard to our feeling and willing, and we sleep away our perception, our thinking, although sleep is a different state in the world in which we then dwell with our souls. From what I have just stated you will see that the so-called dead are different from the so-called living in that the so-called living sleep away feeling and willing which constantly stream through their being; the dead stand within this feeling and willing. It will not be difficult for you to understand that the dead dwell in the same world in which we dwell as the so-called living. We are separated from the dead merely because we do not perceive the world in which they live and weave. The dead are always around us; we are surrounded also by those being who live without having physically incarnated. We only fail to perceive them. (Signs of the Times Michael's Battle and Its Reflection On Earth. Two Lectures by Rudolf Steiner, Munich, February 14 and 17, 1918)

Fram till nu (1918) hade människor letts av mörka, okända krafter. Men nu måste människan gå in i en medveten relation med vissa krafter som når in i vår värld från de ”så kallat” dödas område.

This knowledge, then, would be comprised not only of the forces that come from the kingdom of nature known to us, but also of the forces of the higher spiritual beings and the forces that come from the realm of the so-called dead. Today these facts are considered extremely grotesque by the great majority of people. Yet, for ever wider circles of mankind and especially for those whose concern it is to be interested in the evolution and progress of human life these ideas should become a matter that must be penetrated by cognition. For right up to our time, more or less, the human being was guided by dark, unknown forces in regard to all that he cannot perceive in his surroundings. Guidance by these obscure, unknown forces has more or less ceased in our age. (We shall have to speak about this in our next lecture.) Today the human being must enter into conscious relationship with certain forces which reach over into our world from the realm of the so-called dead.

Att tala med de döda har enligt Steiner en helt annan karaktär än de kommunikationer som vi är vana vid från den fysiska världen. När man talar med de döda talar man direkt via själen. Eftersom människor är egoistiska tenderar de att tro att det de hör inom sig kommer från deras egen fantasi. Det är bara genom klärvoajant medvetenhet som man förstår att mycket av det som kommer upp i vår själ i verkligheten är något som sägs av de döda. De påverkar hela tiden vår vilja och våra känslor.

When I confront the dead person, he speaks in his soul what I intend to ask him or what I wish to communicate to him: this sounds out to me from him. And what he intends to say to me sounds out of my own soul. We have to become accustomed to this, my dear friends. We must accustom ourselves to hearing what the other person says as sounding out of the spiritual outer world. This is so different from everything we are accustomed to experience here in the physical world that it does not occur to us at all to take any stand in regard to it. For just consider the following: At one time or another in life something speaks within your soul. You certainly will ascribe it to yourself. The human being is in certain respects egotistical, and if something arises within his soul he is inclined to ascribe it to his own imagination, to his own genius. We only learn to recognize through clairvoyant consciousness that much that arises in our souls is in truth told us by the dead. The realm of the dead constantly plays into our will, into our feeling. Something arises in us which we may call a good idea: in truth it is a communication from the dead. We also are unfamiliar with the other aspect of the matter and pay no attention to what may appear, out of the grey spiritual environment, as if it were our own thoughts surrounding us. If a human being can be sufficiently objective in regard to his own thoughts to experience them as if they were hovering around him, then the dead understand these thoughts.

När det gäller de som har dött unga så finns de i närheten av sina anhöriga under en mycket lång tid. Sådana som dör som gamla försvinner däremot bort, men de tar å andra sidan med sig en del av de levandes själar.

The consciousness of these young people that have passed through the gate of death may be characterized by saying that they are not lost to the living; they remain here, they remain in the neighborhood, in the being of those they have left behind. For a long time these young people do not separate from those they have left behind; they remain within their sphere — The matter is different in the case of older people that have died. It is easiest to express these things epigrammatically. The souls of these human beings who have died in the later years of their lives do not lose, on their part, the souls of those who have stayed behind. Thus, while those who have remained behind do not lose the younger souls, the older people, after having passed through death's door, do not lose the souls of the living in spite of the latter's being here on earth. They take along with them, as it were, what they wish to have from us. It is easy for them to do so; while the souls of younger people can have what they need from us only if they remain more or less within the sphere of the survivors.

Enligt Steiner var det nödvändigt att människor i den oroliga tid man levde i sökte efter andliga impulser, något de bara kunde få genom hans andliga vetenskap.

This is not surprising; for the world of which spiritual science speaks is the real world in which our feelings and our will impulses live. Thus, what spiritual science is able to give works, in turn, upon feeling and will. It works upon feeling if we develop our feelings in regard to the dead. But it must also work upon the will impulses. We should pay special attention to this in our time. For, my dear friends, if we were to trace the will impulses of the human beings of the present day, we would not come upon very deep regions of the human soul. It is imperative today that men look for spiritual impulses for their external life. As I have already said, people still reject this. But they will have to learn it; for this age will become the great task master for the generation that must live through it, the task master to a much greater degree than has been the case so far.

I det andra föredraget i den här serien berättade Steiner att människor som drabbades av en plötslig död i sin ungdom i dödsögonblicket flammade upp som en ”explosion” på grund av att det fanns så mycket energi kvar i den del av livet som de inte hade hunnit leva. De genomgick därför i dödsögonblicket en mycket intensiv andlig utveckling.

If a human being suffers a violent death, he is suddenly delivered not only to the normal nature forces, but his organism is treated by the bullet shot as if it were an inorganic, lifeless body; it is completely relegated to the inorganic world. There is a great difference between a slow death through illness and a sudden death through the interference of the external world with the human organism, be it in the form of a bullet or in any other form. In this moment there is a sudden flaring up, a sudden flashing forth of a tremendous amount of spirituality. The flaming up of a spiritual aura takes place, and the one who has passed through the portal of death looks back upon this flaming up. This flaming up greatly resembles the event that takes place only when the human beings devote themselves to spiritual concepts. (Signs of the TimesMichael's Battle and Its Reflection On Earth. Two Lectures by Rudolf Steiner, Munich, February 14 and 17, 1918)

Vad har vi nu fått veta från Steiner? Dels att människor som dör unga finns kvar i vår närhet och tar del i vårt själsliv. Dels att han kan lära ut en metod för att kommunicera med de döda genom sin andliga vetenskap. Och dels att de som dör en våldsam död i unga år genomgår en plötslig andlig utveckling i dödsögonblicket. Betänk nu att det här förmedlades i februari 1918, i slutet av första världskriget. I detta krig dödades mer än 8 500 000 unga män. På centralmakternas (Tyskland, Österrike-Ungern, Turkiet och Bulgarien) sida dödades enligt NE 3 386 200 unga män på ett våldsamt och plötsligt sätt.

I stort sett varje människa i Tyskland och Österrike hade mist en nära anhörig genom kriget, och sorgen och saknaden var naturligtvis enorm. Nu berättade Steiner att dessa döda fortfarande fanns kvar hos sina nära och kära, och att de hade genomgått en stor andlig utveckling i dödsögonblicket. Han kunde erbjuda alla dessa sörjande ett sätt att kommunicera med de döda, ja han påstod till och med att det var människornas plikt att göra det. Det enda sättet att få till den här kommunikationen var dessutom via Steiner och hans antroposofi/tregrenade politik. Sällan har man hört talas om så starka marknadsföringsargument när det gäller att föra fram en vara.

Men hur hängde det här ihop med ärkeängeln Mikael? I det andra föredraget knöt Steiner ihop den individuella plikt som varje människa hade att börja kommunicera med de döda med en större politisk sanning. Det som hände i världen och som tog sig uttryck genom världskriget var nämligen en effekt av en strid på det andliga området. Denna strid hade börjat år 1840 och nått ett nytt skede i november 1879 när ärkeängeln Mikael hade befordrats från att vara en ärkeängel till att bli en Tidsande (Time Spirit). När han blev befordrad var hans första åtgärd att kasta ner de andar som hade verkat inom mänskligheten genom att skapa olika raser och länder. Men när de kom ner på jorden i november 1879 började de i stället för att verka för splittring och uppdelning som de hade gjort i den andliga världen, att verka enande och kosmopolitiskt! Mikaels uppgift var att strida mot dessa onda andar som hade kommit ner på jorden. De som inordnade sig i Steiners andliga vetenskap stred alltså på Steiners (Mikaels) sida mot Ahrimans (ondskans) makter.

At the beginning of the forties of the nineteenth century, when the middle of that century had not quite been reached, the Archangel Michael gradually rose from the rank of an Archangel to that of a Time Spirit. He began at that time to undergo an evolution which enabled him to work into human life not merely from the super-earthly standpoint, but directly from the standpoint of the earthly. He had to prepare himself to descend to the earth itself, to emulate, as it were, the great procedure of the Christ Jesus Himself, to take his starting point here upon the earth and to be active henceforth from the point of view of the earth. From the forties to the end of the seventies of the last century this spiritual being prepared himself for this task. Thus is may be observed that the period between the forties and the year 1879 presents a significant battle in that super-earthly sphere which borders immediately on the earthly sphere. {See Rudolf Steiner, Geistige Wesen und ihre Wirkungen, Vol. II: Der Sturz der Geister der Finsternis. (Not yet translated) Anthroposophic Press, New York.} This spiritual being whom we call the Archangel Michael had to fight a hard battle against certain opposing spirits. If we wish to understand what actually happened there, we must consider these opposing spirits.

These spiritual beings who had to be fought by the Archangel Michael becoming a time spirit have always affected the life and evolution of mankind; during the past millennia, prior to the middle of the nineteenth century, their task in the spiritual world was to create differentiation among human beings. Those spiritual beings who are the direct followers of the Archangels strive to lead human beings back to the group soul, to spread uniformity over the whole of mankind. If these beings alone had been active, mankind would have become one indistinguishable species, similar to the animal species, but on a somewhat higher level. These spiritual beings, however, against whom the Michaelic principle had to fight had the task of spreading differentiation among mankind, to split humanity into races and peoples; to bring about all those differences that are connected with the blood and with the nerved temperament. This had to happen. They may be called Ahrimanic beings, and we must realize that the Ahrimanic principle was a necessity in the course of mankind's evolution.

Now at time of great significance arrived in the evolution of mankind, beginning with the forties of the nineteenth century. The time arrived when the old differentiations had to vanish, when the divided human race had to be formed into a unity.

You see, the cosmopolitan views which, to be sure, sometimes turned into cosmopolitan slogans in the eighteenth and the first half of the nineteenth century are simply a reflection of what occurred in the spiritual world. The tendency exists in mankind to wipe out the various differences which were fostered by the blood and the nerve temperament. It is not a tendency of the spiritual worlds to create further differences among mankind, but it is a tendency of the spiritual worlds to pour a cosmopolitan element over mankind. Although, under the impressions of our catastrophic times, people have little understanding for this, still it has to be stated as a true fact. If this fact, mirrored in the earthly events, is observed in it spiritual background, clairvoyant vision shows that it was the spirit who was to become the time spirit of the modern age that form the forties onward fought against the race spirits, the folk spirits that produced the difference between peoples. What has always been represented by a significant symbol took place here, although at a different stage. The symbol refers also to other stages of evolution, for matters repeat themselves at various stages, and what I am telling you now is only a repetition at a certain stage of a spiritual event that took place at other stages. It is the event that is represented by the symbol of the conquering of the dragon by the Archangel Michael. This conquering of the dragon by the Archangel Michael, which means that the counter-striving powers have been cast out of the realm in which the Archangel Michael rules, took place in a certain sphere, beginning with the forties of the last century. Certain spiritual beings whose task in the spiritual world it was to divide mankind into races and peoples were cast out of heaven down upon the earth. These spiritual beings who up to the forties produced these differentiations among mankind have no longer any power in the region bordering the earthly world. They have been cast down among men upon the earth with everything they could bring with them.

This is what spiritual science designates as the victory of the Archangel Michael over the counter-striving spirits, which took place at the end of the seventies; the pushing down upon the earth of certain spirits resisting him.

Thus, since the end of the seventies, since 1879, we have two things: we have on earth for those who may be said to be of good will — if we understand the expression in a qualified sense — the rulership of the Time Spirit Michael who enables us to acquire spiritualized concepts, a spiritualized intellectual life. We also have on earth the counter-striving spirits who deceive us into denying the spirituality of the present time. If we fight against the materialism of our time, we should be constantly aware of the fact that we must not fight against what is good in our age but against the lies of our age. For the spirits that have been pushed out of heaven down upon the earth are chiefly spirits of falsehood who, as spirits of hindrance, prevent us from looking for the spiritual in our grasp of natural existence.[150]

Men vad var egentligen dessa ondskans makter och var fanns de? Redan 1915 hade Steiner beskrivit kriget som en maktkamp mellan de onda andarna och de goda. Kriget var inte på något sätt orsakat av Tyskland, utan det berodde på att Mellaneuropa inte förstod den materiella kraft som härjade i Ryssland och i Frankrike/England. I själva verket pågick det ända sedan 1879 en strid i andevärlden mellan Frankrike och Ryssland, och denna tog sig uttryck i att dessa två stater var allierade i kriget. Stackars Mellaneuropa (Tyskland och Österrike-Ungern) hade helt oskyldigt råkat bli ett offer för detta andarnas krig mellan Frankrike och Ryssland, som på ytan såg ut som ett krig mellan Tyskland och dessa två allierade. Hur förvirrande kunde politiken och historien inte bli när människor inte hade tillgång till Steiners andliga vetenskap!

Certain preparations are necessary. When some souls in the course of the twentieth century become clairvoyant to life in the etheric world — and that will happen — they would be disturbed by those ether bodies that are residual from Western Europe. The spiritual eye would perceive them first of all and would have a distorted vision of the Christ figure. For this reason Michael has to fight a battle in Europe. He has to contribute something to the diffusion of these rigid ether bodies from Western Europe. To accomplish this task, he must take the ether bodies from the East, which strive for diffusion, and join with them in a struggle against the West. The result of this is that since 1879 a violent struggle has been in preparation between Russian and Western European ether bodies and is now raging in the entire astral world. This furious battle between Russia and France is indeed going on in the astral world and is led by Michael; it corresponds to the war that is now being waged in Europe. We are often shaken by the knowledge that the events in the physical world take place as exact opposites to those occurring in the spiritual world, and that is precisely what is happening in this case. The alliance between France and Russia can be blamed on the seductive powers of Ahriman or, if you will, on the ahrimanic element, the twenty billion francs that France gave to Russia. This alliance is the physical expression of a struggle raging between French and Russian souls, a struggle that has an impact on Central Europe as it strives in its innermost soul for an encounter with the Christ. It is the karma of Europe that we in Central Europe must experience in an especially tragic way what the West and East must settle between themselves. The only possible interpretation of the external struggle between German and French elements is that the German element lies in the middle and serves as an anvil for both East and West. Germany, which is hammered by both sides in the conflict, is in reality the subject of their own controversy. That is the spiritual truth and quite different from what is happening in the physical world. Consider how different the spiritual truth is from what is happening in the physical world! This must strike contemporary man as grotesque, but it nevertheless is the truth, which must have a shocking effect on us.[151]

Skuldfrågan hade enligt Steiner beskrivits korrekt av Houston Stewart Chamberlain (nazisternas blivande profet) i hans essäer om kriget. Vems var skulden och vem kunde ha förhindrat kriget? Sanningen var att ryssarna hade strävat efter det här kriget i många år, och att England hade den största skulden i det som hade hänt. Om det inte hade varit för vissa relationer mellan England, Frankrike och Ryssland hade kriget aldrig brutit ut.

In reference to the external events, however, the matter can be resolved fairly easily, provided one judges dispassionately. Chamberlain, in his War Essays is correct (even though he is in error about the details) when he says that it is possible to know the key issues of this war. All that is without a doubt accurate, but it leaves the proper question unasked. For example, there is but one question that can be answered unequivocally, if only it is properly posed, and this question is: Who could have prevented the war? — The constantly recurring question: Who is to blame for this war? and many other questions just are not appropriate. Who could have prevented the war? The answer to this question can be no other than that the Russian government could have prevented the war! Only in this fashion will it be possible to find the appropriate definition for the impulses that are at work in each situation. Of course, war had been desired by the East for decades, but had it not been for a certain relationship between England, Russia and France, it could not have broken out. Therefore, one might ascribe the greater blame to England. Yet all these conjectures do not take into consideration the underlying causes that made this World War a necessity. It is naive to believe that war could have been avoided. People these days talk as if it did not have to come about when it was, of course, destined by the European karma.

Men striden mellan ärkeängeln Mikael och de onda materiella makterna hade inte bara startat i den andliga världen, de som dödades i kriget fortsatte också att strida som andar! Detta var enligt Steiner den nya tidens initiation och utveckling i Kristi efterföljd! De som dog i kriget på den rätta sidan var sådana som offrade sig själva för att kunna uppmana de levande att efterlikna de aktiva andliga krafter som de själva hade uppnått i döden. Dessa döda kunde alltså undervisa de levande om den andliga vetenskapen som Steiner stod för, om man anslöt sig till hans andliga vetenskap förstås.

Today, the Christ impulse must continue to bear on man, but more on his consciousness. In the future, there must be souls who will know that up there in the spiritual world there are those who sacrificed themselves as individuals and who admonish us to emulate their own belief in the active force of the spiritual, which they attained in death. The forces in the unexpended ether bodies beckon to the future, as well: to understand their message is to admit it into one's soul. Below, however, there must be souls who will perceive this truth and prepare for it through the proper and active understanding of our spiritual science. Our spiritual science must cultivate souls on this earth who will be capable of sensing what the ether bodies of the dead up there will say to us in the future. These souls will know that in the beyond there are forces to admonish human beings who had to be left on earth. When spirit-conscious souls down here harken to the hidden sounds of the spiritual world, then all bloodshed, all sacrifices and all suffering, past and future, will bear fruit. I do hope that quite a few souls come together through spiritual science and perceive the voices from the spiritual world that are resounding especially because of this war. Summarizing the final words of today's reflection, I wish to say a few words to you that are merely an expression of my feeling for what I want to instill in your souls.

From the warrior's valor,
From the blood of battles,
From the pain of the bereaved.
From a people's sacrifice
Will the spirit fruit arise —
Will the souls embrace the spirit
Consciously, with inner eyes.

Rosenkorset var den rätta symbolen för Steiner, Mikael och deras kämpar i den andliga världen. Om man bara såg på korset var det Ahriman (det materiella) som man var i klorna på. Om man bara såg på rosorna blev man lurad till att bara själviskt sträva mot det andliga, utan att uppenbara anden i materien. Men för dem som omfamnade båda dessa aspekter var korset med rosorna den rätta symbolen.

With such feelings in our hearts we forever want to imbue ourselves with the meaning of the rose cross so that we can perceive it in the proper way as the motto for our doing, weaving and feeling. Not the black cross alone. He who tears the roses from the black cross and has nothing left but the black cross, would fall into the clutches of Ahriman. The black cross in itself represents life when it strives to embrace inanimate matter. Also, if one were to separate the cross from the roses, keeping only the latter, one would nor find the proper thing. For the roses, separate from the cross, tend to elevate us to a life of selfish striving toward the spiritual, but not to a life in which we reveal the spirit in a material world. Not the cross alone, not the roses alone, but the roses on the cross, the cross carrying the roses: That is our proper symbol. (Christ in Relation to Lucifer and Ahriman A Lecture by Rudolf Steiner Linz, May 18, 1915 GA 159)

Steiners variant av kristendomen var alltså en filosofi där de jordiska striderna skedde på uppdrag av de andliga makterna. Eftersom världskriget berodde på de olika staternas karma och därför var oundvikligt, fanns det heller ingen anledning att leta efter dem som var skyldiga till att kriget bröt ut. Vilket naturligtvis var skönt, eftersom man nog innerst inne inte kunde komma ifrån misstanken att Tyskland kunde ha haft en viss skuld i det som hände.

Men eftersom kriget egentligen var ett krig mellan den högste andliga kraften Mikael och den onda materialismens företrädare, var det faktum att Tyskland startade kriget bara en tjänst som man gjorde åt sin ledare Mikael. De som dog i kriget på Tysklands och deras allierades sida blev omedelbart andligt upplysta, de kom att ingå bland Mikaels stridsmän genom det offer de hade gjort när de i Kristi efterföljd offrade sig för den rätta sanningen. Steiner förde fram sin andliga vetenskap som ett sätt för människor att komma i kontakt med de döda, och när de gjorde det skulle de upptäcka att dessa döda hade kommit till samma högtstående andliga kunskap som Steiner själv.

Denna andliga kunskap använde han i ett föredrag i november 1917 för att berätta om en mördarorden ”order of the Thugs” som agerade under influens av andar som hade tilltvingat sig andlig kunskap i förtid (tydligen i samband med någon ovanlig slags död). Denna mördarorden hade under täckmantel av att vara anarkister mördat olika människor, som till exempel den franske presidenten Carnot som mördades 1894 och kejsarinnan Elizabeth av Österrike som mördades i Genua 1898. Dessa hade mördats på uppdrag av någon andlig hierarki för att avvärja ännu värre händelser. Det var livsviktigt att människor utvecklade en andlig kunskap som kunde hjälpa dem att se bakom det som officiellt rapporterades, för att förstå sådana sammanhang som till exempel den asiatiska mördarorden ”order of the Thugs”.

Dessa mördare var bara ett exempel på allt det som rörde sig bakom det som syntes hända i världen berättade Steiner. Allt hade tagit sin början i november 1879 när ”svarta” eller ”grå” magiker hade börjat sprida ockulta hemligheter som fram till dess hade varit otillåtna för mänskligheten att känna till. Genom sina kunskaper spred sedan dess dessa ”cirklar” ut sina konster i mänskligheten. Ett mål var att ta kontroll över massorna för att använda dem för sina egna ändamål, ett annat var att man ville sprida materialism och motverka andlighet i världen. Det här giftet skulle till och med komma att spridas genom vaccinationer som utfördes mot olika sjukdomar.

In normal life this would be a matter of waiting. But because, as the result of occult crime, these things which ought to come much later are sent as premature spiritual births along the path indicated — because of this, individuals intending evil to humanity and who in this sense are “black” or “grey” magicians, capture such secrets for their own ends.

Behind the scenes of outer happenings, such things have been proceeding during our own decades. The intention was this: to place in the hands of a certain group of men, firstly, the secret of the control of masses — I spoke of this to begin with. It is the secret of how to gain extensive control over those masses who concern themselves little with external affairs, yet possess spiritual capacities and are especially qualified to assist in the preparation of the Sixth Post-Atlantean epoch — it is the secret, too, of how the art of controlling these masses can be placed in the hands of a few individuals.

That was the one aim. The other is something that will play an important role in the future: it is a matter of acquiring the secret means whereby factors connected with processes of disease, with the process of propagation, may be given a particular turn.

Among a few friends, I have already spoken of these things. The age of materialism is striving, through the work of certain circles, to paralyse, to eliminate all spiritual development in mankind, to bring human beings to a point where simply by temperament and character they reject everything that is spiritual and regard it as folly.

This trend — and it is already perceptible in some individuals today — will intensify. People will actually long for the time when the Spiritual is universally deemed to be insanity, craziness! Attempts will be made to achieve this end by inoculations; just as viruses have been discovered as means of protection against illnesses, so certain inoculations will be used to influence the human body in such a way that it provides no place for the spiritual proclivities of the soul. Human beings will be immunised against any predisposition for spiritual ideas ... such, at least, will be the endeavour. They will try by inoculation to bring it about that even in childhood, human beings lose the urge towards the spiritual life.[152]

Steiner arbetar alltså från 1915 och framåt med att föra fram ett mycket konsekvent budskap. Det som hände i världen berodde på påverkan från onda makter och från svarta ockultister. Sedan november 1879 vandrar det omkring onda andar här på jorden som sprider ett gift som handlar om att upplösa ras- och landsgränser och att sprida ett materialistisk och kosmopolitiskt tänkande. Dessa onda andar verkar i både öst och väst, medan ”Mellaneuropa” (Tyskland och dess allierade) är de enda som kämpar mot dem på Kristi och ärkeängeln Mikaels sida. De onda andarna försöker sprida ockult kunskap som mänskligheten inte är mogen att hantera, och de regeras av en ockult hierarki som är fiender till Kristus och Mikael.

Men vad var det egentligen som hände i november 1879? Enligt Steiners fanclub var det hans invigning som en hög adept, ja som den inkarnerade ärkeängeln Mikael, som skulle ha skett då. Det här kan spåras till utsagorna i Schurés (läs Steiners) biografi från 1907 där Steiner vid 19 års ålder sägs ha mött en mästare som invigde honom till rosenkreutzare. Det här berättades i ett föredrag vid antroposofernas världskongress 2004.

However, the guidance of the spiritual life of the Western World by these two Great Initiates required an adjustment when the Archangel St. Michael, the spiritual Ambassador of Christ, was promoted to become the time spirit, the leading spiritual guide for all of humanity, in 1879 A.D. A third leading Great Initiate was needed as special earthly Ambassador of St. Michael. His rank would have to be above all regional Initiates, in conformity with the supreme rank of St. Michael. We shall see that it was the destiny of Rudolf Steiner to be able to accept the mission of being this Michaelic Initiate.[153]

I Steiners självbiografi kapitel III säger han dock bara att han träffade en man som arbetade med att göra medicin av örter vid den här tiden, och att han började på högskolan.[154] Tydligen var det inte något andligt nedstigande av ärkeängeln Mikael in i Steiner som han själv tänkte på när han beskrev det fatala nedstörtandet av Mikaels opponenter till jorden. Jag tror personligen att han med dem som sände ut ett ont budskap om enhet och som avslöjade ockulta hemligheter i förtid avsåg teosoferna. Visserligen bildades Teosofiska Samfundet redan 1875, men den verkliga starten för deras utåtriktade verksamhet kan härledas till oktober 1879. Då startade nämligen H. P. Blavatsky tidskriften The Theosophist, vilket resulterade i en snabb tillväxt av den teosofiska verksamheten i Indien.

Om man ser teosofin som den ockulta verksamhet som sprider budskapet om broderskap över alla gränser som orsaken till allt ont i världen, är verkligen november 1879 den tid när detta budskap på allvar började spridas genom att man då startade en tidning. Det verkar kanske långsökt att tro att Steiner skulle ha förtalat den organisation som han hade ägnat tio år av sitt liv på detta sätt, och han nämner i allmänhet inte heller teosofin explicit i de föredrag som har bevarats av antroposoferna. Men det finns ändå exempel där han påstår att teosoferna är en del av den västliga materialistiska sammansvärjningen (s 86), och påstår att de tillsammans med frimurarna ingick i en ockult sammansvärjning för att få till stånd världskriget och ta ifrån Tyskland delar av dess rättmätiga områden (s 118).

Mellan vilka krafter stod striden i Tyskland år 1918 och 1919? Jo mellan de socialistiska arbetarna, som bland annat utropade en folkkommun i München, och de konservativa militära styrkorna och paramilitära frikårerna. Adolf Hitler utvecklade till exempel sin politik när han utbildades av militären för att arbeta med att infiltrera socialistiska grupper år 1919. Steiner arbetade i precis samma anda när han påstod att teosofernas principer om internationellt broderskap var en ockult sammansvärjning driven av onda andar som hade störtats ner på jorden av ärkeängeln Mikael. Den internationella socialismen var enligt hans definition en manifestation av teosofin! Här finns förstås också en av orsakerna till att Steiner påstod att han aldrig hade varit teosof, inte ens när han tillhörde de tyska teosofernas högsta ledning under åren 1902 till 1912.

Ett ingripande från den andliga världen

Den bild av den andliga världen och av andlighet som Rudolf Steiner skapade är oerhört motbjudande. Han lärde ut att vi människor ständigt omges av mängder av andar från döda människor, och att vi påverkas av dem och av luciferiska och ahrimanska krafter som verkar i vårt undermedvetna utan att vi kan värja oss mot dem. Den andliga världen är ansvarig för krig och den kan beordra att människor mördas för att förhindra ännu värre saker. Dessutom finns det tydligen andliga varelser av elemental natur (väsen som hörde ihop med de fyra elementen) som kan tränga in i oss genom andningen om vi till exempel tillämpar yoga.

The spiritual beings of elemental nature of whom I have spoken yesterday, they penetrate into you, they can be breathed if one practices Yoga breathing today. But that which was attainable in normal breathing three millennia ago cannot be brought back artificially. That is may be brought back is the great illusion of the Orientals. What I am stating here describes a reality. The ensouling of the air which belongs to the human being no longer exists. And therefore the beings of whom I spoke yesterday — I should like to call them the anti-Michaelic beings — are able to penetrate into the air and, through the air, into the human being, and in this way they enter into mankind, as I have described it yesterday. We are only able to drive them away if we put in the place of Yoga that which is the right thing for today. We must strive for this. We can only strive for that which is the right thing for today if we become conscious of a much more subtle relation of man to the external world, so that in regard to our ether body something takes place which must enter our consciousness more and more, similar to the breathing process. (The Ancient Yoga Culture and the New Yoga Will. The Michael Culture of the Future November 30, 1919)

I det här fallet använder Steiner alltså sin propaganda för att skrämma människor för att tillämpa yoga i stället för hans egna metoder för att utveckla klärvoajans. Det fanns anti-mikaeliska väsen i luften, och om man andades på fel sätt kunde dessa väsen komma in i människor. För att driva iväg dem var man tvungen att ersätta de gamla metoderna med det som var anpassat för nutiden, vilket naturligtvis var Steiners egen vetenskap.

Men Steiner har ju varit död i åttio år vid det här laget. Varför lägger jag ner sådan kraft på att tränga in i grunden för hans tankevärld? Jag har ju förklarat det med att det skapades en skada i mitt förra liv som min själ har drivit mig till att försöka läka i det här livet. När jag först kom i kontakt med det här för knappt tre år sedan kände jag att det Hilma af Klint upplevde i förhållande till Steiner var en slags spegelbild av det som tyskarna upplevde i förhållande till Hitler. Hilma fick uppleva hur skadligt det är att lämna sin egen sanning och överlämna sig till en falsk mästare, precis som tyskarna och resten av världen fick en läxa i vad dyrkan av en falsk ideologi och führer kan ge för slags resultat.

Jag upplever också som jag har skrivit tidigare att mitt exempel har skapats för att ge en illustration till vad karma egentligen innebär, att det inte alls har att göra med om man har varit ”ond” eller ”god” i det förra livet utan att det handlar om ett ständigt men i allmänhet omedvetet lärande i liv efter liv. Jag kan också känna att om jag inte hade haft något som var ouppklarat i fråga om till exempel Steiner och de totalitära ideologierna, hade jag inte heller haft någon orsak för att födas igen. Karma är väl därför ett ord som kan användas för den kraft som drar oss tillbaka till nya liv på jorden, varför man också kan dra slutsatsen att alla som föds här har ett eller annat som de måste lära sig att förstå.

Men frågan om Steiner har också ett vidare intresse, det handlar om ytterligare ett av de andliga imperier som jag måste kämpa med att sätta mig in i. Antroposofin är en representant för ”New Age” som jag måste förstå bakgrunden till, på samma sätt som jag har fått kämpa med att förstå grunderna för judendomen, kristendomen och islam i mina tidigare böcker. Striden handlar visserligen inte om att det skulle finnas några onda andar som skulle kämpa för sina svarta imperier enligt Steiners modell, men genom att jag möter en mängd förutfattade meningar och fast cementerade åsikter i vårt kollektiva undermedvetna skapas ändå en intensiv känsla av kamp i mig.

På många sätt är ju New Age en fortsättning på kristendomen, och därigenom finns många av de förvrängda myter som bildar den kristna ideologin också i New Age. Men den röran har spätts på med ytterligare en nivå av förvirring där man till exempel har gett ärkeängeln Mikael nya drag och nytt liv genom att förbinda ”honom” med föreställningar som till stor del härstammar från Steiner. Intresset för färgterapier, kristallterapier, planetandar, astrologi, tarot, kabbala och annat kan i många fall också spåras till teosofin och/eller Steiner.

Kan man då räkna med att alla underliga behandlingsmetoder och filosofier skulle försvinna om sanningen om Rudolf Steiners andlighet blev känd? Nej naturligtvis inte, diskussionen om hans ärkereaktionära och nationalistiska åsikter har ju pågått ett tag och det är tydligt att antroposoferna själva inte alls vill ta något av det som sägs på allvar. Lika lite som jag inbillar mig att troende judar, kristna eller muslimer vill höra sanningen om varifrån det som står i Bibeln och Koranen egentligen kommer.

Är det som jag arbetar med då egentligen en personlig vendetta? Jag kan verkligen känna en stor irritation över att Hilma lät sig luras av denne falske profet, och en sorg över de andliga kval som hon var tvungen att genomlida under 1930-talet på grund av hans idéer om att onda andar härskar i världen. På en viss nivå handlar mitt sökande om att jag måste få svar på frågor som jag har ställt under tidigare liv. Jag vet ju att jag har arbetat med andliga frågeställningar i många liv, och jag har till exempel sett att Hilma gjorde samma genomgång av Bibeln för att försöka förstå vad den egentligen handlade om som jag själv gjorde i samband med mitt arbete med boken Pärlan. Hon kom då fram till att den historiska sanningen om Bibeln verkligen var den allmänt accepterade, medan jag kunde komma betydligt längre genom all ny information som har kommit fram under 1900-talet.

Visst finns det en personlig drivkraft i mitt arbete med Steiners liv och filosofi, men jag är också medveten om att det också sker en hel del arbete i den andliga världen i samband med det här. Steiner gick ut med en mängd information om den andliga världen som helt enkelt inte är sanning, och nu finns det en mycket starkt kraft som verkar för att riva ner den ruttna byggnad som han reste.

De döda finns inte alls kvar i vår närhet, och det är inte alls meningen att vi skall försöka komma i kontakt med dem. Inte heller genomgår de vid döden någon fantastisk andlig utveckling som skulle göra att de kunde lära oss något som de inte visste när de levde. Vi omges inte alls av några onda andar som försöker komma in i våra kroppar och själar, och det pågår inte alls något krig mellan makter i den andliga världen som skulle komma till uttryck i krig på jorden. Planeterna är inte heller några gudar som styr världen och människorna. Det finns ingen Mikael som strider på den tyska rasens och de reaktionära krafternas sida, politik och ras är saker som är helt ointressanta i den andliga världen.

Det enklaste vore förstås att säga att det överhuvudtaget inte finns någon andlig värld eller dimension, att allt som finns är det materiella universum och att människor som tror på något andligt bara är vidskepliga. Men min egen upplevda sanning är tvärtom att mycket mer än man tror angående den andliga världen verkligen stämmer. Problemet med Rudolf Steiners teorier är dock att han var fruktansvärt fast i sitt materialistiska och nietzscheanska tänkande. Han hade verkligen tagit intryck av Nietzsches utsaga om att ”Gud är död”, men i det tomrum som lämnades lät han i stället allehanda andar och väsen flytta in. För Steiner var andlighet att kunna se kraftfält runt föremål eller att kunna tala med de döda. I dessa föreställningar är han fortfarande fast förankrad i den materiella världen.

För Steiner fanns de andliga krafterna på andra planeter om de inte fanns på jorden, han kunde helt enkelt inte föreställa sig en dimension som var skild från den fysiska. Andligt arbete var för honom att försöka komma i kontakt med diverse andar och döda människor enligt de avarter som Reuss och andra hade lärt honom, han kunde helt enkelt inte föreställa sig vad en sann andlig kontakt innebär. Vilket inte är underligt, vem kan föreställa sig något som man aldrig har upplevt? Steiner tog över de teorier som han sög i sig från teosoferna och kompletterade dem med det han hade funnit i monismen och hos Nietzsche, och när han sedan drogs in i det nationalistiska kraftfältet i samband med krigsutbrottet fördes dessa element samman till en ny destruktiv världsåskådning.

Vad skulle då problemet med Steiners religion vara nu idag? Dels kan jag väl personligen känna att om man i Waldorfskolorna lär ut hans teorier om vikten av att prata med de döda, om onda andar som kan komma in i kroppen om man andas på fel sätt, samt hans genomgående fientlighet mot etablerad vetenskap, så är det att utsätta stackars oskyldiga barn för en påverkan som inte är nyttig. Men i ett fritt samhälle kommer ju allt möjligt att florera, idén är ju att människor själva måste söka sig fram till det som är rätt för dem.

Men i ett större perspektiv finns Steiners idéer numera i vårt kollektiva medvetande, och hans ramar formar synen på den andliga världen hos många fler människor än de som tillhör den antroposofiska rörelsen. När jag först började försöka förstå vad kanaliseringar och andra andliga kontakter egentligen handlar om, märkte jag vid en sökning på Internet att många medier kanaliserade ärkeängeln Mikael. Jag förstod inte vad det berodde på, annat än att jag insåg att det hade att göra med att människor påverkade varandra på samma sätt som gjorde att författaren Viktor Rydberg sades tala genom många medier i början på 1900-talet. Men att Mikael talar nu idag beror förstås på att Steiner särskilt förde fram honom som en verkande kraft. Att Steiners Mikael i första hand agerade som det tyska eller ariska folkets skyddsängel i kampen mot bolsjevismen i öst och materialismen i väst har man tydligen glömt vid det här laget. Samma slags glömska finns i både judendom, kristendom och islam. Även i dessa system har olika gudar och krafter tappat sin ursprungliga förankring vilket har gett upphov till projektioner, som till exempel förvandlingen av den babyloniska Tiamat till den kristna draken med namn som Djävulen och Satan.

När jag analyserade judendomens och kristendomens uppkomst insåg jag att de krafter som beskrivs i Bibeln i första hand är rester från den babyloniska kulten genom att man använde Berossos historia och Enoks bok (1 Enoch) som förlagor när man skapade Tanak/GT. Kristendomen uppkom i Palestina som en organisation som kämpade för att alla bud i Tanak skulle hållas till punkt och pricka, och deras Messias var en tolkning av skrivningar i Jesajas bok som hade kommit till så sent som någon gång mellan år 150 och 100 fvt.

När de romerska kejsarna försökte stävja de judiska uppror som ständigt startades för att bereda vägen för den kommande Messias, kom man på den ljusa idén att föra ut budskapet om att Messias redan hade kommit och dessutom också redan hade dött. En av de många kandidaterna till titeln Messias under första århundradet hade korsfästs i samband med ett uppror mot Pontius Pilatus, och någon gång omkring år 110 skapades en historia om denne man i Rom. Han utrustades med en levnadsbeskrivning som till punkt och pricka stämde med ”profetian” hos Jesaja, och hans liv beskrevs som uppfyllelsen av allt det som judarna förväntade av den kommande Messias.

Judarna köpte visserligen inte den här romerska historien, det bröt ut ett nytt förödande uppror i Palestina år 132 och när det upproret hade slagits ned betydde det också slutet för den judiska militanta messianismen. Men den romerska historien om Yeshua Messias, eller Jesus Kristus, hade fått ett eget liv som fördes fram i form av den kristna religionen. De berättelser som finns i Gamla och Nya Testamentet har påverkat världen, och då främst västerlandet, på ett avgörande sätt under de senaste två tusen åren. Steiners idéer var bara en ny variant av de myter som har levt i våra själar och vårt kollektiva medvetande under denna långa period.

När människor idag får kontakt med sitt undermedvetna dyker naturligtvis Jesus, Maria och ärkeängeln Mikael upp, trots att de aldrig har funnits i en objektiv betydelse. Men om människor är nöjda med det här borde det väl vara okey? Vad spelar det för roll om så kallade kanaler för fram sina egna käpphästar under ärkeängeln Mikaels namn? Under tidernas lopp har ju så många människor uttalat sina egna åsikter i Guds namn, påven gör det till exempel varje dag. Spelar det någon roll om människor gör samma sak på så att säga ”privat” basis?

För mig personligen är svaret på den frågan att man faktiskt vill statuera ett exempel från den andliga världen nu. Människor har tagit sig friheten att uttala sig om den andliga världen som om den skulle vara krigslysten, hatisk, fördömande, inskränkt, hämndlysten och partisk till förmån för den ena eller andra gruppen eller rasen, eller för det ena eller andra landet. Nu måste man till slut göra sig hörda från den andliga världen med budskapet om att det inte finns någon särskild frälsare för ett visst folk eller en viss ras, att det inte finns några andliga makter som strider på en viss nations sida i något som helst krig, och att det inte finns några onda andar som kan tränga in i människor, länder eller något annat.

Det som förs fram på jorden i den andliga världens namn är faktiskt skadligt, oavsett om det sker inom de etablerade religionerna eller inom alternativa rörelser. De stora monoteistiska religionerna är auktoritära och förtryckande, de tillåter människor att utge sig för att tala Guds ord när de i själva verket bara för fram en skröna som skapades för att ge det nya mackabeiska riket en religion och historia, och en legend som skapades av romarna för att lugna de judiska upproren. New Age har tagit med sig de kristna myterna och kombinerat dem med allt man kan hitta på i form av att tala med de döda, tro på andliga väsen som kommer med ufon, astrologi, tro på kristaller med helande krafter och så vidare.

Både de etablerade religionerna och de alternativa andliga rörelserna arbetar med tron på speciella kanaler, medier, präster, gurus eller vad man nu kallar dem, som sägs ha monopol på den kontakten med den andliga världen. De har alla en vara som man kan köpa för att räddas från de mörka krafterna, om denna vara så är en välsignelse som betalas med kollekt, healing, chakrabalansering, yogaträning, ayurvedaprodukter eller någon av de andra tusentals produkter som florerar på den andliga marknaden. Problemet är bara att man tar ifrån människor deras egen kraft och får dem att tro att andlig utveckling är en vara som kan och måste köpas som alla andra konsumtionsvaror.

De krafter som jag har arbetat med att förstå i den här boken - nämligen vissa människors behov av att finna en guru, führer, ledare eller mästare som talar om för dem vad de skall tänka, göra och tro och andra människors motsvarande behov av att leda och styra andra – är mycket starka. Det är till stor del dessa krafter som till exempel håller ihop våra länder, samhällen, företag, partier och familjer. Vårt behov av att ingå i en grupp, att passa in ett sammanhang, att känna tillhörighet och kärlek är allmänmänskliga behov, och dessa behov har också till stor del skapat underlaget för civilisation och framåtskridande.

Ett andligt mognande innebär inte att man befriar sig från alla mänskliga drivkrafter, utan att man lär sig känna igen och styra de krafter som är inbyggda i oss alla. Genom att vi har de drivkrafter som vi har, skapar vi också sammanhang där vi kan utveckla och träna våra förmågor. De krafter som sattes i rörelse i samband med att man ”upptäckte” den ariska rasens överlägsenhet och den socialdarwinistiska lag som lät de starka dominera på de svagas bekostnad, var naturligtvis inget som uppfanns i Tyskland i början av 1900-talet eller i England på 1800-talet. Dessa behov av att skydda och utvidga sitt territorium, att skydda sin egen grupp och att dominera över andra grupper eller folk hade ständigt varit drivkrafter i världens utveckling, ända från de första mänskliga civilisationerna.

Man kan kanske spåra en ny trend genom den globalisering av de andliga rörelserna som startade i och med teosofin, där man för första gången på länge såg det som önskvärt att sammanföra olika traditioner i stället för att föra fram en viss tradition (till exempel kristendomen eller islam) på bekostnad av allt annat. Sådana idéer hade visserligen funnits tidigare, till exempel genom försöken att sammanföra den grekiska och egyptiska kulturen i ptoleméernas imperium, och genom renässansens försök att väcka den grekiska kulturen inom det kristna ramverket. Men inom teosofin togs ett nytt steg i arbetet med att öppna upp murar och blockeringar som hindrade den andliga kraften att strömma fritt.

Steiners reaktion mot teosofin var ett av symptomen på den europeiska kulturens ovilja att erkänna att andra folk och andra kulturer kunde ha ett lika stort berättigande som den västerländska kristendomen. Hans fientlighet mot teosoferna efter 1913 hade naturligtvis ett starkt inslag av hämndlystnad för att de inte hade accepterat hans idéer utan i stället hade uteslutit honom, men den hade också en politisk underton som handlade om att teosofins tal om ett andligt broderskap över alla gränser kunde tolkas som en variant av socialismens tal om broderskap mellan arbetare i alla länder.

Det är klart att människor kan uppleva att det finns en fara i att ge upp sitt eget och släppa in ”Lucifer” och ”Ahriman”, om dessa nu får beteckna människor med annan hudfärg, annan politisk inställning, annan religion eller annan syn på vetenskapen. Vid tiden för första världskriget hade en mycket stark propaganda talat om behovet av att förena alla tysktalande områden mot resten av världen, att sluta leden i kamp mot socialismen som verkade över landsgränser, att motarbeta den internationella kapitalismen som hotade att ge amerikanerna världsherravälde, och så vidare. Avsöndringen av antroposofin från teosofin var ett ställningstagande från Steiners sida för det tyska, ariska, mellaneuropeiska och kristna, mot teosofins tendenser till rasblandning, internationalism och religiös ”lösaktighet”.

I dag är väl varken teosofin eller antroposofin något annat än förstelnade former som vårdar Blavatskys respektive Steiners åsikter och skrifter, men på sätt och vis pågår striden fortfarande mellan en tendens till avskiljande och upphöjande av det ”egna” och en kraft som verkar för öppenhet, nyfikenhet och andlig forskning utan dogmatism. Den kampen förs inte i första hand mellan organisationer och inte heller förs den i den andliga världen, utan den förs i stället inom var och en av oss.

En andligt öppnande behöver inte betyda att man ger sig ut på upptäcktsfärd bland alla produkter inom den nyandliga världen, inte heller kräver det att man reser till Indien, Peru eller vart nu sökandet efter de ”gamla” sanningarna går just nu. Men det kräver att man gör sig av med sina fördomar, begränsningar och skyddsmurar. Att komma i kontakt med den andliga världen handlar aldrig om att söka efter kontakt med de döda eller med olika ”andar” eller ”elementaler” eller liknande, det handlar i stället om att göra sig av med alla förutfattade meningar och öppna sig för tomheten och den ovillkorliga kärleken.

Sökandet efter den grundläggande kraften har pågått i flera tusen år. Kunskapen om denna kraft var en självklar företeelse i de allra äldsta kulturerna, vilket man kan förvissa sig om genom att läsa vedatexterna eller de sumeriska hymnerna och myterna. Där fanns en visshet om att kärlek, skapande och fruktbarhet var den andliga världens gåvor, och att jämlikhet, balans och ömsesidighet var ett villkor för lycka på jorden såväl som i den andliga världen.

En andlig utveckling handlar om att nå en kontakt med de gudomliga krafter som står över tiden och rummet, och för att detta skall kunna ske måste man göra sig själv fri från allt som hindrar i form av egoism, självgodhet och behov av att härska och dominera. Man kan heller aldrig möta den andliga världen i rädsla, avståndstagande eller dogmatism, vilket innebär att alla som predikar läror som uppammar fördomar, främlingsfientlighet, sekttänkande (även om sekten är så stor som en religion) och annat negativt, hindrar människor i deras andliga utveckling.

Det är därför som den andliga världen med min hjälp har gjort ett arbete där målet är att avslöja så mycket som möjligt av den rätta bakgrunden för de monoteistiska religionerna och därmed också för New Age. Om vi vet varifrån skapelseberättelsen kommer, vem Abraham var, varifrån idéerna om ärkeänglarna härstammar, hur historien om Jesus kom till och så vidare, kommer vi inte heller att projicera våra egna inre processer, fördomar och tankar på Mikael, Jesus, Maria och andra religiösa myter.

När man har röjt undan det som skymmer inom sitt eget väsen kan man också få en ren och genuin andlig kontakt. Ett sådant förhållande mellan en människa och den andliga världen kännetecknas av frihet, glädje, kärlek och kreativitet. Därför får man aldrig sprida ofrihet, rädsla, dogmatism och andligt förtryck under täckmantel av att tala för den andliga världen. Man får inte heller skapa beroende av en jordisk mästare, av någon lära eller av några metoder, varje människa måste gå den andliga vägen på egen hand och utan att kedjas fast av bojor i form av beroende av visa människor eller vissa metoder.

Visst kan och bör vi lära av andra, och visst är det viktigt att dela med sig av sina egna insikter och ta del av sådant som andra har sett som sanningar genom tiderna. Men varje människa måste själv upptäcka sin egen sanning, och varje människa har sin egen unika väg att gå. Den kraft som verkar genom mig har som mål att befria människor från det fängelse som skapas genom att man stänger sig inne i en viss lära, litar på en viss guru, påve eller mästare och tror att en andlig utveckling kräver lydnad mot andra människor och trohet mot en viss teori eller trossats. För att hjälpa människor att förstå faran med att sitta ner och vänta på att någon annan skall frälsa en, har man nu äntligen efter tvåtusen år avslöjat den rätta bakgrunden till de monoteistiska religionerna. Det är också med målet att hjälpa människor att lita på sin egen kunskap och sin egen kraft som sanningen om den totalitära grunden för Rudolf Steiners filosofi förs fram.

Det här med bakgrunden till monoteismen och New Age har som sagt förts fram genom mig på uppdrag av den andliga världen, men det är inget som har ”hämtats” ner genom kanalisering eller något liknande. De problem som vi har skapat får vi visserligen hjälp med att lösa, men lösningarna måste skapas i samma dimension som det ursprungliga problemet uppstod i. Visst har jag fått enormt mycket ledning och hjälp genom bilder, visioner, drömmar och annat, men jag var ändå tvungen att själv göra det praktiska arbetet. Man visste redan från början i den andliga världen vad som skulle hända, men de föraningar som jag fick kunde jag själv inte tolka förrän allt redan hade skett. När jag började utforska grunden för Tanak/GT i samband med boken Pärlan drömde jag om ett högt torn som var byggt av olika klossar som var staplade på varandra. Det här tornet raserades nedifrån grunden, och en man som fanns högst upp drogs med i raset.

10/9-2003

Jag var mycket gladare och starkare efter vilan i går eftermiddag, det var en påtaglig skillnad. Men när jag tränade en smula i går kväll upplevde jag återigen den där överkänsligheten för ljud. Jag var visst inte stark nog i alla fall. Fick en orolig natt. Drömde om någon ”konstant” som jag upptäckt. Några delgivningsmän hade tydligen sökt mig tre gånger eftersom mitt körkort hade gått ut. Nu skulle jag visst få körförbud? Ett höghus rasade, det liknade legobitar. En man skulle vänta på ”andra vågen” men drogs med i raset.

Under den här tiden fick jag ta emot en mycket stark kraft som gav effekter som ofta var ganska arbetsamma, som till exempel en ökad känslighet för ljud som i exemplet ovan. Nu i efterhand förstår jag att det höghus som jag drömde om var de monoteistiska religionerna som bildar ett slags ”torn” där varje ny lära vilar på den föregående med grund i Tanak/GT. Om man rycker undan basen, alltså tron på att berättelserna i Tanak/GT är uppenbarelser av den gudomliga viljan via olika profeter, rasar inte bara judendomen utan också både kristendomen och islam.

Den man som fanns på toppen av tornet och som drogs med i raset var som jag nu förstår det Rudolf Steiner som byggde sin lära på idéer om kristendomen som den högsta läran och ärkeängeln Mikael som tyskarnas och ”Mellaneuropas” specielle beskyddare. Om de monoteistiska religionerna omvärderas måste faktiskt också den alternativa andligheten i västvärlden till stor del omprövas, eftersom den i allmänhet vilar på den kristna grunden.

Mästarna och rosenkreutzarna

Jag har alltså kommit fram till att judendomen, kristendomen och islam alla vilar på en grund som skapades genom att man gjorde om Berossos babyloniska historia till en judisk variant med vissa tillsatser av egyptisk-hellenistisk filosofi. De idéer som har byggt vidare på denna grund har sedan växt i vårt kollektiva medvetande, där de nu tar upp nästan allt andligt utrymme. Inte heller New Age har egentligen gett oss något nytt, denna rörelse innehåller de gamla monoteistiska idéerna som har kombinerats med ett brokigt sortiment bestående av indisk filosofi, astrologi, tarot, kabbala och annat.

När teosofin etablerades hävdade man att den hade grundats av Mästare från den andliga världen, och som bevis visade man bland annat fram brev som dessa Mästare skulle ha skrivit. Mästarna påstods också ha framträtt i mänsklig form och initierat Blavatsky, Steiner och andra framstående företrädare för olika teosofiska inriktningar. Det här är enligt min uppfattning inget annat än rena påhitt, berättelsen om Steiners initiering år 1879 är ett gott exempel på hur man skapade sådana historier.

De monoteistiska religionerna är alltså helt grundade på mänskliga påhitt, och samma sak gäller för den alternativa andligheten inom New Age. Med den kunskapen borde man väl äntligen kunna göra sig fri från alla idéer om att det skulle finnas en andlig värld och gudomliga krafter, det är ju tankar som många rationella människor redan nu ser som rent nonsens? Men jag kan personligen inte alls dra den slutsatsen. Det som jag har upplevt under de senaste sex åren har tvärt om övertygat mig om att det verkligen finns en andlig värld eller dimension, och att de egenskaper som vi traditionellt tillskriver denna dimension också stämmer i mycket hög grad. Det beror bland annat på att den babyloniska kulturen som bildade grunden för Tanak/GT genom att man använde Berossos texter och Enoks bok som underlag, förvaltade en gammal andlig kunskap med rötter ända tillbaka i den sumeriska kulten.

Därför stämmer mycket av det som man beskriver i Bibeln i form av andliga krafter som framträder som personifierade änglar och ledsagare samt tanken på den andliga världen som en paradisisk trädgård, himmelska palats eller tempel av kristall och överjordisk kraft, med erfarenheter som människor har gjort sedan urminnes tider och fortfarande kan göra.

Därför var också Blavatskys känsla av att arbeta på uppdrag av den andliga hierarkin och att vara ledd av en mästare sann, även om hon kanske använde väl trubbiga sätt för att skapa konkreta bevis för detta. Den andliga kraften verkar faktiskt för förbrödring och för att lösa upp konstlade gränser, precis som Blavatsky och andra i hennes samtid upplevde. Att världens utveckling tog en inriktning som för en tid i stället innebar att man utnämnde en viss ras, en viss ideologi och vissa människor till herrar och alla andra till slavar, speglade bara våra egna inneboende fördomar. Att strävan att upphäva gränser i stället resulterade i att man byggde en mur genom Europa som helt isolerade halva befolkningen från den andra halvan var ett bevis på den rädsla och det behov av avskiljning som bor i oss människor.

Men utvecklingen går alltid vidare, det som har hänt i världen under andra halvan av 1900-talet har på många sätt ändå gått mot internationalisering och upplösande av gränser av både materiell och andlig karaktär. Vi kan numera få tillgång till kunskap om andra människor, kulturer och länder på ett sätt som aldrig förr, och nya sätt att kommunicera har dykt upp som förbinder människor på olika ställen på jorden på ett aldrig tidigare skådat sätt. Förståelsen för, och kunskapen om, andra människor och kulturer har ökat på ett dramatiskt sätt under de senaste femtio åren.

Av denna andledning är också möjligheterna att förstå och få kontakt med den andliga världen bättre nu än någonsin förr. För visst finns det andliga krafter eller mästare som försöker hjälpa oss människor framåt, och deras element är faktiskt gränslöst, inneslutande och universellt. Visst kan de utveckla verktyg som har en större förmåga att komma i kontakt med den andliga världen och föra ut kraft därifrån genom att de har strävat efter andlig utveckling i många liv. Men inte använder man sådana kanaler för att föra ut information om sådant som vi själva kan och måste upptäcka här i vår egen värld.

Därför var Steiners anspråk på att ha tillgång till helt andra sanningar än den etablerade vetenskapen absurda, hans anspråk vilade på en tro att den andliga vetenskapen skulle vara knuten till den materiella världen och att han skulle vara den enda som genomskådade denna världs villkor. Men vi utvecklar och styr själva vårt liv här på jorden, om det nu handlar om vetenskapliga framsteg, politik, ekonomi eller något annat. Den andliga världen kommer aldrig att föra fram något som är uppenbart absurt, den kommer aldrig att nominera några jordiska härskare, den kommer aldrig att blanda sig i politik och annat som vi människor själva måste ta ansvar för.

Det är först när vi är färdiga att ta nästa steg i vår utveckling som individer som de andliga ledsagarna tar närmare kontakt med oss. I allmänhet är kontakten inte medveten ens i detta stadium, utan tar fortfarande form i aningar, drömmar och annat som rör sig i djupet av vårt själsliv. Men i vissa sällsynta fall kan kontakten utökas till en mer direkt och tydlig ledning i samband med att man vill använda en viss människa som hjälp i något arbete som man vill utföra på jorden. Eftersom den andliga världen vill hjälpa oss i vår andliga utveckling kommer deras kontakter också att ta sig former som stödjer denna utveckling. Det kommer följaktligen att handla om sådant som till exempel siktar till befrielse från fördomar och förutfattade meningar, upplösande av murar och blockeringar, öppnande och rening av kropp och själ, samt hjälp med att utveckla förmågan till kärlek.

Den stora striden mellan ont och gott som många människor medvetet eller omedvetet väntar på kommer aldrig att ske, det finns nämligen ingen ond makt. Alla strider här på jorden är sådant som skapas av våra egna mänskliga drivkrafter, vi behöver ingen hjälp av någon djävul för att ställa till ett helvete för oss själva och andra. Vår utveckling handlar i stället om att vi måste lära oss att känna till våra egna styrkor och svagheter och lära oss att handskas med de krafter som bor i oss själva. För att detta skall kunna ske måste vi erkänna att det bor samma krafter inom oss alla. Vi kan alltså inte undertrycka och förneka våra egna krafter, eller låtsas vara helgon inför oss själva och andra. Vägen till befrielse går genom att man förstår och erkänner vem man är, samt lär sig styra sin egen kraft i sådana kanaler som är konstruktiva i stället för destruktiva.

Mästarna kan aldrig lära oss det som liven på jorden är en utmärkt skola för, nämligen att hantera våra egna jordiska drivkrafter. Men de kan visa vägen mot nästa steg i den mänskliga evolutionen, nämligen ett liv i den andliga världen. När vi utvecklar de kunskaper som behövs för nästa tillvaro utvecklar vi också det bästa i människan som ödmjukhet, glädje, kärleksfullhet, öppenhet, tålamod och annat som kanske inte ger så stora yttre vinster här på jorden men som är nödvändigt för ett liv i den andliga världen.

Det stora slutstriden och den därtill hörande domen där fåren skiljs från getterna och syndarna från helgonen är alltså bara en villfarelse. Vi dömer oss själva i varje stund i vårt liv, men det enda straff som finns är en ny omgång av lärande och ett nytt liv i den jordiska skolan. Varje handling och varje tanke är ett vittnesmål om vad vi redan har lärt oss och vad vi behöver träna ytterligare på, liven på jorden är den bästa utbildning som vi kan få.

Det som jag har upplevt har haft en karaktär av genomgång av det som har varit och en bedömning av de resultat som har skapats genom tiderna. Det har verkligen varit en svår och smärtsam uppgift att komma i kontakt med allt som har gjorts genom tiderna i religionens och Guds namn i form av erövringskrig, förföljelser av oliktänkande, förtryck av människor, inkvisitioner där man har torterat och bränt människor och annat. De senaste veckornas arbete med nazism och antroposofi har också varit svårt, allt ont som skedde under 1900-talet i form av stora krig, folkmord, förtryck och förföljelser av oliktänkande har aktualiserats, och med det kommer också känslor av smärta, sorg och äckel.

Det finns ett moment av rannsakning och varning i det jag upplever. Vi kan naturligtvis inte ställa människor till svars för det de har gjort årtionden eller århundraden efter deras död. Men det som jag har arbetat med har ett budskap till alla som siktar mot att påverka människor inom det andliga området. En människa som försöker utnyttja den sårbarhet som skapas när människor arbetar med att utvecklas sin andlighet för att bygga imperier och göra sig till härskare över andra människors själ och ande, kan kanske tro att det låter sig göras utan risk för påföljder. Men förr eller senare kommer ändå sanningen fram, och förr eller senare kommer man att få arbeta för att undanröja effekterna av det man har gjort. Kanske är mitt arbete under de senaste åren en del av en gottgörelse som jag måste göra för något som jag har skapat för många liv sedan. Eller också är det en belöning för den strävan efter att få bli ett verktyg för det Högsta som jag kan spåra i många tidigare liv. Eller också är det som det mesta en kombination av både det ena och det andra.

Vi har aldrig tillgång till hela bilden här på jorden och det är inte vår uppgift att utdöma straff och belöningar, det sker helt automatiskt genom det som händer i våra många liv. Hur det mönstret skapas är inget som vi kan genomskåda. Men jag måste ändå utfärda en varning för att använda den andliga världen som ursäkt för att skrämma, utnyttja, eller manipulera människor, det är inte tillåtet att tala i det gudomligas namn om saker som man inte vet något om. En dröm som jag hade natten till i går kan kanske illustrera en del av den känsla av tillrättavisning som strömmar genom det som jag arbetar med just nu.

2005-08-26

Jag drömde att jag satt i ett möte med ganska många människor runt ett bord. Jag höll någon slags ”straffpredikan” eller snarare varningspredikan. Jag spände ögonen i en man och sade något om att ”om ni tänker skada något av mina barn så kommer jag att vidta åtgärder”. Han och en annan man, de var båda gamla bekanta som jag hade delat kontor med förut, såg helt livrädda ut. Efteråt körde en annan man iväg ett kassaskåp fyllt med guld.

Vi är alla barn till våra föräldrar i den andliga världen, vi har visserligen vår fulla frihet här på jorden men vi har inte lov att skada våra medmänniskor. Beslutet att föra ut kunskapen om den rätta grunden för monoteismen, och om det exempel som har skapats genom att människor har förtryckt och utnyttjat andra i religionens namn utan att dessa religioner har något som helst med den andliga världen att göra, är ett bevis på den andliga världens existens. Det är också en tydlig varning för att använda Gud och den andliga världen som en ursäkt för att bygga imperier och utropa andliga diktatorer och envåldshärskare.

Det finns en stark kraft i det som förmedlas via mig som arbetar för att blottlägga de mekanismer som har skapat de monoteistiska religionerna. Målet är att sprida kunskap om de faktiska förlopp som skapade Tanak/GT och NT, och därmed undanröja grunden för att man ser texterna i Bibeln som budskap från den gudomliga världen. De monoteistiska religionernas historia bygger på att människor gång på gång har använt befintliga myter utan att klargöra varifrån de härstammar, och när en myt förlorar sina rötter blir den också offer för negativa projektioner. Eftersom många av de myter och föreställningar som finns i bibeln härstammar från Babylonien är det i grunden sumeriska förställningar som döljer sig bakom många av Bibelns berättelser.

Den ursprungliga gudomen i Sumer var sannolikt Inanna, det var runt hennes tempel som de första städerna växte fram. Men Inanna var en kraft som trots att hon personifierades som en kvinna var ett sammansatt väsen, både kvinnligt och manligt. När människorna firade gudinnan Inanna klädde de sig i kläder som var till hälften manliga och till hälften kvinnliga, varje människa var därigenom en manifestation av Inannas duala väsen. De sumeriska gudarna hade en benägenhet att glida mellan det manliga och det kvinnliga, de var emanationer av varandra vilket ofta beskrevs som att de var söner och döttrar till andra gudar. Men Inanna, som var den som förde alla krafter och kunskaper till jorden, var alltså samtidigt kvinnlig och manlig. Legenderna om hur hon periodvis avlöstes i underjorden av sin make Dumuzi var ett sätt att illustrerar att man föds som man respektive kvinna i olika inkarnationer.

De sumeriska gudarna togs över av babylonierna, men genom att man bevarade den sumeriska litteraturen och det sumeriska språket fanns ändå en del av ursprunget kvar. Men när den babyloniska Marduk gjordes till Enkis son och tog över hans roll i skapelseeposet Enuma Elish miste man trots allt en viss del av den historiska kontinuiteten. Inanna och Dumuzi delades också upp i Ishtar och Tammuz på ett sätt som gjorde att man förlorade en del av den enhet som hade funnits i Inannas gestalt. Men de representerade ändå vid nyårsfetserna sammansmältningen av motpolerna i den totala kärleken, precis som Inanna hade varit en representant för kärlekens grundläggande kraft i Sumer.

I Indien skedde en liknande utveckling när de vediska myterna och språket bevarades och fördes vidare av andra folk. Under århundradena tappade man gradvis kontakten med ursprunget, och det som från början hade varit religiösa eller filosofiska texter övergick till att användas som besvärjelser i Manus lag. Manus lag togs i sin tur över av stammar i Persien för att ingå i den zoroastriska religiösa urkunden Avesta. I samband med detta övertagande skedde ytterligare förvrängningar, nu blev vissa gudar eller krafter som till exempel Ahriman i stället onda demoner. Asurorna som hade varit gudarnas manifestationer förblev goda, medan Deva, den gudomliga kraften eller närvaron, blev de onda Daevas.

När man skapade en religiös och historisk urkund för det nya judiska riket i samband med mackabéernas makttillträde använde man sig av myter från den babyloniska historien, lagar från Hammurabis lag, samt renhetslagar från den zoroastriska Avesta. Det här var ingen långsam assimileringsprocess, utan det skedde i ett moment genom att man använde sig av Berossos babyloniska historia, Hammurabis lag och Avesta och ”klippte och klistrade” ihop en religiös historia.

De sumeriska och babyloniska historierna om världens skapelse genom Enki och olika gudinnor, den sumeriske ”Abram” som förmedlade all kunskap till fenicier och egyptier, Gilgamesh, Gudeas tempelbygge, beskrivningen av den babyloniska nyårsfesten i Höga Visan och mycket annat skars brutalt loss från sitt ursprung och gjordes till helt judiska företeelser. Nu blev Enki, Marduk och andra sumeriska och babyloniska gudar helt enkelt ”Herren”, och de zoroastriska renhetsföreskrifterna och utdragen från Hammurabis lag blev gudomliga föreskrifter som hade getts till Moses i öknen. Moses var i sin tur den orfiske teologen Museus som helt plötsligt blev jude. De judiska kungarnas historia skapades med utgångspunkt från de babyloniska och assyriska kungalistorna, och de grymma assyriska imperiebyggarna som hade kämpat för att göra Assurs rike så stort som möjligt blev nu judiska kungar som hade kämpat för den judiske guden i Jerusalem.

Genom att man helt plötsligt fick veta att det judiska folket hade en sådan storartad och krigisk historia skapades en nationell myt som gav upphov till det kraftfulla motståndet mot romarna i området under första århundradet av vår tideräkning. Den nationella kampen koncentrerades till en kamp för att upprätta de strikta religiösa lagar som man trodde att Gud hade gett det judiska folket genom Moses, och till tron på en smord kung som skulle upprätta ett världsherravälde enligt förebild från den persiske Kyros och från den zoroastriska tron på världsfrälsaren med rötter i den indoeuropeiska myten. Men eftersom man inte hade angett sina källor när man skapade berättelserna i Tanak var den judiska religionen rotlös, och därmed kunde den lätt användas för propaganda och för att skapa projektioner av människornas egna rädslor och maktanspråk.

I den kristna religionen tog man berättelserna från den judiska messianska upprorsrörelsen och byggde på dem med en historia om den man som man påstod hade uppfyllt alla profetior i Jesajas bok. Här fördes den berättelse, som först hade ryckts loss från sitt persiska och babyloniska sammanhang i Enoks bok och gjorts om till något unikt judiskt, över till ett romerskt sammanhang, återigen utan att man talade om hur historien hade skapats. I kristendomen dök Djävulen eller Satan upp med stor kraft. I en process som liknade den när Ahriman gjordes till det godas motpol i samband med att Avesta skapades, blev Djävulen en kraft som var lika stark eller till och med starkare än Gud i kristendomen. Den kristna Djävulen fick låna drag av de gudar som dyrkades inom konkurrerande religioner, främst från Phanes med sina bockklövar. Men Phanes fyra ansikten användes också som symbol för de fyra evangelisterna.

Ett av underlagen för de judiska profetböckerna var babyloniska klagovisor. I denna genre klagade man över de länder och städer som hade drabbats av (som man uppfattade det) gudarnas vrede genom att de hade öppnats upp för förstörelse av fientliga trupper. Den brutala förstörelsen av Babel som beordrades av assyriernas kung Sanherib utgjorde underlag för många sorgesånger, och i den judiska bibeln kopierades dessa men blev nu i stället förbannelser över Babel och babylonierna som ju hade förstört Jerusalem.

Inställningen till Babel som urhem för alla synder och som Djävulens hemvist togs helt oreflekterat över av de kristna, och med denna adoption följde också en syn på de mesopotamiska kulturerna som depraverade och syndfulla. Synen på kärlek och sexualitet som de grundläggande krafterna i tillvaron förbands därmed effektivt med synd och skam. Det var också något som man hade propagerat för i den judiska urkunden i Tanak, där de omgivande folkens kult av Ashera och kärleken fördömdes med stor kraft. Den gud som skulle dyrkas var guden i Jerusalem, och det sätt som man gjorde det på var genom att sända pengar till templet och till de prästkungar som regerade där.

Den kristna världsbilden blev alltså djupt präglad av en dualism mellan ont och gott, Gud och Satan, manligt och kvinnligt. De myter som man arbetade med var dessutom helt utan koppling till sina rätta sammanhang, varför man kunde projicera vad som helst på dem. I grunden fanns det en stor osäkerhet om vad det egentligen var som man dyrkade. Man visste ju att det var den judiske guden, men judarna var utsedda till mänsklighetens fiender i Nya Testamentet. De var ansvariga för allt ont genom att de påstods ha legat bakom korsfästningen av Jesus. Därför var Jesus inte jude enligt de kristna, och den kristna religionen var inte judisk, trots att allt hade hämtats därifrån när kristendomen skapades.

Redan från början skapades den judiska religionen på en falsk grund, kristendomen kom i nästa steg till för att lura de judiska kristna att sluta med sina uppror under förespeglingen att Messias redan hade kommit och uppfyllt alla profetior. Denna falska och osäkra grund gjorde att kristendomen blev präglad av manipulation och paranoia. Varje avvikelse från den ”rätta” läran var ett stort hot, och människor som avvek på något sätt måste spåras upp, tystas och i de mest extrema fallen dödas. I samband med de omfattande förföljelserna av katharerna under 1200-talet beordrade kyrkan att hela befolkningsgrupper skulle utplånas, man hävdade att ”Gud får ta hand om dem som är hans”.

Den sjukliga misstänksamheten mot oliktänkande minskade inte i samband med reformationen. Bakgrunden till legenden om rosenkreutzarna är det europeiska brödraskap bestående av astronomer, alkemister, matematiker och andra vetenskapsmän som tvingades dölja sina verksamheter av rädsla för förföljelser från både den katolska och lutheranska kristendomen. Tycho Brahe var ett exempel på det slags människa och det slags vetenskapliga sammanhang som ligger till grund för myten om rosenkreutzarna, och han tvingades också i landsflykt på grund av förföljelser från de rabiata gnesiolutheranerna.

Under renässansen återupplivades de antika idealen, och därmed kom en del av den mesopotamiska kulturen upp till ytan i form av de avspeglingar som fanns i den grekiska mytologin, i det orfiska mysteriet och inbäddat i Pythagoras läror. Här steg det återigen fram en tro på en urkraft som hade skapat allt och som ledde allt tillbaka till sig själv, en syn på sammanslagningen av det manliga och det kvinnliga som lösningen på den mänskliga gåtan och kärleken som den kraft som förenade själen med sitt andliga ursprung. Det här återupptäcktes delvis genom att man upptäckte och översatte gamla grekiska texter, men också genom att det faktiskt var något som levde i det undermedvetna sedan långt tillbaka.

Sannolikt fanns det inte någon organiserad rosenkreutzisk rörelse under 1500-talet i Europa, brödraskapet var ett informellt närverk av alkemister, astronomer och andra med intresse för att spåra det gudomliga i det minsta genom alkemiska experiment och i det största genom att utforska och förstå kosmos. När man hade publicerade Fama Fraternatis år 1614 blev det rosenkreutziska brödraskapet en publik idé som senare tog form i verkliga s.k. rosenkreutziska grupper och frimurarloger på 1700-talet. Fortfarande kan man anta att det fanns ett behov av sekretess på grund av risken för förföljelse, men i huvudsak var nog hemlighetsmakeriet en del av en spännande lek för noblessen. I Sverige tog till exempel den blivande Karl XIII över den högsta ledningen för frimurarna år 1774, och ledningen av frimurarna har innehafts av de svenska kungarna ända sedan Karl XIV Johans tid i början av 1800-talet. Det som från början handlade om livsnödvändiga åtgärder för att bevara sitt liv och sin frihet bland 1500-talets vetenskapsmän, blev i frimurarlogerna en lek för överklassen.

Att Rudolf Steiner på 1910-talet påstod att han var en inkarnation av ärkeängeln Mikael, en äkta initierad rosenkreutzare samt den återfödde Christian Rosenkreutz kunde förstås ske eftersom de traditioner som han åberopade var rent fiktiva. Men när han påstod att hans rasfördomar, hans tro på den nietzscheanska övermänniskans frihet på bekostnad av ”undermänniskorna”, hans påstående att den andliga världen stred på tyskarnas sida i kriget, samt hans idéer om värdet av att umgås med de dödas andar, skulle vara den sanna rosenkreutziska läran - då gjorde han narr av alla de människor som med liknande argument har förföljts och dödats av de kristna makthavarna under århundraden. Att göra antroposofin till den rätta rosenkreutziska filosofin var ett hån mot dem som hade sökt efter vetenskaplig och andlig kunskap inom hermetism och mystisk kristendom under medeltiden.

Jag vet att den irritation som har tvingat mig till att gräva i grunderna för Rudolf Steiners filosofi härrör från den andliga världen, där varje försök att stänga vägen för människors andliga utveckling genom att säga vad de får och inte får tro, tycka, göra och känna ses som ett försök att hindra deras naturliga utveckling. Men denna irritation härrör också från min egen själ, där erfarenheter av strävanden, mödor, förföljelser, tortyr och död i liven som kathar, alumbrado, rosenkreutzare, teosof och andlig forskare har skapat resultat som i grunden kränktes av Rudolf Steiners andliga fascism.

Förberedelsen för Kristi återkomst

Anledningen till att Rudolf Steiner gick in i myterna om rosenkreutzare och frimurare med en sådan oreflekterad entusiasm när han kom i kontakt med teosofin hade säkert en stor grund i hans beundran för Nietzsches övermänniskofilosofi och hans egen tro på den monistiska evolutionsteorin. I frimurarnas mysteriespel iscensattes idén om den starka och allvetande mannen som i kraft av sin andliga överlägsenhet har oinskränkt makt över sina underlydande inom orden, och det appellerade förstås till Steiner som var en övermänniska i vardande som sökte sitt sammanhang.

Samma mekanismer var säkert aktiva i de olika germanska ordnar som människor med totalitära idéer startade under samma period. Där var det visserligen inte det kristna mysteriet som stod i fokus, utan myter som var inspirerade av de ariska folkens förmodade övermänniskokulter med Oden som högsta kraft, och idéer om den rena germanska rasen och blodet som förenande medium. På samma sätt som i de ockulta grupper som tillhörde frimurarfamiljen ägnade man sig inom de germanska ordnarna åt magi i form av ceremonier och övningar för att stärka viljan så att den kunde användas för att styra olika andar och påverka andra människor. Skillnaden var bara att man ägnade sig åt runmagi i stället för att leka med till exempel egyptiska symboler som hos frimurarna, och att man anropade de germanska gudarna i stället för Kristus eller någon hellenistisk-egyptisk gud. Medan frimurare och liknande grupper lät sig inspireras av både det kristna mysteriet och hermetismen, såg de protonazistiska germanska ordnarna främst folksjälen eller den nationella anden som något som skapades av eller framträdde ur det rena ariska blodet.

Intresset för mystiska ordnar och sällskap är uppenbarligen något som ligger djupt i det mänskliga psyket. Själva känslan av att tillhöra ett utvalt fåtal, och kittlingen av att delta i något som andra inte vet något om eller som de till och med skulle ta avstånd från om de visste, är något som kan få livsandarna att lyfta till och med för den som i det yttre har allt som han behöver. Man för ofta tillbaka det här intresset till de grekiska mysteriekulterna eller till olika initiationer i det gamla Egypten, men i mina ögon verkar den kristna religionen ha varit den överlägset största inspirationskällan. Jag har skrivit om sambandet mellan kristendomen och mithrasmysteriet i mina tidigare böcker och det finns inte utrymme att repetera det här, men man kan nog utgå från att behovet av hemliga kristna sällskap var ett sätt att bearbeta den undermedvetna känslan av att kristendomen rymde ett mysterium som prästerskapet inte avslöjade för de icke initierade.

Om man inte vill söka efter undermedvetna impulser räcker förstås de kristna ritualernas magiska karaktär, de astrologiska och mystiska elementen i prästdräkterna, och de mörka och dolda kryptorna under de officiella kyrkorummen, för att ge stoff åt fantasin. De kristna präst- och munkordnarnas hemliga karaktär med stegvisa invigningar och med hierarkier som lydde sina överordnade i fullkomlig underkastelse upp till påven som regerade över hela den civiliserade världen, gav en direkt undervisning om hur man skapar och utövar ett andligt herravälde och får saker att ske bara genom att säga ett ord.

Det finns alltså en nära anknytning mellan den kristna totalitära ideologin, där man kräver att människor skall underordna sig en allsmäktig kyrka som verkar i en osynlig Mästares namn, och andra västerländska totalitära och odemokratiska sammanslutningar. När man väl har skapat ett behov hos människor att ha en enda sanning som man kan följa på ett enkelt sätt, och när man har tagit ifrån människor deras tro på sin egen sanning och värdet av sina egna upplevelser, då kan den hjord som man har drivit ihop naturligtvis lätt tas över av vilken herde som helst. Finns det någon större skillnad mellan att påstå att de som är kristna är de enda som har tillgång till sanningen och att de är de som skall regera över världen, eller att säga att de vita européerna (arierna) är de enda som har rätt att regera över världen? Och om den högsta kristna makten har tagit sig rätten att förfölja, döma och mörda människor i århundraden på grund av att de inte har inordnat sig under det som denna makt för ögonblicket anser vara sanningen, varför skall då inte nästa version av den rätta läran inte kunna göra samma sak? Om man har lärt sig att lyda en organisation utan att ifrågasätta något, hur lätt är det då inte att bli en lydig tjänare åt en annan som säger sig ha rätt att enväldigt bestämma över människor.

De människor som inte kan tillfredsställa sitt behov av att bestämma över andra inom de religiösa formerna kan alltid finna en motsvarande plattform inom vilken rörelse som helst som säger sig ha tillgång till den enda sanningen. Det är samma slags processer som är igång när man till exempel går in i massans energifält som åskådare i ett stort idrottsevenemang, när man deltar i en musikgala, när man går med i en politisk demonstration som när man deltar i ett religiöst väckelsemöte. Känslan av att hålla på samma lag, älska samma ledande kändispersonlighet, tillhöra en grupp med samma mål och världsåskådning eller dyrka samma gud kan på ytan verka vara olika, men det är i grunden samma behov av hängivenhet, tillhörighet, broderskap och kärlek som aktiveras i alla sådana sammanhang.

Dessa drivkrafter är så starka i oss människor att man kan uppamma entusiasm för nästan vad som helst, och vi är i grunden så trogna att vi i allmänhet under mycket lång tid håller fast vid det som vi har skänkt våra känslor till. Men i de andliga sällskap som jag har arbetat med i den här boken kan man väl i allmänhet inte säga att det är den andliga kraftens massverkan som man använder sig av. Visserligen försökte Rudolf Steiner fylla det politiska vakuum som uppstod efter första världskrigets slut med sin antroposofiska tregrenade sociala ordning, och kanske hade frimurarna en hand med i franska revolutionens utbrott, men i allmänhet brukar man inte se de andliga mystikerna som massmänniskor utan de anses i stället syssla med sina övningar i enskildhet eller i små isolerade grupper.

Skapandet av Teosofiska Samfundet innebar dock en utveckling där människor som tidigare hade verkat i hemliga sällskap som till exempel frimurarordnar eller rosenkreutziska grupper, plötsligt gick ut och bestämde sig för att skapa en öppen organisation för att föra ut det budskap som man tidigare har arbetat med i hemlighet. Orsaken till detta var bland annat att man ansåg att mänskligheten stod inför ett stort steg framåt i sin andliga utveckling, och att världen måste förberedas för detta genom att medvetenheten om de ockulta lagarna och om den andliga världens sätt att arbeta skulle höjas.

Blavatskys egen gärning bestod främst i att hon pekade på att den gemensamma grunden i alla andliga traditioner, och att Kristusprincipen var den gudomliga principen eller gnistan i varje människa oavsett tro eller kultur.

"...'The coming of Christ,' means the presence of CHRISTOS in a regenerated world, and not at all the actual coming in body of 'Christ' Jesus....Christ -- the true esoteric SAVIOR -- is no man, but the DIVINE PRINCIPLE in every human being. He who strives to resurrect the Spirit crucified in him by his own terrestrial passions, and buried deep in the 'sepulcher' of his sinful flesh; he who has the strength to roll back the stone of matter from the door of his own inner sanctuary, he has the risen Christ in him...."

"The 'Christ principle,' the awakened and glorified Spirit of Truth, being universal and eternal, the true Christos cannot be monopolized by any one person....We may learn from the Gospel according to Luke, that the 'worthy' were those who had been initiated into the mysteries of the Gnosis, and who were 'accounted worthy' to attain that 'resurrection from the dead' in this life....In other words, they were the great adepts of whatever religion; and the words apply to all those who, without being Initiates, strive and succeed, through personal efforts to live the life and to attain the naturally ensuing spiritual illumination in blending their personality -- (the 'Son') with (the 'Father,') their individual divine Spirit, the God within them. This 'resurrection' can never be monopolized by the Christians, but is the spiritual birth-right of every human being endowed with soul and spirit, whatever his religion may be. Such individual is a Christ-man. On the other hand, those who choose to ignore the Christ (principle) within themselves, must die unregenerate heathens -- baptism, sacraments, lip-prayers, and belief in dogmas notwithstanding.... He who finds Christos within himself and recognizes the latter as his only 'way,' becomes a follower and an Apostle of Christ, though he may have never been baptized, nor even have met a 'Christian,' still less call himself one." H.P. Blavatsky[155]

Genom att Blavatsky definierade Kristusprincipen som en universell mänsklig egenskap kunde hon också se Kristus som en variant av andra religioners avatarer, och hon ansåg att den kommande buddhan Maitreya var nästa stora avatar.

"MAITREYA is the secret name of the Fifth Buddha, and the Kalki Avatar of the Brahmins - the last MESSIAH who will come at the culmination of the Great Cycle." (Secret Doctrine I, p. 384)

"He will appear as Maitreya Buddha, the last of the Avatars and Buddhas, in the seventh Race. Only it is not in the Kali yug, our present terrifically materialistic age of Darkness, the 'Black Age,' that a new Saviour of Humanity can ever appear." (Secret Doctrine I, p. 470)[156]

Enligt Blavatsky låg dock den tid när den nya avataren skulle dyka upp långt fram i tiden, han kunde inte träda fram så länge som mänskligheten var fångna i den materialistiska tidsåldern. Enligt teosoferna är vi bara omkring 5 000 år in i kali-yuga (den femte rotrasen) som kommer att räcka i 432 000 år, och den sjunde rotrasen, Maitreyas eon, ligger därmed åtminstone någon miljon år bort. Men den andra generationens teosofer började snart kombinera tanken på att vi går in i en ny tidsålder när vi lämnar fiskarnas astrologiska period och går in i vattumannens tid med idén om Kristi utlovade återkomst, och teosoferna började snart se sitt arbete som ett verk som skulle skapa ett klimat som skulle kunna ta emot honom.

"There is slowly growing up in Europe, silently but steadily, with its strongest centre perhaps in Holland, but with its members scattered in other European Countries, the little known movement called the Old Catholic with the ancient ritual, with unchallenged Orders, yet holding itself aloof from the Papal Obediance. This is a living Christian Church which will grow and multiply as the years go on, and which has a great future before it small as it yet is . It is likely to become the future Church of Christendom twhen He comes.'" (Annie Besant, The Theosophist, Editorial, October, 1916)

"And now I have to give to you, by command of the King, I have to give you His message, and some of the messages of the Lord Maitreya and His great Brothers . . . so that what I am saying, as to matter of announcement, is definitely at the command of the King who I serve ... our hope is . . . that very many from the Theosophical and Star organizations, and the growing Co-Masonry and the great fellowship of teachers may recognize their Lord when He comes, so that we may keep Him with us for many years, and not make his own world impossible for Him save in seclusion as was done on His last coming." (Annie Besant, The Theosophist, November, 1925, pp. 150, 160)

"As to the approaching advent of the Christ and the work which He has to do, you cannot do better than read Mrs. Besant's book on The Changing World. The time of His advent is not far distant, and the very body which He will take is even already born among us." (C. W. Leadbeater, The Inner Life I, p. 16)

"The great purpose of this drawing together is to prepare the way for the coming of the new Messiah, or, as we should say in Theosophical circles, the next advent of the Lord Maitreya, as a great spiritual teacher, bringing a new religion. The time is rapidly approaching when this shall be launched - a teaching which shall unify the other religions, and compared with them shall stand upon a broader basis and keep its purity longer." (C. W. Leadbeater, The Inner Life I, p. 114)[157]

Så småningom förde Annie Besant också fram den indiske pojken Krishnamurti som den utlovade Kristus, och som vi har sett hade Rudolf Steiner redan i sin självbiografi 1907 utropat sig själv som den högste västerländske adepten och den inkarnerade Christian Rosenkreutz eller Mikael. Trots att H. P. Blavatsky hade påstått att Kristusprincipen var något som bodde i varje människa kunde varken hon eller hennes efterföljare lyfta sig över det kristna ramverket där en viss människa var den enfödde och exklusive messias. I stället för att söka efter det gudomliga i sig själva, sökte teosoferna efter en ny Kristus i Indien.

En av teosofernas senare profeter var Alice A. Bailey som tog ett steg från sin ursprungligen konservativa och kristna engelska bakgrund, till att bli en adept som spred undervisning från samma osynliga tibetanska lärare som hade lett H. P. Blavatsky. Bailey ansluter sig i teorin till Blavatskys åsikter om alla religioners lika värde, men hon för ändå fram den kristna läran som den som innehåller den mest fullständiga filosofin. Efter att ha nämnt Buddha och Lao-Tse med uppskattning säger hon till exempel följande i en bok från 1937.

Religionen måste till sist bli sammansatt, dvs. samlad från många källor och bestående av många sanningar. Ändå är det berättigat att känna att om man vore tvungen att vid denna tidpunkt välja endast en tro, så skulle man välja kristendomen av följande speciella skäl: det centrala livsproblemet består i att få tag i vår gudomlighet och manifestera den. Kristi liv är det mest fullständiga och perfekta uttrycket för och exemplet på framgångsrikt levd gudomlighet på jorden, så som de flesta av oss måste leva, inte i avskildhet utan mitt i alla stormar och påfrestningar.[158]

Bailey går i flera av sina böcker igenom det kristna mysteriet som hon ser som en myt som är ett bevisat faktum genom det inflytande denna myt har på människors liv.

En myt kan bli ett faktum i en individs erfarenhet, ty en myt är ett faktum som kan bevisas. Vi utgår från myterna, men vi måste försöka omtolka dem i nuets ljus. Vi kan bevisa deras giltighet genom självinitierade experiment; genom erfarenhet kan vi se till att de blir styrande krafter i våra liv, och genom att uttrycka dem kan vi demonstrera för andra att de är sanna. Detta är ämnet för denna bok, som ju behandlar de fakta som finns i evangelierna och den femfaldiga myt som lär oss hur det gudomliga uppenbaras genom Jesu Kristi person och som förblir en evig sanning i kosmisk mening, i historisk mening och genom sin praktiska tillämpning i den enskilde individens liv. Denna myt kan uppdelas i fem viktiga episoder: 1. Födelsen i Betlehem, 2. Dopet i Jordanfloden, 3. Transfigurationen på berget Karmel, 4. Korsfästelsen på Golgata, 5. Uppståndelsen och himmelsfärden. [159]

Bailey använder dessa fem händelser i Jesu liv för att förklara hur varje människa kan uppleva sin egen andliga utveckling genom liknande erfarenheter. Hon kombinerar alltså den traditionella kristna tron på den historiska sanningen om Jesu liv med de kristna mystikernas syn på berättelsen som en allegori över varje människas andliga utveckling. Bailey ansluter sig också till tron på den kristna utsagan om att Kristus själv skall återvända till jorden. Enligt Baileys information hade det tagits ett beslut år 1945 i den andliga hierarkin om Kristus skulle återvända till jorden, men först måste människorna skapa en värld som kan ta emot honom. De villkor som måste uppföljas är att vi upprättar riktiga mänskliga relationer i religiösa, ekonomiska och politiska samfund.

The reason He has not come again is that the needed work has not been done by His followers in all countries. His coming is largely dependent, as we shall later see, upon the establishing of right human relations. This the church has hindered down the centuries, and has not helped because of its fanatical zeal to make "Christians" of all peoples and not followers of the Christ. It has emphasised theological doctrine, and not love and loving understanding as Christ exemplified it. The Church has preached the fiery Saul of Tarsus and not the gentle Carpenter of Galilee. And so, He has waited. But His hour has now come, because of the people's need in every land and because of the invocative cry of the masses everywhere and the advice of His disciples of all faiths and of all world religions.

It is not for us yet to know the date or the hour of the reappearance of the Christ. His coming is dependent upon the appeal (the often voiceless appeal) of all who stand with massed intent; it is dependent also upon the better establishment of right human relations and upon certain work being done at this time by senior Members of the Kingdom of God, the Church Invisible, the spiritual Hierarchy of our planet; it is dependent also upon the steadfastness of the Christ's disciples in the world at this time and His initiate-workers—all working in the many groups, religious, political and economic. To the above must be added what Christians like to call "the inscrutable Will of God," that unrecognised purpose of the Lord of the World, the Ancient of Days (as He is called in The Old Testament) Who "knows His own Mind, radiates the highest quality of love and focusses His Will in His Own high Place within the centre where the Will of God is known."[160]

I boken Kristi återkomst diskuterar Bailey hur det förberedande arbete, som behövs för att det nya gudsriket skall kunna upprättas, måste gå till. Hon beskriver detta arbete som den undervisning som Kristus kommer att ge mänskligheten den här gången. Denna undervisning kommer att bestå av fyra delar, och genom att begrunda dessa områden förbereder man sig för att ta emot den faktiska undervisningen och svaret på de implicita frågor som ligger i Baileys val av områden.

I. Upprättandet av riktiga mänskliga relationer.

De felaktiga mänskliga relationerna har nått en sådan svårighetsgrad att varje skede i det mänskliga livet befinner sig i ett kaos. Varje aspekt av det dagliga livet är inblandad – familjeliv, samhällsliv, affärsförbindelser, religiösa och politiska kontakter, alla folks vardagsliv, regeringars agerande, inklusive de internationella relationerna.[161]

II. Kristus kommer att undervisa om återfödelsens lag.

Denna lag är den främsta självklara följden av evolutionens lag. I Västerlandet har den aldrig blivit riktigt förstådd och i Österlandet, där den erkänns som en styrande livsprincip, har den inte visat sig vara till nytta eftersom den verkat bedövande och som ett hinder för framsteg.[162]

Han uppmanade dem att ”varen fullkomliga, så som eder himmelske Fader är fullkomlig” (Matt 5:48). Denna gång kommer Han (Kristus) att lära människorna den metod genom vilken denna möjlighet kan bli till ett fullbordat faktum – genom att den inkarnerade själen ständigt återvänder till livets skola på jorden för att där underkastas den fullkomnande process som Han var ett framstående exempel på. [163]

III. Uppenbarandet av invigningens mysterier.

Mästarna kommer att vandra öppet bland människorna; Kristus kommer tillbaka i fysisk närvaro. En annan sak som kommer att ske är att de uråldriga mysterierna kommer att återupprättas, de uråldriga hållpunkterna kommer åter att erkännas – de hållpunkter som frimureriet så uppriktigt bevarat och som hittills på ett säkert sätt räddats undan glömskan i frimurarritualerna i väntan på återupprättandets och återuppståndelsens dag.[164]

Materialismen som massprincip kommer att förkastas och de viktiga andliga värdena kommer att få större inflytande. En civilisations kulmination, med dess speciella ton, kvalitet och gåvor till eftervärlden, är ett viktigt uttryck för den andliga avsiktens återspegling och (genom dess totala befolkning) för en av invigningarna. [165]

IV. Skingrandet av glamour.

Ordet ”glamour”, som är astralplanets mest utmärkande egenskap, har aldrig använts på ett korrekt sätt och det är synd att det överhuvudtaget kom att användas under den esoteriska undervisningens tidiga skeden. Det så kallade ”astralplanet” är helt enkelt en benämning på den summa av förnimmelseaktioner, känslomässiga gensvar och emotionell substans som människan själv har skapat med sådan kraft och projicerat så framgångsrikt att hon idag är ett offer för det hon har skapat. ... Den största tjänst som en människa kan göra sina medmänniskor är att frigöra sig från det herravälde som detta plan utövar genom att själv styra dess energier genom kraften från Kristus i det inre. Hon kommer då att upptäcka att de självcentrerade krafterna och de personliga begärens och den emotionella kärlekens energier kommer att ersättas av en levande energi som kan förnimmas på ett vittomfattande sätt, även om man ännu så länge inte kan tillägna sig den i dess rena essens. [166]

Detta är med nödvändighet ingen snabb process. Det är en ordnad och reglerad procedur som säkert når slutlig framgång men som också upprättas och utvecklas relativt långsamt. Denna process inleddes på astralplanet av buddha och på mentalplanet när Kristus manifesterade sig på jorden. Den visar på mänsklighetens annalkande mognad. Denna process har långsamt ökat i styrka allt eftersom dessa två stora Väsen under de senaste två tusen åren har samlat sina lärjungar och invigda kring sig. Den har nått en fas av fördjupad användbarhet eftersom kommunikationskanalen mellan ”det centrum där Guds Vilja är känd” och Hierarkin där Guds Kärlek uttrycks har öppnats och vidgats, och kontakten mellan dessa två centra och mänskligheten blivit mer stabilt upprättad.[167]

Alice A. Bailey försökte alltså beskriva det som mänskligheten måste lära sig eller uträtta för att Kristus åter skulle visa sig på jorden. Jag uppfattar det som hon säger som en blandning av villkor för att det hela skall ske, och som effekter av hans återkomst. Bailey ser dessa invigningar eller villkor som till stora delar kollektiva företeelser, först när mänskligheten har blivit välartad och börjat umgås på ett civiliserat sätt kommer Kristus hit. De effekter som hon beskriver är i allmänhet knutna till förändringar inom hela mänskligheten. Uppenbarandet av invigningens mysterier kommer att innebära att materialismen förkastas, alternativt innebär det att vi måste förkasta materialismen för att Kristus skall komma tillbaka. Skingrandet av ”glamour” (eg. Maya) är ett villkor eller resultat som man kanske kunde tro var knutet till en individuell ansträngning, men även den är enligt Bailey knuten till mänsklighetens annalkande mognad.

Bailey såg alltså den kommande tidsåldern som något som skulle inledas genom att en ny avatar av Kristus skulle komma till jorden. Men detta kunde inte ske förrän våra gamla beteendemönster hade försvunnit, ja vår nuvarande civilisation var till och med tvungen att dö ut.

Innan Kristus kan komma med sina lärjungar måste emellertid vår nuvarande civilisation dö. Under det kommande århundradet kommer vi att börja lära oss innebörden av ordet ”återuppståndelse”, och den nya tidsåldern kommer att börja uppenbara sin djupa mening och sitt mål. Första steget kommer att vara att mänskligheten träder fram ur civilisationens och dess gamla idéers och levnadssätts död, överger sina materialistiska målsättningar och sin fördärvliga själviskhet och går in i återuppståndelsens klara ljus. [168]

Baileys vision om villkoren för Kristi återkomst var alltså till stor del förbundna med behovet av en ekonomisk, social och politisk nyordning i världen. Boken Kristi återkomst publicerades första gången 1948 och Bailey var naturligtvis som alla andra vid den tiden påverkad av det fruktansvärda krig som hade drabbat mänskligheten, men hon representerar också en variant av den kristna doktrin som säger att varje människa har som uppgift att göra alla andra till kristna. Visserligen skrev Bailey att hon var kritisk till den etablerade kristendomen, men hon hade ändå inget behov av att göra upp med den kristna idén om att återvändandet inte kunde ske förrän hela jorden hade gjorts till ett kristet Gudsrike.

Baileys syn på behovet av att mänskligheten gjorde upp med sin materialism var en typiskt kristen tanke, men denna tanke var också väl etablerad inom teosofin redan från Blavatskys dagar. I The Secret Doctrine identifierar Blavatsky till exempel materialister och skeptiker som motståndare mot den teosofiska läran om krafter som verkar bakom atomerna, och hon säger att astronomer och fysiker är ännu mer materialistiska än vad till och med läkarna är. Blavatsky ser det materialistiska och skeptiska tänkandet som motpoler till intuition och naturlig andlighet.

On the question of the "Seven Governors," as Hermes calls the "Seven Builders," the Spirits which guide the operations of nature, the animated atoms of which are the shadows, in their world, of their Primaries in the astral realms -- this work will, of course, besides the men of Science, have every materialist against it. But this opposition can, at most, be only temporary. People have laughed at everything and scouted every unpopular idea at first, and then ended by accepting it. Materialism and scepticism are evils that must remain in the world as long as man has not quitted his present gross form to don the one he had during the first and second races of this Round. Unless scepticism and our present natural ignorance are equilibrated by intuition and a natural spirituality, every being afflicted with such feelings will see in himself no better than a bundle of flesh, bones, and muscles, with an empty garret inside him which serves the purpose of storing his sensations and feelings. Sir Humphry Davy was a great scientist, as deeply versed in physics as any theorist of our day, yet he loathed materialism. "I heard with disgust," he says, "in the dissecting-rooms, the plan of the physiologist, of the gradual secretion of matter, and its becoming endued with irritability, ripening into sensibility, and acquiring such organs as were necessary, by its own inherent forces, and at last rising into intellectual existence." Nevertheless, physiologists are not the most to be blamed for speaking of that only which they can see and estimate on the evidence of their physical senses. Astronomers and physicists are, we consider, far more illogical in their materialistic views than even physiologists, and this has to be proved. (H. P. Blavatsky THE SECRET DOCTRINE, page 480)

Den upplevda motsättningen mellan ett vetenskapligt eller materialistiskt synsätt och den andliga vetenskapen var alltså etablerad redan i Blavatskys texter. Steiner förde vidare denna anda och utvidgade den till att gälla inte bara motsättningen mellan ett andligt och ett vetenskapligt synsätt, utan mellan hans egen variant av vetenskap och den etablerade kunskapen om medicin, astronomi och mycket annat. När Alice A. Bailey säger att materialismen är det största hotet mot Kristi möjlighet att återkomma till jorden ansluter hon sig alltså till en etablerad teosofisk tradition. Men i hennes fall verkar materialismen inte handla om den åskådning enligt vilken materien är det enda verkliga (enligt till exempel Demokritos och Epikuros), utan om en materialism i den meningen att man uppskattar och strävar efter materiella tillgångar och dyrkar ”Mammon”.

Om jag har förstått Bailey rätt hävdar hon en moralisk lösning på materialismens problem enligt de kristna värderingar som till exempel handlar om att dela med sig till de fattiga, och att välja att avstå från bekvämligheter och rikedomar i tanken att man lever enligt Jesu principer om ”kamelen och nålsögat”. Steiners kritik av samtidens materialism var i sin tur en kritik av dem som trodde på vetenskapliga rön som till exempel Darwins evolutionslära eller Kant-Laplace teori om solsystemets uppkomst, och som inte anslöt sig till hans ”andliga” förklaringar av fysikaliska och biologiska lagar.

Alice A. Bailey förde fram en invokation som skulle förbereda världen för Kristi återkomst enligt den plan som Mästarna hade lagt fast.

Från Ljusets punkt i Guds sinne

Låt ljus strömma in i människornas sinnen.

Låt ljus stråla över Jorden.

Från kärlekens punkt i Guds hjärta

Låt kärlek strömma in i människornas hjärtan.

Må Kristus återvända till Jorden.

Från det Centrum där Guds Vilja är känd

Låt människornas små viljor ledas av ett högre syfte –

Det syfte som Mästarna känner och tjänar.

Från det centrum som vi kallar mänskligheten

Låt Kärlekens och Ljusets plan ta form

Och må den försegla dörren till det onda.

Låt Ljus, Kärlek och Kraft återupprätta Planen på Jorden.

Den långa vägen mot självbehärskning

Det är intressant att genom historien försöka följa försöken att förstå sambandet mellan det vi vet om vår jordiska tillvaro och det vi upplever med vår intuition och andliga varseblivning. Trots att materialisterna som bara tror på en materiell verklighet har en lång historia, måste man ändå erkänna att tron på sambandet mellan människan och en upplevd eller teoretisk andlig värld har varit helt dominerande under den del av historien som vi kan följa. Det är genom mänskliga ansträngningar att gå samman för att skapa platser för dyrkan, offer och andra andliga verksamheter som skrivkonst, räknekonst, musik, bildkonst, astronomi och mycket annat har skapats och utvecklats. Den andliga kraften är nära knuten till kreativitet, skapande och kärlek, och man har medvetet arbetat för att stärka och utveckla förmågan att känna igen och använda denna kraft i många sammanhang genom tiderna.

På sätt och vis är kanske den moderna människan mer materialistisk än tidigare, eftersom många nu vet att det synliga universum är lika materiellt som vår egen värld. Att planeter och andra himlakroppar skulle vara boplats för andar och gudar blir naturligtvis mer och mer otroligt i takt med att vi kan observera företeelser ute i rymden och till exempel landsätta undersökningssonder på våra grannplaneter. Men samtidigt finns det numera fler möjligheter att ägna sig åt andliga aktiviteter genom att vi har större tillgång till musik, bilder, träningsmetoder och mängder av andra källor till utveckling av kropp och själ, än någonsin tidigare i vår historia. Jag är personligen inte alls säker på att den tid vi lever i nu skulle vara mer materiellt inriktad än tidigare, nu som alltid har olika människor sin tyngdpunkt inom olika områden.

Om man skall tro på idén om en själslig och andlig evolution som löper parallellt med den biologiska borde människorna numera dessutom stå på en högre nivå idag än vad de gjorde för två tusen eller fyra tusen år sedan. Detta är visserligen svårt att se genom att döma av det som presteras här på jorden, jag känner mig ganska övertygad om att vi varken var mer eller mindre intelligenta eller moraliska för några tusen år sedan, det som skiljer är att vi numera har byggt upp en bas av kunskap, utbildning, verktyg och metoder som gör att varje människa kan avancera snabbare i varje liv än vad hon kunde för två eller fyra tusen år sedan.

Vi är alltså enligt min mening inte bättre än vad vi var förr, men vi är heller inte sämre än vad vi var tidigare. Tron på att människan har ”fallit” ned i materien och förvisats hit som ett straff för att vi skulle ha gjort något fel i paradiset är en idé som motsägs av principerna för evolution. Jag väljer alltså att se det som om den gudomliga gnistan som utgör vårt sanna jag var liten och outvecklad när den kom hit till det materiella universum, och att den har växt sig större och starkare genom alla liv. Det innebär inte med nödvändighet att den jordiska delen av oss har blivit bättre eller sämre under de senaste tjugo tusen åren.

Men det är ändå rörande att, under de cirka fem tusen år som vi kan följa den mänskliga rasen genom skrift, se hur vi har kämpat för att förstå varifrån vi har kommit, vilka vi är och vad som styr världen. Den modell för skapelsen som vi finner hos sumererna där det manliga och det kvinnliga, det andliga och det materiella, personifierade som Enki och olika emanationer av gudinnan Ninhursaga som skapade allt, håller fortfarande bra i jämförelse med många andra teorier. Visst vet vi mer idag än då om den lägsta materiella nivån, men idén att vår kropp skapades av jordiskt material (lera) medan livsandan blåstes in i oss av en gudinna är lika innehållsrik som dagens kunskap om att våra atomer byggs upp av grundämnen medan livet eller själen så att säga kom med på köpet (eller hur man nu i allmänhet tänker sig att det hela gick till).

Om vi tar ett hopp framåt i tiden sökte de medeltida alkemisterna och astronomerna efter den livgivande kraften i materiens minsta beståndsdelar genom sina kemiska experiment och i de största beståndsdelarna ute i kosmos genom astronomi, och på vägen lärde de sig mycket om den fysiska världen. Samma sökande efter den andliga kraften och efter kontakt med källan till allt pågick bland mystikerna, som ofta också var samma människor som de som sökte efter kunskap om naturen genom experiment och forskning. Både Tycho Brahe, Johannes Kepler och Isaac Newton var till exempel människor som vi idag skulle ha betraktat som mystiker, men de lade trots det grunden för många av den moderna vetenskapens landvinningar.

Fortfarande under 1800-talet var vetenskapsmännen ofta självlärda rikemanssöner som just därför hade tid och möjlighet att söka efter förklaringar på problem som den etablerade vetenskapen ännu inte hade satt upp på sin dagordning. Den knivskarpa gränsen mellan vetenskap och andlighet är alltså en relativt modern företeelse, och jag är inte alls säker på att dagens vetenskapsmän i grunden skulle vara mindre ”andligt” sinnade än andra människor. Tvärt om, om man definierar andlighet som ett fritt sökande efter kunskap är alla sant andliga människor vetenskapsmän, och alla goda vetenskapsmän sant andliga.

De senaste två hundra åren har präglats av en vetenskaplig expansion av aldrig tidigare skådat slag, och då menar jag både andlig och materiell vetenskap. Visst har den materiella vetenskapen varit inne på sidospår som i efterhand inte kan ses som speciellt positiva, tänk till exempel på vetenskaper som eugenik och socialdarwinism, men hur man än ser på det var det spår som vi var tvungna att utforska. Utan forskning om raser och människor, regler för arv och annat, hade vi inte haft många av de medicinska metoder och kunskaper som numera hjälper människor till ett bättre liv.

På motsvarande sätt kan man säga att den andliga vetenskapen har kommit med resultat som man måste bedöma som återvändsgränder, men som ändå behövde utforskas. Vi måste hela tiden ha något att jämföra våra egna resultat med för att vår forskning skall kunna drivas framåt, och det är naturligtvis därför som man i allmänhet slåss mer med dem som arbetar inom samma område som man själv än med sådana som har en helt annan inriktning.

Till exempel kan man väl säga att Blavatskys och de första moderna teosofernas syn på evolutionen innehöll en hel del föreställningar som man idag i allmänhet inte tror på. Men de var förstås motiverade av den tidens kunskapsnivå, som till exempel de då relativt nya upptäckterna av de första spåren av den sumeriska kulturen och av lösningen på hieroglyfernas gåta. Blavatskys syn på perserna och zoroastrismen som särskilt gamla och högtstående berodde på att man vid den tiden inte visste så mycket om de allra första civilisationerna.

Idéer om liv i lemuriska och atlantidiska samhällen var antagligen logiska för vissa människor år 1875, men idag kan jag inte se något inom vetenskapen som skulle stödja dessa idéer. Våra kunskaper om mitokondrie-DNA har gett oss information som säger att alla människor på jorden härstammar från en enda kvinna som levde för ca 150 000 – 250 000 år sedan i Afrika, vi behöver inte längre spekulera i att olika människor i olika delar av världen skulle ha olika ursprung. Men det är klart att mänskligheten alltid har undrat över sin historia, det är ju bara de frågor som vi aktivt arbetar med som vi kan få svar på.

Om man tittar bakåt på den andliga vetenskapen under de senaste 125 åren eller så inser man att det är en mycket liten del av vår totala historia, men ändå en viktig tid när människor har strävat efter att förena det man visste om den fysiska världen med det som man trodde sig veta om den andliga världen. Det är också tydligt att de ökade kontakterna mellan olika länder och kulturer gav nya och vitaliserande impulser som har lett till att vår syn på vad som är sant och falskt, möjligt och omöjligt har utvidgats. De impulser som kom från Indien beträffande till exempel reinkarnation mötte ett så starkt gensvar i vissa människor i väst att det bara kan förklaras av att det var en sanning som man innerst inne alltid hade burit med sig.

Utvecklingen har också på sätt och vis varit en strid mellan de personliga erfarenheterna och de större rörelserna. Den här spänningen finns helt klart mellan de rörelser som förespråkar en egen, privat och personlig väg och de som för fram en standardmässig religion där vissa riter som till exempel dop och konfirmation och medlemskap i en viss organisation anses garantera en vinstlott i det andliga lotteriet. De förstnämnda ses av de etablerade religionerna som egoistiska, elitistiska och kanske också subversiva eller till och med omoraliska, medan den andra gruppen å sin sida kan ses som andligt omogna och osjälvständiga gruppvarelser av de andliga individualisterna.

En mycket obehaglig variant av det här var Steiners antroposofi som verkar ha förenat en hemligt esoterisk skolning för ett fåtal utvalda, med en officiell organisation som var öppen för allmänheten. Den stora massan fick alltså hålla till godo med hans officiella dogmer, utan att veta att han också var ledare för en paraplyorganisation av hemliga frimurarordnar där en andlig elit ingick (s 169). I en sådan konstellation finns alltid en grogrund för utnyttjande och för förakt för de icke invigda, något som verkligen är kontraproduktivt ur andligt hänseende.

Men vi måste som sagt alltid ha något att jämföra med för att kunna avgöra om de egna ståndpunkterna verkar stämma eller inte. Vi lär oss naturligtvis inget av att leva i en jämn och ljummen harmoni, hur fort skulle man inte tröttna på en tillvaro utan utmaningar. Därför kommer det alltid att finnas sammanhang där människor härskar och behärskas, utnyttjar och utnyttjas, så länge som vi behöver lära oss att genomskåda sådana mekanismer.

Jag har redovisat mina erfarenheter under de senaste sex åren under en av de principer som Teosofiska Samfundet lanserade 1875, nämligen att nyttan och nödvändigheten av att utföra forskning om människans inre krafter. Visserligen hade jag ingen aning om att jag indirekt skulle ha anslutit mig till deras krets när min egen utveckling startade, men med facit hand kan jag ändå se att det jag har arbetat med stämmer med de två sista punkterna i Teosofiska Samfundets programförklaring.

1. Att bilda en kärna av enskilda personer som tror på utvecklingen av aktivt broderskap bland människorna, oberoende av ras, trosbekännelse och kön.

2. Att studera forntida och nutida filosofier, religioner och vetenskaper.

3. Att sprida kunskap om de lagar som reglerar verksamheten i universum och att utforska människans inre krafter.

Jag har tvingats till en ganska grundlig studie av forntida filosofier, religioner och vetenskaper genom att min själs hemvist i olika kulturer har kommit upp till ytan, och jag har verkligen fått utforska mina egna inneboende krafter. Men när det gäller teosofernas första punkt har mitt arbete tvärtom helt och hållet försiggått i ensamhet. Visst vet jag att den första punkten om oberoende av ras, trosbekännelse och kön är väsentlig, men i mitt eget fall har det bara handlat om att jag har fått öppna mig för mina egna liv i varierande omständigheter, i stället för genom något direkt och aktivt samarbete med andra människor.

Det brödraskap som jag upplever går visserligen utöver alla gränser, men det är inget formaliserat sällskap eller annan organisation här på jorden. Mina medarbetare finns i huvudsak i den andliga världen och därför kan min egen uppgift upplevas som ganska ensam här på jorden. Men jag vet också att vi människor stödjer varandra på andlig väg, även om vi i allmänhet inte är medvetna om det. Visst är det viktigt att det finns människor som är på samma ”våglängd” som man själv, men det innebär inte att man måste bli medlemmar i samma förening eller arbeta tillsammans i det yttre.

När det gäller resultaten av mitt andliga forskningsprojekt har jag beskrivit processen och resultaten i mina böcker, men jag vill ändå göra en kort sammanfattning av det som jag har kommit fram till i relation till de teosofiska och antroposofiska idéer som jag har diskuterat i den här boken.

Mästarna

Det finns verkligen höga andliga krafter som medverkar i vår mänskliga utveckling. Precis som H. P. Blavatsky påstod kan man som människa bli utvald att göra ett arbete som kräver att man tillfälligtvis får delta i en direkt kommunikation med dessa höga krafter. Men de samarbetar aldrig med någon som inte har uppnått stor självständighet och andlig styrka, de lägger sig heller inte i våra jordiska angelägenheter eller relationer, och jag kan inte se varför de skulle behöva skriva brev som de påstås ha gjort via Blavatsky.

De andliga krafterna sägs ofta vara s.k. uppstigna mästare som Jesus och Buddha, men eftersom jag har förstått att Jesus aldrig har funnits tvivlar jag på att de högre nivåerna av andlig kraft någonsin har varit inkarnerade. Den kraft som vi kallar Kristus vill jag personligen förbinda med Inanna, eftersom det högsta andliga väsen som jag själv har sett var en vacker förening av manligt och kvinnligt i eld, ljus och kärlek. Men namn är något som är ointressant i en sann andlig kontakt, de beteckningar vi använder här på jorden är våra egna uppfinningar. De bilder, mönster eller arketyper som vi möter i de monoteistiska religionerna är betydligt äldre än de skrivna källor som vi kan få tillgång till, och att de dyker upp i våra föreställningar i form av monoteistiska företeelser som Maria, Jesus eller Mikael är helt och hållet produkter av vårt eget mänskliga medvetande som gärna vill etikettera och namnge allt som vi möter.

Eftersom målet för vår utveckling här på jorden är att vi skall utvecklas till självständiga personligheter kan man aldrig räkna med att någon andlig kraft skulle ägna sig åt kanaliseringar eller att svara på frågor i seanser om det inte fanns ett högre syfte. Ett sådant syfte är mycket sällsynt, och det gäller aldrig ren nyfikenhet, sensationslystnad eller några som helst försök att använda den andliga världen för att göra sig till en ”guru” eller ”mästare”. Att en människa tar betalt för sina tjänster som medium eller överförare av kraft är ytterligare ett säkert tecken på att den vara som säljs inte har ett andligt ursprung.

Invigningarna

De andliga krafterna visar sig såvitt jag har erfarit aldrig i fysisk form. De kan naturligtvis visa sig som en bild av en människa som man kan möta på en andlig nivå, men de framträder aldrig som jordiska människor med en fysisk kropp. För att ha en kropp krävs det att man föds som människa på jorden. Att en Mästare skulle komma in genom dörren och utföra någon slags initiation, så som det berättas om Blavatsky, Steiner och Bailey, ligger helt utanför det som jag har erfarit. Visst blir man initierad av sina andliga mästare och i mitt fall hade dessa initiationer tagit sig förbluffande ”traditionella” uttryck i form av uppstigande på korset, kröning med krona och lagerkrans, överräckanden av mantel och spira och annat, men allt har skett i den andliga dimensionen och utan någon som helst inblandning av andra människor.

Det mysterium som har spelats upp med mig som helt ovetande adept har visat för mig själv att det finns en mängd erfarenheter som har lagrats i våra själar sedan många tidigare liv, och att de mysteriespel där vi tränade oss i det yttre för så länge sedan lade grunden för den sista utvecklingen som sker i det inre och i den andliga dimensionen.

religionerna

På grund av mina erfarenheter kan jag inte säga att kristendomen skulle vara något som vi borde ta avstånd från i förtid, där finns en utmärkt illustration till de koncept som man arbetade med i mysteriekulterna. Men den kristna Bibeln är också en historia som vi förr eller senare måste lära oss att värdera för det den egentligen är. Den är precis som så mycket annat en del av vår lärokurs här på jorden, och den djupaste kunskapen som vi lär oss av det exempel som kristendomen utgör är läxan att aldrig okritiskt tro på en rörelse som säger sig företrädas av en ofelbar kyrka och ledning.

Min egen erfarenhet är att när det verkligen gällde behövde jag alla de erfarenheter och kunskaper som jag hade samlat på mig i olika kulturer och sammanhang. Utan det jag hade lärt mig av min tibetanske guru för mer än tusen år sedan om att allt vi upplever i grunden bara är skapat i vårt eget medvetande, hade jag aldrig klarat den sista utmaningen. Lao Tzu och den kinesiska andliga kunskapen hjälpte mig klart och tydligt i början av min utveckling, det gamla Sumer och Egypten har gett mig sina pusselbitar, och det kristna mysteriet var som sagt en viktig del av utvecklingen. Jag hade aldrig klarat att ta de steg som jag har tagit under de senaste åren om jag inte hade haft erfarenheter från alla världens kulturer inbyggda i min själ.

Vetenskap och andlighet

Det finns i Väst en tradition av motsättningar mellan den etablerade vetenskapen och den andliga utvecklingen som har sin rot i kristendomen. Den kristna kyrkan motarbetade som vi ju vet med stor kraft alla vetenskapliga framsteg under lång tid. Men även inom teosofi och antroposofi finns det en antivetenskaplig inställning. I fallet med antroposofin hade det att göra med att Steiner ansåg att han själv hade svaret på alla frågor, och en liknande inställning kan man kanske också spåra hos teosofins grundare Blavatsky.

Men det finns egentligen inte alls någon motsättning mellan vetenskap och andlighet. Den konventionella vetenskapen arbetar helt och hållet inom den materiella världen, och det finns inget i den andliga världen som motsäger de resultat som man kan nå genom vetenskapen. Vi vet kanske inte allt om vårt universum ännu, till exempel kan vi inte säga vad som hände sekunderna före Big Bang eller vad den mörka materia som en stor del av universum verkar bestå av är, men inom gränserna för vårt fysiska universum kan vi ändå räkna med att vår konventionella vetenskap förr eller senare skall kunna formulera teorier som vi också kan bevisa.

Att man som Steiner påstår skulle komma till helt olika resultat beträffande till exempel mänsklighetens evolution eller himlakropparnas beskaffenhet om man gör en undersökning enligt traditionella metoder i stället för enligt en ”andlig” metod, är helt främmande för mig. De andliga undersökningsmetoderna är bara nödvändiga i den andliga dimensionen, i andra fall kan man visserligen räkna med inspiration eller kraft från den andliga världen men aldrig resultat som motsäger sunda förnuftet eller beprövad vetenskap.

Det närmaste jag har kommit något som kan betecknas som en konflikt mellan etablerad vetenskap och andligt inspirerade erfarenheter finns i mina upptäckter av bakgrunden till Tanak/GT och NT. Med perspektiv från etablerade vetenskaper som historia och religionsvetenskap är naturligtvis mina upptäckter om Bibelns bakgrund helt fel. Men samtidigt anser jag att andra människors själva bör kunna ta ställning till det jag presenterar utifrån de fakta som jag bygger mina resultat på, och därigenom är vi inne på den vanliga vetenskapens område. Jag kan visserligen aldrig förneka att jag fick inspiration till mina upptäckter från den andliga världen, men mina resultat stöds av helt vanliga fakta och källor här i den materiella världen.

Andlig kraft

Rudolf Steiner och andra som i början av 1900-talet försökte utveckla sin kraft genom graderingar, ceremonier, ritualer, magi, mystiska insignier och annat följde en lång tradition. Den närmaste förebilden fanns i kristendomen som använder sig av just sådana metoder för att försöka skapa en kontakt med den andliga världen. Det som skiljer är bara att när det gäller en etablerad religion anser man att dop i vigvatten, rening genom rökelse, korstecken, ceremoniella klädnader, invigningar genom kröning med en mitra och annat är helt naturligt, medan man ser samma beteenden inom en mindre dominerande eller konkurrerade sekt som magi och svartkonst.

Målet med all andlig verksamhet är att etablera en kontakt med den andliga världen. När det gäller hemliga brödraskap och magiska och ceremoniella riter insåg min själ till exempel i livet som Louis Claude de Saint-Martin att man inte behövde några speciella arrangemang för att nå en kontakt med Gud. Saint-Martin gjorde först en snabb karriär inom frimurarna i Frankrike på 1700-talet, men lämnade så småningom allt sådant för att följa den egna inre vägen. Hans reaktion mot alla försök att med yttre medel skapa en kontakt med den andliga världen var ett resultat av erfarenheter inom det andliga området under många tidigare liv.

För mig är det tydligt att det finns en stark anknytning mellan andlighet och kraft, den andliga dimensionen verkar i själva verket helt genom kraft och energi här på jorden. Källan för den andliga kraften finns i den andliga världen, och den kan vi alla fritt ösa ur utan mellanhänder, riter, speciella dräkter eller annat. Därför är också alla försök att hämta andlig kraft ur ”mysteriespel”, magiska formler, stenar, kristaller och allt vad människor nu kan hitta på här i den materiella världen bara illusioner.

Ett vanligt sätt att medvetet eller omedvetet försöka skaffa sig andlig kraft är genom att ansluta sig till en ”mästare” eller ”guru”. En sådan relation är ett ömsesidigt utnyttjande där ”lärjungen” tror sig kunna hämta kraft ur ”mästaren”, medan ”mästaren” i själva verket bygger upp sin kraft genom att utnyttja sina ”lärjungar”. Sådana relationer är en symbios mellan människor som lever som parasiter på en annan människas förmodade andliga kraft, och en vampyr som suger ut det han kan ur människor som inte känner sin egen kraft.

På ytan kan det verka som om en ”mästare” som lyckas bygga upp en stor skara av anhängare har lyckats, han får underdånig beundran, makt genom att han anses förfoga över kunskaper som han påstås hämta från en källa som andra inte har tillgång till, och också pengar genom medlemsavgifter, donationer och annat. Men varje osund relation är förstås skadlig för båda parter, mästarkulterna brukar ofta urarta genom att man faller i en eller flera av de fällor i form av beroende av makt, pengar och sex som finns i samband med sådana samfund.

Ur andlig synpunkt finns det inget positivt i den sortens mästarkulter, de korrumperar mästarna och bryter ner deras personlighet medan lärjungarna mister sin självständighet och makten över sina egna liv. Visst kan och måste man delta i livet på jorden, och visst innebär detta liv ofta att man hamnar i situationer som innehåller element av maktutövning och beroende. Men målet är ändå att man till sist skall ha lärt sig att känna igen sådana mekanismer och klara av att varken bli en parasit som lever på andras kraft eller en vampyr som suger ut och utnyttjar andra genom att göra sig till en ”mästare”.

Karma och reinkarnation

Ett huvudtema i det som jag har arbetat med har varit reinkarnation. Jag upptäckte stegvis och helt spontant ett antal tidigare liv som så småningom visade sig bilda en kedja av inkarnationer där den andliga utvecklingen hade stått i centrum på olika sätt. Reinkarnation och karma var också ett av de huvudteman som Hilma af Klint arbetade med i sitt andliga verk. Det finns ett nära samband mellan henne och mig, som bland annat består i att hon mig ovetande hade upptäckt i stort sett samma kedja av liv som jag, och att hon hade förutsagt att hon omedelbart skulle återfödas och fortsätta sitt verk. Hilma målade också flera tavlor med motiv från sitt kommande liv, som jag i min tur har identifierat i mitt eget liv. De andliga Mästarna sade redan i Hilmas liv att de skulle skapa ett bevis för karma och reinkarnation, och detta bevis måste med nödvändighet löpa över minst två liv.

I Förklaringsboken beskrev jag hur jag upplevde att teman som jag hade arbetat med i mitt förra liv åter steg fram i det här livet. Bland annat uppfattade jag att den grupp som Hilma af Klint hade arbetat tillsammans med under åren 1909 till 1917, åter hade samlats inom den qigongskola som jag kom i kontakt med i samband med att mitt intensiva andliga öppnande startade. Jag kände tydligt att vi hjälpte varandra framåt trots att vi inte hade någon personlig kontakt. Hilmas nära vän Gusten hade representerat kärlekens kraft under åren fram till 1917, och jag upplevde att denna själ nu arbetade tillsammans med mig för att uppfylla det som vi gemensamt hade tagit på oss i det förra livet. Hilma och Gusten hade också kommit i konflikt över en mästarkult med en ”svartmager” som Hilma ansåg utnyttjade andra människor, och denna konflikt spelades återigen upp i det här livet.

Jag har fått många bevis på att det verkligen stämmer att vår själ lever vidare även om det kroppsliga livet tar slut, och att vi åter träffar själar som vi har arbetat med i tidigare liv. Men det här sker i normalfallet utan att vi är medvetna om det större sammanhanget. Om sådana här minnen kommer upp spontant är det förstås inget man kan göra åt det, men man bör absolut inte försöka manipulera sitt omedvetna genom hypnos eller annat för att få tag på minnen från tidigare liv. Genom att skapa sådana falska bilder och mönster bildar man i bästa fall värdelösa tankeformer, i värsta fall skapar man rent negativa effekter för sig själv.

Innehållet i den här boken är ett exempel på hur lagen om karma fungerar. I mitt exempel skapade Hilma af Klints kontakter med Rudolf Steiner och antroposoferna en skada genom att hon övergav sina egna erfarenheter och kunskaper och i stället tog in Steiners idéer om ”onda andar”, luciferiska och ahrimanska krafter och annat. Min själ hade trots alla sina erfarenheter ännu en läxa att lära, och de erfarenheter som i det korta perspektivet måste ses som negativa ledde ändå till att personligheten stärktes så att jag kunde undvika att gå i samma fälla i det här livet.

Jag är också övertygad om att kontakten med antroposoferna kom till stånd för att jag skulle få se effekterna av en mästarkult över en längre tid. Det som Hilma mötte i Dornach var den första fasen av kulten, när ”mästaren” fortfarande är i livet och utövar sin påverkan direkt. När jag nu 80 år senare i samband med den här boken har tvingats sysselsätta mig med antroposoferna, kan jag konstatera att den man som bara var en vanlig människa med mycket vanliga drivkrafter har förvandlats till ett helgon, och hur man i organisationen lever som fångar under en falsk bild. De principer som Steiner förde fram hålls fortfarande för att vara andliga sanningar, trots att vetenskapen har visat att de flesta av hans ”vetenskapliga upptäckter” var helt fel.

Min kamp med Rudolf Steiner i den här boken har förts helt på ett teoretiskt plan, jag har ingen som helst tro på att Steiner skulle verka som min motståndare i en ny inkarnation eller i någon som helst ”andlig” form. För att lösa upp ett karmiskt trauma behövs inte alltid någon form av personlig kontakt. Men den skada som Hilma drabbades av genom Steiners lära var ju också först och främst teoretisk, de två träffades ett fåtal gånger och det finns inget som tyder på att de hade någon närmare kontakt. De samtal som fördes måste till exempel gå via tolk, och när Hilma kom till Dornach på 1920-talet var Steiner säkert alltför upptagen för att ha tid med några djupare samtal med henne.

Det som Hilma råkade in i genom sin tro på att Steiner var den Messias som man väntade på var egentligen inte knutet till honom som person, utan mer till hennes egen oförmåga att förstå att den enda som kan frälsa en människa är hon själv. På något plan hade hennes erfarenheter ändå gjort att jag kunde klara av att hålla mig på min egen väg i det här livet, även om det fanns en kvarstående fråga eller blockering som jag var tvungen att lösa upp genom att gräva mig ner till grunden för Rudolf Steiners filosofi.

Drivkraften bakom reinkarnation är att vi behöver en skola där vår själ kan få tillgång till träning och erfarenheter som löper över många liv. Den fysiska evolutionen är en process som helt och hållet försiggår i vår materiella värld. Men vi är inte enbart vår fysiska kropp, vår själ har ett eget liv som bara periodvis levs i en fysisk kropp. Vår personlighet i ett visst liv är en övergående företeelse, det som är intressant är hur våra själsliga egenskaper bäst kan tränas och utvecklas i varje liv med målet att vi så småningom skall utvecklas till den fullbordan som redan från början fanns inskriven i vår kod.

Målet – att själv bli sin egen härskare

Vägen genom liven är verkligen en skola som vi går i för att lära känna oss själva och världen. I rubriken till det här kapitlet kallade jag målet för ”självbehärskning”. Ordet självbehärskning betyder ju att man har lärt sig kontrollera sig själv, och då främst sina egna emotioner. Men jag skulle vilja ge det en utvidgad betydelse som inte bara innebär att man är härskare över sin personlighets drivkrafter, utan att man verkligen själv är sin egen enda härskare. Vi skall alla bli vår egen mästare, i den meningen att vi själva klarar allt som livet kräver utan att behöva överlämna oss till någon annan. Visst måste man lära av andra, och visst måste man godta att det finns många vetenskapliga rön som man själv inte kan kontrollera i detalj men som man ändå måste tro på i kraft av att de representerar mänsklighetens vetande på vår nuvarande nivå, men när det gäller vår egen djupaste sanning är det bara vi själva som har svaret.

Det finns många konflikter som vi måste lösa i vår utveckling mot självbehärskning. En sådan konflikt är den som Nietzsche illustrerade i sitt eget liv, han såg makten över sig själv som den yttersta friheten men han klarade inte av att skilja mellan det yttre och det inre. Han gjorde ett grundläggande misstag när han delade in människorna i ”härskarnaturer” och ”slavnaturer”. Det här var en inställning som han naturligtvis hämtade från sin tids och sin kulturs kollektiva medvetande, men denna inställnings patologiska natur gjorde sig påmind genom att Nietzsche själv drabbades av mentalsjukdom.

Man får alltså inte utöva sin makt över andra människor utan bara över sig själv, men hur skall man då se på förhållandet mellan människan och hennes andliga ledare? De sumeriska stadsfurstarna kallade sig i början inte för ”kung” (lugal) utan bara ”ensi” (ung. herre över landet eller staden), de rätta härskarna eller kungarna var de som härskade i den andliga världen. På samma sätt kallade de västgermanska stammarna sina gudar för ”regin”, alltså kungar eller regenter, medan de länge var motståndare till att utnämna någon människa till kung över sig.

Enligt min världsbild har en sann mästare ingen jordisk mästare över sig, man är en ”like bland likar”. Målet för den andliga utvecklingen är enligt min uppfattning att på motsvarande sätt också bli en ”like bland likar” i den andliga världen. Vårt sanna och totala jag finns i den andliga världen, liven här på jorden handlar i huvudsak om att utveckla oss själva och då utvecklas också det jag som lever i den andliga världen. De reningar och de ansträngningar som jag har genomgår här på jorden har lett till att mitt högre jag har utvecklats steg för steg, för att slutligen invigas i den stora manifestation av det högre jaget som jag beskrev i boken Templet. Där visade sig den fullständiga andliga varelsen vara en Tri-Kaya buddha, helt enligt den tibetanska buddhistiska traditionen

Det som man har arbetat med att iscensätta i olika mysteriekulter i förkristen tid, i det kristna mysteriet och även i olika hemliga ordnar som till exempel frimurarna, är en bearbetning av vårt eget inre uppdrag. I buddhismen är målet att själv bli en buddha eller avatar uttryckt på ett klarare sätt än i kristendomen, där man gärna ser det som blasfemi eller storhetsvansinne att säga att man arbetar med målet att själv bli en Kristus. Men i grunden uttrycker alla sådana försök att åskådliggöra det mänskliga mysteriet samma andliga mål, nämligen att själv bli sin egen mästare.

Man måste förr eller senare ta steget bort från det som är yttre former och mänskliga tolkningar, över till den verkliga invigningen. Den är något som alla människor skall gå igenom, och alla kommer att göra det på sitt eget sätt och i sitt eget vanliga liv. Därför är också alla spekulationer om att en viss form eller en viss organisation skulle var den miljö som den ”kommande Mästaren” skulle stiga fram i helt orealistiska. Alla yttre former är spelplaner för våra mänskliga drivkrafter som till exempel maktlystnad, fåfänga och idoldyrkan, den sanna utvecklingen sker bara i vårt eget inre.

De konflikter som man målar upp mellan en personlig andlig utveckling och kravet på att ingå i ett socialt sammanhang är bara skenbara. En sann mästare är ingen övermänniska utan en människa som förstår de spelregler som gäller på jorden. På samma sätt som man förstår att den andliga världen består av olika krafter som samverkar för det helas bästa, kan man också förstå att den mänskliga världen och civilisationen bygger på gemenskap, på att man delar på kunskaper och resurser och att man så gott det går försöker finna former för hur delarna skall samverka för att det hela skall fungera på bästa sätt.

Vi kan aldrig förvänta oss att den andliga världen skall lösa våra jordiska uppgifter. Därför är det lönlöst att tro att en andlig utveckling skulle göra människor till bättre företagsledare, politiker eller ekonomer, eller att det skulle komma en ny inkarnation av Kristus som är en stor statsman som löser jordens alla problem. En andlig utveckling handlar i slutskedet om att man börjar släppa på de band som håller en kvar i kedjan av återfödelser, och då kommer man också med nödvändighet att bli mindre framgångsrik i den strid som jordelivet ändå på många sätt är. Detta innebär alltså att man inte blir större i världens ögon, utan tvärt om kan man upplevas som svag och misslyckad eftersom man använder sin kraft inom områden som inte ger effekt eller framgång i det yttre.

Det sista tecknet på att man har erövrat makten över sig själv är att man blir en fullvärdig medarbetare i den andliga världens verk. Då söker man inte sin egen personliga framgång, men man förstår ändå att de resultat som man själv har kommit fram till kan vara till hjälp för andra människor. Man blir en kanal för den andliga världens kraft och vilja, vilket innebär att man använder sin dyrt tillkämpade makt över sig själv för att tysta det egna egots krav på bekräftelse och belöningar. Man använder inte längre sin vilja för att skaffa fördelar för sig själv, utan för att utföra det som har planerats i den andliga världen. Man inser att det egna livet och den egna personligheten är en mycket liten detalj i ett stort konstverk som sträcker sig över hela mänsklighetens historia och genom alla folk och raser här på jorden, och man försöker efter bästa förmåga göra en insats för att denna stora helhet skall gå framåt.

Om ont och gott

Karma kan enligt mina erfarenheter alltså beskrivas som en fortgående utbildning där själen i liv efter liv söker sig till sådana situationer där hon bäst kan träna på sådant som behöver tränas på. Ett kompletterande sätt att se på karma som man kan härleda från mina upplevelser är att det handlar om att utföra vissa uppgifter enligt en plan som man själv i förväg har medverkat till att skapa. Hilmas upplevelser av att förberedas för ett arbete som planlades i hennes liv och som skulle utföras i nästa liv utan att planen var känd annat i det undermedvetna, är ett exempel på denna slags karma. Mitt arbete med att fullfölja den påbörjade utvecklingen och intuitivt fortsätta att arbeta efter den plan som fanns beskriven i Hilmas målningar och texter, utgjorde den verkställande delen av det som hade planerats i det föregående livet.

Ett annat sätt att beskriva det här med karma är att man undermedvetet arbetar med att söka svar på frågor som man har ställt i föregående liv. I det perspektivet är alla våra vetenskapliga framsteg resultat av frågor om människan och världen som människor har ställt i tidigare generationer. Genom att vi själva har levt i många liv har vi varit med om att utforma vår kultur, och därmed har vi ställt upp antaganden och frågor som vi i senare liv arbetar vidare med att försöka bekräfta eller besvara.

Ur den aspekten kan jag se en röd tråd genom mina liv som handlar om ett ständigt sökande efter kunskap om den andliga världen. Detta spår blir mycket tydlig från medeltiden och framåt. I livet som nunnan och profetissan Hildegard av Bingen (1098-1179) arbetade jag med visioner och kontakter med den andliga världen inom den kristna religionens ram, även om Hildegard ibland tangerade vad som var tillåtet inom den katolska kyrkan. Nästa medvetna liv var som katharen Pierre Authié (?-1310) i södra Frankrike, han tog avstånd från den etablerade kristendomen och blev därför bränd på bål av inkvisitionen. Munken och konstnären Fra Angelico (1387-1455) levde återigen inom det kristna ramverket. Hans målningar vittnar om en mycket nära kontakt med den andliga kraften.

I nästa liv som Juan del Castillo (?-1535) började jag en utveckling inom den kristna kyrkans ram och blev lärare i grekiska och präst. Det livet slutade dock med att jag förföljdes av inkvisitionen genom Spanien, Frankrike och Italien för att slutligen bli bränd på bål i Toledo. Några få år senare föddes Tycho Brahe (1546-1601) som ägnade hela sitt liv åt att söka efter den gudomliga kraften i universum och i alkemin. Också han slutade sitt liv som utstött och förföljd av det gnesiolutheranska prästerskapet, han tvingades i landsflykt och dog som anställd vid kejsarens Rudolf II hov i Prag.

Jane Lead (1624-1704) var återigen en inkarnation av den själ som så många gånger hade trätt fram som en visionär med nära kontakt med den andliga världen. Hon fortsatte Tycho Brahes forskning om hermetism och alkemi, och använde dessa ramverk för att beskriva de processer för självförverkligande som leder till rening, återuppståndelse och frälsning. Jacob Böhme bildade en brygga mellan Janes tid och Tycho Brahes världsbild, och hans texter var mycket viktiga för henne. Jane Lead startade tillsammans med sin ”mystiska bror” John Pordage ett sällskap som ägnade sig åt andlig verksamhet, men det förbjöds snart av den anglikanska inkvisitionen.

Louis Claude de Saint-Martin (1743-1803) var teosof och mystiker. Han tog upp de studier av Jacob Böhme som Jane Lead hade påbörjat, och han sökte även upp hennes egna skrifter. Precis som de föregående inkarnationerna ägnades även denna helt åt den andliga forskningen. Detta kan också sägas om Hilma af Klint (1862-1944), den svenska konstnär som genom sin klara kontakt med den andliga världen lade grunden för det arbete som jag har fortsatt i det här livet. I hennes målningar träder alla de teman som hade varit aktuella för Tycho Brahe, Jane Lead och Saint-Martin fram, som till exempel rosenkorset och alkemisk och hermetisk symbolik.

När jag blickar bakåt ser jag alltså liv efter liv som har ägnats år andlig forskning. De frågor som man har brottats med i ett liv tas åter upp i nästa, ofta har själen till och med hjälpt sig själv framåt genom att man har läst samma texter som i livet före. Eller som i fallet med Jane Lead och de Saint-Martin, att man studerar det som man själv faktiskt skrev i sitt förra liv. Det är längtan efter kunskap om den andliga världen och åtrå efter kontakt med denna värld som har drivit utvecklingen framåt i liv efter liv. När jag i det här livet helt oförberett och helt utan medveten önskan fick en starkt och klar kontakt med den andliga världen, var det kunskaper och drivkrafter från alla dessa tidigare liv som plötsligt bröt igenom.

Mitt liv är en direkt fortsättning på Hilma af Klints liv, och därför tog jag på sätt och vis bara vid där hon hade slutat. De frågor som hon hade kämpat med i sitt liv fick också jag arbeta med, och jag har känt att mycket av det som jag har varit med om har betytt att jag har löst upp karmiska skador som jag har burit med mig från inte bara hennes liv utan också från många tidigare liv. Till denna kategori hör kampen med förtryckande och förslavande andliga system som var ett tema som hade skapats genom mina sammandrabbningar med inkvisitionen i flera liv, det är en kamp som jag åter har upplevt i samband med både Steiners antroposofi i det förra livet och i samband med en qigongskola i det här livet.

Den fråga som Hilma kämpade med under de sista decennierna av sitt liv var frågan om ont och gott, om verkan av svarta och vita krafter i världen. Och trots att jag inte hade någon aning om att det skulle ske när jag började med den här boken, har arbete med den varit en del av en oavslutad uppgift som jag har tagit över efter Hilma. Jag har åter varit tvingen att leva igenom problemet med att vara med i en förtryckande mästarkult, ett problem som i sin tur bland annat härstammade från Juan del Castillos liv där han förföljdes av den katolska inkvisitionen. Jag ser därför Hilma af Klints kontakter med Steiner och antroposoferna som ett försök att bearbeta detta gamla karmiska trauma.

Spelplanen för den nödvändiga utrensningen av problemet med kristendomen som en falsk och förtryckande mästarkult, skapades genom att Hilma tog in Steiners läror i sitt eget inre. När de totalitära krafterna började sitt spel under 1930-talet spelades åter det mänskliga dramat om ”vi” och ”dom” eller ”de kristna” och ”kättarna” upp i form av de ”renrasiga ariernas” förföljelse av det främmande i form av judar och zigenare. Det här väckte naturligtvis en gammal smärta hos Hilma, trots att hon själv inte alls var utsatt för något hot. Hennes försök att förklara det som hände enligt Steiners modell med onda krafter i form av Lucifer och Ahriman som trängde sig in i olika länders och människors ”eterkroppar” och medvetanden, gjorde dock att hon gick in i en mycket djup och långvarig förvirring.

Jag har känt på ett mycket tydligt sätt att de här senaste veckornas undersökningar har styrts av sökandet efter svaret på en fråga som jag själv inte har varit medveten om. Jag kände visserligen omedelbart när jag kom i kontakt med Hilmas texter från 30-talet att hon trevade omkring i en andlig och ideologisk dimma, och att hon nästan kämpade för sitt liv mot Steiners andeväsen. Jag kände mig irriterad över att hon hade låtit sig luras av hans idiotiska idéer, men jag anade ändå inte att jag själv skulle bli tvungen att ta ett nappatag med Steiner och med nazismens bakgrund. Jag har försökt finna svaret på de frågor som Hilmas kontakt med Steiners filosofi skapade på 1930-talet, och jag hoppas att dessa svar skall leda till en upplösning och en läkning av den karmiska skada som hon arbetade med.

Det som jag nu känner efter att ha gått igenom Steiners och Hitlers ideologiska bakgrund är att den ene blev utnämnd till den store Satan medan den andre firas som ett helgon och en inkarnation av ärkeängeln Mikael, trots att de båda egentligen arbetade inom samma ideologiska och kulturella kraftfält. Jag har på sätt och vis grävt upp och styckat helgonet Steiners kropp och slängt resterna åt gamarna, medan jag har varit tvungen att förstå att Hitler inte var ett isolerat fenomen av ren ondska utan en del av ett kulturellt och vetenskapligt sammanhang med rötter långt utanför Tyskland. Och ingen av dessa två uppgifter har varit behaglig.

Den största uppgift som vi människor arbetar med är att förstå oss själva. Det är något som vi arbetar på i liv efter liv på den personliga nivån, och genom alla slag av vetenskaplig forskning på den samhälleliga nivån. Ett stort problem i den processen är att vi i allmänhet inte har tillgång till information om mer än det aktuella livet, och att vi därför inte kan dra slutsatser av vår själs utveckling i ett längre perspektiv. Vår personliga historia är avklippt i höjd med vår senaste födelse, och det som ligger före denna händelse ligger dolt i det omedvetna där det driver oss från erfarenhet till erfarenhet utan att vi förstår vilka orsakerna är eller vilka effekter som krävs.

På samma sätt är den judiska historien och religionen avklippt i höjd med att man skapade den nya religiösa historien någon gång omkring år 150 fvt i samband med mackabéernas makttillträde. Denna förträngning ledde till den främlingsfientliga och självtillräckliga ”fjärde filosofin” i början av första århundradet, och så småningom till den judiska statens totala utplåning under nästa två tusen år. Den kristna religionens tillkomst döljs av ett liknande bedrägeri, där Jesus från Nasaret är en romersk fantasiprodukt som skapades för att man ville pacificera de judiska upprorsmännen.

När man i nästa steg döljer sanningen att islam skapades på grund av att Muhammed ville föra ut Bibeln till araberna, och att han såg sig som den som skulle svetsa samman sprickan mellan judar och kristna, har man skapat ytterligare en förfalskning och mörkläggning av historien. Det finns dolda och förträngda sanningar från två tusen år tillbaka som skapar underlag för projektioner, fundamentalism och terrorism inom alla de tre monoteistiska religionerna.

Till dessa gamla och mycket omfattande förträngningar har vi nu lagt till nya som skapades i samband med andra världskrigets slut. Man säger att nazismens judeförföljelser är omöjliga att förstå, trots att det borde vara klart och tydligt för de flesta att de judeförföljelser som hade blossat upp under många hundra år främst härstammade från det som skrivs om judarna i Nya Testamentet. Fördrivningen av alla judar från Spanien i slutet av 1400-talet måste till exempel ha skett genom inspiration och välsignelse från den katolska kyrkan. Det framgår också att både katoliker och protestanter tävlade om att ställa sig in hos de nya tyska makthavarna efter nazismens makttillträde.[169] Biskopen Alois Hudal som 1936 hade skrivit en bok om Nationalsocialismens grunder som han tillägnade Adolf Hitler, var ledare för den livlina som hjälpte höga nazister att fly till Sydamerika efter krigsslutet via den s.k. ”Vatikanleden” eller ”klosterleden”.[170]

Med tanke på att Hitler till stora delar grundade sin ideologi på åsikter från etablerade vetenskapsmän som var bland de mest hyllade i det tidiga 1900-talets vetenskapliga och politiska värld, att den rasvetenskap som han byggde sin ideologi på skapades i Storbritannien, att hans politik tydligen godkändes av alla de länder som skickade deltagare till OS i Berlin 1936, att både de katolska och protestantiska kyrkorna hyllade Hitler vid hans maktövertagande, att idéerna om att använda gas för att avliva icke önskvärda element som kunde tänkas förstöra den rena rasen skapades av en fransk-amerikansk nobelpristagare, och att högt uppsatta engelska aristokrater och företagsledare i sammanslutningar som The Link, The Right Club och Anglo-German Fellowship aktivt arbetade för samma mål som nazisterna ända fram till krigsutbrottet, är det inte underligt att man försökte sopa allt som hade att göra med nazismen under mattan så fort som möjligt.

Vad händer när man gör en förespråkare för arisk rasism och tysk överhöghet till helgon och en annan till djävul? Det är klart att man genom att demonisera Hitler och göra honom till den enda ansvarige för allt det fruktansvärda som hände i Europa under 1930- och 1940-talen tar ifrån människor möjligheten att lära av det som skedde. Genom att tyskarna får bära hela ansvaret för en ideologi och vetenskaplig människosyn som i verkligheten var spridd över hela västvärlden, lever idéerna om de vita herrfolken och de underlägsna färgade raserna vidare i det fördolda varifrån de hotar att stiga fram så snart förutsättningarna blir de rätta.

Därför har till exempel hundratals sekter med en verksamhet som grundas på asatro, rasism och vit makt sprungit fram i USA, där de bland annat skapar en förankring på olika fängelser.[171] Jag har en känsla av att det faktum att man har klippt av rötterna till nazismen på ett liknande sätt som när judendomens och kristendomens rätta bakgrund förtegs, skapar förträngningar som precis som i fallet med de monoteistiska religionerna blir en grogrund för fanatism och terrorism.

Jag kommer ihåg att jag hade en stark känsla av att man inte berättade hela sanningen när jag såg mina första filmer om andra världskriget någon gång på 1960-talet. Dessa filmer handlade om de hjältemodiga allierade trupperna som utkämpade ett hjältemodigt krig mot de helt igenom nattsvarta nazisterna. Jag visste på något sätt att det stora kriget dels hade varit mycket mer än bara dessa manliga krigsbedrifter, och dels att den ensidigt svart-vita bilden av de onda och de goda var falsk. Det är klart att det inte finns några ursäkter för det som hände i Tyskland. Men genom att man inte klarade av att reda ut grundorsakerna till det första världskriget och dessutom skapade en stark tysk revanschlystnad genom de vinnande ländernas hämndlystna agerande i samband med Versaillesfreden, hade man också lagt grunden för den längtan efter en stark man som kunde reda upp det hela som både Rudolf Steiner och Adolf Hitler försökte uppfylla.

Vi skapade själva det fruktansvärda Harmageddon som den kristna kyrkan hade propagerat för under nästan två tusen år. Det var inte bara tyskarna som skapade förutsättningarna för det andra världskriget, de åsikter och den totalitära världsbild som nazisterna iscensatte fanns i olika skepnader i både öst och väst. Det största problemet med att man inte har gjort upp med andra världskriget är att många människor medvetet eller undermedvetet kräver ett nytt totalt förödande krig som skall bereda vägen för deras Kristus i ett sista krig med den Djävul som man kan projicera allt och alla som upplevs som främmande på.

De rationella människor som avfärdar allt som betecknas som andligt med att det är vantro, vidskepelse eller rent ut sagt idioti kan naturligtvis få sin uppfattning bekräftad genom att till exempel analysera Steiners uttalanden om olika sjukdomars orsaker och om planeternas rätta karaktär. Men sanningen är att den längtan efter andlighet, gemenskap och kärlek som bor i vårt innersta aldrig kan resoneras bort med förnuftsargument, den är en grundläggande del av vår mänskliga konstitution. Glädjen av att vara del av en grupp som delar ens värderingar och bekräftar ens behov av andlig stimulans gör att man utan problem kan bortse från att gruppen egentligen fungerar på auktoritärt och förtryckande sätt, eller att den lära som man för ut är absurd.

Man exploaterar inte bara detta grundläggande mänskliga behov av tillhörighet i religiösa eller nyandliga sammanhang, utan också i till exempel politiska grupper och på en subtil nivå genom reklam och masskultur. Därför kunde Steiners och Hitlers ideologier om att arierna var skapelsens krona och judar/nedåtstigande raser var undermänniskor som måste försvinna, och att ”vi” tillhörde ett andligt adelsstånd som hade tillgång till den sanna vetenskapen och att ”vår führer/mästare” visste mer än någon annan människa i världen, nå framgång. Deras propaganda tog sig på ytan olika inriktning genom att Hitler skapade en politisk och Steiner en religiös/andlig organisation, men de uppvisar ändå otroligt stora likheter så snart man skrapar på ytan.

Min irritation över den dubbelmoral som man uppvisar genom att fortsätta att föra ut antroposofin genom böcker som Steiners föredrag i Världens och människans skapelse (2003) utan att med ett enda ord ta avstånd från de grovt rasistiska uttalanden som Steiner gör där, och samtidigt hävda att antroposofin är en andlig vetenskap, liknar min irritation över förtigandet av den sanna bakgrunden till judendom, kristendom och islam. Mycket här i världen bygger på lögner och förtiganden, och det är lätt att se att dessa lögner ständigt skapar nya projektioner och nytt lidande. I det sammanhanget är förstås Steiner och antroposofin en liten fisk i ett grumligt vatten fyllt av mycket större och mycket äldre kreatur. Men Steiner är ändå en av förgrundsfigurerna för New Age, den snabbast växande religionen i Väst.

Men det är viktigt att förstå att det som sker inte är någon kamp mellan ”ont” och ”gott”, vi är alla delaktiga i det som sker i världen. Den mänskliga själen strävar efter kunskap och sammanhang, och den kan finna detta i vad som helst. Allt som finns på jorden skapas och används av människor som ser det som meningsfullt och användbart. Det som den ena tycker är sanning ser den andra som lögn, men ingen bör försöka tvinga någon annan att ändra uppfattning mot hans eller hennes vilja. Världen går framåt genom att vi själva jämför olika alternativ och förkastar det som inte stämmer med vår egen sanning, därför är det så viktigt att vi kan få tillgång till kunskap och information på ett fritt sätt.

Även om alla människor innerst inne har en gnista av det gudomliga i sig så är det i allmänhet de drivkrafter som hjälper oss att överleva här i världen som dominerar. Och dessa drivkrafter är i hög grad kopplade till det personliga egot som måste sätta sig själv och det egna före allt annat. Vår utveckling handlar om att lära oss att hantera dessa egoistiska drivkrafter och använda dem på ett sätt som också låter vår gudomliga ande utvecklas. Socialdarwinisterna och monisterna hade delvis rätt, världen är ett system där den starkaste dominerar på den svages bekostnad, men vår uppgift här på jorden är inte att lämna fritt spelrum för dessa krafter utan att lära oss att hantera vår dubbla natur.

Vissa påstår att nazismen är ett bevis för att den rena ondskan vandrar på jorden och att Hitler var antikrist. Men genom en sådan förklaring skapar man en situation som motverkar lärande, för vem tycker att han själv är en djävul? Det är bara genom att inse att vi alla har samma potential för både ont och gott och att det är vårt eget val och vår egen förmåga att härska över oss själva som avgör vad som sker på jorden, som vi kan lära av den undervisning om vår egen natur som historien ger oss.

Enligt en ytlig förklaringsmodell kan man kanske tro att det var Nietzsches proklamation om att ”Gud är död”, att den ”högre människan” legitimeras av en ”högre moral” och att människans grundinstinkt är viljan till makt som legitimerade nazismens ideologi. Eller att det var Wagners och Chamberlains antisemitism och stortyska nationalism som inspirerade nazisterna till judeutrotningen. Men populära filosofer och författare blir naturligtvis inte populära om de inte ger uttryck för publikens egna uppfattningar på något sätt.

Det är tydligt att det pågick ett befrielsearbete på många plan under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, och en stor del av dessa strömningar handlade om befrielsen från den etablerade religionens förtryck. Det var genom religionen som de härskande hade legitimerat sin överlägsenhet genom att påstå att det var en gudagiven ordning att vissa var fattiga och andra rika, att kvinnor tillhörde ett föraktligt och underlägset kön, att judar var en svekfull och ond ras och så vidare. Genom att de breda folklagren ville eller tvingades ta efter dem som hade makten blev religionen ett sätt att hålla människor i andligt och materiellt slaveri. En sådan analys ledde Marx fram till slutsatsen att ”religion är opium för folket”.

Teosoferna försökte föra ut en ny vetenskap om de olika religionernas gemensamma grund och att alla människor egentligen strävade mot samma mål men med olika medel, och ett av deras mål var att motverka hat och konflikter mellan människor och nationer på religiös grund. Teosofin bidrog också till en kulturell självmedvetenhet i Indien som omvandlades till en politisk kraft som så småningom ledde till Indiens självständighet.

Man kan förstås tvista om orsak och verkan, men för mig är det ändå tydligt att en omvärdering av religionen och ett förkastande av tron på en gudomlig värld var en viktig del i både kommunismen och nationalsocialismen, men också i antroposofin som ju hade politiska ambitioner under tiden efter första världskriget. Alla dessa tre ideologier ersatte den tidigare gudsbilden med en stark ledare (Lenin/Stalin, Hitler, Steiner), och den tidigare föreställningen om djävulen med en jordisk motståndare (kapitalismen och de övre klasserna enligt kommunisterna, judarna och bolsjevismen enligt Hitler och Lucifer och Ahriman i form av kapitalism och bolsjevism enligt Steiner).

De nya ideologierna använde samma drivkrafter som tidigare hade fått människor att strida för kristendomen mot ”hedningarna” och djävulen och enas i en dyrkan av den enda rätta guden. De nya församlingarna dyrkade visserligen en delvis annan gud och kämpade mot en delvis annan djävul, men de grundläggande behoven i form av att känna att man tillhör den rätta läran och ingår i en kärleksfull gemenskap som enar sig i kampen mot det utanförstående och onda tillgodosågs lika effektivt i de nya totalitära systemen som i de gamla religiösa ramverken.

Det grundläggande problemet med de totalitära ideologier som fick makten under 1900-talet var inte att de hade avskaffat gud, utan i stället att de hade tagit till sig kristendomens totalitära aspekter i alltför hög grad. Kristendomen kan visserligen sägas vara en kärleksfull religion, men den kärleken finns bara till för de egna. De kristna kyrkorna predikar att det bara finns en enda sanning och att denna sanning är den historiska sanningen om Jesus, medan den kristna sanningen egentligen är en helt påhittad historia. Den kristna Bibeln påstås vara en uppenbarelse från gud, men den innehåller en hemsk hatpropaganda mot judarna som sägs vara hela världens fiender.

Hitler ansåg att han var en modern människa som hade genomskådat religionens bländverk, men han ansåg ändå att man skulle vara tolerant mot människor oavsett vilken religiös åskådning de tillhörde (förutom judarna förstås). Han avskydde prästerna som han kallade ”svartrockarna”, men insåg att religionen var ett nödvändigt behov för den stora massan. Men Hitler trodde tydligen på en slags gud, även om han inte trodde på prästerskapets förbannelser och böner i kyrkan. Han ansåg sig ha en gudagiven uppgift att skapa ett samhälle där människor skulle få utnyttja sina egna anlag, men först måste man förhindra att en ännu större lögn än religionen uppstod, nämligen den judisk-bolsjevikiska världen.[172]

Skulle nazismen och andra världskriget ha undvikits om Hitler hade varit en bekännande kristen? Personligen tror jag inte att det skulle ha gjort någon skillnad, många tyskar var kristna men de anslöt sig ändå till Hitlers politik. Hitler iscensatte i själva verket den kristna kyrkans plan för judarna i industriell skala, oavsett vad han själv trodde så agerade han ut den kristna kyrkans har mot ”de andra”, nämligen judarna. Problemet med de totalitära regimerna som nazism och kommunism var inte att de ifrågasatte kristendomen, utan att de levde ut de läror som kristendomen hade spridit. De kristna kyrkornas brist på respekt för att människor kan ha olika uppfattningar, deras behov av att omvända hela världen till en enda sanning, deras hat mot ”de andra” och då främst judarna som de hade förmedlat under så många hundra år, blommade upp i full skala inom både kommunismen och nazismen.

Västvärlden kämpade för att befria sig från den dogmatiska kristendomen, men den kunde inte befria sig från den människosyn som de kristna kyrkorna hade präntat in i människornas innersta. Människor trodde att de var fria när de började ifrågasätta kristendomen, men de hade fortfarande samma behov av en stark man som bestämde vad de skulle tycka och tro, samma behov av en enda sanning som de kunde leva och dö för, och samma behov av att hävda sitt eget på andras bekostnad. Det nya var att dessa behov tillgodosågs på ett mycket effektivt sätt genom de partiapparater och propagandainstrument som skapades av de nya härskarna.

Så länge som vi har behov av en extern makt som leder oss kommer det också att uppstå utbud som tillgodoser detta behov. Det verkliga befrielsearbetet måste därför ske inom människan själv. Om man känner sig själv och regerar över sig själv kan man visserligen bli förtryckt i det yttre, men det allra innersta kan ändå ingen komma åt. Om man är herre över sig själv vill man aldrig regera över andra. Den enda väg som leder bort från det jordiska system som vi ständigt måste återvända till så länge som vi har mer att lära, går igenom vårt eget innersta.

Den stora läxa som vi alla fick träna på under 1900-talet handlade om vårt behov av en stark extern ledning. När vi inte fick denna ledning genom tron på en gud som vet allt och som övervakar allt som vi gör, lät vi i stället självutnämnda elitmänniskor utropa sig till enväldiga gudar med övervakningssystem som letade sig in i varje vrå av tillvaron. Och det som i vissa fall tog sig uttryck i den politiska världen, utspelade sig för andra människor i den andliga sfären. Jag, eller snarare min själ, lät Steiner ta över min inre värld under 1930-talet, på samma sätt som tyskarna lät Hitler ta över sin yttre värld. Både Steiner och Hitler var maktmänniskor som kom från samma land och från samma stortyska kulturella bakgrund, deras grundsatser var precis desamma.

Genom att jämföra deras bakgrund, deras livsverk och det eftermäle som de har fått, kan man se många intressanta paralleller. Den kanske mest intressanta för oss som lever idag handlar om det förnekande som riktas mot dessa två grundare av nya ideologier. Hitler som var ytterst framgångsrik och som lyckades få med sig många miljoner anhängare anses ha varit genomgående ond, och därigenom stänger man dörren för möjligheten att förstå de mänskliga drivkrafter som han spelade på. Steiner som hade begränsad framgång med sin politiska kampanj, blev i stället utsedd till ett helgon som var genomgående god och därigenom har man stängt dörren för alla försök att ifrågasätta hans lära.

Steiner och Hitler kunde mycket väl ha bytt plats, om Steiner hade varit en lika bra politiker som Hitler hade han förenklat sin lära på samma sätt som Hitler gjorde, och kunde då ha nått samma resultat som han. Men som tur är finns det många profeter som anser sig ha de enda rätta svaren, medan det är ovanligt med människor som har en stor politisk begåvning och som kan spela på massornas djupaste drivkrafter på det sätt som Hitler och Stalin gjorde.

Hur kan man då sammanfatta det som jag hittills har undersökt i den här boken? Den kamp som människor utkämpade för att riva ner den gudabild som kristendomen hade satt upp i form av en stark man som var avlägsen och dömande och som bodde ”någon annanstans” var nödvändig för att vi skulle kunna växa som fria och självständiga individer. Men genom att som Nietzsche bara utropa guds död och döpa om gud och djävulen till en apollinisk och en dionysisk kraft, eller att som Steiner i sin tur applicera dessa begrepp på Lucifer och Ahriman, hade vi inte nått något annat än att vi hade skapat nya okända begrepp som vi kunde projicera våra egna fördomar på.

Nietzsche var på rätt spår när han ansåg att vi måste sätta oss själva i högsätet i vår egen inre värld, men han ramlade i den fallgrop som skapas när man blandar ihop det personliga egot med det tidlösa och totala andliga jaget. Om det jordiska egot tillåts bli härskare blir man aldrig något annat än en diktator över sig själv och i värsta fall över andra. När det andliga jaget härskar i det inre är det en kraft som är fri från de jordiska drivkrafterna som har makten. Detta innersta jag är något som det kräver tid och möda att befria från egots förkvävande dominans, men det kan paradoxalt nog aldrig ske förrän detta ego har vuxit till sin största kraft och i nästa steg har överlåtit denna kraft till det andliga jaget för att användas enligt denna högre vilja.

Genom att förneka att det finns en andlig dimension förnekar vi också denna dimension i oss själva. Förstår man inte att denna dimension finns blir världen tom på mening, då är det bara det nuvarande korta livet på jorden som är verkligt och vad skulle detta lilla liv i så fall betyda? Om hela vår tillvaro motiverades av att föra våra gener vidare skulle vi lika gärna kunna låta bli att existera, varför skulle just våra gener och vår art vara värd att finnas när så många andra arter har kommit och gått? Ingen art har heller ställt till så mycket oreda på jorden som människorna, varför skulle det vara så viktigt att föra dessa gener vidare?

En livsåskådning som enbart bygger på det vi ser och på det som vi i det yttre kan veta om varifrån vi kommer och vart vi är på väg, är ganska tom och meningslös. Men innerst inne vet vi alla som lever här varifrån vi härstammar och varför vi kämpar i livet här på jorden. Denna inre kunskap är kanske inte medveten, men den hjälper oss ändå att leva vidare och finna mening och glädje i livet. Denna inre kunskap måste växa till en medveten övertygelse för att vi skall kunna få kraft att komma vidare i vår utveckling och befria oss från kravet på återfödelse. I det arbetets slutskede kan aldrig andra människors påstådda upplevelser eller olika religiösa teorier hjälpa oss, då måste vi själva göra våra egna erfarenheter och få kraft från våra egna sanningar.

I det perspektivet är den kamp som har skett genom tiderna för att genomskåda doktriner och dogmer en nödvändig kamp som varje människa måste föra i sitt eget liv. Vi måste göra oss av med tron på en främmande gud som finns någon annanstans, liksom tron på att någon annan människa skall träda fram som vår frälsare, och båda dessa teman har vi i allra högsta grad iscensatt under de senaste hundra åren i det stora mysteriespel som utgörs av världen och livet.

Det arbete som jag har gjort under de senaste åren handlar i hög grad om förlåtelse och förståelse. När man börjar minnas de svåraste upplevelserna i tidigare liv har man också påbörjat processen för att läka de skador som skapades för så länge sedan. I arbetet med den spanska inkvisitionen på 1500-talet ledde mina kval så småningom till att jag kunde se inkvisitorn från 1500-talet i en människa som jag hade mött i det här livet, och då kunde jag också känna att kärleken var starkare än hatet och smärtan. Visst fanns det ett moment av förlåtelse i det som hände, men i ännu högre grad handlade det om att förstå att jag själv hade kapacitet att sitta fast i hat och ilska i så många hundra år.

När det gäller mitt arbete med att bearbeta kontakterna med Steiner i mitt förra liv är det återigen inte förlåtelse som det egentligen handlar om, utan om självförståelse. Det handlar om att acceptera att jag har kapacitet för att överlämna mig själv till en annan människa och låta hans idéer ockupera mitt eget sinne. Världen är full av sådana situationer, och om man inte förstår de grundläggande principer som styr en själv och andra, om man inte erkänner att man själv kunde ha tagit till sig Hitlers eller Steiners ideologi, kan man heller inte räkna med att kunna värja sig mot de krafter som verkar i världen.

Det som från min synpunkt är positivt med det som hände Hilma af Klint i samband med Steiner och hans lära, är att jag har klarat av liknande situationer bättre i det här livet. Jag, eller snarare min själ, lärde sig ändå något på kuppen och därför var det som hände nyttigt och nödvändigt. Jag vet också att jag personligen har haft nytta av det befrielsearbete som Hilma och många andra gjorde i samband med kristendomen under förra seklet, de negativa aspekterna av denna lära har hindrat mig i mycket liten grad i min utveckling i det här livet. Jag har också haft med mig nyttig kunskap från kristendomen i form av att människans mål beskrivs som att nå en total kontakt med den andliga världen, att vägen går genom det egna inre, att utvecklingsvägen alltid innehåller ensamhet och lidande, samt lärjungen Johannes som förebild för den pilgrim som vandrar vägen i kraft av den stora kärlek som man tar emot från sin andliga mästare.

Striden gäller som jag ser det att förkasta det som inte är sant, men att ändå hitta det guldkorn som finns i allt grus eller den pärla som gömmer sig i mitten av musslan. Om vi förkastar allt som mänskligheten har kämpat med i så många tusen år i tron att vi är annorlunda än vad dessa ”primitiva” människor var, mister vi många av mänsklighetens största skatter. Men vi kan också lära av historien att egenskaper som maktlystnad, girighet, och egoism är vår gemensamma arvedel och något som varje människa måste lära sig att känna igen och hantera. Livet på jorden är utformat för att vi skall kunna lära oss dessa läxor, och därför kommer varje människa att bli tvungen att konfronteras med sig själv och sina egna drivkrafter. En hjälp som vi kan ge oss själva och kommande släkten är därför att försöka beskriva historien på ett objektivt sätt utan att utnämna vissa människor till djävlar och andra till helgon.

Varje människa måste själv ta sig fram på sin egen utvecklingsväg, ingen kan lösa någon annans gåta, men vi kan ändå försöka dela med oss av våra egna erfarenheter och vår egen kamp. Det som jag har beskrivit i mina texter illustrerar mina erfarenheter som kan sammanfattas som att det verkligen finns en andlig värld som är vår rätta hemvist. Men det är inte det jordiska jaget som kommer att leva där utan vårt högre jag som kan beskrivas som en Kristus eller en Buddha, och som en balanserad manligt-kvinnlig företeelse vars egen energi är ett med den gudomliga kraft som är ljus och kärlek. Det finns verkligen en högsta orsak från vilken allt annat har utgått, och denna kraft visar sig alltid som kärlek, ljus, vishet, allmakt och glädje.

Sökande efter kunskap

Jag visste förstås redan när jag arbetade med att ta emot Texten från de Höga Mästarna hösten 2001 att jag fördes in i ett sällskap som jag verkligen aldrig hade sökt mig till av egen vilja. Jag tänker då inte alls på de krafter som jag samarbetade med i den andliga världen, utan på alla de självutnämnda profeter som har fört fram sina egna idéer under en andlig täckmantel genom tiderna. Det är förstås inte speciellt trevligt att jämföras med sådana som Crowley som påstod sig ha tagit emot viljereligionen Thelema av en andlig lärare, Joseph Smith som sade sig ha tagit emot Mormons bok på guldtavlor från änglar, eller Rudolf Steiner som påstod sig ha tagit emot en ny andevetenskap genom sin klärvoajanta förmåga.

Men trots att jag visste att jag skulle mötas av misstro, rädsla och avvisande genom det som hände, var jag ändå övertygad om att jag var tvungen att stå upp för min egen sanning och för min övertygelse om att de krafter som verkade var goda och kärleksfulla. Mina största kval under tiden som följde handlade om att jag skulle bli tvungen att gå ut och starta någon slags andlig sekt. Men det var naturligtvis aldrig meningen, den kraft som verkade syftade tvärt om till att riva ner de gamla formerna för att ersätta dem med budskapet om att man bara kan nå den andliga världen genom sitt eget inre och genom att utveckla sin egen andliga kraft.

Den strid som jag har utkämpat har till största delen handlat om att jag var tvungen att få svar på mina egna frågor, men förhoppningsvis kan de svar som jag har kommit fram till också vara till nytta för andra människor som lever med samma sorts frågor. Sanningen om den rätta bakgrunden för Tanak/GT och NT bör kunna röja undan en del av de missförstånd om den gudomliga världens karaktär som berättelserna i Bibeln har skapat genom att man inte har förstått vilket sammanhang som de har kommit till i. På samma sätt skapar Steiners lära en rädsla hos människor för att världen är full av illvilliga andar som ställer till ofog och påverkar oss på diverse otrevliga sätt, medan den inte lär oss något alls om den andliga världens sanna natur. Jag hoppas att min utforskning av Steiners ”andevetenskap” kan hjälpa människor att förstå vilken paranoia som skapas genom att man tror att påhittade onda krafter som Lucifer och Ahriman verkar i politik, vetenskap och ekonomi, och att det skulle finnas diverse ”andar” i jord, vatten, eld och så vidare som man bör arbeta för att få kontakt med.

Mitt arbete har i första hand siktat till att röja undan blockeringar och okunskap i mitt eget sinne, men jag är som sagt glad om det också kan hjälpa andra. Jag har i olika sammanhang skrivit att det som jag upplever inte bara är en rent privat process, utan att det också har en högre mening genom att det skapas ett exempel på hur den andliga världen arbetar med oss människor. Därför måste jag också dela med mig av min absoluta övertygelse om att det inte finns några andar i jord, vatten eller några andra element. Det som vi uppfattar som naturlagar är verkligen naturlagar, det finns inga väsen som vi kan ta makten över och använda för våra egna egoistiska ändamål. Det som skapas i sådana processer är bara människans egna tankefoster, men de kan förstås också ställa till skada på samma sätt som allt som vi låter förgifta vårt sinne och vår personlighet med är skadligt.

När människor talar om att de är ”andliga” och att de arbetar med ”andlig utveckling” kan man lätt få känslan av att det skulle vara något generellt som man talar om. Men genom mitt arbete med Steiners texter har jag äntligen förstått att människor som söker det andliga i till exempel stenar och kristaller ofta verkligen söker kontakter med väsen som de tror bor i materien. Jag förstår också att vissa människor, som till exempel Rudolf Steiner, överhuvudtaget inte kan tänka sig en andlig dimension utanför det materiella universum. Genom att söka kontakt med ”andar” som skulle ha en anknytning till jord eller luft, eller med ”mästare” som likt Buddha tros bo på Mars eller någon annan planet, söker man ju bara kontakt med den materiella dimensionen. Den andliga utveckling som enligt Steiner skulle innebära att man börjar se väsen som vägleder bina till blommorna eller som hjälper växter att ta upp mineralier via rötterna, är ingen utveckling utan bara ett steg in i större förvirring.

Det värsta resultatet av en sådan världsbild är att man börjar se djävulen eller onda andar i människor som inte delar ens åsikter eller som inte ser ut som man själv gör, och likt Steiner gör Wilson och USA ansvariga för världskriget eller som nazisterna anser att judarna är ansvariga för allt ont på jorden. Tyvärr finns det mängder med sådana projiceringar i alla konspirationsteorier och hatiska läror som far runt i världen.

I samband med att jag lade ut mina första texter på Internet kom jag i kontakt med ett antal människor som på olika sätt kände sig dragna till det jag hade skrivit. Jag upplevde detta som mycket intressant och nyttigt, jag hade ingen tidigare erfarenhet av den alternativa andligheten och nu fick jag inblick i en helt ny subkultur. Känslan av att det som hände var någon slags undervisning ökade när jag gång på gång kontaktades av människor som demonstrerade olika aspekter av den alternativa andligheten.

Först ut var en man som tillhörde Jehovas vittnen, han ville tydligen enbart försöka omvända mig till sin egen sekt. Han vägrade till och med att röra vid mina texter, tydligen av rädsla för att bli smittad med någon avvikande åsikt. Nästan samtidigt fick jag ett mail från någon eller några som sade sig vilja ha min adress för att skicka en ”helig symbol” som jag skulle lägga på bordet framför mig och tydligen få någon hög insikt från. Den eller de uppgav inte vilka de var, adressfälten i mailet var helt tomma. Jag kände att det var någon barnslig hemlig organisation som hade tagit kontakt med mig och svarade ganska bryskt att jag inte kommunicerade med någon som inte ville uppge sitt namn, samt att det här inte var en tid för lek utan att nu var det allvar!

Nästa exempel kom via en kvinna som var mycket trevlig och intressant, men som hade lovat bort sig år en indisk guru vars porträtt hon hade i sitt hem. Denna indiska sekt samlade in pengar för att bygga upp en gyllene stad i Indien, men jag hade verkligen ingen lust att hjälpa till med att finansiera detta. Strax efteråt kom jag i kontakt med en man som tydligen sökte upp alla medier och kanaler som fanns i Sverige, och som lärde mig en hel del om olika företeelser av den arten. En kvinna som jag kom i kontakt med därefter var mycket intresserad av antroposofi, och hon hjälpte mig att förstå hur man tänker när man är inriktad på ekologi, vegetarisk livshållning och ett alternativt levnadssätt enligt deras lära. Den siste i raden var en man som först sade sig vara en helt vanlig människa, men som snabbt visade sig vara scientolog. Kontakten med honom var dels präglad av hans inledande lögn, och dels av hans sätt att kräva min uppmärksamhet på ett ganska egoistiskt sätt utan att bry sig om ifall jag hade tid att underhålla honom eller inte.

Alla de här människorna var djupt involverade i sin egen variant av andlig verksamhet, och de förmedlade var och en något av andan inom sin egen gren av den samtida andligheten. Alla har på olika sätt också bidragit till att jag har gått framåt i min egen förståelse av att alla människor i grunden söker efter samma sak, även om formerna varierar. De enda erfarenheter som jag inte riktigt har kunnat sätta in i sitt sammanhang var den första kontakten med den eller de som ville sända mig en ”helig symbol” och scientologen. Numera, efter att ha förstått att teosoferna och Steiner hade anknytning till frimurare och andra liknande hemliga ordnar med ”heliga symboler”, och att grundaren av scientologin tydligen till stora delar tog sin lära från Crowleys thelemiska konst, kan jag också se nyttan av dessa kontakter. Vad det än var för grupp (eller enskild person) som hörde av sig anonymt med erbjudandet att skicka sina insignier, gav de en tydlig undervisning av hur man agerar inom en sådan grupp.

Scientologen undervisade mig utan att själv veta det om hur obehagligt det är när människor inte är uppriktiga med vad de sysslar med utan utger sig för att vara något annat än de är. Han gav också vittnesbörd om den egoism som tydligen förmedlats i scientologin genom kulten av viljan i Thelema. Det jag fick veta om deras metoder handlade om att man gick ut och tränade sig att manipulera och utnyttja andra människor i tron att man själv steg uppåt i andligt hänseende genom denna slags ”träning”.

Jag fick också en tydlig undervisning om de processer som pågår i en s.k. esoterisk sammanslutning genom att jag deltog i en qigongskola där läraren hade utvecklats till en ”mästare” med ”adepter” som gjorde honom till ett andligt fenomen som kunde se och veta allt vad de gjorde. De tog tacksamt emot hans påbud om vad de skulle göra, tycka, tänka, äta och så vidare. Hur en sådan mästarkult tar sig ut när mästaren själv är död sedan många år och hans lärjungar ägnar sig åt att vårda och förmedla hans ord fick jag illustrerat för mig under en veckokurs i Danmark. I denna esoteriska skola rådde en total stagnation, och ett på sätt och vis lika stort andligt förtryck som i den skola där mästaren själv fortfarande var aktiv.

Vad blir då kontentan av allt det här? Jag fick en snabbkurs i olika moderna andliga inriktningar, vilket var nödvändigt för att jag skulle kunna klara av de uppgifter som jag hade framför mig. Vi människor är varandras största lärare här på jorden, men vi har dock vårt rätta sammanhang och våra rätta lärare i den andliga världen. Den andliga kraften är inget som man borde fara runt och konsumera från diverse ”kanaler” för att få nya kickar. Man utvecklas aldrig i andligt hänseende om man ljuger och använder sin vilja för att manipulera och utnyttja andra människor. Inte heller finns det någon genuin andlig utveckling i att ansluta sig till en jordisk mästare som man kan underkasta sig och överlåta allt ansvar till.

De verkliga lärarna eller Mästarna finns i den andliga världen, dem finner man aldrig i det materiella universum. De andliga Mästare som jag arbetar tillsammans med har inget att göra med de elementaler som Steiner beskriver i sina texter, men ändå är det bra att det finns något att jämföra med för att säga att så där är det inte! Den andliga hierarkin som leder världen har inget att göra med Steiners hierarki av mineralrike, djurrike och så vidare, eller med planeter och solsystem, den finns helt och hållet utanför den materiella dimensionen.

Något som förenar många inom New Age och också sådana som tillämpar yoga, qigong och andra andligt-kroppsliga träningsmetoder, är tron och erfarenheten av att allt består av krafter och energier. Den gamla uppfattningen att den gudomliga kraften finns i allt skapat ligger i botten av många nygamla filosofier. Att människan också har ett kraftfält, precis som jorden har ett magnetfält, och att det finns kanaler och centra i vår energikropp med anknytning till hälsa och psyke, är österländska uppfattningar som blir allt mer etablerad även i västvärlden. Det finns betydligt mer än vad vi kan se, men det finns ingen motsättning mellan den etablerade vetenskapen och den andliga. Naturlagarna gäller för naturen, men de andliga lagarna gäller för anden. Dessa två områden kompletterar varandra, och vi är inte kompletta som människor om vi inte förstår båda dessa sidor av det mänskliga och av tillvaron.

Det som förenar många så kallat andliga läror och metoder är att de ser på sådant som egentligen är effekter av en viss utveckling som om de vore mål. Visst kan det hända att man i något stadium börjar se kraftfält runt levande organismer, men att som Steiner se detta som det högsta målet för den andliga utvecklingen är helt fel. Visst kan man få direkt kontakt med lärare i den andliga dimensionen, men det är i så fall bara något som sker på grund av att det är ändamålsenligt i en viss situation och i samband med en viss uppgift. Det är också helt sant att den andliga utvecklingen kan ta ett stort språng framåt om ett par arbetar tillsammans, men att aktivt söka efter romantiska relationer som kan skapa en sådan effekt är helt kontraproduktivt.

Min erfarenhet är att alla de fenomen som man har beskrivit genom tiderna i samband med andlig utveckling verkligen kan uppkomma, men att de kommer när man minst anar det och utan att man på något sätt har sökt efter dem. Allt stort måste ske helt spontant och intuitivt, i annat fall är det bara den egna viljan och det egna egot som man försöker tillfredsställa. Det jag har upplevt har övertygat mig om att det verkligen finns en gudomlig värld som hjälper oss framåt av kärlek, och att den kraft och den visdom som finns där kommer till oss i den omfattning som vi själva kan ta emot den. Det enda andliga knep som man behöver kunna är bönen ”Ske Din vilja, och inte min”. Men detta är å andra sidan en konst som det ta många liv att bli mästare i.

Karma och reinkarnation har varit den starkaste grundtonen i det andliga öppnande som jag har upplevt under de senaste sex åren. Karma är den kraft som leder oss genom liven för att vi skall få den utbildning som är nödvändig för att vi skall bli färdiga med den del av vår evolution som kräver ett liv i kroppen. Reinkarnation är den naturgivna funktion som ger själen möjlighet att få alla de erfarenheter som den behöver för att växa upp till målet att bli en fullvärdig medborgare i den andliga världen. När det sker är man äntligen klar för att ta sin examen i jordens skola.

Precis som i en vanlig skola bygger allt vi lär oss i livet på lärdomar som vi har skaffat oss i tidigare steg. I slutet av varje liv tar vi med oss det av varaktigt värde som vi har lärt, medan allt det andra försvinner bort. I vår kultur och i våra själar finns det rester från tidigare epoker som gång på gång gör sig påminda, de utgör ledstjärnor som lyser med en stark glans i vårt inre även om den omgivande kulturen har en helt annan karaktär. I mitt eget fall har jag spårat sådana inflytanden ända tillbaka till den sumeriska kulturen, där kärleken var den bärande kraften och där balansen och jämlikheten mellan det kvinnliga och det manliga sågs som en nödvändig förutsättning för livets och samhällets fortbestånd. Jag kan se spår av samma inställning i bland annat de vediska texterna, i den gamla egyptiska kulturen, i den ursprungliga taoismen och i den tibetanska buddhismen.

Men det som från början var ett blev så småningom allt mer uppdelat, Inanna som var totaliteten av manligt och kvinnligt, av kärlek och kraft, blev uppdelad i en gudinna och hennes manliga motpart. I nästa steg blev den manliga guden allt mer dominerande medan gudinnans makt och kraft förminskades och så småningom också gjordes till en negativ aspekt. I de monoteistiska religionerna försvann den kvinnliga aspekten i praktiken helt och hållet, och följden blev obalans och förlust av kreativitet och skaparkraft.

I och med renässansen väcktes gamla förkristna filosofier upp, och därigenom kom också den kvinnliga aspekten av det gudomliga åter upp till ytan. Man började arbeta med att åter försöka förena det som en gång hade blivit splittrat, som i den inre alkemin där man försökte förena de krafter som en gång hade delats upp. Den intuitiva känsla som låg bakom detta arbete var att en ny människa, ett värdefullt ting som jämfördes med diamant eller guld, skulle skapas i den process där manligt och kvinnligt, själ och ande förenades. Man såg livet och den andliga utvecklingen som en process som likt arbetet i den kemiska verkstaden siktade till att skapa något helt nytt ur den befintliga materien. En aspekt av detta var att den kvinnliga och den manliga kraften som en gång hade splittrats skulle förenas, och därigenom skulle målet för det kristna mysteriet äntligen nås.

Det här var naturligtvis inte något som man kunde diskutera inom den etablerade kristendomen, man tvingades tvärt om försvara sig mot angrepp från sådana som såg all forskning och all utveckling som ett hot mot den etablerade religionen. Därför växte ett mer eller mindre hemligt brödraskap av vetenskapsmän med inriktning mot astronomi, alkemi och iatrokemi fram under 1500-talet. Denna informella grupp blev sedan förebild för rosenkreutzare, frimurare och teosofer av olika schatteringar under de århundraden som följde.

I min själ finns det minnen från alla de kulter och kulturer som jag har levt i genom alla mina liv. Det mesta är som tur är inte medvetet, men jag har ändå kommit ihåg tillräckligt mycket för att klara av att slutföra den långa utvecklingen i det här livet. Jag har haft hjälp av kunskaper från alla mina liv i alla olika kulturer i denna sista kamp, och det är naturligtvis en av de dimensioner som finns i begreppet att bli en ”hel människa”. När det gäller det här senaste arbetet med Steiners och andra mästarkulter under första delen av 1900-talet, känner jag tydligt att rosenkreutzaren Tycho Brahe, teosofen Jane Lead, frimuraren Louis Claude de Saint-Martin och adepten Hilma af Klint står bakom mig och ger mig kraft. I ledet bakom dem står bland annat tibetanen Trisong Detsen, egyptiern Thutmosis III och den sumeriske ensin Gudea.

För mig är dessa människor verkligen exempel på mina tidigare liv, men det spelar ingen roll om andra tror på det eller inte. En myt kan nämligen spela samma roll som en verklig historisk händelse, vilket myterna om Jesus och den älskade lärjungen Johannes bevisar. Trots att jag är övertygad om att dessa personligheter aldrig har funnits i historisk mening, bär de ändå med sig ett mönster som vi människor kan identifiera oss med och använda som en verkande kraft i våra egna liv. Målet att bli ett med den gudomliga världen och att själv bli en Mästare finns inskrivet i oss alla, och därför kan vi alla intuitivt uppleva den andliga sanning som finns bakom evangeliets konstruerade historia. På samma sätt lever kunskapen om att vi leds framåt av kärleksfulla andliga ledsagare i djupet av våra själar, och den kunskapen kan börja verka genom berättelsen om Johannes som lutar sig mot den älskade Mästarens bröst.

För de ursprungliga rosenkreutzarna aktiverades det kristna mysteriet genom kontakten med den antika världens myter, och på samma sätt korsbefruktade österns läror och kristendomen varandra inom teosofin på 1800-talet. Men det som jag har redovisat utgör en uppmaning från de gamla rosenkreutzarna om att man skall sluta att tro på att det skulle finnas några gamla obrutna traditioner som förvaltas av vissa hemliga mästare i världen. Visst finns det sådana traditioner, men de lever i oss själva i kraft av vår eviga själ. Sanningen om vem man är och vilka krafter som man förfogar över kan man bara finna i sitt eget inre, den finns aldrig i några gamla papper med magiska formler eller i ritualer som någon påstår skulle ha levt kvar från det gamla Egypten eller från medeltidens rosenkreutzare. Dessa gamla rosenkreutzare lever i vårt eget inre, och de förenar sig med oss i ett igenkännande leende över det sökande efter kunskap, kraft, kreativitet och magi i livet som har drivit oss människor framåt genom alla dessa liv.

Elementaler och magi

Jag hade bestämt mig för att den här boken var klar i och med det förra kapitlet, men jag kan bara konstatera att jag inte är färdig med Steiner. På det personliga planet vill jag visserligen inget hellre än att få lämna det träsk av hemliga ordnar och idiotiska idéer om den andliga världen som Steiner och andra vadade omkring i vid början av 1900-talet. Men min själ är inte klar med det här utforskandet, det är bara att böja sig för kravet på att göra ytterligare en djupdykning ner i detta grumliga vatten. Det verkar som att jag ändå inte riktigt förstår eller kan acceptera det sammanhang som har trätt fram.

Å ena sidan finns en utsaga av Peter Koenig som presenterar OTO på en webbplats, där han säger att Steiner hade en världsbild som var asketiskt fri från sensualitet. Även om han råkade uppträda som Zarathustra och som budbärare från Mästarna på sina ”esoteriska timmar”, var han ändå inte alls som Reuss och andra ”magiker”. Steiner hävdade ju tvärtemot sådana som Reuss att esoterisk träning skulle baseras på tänkande och inte på kroppsliga träningsmetoder. Med sådana kroppsliga metoder avsåg Steiner enligt Koenig uppenbarligen hypnotism, mediumskap, och yogiisk andning, men också sannolikt sexuella energier. I den här vågskålen finns också antroposofin som för många står för ett naturligt och gott alternativ när det gäller uppfostran, ekologi och naturlig läkekonst, till skillnad från det som finns i det moderna, storskaliga, materiella och kapitalistiska system som resten av världen är fången i.

På Steinerhögskolans webbplats beskrivs antroposofin som grundad på Rudolf Steiners djupsinniga förståelse av människan och hennes evolution. Hans vetenskap undersöker hela samspelet mellan det fysiska, psykologiska och andliga i det mänskliga livet, och genom denna kunskap kan vi få större kraft och mod för de uppgifter som vi tar på oss. Människor är med all rätt misstänksamma mot doktrinära och dogmatiska läror som påstår sig ha lösningar för både personliga problem och världsproblem. I antroposofin finns däremot inga sådana anspråk, Steiner försökte tvärtom väcka individer till sina egna andliga erfarenheter. Han beskrev vägar till inre utveckling som kan följas av varje individ i full frihet.

Anthropososphy

The philosophy that underlies the work of Rudolf Steiner (1861-1925) embraces a profound understanding of the human being and of evolution. It investigates the whole interplay of the physical, the psychological and the spiritual in human life, and through its study we can gain greater strength and courage for the tasks we undertake.

People are rightly mistrustful of doctrinaire or dogmatic teachings that claim solutions for personal and world problems. There is no such claim in the work of Steiner, which he called anthroposophy. On the contrary, in presenting the results of his researches, he sought to awaken individuals to their own spiritual experiences and investigations and to encourage a greater attentiveness to the manifestations of spirit in everday life. He described pathways of inner development that can be followed by each individual in full freedom.[173]

I den andra vågskålen ligger min uppfattning att Steiner var en falsk och manipulerande opportunist.

a) Han bar med sig en ultranationalistisk, monistisk övermänniskoideologi som han klädde in i en teosofisk evolutionsteori med övermänniskan som en initierad mästare i ett rosenkreutziskt mysterium.

b) Han var en andlig charlatan som köpte sig en titel som stormästare och ett ramverk från Theodor Reuss, som var en handlare på den andliga svarta börsen.

c) Han var en parodi på vetenskapsman genom att han påstod att han själv hade upptäckt sådant som han i verkligheten hade tagit över från andra, främst Blavatsky och teosofin. Han skrev en självförhärligande biografi som han först lät publicera under Schurés namn, för att i nästa steg använda den i sina egna böcker med påståendet att den var skriven av Schuré. Steiner ändrade också i sina egna böcker i samband med nypubliceringar, ett förfarande som jag inte kan tro är vetenskaplig praxis.

d) Han var oärlig i sin personliga historia när han beordrade att man skulle ändra ordet ”teosofi” till ”antroposofi” när hans föredrag från tiden som teosof gavs ut, när han påstod att antroposofiska sällskapet hade bildats när han började arbeta inom teosofin fast det i verkligheten först bildades 1913, när han förteg sin skilsmässa från Anna Eunicke med påståendet att hans självbiografi bara handlade om hans andliga utveckling (The Story of My Life XXVII).

e) Han var en egoist som först och främst arbetade för att framhäva sig själv, vilket var orsaken till att han förtalade sina tidigare idoler Nietzsche, Haeckel, Besant och Blavatsky.

f) Han var en svikare som tog allt han kunde från teosofin och frimureriet, för att sedan förtala dessa organisationer och påstå att de hade konspirerat för att störta Tyskland i fördärvet genom magi. Samma svekfulla behandling fick monismen och Haeckel i biografin från 1907, medan de plötsligt uppvärderades i Steiners självbiografi från 1925 när det hade blivit politiskt korrekt att vara nationalist och rasist.

Jag är inte heller ensam om att se honom som en ärkereaktionär nationalist och andevetenskaplig bluffmakare. Någon källa på Internet säger till exempel att Steiners enda egna bidrag till antroposofin är påståendet att Buddha skulle ha emigrerat till Mars år 1604. Det här är jag personligen beredd att hålla med om, i stort sett allt som Steiner förde fram genom åren hade han hämtat från teosofin, frimurarna eller rosenkreutzarna, men förstås utan att ange sina källor. Historien om Buddhas emigration till Mars är förresten ganska lustig. Enligt Steiner var tydligen Christian Rosenkreutz chef över de allra mest framstående ”individualiteterna”, och under en andlig konferens som han hade kallat samman bestämdes det att man skulle skicka Christians lärjunge Buddha till Mars. Där skulle han göra ett liknande arbete som Kristus hade gjort på jorden.

A Conference of the greatest and most advanced Individualities was called together by Christian Rosenkreutz. His most intimate pupil and friend, the great teacher Buddha, participated in these counsels and in the decisions reached. At that spiritual Conference it was resolved that henceforward Buddha would dwell on Mars and there unfold his influence and activity. Buddha transferred his work to Mars in the year 1604. And on Mars he performed a deed similar to that performed by Christ on the Earth in the Mystery of Golgotha. Christian Rosenkreutz had known what the work of Buddha on Mars would signify for the whole Cosmos, what his teachings of Nirvana, of liberation from the Earth would signify on Mars.[174]

Steiner skickade Buddha till Mars i ett föredrag år 1912, alltså vid den tid när han blev utesluten från Teosofiska Samfundet. Kanske var det här ett sätt att säga att den indiske Buddha som teosoferna högaktade inte längre hade något att göra med jorden, utan att Steiners egen tyske Christian Rosenkreutz var den som var chef här. (Jag tycker mig dessutom ha sett i något sammanhang att idén om Buddhas flytt till Mars hade förts fram av någon annan än Steiner redan någon gång på 1800-talet.)

Den vågskål som innehåller det negativa borde vara betydligt tyngre än den som innehåller källor som är positiva mot Steiner, men det hela balanseras dock upp av min känsla av att varje människa måste få tycka och tro vad han eller hon vill även om det verkar helt absurt. Vill människor se en frälsare i Steiner måste de naturligtvis få göra det. Men skulle man se det hela på ett annat sätt om det var så att Steiner medvetet lurade människor genom att föra fram ett budskap utåt och ett annat inåt mot de få utvalda? I så fall skulle antroposoferna själva delvis vara offer för en komplott som sattes ihop av Steiner, och som kanske har fortsatt att upprätthållas av hans efterföljare i Dornach.

Att det redan år 1906 fanns ett sådant dubbelt budskap kan man se av Steiners föredrag om ”The Royal Art in New Form” från den 2 januari 1906. Det här var precis vid den tid när han hade köpt sin frimurarorden av Reuss, den Reuss som myntade ordet sexmagi och som tillsammans med Carl Kellner hade upptäckt att tantrisk yoga var nyckeln till bland annat alkemi, kabbala och frimurarnas symboler. I sitt föredrag går Steiner in på den sexuella symboliken i frimurarnas symboler, som han avslöjar egentligen symboliserar om fallosen och samlaget. Bakom sagan om den heliga Graal ligger inget annat än en symbol som har att göra med sexuallivet.

Now what is the Holy Grail (in Freemasonry terms), and what is it that lies at the bottom of the whole saga? We shall best be able to understand what it is all about if we call to mind a symbol of certain Freemasonry associations, a symbol missundertstood today in the coarsest way imaginable. It is a symbol taken from sexual life. It is absolutely tru that precisely one of the deepest secrets of Freemasonry has a symbol taken from sexual life and that many people who try to explain such symbols today are only following their own sordid fantasies when they understand tjese symbols in an impure snese. It is very likely that the interpretation of these sexual symbols will play no small role in times to come, that it is precisely this which will then reveal the parlous state into which the great ancient secrets of Freemasonry have fallen today; and on the other hand, how necessary it is in the present time for the pure, noble and profound basis of the Freemasonry symbols to be sacred and unblemished.[175]

De högsta andliga sanningarna fanns enligt Steiner alltså i vissa gamla frimurartraditioner. Inom frimureriet finns enligt honom två grupper, den ena anser att dagens yttre riter med tre grader är det rätta frimureriet, medan andra anser att detta bara är en degenerering av det rätta universella frimureriet. Dessa senare hävdar att de ursprungliga frimurartraditionerna bevaras i de så kallade högre graderna inom den Skotska eller Mottagna Riten, vilken i en viss speciell mening fortfarande bevarar en relik av det som kallas den Egyptiska Riten, Misraim eller Memphis.

[They consider] it would be a falling away from this great Masonic idea, is it is claimed that Masonry comprises only these three Symbolic or Craft degrees; whereas in fact the essence, the fundamental meaning of Freemasonry lies in the so.called higher degrees, which are best preserev in the so-calles Scottish or Accepted Rite, which, in a particular respect, still conserves [a relic of] what is called the Egyptian, the Misraim or the Memphis Rite. [176]

Här håller alltså Rudolf Steiner ett föredrag i början av 1906 där han anser att den högsta andliga sanningen finns i de frimurarordnar Yarker och Reuss säljer utanför den etablerade frimurarrörelsen. Det var ju Yarker som skapade riterna som kallades Misraim och Memphis. Det som Reuss tillsammans med Kellner hade tagit till sig var användningen av den sexuella energin i de magiska riterna. Det var också därför som Steiner så bestämt påstod sig ha köpt sin orden från Yarker och inte Reuss, trots att all information från andra källor säger motsatsen. Reuss förde fram en idé om att kombinera frimurarnas grader, hemliga tecken och handslag med tantriska tekniker, och därför var det viktigt att man hade med både män och kvinnor i ordnarna. Precis samma idéer för Steiner fram i sitt föredrag från början av januari 1906, och det här var också bara ett par månader efter det att han hade köpt sin orden av Reuss.

Enligt antroposoferna skrev Steiner ett brev till von Sievers den 30 november 1905 där han påstod sig ha upptäckt att det bara var ett tomt ramverk som han köpt från Reuss och att man inte kunde lita på honom. Men trots det förde Steiner alltså ändå fram just Reuss och Yarkers Misraim och Memphis rit som den enda rätta läran en månad senare. Peter Koenig påstår också att Steiner inte tog någon notis om Reuss kontaktförsök och att Reuss hade utnämnt Steiner till Stormästare i sin tidning mot Steiners vilja eller utan att han ens visste om det. En källa som skall komma från OTO (Reuss och Crowleys orden), uppger dock att Steiner inte sade upp bekantskapen med Reuss förrän 1914.

When Carl Kellner died in 1905, the leadership of the Academia Masonica of OTO fell upon Reuss's shoulders, and he incorporated all his other organizations under its banner, developing the three degrees of the Academia Masonica, available to Masons only, into a coherent, self-contained initiatory system, open to both men and women. He promulgated a constitution for this new, enlarged OTO on June 21, 1906 in London (his place of residence since January 1906) and the next month proclaimed himself Outer Head of the Order (O.H.O.). That same year he published Lingham-Yoni, which was a German translation of Hargrave Jennings's work Phallism, and issued a warrant to Rudolph Steiner (1861-1925, who was at the time the Secretary General of the German branch of the Theosophical Society), making him Deputy Grand Master of a subordinate OTO/Memphis/Mizraim Chapter and Grand Council called "Mystica Aeterna" in Berlin. Steiner went on to found the Anthroposophical Society in 1912, and ended his association with Reuss in 1914.[177]

Problemet är som jag har skrivit tidigare inte om Steiner praktiserade någon slags sexmagi eller inte. Problemet är att han förde ut en sanning till allmänheten, medan han samtidigt ägnade sig åt en annan hemlig verksamhet med aspekter som inte var allmänt accepterade. Att Steiner år 1905 var en del av ett nätverk av hemliga ordnar med anknytning till Reuss och så småningom Crowley verkar klart. Påståendena från Nya Zeeland om att Steiner var ledare för ett nätverk av rosenkreutziska ordnar verkar också troligt (s 169).

Men det mest intressanta med den här anknytningen till kretsar där man praktiserade olika sorter av magi är att deras filosofi verkar stämma mycket mer överens med Steiners vetenskap än jag hade kunnat tro. Jag fick en indikation om detta när jag stötte på en beskrivning av hur Crowley tog emot lagen för sin religion Thelema. Det hela började när Crowley skulle försöka materialisera några sylfer för sin nyblivna hustru.[178] Det här fick mig att associera till Steiners tal om att världen var full av olika andar som utförde olika uppgifter, jag kom ihåg att Hilma af Klint hade skrivit om sylfer och undiner i sina texter från 1930-talet.

Tron på dessa väsen inom s.k. andliga kretsar vid förra sekelskiftet härstammade från den schweiziske läkaren och mystikern Theophrastus von Hohenheim, som från ca 1530 kallades Paracelsus.

Paracelsus är ett framträdande namn i medicinens och kemins historia. Han såg naturen som en levande, gudomlig helhet och människan som ett mikrokosmos i intimt sampel med makrokosmos, hela universum. Paracelsus bekämpade frenetiskt sin tids på Galenos läror baserade medicin och sägs ha bränt Avicennas och andra auktoriteters skrifter offentligt i Basel. Naturen såg han som en levande, gudomlig helhet och människan som ett mikrokosmos i intimt samspel med makrokosmos – hela universum. Människokroppen betraktades som en verkstad för kemiska processer, styrda av en andlig, himmelsk kraft, som han kallade archeus. Denna avskilde giftiga beståndsdelar ur intagen föda och upprätthöll balans i kroppen mellan de tre principerna svavel, kvicksilver och salt, varav Paracelsus ansåg all materia vara uppbyggd. Sjukdomar såg han som störningar utifrån, vilka archeus inte ensam bemästrade; all terapi borde därför inriktas på att underlätta archeus arbete genom lämpliga läkemedel, vilka han ofta hämtade från mineralriket.

I sin allmänna inverkan på idélivet var paracelsismen en del av den antiskolastiska front som växte sig stark under 1500-talets senare del. I denna funktion är den svår att skilja från den nyplatonska och hermetiska traditionen (jfr hermetism), och den har också nära beröring med rosenkreutzarnas teosofi och Comenius pansofi. Gemensamma för alla dessa var kritiken av aristotelism och ortodox teologi och drömmen om att förena en renad kristendom med filosofi i en ny kunskap, som skulle bringa både fred och framsteg åt mänskligheten. Paracelsismen var utopisk och ibland mystisk, men flera av dess företrädare hade tidvis stöd av den politiska makten i olika länder, som var missnöjd med den förment onyttiga universitetslärdomen. Sin vetenskapliga betydelse hade paracelsismen inom medicinen, särskilt farmakologin, och i kemin, där den paracelsiska materieteorin hade anhängare ända in på 1700-talet, t.ex. svensken Urban Hiärne. (Källa: Nationalencyklopedin)

Paracelsus såg alltså världen som en besjälad varelse som genomsyrades av en kraft som naturligtvis också fanns i människan. Han anges också ofta som källa för tron på andar som bor i de fyra elementen, s.k. elementaler. H. P. Blavatsky citerade Paracelsus och Eliphas Levi i en artikel som handlade om sådana andeväsen.

Note two things: that human Elementaries are recognized as existing, apart from the Gnomes, Sylphs, Undines and Salamanders – beings purely elemental; and that annihilation of the soul is regarded as potential.

Says Paracelsus, in his Philosophia Sagax:

The current of Astral Light with its peculiar inhabitants, Gnomes, Sylphs, etc., is transformed into human light at the moment of the conception, and it becomes the first envelope of the soul – its grosser portion; combined with the most subtle fluids, it forms the sidereal [astral, or ethereal] phantom – the inner man.

And Éliphas Lévi:

The Astral Light is saturated with elementary souls which it discharges in the incessant generation of beings. . . . At the birth of a child they influence the four temperaments of the latter: the element of the Gnomes predominates in melancholy persons; of the Salamanders in the sanguine; of the Undines in the phlegmatic; of the Sylphs in the giddy and bilious. . . . These are the spirits which we designate under the term of occult elements (Rituel de la Haute Magie, vol. ii. chapter on the "Conjuration of the Four Classes of Elementary").

"Yes, yes," he remarks (op. cit., vol. i. p. 164):

These spirits of the elements do exist. Some wandering in their spheres, others trying to incarnate themselves, others, again, already incarnated, and living on earth. These are vicious and imperfect men.

Note that we have here described to us more or less "intelligent Spirits, other than those who have passed through an earth experience in a human body." If not intelligent, they would not know how to make the attempt to incarnate themselves. Vicious Elementals, or Elementaries, are attracted to vicious parents; they bask in their atmosphere, and are thus afforded the chance, by the vices of the parents, to perpetuate in the child the paternal wickedness. The unintellectual ‘‘Elementals’’ are drawn in unconsciously to themselves, and, in the order of Nature, as component parts of the grosser astral body or soul, determine the temperament. They can as little resist as the animalcules can avoid entering into our bodies in the water we swallow. Of a third class, out of hundreds that the Eastern philosophers and Kabalists are acquainted with, Éliphas Lévi, discussing spiritistic phenomena, says:

They are neither the souls of the damned nor guilty; the elementary spirits are like children, curious and harmless, and torment people in proportion as attention is paid to them.

These he regards as the sole agents in all the meaningless and useless physical phenomena at séances. Such phenomena will be produced unless they be dominated "by wills more powerful than their own." Such a will may be that of a living Adept, or, as there are none such at Western spiritual séances, these ready agents are at the disposal of every strong, vicious, earth-bound, human Elementary who has been attracted to the place.[179]

Tron på elementalväsen var alltså en uppfattning som hade funnits åtminstone sedan 1500-talet, och som delades av rosenkreutzare, teosofer och andra inom den alternativa andligheten. I Steiners filosofi intar dessa väsen och de naturriken som de bebor (eld, jord, vatten, luft) en central roll. I ett föredrag den 30 oktober 1905 beskrev Steiner hur det som naturvetarna kallar naturlagar, egentligen är tankarna hos sådana varelser som gnomer vilkas kroppar finns på astralplanet.

States of consciousness can lie in all four forms of the physical plane while the body of such a being lies in the astral. We must think of the consciousness in the solid Earth, the body in the astral; or a being that has its consciousness in the water and its body in the astral; then such a being with its consciousness in the air and its body in the astral and one with its consciousness in fire and its body in the astral. Present-day man knows but little of such beings; in our time it is only through poetry that they are known. Miners (of minerals) however know such beings very well. A gnome is only visible to someone who can see on the astral plane, but miners frequently possess such an astral vision; they know that gnomes are realities. Thus, on our Earth there exist various forms of consciousness, and what the natural scientist today calls laws of nature are the thoughts of beings who think on the physical plane but have their bodies on the astral plane. When in physics we have to do with laws of nature we can say: these are the thoughts of a being who has its body on the astral plane. The forces of nature are creative beings and natural laws are their thoughts.[180]

Steiner satte också likhetstecken mellan de vediska gudarna och dessa elementalväsen som han trodde styrde i naturen och som fanns runt omkring oss. Vidare sade han att de medeltida alkemisterna försökte använda sig av dessa väsen, och att man orsakade smärta hos salamandrarna när man tände eld. Allt som människan gjorde bidrog till att ”befolka” astralvärlden, eftersom alla åtgärder ändrade tillståndet i någon process.

In the Middle Ages the alchemist tried to make use of these spirits. Goethe knew this very well; Faust wished to have fire air; this was to be produced by the salamanders which have their body on the astral plane. Thus we have around us beings who actually have their consciousness in fire, to whom we cause pain when fire is kindled, for by so doing we actually cause a certain alteration in the body of the being in question on the astral plane. When one kindles fire one alters this astral being. In the same way when one brings about alterations in other spheres of the elements and the forces of Nature one alters something in these astral beings. When we do this or that we are continuously peopling the astral plane.[181]

Det här var också enligt Steiner den sanna betydelsen av religiösa ritualer. När man tände rökelse eller förde ett svärd genom luften skapades vissa varelser på astralplanet. När en präst gör vissa rörelser med sina händer och samtidigt ger ifrån sig vissa ljud sätts luften i rörelse och en sylf skapas. På samma sätt skapar också frimurarna sådana former (andar) i sina ritualer när de använder vissa tecken, handgrepp och ord. Genom ett avsiktligt användande av sådana ritualer skapas en länk från person till person.

If we think these thoughts through clearly, we have the meaning of church ritual: that is, not to make use of any kind of substances on the physical plane, except such as have meaning, whereby meaningful beings arise on the astral plane. When for instance one kindles the smoke of incense one does something which has purpose; one burns a particular substance and creates beings of a particular kind. When one passes a sword through the air in four directions one creates a definite kind of being.

It is the same with the priest, when he makes definite movements with his hands, to accompany definite sounds o, i, u, intensified by repetition: Dominus vobiscum. The sound is regular, the air is brought into definite vibrations intensified by definite movements of the hand, and a sylph is called into existence. Sign, grip and word of the freemasons also bring about definite forms which manifest in accordance with definite laws in the physical world. Through a purposeful use of these words a link is formed from one person to another, one is enwrapped in an astral substance which is created through sign, grip and word. [182]

Alla människor skapar enligt Steiner kontinuerligt sådana här varelser, men genom att vi inte gör det på ett medvetet sätt som man gör i ritualer, skapas disharmoniska varelser i stället för harmoniska. Ceremonimagi är den lägsta formen av magi där man tar till speciella trick på det fysiska planet för att skapa specifika varelser på det astrala planet. Lärjungar i de skolor som lär ut sådant begår ofta självmord eftersom de lär sig att nästan helt vistas i den astrala världen och kroppen därför blir ett hinder för dem.

Naturally man continually does all this in ordinary life, but he does it in an unsystematic way, creating contradictory beings. Art consists in working harmoniously upwards from the physical to higher planes. In rituals, through definite acts, the aim is to produce not contradictory but harmonious beings. At present man is not in a position to bring these things into harmony. But for everything man creates in this way on the astral plane there are certain directing beings. So we have a world of elemental beings around us with a king. Among the Indians the king of the gnomes is called Kshiti, the highest of the gnomes; the highest being among the undines: Varuna; the highest being among the sylphs: Vayu, and everything having its consciousness in fire is directed by the king of fire: Agni. In all activity connected with fire, water and so on we have to do with these particular Deva-beings. All the fire we have here on Earth is the substance that is woven out of the beings which belong to Agni. Ceremonial magic is the lowest kind of sorcery and consists in making use of certain specially devised tricks on the physical plane in order to create definite forms and beings on the astral plane. Schools exist today in which ceremonial magic is still exercised. Such usages cause great attraction towards the astral world and very frequently result in suicide, because then a person is almost exclusively active in the astral world and has become unaccustomed to using the physical world for its rightful purpose. He has developed a partiality for the other world and the physical body is often a hindrance. [183]

Nu förstår man enligt Steiner också kopplingen till den gamla dyrkan av elden. Zarathustras efterföljare försökte skapa former på det astrala planet genom sin hantering av elden. Allt man gör skapar astrala varelser. Det är dessa som skapar vår karma. Men också de materiella formerna skapar varelser på astralplanet, katedralen i Köln motsvaras till exempel av en särskild varelse på astralplanet enligt Steiner. Genom alla dessa astrala skepnader kommer nästa glob (nästa fas av jordens evolution) att skapas av det som vi har skapat tidigare. Det är därför som man måste arbeta med sin karma så att man eliminerar de groteska varelser som man har skapat i sitt tidigare liv.

Now you will also comprehend the connection with fire worship which has appeared in the history of religion. The followers of Zarathustra sought, through the sacrificial fire of the priests, actually to create definite forms on the astral plane. On the Earth today everything takes place physically. But from what has been said, one can see that astral beings are continually created under the influence of our deeds. All deeds are accompanied by astral beings. These are our Skandas which bring about our Karma. But also all physical deeds leave astral beings behind on the astral plane. For instance Cologne cathedral corresponds to a definite being on the astral plane. Through everything that happens on the Earth, when all physical matter is worked over and the Earth has dissolved, through this the next astral Globe will arise of itself. It will simply be there as astral beings, as the effects of all the earlier physical processes. This is why man must continually work with Karma. In his next life he must put right again the grotesque astral beings that he has bungled, otherwise they would produce meaningless creatures for the next Globe. This is Karma that he must rectify. What takes place on a large scale on the Earth, takes place in a small way in man.[184]

Här går alltså Rudolf Steiner igenom teorin bakom den magiska världsbilden, genom att göra vissa rörelser, säga vissa ord och tillämpa vissa handgrepp skapar man ”astrala” varelser som i sin tur skapar effekter på det fysiska planet. Visserligen dömer han ut de skolor som ägnar sig åt ceremonimagi, enligt sitt vanliga sätt att döma ut allt som han själv inte kan ta åt sig äran för. Men i praktiken var han just i det ögonblicket i färd med att förbereda sitt eget inträde på de magiska ordnarnas marknad, något som genomfördes i praktiken genom köpet av Reuss orden bara 25 dagar senare.

Steiner fortsatte att utveckla metoder för att behärska olika elementalväsen på magisk väg under resten av sitt liv. Som vi har sett påstås han ha insett att Reuss magi inte fungerade, de ockulta krafterna hade ju enligt brevet till von Sievers fullständigt dragit sig tillbaka från den orden de hade köpt. Men alla de metoder för andlig utveckling som ingår i antroposofin syftar ytterst till att man skall lära sig att se, förstå och i förlängningen påverka hur dessa astrala väsen skapar allt i världen. I en serie föredrag år 1923 (Man as Symphony of the Creative Word) beskrev Steiner steg för steg hur undiner, sylfer, gnomer och salamandrar skapar människan och världen.

Naturally, one can turn one's attention away from all this; then one does not perceive it. Whether or no man does perceive such things depends upon his own free decision. But when man does perceive them he knows that they are an integral part of cosmic existence, that something actually occurs in that gnomes, undines, sylphs and fire-beings unfold their evolution in the way described. And the gnomes are not only present for man in the way I have already portrayed, but they are there to let their world-words sound forth from the earth, the undines to let their world-words soar upwards, the sylphs theirs from above, the fire-beings theirs like a chorus, like the massing of a mighty uplifting of voices.

Yes, this is how it could appear when transposed into words. But these words belong to the Word of worlds, and even though we do not hear them with ordinary consciousness, these words are yet not without significance for mankind. For the primeval idea which had its source in instinctive clairvoyance, that the world was born out of the Word, is indeed a profound truth, but the world-word is not some collection of syllables gathered from here or there; the world-word is what sounds forth from countless, countless beings. Countless, countless beings have something to say in the totality of the world, and the world-word sounds forth from the concordance of these countless beings. It is not the general abstract truth that the world is born out of the Word that can bring this to us in its fullness. One thing alone can do this, namely that we gradually arrive at a concrete understanding of how the world-word in all its different nuances is composed of the voices of individual beings, so that these different nuances contribute their sound, their utterance, to the great world-harmony, the mighty world-melody, in the Word's act of creation.

When the gnome-chorus allows its “Strive to awaken” to sound forth, this — only transformed into gnome-language — is the force which is active in bringing about the human bony system, the system of movement in general.

When the undines utter “Think in the spirit”, they utter — transposed into the undine-sphere — what pours itself as world-word into man in order to give form to the organs of digestion.

When the sylphs, as they are breathed in, allow their “Live creatively breathing existence” to stream downwards, there penetrates into man, weaving and pulsating through him, the force which endows him with the organs of the rhythmic system.

And if one attends to what sounds inwardly — in the manner of the fire-beings — from the fire-mantle of the world, then one finds that this sounding manifests as image or reflection. It streams in from the fire-mantle — this sounding force of the word. And every nerve system of every man, every head I would add, is a miniature image of what-translated into the language of the fire-beings — rings out as : “Receive in love the Will-Power of the Gods”. This saying, “Receive in love the Will-Power of the Gods”, this is what is active in the highest substance of the world. And when man is experiencing his development in the life between death and a new birth, this it is which transforms what he brought with him Through the gate of death into what will later become the human organs of the nerves and senses. So we have:

System of movement

Chorus of gnomes: Strive to awaken

Metabolic organization

Undines: Think in the Spirit

Rhythmic system

Sylphs: Live creatively breathing existence.

Nerve-senses system

Fire-beings: Receive in love the Will-Power of the Gods.

Thus you see that what lies beyond the threshold is akin to our own nature, you see how it leads us into the creative divine forces, into what lives and works in all forms of existence.[185]

I det sista föredraget i serien beskrev Steiner den nya tiden från 1914 som en uppenbarelse av en cancer i samhäller som hade skapats genom att allt som människor hade haft med sig när de dog inte längre kunde användas för att skapa nya individer, utan det överblivna materialet hade istället skapat eländet i den moderna världen.

When man's life between death and a new birth — his life in the spiritual world — is beheld in this way, one can describe his experiences in that world in just as much detail as his biography here on earth. So we may live in the hope that when we pass through the gate of death, everything of misunderstanding and hatred between man and man will be carried up into the spiritual world, so that it may be given anew to us, and that from its ennobled state human forms may be created.

In the course of long centuries something very strange has come to pass for earthly humanity. No longer is it possible for all the forces of human misunderstanding and human hatred to be used up in new human forms, in the structure of new human bodies. Something has become left over. During the course of the last centuries this residue has streamed down on to the earth, so that in the spiritual atmosphere of the earth, in what I may call the earth's astral light, there is to be found an infiltration of the impulses of human hatred and human misunderstanding which exist exterior to man. These impulses have not been incorporated into human forms; they stream around the earth in the astral light. They work into man, but not into what makes up the single person but into the relationships which people form with one another on the earth. They work into civilization. And within civilization they have brought about what compelled me to say, in the spring of 1914 in Vienna, [* The Inner Nature of Man and Life between Death and Rebirth (Rudolf Steiner Press).] that our present-day civilization is invaded by spiritual carcinoma, by a spiritual cancerous disease, by spiritual tumours. At that time the fact that this was spoken about in Vienna — in the lecture-course dealing with the phenomena between death and a new birth — was somewhat unwelcome.[186]

Den moderna civilisationen är infekterad av parasiter eller baciller. Dessa parasiter eller baciller härrör från utbildningen. Genom att barn måste lära sig på ett konventionellt sätt (alt. måste lära sig konventionell kunskap), och inte kan smälta det som de tar in i sig, skapas dessa samhälleliga parasiter säger Steiner.

Since then, however, people have actually experienced something of the truth of what was said at that time. Then people had no thought of what streams through civilization. They did not perceive that actual cancerous formations of civilization were present, for it was only from 1914 onwards that they manifested openly. Today they are revealed as utterly diseased tissues of civilization. Yes, now it becomes evident to what a degree our modern civilization has been infiltrated by these currents of human hatred and human coldness which have not been used up in the forms of the human structure, to what a degree these infiltrations are active as the parasites of modern civilization.

Civilization today is deeply afflicted with parasites; it is like a part of an organism that is invaded by parasites, by bacilli. What people have amassed in the way of thoughts exists, but it has no living connection with man. Only consider how this shows itself in the most ordinary phenomena of daily life. How many people have to learn without bringing enthusiasm to the learning; they simply have to get down to it and learn in order to pass an examination, so as to qualify for some particular post, or the like — well, for them there is no vital connection between what they have to take in and what lives in their soul as an inborn craving for the spiritual. It is exactly as though a person who is not predisposed to hunger were to be continually stuffed with food! The digestive processes about which I have spoken cannot be carried through. What has been taken in remains as ballast in the organism, finally becoming something which definitely induces parasites. [187]

Gnomerna och undinerna skapar underifrån dessa parasitiska impulser i människan. Andlig kraft sänds också ner från ovan från sylfer och elementaler som bor i värme, och när denna kraft tas upp av människor förvandlas den till gift.

I have described to you in what may be called a spiritual-physiological way how, out of the nature of the gnomes and undines who work from below upwards, the possibility arises of parasitic impulses in man. Then, however, as I explained, the opposite picture presents itself; for then poison is carried downwards by the sylphs and the elemental beings of warmth. And so in a civilization like ours, which bears a parasitic character, what comes down from above — spiritual truth, though not poison in itself, is transformed into poison in man, so that our civilization rejects it in fear and invents all kinds of reasons for this rejection. The two things belong together: a parasitic culture below, which does not proceed from elemental laws and which therefore contains parasites within itself, and a spirituality which sinks down from above and which — in that it enters into this civilization — is taken up by man in such a way that it becomes poison. When you bear this in mind you have the key to the most important symptoms of our present-day civilization. And when one has insight into these things, just out of itself the fact is revealed that a truly cultural education must make its appearance as the antidote or opposing remedy. Just as a rational therapy, is deduced from a true diagnosis of the individual, so a diagnosis of the sickness of a civilization reveals the remedy; the one calls forth the other.[188]

Genom att utveckla en undervisningskonst som inte utvecklar det parasitiska i människans natur kan man finna botemedlet mot civilisationens cancer. Ja, detta botemedel är förstås Waldorfskolorna.

It is very evident that mankind today again needs something from civilization which stands close to the human heart and the human soul, which springs directly from the human heart and the human soul. If a child, on entering primary school, is introduced to a highly sophisticated system of letter-forms which he has to learn as a ... b ... c etc., this has nothing whatever to do with his heart and soul. It has no relation to them at all. What the child develops in his head, in his soul, in that he has to learn a … b ... c, is — speaking spiritually — a parasite in human nature.

During his years of education a great deal is brought to the child of this parasitic nature. We must, therefore, develop an art of education which works creatively from his soul. We must let the child bring colour into form; and the colour-forms, which have arisen out of joy, out of enthusiasm, out of sadness, out of every possible feeling, these he can paint on to the paper. When a child puts on to the paper what arises out of his soul, this develops his humanity. This produces nothing parasitic. This is something which grows out of man like his fingers or his nose! — whereas, when the child has forced on him the conventional forms of the letters, which are the result of a high degree of civilization, this does engender what is parasitic.

Immediately the art of education lies close to the human heart, to the human soul, the spiritual approaches man without becoming poison. First you have the diagnosis, which finds that our age is infested with carcinomas, and then you have the therapy — yes, it is Waldorf School education.

Waldorf School education is founded upon nothing other than this, my dear friends. Its way of thinking in the cultural sphere is the same as that in the field of therapy. Here you see, applied in a special case, what I spoke about a few days ago, namely that the being of man proceeds from below upwards, from nutrition, through healing, upwards to the development of the spiritual, and that one must regard education as medicine transposed into the spiritual. This strikes us with particular clarity when we wish to find a therapy for civilization, for we can only conceive this therapy as being Waldorf School education. [189]

Ett exempel på vad som orsakade cancern i samhället var Woodrow Wilson, vars underlägsna andlighet Steiner redan 1913 hade påpekat. Många människor som inte hade Steiners andliga insikter vördade denne Woodrow Wilson, men nu hade de förstås lärt sig en del (genom hans förslag om Nationernas Förbund och fredsavtal får man förmoda att Steiner menade). Människorna sover, det ligger på antroposofernas ansvar att väcka dem. Antroposofin bär inom sig alla impulser som behövs för att den mänskliga kulturen skall vakna på rätt sätt.

During my Helsingfors lecture-course in 1913, I indicated from a certain aspect of spiritual knowledge a view as to the inferior nature of Woodrow Wilson, who was at that time a veritable object of veneration for much of civilized mankind and in respect of whom people are only now — because to do otherwise is impossible — gaining some measure of perception. As things went then, so have things also gone in regard to the civilization-carcinoma about which I have been speaking. Well, at that time things went in a certain way; today those things which hold good for our time are proceeding in a similar manner. People are asleep. It devolves upon us to bring about the awakening. And Anthroposophy bears within it all the impulses for a right awakening of civilization, for a right awakening of human culture. [190]

Rudolf Steiner försökte alltså utforma sitt undervisningssystem med det uttalade målet att det skulle motverka den samhälleliga cancer som bland annat spreds genom Woodrow Wilson som hade arbetat för att man skulle bilda ett Nationernas förbund som skulle verka för att förhindra krig. Vi vet från andra föredrag att Steiner såg bolsjevismen som en annan cancertumör. Hans tregrenade sociala ordning innehöll så vitt jag har sett ingen vision om demokrati och insyn i varken det ekonomiska eller politiska livet, det verkar som om han ville lansera sig själv som en diktator vars makt skulle grundas på hans höga andliga kvaliteter och kunskaper. Ett problem verkar också ha varit att barn fick lära sig för mycket, jag kan inte komma från misstanken att han ansåg att arbetarbarnen i Waldorfskolan skulle nöja sig med att måla med vattenfärger eftersom man riskerade att de skulle utvecklas till parasitiska bolsjeviker om de fick tillgång till för mycket teoretisk kunskap.

Samtidigt besjälades Steiner av ett stort behov av att lära människor förstå den andliga världen som han bland annat uppfattade den genom Paracelsus och Eliphas Levis läror. Jag gissar att denna yttre undervisning som vi får ta del av genom de publicerade föredragen kompletterades av en inre undervisning till dem som han ville initiera i sin hemliga orden. Det sägs att han slutade med att ta emot människor för privata konsultationer 1917, i stället verkar han ha sökt efter kanaler där hans politiskt religiösa väckelse skulle kunna föras fram. Antroposofiska Sällskapet är den officiella kanalen för Steiners lära, men samtidigt verkar också antroposoferna ha tagit över en hel del av de icke ortodoxa frimurarordnar som skapades i Reuss och Crowleys efterföljd (s 168).

Det var förstås i sådana organisationer som den praktiska tillämpningen av kunskapen om hur man manipulerar gnomer, sylfer och andra ”andliga” krafter kunde ske. Liksom Steiner på många sätt var en spegelbild av Hitler i sin strävan efter att införa ”den enda rätta läran” i Tyskland, var han också en spegelbild av Crowley i dennes strävan att införa Thelema som en gemensam religion för alla frimurare i världen. Även om Steiner hade som mål att skapa en ny tysk religion och inte en religion bara för frimurare, arbetade både han och Crowley med samma grundsyn på den andliga världen som härstammade från Paracelsus, Eliphas Levi och frimurarna. Denna grundsyn innebar att det fanns väsen på det astrala planet som påverkade allt som hände på jorden, och att människor kunde komma i kontakt med dessa väsen genom antingen Steiners speciella klärvoajans som man lärde sig som antroposof, eller genom Crowleys magiska användning av viljan genom tekniker i Thelema.

Både Crowley och Steiner skapade nya högtider, ritualer och mässor för sina respektive nya religioner, bland annat genom nyöversättningar och anpassningar av katolska ritualer. Steiners framträdande som Zarathustra i den inre esoteriska kretsen var ett sätt att manipulera salamandrar, de elementala andarna i elden, som inte skiljer sig från Crowleys magiska ritualer där han till exempel försökte kalla fram sylfer.

Antroposofins metoder siktade till att man genom dans, målning samt meditation enligt Steiners direktiv skulle få en klärvoajant förmåga att se alla dessa andar som svärmade runt växter, djur och människor. Det kan kanske ses som en oskyldig och på sätt och vis kreativ sysselsättning. Men med referens till det som hände Hilma af Klint måste jag säga att det verkar mycket riskabelt. Genom att bygga upp en världsbild som inte har någon som helst verklighetsanknytning blir människan offer för sina egna idéer om i det här fallet väsen som sprider ondska och sjukdomar i allt som finns. Sådant skapar bara rädsla och förvirring.

Ironiskt nog fick Rudolf Steiner själv cancer, den sjukdom som han ansåg orsakades av ”överblivet hat” som människor hade tagit med sig i döden och som inte hade gått åt i processen att skapa en ny människa. Varifrån det hat som orsakade Steiners cancer kom fick man naturligtvis inte spekulera om inom den antroposofiska rörelsen. I Hilmas texter finns det exempel på att hon börjar fundera över denna fråga, men genast tvingades av sin självcensur att stänga av alla sådana tankar. Den mästarkult som Steiner skapade fick människor att lägga band på sin egen tankeförmåga, och bara det räcker ju för att döma ut den som en negativ sekt. I dag är tydligen samma mekanismer i verksamhet bland antroposoferna, genom att man anser att Steiner var ett helgon kan han per definition aldrig ha gjort något negativt. Därför väljer man antingen att svälja allt som han påstod utan att försöka sätta in det i något större sammanhang, eller också säger man sig att man måste omtolka hans utsagor eftersom de kom till i en helt annan tid och kultur. Men en riktig avatar bör förstås förmedla sanningar som håller i mer än 75 år!

Att gå i Steiners konstnärliga skola

Det utbildningssystem som Rudolf Steiner skapade i Dornach avsåg att leda eleverna på en väg som hade som mål att de skulle bli fullt utbildade i Steiners andevetenskap. Denna andevetenskap stod i skarp motsättning till nästan allt annat eftersom Steiner inte kunde acceptera någon annan auktoritet än sina egna personliga tyckanden. Den enda accepterade sanningen var Steiners egna doktriner, därför siktade metoden till att eleverna skulle se allt, både vetenskapligt och andligt, på Steiners sätt.

Man får ett exempel på hur Steiner skapade sina andevetenskapliga sanningar genom en beskrivning av hur han utvecklade sin skuggningsteknik som finns på Internet.[191] Tekniken växte fram i samband med att Assia Turgenieff skulle göra teckningar som skulle vara underlag för etsningar som skulle utföras på glas för att användas i Goetheanum. Assia fick till att börja med problem med teckningarna eftersom hon inte kunde använda färg på det sätt som Steiner förespråkade, i etsningar arbetar man ju med en annan teknik än i vanliga målningar. Assia vågade bara närma sig Mästaren i tyst form genom att ordlöst lägga fram två förslag till teckningar. Steiner var inte riktigt nöjd med dem och gjorde själv ett förslag till hur det skulle se ut. Men inte det blev tillräckligt bra, han blev tvungen att fundera över hur man skulle återge andliga intryck av ljus i artistiska arbeten.

… Only in 1916 were the circumstances right that i dared to approach Dr. Steiner with my Black and White problems in the silent form of a pair of drawings. I showed Dr. Stenier a “Madonna on the Stair” as he called it. “The child is quite Russian”, he said. “But this aura is like wire. I will show how you should engrave it with the direction of the strokes. ” And with random strokes in all directions he redraw the picture on a sheet of paper. “In the direction of the strokes it concerns me that it comes into intensive activity; I mean that it shines from the inside out; that is what I seek in contrast to the extensive illumination from outside.”

Yet when the rendering was finished, Dr. Steiner looked at it for a long time and said, somewhat disappointed, that this way of drawing was not the correct one. He did not know hoe one could reproduce spiritual impressions of light in artistic work. He wanted to think it over. So I did not make further progress in the art of shading. In feeling it remained a distant goal, the “intensive”, “the shining from the inside out”. (Extracts from ”Rudolf Steiner’s indications for the Glass Windows” by Assia Turgenieff.)

Assia försökte få nya riktlinjer genom att upprepade gånger visa nya teckningar för Steiner. Men Steiner tyckte att hon arbetade för naturalistiskt. Han rådde henne att studera en målning i den lilla kupolen i Goetheanum för att förstå hur hon skulle avbilda det eteriska. Man borde söka efter det som leder till det eteriska i det som finns mellan och omkring saker.

In the expectation of receiving new indications I repeatedly brought my drawings to Dr. Steiner, among others the picture of a child in bright light, lying on straw. Yet again it was not pleasing. “You needn’t make this straw so naturalistic. You could use it to bring out cloudlike etheric streamings, so that one does not rightly know what it is. Study the colour movements in the painting of the small cupola (of the old Goetheanum). One should seek what is around and between things, what leads into the etheric. And Dr. Steiner drew soft interweaving forms, with the direction of the strokes following the movement of those forms. ”. (Extracts from ”Rudolf Steiner’s indications for the Glass Windows” by Assia Turgenieff.)

Efter en tid visade Steiner en teckning som han själv hade gjort och som han först efter en tid hade förstått innehöll ett sätt att lösa Assias problem.

“What lies between things” – these words carried a prophecy in them, a picture not visible, towards which only the sensitivity could grope. At the end of January Dr. Steiner met me with a drawing-block in his hand, and as he so often showed others what he was just working on, he stopped also with me. It was a drawing of the Kabiri (of Samothrace, senn in the production of Faust), which he had modelled earlier for the Faust performances. “Photographs of models are always a horror”, he said. “I have sought here how one can reproduce the plastic in drawing”, he added. That in this his sketch his artistic activity had found a way already for the drawing became clear to him only later. (Extracts from ”Rudolf Steiner’s indications for the Glass Windows” by Assia Turgenieff.)

Steiner berättade för Assia att verk vars innehåll var relaterade till de rent själsliga aspekterna skulle utföras i färg, medan å andra sidan svart och vitt passade för arbeten som hörde till Andens och Själens område. Han skulle själv ha tyckt om att se sin bok Philosophy of Freedom illustrerad i svart och vitt. (Philosophy of Freedom handlade om monismen, se s 135.) Steiner sade också att det var bra att använda sådana motiv som de apokalyptiska odjuren (från Bibeln), men att man borde gömma sådana symboler i sina bilder. Kunskap är en dålig sak i det Artistiska, sade Steiner en annan gång, man borde låta kompositionen komma spontant i stället för att föreställa sig den.

In relation to illustrative art Dr. Steiner said to me once, that works where the content is related to the realm of the purely soul aspects, should be reproduced only in colour. On the other hand the black and white technique is suitable for such works, which call on the Spiritual and Soul realm. He would have liked to see his Philosophy of Freedom illustrated in black and white.

Some attempts at composition which I brought to him prompted him to say that it was good to use such symbolic motifs as the apocalyptical Beasts; one must do that already, but one should not go completely into the symbolic, but release it into pictures, hide it, as for example he did with the four beasts in the drawing of the red window.

“Understanding is a bad dog in the Artistic”, he said at another time, “Certainly you must have a thought, an idea. But then you must leave it, forget it and only work out of the feeling. You should never know beforehand how the picture, the composition will look when finished. First make a figure, and then you must concentrate on it completely; then comes the second figure, and then look how it relates to the first, and so on; finally you have a composition. You must await the composition, never imagine it and fix it”.

Again one stood hopeless before such words and could only listen to them inwardly. And yet the composition in his pictures was so completely regulated, so logically and mathematically built up. (Extracts from ”Rudolf Steiner’s indications for the Glass Windows” by Assia Turgenieff.)

Strax efter det att Steiner hade get Assia Turgenieff tekniken för att göra diagonala skuggor, lärde Steiner henne genom en teckning som han hade gjort att man inte skulle använda hela konturer. Han lärde henne också hur hon skulle dra streck i sina teckningar, streckens riktning skulle bland annat alltid vara densamma.

Soon after Dr. Steiner gave me the diagonal shading technique, I saw one of the drawings he made for Miss Maryon. Much became clear to me from the scarcely indicated sketch. Since it was lost, I can only reproduce it here from memory. It showed a woman who was inclining herself towards a group of children. Only a shadow – but already the whole form and movement was there. And yet, one had the feeling; the form can change, bend itself further, stretch the hands out further. It leaves the onlooker free. It also leaves the artist in full freedom to be able to change it, until the completion of the whole picture, to seek the formation. A firm contour would not have allowed for this. It belongs also in the first experiences which are made through these methods. An artist who from the beginning fixes his picture in contours takes away thus the artistic element, and weakens his own activity. Through the contourless seeking of form he has the possibility, till the picture is completed, of forming his work as it arises in the element of becoming. “Yu must make a surface, and direct on it your whole feeling and attention and then the next surface,” Dr. Steiner said to us often during the carving of the architraves of the Goetheanum”, and curiously, excitedly wait to see what arises as a dividing line between the two surfaces. You should never predetermine these.” …

To get more concrete indications for the diagonal shading I brought two more drawings to Dr. Steiner. Then he spoke on the shading method and clarified it further more with small drawings.

“The strokes never go with the form – they must have nothing to do with the form. You see how with yours the strokes, even if quite gently, bent with the plastic forms. These are mistakes. One must learn to shade quite independently of form. So never make bent strokes, otherwise one come finally to the line, but the line is a lie in the artistic. You may certainly use the line in building up a drawing – but no more than an architect uses a scaffolding to build a house. When the house are finished then the scaffolding is taken away. So you may not start with the line, and at the end of the drawing every trace of the contour must vanish. The strokes must be quite clearly visible, free and characteristic.

There must be the utmost varied character in the strokes; it depends on making them as different as possible – lightly, firmly, narrowly or broadly-placed etc., That gives rise the artistic. When you gradually want to darken a surface, in my opinion if you can’t get it any other way, then you can also cross them, but quite diagonally, never at a right angle. But try to achieve that you narrow the stokes, putting new strokes between the strokes, so that the stroke direction always remains the same. In this way, you free the artistic from the line: for the Line is never beautiful in the Artistic”. (Extracts from ”Rudolf Steiner’s indications for the Glass Windows” by Assia Turgenieff.)

Steiner rekommenderade också konstnärer som redan var fullärda som artister att ändå göra om samma målning femtio gånger för att intensifiera sitt medvetande och göra formen så inpräglad att den blev helt instinktiv. Träning kunde endast uppnås genom arbete, ordet konst kom från ”att kunna”.

A freeing from the intellectual concept life bound up in our consciousness, demands however an intensification of consciousness, a training which can only be “ACHIEVED THROUGH WORK”. “Kunst (Art) comes from können (to be able)” was the favourite phrase of Dr. Steiner. “Fifty times you must paint the picture, then it will be right”, he encouraged an artist who throughout possessed artistry and technique. “You must carry out a form so long, till it is so fluently instinctive as bringing a spoon to the mouth. Only then are you free for the artistic” was his advice to eurythmists. (Extracts from ”Rudolf Steiner’s indications for the Glass Windows” by Assia Turgenieff.)

Rudolf Steiner använde ofta citat från Goethe som styrande maximer inom alla områden av konstnärlig verksamhet. Om man försökte penetrera de heliga naturliga lagarna för ljus och färg, insåg man att dessa företeelser kom från en annan värld än formens. Ljus och färg avslöjade formerna, men de ”hörde inte ihop med formerna”.

As a guiding maxim Rudolf Steiner often applied to all departments of art the sentence from Goethe’s Prose Aphorisms (Sprüchen in Prosa):

‘He to whom Nature begins to reveal her open secrets feels an irrestible longing for her worthiest commentator, Art.’ ´The Beautiful is the manifestation of secret laws of Nature, which without it would remain eternally hidden,’ says Goethe in another passage.

If we try to penetrate to the secret, natural laws of light and shade we fins an essential difference between these and the law of colour. This tendency to flow into forms and movements can be seen not only in the colours of solid forms – flesh – colour, for example, or colour in plants - but also in the transient phenomena of the sky. But if we see an illuminated face slowly moving in the light, we realise at once, from this simple study, that light and shadow have nothing to do with form. Their effects only become visible; they reveal the objects, but they themselves belong to a word that has nothing common with forms, that in fact does not ‘follow the forms’. (Extracts from ”Rudolf Steiner’s indications for the Glass Windows” by Assia Turgenieff.)

I den centrala bilden i Goetheanum, statyn av Kristus som representant för människan med Lucifer ovanför sig och Ahriman under, hade polariteten mellan ljus och mörker och jämförelsen mellan dem för första gången (i världshistorien?) presenterats på ett tydligt sätt enligt Turgenieff.

In the central motif of the Goetheanum (the statue of Christ, the Representative of Man, with Lucifer above and Ahriman below) we find the polarity of light and dark, and their comparison, distinctly presented for the first time. (Extracts from ”Rudolf Steiner’s indications for the Glass Windows” by Assia Turgenieff.)

I den här beskrivningen framgår det klart hur Steiner “upptäckte” tekniker genom att studera och kritisera andra människors konst, det han upptäckte var då förstås egentligen vad han själv tyckte var bra och dåligt. Trots att Steiner så vitt jag vet inte hade någon konstnärlig utbildning och heller inte hade arbetat inom detta område, tog han sig friheten att styra in de konstnärer som anslöt sig till honom på de vägar som han ansåg var de rätta.

En av de konstnärer som tidigt följde Steiner och som så småningom också bosatte sig i Dornach var Andrej Belyj (1880-1934). Belyj, som egentligen var författare, presenterades för en form av meditation som hade utvecklats av Steiner. När denna meditation sattes ihop med Steiners positiva syn på Rysslands roll i Europas andliga uppväckande, verkade konceptet mycket tilltalande för ryssen Belyj som var starkt påverkad av rysk religionsfilosofi och sekelskiftets allmänna intresse för det ockulta.

Meditationen satte igång stora krafter i Belyjs inre, och han fick snart svårt att styra dessa krafter. Detta gjorde honom mycket beroende av Steiner, för det var endast genom mer meditation och ockult träning som Belyj skulle bli i stånd att behärska dessa inre krafter. Steiners stora inflytande på Belyj gjorde Belyj till asket och vegetarian. Under hela den långa tid när Belyj mötte Steiner, började med meditation och ockult träning samt följde honom på hans föredragsturnéer runt om i Europa som en trogen adept, skrev han på romanen Petersburg (1911-13) som blev hans största verk.[192]

I utställningen Mod Lyset som visades i Holte och Aalborg mellan januari och juni 2004 visades verk av konstnärer med anknytning till antroposofin. I utställningen ingick akvareller av Andrej Belyj, föredragsanteckningar av Rudolf Steiner samt målningar av Hilma af Klint och Arild Rosenkrantz. Men utställningen blev enligt min uppfattning inte riktigt rättvisande om målet hade varit att jämföra dessa konstnärers antroposofiska verk, eftersom de bilder som man använde från Hilma af Klints produktion tillhörde det Centrala verket som hade kommit till långt före den tid när hon anslöt sig till antroposoferna.

Jag jämförde därför själv i stället dels en akvarell av Andrej Belyj från utställningen Mod Lyset, och två akvareller av Hilma af Klint från 1922. Hilma anslöt sig till Steiner år 1920, och efter två år var hon redan klart påverkad av hans regler för konstnärlig verksamhet. Hon målade akvareller i vått-i-vått i stället för att som tidigare måla i olja med klara former och tydliga konturer. Tekniken att måla i olja hade dömts ut av Rudolf Steiner, och Hilma verkar också lydigt ha hållit sig till vattenfärger under resten av sitt liv efter att ha studerat i Dornach.

Steiners riktlinjer för målning var alltså att man inte skulle måla täckande utan ”eteriskt”. Det var av den anledningen som han ansåg att oljefärger inte var bra, de skapade ju en ogenomtränglig yta. Man skulle heller inte dra raka streck och absolut inte skissera på sitt motiv i förväg. Av den anledningen var det inte bra att man visade upp konturer i sin målning, det skvallrade om att man hade ritat och skissat och inte bara låtit motivet växa fram fritt.

Steiner var också mycket tydlig med vad färger betydde och vilka färger som skulle användas i olika sammanhang. Det var viktigt att färgen ”lyste inifrån”, att man målade med ljus och inte målade som om föremålen belystes av en ljuskälla utanför dem själva.

Här hade jag ursprungligen lagt in en jämförelse mellan en bild av Andrej Belyj, ”Utan Titel”, 1913-14 och Hilma af Klints båda målningar ”Vid betraktande av eken” 1922. och ”Grönalgen” 1922. Dessa målningar finns i katalogen till utställningen Mod Lyset (Belyjs bild) respektive i utställningskatalogen till Allteftersom jag beskriver vägen går jag vägen framåt (af Klints bild).

Målningarna är alltså dels av Andrej Belyj, som hade följt Rudolf Steiner sedan omkring 1911, som bodde eller hade bott i Dornach, och vars akvareller förvarades där. Och dels av Hilma af Klint som hade rest till Dornach 1920, därefter gjort ett totalt uppehåll med sitt målande i två år för att 1922 börja måla enligt Steiners riktlinjer. Om man lägger ihop Hilmas ena målning med en gröngul och rosa färg med den andra med en spiralformad bild av en grönalg, har man alla de element som finns i Belyjs akvarall med en gröngul form med en rosa spiral i ovanför.

Jag påstår inte att Hilma kopierade Belyj, men tydligen var undervisningen eller indoktrineringen i Dornach så effektiv att man började måla efter Steiners direktiv in i minsta detalj. Att även en etablerad konstnär som Hilma af Klint, som hade studerat på Konstakademin och som hade utfört ett stort och mycket originellt andligt målningsarbete under tio år, uppvisade så starka drag av Steiners principer visar på kraften i Steiners och hans omgivnings propaganda.

Arild Rosenkrantz var en lärjunge till Steiner som också han tvärt lämnade sin egen konstnärliga filosofi och teknik när han mötte Steiner. I Rosenkrantz målning ”Det andet Segl fra serien De Syv Segl, 1934” ser man de fyra apokalyptiska varelser som Steiner redan 1916 hade rekommenderat att man kunde använda sig av, och precis som Steiner hade bestämt så försöker Rosenkrantz dölja motivet bakom en slöja i målningen. Samma teknik finns till exempel i en akvarell av Hilma af Klint, ”Nr 2, 1922”. Där verkar det visserligen inte vara de fyra apokalyptiska varelserna som döljer sig i de astrala dimmorna utan några andra andevarelser, men tekniken med att måla flytande slöjor som bara aningsvis avslöjar sin form är mycket lik Rosenkrantz och helt enlitg Steiners direktiv.

Waldorfpedagogiken tillämpas fortfarande helt enligt Steiners riktlinjer, och de tendenser som man kunde se redan från 1915 och framåt på 1920- och 30-talen håller fortfarande i sig. Om man studerar omslag på moderna böcker om Waldorfpedagogiken kan man se att man mycket ofta använder sig av exakt samma färgschema och samma teknik med flytande färger i de olika omslagsbilderna. Bilder med ”apokalyptiska odjur bakom slöjor” förekommer också på liknande sätt som i Rosenkrantz målning som nämns ovan.

Jag hittade fler exempel på den världsomspännande likriktningen inom den antroposofiska konsten på Internet. Till exempel i form av omslaget på en bok om målning enligt Waldorfpedagogiken, som tillsammans med en målning av en åttaårig pojke som går i en Waldorfskola i USA och ett exempel på ett elevarbete från en svensk Waldorfskola uppvisar exakt samma färgschema med gult, rosa och blålila och återigen samma flytande dimmor. I mina ögon kan man inte se dessa exempel som något annat än resultatet av en extrem likriktning inom det estetiska området.

Den åttaåriga pojke som målade den ena bilden hade verkligen helt och fullt förstått vilka färger man skall använda, hur de skall användas och vilka motiv som man skall måla (i alla fall om man undervisas enligt Waldorfpedagogiken). Samma sak kan också sägas om det svenska exemplet. Hur kommer det sig då att en pedagogik och filosofi som sägs vara inriktad på att främja människors individualitet och kreativitet, i stället skapar resultat som är fullständigt likriktade över hela jorden? Utifrån det jag har läst om Rudolf Steiner var hans uttalade mål med högskolan i Dornach och med Waldorfpedagogiken att skapa människor som gjorde precis som han sade och som såg världen på samma sätt som han gjorde. Och att döma av det som produceras inom Waldorfskolorna lyckades han fullt ut med sitt uppsåt.

På ytan beror likriktningen av de antroposofiska bilderna förstås på att man använder samma slags färger och samma teknik, svart är till exempel i allmänhet inte tillåtet att användas i de lägre klasserna. Detta beror på att Steiner såg den svarta färgen som främmande för livet och fientlig till allt levande. Man kan också tänka sig att de exempel på målningar som förmedlas via böcker om målning enligt waldorfmetoden inspirerar lärare och barn över hela världen att måla samma slags bilder. Men sanningen är något mer komplicerad. Inom waldorfpedagogiken arbetar man medvetet med att genom sagor, danser och böner eller invokationer (som enligt Steiners direktiv inte får kallas böner utan skall benämnas verser), göra barnen medvetna om de andar som finns i allt. Den likriktning som man uppnår i färgval genom att medvetet träna barnen att använda vissa färger och genom att undanhålla andra, uppnår man i motivvalet genom att indoktrinera barnen med berättelser om älvor, vättar, gnomer och andra väsen.

Det kan ju verka som en gullig och harmonisk värld, där barnen bara får se ljuva pasteller och bara lyssna till söta sagor om älvor medan de dansar sina vackra eurytmiövningar. Men om man i stället ser det hela som en undervisning i den grundläggande världsbilden inom antroposofin som bygger på att vi är omringade av mängder av andeväsen som påverkar oss i allt vi gör och allt vi tänker, och om man ser eurytmin, meditationerna och målningsövningarna som ett sätt att komma i kontakt med och behärska dessa sylfer, gnomer och eldsandar, då blir kanske bilden mer bitterljuv.

På en webbplats där man kan studera ytterligare många exempel på den likriktade antroposofiska konsten, kan man också se exempel på hur olika barn bearbetade attentaten mot World Trade Center den 11 september 2001. Tyvärr fungerar inte länkarna till exemplen på teckningar av barn från en Waldorfskola, men genom de två inledningsbilderna kan man ändå se att barnet från en Waldorfskola har ritat en bild där attentatet beskrivs genom att ärkeängeln Mikael slåss med en drake, medan barnet från en ”konventionell” skola har fokuserat på känslan av förstörelse och också har satt upp en mängd flaggor som en slags skyddsmur.[193]

Den waldorflärare vars klass hade gjort bilderna berättar på webbplatsen att hon förstod att det behövdes ett sätt att ”processa” det som hände när de fick höra om katastrofen. Därför uppmanande hon barnen att göra teckningar av det som hade hänt. Några pojkar ville göra hemska bilder av planen som kolliderade med byggnaderna, men läraren sa att Manhattans siluett visserligen kunde vara bas för teckningarna, men inte dess centrum. Hon föreslog också att barnen skulle använda den bild av ärkeängeln Mikaels kamp med draken som man varje år vid just den här tiden framkallar inom Waldorfskolorna.

Minutes after I broke the distressing news about the World Trade Center and Pentagon to my fifth grade class, it was clear that we needed to find a way in which to "process" all that had happened, and that might happen in the next hours. As a Waldorf teacher, I knew that artistic expression is often the most powerful way to at once objectify a situation and to enter into it with depth.
I suggested that the children draw something, and some of the boys wanted to draw garish images of the plane colliding into the building, of windows shattering, etc., so I said that a Manhattan skyline could be the foundation of the drawing, but not its center. Out of the flames I asked the children to envision a scene that we evoke every year at this time - the battle of the Archangel Michael with the Dragon.[194]

På den här webbplatsen ställer man också några frågor i anslutning till det ”konventionella” respektive antroposofiska sättet att beskriva den s.k. 9/11-katastrofen. Man föreslår att föräldrar som ser bilderna själva skall fundera på vilken slags artistisk uttryckssätt som man vill att ens eget barn skall ha. Som hjälp kan man svara på följande frågor.

· Hur använder barnen sina fantasier för att uttrycka sin egen individualitet?

· Hur vårdar och uttrycker man sitt eget genuina (originella) beteende? Hur skiljer sig teckningarna åt och hur liknar de varandra.

· Hur kreativt uttrycker sig barnen i förhållande till teman, innehåll, komposition, färg och stil?

· Hur kunde de två olika inriktningarna hjälpa barnen att bearbeta sina egna unika känslor i samband med denna traumatiska händelse. Hur kunde respektive inriktning hjälpa barnen att ”gå in i det som hänt i djupet”.[195]

Efter dessa frågor säger man: ”håll i minnet att det inte finns något rätt svar på dessa frågor”! Men genom att man på sidan som länkar till waldorfbarnens bilder beskriver det djupa intryck som många som har sett på dessa bilder har tagit av dem genom det hopp som de sprider, också till människor som inte tillhör waldorf-gemenskapen, får man lätt ett intryck av att man (naturligt nog) anser sin egen metod vara den bästa. Man säljer till och med vykort med dessa motiv.

What follows are images drawn by fifth graders in the Green Meadow Waldorf School in Chestnut Ridge, NY. They have made a deep impression on many who have viewed them, and I believe that sharing them over the internet will allow their message of hope to reach many people not in the Waldorf community. Note: The ever-resourceful Green Meadow fifth graders are offering a set of notecards featuring some of these illustrations. All profits will go to relief agencies helping the families of those who perished on September 11.[196]

Att det antroposofiska sättet att se på 9/11 skulle vara bättre än det ” konventionella” sägs också indirekt genom att läraren redan från början förbjöd barnen i waldorfskolan att måla realistiska bilder av olyckan, något som de ”andra” barnen däremot ofta gjorde. Skaparna av den här webbplatsen vill tydligen säga att waldorfpedagogiken gör barnen mer kreativa och andligt förberedda på att hantera olyckor och annat än barn i ”vanliga” skolor.

Men stämmer det här verkligen? Redan Rudolf Steiner såg världen under första världskriget som en strid mellan det tyska folkets beskyddare i form av ärkeängeln Mikael och det onda i form av draken, eller Lucifer och Ahriman. Under åren var draken olika saker för Steiner. I självbiografin som han skrev under Schurés namn 1907 var draken Haeckel och materialismen, medan den var ”kosmopoliterna”, det universella brödraskapet, lögnen, materialismen och bolsjevikerna år 1918 (s 219).

Hur hjälpte föreställningen om världen som en krigsskådeplats, där striden stod mellan ärkeängeln Mikael och djävulen i form av den luciferiska angloamerikanska kapitalismen och ahrimanska ryska bolsjevismen, Steiner? Effekten var att han skapade ett förslag till politisk lösning där han som den invigde Mästaren skulle gå in och frälsa Tyskland och världen från de luciferiska och ahrimanska krafterna. Ett liknande ledarskap förverkligade sedan Adolf Hitler, med den skillnaden att det som Steiner hade kallat för den luciferiska kapitalismen och den ahrimanska bolsjevismen, kallade Hitler för den judiska kapitalismen och den judiska bolsjevismen.

När nazismen började sin frammarsch på 1930-talet, och konflikten med Sovjet blev oundviklig, försökte Hilma af Klint skapa klarhet genom att tillämpa Steiners teori om Lucifer och Ahriman på detta politiska scenario. Men följden blev i stället att hon drogs in i en fruktlös mental rundgång. Kan man tro att myten om ärkeängeln Mikael och draken bättre kan hjälpa människor att förstå de konflikter som finns i världen idag? Hjälper det bättre att se Mikael som USA och draken/Ahriman som den muslimska extremismen, än när Steiner såg Mikael som Tyskland och draken/Ahriman som kapitalism/bolsjevism? Min bestämda tro är att dessa myter bara skapar nya projiceringar och ny förvirring, och verkar som påspädning till alla andra svart-vita förklaringsmodeller som finns i världen.

Och på frågorna ovan om jag som förälder tycker att Steiners skolsystem hjälper barnen att bearbeta svåra händelser bättre än det ”konventionella”, och om jag tycker att barnen inom waldorfsystemet uttrycker sin individualitet och kreativitet bättre än i ”vanliga” skolor, kan jag personligen inte svara något annat än ett obetingat nej. Jag kan aldrig se en sluten sekt som antroposofin, som styr människor in i en total likriktning under täckmantel av frihet, som en positiv kraft. Vilket inte innebär att människor som finns inom det Antroposofiska Sällskapet skulle vara sämre än andra, vi lever alla inom våra egna begreppsmässiga ramverk som vi tar som den mest naturliga och bästa av världar.

Andlig utveckling handlar om att öka sin medvetenhet, inte om att gå in i en pseudovärld där man beskriver allt i termer av Gud-Djävulen, Mikael.-Draken, Lucifer-Kristus-Ahriman, eller någon annan ”andlig” förklaringsmodell. Att förklara allt som man ser som ont med ”lögnen”, ”Djävulen”, ”Draken” eller ”Ahriman”, innebär att problemet inte kan förändras genom vanliga mänskliga åtgärder här på jorden. Kan vi lagstifta mot Ahriman? Kan vi välja bort Ahriman i ett demokratiskt val? Kan vi hjälpa Ahriman genom att förklara hur vi ser på saken? Kan vi förhandla med Ahriman? Kan vi förlåta Ahriman (Djävulen, Draken)?

Svaret på alla dessa frågor måste bli ”nej”, eftersom Ahriman inte är kontaktbar. Vem vill ha kontakt med det onda, vem vill förhandla med Djävulen? Genom att som i exemplet ovan säga att de muslimska terroristerna egentligen var ”Draken” som angrep ”Mikael”, blir terroristattacken ett fältslag i ett krig som utkämpas mellan Mikael = Kristus = USA och Draken = Djävulen = Islam. I den världsbilden finns det inget annat att göra än att döda Draken. Där finns inget utrymme för analys, förståelse och förändring, och därmed finns heller inget utrymme för andlig utveckling. En sådan världsbild föder fundamentalism, självgodhet och intolerans, vilket i sin tur ger upphov till nya motsättningar och konflikter. Vilket man också kan förstå av att de muslimska ayatollorna i Iran till exempel gärna kallar USA för den stora ”Satan”, enligt samma svart-vita världsbild som omfattas av kristna fundamentalister. ”Satan” eller ”Draken” är alltid ens egna verkliga eller inbillade motståndare, oavsett vilken sida man står på.

Att se varje barn som en individ

Inom waldorfpedagogiken ser man varje elev som tillhörig en av fyra personlighetstyper, han eller hon är antingen melankoliker, flegmatiker, sangviniker eller koleriker. Dessa fyra typer hör till var sitt plan i form av det fysiska, eteriska, astrala och egot. Barnen hör också till ett av de fyra elementen, och deras personlighetstyp påverkar både kroppsbyggnad, hur de går, vilka intressen de har och så vidare. En bra översikt över dessa samband finns på en amerikansk webbplats som är tillägnad waldorfpedagogiken.

The Four Temperaments According to Rudolf Steiner[197]
Melancholic	Phlegmatic	Sanguine	Choleric
Physical	Etheric	Astral	Ego
Earth	Water	Air	Fire
"The melancholic children are as a rule tall and slender"	"Those with more protruding shoulders are the phlegmatic children"	“The sanguine are the most normal"	"Those with a short stout build so that the head almost sinks down into the body are choleric"
"The physical body as such expresses itself only in itself"	"The etheric body expresses itself in the glandular system"	"The astral body expresses itself physically in the nervous system"	"The ego expresses itself in the circulation of the blood"
Build: tall, bowed-head, bony Walk: slow with a drooping, sliding gait Eyes: tragic, mournful Relationships: poor, has sympathy only with fellow melancholics Food: finicky, especially likes sweets Memory: good concerning self Interest: self and the past Clothing: dark, drab, solid colors, is difficult to please To stimulate: explain how others will suffer if he/she is not compliant Parent and teacher attitude: show sympathy and empathize with suffering.	Build: big, fleshy, rotund Walk: plodding, ambling (has a steamroller-like quality) Eyes: sleepy, often half-closed Relationships: friendly, impassive, reserved Food: eats most everything and is always interested in food Memory: good concerning the world Interest: the present, without getting involved Clothing: conservative To stimulate: speak directly to the point, use shock tactics Parent and teacher attitude: show calm strength.	Build: slender, elegant, well-balanced Walk: on toes (dances like a butterfly ) Eyes: lively, dancing Relationships: fickle Food: nibbles Memory: like a sieve Interest: the present, here and now Clothing: new and colorful To stimulate: ask a personal favor Parent and teacher attitude: show friendly interest, but be firm.	Build: bullnecked, upright, short legs, husky Walk: firm, heels dig into the ground with each step Eyes: energetic, active Relationships: friendly as long as he/she is in command Food: spicy Memory: poor Interest: the world, self, and future Clothing: individual and outstanding To stimulate: issue a challenge Parent and teacher attitude: recall events and deeds (the next day), be firm, strong, and to the point.

På samma webbplats sägs att ”eftersom Steiners fyra temperament används för att utvärdera och utbilda barnet är det viktigt att förstå hur de fungerar”. Enligt Rudolf Steiner är de fyra temperamenten knutna till barnets tidigare inkarnationer på ett remarkabelt sätt. Barnets temperament är alltså en konsekvens av erfarenheter i tidigare liv på jorden.

Since Steiner's tem permanents are used to evaluate and educate your child, it's important to understand how temperaments work at Waldorf. Steiner says that "temperament is connected to a remarkable degree, with the whole life and soul of a persons's previous incarnation." In other words, If I were to go into this question in detail from the standpoint of spiritual science, I would have to show you how the child's temperament something really appears that could be described as the consequence of experiences in previous lives on earth. Steiner, Rudolf. Discussions With Teachers[198]

De fyra temperamenten används inte bara för att klassificera barn utan också i arbetet med vuxna. I presentationen av en svensk antroposofisk utbildning till socialterapeut ingår utbildning i kunskapen om människans fyra temperament i det första året. Grundböckerna under den fyra år långa utbildningen är under första året Teosofi av Rudolf Steiner, andra året Läkepedagogiska kursen av Rudolf Steiner, tredje året Andlig forskning av Rudolf Steiner och fjärde året Grundstenen av Rudolf Steiner. Under det fjärde året får man också till exempel lära sig om tregreningen av den sociala organismen.[199]

Men varifrån fick då Steiner sina insikter om de fyra temperamenten som inte bara används i waldorfpedagogiken för att utvärdera och undervisa barnen, utan också ligger till grund för till exempel arbetet som socialterapeut? Naturligtvis är inte heller det här något som han själv kom på, utan var ett sätt att se på personlighetstyper och sjukdomar som uppkom på 400-talet fvt och som man lämnade först på 1800-talet. Den här läran kallas humoralpatologi och handlar om att sjukdomar i kropp och själ orsakas av störningar i jämvikten mellan de fyra kroppsvätskorna blod, slem, gul galla och svart galla. De fyra temperamenten, flegmatisk, sangvinisk, kolerisk, melankolisk, benämns så efter de latinska orden för kroppsvätskorna.

Men Steiner säger inte att de fyra personlighetstyperna hör samman med blod, slem och andra vätskor i kroppen, utan med den fysiska, eteriska och astrala kroppen respektive ”egot”. Det här var en uppfattning som Eliphas Levi, som i så hög utsträckning påverkade ceremonimagikerna under 1800-talet, hade beskrivit enligt H. P. Blavatsky (s 285). Enligt Levi var astralljuset genomsyrat av elementalsjälar som urladdas i samband med att en varelse skapas. Vid ett barns födelse influerar dessa andar barnets personlighetstyp. Om gnomerna är dominerande i den här händelsen blir barnet melankoliker, salamandrarna skapar sangviniker, undinerna flegmatiker och sylferna koleriker. Dessa andar är det som teosoferna betecknar som ockulta element. Det här beskrev Eliphas Levi i sin bok Rituel de la Haute Magie, i det kapitel som handlade om att ”framkalla de fyra klasserna av elementarandar”.

Ja, elementens andar finns verkligen enligt Eliphas Levi säger Blavatsky. De vandrar omkring i sina sfärer och försöker inkarnera sig, andra åter som redan har lyckats med detta, lever på jorden. Dessa som redan är inkarnerade är onda och dåliga människor.

Eftersom varje personlighetstyp enligt Eliphas Levi, teosoferna och Steiner var knuten till en viss sorts elementarandar, var därigenom också personlighetstypen kopplad till ett visst element som dessa andar levde i. Gnomerna hörde enligt Steiner till jord, undinerna till vatten, sylferna till luft och salamandrarna till eld (s 287). Av den anledningen påstår man alltså inom waldorfpedagogiken att varje barn hör till ett visst plan och ett visst element. Anknytningen till tidigare liv skapas genom att ens handlingar i det tidigare livet har skapat andar av ett visst slag. Om man har gjort en viss sorts handlingar har man till exempel skapat en massa gnomer, och när man går in i nästa inkarnation kommer man därför att bli melankoliker och få anknytning till elementet jord.

Hur man använder det här i praktiken för att avgöra hur man skall behandla barnet i skolan vet jag inte, men det är antagligen av den här anledningen som man anser att barn behöver läka karmiska skador i skolan och att man därför har utvecklat speciella metoder för att läka sådana skador. De föräldrar som har sina barn i Waldorfskolor och de lärare som arbetar där tycker uppenbarligen att det här systemet är bra.

Personligen anser jag dock att det här sättet att värdera barn måste vara fruktansvärt trubbigt. Det hela verkar ju bygga på att en viss kroppstyp motsvarar ett visst temperament, och om man har denna kroppstyp har man också vissa intressen och vissa anlag. Risken måste vara mycket stor att man trycker in barnet i en färdig mall utan att ta hänsyn till barnets egna förutsättningar. Eftersom Steiners pedagogik redan från början är väldigt styrd av hans stereotypa indelning av barnets utveckling i sjuårsperioder, blir bilden inte bättre om man till exempel har bra minne fast man är ”koleriker” och därmed inte borde ha det enligt mallen. Tydligen ”förfinar” man den här klassificeringen genom att också ta hänsyn till varje barns stjärntecken, och då får man förstås hela 4x12 = 48 olika personlighetstyper. Men det här liknar mer något som man kan läsa i en veckotidning där man brukar finna test som handlar om ”vilken sorts älskarinna är du” eller ”vilken slags personlighetstyp skall din äkta man vara”, än den sortens högtstående pedagogik som waldorfpedagogiken brukar marknadsföras som.

Det intressanta är dock att Steiners magiska världsbild genomsyrar hela hans filosofi och därmed också hela waldorfpedagogiken. Ett barn är alltså ”besatt” av en viss slags elementarandar redan från födseln, beroende på vad han eller hon har gjort i tidigare liv. Dessa andar kan man komma i kontakt med genom vissa magiska handlingar som till exempel eurytmi. Att man enligt uppgifter från föräldrar på Internet sveper in barn i olikfärgade sidentyger för att läka dem från karmiska skador, ingår säkert i det här systemet genom att vissa färger är mer attraktiva för vissa andar och/eller att vissa färger skrämmer bort vissa andar. De söta verser som barnen börjar varje skoldag med har bestämts av Rudolf Steiner. I klass ett till fyra reciterar man nedanstående vers varje dag.

The loving rays of sun
Give me the light of day;
The spirit power of soul
Within my limbs I feel;
In sunlight shining clear
I reverence, O God,
The power of human strength
Which Thou so graciously
Hast planted in my soul. (Steiner, Conferences with Teachers, Vol. 1, p. 55.)

Det var enligt Steiner viktigt att man inte påstod att dessa verser var böner, utan att man som lärare kallade dem verser för att överlista fördomarna mot antroposofiska skolor.

[W]ith these things the outer form is of the utmost importance. Never call the verse a "prayer" but a "school opening verse." Do see to it that people do not hear the expression "prayer" used by a teacher. This will go a long way towards overcoming the prejudice that this is an anthroposophical school. (Steiner, Conferences with Teachers, Vol. 1, p. 45.)

I en text av Steiner om esoterisk träning från 1904-1914 finns en huvudövning som innehåller några enkla yogaövningar och ett s.k. mantra som man skall arbeta med. Den vers ovan som man läser i Waldorfskolorna är en variant av detta ”morgonmantra” som Steiner lärde ut till dem som var ”aspiranter till en ockult utveckling”.

In purest outpoured Light

Shimmers the Godhead of the world.

In purest Love toward all that lives

Outpours the god-hood of my soul.

I rest within the Godhead of the world;

There shall I find myself,

Within the Godhead of the world.

(Steiner, Guidance in Esoteric Training, Main exercise)[200]

Also sprach Zarathustra

Det är arbetsamt att komma i kontakt med en företeelse som antroposofin, även om det bara är indirekt via texter, inlägg i diskussionsforum på Internet och marknadsföring från antroposofiska skolor och bokförlag. Diskussionsforumen förmedlar både den okritiska inställningen hos de frälsta och kvalen hos dem som arbetar med att försöka bearbeta att de har satt sina barn i en skola som har utsatt dem för andlig påverkan, utan att man i förväg har haft en chans att ta ställning till det grundläggande budskapet som förmedlas av Waldorfskolorna. Hatpropagandan från sådana människor som ser en världsomfattande konspiration bakom frimurare, antroposofer, teosofer, ockultister etc. är ännu värre att råka på. Det är dock ganska logiskt att människor som förklarar allt med en kamp mellan Gud = kristendomen och Satan = främmande sätt att söka kontakt med den andliga världen (buddhism, judendom, teosofi etc.), agerar i samma kraftfält som till exempel antroposoferna som har samma världsbild med goda andar och onda andar, även om de har andra namn på dem.

Den känsla som jag får i samband med dagens antroposofi är att den representerar en variant av den konflikt som skapas när man bygger en åskådning på tron på en jordisk frälsare som en gång för alla har uppenbarat sanningen om det jordiska på andlig väg. Eftersom de fundamentala postulaten är falska kommer varje sådan religion att byggas på en falsk grund, och där det finns en lögn skapas det också skyddsmekanismer som förnekelse och avskärmning mot sådant som påminner en om denna grundläggande lögn. Den första missuppfattningen i de monotestiska religionerna och deras efterföljare inom New Age är tron på att den andliga världen vill ingripa i det jordiska genom att ge ut nya sanningar om till exempel evolutionen, om vilka lagar som man skall leva efter och vilken politik som man skall tillämpa. Det är fel, vi måste själva lösa våra jordiska problem inom vårt eget jordiska system. Den andra missuppfattningen som följer av det föregående är att det finns vissa människor som är speciellt utsedda att ta emot dessa ”sanningar” om vetenskap, rättsväsende, politik och annat. Av denna vanföreställning följer i sin tur idén om att dessa särskilt utsedda är speciellt moraliskt högt stående och heliga.

Om man nu har en teori som man anser har kommit direkt från Gud, och som har förmedlats av en ofelbar människa, finns det naturligtvis ingen anledning att ifrågasätta något inom denna teori. Problemet är nämligen att om man ifrågasätter en enda liten detalj, faller hela bygget. Om Moses/Jesus/Muhammed/Steiner var en profet från Gud måste han enligt den religiösa definitionen ha varit ofelbar, därför kan han aldrig ha gjort ett enda fel eller uttalat den minsta lögn. Det kan finnas en viss marginal för att han var en vanlig människa innan han blev ”upplyst”, men efter den dagen måste han ha varit ofelbar. När det gäller Jesus var han redan innan han koncipierades så ofelbar att han inte ens kunde komma till genom sexuellt umgänge som alla andra människor.

Om man nu lever med en religiös världsbild borde man naturligtvis vara den tryggaste människan på jorden, man har ju fått del av den enda sanningen. Men eftersom denna känsla bygger på en grundläggande lögn pågår i stället ett ständigt krig inom människan för att tränga bort allt som hotar att påminna om det lik som ligger begravt under golvet i ens eget undermedvetna. Om hela samhället, eller i åtminstone det styrande skiktet, delar samma världsbild blir kriget mot det avvikande, mot ”lögnen” (djävulen, kapitalismen, Ahriman, kommunismen eller vad man nu kallar ”det andra” som man projicerar sin livslögn på) en integrerad del av alla institutioner. Därmed tar samhället över indoktrineringen och den etablerade/accepterade vetenskapen blir det som stödjer religionen. I det här fallet är det ingen skillnad på en kristen stat, en kommunistisk stat eller en muslimsk stat. Man har i alla dessa fall integrerat en världsbild med krav på att vara den enda sanningen i det samhälleliga systemet, och detta system kämpar därför mot allt som hotar världsbilden inom och utom den egna staten.

Vad som händer när det bildas grupper med en avvikande syn på vad som är sanning inom ett sådant system som säger sig representera den enda sanningen beror på graden av rigiditet i den dominerande kulturen. Denna rigiditet är i sin tur en funktion av hur stor den grundläggande lögnen är och hur stor risken är för att det avvikande synsättet skall sprida sig. Trots, eller kanske på grund av, att den kristna doktrinen var helt dominerande inom det europeiska samhället under många hundra år var repressionen fruktansvärt hård. Att bränna sina medmänniskor, landsmän, grannar på bål är en oerhörd handling som måste ha rättfärdiggjorts genom att ”kättarna” gjordes till något omänskligt och demoniskt som inte kunde hanteras på något annat sätt än genom att dödas.

Samma sak händer i varje politiskt system som gör anspråk på att ha den enda och slutliga sanningen, människor förvandlas till att antingen vara hundraprocentigt ”med” eller hundraprocentigt ”mot”. I nästa steg måste de som är ”mot” utplånas, och om man inte kan göra detta med demokratiska medel och om samhällslivet är helt utformat för att stödja den enda sanningen, tar man sig i allmänhet rätten att döda dem som står för ”lögnen”. Det här hände inte bara i samband med inkvisitionen, varje politisk eller religiös diktatur har officiellt eller inofficiellt tillåtit att kättare, kontrarevolutionärer, revolutionärer, lagbrytare eller vad man nu kallar dem har dödats i ”sanningens”, ”rättens” eller ”styrkans” namn.

I en sekt som till exempel antroposofin blir de här mekanismerna tydliga, naturligtvis dödar man inte sådana som inte tror på Steiners läror, men man väljer att betrakta dem som om de inte fanns. Steiner klargjorde tydligt att man inte skulle ta notis om sådana vetenskapsmän som inte hade gått igenom den antroposofiska skolningen, och genom en sådan inställning skapar man ett slutet system. När man dessutom anser att den egna läran, i det här fallet Steiners antroposofi, innehåller den enda sanningen som resten av världen förr eller senare skall upptäcka, försvinner alla incitament för att söka efter alternativa förklaringsmodeller.

Antroposofin är intressant genom att den illustrerar det auktoritära och totalitära synsättet på ett så tydligt sätt. Eftersom Steiner var en ofelbar profet, och eftersom hans lära innehåller alla sanningar om vetenskap, medicin, och inte minst andlighet, behöver man egentligen inte analysera det som antroposofin står för. Genom att man inte kan tänka sig att antroposofin inte skulle vara perfekt, blir den en tabula rasa som man kan projicera sina egna åsikter på. Ett lustigt exempel på detta finns i samband med människor som anser att Steiner var en anti-fascistisk, radikal anarkist.

En sådan inställning finns tydligen till exempel inom delar av den svenska och norska antroposofiska rörelsen. Där tolkar man Steiners beskrivningar av monismen som frihetens filosofi och Nietzsche som en frihetskämpe i Philosophy of Freedom (1894) och Friedrich Nietzsche: Fighter for Freedom (1895), som en radikal anarkistisk inställning. Enligt NE är anarkism en politisk riktning där anhängarna, anarkisterna, eftersträvar ett samhälle där individen utsätts för så lite tvång som möjligt. Monismen och Steiners världsbild var som vi har sett delar av ett kulturellt sammanhang där rasens renhet, eugenik, ariernas och tyskarnas överhöghet och annat nådde sin politiska fulländning i det tredje riket. Visst talar Steiner om frihet, men det är bara vissa övermänniskor som skall ha tillgång till denna frihet i kraft av sin andliga överlägsenhet. Alla andra, de lägre stående, de icke initierade, den stora massan, skulle däremot hålla okunniga om hemligheten och mysteriet.

Om arbetarna lydde uppmaningen ”arbetare i alla länder förena er” och gick samman för att bilda en motpol mot de styrande, var det enligt Steiner ”den mest onaturliga sak som man kan tänka sig”. En sådan sammanslutning byggde enligt Steiner inte på något annat än hat mot alla som inte är medlemmar av arbetarklassen.

The following pre-condition for social activity must be made clear to those people who raise social claims in unreasonable and illusory fashion: Understanding about how man can develop himself as a socially creative being must first be present in this period, when anti-social forces are growing ever stronger as part of human evolution.

What will then have been achieved? You will discover the whole meaning of what I have now explained if you consider the following: In 1848 there appeared a social document which continues to work into the present day in radical socialism, and in Bolshevism. It was the Communist Manifesto of Karl Marx, which contains ideas which rule the thoughts and feelings of many working men. Karl Marx was able to dominate the labour world for the simple reason that he wrote and said what the working man thinks and understands, as a working man. This Communist Manifesto the contents of which I do not need to explain to you, appeared in 1848. It was the first document, the first seed in what has now borne fruit, after the recent destruction of opposing movements. This document contains one slogan, one sentence which you will often find quoted today by most socialist writers: “Workers of the world, unite!” It is a sentence which has run through many socialist groups. What does it express? It expresses the most unnatural thing that could possibly be thought today. It expresses an impulse for socializing, for uniting a certain mass of people. On what is this uniting, this union, to be built? Upon its opposite, upon the hatred of all those who are not members of the working class. This associating, this banding together of people is to be brought about through splitting up and separating mankind into classes. You must ponder this, you must think about the reality of this principle which is a genuine illusion, if I can use this expression, and which has been adopted in Russia, now in Germany and the Austrian countries, and which will eat its way further and further into the world. It is so unnatural precisely because, on the one hand, it shows the necessity of socializing, but on the other it builds this socialization out of the anti-social instinct of class hatred, and class opposition. (Social and Anti-Social Forces in the Human Being A lecture by Rudolf Steiner Bern, December 12, 1918)[201]

Enligt Steiner var de engelsktalande folken speciellt duktiga på att utveckla ett politiskt liv genom sin speciella ställning i evolutionen.

Now, the very capacities connected with the evolution of the Consciousness Soul give the English-speaking peoples a special genius for political life. One can study how the political art of dividing society and creating social structure has spread from England to those countries where things have remained backward, where the remnants of the fourth Post-Atlantean period have remained. This influence has spread even to the division of Hungarian society, to this Turanian member of the European peoples. It is only from the English heritage that a foundation for the political thinking of the fifth Post-Atlantean period can come. The English are specially suited to the realm of politics. It is of no use to pronounce a judgment on these things, the necessities of the case alone do so. One may feel sympathy or the opposite — that is a private affair. Objective necessity determines the affairs of the world. It is important that these objective necessities shall be clearly placed before us at this time. (Social and Anti-Social Forces in the Human Being A lecture by Rudolf Steiner Bern, December 12, 1918)[202]

Det politiska tänkandet är enligt Steiner fast förankrat i de angloamerikanska ländernas själar. I de tyskspråkiga länderna i Centraleuropa hade man däremot ett intellektuellt liv av särskilt stor lyskraft, men inga anlag för politik. När centraleuropéerna blir politiker så drömmer de antingen eller så ljuger de.

In the Central European countries, which are not in such a state of chaos, there is an unmistakable equilibrium between the Leaning of the intellect toward the Consciousness Soul, and the desire to be free from it; there, sometimes one prevails, sometimes the other. None of the Central European nations is really suited for political life. When they desire to be political, they are disposed to lose contact with reality. Whereas the political thinking of the Anglo-American nations is firmly anchored in the soul, in the Central European countries, it is not, for the second soul force dominates — Semblance and Appearance. However, the people of the Central European countries manifest an intellectuality of special brilliance. Compare anything that the English-speaking people have to say about the nature of thinking — and you will find the thoughts strongly linked to solid earth-realities. But if you take the brilliant feats of the German mind — you will find that they are more an aesthetic shaping of thoughts, even if the aesthetic shaping has a logical form. It is especially noticeable how one thought leads to another so that thoughts of value appear in dialectical form, shaped by an aesthetic will. If one wishes to apply this to solid earth-realities — if one wishes by this means to become a politician — then one easily becomes untrue; one easily falls into a so-called dreamy idealism which seeks to establish united kingdoms, with decade-long calls for unity — but in the end sets up a mighty State by force. Never before has there been such a contrast in political Life as the one between the dream of unity in 1848 and that which was really established in 1871. There you see the swing of the pendulum, the shift from that which really strives for aesthetic form, which can become untrue, an illusion, a dreamy picture when one wishes to apply it to politics. Here, there is simply no disposition for politics. When the Central European people become politicians they either dream or they lie. (Social and Anti-Social Forces in the Human Being A lecture by Rudolf Steiner Bern, December 12, 1918)[203]

Det som kan lösa problemet i denna kritiska tid är Kristus-varelsen som på den ena sidan uppmanar människor att göra det som Steiner talar om och därigenom fritt ta emot den impuls som kan hjälpa och hela. Kristus/Steiner uppmanar dem att ena sig i den andliga vetenskapen, i stället för att lyssna till uppmaningen om ”arbetare i alla länder förenen eder”. På den andra sidan står den som kallas ”denna världens furste” i Bibeln. Han skapar hunger och socialt kaos, vilket tvingar människorna att vilja försöka tillfredsställa materiella behov i stället för att vilja vända sig till ett sant socialt liv (den tregrenade sociala ordningen). De som motsätter sig den Andliga Vetenskapen är besatta av denna världens orättfärdige härskare. Det här var alltså 1918. Världskriget var precis över, det var revolution i Ryssland och försök till revolution i Tyskland. Människor svalt och led nöd, kriget hade tagit miljoner liv och nu dog åter miljoner människor i Spanska sjukan.

At this critical moment humanity is faced with a momentous decision. On the one side stands the Christ Being, calling us of our own free will to do what we have been speaking about today, to consciously and freely receive the social impulses which can heal and help humanity. Freely, to receive them. Therefore, we do not unite ourselves on those levels where hatred forms a foundation for love as in the cry, “Workers of the world, unite!” But we unite by striving to realize the Christ Impulse, by doing those things which are the will of Christ for this age.

Opposed to this will stands the adversary who is called in the Bible “the unrighteous Prince of this World”. He makes his presence known in various ways. One of these ways is to take those forces which allow us as free beings to serve that which we have been talking about today, to take this force of free will and to place it at the service of the physical. This adversary, the Prince of this world, has various instruments; for example, hunger and social chaos. By this means, through external compulsion, and physical measures, the force of free will is subverted to the service of apparent necessity. See how humanity today shows that it will not of its own free will turn to a truly social life, and to a recognition of true progress for mankind. It wishes to be compelled. And yet, this compulsion has not even led people to make the basic distinction between the Spirit of the supersensible world, the Christ Spirit and the adversary, the unrighteous Prince of this world. Look at this situation and see if this does not explain why in so many places today men oppose and struggle against the acceptance of any true spiritual teaching, against true spiritual deeds, and against Spiritual Science. They are possessed by the unrighteous Prince of this world. (Social and Anti-Social Forces in the Human Being A lecture by Rudolf Steiner Bern, December 12, 1918)[204]

Steiner såg alltså sin andliga vetenskap som den enda kraft som skulle kunna rädda världen. Om arbetarna bara började studera hans böcker om hur man skulle bli en andlig initierad, så skulle de sluta begära mat, sjukvård, drägligt boende, kläder på kroppen, inflytande och makt. Människorna i Tyskland och Ryssland hade ingen begåvning för politik (läs demokrati), därför behövde de en Övermänniska som kunde leda dem. Steiner arbetade medvetet med att finna en form där filosofin om övermänniskan kunde förverkligas. Det var inte bara Steiner som fann ett sådant sammanhang inom de ockulta rörelserna, detsamma gällde för de ultranationalistiska arierna inom de germanska ordnar som utforskade runmagi och nordiska myter.

Knepet var att få människor att vilja hålla på med eurytmi och meditation, i stället för att vilja förbättra sina materiella villkor. Viljan var den vitala förmåga som tränades och användes i de ockulta sällskapen, den andliga vetenskapen handlade om att träna sin vilja så att man kunde härska över människor och andar. När man för fram att Steiner fördömde ceremonimagi, tantriska metoder och annat är det ytterligare ett exempel på hur människor läser in sina egna åsikter i Steiners texter. Han arbetade helt medvetet med ett slags dubbel bokföring, det som han kunde säga offentligt var bara en del av det han visste. Redan 1904 berättade han att han som alla stora magiker bara kunde förmedla en del av sin kunskap, eftersom människor inte var mogna för mer.

I wish to call attention to something else, which will surprise some people, but will probably not at all surprise others who have accurate information. Let me express it this way: You will never be able to learn the last word about Spiritism and similar things from people who are obliged to speak about it as I am. You know there is in all sciences a precept that is justified by the scientific methods themselves; and that is the precept that the findings of science shall be presented to the larger circle of hearers in a popular way. If anyone wishes to make more intimate acquaintance with these findings, if one wishes to know the more intimate truth, then a long course is necessary, a course leading through the various methods with all the details.

As a rule researchers are not in a position to give in popular lectures what is worked out in the inner sanctum of the laboratories, in the privacy of the observatories. If this is the case in physical science, it is even more so in the great spiritual movements of the world, where, regarding what is acquired through spiritual insight, the command exists for the seer, for the one who has the right to utter words, to withhold the last word - since the last words are of quite another sort; they are of a nature that scarcely permits of public utterance.

So you will never be able to hear the very last word in this matter from one who calls himself an occultist, unless you are in a position and have a will to follow him in the most intimate manner. For those, however, who are well informed in the matter, the very way in which a fact is stated will illuminate something that is said not only between the lines, but perhaps even between the words.(p 2-3 The History of Spiritism, Hypnotism and Somnambulism, by Rudolf Steiner. Lectures 1904. Anthro. Press, Inc. NY c1943.)[205]

Skrivningar som den ovan tolkar vissa som att Steiner skulle ha tagit avstånd från tekniker som spiritism, hypnos och annat, medan han i själva verket säger att han inte kan lära ut något till andra än de allra närmaste adepterna. Att Steiner såvitt jag kan bedöma inte hade tillgång till några andra hemligheter än de som fanns inom teosofin när han påstod det här spelar ingen roll i sammanhanget, han siktade redan då på att bli erkänd som en initierad adept och som en stor mystiker och ockultist, precis som H. P. Blavatsky påstods ha varit.

I samma bok som citatet ovan kommer från finns ett tydligt rättfärdigande av rätten att använda tekniker för att påverka människor, om man inte är en låg människa, en undermänniska, förstås. Om man är väl insatt i det högre andliga livets mysterier, om man har utvecklat sin kraft till en hög nivå kan man enligt Steiner göra sådant som att påverka människor genom hypnos, för då gör man det utan att oroa de kosmiska krafterna. Om man skall använda sina andliga krafter för att påverka andra på ett medvetet sätt måste man enligt honom först visa sig värdig och kapabel. Det här naturligtvis inget annat än vad Blavatsky hade sagt, även om jag är tveksam till att hon skulle ha påstått så hör frankt att vissa högtstående människor skulle ha rätt att medvetet utöva inflytande på andra genom psykiska metoder som till exempel hypnos.

If you are a base person, in a certain sense a person of inferior worth, and you exercise an influence upon your fellows by means of hypnosis, then you do them harm. If you wish to exercise such an influence in a suitable way, so that vast cosmic forces are not injuriously tinged by it, then you must be well versed in the mysteries of the higher spiritual life - and that is possible only when you have developed your power up to a higher level. It is not a question of an experiment's being performed here and there. Such phenomena are the same as those which are being constantly produced in our environment. You cannot enter a room, if other persons are present, without reciprocal action taking place analogous to what occurs - under other conditions - in hypnotic phenomena. If such influences are to be consciously exerted, then one must first be worthy and capable of exercising them. (p 46-47 The History of Spiritism, Hypnotism and Somnambulism, by Rudolf Steiner. Lectures 1904. Anthro. Press, Inc. NY c1943.)[206]

De människor som enligt Steiner skulle höja sig över andra och bli mänsklighetens präster behövde inte ha formell utbildning och kunskap om de vanliga vetenskaperna. För denna uppgift räckte det inte med att som vetenskapsmännen bara tänka, man måste gå igenom en ockult skolning som omfattade hela människan. De gamla visa indiska och egyptiska prästerna hade inte bara kunskap om sådan elementära tekniker som hypnos, de kunde mycket mer. Och det var av just den anledningen att de visste mycket mer som de avstod från att förmedla sina kunskaper till massorna.

Often it was merely oral traditions that were passed on from school to school. In all this nothing is ever said of the condition of the hypnotized persons, of the condition of those who are to be hypnotized; that is not at all the important thing. On the other hand, methods are suggested which will qualify another person, the hypnotist, to call forth in himself such powers that he may be able to exercise such an influence upon his fellow man. In occult schools of former ages quite precise methods were indicated by means of which a man may gain such a power over his fellow men.

It is also required, however, in all the schools that the man who comes to possess such a power must go through a certain development which makes demands upon the whole human being. Mere intellectual learning is of no avail here, mere thinking and science are of no avail. Only those who know and make use of occult methods, who work up to a high stage of moral development, who go through tests of the most varied degrees in intellectual, spiritual, and moral relations, rise above their fellow men and become priests of humanity. (p 33 The History of Spiritism, Hypnotism and Somnambulism, by Rudolf Steiner. Lectures 1904. Anthro. Press, Inc. NY c1943.)[207]

I might also mention in regard to other phenomena that a knowledge of what we call the hypnotic state has existed among occultists and occult researchers of all times. Proof cannot be given, however, that the ancient Egyptians, but particularly that the priest-sages of ancient India, had exact knowledge of only that which I have communicated to you here as the phenomena of hypnotism, which are very elementary; these sages knew much more. And the fact that they knew much more prevented them from giving their wisdom to the great masses."(p 31 The History of Spiritism, Hypnotism and Somnambulism, by Rudolf Steiner. Lectures 1904. Anthro. Press, Inc. NY c1943.)[208]

Steiners andliga vetenskap var en tillämpning av monismens tro på en kraft som besjälade materien, teosofins tro på andliga förmågor och inneboende krafter i människan som kunde användas för att styra den andliga kraften, samt Nietzsches övermänniska omdöpt till initierad Mästare. När han köpte sig en ockult orden av Reuss 1905 var det säkert ett sätt att gå från att bara prata om att han var en stor magisk mästare, till att verkligen också börja bevisa det. En av de adepter till mästaren Steiner som vi känner till är den ryske författaren Andrej Belyj.

Belyj var en av den ryska symbolismens frontfigurer, och han och många andra inom den ryska intelligentian vid sekelskiftet var djupt fångade av den mystika sidan av kristendomen. Den kristna mystiken handlar ofta om föreningen av ande och materia, gudomligt och mänskligt, i en akt av kärlek. Vladimir Solovjov (1853-1900) var en författare och mystiker som spelade en stor roll för den ryska symbolismen. Han förenade platonism, tysk romantisk filosofi och kristet tänkande. Solovjov förutsåg att historiens mening var en kommande förening mellan det mänskliga och det gudomliga. För Solovjov var Sophia, den gudomliga visheten, en central symbol och det påstås att man fann ”skandalösa” kärleksbrev från ”Sophia” skrivna med Solovjovs egen handstil bland hans efterlämnade privata papper.

Solovjov var alltså en viktig representant för de ryska symbolisterna, och i den här gruppen finner vi samma sökande efter vägar för att nå högre kunskap och inspiration genom andliga eller ockulta metoder som till exempel konstnärer som Strindberg och Kandinsky ägnade sig åt på sina respektive håll. Artister och poeter skulle åter (som i förkristen tid) bli präster och profeter, och man sökte alternativa metoder som kunde förena de ickerationella och intuitiva med de rationella och logiska kunskapsvägarna. Symbolisterna såg sig själva som teurger, genom att använda ord för att skapa symboliska (magiska) berättelser och genom att medvetet bruka ljud, rytm och rim försökte man nå den andliga dimensionen i språket.

The Symbolists were the first among Russian modernists to sense the impending end of the old world and to turn, under the influence of Vladimir Soloviev´s philosophy, to diverse occult systems in search of alternative epistemological models that would unite nonrational intuitive ways of cognition with rational, logical ones. Soloviev´s theurgic aesthetics assigned the arts the task of totally transfiguring the world in the light of the future. Artists and poets once again must become priests and prophets, but in a new, still more important and lofty sense: not only will they be possessed by the religious idea, but they themselves will take possession of it and will consciously control its earthly incarnations. (The Occult p. 225-6)

In Aleksandr Bloks words, The Symbolist from the very beginning is already a theurgist, that is to say the possessor of a secret knowledge behind which stands a secret act; but he looks at the secret, which only later turns out to be universal, as his own. The Symbolists conceived of the poets role in terms of the Gnostic tradition and saw themselves as mystagogues whose exclusive mission was to penetrate the ontological mysteries and to reveal the path to salvation. Like alchemists who believed that the discovery of the elixir of life was a matter of achieving unsurpassed mastery of magic, the Symbolists sought to master the magic of words by means of symbolic correspondences as well as through sound, rhythm, and rhyme. (The Occult p. 226) Generally, the Symbolists approach to the occult was eclectic; they borrowed extensively from straightforward folk sources and complex esoteric doctrines. (The Occult p. 226-7). The poet-magician became one of the central images of Symbolist mythologized self-perception. (The Occult p. 227) In Symbolism as a World Understanding [Bely] termed [the] use of the word theurgy, after Soloviev. The magic of words, by means of which the artist obtains the power to conjure up realities inaccessible through common everyday language, was a concept shared by other Symbolist poets; it came to signify the theurgic or futurological function of art the creation of a new or future reality, albeit a reality specific to each theorist. (The Occult p. 231-2)[209]

Rudolf Steiner hade ju börjat sin akademiska bana med att arbeta med epistemologi eller kunskapsteori. Denna vetenskap var alltså också central för författarna inom den ryska symbolismen. De ryska symbolisterna sökte efter kunskap om den andliga världen i många olika källor, den ryska teosofin och de många ryska frimurarordnarna var bland annat en viktig inspirationskälla. Steiner och Andrej Belyj förenades alltså av sitt intresse för det ockulta och för kunskapsteori, men Belyj hade naturligtvis odlat dessa intressen innan han träffade Steiner.

Belyjs andliga forskningar hade samband med den ryska symbolismens främsta namn, Valerij Brjusov. Belyj och Brjusov blev tydligen fiender genom att de konkurrerade om den unga Nina Petrovskajas kärlek. Petrovskaja hade skrivit en novellsamling med titeln Sanctus Amor (ung. Heliga kärlek). Jag gissar att den behandlade den andliga kärleken som en väg mot en förening mellan det jordiska och det himmelska med förebild i föreningen mellan Sophia och Kristus, mellan alkemisten och hans soror mystica osv. Belyj och Petrovskaja försökte tydligen förverkliga denna myt i sitt eget förhållande, och Petrovskaja ser Belyj ”som en ny Kristus”. Men redan efter några månader, i början av år 1904, skrev Belyj följande i sin hemliga självbiografi. Jag har ju försökt förklara för Nina Ivanovna att Kristus står emellan oss; det har hon accepterat; och så kommer plötsligt ”det där”. ”Det där” är uppenbarligen en vanligt jordisk förälskelse, och Petrovskaja och Belyj gick skilda vägar. När hon därefter inledde ett förhållande med Valerij Brjusov orsakade det tydligen ett allvarligt sammanbrott i relationen mellan Belyj och Brjusov.

Belyj anklagade Brjusov för att han höll på att förvandla symbolismen till en känslolös, akademisk övning. Hans lidelse var alltför tyglad, han var en kylig experimentmakare med ett eklektiskt förhållande till historien, ”ett vanvett, noga inknäppt i syrtuten”. Brjusov beskriver å sin sida Belyj i romanen Den brinnande ängeln under namnet greve Heinrich von Otterheim, som en medlem av ett hemligt, mystiskt sällskap på jakt efter ”sanning och ljus”.[210]

Denna jakt på ”sanning och ljus” förde uppenbarligen Belyj i kontakt med Rudolf Steiner, och ett resultat av deras samarbete är Belyjs poetiska verk Glossalolia (Glossalolija, 1922). Efter att ha hindrats i sin publicering under den ryska revolutionen lät Belyj trycka över tjugo verk i Berlin mellan åren 1921 och 1923. Bland dessa fanns alltså Glossalolia A Poem about Sound som han själv beskrev som det mest framgångsrika av hans längre poem. När han bedömde det som framgångsrikt måste han ha avsett i relation till sina egna mål och förhoppningar, verket behandlades nämligen i huvudsak med tystnad eller oförståelse av recensenterna.[211]

Redan i Andrej Belyjs roman Petersburg spelade språket en stor roll, det verkar enligt någon uppgift som om romanen eller delar av den var avsedda att reciteras högt. Med tanke på symbolisternas syn på författaren som en magus och språket som en bro till det andliga planet, ligger förstås den tolkningen nära. Belyj försökte närma litteraturen till musiken som han såg som den främsta konstnärliga formen. I Glossalolia står språket som andligt medium i centrum, diktverket är ett gränsöverskridande arbete som både är ett diktverk och en filosofisk studie.

I inledningen skriver Belyj visserligen att verket är en ”improvisation över ljudteman” och ”ett poem bestående av ljud”, och han varnar för alla försök att tillämpa vetenskapliga principer på texten som han beskriver som ”totalt meningslös”. Men samtidigt är texten en essä om språkets ursprung och om sambandet mellan ljud och mening. Han utforskar språkets ursprung genom att bland annat jämföra den gemensamma roten för samma ord i olika indoeuropeiska språk, till exempel. sanskrit.

Belyj menar att det ursprungliga ljudet (roten) för ett visst ord hade burit på en särskild, numera glömd, mening i språkets begynnelse. Ljud var gester eller rörelser som tungan gjorde i munnen, på samma sätt som de rörelser man gjorde med lemmarna när man utövade Steiners eurytmi. Tungans rörelser ersätter sådana rörelser som dansaren gör. Dessa rörelser förkroppsligar det forntida medvetandets rötter, och härstammar från det forna landet Arya (Aeria) som var startpunkten för de indoeuropeiska språken.

Genom att jämföra samma ord på till exempel tyska och ryska, eller latin och ryska, försöker Belyj beskriva hur språket har utvecklats och vad den ursprungliga ”sinnesmeningen” (smyl) var för olika ord. Den ursprungliga betydelsen av ”ordet” är i sin tur knuten till skapelsen och Guds ande som svävade över vattnet. Konflikten mellan den synliga och den osynliga världen kan bara lösas genom ljud som är en överbryggande kraft. Sanningen finns inbäddad i den ursprungliga roten (Ur-). För att kunna förstå, greppa, fånga, måste vi flytta oss bortom det linjära, tidsberoende, till det översinnliga via ”ljudformulering, ljudning” (zvukoslvie).

Framväxten av det mänskliga språket kopplas i Belyjs Glossalolia samman med jordens skapelse enligt Steiners kosmologi. Skapelseberättelsens dagar förs samman med Steiners (ursprungligen teosofernas) evolutionsteori med tillstånd som utvecklas från Saturnus, Solen, Månen och till jorden. Stegvis under dagarna skapas också en värld av ljud, vokaler, konsonanter och så småningom ord inne i munnen. Men det gäller inte att förstå det här vetenskapligt, man måste förstå det genom att ta in det i sig själv.

Förmågan att förstå ljuden i deras grundläggande eller skapande betydelse visar enligt Belyj fram mot tungotalet i Nya Testamentet och Kristi återkomst, vilket sluter cirkeln som började i det första skapelseögonblicket. Detta skapande ord kan avbildas grafiskt, men det är också en rörelse som avbildas i eurytmin. Bild och tanke är en enhet, och vårt mål är att övervinna dubbelheten i det bokstavliga ordet, att överskrida den tragedi som en tanke utan ord utgör, att förstå ordets totalitet. Eurytmi, den nya vetenskapen, denna glädjefulla vetenskap, upplyser oss och leder oss enligt Belyj till att återställa folkens brödraskap, vilket är en förutsättning för Kristi återkomst.

Rudolf Steiners kosmologi och eurytmi är alltså viktiga nycklar för att förstå Belyjs Glossalolia. Belyj nämner flera gånger eurytmi som konsten att använda rörelser för att uttrycka ljud. Sambandet mellan tungan som ett sätt att uttrycka ett ord, och rörelserna i eurytmin som ett annat, skapar ett samband mellan Belyjs text och den andliga träningen i Dornach. Det största språkvetenskapliga inflytandet i hans verk kommer från den tyskfödde Max Müller som blev professor i språkvetenskap vid Oxford. Müller försökte visa att det indoeuropeiska ”ariska” språket hade varit ursprunget för alla indoeuropeiska språk. Müller beskrev också ett samband mellan ords rötter och grekiska myter, ett samband som Belyj också behandlar, dock utan att ange Müllers bok som källa.

Genom den bibliska kopplingen mellan ordet och skapelsen, och mellan tungomålstalandet och Kristi återkomst, blir ordens urgrund också den gudomliga skapelsens urgrund och Kristi eget ord. När man finner denna urgrund i det ”ariska” språket, som vissa menade att tyskan av alla indoeuropeiska språk var närmast besläktat med, blev arierna guds eget folk. Kristus skulle därmed tala ”ariska” när han kom. Genom invokationer på det ariska urspråket fick man magisk makt, en makt som också utövades via eurytmin där rörelserna ersatte ordet.

Ordet ”JAG”, ”ICH” på tyska, var efter Steiners förebild centralt i Belyjs kosmologi. ICH kan läsas som Kristi monogram, Iesus Christos. I Steiners Philosophy of Freedom (1894) definieras ”jag”, ”Ich”, som den enda basen för den fria individens handlande. Den helt fria människan, övermänniskan, accepterar inte längre de påbud som yttre eller inre auktoriteter försöker påtvinga honom utan lever bara efter sina egna personliga moraliska principer. Sådana principer kan vara att man vill uppnå det bästa möjliga för mänskligheten, eller civilisationens framsteg och mänsklighetens moraliska utveckling. Ett tredje alternativ är att man att strävar efter att realisera sina egna individuella moraliska syften som man förstår genom ren intuition

It is a moral advance when a man no longer simply accepts the commands of an outer or inner authority as the motive of his action, but tries to understand the reason why a particular maxim of behaviour should act as a motive in him. This is the advance from morality based on authority to action out of moral insight. At this level of morality a man will try to find out the requirements of the moral life and will let his actions be determined by the knowledge of them. Such requirements are

1. the greatest possible good of mankind purely for its own sake;

2. the progress of civilization, or the moral evolution of mankind towards ever greater perfection;

3. the realization of individual moral aims grasped by pure intuition. (Steiner, Philosophy of Freedom)[212]

Av dessa tre är målet att realisera sina egna individuella moraliska syften som man får grepp om genom ren intuition det högsta enligt Steiner. Detta under förutsättning att man har utvecklat ett ”jag” som kan se igenom alla konstruerade begrepp, vilket bara den ”fria” människan kan. Detta fria ”jag” använder i det ideala fallet sitt ”rena tänkande” eller ”praktiska förnuft” för att realisera det som han har förstått genom sin konceptuella intuition (moraliska intuition). På denna höga övermänniskonivå sammanfaller alltså den drivande kraften och motivet, våra handlingar följer varken av stereotypa regler eller externa impulser utan beror endast av vår egen intuition/vilja. Men detta kräver att man har en kapacitet att ur sig själv ta fram den rätta moraliska principen för varje situation, sådana som inte har denna kapacitet kan aldrig uppnå ett sant individuellt ”viljande”. Kants princip som säger ”handla så att grunden för din handling kan vara sann för alla människor” är alltså exakt motsatsen till vår (monisternas) säger Steiner i Philosophy of Freedom. Kants princip leder till döden för alla individuella impulser att handla. För Steiner kan aldrig grunden för en handling vara det som är rätt för alla människor, utan bara vad som är rätt för honom själv i varje särskild situation.

Among the levels of characterological disposition, we have singled out as the highest the one that works as pure thinking or practical reason. Among the motives, we have just singled out conceptual intuition as the highest. On closer inspection it will at once be seen that at this level of morality driving force and motive coincide; that is, neither a predetermined characterological disposition nor the external authority of an accepted moral principle influences our conduct. The action is therefore neither a stereotyped one which merely follows certain rules, nor is it one which we automatically perform in response to an external impulse, but it is an action determined purely and simply by its own ideal content.

Such an action presupposes the capacity for moral intuitions. Whoever lacks the capacity to experience for himself the particular moral principle for each single situation, will never achieve truly individual willing.

Kant's principle of morality -- Act so that the basis of your action may be valid for all men -- is the exact opposite of ours. His principle means death to all individual impulses of action. For me, the standard can never be the way all men would act, but rather what, for me, is to be done in each individual case. (Steiner, Philosophy of Freedom)

Steiner talade i sin bok Philosophy of Freedom om att den fria människan måste vara helt fri från att lyda under yttre och inre moraliska lagar. Han nämnde särskilt kristendomen som en sådan yttre moralisk princip som människor införlivade i sitt inre, och som man måste befria sig från. Den frihet som han framställde som den moraliska övermänniskans privilegium, var en frihet att helt och hållet handla efter det som bäst gagnade honom själv i varje situation. Svaret på vad som var bäst för honom själv fick han genom sitt eget förnuftiga tänkande och moraliska intuition. Principen om att sätta sin egen individuella vilja högst ledde till bättre resultat än moraliska principer som att sträva efter mänsklighetens framåtskridande eller att försöka handla på ett sätt som var rätt för alla andra människor (gör mot andra vad du vill att andra skall göra mot dig själv). Idén var att den högtstående människan genom sin egen moraliska känsla/intuition automatiskt skulle komma att handla på ett sätt som var bättre än alla mänsklighetens tidigare principer.

Steiner påstod att principerna i hans Philosophy of Freedom var basen för allt han sedan utvecklade i sin andliga vetenskap. I förordet till en nyutgåva från 1918 säger Steiner att innehållet i denna bok är oundgängligt för att man skall förstå de andliga erfarenheternas värld. Om någon skulle bli förvånad över att boken i sig inte innehåller några beskrivningar av sådana andliga kunskaper som han har visat prov på i sina senare böcker, bör man hålla i minnet att Steiners avsikt var att först skapa en grund som sådana resultat kunde vila på när han skrev boken Philosophy of Freedom. (I verkligheten hade ju Steiner ännu inte kommit i kontakt med teosofin 1894, och det var förstås därför som han inte skrev något om den andliga vetenskapen.)

There are two fundamental questions in the life of the human soul towards which everything to be discussed in this book is directed, One is: Is it possible to find a view of the essential nature of man such as will give us a foundation for everything else that comes to meet us -- whether through life experience or through science -- which we feel is otherwise not self-supporting and therefore liable to be driven by doubt and criticism into the realm of uncertainty? The other question is this: Is man entitled to claim for himself freedom of will, or is freedom a mere illusion begotten of his inability to recognize the threads of necessity on which his will, like any natural event, depends? …

This is how I thought about the content of this book when I first wrote it down twenty-five years ago. Today, once again, I have to set down similar sentences if I am to characterize the main ideas of the book. At the original writing I limited myself to saying no more than was in the strictest sense connected with the two fundamental questions which I have outlined. If anyone should be astonished at not finding in this book any reference to that region of the world of spiritual experience described in my later writings, I would ask him to bear in mind that it was not my purpose at that time to set down the results of spiritual research, but first to lay the foundations on which such results can rest.

The Philosophy of Freedom does not contain any results of this sort, any more than it contains special results of the natural sciences. But what it does contain is in my judgment absolutely necessary for anyone who seeks a secure foundation for such knowledge. What I have said in this book may be acceptable even to some who, for reasons of their own, refuse to have anything to do with the results of my researches into the spiritual realm. But anyone who feels drawn towards the results of these spiritual researches may well appreciate the importance of what I was here trying to do. It is this: to show that open-minded consideration simply of the two questions I have indicated and which are fundamental for every kind of knowledge, leads to the view that man lives in the midst of a genuine spiritual world. (Philosophy of Freedom, Preface to the revised edition of 1918 )[213]

År 1918 gav Steiner tydligen ut sin bok i två versioner, dels under namnet Philosophy of Freedom och dels under namnet Philosophy of Spiritual Activity. Dessa två är tydligen samma bok med det enda undantaget att man har ersatt ordet ”Freedom” med ”Spiritual Activity” på alla de ställen där det förekommer i ursprungstexten. Idén är tydligen att påstå att Steiner egentligen skrev om ”andlig verksamhet” när han skrev om ”frihet”. Det tyska ordet ”freiheit” betyder med andra ord egentligen ”andlig aktivitet”.

THE PHILOSOPHY OF FREEDOM

Knowledge of Freedom

I. Conscious Human Action

II. The Fundamental Desire for Knowledge

III. Thinking in the Service of Knowledge

IV. The World as Percept

V. The Act of Knowing

VI. Human Individuality

VII. Are there Limits to Knowledge?

The Reality of Freedom

I. The Factors of Life

II. The Idea of Freedom

III. Freedom — Philosophy and Monism

THE PHILOSOPHY OF SPIRITUAL ACTIVITY

Science of Spiritual Activity (Freiheit)

I. Conscious Human Action

II. The Fundamental Desire for Knowledge

III. Thinking in the Service of Apprehending the World

IV. The World as Perception

V. The Activity of Knowing the World

VI. The Human Individuality

VII. Are there Limits to Knowing?

The Reality of Spiritual Activity (Freiheit)

I. The Factors of Life

II. The Idea of Spiritual Activity (Freiheit)

III. Philosophy of Spiritual Activity and Monism

Det här sättet att omdefiniera och till och med ersätta ett visst ord med ett annat, liknar Steiners åtgärd att i efterskott ersätta ”teosofi” i alla texter från hans tid som teosof med ordet ”antroposofi”. Men det visar också att Steiner, precis som han själv säger, alltid egentligen menar övermänniskans frihet ”Freedom” när han säger eller skriver ”Spiritual Activity”. I Philosophy of Freedom var ”Jag” det högsta rättesnöret, om man var en övermänniska behövde man inte rätta sig efter yttre påbud eller inre påbud från någon gud. Det var jagets egen intuitiva vilja som skulle vara övermänniskans enda moralregel. I ett föredrag hösten 1906 talade Steiner om att det forntida hebreiska namnet på gud var ”Jag”, vilket sägs i ”Jag är den jag är” i 2 Mos 3:14.

All the so-called external science of the soul overlooks the most important point which is here involved. I will ask you; therefore, to follow me for a few moments in making a survey of what is a very subtle argument, yet one which will show you how the matter stands. In the whole of human speech there is one small word which differs in toto from all the rest. Each one of you can name the things around you; each one can call a table a table, and a chair a chair. But there is one word, one name, which you cannot apply anything save to that which owns it and this is the little word “I.” None can address another as “I.” This “I” has to sound forth from the innermost soul itself; it is the name which only the soul itself can apply to itself. Every other person is a “you” to me, and I am a “you” to him. All religions have recognized this “I” as the expression of that principle in the soul through which its innermost being, its divine nature, is enabled to speak. Here, then, begins that which can never penetrate through the exterior senses, which can never, in its real significance, be named from without, but which must sound forth from the innermost being. Here begins that monologue, that soliloquy of the soul, whereby the divine self makes known its presence when the path lies clear for the coming of the Spirit into the human soul.

In the religions of earlier civilizations, among the ancient Hebrews, for instance, this name was known as “the unutterable name of God,” and whatever interpretation modern philology may choose to place upon it, the ancient Jewish name of God has no other meaning than that which is expressed in our word “I.” A thrill passed through those assembled when the “Name of the Unknown God” was pronounced by the Initiates, when they dimly perceived what was meant by those words reverberating through the temple: “I am that I am.”[214]

Gud var alltså ”Jag”, det innersta i människan. Detta ”Jag” innesluter och utvecklar inom sig fröet till mänsklighetens högre utvecklingsstadier. Detta ”Jag” är också enligt Steiner samma sak som det indiska konceptet om Atman.

In this word is expressed the fourth principle of human nature, the one that man alone possesses while on earth; and this “I” in its turn encloses and develops within itself the germs of higher stages of humanity.

We can only take a passing glance at what in the future will be evolved through this fourth principle. We must point out that man consists of a physical body, an etheric body, an astral body, and the ego, or actual inner self; and that within this inner self are the rudiments of three further stages of development which will originate in the blood. These three are Manas, Buddhi, and Atma:

Manas, the Spirit-Self, as distinguished from the bodily self;

Buddhi, the Life-Spirit;

Atma, the actual and true Spirit-Man, a far-off ideal to the man of today; the rudimentary germ now latent within, but destined in future ages to reach perfection. [215]

I nästa steg avslöjar Steiner att principen för egots (Jagets) utveckling finns i blodet.

We have thus followed the path from the exterior world to the interior one, and also back again from that inner world to the outer one. Two things are now possible. (1) We see that blood originates when man confronts the external world as an independent being, when out of the perceptions to which the external world has given rise, (2) he in his turn produces different shapes and pictures on his own account, thus himself becoming creative, and making it possible for the Ego, the individual Will, to come into life. A being in whom this process had not yet taken place would not be able to say “I.” In the blood lies the principle for the development of the ego. The “I” can only be expressed when a being is able to form within itself the pictures which it has obtained from the outer world. An “I-being” must be capable of taking the external world into itself, and of inwardly reproducing it. [216]

När människor började gifta sig utanför sin släkt blandades blodet, och den gamla klärvoajansen som hade förmedlats genom det oblandade blodet försvann. Då föddes i stället den nutida medvetenheten.

The important thing to bear in mind here is that in olden times there was a hazy clairvoyance, from which the myths and legends originated. This clairvoyance could exist in the nearly related blood, just as our present-day consciousness comes about owing to the mingling of blood. The birth of logical thought, the birth of the intellect, was simultaneous with the advent of exogamy. Surprising, as this may seem, it is nevertheless true. It is a fact which will be substantiated more and more by external investigation; indeed, the initial steps along this line have already been taken.[217]

Den som förstår evolutionens lagar så som Steiners gör kan också förutsäga hur det skall gå när två grupper kommer i kontakt med varandra genom kolonisation. Ett folk som har byggt in sin miljö i blodet kan inte överleva när man försöker ympa en ny civilisation på det. Detta är orsaken till att vissa ursprungsfolk måste gå under så snart det kom kolonister till deras del av världen. Därför kommer iden att man kan införa förändringar på ”kreti och pleti” att försvinna med tiden, det är lönlöst att kräva mer av blodet än det kan klara av.

When two groups of people come into contact, as is in the case of colonization, then those who are acquainted with the conditions of evolution are able to foretell whether or not an alien form of civilization can be assimilated by the others. Take, for example, a people that is the product of its environment, into whose blood this environment has built itself, and try to graft upon such a people a new form of civilization. The thing is impossible. This is why certain aboriginal peoples had to go under, as soon as colonists came to their particular parts of the world.

It is from this point of view that the question will have to be considered, and the idea that changes are capable of being forced upon all and sundry will in time cease to be upheld, for it is useless to demand from blood more than it can endure. [218]

Den moderna vetenskapen har upptäckt att man inte kan blanda blod från djur som inte är besläktade, vilket ockultismen har vetat länge. Hela det intellektuella livet är ett resultat av blandning av blod. Människan är så konstruerad att om man blandar blod som inte är alltför avlägset i evolutionen kommer intellektet att födas. På detta sätt dödades enligt Steiner den gamla klärvoajansen och en ny form av medvetenhet tog dess plats.

Just as this mingling of the blood of different species of animals brings about actual death when the types are too remote, so, too, the ancient clairvoyance of undeveloped man was killed when his blood was mixed with the blood of others who did not belong to the same stock. The entire intellectual life of today is the outcome of the mingling of blood, and the time is not far distant when people will study the influence this had upon human life, and they will be able to trace it back in the history of humanity when investigations are once more conducted from this standpoint.

We have seen that blood united to blood in the case of but remotely connected species of animals, kills; blood united to blood in the case of more closely allied species of animals does not kill. The physical organism of man survives when strange blood comes in contact with strange blood, [except, of course, in the case of incompatible blood types, which mutually coagulate one another] but clairvoyant power perishes under the influence of this mixing of blood, or exogamy.

Man is so constituted that when blood mingles with blood not too far removed in evolution, the intellect is born. By this means the original clairvoyance which belonged to the lower animal-man was destroyed, and a new form of consciousness took its place. [219]

Det här kan ju låta modernt och bra, om man blandar olika blod blir människan mer medveten. Men när Steiner talade om blandning av blod ”som inte är alltför avlägset i evolutionen” menade han absolut inte rasblandning som till exempel mellan vita kolonister och ursprungsbefolkningar, utan kanske snarare blandning av olika germanska stammar eller möjligen blandning mellan tyskt och ryskt som i fallet med honom själv och Marie von Sievers. Det som finns i människans blod är en avspegling av hennes ego (den andliga högsta principen enl. ovan). Därför måste man först underkuva en människas blod för att kunna underkuva henne själv. Vilket rimligtvis måste ha bett att man måste underkuva en människas ande för att underkuva henne. Detta förklarade och rättfärdigade så vitt jag kan förstå kolonisation enligt Steiner, eftersom det starkaste blodet hade besegrat det svagare. Här fanns också en magisk dimension, Mefistofeles ville härska över Fausts ego, och därför skaffade han sig makt över hans blod.

That which is able to live in man's blood is that which lives in his ego. Just as the physical body is the expression of the physical principle, as the etheric body is the expression of the vital fluids and their systems, and the astral body of the nervous system, so is the blood the expression of the “I,” or ego. Physical principle, etheric body, and astral body are the “Above”; physical body, vital system, and nervous system are the “below.” Similarly, the ego is the “above,” and the blood is the “below.” Whoever, therefore, would master a man, must first master that man's blood. This must be borne in mind if any advance is to be made in practical life. For example, the individuality of a people may be destroyed if, when colonizing, you demand from its blood more than it can bear, for in the blood the ego is expressed. Beauty and truth possess a man only when they possess his blood. Mephistopheles obtains possession of Faust's blood because he desires to rule his ego. Hence we may say that the sentence which has formed the theme of the present lecture was drawn from the profound depths of knowledge; for truly - “Blood is a Very Special Fluid.” [220]

Hos Steiner var alltså Jag (ICH) = ego = den gudomliga gnistan = anden = blodet. Genom en starkare ande, ett starkare blod, var man överlägsen sådana som låg längre bort i evolutionen som ursprungsbefolkningar, färgade, kineser, japaner och så vidare. Den tyska anden var den starkaste och mest kultiverade, och därmed var tyskarna destinerade att regera över världen. Steiner påstod naturligtvis inte det här i klartext år 1906, det hade antagligen inte varit speciellt populärt i de teosofiska kretsarna. Men genom att han 1918 hänvisar till Philosophy of Freedom/Spiritual Activity där övermänniskan ”ICH” hyllas, som grund för hela sin filosofi (s 321), genom att han under krigsåren sprider en arisk propaganda (s 83), genom att han så sent som 1924 fortfarande hävdar att ”bättre människor” hade rätt att utrota indianerna (s 70), framstår Steiners filosofi som en propaganda för rashat och folkmord från början till slut.

Att den framförs under täckmantel av andlig visdom och vetenskap som förmedlas direkt från den andliga världen gör Steiners smutsiga ockultism och blodmagi om möjligt ännu mer avskyvärd än Hitlers. Visserligen förde de båda fram samma syn på de överlägsna tyskarnas rätt att utplåna underlägsna och mindre utvecklade folk, men Hitler hade trots allt kuraget att gå ut öppet med sin politik utan att gömma sig bakom hemliga ordnar. De hade båda samma filosofi och samma mål, men medan Hitler lyckades bli hela Tysklands ledare i korståget för den rena tyska rasen och det rena tyska blodet, fick Steiner nöja sig med att vara führer för antroposoferna.

Steiner och Hitler hade samma syn på den ariska rasens överhöghet och rätten att underkuva de lägre stående, de hade samma syn på blodet som det som bar folksjälen eller anden, och de hade samma syn på hur Tyskland skulle styras. Hitler ansåg att den enda rätta styrelseformen för tyskarna var att de styrdes av honom själv som enväldig diktator. Och vad påstod Steiner? Jo, att tyskarna inte hade någon begåvning för politik. De kunde därför inte klara av att hantera en politisk demokrati, något som däremot människor som var födda med engelska som modersmål kunde.

Men om tyskarna nu inte klarade av att leva i ett demokratiskt samhälle, vilket sorts samhällsskick skulle de då ha i stället? Ja, naturligtvis Steiners tregrenade sociala ordning. Den var bättre för tyskarna än demokratin, eftersom tyskarna var ett så andligt folk till skillnad från de materialistiska västeuropéerna. Och vad var den tregrenade sociala ordningen? Den var grundad på den filosofi som beskrevs i Steiners Philosophy of Freedom. Där kunde övermänniskan, som hade gjort sig fri från alla yttre och inre begränsningar, genom moralisk intuition tänka ut vad som var det bästa för honom själv i varje situation, och eftersom han var den som hade tillgång till den allra högsta moralen blev det då också automatiskt bäst för alla andra. Eller om det inte blev bra för dem blev det ändå till det bästa, eftersom andra moraliska principer som till exempel att sträva efter mänsklighetens förkovran eller att göra mot andra som man vill att de skall göra mot en själv var underlägsna principer för underlägsna människor.

Tyskarna hade alltså ingen begåvning för politik, de kunde inte hantera en demokratisk ordning (s 312), och de måste därför ledas av en diktator. Är det fel att pådyvla Steiner den åsikten? Jag tycker inte det, han gick nämligen ut och varnade människor för den moraliska syndaflod som skulle komma om de inte lät den tregrenade sociala ordningen genomsyra samhället. Den tregrenade sociala ordningen var i sin tur antroposofin, som i sin tur grundade sig på Steiners sanningar som bara han kunde hämta fram genom sin egen moraliska/andliga intuition. Inom antroposofin fanns inte det minsta utrymme för demokrati. Nu lyckades Steiner ju inte få gehör för sina förslag att införa antroposofin som statsbärande filosofi med honom själv som diktator, men Adolf Hitler lyckades däremot 1933 göra sig själv till diktator med en motsvarande social ordning.

Steiner lämnade tydligen politiken 1922, men det Antroposofiska Sällskapet och de utbildningsvägar som han skapade för att indoktrinera människor i den antroposofiska vetenskapen vittnar ändå om hur han hade tänkt sig att leda Tyskland om han hade fått mandat för det. Det fanns ingen annan vetenskap än Steiners antroposofi, alla andra åsikter skulle man ignorera. Steiner utformade hela vetenskapen, ingen annan hade tillgång till akashakrönikan och ingen annan kunde därför heller komma med avvikande åsikter. Steiner hade rätt att själv fritt utse vilka medarbetare och lärare som skulle få verka inom organisationen, och organisationens ledning hade rätt att fritt bestämma vilka som fick tillträde till undervisningen (s 182).

När det gällde Hitlers parti och hans ledning av Tyskland gällde precis samma principer, men i större skala. Den enda sanna filosofin var nazismen som hade utformats av Hitler. Hitler hade kunskap om allt, det behövdes inga andra auktoriteter än ”der Führer”. Han utfärdade dekret och utformade principer som sedan vidarebefordrades genom organisationen ända ner till den lägsta nivån. Hitler bestämde också enväldigt vilka som fick tillträde till organisationen, men eftersom hans organisation var Tyskland kom medlemskapet att innebära fulla medborgerliga rättigheter medan de som ställdes utanför så småningom inte ens fick rätten till sitt eget liv.

Steiner var i sina egna ögon en övermänniska som på intuitiv väg kunde hämta fram de rätta principerna ur sitt eget överlägsna intellekt, och samma sak ansåg Hitler om sig själv. De var båda produkter av en kultur som upphöjde övermänniskan och ansåg att han hade rätt att härska över slavmänniskan i kraft av sin överlägsenhet. De ansåg båda att tyskarna inte kunde leda sig själva, och att de personligen var utsedda av ödet att ta över ansvaret för att bestämma hur Tyskland skulle styras. Den enda skillnaden var att Steiner misslyckades i sina ansträngningar att ta över makten, medan Hitler lyckades.

Steiner fick aldrig chansen att se alla tyskar dyrka honom som Mästare eller Führer. Han fick aldrig se dem utföra eurytmi i fullständig samstämmighet och hans ockulta symboler kom aldrig att pryda hela landet. Men Hitler fick alla att göra heil-rörelsen och att marschera i takt. Han fyllde Tyskland med hakkorset som är en symbol för den solgud som Steiner företrädde i sin roll som Zarathustra. Steiner lät hexagrammet pryda Goetheanum, medan Hitler gjorde det till den symbol som judarna måste bära på sina kläder.

Hitler och Steiner arbetade definitivt för samma mål, och det var också något som antroposoferna var snabba att meddela nazisterna efter deras maktövertagande. Redan 1934 skickade det tyska Antroposofiska Sällskapet ett brev till Hitler där de pekad på den stora överensstämmelsen mellan antroposofin och nazismen, samt underströk Steiners ariska ursprung och protyska aktivism.[221] Men i den övermänniskoideologi som både Hitler och Steiner företrädde fanns det inte plats för mer än en övermänniska åt gången. De två kunde aldrig ha samarbetat, därtill var de alldeles för lika.

Hitler kom till makten genom att utnyttja det politiska systemet med det uttalade målet att omvandla Tyskland till en nazistisk diktatur när han väl hade kommit i en position där han kunde ersätta de demokratiska funktionerna med sin egen skuggorganisation. Steiner verkar ha arbetat för att hans politik skulle komma till makten genom skrämselpropaganda. Han reste omkring och ropade att människorna måste vakna, annars skulle Lucifer och Ahriman komma och ta dem. Eftersom han påstod sig vara den ende som kunde hantera dessa krafter trodde han kanske att alla människor med automatik skulle höja upp honom på samma sätt som man lydde hans minsta vink inom antroposofin. Kanske trodde Steiner att hans användning av Ordet och hans magiska handlingar skulle skapa det resultat som han önskade enligt hans egna teorier om andlig vetenskap. Men i efterhand är det lätt att se att Hitlers användning av de politiska medlen var betydligt effektvare än Steiners användning av magi.

I Steiners värld måste övermänniskan bestämma, och eftersom han hade utropat sig till en sådan andlig övermänniska borde andra förstå att han var utsedd att leda dem. Men arbetarna i den revolutionära rådsrepubliken i München hånade 1919 ”den ruttnande kapitalismens häxdoktor” som de kallade Steiner.[222] De vägrade att lyssna på hans ”andliga insikter” om att deras krav på inflytande och förbättrade levnadsomständigheter var en produkt av Ahriman, lögnens fader. Steiners förslag till pedagogik för arbetarbarnen uppskattades däremot av ägaren till cigarettfabriken Waldorf-Astoria.

Harmageddon

Jag har försökt att förklara min drivkraft att arbeta med Rudolf Steiner och de antidemokratiska krafterna på 1920- och 1930-talen som ett behov av att rensa ut något som jag drabbades av i mitt förra liv. Det är tydligt att jag tvingas tröska igenom hans texter för att jag skall förstå något om mig själv, eller att jag använder mig själv som ett verktyg för att beskriva ett generellt mönster. En företeelse som jag har tvingats försöka förstå är till exempel waldorfpedagogiken, trots att jag själv inte har någon anknytning till den eller intresse av den. Den fråga som jag har brottats med är om denna pedagogik används för att skola barn i en esoterisk andlighet, utan att man öppet säger det till föräldrarna.

Det är tydligt att de metoder som Steiner utformade för att styra människors andliga utveckling genom att skapa bilder med inspiration av myter och att utföra teurgi i form av eurytmi, också används inom waldorfpedagogiken. Men kan han ha avsett att utveckla barnen till arbetarna vid cigarettfabriken Waldorf-Astoria till andliga övermänniskor? Efter att ha satt mig in i hans elitistiska världsbild, där arbetarklassens sociala krav sågs som Ahrimans verk, har jag svårt att tro det. Han ansåg ju att antroposofin var en vetenskap som kunde lösa alla världens problem, men vad var lösningen på problemet med arbetarklassen? Lösningen på deras benägenhet till uppror var ju att de lärde sig att lyda auktoriteter, som till exempel ägarna till fabrikerna. Det var också bra om de insåg att deras belägenhet var ett resultat av karmiska synder som de hade begått i ett tidigare liv, och att de förhållanden som de hamnade i var den läkning som försynen hade ordinerat deras själar. Det vore förstås också bra om de insåg att Steiner var den enda som förkunnade sanningen, då blev de säkert mindre intresserade av att lyssna på sådana som förde fram andra profeter som till exempel Karl Marx.

Jag såg en linje från Waldorfutbildningen till högskolan i Dornach, men kanske är sanningen den att Steiner aldrig tänkte sig att arbetarna skulle komma att gå där? De som han omgav sig med var ju andliga sökare, konstnärer och kultiverade människor, att barnen till arbetarna vid cigarettfabriken Waldorf-Astoria skulle komma till Dornach för sin högskoleundervisning var förstås aldrig tanken. Arbetare gick ju helt enkelt aldrig på högskolan i Steiners värld. I så fall är den Waldorfutbildning som förs ut i världen egentligen avsedd för att passivisera arbetarnas barn så att de inte växer upp till ifrågasättande och samhällsomstörtande revolutionärer. Om man tänker sig att den andan har förts vidare ut i New Age, så är det kanske inte så underligt att människor hellre går på kristallterapi, reinkarnationsterapi och healing än tar itu med att förstå och förändra orsakerna till varför de mår dåligt.

En annan fråga har varit varför jag kände mig så irriterad på Steiner på Hilmas vägnar. Visst är det tydligt att hon tog över hans filosofi och tillämpade hans metoder, och att resultatet blev att hon förvandlades till en likriktad vått-i-vått-målare som kämpade med Lucifer och Ahriman. Det finns en viss likhet med de föräldrar till barn i Waldorfskolor som först inte förstår vad den ”andliga” eller ockulta undervisningen går ut på, och sedan känner sig lurade när de inser att Steiner var en magiker. Förklaringen till det som hände Hilma var enligt den analogin att lilla oerfarna Hilma inte förstod vad hon gav sig in på, eller att Steiner ”förhäxade” henne.

Det verkar visserligen ha varit så att Steiner besatte en stor förmåga att locka till sig människor och att dupera dem, det var inte bara Hilma som underordnade sig honom utan också till exempel Belyj och Rosenkrantz. De mekanismer som Steiner spelade på var precis de som finns i varje toppstyrd organisation där ledaren ses som en frälsare och gud, problemet är bara det att man går in och manipulerar med människor på ett djupare plan när man använder sig av andliga metoder än till exempel inom ett företag eller en politisk organisation. Steiner hade tydligen tillgång till meditationsmetoder som var kraftfulla, Belyj blev ju beroende av Steiner eftersom han var den ende som kunde hjälpa honom att styra verkan av dessa metoder.

I fallet med Hilma af Klint och Steiner finns det dock ett annat sätt att se på saken än att hon blev lurad av en ”svartmager”. Visst var Steiner en sådan, men Hilma var inget ovetande offer. Hon sökte verkligen efter andlig utveckling när hon reste till Dornach, hon kände till Steiners rykte som en invigd adept och hon ville få del av den undervisning som han förmedlade. Den enda faktor som man kan se som skulle peka på att hon blev ”lurad” är att Steiner hade representerat teosofin i många år och att han är ganska otydligt med vad som är hans eget och vad som kommer från teosofin. Eftersom det mesta i antroposofin är taget från teosofin kan man anta att Hilma trodde att Steiner fortfarande företrädde teosofins grundprinciper om det universella broderskapet.

Men om man tar i beaktande att Hilma hade deltagit i flera grupper där man arbetade med att få kontakt med den andliga världen, att hon hade fått tillämpa andliga träningsmetoder under ledning från den andliga världen och att hon och hennes vänner uppenbarligen hade lärt sig att komma i kontakt med varandra på rent andlig väg, så måste man ändå säga att hon var mer medveten än de flesta om vad hon sökte. Steiner hade ju som sagt tagit det mesta från teosofin, också idéerna om en öppen förkunnelse för ”de många” och en hemligt för ”de få” kom därifrån. Steiner köpte ju faktiskt sin orden från Reuss på uppdrag av Annie Besant, som ville att han skulle skapa en avdelning av teosofernas Esoteriska skola i Tyskland.

Den primära anledningen till att man skapade Teosofiska Samfundet var att man ville lära sig mer om tekniker för andlig träning, särskilt tekniker för att separera ”astralkroppen” från den fysiska kroppen. Behovet av att hålla utforskningen av dessa tekniker hemlig ledde så småningom till att man bildade den Esoteriska Skolan. H S Olcott, en av de ursprungliga grundarna av Teosofiska Samfundet, skrev angående bakgrunden till samfundets grundande att man särskilt ville utforska hur man använde viljan i ett magiskt sammanhang. Han ansåg att den högsta tillämpningen av magi var att kunna separera astralkroppen från den fysiska kroppen. Den som kunde göra detta blev enligt hans tro nästan allsmäktig.

Olcott wrote about the beginnings of the TS: "Our object was to learn, experimentally, whatever was possible about the constitution of man, his intelligence, and his place in nature. Especially Mind, active as Will, was a grate problem for us. (TH VI/6: 204) Of all the practices, the highest possible achievement of magic is the separation of the astral body from the physical body (TH III/6:176), because with this separation the astral body becomes almost omnipotent. [223]

I en bok av J. P. Deveney från 1997 visar författaren att det Teosofiska Samfundet inledningsvis erbjöd praktisk träning i olika ockulta metoder, till exempel det som kallas astralprojektion. Detta var motivet för det tystnadslöfte för samfundets medlemmar som instiftades 1876. Denna praktiska träning och detta tystnadslöfte fördes senare över till Esoteriska Skolan.

J. P. Deveney (in: Astral Projection or liberation of the Double and the Work of the Early Theosophical Society, 1997) proved that originally the Theosophical Society offered its members practical training in various occult practices, including what is now called astral projection, and has connected this fact with the pledge of secrecy for the society's members that was instituted on January 19, 1876. However also in India was there an inner group with degrees and a pledge of secrecy, followed later by the ES that is still in existence today.[224]

Idéerna om en förbindelse mellan det egyptiskt inspirerade frimureriet och rosenkreutzarna kom ursprungligen från en krets där både Yarker och Blavatsky ingick. Theodore Reuss köpte sedan en frimurarorden av Yarker. När Steiner i sin tur köpte sin orden av Reuss handlade han alltså inom en etablerad teosofisk tradition. Hilma af Klint hade deltagit i teosofiska sammanhang i Stockholm, och hon sökte sig kanske till Steiner för att få mer kunskap om de hemligheter som Blavatsky, Yarker och andra hade kommit över.

Men sanningen är att Blavatskys teosofiska vetenskap var en lika stor bluff som Steiners. Det var ju i själva verket från henne som Steiner hämtade allt om Lemurien, Atlantis och så vidare. Visst tillförde Steiner en egen liten ”knorr” genom sin tro på Nietzsches övermänniskoideal och monismen, men tesofin hade en elitistisk inriktning även utan den. Det var också teosoferna som först experimenterade med att framkalla elementaler, långt innan Steiner hade blivit en magisk stormästare.

Hilma af Klint visste precis vad det var för krafter som man arbetade med i den andliga träningen. Hennes målningar i det Centrala Verket handlar i stor utsträckning om kärlek och kunskap, om Eros, och om manligt och kvinnligt. I Förklaringsboken citerade jag följande utdrag ur Hilmas texter från åren 1907 till 1916.

M och n, blått och gult, hyskan och haken, rosen och liljan. Dessa symboler går igen genom hela arbetet, både i texterna och i bilderna. Arbetet byggde helt på dessa symboler, enligt vad ledarna sade. Hyskan var en bild av det kvinnliga, haken av det manliga. Men hyskan var också en bild av kärleken och haken en bild av visheten.

Det manliga används också i meningen det andliga, det som befruktar, och det kvinnliga är i det sammanhanget materien, det som tar emot andens kraft. Maria står som en symbol för jorden, den som blev befruktad av det andliga utan någon jordisk motpart (i alla fall i symbolisk mening). Den sexuella kraften används inte längre för reproduktion i jordisk mening, utan lyfts upp för att användas för själslig och andlig utveckling.

Då pistillen i lotusblomman reser sig uppåt till mästaren och liksom trycker ståndarna nedåt så ställer hon sina krafter till Mästarens förfogande, och på så sätt blir fortplantningsorganen de organ som utvecklar det andliga ljuset. Meningen är att mänskligheten skall i vår tid utvecklas i denna riktning.[225]

Den första dagen när jag började träna qigong hörde jag en röst inom mig som sade ”du får fortsätta från den nivå där du slutade”. Det som jag kan om andlighet är inte något som jag har lärt mig i det här livet, allt fanns redan på plats hos Hilma af Klint. Men hon behövde dock en sista duvning i konsten att tro på sig själv och att urskilja andliga bedragare, vilket hon också fick en tydlig lektion i genom sina kontakter med teosofin och Rudolf Steiner.

Det finns inget äkta andligt i det som först Blavatsky och senare Steiner presenterade som en andlig vetenskap. Det är i stället olika legender och rena påhitt som de har samlat ihop från olika källor. Det är en salig röra av idéer från Paracelsus, legender om Atlantis och Lemurien och annat som har förts ihop med en falsk evolutionsteori. Men det hela hade dock en mening genom att man presenterade vissa koncept som mänskligheten nu har bearbetat under drygt hundra år. Dit hör tanken att vi reinkarnerar med målet att bli en buddha eller invigd mästare enligt förebild från Kristus, och att vi leds av våra egna andliga Mästare. Ur den aspekten kan jag ändå förstå att bakom allt som har hänt finns en andlig kraft som vill hjälpa oss alla framåt.

Jag har som jag skrev tidigare känt att mina tidigare personligheter står bakom mig, eller rättare sagt ingår som en del i den person som jag är idag. Under alla mina liv har jag, som alla människor, levt i olika tider och olika kulturers trossystem. Jag har sysslat med att observera stjärnorna i Sumer, jag har varit prästkung i Egypten och Tibet, jag har trott på Paracelsus teorier och praktiserat iatrokemi i hans efterföljd som Tycho Brahe, jag har studerat Böhmes teosofi som Jane Lead, varit frimurare som Louis Claude de Saint-Martin, och jag har undervisats av höga andliga krafter i livet som Hilma af Klint. Det var förstås inte underligt att teosofin väckte en mängd minnen till liv när Hilma plötsligt kom i kontakt allt detta gamla material.

Men läxan efter Hilmas kontakter med Rudolf Steiner är att vi aldrig kan gå tillbaka i vår utveckling. Att åter börja tro på de elementaler som Paracelsus presenterade, eller att söka Europa runt efter äkta rosenkreutzare som kan ge en magiska initiationer, är som att vända sig helt om och börja rusa tillbaka genom tiden. Det man möter på den resan är dessutom i allmänhet bara projektioner och senare tiders fantasier om vad de ”ockulta” vetenskaperna egentligen betydde. Sanningen är ju i stället att det som man i vissa läger nu ser som högsta andliga kunskap, till exempel tron på andar av elemental natur som man dessutom kan manipulera, var en tidigare världs försök att utforska naturens lagar. När vi nu idag vet så mycket mer om både oss själva, jorden och universum finns det verkligen ingen anledning att fortsätta att prångla ut gamla magiska föreställningar som bara var okunnighet.

När man sedan, som Rudolf Steiner gjorde, blandar Blavatskys påhitt om Lemurien, Atlantis och annat med en världsbild som bygger på den vita (germanska) rasens överhöghet, olika länders gudagivna uppdrag att härska över andra, blodets förmåga att förmedla anden, de mest utvecklade folkens ande som utsedd att underkuva och utrota de lägre stående raserna, andlig träning som ett sätt att stärka sitt ego med magiska övningar, övermänniskans rätt att överskrida alla gränser och så vidare, blir blandningen verkligen fruktansvärd. Visst kan jag försöka finna personliga förklaringar med roten i mitt förra liv för att förstå varför jag måste gräva i denna motbjudande sörja, men jag måste nog också erkänna att det finns en stark andlig kraft som just nu verkar i mitt arbete med målet att störta det här bygget.

När jag beskrev drömmen om tornet av klossar som rasade och drog med sig en man som fanns i toppen på sidan 233, förklarade jag den med att det var Rudolf Steiner som fanns i toppen av det torn som har skapats av judendom, kristendom och alla senare läror som bygger vidare på dessa två. Det har varit tydligt att mitt arbete med att utforska grunden för judendomen och kristendomen har letts med fast hand från den andliga världen, och det är klart att även det här sista med utforskandet av grunden för teosofin, antroposofin och New Age får sin kraft därifrån.

Ju mer jag tränger in i Steiners texter, desto mer förstår jag sambandet mellan Steiners filosofi och nazismen. Jag inser också mer och mer att det faktiskt finns många människor som tror på nyttan av att kommunicera med de dödas andar, gnomer och sylfer och annat. Och jag förstår att den andliga världen vill peka på hur smutsigt och falskt det är att marknadsföra sådana föreställningar under täckmanteln av vetenskap, personlig utveckling och andlighet. Steiners ”vetenskap” är verkligen motsatsen till allt som vi i allmänhet menar med detta ord.

Men jag vill naturligtvis inte heller ställa mig i den fålla där man bräker om satanism, odjurets märke och annat så fort människor försöker förstå historien och bilda sig en egen uppfattning om den andliga världen. Det viktigaste är som alltid att människor har frihet att uttrycka sig och att man inte begränsar tillgången till kunskap och information. Varje människa måste själv lära sig sina läxor, i livets skola behöver vi alla slag av erfarenheter. För mig personligen har jag en fast förankring i min egen övertygelse som har vuxit fram genom mina egna erfarenheter. Därför kan jag också tränga in i till exempel Rudolf Steiners texter utan att riskera att fastna i det som han presenterar. Men om man inte har en sådan grund är risken uppenbar att man som till exempel Blavatsky och Steiner inte kan se skillnaden mellan att beskriva Paracelsus läror om elementaler, och att tro på det man beskriver.

Människor måste själva skaffa sig en grund som ger dem styrka och förmåga att se igenom det som bara är illusioner, även om dessa illusioner delas av miljoner människor. Därför har varje människa ett ansvar att förmedla det som hon eller han upplever som sanning till andra, men man måste också komma ihåg att rätten att acceptera eller förkasta denna sanning är varje annan människas privilegium.

För nästan exakt på dagen två år sedan inledde jag ett arbete som jag vid den tiden inte hade någon aning om vad det skulle innebära. Under de år som har gått har jag arbetat med att beskriva den sanna bakgrunden till Tanak/Gamla Testamentet, till historierna i Nya Testamentet och nu slutligen bakgrunden till New Age och därigenom också bakgrunden till andra världskriget och Förintelsen. Det är märkligt att upptäcka att något som med rätta ses som den värsta ideologin i mänsklighetens historia, nämligen nazismen, har sprungit fram från precis samma grund som antroposofin som i stället av vissa ses som den högsta andliga vetenskapen.

Mitt arbete med Bibeln startade bland annat med en betydelsefull dröm som handlade om en förberedelse för en stor fest. Plötsligt var jag ute och reste med en vän från förr och vi såg en stor kvinna som bar på ett barn och som försökte få med sig en man som var fast i ett gäng som missbrukade den andliga kraften. Kvinnan, som egentligen var jag själv, försökte övertala den här mannen att lämna den där gruppen som var så skadlig för honom men han vägrade.

Det här handlade om den kamp som jag hade fört för att försöka förklara det skadliga mönstret i den qigongskola där jag mötte min ”mystiska bror”, och hur jag hade fått ge upp och lämna dem. Barnet var det andliga ”kärleksbarn” som jag bar med mig trots att vi inte längre hade någon personlig kontakt. I nästa scen i drömmen såg jag två människor som låg döda vid sidan av vägen, detta handlade om två av vännerna i qigongskolan som hade valt en personlig, fysisk relation framför den möjlighet till andlig utveckling som hade bjudits dem om de hade använt kärlekskraften för det ändamålet i stället.

Plötsligt fick jag en mycket kraftfull vision. Jag sov inte längre, utan det här hände precis i uppvakningsögonblicket. Det som jag såg var ”Den gamle”, en av de Höga Mästarna, som grät förtvivlat. Det handlade om slutet av andra världskriget och jag hörde ordet ”Harmageddon”. Jag såg ett stopptecken som vändes upp till ett kors och placerades på jorden.

Harmageddon

6/9-2003

Jag drömde att vi var några gamla vänner som skulle vara med på en danstillställning, det var inte en privat fest. Vi förberedde oss och det fanns en massa godis där. Plötsligt var jag och en bästis från de första klasserna ute och körde bil. Först såg vi en stor, kraftig kvinna som hade ett alldeles nyfött barn i famnen. Fast det var mitt i vintern hade barnet bara tunna innekläder på sig. Kvinnan stod och talade med sin man, försökte få med honom hem, men han ville hellre vara med sitt kompisgäng av missbrukare. Till slut gick hon i alla fall iväg med barnet.

Vi körde vidare och passerade ett stort fluffigt, skärt täcke. Täcket blåste undan och jag förstod att två döda, nakna människor, en kvinna och en man, låg där under. Jag tvärstoppade bilen och kunde inte komma vidare fast min vän bad mig att köra. Jag var chockad, hade inte kraft att köra vidare och ville i stället ringa larmnumret 90 000. Det påminde om drömmen från den 22/12 2002 om de två kuskarna som omkommit och som täcktes av rosa bårtäcken.

Jag drömde att jag var hos ett äldre par en weekend. Jag badade tillsammans med mitt lilla barn. Det var nog det sista den här helgen. Ett reningsbad.

Jag såg Den Gamle som grät förtvivlat. Han såg rakt på mig. Det var i slutet av andra världskriget. Jag hörde ordet ”Harmageddon”. Därefter såg jag ett stopptecken.

Stopptecknet vändes upp till ett likarmat kors och placerades på Jorden.

Den Gamle, Gud, som gråter förtvivlat över sina barns lidanden. Tänker på alla som gläder sig när de hör om terrorattacker, strider, krig och elände och tror att det betyder att Guds rike närmar sig. Som om Gud skulle stå för krig, mord och terror! Visst förutsades världskrigen till Hilma och de andra, men det betyder inte att de ”skapades” av Gud. Vi är själva ansvariga för det som sker här på Jorden. Det är inget annat än våra egna krafter som verkar i det yttre.

Gud står för fred, frid, och frihet. Gud är kärlek, skulle kärleken någonsin skapa krig? Nej, det är vår egen egoism, vår girighet, vår ovilja att känna igen en broder i varje människa som skapar strider och lidande. Men det finns ett löfte om att det skall ta slut, att de stora krigen på 1900-talet var ett slags slutstrid, och det handlar förstås om vår förmåga att förstå läxan, om vår utveckling och vår mognad som mänsklighet. Och om Guds närvaro, det vita korset som skall resas på Jorden.

Och vad kan en enskild människa göra? Skapa en brandvägg mot allt orent. Inte understödja, inte ta in, och absolut inte glädja sig åt terrordåd och liknande. Utan bara sända ut allt man kan av kärlek och god vilja. Visst kommer det att finnas strider, och visst kommer de som vill skapa kaos att fortsätta med sin verksamhet, men att ge sig in i dessa energifält är bortkastad möda och helt onödigt. Varför göda striden? Vi vill ju ha frid, och då måste vi sprida frid.

Gud står för frihet, för befrielse. Hur skulle den kraften någonsin tala för förtryck och utnyttjande? Gud står för jämlikhet och balans, hur skulle denna kraft någonsin stå för att höja upp det manliga över det kvinnliga eller tvärtom, eller överhuvudtaget för någon form av polarisering? Kvinnligt och manligt, öst och väst, ande och materia. Ingen aspekt får förtryckas på den andras bekostnad, och absolut inte i Guds namn.

Drömmen beskrev en del av den ”resa” som jag hade varit ute på under de fyra föregående åren. Den delen av min utveckling var nu slut, och den mycket starka visionen av Den Gamle pekade framåt mot arbetet med Bibeln och med New Age. Det fruktansvärda som hände fram till slutet av andra världskriget får aldrig mer upprepas. Den stoppsignal som förvandlades till ett kors var ett tecken på att den andliga världen avsåg att sätta stopp för möjligheten att något sådant skulle kunna hända igen. Medlet för att nå detta mål har varit att avslöja vad Bibeln egentligen handlar om och nu också bakgrunden till Rudolf Steiners antroposofi.

Okunskapen om vad Tanak/GT och NT egentligen handlar om och hur dessa texter kom till, har varit en stor orsak till den krigiska anda som har spridits genom både GT och NT. Den romerska berättelsen om judarnas olydnad och ondska i NT har dessutom hetsat till förföljelse av både judar och andra icke kristna grupper under hundratals år. Den här sista beskrivningen av hur man kan missta något som så uppenbart är rasistiskt, främlingsfientligt och fyllt av vantro som antroposofin för en hög andlig sanning, är ytterligare ett exempel som har skapats för att vi skall förstå hur viktigt det är att vi använder vårt eget sunda förnuft i stället för att blint tro på diverse självutnämnda mästare.

Steiners Esoteriska träning

I en bok med titeln Guidance in Esoteric Training, som Marie Steiner lät ge ut 1947, finns en sammanfattning av den esoteriska träning som Rudolf Steiner förmedlade till sina adepter mellan åren 1904 och 1914. Den här ”boken” är mycket tunn, bara ca 15 sidor, men den skall trots det innehålla kärnan i Steiners esoteriska träningsmetoder. Den gavs ut för att de officiella böcker som Steiner publicerade om den esoteriska träningen inte innehöll de praktiska metoder som han hade lärt ut direkt till medlemmarna i den Esoteriska skolan. I förordet till Guidance in Esoteric Training beskrivs bakgrunden till att den Esoteriska skolan och övningarna som finns i den aktuella boken.

The contents of this book are selected from the matter of Rudolf Steiner's Esoteric School. The School remained in existence for ten years from 1904 to 1914, when the outbreak of the First World War prevented its continuance. During that period Rudolf Steiner was still within the Theosophical Society, and he used the words `theosophy' and `theosophical', though always (as he tells us in his Autobiography) in the direction in which his anthroposophical spiritual science had from the first been pointing. After the lapse of a further ten years, when he went on to found the General Anthroposophical Society and himself became its President, his esoteric guidance of those members who sought it was continued on a somewhat different footing, in closer association with the organization and direction of the Society.

The institution of the Esoteric School in 1904 had been quickly followed by publishing descriptions of the path which pupils should follow, in the book Theosophy, in the series of Essays, Knowledge of the Higher Worlds. How is it achieved? (first published in book form in 1909), and also in Occult Science: an Outline, which appeared early in 1910. A description of the basic conditions for inner development, particularly of the `subsidiary exercises', is also to be found in these books, and after their publication Rudolf Steiner sometimes alluded to such exercises by reference to them. In Chapter V of Occult Science: an Outline (`Knowledge of Higher Worlds. Concerning Initiation') he lays down as follows the necessary precondition for all the exercises.

We can however understand from this how necessary it is that man should not demand entry into the spiritual world until he has learned and understood certain essential truths of that world by the simple exercise of his everyday intelligence, developed in the physical world. If spiritual development follows the right and normal path, then before he aspires to enter the supersensible world the pupil will already have mastered with his ordinary intelligence the whole of the earlier contents of this book [Occult Science]. (Steiner, Guidance in Esoteric Training, Prefatory Note)[226]

Rudolf Steiner hade alltså beskrivit grunderna för den esoteriska eller ockulta träningen i sina böcker Teosophy (1904) och Occult Science (1910). I de första fyra kapitlen i boken An Outline of Occult Science hade han beskrivit den teoretiska grund som varje människa som ville träda in i den andliga världen behövde. När jag själv läser dessa kapitel framgår det att denna teoretiska grund är kunskapen om vad ockult vetenskap är, vad människan består av ut ett teosofiskt perspektiv, samt hur evolutionen har gått till enligt Blavatskys teorier.

Människan består enligt denna ockulta vetenskap av sju olika ”kroppar” eller plan. Människans intellektuella utveckling siktar till att transformera astralkroppen till ”life spirit”. Initiation betyder å andra sidan att människan själv genom att använda översinnlig kunskap kan genomföra detta tranformationsarbete på anden i full medvetenhet.

The intellectual development of man, his purification and ennobling of the utterances of feeling and will are the measure of his transformation of the astral body in spirit self; his religious and many other experiences imprint themselves upon the ether body and transform it into life spirit. In the usual course of life this occurs more or less unconsciously. On the other hand, what is called initiation of man consists in his being directed by supersensible knowledge to the means that enable him to undertake this work on the spirit self and life spirit in full consciousness. (Steiner, An outline of Occult Science)[227]

Genom att arbeta med/på den fysiska kroppen kan man skapa/utveckla den högsta delen av människan (anden) skrev Steiner. Den högsta formen av mänsklig ansträngning krävs för att förena den intellektuella själen, egot, ”ICH” med denna dolda ande.

It is easy to be misled in respect of the spirit man, owing to the fact that in the physical body we see the lowest member of man's being, and it is, therefore, hard to be reconciled to the idea that work on the physical body brings into being the highest member of the human entity. But just because the physical body conceals the active spirit within it behind three veils, the highest form of human endeavor is needed to unite the I with this hidden spirit. [228]

Efter att ha lagt en grund genom att beskriva vad en människa är och hur evolutionen har gått till enligt den teosofiska teorin, beskriver Steiner så i kapitel fem ”Cognition of the Higher Worlds, Initiation”, hur man kan bli ett med kosmos och därigenom nå “initiationen”. Den metod som Steiner beskriver för att uppnå denna enhet med kosmos är en teosofisk teori som utvecklades av Blavatsky i Adyar. Man använder sig därför helt av indiska metoder och begrepp som att koncentrera sig på punkten mellan ögonbrynen, att se lotusblommor med olika antal kronblad som beskrivningar av chakran osv. Denna initiation når sitt mål i och med att man möter ”väktaren på tröskeln” och han visar sig vara Kristus. Studenten är nu initierad i det upphöjda mysterium som är kopplat till namnet Kristus, och kan enligt Steiner äntligen förstå vad som inträffade historiskt i den fjärde post-Atlantiska epoken – den grekisk-romerska epoken.

If the student of the spiritual has experienced intuition, he not only knows the images of the psycho-spiritual world, he cannot merely read their connections in the “occult script,” but he attains to knowledge of the spiritual beings themselves through whose co-operation the world, to which the human being belongs, comes into existence. In this way he learns to know himself in the form he possesses as a spiritual being in the world of soul and spirit. He has struggled through to a perception of his higher ego, and he has become aware of how he has to continue his efforts in order to control his Doppelganger, the “guardian of the threshold.” He has, however, also encountered the “greater guardian of the threshold,” who stands before him as an ever present exhorter to further effort. This “greater guardian” becomes the ideal toward which he strives. If this feeling emerges in the student of the spiritual, he has then acquired the possibility of recognizing who it is that stands there before him as the “greater guardian of the threshold.” To the perception of the student of the spiritual this guardian now transforms himself into the form of the Christ, whose Being and participation in Earth evolution has been made clear in the previous chapters of this book. The student is now initiated into the exalted mystery that is linked with the name of the Christ. The Christ shows Himself to the student as the “great ideal of man on earth.” — If thus through intuition the Christ is recognized in the spiritual world, what occurred historically on earth in the fourth post-Atlantean evolutionary epoch — the Greco-Latin epoch — also becomes comprehensible. The way in which, at that time, the exalted Sun Being, the Christ, has intervened in the Earth evolution and how he continues to work within this evolution becomes the personally experienced knowledge of the student of the spiritual. It is thus a revelation of the meaning and significance of Earth evolution that the student receives through intuition. The way to knowledge of the supersensible worlds, which is described here, is one that every human being can follow, no matter what the situation in which he may find himself within the present-day conditions of life.[229]

Medlet för att uppnå kontakt med den andliga dimensionen, vilket alltså i slutänden skulle innebära att man mötte ”väktaren på tröskeln”, var meditation. Men man skulle inte bara meditera, utan man skulle meditera på ”rätt” sätt. Det rätta sättet att meditera var enligt Steiner att koncentrera sig på vissa bilder och känslor. Man skulle gärna meditera över växter och hur sav och annat flödade från roten och runt i växten. I samband med detta skulle man uppnå känslor av sällhet, allvar och så småningom befriande glädje när man överlämnade sig åt tanken på det röda blodet som likt den röda rosens sav var bärare av inre, rena erfarenheter. I nästa steg omvandlar man dessa bilder och känslor till en vision av ett svart kors som illustrerade utplåningen av instinkter och passioner. I centrum av korset visualiserar man sju lysande röda rosor i en cirkel. Dessa rosor är en symbol för blodet som uttrycker de renade känslorna och instinkterna.

I may have a feeling of bliss when I think of the purity and passionlessness of the growing plant; I can produce within myself the feeling of how certain higher perfections must be purchased through the acquirement of instincts and desires. This can then transform the feeling of bliss, which I have felt previously, into a grave feeling; and then a feeling of liberating joy may stir in me when I surrender myself to the thought of the red blood which, like the red sap of the rose, may become the bearer of inwardly pure experiences. It is of importance that we do not without feeling confront the thoughts that serve to construct such a symbolic visualization. After we have pondered on such thoughts and feelings for a time, we are to transform them into the following symbolic visualization. We visualize a black cross. Let this be the symbol of the destroyed base elements of instincts and passions, and at the center, where the arms of the cross intersect, let us visualize seven red, radiant roses arranged in a circle. Let these roses be the symbol of a blood that is the expression of purified, cleansed passions and instincts.[230]

Genom att skapa sådana här meditationsbilder som man laddar med känslor och som man arbetar med att införliva i sin själ under lång tid, skapas en förmåga som Steiner ungefär kallar fantasifullt tänkande (imaginative cognition). Detta är det första steget på vägen mot högre tänkande. Termen ”imaginative” (visionärt, fantasifullt) kan leda tanken till att det hela bara är inbillningar, men det är enligt Steiner helt fel. I andlig vetenskap är “imaginative cognition” ett sätt att skapa något genom att själen går in i ett översinnligt tillstånd. Det som man når genom detta tillstånd är andliga fakta och varelser som de vanliga sinnena inte kan komma i kontakt med. Det som man når genom detta sätt att tänka är därför en annan slags verklighet. Bilderna i sig har ingen betydelse, det som är viktigt är den själsliga förmåga som utvecklas genom dessa övningar.

It will have become evident from the preceding exposition that meditation is a means of acquiring knowledge about higher worlds, but it will also have become evident that not just any content of thought will lead to it, but only a content that has been evolved in the manner described. The path that has been indicated here leads, in the first place, to what may be called imaginative cognition. It is the first stage of higher cognition. Knowledge that rests upon sense-perception and upon the working over of the sense-perceptions through the intellect bound to the senses may be called, in the sense of spiritual science, “objective cognition.” Beyond this lie the higher stages of knowledge, the first of which is imaginative cognition. The expression “imaginative” may call forth doubts in those who think “imagination” stands only for unreal imaginings, that is, a visualization of something that has no corresponding reality. In spiritual science, however, “imaginative” cognition is to be conceived as something coming into existence through a supersensible state of consciousness of the soul. What is perceived in this state are spiritual facts and beings to which the senses have no access. Because this state is awakened in the soul by meditating on symbols or “imaginations,” the world of this higher state of consciousness may be named the “imaginative” world, and the knowledge corresponding to it “imaginative” cognition. “Imaginative,” therefore, means something which is “real” in a different sense from the facts and beings of physical sense-perception. The content of the visualizations that fill imaginative experience is of no importance, but of utmost importance is the soul faculty which is developed through this experience.[231]

Trots att Rudolf Steiner alltså hade beskrivit vägen mot denna stora initiation och också hade berättat att man behövde utveckla fantasibilder (imaginationer), intuition genom att leva i den andliga världen, samt lära sig läsa det ockulta manuset som innehåller inspiration (akashakrönikan), hade han ändå inte offentliggjort för offentligheten exakt hur man skulle uppnå dessa kunskaper. Det var naturligtvis något som han sparade för dem som han personligen vägledde inom den Esoteriska skolan. Under senare år (efter 1914) arbetade Steiner med att bygga in dessa metoder i det antroposofiska skolsystemet, men Marie Steiner kände tydligen ändå 1947 att man borde publicera de allra innersta hemligheterna från den Esoteriska skolan.

Vid den här tiden hade det nämligen börjat publiceras mängder av arbeten om orientaliska träningsmetoder som yoga etc., och därför ville Marie Steiner ställa något från Steiners europeiska disciplin mot dessa orientaliska läror. Hon skrev följande i ett brev. ”Genom att göra exempel på Rudolf Steiners noggranna, personligt skapade råd tillgängliga, ville jag säkerställa att något skulle komma fram från hans rosenkreutziska ström som är mer i samstämmighet med den nuvarande tiden, än de dekadenta indiska och tibetanska metoderna.”

In 1947, thirty-three years after the First World War had interrupted the Esoteric School and two years after the end of the Second, Marie Steiner, in response to requests from members of the Anthroposophical Society, set about publishing the most important of the Contents of the Esoteric School. Numerous works on oriental training methods (Yoga etc.) were making their appearance, and it was her object to set against these something from the European discipline of Rudolf Steiner. `By making available', she wrote in a letter, `examples of Rudolf Steiner's careful, personally-delivered advice, I wished to ensure that something could come forth from that Rosicrucian stream which is more in tune with the present age than decadent Indian and Tibetan methods.' (Steiner, Guidance in Esoteric Training, Prefatory Note)[232]

När jag kom till ovanstående passage i pamfletten om Steiners metoder för ockult esoterisk träning var jag tvungen att gå ut på toaletten och kräkas. Det här är något unikt för mig, visst har det varit fruktansvärt arbetsamt att behöva gräva i all ”skit” i samband med de monoteistiska religionerna och därmed behöva komma i kontakt med ett kraftfält som förmedlar intolerans, självrättfärdighet, grymhet och lögn, men jag har ändå aldrig blivit tvungen att kräkas. Jag vill naturligtvis inte på något sätt förringa alla tidigare religionskrig, pogromer, inkvisitioner och annat, men Marie Steiners uttalande träffade ändå som ett fysiskt slag.

Det här skrevs alltså bara två år efter andra världskrigets slut. Den ”mellaneuropeiska kultur” och de idéer om den ariska rasens överhöghet som Steiner hade propagerat för hade just förverkligats i Hitlers tredje rike. Sex miljoner judar hade mördats med kallt blod, och miljoner andra människor hade dött som ett resultat av tyskarnas aggressionspolitik. Den tyska andliga ström som Steiner sade sig representera hade grundligt bevisat vad den stod för och vilka resultat den ledde till för ”lägre stående”, ”nedåtgående” eller ”dekadenta” människor och raser, och ändå hade Marie Steiner mage att komma och påstå att Steiners filosofi var överlägsen över de ”dekadenta indiska och tibetanska metoderna”!

Här finns inget spår av insikt, reflektion eller självanalys, antroposoferna såg uppenbarligen inte något samband mellan Steiners propaganda under första världskriget och åren därefter, och det förakt mot demokratin som ledde till det nazistiska maktövertagandet. Inte heller hade de reflekterat över att talet om evolutionen som bestående av vissa länders och rasers ödesbestämda roll att härska och förtrycka och andras att bli undertryckta och utrotade, var grunden till nazismens ödesdigra övermänniskoideologi.

Det påstås att Marie Steiner inte övergav sina nazistiska sympatier ens efter kriget, och av ovanstående uttalande där Steiners rosenkreutziska filosofi ställs mot den ”dekadenta” orienten verkar det som om det verkligen stämmer. Man får ju inte glömma att Steiners initiationer ledde fram till att man förstod hans evolutionslära. Denna lära innebar att ”Tyskland och våra grannländer” var toppen av evolutionen (s 20), och att alla andra var passerade stadier som var på väg att degenerera till apor och var dömda att försvinna enligt evolutionens grundlag om ”survival of the fittest” (s 41, s 70). Att tyskarna, som skulle vara skapelsens krona och evolutionens yppersta resultat, hade tagit på sig uppgiften att förtrycka, terrorisera, tortera och slutligen mörda miljoner människor med rättfärdigande om att de var ”undermänniskor” och ”degenererade”, hade inte fått Marie Steiner att ompröva sin Mästares ideologi. I stället hade antroposoferna redan på hösten 1945 sex skolor i gång i Tyskland som åter förde ut den ariska evolutionsteorin till 1500 elever, ett antal som idag uppskattas till ca 120 000 runt om i världen.

Men låt oss vända tillbaka till de ockulta övningar som tydligen var kärnan i Steiners esoteriska träning, och som Marie Steiner hade valt ut som ett motmedel mot den våg av ”degenererad” indiska och tibetanska metoder som tydligen vällde in i Europa efter kriget. Vad var det för revolutionerande tekniker som den store initierade adepten Steiner hade förmedlat, och som världen nu fick ta emot efter 40 år? Till att börja med beskrivs målet för den ockulta träningen och hur kristendomen leder till den högsta initiationen utifrån en föreläsning som Steiner höll 1903 eller 1904. Målet är enligt denna beskrivning att initieras som ett ”ICH” och få uttrycka sin egen vilja. Detta har blivit möjligt genom att Kristi blod har flödat ut och förenat sig med jorden och att tusenden sedan dess har pressat sig framåt i önskan att låta sitt blod flöda i en sådan blodig initiation/död. (Här finns kanske nyckeln till att Steiner långt senare kunde påstå att de unga män som dödades i första världskriget upplevde en plötslig initiering och fortsatte som krigare i ”Mikaels här” efter döden.)

Then Initiation came forth from the darkness enshrouding the Mysteries into the clearest light of day. In a great and mighty Personality, the Bearer of the highest unifying Principle, of the Word - of Him who is the expression and manifestation of the hidden Father, and who taking on human form became the Son of Man and thereby the Representative of all mankind, the Bond uniting all I's - in Christos, the Life-Spirit, the Eternal Unifier, the Initiation of mankind as a whole was accomplished, as historical fact and at the same time as symbol, on the plane of feeling. So potent was this Event that in every individual who modelled his life on it, its power could continue to work - right into the physical, expressing itself even in the appearance of the stigmata and in the most piercing pains. Feelings were shaken to their innermost depths. An intensity of emotion, the like of which has never surged through the world before or since, arose in mighty waves. In the Initiation on the Cross of Divine Love the sacrifice of the `I' for All had taken place. The blood, the physical expression of the `I' had flowed in love for mankind, and the effect was such that thousands pressed forward to this Initiation, to this Death, letting their blood flow in love and devotion for mankind. That blood untold was poured out in this way has never been sufficiently emphasized; the thought no longer enters the consciousness of men, not even in theosophical circles. Yet the waves of ardour which in this streaming blood flowed down, and then ascended, have fulfilled their task. They have become the wellsprings of powerful impulses. They have made mankind ripe for the Initiation of the Will. And this is the legacy of Christ. (Steiner, Guidance in Esoteric Training)[233]

Övningar för sex månader

I nästa steg beskriver Steiner de allmänna krav som en aspirant på ockult utveckling måste uppfylla. Han måste befria sig från hinder i det yttre och i det inre. De yttre hindren befriar han sig från genom att leva enligt Steiners regler för hur han skall leva, och de inre försvinner om han tillämpar Steiners speciella instruktioner om meditation, koncentration och liknande. När det gäller det yttre livet är instruktionen att utveckla ett helt rent tänkande genom att göra sitt tankeliv fritt från tankar på sysselsättning, traditioner, ja till och med sitt medlemskap i en viss ras, under åtminstone fem minuter per dag.

GENERAL DEMANDS WHICH EVERY ASPIRANT FOR OCCULT DEVELOPMENT MUST PUT TO HIMSELF

In what follows, the conditions which must be the basis of any occult development are set forth. Let no one imagine that he can make progress by any measures applied to the outer or the inner life unless he fulfils these conditions. All exercises in meditation, concentration, or exercises of other kinds, are valueless, indeed in a certain respect actually harmful, if life is not regulated in accordance with these conditions. No forces can actually be imparted to a human being; all that can be done is to bring to development the forces already within him. They do not develop of their own accord because outer and inner hindrances obstruct them. The outer hindrances are lessened by means of the following rules of life; the inner hindrances by the special instructions concerning meditation, concentration, and the like.

The first condition is the cultivation of absolutely clear thinking. For this purpose a man must rid himself of the will-o'-the-wisps of thought, even if only for a very short time during the day - about five minutes (the longer, the better). He must become the ruler in his world of thought. He is not the ruler if external circumstances, occupation, some tradition or other, social relationships, even membership of a particular race, the daily round of life, certain activities and so forth, determine a thought and how he works it out. Therefore during this brief time, acting entirely out of his own free will, he must empty the soul of the ordinary, everyday course of thoughts and by his own initiative place one single thought at the centre of his soul. (Steiner, Guidance in Esoteric Training)

Själva övningen gick till på följande sätt; man höll fast vid en enda tanke så länge som möjligt och fokuserade samtidigt på huvudet och mitten av ryggraden. Man skulle välja en så ointressant och oviktig tanke som möjligt.

Therefore during this brief time, acting entirely out of his own free will, he must empty the soul of the ordinary, everyday course of thoughts and by his own initiative place one single thought at the centre of his soul. The thought need not be a particularly striking or interesting one. Indeed it will be all the better for what has to be attained in an occult respect if a thoroughly uninteresting and insignificant thought is chosen. Thinking is then impelled to act out of its own energy the essential thing here, whereas an interesting thought carries the thinking along with it. It is better if this exercise in thought-control is undertaken with a pin rather than with Napoleon. The pupil says to himself: Now I start from this thought, and through my own inner initiative I associate with it everything that is pertinent to it. At the end of the period the thought should be just as colourful and living as it was at the beginning. This exercise is repeated day by day for at least amonth; a new thought may be taken every day, or the same thought may be adhered to for several days. At the end of the exercise an endeavour is made to become fully conscious of that inner feeling of firmness and security which will soon be noticed by paying subtler attention to one's own soul; the exercise is then brought to a conclusion by focusing the thinking upon the head and the middle of the spine (brain and spinal cord), as if the feeling of security were being poured into this part of the body. (Steiner, Guidance in Esoteric Training)

Efter att ha övat detta under en månad fick man komplettera med att också göra en praktisk övning, man valde ut en handling som man vanligtvis inte skulle ha gjort och höll på med den så länge som möjligt varje dag. Denna handling skulle vara så ointressant och oviktig som möjligt, man kunde till exempel vattna en blomma som man själv hade köpt. Så småningom lade man successivt till nya oviktiga och ointressanta handlingar till den första.

When this exercise has been practised for, say, one month, a second requirement should be added. We try to think of some action which in the ordinary course of life we should certainly not have performed. Then we make it a duty to perform this action every day. It will therefore be good to choose an action which can be performed every day and will occupy as long a period of time as possible. Again it is better to begin with some insignificant action which we have to force ourselves to perform; for example, to water at a fixed time every day a flower we have bought. After a certain time a second, similar act should be added to the first; later, a third, and so on . . . as many as are compatible with the carrying out of all other duties. This exercise, also, should last for one month. But as far as possible during this second month, too, the first exercise should continue, although it is a less paramount duty than in the first month. Nevertheless it must not be left unheeded, for otherwise it will quickly be noticed that the fruits of the first month are lost and the slovenliness of uncontrolled thinking begins again. Care must be taken that once these fruits have been won, they are never again lost. If, through the second exercise, this initiative of action has been achieved, then, with subtle attentiveness, we become conscious of the feeling of an inner impulse of activity in the soul; we pour this feeling into the body, letting it stream down from the head to a point just above the heart. (Steiner, Guidance in Esoteric Training)

Under den tredje månaden fick man ägna sig åt en ny övning, man skulle utveckla ett visst jämnmod inför känslor som glädje och sorg, njutning och smärta. De ”jublande höjderna av glädje” och ”hopplöshetens djup” skulle medvetet ersättas av ett jämnmod. Man skulle styra den kraft, eller det inre lugn som man uppnådde, som en ström ut från hjärtat och mot händer, fötter och slutligen mot huvudet.

In the third month, life should be centered on a new exercise - the development of a certain equanimity towards the fluctuations of joy and sorrow, pleasure and pain; `heights of jubilation' and `depths of despair' should quite consciously be replaced by an equable mood. Care is taken that no pleasure shall carry us away, no sorrow plunge us into the depths, no experience lead to immoderate anger or vexation no expectation give rise to anxiety or fear, no situation disconcert us, and so on. There need be no fear that such an exercise will make life arid and unproductive; far rather will it quickly be noticed that the experiences to which this exercise is applied are replaced by purer qualities of soul. Above all, if subtle attentiveness is maintained, an inner tranquillity in the body will one day become noticeable; as in the two cases above, we pour this feeling into the body, letting it stream from the heart, towards the hands, the feet and, finally, the head. This naturally cannot be done after each exercise, for here it is not a matter of one single exercise but of sustained attentiveness to the inner life of the soul. Once every day, at least, this inner tranquillity should be called up before the soul and then the exercise of pouring it out from the heart should proceed. A connection with the exercises of the first and second months is maintained, as in the second month with the exercise of the first month. (Steiner, Guidance in Esoteric Training)

Under den fjärde månaden lade man till en övning som fokuserade på att avstå från kritisk tänkande. Om man levde ett liv där omständigheterna gjorde att man var tvungen att finna fel och döma fick man inse att man inte kunde genomgå en ockult träning. Om man höll på med den här övningen i en månad skulle man finna att huden började kännas porös och man kom i kontakt med ett slags processer i omgivningen som hittills hade undgått ens uppmärksamhet. Man växer ut ur sig själv och kan uppleva en känsla av sällhet i själen. Om man upplever en sådan känsla skall man styra den till hjärtat, därifrån in i ögonen och därifrån ut i utrymmet utanför och runt om en själv.

In the fourth month, as a new exercise, what is sometimes called a `positive attitude' to life should be cultivated. It consists in seeking always for the good, the praiseworthy the beautiful and the like, in all beings, all experiences, all things. This quality of soul is best characterized by a Persian legend concerning Christ Jesus. One day, as He was walking with His disciples, they saw a dead dog lying by the roadside in a state of advanced decomposition. All the disciples turned away from the disgusting sight; Christ Jesus alone did not move but looked thoughtfully at the corpse and said: `What beautiful teeth the animal has!' Where the others had seen only the repulsive, the unpleasant, He looked for the beautiful. So must the esoteric pupil strive to seek for the positive in every phenomenon and in every being. He will soon notice that under the veil of something repugnant there is a hidden beauty, that even under the outer guise of a criminal there is a hidden good, that under the mask of a lunatic the divine soul is somehow concealed.

In a certain respect this exercise is connected with what is called `abstention from criticism'. This is not to be understood in the sense of calling black white and white black. There is, however, a difference between a judgment which, proceeding merely from one's own personality, is coloured with the element of personal sympathy or antipathy, and an attitude which enters lovingly into the alien phenomenon or being, always asking: How has it come to be like this or to act like this? Such an attitude will by its very nature be more set upon helping what is imperfect than upon simply finding fault and criticizing.

The objection that the very circumstances of their lives oblige many people to find fault and condemn is not valid here. For in such cases the circumstances are such that the person in question cannot go through a genuine occult training. There are indeed many circumstances in life which make occult schooling impossible, beyond a certain point. In such a case the person should not impatiently desire, in spite of everything, to make progress which is possible only under some conditions.

He who consciously turns his mind, for one month, to the positive aspect of all his experiences will gradually notice a feeling creeping into him as if his skin were becoming porous on all sides, and as if his soul were opening wide to all kinds of secret and delicate processes in his environment which hitherto entirely escaped his notice. The important point is to combat a very prevalent lack of attentiveness to these subtle things. If it has once been noticed that the feeling described expresses itself in the soul as a kind of bliss, endeavours should be made in thought to guide this feeling to the heart and from there to let it stream into the eyes, and thence out into the space in front of and around oneself. It will be noticed that an intimate relationship to this surrounding space is thereby acquired. A man grows out of and beyond himself, as it were. He learns to regard a part of his environment as something that belongs to him. A great deal of concentration is necessary for this exercise, and, above all, recognition of the fact that all tumultuous feelings, all passions, all over-exuberant emotions have an absolutely destructive effect upon the mood indicated. The exercises of the first months are repeated, as with the earlier months. (Steiner, Guidance in Esoteric Training)

Under den femte månaden skall man lära sig att möta allt med fullkomligt öppet sinne. Man måste vara redo att möta och acceptera absolut nya erfarenheter i varje ögonblick. Man skall tro på allt man hör, även om det motsägs av vad man tidigare vet om naturlagar och om vad som är möjligt. Nu kan man börja känna att något börjar leva i det område som man arbetade med under förra månaden (när man lät känslan av sällhet spridas ut från en själv till ett område runt ens kropp). Denna känsla av ett levande väsen är ytterst subtil, men om man upptäcker den skall man låta den strömma genom alla fem sinnen, speciellt genom ögonen, öronen och huden, där den kommer att kännas som värme. På den här nivån skall man inte bry sig om att försöka avgöra om det är onda eller goda krafter som man kommer i kontakt med, det kan man ännu inte avgöra.

If he turns his attention, in the fifth month, to developing this attitude of mind, he will notice creeping into his soul a feeling as if something were becoming alive, astir, in the space referred to in connection with the exercise for the fourth month. This feeling is exceedingly delicate and subtle. Efforts must be made to be attentive to this delicate vibration in the environment and to let it stream, as it were, through all the five senses, especially through the eyes, the ears and through the skin, in so far as the latter contains the sense of warmth. At this stage of esoteric development, less attention is paid to the impressions made by these stimuli on the other senses of taste, smell and touch. At this stage it is still not possible to distinguish the numerous bad influences which intermingle with the good influences in this sphere; the pupil therefore leaves this for a later stage.

In the fifth month, efforts should be made to develop the feeling of confronting every new experience with complete open-mindedness. The esoteric pupil must break entirely with the attitude which, in the face of something just heard or seen, exclaims: `I never heard that, or I never saw that, before; I don't believe it - it's an illusion.' At every moment he must be ready to encounter and accept absolutely new experiences. What he has hitherto recognized as being in accordance with natural law, or what he has regarded as possible, should present no obstacle to the acceptance of a new truth. Although radically expressed, it is absolutely correct that if anyone were to come to the esoteric pupil and say, `Since last night the steeple of such and such a church has been tilted right over', the esotericist should leave a loophole open for the contingency of his becoming convinced that his previous knowledge of natural law could somehow be augmented by such an apparently unprecedented fact.

Under den sjätte månaden upprepar man åter alla de fem tidigare övningarna systematiskt och regelbundet. Nu kan man äntligen på allvar börja den andliga utvecklingen, man blir lugn och rörelser och uppförande ändras. Dessa sex övningar paralyserar alla skadliga inflytanden som andra ockulta övningar kan medföra, det som blir kvar är bara det som är nyttigt. Det är dessutom endast dessa övningar som säkerställer att man får ett gott resultat av meditation och koncentration. Nu måste man också börja arbeta med sin moral och inse att det inte räcker att leva efter den konventionella moralen, sådant kan vara extremt egoistiskt om man till exempel gör något gott bara för att bli ansedd som god.

In the sixth month, endeavours should be made to repeat all the five exercises again, systematically and in regular alternation. In this way a beautiful equilibrium of soul will gradually develop. It will be noticed, especially, that previous dissatisfactions with certain phenomena and beings in the world completely disappear. A mood reconciling all experiences takes possession of the soul, a mood that is by no means one of indifference but, on the contrary, enables one for the first time to work in the world for its genuine progress and improvement. One comes to a tranquil understanding of things which were formerly quite closed to the soul. The very movements and gestures of a person change under the influence of such exercises, and if, one day, he can actually observe that the character of his handwriting has altered, then he may say to himself that he is just about to reach a first rung on the upward path. Once again, two things must be stressed:

First, the six exercises described paralyse the harmful influence other occult exercises can have, so that only what is beneficial remains. Secondly, these exercises alone ensure that efforts in meditation and concentration will have a positive result. The esotericist must not rest content with fulfilling, however conscientiously, the demands of conventional morality, for that kind of morality can be extremely egotistical, if a man says: I will be good in order that I may be thought good. The esotericist does not do what is good because he wants to be thought good, but because little by little he recognizes that the good alone brings evolution forward, and that evil, stupidity and ugliness place hindrances along its path. (Steiner, Guidance in Esoteric Training)

Övningar under veckans dagar

Steiner gav ytterligare övningar som skulle tillämpas under veckans dagar. En åttonde övning skulle utföras varje dag. Genom dessa övningar fick man gradvis en sann självkännedom. De mål eller teman som knöts till respektive dag var följande. Måndag: Rätt tal. Tisdag: Rätt handling. Onsdag: Rätt levnadssätt. Torsdag: Rätt strävan. Att låta alla övningar bli en vana. Fredag: Rätt erfarenheter (minne). Lördag: Rätt förståelse. Söndag: Rätt tanke. Den åttonde övningen som man skulle göra varje dag var att skulle avsätta samma tid varje dag på att meditera i djupet över sina egna fel och ofullkomligheter och försöka känna äkta smärta över dessa.

SATURDAY

To pay attention to one's ideas. To think only significant thoughts. To learn little by little to separate in one's thoughts the essential from the nonessential, the eternal from the transitory, truth from mere opinion. In listening to the talk of one's fellow-men, to try and become quite still inwardly, foregoing all assent, and still more all unfavourable judgments (criticism, rejection), even in one's thoughts and feelings. This may be called: `RIGHT OPINION'.

SUNDAY

To determine on even the most insignificant matter only after fully reasoned deliberation. All unthinking behaviour, all meaningless actions, should be kept far away from the soul. One should always have well-weighed reasons for everything. And one should definitely abstain from doing anything for which there is no significant reason. Once one is convinced of the rightness of a decision, one must hold fast to it, with inner steadfastness. This may be called: `RIGHT JUDGMENT' having been formed independently of sympathies and antipathies.

MONDAY

Talking. Only what has sense and meaning should come from the lips of one striving for higher development. All talking for the sake of talking - to kill time - is in this sense harmful. The usual kind of conversation, a disjointed medley of remarks, should be avoided. This does not mean shutting oneself off from intercourse with one's fellows; it is precisely then that talk should gradually be led to significance. One adopts a thoughtful attitude to every speech and answer taking all aspects into account. Never talk without cause - be gladly silent. One tries not to talk too much or too little. First listen quietly; then reflect on what has been said. This exercise may be called: `RIGHT WORD'.

TUESDAY

External actions. These should not be disturbing for our fellow-men. Where an occasion calls for action out of one's inner being, deliberate carefully how one can best meet the occasion - for the good of the whole, the lasting happiness of man, the eternal. Where one does things of one's own accord, out of one's own initiative: consider most thoroughly beforehand the effect of one's actions. This is called: `RIGHT DEED'.

WEDNESDAY

The ordering of life. To live in accordance with Nature and Spirit. Not to be swamped by the external trivialities of life. To avoid all that brings unrest and haste into life. To hurry over nothing, but also not to be indolent. To look on life as a means for working towards higher development and to behave accordingly. One speaks in this connection of `RIGHT STANDPOINT'.

THURSDAY

Human Endeavour. One should take care to do nothing that lies beyond one's powers - but also to leave nothing undone which lies within them. To look beyond the everyday, the momentary, and to set oneself aims and ideals connected with the highest duties of a human being. For instance, in the sense of the prescribed exercises, to try to develop oneself so that afterwards one may be able all the more to help and advise one's fellow-men - though perhaps not in the immediate future. This can be summed up as: `TO LET ALL THE FOREGOING EXERCISES BECOME A HABIT'.

FRIDAY

The endeavour to learn as much as possible from life. Nothing goes by us without giving us a chance to gain experiences that are useful for life. If one has done something wrongly or imperfectly, that becomes a motive for doing it rightly or more perfectly, later on. If one sees others doing something, one observes them with the like end in view (yet not coldly or heartlessly). And one does nothing without looking back to past experiences which can be of assistance in one's decisions and achievements. One can learn from everyone - even from children if one is attentive. This exercise is called: `RIGHT MEMORY'. (Remembering what has been learnt from experiences).

SUMMARY

To turn one's gaze inwards from time to time, even if only for five minutes daily at the same time. In so doing one should sink down into oneself, carefully take counsel with oneself, test and form one's principles of life, run through in thought one's knowledge - or lack of it - weigh up one's duties, think over the contents and true purpose of life, feel genuinely pained by one's own errors and imperfections. In a word: labour to discover the essential, the enduring, and earnestly aim at goals in accord with it: for instance, virtues to be acquired. (Not to fall into the mistake of thinking that one has done something well, but to strive ever further towards the highest standards.) This exercise is called: `RIGHT EXAMINATION'. (Steiner, Guidance in Esoteric Training)

Huvudövning

Den huvudövning som Steiner lärde ut och som man skulle tillämpa varje dag var en kombinerad meditations- och andningsövning. Man koncentrerade sig också på det som Steiner kallade ”mantra”, en vers som man upprepade under fem minuter (se också s 308). Därefter kontrollerade man sin andning genom att andas ut dubbelt så länge som man andades in, samtidigt som man koncentrerade sig på en punkt inne i hjärnan placerad mellan ögonbrynen, höll andan och i tur och ordning koncentrerade sig på olika delar av kroppen samtidigt som man gjorde sig en bild av ”JAG ÄR”, ”DET TÄNKER”, ”HON KÄNNER”, ”HAN VILL”.

Efter att ha tränat detta i flera veckor kunde eleven börja känna att det hände saker i de olika delar av kroppen som han hade koncentrerat sig på, händerna kunde till exempel börja vilja sära på sig, och då skulle man låta detta hända.

I ”DET tänker” är ”DET” det opersonliga universella kosmiska tänkandet. I ”HON känner” är ”HON” den opersonliga kosmiska själen. I ”HAN vill” är ”HAN” den gud under vilkens vilja man underordnar hela sin varelse. När eleven hade gjort dessa andningsövningar skulle han fylla sitt medvetande under en stund med en enda bild som han skulle vara så absorberad av att inget annat fick rum i hans själ. Denna bild var följande, ”MIN KRAFT” eller ”JAG I MIG” eller ”JAG VILL”. Efter detta skulle man gå in i en total enhet med sitt eget Gudomliga Ideal under fem minuter. Denna övning måste utföras med den största hängivenhet och vördnad.

In the early morning, immediately after waking, before any other impressions have passed through the soul, the pupil gives himself up to his meditation. He strives for complete inner stillness, which means that all attention is withdrawn from impressions coming from outside and from all memories of everyday life. He also endeavours to free the soul from all cares and anxieties, which are apt to oppress it particularly at this time. Then the meditation begins. In order to facilitate this inner stillness, the consciousness is first of all directed to a single idea, perhaps that of `Rest', and then this idea is allowed to disappear from consciousness so that no image whatsoever remains in the soul; the content of the following seven lines is then allowed to live in the soul, to the exclusion of everything else. These seven lines must be held in the consciousness for five minutes. If other images intrude, the pupil keeps returning again to these seven lines, in profound contemplation:

In purest outpoured Light

Shimmers the Godhead of the world.

In purest Love toward all that lives

Outpours the god-hood of my soul.

I rest within the Godhead of the world;

There shall I find myself,

Within the Godhead of the world.

After this has been practised for five minutes, the pupil goes on to the following: He takes a calm, strong breath; after the in-breathing he breathes out, just as calmly and strongly, so that there is no pause between the in-breathing and the out-breathing. Then he abstains from breathing for a brief period, endeavouring however to let the breath remain wholly outside the body. The following are the approximate periods to be observed. The time taken by the in-breathing is optional, to be adjusted in accordance with one's capacities. The out-breathing should take twice as long as the in-breathing, and the abstention from breathing three times as long as the in-breathing. If, for example, two seconds are needed for in-breathing, then four seconds are taken for the out-breathing, and six seconds for the abstention from breathing. This in-breathing, out-breathing, abstention from breathing is repeated four times. During the in-breathing and the out-breathing the mind is emptied of thought and the whole consciousness directed to the breathing; but during the first abstention from breathing the pupil concentrates on the point lying between and a little behind the eyebrows, at the root of the nose, inside the forepart of the brain, while he fills his consciousness exclusively with the words:

I am.

During the second abstention from breathing he concentrates on a point inside the larynx, while he fills his consciousness exclusively with the image:

It thinks.

During the third abstention from breathing he concentrates on the two arms and hands. The hands are either held folded, or the right is laid over the left. At the same time he fills his consciousness exclusively with the image:

She feels.

During the fourth abstention from breathing he concentrates on the whole surface of the body; that is, he pictures his bodily self with the utmost possible clarity and fills his consciousness with the image:

He wills.

If these exercises in concentration are continued strenuously for several weeks, something will be felt at those points upon which the consciousness has been focused: at the root of the nose, in the larynx, a stream in the hands and arms and on the whole outer surface of the body. During concentration upon the arms and hands the pupil will feel as if a force were driving the hands apart; he lets them go apart, following the line of the force, but he does not suggest this to himself. The feeling must come quite of itself.

In `It thinks', the `It' signifies the universal Cosmic Thinking which should live as impersonal power in our words. In `She feels', the `She' signifies the Cosmic Soul - it means that we should feel, not personally but impersonally, in the sense that the Cosmic Soul is impersonal. In `He wills', the `He' signifies God, within whose Will we instate our whole being.

When the pupil has carried through these four breathing exercises, he fills his consciousness for a while with one single image in which he is entirely absorbed, so that during this time nothing else whatever is present in the soul. This image is: `My Power' or `I in me' or `I will'. Then we pass on to complete absorption, for five minutes, in our own Divine Ideal. This exercise must be enacted with the utmost devotion and reverence. The whole meditation need not last longer than fifteen minutes. In all the periods specified above, we do not go by the clock but by our feeling. Care is taken to adopt such a position of the body that the body itself cannot (because of fatigue, for instance) be a cause of distraction. (Steiner, Guidance in Esoteric Training)

Den Nobla Åttafaldiga Vägen

Steiners esoteriska träning var alltså enligt Marie Steiner Centraleuropas (det tyska områdets) svar på de ”degenererade” indiska metoderna. Den var en kristen utvecklingsväg som ledde fram till en initiation av Kristus, till skillnad från de orientaliska metoder som ledde fram till att man blev en buddha. Det här gick kanske att föra fram år 1904 när kunskapen om buddhism, yoga och annat från den indiska kulturen var föga känt i Europa, men för alla som hade följt teosofernas utveckling måste det ha varit solklart att Steiners metoder hade kommit från Indien via Blavatsky och andra teosofer. Men det var naturligtvis inget problem under åren mellan 1904 och 1912, Steiner var teosof och verkade inom det teosofiska ramverket, att han lärde ut indisk filosofi var helt enligt den renläriga teosofin. Steiners övningar för de olika dagarna i veckan är till exempel helt och hållet en kopia av buddhismens åttafaldiga väg.

Buddhismens åttafaldiga väg.

Steiners övningar för dagarna

1. Rätt Förståelse

2. Rätt Tanke

3. Rätt Tal

4. Rätt Handling

5. Rätt Levnadssätt

6. Rätt Strävan

7. Rätt Uppmärksamhet

8. Rätt Koncentration

Lördag: Rätt förståelse.

Söndag: Rätt tanke.

Måndag: Rätt tal.

Tisdag: Rätt handling.

Onsdag: Rätt levnadssätt.

Torsdag: Rätt strävan. Att träna regelbundet.

Fredag: Rätt minne (uppmärksamhet).

Den åttonde övningen som man skulle göra varje dag var att koncentrera sig på sina egna fel och ofullkomligheter och försöka känna äkta smärta över dessa.

Enligt buddhismen kommer en människa som under en vecka helt och hållet lever enligt principerna i den åttafaldiga vägen att uppnå full befrielse. Kan man upprätthålla ett enat helt sinne under en hel vecka kommer man också att lösa upp alla mentala motpoler och all splittring. Men det är svårt att klara av detta för det krävs både teoretisk förståelse, järnvilja och en stark mental kraft. De flesta människor har inte kraft nog att fullt ut kontrollera sina tankar, handlingar, tal och så vidare i en hel vecka. Den andliga träningen måste därför handla om att successivt bygga upp sin teoretiska förståelse och sin mentala kraft genom att träna på varje del av den åttafaldiga vägen. Ju mer man tränar, desto närmare kommer man den slutgiltiga vecka när man fullt ut behärskar alla åtta delarna. Det här brukar symboliseras av ett hjul med åtta ekrar, alla ekrar måste finnas där för att hjulet skall vara fullt funktionellt.

Steiner lärde alltså ut indiska mantran, yogatekniker och den åttafaldiga vägen som är buddhismens sätt att uppnå nirvana. Marie Steiners uppfattning att Steiners ”europeiska” tekniker måste föras ut som en motvikt mot de ”degenererade” indiska och tibetanska metoderna är helt horribel, alla tekniker som Steiner förde fram härstammade från Indien och Tibet. Marie Steiner hade ju varit med ända från början, det är klart att hon visste att det som Steiner lärde ut hade kommit från Indien från början. Eller hade Rudolf och Marie verkligen själva börjat tro på sina lögner om att Steiner aldrig hade fört fram något annat än antroposofin, och att denna antroposofi inte hade det minsta att göra med teosofin?

Kanske var det till och med så att den kunskap som Steiner köpte av Theodor Reuss var just det här med andningstekniker, mantran och den åttafaldiga vägen? Reuss hade ju samarbetat med Carl Kellner som införde Hatha Yoga i de tyska ordnarna (s 111). Steiner citerade redan 1904 ett manifest av Kellner och Reuss, det är förstås troligt att Steiner fick sina kunskaper om de indiska teknikerna från gruppen kring Kellner. Men det mest intressanta är dock att Steiner lär ut en väg som uttryckligen sägs vara centraleuropeisk och härstamma från de gamla rosenkreutzarna som skulle ha levt på 1400-talet, när han i verkligheten lär ut indiska begrepp och tekniker.

Lögnen och sveket är totalt. Inte nog med att Steiner med all kraft försökte skapa splittring, fientlighet och avståndstagande mot allt som var främmande och otyskt med argument om att den europeiska andligheten var evolutionens höjdpunkt. Han stal också tekniker som hade utvecklats i den indiska kulturen som han påstod var ”degenererad”, och marknadsförde dem som en ”kristen initiationsväg”! Dessutom tillämpade Steiner inte teknikerna på det sätt som man allmänt rekommenderar i Indien, han lärde nämligen ut att man skulle styra energier på ett sätt som många utövare av yoga anser vara riskabelt. Redan Carl Kellner, som tydligen var källan för Steiners metoder, hade anklagats för att sprida farliga yogametoder och för att vara beroende av ”falska yogis”. Andrej Belyj var ett exempel på en människa som kom i svårigheter när han tillämpade Steiners metoder, och som därigenom blev tvungen att följa Steiner som en skugga på hans föredragsturnéer för att kunna få hjälp av ”gurun” närhelst han behövde det.

De styrda meditationer som Steiner förespråkade används numera ofta i olika sammanhang inom New Age, dit de säkert till stor del har spritts från antroposoferna. Men idag är ju det här med yoga, meditation och annat vardagsmat, man kan köpa undervisning i den sortens metoder överallt så vad skulle problemet med Steiners metoder vara? Som jag ser det är huvudproblemet att han fördömde allt som inte var tyskt (rosenkreutziskt) och påstod att han hade uppenbarat en filosofi som var den rätta europeiska vägen mot initiationen, medan han i själva verket hade stulit allt som han förde ut och hänsynslöst använde sig av tekniker från de österländska folk och kulturer som i andra sammanhang inte var vatten värda.

Både Steiner och Blavatsky svängde sig med uttryck som till exempel ”som varje ockultist vet” och ”vilket alla ockultister har vetat länge”. Under senare år verkar Steiner ha bytt ut ordet ”ockultism” mot ”andevetenskap”, och som vi såg i fallet med boken Philosophy of Freedom blev ”Freedom” samma sak som ”Spiritual Activity”. Målet med den andliga träningen blev att bli en övermänniska enligt Nietzsches definition, och eftersom Steiner påstod att hans träningsmetoder ledde fram till att man skulle nå detta ideal som han ofta kallade ”Kristus”, var alltså Kristus en man som var utsedd att härska över allt i kraft av sin andliga överlägsenhet. Steiners nyckelord för detta var att man skulle bli ”ICH”, alltså att man skulle bli sig själv vilket också är ett viktigt begrepp inom New Age.

Det kan väl tyckas vara en bagatell om man blir en Kristus eller en Buddha genom att tillämpa Steiners träningsprogram, namnet spelar ju ingen roll. Men Steiners metoder var inriktade på att stärka egot och så snabbt som möjligt utveckla förmåga att uppfatta och manipulerar ”andar”. Det här är såvitt jag förstår något som man anser vara effekter i stället för mål bland sådana som ägnar sig åt yoga och liknande träningsmetoder på ett seriöst sätt. Det finns någon berättelse om en lärjunge som gör sin buddhistiske mästare uppmärksam på att han (lärjungen) har börjat levitera, och mästaren säger då ungefär ”jaha, fortsätt nu med din meditation”. Sådana effekter anses alltså vara ointressanta av de riktiga mästarna, medan det var just den sortens förmågor som klärvoajans och möjligheten av kommunikation med ”andar” som Steiner, Crowley och andra europeiska ”ockultister” strävade efter.

New Age

De mysterier och ockulta hemligheter som man för hundra år sedan bara kunde tala om i beslöjade ordalag i offentliga sammanhang och som förmedlades av ”mästare” som Steiner, Reuss och Crowley via hemliga initiationer, finns nu spridda över hela världen. Idag kan man gå in i vilken bokhandel som helst och köpa böcker om de hemligheter med tarot, astrologi, kabbala och annat som man såg som höga former av magi i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Man kan gå kurser i yoga, meditation och personlig utveckling där just de element ingår som teosoferna och antroposoferna ansåg att man bara kunde lära ut i deras hemliga esoteriska skolor med speciellt utvalda adepter.

Allt som förr var hemligt och/eller kontroversiellt, som att komma i kontakt med andar och ”elementaler” genom magiska ritualer eller esoterisk träning, astralprojektioner, kanaliseringar, healing genom att påverka energibalanser och annat, är numera en del av många människors världsbild med en blomstrande marknad där man kan köpa sig lycka, hälsa och framgång. Den brokiga samling av ”esoteriska” företeelser som Blavatsky beskrev i sina böcker och som Rudolf Steiner förde ut som en andlig vetenskap, utgör numera grunden i vår tids största religiösa rörelse i västvärlden. Nu är ju visserligen inte New Age en religion i den kristna meningen där man för ut en viss filosofi och tillhörande ritualer och kalender från ett visst maktcentrum som också har rätt att avgöra vad som är accepterat och inte, men trots det är det förbluffande att se hur likriktad den gemensamma grunden är inom den alternativa andligheten i väst.

Orsaken till att det blir så är att varje ny ”guru”, ”mästare” eller vad man nu kallar sig, för fram precis det som han eller hon har läst sig till och på andra sätt tagit del av från den gemensamma kulturen inom New Age. Genom att man gärna framställer det hela som att man har fått sin kunskap uppenbarad på grund av att man är en ”gammal själ” eller har blivit ”upplyst” undviker man att tala om varifrån man har hämtat sina kunskaper, och därigenom döljs den totala likriktningen under ett sken av nyskapande och mångfald. Det här började med Blavatsky som visserligen ibland uppgav sina källor, men ändå gav ett intryck av att hon hade insett sanningen hos dessa källor genom den särskilda förmåga som en ”ockultist” använder när han eller hon läser i akashakrönikan.

I nästa steg påstod Rudolf Steiner att han själv hade uppenbarat allt som Blavatsky hade skrivit om, vilket han klarade av genom att aldrig ange sina källor utan i stället hela tiden hänvisa till sin överlägsna andliga förmåga och vetenskap. Steiner förde också (åter) in det kristna mysteriet som han hävdade att teosoferna hade övergivit i andevetenskapen. Hans kristna rosenkreutziska lära var dock inget annat än ”esoteriska träningsmetoder” som han hade hämtat från yoga och buddhism, samt en tro på att Kristus var det tyskspråkiga områdets specielle förkämpe i det astrala kriget mellan Mellaneuropa och de onda makterna i öst och väst. Den stora initiering som han utlovade handlade om att man skulle få se Kristus i form av ”väktaren på tröskeln”.

Det finns mängder av exempel på stora ”mästare” som har skapat sin filosofi från teosofi, antroposofi och kunskaper från de magiska frimurarordnarna, för att sedan marknadsföra den som en unik uppenbarelse. Denna strategi använde till exempel Ron Hubbard, grundaren av Scientologikyrkan, som förde samman idéer som han hade fått från Alistair Crowley med de fantasier som han hade utvecklat under sin tid som författare av science fiction, och av detta skapade en ny religion.[234]

Man verkar fortfarande använda samma strategi idag, den som säljer en andlig metod väljer i allmänhet att inte uppge varifrån grundidén kommer utan påstår i stället att han eller hon förmedlar kraft och kunskap direkt från den andliga urkällan. Antagligen är det också så att man i många fall verkligen inte vet vad det är man förmedlar, man går en kurs och upptäcker plötsligt att man själv är en healer som kan se auror, att man har förmåga att se andra människors tidigare inkarnationer eller att man har någon annan andlig förmåga. Genom att människor läser samma böcker och delar med sig av sina kunskaper och insikter till andra skapas en likriktning inom den på ytan så pluralistiska rörelsen New Age.

Jag har på måfå plockat ut en webbplats som lär ut andlig kunskap för att försöka analysera vad det är som förs ut inom New Age och hur det har anknytning till Steiner och Blavatsky. Webbplatsen har adressen www.spiritual.com.au, och har valspråket ”Bringing you Love, Light and Wisdom”. Den som förestår den här platsen heter Aymen Fares och han är en ”spiritual coach”. Hans webbplats har enligt egen uppgift 60 000 besökare per månad.

Fares börjar med att säga att han förstår att man är en sökare eftersom man har kommit till en andlig webbplats som hans. Han vet det eftersom han själv har gått den sökande vägen, och han måste få berätta att han har funnit alla svaret på alla frågor. Han har därför byggt denna webbplats så att också vi andra kan få detta svar. Det är inte så svårt eftersom han kommer att ge oss massor av hjälp. Det finns två sätt att finna svaret, antingen läser man igenom allt som finns på hans webbplats, eller också tar man en genväg genom att läsa den ”The Key To Life Manual” som han har skrivit. Denna manual kommer att förkorta ens eget sökande med massor av år, ja det är ju till och med så att många människor går från ett liv till ett annat utan att någonsin ha upptäckt svaret! Men han varnar en, om man väljer den här möjligheten kommer ens liv att bli förändrat!

Eftersom jag gärna vill använda den där snabba genvägen går jag vidare till informationen om The Key To Life Manual, nyckeln till livet. [235] Där får jag en lång beskrivning av alla de fördelar som jag kommer att få när jag har läst den, den är ett självhjälpsprogram som kommer att låsa upp min egen personliga kraft. Genom detta kommer jag att besegra mina rädslor samt nå lycka, framgång och välstånd. Beskrivningen nedan är en sammanfattning av informationen om The Key To Life Manual och de texter som står med fetstil är också utmärkta på det sättet i originaltexten.

Hur skall man då kunna låsa upp sin egen personliga kraft? Jo, det handlar bara om att lära sig tekniker samt att vara medveten och uppmärksam på vad man gör. Vi går nämligen omedvetna genom livet som i ett drömtillstånd, man reagerar omedvetet på det som händer i livet i stället för att vara medveten. Tricket är alltså att bli medveten och närvarande, då kommer man att bli i stånd att reagera på det som händer på rätt sätt och därigenom kommer ens erfarenheter att bli positiva. Man lär från händelser i sitt liv. Man når sin egen potential genom att smälta ihop sin själ med sin kropp. Detta betyder att den andliga delen av människan (alla har en andlig del) måste orienteras (be aligned) med den fysiska delen av människan. Det sätt som man gör detta på är genom att använda sitt sinne. Sinnet är länken mellan kropp och själ (ande). Fares berättar att vi inte skall använda hjärnan för att lära, det är i stället sinnet som är den del som skiljer rätt från fel och som tillåter en att fungera över den nivå som en robot eller ett djur har. Vi vet nämligen i allmänhet inte att vårt sinne har skapat allt som vi ser, allting skapas av våra tankar. Vissa tankar skapar känslor, och känslor är den kraft som får oss att handla. Känslor som rädsla, ilska, svartsjuka och avundsjuka är mycket kraftfulla och det finns och många mer subtila känslor som varje dag dikterar hur du skall handla.

Detta är en katastrof, eftersom man inte har någon kontroll. Annars skulle allt redan nu vara perfekt!!! Vi har ca 50 000 tankar per dag som alltså styr oss utan att vi ens är medvetna om det. Men hur skall man veta att man inte redan har nått sin egen potential? Svaret är enligt Fares att om man kan föreställa sig det, då kan man också få det! Men problemet är förstås att det finns ett enormt gap mellan ens nuvarande verklighet och de yttre gränserna för ens föreställningsförmåga (imagination). Räddningen är The Key To Life Manual som hjälper oss att överbrygga detta gap på snabbast möjliga sätt. Den innehåller inte någon teoretisk smörja, utan riktig levande information som oräkneliga människor redan har testat. Men jag som nu läser detta på Fares webbplats håller på att få slut på min tid! Ju längre man lever utan att ha tillgång till den här informationen, desto mindre tid har man på sig att få allt man vill. Men det som man nu skall komma att upptäcka genom Fares manual kommer att ge en frihet!

Manualen kommer att lära en tekniker som tillåter en att få väldigt stor makt (to be very powerful). Man kommer att få perfekt hälsa, perfekta relationer, bli millionär osv. Fares är själv ett levande bevis på att allt detta fungerar. Han bodde förut i en lägenhet men har nu ett eget hus, han har en fru och har också tjänat massor av pengar. Han är en ledande andlig lärare som är beredd att ge människorna alla svar på livets mysterium! Han vill bara ge oss en varning, man får inte skada andra med sin kunskap, man måste komma ihåg att man är har en mycket stor makt när man har tillgång till den här kunskapen.

För första gången i världshistorien finns nu alla dessa hemligheter samlade på ett ställe på ett sätt som är lätt att förstå. I forna tider höll de som hade tillgång till dessa hemligheter dem gömda för allmänheten och var därigenom – och är fortfarande – i stånd att kontrollera oss genom att hålla dessa hemligheter borta från oss. Men Fares anser att det är vår grundläggande rättighet att ha möjligheten att bemästra vårt eget liv och att kontrollera vårt eget öde. Det är av detta skäl som han vill ge oss tillgång till samma hemligheter som han dagligen använder för att revolutionera livet för sina klienter. Men eftersom många människor inte kan betala de 242$ per timme som han tar ut från sina klienter, har han bestämt sig för att sälja alla livets mysterier för bara 25$!

Vad skall man nu säga om det här? Om man bortser från att det är ett uppenbart bondfångeri så innehåller beskrivningen en hel del element som man känner igen från Rudolf Steiner och de andra ockultisterna från början av 1900-talet. De tekniker som den ledande andlige läraren Fares talar om i så beslöjade ordalag verkar vara precis det som beskrivs i Steiners manual Guidance in Esoteric Training. Det Fares talar om handlar om att lära sig att behärska sina känslor, styra sina tankar, bli medveten och uppmärksam samt att förena den andliga delen av människan med den fysiska, alltså precis samma saker som Steiner lärde ut. Steiner förespråkade ju meditation och yoga som ett sätt att frigöra sina inneboende andliga krafter, och jag kan sätta en slant på att Fares tekniker för att låsa upp den egna personliga kraften är av samma slag.

Hos Fares ser vi en modern tillämpning av det Steiner lärde ut om att bruka sin vilja för att få det man vill och för att bli en övermänniska. Det här var också tekniker och synsätt som till exempel Alistair Crowley byggde sin magiska filosofi Thelema på. Fares säger också att det han säljer är den kunskap som man i forna tider bevarade i de hemliga eller esoteriska sällskapen, och som de använde och fortfarande använder för att regera över världen och oss människor. Insikten att det finns sådana hemliga sällskap lärde ju redan Steiner ut, han påstod att frimurare och teosofer hade konspirerat och på magisk väg sett till att Tyskland förlorade i första världskriget. Och precis som Steiner tycker Fares att det är bättre om denna kunskap används på den ”rätta” sidan och av oss alla.

Eftersom jag inte har någon lust att betala ens 25$ för Fares nycklar till livets mysterier tar jag i stället en titt på den öppna informationen på hans webbplats. Där finns en stor del av det smörgåsbord som utgör New Age. Förutom att anlita Fares själv som presenterar sig som ”andlig ledare, motiveringskonsult (motivator), affärscoach samt ledande livscoach”, finns det också en mängd annonser om olika andra andliga affärsidéer. Man kan man bland annat få kontakt med medier som kan berätta allt om ens tidigare, nuvarande och kommande liv, man kan få tarotläsning, få veta hur man låser upp sitt DNA så att man kan träda ut genom ”stjärnporten” osv.

Bland de ämnen inom den andliga vetenskapen som Fares presenterar finns artiklar om bland annat änglar, uppstigande, esoterisk träning, astralprojektion, astrologi, kanaliseringar och meditation. Den bild som man får av texterna på webbplatsen, som inte bara är skrivna av honom själv, är att det finns en andlig vetenskap som bygger på ett antal allmänt accepterade postulat. Det finns en medveten del av oss människor som kan frigöras från den fysiska kroppen genom astralprojektion eller ut-ur-kroppen-upplevelser, det finns energier som man kan använda för healing och annat, det finns änglar och andra andliga varelser som vi kan nå kontakt med och det finns en andlig utvecklingsväg eller evolution som Fares själv beskriver som uppåtstigande genom initiation.

I en artikel på den här webbplatsen finns en artikel om hur man utvecklar ett extremt högfunktionellt fysiskt, psykiskt och andligt immunsystem.[236] Författaren Dr. Joshua David Stone har en PhD i transpersonell psykologi och är licensierad rådgivare i äktenskaps-, familje- och barnfrågor i Los Angeles. Anledningen till att jag refererar till den här artikeln är att den innehåller exempel på hur de tankar som Blavatsky och Steiner förde fram för hundra år sedan eller mer fortfarande ingår i den ”andliga vetenskapen” idag.

Stone börjar med att definiera sig själv och de som arbetar med den andliga vetenskapen på det sätt som han beskriver som ”light workers”. Det här verkar vara den moderna termen för ordet ”ockultist” som Blavatsky och Steiner använde. Målet för en sådan här ljusarbetare är att uppnå ”Integrated Ascension”, alltså ”integrerat uppstigande”. Enligt Fares definition skedde ju detta uppstigande genom initiationer, vilket också var Steiners definition på det andliga arbetet. Enligt Stone är en av de viktigaste kunskaper som en ljusarbetare måste tillägna sig förståelsen för hur man utvecklar ett extremt högfunktionellt fysiskt, psykiskt och andligt immunsystem.

De fyra nycklarna för att uppnå ett integrerat uppstigande är att lära sig att äga och använda sin egen personliga kraft, att utveckla sin halvgenomträngliga bubbla av ljus, att utveckla ovillkorlig egenkärlek (self-love) och självuppskattning (self-worth) samt att ständigt vara samstämd (attunement) med sitt Högre Själv, sin Monad, de uppstigna Mästarna samt GUD. Dessa fyra principer är den psykologiska grunden för hela ens andliga liv.

När det gäller det fysiska immunsystemet så finns det inga smittsamma sjukdomar, det finns bara dåligt fungerande immunsystem. Vi är alla mästare och inte offer, vi är alla orsaker och inte effekter. Stone går sedan igenom olika saker som kan påverka det fysiska immunsystemet som kost, sömn och så vidare. Han säger därefter att immunsystemet bland annat påverkas av att vi lever i förorenade städer och på en planet som är förorenad, att vi är omgivna av elektromagnetiska fält, att vi har amalgam i våra tänder, att vi fått vaccinationer som barn, och att vi behandlas av läkare som inte arbetar holistiskt och inte använder örter och homeopatiska mediciner. Bara att gå till en traditionell läkarmottagning äventyrar vårt immunsystem eftersom det finns så mycket negativ energi inbäddad i väggarna. Den berömde andlige läraren Ronald Beasley hade därför påstått att alla sjukhus egentligen borde brännas ner vart femte år. De metoder som traditionella läkare använder är extremt inkräktande, de fyller en med färgämnen, gör hål i ryggmärgskanalen, fyller en med strålning och ger en blodtransfusioner och organtransplantationer som är rena giftet för ljusarbetare. Han vill naturligtvis inte angripa traditionell medicin, den har naturligtvis sin givna plats, men om femtio år kommer det som man gör där att anses vara barbariskt och ses som en produkt av Medeltiden. I framtiden kommer tester och behandlingar att göras genom energetiska metoder och inte genom fysiska. Enligt Stone är det inte att undra på att så många människor är sjuka och har påverkade immunsystem, när den medicinska vetenskapen ser ut som den gör.

Man borde enligt Stone vara mycket kärleksfull och förstående mot sina medmänniskor, det är synd om oss alla för att vi är födda till en värld som saknar förståelse för New Age och som är så bakåtsträvande. Det är vårt arbete som ljusarbetare att föra ut den här kunskapen så att våra barn kan få börja lära sig sanningen redan som små. Detta är den nya våg av andlig utbildning som kommer att reformera alla aspekter av vårt samhälle som politik, andlig utbildning, ekonomi, konst, vetenskap, religion, affärsliv, medicin, psykologi och andlighet.

Vårt psykiska immunsystem håller vi friskt genom att varje morgon stiga upp och kräva vår egen personliga kraft samt sätta på oss vår mentala, känslomässiga och andliga rustning som är kärlek och intoning (attunement). Man sätter på sig en halvgenomtränglig bubbla för beskydd, därefter sin ovillkorliga egenkärlek (self-love) och självuppskattning, därefter sin atunement med Översjälen, Monaden, de uppstigna Mästarna och GUD. Sedan måste man ta på sig sin kristusattityd och sitt kristusmedvetande som också kan kallas för ens positiva mentala attityd. Några av de viktigaste attityderna som man måste ta på sig är bland annat att ha preferenser i stället för bindningar, att se på händelser som lektioner, att inte döma, samt att förlåta.

Den viktigaste attityden är att förstå att man är orsak till sin egen verklighet genom det sätt som man tänker på. Varje känsla som man har beror på hur man tänker och inte på några externa faktorer. Tankarna skapar också ens eget uppträdande och vad man drar till sig och stöter bort i livet. Om man behärskar sina tankar blir man en mästare i stället för ett offer, och man blir osårbar. Man gör enligt Stone detta genom att vara självkritisk och tränga undan varje negativ tanke som dyker upp, och i stället ersätta den med en attityd och/eller känsla från Kristus/Buddha. Det negativa egot i ens egna tankar är som ett virus, om man låter negativa tankeformer tränga in i sitt sinne blir man mentalt och emotionellt sjuk, och får därmed ett försvagat psykiskt immunsystem. Därför är det livsviktigt att varje morgon visualisera att man har en halvgenomtränglig bubbla av ljus som skyddar en från ens eget undermedvetna och från andra människor och externa negativa faktorer. Bubblan är halvgenomtränglig eftersom den släpper in positiv energi och stänger ute negativ. Detta är den sanna maskulina/feminina balansen som man behöver för att förbli psykologiskt centrerad.

Slutligen behandlas det tredje immunsystemet, alltså det andliga immunsystemet. Som tur är detta det immunsystem som är enklast att utveckla, om man bara följer Stones anvisningar. Det han ger ut är en Gudomlig förordning som har getts ut i olika form tidigare, men aldrig så koncist och precist som nu. Nyckeln till att utveckla ett högfunktionellt andligt immunsystem är att i samma stund som man läser Stones text kalla fram Hans Höghet Herren Melkisedek, Mahatman samt Metatron, och kräva att de i detta ögonblick förankrar den halvgenomträngliga muren av ljus runt ens eget system av tolv kroppar. Och i samma ögonblick förankras den halvgenomträngliga muren av ljus permanent. Detta är en djup och underbar gåva som ges av dessa tre Kosmiska visa och kärleksfulla Mästare.

Stone berättar att denna halvgenomträngliga mur av ljus är den andliga motsvarigheten till den halvgenomträngliga bubbla av ljus som är så grundläggande för det psykologiska immunsystemet. I samma sekund som man ber om det kommer den att ges och installeras för att för alltid beskydda en. Det som är unikt med denna gåva är att den är skapad av platinavit energi. Platina är ju den högsta färgfrekvens som finns på jorden, och därför kommer denna halvgenomträngliga mur av ljus att för evigt skydda en mot all negativ energi i Universum. Denna mur eller vägg kommer att filtrera bort alla personliga och opersonliga negativa energier som försöker komma in i ens fält eller plan av energetisk, astral, mental eller eterisk natur. Det är en stor välsignelse att ha detta beskydd.

Det är dock viktigt att förstå att denna andliga halvgenomträngliga mur av ljus inte kommer att ersätta ens halvgenomtränglig psykologiska bubbla av ljus eller behovet av att hålla sin kropp fri från gifter säger Stone. Detta är ett stort misstag som många ljusarbetare gör. Det andliga systemet kan nämligen inte påverka det psykologiska systemet. Många ljusarbetare kallar till exempel på ärkeängeln Mikael för att få skydd, och han ger det ofelbart. Ljusarbetarna förstår dock inte varför de ändå måste fortsätta att bli attackerade av mörka krafter, negativa utomjordingar, sitt eget undermedvetna sinne och andra människor. Men svaret på detta är enkelt enligt Stone, om vi inte underhåller vårt eget psykologiska immunsystem kan inte ens de kosmiska Mästarna laga de gapande hål som skapas i vår aura. Det är inte deras uppgift att tänka åt oss eller att skapa våra känslor. De kan inte gå emot den grundläggande regel som säger att vi har vår egen fria vilja att göra de val som vi vill. Om vi inte vill göra vårt jobb genom att underhålla bubblan, utveckla ovillkorlig egenkärlek och självkänsla, vara intonade på GUD samt upprätthålla en kristen och positiv attityd, kan de inte hjälpa oss. Det är bara om alla ens tre immunsystem har integrerats på det här sättet som man kan uppnå ett integrerat uppåtstigande (Integrated Ascension).

I den här artikeln diskuteras fysisk, psykisk och andlig hälsa på ett sätt som i hög grad påminner om Rudolf Steiners filosofi. Här finns samma fientlighet mot det moderna samhället och den etablerad medicinska vetenskapen, samma inställning att vaccinationer är skadliga, samma betoning av örter och homeopatiska läkemedel och samma tro på att andlig utveckling är initiationer som man själv skapar eller begär att få gjorda. Stone för också fram samma slags kristendom som Steiner förkunnade, där Kristus är en kraft som bara används för att bekräfta att de andligt högtstående verkligen är så högtstående som de själva påstår. Men den största likheten är kanske att utvecklingen av ett starkt ego (ICH respektive self-love and self-worth), beskrivs som den rätta andliga utvecklingsvägen. Det högre jaget blir samma sak som det egna egot, vilket är den klassiska fällan på den andliga vägen. När man lever efter denna filosofi är egot den som kör vagnen, i stället för att som i den klassiska buddhismen strävan är att sätta det högre jaget på kuskbocken.

Att beskriva det andliga fullkomnandet som att man bara behöver kalla på rätt mästare med rätt namn, är ett gammalt vanligt magiskt tänkande. I det här fallet kallar man på Hans Höghet Herren Melkisedek, Mahatman samt Metatron, och de installerar då ett evigt andligt beskydd. Praktiskt, eller hur? Den här världsbilden är en direkt avspegling av Steiners, där olika krafter som till exempel ärkeängeln Mikael kunde användas för att beskydda en själv eller ens eget land. Idén att just man själv eller just ens eget land är utsedda att få allt man ber om, medan de andra inte är värda denna nåd eller inte vet vilka metoder de skall använda, ligger nära tanken att vi själva skapar vad som händer som Stone ger uttryck för. Före honom var det naturligtvis Steiner som propagerade för att alla sjukdomar berodde på att man hade varit syndig i ett tidigare liv och därmed hade skapat sina sjukdomar.

Den kritik som förs fram inom New Age mot den etablerade vetenskapen är ett tecken på en total okunnighet. Att som Stone i Steiners efterföljd ondgöra sig över konventionella läkemedel, strålbehandlingar, blodtransfusioner, transplantationer och annat inom den moderna medicinen visar på en enorm insiktslöshet. Under andra hälften av 1700-talet, vilket antagligen var den gyllen tid som Steiner gärna såg tillbaka på, var medellivslängden i Sverige 33,7 år för män och 36,6 år för kvinnor. I början av 2000-talet var den 78 år för män och 82 år för kvinnor, vilket till stor del beror på den moderna medicinska vetenskapen.

Hur skulle medellivslängden ha sett ut om Rudolf Steiners principer hade tillämpats under de senaste hundra åren? Vi skulle till exempel inte ha haft några vaccineringar, vilket i sin tur skulle ha inneburit att till exempel TBC som tidigare skördade mängder av offer fortfarande skulle ha grasserat. Vi skulle inte ha haft några moderna läkemedel eftersom vi enligt Steiners visioner skulle ha försökt utrota sjukdomar genom att sluta äta potatis i stället för att forska om nya mediciner. Genom att som Steiner rekommenderade gödsla med gödsel som hade legat nedgrävt i ett kohorn och därefter blandats ut med mängder av vatten skulle skördarna ha blivit så små att vi knappt skulle ha kunnat försörja befolkningen på jordbruket, och därmed hade aldrig 1900-talets urbanisering kunnat ske. Följden av att tillämpa Steiners metoder för medicin och jordbruk hade antagligen blivit att medellivslängden i Sverige hade gått tillbaka till 1700-talets nivå.

Och ändå har människor som Stone och andra inom New Age mage att säga att vi måste känna medlidande med varandra eftersom det är så svårt att bli inkarnerad i den här tiden eftersom det finns så lite förståelse för New Age och alternativ medicin! Jag menar, hur svårt är detta lidande jämfört med att dö i barnsäng vid 36 års ålder efter att kanske tidigare ha fött tio barn varav kanske sju redan har dött av mässling, TBC, lunginflammation, kolera och andra sjukdomar som vi i västvärlden idag överhuvudtaget aldrig behöver bekymra oss om. Hur svårt är ett sådant liv i jämförelse med ett där man måste känna av alla negativa energier när man besöker ett toppmodernt sjukhus eller behandlas av en läkare som inte tänker ”holistiskt”?

För att ta en sista titt på den här som jag gissar ganska typiska webbplatsen inom New Age, kan vi kontrollera hur man numera ser på begreppet monism. I den ”andliga uppslagsboken” på Fares webbplats definieras monism som ”tron på att allt som finns har sin rot i en enda essens eller realitet, allt är ett, vi är alla förenade med varandra och den essens eller enhet som vi kallar ”gud””. Det här förklarar förstås varför man inte höjer på ögonbrynen när någon påstår att Steiner var monist på 1890-talet. Visst, han trodde på att allting existerar i en enda stor enhet som vissa väljer att kalla ”gud”, vad skulle vara konstigt med det? Om man däremot vet att de tyska monisterna var en viktig inspirationskälla för nazismen, och att monistpartiet bland annat motionerade om att man skulle införa lagar som siktade till att handikappade barn skulle dödas och att de förespråkade tvångssterilisering av människor av ”mindre värde”, ser man kanske annorlunda på Steiners monism.

Men jag undrar ändå om det egentligen gör någon skillnad för många inom New Age? Eftersom man ser det andliga målet som att utveckla sitt ego, sin egenkärlek och sin självkänsla, är kanske Steiners hyllande av ”ICH” inte något problem för dem? Målet för de gamla andliga teknikerna och filosofierna var att ta kommandot över det egna egot, i dag är målet tvärtom att använda dessa tekniker för att så mycket som möjligt pumpa upp det egna egot. Genom aktiva imaginationer (Steiners term) eller affirmationer (New Age) kan man få allt man vill, man kan bli frisk, lycklig, rik, populär och få ett perfekt sexliv. Här passar också det slags kristendom in som säger att man skall ”se på sin tro som på en bankomat” och att man hellre skall skicka missionärer som lär människor att be om det de vill ha än u-hjälp till fattiga länder.

Den andliga världen är tydligen för många en butik där man kan få vad man vill utan att behöva betala för sig, bara genom att utveckla sin vilja och sin förmåga att styra sina tankar. Om man bara på rätt sätt åkallar de rätta gudarna, mästarna, änglarna eller andarna, kommer de att ge en allt vad man vill ha. De tekniker som siktade mot att man skulle kunna frigöra sig från den fysiska tillvaron används numera för att ge häftiga kickar och för att stärka egot som ju de facto är det som håller oss kvar här. Målet med den åttafaldiga vägen som Steiner och en del av dagens New Age bygger på, är att man skall bli fri från bindningarna till jorden och uppnå nirvana. Bortsett från att alla försök att stärka egot är motsatsen till denna väg, har jag en känsla av att tanken på att man inte skulle återfödas och få allt man vill av pengar, makt och sex är det värsta som många av dagens ”ljusarbetare” kan tänka sig.

En fatal tillämpning av New Age

Om man försöker jämföra teosofi, antroposofi och de ockulta ordnar som samverkade med dessa rörelser i början av 1900-talet så finner man följande gemensamma uppfattningar.

· Det finns en andlig dimension där man kan komma i kontakt med andliga varelser och krafter, och om man utvecklar sina andliga förmågor får man makt. Den som kan frigöra sin ”astralkropp” från den fysiska kroppen kan göra allt han vill.

· De sätt som man kan bli ”allsmäktig” på är genom att få de andliga varelserna eller krafterna att utföra det man ber dem om. Steiner och Crowley utvecklade var för sig tanken att egot och viljan skulle användas för att ta makt över olika andliga väsen. Båda två utgick från en grund bestående av Nietzsches övermänniskoideologi,

· De metoder som man använder för att utveckla sin förmåga att komma i kontakt med den andliga världen är meditation och yoga. Steiner lärde ut tekniker med styrda meditationer och symboler som man laddar med känsla och tanke så att de blir levande, verkande fakta i den astrala världen. Man kan också utföra magiska ritualer eller mässor vid till exempel sommar- och midvintersolstånd, fullmåne etc.

· Det verkliga ockulta arbetet kan bara göras i en elitgrupp av ockultister och det måste ske utan insyn från omvärlden och under tystnadslöfte. Denna princip hämtade man bland annat från frimurarordnarna.

· Världen står inför en stor tranformation som ockultisterna har till uppgift att lägga grunden för.

Steiners antroposofiska sekt grundades enligt hans egen utsaga på en direkt förbindelse med det gamla europeiska rosenkreutziska mysteriet, och den stod därmed på kristen grund. Men han definierade Kristus som en solgud och spelade i rollen som Zarathustra denna solguds överstepräst och profet. Kännetecknande för de ockulta rörelserna var just denna vilja att se det gemensamma i alla magiska metoder, och att välja det som man tyckte var bra från till exempel egyptiska förställningar, indisk yoga och kristen mystik.

En aspekt som var ännu mer framträdande i Steiners system än i teosofin var den vetenskapsfientliga inriktningen. Av detta följde att han förde fram alternativa magiska tillämpningar av till exempel medicin och jordbruksmetoder. Grunden för både det antroposofiska jordbruket och medicinen är en alkemisk transformation av ämnen genom att ockulta krafter får verka på dem i magiska ritualer. En sådan ritual är att gräva ner kodynga i ett kohorn i jorden, för att därefter låta detta ämne förvandlas genom andliga krafters påverkan till något annat och kraftfullare än vad det ursprungligen var. Samma grundsyn finns i den antroposofiska varianten av homeopati där man rör och blandar ämnen på ett speciellt magiskt vis, och där bland annat de virvelrörelser som skapas i vätskan och den rytm som man rör i förs över till medicinen på ett magiskt sätt. I nästa steg skapar fientligheten mot det moderna samhället och de krafter som verkar där ett behov av att leva i en antroposofisk gemenskap där man inte utsätts för negativa energier i onödan, och där man kan leva på ett sätt som står i överensstämmelse med den andliga filosofin.

Som vi har sett köpte Rudolf Steiner sin europeiska rosenkreutziska orden från Theodor Reuss, men han fyllde den enligt uppgift från antroposoferna med sitt eget innehåll. När man analyserar det han förde ut ser man dock att det inte var något annat än de indiska metoder för yoga och meditation som Steiner hade hämtat från teosoferna och från Reuss som han förde fram under sken av att det var en speciellt kristen variant av ockultism.

Termen ”rosenkreutzisk” var åtråvärd bland de ockulta ordnar som växte fram i början av 1900-talet. Vi har ju sett att Steiner i sin självbiografi 1907 och 1910 annonserade ut för omvärlden att han var en hög mästare som i sig förenade både den mystika och den magiska tradition som han hävdade att han hade fått från rosenkreutzarna. Theodor Reuss hade också 1906 annonserat ut att Steiner var stormästare över Tyskland i en tradition som kunde förbindas med ”Memphis och Misraim”. Denna ”misraimtjänst” upprätthöll Steiner tydligen också åtminstone till 1921.

Sagan om den heliga Graal och blodet och brödets transformation var viktig i de rosenkreutziska hemliga ordnarna, och därmed upprätthölls den kristna anknytningen. Men man trodde tydligen också att de indiska tekniker som bland annat Steiner och Reuss hade lärt ut var äkta hemliga kristna mysterier. Ett exempel på detta finns i samband med en berättelse om en annan tysk ”rosenkreutzare”, Arnoldo Krumm-Heller. Krumm-Hellers far arbetade i Mexico medan sonen växte upp i Tyskland. När Arnoldo var 15 år reste han till Chile där han utbildade sig till indiansk helare och tydligen gjorde sig en förmögenhet genom att behandla patienter med dessa metoder. När hans mor hade dött 1895 började han rikta in sig mot det religiösa området och han tog kontakt med teosoferna. År 1897 blev han medlem i Teosofiska Samfundet i Paris som leddes av H. S. Olcott. Därefter reste han tillbaka till Mexico och studerade vid en skola för militär medicin. Krumm-Heller deltog i experiment om lukt i Paris 1906, där kom han fram till att färgade människor var rasmässigt underlägsna genom att lukta på deras svett.[237]

Krumm-Heller var hedersmedlem i ”Initiates of Thibet” in Washington och medlem i en martinistisk orden. År 1908 mottog Krumm-Heller graderna 90 och 95 i ”Memphis och Misraim” av Theodor Reuss. Han blev också en lärjunge till en ”gnostisk” biskop Clement och startade därefter ett antal gnostiska/rosenkreutziska tempel i Sydamerika, t. ex. i Chile, Peru, och Bolivia. Krumm-Heller var inte bara vän med Reuss utan också med Franz Hartmann och den höge mexikanske frimuraren Don Jesus Medina.

I Mexiko inrättade presidenten en professur i det tyska språket och litteraturen åt Krumm-Heller 1915. Krumm-Heller skrev en bok om sina äventyr under det Mexikanska inbördeskriget 1912-1916 med titeln Struggle for Freedom and Justice. Mellan 1914 och 1918 var han rådgivare och militärattaché vid den mexikanska legationen i Berlin. När han kom tillbaka till Mexiko blev han generaldirektör för landets specialskolor. Efter mordet på den mexikanske presidenten 1920 återvände Krumm-Heller till Tyskland. Han påstås vid den tiden ha gjort bekantskap med Rudolf Steiner och frågat honom om de magiska egenskaperna hos parfymer. 1921 hade Reuss sagt upp kontakten med Alistair Crowley, och i stället knutit band med Krumm-Heller och Spencer Lewis orden A.M.O.R.C. Dessa herrar försökte nu skapa en ny rosenkreutzisk orden tillsammans med Heinrich Traenker. I slutet av 1921 kom det första numret av ”Der Rosenkreuzer” ut, och där presenterade sig Krumm-Heller, Reuss och andra som rosenkreutzare och arvingar till Carl Kellner och Franz Hartmann.[238]

När Reuss dog 1923 hävdade Krumm-Heller att han var arvtagare till alla de ordnar som Reuss hade startat, inklusive den ”gnostiska katolska kyrkan”. På grund av privilegiebrev som de hade fått från Reuss försökte också Heinrich Traenker och Alistair Crowley ta makten över Reuss imperium. 1927 grundade Krumm-Heller sin egen orden F.R.A. (Fraternitas Rosicruciana Antiqua) i Mexiko. Han sände 1937 sin son Parsifal (f. 1925) till nazisternas elitskola NAPOLA om vilken Hitler skrev "A youth will rise in my order castles who will scare the whole world. I want a violent, dictatorial, intrepid, cruel youth". Krumm-Heller gjorde omfattande resor världen runt, men tillbringade andra världskriget i Tyskland där han klarade sig bra med både den mexikanska flaggan och en hakkorsflagg utanför sitt hus. [239]

På 40-talet blev en medlem av en av Krumm-Hellers loger, broder Buchelli, mycket besviken när han upptäckte att de sexuella tekniker som Krumm-Heller hade lärt ut beträffande hur man skulle hålla tillbaka sädesuttömningen vid samlag inte var en sann rosenkreutzisk teknik, utan i stället var en indisk tantrisk teknik.

I beskrivningen av Krumm-Hellers verksamhet på Internet sägs det att han som homeopat tillämpade en strikt asketisk sexmagi och använde sig av den kristna boken ”Pistis Sophia”. Det finns inga ”spermo-gnostiska” passager i hans mässa, inga invokationer av ”Kyrios Phallos” eller mysiska sexuella tantriska tekniker för att återskapa universum genom samlaget i hans ritualer (som i andra liknande system). Han förklarade sin misogyna syn på det kvinnliga på följande sätt. ”I prostatan finns den skapande kraften, medan livmodern bara är det mottagande kärlet. Därför kan kvinnor bara imitera skapelsen.” Denna övertygelse fanns också hos Crowley, som påstod att ”mannen är väktaren av Guds Liv, medan kvinnan bara är tillfälligt användbar, hon är visserligen ett relikskrin för Gud, men hon är inte själv Gud (som mannen)”. [240]

En intressant beskrivning av hur man använder unga flickor som ”sexgudinnor” och förbrukningsartiklar inom den här sortens ockulta organisationer finns på Internet. Där berättar en kvinna om förhållanden inom en modern orden inom OTO, där männen bestämde allt och kvinnorna bara användes som ”leksaker”, och hon vittnar om det slags ceremonier som kan förekomma där kvinnor till exempel invigs i en viss grad genom att delta i ett offentligt samlag med ”Mästaren” eller sektledaren.[241]

De ockulta ordnarna var som vi har sett inflätade i varandra på ett sätt som är svårt att spåra i detalj. Samma människor ingick i många olika sammanhang och de var tidvis vänner och tidvis fiender. Eftersom deras läror inte hade någon historisk grund försökte de ändå skapa en sådan legitimitet, bland annat genom att som Steiner påstå att han hade tagit emot sin rosenkreutziska kunskap från en äkta hemlig mästare. Peter Koenig beskriver på sin webbplats sambanden mellan olika ockulta ordnar före andra världskriget.

The following orders and churches were associated with the OTO phenomenon before World War II:

"Fraternitas Saturni" (FS), established by the bookseller Eugen Grosche (1888-1964) in 1926 in Germany. This was the second order to be founded on Crowley's philosophical religion of Thelema (the "Law of the New Aeon") [The first being Crowley's own version of the OTO.]

"Fraternitas Rosicruciana Antiqua" (F.R.A.), established by the German adventurer Arnoldo Krumm-Heller (1879-1949) in 1927 in South America.

The "Order of the Illuminati" (OI); whose affinity with the OTO. was established only at the turn of the century by its re-founders Theodor Reuss and the actor Leopold Engel (1858-1931).

A mysterious Gnostic Catholic Church, the "Ecclesia Gnostica Catholica" (EGC), whose contact with the OTO. through one of its many branches is only noticeable from 1908-1920.

Furthermore there is mention of Heinrich Traenker's "Pansophia", but omitted Crowley's own order "Astrum Argenteum" (A\A\ = Silver Star). The bookseller Traenker (1880-1956) was very active in the development of German Theosophy before he started his own enterprise. He was furnished by Reuss with a X° charter in 1921 and later (1930) collaborated with Spencer Lewis (A.M.O.R.C.) on a German branch of A.M.O.R.C. with Pansophia and OTO. - After Reuss expelled Crowley in 1921 he (Reuss) planned a collaboration with Lewis: the T.A.W.U.C. (The A.M.O.R.C. World Union Council) which was based upon Reuss' sexmagical writings "Lingam-Yoni" (1906) and "Parsifal" (1914). [242]

Oavsett vad ordnarna kallades verkar de dock ofta ha byggt på Crowleys Thelema, och de verkar också i allmänhet ha arbetat med sexuella teman och tekniker på olika sätt. Det här kan man spåra redan från Carl Kellner som kall ha infört Hatha Yoga i de tyska ordnarna. Kellners vän Reuss skrev om sexmagi i böckerna “Lingam-Yoni” och Parsifal, och dessa låg i sin tur till grund för amerikanen Spencer Lewis A.M.O.R.C. Spencer Lewis blev mycket framgångsrik genom att han kom på den lysande idén att sälja den esoteriska undervisningen som brevkurser, en verksamhet som fortsatte även efter hans död 1939. Under en tid citerades Crowleys thelemiska slogan ”Gör vad du vill skall vara hela lagen” och ”Kärlek är lagen, kärlek under vilja” som urgamla rosenkreutziska lagar inom A.M.O.R.C., men sedan 1950-talet har man enligt uppgift inte använt Reuss/Crowleys arv från OTO inom orden. Enligt uppgift på Internet funderar man dock inom A.M.O.R.C. på att åter börja använda de metoder som finns i arvet från OTO.

En man som under många år hade tagit del av undervisningen från den rosenkreutziska orden A.M.O.R.C. var Joseph Di Mambro som var medlem i A.M.O.R.C. mellan åren 1956 och 1969. Runt 1970 blev Di Mambro anklagad för svindleri och flyttade från södra Frankrike till en plats nära den schweiziska gränsen. År 1973 skapade han ett centrum för att bereda vägen för den Nya Tiden ”Center for Preparing the New Age”, och han började arbeta på heltid som andlig mästare 1976. Vid den tiden ledde han en grupp som levde i en gemenskap där man ägnade sig åt esoteriska ceremonier. 1978 grundade Di Mambro ”Golden Way Foundation” i Genève, och denna stiftelse skulle bli hjärtat i hans organisation under många år. Stadgarna för stiftelsen innehöll skrivningar om ”världens transformation” och om riddare som skulle kämpa för denna transformation. Men för att gruppen skulle kunna växa insåg Di Mambro att den behövde en ny karismatisk ledare, som han fann när han träffade en man vid namn Luc Jouret i början av 1980-talet.

Luc Jouret tog läkarexamen 1974 men blev snart desillusionerad över den moderna läkarvetenskapen, han påstås ha tillbringat 10 år med att resa runt i världen för att söka efter alternativa former för helande, inklusive homeopati. Under det här sökandet kom han i kontakt med en mängd sekter som förde ut den ”forntida visdomen”, bland annat neo-korsriddare, soltempel och liknande. När Luc Jouret hade mött Joseph Di Mambro någon gång omkring 1980 blev han presenterad för Julian Origas, en man som påstods ha varit nazist och som nu hade grundat en orden som kallades ”the Renewed Order of the Temple” (ORT). Denna orden innehöll en blandning av idéer från rosenkreutziska kretsar och från de s.k. neo-korsriddarna.

Korsriddarna (the Templars) är en benämning på grupper som hävdar att de har sitt ursprung i en klosterorden som grundades 1118 och upplöstes 1307. De skall bland annat ha kämpat för att erövra det Heliga Landet åt kristenheten. Under franska revolutionen dök det upp en orden i Paris (Lodge of the Knights of the Cross) som hävdade att eftersom deras orden hade ett äldre ursprung är rosenkreutzarna, som frimurarna i sin tur hänvisade till som sitt ursprung, skulle korsriddarna därför ha överhöghet över rosenkreutzare och frimurare.

Jouret blev alltså medlem i ORT, och när Julian Origas dog 1983 blev Jouret utnämnd till ny Stormästare i ORT. Inom ett år tvingades han dock lämna organisationen, varvid han tog med sig hälften av dess medlemmar. Nu kunde Jouret fylla Di Mambros behov av en karismatisk ledare för sin organisation, Jouret väckte dessutom förtroende genom att han var läkare. De två grundade därför Soltempelorden (the Order of the Solar Temple) 1984, med Di Mambro som den verkande kraften bakom kulisserna och Jouret som ansiktet utåt. Jouret började resa runt och hålla föredrag i Schweiz, Frankrike och Kanada, och man bildade också lokala klubbar som skulle sprida ordens ideologi. Mellan 1984 och 1990 bestod gruppen av tre olika delar. De externa aktiviteterna bestod i att Jouret och andra gav offentliga föredrag under beteckningen Amanta. De som ville gå vidare gick med i en klubb i den öppna verksamheten och som kallades Archedia Clubs. Den sista nivån bestod av en initiatorisk orden som kallades International Chivalric Organization of the Solar Tradition.

Det här liknar händelsevis mycket den struktur som Rudolf Steiner försökte skapa genom den öppna, utåtriktade verksamheten med föredrag och liknande, den grundläggande undervisningen i Teosofiska Samfundet (så småningom Antroposofiska Sällskapet), samt den innersta kretsen i den Esoteriska Skolan (Misraim-Memphis orden). Men strukturen var säkert också känd från andra ”esoteriska” organisationer och ordnar. Från början fanns en stark inriktning på hälso- och miljöfrågor i Jourets och Di Mambros utåtriktade verksamhet. Men efter några år blev denna, i och för sig redan från början pessimistiska propaganda, allt mer apokalyptisk. Man förutspådde att världen skulle förstöras i ett kärnvapenkrig och man byggde ett stort skyddsrum i sektens center i Quebec.

Di Mambro och Jouret uppmanande sina medlemmar att skänka bort sina tillgångar (till deras orden) för att inte vara fast i den materialism som förhindrade andlig utveckling. Deras soltempelorden påstods hämta sin kraft och kunskap från några hemliga mästare som fanns i Schweiz, dessa kommunicerade enbart med Di Mambro. Men i början av 1990-talet började vissa människor, och till och med Di Mambros egen son Eli, att ifrågasätta om det verkligen fanns några mästare. Eli Di Mambro upptäckte att fadern själv hade producerat de spiritistiska fenomen som förekom i ordens ceremonier genom att använda tekniska anordningar, och han lämnade därför orden och tog ett femtontal medlemmar med sig.

Orden upplevde alltså en kraftig nedgång, och nu började Di Mambro och Jouret förbereda medlemmarna i gruppen på att den slutliga ”transporten” till en annan värld stod för dörren. Gruppen hade alltid haft en viss apokalyptisk inriktning, men nu blev det dödligt allvar. I oktober 1994 tog 53 människor livet av sig eller blev dödade av ledarna i sekten innan dessa själva tog sina liv på två orter i Schweiz och en i Quebec i Kanada. I samband med det här mördades också en ljudtekniker som hade hjälpt till att arrangera de spiritistiska fenomen samt hans fru och deras spädbarn. I december 1995 begick 16 andra medlemmar i sekten självmord. I mars 1997 dog ytterligare fem medlemmar i sekten medan tre tonåringar som hade bett för sina liv lyckades undkomma. I samtliga fall hade man arrangerat eldsvådor så att kropparna skulle förbrännas efter döden.

Di Mambros och Jourets orden kombinerade esoteriska föreställningar från tempelriddarna och A.M.O.R.C med miljöengagemang. Principerna, som de presenterades av Jouret vid ett par föreläsningar 1987, var i stort sett identiska med filosofin från en annan orden, The Sovereign Order of the Solar Temple (OSTS). Det handlade enligt dessa principer om att återställa den sanna uppfattningen om auktoritet och makt i världen, att fastställa det andligas överhöghet över det timliga, att hjälpa mänskligheten igenom den stora övergång som förestår, att bidra till att olika religioner möts samt att förbereda för Kristi återkomst som solgud.

1. Re-establishing the correct notions of authority and power in the world.

2. Affirming the primacy of the spiritual over the temporal.

3. Giving back to man the conscience of his dignity.

4. Helping humanity through its transition.

5. Participating in the Assumption of the Earth in its three frameworks: body, soul, and spirit.

6. Contributing to the union of the Churches and working towards the meeting of Christianity and Islam.

7. Preparing for the return of Christ in solar glory.

8. Peronnik (pseudonym of Robert Chabrier), Porquoi la Resurgence de l'Ordre du Temple? Tome Premier: Le Corps (Why a Templar Revival? Vol. One: The Body) 1975, pp. 147-149.[243]

Man inledde ceremonierna i Di Mambros och Jourets soltempel med guidade meditationer där man visualiserade lysande partiklar som flög ut och in i deltagarnas kroppar och renade och regenererade dem. Efter detta läste man Alice Baileys ”Stora invokation” (s 250) samt en förberedande bön som följdes av läsning av inledningen av Johannesevangeliet. I sina föredrag talade Jouret om hälsoproblem, men han talade också om världens eller jordens allt mer försämrade hälsa. Oron för miljöförstöringen gjorde till och med att Di Mambro hade en utrustning för att analysera luftkvaliteten i sitt hem för att kunna hålla sitt energifält fritt från föroreningar. Men det här förklarade inte fullt ut att gruppen valde att ta sina liv. Det gjorde däremot tron på att de var ”nobla resenärer” som bara vistades en tid som inkarnerade människor för att fullfölja en speciell mission. De var bara på genomresa i väntan på att få återvända till sitt rätta hem. Ett av offren 1995 hade frågats ut efter de första självmorden 1994, och han vittnade då om att han trodde att han som ljusbärare frivilligt kunde välja att återvända till källan för allt med den energi soma han har samlat på sig under alla sina liv på jorden. För alla som bar med sig Ljus och Kosmiskt Medvetande var det lätt att lämna det jordiska höljet och återvända hem.

I, a Lightbearer since the most remote times, the time which was given to me on Planet Earth is completed, and I go back freely and willingly to the place from which I came at the beginning of the times! Happiness fills me, because I know that I have fulfilled my duty, and that I can bring back in Peace and Happiness my capitalized energy enriched through the experience which I have lived on this Earth -- back to the Source from which everything comes. It is difficult for the man of the Earth to understand such a choice, such a decision -- to leave willingly one's terrestrial vehicle! But such is it for all those who carry with them Light and Cosmic Consciousness and know where they go back.[244]

Man trodde i Soltempelorden att stjärnan Sirius hade lämnat sina ”söner till den ende” på jorden för 26 000 år sedan, och att denna stjärna nu åter stod i ett läge som befrämjade övergång och utveckling. Denna starka inriktning på Sirius kan spåras till Alice A. Bailey som också hon påstod sig stå i kontakt med uppstigna Mästare. I en påstått kanaliserad bok från 1922 skrev Bailey att människorna på jorden hade ett speciellt förhållande till Sirius. Sirius var nämligen det centrum från vilket den energistrålar kom som skapade adepternas initiation.

First and foremost is the energy or force emanating from the sun Sirius. If it might be so expressed, the energy of thought, or mind force, in its totality, reaches the solar system from a distant cosmic center via Sirius. Sirius acts as the transmitter, or the focalizing center, whence emanate those influences which produce self-consciousness in man. During initiation, by means of the Rod of Initiation (acting as a subsidiary transmitter and as a powerful magnet) this energy is momentarily intensified, and applied to the centers of the initiate with terrific force; were it not that the Hierophant and the two sponsors of the initiate pass it primarily through their bodies, it would be more than he could stand. This increase of mind energy results in an expansion and an apprehension of the truth as it is, and is lasting in its effects. It is felt primarily in the throat center, the great organ of creation through sound. (Bailey, 1922, Initiation: Human and Solar.)

Tron på att man bara var på genomresa och att det rätta hemmet fanns på Sirius, fick en ny aktualitet när Soltempelordens verksamhet började ifrågasättas. Eli De Mambro, den ene grundarens son, påstods ha kommit till genom ett samlag mellan en gudomlig kraft och en människa. De Mambro skulle ha tillbringat år 1969 i Israel där den nya profeten Eli (-as) koncipierades. När Eli lämnade orden och sin fars auktoritet blev det plötsligt inte längre möjligt att fullfölja det uppdrag som man trodde var förenat med Eli, och man tog det antagligen som ett tecken på att det var dags att dra vidare. De Mambro hade naturligtvis styrt sin orden enligt de förebilder som fanns från de esoteriska ordnarna där grundaren var enväldig härskare, genom att han var den ende som kunde kontakta mästarna var hans ord lag. Det påstås också att det fanns samma destruktiva mönster i form av sexuellt utnyttjande i den här sekten som i så många andra av liknande slag. Di Mambro hade ju tillhört A.M.O.R.C i nästan 15 år, en orden som var en avläggare av Theodor Reuss och Alistair Crowleys sexmagi.

Tydligen använde man inom Soltempelorden sex som ett sätt att stärka de andliga krafterna inför sina ceremonier. Men gruppen bestod inte av några oseriösa sexmissbrukare utan av människor som verkligen trodde på sina lära och sin ledare Di Mambro. Medlemmarna i Soltemplet var i allmänhet medelålders, väl etablerade medborgare. En var en pensionerad tidigare internationell försäljningschef för ett schweiziskt multinationellt företag i urmakeribranschen, en var son till VD i ett stort modeföretag, en var borgmästare i en stad i Quebec. Dessa människor stämmer helt enkelt inte in på stereotypa föreställningar om att det främst är unga, osjälvständiga och oerfarna människor som riskerar att hamna i kulter. Det faktum att man valde att själva dö, och att man också i vissa fall lät döda sina egna barn talar för att man uppriktigt trodde på gruppens filosofi.

Det är visserligen svårt att få någon mer detaljerad inblick i vad denna filosofi egentligen bestod i, men jag skall ändå försöka peka på några delar av filosofin.

· Man förde ut en öppen undervisning till de icke initierade, medan man hade en annan agenda för de initierade.

· Gruppen styrdes av en enväldig ledare som fick sin kraft från hemliga mästare från en gammal medeltida orden. Ledarens ord var lag.

· Man var negativ till etablerad vetenskap, speciellt medicin. Jouret var homeopat.

· Man trodde att världen var förgiftad och att den gick mot en stor omvälvning eller undergång.

· Man väntade på Kristi återkomst, målet med den esoteriska träningen vara att bli initierad och få kontakt med Kristus som solär gud.

· Man använde sig av guidade meditationer och den esoteriska verksamheten syftade till att etablera kontakter med andar och kosmiska krafter.

· Man använde sig av sexuella energier för att nå andliga mål.

Alla de här punkterna stämmer också in på Steiners kult, förutom kanske den sista. Steiner pratade visserligen om den kungliga konsten och de sexuella energierna i sina föredrag 1906, samtidigt som han hade kontakt med Reuss (s 115). Han förde också ut ett (om än beslöjat) meddelande om att Marie von Sievers var hans ”soror mystica” i självbiografin från 1907, men det finns inga uppgifter om att man skulle ha ägnat sig åt den sortens övningar som till exempel ingick i Reuss ordnar inom antroposofin. Å andra sidan är det inte helt klart huruvida Steiner verkligen var överhuvud för ett antal hemliga ordnar eller inte, den delen av hans verksamhet ingår helt enkelt inte i den officiella historieskrivningen om honom.

Kontentan är att det går en rak linje från Reuss och Crowley, vidare till A.M.O.R.C. och i nästa steg till Soltempelorden. En annan linje går från Alice A. Bailey och hennes invokation för att förbereda den stora övergången eller invigningen, hennes fientlighet mot den etablerade vetenskapen och mot materialismen och hennes förutsägelse om civilisationens undergång innan den nya tiden kan inträffa då Kristus skall återkomma. Men den rosenkreutziska läran om Kristus som den stora solgud och Mästare som man skulle möta när man lämnade sitt gamla liv, de guidade meditationerna som ett sätt att nå andlig utveckling, att målet med den esoteriska träningen var att få kontakt med andar och uppleva olika spiritistiska fenomen, fientligheten mot den etablerade vetenskapen och tron på homeopati, åsikten att den moderna världen var förgiftad av stress och kemikalier – allt detta kan man faktiskt spåra direkt tillbaka till Rudolf Steiner.

Vi har sett hur man genom de metoder som utvecklades av Steiner kunde få människor att börja måla bilder som var fullkomligt likriktade och styrda av det budskap som han förde ut. De guidade meditationerna och de andliga riktlinjerna var helt klart ett sätt att skapa total underkastelse och likriktning i Dornach. Dessa metoder för andlig träning fördes vidare genom olika kanaler ut i det som kallas New Age, och idag kan man möta metoderna att tänka sig att man är ett träd vars sav flödar genom kroppen, att man fyller kroppen med ljus och tränger ut alla föroreningar och så vidare, på vilken träff som helst inom New Age.

Om vi vänder tillbaka till det som förs fram av Aymen Fares och Joshua David Stone på Internet nu idag, finns alla de element som ingick i Steiners, Reuss, Crowleys och Baileys världsbild också hos dem. Fares vill lära oss hur vi skall göra oss av med felaktigt tänkande och kännande enligt en metod som är mycket lik det som fördes fram av Steiner. Målet för Steiner och Crowley var att röja undan hinder och utveckla en vilja som kunde användas av egot för att påverka den andliga dimensionen, och också Fares lär ut hur man kan använda sin vilja för att materialisera allt man vill ha här på jorden.

När det gäller Stone så för han fram precis samma propaganda som Steiner förde ut, och som också var en del av Soltempelordens världsbild. Den moderna vetenskapen är förkastlig, vaccinationer och moderna behandlingsmetoder ställer till mycket mer skada än nytta. Man måste skapa en holistisk läkarvetenskap som använder sig av homeopatisk medicin, om femtio år kommer vetenskapen att ha lämnat allt som vi har idag bakom oss och övergått till andliga metoder för helande. Detta förutsade visserligen Steiner redan för nästan hundra år sedan och det har ännu inte hänt, men det bryr man sig inte om inom New Age. Stone målar upp samma bild som Steiner gjorde med onda krafter och väsen som kämpar för att invadera oss på alla nivåer, fysiskt, psykiskt och andligt. Den procedur som han beskriver för att ta på sig sin psykiska rustning och skapa sina bubblor och skyddsmurar är något som bara mycket rädda människor behöver ta till.

Det är tydligt att man inom New Age fortfarande, precis som Steiner gjorde, arbetar för att skrämma människor med alla onda krafter som far runt i världen, och också utmålar sig själva som de enda mästare som kan skydda och hjälpa oss från all denna ondska och alla dessa föroreningar. De metoder som lärs ut för andlig utveckling inom New Age är faktiskt skadliga, även om det inte går så långt som det gjorde inom Soltempelorden. Genom att till exempel uppmana människor att isolera sig från sådana som för fram andra åsikter än det som mästaren eller sekten står för, skapas stagnation och riskerna för att människor blir utnyttjade på olika sätt är stora. Den massiva propagandan för alternativa mediciner, behandlingsmetoder, alternativa skolor, alternativa blöjor, alternativ kost och annat som förs ut av hälsomagasin, via kurser och så vidare är inte bara ett tecken på att det finns en alternativ marknad som arbetar för att skaffa kunder. Den är också ett tecken på den grundläggande misstro mot det etablerade samhället och mot den etablerade vetenskapen som först och främst fördes fram av Rudolf Steiner, och som fortfarande sprider sitt gift så här 80 år efter hans död.

Ett rosenkreutziskt manifest

För att fortsätta diskussionen om destruktiva kulter med utgångspunkt i Soltempelorden är det kanske intressant att ta en titt på hur de två stora inspirationskällorna, nämligen Tempelriddareorden och Rosenkorsorden A.M.O.R.C. presenterar sig i dag. Jag har valt att titta på de svenska hemsidorna för respektive orden. Till att börja med är det förstås så att grundar