En historia om krig, politik och förfalskningar 

Min slutliga bild av de monoteistiska religionernas rätta fundament finns i boken Bibelns tillkomst – en historia om krig, politik och förfalskningar som är publicerad här på min webbplats på internet.

Jag fick alltså ett nytt uppdrag efter det att jag hade uppnått buddhaskapet och min fullbordan sommaren 2003. Det nya uppdraget handlade om att avslöja den rätta grunden för de monoteistiska religionerna och samtidigt beskriva den mysteriefilosofi som utplånades genom de monoteistiska religionernas maktövertagande. Redan under de första månaderna av arbetet fick jag insikter som pekade på att Bibeln och därmed de monoteistiska religionerna vilar på en falsk grund - att den judiska Tanak, som kallas Gamla Testamentet i den kristna Bibeln, hade skapats vid ett enda tillfälle för att legitimera ett nytt rike, en ny dynasti och en ny religion och att de fyra evangelierna hade skapats från en enda text. Men jag förstod ändå inte vilka som hade skapat de monoteistiska urkunderna, när det hade skett och varför.

Från hösten 2003 och under de följande sju åren arbetade jag mig steg för steg fram mot den heltäckande bild av monoteismens fundament som jag nu har fått fram. I varje steg trodde jag mig ha nått så långt man kunde komma i förståelse men varje gång tvingades jag fortsätta arbetet. Drivkraften var en mycket stark inspiration som hade sitt ursprung i den andliga världen. Jag dokumenterade mina upptäckter i böckerna Pärlan 2003-10 till 2004-02), Mysteriet (2004-12 till 2005-04), Soluppgången (2005-05 till 2005-08), Segerkronan (2005-10 till 2005-12), En annan historia (2006-03 till 2006-08), Philosophia (2007-02 till 2007-04), Den röda tråden (2007-08 till 2007-10), samt Bibelns tillkomst (2009-08 till 2011-05).

Mitt arbete med att förstå de monoteistiska religionernas rätta bakgrund drevs alltså framåt av en stark inspiration som jag uppfattade som att den kom från en källa utanför mig själv. Men liksom när det gäller min egen andliga utveckling, som visserligen påverkades av andra krafter men som ändå till stor del drevs framåt av mitt eget högre jag, var också arbetet med Bibeln i hög grad inspirerat av mitt högre medvetande. Detta högre medvetande hade dels kunskap från mina egna studier i tidigare liv och dels kunde det återföra mina egna framtida insikter till mig själv. Det här verkar förstås märkligt men det handlade om samma mekanism som var aktiv i de visioner som Hilmas af Klint dokumenterade i sina målningar under perioden 1906 till 1915. Det Hilma uppfattade som helt medialt mottagna bilder var i själva verket bilder från hennes nästa liv.

På samma sätt uppfattade jag att den vägledning som jag fick om Bibelns rätta ursprung kom från en källa som stod utanför mig själv. Idag kan jag dock se att en hel del var min egen tidigare omedvetna kunskap som blev medveten, tillsammans med information som jag fick ta emot från vårt gemensamma högre sinne. Orsaken till att detta med Bibelns bakgrund öppnades upp på ett så kraftfullt sätt just då var med all säkerhet att det hade öppnats en kanal till ett högre medvetande genom min andliga utveckling och att det tillstånd som jag hade nått genom buddhaskapet och föreningen med vårt gemensamma centrum medgav att kunskap kunde flöde mellan den andliga världen och mitt lägre, personliga, jag här nere på jorden.

Arbetet med att förstå monoteismens rätta bakgrund hade också en liknande spiralformad karaktär som min egen andliga utveckling hade haft. Från den allra första insikten om att det fanns en helt annorlunda grund för Tanak/GT och NT än den som är allmänt accepterad, som jag fick under hösten 2003, fylldes detta nya ramverk steg för steg på med allt mer detaljerad information. Arbetet leddes framåt genom överföring av mängder av andlig information och kraft men jag hade ändå ett eget ansvar i att gräva fram sanningen i alla möjliga gamla texter. Jag fick till exempel under hösten 2003 omedelbara insikter om att Berossos historia låg till grund för Tanak/GT och att originalet till texterna i Tanak/GT fanns bland Dödahavsrullarna från Qumran. Helt kort kan jag sammanfatta de upptäckter om Bibelns och de monoteistiska religionernas tillkomst på följande sätt.

Mackabéerna skapar Tanak (Gamla Testamentet)

Under den seleukidiske kungen Antiochus IV Epifanes (r 175-164 fvt) drabbades det seleukidiska riket av oroligheter. Det bröt bland annat ut en revolt i Kilikien (nuv. södra Turkiet) år 171 fvt och i öster erövrade parterna stora områden. År 168 fvt invaderade Antiochus IV Epifanes Egypten men tvingades lämna landet av romarna.  Antiochos IV startade år 167 fvt ett nytt härtåg i öster i ett försök att återta de östliga provinser som gått förlorade. Under denna turbulenta tid startade också ett försök till frigörelse av en grupp människor från Jerusalemområdet under ledning av en man vid namn Mattathias. Under ledning av Mattathias son Judas Mackabeus tog denna grupp kontroll över templet i Jerusalem år 165 fvt men de förlorade återigen denna maktposition år 163 fvt när den seleukidiske generalen Lysias invaderade Judéen. Trots sitt överläge såg sig Lysias plötsligt tvungen att återvända till Antiokia för att bevaka sina egna intressen i de interna seleukidiska maktstriderna. Han ingick därför en uppgörelse med Judas där dennes parti tillförsäkrades religionsfrihet.

Striderna mellan de judiska upprorsmännen och det seleukidiska riket fortsatte dock och Judas Mackabeus sände år 161 fvt en delegation till Rom under ledning av en man vid namn Eupolemus för att tillförsäkra sig romarnas stöd. Rom hade naturligtvis intresse av att det seleukidiska riket försvagades och uppmuntrade därför separatistiska tendenser. Den mackabeiska delegationens petition godtogs också och romarna erkände en fristående judisk stat men det skulle ta flera år av strider innan detta blev en politisk realitet. När Judas stupade i en strid med seleukiderna under ledning av generalen Bacchides år 160 fvt blev hans bror Jonathan ledare för den mackabeiska frihetskampen.

För att motivera kraven på ett eget rike skapade Eupolemus och Artapanus, som var anhängare till det mackabeiska partiet med anknytning till Alexandria, en ny judisk historia som numera finns i de första tolv delarna av Josephus Antiquities. De utgick från diverse böcker som fanns i biblioteket i Alexandria som Berossos kaldeiska historia, Manethos och Cheremons historier om Egypten, den zoroastriska religiösa lagen i Avesta, Herodotos historia samt orficism, pytagoreism och grekisk kultur. Den nya judiska historien var klar någon gång före år 160 fvt och därefter vidtog ett arbete med att översätta den till hebreiska och sätta samman den i en samling med texter som Höga Visan, Jobs bok och Ordspråksboken med ursprung i Babylonien. Detta arbete gjordes sannolikt i Babylonien.

När mackabéerna slutligen lyckats ta makten i Jerusalem och Judas Mackabeus bror Jonathan installerades som överstepräst år 153 fvt läste man för första gången ur den nya judiska bibeln som numera kallas Tanak. Jonathans avrättades år 143 fvt av den seleukidiske generalen Tryphon. Efter Jonathans död övertog brodern Simon ledningen för det mackabeiska partiet och översteprästämbetet och under hans regeringstid skapades profeterna Hesekiels, Jesajas och Jeremias böcker samt de mindre profeternas bok (tolvprofetboken).


Judiska fundamentalister bland fariséer, jahad och chrestiani

Ganska snart uppkom strider mellan det styrande mackabeiska partiet och andra grupper som ansåg att mackabéerna skulle hålla sig till den världsliga makten medan de själva skulle ha kontroll över religionen. Till grund för striderna fanns bland annat det faktum att vissa gamla riter som man av hävd hade använt sig av i området inte fanns med i den nya religionen. Dit hörde bland annat reningsritualen med vattenbegjutning (dop) som man nu krävde skulle firas vid de nya judiska religiösa festerna. Dessa motsättningar gav upphov till ett fullskaligt inbördeskrig mellan sådana som kallas fariséer i Josephus Antiquities och de regerande mackabéerna under Alexander Janneus (r 103-76 fvt) regeringstid. Alexander Janneus drevs bort från Jerusalem under en kortare tid och han sägs ha korsfäst 800 motståndare vid sin återkomst till makten. Den nya religion som man hade skapat i Jerusalem innehöll ett politiskt sprängstoff genom att de heliga texterna pekade ut lydnaden till Mose lag som grunden för de rättfärdiga och påstod att dessa rättfärdiga genom Mose uppenbarelser hade utsetts att leda landet redan från tidernas begynnelse. Genom detta kunde man alltid disputera om vad som var det rätta sättet att lyda Mose lagar och vilka som egentligen var de gudomligt utsedda ledarna.

Det religiöst motiverade motståndet mot makthavarna i Jerusalem kom också upp till ytan på 40-talet fvt när Antipas och hans son Herodes blev insatta som regenter av romarna. Under den här tiden verkar motståndet bland annat ha letts av en man vid namn Hezekiah som dödades i striderna med Antipater. Enligt Antiquities var denne Hezekiah far till Judas av Gamala som senare kom att leda nya uppror vid tiden för Herodes död år 4 fvt och fram till det romerska maktövertagandet i Judéen, Samarien och Iduméen år 6 vt. I sina egna texter, som upptäcktes bland Dödahavsrullarna i Quamran i slutet av 1940-talet, kallar sig dessa kämpar för det, enligt dem själva, rätta teokratiska judiska riket för hasidim (de heliga, gudfruktiga, fromma) och jahad (församlingen).   

Enligt jahads tro kunde det judiska riket endast regeras av en judisk härskare och man trodde att Moses och profeter som Jesaja hade profeterat om denne Messias som skulle upprätta det slutliga gudsriket på jorden. (Men dessa profetior hade ju skapats av mackabéerna för att ge bevis för att Gud hade lovat dem landet från tidernas begynnelse och för deras egen gudasända uppgift att ta makten i Jerusalem.)  Jahads filosofi gick ut på att man hellre dog än bröt mot något av buden i den judiska bibeln och de trodde att de, som de enda rättfärdiga, skulle återuppstå vid den sista stora domen och regera tillsammans med Messias. Man skapade ett nätverk av hemliga församlingar bestående av tolv män under ledning av en Mästare som de hade svurit total lydnad mot. Dessa församlingar utgjorde hemliga celler som aktiverades i det fullskaliga krig mot romarna som bröt ut år 66 v. Kriget ledde slutligen till att romarna förstörde templet i Jerusalem i ett försök att utplåna jahads, eller chrestianis som romarna kallade dem, viktigaste stridssymbol.


Kejsar Hadrianus skapar ett nytt evangelium för chrestiani

Trots att man hade förstört templet i Jerusalem fortsatte de judiska upproren och de var särskilt våldsamma i slutet av den romerske kejsaren Trajanus regeringstid (r 98-117). Trajanus efterföljare blev kejsar Hadrianus (r 117-138). I ett försök att lugna de upproriska judarna gjorde Hadrianus om de historier som den judisk-romerske generalen Tiberius Alexander hade skrivit om det judiska riket (Antiquities of the Jews) och om det stora kriget mellan Rom och de upproriska ”innovatörerna” i form av jahad/chrestiani (The Jewish War) till att i stället ha skrivits av den judiske generalen Josephus. Tanken var att den beskrivning av kriget som Tiberius Alexander hade gjort, och som helt lade skulden på de judiska upprorsmännen och deras filosofi, skulle lugna judarna genom att den i stället påstods ha kommit från den judiske generalen Josephus som själv hade varit en av de judiska upprorsmännens ledare i det judiska kriget.

De militanta judarna vägrade dock acceptera den nya historieskrivning som plötsligt presenterades i Josephus namn och fortsatte att kämpa för att bereda vägen för Messias genom att göra uppror mot Rom. Hadrianus nästa steg blev därför att skapa ett evangelium som förde fram budskapet att Messias redan hade kommit, att han hade verkat vid den tid när Pontius Pilatus var ståthållare i Judéen och att han till punkt och pricka hade uppfyllt alla Jesajas profetior. Syftet med detta nya budskap var att de upproriska judiska jahad/chrestiani skulle förstå att deras kamp för att bereda vägen för Messias genom att kriga mot romarna var onödig eftersom Messias redan hade kommit. Men Hadrianus framställde också den Jesus som han påstod hade varit Messias som en fredlig filosof i Pythagoras efterföljd och en invigd i ett grekiskt mysterium. Hadrianus Jesus var i denna del en anti-Messias (anti-Krist) som fick predika fred i stället för krig och gemenskap mellan de renläriga chrestiani och sådana som de såg som syndare (romare och moderata judar) i stället för avskiljande och hat. Judarna vägrade dock acceptera detta nya evangelium (som finns bevarat under namnet Diatessaron) och ett nytt stort krig mot Rom bröt ut i Palestina år 132. Kriget varade till år 135 och efter att upprorsmännen hade besegrats utplånades de judiska jahad/chrestiani helt.


Irenaeus skapar en ny kristen historieskrivning i Apostlagärningarna och delar upp evangeliet i fyra delar

Efter Hadrianus död år 138 fortsatte den antikyrka som han hade grundat att existera men den skakades av stora interna strider. Vissa menade att det var den judiska religionen som var det rätta fundamentet medan andra förde fram Jesus som en grekisk filosof. Olika grupper hänvisade till traditioner från Jesus och hans lärjungar som de påstod hade förmedlats på muntlig väg och man förde också fram nya uppenbarelser som man påstod sig ah tagit emot direkt från Jesus i himlen. Prästen Irenaeus reste till Rom från Lugdunum (Lyon) ca år 177 för att inför biskopen Eleutherios klaga på de enligt Irenaeus kätterska montanisterna som var en karismatisk kristen väckelserörelse som fått stor spridning. När han kom tillbaka hem började han skriva ett verk mot alla heretiker (Adversus Haereses) och under arbetet med detta upptäckte han ett behov av att skapa en ny apostel (Paulus) och en ny kristen historia som han själv och kyrkan i Rom hade total kontroll över.

De brev som den populäre Marcion hade skrivit tillskrev Irenaeus sin nye apostel Paulus och Irenaeus skapade också så småningom en ny historia om kristendomens uppkomst i form av Apostlagärningarna. Denna historia knöts samman med Paulus påstådda epistlar genom en ”sky av vittnen” som nämns vid namn i både Apostlagärningarna och epistlarna. Det sista steget togs när Irenaeus delade upp det ursprungliga evangeliet (Diatessaron) i fyra delar som tillskrevs var sin evangelist, varav Lukas var en karaktär som Irenaeus själv hade hittat på och de tre andra var personer som nämndes i evangeliet.


Splittring inom kristendomen

Kristendomen blev romersk statsreligion på 380-talet och därefter utplånades snart alla andra filosofier och kulter. Men kristendomen bar också med sig en anda av splittring och interna strider. Denna anda härstammade ända från den monoteistiska religionens födelse i samband med den judiska befrielsekampen från det seleukidiska väldet på 160-talet fvt. Den ledde till splittring och strider inom de judiska hasidéerna och bland jahad/chrestiani samt i nästa steg inom den romerska kristendomen som avsöndrade de kristna gnostikerna på 200-talet vt. Denna anda av splittring och strid fortsatte sedan att verka genom århundradena. Ett exempel på detta är hur man från det första kyrkomötet i Nicea år 325 och fram till det tredje kyrkomötet i Konstantinopel (680-681) kontinuerligt tvistade om huruvida Jesus hade en eller flera naturer, en eller två viljor och en eller två energier.

Frågor om Jesu gudomliga status var grundorsaken till den arianska schismen som gjorde att kyrkomötet i Nicaea sammankallades år 325. Enligt Arius som utformade sin lära i Alexandria omkring år 315 var sonen, den preexistente Kristus, inte av samma eviga natur som Fadern utan han var det första av alla skapade väsen. Det första kyrkomötet i Nicea år 325 förkastade arianismen och förklarade att Kristus var av samma substans (natur) som Fadern. Man antog den nicenska trosbekännelsen och bestämde när påsken skulle firas. Arianismen fördömdes alltså på kyrkomötet i Nicaea men vann sedan stora framgångar genom kejsar Konstantins hovbiskop Eusebius av Nikomedia.

Vid det första kyrkomötet i Konstantinopel år 381 vt förkastade man återigen arianismen och nu även makedonismen, Man förklarade att Kristus ”är född av Fadern före tidens början” samt reviderade den nicenska trosbekännelsen med avseende på den Heliga Ande.

I Antiokia förde man fram den s.k. tvånatursläran där det sades att Kristus både hade en gudomlig och en mänsklig natur. I Alexandria betonade man däremot den oupplösliga enheten mellan det gudomliga och mänskliga i Jesus och föredrog att tala om en enda natur. Nestorianerna hävdade att Maria inte var Guds moder (Theotokos) utan bara Kristi moder (Christotokos).

Kyrkomötet i Efesus år 431 förkastade nestorianismen och pelagianismen samt förklarade att jungfrun Maria var Theotokos, alltså Guds Moder (den som födde Gud). Man bekräftade också återigen den nicenska trosbekännelsen. Detta kyrkomöte ledde till att de nestorianska kyrkorna (bl.a. den östsyriska kyrkan i Mesopotamien) avsöndrades från den katolska kyrkan.

Det andra kyrkomötet i Efesus år 449 förklarade att Eutyches var renlärig ortodox och attackerade hans motståndare. Detta kyrkomöte erkänns inte av de chalcedonska kristna, alltså katoliker, grekisk ortodoxa och protestanter.

Vid kyrkomötet i Chalcedon år 451 förkastades Eutyches lära (monofysitismen) och man antog den chalcedonska läran om Kristi två naturer, en mänsklig och en gudomlig. Man återinsatte också de präster som avsatts vid kyrkomötet i Efesus år 449 och avsatte patriarken Dioscurus från Alexandria (som däremot vördas som ett helgon av de orientaliska kyrkorna).

Tvånatursläran fördömdes alltså på kyrkomötet i Efesos 431 medan kyrkomötet i Chalcedon år 451 förde fram en modifierad tvånaturslära. Denna lära accepterades av både den östliga och västliga kyrkan, förutom av de s.k. nestorianerna i Syrien och monofysiterna i Armenien, Syrien och Egypten. Nestorianer och monofysiter brukar tillsammans kallas för de orientaliska kyrkorna. Kyrkomötet i Chalcedon och alla följande kyrkomöten godkänns inte av de orientaliska kyrkorna.

När man hade fastställt att Jesus hade två naturer (en gudomlig och en mänsklig) i Chalcedon år 451 uppstod i stället inom den chalcedonensiska (katolska) kristendomen en diskussion om huruvida Jesus hade haft en eller två viljor. Parallellt med diskussionerna om en eller två viljor stred de kristna också om huruvida Kristus verkade med en eller två energier (den monergetiska tvisten).

Det andra kyrkomötet i Konstantinopel år 553 förkastade tre skrifter som nestorianska och därmed heretiska, förkastade Origenes från Alexandria samt kungjorde ”the Theopaschite Formula” (att det var Gud som led döden i mänsklig form).

Monotheletismen (läran om en vilja) var ett försök att överbrygga motsättningarna mellan förespråkarna för beslutet i Chalcedon och deras motståndare som kallades monofysiter. Monotheletismen var en kompromiss som siktade till att få monofysiterna att hålla med om att Jesus hade två naturer om dyofysiterna (förespråkarna för tvånatursläran från Chalcedon) i stället höll med om att dessa två naturer tog sig uttryck i en enda vilja. Denna kompromiss fördes år 638 fram av den bysantinske kejsaren Heraclius (r 610-641) och patriarken Sergius I av Konstantinopel (r 610-638).

År 638 spikades den nya doktrinen, monotheletismen, upp vid ingången till den östliga kristenhetens huvudkyrka Hagia Sophia som en del av en text som kallas Ekthesis. Där förbjöds också alla fortsatta diskussioner om frågan om Kristi naturer. Monotheletismen väckte dock starkt motstånd eftersom den tycktes ifrågasätta Jesu självständighet som människa och göra honom till ett viljelöst redskap för Gud. Å andra sidan hotade talet om två viljor läran om Kristi enhet.

Vid det tredje kyrkomötet i Konstantinopel (680-681) förkastades monotheletismen (Kristus hade en vilja) och monoergism (Kristus verkade med en energi). Nu fälldes ett slutligt avgörande då konciliet uttalade sig för att det fanns två viljor och två energier i Kristus.

I samband med den stora schismen år 1054 delades den romerska kyrkan i två delar, dels den romersk-katolska kyrkan med säte i Rom och påven som överhuvud och dels den ortodoxa kyrkan med säte i Konstantinopel och med patriarken där som överhuvud.


Muhammed var en orientalisk kristen som samlade Bibelns folk mot hedningarna i Mecka

Kyrkomötet i Efesus år 431 förkastade alltså nestorianismen och pelagianismen samt förklarade att jungfrun Maria var Theotokos, alltså Guds Moder (den som födde Gud). Detta kyrkomöte ledde till att de nestorianska kyrkorna (bl.a. den östsyriska kyrkan i Mesopotamien) avsöndrades från den katolska kyrkan. När jag började läsa Koranen insåg jag snart att den inte var någon ny gudomlig uppenbarelse som man hävdar utan att den behandlar ämnen som bara har mening i ett rent kristet sammanhang. De myter som avhandlas är kristna myter från den kristna Bibelns båda testamentet och de strider som Koranen avspeglar är interna strider mellan de orientaliska kyrkorna och den katolska kyrkan som härstammade från kyrkomötet i Efesus år 431.

Till exempel behandlas striden om Marias status som Guds moder i vers 5.116 i Koranen. Där frågar Gud Jesus om han någonsin sade att människorna skulle sätta upp honom och hans mor som gudar vid sidan av Gud? Enligt Koranen hade Jesus aldrig sagt något sådant. Det här ställningstagandet är logiskt om man ser Muhammed som en kristen i den syriska och nordafrikanska traditionen. Han stödde den monofysitiska uppfattningen att Jesus bara hade en natur och nestorianernas uppfattning att Jesus var som Adam, den första skapade varelsen och att hans mor därför inte var Guds moder utan bara Kristi moder.     

Muhammed levde uppenbarligen i en kristen grupp, hans äktenskap med den första hustrun Khadija var ett kristet äktenskap och under den tid han var gift med henne tog han sig inga fler hustrur. Även de andra troende levde i monogama äktenskap under perioden fram till flytten till Medina. I de biografiska berättelserna om Muhammed, Sirat Rasu Allah, nämns den kristne (nestorianske) munken Waraqah som levde i Mecka. Waraqah skall enligt legenden ha lugnat Muhammed när han skrämdes av sin uppenbarelse genom att förklara att den som Muhammed hade sett var ängeln Gabriel. Han skall också ha profeterat om att araberna skulle komma att driva bort Muhammed från Mecka. Waraqah skall enligt vissa traditioner också ha översatt Bibeln från hebreiska till arabiska och presiderat över Muhammeds bröllop. Enligt legenden var det Muhammeds första hustru Khadija som tog med honom till den kristne munken Waraqah. Waraqah ibn Nawfal var tydligen Khadijas kusin och det faktum att han officierade vid hennes bröllop med Muhammed leder tanken till att Khadija antagligen var kristen. Det faktum att Muhammed aldrig tog sig någon fler hustru så länge han var gift med henne talar också för att det var ett kristet äktenskap som de två hade ingått.  

Muhammed predikar i Koranen om ämnen från den kristna Bibeln, alltså från det judiska Tanak/GT och det kristna evangeliet i NT. Han uppmanar alla monoteister att enas, att inse att deras religion härstammar från Abrahams förbund med Gud och att Jesus var den profet som hade förutsagts i Tanak/GT och som uppfyllde alla profetior där. Muhammed var alltså en kristen som ansåg att man skulle vörda alla profeterna i Tanak/GT och NT, alltså i den kristna bibeln, i lika hög grad.

Muhammed samlade kristna och judar i Medina i en enad front mot de hedniska polyteisterna i Mecka men ganska snart avsöndrade han sig åter från judarna. När Muhammeds rörelse efter hans död spred sig utanför den arabiska halvön kan de snabba framgångarna mycket väl tillskrivas det faktum att muslimerna förde fram den orientaliska kristendomen som hade en stark ställning i de erövrade områdena och som ställdes mot den katolska kristendom som de besegrade bysantinska ockupanterna stod för.


Varför måste Bibelns sanna bakgrund bli känd?

Det låg en mycket starkt drivkraft bakom mitt arbete med att förstå vilka som skapade Bibeln, när de gjorde det och varför. Denna drivkraft var till viss del min egen, bland annat genom att jag hade studerat Bibeln i tidigare liv, men framför allt upplevde jag att den kanaliserades genom mig från en annan källa. Redan när jag tog emot Texten från de Höga Mästarna hösten 2001 gjorde denna kraft sig påmind på följande sätt.

Insikten om att allt hör samman, att det man åsamkar en broder också återverkar på en själv i full styrka kommer att ändra människornas beteende mot varandra. All utveckling sker i ett övergripande sammanhang och nu har tiden kommit att avslöja detta sammanhang för människorna. Låter vi utvecklingen fortsätta som förut kommer Jordens säkerhet att äventyras. Mänskligheten måste ändra sitt beteende både lokalt och globalt. Att låta våld och egoism fortsätta sin maktutövning på Jorden kommer, om inget händer, att förr eller senare leda till en katastrof. Men kan utvecklingen vändas mot något bättre har mänskligheten sin största chans att lyckas någonsin. Vi som styr världens öde måste försöka gripa in mer direkt för att få till stånd en förändring av människornas destruktiva beteende. (Texten från de Höga Mästarna, 2001-08-30)

När världen några dagar senare, den 11:e september 2001, skakades av terrordåden i USA kände jag en direkt koppling mellan den religiösa terrorismen och den varning som jag hade fått ta emot. Men hur skulle denna utveckling kunna vändas? På vilket sätt skulle den andliga världen gripa in på ett mer direkt sätt? Jag hade själv ingen aning men i utvecklingen efter min egen andliga fullbordan, när jag fick ta emot uppdraget att avslöja den rätta bakgrunden till de monoteistiska religionerna, började sambanden klarna. I slutet av boken Bibelns tillkomst skrev jag följande om motivet för mitt arbete med de monoteistiska religionernas sanna bakgrund.

Varför skulle det egentligen vara så viktigt att den rätta bakgrunden till de monoteistiska religionerna blev känd? Vad är problemet? Det är väl bra med religioner? Vissa människor hävdar ju dessutom att alla religioner har samma kärna, olikheterna beror bara på att man har tolkat de gudomliga sanningarna på olika sätt. Många som säger eller skriver detta menar att den gemensamma kärnan i alla religioner är kärlek och därför är alla religioner i grunden goda.

Som jag ser det finns det två huvudproblem med de monoteistiska religionerna, den ena stora problematiken rör deras inverkan på samhället och världen i stort och den andra handlar om deras inverkan på den enskilda människans andliga utveckling.


Påstått gudomliga uppmaningar till avskiljande, splittring, hat, krig, terror och folkmord 

Det faktum att de monoteistiska religionernas grundläggande texter förs fram som okränkbara sanningar som inte kan eller får diskuteras skapar förstås ett intellektuellt förtryck. Detta förtryck kommer inte alltid utifrån utan är i hög grad införlivat i människornas egna sinnen. Genom att Tanak, Bibeln och Koranen är Guds egna ord ifrågasätter man Gud om man ifrågasätter dessa texter. Och att ifrågasätta Gud är förstås en dödssynd. Skall man ändå diskutera religion måste man vara en religiös expert, en teolog utbildad inom just de religioner vars fundament inte får ifrågasättas, en rabbin, präst eller imam vars hela makt vilar på den ofelbara sanningen i de monoteistiska religionerna.

De monoteistiska religionerna vilar på ett fundament av antidemokratiska värderingar. Den judiska historien skapades för att skapa en maktbas för hasidéerna/mackabéerna och denna maktbas var teokratin. De förmedlade Guds ord, de var de enda som kände till och kunde tolka Mose lag, de var ofelbara kanaler för Guds vilja. I en sådan filosofi finns inget utrymme för demokrati. Den kristna politiken är i grunden samma teokrati, påven eller ärkebiskopen ersätter översteprästen i Jerusalem, han är språkrör för Gud och Jesus och genom honom förmedlar biskopar och präster de yttersta sanningarna. Inom islam är teokratin och kalifatet det ideala politiska systemet.

De monoteistiska religionerna har totalitära anspråk. Jahads/chrestianis kamp för den Messias som skulle komma och upprätta ett världsherravälde med säte i Jerusalem har tagits över av de kristna. Inte förrän profetiorna i Uppenbarelseboken har uppfyllts och alla människor har blivit kristna kan man som rättrogen kristen vara nöjd. Islam är en variant av kristendomen och arbetar för samma världsherravälde, Messias kommer att återvända till jorden och kämpa mot  anti-Krist och inte förrän alla länder har blivit muslimska är allt fullbordat.

Tron på profetiorna innebär att de judiska fundamentalisterna i Israel inte kommer att vara nöjda förrän de gränser som Gud pekar ut för det utlovade landet i Moseböckerna är förverkligade. Kristna fundamentalister kommer att understödja detta eftersom de ser upprättandet av staten Israel enligt de gränser som anges i Tanak/GT som ett uppfyllande av profetiorna i Uppenbarelseboken och ett nödvändigt villkor för Messias/Kristi återkomst. Muslimerna å sin sida hävdar att de äger Jerusalem på grund av att Muhammed fördes dit i en vision och de kommer inte att ge upp sina delar av staden och Al-Aqsa utan blodiga strider. Alla de tre monoteistiska religionerna väntar på det sista förödande kriget, på Messias återkomst och den stora domen och därför kommer fundamentalister inom alla dessa religioner inte att arbeta för fred utan för att tvinga fram det slutliga stora religionskriget.

Nazisternas krav på att vara det utvalda herrefolket och arbetet för att utvidga det utlovade landet (det egna livsrummet), det tredje riket som skulle vara i tusen år, Hitler som den ofelbare ledaren och frälsaren, antisemitismen – allt detta var en iscensättning av den monoteistiska filosofin. Grunden för antsemitismen finns i den kristna Bibeln där judarna påstås ha dödat Jesus och därför utses till hela världens fiender som skall nås av Guds vrede. 

Judarna dödade herren Jesus liksom de dödade profeterna, och oss har de förföljt. De trotsar Gud och är fiender till hela mänskligheten, eftersom de försöker hindra oss från att predika för hedningarna och hjälpa dem att bli räddade. Så fyller de ständigt sina synders mått. Men nu nås de till slut av Guds vrede. (1 Thess 2:15-16)

Det andra världskriget var ett, medvetet eller omedvetet, förverkligande av nazisternas tro på profetiorna om det tusenåriga riket och Harmagedon i Uppenbarelseboken. Men inte ens det förödande andra världskriget ledde till himmelriket på jorden, hur stort skall det krig behöva vara som till slut skall leda till profetiornas uppfyllande?

Den yttring av monoteismen som varit mest uppmärksammad under det senaste decenniet är förstås den religiösa terrorn. Religiös terror är inbyggd i monoteismen. I monoteismens heliga skrifter finns uppmaningar från Gud att gå ut och döda syndare (alltså medlemmar i alla andra partier, grupper och folk) och att utvidga det egna territoriet med krig och våld. Där finns förbannelser över alla andra länder och folk medan det utvalda folket välsignas och uppmanas att sprida död och förödelse. Muslimer går ut i det heliga kriget, jihad, i direkt efterföljd till de gamla judiska religiösa kämparna i jahad. Den amerikanske presidenten Bush startade med kristen retorik om ett korståg mot ondskans axelmakter ett ”heligt krig” i Irak. Människor dödas, fördrivs från sina hem, våldtas och lider för att man i monoteismens namn utkämpar det heliga kriget i Somalia, Sudan, Nigeria, Afghanistan och så vidare.  

Problemet med de monoteistiska religionerna är att de helt och hållet bygger på idéerna i Tanak/GT om ett heligt krig och en krigisk Gud som uppmanar de utvalda och rättfärdiga att mörda andra människor, döda deras präster och förstöra deras helgedomar för att utvidga den monoteistiska gudens territorium. Monoteismen innebär ett själviskt hävdande av de egna rättigheterna och ett religiöst uppammat hat mot alla människor som tillhör andra grupper. Detta grundläggande drag i den monoteistiska filosofin kommer alltid att förr eller senare slå igenom, även om man från och till försöker dra en försonande slöja över det. Den monoteistiska filosofin är oerhört kraftfull, den har spridit krig och elände över världen från 160-talet fvt och fram till idag, och det är nödvändigt att vi blir medvetna om varifrån den kommer och i vilket syfte den har skapats för att den äntligen skall kunna desarmeras.


Hinder för den personliga andliga utvecklingen

Människan har en inbyggd strävan efter andlig utveckling. På samma sätt som vi är resultat av en fysisk evolution, som återupprepas i varje människa från konceptionen till den fysiska döden, pågår det också en andlig evolution som varje själ deltar i. Denna andliga evolution syftar till att vi skall bli fullvuxna själar som, efter att ha lärt alla de läxor som liven på jorden kan ge, fortsätter sin utveckling på nästa nivå. Vår andliga utveckling drivs framåt av vår själs längtan efter att förenas med sitt ursprung och kärleken är den kraft som används i arbetet mot målet att förenas med Alltet.

De monoteistiska religionerna motverkar den naturliga andliga utvecklingen genom att lära ut en pervers gudsbild med en ensidigt manlig gud som är krigisk, partisk, vred och hämnande. Den gudsfruktan och det syndamedvetande som är kärnan i monoteismen, och som alstrar rädsla och skuldkänslor, är en total motsats till den trygghet, kärlek och den självförståelse som krävs för att man skall nå sin andliga fullbordan. Tron på den fysiska kroppens återuppståndelse, som är en av grundpelarna i monoteismen, förhindrar insikten att själens evolution genom många liv på jorden är ett krav för att den skall få tid på sig att genomgå all nödvändig utveckling.

Åsikterna inom de monoteistiska församlingarna om att de sitter inne med den enda sanningen och att de är de enda rättfärdiga, medan alla andra människor är syndare som kommer att få brinna i helvetets eld för evigt, leder själen in i avskiljande och hat, känslor som är helt motsatta mot den känsla av allomfattande kärlek som är ett nödvändigt villkor för att själen skall nå sin rätta utveckling.

Själens väg mot andlig fullbordan är en helt personlig väg som går genom människans eget innersta. Kravet från religiösa företrädare att få bestämma över människor i andliga frågor, att döma syndare och dela ut syndaförlåtelse, att bestämma över människors val, ända in i det mest personliga som till exempel val av familjeplaneringsmetoder, försenar den personliga utvecklingen hos deras undersåtar. Genom att man litar till yttre auktoriteter i andliga frågor utvecklas inte den inre styrka som är nödvändig för att själen skall bli i stånd att ta nästa steg i utvecklingen.

Tron på att man behöver en yttre frälsare som Messias/Kristus för att nå sin andliga fullbordan begränsar och försenar människor i det egna arbetet för att nå andlig upplysning. Åsikten att Jesus Kristus är Guds enfödde son och den ende som någonsin har uppnått och någonsin kommer att uppnå det yttersta målet döljer sanningen att vi alla har samma andliga utveckling att genomgå och samma andliga mål att nå. Insikten att Jesus Kristus aldrig har funnits kan kanske först upplevas som skrämmande men den är i grunden en befrielse. 


Befrielse från några av mänsklighetens största och mest långlivade förtryckarmekanismer

Moses har aldrig funnits

Befrielse från Mose lagar och tron på den avskiljande, kvinnohatande, oförsonlige och hämnande monoteistiske guden. Befrielse på tron på arvssynden och kravet på att lyda religionen för att undgå Herrens vrede. Befrielse från tron att judarna är det utvalda folket som äger den enda sanningen. Befrielse från tron på det heliga kriget som instiftats av Herren för att erövra det heliga landet. Den judiska historien i Tanak/GT med Moseböckerna skapades på 160- och 150-talen fvt av de judar som kämpade för att avsöndra ett eget rike från det seleukidiska riket. Detta betyder att lagarna i Moseböckerna inte är instiftade av Gud och att ingen har rätt att tvinga någon annan människa att lyda dem. Genom att vi förstår att Mose lagar är sammansatta av material från den orfiska filosofin, från Hammurabis lag och från de persiska lagarna i Avesta kan vi på sikt desarmera de krav på orubblig lydnad av dessa otidsenliga påbud som ställs från olika teokratiska fundamentalister. Ingen människa kommer att drabbas av Guds vrede om han eller hon inte lyder Mose lagar. Även om judar och muslimer är direkt påverkade av dessa lagar vilar också de kristna kyrkornas krav på att bestämma över människor ytterst på de judiska profeterna och den grund som består av Tanak/Gamla Testamentet.

De gammaltestamentliga profeterna har aldrig funnits

Befrielse från tron på profetiorna om en kommande Messias som skall upprätta ett teokratiskt världsherravälde. Jesajas, Jeremias, Hesekiels och de andra profeternas böcker skapades på 140-talet under Simon Mackabeus regeringstid och det innebär att profetiorna om Messias som skulle komma och leda de godas kamp mot de onda är rent mänskliga påhitt. Trots det ledde dessa profetior, tillsammans med propagandan om judarna som det utvalda folket i Moseböckerna, till judiska religiöst motiverade krig och uppror ända fram till kejsar Hadrianus tid.

Jesus från Nasaret har aldrig funnits

Befrielse från tron på att Jesus var Guds son och att den kristna religionen måste utbredas med alla medel. Befrielse från tron att de kristna är det utvalda folket som äger den enda sanningen och att deras påvar och biskopar skall ha all makt över människors andliga liv i Jesu efterföljd. Kejsar Hadrianus försökte på 120-talet vt att desarmera den messianska fundamentalismen och kampen mot romarna genom att ge ut ett budskap om att Messias redan hade kommit i form av Jesus från Nasaret och att han till punkt och pricka hade uppfyllt alla profetior i Jesajas bok. Hadrianus Messias fick dessutom predika att de judiska messianska upprorsmännen skulle förlåta sina fiender, umgås med sådana människor som de ansåg orena och betala skatt till kejsaren.  Majoriteten av judar genomskådade denna politiska propaganda och de judiska upproren fortsatte tills den judiska messianska rörelsen utplånades genom det sista judiska kriget på 130-talet.

Paulus har aldrig funnits

Befrielse från den kristna teologin som finns i Paulus epistlar och som bland annat predikar kvinnornas totala underordnade under männen och de kristna prästernas överhöghet över alla människor. Befrielse från domen mot judarna som hela mänsklighetens fiender som är vigda till utplåning genom Guds vrede i 1 Thess 2:15-6. Befrielse från tron på ett ofrånkomligt sista förödande krig i form av Harmagedon som skall medföra att Messias kommer tillbaka. De judiska jahad/chrestiani utplånades i och med det sista judiska kriget men den nya kristna religion som Hadrianus hade skapat för att föra fram en anti-Messias (anti-Krist) levde vidare. Kyrkofadern Irenaeus skapade så småningom en ny historia om kristendomens uppkomst och en ny apostel i form av Paulus som den romerska kyrkan hade kontroll över. Paulus fick föra fram alla Irenaeus egna käpphästar som gudomliga uppenbarelser.

Muhammed predikade att den kristna bibelns båda testamentet var lika sanna

Befrielse från tron på att Muhammed förmedlade gudomliga uppenbarelser och att islam måste utbredas med alla medel. Befrielse från tron att muslimerna är det utvalda folket som äger den enda sanningen och att deras imamer skall ha all makt över människors andliga liv i Muhammeds efterföljd. Insikten om den rätta bakgrunden till Tanak/GT och NT kommer på sikt att dra undan grunden för både judendomen och kristendomen och genom att islam helt och hållet vilar på Bibelns fundament kommer alla de monoteistiska religionernas krav på makt över människors liv att undergrävas.
 


Läs mer

Resultatet av mitt arbete med att förstå den rätta bakgrunden för de monoteistiska religionerna finns i boken Bibelns tillkomst.