Bakgrund

Jag föddes och växte upp i en liten by i Västerbottens inland och som mycket liten hade jag väldigt starka minnen av ett tidigare liv. Jag upplevde att jag alltid var där på nätterna, jag var vuxen och talade ett annat språk och ingick i en grupp som hade mycket starka band till varandra, men det var inte en familj. Jag visste egentligen inte om det var ”han” som drömde att han var ett litet barn i Sverige eller ”jag” som drömde att jag var en vuxen man i ett annat land. När jag blev äldre höll jag utkik efter det där landskapet på TV, men jag såg aldrig något som liknande det.

Som tonåring såg jag mitt liv som en regelbunden svagt uppåtlutande kurva, och jag visste att jag skulle få ett helt ”vanligt” liv. Men den där kurvan tog tvärt slut runt 40 och efter det var allt svart. Jag inrättade mig efter insikten att livet skulle bli ganska kort. Jag utbildade mig till civilingenjör, gifte mig och fick barn ganska tidigt, arbetade som datakonsult och startade eget före 30. Jag hade ett rikt drömliv som var till hjälp och glädje, men det var egentligen inget jag funderade över. Men i början av 90-talet blev drömmarna allt mer förutsägande och så småningom bestämde jag att stänga av den där ”kanalen”, jag ville verkligen inte veta saker i förväg som jag i alla fall inte kunde göra något åt. Resultatet av denna ”avstängning” blev att min kreativitet också stängdes av och jag kände mig allt mer stressad, men jag kopplade naturligtvis inte detta till det faktum att jag stängt min andliga kanal. När jag närmade mig 40-årsdagen mådde jag inte speciellt bra och min gamla insikt om att jag inte skulle bli mer än runt 40 hjälpte väl inte heller till att muntra upp mig.

Jag kände att jag saknade mitt rätta sammanhang och jag visste att det kanske fanns människor och kunskap inom ”New age” som jag skulle ha nytta av, men jag fick av någon anledning inte söka mig till sådana sammanhang. I augusti 1999 tog allt dock en helt ny vändning när jag började träna qigong. Redan den första helgen fick jag en stark initiationsdröm och på den första gemensamma träningen samma vecka fick jag en ut-ur-kroppen-upplevelse och ett kundalinigenombrott. Jag såg min ryggrad i ”genomskärning”, den presenterades som en termometer och ”kvicksilvret” gick upp till 2/3. Det här genombrottet gav kraftiga psykiska och fysiska reaktioner, men jag visste ju inget alls om sådana här fenomen utan det tog flera veckor innan jag ens började ana vad det handlade om.

En stark utrensnings- och reningsfas tog vid, och jag började också få upp minnen från tidigare liv. Jag förstod att det var en grupp människor som samlats i den där qigongskolan som träffats i andra liv, och jag kände att vi hade en stor uppgift men jag förstod inte alls vad denna uppgift skulle bestå i. Vid årsskiftet 99/00 hade Liljevalchs en millenniumutställning med verk av Hilma af Klint, och när jag såg en av dessa tavlor i en tidning visste jag plötsligt vilka teman som hela utställningen hade och att det fanns någon slags ”meddelanden” till mig i tavlorna. Jag besökte utställningen och det visade sig att det verkligen var de motiv jag sett för mig, och att det också fanns konkreta budskap i form av ord och texter på tavlorna. Jag köpte en bok på utställningen och det visade sig att Hilma hade tillhört en grupp kvinnor som fick undervisning av andliga lärare under tio år. Därefter började hon på medial väg måla sina tavlor som hon upplevde var målade helt under andlig ledning.

Jag insåg att mitt liv var en fortsättning på Hilmas, och för första och enda gången under de här åren kände jag att jag nästan inte klarade av att hantera det som hände. Jag såg att vissa av tavlorna hade motiv från mitt liv, bland annat fanns det flera motiv som helt klart innehöll rörelser från den qigongmetod som jag tränade. Jag lyckades dock ta mig igenom den här krisen, och jag hade en stor hjälp av en mycket konkret andlig kraft som tröstade mig och värmde mig, jag kände också en lukt av ull i denna upplevelse som var något helt nytt för mig.

Under våren 2000 fick jag allt fler minnen från olika tidigare liv och i september 2000 började jag ta emot korta meddelanden i skrift från en okänd källa. Jag brydde mig inte så mycket om det här, det var något som jag inte medvetet sökte efter, men jag sparade i alla fall de papper där jag skrivit dessa meddelanden. Under det kommande året tog jag sporadisk emot sådana meddelanden och fram mot sommaren 2001 blev de allt mer omfattande. I augusti 2001 fick jag så veta att jag skulle göra mig färdig för en uppgift som jag hade tagit på mig för länge sedan, men jag visste inte alls vad det var för sorts uppgift. Jag gjorde mig dock klar för det som kulle ske och talade om för mina kunder att jag omedelbart skulle sluta med min konsultverksamhet. På eftermiddagen den 22 augusti 2001 fick jag veta att jag skulle skriva något och att jag skulle arbeta med denna uppgift i fyra timmar varje dag. Jag gick och köpte en inbunden skrivbok och nya pennor och nästa morgon började det som jag kom att kalla Texten från de Höga Mästarna att komma.

Jag arbetade med att ta emot denna text i två veckor, och jag har inte redigerat eller förändrat något i texten i efterhand, förutom att jag lagt till några komman och ett par rubriker. Jag förstod att jag måste lägga ut den här texten på Internet, jag upplevde starkt att den var riktad till fler än mig. Jag ersatte alltså min tidigare företagsinformation på Internet med texten och de meddelanden som jag fått från mina andliga lärare. Jag visste att Texten från de Höga Mästarna var ett komplement till Hilma af Klints bilder, och jag gjorde utdrag ur texten som tillsammans med vissa av Hilmas bilder och kallade det Galleriet. Efter att jag lagt ut den här informationen insåg jag att materialet också måste finnas på engelska och jag började göra en översättning. Som tur var fick jag hjälp att korrigera den engelska texten av en bekant men jag kände ändå att det var en uppgift som egentligen översteg min förmåga. Men det fanns ju heller ingen annan som kunde göra mitt arbete.

Nu var jag framme vid våren 2002 och jag fick kontakt med en grupp människor i Umeå som läst Texten från de Höga Mästarna och var intresserade av det som hänt mig. Jag höll ett föredrag där vid pingst, och vi genomförde också en work-shop under sommaren där vi arbetade med texterna och bilderna i Galleriet. Under hösten 2002 började jag förstå att jag skulle skriva en bok, och när jag tog del av Hilmas efterlämnade texter i slutet av oktober det året startade en mycket kreativ period. Jag hade vetat under något år att Hilma hade lämnat efter sig texter, och att hennes brorsonson som är ordförande i den stiftelse som förvaltar hennes verk arbetade med att skriva in dessa handskrivna texter i elektronisk form. Jag visste intuitivt att det fanns någon slags bevis i hennes texter för det som hänt mig, men jag visste också att jag var tvungen att bli klar med min egen utveckling innan jag tog del av det hon hade skrivit. Nu var det alltså dags, och det visade sig att det fanns mycket mer där än jag hade förväntat mig.

Hilma skrev gång på gång om att hon skulle återfödas för att fortsätta sitt verk och om planen för hur detta skulle ske. Hon skulle bli en profet som skulle förkunna ett budskap som handlade om reinkarnation och andlig ledning. Det skulle bli en andlig väckelse och den skulle starta i Sverige. Centrum skulle ligga i Stockholmstrakten, men Umeå skulle vara en begynnande organisation, spiritistiskt betecknad med ett kors med halv mittbjälke, den orten var mycket helgad enligt Hilma.

Jag kallade min bok Förklaringsboken – rapport från ett andligt projekt, jag hade en önskan att verkligen förklara det som hänt och visa på sambandet med Hilma af Klints liv. Boken var klar i februari 2003 men till min egen stora förvåning fortsatte arbetet, nu var det en mycket stark tibetansk kraft som gjorde sig gällande. Under våren och försommaren 2003 skedde en stark andlig utveckling som kulminerade i manifesterandet av en tri-kaya-buddha och en stor kraftsammanslagning.

Under hela tiden från hösten 1999 hade jag känt att olika krafter eller Mästare varit aktiva i olika perioder, och jag hade så småningom urskiljt ett taoistiskt, kristet och buddhistiskt inflytande. Nu upplevde jag att alla riktningar slogs samman och att den sammanslagna kraften manifesterades på ett universellt sätt. I arbetet med den nya boken som jag kom att kalla Templet fick jag också ta emot en tolkning av den Tibetanska Dödsboken med hjälp av min guru som visade sig vara Padmasambhava. Eftersom jag inte hade några som helt kunskaper om tibetansk kultur var detta genombrott ganska förbryllande, det enda sätt jag kunde förklara det på var med kunskaper från tidigare liv.

Under hösten 2003 drogs jag under stort motstånd in i ett arbete med Bibeln och speciellt Gamla Testamentet, vilket resulterade i en bok som jag kallade Pärlan som blev färdig i februari 2004. Under våren och sommaren 2004 har jag så arbetat med att försöka sammanfatta mina erfarenheter för Internet och det har resulterat i föreliggande bok.

Frågeställningar

När jag började skriva den här boken hade jag en ambition att göra en sammanfattning för Internet av det som hänt mig i min andliga utveckling mellan augusti 1999 och våren 2004. Jag inbillade mig att det hela i stort sett var färdigt, och att jag nu bara skulle skriva en resumé av det som jag i detalj hade dokumenterat i mina böcker.

Till min egen förvåning startade dock återigen en liknande process som den jag upplevt i samband med de föregående böckerna och återigen leddes jag in i ett utforskande av mina tidigare liv. Tydligen hade jag inte förmedlat allt som skulle förmedlas, nu startade en kartläggning av likheter och skillnader mellan de personligheter som jag hade förstått att de hade varit mina tidigare inkarnationer.

Den utlösande faktorn till att jag började skriva igen var något jag läste i en utställningskatalog för en konstutställning där några av Hilma af Klints verk ingick. Man skrev där att Hilma målade som ett medium för de dödas andar som hon kom i kontakt med under spiritistiska seanser. Det här träffade en central del i det jag upplevt, jag kände att det var helt fel och fullständigt vilseledande.

Kärnan i det Hilma af Klint upplevde och i det som även jag upplevt är nämligen något helt annat. Hilma målade sina tavlor som hon kallade Det Central Verket under ledning av sina andliga lärare och det är samma andliga krafter som lett mig i mitt arbete under de senaste åren. Dessa krafter är verkligen inte några ”döda andar” som man får kontakt med under seanser, utan andliga intelligenser som verkar över tiden och rummet. De ingår i en andlig hierarki som dels består av sådana som levt liv i mänskliga kroppar men som för länge sedan passerat över till en tillvaroform där de inte längre återföds, och dels sådana krafter som aldrig levt liv här på jorden.

De Höga Mästare som ledde Hilma och som har lett mig kan och får aldrig blandas ihop med människors försök att kontakta ”de döda”. Hilma gav aldrig uttryck för att sådana som tillfälligt lämnat en kroppslig tillvaro skulle ha påverkat hennes arbete i någon avgörande grad, och jag har aldrig heller känt att så varit fallet. Visserligen kan De Höga undantagsvis använda budbärare som tillfälligt är mellan jordiska liv om det finns ett speciellt starkt band mellan själarna, men detta är inget som sker genom någon slags seanser utan har en helt annan karaktär.

Hilma fick veta att hennes mediumskap var av ett alldeles speciellt slag och att hon var en pionjär inom det andliga området. Hon verkade alltså inte alls så som de ”traditionella” medierna. Min egen utveckling har också skett helt i samarbete med andliga krafter, men jag har själv aldrig deltagit i några seanser eller ens övervägt att söka upp något medium.

Jag skulle vilja slå fast några punkter som gäller min kontakt med den andliga världen.

· De andliga kontakterna med mina lärare och ledsagare sker direkt från sinne till sinne, utan behov av några mellanliggande mänskliga ”medier”.

· Det är aldrig fråga om att några ”döda andar” skulle utöva något som helst inflytande.

· Den stora kontakten sker genom att man finner en väg genom sitt eget allra innersta och den man möter på den andra sidan är det egna högre jaget. Ett annat sätt att uttrycka detta är att man förflyttar sitt medvetande till denna högre, andliga nivå.

· Mycket av den information man får kommer från den egna själens erfarenheter och kunskaper från tidigare, och i vissa fall kommande, inkarnationer.

· Det finns ett brödraskap och en föräldrakraft som verkar på den andliga nivån för att hjälpa oss människor framåt, både som individer och som mänsklighet, och det är dessa krafter som hjälper mig framåt.

Jag har beskrivit det projekt som Hilma arbetade med, och som även jag ingått i, i detalj i mina böcker. Huvudpunkten är att man vill skapa ett bevis för Guds och den andliga världens verklighet och för den ledning som sker därifrån. Denna ledning sker över många liv. Människans själsliga och andliga utveckling sker med mycket långa tidsperspektiv, och reinkarnation är därför en nödvändighet. Hilma kallade detta för ”Evolutionen” och detta begrepp kom att sättas som rubrik för många av hennes målningar.

En stor del av min egen andliga utveckling har handlat om hur jag gradvis fått mer och mer information om tidigare liv, och att jag så småningom lyckades skapa en slags karta som täckte in min utveckling under flera tusen år. Naturligtvis är den inte heltäckande, många liv sätter inga synliga spår utan ingår som en normal del i vår utveckling och fyller på vår själsliga och andliga erfarenhetsbank på ett lugnt och odramatiskt sätt.

Men min utveckling har tydligen redan från början siktat mot ett mål där jag skulle kunna använda mina erfarenheter för andras upplysning eller utbildning, och därför har det avsatts spår i många liv som gjort att jag kunnat följa tråden bakåt genom tidevarven.

Hilma af Klint fick i stort sett samma information som jag om sina tidigare liv, men det var inte förrän jag själv hade min egen karta klar som jag började ta del av hennes efterlämnade texter. Det var naturligtvis uppmuntrande för mig att finna dessa överensstämmelser eftersom jag redan tidigare, bl.a. via Internet, hade offentliggjort min uppfattning om att hon och jag var samma själ.

Det som varit än mer övertygande för mig i detta med reinkarnation har varit att Hilma målade tavlor med motiv som ”materialiserat” sig i mitt liv. Tydligen är förbindelsen mellan våra liv så öppen att information kan föras över, inte bara från ”henne” till ”mig” utan också från ”mig” till ”henne”. Det faktum som gör detta möjligt är att både Hilma och jag har uppnått en direkt kontakt med det högre jaget som ju är av andlig natur, och därför står över begränsningar i tid och rum.

Jag beskriver i detalj mina insikter om reinkarnation och förhållandet mellan Hilmas liv och uppdrag och mitt eget i Förklaringsboken som täcker tiden mellan den 14/8 1999 och 1/3 2003. I boken Templet beskriver jag hur en stark andlig kraft med förbindelse med Tibet verkar och vad som händer från det att Förklaringsboken slutar och fram till den 19/7 2003. I samband med att jag skrev boken Pärlan som täcker tiden från den 21/7 2003 fram till den 29/2 2004 leddes jag till ett starkt ifrågasättande av den traditionella historiska tolkningen av Bibeln.

Även om min egen uppfattning numera är ganska klar över vad som hänt och vilka lärdomarna egentligen är, känner jag att jag vill försöka göra aspekten om den andliga och själsliga evolutionen tydligare. Vilka är då frågorna som jag upplever att mitt exempel syftar till att klargöra inom detta område?

· Har vi en själ och är den verkligen odödlig?

· Har denna själ en individualitet och på vilka sätt kan denna individualitet eller personlighet i så fall göra sig påmind i olika liv?

· Hur samarbetar själar i olika liv? Innebär reinkarnation också att man åter möter samma själar som man mött i tidigare liv.

· Har varje själ en långsiktig uppgift?

· Kan man påverka sitt nästa liv?

· Hur sker samarbetet mellan en viss person eller själ, och hans eller hennes andliga ledsagare eller andliga föräldrar?

· Vad innebär egentligen en stark andlig utveckling och vilka faror kan det finnas i en sådan?

· Finns det krafter som motarbetar den andliga utvecklingen och vari består i så fall dessa?

· Vilken är den sista frågan?

· Vad är det för läxa som vi måste lära oss?

· Vad är målet för den mänskliga evolutionen?

Det undervisningsmaterial som jag fått ta del av är i första hand mina egna upplevelser, och det är också dessa erfarenheter som jag använder för att dra mer generella slutsatser. Grundtanken är att om något händer en människa kan det också hända andra, och att den utveckling som den ena går igenom är något som också andra har upplevt eller kommer att uppleva. Varje människa möter naturligtvis sin speciella variant av ett visst skeende, men grunden är dock densamma i allas vår utveckling.

Verket

Verket i stort handlar om att skapa en fullständig eller fullt förverkligad människa, och det är naturligtvis ett verk som är varje mänsklig själs huvuduppgift. I förlängningen är målet för det stora verket hela mänsklighetens fullkomnande. Vi skall alla förr eller senare nå samma mål. Var och en har dock sin egen uppgift i den stora helhet som utgörs av mänskligheten. Mitt verk är naturligtvis det som utgör just min själs unika väg, uppgift och mål.

Summan av alla mina liv, eller den själsliga och andliga evolution som dessa liv inneburit, är det resultat som nu visas upp i det här aktuella livet. Normalt är detta resultat dolt i den andliga världen i form av vårt högre jag, men i mitt liv har mycket av detta högre jag avslöjats. Detta har dels skett i form av information om tidigare inkarnationer, och dels i form av andliga förmågor och färdigheter som utvecklats i tidigare liv och som nu plötsligt aktiverats.

Den andliga ledningen

Den andliga ledningen har naturligtvis funnits mer eller mindre öppet i alla mina liv, men i de två senaste, livet som den svenska konstnären Hilma af Klint (1862-1944) och mitt nuvarande liv, har den varit mycket tydlig.

Hilma af Klint fick både ta emot en stor undervisning i sitt eget liv och också information om planen för det som skulle fullbordas i hennes nästa inkarnation. Denna information lämnade hon efter sig i form av texter och målningar som inte fick visas förrän tidigast tjugo år efter hennes död.

I mitt liv hade jag till uppgift att leva igenom processen utan vetskap om planen, endast med de kunskaper som fanns inskrivna i min själ från föregående inkarnationer. Denna kunskap skulle leda mig mot målet tillsammans med den andliga vägledning som jag fick från mina lärare och mästare. Denna andliga ledning är dock mycket subtil, även när jag så småningom fick ta emot en mer direkt undervisning i form av skrivna meddelanden och andra andliga kommunikationer fanns där inga element av direkta kommandon eller uppmaningar. Människans egen vilja går alltid först.

De som leder arbetet kallar sig alltså Mysteriets Herrar eller det Vita Korsets Bröder. Detta är en hierarki av krafter som arbetar med att leda och fördela den gudomliga kraften ner till oss på jorden och däri ingår de Mästare som nått målet i den mänskliga utvecklingen och nu hjälper oss andra framåt. Jag har själv varit lärjunge till Lao Tzu, Jesus och Padmasambhava i deras jordiska inkarnationer, och de har också deltagit i detta sista arbete från sitt plan. Den kraft som står över oss alla och leder hela arbetet är Ananda, den Fader som följt oss människor i alla tider, den som är A och O, början och slutet.

Planen

I den plan som utformades i den andliga världen ingick att man ville skapa ett bevis och en undervisning för en större del av mänskligheten. Denna undervisning skulle innehålla information om att allt är ett i liv och ande om än det yttre gestaltande växlar. Den andra huvudtanken var nära sammanhängande med den första och benämndes evolution. Den tredje tanken var att allt är en följd av ett föregående, att människorna kärleksfullt leds framåt av höga varelser i den andliga dimensionen och den benämnde reinkarnation och karma.[1]

Planen var nedtecknad i den andliga världen redan långt innan den förverkligades. Den fördes sedan ner mellan 1896 och 1916 till Hilma af Klint och hennes vänner i form av undervisning som dokumenterades i text och bild för att därefter gömmas för världen. Bilderna visades när det var dags vid årsskiftet 1999/2000. Jag själv fick tillgång till texten när det som förutsagts i Hilmas liv hade inträffat i mitt eget. Genom att jag intuitivt sökte efter detta mönster eller denna plan, skapades det bevis om själens kontinuerliga fortvaro mellan liven som man hela tiden hade planerat att skapa.

Med andra ord kan detta uttryckas som att själen är odödlig även om den yttre personligheten växlar över liven och att det finns en inbyggd utveckling för denna själ sett över alla liv. Vi samlar på oss karmiska erfarenheter som vi också får hjälp att bearbeta och rensa ut i följande inkarnationer.

Den överordnade tanken var att genom det som skulle ske i Hilma af Klints liv och sedermera i mitt, skulle dessa sanningar bevisas på ett sådant sätt att det inte skulle kunna missförstås. Detta krävde dock att porten mellan liven öppnades och att muren mot det undermedvetna raserades.

Det stora verket är alltså vägen från A till O, från själens födelse i materien till dess återvändande till sitt ursprung. Detta är en ofattbart lång utveckling men den har dock en slutfas, och det är denna slutfas som jag går igenom i det här livet. Denna slutfas har varit speciellt tydlig under de senaste fem åren mellan 1999 och 2004, och detta var också denna process eller händelseutveckling som förutsades till Hilma af Klint redan för hundra år sedan.

I min egen utveckling visste jag tidigt att det var viktigt att jag dokumenterade det som hände, även om jag vid den tidpunkten inte alls förstod vad denna dokumentation skulle användas till. Jag har beskrivit vägen samtidigt som jag gått den, och denna beskrivning och analys har samtidigt varit en viktig del i min egen utveckling. Varje nivå av förståelse har utgjort grunden för nästa utvecklingssteg. Hela arbetet har egentligen drivits av önskan att känna och förstå mig själv, även om detta inte har varit ett medvetet motiv under större delen av utvecklingen.

Arbetsresultat

I projektet har det skapats resultat på många nivåer och plan. Det som är lättast att visa är förstås den skriftliga dokumentation som skapats genom de böcker som jag publicerat.

Texten från de Höga Mästarna

Denna text gavs ut i bokform under våren 2003, och den finns också i sin helhet på både svenska och engelska på min web på Internet. Detta är en uppenbarelse som jag tog emot under två veckor i augusti och september 2001, och den innehåller en detaljerad undervisning om vägen mot självförverkligande.

Galleriet

Galleriet innehåller utdrag ur Texten från de Höga Mästarna tillsammans med bilder målade av Hilma af Klint mellan 1906 och 1915. Galleriet innehåller en kort presentation av de nyckelbegrepp som behandlas i Texten från de Höga Mästarna och kan ses som en introduktion till denna. Precis som Texten från de Höga Mästarna gavs också Galleriet ut i bokform under våren 2003. Den tryckta versionen har naturligtvis en bättre kvalitet på bilderna, i övrigt innehåller den samma information som finns på Internet.

Förklaringsboken – rapport från ett andligt projekt

Denna bok består i huvudsak av tre delar. Den första delen är en beskrivning av det förberedelsearbete som gjordes mellan 1896 och 1916, då Hilma af Klint och en krets av kvinnor runt henne under många år fick ta del av undervisning från den andliga dimensionen. Hilma af Klint skapade också mellan 1906 och 1915 ett stort verk i form av målningar som hölls dolda under hela hennes liv. Texterna och målningarna skulle användas i nästa inkarnation, och arbetet leddes av samma andliga mästare som lett mig i det här livet.

Den andra delen består av utdrag ur mina dagböcker från tiden mellan augusti 1999 och början av mars 2003. Syftet med denna redovisning är att beskriva min egen andliga och psykologiska utveckling och hur mina insikter gradvis växer fram.

I den tredje delen integreras det som Hilma af Klint fick ta emot med mina egna upplevelser och en analys och syntes skapas.

Templet – den femte buddhan

Denna bok är en direkt fortsättning på Förklaringsboken. Även den här boken innehåller tre delar. Den första delen innehåller mina dagboksanteckningar mellan början av mars 2003 och mitten av juli 2003. Där beskrivs de starka andliga upplevelser som jag fick vara med om under dessa månader. Under den allra sista tiden när jag arbetade med Förklaringsboken började ett starkt tibetanskt inflytande göra sig gällande. Det österländska och tibetanska inflytandet blev ännu mer tydligt när denna bok var klar, och jag fick direktkontakt med min guru som visade sig vara Tibets apostel Padmasambhava. Det hela kulminerade i manifesterandet av buddhan, en stor kraftsammanslagning, ett mottagande av Fadern här på jorden, en förening av de stora polerna i Universum och en etablering av det andliga Templet.

I den andra delen ges en beskrivning av den mänskliga evolutionen i form av den mystika andliga utvecklingen eller mysteriets väg, och denna beskrivning kopplas till Bardo Thödol eller den Tibetanska Dödsboken. I denna mer än ettusen år gamla text finns det som hänt mig förutsagt, och jag beskriver också i boken hur denna text hjälper mig att förstå och hantera mina egna upplevelser.

Bardo Thödol innehöll en profetia från 700-talet riktad till den tibetanske kungen Trisong Detsen. Denna profetia har nu gått i uppfyllelse genom det som hänt mig. Öppnandet av denna gamla text innebär ytterligare ett bevis för den andliga ledningen och för det förhållande mellan guru och adept som funnits i alla liv. Det innebär också att ytterligare en nivå av förutsägelser i Hilma af Klints liv nu uppfyllts i mitt eget liv. Det sätt som den direkta vägen beskrevs i Bardo Thödol och återigen för Hilma af Klint av hennes guru, samt det faktum att den realiserats i mitt eget liv på just det sätt som skett - anser jag utgör ett bevis för att det är samma ledning, samma adept och därmed samma själ i dessa tre liv.

Pärlan – att finna sin egen sanning

I februari 2004 publicerade jag boken Pärlan som jag arbetade med under hösten 2003. I denna bok beskriver jag den starka kraft och den intensiva process som ledde mig in i de forntida kulturerna i området runt Eufrat och Tigris. På samma sätt som under åren före leddes jag mycket starkt genom drömmar och visioner i ett arbete som denna gång syftade till att frigöra mig från mina förutfattade meningar om Bibeln och speciellt Gamla Testamentet.

Det som skedde var mycket ansträngande och periodvis rent plågsamt, men den starka kraft som verkade gjorde att jag inte hade något annat val än att följa med i skeendet och försöka dokumentera det så gott det gick. Idag kan jag se att det fanns flera orsaker till att det hela aktualiserades för mig som det gjorde. Dels hade jag tydligen levt liv i dessa tider och kulturer, och de liven kom nu upp till ytan av mitt medvetande. Dessutom hade jag levt många liv under de senaste tusen åren där jag studerat Bibeln mycket ingående och införlivat felaktiga tolkningar i mig själv som nu måste rensas ut. Den tredje orsaken härrörde från den andliga dimensionen, jag upplevde starkt att jag hade en uppgift och en kallelse att försöka förmedla en alternativ tolkning av Bibelns myter.

Mina liv

Jag fick gradvis information om ett flertal tidigare liv och så småningom växte följande bild fram. En detaljerad beskrivning av hur det här gick till finns i Förklaringsboken.

· Egypten ca 1500 f. Kr. Karnak i Thebe. Thutmosis III.

· Ett liv i Kaldéen.

· Ett liv i Kina. Taoist, Qigong, Buddhist.

· Hesekiel. Profet och visionär.

· Ett liv i ett essenskt kloster i öknen. Johannes. Omkring år 0. Profet och visionär.

· Gnostiker. Basilides (andra århundradet e. Kr). Lärare, filosof. Dödad på en romersk arena.

· Trisong Detsen. Lärjunge till Padmasambhava i Tibet. (reg. 742-798).

· Hildegard av Bingen (1098-1179). Profet och visionär, abbedissa, konstnär.

· Pierre Authié (?-1310). Kathar i södra Frankrike. Bränd av Inkvisitionen.

· Giovanni da Fiesole (Fra Angelico) (1387-1455). Munk och konstnär.

· Ett liv i en Inka-stad i Peru. Kulttjänare.

· Juan del Castillo. Alumbrado i Toledo. (?-1535) Bränd av Inkvisitionen. Lärare och präst.

· Tycho Brahe (1546-1601). Vetenskapsman.

· Jane Lead (1624-1704). Profet och visionär.

· Louis Claude de Saint-Martin (1743-1803). Teosof och mystiker.

· Hilma af Klint (1862-1944). Profet och visionär, konstnär.

· Åsa Kleveland (1957-).

När jag fick information om dessa tidigare liv upplevde jag det som väldigt besvärande och skamligt. Visserligen var jag inte alls främmande för idén i sig, men att just jag skulle ha tidigare liv som också var historiska personer låg mycket långt från min föreställningsvärld. Det direkta och intuitiva sätt som informationen kom till mig, och kraften i varje genombrott gjorde dock att jag så småningom tvingades accepterade det hela.

Det stora arbetet gäller att lära känna sig själv, och de senaste årens andliga utveckling har verkligen tvingat mig att omvärdera synen på mig själv. Jag förstod egentligen inte vad det var som ”drabbade” mig när jag började få dessa starka andliga upplevelser. Att jag skulle ha en speciellt andlig inriktning var helt främmande för mig. Det var först i samband med att jag började se de gemensamma nämnarna i mina tidigare liv som jag insåg att min själ gång på gång sökt sig till andliga sammanhang och också att jag ofta levt liv i konflikt med de rådande dogmerna och etablerade sanningarna.

När jag började se närmare på de olika personligheterna insåg jag att det fanns en personlighetstyp av mystiker och visionär som återkom gång på gång. I skenet av alla dessa liv kunde jag äntligen förstå mig själv och min utveckling på ett bättre sätt. Det som tidigare verkat helt obegripligt kändes plötsligt mycket logiskt, det var verkligen en personlighet som arbetats fram i många liv som plötsligt kom upp till ytan i denna existens.

Allt man trott och hoppats på

Du skall bara lita på oss. Vi leder er alla. Inte kan du klara detta på egen hand men med Guds hjälp är allt möjligt. Vet du inte vad vi vill använda dig till? En Gudstjänare är du och har alltid varit. I Mysteriernas tjänst. Det är din rätta boning. Var bara lugn och uppmärksam så kommer allt att visa sig för dig. Att klarna.[2]

Vi gläder oss så, detta är ett stort ögonblick i människornas historia. Bekräftelsen på allt man trott och hoppats på under så många generationer. Låt oss verka genom dig så kommer allt att ske som bestämt.[3]

Allt som har hänt sedan mitt andliga genombrott i augusti 1999 har varit helt oförklarligt på den ”vanliga”, personliga nivån. Det har handlat om sammanhang som jag aldrig varit i kontakt med, strävanden som jag aldrig vetat att jag haft, kunskaper som legalt helt dolda i djupet av det omedvetna. Och ändå har jag känt en tillit till att allt i grunden varit friskt och meningsfullt. Jag var innerst inne övertygad om att allt skulle få sin förklaring när det var dags. Om jag bara blev klar med mitt eget inre arbete skulle allt annat också falla på plats.

Men visst har trycket varit stort. Dels genom all den kraft och kunskap jag fått ta emot från den andliga världen, och dels genom trycket från mina tidigare liv och de kunskaper och värderingar som jag samlat på mig genom seklen. Mitt jag fylldes av något som var mycket större än jag själv, och det är först nu som jag kan se att en stor del av detta främmande var egenskaper som min själ utvecklat under tidigare inkarnationer.

Kunskapen om mina tidigare liv växte gradvis fram under ett par år, och det hela skedde under ganska stort motstånd från mig själv. När jag satte samman dem i den lista som finns i början av kapitlet var jag fortfarande mycket skeptisk till det hela, och det var endast min strävan att vara sann mot min egen sanning och mina egna upplevelser som fick mig att överhuvudtaget klara av det. Trots detta fick jag en hjälp att börja se en viss logik i det som hänt mig genom listan. Jag insåg att många av de personligheter som fanns på min lista hade levt liv i andliga sammanhang, och detta gav mig en viss förklaring till hur denna starka andliga kraft kunde bryta igenom i mitt eget liv.

Det var tydligen vissa mönster som återkom. Där fanns flera liv inom den etablerade religionen, men också flera liv i direkt motsättning mot de etablerade sanningarna. Tydligen hade jag fått plikta med livet vid åtminstone tre tillfällen i den striden. Där verkade också finnas en stark läggning åt det mystika. Jag såg en röd tråd som gick från apostlarnas tid och framåt och jag kände att där fanns insikter eller sanningar som förts vidare via gnostiker, katharer, alumbrados och rosenkreuzare. Men jag hade ingen kunskap om vad dessa människor egentligen stod för, och jag tvekade också i allmänhet att söka efter djupare information om dem.

Idag förstår jag något mer av den information som jag fick i augusti 2001 om att det som hände mig var något som skulle bekräfta allt som man trott och hoppats på i mänsklighetens historia. Det stämmer faktiskt, både när det gäller de sanna andliga strävandena inom andliga rörelser i både öst och väst, och för min själ på det individuella planet. Jag har varit en del av dessa andliga rörelser och därigenom är jag också en representant för dessa strävanden. Allt som jag arbetat för, trott och hoppats på i alla mina liv, fullbordas nu i denna inkarnation.

Målet

Det är en stor sanning att varje själ som går ner i en inkarnation har en speciell uppgift. Den skall utvecklas för att ta ytterligare ett steg mot det som hela tiden varit det slutliga målet. Att få förenas med det Gudomliga i all sin glans. En förening som ytterst syftar till att ge människan en gudomlig status, i den mån nu något sådant kan förstås från det jordiska perspektivet.[4]

Längtan efter en förening med Gud är en grundläggande längtan i oss människor även om den uttrycks på olika sätt inom olika kulter och kulturer. Man har genom tiderna utvecklat olika metoder för att nå denna sammansmältning och använt olika språkbruk för att beskriva sin strävan, men i grunden är detta andliga behov en fundamental mänsklig egenskap.

I min själs utveckling kan detta behov spåras tillbaka till den allra första början. Jag vet inte vilken eller vilka inkarnationer jag hade i Kaldéen, och vi vet inte heller så mycket om den verkliga karaktären av kulten i tvåflodsområdet. Men man kan dock se en mycket stark, enhetlig och långvarig kult från de tidiga sumeriska stadsstaterna och fram genom de olika babyloniska, assyriska och persiska imperierna. Visserligen bytte gudinnan namn från Inanna till Ishtar och hennes gemål döptes om från Dummuz till Tammus, men det var i grunden samma kult som existerade under flera tusen år.

Denna kult handlade om kärlek och fruktbarhet, om den sammanslagna manliga och kvinnliga kraften i dess andliga eller gudomliga form. Den ursprungliga enheten som representerades av den sexuella kraften och sammansmältningen i hieros gamos sågs som ursprunget till allt skapat. I den forntida vediska kulten i Indien motsvarades Inanna och Dummuz av Indra och Shaci. Indra var den högste guden över de andra gudarna i vedisk tid. Han var en tidig aspekt solguden som red över himlen i sin gyllene vagn. Han var en skapelsegud och också förknippad med åskan i sin aspekt som krigsgud. Ishtar var också både kärleksgudinna och krigsgudinna.

Indra var son till himmelsfadern Dyaus och jordgudinnan Prthivi. Prthivi symboliseras av en ko och den första mjölken från varje ko offrades till henne. Ursprungligen var dessa två sammanslagna till ett, Dyavaprthivi. Dyavaprthivi förkroppsligade hela kosmos, himlen över och jorden under. Vid en tidpunkt separerade Varuna dem i två olika gudomar.

I en hymn till Inanna har gudomen både en manlig och en kvinnlig aspekt, hon bär både kungavärdighet och drottningvärdighet. Inanna symboliseras också av en ko. Sannolikt bar Inanna ursprungligen samma enhetsprägel som Dyavaprthivi, hon var både himmel och jord. Om, och i så fall hur, den sumeriska och vediska kulten påverkats av varandra är förstås svårt att veta, likheterna är dock stora. Antingen uppenbarades den andliga sanningen på flera olika ställen men med samma attribut, eller också spreds dessa föreställningar genom folkvandringar.

My father gave me the heavens and he gave me the earth. I am Inana! Which god compares with me? Enlil gave me the heavens and he gave me the earth. I am Inana! He gave me lordship, and he gave me queenship. He gave me battles and he gave me fighting. He gave me the stormwind and he gave me the dust cloud.

He placed the heavens on my head as a crown. He put the earth at my feet as sandals. He wrapped the holy ma garment around my body. He put the holy sceptre in my hand. The gods are small birds, but I am the falcon. The Anuna mill about, but I am the good wild cow, I am the good wild cow of father Enlil, his good wild cow which walks in front.

When I enter the E-kur, the house of Enlil, the gate-keeper does not lift his hand against my breast; the minister does not tell me, "Rise!". The heavens are mine and the earth is mine: I am heroic … Which god compares with me?[5]

Föreställningen om människan som en emanation från den ursprungliga gudomliga enheten finns i Första Mosebok.. Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem (1 Mos 1:27). Som så mycket annat i Gamla Testamentet kan denna föreställning ursprungligen vara en del av den kaldeiska visdomen. Samma uppfattning om balansen mellan det manliga och kvinnliga som grund för allt välstånd fanns också i Egypten. Där symboliserades också Isis och Osiris son Horus av en falk, alltså precis samma kännetecken som ges till Inanna i hymnen ovan.

Den högsta sammansmältningen mellan gud och människa firades i Babel i tempeltornet Etemenankis allra heligaste. Där fanns en säng och ett bord och där förenades guden med en speciellt utsedd kvinna eller prästinna. Detta var sammansmältningen mellan ande och materia, mellan gud och människa.

Samma strävan uttrycks i den taoistiska i symbolen för sammanslagningen mellan yin och yang. Inom tantrismen symboliseras denna enhet genom hexagrammet som ibland kallas Salomos sigill hos oss i väst. Man bör inte ta de olika symbolerna som rent abstrakta former, utan som tecken på en verklig strävan hos människorna och resultat av verkliga möten med andliga krafter.

De olika kulterna utvecklade kanske olika metoder för att nå målet, men man hade i grunden samma uppfattning om vilka krafter det handlade om. Bilderna eller symbolerna skapades ursprungligen genom att någon uppnådde ett visst mål, och den symbol som han eller hon såg i detta förverkligande representerade ett kraftmöte på just denna nivå. Den andliga världen kommunicerar gärna i bild med oss, och de bilder som skapas i vårt medvetande är ett resultat av vår psykofysiska utrustning.

Vägen

Vi vill att varje individ skall nå sin fulla potential och detta kan bara ske genom den egna inre vägen. Denna väg som de stora Mästarna i alla tider talat om. Inte att slaviskt lyda olika yttre påbud, utan att man finner sin egen trygghet och styrka genom att verkligen känna sig själv.[6]

Min själs pilgrimsvandring fortsatte genom olika brödraförsamlingar och andliga skolor men drivkraften var hela tiden densamma – att få nå en andlig sammansmältning eller fullkomning. Den direkta andliga kontakten med dess kunskap och kärlek förverkligades någon gång runt vår tideräknings början i en gemenskap med en mycket stor andlig lärare.

Efter det livet fortsatte sökande och utbildningen inom den gnostiska gruppen, i Tibet, samt efter år 1000 i huvudsak inom den kristna världen. Även om vi idag väljer att se gnostiker, katharer, alumbrados, rosenkreuzare och teosofer som heretiker och utanförstående, upplevde de sig själva som sanna lärjungar och efterföljare till Kristus.

Det som förenar dessa människor och rörelser, det som så ofta setts som ”kätterskt” från den etablerade religionen, är strävan att finna det gudomliga genom en direkt inre kontakt. Bland alla mystiker finns föreställningen om förmågan till en direkt andlig kontakt. Medlen har till exempel varit medvetandeförändringar genom olika transtillstånd, böneformer eller fysiska metoder, men från tid till annan har också människor utvecklat dessa förmågor helt spontant.

I min egen utveckling öppnades porten till den andliga världen som det verkade helt oförklarligt, men idag vet jag att de förmågor och kunskaper som aktiverades hade utvecklats genom många liv. Den egna inre vägen behöver lång tid och många olika sammanhang för att utvecklas, och det är inte alls så att den alltid måste innebära avskildhet eller en eremittillvaro. Andlighet innebär att ta emot kraft från den andliga världen, och sådant kan ofta effektiviseras i ett sammanhang där flera människor med samma strävan och förmåga samlas.

Men till slut inser man att alla former och förutfattade meningar är hinder på vägen mot målet - förståelsen av sig själv och den totala andliga kontakten. I min själs evolution uttrycks denna insikt mycket tydligt i livet som Saint-Martin. Han fick en stark utveckling i Martines de Pasquallys ockulta skola men insåg så småningom att de olika grader, riter etc. som man koncentrerade sig på inom denna skola och andra liknande sällskap var ett hinder i den andliga utvecklingen. Omkring 1790 begärde han också att hans namn skulle strykas i alla frimurarnas annaler.

I Hilma af Klints liv kom återigen rosenkreuzarna upp till ytan, de hade ju också varit aktuella för Tycho Brahe, Jane Lead (via Bhoeme) och Saint-Martin. Hon drogs både till privata spiritualistiska grupper och större sammanhang som teosoferna. Men den grund som skapats i så många liv av hängivna studier av Bibeln och liv i Kristi efterföljd gjorde att hon inte kände sig hemma i den indiska andlighet som teosoferna anammade, utan hon drogs i stället med i den utveckling som ledde till att den antroposofiska rörelsen startade.

Grunden för hennes liv och utveckling var dock den direkta kontakten med hennes egna andliga vägvisare, och det verk som hon skapade under åren 1906 till 1916 bar helt hennes egen signatur. Där finns signaler om hennes bakgrund inom alkemi, ursprunglig teosofi och andlig filosofi och forskning, och dessa symboler skapades helt utifrån hennes egen själs inneboende minnen och kunskaper.

I mitt eget liv har jag fått uppleva hur dessa minnen gradvis vaknat upp, och i sanning har det inte varit någon enkel process. På sätt och vis har jag upplevt att mitt sinne ”övertagits” av krafter som varit okända för mig själv, men jag vet nu att det inte var något annat än mina egna mödosamt hopsamlade erfarenheter och kunskaper. Genom att dessa mönster präglats in genom så många liv är de mycket starka.

Utveckling är att gå vidare, att kunna komplettera existerande kunskaper med ny information, men också att kunna göra sig av med felaktiga föreställningar. Hur starka dessa mönster var, och hur svårt det var att ta till sig ny information, fick jag uppleva i arbetet med boken Pärlan. Visst fick jag mycket andlig hjälp i det arbetet, men jag inser också att denna starka öppning av speciellt Gamla Testamentet inte hade skett utan att jag hade studerat denna text så ingående i tidigare liv att den fanns inristad i min själ. Sanningen fanns inom mig, men den hade mycket svårt att arbeta sig fram genom mina egna och min kulturs förutfattade meningar. Hilma af Klint gjorde samma studier som jag, men hon hade inte tillgång till samma information som vi har nu idag och hon lyckades inte riktigt komma vidare från den etablerade sanningen.

Det är genom Hilmas konst som kopplingen mellan hennes tidigare liv och min egen utveckling blir tydlig. Målningarna till Templet var Hilmas stora verk, och de är en viktig pusselbit i lösningen till gåtan med den själsliga evolutionen. Hilma och hennes vänner var apostlar för den nya läran som grundades på kunskapen om alltings enhet, den själsliga evolutionen och reinkarnation.

Mysteriet

Åsa, du är min älskade, min dotter och min brud. Det stora mysteriet skall äntligen uppenbaras för människorna. Vi har väntat så länge på detta. Allt lidande och alla prövningar skall äntligen få sitt stora rättfärdigande. Segern är värd alla mödor på vägen. Allt lidande, all smärta, alla sorger, de kommer att vara en berättigad del i din utveckling.[7]

Egentligen har alla de inkarnationer som jag fått kännedom om varit i mysteriets tjänst. Mysteriet innebär i grunden ett sökande efter en direkt kontakt med den andliga världen, efter en sammansmältning med Gud, och vägen går genom varje människas eget innersta. I denna andliga kontakt kan man också få tillgång till information om och från tidigare och kommande inkarnationer. Denna förmåga visar sig på sätt som kan ge personen epitet som profet och visionär.

De tidiga liven i Kaldéen och Egypten levdes i mysteriekulter där kungar och drottningar också var präster och prästinnor. Prästen eller prästinnan personifierade den gudomliga kraften, och de verkade som en förmedlare eller ett medium mellan himmel och jord. Man var medveten om den andliga kraften och utvecklade också olika tekniker för att öka den. Kunskap om kraften, och utvecklandet av tekniker för att styra och hantera den, var också en av grundstenarna inom taoismen.

Livet som Johannes i nära gemenskap med Mästaren gav en tydlig undervisning om målet och vägen dit. Mästarens liv var ett mysterium i den meningen att han illustrerade mysteriets sanning genom sin egen utveckling. Johannes var en lärjunge, men han var också en visionär och profet av egen kraft.

Gnostikerna förenades av en tro på vikten av vars och ens egen insikt, deras egna direkta andliga kontakter var den primära källan till kunskap.

I Tibet på 700-talet kom jag återigen i kontakt med en stor andlig lärare, och undervisningen innehöll tydliga instruktioner för att skapa möjligheter att styra sin återfödsel. I det livet var själen så fri att den fick information om kommande liv och utveckling, vilket finns dokumenterat i Bardo Thödol.[8]

I de flesta liv under de senaste tusen åren har jag levt i den kristna kulturkretsen. Vi skickades ju ut som pilgrimer i Mästarens efterföljd, och det är förstås logiskt att de erfarenheter som han talade om skulle göras inom och i kontakt med de rörelser som kallade sig ”kristna”.

Hildegard av Bingen

I Hildegard av Bingens (1098-1179) personlighet var den här själens alla huvudegenskaper aktiva. Hon var intresserad av medicin och naturvetenskap, men hade också från barndomen starka visioner och en stor andlighet. Hon dokumenterade sina visioner i skrift och i bild och hon skrev poesi och musik. Hildegard levde sitt liv inom den katolska kyrkan, men hon var kritisk till prästerskapet och ansåg att de misslyckats i sin uppgift. Detta var också enligt henne förklaringen till att den visionära och profetiska gåvan getts till ”en svag kvinna”. Hildegard predikade själv, och hon utformade ceremonier för sitt kloster där hennes poesi och musik utgjorde en del av budskapet.

Hildegards verk Liber Divinorum Operum anses av många som hennes mest imponerande arbete. Den centrala delen av verket utgörs av Hildegards meditation över öppningen av Johannesevangeliet. I Liber Divinorum Operum beskrivs den kristna uppenbarelsen ur en starkt antropocentrisk synvinkel där människorna själva är Guds verk och kallade att aktivt samarbeta med Gud i fullkomnandet av hans skapelse.[9]

I visionen av den kosmiska människan visas en fantastisk bild av hur Kristus föds genom en kvinnas huvud, och hur den perfekta själen finns i människan. Bilden visar mikrokosmos och makrokosmos i nivå efter nivå.

Hildegard talar om det Levande Ljuset som är det som lär henne och ger henne alla visioner.

O Holy Fire[10]

O Holy Fire which soothes the spirit

O fire of the spirit which I have tried

life force of all creation

holiness you are in living form

You are a holy ointment

for perilous injuries

You are holy in cleansing

the fetid wound.

O fountain of purity

in whom it is considered

that God collected the lost

and the sinners saved.

Caring for all those

who are held down by enemies

and break the chains

whom the divine will save and free.

From you the smoke flows,

the ether fills,

jewels have their qualities

water streams shown their way

and earth made green and fresh.

Praise be to you,

who is the sound of praise,

and joy of life, hope and noble strength

giving the premium of the light.

Pierre Authié

Pierre Authié (? – 1310) har inte lämnat efter sig några egna vittnesmål, utan man får göra sig en bild av honom genom fragment från hans inkvisitionsförhör och från de brutna strålar som återkastas från den rörelse han tillhörde. Katharerna eller albigenserna godkände inte kyrkans krav på tolkningsföreträde utan de läste själva ur Bibeln. Enligt inkvisitorn Bernard Gui ansåg de att prästerna som själva var syndare inte kunde lösa andra från synder, och att eftersom prästerna själva var oren kunde de inte rena andra. De underkände kyrkans sakramenten, speciellt nattvarden och dopet.[11]

Katharerna initierades eller invigdes i sin tro genom en aktiv handling, och de upplevde sig som de sanna kristna efterföljarna till apostlarna. Ur inkvisitionsprotokollen finns följande exempel på uttalanden om Pierre Authié.[12]

"Då - när de ännu var lagkunniga klerker, hade kvinnor och barn och var rika - hände det sig en dag, när Pierre hade läst en bok hemma hos sig i närvaro av Guillaume, att han sade till sin bror att läsa det som stod i denna bok. Denne läste ett ögonblick. Pierre frågade honom:"Nå, min bror?" Guillaume svarade: "Det förefaller som vi har förlorat våra själar." Pierre svarade honom: "Låt oss då bryta upp, min bror, och söka våra själars frälsning." När han sagt detta övergav de allt de ägde och vandrade till Lombardiet. Där blev de Goda Kristna och erhöll makten att förena sig med andra goda kristna och föra deras själar till frälsning. (Sibille Peyre d´Arques i förhör 14 nov 1322)

Här berättar herden Pierre Maury för inkvisitionen om ett samtal med perfekten Pierre Authié:

"Pierre Authié, heretikern, tog min hand och fick mig att sätta mig bredvid honom. Så sade han: "Jag skall säga dig varför man kallar oss heretiker: Det är för att världen hatar oss, och det är inte underligt att världen hatar oss, ty det heter i 1 Joh 3:13 "Bröder bli inte förvånade om världen hatar er". Och världen har hatat Herren, den har förföljt honom och hans apostlar. Vi är hatade och förföljda för att vi följer hans lag. De goda som vill bevara en fast tro korsfästs och stenas - liksom apostlarna - när de faller i fiendens händer och inte vill förneka ett ord av sin tro. Det är därför det finns två kyrkor: Den ena flyr och förlåter, den andra fängslar och dödar. (Protokoll 8 juli 1323)

Fra Angelico

Fra Angelico (1387-1455) var en visionär som dokumenterade sina andliga syner i bild. Han var ”not an artist properly so-called but an inspired saint” enligt Ruskin.[13] Inskriften på hans grav i Rom understryker att han såg sitt arbete som en del av sin andliga plikt. “Non mihi sit laudi quod eram velut alter Apelles, sed quod lucra tuis omnia Christe dabam.” (Jag skall inte prisas för att ha varit som en annan Apelles, utan för att jag gav allt mitt verk till ditt, Kristus.)

Fra Angelicos namn som dominikanermunk var Fra Giovanni da Fiesole. Han kallades till Florens 1436 för att bl.a. måla fresker till San Marcoklostret. Uppdragsgivare var den förste florentinske härskaren av huset Medici, Cosimo de Medici (1389-1464). Han utförde bland annat också praktfulla fresker i Capella Niccolina i Vatikanen 1448-50. Mot slutet av sitt liv återvände Fra Angelo till klostret San Domenico i Fiesole där han verkade som prior 1450-52.

Fra Angelico levde och verkade i början av Renässansen, även om hans konstnärskap behöll en stark gotisk tradition. Renässansen, som brukar anges som tiden mellan 1400-talets mitt och slutet av 1500-talet, fick kanske sitt starkaste uttryck i Florens. Cosimo de Medicis sonson Lorenzo de Medici (1449-92) räknas som den främste italienske renässansfursten, framförallt genom sin roll som mecenat. Han understödde bland annat den platonska akademi som farfadern Cosimo de Medici hade grundat. Där samlades tidens främsta humanister, t.ex. Pico della Mirandola och Marsilio Ficino.

Marsilio Ficino (1433-99) lärde sig grekiska och översatte bl.a. Platons dialoger till latin varigenom dessa för första gången blev tillgängliga för västvärlden. Ficino utvecklade i sina skrifter en tankebyggnad som i det väsentliga är platonsk och nyplatonsk.

Människosjälens odödlighet och dess förmåga att i universums hierarki höja sig och möta Gud är kärnan i Ficinos platonska budskap. Ficino myntade uttrycket ”platonsk kärlek” varmed han avsåg en vänskapsrelation mellan två personer där Gud är med som en tredje part och ett yttersta mål för kärleken.[14] Marsilio Ficino översatte också hermetiska skrifter från grekiska till latin. Dessa filosofiska dialoger var skrivna under namnet Hermes Trismegistos under andra århundradet e. Kr. och behandlade esoteriska ämnen som magi, alkemi och astrologi.

Den tid som Fra Angelico sett början av fick sin fortsättning under 1500-talet, när de humanistiska strömningarna inom kultur och konst bland annat tog sig uttryck i en konflikt mellan den katolska kyrkan och människor och rörelser som sökte en rening och förnyelse av det andliga livet. En direkt följd av denna strävan var reformationen och uppkomsten av nya protestantiska och reformerta kyrkor. Men utvecklingen var mycket konfliktfylld, svåra förföljelser av oliktänkande förekom på alla sidor och så småningom startade förödande religionskrig i Europa.

Juan del Castillo [15]

Juan del Castillo (? – 1535) levde i Spanien under första tredjedelen av 1500-talet. Han undervisade i grekiska vid universitet i Alcalá och ingick i det nätverk av beundrare av Erasmus av Rotterdam som fanns inom universitet och vid kejsare Karl V:s hov. Han var också en del av en grupp mystiker som sammanfördes under beteckningen illuminister eller alumbrados. Runt 1530 samlade sig den spanska inkvisitionen till en samlad attack mot erasmianer, alumbrados och lutheraner. Juan del Castillo brändes levande på bål i Toledo 1535.

Alumbrados, erasmianer och lutheraner stod för en strävan mot den direkta inre kontakten med det gudomliga. Många av aktörerna inom alumbradorörelsen var conversos, s.k. nya kristna, de tillhörde familjer som övergått till kristendomen från judendomen i samband med de svåra förföljelserna av judar i Spanien. Juan del Castillo var en sådan converso.

I de olika grupper som ingick i alumbradorörelsen var den kristna mystiken med visioner, profetior och olika direkta andliga kontakter en gemensam nämnare. Man betonade den egna inre känslan och andliga kontakten över de yttre former som den katolska kyrkan stod för.

Genom sitt direkta personliga närmande till Gud, sin känsla av passiv vördnad inför Guds överhöghet och genom sin passion för självutgivande och exstatiskt uppgivande inför Guds vilja, tillhörde alumbrados den nya evangeliska rörelse som inkvisitionen samlade inom begreppet lutheranism, oavsett om de kände till Luthers läror eller inte.

Det fanns kvinnliga visionärer med stort inflytande inom flera av grupperna. Juan del Castillo tillbringade flera månader tillsammans med en av dessa visionärer, Franscisca Hernández i Valladolid. Under denna tid skrev han brev till sina vänner och anhöriga, fem av dessa brev som han skrev till sin syster Petronila har bevarats. Eftersom alla spår av alumbradorörelsen systematiskt utplånats av inkvisitionen utgör dessa brev en sällsynt källa till information om de åsikter som fanns inom dessa grupper.

Juan del Castillo talar om bandet mellan den troende och den inneboende Kristus, om att tömma ut sitt själv inför Gud, om att jordiska bemödanden tillhör döden och om att ge upp sin egen vilja till Kristus. Inledningen till det första brevet ger en bra beskrivning av Juan del Castillos relation till det gudomliga.[16]

May the Holy Spirit be with you in a new way, so that ever in the sacrifice of worship and purity of our souls we may offer ourselves to our Blessed Father so that he, with ineffable sweetness and sovereign peace which passeth all understanding, may send us His only begotten son Jesus Christ to dwell in our souls forever. In His presence all things become as one, because He contains the Essence which all things must have, in accordance with the admirable order and provision of God.

Det andra brevet innehåller en beskrivning av kärleken som den frälsande kraften, samt om själen som Guds tempel och den inre undervisning som ges till Guds lärjungar.

May the Holy Spirit inflame you with divine love and fully possess your soul in order that such sweet embraces which this so savoury spouse always bring with Him may gain new strength in our souls, and so that we may walk under this so gentle yoke continually with new strength from God, and so that by this law of His we may hasten to attain that peace of God which surpasses all understanding, where God is seen de coram jusion[?], which is our soul – the house and temple wherein God continually and at every moment wishes to dwell and be renewed in us. … For our Lord loves the inner things and silently teaches us that vain desires multiply in the soul, so that by His goodness He may teach us and make us His continual hearers [of the Lord] and workers of His doctrine.

I det fjärde brevet beskriver han det ultimata målet med all andlig utveckling - att bli förenad och ett med Gud. I detta tillstånd blir Guds vilja den enda vägledaren och därigenom kan själen nå visioner och kunskap som är oförklarlig för dem som inte har upplevt det.

This is the ultimate and final aim of all spiritual life – to be so united and at one with God that He be the life by which men live and that He direct, govern and command them, and that they have no other purpose but to obey and be faithful to all that their God and Lord shall command them. For in this way the soul gains a perfection of vision and knowledge which is inexplicable to those who do not know it and have not tasted it.

Tycho Brahe

Tycho Brahe (1546-1601) var matematiker, astronom, astrolog, kemist, poet, neoplatonsk filosof och medicinman i Paracelsus efterföljd. Han skapade en helgedom för konsten och vetenskapen på ön Ven. Där döpte han sitt slott till Uraniborg, det var tillägnat astronomins musa Urania. Tycho Brahe kallade anläggningen för sitt museum, han använde ordet i dess bokstavliga betydelse ”tempel för muserna”.

På Ven skapade Tycho Brahe en forskningsanläggning av aldrig tidigare skådat slag. Det var en manifestation av hans personlighet där livet, familjen och livsverket formade en integrerad helhet. Tycho Brahes valspråk var ”Non habere sed esse”, ungefär ”inte att verka vara men att vara”. Ibland angav Tycho den alternativa konstruktionen ”Esse potius, quam haberi”, ”att vara snarare än att synas vara”. Hans persona var inte en mask eller ett utanverk, utan något som utgick direkt från kärnan av hans själ. Verket, personen och livet utgjorde ett integrerat helt och han strävade efter att visa sig utåt världen så som han innerst inne var.

Tycho Brahe skapade ett stort nätverk bestående av högättade och inflytelserika släktingar, kungligheter och andra kontakter vid olika hov samt en mängd studiekamrater, vetenskapskollegor och egna lärjungar som tillbringade längre eller kortare perioder på Ven. I vissa fall tillhörde vännerna flera av dessa kategorier samtidigt, de nära släktingarna Steen Bille och Sophie Brahe var till exempel också ivriga deltagare i Tychos forskning. Tychos vän, vicekungen Heinrich Rantzau, var en lärd man vars intressen gick från historia, korografi (kartläggning av mindre områden) och genealogi till poesi, astrologi, religion och det ockulta. Kejsar Rudolph II som blev Tychos mecenat i slutet av hans liv, var också själv intresserad av kemi, alkemi, astronomi och astrologi.

Tycho Brahe levde under en tid när den katolska kyrkans makt hade brutits i de nordtyska staterna och de nordiska länderna. Kejsaren Karl V kämpade för katolicismen och sin egen överhöghet och inbördeskrig bröt ut i Tyskland. Vid freden i Augsburg 1555 fick varje stat i det tysk-romerska kejsardömet rätt att välja mellan protestantism och katolicism, någon individuell religionsfrihet existerade dock inte.

Tiden innebar ett genombrott för en ny vetenskaplig frihet, och kyrkans makt över vad som till exempel var tillåtet att uttrycka inom astronomin minskade kraftigt i de nya protestantiska staterna. Man sökte sig till de gamla sanningarna i grekisk och arabisk filosofi, i ett försök att förnya den egna vetenskapen genom att återknyta sambandet med antiken. De religiösa strömningar som medförde en reformation av kyrkan innebar i första hand ett krav på respekt för individens egna andliga upplevelser och de gamla filosofernas uppmaning ”människa känn dig själv” uppmuntrade sökandet efter den egna inre vägen.

Paracelsiansk läkekonst och iatrokemi

Tycho Brahe utövade både läkekonst och iatrokemi i Paracelsus efterföljd. Dessa intressen odlade han redan tidigt i livet tillsammans med sin morbror Steen Bille. Paracelsus vandrade omkring i Mellaneuropa och var tydligen också i Danmark, han verkar ha besökt Sverige när han ingick som krigskirurg i Kristians II:s trupper 1520.

Paracelsus hette egentligen Theophrastus von Hohenheim (1493-1541) och var en schweizisk läkare och naturfilosof. Paracelsus såg naturen som en levande gudomlig helhet och människan som ett mikrokosmos i intimt samspel med makrokosmos – hela universum. Människokroppen betraktades som en verkstad för kemiska processer, styrda av en andlig, himmelsk kraft som han kallade archeus. Denna kraft avskiljde giftiga beståndsdelar ur intagen föda och upprätthöll balans i kroppen mellan de tre principerna, kvicksilver, svavel och salt, vilka Paracelsus ansåg att all materia var uppbyggd av. Sjukdomar såg han som störningar utifrån, vilka archeus inte ensam bemästrade. All terapi borde därför inriktas på att underlätta archeus arbete genom lämpliga läkemedel vilka ofta hämtades från mineralriket.

För att ur ett naturligt ämne frigöra dess andliga, botande kraft från orena, kroppsliga ingredienser krävdes extraktioner, destillationer och andra separeringsförfaranden. Med detta synsätt fick han många apotekare och läkare att experimentera, och många alkemister att inrikta sig på framställning av läkemedel i stället för guldmakeri. Själv kallade sig Paracelsus iatrokemist i betydelsen kunnig inom både medicin och kemi och han räknas som grundare av iatrokemin. Paracelsus var i grunden fången i medeltidens magisk-platonska tankevärld, men öppnade nya vägar för medicin och kemi genom sin tilltro till empiri och direkta studier av ämnens egenskaper. I religiöst avseende var Paracelsus en utpräglad mystiker och han kritiserade såväl den katolska kyrkan som Luther.[17]

Paracelsus inflytande på idéer och vetenskap kallas paracelsism. I sin allmänna inverkan på idélivet vara paracelsimen en del av den antiskolastiska front som växte sig stark under 1500-talets senare del. I denna funktion är den svår att skilja från den nyplatonska och hermetiska traditionen, och den har också nära beröring med rosenkreuzarnas teosofi och Comenius pansofi. Gemensamma för alla dessa var kritiken av aristotelism och ortodox teologi, och drömmen om att förena en renad kristendom med filosofi i en ny kunskap, som skulle bringa både fred och framsteg åt mänskligheten. Paracelsismen var utopisk och ibland mystisk, men den hade tidvis stöd av den politiska makten i olika länder som var missnöjd med den förment onyttiga universitetslärodomen.[18]

Skillnaden mellan en alkemist och en iatrokemist kan vara diffus, men Tycho Brahe räknade sig enligt Christianson som iatrokemist och inte som alkemist. Han utforskade enligt honom kemin för att finna nya läkemedel och inte för att finna vägar att ”göra guld”. Tycho skrev till och med ett poem till den nära vännen Erik Lange där han enligt Christianson försökte vända Eriks intresse från alkemi till iatrokemi, men han misslyckades i detta företag.[19]

Hemlighetsmakeri

Även om Tycho Brahe var av hög börd, rik och gynnad av sitt lands kung, var han inte osårbar. Tiden var orolig, och även om man kanske ännu inte börjat bränna människor på bål för deras förment magiska verksamhet i Danmark så fanns en stor rädsla för sådant som ansågs kätterskt. Det som vi idag ser som vetenskap, till exempel astronomi, sågs i vissa kretsar som en subversiv verksamhet riktad mot Bibelns ofelbara och eviga sanningar.

Att det skulle ha funnits någon kultur och vetenskap värd att uppmärksammas före kristendomen var för vissa absurt. Att odöpta hedningar i Grekland, Egypten eller på andra ställen skulle ha haft kunskaper som man kunde ha nytta av i ett kristet land på 1500-talet var en åsikt som kunde vara mycket kontroversiell. Redan tidigt gav Tycho uttryck för denna spänning i ett brev till vännen Johannes Aalburgensis från 1568.

Ty överallt i mitt fädernesland har jag varit över hövan väl anskriven hos alla släktingar och vänner, endast med undantag av att alla icke tyckt om mina studier, vilket emellertid får ursäktas. Många angivare finns överallt.[20]

I ett brev från 1597 till den danske vicekungen av Schleswig-Holstein, vännen och humanisten Henrik (Heinrich) Ranzau, tackar Tycho för att Ranzau medverkat till att det skapats en kontakt mellan Tycho och hertig Ernst, ärkebiskop av Köln. Tycho uttrycker sin glädje över att hertig Ernst visar intresset för astronomi och alkemi, den högre och lägre astronomin som Tycho kallar dessa vetenskaper.

Ditt andra brev med vilket följde en skrivelse från hertig Ernst, ärkebiskopen av Köln, uppmanade mig att – efter hans egen önskan – sätta mig i förbindelse med honom angående en del saker i bådadera astronomien – den högre och den lägre (om jag så får säga). Ja, jag förstår vidare av hertigens brev till dig, till min icke ringa förnöjelse, att han själv finner sådant behag, inte blott i matematik utan också i alkemistiska studier, att han icke ens av sina ämbetsgöromål hindras av att högst egenhändigt syssla med dessa.[21]

Så snart den person som hertigen skall skicka till Tycho för att förmedla vad hertigen vill diskutera kommer fram, kommer Tycho att inleda en brevväxling med hertigen. Han skriver dock till Ranzau att han kommer att ge anvisning till hertig Ernst att använda någon form av chiffer i deras korrespondens om alkemi.

Så snart emellertid den, han ärnar skicka till mig i detta ändamål, kommit hit och i alla detaljer framställt, vad hertigen vill meddela sig med mig om, skall jag gärna och utan omsvep svara härpå, så långt som det står i min makt; i det som rör matematik och astronomiska ting så tydligt det kan vara lämpligt att tala med någon före det fullständiga utgivandet av våra arbeten. I alkemistiska ting däremot i förtäckta ordalag, på det att icke, om det som skrivits råkar komma i andras händer, det må användas på något olämpligt sätt. Enligt mitt förmenande bör detta ske tillräckligt säkert antingen genom någon slags hemlig omskrivning eller genom något särskilt alfabet, endast känt av oss, eller på något annat sätt. … Hur nu detta blir (om han valt ett visst hemligt alfabet eller en omflyttning av de vanliga bokstäverna) får han tänka ut det själv och icke låta andra få del i det; utan att någon får reda på det får han själv egenhändigt sätta ihop det till ett utkast, innesluta det i ett brev och sedan själv underteckna det. Sammalunda skall jag ock göra i min tur. Så måste nödvändigtvis ske, för att allt skall behållas hemligt.

Jag hör med glädje att hertigen själv sedan 22 år ivrigt sysslat med detta intressanta och hemliga studium av alkemin, i vilket jag själv sedan 28 år, från mitt 22 år varit bevandrad (liksom jag vid 16 års ålder började studera astronomi).[22]

Det här visar naturligtvis hur svårt det är att göra sig en uppfattning om en människa enbart utifrån denna människas efterlämnade brev eller andra skrifter. Det var inte allt som kunde sägas i brev, för riktigt viktiga meddelanden litade man i Tychos krets endast till muntliga budbärare. I andra fall förstörde man breven. I ett brev som Tycho skrev med anledning av kungens förslag om att han skulle få Ven som en förläning uppmanar han mottagaren att omedelbart förstöra brevet efter det att han läst det. I just det fallet förstörde mottagaren brevet men Tychos egen kopia fanns kvar. Saken avgjordes omedelbart, och det fanns därför inte längre någon anledning till hemlighetsmakeri. Men alla andra brev som förstördes och alla direkta samtal lämnade inga spår åt eftervärlden, och det är därför naturligtvis vanskligt att försöka skapa en helt sann biografi utifrån efterlämnade brev.

Christianson skriver alltså att Tycho vägrade befatta sig med alkemi, men utifrån brevet till Henrik Ranzau, utifrån hans allmänna inriktning mot hermetism och hans beundran för förkristen kultur och vetenskap, hans många vänner som bevisligen sysslade med alkemi samt hans välutrustade kemiska laboratorium på Ven måste man dra den motsatta slutsatsen.

Och varför skulle det vara kontroversiellt? Våra tekniska framsteg inom t. ex. medicin, astronomi och kemi grundar sig på en magisk världsbild och Tycho Brahe var ett barn av sin tid. Fortfarande är vi alltså så bundna av den förföljelse och smutskastning av detta arv som skett under århundraden, att en för övrigt framstående forskare och beundrare av Tycho Brahe som Christianson väljer att bortse från ett ganska uppenbart faktum.

Det viktiga är att förstå alkemins olika inriktningar, att göra guld var uppenbarligen inget Tycho Brahe eftersträvade. Han sökte som Christianson säger säkert läkemedel, sannolikt både för kropp och själ. Genom destillationer och andra kemiska reaktioner försökte man förstå den i allt inneboende anden eller livskraften, och i förlängningen också det mänskliga och himmelska.

En annan intressant detalj i samband med historien som berättas i brevet till Henrik Ranzau finns i en not till brevet av översättaren Wilhelm Norlind. Där säger han att ärkebiskopen av Köln, hertig Ernst gjorde sig bekant som en svår fiende till protestanterna. Trots det sökte han alltså upprätta en kontakt med Tycho Brahe som var högt uppsatt inom aristokratin i ett protestantiskt land. Brödraskapet mellan humanistiska vetenskapsmän och filosofer stod långt över religiösa strider och futtigheter.

I detta innehållsrika brev till Ranzau skriver Tycho också om ett spanskt privilegium till honom som fördröjts eftersom man fruktar att han under sken av att bedriva forskning i astronomi skulle vilja ta del i angelägenheter som rör religionen - ett område där meningarna är delade som Tycho skriver.

Dessa farhågor är onödiga. Ty jag tänker alls icke blanda mig i religiösa angelägenheter. Vi ha nog av oroligheter i den vägen och det höves allra minst mig att ställa till nya sådana eller ge mitt stöd åt dem som förut äro.[23]

Tycho skrev detta brev just under de dagar då han, bl. a genom en kampanj från ortodoxa lutheraner, tvingats lämna Ven för att bosätta sig i Köpenhamn, något som snart skulle leda vidare till landsflykt. De religiösa oroligheterna var verkligen inte något som han behövde blanda sig i ytterligare.

Tycho Brahes filosofi

Tycho Brahe omfattade enligt Christianson en egen filosofisk teologi bestående av hermetisk och platonsk philippism, kryddad med ramism som förenades genom en symbolisk eller sinnebildlig världsuppfattning.[24]

Hermetism är en idétradition som utgår från de hermetiska skrifterna och den bygger på främst nyplatonskt tankegods. Hermetismen rymmer olika teman: det besjälade universum, korrespondensen mellan himmel och jord samt mellan Gud och människa, krafterna i naturen som människan kan lära sig att behärska, kaos och mörker som källor till liv. Dessa tankar upphäver den skarpa åtskillnaden mellan Gud och världen och mellan den oföränderliga, perfekta himlen och den föränderliga, bristfälliga jorden, och de uppfattades därför som subversiva. Men hermetismen stod också i motsättning till den mekaniska världsförklaringen i 1600-talets segrande naturvetenskap. Den centrala hermetiska vetenskapen var alkemin.[25]

Hermes var en grekisk gud med flera verksamhetsfält. Med uppfinningar som elden och lyran hade han tjänat civilisationens utveckling. På hermerna (fruktbarhetssymboler, i historisk tid en stenpelare med skulpterat huvud och fallos) hade Hermes oftast en gammal mans skäggiga ansikte. Från 300-talet f. Kr. avbildas han gärna som en ung vältränad man. Romarna identifierade Hermes med Mercurius. Efter identifikation med den egyptiske Thot uppträdde Hermes i senantiken under namnet Hermes Trismegistos.[26]

Corpus hermeticum är en samling av 17 traktater på grekiska, de är den viktigaste källan till hermetismen. Skrifterna tillkom i Alexandria under 100- och 200-talen och samlades till en corpus i Bysans under äldre medeltid. Innehållet är inte enhetligt men det uppvisar för hermetismen typiska drag i form av en kosmisk fromhet och en på gudskunskap baserad frälsningslära, uttryckt med hellenistiskt mysteriespråk. Ett visst judiskt inflytande kan noteras, däremot knappast några kristna element.[27]

Termen ”ramism” används för de intellektuella trender, delvis filosofiska och delvis pedagogiska, som är kopplade till arbeten av Pierre de la Ramée, bättre känd som Petrus Ramus, eller Peter Ramus (1515-1572). Ramism var en blandning av skolastik och humanism som spreds över Nordeuropa och de brittiska kolonierna i Nordamerika under 1500 och 1600-talen. Ramismen var tydligt anti-Aristotelisk, den syftade till förenkling av all kunskap genom en slags noetisk (med kunskap om den sanna verkligheten) bokföring i diagrammatisk form. Denna notation kunde implementeras med hjälp av den nya boktryckarkonsten och typografin. Rörelsens självsäkra rationalism förbinder Ramismen med Cartesianism och Encyklopédism som var dess efterföljare. [28] Tycho Brahe mötte personligen Ramus år 1570.

Humanism är benämning på den kulturrörelse under medeltiden o. renässansen som avsåg ett återupplivande av antikens språk, vetenskap och poesi och som i viss utsträckning innebar en kulturell orientering på klassisk-hednisk grund i motsats till den kristna medeltida kulturen.[29]

Philippisten

Tycho Brahe vara alltså philippist eller filippist enligt J. R. Christiansson. Detta uttryck betecknade anhängare till Philipp Melanchton (1497-1560) som var en tysk humanist och reformator och Luthers främste medarbetare.

Melanchton blev magister i Tübingen 1514 och professor i grekiska i Wittenberg 1518, och han undervisade i humaniora och teologi. Han kombinerade sin humanistiska grundsyn med reformationens teologi; han betonade nödvändigheten av bildning och språkliga studier, bl.a. för att motverka en svärmisk kristendomstolkning. Han skrev läroböcker i etik, retorik och dialektik och lade grunden för en nyordning av utbildningen på alla nivåer. Även de svenska skolordningarna har byggt på hans program med latinstudier samt en kombination av humaniora och teologins elementa. Hans kanske mest kända insats är Augsburgska bekännelsen, framlagd inför kejsaren 1530, där han menade sig återge hela kyrkans gemensamma tro, vartill han fogade en utredning av missbruk i kyrkan.

Melanchton var trots sitt nära samarbete med Luther självständig i sitt teologiska författarskap och modifierade i vissa bestämda frågor den ståndpunkt Luther hade intagit. Han kunde t. ex. inte helt acceptera den predestinationslära som Luther 1525 hade utvecklat i striden med Erasmus av Rotterdam. Medan Melanchton tidigare, liksom Luther, hållit fast vid människans oförmåga att medverka till sin frälsning, tillskriver han senare – i Loci 1548 – den mänskliga viljan ”en förmåga att ansluta sig till nåden”. Omvändelsen sker visserligen genom ordet och Anden men samtidigt så att den mänskliga viljan är engagerad.

I nattvardsläran avvek Melanchton så till vida från Luther genom att han talade om en delaktighet i Kristi kropp och blod vid själva mottagandet av nattvarden, men undvek de argument Luther anfört för att förklara Kristi närvaro i de yttre elementen. Melanchtons ståndpunkt kunde därför tolkas i riktning mot den reformerta tanken på en enbart ”andlig” närvaro. Luther höll hela tiden fast vid Melanchton som sin medarbetare, men efter Luthers död utbröt strider mellan Melanchtons lärjungar (philippister) och dem som ansåg sig företräda den äkta lutherdomen (gnesiolutheraner).[30]

Slutstriden

Den danske kungen Fredrik II var en älskare av lärdom och drogs till innovativa tänkare som Luther, Copernicus, Paracelsus, Ramus och Giordano Bruno. Han ville att hans kungadöme skulle bli berömt för sin vetenskap och han byggde en solid infrastruktur för utbildning. Lutheranska universitet ansågs bland de bästa i Europa under senare delen av 1500-talet, och de hade en läroplan som befordrade matematik och vetenskap. Den philippistiska läroplanen baserades på det humanistiska idealet med en komplett utbildning grundad på en ömsesidigt beroende ”lärdomsvärld” där förståelsen av varje del berodde på bemästrandet av helheten. Magisterexamen innehöll aritmetik, geometri och astronomi och detta philippistiska curriculum hade använts vid Universitet i Köpenhamn sedan 1539. [31]

Kung Fredrik II stödde Tychos anläggning av forskningsinstitutionen på Ven som en del i denna humanistiska strävan, och han fick också riklig valuta för sina insatser när Tycho började publicera sina forskningsresultat och hans och Danmarks berömmelse växte. Dessutom spreds kunskap i form av forskningsmetodik och resultat till andra institutioner inom och utom landet via de många framgångsrika lärjungar som Tycho utbildade under åren på Ven.

Fredrik II var cirka tio år äldre än Tycho Brahe och de hade samma kulturella och tidsmässiga bakgrund. Han efterträddes 1588 av Kristian IV som var född 1577. När Kristian själv började ta tag i kungamakten i de sena tonåren var det en ny generation som trädde fram och det var också en ny tid.

Tycho hade fått tillgång till stora summor från den danska nationalbudgeten för sin forskning, och detta hade naturligtvis väckt avundsjuka vid Köpenhamns universitet. Hans nätverk var imponerande, men det fanns också sådana som stod vid sidan av detta vilket naturligtvis skapade avundsjuka. Dessutom började en strid att träda fram mellan kungens behov av enväldig makt och mer eller mindre suveräna länsherrar. Av alla oligarker var Tycho Brahe det mest sårbara exemplet. Han hade ingått ett giftermål utanför adeln och därför var hans barn inte erkända och de fick inte bära hans släktnamn Brahe. Han hade försummat sin plikt att underhålla ett kungligt gravkapell i Roskilde och väckt den nye kungens vrede genom detta. Han var stolt och envis och han hade ådragit sig fiendskap från vissa professorer och högreståndspersoner. Kungen och hans rådgivare beslöt därför att statuera ett exempel genom Tycho Brahe.[32]

Vissa teologer vid universitet bar på agg gentemot Tycho Brahe och detta flammade upp under våren 1597. Deras motvilja härstammade från olikheter mellan de philippistiska och gnesiolutheranska skolorna inom lutheransk teologi, och dessa olikheter skapade viktiga effekter för vetenskapen. Philippistisk teologi hade uppmuntrat undersökning av naturen. Man hävdade att varje människa hade en fri vilja medan gnesiolutheranerna betonade Guds allmakt. Philippisterna hade stort förtroende för det mänskliga förnuftet, gnesiolutheranerna för tro.

Philippisterna ansåg att materien fick energi från en gudomlig ande som genomsyrade hela universum, och att denna ande kunde avtäckas genom matematisk analys. Naturens egen bok var en kraftfull lärobok om teologi för dem, och matematik och astronomi var verktyg som kunde användas för att avslöja gudomliga kosmiska mysterier. Gnesiolutheranerna ansåg att vetenskap och religion var två skilda världar och att vetenskapsmännen skulle lämna teologi och kosmiska mysterier till de teologiska experterna.

Philippisterna hade en tolerant syn på alla religioner och filosofier medan gnesiolutheranerna drog en skarp gräns mellan sann religion och kätteri. Tycho och Steen Brahe hade länge varit ledande beskyddare av philippistiska åsikter, och dessa fortsatte att frodas i Danmark allt medan gnesiolutheranerna vann mark i Tyskland. Någon gång kring 1586 eller 1587 hade dock en dansk teolog, Hans Poulsen Resen, återvänt från till Danmark med gnesiolutheranska åsikter och han var fast besluten att införa dessa i den danska kyrkan.[33]

Genom kungens indragning av förläningar och monetärt understöd, och genom kyrkans anfall när det gällde Tychos äktenskap, hans förbud att använda exorcism vid dop inom kyrkan på Ven och att han undvikit att ta emot nattvarden under 18 år, kände Tycho att hans arbete blev omöjligt i Danmark. Droppen som kom bägaren att rinna över var när rättsbetjänten knackade på hans dörr i Köpenhamn och i kungens namn förbjöd honom att använda bastionen eller stadsmuren som observationsplats. Detta var en direkt förödmjukelse och kränkning av hans stolthet och ära, och han lämnade landet med sin familj i vredesmod den andra juni 1597. Han valde exil från sitt älskade hemland och från sitt oförlikneliga livsverk, Uranias Museum, framför vanära.

Tycho Brahe fick så småningom en ny bas att arbeta från hos kejsar Rudolph II i Prag där han avled den 24 oktober 1601, tydligen efter att ha intagit en stor dos av kvicksilver i ett försök att kurera sig själv enligt principerna för den paracelsiska medicinen.

Rosenkreuzarna

Kung Kristian hade fördrivit Tycho Brahe från sitt kungadöme men han sov med det horoskop som Tycho Brahe hade upprättat åt honom vid hans födelse under huvudkudden, och han omhuldade Tycho Brahes mystiska kvarlåtenskap under hela sitt långa liv. När den hermetiska kulturen från Tychos ö attackerades från akademiska kretsar gjorde kungen den helt enkelt till en del av hovkulturen. Han byggde ett nytt ”museum” i närheten av Köpenhamn och gav det det rosenkreuziska namnet Rosenborgs slott. Han lät kanske till och med bygga det med hjälp av byggnadsdetaljer som togs från Uranieborg, och när Tycho Brahes stora glob returnerades till Köpenhamn 1632 installerades den först bland de mystiska undren på Rosenborg.[34]

Historien om den rosenkreuziska rörelsen är en fantastisk fabel. Den startade officiellt 1614 när en skrift med namnet ”Fama Fraternatis des Loblichen Ordens des Rosenkreuzes”, ungefär ”Deklarationen av den Aktningssvärda Orden av Rosenkorset”, trycktes i Kassel. Att den första skriften trycktes i Kassel, en stad där William IV av Hessen-Kassel hade byggt upp en liknande forskning som Tycho Brahes, kan tyda på att det var vetenskapsmän därifrån som var upphovet eller i alla fall stod för tryckningen.

I skriften beskrevs ett brödraskap som sades ha grundats av Christian Rosenkreuz som skulle ha levt på 1400-talet. Ryktet om den rosenkreuziska orden uppväckte tydligen ett frenetiskt intresse och många sökte efter denna orden för att begära inträde i den, enligt vad som skrevs i en andra skrift ”Confessio Fraternatis” vilken först publicerades på latin 1615. Det blev aldrig känt att någon verkligen fann Rosenkreuzorden men den påstås ha inspirerat frimurarna under 1700-talet och i modern tid finns flera sällskap där ordet ”rosenkreuz” eller ”rosi cross” ingår i namnet.

Oavsett om det verkligen bildades en orden eller inte så avspeglar ”Fama Fraternatis”, ”Confessio Fraternatis” och ”Ara Foederis Theraphici” helt den kulturkrets och vetenskap som Tycho Brahe var en viktig företrädare för. Där finns det hermetiska stoffet, Paracelsus läror, den vetenskapliga inriktningen och den trängda situationen som de neo-ortodoxa strömningarna inom Lutheranismen skapade för vetenskapen och som skulle motivera nödvändigheten av ett hemligt sällskap.

Tycho skrev mycket poesi i Ovidius anda, och ”Ara Foederis Theraphici” är ett exempel på sådan poesi. Detta var en del av den tidens kultur, även hans syster Sophie Brahe skrev sådan vers. Hon anses ha komponerat en epistel om filosofens sten, adresserad från Urania till Diana, och med citat från Paracelsus, Arnod de Villanova och Hermes Trismegistus.[35]

Många av Tychos vänner och flera av hans nära släktingar var mer eller mindre besatta av alkemi, iatrokemi och Paracelsus läror. Det finns en mängd referenser till dessa inriktningar i den ursprungliga rosenkreuziska litteraturen, en viktig skrift hette t.ex. Christian Rosenkreuz kemiska bröllop. I Confessio Fraternatis nämns också ”en näsa av vax” vilket är en direkt alludering till Tycho Brahe som ju miste sin näsa i en duell som ung, och därefter fick bära en protes av guld eller silver som han fäste med vax.

Also, it is not our custom to prostitute and make so common the Holy Scriptures; for there are innumerable expounders of the same; some alleging and wresting it to serve for their opinion, some to scandal it, and most wickedly do like it to a nose of wax, which alike should serve the divines, philosophers, physicians, and mathematicians, against all the which we do openly witness and acknowledge, that from the beginning of the world there hath not been given unto men a more worthy, a more excellent, and more admirable and wholesome Book than the Holy Bible.

Tycho Brahes liv och gärning var en illustration till den kult av vänskaplig, kollegial kärlek (platonsk kärlek) som härleddes från Marsilio Ficino (1433-1499) och den Florentinska akademin. Ficino och hans lärjunge Pico della Mirandola hade stort inflytande på Tycho Brahe och andra naturfilosofer i den philippistiska traditionen. Enligt Ficino skapade amor ett gudalikt, Olympiskt brödraskap bland vänner som aspirerade på att leva ett intellektuellt liv. Den akademi som Tycho skapade på Ven, och det omfattande nätverk som bildades av vetenskapsmän från olika länder inom denna tradition av amicitia, skapade starka band mellan människor. Detta brödraskap kan mycket väl vara den verkliga förebilden till rosenkreuzarna.

Amongst us we maintain certainly
The due regulations without murmuring
Our spirits inward and outwardly learn
In peace and flame of love,
One mind, one soul, one sense, one heart,
One will, one opinion, one pain
Are dwelling in us,
Unity is our delight and most beautiful ornament.[36]

Den medeltida humanismen var inte anti-kristlig så som ordet fått betydelsen i vissa moderna rörelser. Den medeltida och tidiga moderna humanismen var tvärtom just det motsatta. Denna humanism var ett svar på det standardmässiga utbildningsprogram som fokuserade på logik och lingvistik och som präglade den andra stora medeltida kristna filosofin, skolastiken.

Humanisterna fokuserade i stället på relationen mellan det mänskliga och det gudomliga, de såg i människan höjdpunkten och meningen med Guds skapelse. De arbetade med att försöka definiera människans plats i Guds plan och relationen mellan det mänskliga och det gudomliga. De koncentrerade sina tankar på ”human relations” mellan människan och det gudomliga och kallade sig därför ”humanister”.

Humanismen var först och främst en religiös och utbildningsmässig rörelse. Humanister var som Pico della Mirandola visade synkretister, en del av filosofin handlade om att religiösa sanningar kunde uppenbaras för vem som helst, både kristna och icke-kristna. Därför var ett av deras mål att sammanföra icke-kristna tänkare, speciellt Platon och hans efterföljare, med den kristna idévärlden och att visa på likheter mellan kristna och icke-kristna filosofier och religioner. [37]

People will perhaps laugh at a Priest who heeds [astrology]. But I, relying on the authority of the Persians, Egyptians and Chaldeans consider that... Heavenly matters in truth were the sole concern of the Priest... (Marsilio Ficino)

Mandalan

Ordet mandala betyder på sanskrit ”helig cirkel” eller ”magisk cirkel”. På tibetanska är ordet Kyl-Khor, Kyl betyder center och Khor cirkel. Det är en helig plats, en symbol för mikro- och makrokosmos och en plats för meditation, dyrkan och andligt arbete. Tycho Brahe skapade planen för Uraniborg enligt principen för en mandala.

Detta mikrokosmos avspeglade helt Tychos egen personlighet, allt byggdes upp från hans ritningar och idéer och målet var att skapa en helgedom åt lärdomen och skönheten. Allt var ägnat åt att hans forskning inom astronomi och kemi skulle kunna ske på bästa sätt, och dessutom skulle hans familj och många vänner och kollegor kunna mötas i en bekväm och vacker miljö.

I Tychos emblem över astronomi och kemi som baserades på symboler från Hermes Trismegistos fanns texten ”genom att se upp ser jag ner” och ”genom att se ner ser jag upp”. Det var alltså en motsvarighet till ”såsom ovan, så ock nedan”, ”så som i himlen, så ock på jorden”. Genom att utforska det högre eller himmelska lärde man känna det nedre eller jordiska, och genom att utforska det nedre eller naturen, förstod man det himmelska.

Uraniborg

Tycho Brahe etablerade en sinnrik geometrisk plan som syftade till att göra Uraniborg till ett mikrokosmos av universum enligt neoplatonska kosmiska teorier.[38] Planen bestod av cirklar och kvadrater och en serie förhållanden baserade på en modul på 15 fot. Museet var placerat i centrum av detta mikrokosmos. Marsilio Ficino, en av de sju italienska filosofer som fanns avporträtterade i Tychos museum, hade beskrivit olika sätt att konstruera bilder eller modeller av universum som skulle fungera som talismaner och utöva en magisk inverkan på den inneboende världsanden eller vitala kraften.[39]

På Ven skapades en sådan talisman eller mandala genom Uraniborgs plan, och i förlängningen av hela ön, eftersom Uraniborg låg helt centrerat på ön. Tycho Brahe ansåg att en medveten kraft (mens) som både var rationell och gudomlig skapade struktur och liv i universum och att vetenskapens mål var att förstå denna kraft. I Uraniborgs Museum och dess omgivningar skapade han en magisk miljö för att studera, förstå och kontrollera naturens krafter, makrokosmos.[40]

På samma sätt som de kaldeiska magerna hade studerat stjärnhimlen och dokumenterat sina observationer i tempeltornet Etemenanki som var centrum i den gudomliga staden Babel, studerade och dokumenterade Tycho Brahe sina observationer i Museet vars centrum var det astronomiska tornet. Han förde under många år kontinuerliga väderjournaler som också dokumenterade händelser i familjen och samhället på precis samma sätt som man gjort i Kaldéen. Han var den förste som gjorde detta i västerlandet.[41]

I centrum av sitt Museum var Tycho på höjdpunkten av sin verksamhet en praktisk magiker med stora krafter. Genom att publicera böcker med bilder så som den ovan av planen över Uraniborg, gav han ett kraftfullt meddelande till dem som ”hade ögon att se med”. I en skrift från 1700-talet med ”rosenkreuzarnas hemliga bilder från 1500- och 1600-talet” finns nedanstående bild. Där finns en alkemist, en gammal vis filosof. Bilden är slående lik det porträtt av Tycho som finns på en gravering från Uraniborg.


Rosenkreuzisk bild[42]	Tycho Brahe på Ven

De ortodoxas seger

Hur stor Tychos framgång och kraft än var så var den dock inte tillräckligt stor för att han skulle kunna stå emot de ortodoxa gnesiolutheranerna. Det är underligt att tränga in i den tidiga protestantismen. Min egen uppfattning som jag aldrig reflekterat över, innehöll en bild av Luther som en man som helt ensam och heroisk skapade en ny religion som var skarpt avskiljd från katolicismen. I stället var han en del av en stor rörelse som skapades inom den katolska kyrkan. Martin Luther var själv munk och teologie doktor.

Jag hade heller aldrig hört talas om Philipp Melanchton, den milde och fredlige humanisten och vetenskapsmannen. Han som skrev det första verket inom den nya teologin 1521, som hade stor del i översättningen av Bibeln och som hade långtgående påverkan på formerna för utbildning både i Tyskland och i andra länder. Han som skapade den Augsburgska bekännelsen med dess uttalade budskap att den nya teologin egentligen var ett återupprättande av kyrkans ursprungliga tradition, och att dess lära baserades på ”ordet”, den text som finns i evangelierna. Han ville endast avlägsna sådana ritualer och ceremonier som inte hade stöd i Bibeln, och hade inte alls som mål att skapa en ny avskiljd religion.

Men redan från början fanns också en annan anda inom denna reformationsrörelse, en anda som verkade för avskiljande och strid. Man vände sig inte bara mot påven och det katolska etablissemanget utan också mot de egna. Den protestantiska rörelsen spred sig tidigt till Schweiz, och i Zürich införde Ulrich Zwingli 1523 reformer i den protestantiska andan. Zwingli baserade hela sin teologi på den fundamentala övertygelsen att skriften skulle läsas bokstavligen, den skulle utgöra hela basen för det religiösa och samhälleliga livet. Därför skulle inte heller sådana bruk som inte fanns beskriven i Bibeln tillåtas.

Luther och Zwingli började en inbördes strid om de nya doktrinerna och vid ett möte i Marburg hösten 1529 blev sprickan mellan dem uppenbar. Den springande punkten gällde synen på nattvarden. Luther hävdade, enligt de läror han vuxit upp med som katolik, att brödet och vinet transformerades till Kristi kropp och blod, medan Zwingli ansåg att nattvarden endast symboliserade Kristi kropp och blod. Här startade alltså den utveckling som ständigt gett upphov till nya sekter och inriktningar inom de protestantiska samfunden.

Inte heller den store humanisten Erasmus av Rotterdam, som också förespråkade en rening av kyrkan, kunde Luther ena sig med. Deras stora oenighet gällde människans fria vilja. Erasmus hävdade att människan kan avböja Guds nåd eller ta emot den, medan Luther hävdade att antingen Gud eller djävulen behärskar människans vilja utan att hon själv kan påverka saken.

Både Melanchton och Erasmus ville undvika splittring och de fruktade båda för följderna av den polarisering som skapades mellan protestanter och katoliker. Tyvärr besannades också deras föraningar när de stora religionskrigen bröt ut i Europa under 1600-talet. Erasmus fick lida för sin pacifistiska inställning när katolikerna anklagade honom för att ha berett vägen för Luther, medan lutheranerna ansåg att han förrått reformationen.

De människor som levde under tiden för reformationen var naturligtvis formade av sin tid och sin kultur. Den katolska kyrkans långvariga förföljelse av oliktänkande var ett utpräglat uttryck för den mänskliga drivkraften att vilja hävda sin rätt utan att vilja eller kunna ta hänsyn till andras ståndpunkt. Detta var en integrerad del av det mänskliga, och Luther var en produkt av sin tid och av den katolska kyrkan. Dessutom var han av allt att döma som person ganska omedgörlig. Hans senare skrifter är tydligen ovanligt hårda och oförsonliga, även för sin tid. Bland annat gör han enligt uppgift mycket hätska angrepp på judarna i dessa skrifter.

Vad jag kan förstå präglades tiden av en kamp mellan de humanistiska idealen, med ett intresse för förkristna kulter, antiken, klassikerna etc. och de ortodoxa kristna som ville utplåna allt ”hedniskt”. Den segrande lutheranska rörelsen skiljde sig inte från den katolska kyrkan i detta fall. Enligt samma tradition som inkvisitionen skapade man ”helgon” och ”kättare”, utplåningen av de humanistiska inslagen i den egna historien är ett sådant exempel.

Philipp Melanchtons stora betydelse förtegs och han demoniserades så till den grad att det påstås att Leonard Hutter, den ledande teologen i Wittenberg i början av 1600-talet, blev så uppretad av ett åberopande av Melanchton under en diskussion att han rev ner dennes porträtt från väggen och stampade på det.[43]

Tycho Brahe var ett av de första danska offren i kampen mellan de ortodoxt religiösa och de humanistiska vetenskapsmännen i den hermetiska traditionen. Hans efterlämnade famuli i form av lärjungar och kollegor utsattes både i Danmark och på andra håll för en samlad attack under de första årtiondena av 1600-talet, och överallt vann de ortodoxa.

I Danmark fortsatte Hans Poulsen Resen sin gnesiolutheranska kampanj fram till omkring 1615 och denna strid hade sin motsvarighet i andra protestantiska länder. I samma anda brändes Giordano Bruno på bål år 1600 av katolikerna. Galileo attackeras som kättare år 1616, och hans skrifter förbjuds av den katolska kyrkan efter att han påstått att solen är centrum för solsystemet och att jorden rör sig i en bana runt solen.

Ett annat fenomen när det gällde förföljelse av människor uppträdde i Danmark år 1617, nämligen häxprocesser. Hur avlägset detta än kan verka vara från den förföljelse som en välsituerad adelsman och vetenskapsman som Tycho Brahe utsattes för, finns det ändå grundläggande likheter. ”Häxornas” holistiska syn på världen som en organism genomsyrad av kraft som kunde manipuleras, och Tychos hermetiska neoplatonism som såg naturen och universum som Guds levande boning med vetenskapsmän som kunde avslöja naturens hemligheter och utöva gudaliknande kontroll över dess processer, visar stora likheter. [44]

Tycho utvecklade teorier och regler för vetenskapliga experiment och forskning som låg långt från häxeri. Dock visade han en stor kraft i sin förmåga att skapa vetenskapliga visioner och att förverkliga dem. Visst föddes han i en privilegierad samhällsställning, men utan sin vetenskapliga begåvning och starka drivkraft och vilja hade han inte blivit annat än ännu en slottsherre som inte avsatt några bestående spår i mänsklighetens utveckling.

Den starka repressionen fick till resultat att vetenskapen avskiljdes från den andliga världen, och den mekanistiska vetenskapssyn som ledde fram till dagens naturvetenskap bröt fram. Från Tycho Brahes arv tog man tillvara hans forskningsmetodik medan man begravde det mystiska, hermetiska och neoplatonska arvet. Detta skulle dock fortsätta att dyka upp då och då inom olika individer och sällskap utanför naturvetenskapen, men utan att någonsin nå en riktig förståelse hos de stora massorna.

Den stora skillnaden mellan ortodoxa eller dogmatiska personligheter och ”mystiker” som kan känna sig dragna till de gamla visdomsreligionerna och hermetiska lärorna, är som jag ser det kravet på en överensstämmelse med den egna upplevda sanningen. Upplever man världen som besjälad och känner den levande kraft som pulserar i allt, kan man inte acceptera andras teorier om världen som en tom och död jämmerdal med en avlägsen och hotfull gud.

Om man skall godta en kyrklig dogm om att en torr brödbit och en klunk vin oförklarligt skulle förvandlas till kött och blod i ens egen mun, kräver man också att uppleva någon slags under i denna akt. I annat fall reagerar man kanske som de medeltida katharer som hävdade att om nattvarden verkligen hade varit Jesu kött skulle han ha varit uppäten för länge sedan.

Troheten mot den egna upplevelsen och den egna sanningen, som i förlängningen är en trohet mot den gudomliga värld som ger dessa upplevelser och sanningar, är något som genomsyrar de ställningstaganden som gnostiker, katharer, alumbrados och andra martyrer gjort. De valde hellre att dö än att dagtinga med sina samveten, och Tycho Brahe var på sätt och vis också en sådan martyr.

Visserligen klarade han sitt liv men han offrade sitt livsverk. Det finns säkert en sanning i att han lämnade Danmark av sårad stolthet, men i grunden fanns antagligen övertygelsen att hans forskning inte skulle kunna fortsätta i det andliga och vetenskapliga klimat som började växa fram. Hans forskning och hans livsåskådning var så viktig för honom att han valde att lämna allt för att skapa en bättre grund att arbeta från någon annanstans.

Kampen för det kvinnliga

Tycho helgade Uraniborg åt Urania, Vesta och muserna. Hans första bok, som handlade om hans upptäckt av den nya stjärnan 1572, innehöll ett poem på latin med titeln ”Elegi till Urania”. Poemet utgår från en dikt av Ovidius där han beskriver hur han möter två muser som får honom att ägna sitt liv åt dem. På motsvarande sätt beskriver Tycho hur han i skogen utanför Herrevad möter Urania som kommer ner från himlen och talar till honom.

But I recall an ancient, worthy time

When I was worshiped, honoured here on earth,

And I recall when, in the halls of kings,

Proudly I went forth in glory. Then

No men but kings and those of royal blood

Would dare approach my sacred temple site.

But you do not neglect to show me honour.

For you have strewn your incense on my altar

And often stand at night and watch the stars.[45]

I Texten från de Höga Mästarna talades om hur Johannes återigen fick ta strid för det kvinnliga under medeltiden och temporärt förlorade.

Utveckling är att bygga på tidigare steg, och inte förrän de grundläggande sanningarna är en outplånlig del av ett mänskligt medvetande kan hon lyftas upp till nästa nivå. De själar som fördes samman runt Mästaren hade tillsammans förberetts för sin uppgift och de har också efter denna tid levt liv där den fortsatta utvecklingen skett i samverkan mellan oss och dem som grupp. Denna utveckling har alltid skett i sammanhang där den andliga tillväxten stimulerats men det har inte nödvändigtvis skett i harmoni.

Andlig tillväxt är alltid förenad med strid inom människan och det har också gällt för denna lilla grupp. Medeltiden med de stora stridigheter som försiggick då var en viktig tid för dessa själar. Under denna tid av stora förföljelser och umbäranden stärktes deras vilja avsevärt. Johannes fick under denna tid ännu en gång ta strid för det kvinnliga, och även om han temporärt misslyckades, var det ändå en seger på det andliga planet och i våra ögon växte han ett stycke i och med dessa händelser.

I varje liv sökte han sig till andliga sammanhang men hans inbyggda känsla för sanningen kom alltid i konflikt med rådande dogmer och uppfattningar. Har en sanning bränts in i en mänsklig själ på ett outplånligt vis kommer den alltid upp till ytan på ett eller annat sätt i varje liv. Därför kommer sanningen alltid att segra. Förr eller senare har omständigheterna formats på ett sådant sätt att det som finns inskrivet i själen får möjlighet att blomma.

Under liv där detta inte är fallet sker ändå en nödvändig utveckling och ett stärkande av personligheten. Men förr eller senare kommer en människa som utbildat en orubblig tro och kunskap om sanningen att få tillfälle att låta den utvecklas i frihet. Sanningen kan aldrig dödas även om man låter döda de människor som tror på den. Sanningen existerar utanför de jordiska förhållandena och kommer alltid att visa sig igen.

Gudinnan, den kvinnliga aspekten av det som i grunden är Ett har förtryckts och förföljts i långa tider. Hon som är kärlek har hatats och hennes kraft har fördömts. Men allt som undertryckts kommer att stiga fram i ännu större kraft och makt. Människornas försök att utplåna den kvinnliga Gudomen inom och utom dem själva har skadat både dem själva och Jorden. Utan balans mellan manligt och kvinnligt, mellan styrka och kärlek, kan inte världen och människorna leva och frodas.[46]

När jag tog emot detta för nästan tre år sedan förstod jag inte vad det betydde. Hildegard av Bingen hade på sätt och vis stridit för det kvinnliga genom sin gärning, och den spanska alumbradorörelsen hade en viss kvinnlig prägel, jag antog att det syftade på dessa liv. Men under det aktuella arbetet med Tycho Brahe framstår denna text i ett klarare ljus.

Tychos livsfilosofi byggdes upp av element från både kristendom och den antika filosofin. Den hermetiska filosofin delar ett antal icke-ortodoxa föreställningar med de gamla kulterna i Egypten, Kaldéen (Babylonien), Persien och de tidiga gnostiska rörelserna. Bland dessa föreställningar finns synen på skapelsen som en omvälvande eller sexuell akt mellan två olika krafter. Mörker och kaos ses som livgivande. Ormar och hybriddjur symboliserar energi och ses ofta som gudomliga. Skapelsen ses som en ständig förnyelse, cykliskt återkommande.

”Så som ovan, så också nedan”, den gudomliga världen deltar i människors liv och påverkar mänskligheten genom olika förmedlare i civilisationsprocessen. Människan är egentligen en gudomlig varelse. Att nedstiga i djupet eller dödsriket och möta monster innebär en renande och förnyande erfarenhet för både gudar och människor. I kontrast till detta ser den ortodoxa filosofin kaos enbart som en källa till ondska. En ensam (manlig) gud skapar världen från ingenting utan partner eller hjälpare. Det onda projiceras på energisymboler som t.ex. ormen.[47]

De antika gudavärldarna byggdes upp av krafter på olika nivåer, men där fanns alltid både ett kvinnligt och manligt element. Hermes som hermetismen uppkallats efter hade en manlig tyngdpunkt men hans och Afrodites son Hermafroditos badade i en källa och växte då samman med Salamakis till ett enda tvekönat väsen. Bakom denna myt ligger orientaliska föreställningar om en fullkomlig gudom som stod över könsdifferenser. I konsten avbildas Hermafroditos med kvinnliga former och bröst men med manliga genitalier.[48]

Tycho byggde sitt Museum till Vestas, Uranias och musernas ära. Detta var ett uttryck för strävan att leva ett liv i kunskapens tjänst men också en tribut till den kvinnliga kraften. Visdomen, Sophia, sågs som ett kvinnligt väsen hos gnostikerna och vissa spår av detta finns också i Gamla Testamentet, t.ex. i Syraks bok.

Visheten ger sina söner framgång och tar sig an dem som söker henne. Att älska henne är att älska livet, rik på lycka blir den som vaknar tidigt för hennes skull. Den som äger henne vinner ära, och där hon går in följer Herrens välsignelse med. De som tjänar henne gör tjänst inför den Helige, och de som älskar henne blir älskade av Herren. (Syr 4:11-4:14)

I Platons dialoger, som Tychos förebild Marsilio Ficino översatte till latin och därmed gjorde tillgängliga för väst, beskrivs Urania som en av två kärleksgudinnor. Den äldre är Uranos dotter Urania som står för den himmelska kärleken, den yngre är den folkliga Afrodite som står för den folkliga eller mänskliga kärleken.[49] När Tycho helgade sitt Museum åt Urania helgade han det alltså åt den himmelska kärleken i dess kvinnliga form och åt visheten.

Men i striden mellan den humanistiska inriktningen och lutheranerna fick det kvinnliga stryka på foten. Den segrande ortodoxa strömningen utplånade försöken att upphöja den kvinnliga kraften och kunskapen. Gudinnorna och muserna fördrevs och demoniserades, och den ensamma, hårda och oförsonliga manlige guden trädde fram. Den heliga anden hade tidigare haft en kvinnlig laddning, men den treenighet som nu blev rådande var fadern sonen och den (manliga) helige ande. Ett sådant ensidigt manligt kraftfält måste med nödvändighet bli kärlekslöst, obalanserat, ofruktbart och frustrerat, och detta har påverkat vår kultur, vårt samhälle och vår vetenskap i århundraden.

Jane Lead

Den engelska teosofen, visionären och profetissan Jane Lead (1623-1704) ägnade en stor del av sitt liv åt andlig forskning. Hon var mycket medialt begåvad och beskriver en mängd andliga upplevelser och kontakter i sina texter. Kärnan i det hon tog emot var knutet till det kommande gudsriket och hon fick en långvarig undervisning om hur detta skulle ske. Jane Lead fick också veta att hon skulle vara en av dem som skulle verka som pionjärer när detta genombrott väl skulle ske.

Jane Lead var en del av en rörelse som trodde på en direkt andlig kontakt och en kontinuerlig uppenbarelse. Hennes skrifter översattes tidigt till holländska. Erasmus humanistiska ande verkade fortfarande över det landet och därför väckte hennes uppenbarelser genklang hos vissa holländare.

Den tyske mystikern Jacob Böhme (1575-1624) var viktig för Jane Lead. Han var en del av den tyska humanistiska traditionen och hans verk är djupt präglade av hermetismen. Böhme utsattes för den lutheranska intoleransen och han tvingades lämna sitt hem under en period. Även Jane Lead drabbades av ”inkvisitionen” när den anglikanska kyrkan förbjöd hennes sällskap ”The Philadelphians”.

Jane Lead kan tyckas vara en direkt motsats till Tycho Brahe. Hon levde inte alls i den högadliga hovmiljö som Tycho tillhörde, utan levde tvärtom i fattigdom under delar av sitt liv. Visserligen föddes hon i en relativt välbärgad familj, men i samband med hennes mans död 1670 råkade familjen i ekonomiska svårigheter på grund av misslyckade utlandsaffärer. Men där fanns också likheter. Tydligen var hon intellektuellt lagd, hon studerade till exempel Böhme tillsammans med sin vän Pordage, och hon utvecklade en stor skrivförmåga under sitt liv. På ålderns höst fick hon en livränta eller något liknande ekonomiskt understöd av en adelsman, och hon kunde därför ge ut sina böcker i tryck.

Någon källa anger att Jane var mycket tillbakadragen, att hon levde nästan som en eremit. Samtidigt vet man att hon ingick i ett nätverk av likasinnade genom sina kontakter med Pordage och kretsen runt honom som så småningom utvecklades till The Philadelphians. Hon hade också kontakter med liktänkande i Holland och en av hennes döttrar gifte sig med en av dessa. Just i detta att vilja skapa och ingå i en gemenskap av likasinnade liknar hon Tycho Brahe, men utan att ha hans utåtriktade storskalighet.

Jane Lead använde symboler från hermetism och alkemi för att beskriva de processer som leder till rening, återuppståndelse och frälsning. Målet var en gemenskap med det gudomliga och en etablering av andens rike i människan. Jane personifierade Gud som kärlek, en andra Noaks ark symboliserade det verktyg som skulle användas för att rädda dem som levde i denna kärlek och transportera dem till det nya paradiset. Denna transport var också samtidigt en transformation, processen innebar en rening och tillväxt hos själen.

Tycho Brahe och Jane Lead liknade varandra i förmågan att ägna sig helhjärtat åt ett forskningsarbete. Tycho Brahe riktade sin forskning utåt universum medan Jane Lead gick djupt in i det egna inre, men trots den diametralt motsatta riktningen var deras hängivenhet likvärdig. Jane dokumenterar i sina dagböcker en stor andlig kontakt redan från 1670 och hon fortsätter att dokumentera och publicera sina resultat i stort sett ända fram till sin död mer än trettio år senare.[50]

Samarbetet med Pordage startade kanske redan så tidigt som på 1650-talet och Pordage och Lead intresserade sig för alkemi. Jane var John Pordages ”soror mystica”. Intresset för teosofi, hermetism och andlig alkemi kan spåras direkt bakåt till Tycho Brahe. Livet och forskningen fortsätter, döden är bara en tillfällig vilopaus.

Jane Lead uppvisar även en stor likhet med Hildegard av Bingen, deras andliga upplevelser och visioner är likartade i karaktär och sättet att förmedla dem i skrift är till vissa delar nästan identiskt. Som både Hildegard av Bingen och Tycho Brahe uttryckte sig också Jane Lead med hjälp av poesi.

Pass we on to the Sea of Glass;
Through all Worlds we make our Pass,
Brought we are to our own Land,
Where all Wonders in order stand;
Viewing what the Mortal cannot endure
Even those Celestials that are ever pure.

Blessed are those in whom the wonder
Of the seven Thunders uncloaked be,
That feel, that see, that possess God in Unity,
Raised high into the Heart of the Deity;
Where out Spring secret pleasant things,
That swallows up in Joy that ever springs.[51]

Jane Leads texter har betytt mycket för min egen utveckling. Det hon beskrev förutsade på många sätt det som jag själv upplevt, och därigenom har jag fått en stor hjälp att förstå och bearbeta mina egna upplevelser.

Louis Claude de Saint-Martin

När jag först fick insikt om att teosofen och mystikern Louis Claude de Saint-Martin (1743-1803) var en tidigare inkarnation brydde jag mig inte speciellt mycket om det. Jag läste en kort levnadsbeskrivning där det framgick att han levt i Frankrike under revolutionen och det bekräftade den intuitiva känsla som jag haft sedan tidiga ungdomen av att jag på något sätt funnits i det sammanhanget. Jag insåg också att Saint-Martin klarat sig relativt helskinnad undan denna våldsamma omvälvning, vilket också bekräftade min tidigare känsla. Jag hade visserligen alltid haft ett stort intresse för 1700-talet, revolutionen och för staden Paris där bland annat avrättningarna av aristokratin skedde, men jag hade aldrig känt att jag själv skulle ha kommit till skada under dessa år.

Jag läste Saint-Martins brevväxling med den schweiziske baronen Kirchberger och den väckte en stark känsla av återseende i mig. Det roade mig att läsa om hur de beundrade den teosofiske författaren Jacob Boehme som även min tidigare inkarnation Jane Lead haft stor aktning för. Saint-Martin och Kirchberger läste också Jane Lead och jag funderade över hur vi hjälper oss själva framåt i liv efter liv. Jane Leads skrifter betydde också som sagt mycket för mig i min egen utveckling.

Saint-Martin kändes dock inte lika nära mig eller lika intressant som t.ex. Hilma af Klint, Jane Lead eller Tycho Brahe, men under den allra senaste tiden har han aktualiserats för mig i samband med ett allmänt ökande intresse för teosofi. När jag nu återigen läser hans och Kirchbergers brevväxling slås jag av den stora samstämmigheten mellan det Saint-Martin ger uttryck för och det som både jag och Hilma af Klint upplevt.

I brevväxlingen ställer ofta Kirchberger en fråga som Saint-Martin besvarar i nästkommande brev. Genom att det handlar om en mångårig brevväxling som utvecklas till en stark vänskap utgår jag från att Saint-Martin besvarar frågorna utifrån sin innersta uppfattning. Formen ger också en pedagogisk och mer lättillgänglig beskrivning av Saint-Martins uppfattningar än de övriga av hans texter som jag läst.

Saint-Martin ägnade huvudparten av sitt liv till andlig forskning. Han initierades redan i tjugoårsåldern i en skola som ägnade sig åt rituell magi och andra ”yttre” övningar, men Saint-Martin undrade tidigt om man verkligen behövde alla dessa arrangemang för att nå kontakt med Gud. Så småningom inriktade han sig på den egna inre vägen, och det är denna väg till upplysning och insikt som han hela tiden framhåller för sin vän Krichberger.

Den teosofiska och av hermetism inspirerade idévärld som Jacob Böhme beskriver appellerade mycket starkt till Saint-Martin, och förklaringen finns som jag ser det i denna själs tidigare erfarenheter och kunskaper. Dock är Saint-Martin som författare mycket långt från Jacob Böhme i stil och angreppssätt. Medeltiden hade avlösts av den upplysningstid som Jane Lead upplevde början av, och som Saint-Martin såg gå i graven i samband med franska revolutionen.

Visserligen genomsyras Saint-Martin av samma anda som Böhme och Lead när det gäller målet - en direkt kontakt med det gudomliga - men han verkar dock i en annan tid och kultur. Hans skrifter är en produkt av en intellektuell personlighet som besjälas av ett patos att dela med sig sina erfarenheter i en undervisande form. De kan därför på sätt och vis verka väl rationella och sakna andlig glöd.

Men Saint-Martin hade också en annan sida i sin personlighet. Den visade sig när han som ung ingick i en magisk skola där han tydligen också steg mycket snabbt i graderna. Detta intresse kanaliserades också ut i hans nätverk av människor som ingick i olika frimurarordnar och liknande sammanslutningar.

Liksom Brahe och Lead ägnade också Saint-Martin hela sitt liv åt den andliga filosofin och forskningen. På samma sätt som Tycho Brahe och till viss del Jane Lead visar Saint-Martin upp en dubbel personlighet, han är både den seriöse andlige forskaren och författaren som föredrar ett liv i asketisk avskildhet, och den världsvane aristokraten med ett stort personligt nätverk.

I denna personlighet visar sig också återigen ett behov av att uttrycka sig i poetiska vändningar.

THE VOICE DIVINE

Volcanic forces, in their gulfs compress'd,
By rocks and torrents are denied all rest,
But the fierce flame leaps round them and subdues –
Do thou, O timid man, like forces use!
A constant power direct to rend the chain,
To burst the bar, and thus thy freedom gain;
Inert are they, nor shall withstand thy strength,
Far from their fragments shalt thou soar at length!

When the swift lightning ere the thunder's peal,
Doth all the vault of heaven by fire reveal,
It manifests a master to the air;
Such work is thine; discern thy symbol there.
Lo, I have launch'd thee from the starry height,
'Tis thou who dartest downward trailing light,
And flash-like striking on the earthly ground,
Dost with the shock to thy first heaven rebound.

Man is the secret sense of all which seems;
That other doctrines are but idle dreams,
Let Nature, far from all contention, own,
While his grand doom is by her day-star shown.
To vaster laws adjusted, he shall reign,
Earth for his throne, and his star-crown attain,
The universal world his empire wait,
A royal court restore his ancient state.[52]

Hilma af Klint

Hilma af Klint (1862-1944) var en svensk konstnär som helt ägnade sitt liv åt den andliga forskningen. Några människor som kände henne karakteriserade hennes på följande sätt.

Matematiker, nykter och klar tankemänniska. Osentimental, ren, hennes personlighet präglades av en själshållning som var resultatet av en ingående, detaljerat vetenskaplig klarläggning av själens alla fel och brister och egenskaper och en omutligt sträng, rakryggad hållning och verkställighet i fråga om moraliska kvaliteter.

Självständig, värdig och viljestark gick hon med säkra steg sin utstakade väg genom livet. Det fanns ingenting av sentimentalitet, fantasteri eller blöthet i hennes väsen. Tvärtom var hon fast och välbalanserad. I sin livsföring var hon asket och vegetarian. Hon ställde mycket stora krav på sig själv, medveten om att hon inom sig ägde starka andliga krafter, som skulle gestalta hennes liv och göra henne lämpad för högre uppgifter. Hon säger själv om detta – Jag är så liten, jag är så obetydlig, men inom mig väller en sådan kraft att jag måste framåt. – Det som kanske mest av allt karaktäriserade henne var den renhet och moraliska höghet som hon utstrålade. Hon säger – Ett gyckelspel är livet om människan inte tjänar sanningen. Trots sin verklighetsbetoning var hon medialt begåvad och hade från barndomen beröring med andliga krafter.[53]

Hilma målade under åren 1906-1916 ett stort antal målningar under direkt andlig ledning. Hon kallade dessa målningar för Det Centrala Verket eller Målningarna till Templet. Hon fick veta att dessa målningar inte skulle få visas under hennes egen livstid utan att de skulle användas i ett framtida verk. Hilma levde också med insikten att hon skulle återfödas för att fortsätta sitt verk.

Många teman i Målningarna till Templet har direkt koppling till hermetism, rosenkreuziska teman och alkemi. Den första gruppen i serien WU/Rosen kallar Hilma för ”Urkaos”. Där dyker medeltiden, korset och den alkemiska gyllene rosen upp.[54] Kaos var alltså ursprunget för de östliga och gnostiska filosofierna och alkemisternas ”prima materia”. Alkemistiska symboler som svanen, örnen, rosen och liljan samt ormen förekommer rikligt i Hilmas målningar. Hilmas variant på hermafroditen finns i ”De stora figurmålningarna, nr 6”.[55] Kunskapens träd var en viktig symbol för alkemisterna och Hilma kallade en av sina serier i det centrala verket ”Kunskapens träd”.

Hela Hilmas verk sades bygga på symbolerna m och n, de stod för det manliga och det kvinnliga. Eros, kärleken, balansen mellan manligt och kvinnligt och sammansmältningen är också ett ständigt återkommande tema i målningarna.

Precis som i den medeltida alkemin och rosenkreutzarnas symbolspråk finns också det kristna temat med i Hilmas målningar. Lärjungeskapet symboliseras av ordet Emmaus i målningarna och Hilma och hennes vänner fick veta att de skulle möta Mästaren om de gick till Emmaus.

Hilma fick i sina andliga kommunikationer veta att hon själv varit rosenkreutzare och att dessa hjälpte henne i hennes andliga arbete. Du får hjälp av de medeltidens Rosenkreuzare som du själv tillhörde.[56] Hon målade en bild med ett kors med en ros upp till vilket tre steg ledde, detta är en ursprunglig rosenkreutzisk symbol.

Den ursprungliga symbolen för det rosenkreuziska brödraskapet var en korsfäst ros. Korset var ofta rest på en av tre trappsteg bestående Golgata.[57]

Hilma af Klint, De Stora Figurmålningarna nr 9, Helighet.

De andliga lärarna sade sig i kommunikationerna med Hilma vara rosenkreutzare, och denna benämning användes då i en vidare betydelse så som en brödraförsamling eller ett andligt sällskap som verkat över hela mänsklighetens utveckling. De kallade sig också Vita Korsets bröder. De berättade att Hilma hade varit ledd av dem i flera liv. Messias lärjungar hade varit rosenkreutzare.

Kristus sades vara mästaren, och många av Hilmas målningar återspeglar den lära om rening, regeneration och fullkomning i Kristi efterföljd som bl.a. Erasmus, Jacob Böhme, Jane Lead och Saint-Martin stod för. Detta kan också sägas vara gnostikernas och neoplatonisternas mål genom att den gudomliga gnista som inplanterats i människan skall utvecklas till en avbild av sitt gudomliga ursprung.

Många målningar i det Centrala verket innehåller geometriska symboler, framförallt kvadrater, cirklar och trianglar. I matematiken under renässansen och i neoplatonismen representerade kvadraten den jordiska världen, cirkeln den himmelska världen och triangeln det gudomliga. I de andliga kontakterna med Hilma och hennes väninnor förmedlades ofta bilder av trianglar, och kvinnorna hade en triangel på sitt altare.

Ett annat vanligt förekommande tema i Hilmas målningar är kosmos, planeter och stjärnsystem. En av målningsserierna kallas också för Sjustjärnan. Hilma ritade senare i sitt liv bilder som verkar vara från Uraniborg och fick veta att Ven skulle bli platsen för den nya kyrkan eller det nya templet.[58] De andliga lärarna sa att ”Ön är målet”.

Ön som bär det namn som både ni och vi älskar är en fädernas boning. Ön är Mästarnas dagliga mötesplats med er, i den och i er sökande längtan finner ni bärkraft för kommande tider. Ännu förstår ni inte meningen med den Ö för vilken ni tjänar Mästarna, men i kommande tid skall ni förstå vad som menas med ordet ö. När sanningen avslöjas i sin helhet kommer säkrare tankar att stålsätta er (ge er styrka).[59]

I de andliga kommunikationerna kallades Hilma ofta för asket och det sades att hon tjänade gurun. Uarda var både en benådad varelse och en ort i Tibet och Hilma och hennes vän Anna skulle få ärva Uardas visdom. Hilma var mysteriets tjänare och de som ledde henne kallade sig för Mysteriets Herrar.

Hilma och henens vän Gusten skulle sprida dualsanningen, men de måste leva igenom denna sanning i sina egna liv. Essensen av Guruns lärdomar är att inget arbete i det yttre kan bli färdigt, innan de själva har bearbetat dualsanningen/mysteriet i det inre.[60]

Hilma och hennes vänner fick veta att de var apostlar för evolutions- och reinkarnationslärorna. En av grupperna i målningsserien WUS/Sjustjärnan fick namnet Evolutionen. Det var inte den biologiska evolutionen som sysselsatte Hilma, utan den själsliga. Hon fick mycket information om sina tidigare inkarnationer och hon planerade också för sitt nästa liv där hon skulle återuppta sitt arbete.

Du Hilma, mycket ledning skall du en gång se att du haft, varje sten som sårat din fot har frambringat en blomma. Korad är du att samla blomster till din dräkt, varje sår du haft skall du räkna som din vän. När du somnar in från denna vandringstid på Jorden, må den för dig bli en högtid av det saligas ljus, som åter och åter är den lykta som leder dig i nästa inkarnation.[61]

Reinkarnation

Gradvis har jag också kommit att förstå och acceptera att Hilma af Klints kallelse och verk har fortsatts i det här livet. Det kom en tid av vila och kraftsamling men sedan återupptogs det arbete som avbröts i det förra livet. De andliga ledare som stött Hilma tog återigen kontakt med mig, och de förmågor hon haft när det gällde att nå kontakt med den andliga världen återupplivades helt plötsligt och oväntat.

Det finns ett speciellt förhållande mellan mig och Hilma af Klint. Trots att det skiljer hundra år mellan oss, och trots att våra livsbetingelser varit mycket olika, är det idag tydligt för mig att det är samma själ som varit aktiv i båda dessa liv. Det finns en stor glädje i detta att åter få komma i kontakt med sitt förra liv men naturligtvis också en del nackdelar. Till det positiva hör lyckan i att åter få komma till platser som betytt mycket i ett tidigare liv. I det här fallet har speciellt Munsö och Adelsö betytt oerhört mycket. Det är verkligen som att få komma hem igen när jag kommer ut till dessa öar.

En hel del drag i min personlighet har fått sin förklaring genom Hilmas och de andra livens historier. Jag förstår nu varför jag bor där jag bor och varför jag för första gången kände mig riktigt hemma i denna Mälarnatur. Vissa förmågor som helt chockartat öppnades för mig är numera möjliga att förstå, sett i ljuset av mina tidigare liv.

Men där finns också en slags hemlängtan som aldrig kan bli uppfylld. Det liv som jag levde då är för alltid över och jag har inte längre någon hemortsrätt där. De människor som betydde mycket för mig då är borta, och även om jag anser mig ha mött vissa gamla själar i det här livet kan jag tydligen inte räkna med att någonsin få bekräftelse på detta från någon annan.

De svårigheter och den kamp som min utveckling fört med sig uppvägs dock till fullo genom den information som jag fått om Hilmas förberedelser och verk, och om det avtal som hade gjorts upp mellan henne och hennes ledsagare. Jag vet nu att allt var bestämt sedan länge och att verket och budskapet var ett, nämligen själens kontinuitet och reinkarnationens verklighet.

Genom att Hilma och hennes vänner dokumenterade sin utveckling och de budskap de fick ta emot, kan jag nu idag se vilka medel som den andliga världen har använt i sin undervisning och vilka effekter de har gett i mitt liv. De andliga lärarna förmedlade till kvinnorna i kretsen runt Hilma att de skulle föra noggranna anteckningar och att det var viktigt att allt arbetsmaterial sparades för senare användning. En hel del av Hilmas andliga kommunikationer handlade om hennes nästa inkarnation.

I nästa inkarnation kommer du att bliva färdig att stiga upp till härliga varelser som komma att begagna dig till tjänare.[62]

Sic transit gloria mundi är ett valspråk som stammar från rosenkreuzarna och det innebär i sig hela kärnan av vårt arbete. Murat har vi fordom ett heligt tempel och vi skola på nytt uppföra det inom eder själva i det inre, men även i det ytte. Sic transit gloria mundi skulle även följa mig i nästa inkarnation. Sic transit gloria mundi, systemets hela grundval ligger gömd bakom de orden och under asket och vestal, dualsanningens kärna. [63]

Sic transit gloria mundi betyder ungefär ”Så förgår denna världens glans“ och det läses tydligen i Rom vid påvarnas kröning. I Hilmas fall kan jag tänka mig att det dels handlade om livets villkor att allt man uppnått i ett liv måste lämnas för nästa, och dels om det slutliga målet att få lämna kedjan av inkarnationer.

I mitt eget exempel har Hilmas efterlämnade texter betytt att det faktiskt skapats ett bevis för reinkarnation. Om dessa texter varit offentliga och alla varit medvetna om att det varit förutspått att en ny inkarnation skulle dyka upp hade beviset varit ganska värdelöst. I det här fallet var det tvärtom så att Hilmas texter inte var tillgängliga, ingen kände egentligen till deras innehåll. Jag visste att mitt liv var en fortsättning på hennes och att det fanns bevis och bekräftelse i hennes texter, men jag var också medveten om att min egen utveckling måste vara klar innan jag fick ta del av det hon skrivit. När det så blev dags, i samband med att jag skrev Förklaringsboken, visade det sig att det verkligen fanns ett bevis så som jag trott, och att det också var mycket mer fullständigt än jag kunnat förutse.

I samband med att jag upptäckte att motivet till tavlan Aftonfrid som Hilma målat 1907 fanns utanför mitt eget fönster år 2003 förstod jag också vad själens kontinuitet utanför tid och rum egentligen betyder. Om en själ utvecklar förmågan att lyfta sig över tid och rum kan den få kontakt med sig själv i en annan inkarnation. Detta kan naturligtvis ske både ”framåt” och ”bakåt”, när man upphäver tiden ser själen sig själv som den enhet och helhet den i verkligheten är. Att sådana ögonblick av klarsyn ändå hör till undantagen beror på att vi i normalfallet inte har behov av mer information än vad som kan rymmas inom den aktuella inkarnationen.

Var dag har nog av sin plåga, att få kunskap om förhållanden från tidigare eller kommande liv som man ändå inte kan påverka är i de allra flesta fall inte alls önskvärt. Hilma af Klint hade däremot vigt sitt liv åt de Höga och åt den uppgift som de hade gett henne. Hennes målningar i det Centrala verket skulle användas för undervisning av kommande släkten och hennes nästa inkarnation skulle vara en direkt fortsättning på det arbete som hon tagit på sig.

När jag först såg tavlan Aftonfrid 1999 kunde jag inte alls förstå vad den föreställde. Så småningom blev bilden klarare, men det var först när jag upptäckte samma motiv utanför mitt eget fönster som jag i en blixtlik insikt förstod vad Hilmas målning egentligen föreställde. Och i detsamma hörde jag en röst som sade ”är du övertygad nu”? Redan i min första brevkontakt med Gustaf af Klint i augusti 2001 skrev jag om en tavla som jag tyckte saknades i utställningen av det Centrala Verket, men vid den tidpunkten kände jag inte till motivet.

Hilma af Klint, Aftonfrid 1907.

Utsikt från mitt arbetsrumsfönster om aftonen den 12/8 2003.

Det var ingen slump att motivet till Hilmas målning fanns utanför mitt arbetsrumsfönster. Hilma upplevde att hon målade denna tavla helt under andlig ledning. Hon förmedlade något som hon visste var ett skoglandskap i aftonbelysning, men hon visste inte varifrån motivet kom. När jag så såg motivet i verkligheten visste jag intuitivt att det var nästa led i ett bevis som de Höga hade börjat skapa för nästan hundra år sedan.

Min uppgift var att föreviga det hela genom ett foto, och i det ögonblick jag tog bilden slöts kretsen och Hilmas målning var färdig. Nät jag skriver det här precis ett år senare ser jag att verkligheten redan har förändrat sig. Den senaste regniga sommaren har gjort att marken nu är gräsbevuxen, medan den i fjol och på Hilmas målning var helt ren. Exakt de ljusförhållanden som rådde när jag tog bilden kan jag heller aldrig mer återfinna. Det var verkligen bara just i det ögonblicket en augustikväll år 2003 som motivet till den målning som skapades 1907 fanns förverkligat.

Hilma fick information om många tidigare inkarnationer, precis som jag själv fick under ett par år i början av mitt andliga öppnande, och det visade sig att vi oberoende av varandra hade en mycket stor överensstämmelse i de liv vi fått inblick i. Jag hade mycket svårt att ta till mig denna information om tidigare liv. Fenomenet i sig kunde jag acceptera, men att just jag skulle få inblick i tidigare liv och att det dessutom skulle vara personer som gick att spåra historiskt var mycket svårt att acceptera.

Idag kan jag dock förstå att detta ingår som en del i det uppdrag som min själ haft sedan många liv tillbaka. Jag skulle medverka till att skapa detta bevis, även om det egentligen inte skedde av min egen personliga vilja. Men detta att minnas sina tidigare liv är tydligen också en normal del i ett visst skede av den andliga utvecklingen. Patanjali, som var verksam omkring 300 f. Kr., säger i aforism 18 i bok III med yogaaforismer att ”Kännedom om händelser som erfarits i tidigare inkarnationer uppstår inom asketen när han med sitt förnuft tar tag i raden av självåterskapande tankar och koncentrerar sig på dem. ”[64] Hilma kallades ofta asketen i kommunikationerna med de andliga lärarna.

Nu har jag inte tränat yoga, och med all sannolikhet hade inte heller Hilma af Klint gjort det, men ändå öppnades kunskapen om tidigare liv upp hos både henne och mig. Det beror naturligtvits på att den utveckling som Patanjali beskriver är en generell del av den mänskliga andliga utvecklingen och inte direkt kopplat till en viss metod eller träningsform. Men det har också att göra med de erfarenheter och träningsprogram som vår själ genomgått i många liv.

Tydligen har denna själ sökt sig till andliga sammanhang i många liv, och nu är dessa erfarenheter och kunskaper så djupt inpräntade att de dyker upp så snart möjligheten öppnas. Under de senaste tusen åren har utvecklingen nästan helt skett i liv inom den europeiska kulturkretsen, men i tidigare epoker har den andliga träningen skett i bl.a. egyptiska, kinesiska, indiska, kaldeiska och tibetanska mysteriekulter. Alla dessa erfarenheter ingår nu i själen som en integrerad helhet.

Teosofi

Teosofi betyder ”kunskap om gudomliga ting” och det är dels en allmän benämning på esoteriska åskådningar som t.ex. representeras av nyplatonism, kabbalistisk mystik och Jacob Böhme, och dels en benämning på det filosofiska system som skapades på 1800-talet inom Teosofiska Samfundet.[65]

Att intresset för teosofi i dess grundläggande betydelse som kunskap om gudomliga ting varit en röd tråd genom många av mina liv kan jag inte tvivla på. I de senare liven från tusentalet och framåt har denna fallenhet eller detta behov kanaliserats ut inom den europeiska mystiken. Från Tycho Brahe och framåt kan man se att varje liv ägnats åt teosofi i form av de rosenkreuziska lärorna och hermetism. Jane Leads och Saint-Martins stora uppskattning av Jacob Böhme berodde på att de kände igen den filosofi och de symboler som de hade lärt sig älska i tidigare liv.

Hilma af Klint drogs till det Teosofiska Samfundet av samma skäl, där återfann hon sina egna teman. Men i det Teosofiska Samfundet saknade hon den kristna grunden och hon följde därför med i den vidareutveckling som ledde till att den antroposofiska rörelsen bildades.

Magnus Opus

Den kristna grunden som Hilma saknade i det Teosofiska Samfundet var inte den konventionella religionen, utan kopplingen till den andliga utveckling som illustreras i Kristi historia som den beskrivs i evangelierna. Grundtanken där är att vi själva skall gå hans väg och också så småningom nå hans mål, åtminstone så som det har tolkats i den mystika kristendomen och den rosenkreuziska filosofin.

Rosen på korset symboliserar Immanuel, den inneboende Kristus, och magnus opus - det stora arbetet - handlar om att förverkliga denna verklighet i sin egen personliga utveckling och i sitt eget självförverkligande. Denna möjlighet till fullkomning, och målet att nå en full sammansmältning med det gudomliga, har förnekats av den etablerade kristna religionen och de människor som arbetat för detta förverkligande har förföljts och dödats. Katharerna i Frankrike och alumbrados i Spanien upplevde denna andliga sanning och för den fick de också dö. Tycho Brahe arbetade aktivt med den gudomliga kraften under hela sitt liv, han slapp bålet men fick dock se sig besegrad av de ortodoxa gnesiolutheranerna.

Jane Lead fick en förnyad uppenbarelse om målet, och i hennes liv utvecklades förmågan till andliga kontakter starkt. Hon fick i direkt tilltal och i drömmar och visioner en mycket stark undervisning om vägen mot den stora sammansmältningen och gemenskapen med det gudomliga. Saint-Martin fortsatte arbetet och han formulerade mycket tydligt vilket mål han arbetade mot. Han arbetade för Kristi rike och ansåg att arbetet med hans egen regenerering kom före allt annat.[66]

Hilma af Klint fick undervisning och träning av sina andliga förmågor av andliga mästare, och hon fick ingå som en medarbetare i ett verk som syftade till ett andligt genombrott på jorden. Hon fick veta att hon skulle bli en profet och att hon skulle ha hjälp i sitt nästa liv genom allt hon skapat i det aktuella livet.

Jag har själv fått uppleva förverkligandet av den sanning som man i så många generationer beskrivit i mysteriets termer, och jag vet att det inte skett av min egen kraft. I stället är det alla dessa tidigare personligheter och deras kamp som jag nu fått njuta frukterna av. De förmågor som helt plötsligt bröt fram med en nästan skrämmande styrka har kultiverats i många liv, och den sanning som jag fått bekräftad har sin grund i kunskap som människan haft tillgång till under oändligt lång tid.

De andliga lärare och vägledare som jag fått direkt kontakt med har arbetat med min själ i alla liv, och vår närhet har gradvis ökat och utvecklats till den nivå som möjliggjort allt i det här livet. Hildegard av Bingen, Jane Lead och Hilma af Klint upplevde liknande andliga kommunikationer som jag.

Andliga kommunikationer

Jag känner en irritation över att man blandar ihop den andliga världen och kommunikation med ”andar”. Visserligen kan jag själv undvika kontakter med sådant, det skulle aldrig falla mig in att själv konsultera ett medium eller försöka få kontakt med ”andar” via någon slags seans, men det som stör mig är att man hindrar människors möjlighet till kontakt med den rena andliga världen genom att sprida vanföreställningar och missledande kunskap.

Man skapar rädsla eller beroende, vilket är helt förbjudet i det andliga arbetet. Rädsla hindrar människor från att utveckla de egna andliga förmågorna, och genom att som ”medium” ge ”expertinformation” skapar man beroende och hindrar människor från att lära sig att lita till sin egen förmåga.

Saint-Martin beskriver det här problemkomplexet i ”Le Ministere de l´Homme-Esprit”. Jag kan inte säga det bättre själv och citerar därför hela avsnittet ”Advice about Spiritual communications” (min egen översättning från engelska).

Råd angående Andliga kommunikationer

Vissa människor föreställer sig att det handlar om att kommunicera med andar, eller vad som vanligtvis kallas att ”se spöken”, när de hör om levande andligt arbete. Hos dem som tror på möjligheten av något sådant väcker idén ofta bara rädsla, hos dem som inte är helt säkra på dess omöjlighet väcker den bara nyfikenhet, hos dem som förnekar eller förkastar alla sådana möjligheter väcks bara löje och förakt – såväl för själva uppfattningen som för dem som omfattar den.

Jag anser mig därför förpliktigad att säga till alla sådana att en människa kan ägna hela sitt liv åt levande andligt arbete och uppnå en hög ställning bland Herrens arbetare utan att någonsin se andar. Jag borde vidare meddela den som i sin andliga karriär försöker kommunicera med andar, att om han skulle lyckas skulle han inte bara därigenom misslyckas med att uppfylla huvudmålet med sitt arbete, utan han skulle också vara mycket långt från att förtjäna att bli en medlem bland Herrens arbetare.

För om han tänker så högt om att kommunicera med andar borde han föreställa sig möjligheten att möta onda sådana såväl som goda. Därför, för att vara säker skulle det inte vara tillräckligt att han kunde kommunicera med andar, han måste också kunna urskilja varifrån de kommer och av vilken orsak, och om deras ärende är berömvärt eller ovärdigt, användbart eller skadligt. Och om han antog att de vore av renaste och mest perfekta slag borde han före allt annat undersöka om han själv är i stånd att utföra de uppgifter som de skulle kunna ge honom i deras Mästares tjänst.

Privilegiet eller tillfredsställelsen av att se andar kan aldrig vara annat än underordnat människans verkliga mål i det levande, andliga gudomliga arbetet och hennes upptagande bland Herrens arbetare. Den som aspirerar på denna upphöjda tjänstgöring skulle inte vara värd den om han drogs till den av barnslig nyfikenhet på att konversera med andar, speciellt om han för att uppnå dessa bevis av lägre natur skulle vara beroende av den osäkra hjälpen från medmänniskor med orena, ofullständiga eller till och med fördärvade krafter.

Saint-Martin förnekar inte möjligheten till kommunikationer med ”andar” och liknande, men han anser inte att sådana kontakter har något värde i sig. Sådant som förmedlas via ”initationer” eller medier är av intet värde för honom, det enda som räknas är den egna direkta kontakten.[67] Han verkar själv ha haft en nära kontakt med sin egen ledsagare eller ”genius” och han längtar verkligen efter den direkta kontakten med Gud via det egna inre eller ”centret” som han kallar det.

Hilma af Klint försökte aldrig, efter den tidiga spiritistiska grupp hon deltog i, få kontakt med avlidnas ”andar” via seanser eller liknande så vitt jag kan se i hennes efterlämnade texter. Hon och några av hennes vänner drog sig i stället bort från den spiritistiska krets de först tillhörde. Under de första tio åren var huvudmediet i den nya gruppering som kallades De Fem en kvinna vid namn Sigrid, och hennes kontakter med de andliga lärarna kunde ibland avbrytas av fenomen som verkade härröra från avlidnas själar. Från krigsåren runt 1917 finns några exempel på seanser där några av de andra i denna ursprungliga krets fick kontakt med tyska soldater som dödats i kriget, men Hilma deltog inte i dessa seanser.

De andliga ledarna uppmanade Hilma och hennes vänner att försöka nå väninnan Lotten Rönnkvist som dog 1912. De skulle tänka sig att de talade med henne i ”telefon”. Under 30-talet finns det dokumenterat att Hilma på egen hand försökte nå väninnan Cornelia några dagar efter hennes död. Hon försökte även ta kontakt med Rudolf Steiner på detta sätt, honom kunde hon dock inte nå.

Vad jag kan förstå ansåg inte Hilma att okända ”andar” kunde ge någon värdefull information. De andliga lärare som hon och de andra hade kontakt med upplevde de i stället vara höga andliga intelligenser som inte längre var bundna till återfödelsens hjul, eller som aldrig varit inkarnerade. Precis som Saint-Martin förkastade hon inte möjligheten att nå kontakter med ”de döda”, men hon utnyttjade den egentligen inte för egen del. Kontakterna med de vänner som gått över gränsen grundades i stället på starka själsliga band över tid och rum och en insikt i att själarna kan kommunicera oberoende av kroppsliga sinnen och förmågor.

Det ockulta

Under huvuddelen av min andliga utveckling i det här livet hade jag ingen medveten kunskap om vad det egentligen var som hände, jag kunde inte sätta in mina upplevelser i något känt mönster, och därmed saknade jag också egentligen ett språk eller en begreppsapparat för att beskriva mina upplevelser. Idag ser jag detta förhållande som en stor fördel, jag kunde ta till mig och beskriva mina upplevelser direkt och naturligt utan att fastna mer än nödvändigt i färdiga ramar eller uppgjorda mönster.

När jag började ta emot meddelanden eller andliga kommunikationer i text under hösten 2000 talades det tidigt om Mästaren som ledde arbetet, men jag förstod inte vad som menades med detta uttryck. Den 20/12 2000 talades det om en stor invigning och att Mysteriernas herrar hälsade mig, men det var fortfarande inget jag kunde relatera till på det medvetna planet. På den andliga nivån mötte jag däremot deras uppmaningar och gjorde mig färdig för det som skulle ske.

Med det perspektiv jag har idag vet jag att det jag varit med om handlar om en utveckling som varit känd sedan mycket lång tid, men som också setts med misstro och mötts av svåra förföljelser. Jag känner också inom mig själv ett visst motstånd mot att använda termer som ockult eller mystisk eftersom de är kulturellt laddade med föreställningar om svart magi och vidskepelse. Där finns också inom mig en stor skepsis mot mycket av det som idag går under beteckningen ”new age”.

Mina egna upplevelser har haft en så direkt och ren karaktär, när allt hände kunde jag inte tvivla på deras autenticitet och på det gudomliga i mina kontakter och min ledning. Jag förstår också numera att de krafter jag kom i kontakt med verkat i alla tider och gett samma bilder i den mänskliga hjärnan för tusentals år sedan som de gav mig nu i det tjugoförsta århundradet.

På sätt och vis skulle jag vilja ha ett helt nytt och rent språk för att kommunicera om dessa krafter och upplevelser, fritt från all gammal barlast och alla fördomar. Men det faktum att man använt ord som ockult och mysterium i kommunikationerna med mig får mig att förstå att det i stället är meningen att återerövra dessa termer och begrepp och återge dem deras ursprungliga och rena betydelse. Det är en viktig del i den personliga utvecklingen att frigöra sig från förutfattade meningar och lära sig att tänka fritt och självständigt.

Ockult

Ockult kommer av latinets occulo som betyder dölja eller förborga. En ockult utveckling är alltså en dold utveckling, och det är naturligtvis precis det jag själv gått igenom. Min utveckling var till och med till stora delar dold för mig själv, och mina lärare verkade i en helt annan dimension än den vanliga synliga världen. Jag kände mig dock trygg eftersom jag innerst inne visste att det var goda krafter som verkade och idag vet jag naturligtvis att allt skedde i Guds tjänst.

Ockultism

I Nationalencyklopedin (NE) definieras ockultism som ett samlingsbegrepp för olika idéer om att det bortom verkligheten finns andliga krafter som människan kan komma i kontakt med och utnyttja. Liksom det finns svart eller vit magi kan ockultismen enligt NE tjäna goda eller onda syften.

Och det är klart att här finns en del av källan till min olust inför detta begrepp. Men det är också just därför som det är så viktigt att vi ökar kunskapen i världen. Visst är det sant att det finns andliga krafter och att vi kan komma i kontakt med dessa. Det är till och med livsnödvändigt att denna kanal öppnas om inte en stor katastrof skall ske enligt det som sägs i ett meddelande från mina andliga lärare.[68] Därför är det naturligtvis mycket olyckligt att människor skräms bort från sådana kontakter genom fördomar om svart magi och liknande.

I föreställningen om att en människa skulle kunna utnyttja den andliga världen och den gudomliga kraften för egoistiska och manipulativa syften ligger en stor okunskap och ett stort högmod. Dessa krafter står så långt över varje mänsklig kraft och vilja att det är absurt att tro att de skulle kunna användas och styras av människor tvärt emot den högsta viljan. Gud och de som arbetar i Guds tjänst är långt starkare än en mänsklig individ här på jorden, det finns ingen som helst tvekan om detta. Det sägs mer om detta i Texten från de Höga Mästarna.

Den del av människan som är evig kan under lyckliga omständigheter göras så fri att den kan möta oss på ett plan där vi båda kan vistas. Vi låter inte detta ske om inte samarbetet har ett högre syfte. På egen hand kan aldrig en människa komma i kontakt med oss direkt, men om det även är vår önskan att så skall ske, kan det komma till stånd. Har man som människa fått denna kontakt kan man bli använd som ett verktyg för hela mänsklighetens förkovran. Då kan man användas på ett sätt som är mer effektivt och kraftfullt än vad som är vanligt. Vi gläds när det kan ske eftersom vi blir mer effektiva i vårt arbete och kan göra mer och snabbare nytta på Jorden än annars.[69]

Mystik, mystiker, mysterium

Mystik är enligt NE en samlingsterm för erfarenheter av ett möte med en yttersta verklighet som tolkas som gudomlig. Mystik förekommer i alla världsreligioner. Ordet mysterium betyder enligt samma källa outsägbar hemlighet, hemlig eller hemlighetsfull kulthandling.

De som leder mig kallar sig för Mysteriets Herrar och detta mysterium är alltså enheten med den yttersta verkligheten eller Gud. Den andliga strömning som betecknas som mystiker står för den egna upplevelsen av en enhet eller sammansmältning med Gud eller med den gudomliga kraften. Att denna strömning har bekämpats från de etablerade och institutionaliserade religiösa formerna är förståeligt om man betänker att den står för en egen, personlig och subjektiv upplevelse, utom kontroll från prästerskap och utan krav på medlemskap i en viss sammanslutning.

Mysteriet kommer att bli allt mer uppenbart för allt fler människor under den tid som kommer, och det är viktigt att klargöra både möjligheten att nå detta mål och att visa på exempel där det verkligen nåtts. Den tid vi är inne i nu innehåller alla möjligheter till förverkligande av denna urgamla önskan. Men det krävs både kunskap och frihet från begränsningar i form av t.ex. fördomar och rädsla för att det stora skall kunna ske. Den mystika eller mystiska upplevelsen har inget med magi att göra, utan är ett direkt resultat av människans andliga kraft och renhetsgrad och den gudomliga viljans längtan efter att förenas med sin avkomma, människan.

Lärjungarna

Ett genomgående tema i min egen utveckling var den grupp jag kom i kontakt med i en qigongskola och den strid som jag fick utkämpa i samband med dem. Jag kände omedelbart ”igen” dem när vi möttes och jag förstod att de var bekantskaper från tidigare liv, trots att jag aldrig upplevt något sådant tidigare. Den samlade kraften i denna grupp hjälpte oss alla framåt, men den var också skrämmande i sin styrka och okända karaktär.

Jag beskriver i Förklaringsboken hur denna grupp, och speciellt kontakten med en av personerna där, hjälpte mig framåt i genombrott efter genombrott. Men där fanns också ett mycket starkt moment av kamp, och även denna strid koncentrerades runt denna man. Redan tidigt förstod jag att jag och vissa personer i denna grupp mötts i flera tidigare liv, och att vi också samlats i det förra livet i Stockholm för hundra år sedan. Den man som stod i fokus för mig nu i qigongskolan identifierade jag med Hilmas väninna Gusten som var mycket viktig för henne i det andliga arbetet under många år. Jag kände att vi förberetts då för det som hände nu, och att vi alla hade en gemensam uppgift.

Men denna uppgift var inte så lätt att förstå, och de andra förnekade alla sådana karmiska band. Jag insåg att det fanns en mycket stor symmetri i upplevelserna från det förra livet, men inte förrän efter flera år fick jag lösningen i svart på vitt. När jag fick tillgång till Hilmas text Den Svarta Boken från 1917 visade det sig att Hilma och väninnan Gusten hade utmanat varandra på en kamp på liv och död.[71]

Kampen gällde att visa att de som Hilma kallade ”svartmagerna”, alltså sådana som använde den andliga kraften i egoistiska syften, inte kunde vinna över ljuset. Gusten intog positionen av en lärjunge till en sådan svartmager, och om hon vann skulle både Hilma och hon misslyckas. Men om Hilma vann skulle de båda räddas.

Om Gusten skulle segra i kampen skulle det samtidigt innebära att Hilma skulle duka under för de röster som försökte inbilla henne att hon inte ägde så mycket högre kunskap att hon skulle kunna träda fram på stridsfältet viss om segern. Hilma skulle i så fall dra sig tillbaka inom sitt ego och avstå från att slutföra kampen. Om Gusten i stället till sist skulle erkänna att Hilma uppnått en större jämvikt och frivilligt lät henne hjälpa sig skulle det innebära ett nytt moment i deras underbara arbetsmetod.

Det här iscensattes alltså 1917, men också i det här livet spelades precis samma scenario upp. Jag upplevde en förskräcklig kamp under flera år där qigonggruppen och deras okritiska underkastande under en egoistisk och manipulerande ”mästare”, ställdes mot min egen starka övertygelse om att den egna inre vägen är den enda rätta och att man till varje pris måste finna sin egen sanning. Det mest intressanta i den här historien var dock den insikt som jag så småningom fick om att båda ”rollerna” var nödvändiga. Kampen måste ske för att jag skulle tvingas till insikt och stärkas i min egen kraft, och därför måste också någon ta den andra ståndpunkten. För att den här processen skulle få full verkan och kraft måste banden mellan själarna vara mycket starkt.

Denna kamp var inte något som jag bara kände igen från det här och det tidigare livet, utan det var också ett skådespel som spelades upp i inkvisitionens förföljelse av Juan del Castillo på 1500-talet. Även då var det samma själar som spelade samma roller. För att utvecklingen skall gå framåt måst vi igenom svåra upplevelser och de som deltar i en sådan iscensättning har alla viktiga och nödvändiga roller som i grunden betingas av starka band mellan själarna. Det krävs både ”skurkar” och ”hjältar”, och i det större perspektivet är ingen av rollerna mindre nödvändig eller mindre värd.

En annan stark känsla som jag burit med mig under dessa år är identifieringen med Kristi lärjungar och det som beskrivs i Uppenbarelseboken. Redan Hilma och Gusten insåg att de hade en gemensam karma i apostolisk tid, och temat med Emmaus, alltså lärjungarnas återförening med den uppståndne Kristus, var starkt både i Hilmas andliga undervisning och i målningarna.

Detta tema, med en utveckling i Kristi efterföljd, återkommer också i många av mina tidigare inkarnationer, från Hildegard av Bingen, Juan del Castillo som deltog i ett evangeliskt apostolat, Tycho Brahe som omfattade de rosenkreuziska idealen, Jane Lead som beskrev det kommande gudsriket och den inre, ockulta vägen dit i många texter samt Saint-Martin som arbetade med att utveckla den andliga kraften i hela sitt liv.

Kraft

Den andliga kraften, den immanente Kristus, Immanuel, är alltså något som går igen i mina liv. Genom att klä fenomenet i ett kristet språkbruk förleds man att tro att det skulle vara något speciellt för en viss kult och en viss kulturkrets, men kunskapen om denna kraft och arbetet för att utveckla den och i slutändan förena den med dess ursprung är en generell insikt som finns i alla de stora andliga filosofierna.

Från alla mina liv i Kaldéen, Egypten, Kina, Tibet och i den västliga sfären under de senaste tusen åren är denna strävan mot andlig utveckling och fullkomning mycket tydlig. Jag är i djupet av min själ en gudstjänare och teurg.

Teurgi kommer av theos, ‘gud’ och ergon, ‘arbete’. En teurg arbetar alltså i guds tjänst, en teurgisk ritual är en gudstjänst. I senantiken var teurgi en benämning på ett bearbetande av gudarna så att de skulle kalla besvärjarnas (teurgernas) själar upp till sig. Enligt Nationalencyklopedin är Teurgi en synkretistisk frälsningslära som syftar till själens förening med gudomen. Själens uppstigande till den noetiska (förnuftiga) elden kulminerar i skådandet av ”de gudomliga ljusen”, varigenom den blir odödlig. Kejsar Julianus Apostata var invigd i denna nyplatonska mysterievisdom som i kristen tolkning återkommer hos Dionysos Areopagita.

I grunden är allt sant andligt arbete teurgi, målet är alltid själens förening med Gud. Oavsett vad man väljer att kalla denna allmakt och i vilka former man utövar det åkallande arbetet.

Den andliga kraften har också varit ett genomgående tema i min utveckling i det här livet. Den andliga kraften har varit möjliggöraren för allt som skett. Från den utrensande och läkande effekten på det rent personliga och fysiska planet, till den stora sammansmältningen och föreningen på själens och andens plan. Den synkretistiska föreningen av företeelser från olika religioner och kulter har varit mycket tydlig i de spontana visioner och kraftbilder som jag tagit emot under åren.

I den utveckling som jag beskriver i boken Templet var den stora initiationen och förverkligandet av buddhan företeelser som drevs av andlig kraft från alla mänsklighetens stora lärare, oavsett hur deras läror sedan formaliserats i separata religioner. Jag har fått uppleva initiationer och kraftöverföringar som gjort att jag är övertygad om att en människa kan bli en representant för andliga krafter, och i förlängningen för den sammanslagna andliga kraft som är den stora enheten som kallas för Gud.

Ett annat genomgående tema i min utveckling har varit den svåra striden mellan min uppfattning att den egna inre vägen är den enda möjliga, och vissa människors inställning att man kan finns sin frälsning genom att underordna sig en jordisk mästare. Insikten om att det hela var en pakt som upprättats i det förra livet mellan min och en annan själ för att vi båda skulle få kämpa för våra ideal och därigenom skärpa vår vilja och övertygelse gjorde det hela lättare, men trots det har striden varit svår.

I grunden handlar denna strid om kraft. Min stora sorg har handlat om att vi inte kunnat enas i den starka andliga kraften och att vi inte kunnat erkänna den gudomliga källan till denna kraft. Förnekelsen av mig och av den inre vägen är för mig i grunden en förnekelse av den gudomliga kraft som gör allt möjligt. När två eller tre förenas i denna kraft, i kärleken, står också Mästaren bland oss och om vi förnekar oss själva och kraften förnekar vi också honom.

Det bärande elementet i allt det som skett har varit den levande andliga kraften, uppenbarelsen av de levande gudomliga krafter som hjälper oss människor framåt och som inte kan fångas i ofruktbara logiska konstruktioner. De egna empiriska erfarenheterna har alltid kommit först för mig, och de är också grunden för all verklig andlig kunskap, för gnosis. Men dessa direkta andliga erfarenheter måste också formaliseras och översättas till ord eller bild för att man själv skall kunna förstå dem och för att de skall kunna vara andra till hjälp.

Det skapar naturligtvis en trygghet när man kan känna igen sina egna erfarenheter i andras beskrivningar, och jag är helt övertygad om att det jag upplevt är en del i den generella mänskliga erfarenhetsbanken och något som människor med stor andlig kraft upplevt i alla tider. Varje tid och varje människa måste dock upptäcka dessa tidlösa sanningar på sitt eget sätt. De andliga erfarenheterna kan aldrig fås i andra hand, de måste upplevas direkt men vi kan dock få stöd och hjälp från sådant som andra upplevt och rapporterat om.

Evolutionen

Kaldéernas gudabenådade drottning är du. Den glömda läran skall återigen visas för världen. Allt har sin historia, allt löper som en röd tråd genom tidevarven. Varpen är hela mänsklighetens erfarenheter och inslagstråden är din egen fantastiska livshistoria. Genom alla dina liv löper detta inslag, du är det gamla Kaldéens blod och livsfrukt. Ett resultat av den andliga och själsliga evolution som påbörjades för så många tusen år sedan.[72]

Hilma af Klint sades ofta vara ”Syriens forne konung” i de andliga kommunikationerna. Detta sades betyda att hon i andligt hänseende helt hade upptagit deras läror i ett tidigare liv. Att jag kallas ”Kaldéernas drottning” betyder på liknande sätt att jag är bärare av kaldéernas esoteriska lära. Vad kaldéerna egentligen stod för rent konkret kan vi inte längre veta, de flesta spår är sedan länge utplånade, men i min och i många andras själar finns delar av deras filosofi för evigt inpräglad.

Det som kallas Syrien ingick i en del av de imperier som bildades i området under de två sista årtusendena före vår tideräkning. Mellan ca 2000 och ca 1600 f. Kr. tog till exempel grupper av amoriter över ledningen i flera stater, inte bara i Syrien och Palestina, utan även i Babylonien och Assyrien. Mest kända är härskarna Hammurabi i Babylonien och Shamshi-Adad i Assyrien. Babylonien (Kaldéen) och Syrien var alltså del av samma kulturkrets, och kanske återspeglar meddelandena till Hilma om Syrien och till mig om Kaldéen samma historia.

Utan att vi vet det lever vi med minnen av många tidigare liv. Jane Lead fångades av Jacob Böhme som beskrev en filosofi som innehöll delar av den neoplatonism och hermetism som Tycho Brahe hade levt med och för. När Saint-Martin kom i kontakt med några av Jane Leads skrifter blev han så fångad av dem att han enligt vissa uppgifter reste till England för att försöka få tag på fler texter av henne. Jacob Böhme var den filosof som Saint-Martin satte allra högst. De idéer som Jacob Böhme och hermetismen presenterade hade sin grund i de gamla mysteriekulterna i Kaldéen och Egypten.

Hilma af Klint dokumenterar i sina målningar de hermetiska och rosenkreuziska element som hennes själ varit så fullt upptagen av i de tidigare liven. Och jag själv kände omedelbart igen mig i hennes målningar, där fanns allt som var ”jag”, både i mitt nuvarande liv och i de föregående.

När jag kände ett behov av att plantera rosor, kaprifol och en häck av formklippt buxbom i min trädgård hade jag naturligtvis ingen aning om att det var en liten del av Uraniborg som jag återupplivade, men idag vet jag ju hur stark och intensiv kontakten med Tycho Brahes liv och gärning är i mitt andliga medvetande.

Tycho Brahe skapade en sinnrik geometrisk plan för Uraniborg med basen 15 fot. I boken Pärlan beskriver jag hur jag helt intuitivt utgår från längden på sidan för tempeltornet Etemenanki som en basmodul för längdförhållanden i Babels plan, och därigenom upptäcker att hela staden plan bygger på det gyllene snittet och Fibonacci-serien. Både Tychos längtan att skapa ett jordiskt mikrokosmos enligt planen för makrokosmos, och min egen drivkraft att analysera Babels stadsplan, grundades på kunskaper från tidigare inkarnationer i Babel och Kaldéen.

De krafter som varit aktiva i min andliga utveckling har ofta visat sig som byggare. Arbetet med vår andliga evolution har varit ett byggnadsverk genom alla tider. Från de konkreta planer och byggnadsverk i form av tempel, pyramider och tempelstäder som vi arbetade med tidigare i mänsklighetens historia, har vi nu nått en nivå där templet är en rent andlig och immateriell skapelse. I vårt eget renade inre, och i det kraftfält som skapas genom en stark kärlek, kan vi nu nå en kontakt med det gudomliga helt genom vår egen kraft och förmåga.

Det tydligaste element som finns i min själ från flera tusen år tillbaka är den starka viljan att få kontakt med den gudomliga världen. Den Mästare som lett min utveckling och de andliga lärare som följt mig genom alla mina liv är den rena gudomliga kärlekens representanter, och det är i deras skara som jag arbetar än idag. Som kulttjänare, lärjunge och andlig sökare har min väg vindlat sig fram genom liv efter liv, och den kraft som jag fått ta emot har till och från manifesterats på ett varaktigt sätt.

Den andliga och själsliga evolutionen är en utveckling som siktar till att vi ska nå vårt mål att bli ett med Gud. Genom att vi utvecklar vår egen inneboende gudomliga kraft, blir vi i stånd att möta dess andliga motsvarighet och ursprung i ett fullkomligt sammansmältande. Den rening och den utveckling av kunskap och förståelse som krävs för att man skall kunna nå detta mål är inget som kan genomföras i ett enda liv, för detta krävs många liv i gemenskap med den andliga världen.

Genom tiderna har denna utveckling beskrivits i myterna och åskådliggjorts i mysterierna i både öst och väst. Där finns alltid element av hieros gamos eller gudomligt bröllop, gudomlig befruktning och jungfrufödsel, ett mänskligt barn koncipierat av gudarna som leds av andlig kraft, nedstigning i dödsriket och återuppståndelse, en gudomlig sammansmältning mellan ande och materia samt den totala sammansmältningen i en hermafroditisk eller manligt/kvinnlig enhet.

I Kristi historia på jorden åskådliggjordes detta drama i ett mänskligt liv, och de människor som levde med mysteriets sanningar i sina själar kände omedelbart igen det ursprungliga frälsningsverket. Där fanns alla element som kännetecknade den egna vägen mot målet, både lidandet och glädjen. Kärleken som vägen var det budskap som gavs till oss, men vi klarade som mänsklighet inte av att uppfylla de krav på brödrakärlek som Kristi budskap ställde på oss.

Min egen historia är förstås unik, på samma sätt som var och en har en egen väg att gå, men vi delar dock alla vår mänskliga historia. Alla har varit viktiga, striderna och motgångarna har varit nödvändiga för att vår vilja och vår förmåga till kärlek, förståelse och förlåtelse skulle utvecklas till den nivå som var nödvändig för att vi skulle bli in stånd att nå vårt mål. Evolutionens mål är att människan skall utvecklas till en värdig motpart till det gudomliga, och frigöras till en nivå som medger en varaktig separation från det jordiska kravet på reinkarnation eller återfödelse.

Tantra och yoga

I min själs utveckling under de senaste tusen åren har det kristna och neoplatonska arvet varit påtagligt och det är inte konstigt att det gör sig påmint i det här livet. Det budskap som jag, och även Hilma af Klint, har haft till uppgift att förmedla är tydligt inspirerat av både kristendom och österländska filosofier. Jag hade aldrig studerat de österländska filosofierna, men ändå dök element från taoism, tibetansk buddhism och indiska andliga symboler spontant upp i mina drömmar och visioner. Även i Hilma af Klints andliga kontakter och i hennes målningar finns starka inslag av tibetanska influenser och symboler.[73]

Ett grundtema i Hilmas arbete under åren 1906 till 1916 var balansen mellan det manliga och det kvinnliga. Denna balans visas i den tibetanska tantriska filosofin som en sexuell förening mellan faders- och moderskraften, yab-yum. Ursprunget till denna tibetanska buddhistiska föreställning är den indiska guden Shivas förening med sin motpart och kraft, Shakti.

I tibetansk konst framställs oftast yab-yum med den manliga partnern placerad med ansiktet framåt medan den kvinnliga partnern vänder ryggen till och hennes ansikte visas i profil.[74] En av Hilmas målningar i det centrala verket, De stora figurmålningarna, nr 7a Kärlek, har just detta motiv. Den kvinnliga parten slår till och med benet runt höften på den manliga på samma sätt i Hilmas målning som på den tibetanska statyetten.

Shiva-Shakti

Hilma af Klint. De stora figurmålningarna, nr 7a. Kärlek.

En annan tantrisk symbol som finns i Hilmas målningar är trumpetsnäckan. Den tantriska symbolen för det kvinnliga är en högervriden trumpetsnäcka och det manliga motsvaras alltså av en vänstervriden snäcka. I Hilmas målningar Svanen nr 19, nr 20 och nr 21 finns den högervridna respektive den vänstervridna snäckan samt dessa två sammanförda i ett.

Hilma af Klint. Svanen nr 19.

Det finns inget som tyder på att Hilma studerade tibetansk filosofi eller konst, och hon ger i sina texter inget uttryck för att hon själv kopplade sina motiv till tibetansk andlighet eller till tantriska föreställningar. Hon upplevde i stället att bilderna inspirerades direkt från den andliga världen.

Med mitt perspektiv av reinkarnationer och själslig evolution kan jag dock se att dessa tantriska symboler och föreställningar införlivats med min själ genom många liv. Att det tibetanska inflytandet är så starkt förklaras bland annat av livet som Trisong Detsen, en av Padmasambhavas lärjungar i Tibet på 700-talet.

I Hildegard av Bingens målningar från 1100-talet finns motiv som starkt påminner om tibetanska mandalamotiv. Tycho Brahes plan för Uraniborg påminner mycket om det buddhistkloster som Trisong Detsen lät uppföra i Samye. Samye byggdes enligt en plan som baserades på Universums struktur enligt buddhistisk kosmologi. Det centrala templet representerade berget Sumeru (Meru), berget i centrum av kosmos. Där fanns också fyra mindre tempel, ett i varje kardinalriktning, precis som i Uraniborgs plan.

Hilma af Klint såg också detta berg.

Röd är borgen, ett vitt kors i borgens dalgång. Det är världssymbolen som är strålande vit i renhet och strålande av guld. Taket är ärggrönt. Ararats bergstopp lyser som klaraste azurblått mot guldfärgade moln, och borgens skimrande röda färg står där mot. Bredvid de höga Mästarna som leder mänsklighetens barnasjälar, står renhetens broderstjänare klädda i klargula kläder och vinkar åt lägre bygders varelser att stiga uppåt. På väg till Ararat, broderskärlekens berg, skulle jag få till hjälp en stav och en spanandes blick. Staven heter tro.[75]

En av de centrala symbolerna för Hilma af Klint var hyskan och haken. M och n, blått och gult, hyskan och haken, rosen och liljan. Dessa symboler går igen genom hela arbetet, både i texterna och i bilderna. Arbetet byggde helt på dessa symboler, enligt vad ledarna sade. Hyskan var en bild av det kvinnliga, haken av det manliga. Men hyskan var också en bild av kärleken och haken en bild av visheten.[76]

Ordet yoga kommer från roten ”yuj” i sanskrit och betyder att oka ihop, att koppla samman eller förena. Den traditionella betydelsen av ordet yoga är en sammankoppling eller förening mellan människans individuella medvetande och det universella medvetandet. Yoga refererar alltså både till ett medvetandetillstånd och till metoder som hjälper en att nå målet att förenas med det gudomliga.

Hilmas bild av haken och hyskan är alltså en direkt illustration till begreppet yoga och hon kallades också ofta för ”asketen” i de andliga kontakterna med sina lärare och mästare. Precis som haken och hyskan var också lotusen en vanligt förekommande symbol i Hilmas texter och i målningarna i det Centrala verket.

Då pistillen i lotusblomman reser sig uppåt till mästaren och liksom trycker ståndarna nedåt så ställer hon sina krafter till Mästarens förfogande, och på så sätt blir fortplantningsorganen de organ som utvecklar det andliga ljuset. Meningen är att mänskligheten skall i vår tid utvecklas i denna riktning.[77]

Denna beskrivning är svår att förstå i ett sammanhang med en svensk kvinna i början av 1900-talet, men symboliken finns naturligtvis i buddhismen. När det gäller denna speciella beskrivning av pistill och ståndare finns en direkt analogi i en kommentar till ”The Vajra Seven Line Prayer to Guru Rinpoche”.[78]

Denna bön eller detta mantra, som tydligen är mycket central inom Nyingma-traditionen, siktar mot uppnåendet av regnbågskroppen eller ”the vajra body”. I kommentaren på nivån som handlar om den ”direkta realiseringen av den spontana närvaron” sägs att pistillen betecknar ”the vajra chain” som är kraften i den inneboende medvetenheten. Det är essensen eller ljuset av den visdom som uppstår av sig självt, ljuset av den ursprungliga visdomen.

Hilma var mycket medveten om Guruns ledning, men jag tror inte att hon hade kunskap nog att härleda sina intryck till det tibetanska livet. Hon fick dock veta att hon en dag skulle förstå vad allt handlat om. Men en dag, skall du genom din längtan att kunna förfoga fritt över minnet, spränga den mur som byggts upp och du skall fritt få använda vad du mödosamt försökt samla ihop under föregående och nuvarande inkarnationer.[79]

Denna sprängning av muren mot det undermedvetna upplevde jag själv tydligt, och jag beskrev den också i mina dagboksanteckningar, långt innan jag fått tillgång till Hilmas profetia.

Dakinin och gurun

20/2-2003

Jag drömde om en resa med en gammal arbetskamrat. Vårt bagage var så ordentligt, men på flygplatsen krävde de någon lista över bagaget som jag visserligen gjort upp, men nu hittade vi inte den. Vi kom visst iväg i alla fall. Det var också något om en ny väg som jag var ute på. Jag visste inte vart den ledde, eller vad den var till för, men jag förstod att den skulle underlätta för dem som skulle ta sig över floden. Jag såg någon med extremt lysande, gröna ögon häromnatten. Som gröna lyktor, fast ett kristallklart sken. Jag tänkte på ordet ”daikini”.

23/2-2003.

Jag drömde att en Gudinna skulle komma till Jorden. Hon föddes ur sina föräldrar i himlen. Det var någon slags delning, jag kände av den i mig själv. Hon berättade vad hon hette och visade en vacker dikt. Tyvärr minns jag varken namnet eller diktens innehåll. Men den var utformad på ett underbart sätt, som ett smycke eller en ädelsten, fast det var skrift.

Dakinin är en central symbol inom tantrismen. Hon är i en aspekt en symbol för den inre visdomen hos yogin själv, och i en annan aspekt en symbol för den gamla visdomen hos gurun och den ättelinje av upplysta som yogin står under beskydd av. Dakinin är knuten till upplevelser kopplade till profetior, mytisk historia, tidigare liv, upplevelser i den centrala kanalen (kundalini) och upplevelser av grunden för alltet.[80]

Dakinierna är beskyddare av dharma och väktare av terma, de gömda läror som väntar på att den rätte upptäckaren eller terton skall uppenbara sig. De personifierar alltså visdomen och kulturen på samma sätt som muserna. Dakinierna är också speciellt knutna till Padmasambhava eller Guru Rinpoché.

Det finns två slag av överföring mellan guru och lärjunge inom den tibetanska Vajrayana-skolan, och i båda spelar dakinierna en viktig roll. Den första överföringen är den långa linjen av muntlig överföring mellan guru och lärjungar, den kallas kama. Den andra överföringen sker genom en direkt kommunikation från Guru Rinpoché i form av terma.[81] Det senare är alltså en kontinuerlig uppenbarelse av information från den andliga världen.

Den starka kontakten med dakinin i februari 2003 var ett förebud om en tid av svårigheter, men också om en direkt kontakt med Guru Rinpoché. Jag visste inte alls vad en dakinikontakt handlade om när det skedde, men jag fick så småningom uppleva det i verkligheten. Jag skrev följande i min dagbok.[82]

5/5-2003 klockan 03.30

Jag rycktes plötsligt upp ur sömnen av en kvinnlig röst som med stor intensitet sade följande. ”Min son! Du måste hjälpa honom framåt nu. Annars blir ni aldrig klara samtidigt!” En gammal kvinna i en hög toppig hatt och en brun klädnad (lång skjorta över en lång kjol) kastade ett ”pulver” över mig. ”Kornen” löstes upp till främmande tecken, sanskrit. Jag hade en känsla av att hon var en slags magiker.

Jag somnade igen och väcktes återigen ”brutalt” av en man som med stark röst sade. ”Åsa! Detta är Guru Rinpoché.” Han förde över som ett ”rum” till mig. Fast det var information. Terma. Det verkade börja packas upp omedelbart. Återigen något om att vi måste bli klara samtidigt.

Det var så stor kraft i båda kontakterna. Klockan var ungefär 03.15. Jag gick omedelbart upp och skrev ner detta. Jag var mer eller mindre chockad. Nog för att jag har haft starka kontakter men detta var på något sätt mer ”bryskt”. Men jag kände också en stor ödmjukhet. Att Guru Rinpoché talar direkt till mig…

5/5-2003 Morgon.

Jag somnade om, efter att ha varit uppe och skrivit ovanstående, och drömde om en återförening med gamla skolkamrater. En kvinna kom först, hon och hennes man var mer nära bekanta med mig. Alla var så friska och sunda. Det var glada att träffa mig. Jag hade tydligen varit ”borta” länge.

Nästa dröm handlade om att jag var utomlands. En f.d. uppdragsgivare hade med stora besvär fört samman fem f.d. arbetskamrater till en konferens. Egentligen var uppdraget slutfört, och ingen av oss var intresserad av denna sammankomst. En kvinna hade ett kassaskåp bakom kökshanddukarna. Vi kommenterade något om att det var underligt att hon inte hade det på väggen i sin mans rum. Den där uppdragsgivaren hade tagit med sig en jättetjock bunt papper till mig. Jag tyckte det skulle bli jobbigt att släpa med allt tillbaka hem.

Jag mår illa idag. Omskakad, all kraft tar verkligen på. Men allt är ju egentligen positivt, det händer verkligen något stort! Den gamla kvinnan. Modern. ”Min son.” Uma, Durga, Isis, Demeter.

Det skeende som kontakten med min Guru och hans visdomsdakini var starten på resulterade i en stark initiation och kraftsammanslagning. Jag uppfattade att det var kraften från alla de stora andliga riktningarna som nu slogs samman och det hela kulminerade med att jag fick ta emot Fadern på jorden.

Denna nya starka sammanslagna kraft var också drivkraften bakom det arbete som jag gjorde under hösten och vintern 2003 och som handlade om en nytolkning av myterna i Gamla Testamentet. Att jag fått ta emot terma kan jag inte tveka om. Den nytolkning av Bardo Thödol som jag gjorde i boken Templet och arbetet med Bibeln upplever jag som lett från den andliga världen. Men framförallt handlar det hela om att jag är en levande illustration till min lära.

Allt har handlat om reinkarnation och evolution, och genom det jag fått uppleva i många liv illustreras budskapet. Alla egenskaper och förmågor som utvecklats och finslipats i många liv har nu aktiverats. Ett starkt budskap som jag fått leva igenom har handlat om guru-kulten. I den tibetanska tantrismen framställs det som nödvändigt att man leds och initieras av en mänsklig guru, min egen erfarenhet visar dock att det inte är nödvändigt utan att man egentligen har sanningen inom sig själv. Budskapet är att vi nu måste lära oss att stå på egna ben, och att de verkliga lärarna och vägledarna finns i den andliga världen.

Man skall dock inte förakta kunskap, det finns mycket att lära av andra människor och i en grupp kan den andliga kraften koncentreras på ett sätt som hjälper alla framåt. Jag har själv fått lära mig att även en grupp som fungerar dåligt kan ge stora lärdomar om det mänskliga behovet av att ledas av andra och att skapa mänskliga ”mästare” och ”gurus”. Och att också inom en på vissa sätt negativ gruppering kan det ske fantastiska personliga framsteg.

Tantrismen siktar till att utveckla och använda de manliga och kvinnliga energierna för att nå en andlig verklighet och sällhet. De tekniker och träningsformer som utvecklades historiskt var dels symboliska, som de tibetanska meditationerna över yab-yum och olika gudapar, men det fanns också rent fysiska och sexuella tekniker.

Denna grundläggande filosofi om de manliga och kvinnliga energierna återfinns i alla mysteriekulter, och också inom kristendomen i form av det andliga bröllopet och olika slags brudmystik. I Johannesevangeliet sägs det i klartext att det nya budet handlar om kärlek och vi uppmanas att älska varandra. Under tiderna har också olika grupperingar uppkommit som antingen tolkat budskapet alltför konkret vilket leder till en slags materialism och besatthet av det fysiska, eller också har man gått till den andra extremen och valt celibat och förnekande av all sinnlighet.

Historiskt sett ser jag alla ansträngningar som utveckling och träning av förmågor och färdigheter som behövs för att vi skall bli färdiga som människor. Ett förnekande och bortträngande leder aldrig framåt, för att man skall kunna lära sig att simma måste man trots allt hoppa i vattnet. Men även om varje fas har sitt berättigande måste man också gå vidare. De tantriska lärorna är och var positiva i den meningen att de såg jämlikheten som ett villkor för fullkomning, och man visade på målet som innebar en total integration och ett upphävande av dualiteten.

Men idag är vi färdiga att ta nästa steg framåt. I stället för en fysisk sammansmältning och enhet kan vi nu nå en andlig helhet. Det är naturligtvis inte lätt att frigöra sig från ett stadium och gå till nästa, vilket jag själv upplevt starkt i min egen utveckling, men det är dock möjligt.

Målet, att nå en fullkomlig kontakt med det gudomliga, kan endast nås genom att man utvecklar en fullkomlig mänsklig kärlek. Kärleken är verkligen målet, medlet och verktyget i arbetet mot fullständigt självförverkligande. Även i Hilmas undervisning talades det om att det nya tidsskedet handlade om förverkligandet av den andliga kärleken och enheten.

Mänskligheten skall inträda i undrens värld och de Höga kommer med allvar att utgjuta hela floder av ljus och värme över jorden. Evolutionen har kommit till ett nytt tidsskede och det kommer att bli en stor omvälvning. Eros är fängelseportens uppbrytare, och kvinnorna i kretsen är hans tjänare. Om tavlan Evolutionen nr 12 sade Hilma att den framställde de första människor som är asket- och vestaluppfattande i den meningen att de inte längre fysiskt utan endast andligt närmar sig varandra, och under alla demoners försök att fresta håller sig utanför wus-arbetet. De är sedan färdiga att smälta samman till Eros, dvs. till en.[83]

Genom alla mina liv har kärleken till det kvinnliga, till kunskap och visdom, löpt som en röd tråd. Som den egyptiske Thutmosis III var jag Hathors älskling och i Kaldeén var Inanna min ledsagarinna. Trisong Detsen i Tibet älskade Tara och de andra dakinierna och de lämnar honom aldrig. Även nu i ett liv mer än 1200 år senare kommer de till min hjälp. Gnostikern Basilides älskade Isis som stod för visdom. Gnostikerna vördade Sophia, Visdomen som också Tycho Brahe och andra medeltida humanister och hermetiker högaktade. Detsamma gjorde Jane Lead och Louis Claude de Saint Martin.

Men det är inte bara gudinnorna, dakinierna och muserna som har hjälpt mig framåt i mina liv. Även den manliga principen är mycket aktiv i form av gurus och lärare med manlig skepnad. Det krävs både kunskap och drivkraft att förverkliga denna kunskap i livet för att det skall skapas resultat. Ingen skapelse kan ske utan en manlig och en kvinnlig polaritet. Men i den yttersta verkligheten är denna polaritet upphävd.

I Ananda, i den gudomliga kärleken och saligheten, finns båda aspekter i perfekt balans. Detta är den stora enheten och vårt ursprung. Livet utgår ur en fullkomlig helhet, och jordeliven är ett ständigt sökande efter denna förlorade helhet. I den slutliga segern och integrationen återfinner man så denna förlorade helhet i sig själv. Detta är A och O, början och slutet.

Mysteriet, i form av människans uppgående i det gudomliga och det gudomligas uppgående i människan, har varit temat för alla mina liv i mysteriets tjänst. Detta är en levande andlig verklighet och ingen tom dogm. Vägen dit går genom kärleken till medmänniskorna och genom upphävandet av dualismen i det mänskliga livet. Undervisningen och träningen har gått från konkret till abstrakt, från fysisk realisering till andlig verklighet.

Den levande andliga verkligheten

Under min utveckling under de senaste fem åren har den andliga världen kontaktat mig med en mycket stor intensitet. De starka krafter som jag mött har manifesterat sig i bilder med grund i egyptiska, mesopotamiska, kinesiska, indiska och tibetanska kulter. Detta beror som jag ser det dels på undermedvetna minnen från många tidigare inkarnationer, men också på att dessa andliga krafter alltid skapar vissa bestämda bilder i vår hjärna beroende på vår psykofysiska utrustning.

En manifestation av det gudomliga

7/7-2001.

Vi tränade armträning och fick Qi-reglering nu före middagen och jag fick ett enormt genombrott. Det var som om jag var i en vulkan, som om jag var en vulkan som fick utbrott. Eld, lava, obeskrivligt starkt. Mitt i upplevelsen var det som om någon frågade något, jag svarade i alla fall ”Jag är Guds”. Jag föll på knä, tackade, bad Fader vår. Det sprängde överallt i kroppen, öppnade väl upp det som fanns kvar att öppna upp. Grät, tänkte på att detta är för stort för mig ensam, vi måste hjälpas åt. Vi är ju här för att hjälpa varandra. Dessa enorma krafter, de öppnar verkligen kanalerna nu. Jag förstår inte vad som händer, och det gör väl ingen annan heller. Måste försöka vara vuxen detta. Förhärligad i honom/henne. Kom ihåg att jag såg åtminstone en gestalt i ”eldskenet”. Något högt väsen, så vackert.

Det som hände var alltför stort för att jag skulle ha ord för det när jag skrev ovanstående precis efteråt. Den gestalt jag såg var otroligt hög, som gjord av levande guld. Det var som om den var både manlig och kvinnlig på samma gång. Det vackra ansiktet var delat, som om en manlig och en kvinnlig tvilling satts samman. Det fanns ingen ”söm” eller synlig skarv utan det var verkligen en gestalt, men den ena sidan var manlig och den andra kvinnlig. I perfekt balans och jämlikhet. En gudomlig manifestation.[84]

Jag har fått ta emot initiation efter initiation och min kraft och förståelse har steg för steg vuxit. De som mött mig i dessa kraftöverföringar har varit mina lärare och mästare från olika faser i min utveckling, och var och en har gett mig sin egen unika kraft. Lao Tzu hjälpte mig att ta emot Kundalinikraften, Jesus eller Yeshua visade mig såren i sina händer och lyfte av mig mina synder. Han hjälpte mig i förståelsen av kärlekens frälsande verkan. Guru Rinpoché och hans dakini gav mig den sista initiationen före förverkligandet av Tri-kaya-buddhan och Faderns mottagande här på jorden.

Allt har skett helt spontant, och inte förrän efteråt har jag fått information om att de företeelser som jag mött har funnits beskrivna i andliga skrifter och ritualer sedan tusentals år sedan. För mig har upplevelsen kommit före teorin, och därför har jag också övertygats om både sanningen i mina egna upplevelser och den sanna grunden för det som beskrivs i olika andliga traditioner.

Särskilt tydligt har kopplingen till Mahayanabuddhismen och Vajrayanaskolan varit. Och det är naturligtvis förklarligt i skenet av att Trisong Detsen var lärjunge till Padmasambhava som införde den tantriska buddhismen i Tibet. Men för mig som aldrig intresserat mig för buddhism var genombrottet av denna lära naturligtvis både förbryllande och skrämmande. Samtidigt fanns det dock en stor grundtrygghet hos mig, jag visste på någon nivå över dagsmedvetandet vad det hela handlade om.

Nu i efterhand kan jag se att jag direkt fått uppleva grundpelarna i Vajrayanabuddhismen och Nyingmaskolan som anses vara den direkta fortsättningen på Padmasambhavas undervisning. Jag har fått tillgång till den direkta, intuitiva kunskapen om verklighetens natur. Jag har fått ta emot uppenbarelser och undervisning direkt från den andliga världen. Jag har upplevt den tantriska sanningen om den manliga och kvinnliga kraftens enhet som en realisering av det gudomliga. Och jag har fått uppleva förverkligandet av Tri-kaya-buddhan.

Buddhan och gruppinitiationen

11/5-2003 klockan 03.15

Jag blev väckt gång på gång av våra grannar som smällde i bildörrar. Jag fick en insikt om att jag blivit väckt gång på gång i min process, men att jag somnat om efter varje gång. Att jag sett ljuset men glömt det igen varje gång. Jag insåg i alla fall att nu skulle kraften släppas på och att vi var tvungna att ha en representant för varje inriktning som kanaliserade ut den, annars skulle vi aldrig klara av det. Kraften skulle vara alldeles för stark för en enda människa. Eller att den inte blev komplett om det inte fanns en representant för varje inriktning, antagligen var båda faktorerna viktiga. Kanske var det där jag förstod att Barbro var den femte, den som representerar den dolda, ockulta, intuitiva kunskapen. Men jag var också rädd att hoppa i galen tunna den här gången, att skapa felaktiga mönster.

Skeendet började med att jag såg ett starkt violett sken/form. Jag visste att jag aldrig sett just denna färg inom mig förut.

Sedan såg jag ett gyllene buddhahuvud inifrån, jag var alltså där inne. Buddhan var fantastiskt lysande, gyllene, underbart vacker, obeskrivlig i ord. Det var som en mask eller ihålig staty, jag var inne i den och tittade ut genom ögonöppningarna. Jag såg samtidigt inifrån och utanför. Det var en speciell sak i pannan. Det liknade en kon, väldigt dyrbar, guld, juveler. Buddhan hade den där opersonliga kvalitén som synen av det gudomliga den 7/7 2001. Levande guld. Medvetenhet men inte personlighet. Men det var mitt eget ljus som lyste ut från insidan av buddhahuvudet. Ljuset som strålade ut genom ögonhålorna. Golgata, ”skallen”.

Jag var plötsligt i en ny upplevelse av att vi var någonstans, vi skulle få se en sevärdhet, det var en guidad tur. Det som visades var en gammal grotta, men nu var den modern. Man såg den på något sätt i genomskärning. Tidigare hade människor krupit upp till grottan genom en gång, men vi åkte hiss. Vi lyftes upp på en plattform.

Jag förstod att grottan använts av ”hippies” som varit där och fått hallucinationer. Nu när jag skriver tror jag att det handlade om forntida kulter. (Soma=drog.) Till min förvåning skulle också vi sova i grottan, men nu var det ljust och luftigt. Luften skulle vara ovanligt välgörande, p.g.a. överskott på ozon tror jag.

Plötsligt kom en signal om att nu var det dags! Nu skulle vi förenas! Den var lite vek, höll på att vika sig, men kom i alla fall in. Kärlek utan sexuell laddning. Det var verkligen som om strömmen slogs på. Det var strömmen som slogs på! En enorm kraft!

Efteråt skulle vi gå ut. Jag såg Lars med någon annan som han älskar. Någon som han har ett förhållande med, en relation till? Kanske hans Mästare. Någon frågade mig om jag var helt säker på att vi skulle gå ut nu efter denna förening, och jag svarade ”ja”.

Dharma-Dhatu

28/6-2003. Klockan 00.09.

Jag vaknade klockan 24.00 och tänkte gå upp och träna. I samma sekund fick jag kontakt med Lars och jag kände att vi alla var i kontakt. Jag såg en kvinnlig lärare. Tri-Kaya buddhan sänktes ner. Jag hörde orden lagen, dharma, och ett enormt gyllene hjul av vitt guld skapades i Universum. Det slungades på något sätt ut från Jorden och var kolossalt, det strålade ut över hela Universum som ett enormt fyrverkeri. Hjulet verkade hamna med sitt nav i centrum av Universum.

Jag var i mitten. Jag hörde orden ”Trisong Detsen. Rymdens och himlens moder.” I det samma kände jag att jag växte upp till centrum av Universum i form av den gyllene buddhan. En enormt stark känsla av kraft, styrka, utvaldhet. Vi var alla i kontakt, jag frågade Lars, ”lever du?”. Jag fick någon slags signal om att det var OK. En oerhört stark kraft började strömma igenom mig, ut över Universum genom ekrarna i hjulet. Det fortsatte i en andra våg av något svagare kraft, kanske mer ut över Jorden. Dharma-Dhatu, rymdens och himlens moder. Tack Gode Gud för allt. Amen.

28/6-2003. Morgon.

Efter denna enormt, unikt, starka upplevelse i natt ville jag tacka och lova, men det fanns på något sätt inga ord, allt var för smått. Jag skrev omedelbart in min beskrivning i dagboken och ställde mig sedan och tränade. Träningen är ju min lovsång till det Gudomliga genom kropp, själ och ande.

Nu på morgonen slog jag upp orden ”Dharma-Dhatu” som jag hörde i natt. Det är tydligen ett nyckelbegrepp inom Mahayana-buddhismen och betyder ungefär den universella lagen, den universella sanningen, källan till kunskapen eller läran.

Elden

Buddha talade i sin eldspredikan till sina bikkhus om att psykologiska faktorer som lidande, lusta, hat och olika illusioner är som eldar som brinner. I Theravadabuddhismen försöker man släcka denna eld genom att utplåna begär och okunnighet genom att dra sig tillbaka från världen och genom meditation. I tantriska metoder försöker man däremot inte släcka flammorna med meditation, utan man tillåter elden att brinna i sin träning. Varhelst där finns hetta finns också smärta och förvirring, men där finns också visdom att hämta.[85]

I mitt eget arbete med Bibeln dök också plötsligt elden upp i samband med en bikkhu.

16/10-2003

Jag vaknade plötsligt i natt och såg en kartong med en rad böcker på högkant. Det var som om någon dammsög eller rensade runt böckerna. Kraftfältet var mycket starkt. Jag kände att det gick igenom information men den var inte direkt verbal. Det handlade i alla fall om Bibeln, om att förstå den rätta naturen hos dessa böcker. Jag tänkte på Babylon, att skapa en historia och rättfärdiggöra anspråk på ett land. Också på detta med att skilja på män och kvinnor, att kvinnorna inte får delta i kulten/riterna. Att Kungaböckerna inte är någon andlig litteratur utan ett stereotypt beskrivande av ett delvis historiskt, delvis konstruerat skeende. Men att det också ligger en viss sanning i dem, om än på en symbolisk eller arketypisk nivå.

Kväll

Jag hörde ordet ”bikshus” och så bröt en bild av en ung buddhistmunk i djup meditation fram. På hans hjässa bröt i detsamma en eld igenom. Som en kam av eld.

Elden ses i vissa aspekter som en positiv kraft i de tibetanska filosofierna, och att kultivera den inre elden, tummo, är målet för vissa tibetanska andliga träningsmetoder.

Bodhisattvalöftet

I den tibetanska Vajrayana-filosofin finns tre nivåer av löften. Den första nivån, pratimoksa-löftet, innebär att man ålägger sig en fysisk disciplin för att undvika att skada andra och sig själv. Detta bör inte bara gälla direkta handlingar utan också alla mentala krafters kultiverande.

På den andra nivån finns bodhisattvalöftet där man förbinder sig att tjäna andra människor genom att utveckla medkänsla och sätta deras behov före sina egna. Det tantriska löftet bygger på de två första och innebär att man överlämnar sig åt en tantrisk guru och förbinder sig att följa hans undervisning och förverkliga hans intentioner. Detta löfte innebär att man förbinder sig att ovillkorligt omfatta lidandet och att se visdomen i sådant som normalt ses som förvirrande och negativt.

Att jag gett ett löfte för länge sedan som jag nu arbetar med att uppfylla i det här livet är helt klart för mig. I ett meddelande från mina lärare den 13/8 2001 sades följande.

Du måste kasta av dig dina bojor nu. Allt som inplanterats i ditt medvetande för att hindra det gudomliga ljuset att skina måste rensas ut nu. Detta är verkligen sista striden. Vi kallar dig till din rätta uppgift. Det som du förberetts för under alla liv skall ske nu. De löften du avgett måste infrias nu. Var inte rädd, det är ju inte din kropp, ditt liv som står på spel denna gång. Nu är det bara stoltheten som måste offras. Du måste vara stark och självständig, din egen mästare. Du är på sätt och vis ensam, det är ju svårt, men vi finns vid din sida hela tiden. Och jorden är förberedd! Sådden har gjorts för länge sedan och nu är det dags att skörda.

Jag gav bodhisattvalöftet till Padmasambhava i Tibet på 700-talet men det var bara en upprepning av något som jag upplevt i varje kontakt med en jordisk mästare. Redan tidigt i min utveckling upplevde jag det som skulle ha möjliggjort en befrielse från kravet på återfödelse, men i stället för att följa Lao Tzu, Jesus och Padmasambhava lovade jag att stanna på jorden för att bli en mänsklig medarbetare i det stora verket.

Detta löfte innebar verkligen att jag lovade att gå igenom alla lidanden som väntade, och det var inget som jag lovade utan att ha fått kunskap om vad det innebar. I Johannes uppenbarelse finns allt lidande klart beskrivet, men där finns också löftet om den stora återföreningen i den gyllene staden.

Jesus eller Yeshua beskrev tydligt vad som väntade oss, vi skulle få lida i hans efterföljd och de skulle kasta ut oss ur kyrkorna och döda oss. Men han skulle också sända sanningens ande som skulle hjälpa oss.

De tidigare mästarna har alltså väntat på oss på sin nivå, och det är de som möjliggjort allt som skett. Men de behöver också medhjälpare här på jorden, inget kan ske här i den materiella världen utan vår direkta medverkan. Vårt gemensamma åtagande sker i en ömsesidig relation av givande och tagande. Vi behöver dem och de behöver oss, det är verkligen ett brödraskap över alla gränser.

Om man bryter igenom sina egna begränsningar kommer kön, tid, land och form att förlora sin betydelse. Kvar blir en insikt om att allt är ett och att allt har sitt berättigande. Vi måste utveckla både den manliga och kvinnliga kraften i oss själva för att nå den styrka och enhet som möjliggör ett fullständigt självförverkligande. Varje inkarnation blir meningsfull, oavsett i vilken tid, vilket land och i vilka omständigheter den har skett. Allt har sitt stora berättigande i resan på vägen mot det slutliga målet.

I den sanna upplysningen blir man ett med alltet och med alla som lever i samma kraft som man själv. I den gudomliga kärleken finns inga skiljelinjer och för att få uppleva den måste man frigöra sig från alla slags fördomar och begränsningar. I den stora enheten finns ingen form och därför är man tvungen att frigöra sig från alla former på vägen dit.

Genom att formalisera de unika och personliga upplevelser som varje stor lärare och mästare förmedlat till sina lärjungar skapar man paradoxalt nog också hinder för vidare framsteg. Läran i sig innehåller kanske en stor sanning, men varje försök att formalisera och ritualisera denna sanning skapar hinder och begränsningar. Varje bild och varje symbol leder sinnet fel, även om den i sig är en sann avbild av en andlig verklighet.

Det är bara den egna direkta erfarenheten av den levande andliga verkligheten som är sann. Andrahandsupplevelser ger i sig inga framsteg. Visst är det bra att det utvecklats tekniker som hjälper människor framåt, men i slutänden måste man ändå gå vägen helt på egen hand. Den stora och fantastiska sanningen är dock att man då blir mött av dem från den andliga världen som kommit längre och som kan hjälpa en framåt.

I deras verklighet finns inga skrankor, där skiljer man inte på min Gud eller din Gud, på min sanning eller din sanning. Alla lever i samma kraft och i samma stora kärlek. Där skiljer man inte på kön eller nationalitet, det högre jagets eviga fortvaro står långt över alla sådana temporära klassifikationer. I den slutliga helheten återgår vi till den stora odelbarheten. Då är vi åter en avbild av den gudomliga verklighet som en gång var vårt ursprung.

Dzogchen

Dzogchen betyder att man utforskar sinnets grundläggande natur direkt, utan att stödja sig på visualiseringar och bilder. Dzogchen är tillsammans med Terma, texter eller sanningar som dolts av Padmasambhava och senare upptäcks av tertons, typiska aspekter av Nyingmatraditionen. Där är också begreppet tomhet av stor vikt. Mitt allra första genombrott i augusti 1999 handlade om att själen lämnade kroppen och att jag kom till ett helt tomt ”rum” eller universum.

Plötsligt kom jag in i ett helt tomt ”mentalt” rum. Det var som om jag var i ett annat universum, men jag kände mig inte rädd utan var däremot svagt road, jag visste att jag varit där förr. Visst kände jag mig fumlig och osäker men jag hade ändå en viss auktoritet, kände att jag ledde det hela på något sätt. Framförallt hade jag en stark känsla av att stå ”över” det som hände, jag var inte oengagerad men på något sätt känslomässigt lugn eller fri.[86]

Allt skedde helt spontant, jag hade inga mentala föreställningar eller bilder eller förväntningar. Där fanns inget moment av styrning eller begränsning, varken från andra människor eller genom mina egna kunskaper. Jag var verkligen som ett nyfött barn.

Min utveckling handlade därefter om att jag blev medveten om nya nivåer i mig själv, och denna utveckling upplevdes som att dö på en nivå för att födas på nästa. Det hela kulminerade i den direkta upplevelsen av Tri-kaya-buddhan där jag var medveten om alla tre faser av mitt själv. Dessa faser kallas Dharmakaya, Sambhogakaya and Nirmanakaya.[87]

I den tantriska filosofin lär man ut att man kan uppleva följande grundläggande sanningar genom en initierad dzogchenlärare.

· Att ens egen natur inte är annorlunda än Dharma-Kaya.

· Att man kan lära sig känna igen detta tillstånd

· Att man genom denna erfarenhet kan uppgå i detta tillstånd genom tro på befrielse.

I undervisning om dzogchen sägs också att Dharmakaya, Sambhogakaya and Nirmanakaya finns i alla människor, inte bara i buddhor.

Jag fick alltså direkt uppleva en mycket stor sanning om min och alla människors natur i upplevelsen av tomheten, och det skedde helt spontant utan någon mänsklig lärare. Däremot har jag naturligtvis haft enormt mycket hjälp från mina lärare och hjälpare i den andliga dimensionen.

Det Vita Korsets Bröder

I undervisningen till Hilma af Klints sades att det Vita Korsets Bröder ledde arbetet.

1/9 1907 sades att Hilma var vägledd av det Vita korsets bröder. Det är ett heligt samfund från olika religioner. Dit hör Kristus, Buddha och Ararats bröder. De sist nämnda är ännu bundna vid jorden. Vita korsets bröder kallades även Ararats bröder.[88]

Ett annat tema som var vanligt förekommande i Hilmas undervisning var Templet som skulle resas.

På Ararats berg finns redan ett asket- och vestaltempel, och nu bygger de Höga även ett spartanskt tempel på jorden. Ändamålet med kvinnornas arbeten är att bygga skarornas tempel, fyllt av teosofisk trosvetenskap.

Templet fanns redan på astralplanet, och därifrån skulle det hämtas ned om kvinnorna tjänade de Höga i väntan. Hilma var medarbetare i en ockult skola som upprättats av Rosencreutzare. De hade till uppgift att bygga ett tempel i Sverige, och Hilma skulle få utföra skisser till detta tempel. Templets plats skulle bli i mellersta Sverige.[89]

I mina egna andliga kontakter har också dessa teman kommit upp och det vita korset av levande kristall har visats för mig vid några viktiga tillfällen.[90]

Innan du vet ordet av kan kyrkan resas. Inför era häpna ögon skall det gyllene templet resa sig mot skyn. Ålderdomlig är den kyrka som skall återupprättas, visdomen som varit begravd så länge skall lyftas upp till ytan igen. Tvivla inte, allt blir som det är förutsagt.

Mina barn, låt bara allt vila i våra händer så skall det fullbordas som utlovat. Våra bröder i himlen och på jorden skall enas under Guds baner. Det sanna korset skall skina över världens alla länder. Du måste bara övervinna dig själv, din stolthet. Vi kommer inte att svika dig och de dina. Allt sker som planerat. Stå bara fast i din tro på oss och på den gudomliga planen så kan allt ske som bestämt.

Korset är vårt tecken, vi är ju det vita korsets brödraskap. Vår gemenskap känner inga gränser. Vi finns alltid med er, ni finns alltid med oss. I kärleken, i Gud, förenas vi närhelst ni vill och är redo. Vi har väntat så länge på detta.[91]

Det Vita Korset finns också i Acts of John.

98 And having thus spoken, he showed me a cross of light fixed (set up), and about the cross a great multitude, not having one form: and in it (the cross) was one form and one likeness. And the Lord himself I beheld above the cross, not having any shape, but only a voice: and a voice not such as was familiar to us, but one sweet and kind and truly of God, saying unto me: John, it is needful that one should hear these things from me, for I have need of one that will hear. This cross of light is sometimes called the (or a) word by me for your sakes, sometimes mind, sometimes Jesus, sometimes Christ, sometimes door, sometimes a way, sometimes bread, sometimes seed, sometimes resurrection, sometimes Son, sometimes Father, sometimes Spirit, sometimes life, sometimes truth, sometimes faith, sometimes grace. And by these names it is called as toward men: but that which it is in truth, as conceived of in itself and as spoken of unto you (MS. us), it is the marking-off of all things, and the firm uplifting of things fixed out of things unstable, and the harmony of wisdom, and indeed wisdom in harmony. There are of the right hand and the left, powers also, authorities, lordships and demons, workings, threatenings, wraths, devils, Satan, and the lower root whence the nature of the things that come into being proceeded.

99 This cross, then, is that which fixed all things apart (al. joined all things unto itself) by the (or a) word, and separate off the things that are from those that are below (lit. the things from birth and below it), and then also, being one, streamed forth into all things. But this is not the cross of wood which thou wilt see when thou goest down hence: neither am I he that is on the cross, whom now thou seest not, but only hearest his (or a) voice. I was reckoned to be that which I am not, not being what I was unto many others: but they will call me (say of me) something else which is vile and not worthy of me. As, then, the place of rest is neither seen nor spoken of, much more shall I, the Lord thereof, be neither seen.

100 Now the multitude of one aspect that is about the cross is the lower nature: and they whom thou seest in the cross, if they have not one form, it is because not yet hath every member of him that came down been comprehended. But when the human nature (or the upper nature) is taken up, and the race which draweth near unto me and obeyeth my voice, he that now heareth me shall be united therewith, and shall no more be that which now he is, but above them, as I also now am. For so long as thou callest not thyself mine, I am not that which I am (or was): but if thou hear me, thou, hearing, shalt be as I am, and I shall be that which I was, when I thee as I am with myself. For from me thou art that (which I am). Care not therefore for the many, and them that are outside the mystery despise; for know thou that I am wholly with the Father, and the Father with me.[92]

I Mahayana och senare former av buddhism beskrivs alltså en buddha som bestående av tre kroppar, Dharmakaya, Sambhogakaya and Nirmanakaya. Inom den tantriska buddhismen talar man också om en fjärde form, Vajrakaya som också kallas diamantkroppen. Vajra (dorje på tibetanska) betyder blixt, diamant eller fallos.

Min egen erfarenhet stämmer bra med dessa beskrivningar. Buddhans trefaldiga karaktär med tre kroppar eller nivåer som ändå är en del av en helhet är en reell sanning för mig. Den fjärde formen, Vajra-Kaya, förknippar jag med det vita korset av kristall. Beskrivningen i Acts of John överensstämmer till stor del med min egen upplevelse av det Vita Korset. Det är också intressant att Johannes och Jakob kallas för ”Åskans söner”, Boanerges, i Mark 3:17. Redan i den första kontakten i Meddelanden från mina Lärare sades det ”Vita ljuset finn”. Detta handlade om det kristallklara skenet från det Vita Korset men också om insiktens vita ljus. Kunskapen som lyser upp allt mörker.

I indisk och tibetansk filosofi är berget Sumeru eller Meru en andlig vistelseort för gudar och buddhor. Enligt vissa skulle Sumeru kunna härledas från Sumer, den ursprungliga civilisationen i Mesopotamien eller Kaldéen. Berget Ararat är en del av den berättelse om den stora översvämningen som ursprungligen härstammar från sumererna. Deras ziggurater eller tempeltorn var också symboler för en hög plats eller ett berg.

Den sumeriska kulten var genomsyrad av en tro på en andlig kraft, me. Denna kunskap om andlig kraft, och åstundan att utveckla och kontrollera den andliga kraften finns i alla de östliga andliga systemen eller skolorna. I Första Mosebok beskrivs det hur Abram utgick från Ur i Kaldéen och vandrade via Syrien till Egypten. Detta kan mycket väl vara en mytologisk beskrivning av hur den sumeriska och kaldeiska kunskapen spreds västerut från området mellan Eufrat och Tigris.

Om också kunskap spreds från detta område österut till Indien, Tibet och Kina är kanske svårt att veta. Att samma grundelement återfinns i den indiska, kaldeiska och egyptiska filosofin är dock tydligt. För mig var talet om Ararat i Hilmas texter från början endast en återspegling av hennes intresse för Bibeln. Idag står dock uttrycket ”vita korsets bröder” eller ”Ararats bröder” för en mycket större och mer generell sanning. Det handlar verkligen som Hilma också fick veta om ”ett heligt samfund från olika religioner”. Och enligt det jag fått ta emot finns grunden till det hela i Kaldéen och i den sumeriska kulten.

Inanna, gudinnan, har varit din ledstjärna och livsledsagarinna och nu står du här på Jorden som en segrare i hennes här. Kampen har hela tiden gällt detta mål. Låt nu alla förstå vem du representerar, vem som är din rätta moder och fader. Solens och kärlekens dotter står nu återigen på Jorden i fullt medvetande om vilka som är hennes rätta föräldrar och ledsagare genom alla livsöden. Säcken är full av det andliga guldet och allt du har att göra är att ösa ur den med de allra givmildaste händer.[93]

Den sista frågan

I ett andligt möte med min Mästare under hösten 2003 fick jag uppmaningen att tala direkt ur hjärtat. Jag sökte inom mig och fann djupt inom mig den slutgiltiga frågan ”Är du sann mot dig själv”?[94]

Jag har känt att det varit av avgörande betydelse för min utveckling att jag varit sann i det som skett. Trots att det ofta i ett kortsiktigt perspektiv betytt förödmjukelse och avvisande, har jag ändå hela tiden känt att jag släppts framåt varje gång jag nått en ny insikt och också klargjort denna för andra. Detta är också en stor del av drivkraften bakom det jag skrivit i mina böcker. Dels genom den hjälp till självanalys och självkännedom som skrivandet inneburit, och dels att jag genom att ge uttryck för mina egna erfarenheter också bejakat min egen sanning.

Jag har upplevt min egen sanning som mycket svår att ta till mig och ändå svårare att ge uttryck för inför andra, men ändå är detta att söka och stå upp för sin egen sanning grunden för allt. ”Känn dig själv” var devisen för Apollotemplet i Delfi och det är grunden för allt. Om man känner sig själv kan man också styra sig själv, och genom att känna människans natur kan man uppleva det gudomliga. Mikrokosmos är en avspegling av makrokosmos - såsom ovan så ock nedan.

Genom att jag fått tillgång till information om min själs utveckling genom många liv har jag också fått kunskap om och förståelse för mycket i mänsklighetens stora utveckling. Den sista stora uppenbarelsen var för mig det arbete som jag beskriver i boken Pärlan som ledde till att jag själv frigjordes från mycket av de vanföreställningar och begränsande uppfattningar som fanns inprogrammerade i mig via den ortodoxa kristna doktrinen.

Den stora läxan i det okritiska sätt som man genom tiderna tolkat mycket av det som står i Bibeln på, står att finna i vår egen utveckling. Denna text är en samling av legender och myter vars stora berättigande visas när vi lär oss att tänka självständigt. Så länge som vi låter andras uppfattningar styra och underkastar oss andras tolkningar av de andliga företeelser som endast kan bekräftas genom den egna själen, är vi inte färdiga för det sista steget på vår färd genom de jordiska upplevelserna.

Det slutliga målet är en sann förening med den levande gudomliga verkligheten, med Gud, och denna stora nåd kan endast nås genom att vi lär oss att uppskatta vår egen storhet och förstå vår egen sanna natur. Att vara sann mot sig själv innebär att bekräfta och vara trogen sina egna upplevelser. De stora hindren i vår andliga utveckling finns inom oss själva, så länge som vi inte känner våra egna styrkor och svagheter är vi lekbollar för omständigheterna. Om vi låter andras uppfattningar och fördomar styra oss är vi också bundna till det som är förgängligt.

Jag hoppas att jag till någon del har besvarat de inledande frågorna genom det jag skrivit. Genom det jag beskrivit i mina böcker ges naturligtvis en mycket mer djupgående beskrivning, och böckerna är också avspeglingar av den process som jag har gått igenom. De egna erfarenheterna är som sagt grunden och det som drivit min utveckling, och detta innebär också att jag gradvis förstått mer och mer av det som skett, och steg för steg fått en allt klarare bild av vad det hela handlar om.

Visst kunde de andliga lärarna ha gett mig sanningen direkt, och på sätt och vis gjorde de också det i Texten från de Höga Mästarna. Men jag var dock tvungen att leva igenom allt i mig själv för att slutligen kunna förstå vad det egentligen var som de sade. På samma sätt kan naturligtvis inte det jag skrivit ge andra lösningen på deras egen gåta, men förhoppningsvis kan det ge en pusselbit till de sanna sökarna.

Det jag har upplevt har övertygat mig om att vi har en odödlig själ och att denna själ har sin egen karaktär och sina egna unika egenskaper. Dessa egenskaper visar sig dock på olika sätt i olika liv. Vårt högre jag är som en diamant med många facetter, och det är bara en viss aspekt av denna diamant eller en viss del av dessa facetter som visar sig i varje inkarnation. Själens grundegenskaper är dock verksamma i varje liv, och det är detta som gör att man kan få kontakt med ”sig själv” över tiden och rummet.

Vi ingår alla i ett större skeende som i förlängningen syftar till vår fullkomning som människor, och vi möter från och till själar i olika liv som hjälps åt i detta uppdrag. Vår egen övergripande uppgift är alltså att göra oss själva klara och att ta examen från jordens skola med alla de erfarenheter som de jordiska liven gett oss i bagaget.

Jag har fått direkt bevis för att man kan påverka sitt kommande liv genom det som Hilma af Klint dokumenterade i text och bild, och också genom mina upplevelser av hur erfarenheter och kunskaper från min tibetanska inkarnation hjälpte mig i det svåra nedstigandet och mottagandet av Fadern på jorden.[95]

Hela min utveckling är en beskrivning av det nära samarbete som kan utvecklas mellan en mänsklig själ och dennas andliga Mästare och lärare. Både i Hilma af Klints liv och i mitt eget har de andliga krafterna kommunicerat direkt via tal, skrift och bild. Den sanna karaktären av detta samarbete är dock något som inte kan förstås annat än i en direkt kontakt, och det är också den utveckling som många människor står mitt uppe i för närvarande.

Visst kan de andliga ledsagarna utveckla förmågor i vissa själar som används för att ge bevis eller ledning till många människor, men detta är dock stora undantag. Den normala andliga utvecklingen är en djupt personlig och enskild företeelse, och inget som egentligen behöver delas med andra. Visst kan man få ledning via direkt tilltal i vissa sällsynta fall, men grunden för den andliga kontakten är kärlek och en ren känsla mellan olika sinnen, oavsett om dessa befinner sig i en kropp på jorden eller i en annan energiform.

En stark andlig utveckling handlar om att utveckla de jordiska sinnena så att de kan tjänstgöra i en andlig gemenskap. Detta innebär rening och luttrande och en ökad känslighet, och processen kan upplevas som mycket svår och smärtsam. Det är dock ett arbete som i förlängningen syftar till födseln av något nytt och bättre, precis som en graviditet och förlossning upplevs som positiv i skenet av den gåva man får ta emot.

De krafter som stödjer och främjar en andlig utveckling är enbart goda, även om processen i sig innebär att vi måste möta svårigheter som vi behöver för att utvecklas och komma vidare. Genom den tillit och kunskap som utvecklas över många liv med andlig ledning kan man till slut nå det slutliga målet och förenas med det levande ljuset. Det skydd som man har är en tro på det godas allmakt, och insikten att det onda är en del av oss själva och våra egna begränsningar och inte några externa krafter.

De människor som sprider rädsla och fördomar om den andliga världen och dess karaktär motarbetar inte bara sin egen utveckling utan också många andras. Fördomar och okunskap alstrar rädsla och verkar därmed hämmande på den andliga utvecklingen. Ljus och kunskap lyser upp alla mörka vrår och jagar bort de spöken och demoner som bara finns i vår egen inbillning.

Den sista frågan är om du verkligen är sann mot dig själv, och den sista läxan är att lära sig att stå på egna ben och skapa sig en egen uppfattning om vad som är sant och falskt. När man lever i sin egen sanning, och står stark mot allt som strävar till att dra ner och förorena det egna kraftfältet, är man också klar för det sista steget i den mänskliga jordiska evolutionen. Då utvecklar man sitt eget paradis här på jorden och når en total kontakt med det gudomliga i sitt eget inre tempel.

Jag hoppas att det jag upplevt kan inspirera andra sökare att lita på sina egna upplevelser, och hjälpa dem att förstå sin egen och alla människors storhet. Genom att vara ödmjuk inför själens långa resa genom tidevarven, och genom att arbeta aktivt på sin egen självförståelse och utveckling, uppfyller man som människa allt som krävs från våra andliga föräldrar och lärare.

Livets skola är jordelivets hela mening, och vår utveckling mot att bli den avbild av det gudomliga som vi en gång skapades ur är målet för allt som sker. Att ta emot allt med tacksamhet, och att förstå att det man får möta är nödvändiga och kärleksfulla bud från dem som leder en genom liven, är grunden för ett lyckligt liv och för en sund och snabb personlig utveckling.

Den universella sanningen

Det står helt klart för mig att den andliga sanningen är en evig och generell verklighet. De stora andliga lärarna och mästarna har undervisat människor i olika tider och kulturer, men grunden till deras undervisning var alltid densamma. ”Jag är A och O, början och slutet.” Den kraft som skapar, upprätthåller och bryter ner är ansvarig för hela Universum, och naturligtvis också den som verkar över hela jorden. Att man skapat religioner och dogmer som används för att skilja människa från människa, grupp från grupp och folk från folk är en stor tragedi, och ett brott mot den andliga enheten och sanningen.

De krafter som verkar i människor i öst är naturligtvis desamma som de som verkar i människor i väst. De andliga strävandena och det slutgiltiga målet är precis detsamma för alla människor. Visst använder man olika tekniker för att utveckla sin andlighet, och visst klär man sina upplevelser i olika språkbruk, men i grunden är det alltid samma upplevelser som beskrivs i de stora andliga lärorna.

De stora taoistiska mästarna lämnade endast efter sig någon personlig tillhörighet när de vann evigt liv, kroppen försvann. Detsamma gäller de stora tibetanska yogier som uppnår den yttersta insikten och medlidandet. De uppnår en s.k. regnbågskropp eller visdomskropp, och det påstås att inga spår blir kvar av deras fysiska kropp annat än fingernaglar och hår.

Jesu kropp försvann efter korsfästelsen, och när han återigen visade sig för sina lärjungar var det i en ickefysisk kropp som plötsligt kunde visa sig och återigen försvinna (Luk 24:31, 24:36). Detta är naturligtvis samma fenomen som beskrivs i de österländska lärorna, men i kristendomen har det gjorts till något unikt för människan Jesus.

Buddhismen ser inte buddhaskapet som en engångsföreteelse, det är ett mål som är möjligt att nå för alla människor. Inom kristendomen har detta personliga mål i stället gjorts till en engångsföreteelse, genom Jesu ansträngningar skulle alla ”kristna” automatiskt få befrielse och frälsning. Detta innebär att man inte behöver arbeta med sin egen utveckling och det innebär i grunden en osäkerhet om målet och meningen med det jordiska livet. Varför skulle vi födas till jorden om vi inte hade en uppgift här? Och vilken skulle i så fall uppgiften vara om någon redan för 2000 år sedan hade lösta alla våra problem och tagit på sig alla våra synder?

I grunden är den kristna gudsbilden en mycket enkel och gammal föreställning. Historiskt sett var guden en personifikation av folkgruppens kraft. Om vår klan eller stad eller stat hade en starkare gud än våra motståndare kunde vi också vinna över dem. Man bar med sig sina gudabilder i striden, och om en grupp erövrade den andra gruppens gudabild var segern vunnen. Uppfattningen att gudabilden förmedlade kraft gjorde att man tappade modet om ens gud blev erövrad eller på annat sätt vanhelgad, och då kunde man inte heller vinna striden.

Jesu undervisning innebar något helt annat än dessa gamla föreställningar, men historien visar att man inte förstod det han sade utan att den gamla kulten i praktiken levde kvar under nya namn. Man valde att bortse från de andliga grundprinciper som han förmedlade, och krig, strid och förtryck av andra människor och deras andliga sanningar blev sinnebilden för den kristna kulturkretsen.

Men varje andlig lära innehåller ändå delar av sanningen. Taoismen beskriver den universella enheten och kraften i Tao, och denna ursprungliga krafts delning i två aspekter som upprätthåller en skapande polaritet, grunden för allt manifesterande. Buddhismen visar oss möjligheten att uppnå fullt självförverkligande. Kristendomen innehåller i sin kärna ett löfte om att vi skall nå fullkomlighet i Kristi efterföljd, och en beskrivning av kärleken som den kraft som enar allt och som gör allt möjligt. Den tantriska sanningen om balansen mellan den manliga och kvinnliga kraften är ett genomgående tema i de mystika avdelningarna av varje stor andlig lära, oavsett i vilka termer man beskriver denna sanning.

När man får tillgång till genuin information om sina tidigare liv inser man att alla gränser som vi skapar är illusioner. Vi har levt i många liv här på jorden och vi har alla skaffat oss erfarenheter från olika tider, länder och kulturer. Vi har alla delat den långa resan genom mänsklighetens mognande och vi är alla delar av de händelseförlopp som skapat vår historia. Vi är verkligen Guds söner och döttrar, det yttre könet är bara en del av den slöja som döljer den sanna människan. Den fullkomnade människan återgår till det Enda, till den stora enheten där all polaritet är upphävd.

Kärleken är målet, medlet och verktyget för den andliga resan. I den stora kärleken möts vi av våra lärare och föräldrar i den andliga världen. Det är dessa som lett vår utbildning genom alla liv och genom alla klasser i livets skola. Den stora, självförglömmande kärleken är det medel som används i vår slutgiltiga examen, och att ta emot denna kärlek är att ta emot sanningen och livet. Två själar som förenas i den osjälviska kärleken innebär en manifestering av den ursprungliga enheten. Upphävandet av dualiteten i den mänskliga tillvaron är målet och slutpunkten för den långa resan.

Detta förverkligande är inget som sker i ett fysiskt förhållande, den sexuella föreningen är en jordisk företeelse. I stället måste tyngdpunkten flyttas mot en själslig och så småningom andlig förening. Genom det man lär sig genom den jordiska kärleken kan man så småningom nå den andliga dimension där alla gränser är upphävda och där allt är gemensamt.

Vi måste nå den slutgiltiga sanningen här på jorden, att ta examen i jordens skola kan bara ske här. När det sker är det en glädjehögtid för människan själv, men också för dem som ledsagat henne genom alla hennes liv. Människans fullkomnande är även ett led i hennes lärares och ledsagares självförverkligande. En människa är betydelsefull långt utöver det som vi kan överblicka här på jorden. Vi måste lära oss att se vår egen betydelse och storhet såväl som alla andra människors gudomliga ursprung och mål.

Basilides

Jag har gradvis fått allt mer detaljerad information om mina tidigare liv. Redan under det första året av min aktuella andliga utveckling återfördes jag till en upplevelse på en romersk arena där jag slets sönder av vilda djur och lämnade kroppen. Jag fick information om att det var runt år 200 eller under andra århundradet. Jag visste att jag varit en gnostiker men hade ingen aning om vem det skulle ha varit eller var han levde.[96]

Två år senare fick jag en direkt insikt om att det var gnostikern Basilides det gällde, men jag visste inget alls om honom. Samma kväll fick jag ett mycket starkt genombrott. Jag skrev följande i min dagbok. Jag hade en så stark kontakt i går kväll när jag vilade. Ett starkt vitt ljus med en ”regnbåge” runtomkring. Tronen fanns i denna vision. Någon på tronen, kanske Kristus.[97]

Basilides levde i Alexandria under andra århundradet. Det är okänt när han dog men han var tydligen verksam under Hadrianus regim (117-138). Basilides blev brännmärkt som heretiker av de senare kyrkofäderna och hans skrifter förstördes. Basilides själv såg sig dock som kristen och han tillhörde den andra generationen efter de direkta lärjungarna. Han skrev ett verk i 24 band som behandlade det kristna evangeliet och han skrev också enligt Origenes oden eller poem.

I en artikel i The Journal of the Royal Asiatic Society of Great Britain and Ireland for 1902 med rubriken Buddhist Gnosticism, the System of Basilides beskriver J. Kennedy de stora likheterna mellan Basilides filosofiska system och buddhismen.[98] Kennedy vill till och med bevisa att Basilides var direkt influerad av indiska buddhistiska affärsmän som var verksamma i Alexandria och att hans system var en direkt avspegling av buddhismen.

Enligt Kennedy ansåg Basilides att Jesus var en historisk person och att evangeliet beskrev sanningen. Basilides var enligt Kennedy bekant med Lukas-evangeliet och Johannes-evangeliet och hela hans teologi var enligt denna källa endast en utvidgning av prologen till Johannesevangeliet.[99] Vi kan dock egentligen inte veta vilket evangelium Basilides kände till och accepterade. De texter som finns i Nya Testamentet kan mycket väl ha förändrats under tiden fram till det att den slutliga versionen stadfästes i Nicea 325.[100]

En intressant egenskap hos gnostikerna var deras tro på direkt uppenbarelse och egen kontakt med olika andliga eller himmelska krafter. Där fanns en tradition av direkt undervisning från den andliga världen som till och med finns bevarad i Bibeln, där det till exempel berättas i Lukas 24 om hur Jesus undervisade sina lärjungar efter korsfästelsen.

Det pågick under de första århundradena en strid mellan olika grupper av kristna, och utplåningen av Basilides skrifter och lära är en del av en stor utrensning av ”heretiskt” material som tydligen bland annat drabbade olika gnostiska filosofier. Mästaren Jesus själv lämnade inte efter sig något eget känt källmaterial, utan den kristna kulten och dogmen konstruerades under århundradena efter hans tid.

Enligt Kennedy var grundstenen i Basilides system densamma som i buddhismen, nämligen läran om reinkarnation eller själavandring. Basilides menade att varje handling var fruktbar och gav resultat i kommande liv.[101] Han ansåg att människan ägde en fri vilja men att varje handling hade sin inbyggda konsekvens. Detta liknar naturligtvis den indiska läran om karma. Basilides ansåg också, på samma sätt som buddhisterna, att själva den jordiska existensens är grund för lidandet och att en människa kan frigöras från räckan av återfödelser. Hans ståndpunkt var dock naturligtvis att Kristi exempel var vägen till denna frälsning eller befrielse.

Och kanske var detta med reinkarnation också grundstenen i striden mellan den ”ortodoxa” kristna och ”heretikerna”. Origenes säger enligt Kennedy att ”Basilides tolkade Romarbrevet 7:9 som en apostolisk referens till själavandring. Origenes klagar över att Basilides ”berövade människor deras hälsosamma rädsla genom att lära ut att reinkarnation är det enda straffet efter döden”.[102]

Man kan anta att tanken på reinkarnation inte var främmande för Jesus och hans samtida om man går efter det som står om profeten Elia i alla fyra evangelierna. Där framgår klart att man trodde att Elia eller de andra profeterna kunde ha återuppstått i Johannes eller Jesu gestalt, se t.ex. Johannes 1:21. Jesus säger till och med att Johannes är Elia i Matteus 11:14 och i Matteus 17.

Trots detta angriper alltså Origenes Basilides och anser att hans lära om reinkarnation berövade människorna en hälsosam rädsla. Och vad var det i så fall som han berövade dem? Naturligtvis rädslan för helvetet och det eviga straffet i livet efter detta. Läran om återfödelse i liv efter liv och om att vi själva skapar våra svårigheter och utvecklas i strid och lidande, tar ju udden av all skrämselpropaganda om helvete och ”evig fördömelse”. Och kanske var detta den grundläggande skillnaden mellan de olika kristna strömningarna under de första århundradena.

Där fanns en grundläggande skillnad i synen på Jesu unika liv och ställföreträdande lidande respektive vårt eget ansvar för våra liv och vår utveckling, och denna skillnad hade en koppling till reinkarnation. Om Jesu upplevelser skulle ha löst alla människor från deras synder en gång för alla vore naturligtvis reinkarnation och en evolutionär utveckling av våra själar något onödigt och faktiskt otänkbart. Om vi återföds till nya liv här på jorden är läran om helvetet och den eviga fördömelsen falsk.

Där finns en motsättning som inte är möjlig att överbrygga genom logik. I stället har man från den ortodoxa kristendomen genom tiderna valt att förfölja och döda de människor som stod för åsikten om karma och reinkarnation och med alla medel försökt utplåna sådana läror och skrifter.

I mitt eget perspektiv av mina liv är Basilides också en knutpunkt mellan det buddhistiska och kristna, mellan öst och väst. Det spelar ingen roll om han verkligen fick undervisning av indiska buddhister eller inte, det system som han utarbetade var grundat i hans egen själs övertygelse och i de lärdomar som han samlat på sig under många liv i olika andliga kulturer. Han var verkligen övertygad om sanningen i Kristi lära, och denna övertygelse var inte byggd på en anslutning till en etablerad religion eller kult, utan på den historiska närheten till de verkliga händelserna och på egna erfarenheter.

Basilides var en av de lärjungar och pilgrimer som sändes ut för att växa och utvecklas i Kristi efterföljd. Livet som Johannes gav lärdomar som fanns outplånligt inbrända i hans själ och den världsbild som Basilides hade var en direkt följd av detta lärjungeskap. Mästaren hade berättat att de skulle få lida och dö i hans efterföljd, att de skulle kastas ut ur det etablerade sammanhangen, och denna förutsägelse blev också besannad i Basilides liv och i många liv efter det.

Jag anser att det som utvecklades till kristendomen är en vrångbild av Kristi sanna lära, och att man historiskt sett inte har skytt några medel för att skapa rädsla för att behålla makten över människor. Genom att välja att betona sådant som är skrämmande och förslavande, och genom att påstå sig ha nyckeln till den enda räddningen från detta helvete i form av en exklusiv rätt att utdela absolution för synder, har de kristna kyrkorna hållit människor borta från den rätta vägen i århundraden. Kärleken är vägen, sanningen och livet, och allt som skrämmer människor och håller dem borta från denna väg och sanning är ett vanhelgande av Kristi lära.

Det genombrott som jag upplevt har varit mycket starkt och på sätt och vis plågsamt, och det beror naturligtvis på att det som hindrat detta genombrott varit så starkt. Jag har skämts och våndats över dessa insikter om tidigare liv och motståndet finns inte bara inom mig själv utan i hela vår västerländska kulturkrets. Jag har visserligen tagit tillvara mina direkta andliga kontakter med olika mästare och lärare, men det har krävt en flerårig utveckling för att jag skulle förstå vad det hela egentligen handlade om och klara av att fullt ut bejaka det som denna kontakt innebär.

En stor del av detta motstånd kan spåras till den etablerade kristendomens avfärdande av reinkarnation och i dess beskrivning av händelserna i Jesu och hans lärjungars liv som något helt exklusivt och av engångskaraktär. Jag har visserligen fått tillgång till en del av den ursprungliga sanningen i varje liv, men jag har också fått lida och dö för denna sanning gång på gång, och det är klart att sådant sätter spår i själen.

I det här livet har jag åter fått en kontakt med de andliga ledsagare som alltid funnits med mig, och denna kontakt återuppväckte också omedelbart den tro och det förtroende som utvecklats mellan min själ och mina andliga vägledare under så många liv. Det är deras kraft och kärlek som gjort allt möjligt och som hjälpt mig att rensa ut allt som hindrar det gudomliga ljuset att skina fram. Jag är verkligen en produkt av alla dessa liv och alla de kulturer som jag levt i.

Basilides var inte buddhist i formell mening, han upplevde sig som kristen. Hans liv och hans filosofi var en integrerad helhet och formell tillhörighet till en kyrka eller religion var nog inte intressant för honom. Att vi idag kan se religion som en produkt som kan säljas och köpas, och ett medlemskap i en kyrka som en billig försäkring om tillgång till väletablerade ceremonier utifall vi skulle behöva det, återspeglar inte utvecklingen hos de människor som verkligen har arbetat med sin egen andliga och filosofiska utveckling.

Kristendomen och andra etablerade religioner handlar mycket om att köpa ett koncept och därigenom också avsäga sig tillgången till andra sanningar. Genom att se religion som en affärsidé skapas en konstlad konkurrens och ett uteslutande av människor som tillhör andra samfund än man själv. Sann andlighet handlar om att se den gudomliga anden i alla människor och att älska denna ande i andra så som i sig själv. Den andliga verkligheten är inte bunden till speciella platser eller speciella ceremonier, den är en del av oss själva och den finns med oss i varje sekund av vårt liv.

Att utveckla förmågan till kärlek och förlåtelse kräver motstånd och träning i många liv, och jag känner också verkligen att alla dessa svåra och mödosamma livserfarenheter ändå varit en stor gåva. Jag ser, precis som Basilides gjorde, att allt har en orsak och en mening. Min själs grundläggande egenskaper i form av nyfikenhet, kunskapstörst, stolthet och ovilja att underordna sig under andra människor har naturligtvis gett mig erfarenheter som matchar dessa egenskaper. Det motstånd jag stött på och de erfarenheter som jag gått igenom i alla liv har lagrats i min själ som föroreningar och blockeringar, men det här livet har gett mig den outsägliga gåvan av att få rensa ut allt sådant gammalt ont.

När man inom kristendomen valde att förneka sanningen om reinkarnation och karma utplånade man också målet och meningen med vår jordiska tillvaro. Utan perspektivet av många liv finns ingen långsiktig utveckling, och därigenom försvinner också möjligheten till ett väldefinierat mål för all kamp. Att vi alla har en inbyggd möjlighet till totalt självförverkligande och buddhaskap är inget som är främmande för buddhismen, men att vi alla skulle kunna nå samma mål som Jesus är en hädelse för vissa kristna.

Och ändå är det denna väg och detta mål som var hela Jesu lära. Hans person och hans liv var hela hans undervisning, och därför lämnade han inte heller efter sig några egna skrifter. Att gå vår egen väg och att bära vårt eget kors, att leva i kärlek och brödraskap och att kunna förlåta allt svek och alla förnekanden, är kärnan i det mänskliga livet. När man lärt denna läxa till fulländning är man också klar för nästa steg i utvecklingen, men detta är något som tar många livstider att fullborda.

Att Basilides kunde uppfattas som buddhist av en författare som Kennedy trots att han arbetade så intensivt med Jesu budskap och de då kända evangelierna, kan dels bero på att han verkligen hade med sig lärdomar från liv inom buddhismen, men också på att alla de stora andliga lärarna i grunden predikat samma budskap. Jesus och den historiske Buddha verkade båda på samma uppdrag från det Högsta och den som i grunden förstår det ena budskapet förstår också i samma ögonblick det andra.

Det rätta hemmet

Han har lagt dess grund på de heliga bergen.

Herren älskar Sions portar mer än andra boningar i Jakob.

Han säger härliga ting om dig, du Guds stad:

”Till mina bekännare räknar jag Rahav och Babylonien, Filisteen, Tyros och Kush. Alla är de födda här.”

Ja, om Sion skall det heta: ”Här är alla födda.” Det är den stad som den Högste har grundat.

Herren skriver i listan över folken: ”Alla är de födda här.” Överallt sång och dans, alla besjunger dig. (Ps 87:1-7)

I boken Pärlan beskriver jag den process som ledde till att jag blev tvungen att inse att Gamla Testamentet är en samling legender och berättelser som till stor del härstammar från Mesopotamien och Babylonien. Därefter har det i vissa fall gjorts bearbetningar som placerat orter och händelser i dessa myter till Palestina och Jerusalem. I andra fall är det våra egna förutfattade meningar som gör att vi översätter ”Guds stad” och ”Sions berg” till ”Jerusalem”.

I Psaltarens psalm 87 beskrivs det arketypiska berget och den heliga staden på dess topp som återfinns i så många andliga myter, till exempel i form av berget Meru och den gyllene staden Shamballa. Om man antar att psalm 87 har sitt ursprung i Babylonien skulle den andliga sanningen om berget och staden också tillhöra denna kulturkrets.

Det som skiljer psalm 87 från mycket annat i Gamla Testamentet är att det uttryckligen sägs att alla är födda i denna stad, även sådana som i andra sammanhang beskrivs som arvfiender, t. ex. filisteer och babylonier. I Första Mosebok beskrivs också en liknande ättelinje där alla stammar och folk har sitt ursprung i Noa och hans söner Sem, Ham och Jafet.

Det borde vara uppenbart att den gyllen staden, det nya Jerusalem och det heliga berget är rent andliga företeelser och inget som existerar på jorden. Och ändå dödar människor varandra dagligen i illusionen att de befriar eller gör anspråk på denna ”Guds stad” eller andra ”heliga” platser.

Även Jesus talade om denna andliga plats, hans faders hus. Det var dit han gick för att bereda plats för de sina och han lovade också att komma tillbaka för att hjälpa dem hem.

I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är. Och vägen dit jag går, den känner ni.” (Joh 14.2-14:4)

I Uppenbarelseboken kapitel 21 och 22 finns en underbar beskrivning av denna stad.

Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer. Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner ur himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man.

Och från tronen hörde jag en stark röst som sade: ”Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta.”

Och han som satt på tronen sade: ”Se, jag gör allting nytt.” Och han sade: ”Skriv, ty dessa ord är trovärdiga och sanna.” Och han sade till mig: ”Det har skett. Jag är A och O, början och slutet. Jag skall låta den som törstar dricka fritt ur källan med livets vatten. Den som segrar skall vinna allt detta, och jag skall vara hans Gud och han skall vara min son. (Upp 21:1-21:7)

Jag är övertygad om sanningen i dessa beskrivningar genom mina egna erfarenheter av den gyllene staden.[103] Jag har fått komma till staden som verkligen är gyllene, som badar i ett guldfärgat ljus. Jag har sett mitt eget hus där och jag har mött de gyllen själar som är samlade där. Där finns en slags utveckling i mina andliga upplevelser, staden har blivit mer strålande och mer ”gudomlig” vid varje nytt besök eller ny syn.

Nyligen hade jag en upplevelse av att uppifrån sväva in mot denna stad. Jag kom till en tempelstad eller ett stort palats. Centrum var en mandalaliknande trädgård med palatsbyggnader på alla fyra sidorna. Det var verkligen en helig plats. Den påminde om den gyllene staden ”Gerusalemme” som jag kom till på våren 2000 men var oerhört mycket mer praktfull, elegant och kunglig. Ett heligt område.

Mandalan i mitten hade formen av ett hjulkors, och från denna mittpunkt strålade geometriska figurer ut formade av gångar och planteringar. Det hela var en perfekt planlagd parkanläggning. Palatsen på sidorna var enormt stora, och jag hade den norra sidan eller det norra palatset i blickpunkten. Området utstrålade en enormt hög kraft. Som vanligt i den här typen av andliga upplevelser var allt i guld och omgivet av ett guldfärgat ljus.

Detta är inte en jordisk plats men ändå har den en slags materiell prägel. Visst är det en andlig företeelse, men andens rike är verklighet för det andliga seendet. Detta är det hem vi skall återvända till, men det är också en avspegling av vårt eget medvetande. Under åren har min andliga medvetenhet och mognad ökat och därför har också den gyllen staden vuxit och förädlats. Man kan också se det som att man hamnar på en nivå eller en plats som motsvarar ens egen ”frekvens”, och om denna frekvens ökar kommer man också att nå en mer ”kunglig” eller gudomlig nivå.

Den gyllene staden påminner på sätt och vis om den gyllene buddhan, Tri-kaya. Det är denna buddha eller vårt eget högre jag som har sin hemvist i den gyllne staden. I kristendomen tolkar man såvitt jag förstår Jesu tal om tillvaron i sin faders boningar som en företeelse som är kopplad till livet efter döden, men detta är inte fallet inom vajrayanabuddhismen. Där finns möjligheten att uppnå det slutgiltiga resultatet, buddhaskapet, inom en jordisk livstid.

Inom buddhismen definieras den totala upplysningen som att man blir ett med buddhans sinne. Detta sägs också av Jesus i Johannes 10:30, ”Jag och Fadern är ett”.

Den gyllene staden på berget eller gudsriket finns också i en form i ”the Seven Line Prayer to Guru Rinpoche”. En engelsk översättning av denna bön eller mantra lyder så här.

HUM -- invokes the mind of Guru Rinpoche.

In the northwest of the country of Oddiyana

Born on the pistil of a lotus:

Endowed with the most marvelous attainment;

Renowned as the Lotus-Born (Padmasambhava);

Surrounded by a retinue of many Khadros.

Following you I practice:

Please come forth to bestow blessings.

Master (GURU) Padmasambhava (PEMA), please bestow
(HUM) attainments (SIDDHI) [upon us]. [104]

I bönen talas om landet Oddiyana, som är källan eller ursprunget för tantra. I Tulku Thondrups referens av Mipham Namgyals (1846-1912) kommentar till ”den sjuradiga bönen till Guru Rinpoche” sägs att definitionen av ordet Oddiyana är ”att färdas genom att flyga” (going by flying).

Min egen erfarenhet av mötet med denna andliga centralpunkt är att jag verkligen kommit flygande in över staden eller palatset. En andlig resa handlar naturligtvis alltid om att fördas utom kroppen på olika, sätt men just i de fall när jag kommit till den tysta staden har upplevelsen av att sväva in över den varit påtaglig.

Den sjuradiga bönen till Guru Rinpoche har många betydelsenivåer som beskrivs i Tulku Thondrups och Mipham Namgyals text. Det slutgiltiga målet är buddhaskapet och realiserandet av detta i det egna aktuella livet, det är att uppnå det tillstånd som kallas Vajradhara. Detta tillstånd innebär att bli ett med alltet och att uppnå total jämlikhet och balans. Det är också att förverkliga ett permanent tillstånd i Dharmakaya.

Det realiserade tillståndet heter enligt kommentaren till den sjuradiga bönen jesu eller jeysu på tibetanska. Detta ord påminner om ordet Jesus, vilket kan ses som en slump eftersom namnet Jesus allmänt anses vara en grekisk ordform. Men substantivet jeshá (frälsning) eller verbalsubstantivet jeshúato (hans frälsning) är tydligen tämligen vanligt i texter från Qumran och namnet Yeshua finns t. ex. i Jesajarullen från Qumran. Jesus anses betyda ”den smorde” men det kan också vara en förvrängning eller översättning av Yeshua som alltså betyder ”frälsare”.

Att Jesus uppnådde fullt självförverkligande innebar att han uppnådde det som på tibetanska kallas jesu. Han blev en frälsare eller en buddha, och detta tillstånd är något som är inbyggt i alla människors mål. När man blir ett med fadern eller den universella buddhanaturen blir man också i stånd att finna vägen tillbaka till sitt ursprung. Detta är den gyllene staden på bergets topp, alla gudars och buddhors hemvist.

Jesus sade: ”Står det inte i er lag: Jag har sagt att ni är gudar? (Joh 10:34)

Hur kan ni då säga till mig, som Fadern har helgat och sänt till världen, att jag hädar när jag säger: Jag är Guds son. (Joh 10:36)

I det fulla självförverkligandet blir man ett med det gudomliga och då blir man också en gud. Såsom i himlen så ock på jorden. Detta är det slutliga upphävandet av all dualitet. Det är en förening av himmel och jord, av Gud och människa.

Om man tar in Kristus i sin kropp och blir ett med Honom, vad händer då? Du måste förstå detta nu. Alla som vandrat vägen och segrat blir en Gud. En kung i det andliga riket. Ni skall som människor alla göra denna erfarenhet, nå detta mål. Att sammansmälta med Gud för evigt betyder ju att bli ett med Gud, att bli Gud.

Den levande gudomliga verkligheten uppenbaras nu återigen för att vi skall förstå vår egen gudomliga status. Läxan är genomarbetad, skolarbetet är klart. Nu väntar bara det riktiga livet, den sanna verkligheten.[105]

Mysteriet

Jag har förstått att min själ innehåller spår av mänsklighetens stora utveckling i olika tider och kulturer och redan Hilma af Klint fick ju veta att det stora verket handlade om reinkarnation och själslig evolution. Genom arbetet med att kartlägga mina tidigare liv har jag fått en förståelse för mig själv och den jag är som en produkt av alla tidigare själsliga erfarenheter.

En del av det stora mönstret som blev alltmer tydligt var en stark påverkan från Platons idévärld, men inte förrän nu har jag själv läst något av denne filosof. Det som omedelbart slog mig var den starka överensstämmelsen mellan det jag fått ta emot och det som behandlas i Platons dialoger Gästabudet, Försvarstalet och Faidon. Det är de eviga existentiella frågorna om kärleken, döden och själens natur som behandlas av Platon, och det är också dessa ämnen som Hilma af Klint arbetade med i sina målningar och som jag själv fått arbeta med i min egen utveckling.

Hilma kallade till och med en del av sina målningsserier för Urkaos och Eros vilket är begrepp som direkt behandlas i Platons dialoger. Hon var också mycket upptagen med det som hon kallade dualsanningen som direkt motsvaras av Platons beskrivning av det ursprungliga könet som var androgynt, både manligt och kvinnligt, och som delades i två varefter de två halvorna söker varandra och den ursprungliga helheten.

I Gästabudet beskriver Platon Eros eller kärleken som en väg eller möjlighet att redan på jorden nå den himmelska eller eviga tillvaron. Genom att steg för steg utveckla kärleken via dess materiella eller sexuella sida, till dess själsliga och i slutänden till en andlig kärlek riktad mot skönhetens eviga urbild i formernas himmelrike, förädlas och lyfts själen mot sitt ursprung. Dessa steg kallade Hilma EH, OH och AH, och denna utveckling och trappan upp mot det gudomliga återfinns i flera av hennes målningar.

Ett vanligt tema i Hilmas arbete var också sädeskornet och sädesaxet och detta var också en central symbol i de eleusinska mysterierna. Där var sädeskornet, som genom att ”dö” och mullas ner i jorden gav upphov till nytt liv, en motsvarighet till själen som genom kroppens död återföddes i en annan existensform. Platon uttalar sig högaktningsfullt om mysteriet genom Sokrates ord i dialogerna.

Hela den berättelse som förmedlas i Platons dialoger Försvarstalet och Faidon handlar om tron på själens odödlighet. Grundberättelsen om åtalet mot Sokrates, hans försvarstal, den sista dagen och hans avrättning handlar helt om Sokrates övertygelse om en tillvaro efter döden. Tydligen har man ibland tolkat Sokrates val att föreslå ett absurt straff i form av att han dagligen skulle få äta på Prytaneion, den restaurang i Aten där diplomater, höga ämbetsmän och idrottsstjärnor åt på statens bekostnad – något som gjorde dödsstraffet oundvikligt – som en gammal och sjuk mans önskan att vända en oundviklig förlust till en moralisk seger.

I Faidon framgår det dock att Sokrates hade hustru och två små barn och det verkar långsökt att en människa skulle offra sin familj för en ”propagandaseger”. I stället tolkar jag detta offer som en möjlighet för Sokrates att bevisa för sina lärjungar att han själv verkligen trodde på sina teser om själens odödlighet. Skillnaden kan verka hårfin, men en frisk och stark familjefars offer av sitt liv är något annat än en gammal, och kanske dödssjuk mans val att påskynda ett oundvikligt slut.

Sokrates försökte bevisa själens odödlighet och möjligheten till reinkarnation genom logisk bevisföring, och trots att han tydligen lyckades övertyga sina lärjungar har inte detta bevis accepterats i filosofisk eller religiös form hos oss i väst. Kanske är en av orsakerna till detta att han i sina bevis alltid utgår från ett postulat om existensen av ett väsende som är oföränderligt och identiskt. Något som är det lika i sig, det sköna i sig, det varande – det evigt verkliga. Så som jag förstår detta väsende är det Gud, alltings eviga ursprung. Och det är klart att man aldrig kan bevisa existensen av Gud genom logik. Här måste man lita till sina egna intuitiva upplevelser.

Nästa stora Mästare, Jesus, lyckades förmedla sanningen om själens odödlighet till sina närmaste genom att han på samma sätt som Sokrates självmant valde en säker död genom att bege sig till Jerusalem under påsken, trots att han förutsagt att han skulle lida och dö där. Genom att han åter visade sig för lärjungarna flera dagar efter sin död fick de själva uppleva sanningen i det han undervisat om. Nu fick de alltså själva konkreta bevis i stället för Sokrates rent logiska resonemang.

Både Jesus och Sokrates visade en egen personlig övertygelse om den andliga ledningen och själens eviga liv. De demonstrerade båda sin övertygelse om att själen och kroppen är två helt olika företeelser, och att kroppens död inte innebär själens upplösning. Och ändå har varken filosofin eller religionen lyckats förmedla deras övertygelse utan vi lever fortfarande i allmänhet i en osäkerhet om tillvarons och livets förutsättningar.

För mig personligen har det jag upplevt helt klart visat att jag levt i många liv och att döden bara är en illusion. Visst lämnar vi vårt jordiska hölje, men snart är vi tillbaka i en ny kropp. Det som jag upplevt kan inte vara något speciellt utan samma lag gäller för alla människor. Men man måste få en egen upplevelse av sanningen för att den skall brännas in i själen på ett outplånligt sätt.

Det som jag beskrivit handlar till stor del om att man från den andliga dimensionen velat skapa ett bevis för Guds existens, för planen och för själens gudomliga eller eviga natur. Lustigt nog ser jag nu när jag läser Faidon att det jag upplevt faktiskt motsvarar Sokrates logiska bevis för själens odödlighet.

Det första beviset handlar om att alla motsatser uppstår ur varandra. Livet måste enligt denna tes uppstå ur döden i en evig eller cirkulär process, i annat fall skulle allt så småningom avstanna i död. På samma sätt som att vakna uppstår ur tillståndet sömn, och att somna uppstår ur det vakna tillståndet, skulle födseln uppstå ur det döda tillståndet och döden ur det levande.

Hilma visste att hon skulle återfödas och att hon, eller snarare hennes själ, skulle återuppta det verk som hon hade arbetat med i sitt liv. ”Född blir du åter utan mellantid, född att med din tro strida för tro. Modigt, lugnt gripande fängelsets portar som apostoliskt öppnas.”[106] Jag har tydligt upplevt att hennes död följdes av en mellanperiod där ”jag”, själen, fick ta del av vissa känslor och oro som förmedlades från dem som var kvar för att förvalta arvet. Detta minne fanns sedan med in i det nuvarande livet och återerinrades när Hilmas liv blev aktuellt för mig.

Sokrates andra bevis bygger på läran om återerinring. Eftersom en god lärare kan dra fram kunskaper ur en elev som denne inte tidigare lärt in måste dessa kunskaper härröra från tidigare liv. Platon exemplifierar bland annat med kunskapen om geometriska figurer som man i vissa fall förstår intuitivt. Både Hilma och jag har oberoende av varandra fått upp minnen från tidigare inkarnationer, och dessa inkarnationer har visat sig helt stämma överens. Mycket av det jag upplevt och beskrivit i mina böcker har jag tolkat som utifrån kommande information när det hände, men det har sedan visat sig vara kunskap som jag byggt upp i tidigare liv och åter erinrat mig nu i det här livet.

Ett tydligt exempel på detta var den kunskap om Gamla Testamentet som oförklarligt visade sig hos mig i arbetet med boken Pärlan, och som jag sedan kunde återfinna i Hilmas efterlämnade anteckningar. I det arbetet kom också kunskap om Babels planläggning och insikten att grunden för många av Gamla testamentets myter finns i mesopotamisk tradition fram från tidigare liv i den mesopotamiska kulturkretsen.

Ett annat exempel på sådana återerinringar, alltså kunskaper som helt plötsligt dykt upp utan att jag medvetet förvärvat dem, är det starka tibetanska genombrott som jag fick i samband med att jag skrev boken Templet. Under denna process öppnades en helt okänd kunskap på ett närmast chockartat sätt och jag hade ingen möjlighet att själv verifiera det som trängde fram.

Ett tredje exempel är kunskapen om alkemistisk och hermetisk symbolik som jag intuitivt kopplade till Hilmas målningar i Förklaringsboken, och som långt senare fick sin förklaring genom Tycho Brahes liv och intressen. Där var denna kunskap från tidigare liv så fast grundad att jag klarade av att gå förbi John Robert Christiansons försäkran att Tycho inte sysslade med alkemi, och i stället söka upp en gammal antikvarisk bok med Tychos brev för att få bekräftat att han verkligen sysslade med alkemi.

Det tredje beviset som Sokrates skapade för själens natur grundar sig på analogin mellan kroppen som ett stränginstrument och själen som en harmoni. Sokrates bevisar att själen inte är en harmoni som skulle förklinga när instrumentet (kroppen) förstörs, utan att den tvärtom är odödlig och oförstörbar. Men han menar också att det också är viktigt att vårda själen och undfly det onda genom att se till att själen blir så klok som möjligt.

Hilma och hennes vänner fick i sina andliga kontakter ta emot bilden av stränginstrumentet och även jag har i drömmar mött denna symbol. I någon dröm började jag plötsligt sjunga och spela på ett okänt stränginstrument, men en av strängarna var ostämd och någon annan tog över instrumentet. Genom mina upplevelser är jag övertygad om att det är själen som är instrumentet, och att anden spelar på detta instrument. När vi är i själslig samklang med det gudomliga är vårt instrument också stämt i den himmelska harmonin.

Sokrates upplevde att han fått uppdraget att arbeta som filosof från en gud, ”både genom orakelsvar och drömmar, ja på alla sätt som den gudomliga försynen använder för att föreskriva en människa något”. Han menade också att den som ägnar sig åt filosofi på det rätta sättet självmant förbereder sig för en enda sak, nämligen att dö och att vara död.

Döden är enligt Sokrates inget annat än själens särskiljande från kroppen, att vara död betyder att kroppen är befriad från själen och att själen är skild från kroppen och för sig själv. Just detta lösgörande och åtskiljande av själen från kroppen är enligt honom filosofernas strävan. En träning och rening inför döden skulle vara att man så mycket som möjligt avskiljer själen från kroppen och redan i livet vänjer den vid att förtätas och leva skiljd från kroppen. De grekiska mysteriernas initiationsriter beskrev enligt Sokrates det faktum att de som kom till livet efter döden som renade och invigda skulle bo bland gudarna, medan de som inte var invigda och inte hade tagit del av mysterierna skulle vila i dy.

Till gudarnas släkte får man inte komma om man inte har ägnat sig åt filosofin och är fullständigt ren när man ger sig av; dit får bara den som komma som älskar kunskap. Detta är enligt Sokrates skälet till att de som filosoferar på rätt sätt håller sig borta från kroppens alla begär och ståndaktigt vägrar att ge sig hän åt dem; de är inte rädda att förlora allt de äger och bli fattiga, i motsats till det stora flertalet som älskar pengar; inte heller fruktar de att gå miste om hedersbetygelser och ära. Själen skall inse att det dels finns sådant som är förnimbart och synligt, men att det som själen ser är gripbart med förnuftet och osynligt. Den sanna filosofen anser alltså enligt Platon att man inte skall motsätta sig själens lösgörelse från det synliga, och han avhåller sig också så mycket som möjligt från njutningar, begär, plågor och fruktan eftersom själen är som mest fjättrad av kroppen i sådana tillstånd.

Från Sokrates och Platon verkar kristendomen ha ärvt mycket av synen på livet efter detta. I Faidon talas om en dom efter döden och om fyra floder i jordens inre där de dödas själar i vissa fall förs runt. En av dessa floder består av flytande eld. Men till skillnad från kristendomen beskriver Platon att själarna kan benådas om de lyckas få förlåtelse från dem som de skadat. Detta är alltså en mycket mer human filosofi än den lära om evigt straff och fördömelse som kristendomen ibland står för.

Jesus och Sokrates liknar varandra på många sätt, de är två stora lärare som försöker hjälpa sina lärjungar till insikt om själens natur och målet för vår jordiska tillvaro. Uppmaningen att man skall avstå från pengar, njutning och ära för ett bättre liv efter döden är gemensam för Sokrates, Jesus och den historiske Buddha. Sokrates, eller kanske snarare Platon, är dock i mina ögon den som bäst lyckats förklara varför det är skadligt för själen att klänga sig fast vid det som är föränderligt eller förgängligt.

Enligt det Platon berättar om Sokrates beskrivs jordelivet i de grekiska mysterierna som ett slags fängelse, och ingen får lov att själv lösgöra sig eller rymma från det. Det finns gudar som vakar över oss och leder oss och, det är bara dessa som har rätt att bestämma över vårt öde. I mina drömmar har detta bland annat illustrerats i form av en liten fågel som varit instängd men som så småningom släpptes lös. Också Hilma talar i sina texter om fängelset.

Redan 17/10 1906 fick Hilma veta att hon skulle befrias, fängelseportarna skulle öppnas och band lösas upp så att hon så småningom skulle kunna beredas för sitt kall, som då sades bestå i att förädla en och annan och tända tro på livets furste. Men det som skulle komma var så stort att inte ens Hilma med sitt modiga sinne skulle våga beträda vägen om hon anade vart det skulle bära. Därför band ledarna en bindel för hennes ögon och ledde henne tills vidare med förbundna ögon och i tvångströja. Men hon skulle komma ihåg att så snart de släppte henne fri så var hon tvungen att vara färdig för sin stora kamp. Då måste hon vara rustad i ödmjukhetens pansar, i känslan av sin egen litenhet och med outsläcklig lust att träda i Herrens tjänst, annars skulle hon duka under och inte hinna fram till målet.[107]

Jag upplevde själv att själen blev fri i och med min egen insikt att jag var Ananda, alltså att min själ var ett med det högsta och en del av det eviga ursprunget. Men på tröskeln till det rätta hemmet blev jag hindrad. Jag blev tvungen att stanna kvar i kroppen, det fanns fortfarande uppgifter som jag måste göra färdiga.

Gudarna, Mästarna eller vad man väljer att kalla de krafter som leder oss, har verkligen en plan för både mänskligheten och den enskilda själen och allt finns beskrivet i denna plan. Men vi har också vår fria vilja som vi kan välja att ställa i planens och gudarnas tjänst eller använda för att tillfredsställa våra egna kortsiktiga önskningar. Det högsta är när människans egen vilja och den högre viljan sammanfaller, då kan man stå ut med kortsiktiga besvär och svåra läxor i full förtröstan om att man så småningom kommer att bli fri från det jordiska fängelset och få tillåtelse att återvända hem.

Dagarna innan jag fick börja ta emot Texten från de Höga Mästarna fick jag följande meddelande från mina andliga vägledare. Ananda: Mysteriernas herrar kallar dig till tjänst. Du har en skuld som skall återbetalas. Du har gjort dig förtjänt av detta men också fått det genom att andra offrat sig för dig. Det är dags att du ger ditt bidrag till det stora hela nu. Skjut undan alla fördomar, all stolthet. Du är blyg och rädd, det är ju mänskligt men du måste växa. Du kan inte vara ett barn som kräver ledning utan du måste vara en vuxen man i din andliga utveckling. Du vet ju innerst inne vad detta betyder.[108]

Denna påminnelse om att jag hade ett uppdrag i Mysteriets tjänst, och att andra offrat sig för mig, fick mig att utan att tveka lämna mitt arbete för att ägna mig åt den uppgift som jag i det ögonblicket inte hade en aning om vad den innebar. Nu idag, nästan exakt tre år senare, förstår jag att dessa som offrat sig för mig är de stora lärare som i vår mänskliga utveckling tagit på sig uppgiften att ge oss undervisning om de andliga sanningarna. Och precis som Sokrates, Jesus och Buddha är de största lärarna de som i sina egna liv skapar en illustration av de stora sanningarna.

Vi människor har gång på gång fått undervisning om att de sanna filosoferna kan avstå från hem, rikedomar, ära, personlig bekräftelse och i slutänden till och med sitt eget liv, för att bevisa för oss att de är helt övertygade om själens eviga liv och att den sanna verkligheten finns bortom livet i kroppen.

Den tillförsikt, ro och glädje som en äkta andlig kontakt och en äkta andlig insikt ger är ovärderlig. Det här är inget som man kan få tillgång till genom andra människor eller genom att ingå i något speciellt sammanhang utan måste erövras av varje människa själv. Vägen går bara genom det egna inre och genom den port i själens djup som öppnas mot den sanna verkligheten när människan är mogen för det. I Texten från de Höga Mästarna sägs bland annat följande om detta öppnande.

I varje människas liv kommer ett ögonblick då hon får en glimt av det stora Alltet och de lagar som styr universum. För de flesta passerar detta ögonblick snabbt förbi och följs inte av några bestående insikter. Men för vissa människor utgör detta början på en ny fas av utveckling. Man börjar närma sig det som utgör slutstadiet i evolutionen på Jorden, nämligen en medvetenhet om det Gudomliga och en enhet med detta Gudomliga. Vägen mot total sammansmältning med Alltet är lång men förr eller senare inleds slutstadiet i resan.

Den fulla omfattningen av denna förbindelse är det stora Mysteriets sanning. Hur stor denna närhet och kärlek är kan man inte förstå om man inte fått ta del av den. Men det är ändå dags att mänskligheten kan få en aning om den underbara sanningen. Vi är verkligen gjorda för varandra. Människornas väg är en väg mot en fullständig förening med oss som leder dem framåt. Allt siktar mot en fullständig förening i den största kärlek och närhet.

Detta kommer att ske genom att fler och fler människor uppnår en ståndpunkt där de kan förstå vidden av de löften som getts och därför kan arbeta mot målet på ett medvetet sätt. Att frivilligt överlämna sig till oss och låta sig föras fram på vår väg är det enda sättet att nå denna fullkomning.

Vägen går genom fullständig självkännedom, självtukt och vilja att följa den högre viljan. Om man vet vem man är, kan styra och behärska denna varelse och låta alla dess krafter och förmågor tas i anspråk av oss som vet bäst, är man vår värdiga medarbetare. I kärleksfullt arbete uppnår man detta. Kärleken till sig själv, sina medbröder och oss är den makt som låter undret ske.

För det är verkligen ett under när en människa når sin fulla bestämmelse. Allt arbete och alla mödor får då sin fulla belöning. Människan framstår som en ädelsten som slipats fram under eoner av tid. Allt som samlats i form av erfarenheter, förmågor och känslor kan komma till sin fulla nytta och användning. En människa som uppnått detta stadium är något dyrbart, ett tecken på vad förbundet mellan oss och människorna innebär.[109]

Det eviga

Sokrates ger via det Platon skrivit uttryck för den samstämmighet med det gudomliga och den lyhördhet för den högre viljan som kännetecknar en människa som är på väg att fullborda sin själsliga evolution. Tydligen var den andliga kontakten också något som användes mot honom i de anklagelser som ledde till dödsdomen.

Det kan verka konstigt att jag går omkring och lägger mig i enskilda människors situation och ger dem råd, men inte vågar framträda inför folkförsamlingen och ge staten råd. Det beror på något ni hört mig säga många gånger och i många sammanhang, nämligen att det kommer för mig något från en gud eller gudomlighet, vilket ju också Meletos har gycklat med i sin åtalsskrift. För mig började det här i barndomen. Det är ett slags röst som dyker upp, och när den dyker upp avråder den mig alltid från något jag är på väg att göra, men den manar mig aldrig att göra något bestämt. Det är det som avhåller mig från att syssla med politiken.[110]

Den andliga kontakten är alltså höjdpunkten i människans jordiska utveckling och den kännetecknas av ett jämlikt och frivilligt förhållande. Man kan välja att lyssna till den inre rösten eller att ignorera den. Om man lyssnar till den gudomliga rösten får man kanske hjälp att undvika vissa saker, men den uppmanar en aldrig att göra något bestämt, precis som Sokrates säger. Att vi skall utveckla vår vilja och att vi skall använda denna vilja i frihet är ett av evolutionens mål.

Denna personliga frihet och denna vilja används så slutligen av den som kommit så långt i sin utveckling att han eller hon kan uppfatta de gudomliga buden, till att helt underordna sig den högre viljan. Ur ett rent egoistiskt eller egocentrerat perspektiv upplevs detta underordnande under en högre vilja som ofrihet eller slaveri. Men med perspektivet mot den andliga verkligheten, där tiden inte existerar och där man alltså har överblick över allt som skett och allt som kommer att ske, förstår man att den lilla jordiska personligheten drivs av helt andra motiv än det högre jaget. I rädslan för fysisk utplåning och i de jordiska drifterna finns en stor kraft som möjliggjort vårt fortlevande som ras, men dessa krafter har endast berättigande ur jordisk synvinkel.

På tröskeln till det eviga måste alla sådana materiella drivkrafter och band läggas bort. Ägande, begär och drift att sätta sitt eget framför det stora helas bästa måste övervinnas tillsammans med övertygelsen om att de jordiska eller materiella sanningarna är det enda som finns. När själen så lösgörs och steg för steg kan nå allt högre vibrationsnivåer, större skönhet och sannare kunskap om alltet, kommer den också allt närmare det absoluta som Platon talar om. Denna eviga dimension där alltings ursprung, mönster eller urform finns, och där det sanna och sköna lever är något som inte kan förstås med rationellt tänkande eller logik utan den måste upplevas direkt.

I alla tider har vissa människor kunnat nå denna intuitiva eller andliga sanning, och alla stora filosofiska och religiösa system innehåller spår av sådana direkta upplevelser och kontakter. Människans längtan efter ordning och skönhet har sin grund i denna andliga dimension, och våra ansträngningar att skapa vackra tempel och andra storslagna andliga symboler som till exempel pyramider, härrör från en medveten eller omedveten kunskap om den andliga dimensionens kännetecken.

Eftersom det gudomliga är en evig och oföränderlig sanning kommunicerar det också via symboler som är eviga. Jag har själv upplevt förverkligandet av hexagrammet eller Salomos sigill som ett möte mellan den mänskliga kärleken representerad av en uppåtriktad triangel och den gudomliga kärleken som en nedåtriktad triangel. När dessa former möttes och förenades upplevde jag ett fullkomnande i kärlek som jag förstår motsvarar den gudomliga kärlek som Platon talar om i Gästabudet.

I sin jordiska form är kärleken väl känd, men i sin himmelska form är den i stort sett okänd för oss. Den kärlek som Sokrates berättar om i Gästabudet stiger uppåt från kärleken till en viss människa, till alla människor, till sköna sysslor, till sköna studier och i slutänden till studiet av det sköna i sig. När man så får skåda det gudomliga sköna i dess enhetliga och enda form, betrakta det och vara tillsammans med det, kan man alstra den sanna dygden. Och när man alstrar den sanna dygden och uppföder den blir man kär för gudarna och odödlig.[111]

Det som beskrivs är alltså både en utvecklingsväg och en alstring eller skapelse. Att man måste bära och utveckla kärleken för att så småningom föda anden eller det sanna jaget finns också beskrivet i Johannesevangeliet när Jesus säger ”Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike”. Att han talar om två olika födslar framgår av uttalandet ”det som har fötts av kött är kött, och det som har fötts av ande är ande”.

Det som föds av ande är det eviga och det sanna. Denna nya födsel är människans fullbordan och återvändande till ursprunget, men den är också detta ursprungs inträde i det jordiska. Genom den andliga kärleken skapas detta nya liv, på samma sätt som den jordiska kärleken ger upphov till en jordisk avkomma. Att det som är materiellt och jordiskt när och föder det andliga, avkomman av det högre jaget, är en stor sanning.

Johannes var den lärjunge som Jesus älskade, och genom denna stora kärlek föddes hans sanna jag. På samma sätt kommer vi alla att fullborda vår utveckling i kärlek. Denna kraft är det enda som gör det möjligt att fullborda den mänskliga evolutionen. Den gudomliga kärleken är vårt ursprung och det är den som lett oss framåt genom hela vår historia. Det Högsta innehåller all kunskap och all kraft, och en människa är i all sin skröplighet ändå ett utflöde från denna källa.

Min egen medvetna historia startar i Kaldéen och mycket av vår mänskliga kultur har också sitt ursprung i denna kulturkrets. Genom alla liv har jag burit med mig lärdomarna från detta ursprung. Grundelementet, kärleken, går som en röd tråd genom liven och kampen har i grunden bestått i min själs arbete att utveckla förmågan till kärlek och förlåtelse. Först när detta arbete var klart kunde jag nå den sanna kärleken, det andliga riket, det evigt sköna och sanna. Och löftet är att vi alla förr eller senare skall nå denna fullbordan.

För att vi skall nå vårt mål, bli den vi hela tiden var menade att bli, måste vi också utveckla kunskap och förståelse. En välutvecklad personlighet måste ha en stor känslomässig begåvning, men denna begåvning måste balanseras av förmågan att tänka logiskt och dra slutsatser av det man upplever. Kunskap och känsla, båda dessa dimensioner måste utvecklas i samma mån, detta var något som redan Hilma af Klint fick veta. Det stora målet var att lära känna sig själv.

Hilma står under särskild ledning, det är en hel skara av Ararats tjänare som hjälper henne och dessa leds av Amaliel. De har till uppgift att för människorna utarbeta den sanning som där uppe benämns Kristi sanna mission = finnandet av sitt sanna väsen. För att finna den Helige i höjden fordras självkännedom, och på den väg vi går kan vi inte ha bättre valspråk är grekernas ”Känn dig själv”. Vårt mål bör vara osjälviskhet i sinnet, kärlek i hjärtat och ödmjukhet.[112]

Jag har fått lära känna mitt själv i grunden under dessa år, och denna bekantskap var en överraskning, till och med för mig själv. Från det att jag för fem år sedan bara hade kunskap om en mycket liten del av mitt jag, nämligen det som syntes i mitt aktuella liv, har jag nu fått lära känna mig själv genom många liv. Det hela har varit spännande som en deckarhistoria, det har verkligen varit ett mysterium som jag satts att lösa.

Och med facit i handen kan jag förstå att det till stor del är ”jag”, mitt eget högre jag eller min själ som också lagt upp strategin för det som skett. Den personlighet som så oemotståndligt dragits till mystik och andlig forskning i liv efter liv har just genom sin läggning skapat grunden för det som skett nu i det här livet. Ett ständigt sökande efter andlig kunskap och andliga kontakter har till slut belönats med ett arbete i Mästarnas krets, men det kunde bara ske utifrån den medfödda okunnighet vi alla har med oss in i det mänskliga livet.

Jag var själv tvungen att lösa min gåta, men jag har också fått så mycket hjälp. Jag har förberetts i så många liv, och i det senaste som Hilma af Klint också fått direkt undervisning och vägledning inför det som nu skett i mitt eget liv. Mina vägledare och lärare har hela tiden varit med mig, men de kan bara stödja, inte göra arbetet åt oss. De som hjälpt mig är desamma som hjälpt oss som mänsklighet genom alla tider.

Jag brydde mig egentligen inte om ”vilka” de var, där fanns ett så stort inarbetad förtroende för dem och för den gudomliga viljan att jag trots att det var omtumlande och arbetsamt ändå gjorde allt för att försöka förstå och följa deras vilja. Men visst var det en stor hjälp när de presenterade sig med namnen Ananda, Amaliel och Gidro, samma namn som de använt i kommunikationerna med Hilma. Men ändå antog jag att dessa namn egentligen var betydelselösa, att etikettera och namnsätta är ju trots allt en jordisk företeelse.

Så småningom insåg jag dock att Ananda som betyder ”gudomliga sällhet” på sanskrit, stod för en hög andlig kraft. Den som är A och O, början och slutet, den stora kraft som är källan för vårt mänskliga liv. Det som vi kallar Kristus i den kristna kretsen och t.ex. Indra, Shiva, eller Krishna i öst. Denna kraft visade sig för mig i en balanserad manlig-kvinnlig uppenbarelse, och jag förstod att den ensidigt manliga gudsbilden var en illusion. Där finns alltid en kvinnlig kraft, Inanna, Isis, Shakti, Maya eller Maria eller vad den nu kallades, men denna kraft nedvärderas och glöms ofta bort. Det gudomliga är alltid komplett, att se det som ”han” eller ”hon” är alltför ensidigt. Allt är kraft, allt är liv, allt är ande.

Det finns också förbindelselänkar och budbärare som står oss närmare eftersom vi som människor i allmänhet inte kan uthärda en direkt gudomlig kontakt, kraften är alltför stor för att vi skall kunna ta emot den direkt. Dessa budbärare har genom tiderna till exempel beskrivits som änglar, muser eller dakinier. I den judiska, kristna och muslimska traditionen förekommer änglar som budbärare och de högsta anses vara Mikael, Gabriel, Rafael och Uriel.

Dessa fyra, och andra änglar eller krafter vars namn slutar på –el, härstammar alla från den babyloniska kulturen. Dessa krafter eller intelligenser är ursprungligen sumeriska, akkadiska eller babyloniska företeelser, ändelsen EL är det babyloniska ordet för ”gud”. I Nya testamentet nämns Gabriel som kom med budskapet om den gudomliga födelsen, och Mikael förekommer i Uppenbarelseboken.

Lustigt nog kallar sig en av de krafter som hjälper mig framåt för Amaliel, detta är alltså ett äkta kaldeiskt änglanamn. Trots att min västerländska rationalism länge försökte bortse från det så förstår jag nu att det verkligen är företeelser med grunden i de gamla sumeriska och kaldeiska kulterna som återigen visar sig för mig. Enligt vad jag fått veta är den kaldeiska kulturen början och ursprunget till det som så småningom resulterat i min nuvarande inkarnation.

Tillsammans med en starka andlig inriktning finns det också ett drag i min själ som är inriktat på matematik, logik, observation och vetenskaplig forskning, och även detta har sitt ursprung i Kaldéen och Babylon. Både för mig personligen och för vår kultur i stort. En annan stark inriktning som kommit upp till ytan i vissa liv är det konstnärliga skapandet, om det så är i måleri, musik eller skrivande.

Dessa dominerande drag återfinns i mina olika liv i varierande omfattning, men jag kan alltid känna igen mig på ett eller annat sätt i de personligheter som jag förstått varit mina tidigare inkarnationer. Jag älskar dem alla och känner mig ödmjuk inför den långa kamp och alla de steg som krävts för att jag äntligen har blivit den jag var menad att bli. Jag är glad och stolt över att vara människa, stolt över allt som vi gemensamt har kämpat oss fram till. Visst har kampen varit hård, men vi har själva skapat våra egna förutsättningar och gjort oss förtjänta av de läxor vi varit tvungna att arbeta oss igenom.

Vi har aldrig varit ensamma. Under hela resan har vi haft sällskap av de våra, de som är vårt ursprung och vårt mål. Visst har vi i långa tider varit oförmögna att uppfatta dem, men de har alltid funnits där i väntan på att vi skulle bli mogna nog att ingå i deras broderskap.

Kärleken

16/8 2004

Jag drömde om ett par som hade rövat bort ett nyfött barn. Kvinnan hade en sminkburk som det var gift i. Det handlar kanske om ”Evolutionen”. Har jag förträngt, förrått eller sminkat över något? Ett par som har ett barn som inte är deras. Kärleken som beskrivits som ett barn som lagts i mina armar. Dualsanningen, Eros…

Visst har kärleken varit ett återkommande tema i det jag skrivit på många olika sätt. Inanna som var kärlekens gudinna, Platon som skrev om kärleken i dialogen Gästabudet, Johannes som var den lärjunge som Mästaren älskade, Tycho Brahe som odlade den platonska kärleken till medlemmarna i sin krets och Hilma af Klint och hennes vänner som fick veta att deras kärlek till varandra var ett villkor för att det andliga arbete som de gjorde skulle lyckas.

Men kanske har jag inte fullt ut lyckats uttrycka hur avgörande kärleken varit i min utveckling i det här livet? Kärleken har verkligen varit den kraft som gjort allt möjligt. Kärleken till mig och till mänskligheten är den drivkraft som gör att mina lärare och Mästare deltagit i min och allas vår utveckling på det sätt som de gjort. Vad annat än den kärlek som älskande föräldrar visar sina barn skulle ha gett dem kraft att alltid hjälpa oss framåt och att resa oss upp när vi snubblat? Det är denna kärlek, som vill hjälpa oss framåt i vår utveckling och se oss växa upp till det vi var menade att bli, som uthärdar allt.

I min egen utveckling under de senaste åren har den kärlekskraft som ständigt tillförts mig drivit fram den rening och den utvidgning av min förmåga till kärlek och förståelse som skett. Kärlekskraften har tvingat fram att murar har rivits och att själen sökt sig allt närmare alltings centrum och källan för all kunskap.

Kärleken är en opersonlig kraft, den verkar i sin fulla omfattning över alla dimensioner och sprider sin värme till allt som i sig innehåller en glimt av dess eget ursprung. Men på vägen fram till ett förverkligande av denna gudomliga kärlek måste vi också få hjälp genom relationer till andra människor. Kärleken till sina närmaste är naturligtvis en stor del av denna skolning. I perspektivet av ett enda liv är dessa närmaste lätta att urskilja, men med perspektivet över många liv inser man att själar som man upprättat ett starkt kärleksband med finns i en oändligt mycket större krets.

I ett återseende med en själ som man i tidigare liv utvecklat en stark kärlek för kan denna kärlek stiga fram med en chockartad kraft. Av olika orsaker, till exempel rädsla för att skada andra relationer, kan det vara mycket svårt att hantera en sådan stark men rationellt sett oförklarlig kärlek. Jag har själv fått uppleva flera sådana återseenden av gamla, starka relationer under de senaste åren men det är speciellt en man som stått i brännpunkten.

I Förklaringsboken beskriver jag hur jag steg för steg får insikt i att jag mött denna själ i liv efter liv. Vi möttes i Egypten där han var överstepräst i ett tempel. Han var min bror i ett liv i Palestina runt vår tideräknings början. Vi möttes i ett kloster under medeltiden där vi båda var nunnor. I samband med spanska inkvisitionen deltog vi i ett drama med dödlig utgång för mig. Under det senaste livet var den här själen inkarnerad i Hilma af Klints väninna Gusten.

Gusten och Hilma fick veta att de var dualsjälar och att de hade till uppgift att sprida dualsanningen. Många motiv i Hilmas målningar innehåller också detta tema. De två hade ingått en pakt där de i nästa inkarnation skulle hjälpas åt att dra fram ett nytt budskap genom en relation med stor sprängverkan. Det här var inget som skulle ske i medvetenhet utan striden måste utkämpas på liv och död. Om Gusten vann skulle Hilma duka under för de röster som försökte inbilla henne att hon inte ägde så mycket högre kunskap att hon skulle kunna träda fram på stridsfältet viss om segern.[113]

Om Hilma vann skulle det samtidigt innebära en seger för dem båda. Gustens motstånd var det enda medel som kunde hjälpa Hilma att arbeta ut sitt budskap i dess fulla omfattning. Gustens stridsposition, som innebar ett underordnande under en ”mästare” som Hilma ansåg vara en svartmager, ställdes mot Hilmas hävdande av den egna inre vägen och ledningen från den andliga världen som den enda framkomliga vägen mot andligt fullkomnande.

I det här livet har vi naturligtvis inte hetat Hilma och Gusten, utan Åsa och Lars. Men det scenario som skisserades 1917 har till fullo infriats i det här livet. Den kamp och strid som skapades har också förlöst mitt verk. Den starka kärlek som väcktes upp mellan oss kunde naturligtvis ha förfelat sin verkan. Hade kraften letts in i de vanliga fårorna hade inget skett. Genom att rikta in sig på en fysisk relation förlorar man möjligheten att låta kärlekskraften fullt ut arbeta på den själsliga och andliga nivån där den har sin allra största verkan.

För precis tre år sedan fick jag bland annat följande meddelande från mina andliga Lärare.

Den riktiga kärleken riktar sig utåt mot allt och alla. Den är givmild och generös, ger utan att begära något tillbaka. Din kärlek till Lars hjälpte dig att nå utöver det vanliga, konventionella. Den gav dig möjlighet att utvecklas som människa, att växa. Och du tog emot den gåva som räcktes dig. Du tog emot barnet och lade det vid ditt bröst. Lät detta liv näras och växa.

Det här är en så stor hemlighet, det sanna mysteriet. Att kärleken är det som hjälper oss att växa upp, bli mogna människor. Inte den barnsliga känsla som irrar hit och dit utan den varma, starka, självförglömmande kärleken. Men man måste vara vuxen att ta emot gåvan när den sträcks fram. Lärt sig se bortom den omedelbara tillfredsställelsen. Bortom det yttre skenet hos medmänniskorna. Man måste ha lärt sig respektera både sig själv och andra för att det stora skall kunna ske.

Jag väntar ju alltid på er människor. Jag längtar efter att få förenas med er. Vi hjälps alla åt att skapa förutsättningar för att ni skall växa, bli mogna nog att möta oss. Det är en underbar hemlighet detta att vi är menade för varandra. Att vi hör samman i evighet. Från tidernas begynnelse och alltid. AO.[114]

I kärleken till varandra förenas vi i kärleken till en tredje, till Gud. En grupp människor som äger förmågan till en äkta, sann och stark kärlek kan skapa ett kraftfält som möjliggör mottagandet av kärleken, av Kristus eller Ananda på jorden. Den fullt förverkligade kärleken söker inte sitt, den begär inte bekräftelse eller tillfredsställelse i de jordiska förhållandena. I denna kärlek eller andliga kraft kan man själv så småningom nå det fulla förverkligandet, men vägen går alltid genom kärleken till de synliga och osynliga bröderna i anden.

Bilden av kärleken som ett barn är mer än en metafor. Denna bild finns i berättelsen om Jesusbarnet och i andra andliga lärostycken som i grunden handlar om födelsen av det egna jaget. När vi låter detta kärleksbarn växa och födas till jorden föds också den gudomliga kärleken här. Allt är ett, kärleken är en urkraft som i varje liten del innehåller en trogen bild av sitt stora ursprung. Varhelst vi möts i en andlig kärlek står Mästaren bland oss.

Den påminnelse som jag fick genom min dröm handlade om att den stora kärleken inte är vårt eget barn. Den är verkligen något som skänks till oss från dem som leder våra liv. Genom att vi i liv efter liv förs samman med vissa själar skapas de starka band som så småningom skall möjliggöra vår slutliga frigörelse. Det här är ingen teoretisk konstruktion. Den sanna filosofin är liv och livet innebär kamp och smärta. Den djupaste sanningen kan aldrig förmedlas genom ord eller förstås genom andrandsuppgifter, den måste upplevas och brännas in i själen på ett outplånligt sätt. Men vi har alla ändå en plikt att vittna om våra upplevelser och erfarenheter för att tillsammans hjälpa oss själva och andra framåt i vår utveckling.

För att klara av att gå ner i djupet av sig själv och spränga upp en väg till det eviga behövs en mycket stark drivkraft som måste förankras i en stark motkraft. I dualsanningen ligger en paradox som innebär att motståndet är den största hjälpen. En mycket stark vilja att förklara och beskriva det som hänt mig har drivit mitt arbete under de senaste åren. Denna vilja har eldats under av det förnekande av mig och mina sanningar som jag mötts av från dem som jag allra helst hade velat få förståelse och bejakande från.

Visst kan det kännas bittert i stunden när man möter förnekande och avståndstagande, men de som bjuder oss det största motståndet är också våra bästa vänner. Själarnas harmoni och den andliga kraftens enhet är det element som våra högre jag alltid verkar i, även om vi från vår jordiska ståndpunkt inte alltid förstår denna sanning. När man tar emot svårigheter som en hjälp för att stärka sin personlighet och sin vilja, och ser den gudomliga gnistan i alla människor, är man fri och herre över sitt eget liv.

Den egna vägen

Det arbete som skett med mig under de senaste fem åren har skett genom en stark andlig kraft. Denna kraft upplever jag dels som utifrån kommande, tillförd från den andliga världen, och dels som grundad i min egen själs kunskaper och erfarenheter. Jag upplever också målet för det som sker som tvåfaldigt. Dels handlar det om en nödvändig utrensning av föroreningar och läkning av skador som åsamkats min själ genom liven, och dels handlar det om att det skall skapas ett exempel på hur den andliga världen arbetar med oss människor.

Arbetssättet innebär ett öppnande mot det undermedvetna, och därmed blir den aktuella personligheten, det som man normalt sett ser som ”jag”, en underordnad observatör. Själv har jag inte planerat de böcker jag skrivit, de har skapts som en bieffekt av mitt studium av det omedvetna. Det är inte ”jag” som valt att göra detta arbete, och ändå är det en följd av något som jag lovat i tidigare liv. De som leder arbetet finns inte här i den synliga världen, men jag vet att ”jag” är delaktig i hög grad genom den del av mig som permanent vistas i den andliga världen.

Arbetsmetoden är både lättare och svårare än något annat mer vanligt projekt. När jag kan få mitt eget jag att tystna är arbetet på sätt och vis också lättare än vid jämförbara uppgifter. Den höga inspiration som skapas i samarbetet mellan mig och mina andliga hjälpare är naturligtvis en nådegåva. Att få uppleva att det skapas ett resultat som man själv inte medvetet har planerat, men där ändå alla ens själsförmögenheter tas i anspråk, är fantastiskt.

Svårigheterna ligger i att jag inte vet vad som skall hända eller vad syftet med allt egentligen är, och därmed krävs det en mycket stor tillit till den högre viljan och ett stort tålamod. De normala mänskliga motivationerna är satta ur spel, jag saknar mänskliga uppdragsgivare, kunder eller presumtiva målgrupper, och därmed måste allt ske utifrån min egen inre drivkraft vilket naturligtvis upplevs som ensamt i vissa stunder. Jag kan också känna mig orolig för att misslyckas med vad det nu är jag har tagit på mig att få fram, och denna oro blir naturligtvis större eftersom arbetet inte har ett väldefinierat mål som jag känner till här på det personliga planet. Och ändå är tilliten total, de Höga har sagt att jag kommer att lyckas och allt de säger är sanning.

Det är tydligt att min inre drivkraft inte låter sig tystas innan en viss uppgift eller en viss energiansamling lösts upp. Utvecklingen har haft en iterativ karaktär och det gör att det jag dokumenterar också får denna karaktär. Olika teman som tagits upp tidigare dyker upp på nytt med en ny och större detaljeringsgrad allteftersom min kunskap växer.

Denna iterativa process har varit mycket tydlig i samband med minnena från olika tidigare liv. Insikterna runt Tycho Brahe är ett bra exempel på detta. Under en längre tid hade jag glimtar där jag klättrade uppför en spiraltrappa och kom ut på ett platt tak där jag skulle göra astronomiska observationer. Jag antog att det var något som hade att göra med något liv i Kaldéen eftersom jag visste att de kaldeiska prästerna hade gjort sådana observationer. Sedan såg jag under en period bilder av planeter med ringar omkring inför min inre syn. Slutligen nämnde Gustaf af Klint att Hilma hade skrivit mycket om Tycho Brahe och då föll polletten ner, det var det livet det handlade om.

Jag visste inget om Tycho Brahe, men när jag sökte information om honom på Internet fann jag en bild av Uraniborg och jag kände direkt igen dörren som man kom ut på observationsverandan genom och det speciella räcket runt verandan. Genom planen över Uraniborg fick jag också en direkt intuitiv koppling till rosenkorset och Rosenkreuzarna. Jag ”kom ihåg” att Tycho rest och utbildats i Tyskland och jag fick en direkt insikt om hans nätverk av likasinnade som jag kopplade till alkemi. Jag fick också en direkt emotionell anknytning till Tycho Brahe. Där dök upp starka känslor av inskränkthet och förföljelse som jag inte kunde koppla till någon medveten kunskap om hans liv eller tid.

13/3-2002

Jag hade så ont i högra skuldran och armen i går, det är lite bättre idag. Jag har ju känt att det sitter något ”karmiskt” där. Verkar som om det på något sätt är kopplat till de senaste dagarnas insikter. Underligt hur kroppen bär minnen från tidigare liv. Och också är kopplad till det gudomliga. Makrokosmos och mikrokosmos. Annars känner jag ett visst tryck.

Tänker på Tycho Brahe. Hans morbror Steen Billes namn kommer upp i mitt medvetande gång på gång. Och Tychos önskan när han dog, ”Måtte jag inte ha levat förgäves”. Hans motto, ”Inte att synas men att verka”. Tydligen finns hår från Tycho analyserat och kanske fortfarande kvar. Det där med DNA-analys… Sorgen över att behöva lämna Ven. Tur att han inte visste att det skulle raseras inom så kort tid. Ett monument ägnat åt den Gudomliga konsten. Känslan av inskränkthet, jag kan tänka mig att han mötte mycket rädsla och motstånd. Johannes Keplers mor anklagades för häxeri. Hela denna tid var ju genomsyrad av vidskepelse. Alkemi och astronomi sågs säkert av vissa som trolldom eller liknande. Han kallade alkemi och kemi för ”jordisk astronomi” och astronomi för ”himmelsk kemi”.

Denna känsla av sammanhang, att allt är förbundet. Känslan av den gudomliga kraften som genomsyrar allt. Den himmelska harmonin. Lustigt vilken stark psykisk energi det ligger i detta liv för mig. Kanske för att det avslutades i förtid på något sätt. Men han hade väl aldrig blivit ”färdig”. Verket måste alltid fortsättas i följande liv. Denna strävan framåt, drift till utveckling, kartläggning. Att känna sig själv och därigenom förstå alltet. Tycho Brahes liv var kanske också någon sorts brytpunkt. Från det yttre utforskandet över till det inre. Jane Lead och Hilma af Klint gick ju den andliga vägen. I och för sig var astronomi en gudomlig vetenskap för Tycho så man kan inte säga att han saknade andlighet, tvärtom. Liksom Rosenkreuzianismen.

Det finns också en sorg över att bli bortstött. Att inte kunna visa sitt sanna jag. Att vara ”fel”. Det är klart att Tycho valde en bana som hans familj inte accepterade. Dessutom blev han kidnappad av sin farbror, hur stor hänsyn tog man till barnens känslor på den tiden? Visst finns det en enorm identifikation med honom. Kanske ligger det en läkande kraft i detta att samla ihop sina ”delar”. Att bli hel. Det är ganska märkligt att jag gråter och känner denna psykiska reaktion. Det kändes skönt att läsa om hans familj. Änkan klarade sig tydligen ganska bra. Och barnen, ja vem vet. En del dog tydligen tidigt vilket var vanligt för den tiden. Jag tror i alla fall att han verkligen älskade sin familj. Det är lustigt, detta är den person som jag mest känner är jag även om hans liv och omständigheter är så otroligt skilda från mitt liv och mina omständigheter.[115]

Nu idag, mer än två år senare, vet jag ju att det verkligen fanns ett moment av kamp och förföljelse i Tychos liv och i hans tid. Jag har läst om striden mellan gnesiolutheranerna och philippisterna och jag vet genom Tychos brev att han och hans vänner tvingades dölja mycket av det som var viktigt för dem under hot av förföljelse. Fortfarande har jag inte fått någon yttre bekräftelse av att Tycho var en Rosenkreuzare, men jag tvekar inte om att denna ”rörelse” hade en koppling till den krets av filosofer och vetenskapsmän som han tillhörde.

Där fanns också en stark drivkraft att finna en koppling mellan Tycho Brahe och Jakob Böhme. På något sätt visste jag att denna koppling fanns och jag hittade den via Internet.

29/4-2002

Hittade (äntligen) en länk mellan Tycho Brahe och Jacob Böhme! Jag tyckte verkligen att denna länk borde finnas. Sökte på Brahe+Görlitz (där Böhme bodde) och fick upp en referens till den Görlitzske astronomen Bartholomäus Scultetus (1540-1614). Och detta är en klar koppling, alla tre var Rosenkreuzare. Tycho Brahe hann sannolikt inte få kontakt med Böhme även om Böhme hade sin första stora vision 1600. Men hur som helst, det är tydligt att de ingick i samma brödraskap. Inte underligt att Jane Lead och de Saint-Martin satte Böhme så högt. En länk till deras egen ”hemvist”. Överhuvudtaget börjar ju mönstret med mystiker i alla tider att synas så tydligt. Hur vi hjälper oss själva och varandra framåt i liv efter liv. Sanningen som aldrig kan dödas. Mysteriets stora, vackra sanning. Mästarnas ledning som ges åt människorna i alla tider.[116]

Även denna snabba slutledning har jag fått bekräftat i efterhand. Bartholomaeus Scultetus var borgmästare i Görlitz och han och Tycho Brahe var nära vänner sedan Tychos tidiga studieår i Leipzig. Nu har jag också hittat en text på Internet där det talas om en krets av människor runt Scultetus som var intresserade av humanism, Paracelsus läror, kabbala och alkemi.[117] Böhme var nära vän till vissa av dessa personer och bör ha påverkats av dem i sin egen utveckling.

Scultetus medverkade också till att den gregorianska kalendern infördes i Oberlausitz mer än hundra år tidigare än i de övriga delarna av det protestantiska Tyskland och i Norden. Denna kalenderreform skapade tydligen stora strider, de protestantiska prästerna motsatte sig den med anledning av att den initierats av påven och den katolska kyrkan. Men det var inte bara mellan protestanter och katoliker som det streds utan även inom den protestantiska rörelsen.

Tycho Brahe litade tydligen inte på prästerna i någon större utsträckning. Hans vän Henrik Ramel visade honom en skrift från konciliet i Marburg 1529 och Tycho hade velat göra en jämförelse mellan denna tyska text och den latinska översättningen för att se att allt översatts lämpligt och riktigt. Tycho skrev följande till lantgreven Wilhelm av Hessen om denna sak.

Ty jag förstår så väl av våra lärda teologers stridsskrifter, att de icke överallt ärligt och rätt anföra eller tolka sina motståndares åsikter, utan att ett alltför stort mått av egenkärlek, ärelystnad, hat och begär att tvinga och straffa i hög grad frodas hos de flesta av dem – i föga överensstämmelse med den tro de bekänna sig till, så att det, under förevändning att befrämja den sanna evangeliska läran, mestadels söka det som gagnar dem själva. Men vi må lämna dem åt deras värde och må de själva tala sin sak, så gott de kunna, inför en rättvis domare.[118]

Detta begär att tvinga och straffa som Tycho talar om i brevet 1591 fick han själv så småningom känna på mer och mer, och de ”renläriga” lutheranerna tvingade honom så småningom att lämna Danmark 1597.

Och varifrån kom då min starka vilja att finna en koppling mellan Tycho Brahe och Jakob Böhme? Dels var det förstås en sådan där ”sokratisk” återerinring, Tycho och Scultetus i Görlitz hade varit vänner och de ingick båda i det andliga brödraskap som också Böhme tillhörde, något som jag redan kände till på en undermedveten nivå. Men det handlade också om en intuitiv kunskap om mina föregående liv och den röda tråd som band samman dem. Det var naturligtvis det mystika och humanistiska arvet som det finns spår av i så många av mina liv som jag kände igen.

Från Hildegard av Bingen och framåt har min själ funnits i sammanhang i Europa där den andliga kontakten och sökandet efter den himmelska harmonin varit huvudsaken. Och detta sökande har också lett till att jag hamnat i sammanhang där jag förföljts och dödats för mina åsikter. Böhme var en länk mellan Tycho Brahe, Jane Lead och Lous Claude de Saint-Martin, och som sådan var han viktig för att jag skulle kunna bekräfta den ättelinje i form av filosofisk inriktning som finns mellan mina liv.

Lika tydligt som man kan se att vissa utmärkande egenskaper ärvs från en generation till en annan i en viss släkt, kan jag se hur det som är kärnan i mitt jag dyker upp i liv efter liv. Och det gäller alltså inte bara en allmän inriktning i livsbanan. Skulle det dominerande draget enbart ha varit filosofi, skulle man kunna förvänta sig att jag skulle ha sysslat med filosofin på modet, oavsett vilken nu detta var i varje liv. Men det som dyker upp i liv efter liv är i stället en väl sammanhållen filosofi med tydliga drag av kristen mystik tillsammans med en dragning åt det ockulta, men också med en vetenskaplig inriktning.

Lika väl som denna väldefinierade personlighet kan spåras tillbaka genom de senaste tusen åren bör den naturligtvis ha funnits innan dess. De liv som jag fått kunskap om före år tusen är också bärare av samma själsliga egenskaper. Där finns de andliga sökarna inom den tidiga tibetanska buddhismen, inom gnosticismen och i de antika kulturerna. De egenskaper som följt mig ända från min själs första medvetande om sitt ursprung och sitt mål i Kaldéen hjälper mig också framåt i det här livet.

På sätt och vis kan jag känna att dessa tidigare liv och personligheter kräver att bli förstådda och upprättade. Den franske katharen Pierre Authié och den spanske alumbradon Juan del Castillo kräver upprättelse, inte bara för morden på dem själva utan också för förföljelsen och förtrycket av alla dem som genom tiderna kallats för kättare och heretiker. Tycho Brahe, Jane Lead, Saint-Martin och Hilma af Klint vill få bekräftelse på att deras åsikter och bemödanden var rätt för dem, trots alla ”inkvisitorer” som tvingade dem att dölja den de egentligen var, och som i Hilmas fall hålla sitt stora livsverk dolt för världen under hela sitt liv.

Men naturligtvis är det inte så att de är verksamma i vår tid, annat än som delar av min egen själ. Genom att jag lyfts över tiden och rummet har jag också fått kontakt med dessa liv och med de delar av mig själv som normalt är dolda. Kraften i genombrotten beror både på den starka andliga kraft som verkar, och på de stora psykiska energier som kapslats in i de ofta våldsamma skeendena. Jag har på sätt och vis omedvetet släpat med mig minnen från förföljelser i olika liv, och när jag i det här livet fick kontakt med dessa liv utlöstes också den psykiska energi som fanns lagrad i deras upplevelser. Jag fick uppleva en läkning, men det krävde också att jag klarade av att leva igenom den storm av smärta, rädsla och ilska som frigjordes när minnena kom upp till ytan.

Den andliga kraften är den största läkaren, men man behöver i vissa fall hjälp av andra själar för att klara av att lösa upp de svåraste karmiska skadorna. Jag sammanfördes som jag berättat i Förklaringsboken med en själ som varit ansvarig för inkvisitionens förföljelse av spanjoren del Castillo. Anledningen till att del Castillo upplevde det som hände så starkt var att huvudinkvisitorn tidigare varit hans vän och välgörare och det fanns ett mycket starkt band mellan deras själar. Sveket var så stort att del Castillo fastnade i sin smärta och bitterhet och den nödvändiga försoningen och förlåtelsen uteblev.

Den själ som var del Castillos välgörare men också deltog i hans dödsdom var en själ som han mött i många liv, och det band som fanns mellan dem bestod av både stor kärlek och stor smärta. I det här livet möttes vi på nytt, och genom att åter spela upp det drama som handlar om ett okritiskt underkastande under en dogm, auktoritet eller guru, och därmed också ett avvisande och förnekande av dem som inte anpassar sig till normen eller doktrinen, löstes jag faktiskt från min karmiska blockering.

Jag kan inte förstå annat än att vi fördes samman av våra andliga ledsagare och att målet var att vi skulle reparera den skada i livsväven som orsakats av händelserna i samband med spanska inkvisitionen. På köpet blev jag också i stånd att se det mönster av förföljelse som fanns i många av mina liv och genom det kunde jag förstå mig själv och mina reaktionsmönster på ett bättre sätt.

Processen har varit mycket svår och långdragen, även om några år förstås är försumbara i det stora perspektivet av många liv och många svåra erfarenheter. De viktigaste slutsatser som jag lyckats dra är dock den att ingen egentligen är skurk och ingen offer. Jag har precis samma starka drivkrafter som andra, och det en människa kan göra är också andra kapabla till. Visst var min själ på sätt och vis fast i smärta och ilska där i fängelset på 1530-talet, men det var bara min egen oförmåga att förstå och förlåta som höll mig kvar där.

Kärleken är den kraft som gett mig styrka att leva igenom denna utrensningsprocess och jag kan bara tacka för den gåva jag fått.

Jag talade inledningsvis om ett tvåfaldigt syfte med det som hänt. Det första är alltså att jag själv skulle ta ett steg framåt och bryta igenom de barriärer mot det undermedvetna och mot den andliga världen som fanns i mig. Det andra syftet är som sagt att det skulle skapas ett lärostycke eller exempel för flera människor.

Denna insikt har naturligtvis varit orsak till en hel del vånda. Jag var verkligen orolig att jag skulle bli tvungen att gå ut och ”missionera”. Tanken på att jag skulle bli tvungen att ge mig in i en strid på det religiösa området var skrämmande och motbjudande. Idag vet jag att detta motstånd var fast grundat i upplevelser av religiöst förtryck från många liv och att det naturligtvis var otänkbart att jag skulle strida på det området.

Roten till ordet religion är enligt Svenska Akademins Ordbok av omstritt ursprung. I sin nuvarande användning infördes ordet i de moderna kulturspråken på 1500-talet av humanisterna och användes bl. a. av Luther. Personligen skulle jag kunna tänka mig att det är släkt med relegera, att sända bort, utesluta eller avskilja något eller någon. Humanisterna sökte ju förena kristna och bl. a. grekiska och egyptiska föreställningar, och kristendomens strävan efter att avskilja sig från sin förhistoria och sitt ursprung var något negativt för dem.

Att Luther använde ordet religion i en helt annan betydelse än humanisterna är ganska uppenbart och i vårt språkbruk finns inte den humanistiska laddningen kvar, annat än i form av de kunskaper vi har om religionernas ofta förödande resultat i form av intolerans, förföljelser och religionskrig.

En religion är en formaliserad andlighet där det enskilda ansvaret och initiativet har tagits över av en organisation. Förstelning och förtryck är inbyggt i konceptet och så som alla gränsdragningar skapar religionen strider och utestängande. Mitt stora motstånd mot sådant som förtrycker den egna självständigheten och uppmanar till okritisk anslutning till etablerade ”sanningar” är förståeligt i skenet av de förföljelser jag utsatts för från inkvisitionen och de svårigheter för forskning och vetenskap som de religiösa skapade för Tycho.

Det har funnits en stor drivkraft att lyfta upp dessa tidigare liv och erfarenheter till ytan, och en del av denna drivkraft består som sagt i att ge dessa människor och deras strävan en upprättelse och därigenom också läka mina egna karmiska sår. Men denna drivkraft består också till en del av de stora ansträngningar som gjorts från den andliga världen för att det här skulle komma fram och dokumenteras.

Jag har förstått att ett motiv för det exempel som skapats genom mina upplevelser är en undervisning om själens odödlighet och dess sammanhållna och kontinuerliga karaktär. Men ett annat motiv verkar vara att korrigera eller komplettera bilden av den moderna vetenskapens framväxt, i alla fall för mig själv.

På samma sätt som kristendomen avskiljt sig från sina källor, och därigenom blivit förtorkad och falsk, har vetenskapen avskiljt sig från sin egen utveckling. Tycho Brahe var viktig för den moderna vetenskapens framväxt genom sina metoder och sin vilja att utbyta kunskaper med andra. Genom att använda Tychos observationer kunde Johannes Kepler etablera de tre fundamentala lagarna för planetrörelser som sedan fick sin förklaring genom Isak Newtons arbeten.

Kepler var samma slags vetenskapsman som Tycho Brahe. Keplers första bok hette Mysterium cosmographium (Det kosmiska mysteriet) och hans teori där var att vårt planetsystem är format kring de fem platonska kropparna. I arbetet Harmonice mundi (Världsharmonin) formulerade han sin tredje lag och utvecklade en teori som innebar att planetsystemet i sina rörelser och proportioner återspeglar musikaliska harmonier.

Isaak Newton (1643-1727) var en engelsk matematiker och naturvetenskapsman och han anses vara den som utgör den vetenskapliga revolutionens höjdpunkt. Han funderade över tyngdkraften och planeternas rörelser och visade t.ex. att Keplers tredje lag medför att planeterna styrs av en kraft omvänt proportionell mot kvadraten på avståndet till solen. Newton var en vetenskapsman som sökte sanningen om Gud genom sin forskning, precis som många av hans föregångare. I slutet av sitt verk Principia ger han uttryck för detta. ”Gud är allsmäktig, ständigt närvarande i sin skapelse, och genom studiet av naturen erhåller vi kunskap om honom.”

Newton ägnade sig också åt kemi och alkemi och han gjorde bland annat en noggrann genomgång av den alkemiska litteraturen. Sambandet mellan alkemiska och hermetiska tankar om affiniteter och liknande, och Newtons idéer om attraktiva och repulsiva krafter har länge förträngts. I dag börjar dock vissa forskare se sambandet mellan intressena i den krets av platonister i Cambridge som Newton var en framstående medlem av, och hans forskning.

B. J. Gibbons ser en viss likhet mellan Newtons system och Böhmes, båda ser Universum som genomträngt av mystiska krafter av attraktion och repulsion. Hon föreslår också att Newtons demonstration av hur vitt ljus bryts i ett färgspektrum iscensattes för att testa metafysiska och religiösa hypoteser snarare än rent fysikaliska. Newton ville demonstrera förekomsten av det ursprungliga kaos eller gudomliga kraft ur vilken den naturliga ordningen emanerar.[119]

Tydligen har dock Newtons inspiration från alkemi, hermetism och Böhme varit känd bland andliga forskare genom tiderna. I brevväxlingen mellan Kirchberger och Saint-Martin berättar Kirchberger 1794 om Newtons intresse för Böhme. Jag har av en slump fått veta att Böhmes arbeten var en av den store Newtons favoritstudier. Han gjorde ymniga extrakt från dessa arbeten. Jag har själv hittat teorin om attraktion mellan himmelska kroppar klart uttryckt i Böhmes skrifter.[120] (Min egen översättning.)

Saint-Martin svarade att han inte skulle bli överraskad om den store Newton läste Böhme, men att han inte trodde att Newton fick sitt system av attraktion mellan kroppar därifrån, ”eftersom Newtons system är helt och hållet fysiskt och bara skrapar på ytan, medan Böhmes system går till centrum”. Men kanske misstog sig den gode Saint-Martin här, om lagarna är generella bör de förstås gälla både i det lilla och i det stora. Såsom ovan, så ock nedan.

Newtons teorier mottogs mycket positivt, men vissa rättrogna cartesianer som Huygens och Leibniz opponerade sig mot gravitationens ”ockulta” karaktär. Även Newton vacklade enligt NE mellan försök att tolka tyngdkraften som en rent matematisk abstraktion och försök att förklara den med olika eterteorier. Detta problem levde vidare ända tills Einstein gav en rent geometrisk beskrivning av tyngdkraften år 1916.

Och ungefär här landar vi väl idag. Har vi egentligen etablerat den enda sanningen genom Einsteins bevis? Vad jag förstår söker vetenskapsmännen fortfarande efter den grundläggande kraften. Dagens strängteorier verkar kunna ge svar, men tyvärr verkar dessa teorier inte vara möjliga att testa genom vetenskapliga experiment. De leder in i nya hypoteser om att universum består av många dimensioner, vilket vi inte vetenskapligt kan verifiera från den här dimensionen.

Och ändå är dessa nya slutsatser märkligt välbekanta. Visst har man alltid sagt i de esoteriska lärorna att det finns mer än den verklighet som vi kan förnimma med våra fysiska organ. Namnen på de olika sfärerna eller himlarna eller planen har varierat, men i grunden har de sanna mystikerna alltid vittnat om verklighetens mångdimensionella karaktär.

Människan är outtröttlig i sin önskan att finna svaren på de existentiella frågorna, och vetenskapliga framsteg är ett resultat av denna själens innersta drivkraft. Men medan tidigare generationers vetenskapsmän besjälades av en övertygelse om en yttersta orsak till allt som framträtt i det synliga universum, har vi i dag lämnat denna övertygelse som för Sokrates och Platon var ett grundläggande axiom.

I dag finns ett gap mellan naturvetenskap och andlig forskning som inte existerade så sent som på Newtons tid. Hans resultat grundades på många generationers utforskande av den värld som man alltid trott varit genomträngd av gudomlig kraft. I dag är världen i grunden tom på mening och orsak om man tillägnar sig ett rent vetenskapligt synsätt. Drar man ut denna inställning till dess extrem är vi människor biologiska maskiner som av en ren slump råkat hamna i ett rent mekaniskt universum.

Den teorin är inte tillfredsställande för de människor som känner att det finns en god vilja som hjälper oss framåt. Men det är klart att vi måste godkänna de vetenskapliga framsteg som gjorts. Avskiljandet av naturvetenskaperna från den andliga forskningen var nödvändig för att vi så snabbt skulle nå så långt som vi gjort. Men nu står vi vid gränsen för det som kan utforskas i den här världen, och bortom denna gräns väntar något helt nytt.

På samma sätt som religionen var en hämsko på vetenskapen under flera hundra år är nu vetenskapen en hämsko på vår förmåga att ta nästa steg. Rädslan för det andliga är utbredd bland tekniker och vetenskapsmän, ett säkert sätt att göra sig obekväm i den vetenskapliga världen är att ge uttryck för metafysiska åsikter. Och dock har vi för länge sedan lämnat utforskandet av den synliga världen och trätt in i mikro- och makrokosmos. Alla energier och krafter som verkar på oss är inget annat än ockulta företeelser - de är dolda för våra fysiska sinnen - och ändå kan vi i varje sekund erfara deras verkningar genom naturlagarna.

Vi vet att vi kan utlösa enorma krafter genom att spränga atomkärnor, och att denna kraft kan användas både till förödelse och för att ge energi för fredlig användning. Det ömsesidiga sambandet mellan energi och materia, det faktum att den skapande kraften är inbyggd i det skapade, var en självklarhet för de människor som genom tiderna strävat efter att utveckla och använda den andliga kraften.

Den starka kraft som verkar genom mig vill öppna våra ögon för den andliga verkligheten. Det är alltid därifrån som vi fått våra kunskaper, men vi väljer alltför ofta att bortse från vårt stora arv. Mänskligheten har alltid varit mottagare av nya sanningar via vissa människor som varit mer lyhörda för sina intuitiva kunskaper, och det är bara genom dessa som vi lyckats göra vetenskapliga och tekniska genombrott. De räddhågade och fega, de som blint tror på de etablerade sanningarna, har aldrig varit en källa till nytänkande. De egoistiska och själviska människorna som ruvat över sina tillgångar och kunskaper som en drake som vaktar sitt guld, har aldrig bidragit till det stora helas framåtskridande.

Våra framsteg grundas på osjälviska och modiga människors vilja att gå emot det etablerade och tänka i nya banor. Kunskapen anrikas genom generationerna och växer genom att delas och göras tillgänglig för alla. Det nya som bryter fram med stor kraft är grundat i öppenhet och generositet. Vi har nu tillgång till information på ett sätt som är helt nytt i mänsklighetens historia, och genom att allt fler människor är fria att ta del av dessa rikedomar kommer också vår utveckling att gå framåt i en takt som vi aldrig tidigare sett.

Men vi måste också göra oss själva fria. Allt som begränsar det fria tänkandet är negativt, och den som i allra högsta grad verkar som väktare av det etablerade är vi själva. Man kan alltid göra sig själv fri, men det kräver att man lär känna sig själv och respekterar sin egen kapacitet. Fördomar, vanföreställningar och en högmodig inställning som leder till förkastande av nya eller från ens egna sanningar avvikande kunskaper är sådant som hindrar oss att ta det sista steget fram till vår fullkomning.

Nästa steg handlar om att vi använder alla våra kunskaper och allt vårt vetande i det högstas tjänst. Det finns ingen motsättning mellan vetenskap och andlighet. En sann vetenskap vilar på universums lagar, och dessa lagar skapas av det som står över rummet och tiden. De Höga Mästare som leder oss på vår väg mot fullständigt självmedvetande vill inget annat än vårt bästa, men det är bara vi människor själva som kan välja att acceptera eller förkasta deras råd. Vi har själva makten här på jorden genom vår egen fria vilja.

I ett ödmjukt böjande inför den kraft som allt fler människor kommer att bli i stånd att uppfatta med sina egna sinnen, ligger det sanna självförverkligandet. Den kraft som i grunden är kärlek låter oss förenas med varandra och med själar i andra dimensioner på ett sätt som ger oss tillgång till den största lyckan och den fulländade kunskapen. Denna kraft är inget utom oss själva, vägen till att finna källan kan inte gå genom något annat än vårt eget allra innersta.

Allt vi kan göra är att be om hjälp att lära oss tysta egot och de jordiska krafterna för att nå vårt sanna jag och den rätta verkligheten. De stora andliga lärarna har alltid sagt att den verklighet vi ser bara är en illusion, och att den sanna verkligheten finns på annat håll. Snart kommer också vetenskapen att godkänna människans tvåfaldiga karaktär, att vi både är barn av materien och av den andliga världen.

Genom en sann värdering av vår utveckling och vår historia förstår vi också målet bättre. Vi förståelse och vårt kunnande har gått från det allra mest konkreta mot allt mer abstrakta företeelser. Vi låter inte längre religionen ha monopol på sanningen om vårt universum och de krafter som finns där, men vi bör inte heller längre låta vetenskapen ha monopol på sanningen om oss själva. Det är dags att människorna står upp för sina egna sanningar och sina subjektiva upplevelser. Nästa steg kräver att vi inser att alla människor är mottagare av gudomlig kraft och att det endast är genom oss själva som denna kraft kan manifesteras.

Att förstå och älska den gemensamma grunden för vårt vetande och vår kultur innebär inte att vi okritiskt skall gå tillbaka i utvecklingen. Alla andliga skolor och all träning finns inpräglad i våra själar, men nästa steg framåt innebär att vi måste frigöra oss från alla former som binder och begränsar vårt medvetande. Det sista steget härifrån måste vi ta utan att lita till yttre former eller till någon som helst sorts konstlade hjälpmedel.

Ytterst möts vi alla i de gamla teorierna om etern, det femte elementet. Detta element som i den klassiska kosmologin var eldens princip, den substans som stjärnor och planeter består av och varifrån allt liv och all tanke härstammar. Den egna förmågan att mer eller mindre medvetet uppfatta denna kraft är det som förenar alla mystiker och andliga sökare. Kontakten med denna urkraft och detta element är en källa till direkt insikt om alltings sanna natur och grunden för allt.

Jag har själv fått uppleva att den andliga världen tagit kontakt med mig utan att jag på något sätt medvetet arbetat för detta. Just avsaknaden av yttre ramverk har gjort att jag kunnat värdera mina upplevelser till fullo. Allt har skett genom den andliga kraften och vägledningen, jag har inte varit beroende av andra människor eller någon som helst ritualer eller hjälpmedel.

Detta gör att jag är övertygad om att varje människa har sin utveckling inprogrammerad i sin egen kod, och att det bästa vi kan göra är att så lite som möjligt påverka och styra oss själva och andra. De taoistiska berättelserna om olika människors väg till odödlighet innehåller just denna sanning att var och en har sin egen unika väg. Varje försök att formalisera och ritualisera det andliga arbetet skapar ett hinder för den egna direkta upplevelsen. Vi kan naturligtvis konstatera den historiska nödvändigheten av sådana former, människorna skapade det de behövde, men inför fullbordan av vår utveckling måste vi bli mogna nog att stå på egna ben.

Den egna vägen innehåller ensamhet och strid för att utmana sina egna begränsningar. Det är en svår och arbetsam väg, men det är också den enda möjliga vägen. Den förste som demonstrerade denna sanning för oss sade ”jag är vägen, sanningen och livet” och denna utsaga gäller för oss alla. När vi förstår sanningen om vår rätta natur och vårt rätta mål, får vi också hjälp på vägen av dem som är bärare av samma liv som genomsyrar oss och allt skapat. Detta liv längtar till sin källa, och denna kärlek och längtan är det som drar oss fram på vägen mot fullkomning och uppfyllande av all längtan.

Källan

Ett själsanlag som återkommer i flera av mina inkarnationer är intresset för medicin och helande. Det finns tydligt hos Hildegard av Bingen och Tycho Brahe och till viss del även hos Hilma af Klint.

Hilma af Klint var tidigt intresserad av teosofi och hon lyssnade till föredrag av Rudolf Steiner 1908 och 1912. Från 1920-talet och framåt var hon anknuten till Steiners antroposofiska rörelse och hon besökte centret i Dornach flera gånger. Det är inte underligt att Hilma kände en släktskap med Steiner, han tog upp ämnen som ockultism och clairvoyance och han talade mycket om olika plan eller dimensioner, det här var teman som också Hilma mött i sin egen andliga utveckling.

Men Steiner beskriver också en världsbild som är direkt spårbar till Paracelsus. Bland annat talar han om elemantalandar som gnomer, undiner och sylfer.

The gnomes are, in fact, the spiritual midwives of plant-reproduction. Fructification takes place below in the earth during the winter, when the seed comes into the earth and meets with the forms which the gnomes have received from the activities of the sylphs and undines and now carry to where these forms can meet with the fructifying seeds. … The undines foster the chemical ether, the sylphs the light-ether, the fire-spirits the warmth ether. And then the fruit of the warmth-ether again unites with what is present below as life. Thus the plants can only be understood when they are considered in connection with all that is circling, weaving and living around them. And one only reaches the right interpretation of the most important process in the plant when one penetrates into these things in a spiritual way.[121]

Dessa elementaler, alltså undiner, sylfer och gnomer, uppfanns av allt att döma av Paracelsus och den lära som förknippas med dem härstammar från honom. Steiner förnekade visserligen av någon anledning att han lärt något från Paracelsus eller andra källor. Däremot hade han ofta känt sig starkt manad att ”slå upp” i Paracelsus böcker hur en upptäckt som han själv gjort kan låta på Paracelsus språk.

I will take this opportunity of repeating what has already been stated: namely that the contents of these lectures have not been derived from any study of ancient lore. What is here stated, is gained from the facts themselves: occasionally I have alluded to the coincidence with the primary wisdom; but my statements are never gained from it. If you study the processes in question with care, you will be led to those conceptions which remind us of some elements of ancient wisdom. I should never myself consider it admissible to investigate any subject by studying the works of Paracelsus. But I am often strongly inclined to “look up” in his books how a discovery which I have made may sound in his language.[122]

Att Hilma tog starkt intryck av Steiners lära kan man se av hennes texter från 1930-talet. Där återkommer ofta just dessa sylfer, undiner och andra väsen. Det här var inget som hade behandlats i den undervisning som Hilma och hennes vänner fick ta emot från den andliga världen från 1896 och fram till omkring 1916, utan orsakades av Hilmas egen intresseinriktning.

Med facit i hand, där jag vet att Paracelsus lära och det därtill hörande alkemistiska och hermetiska arvet varit så viktigt för Tycho Brahe, Jane Lead och Louis Claude Saint-Martin, var det inte underligt att dessa föreställningar återigen mötte ett starkt gensvar i Hilma af Klint.

Och detta är väl en av orsakerna till att vi normalt inte kommer ihåg något från tidigare liv. Hade vi gjort det hade sannolikt den nödvändiga utvecklingen försvårats och försenats eftersom vi skulle ha klamrat oss fast vid det gamla mer än nödvändigt. Vi föds helt klart inte som vita, oskrivna pappersark, tidigare inriktningar och intressen finns med oss på det undermedvetna planet. Sådana tidigare livsmönster kan inverka på det aktuella livet på ett kraftfullt sätt, men det finns också risker förenat med detta eftersom dessa tidigare erfarenheter inte är medvetna.

Risken finns att sådant gammalt som vi åter möter känns så sant och kraftfullt att det lurar oss att bortse från de framsteg som gjorts och från vår nuvarande utvecklingsnivå. I Hilmas fall skedde en sådan inflation från det undermedvetna. De totalitära och våldsinriktade krafter som var aktiva under 1930-talet i Europa och den uppladdning som skedde inför andra världskriget påverkade naturligtvis en känslig och medial person som Hilma af Klint starkt. Hon försökte förstå och hantera detta genom att använda Steiners filosofi, men att till exempel identifiera Hitler och Stalin med olika andeväsen som Lucifer och Ahriman hjälpte henne knappast framåt.

Det som vi arbetet med under tidigare skeden i vår utveckling är en nödvändig resonansbotten i våra själar, men hela meningen med evolutionen är att vi utvecklas från ett stadium till ett annat i en kontinuerlig process. De föreställningar som vi till exempel såg som sanningar på 1500-talet har vidareutvecklats och modifierats under århundradenas gång, och det finns ingen vinst i att gå tillbaka till de gamla magiska föreställningar som bland annat var en viktig del av den tidiga medicinen.

Men det finns en kraftfull drivkraft mot att falla tillbaka till sådant som vi egentligen lagt bakom oss för länge sedan. Grunden för denna drivkraft är som jag ser det, att vår moderna vetenskap trots allt tappat något på vägen. Genom att man helt avsnört sig från den andliga grunden i de gamla föreställningarna har det uppstått ett tomrum, som i många fall fylls av just det som brännmärkts som okunskap och vidskepelse. De människor som har en djup intuitiv känsla av att det finns mer i världen än det som kan bevisas med rationella metoder, har också ett starkt behov av att bejaka och bekräfta detta andliga behov.

Genom sökandet efter denna bekräftelse och efter former för att tillfredsställa denna hunger, uppstår den marknad för alternativa behandlingsmetoder etc. som brukar inordnas under New Age. Tyvärr handlar det kanske ofta om att ”en blind leder en annan blind” i sådana sammanhang, men det mänskliga behovet som dessa rörelser vittnar om är ändå genuint.

Vi står idag mitt uppe i en utveckling som är ganska svår, och de emotioner som uppammas på respektive sida kan vara starka. Det tenderar att skapas två lag, ett ”vi” som är upplyst och modernt, och ett ”de” som är okunniga och vidskepliga. Denna inställning finns både hos dem som är ”vetenskapliga” och hos ”new age”. Sådana motsättningar handlar förstås om att varken ”vi” eller ”de” egentligen har hela sanningen. Att vår kultur saknar något tror jag de flesta kan vara överens om, tecken som tyder på detta saknas inte, men vi har däremot svårt att ena oss om vad som skulle kunna reparera denna saknad.

Det som känns sant för mig efter det jag fått ta del av under de senaste åren är dels att var och en själv måste gå sin egen väg, och dels att den andliga världen verkligen inte är intresserad av hur vi löser våra jordiska problem politiskt eller i andra avseenden. Deras rike är inte av denna världen. Med den inställningen inser man också att man inte kan eller bör påverka andra på något sätt. Men jag känner också att jag har en uppgift att lämna ut och förmedla det jag upplevt, vilket naturligtvis kan ses som motsägelsefullt.

De jordiska drivkrafterna är så starka att vi helt säker kommer att skapa de förutsättningar som behövs för livet på jorden. Utvecklingen har fungerat som den skulle ur den aspekten historiskt sett, och den kommer att göra det i fortsättningen också. Inte för att livet har varit lätt för oss människor alla gånger, men i ett längre perspektiv har vi ändå alltid byggt något nytt och bättre på det som raserats.

Den andliga drivkraften är också den en stark kraft, och den förstärks av det som sänds ut över oss alla från den andliga världen. Förmågan att ta emot andlig kraft och att göra sig nytta av den varierar, men vi är alla mottagare av kraften i samma utsträckning. För de människor som utvecklat en känslighet och ett behov av den andliga födan, men som inte har utveckla förmågan att tillföra den i motsvarande grad, skapas en brist och ett sökande. Att denna brist är stor i nuläget är lätt att se.

Quinta essentia, eter, me, qi, helig ande, eller vad man valt att kalla den andliga kraften genom tiderna och i olika kulturer, är en grundläggande kraft. Den har alltid verkat i människorna och vi har alltid försökt nå en större närhet till den eller större koncentration av den på olika sätt. Skiljelinjen går mellan dem som inte känner av denna kraft och dem som kan urskilja dess olika yttringar genom de fysiska sinnena.

Om man äger denna förmåga varierar den naturligtvis från människa till människa. Vissa ser färgspektrum eller energifält, vissa hör saker, andra känner kraften i form av värme eller på andra fysiska sätt och återigen andra känner den andliga kraften genom sina inre upplevelser. Oavsett i vilken form man har denna förmåga är den en förutsättning för att man skall bli medveten om den andliga dimensionen.

Om man känner igen kraften kan man också lära sig att värdera dess yttringar och de former där kraften används. Denna utbildning tar naturligtvis lång tid, och man får möta det som behövs för att man skall gå vidare när det är dags. Genom den undervisning som Hilma fick ta emot för hundra år sedan, och genom egna erfarenheter, vet jag att det är en grundläggande förutsättning för den andliga utvecklingen att medvetenheten om den andliga världen blir så permanent att den lever kvar från ett liv till ett annat.

En annan kunskap som Hilma och hennes vänner fick veta var grundläggande, var kunskapen om att allt är ett. Denna kunskap är nära knuten till förmågan att uppfatta den andliga kraften. När man väl känner igen denna kraft förstår man också att samma kraft och samma liv finns i allt, och att allt finns i denna kraft.

Källan till allt som manifesterats finns i den andliga världen, och det är till denna källa som vi en gång skall återvända. Inte efter döden som man ibland tror, utan redan i det jordiska livet. När vi förenas med det gudomliga når vi ett tillstånd som är målet för vår utveckling, och i denna gemenskap och kraft finns all läkning.

Min uppgift är att visa på möjligheten att förverkliga denna urgamla önskan. Det har skett för vissa människor i tid efter annan och det kan faktiskt ske även i vår tid. Vår långa utveckling och alla våra liv har äntligen gjort oss färdiga för att ta det sista steget på den långa resan, och vi får all hjälp som vi kan behöva från dem som följt oss på denna färd.

Men allt sker inte automatiskt och utan medveten strävan. De egenskaper som finns i min själ och som kan återfinnas i mina tidigare inkarnationer har utvecklats under många liv med målet att jag en gång skulle fullkomnas. Min andlighet, nyfikenhet, kreativitet och naturvetenskapliga läggning har utvecklats för att jag skulle bli i stånd att göra den utforskning av själens och andens verklighet som jag gjort.

Den tillbakadragna läggning som fick Tycho Brahe att dra sig tillbaka från adelsmän och hovliv till den lilla isolerade ön Ven, som gjorde att man kallade Jane Lead för eremit, som fick Louis Claude de Saint-Martin att publicera sig anonymt under pseudonymen den okände filosofen och som gjorde att Hilma af Klint kunde följa uppmaningen att hålla sitt stora verk dolt under hela sitt liv, har gett mig kraft att göra mitt arbete i ensamhet utan yttre godkännande eller bekräftelse.

De kunskaper eller förmågor som utvecklats i Kina, Egypten och Inkariket i form av fallenhet för qigong och liknande fysiskt-andliga träningsmetoder, i Tibet i form av drömyoga, i Spanien och England i form av queitism som själsligt uppgivande och i Tyskland, England och i Sverige genom förmågan att ta emot skrivna meddelanden från den andliga världen, har alla aktiverats helt oväntat i det här livet. Och dessa kunskaper har varit ett villkor för att jag skulle kunna göra det arbete som jag gjort. Allt arbete och alla erfarenheter är nu en integrerad helhet i min själ, och jag har nu fått skörda frukterna av all möda genom liven.

Det här är naturligtvis inget som skett genom en medveten strävan, men med hjälp av de andliga lärare och föräldrar som satt mig i de mest passande omständigheterna i varje liv har allt fullbordats på ett naturligt och automatiskt sätt. Men jag har också medvetet gjort mina val i många liv. Mina lärare och Mästare fordrade helt plötsligt för tre år sedan att jag skulle leva upp till de löften jag givit i tidigare liv och jag lydde. I dag vet jag att jag, eller rättare sagt, mina tidigare inkarnationer gett ett löfte om att gå vägen i Kristi efterföljd vid många tillfällen.

Jag ser också när jag nu läser en text som kallas Ten Prayers by the Unknown Philosopher på Internet, att Louis Claude de Saint-Martin medvetet bad om det som jag så överraskande fått erfara i mitt eget liv. Han bad om att den helige andes eld skulle förtära den gamla människan och denna eld har jag själv upplevt. Saint-Martin bad att sanningens ande skulle sändas till honom, och denna kraft har mycket tydligt manifesterats i det jag upplevt.

Han bad också om att få göra Guds namn känt bland folken och att få bli en manifestation av detta namn och av det urverk och yttersta orsak som är Gud. Mitt arbete har gått ut på att beskriva den gudomliga kraftens verkningar och källan för denna kraft. Saint-Martin längtade efter att få bli kallad vid namn och inordnad i den himmelska armén. Jag har verkligen fått uppleva detta, tidigt kallades jag vid namn i träningen och så småningom användes mitt namn som ett giv akt när jag tog emot meddelanden från mina lärare. Hilma af Klint målade en riddare som stred mot en drake, och jag har själv sett och känt av striden.

Saint-Martin anropade sin själs make eller älskade, och bad att den son som han var havande med skulle få födas och vårdas av sitt upphov. Jag har själv känt denna stora kärlek som är Guds och sett kärleksbarnet födas. Denna inriktning på att föda sig själv har varit genomgående i min utveckling, och tidigt fick jag till och med fysiskt ta emot en graviditetssnurra.

Jag har fått ta emot det levande brödet precis som Saint-Martin talar om i sin bön, och matlagning, fester och gästabud har varit ett återkommande tema i mina drömmar och andliga upplevelser. Jag släpades också verkligen fram till tronen och låg där helt förkrossad men benådades, precis som Saint-Martin bad om. Och jag har fått ta emot smörjelsen, kronan, ringen, manteln och sandalerna så som han så innerligt önskade sig.

Allt det här har jag beskrivit i mina böcker långt innan jag läste Saint-Martins böner eller visste något om honom. Visst kan man säga att det är vanliga kristna teman som han tar upp, men genom att jag känner till den process som jag gått igenom som uppenbarat flera av mina tidigare inkarnationer, vet jag att det verkligen är min själs innerliga önskan i Saint-Martins och de andra liven som nu uppfyllts.

Det krävs att vi utvecklar en stark egen vilja och använder denna vilja för att nå en kontakt med Gud, för att vår utvecklings mål skall uppfyllas. I Guds tjänst kommer var och en att förr eller senare få göra just det arbete som hon eller han förberetts för genom alla sina liv. Arten av detta arbete varierar naturligtvis från människa till människa, men jag är övertygad om att vi i alla måste arbeta för vår andliga utveckling. Vi måste vilja, älska och längta, samt vara beredda på att överlämna oss till den Högre viljan. När tiden så är inne sker alla under, i vårt inres allra heligaste föds den son som avlats av Fadern. I andens kraft och i sin fulla mandom kommer han sedan att lämna modern, materien när allt är fullbordat.

Louis Claude de Saint-Martin bad om att få bli en profet och förkunna sanningen om den andliga födan för ofödda folk. Jag har fått fullfölja hans och mina andra inkarnationers önskan, och jag kan inte annat än försäkra att all kraft och all makt är Guds och att vi bara behöver arbeta för att ta emot och öppna oss när Han knackar på. Nedan finns några utdrag ur Saint-Martins böner.[123] Översättningen till svenska är min egen.

Eviga källa till allt som är, Du som sänder en anda av synd och mörker till de osannfärdiga, vilket avskärmar dem från Din kärlek. Sänd till den som söker Dig en anda av sanning som för alltid förenar honom med Dig. Må denna andas eld förtära alla spår av den gamla människan i mig, och må den från askan skapa en ny människa, över vilken Din heliga hand inte skall försmå att låta en helig olja strömma.

Upphör därför inte för ett ögonblick med dina arbeten på mig, så att jag inte bara må leva, utan att Ditt namn också skall bli känt bland folken. Dina profeter har tillkännagivit att de döda inte kan prisa Dig, låt därför aldrig döden komma nära mig, för jag brinner för att få ägna Dig evinnerlig lovprisning. Jag brinner av åtrå att Sanningens Evige Son aldrig skall behöva fläcka människans hjärta med den minsta fördunkling av Din härlighet eller någon som helst förminskning av dess överflöd. Mitt livs Gud, den vars Namns yttrande åstadkommer allt, återställ till min natur det som Du först skänkte till den, och jag skall manifestera detta Namn bland folken, och de skall förstå att det bara är Du som är deras Gud, Du ensam som är deras liv, så som endast Du är urverket bakom allt och den yttersta orsaken till allt som finns.

Jag kommer att närma mig Dig, Du mitt livs Gud; jag kommer att närma mig till Dig, oren som jag är; Jag kommer att överlämna mig med förtroende till Dig. Jag vill komma till Dig i namn av ditt eviga varande, i namn av mitt liv, i namn av Ditt heliga förbund med människan. Denna trefaldiga offergåva skall vara ett offer på vilket Din Ande skall sända ner sin gudomliga eld, för att uppsluka det och förflytta det till Din heliga boning, fullständigt laddat och fyllt med åtrån hos en behövande själ som endast längtar efter Dig. Herre! Herre! När skall jag höra Dig i djupet av min själ yttra det tröstande och levande ord som kallar en människa vid hennes namn, som kungör hennes enrollering i den himmelska armén och Din vilja att hon skall räknas bland Dina tjänare?

Min själs make! Genom vilken själen har blivit havande med begäret för visdom, hjälp mig Du att ge liv åt denna älskade son, vilken jag aldrig kan älska tillräckligt. Så snart som han ser ljuset, sänk ner honom i Din livgivande Andes rena dopvatten, så att han alltid kan räknas bland de trofasta medlemmarna av den Högstes Kyrka. Ta honom i Dina armar som en öm moder tills det att hans svaga lemmar fått styrka nog att bära honom, och skydda honom från allt som är skadligt.

Min själs make! Okänd för alla förutom de ödmjuka, jag bringar min hyllning till Din makt, jag skulle aldrig anförtro denna son av kärleken som du skänkt mig, till andra händer än Dina. Jag önskar att Du själv när honom, vakar över hans första steg, lär honom när han växer om den ära som han är skyldig sin Fader, så att hans dagar blir många på Jorden; inspirera honom till respekt och kärlek till den makt och de krafter som tillhör Honom som gett honom liv.

Min själs make! Inspirera också mig att oupphörligt nära detta dyrbara barn med den andliga mjölk som Du Själv har bildat i mitt bröst. Må jag alltid se i min son bilden av hans Fader, i hans Fader likheten med min son, och med alla dem som Du kan komma att alstra i mig genom den obrutna kedjan av evigheter.

Min själs make! Känd endast av de helgade, jag vill att Du så snart han föds blir en mentor och modell för detta barn av Din Ande, så att hans verk och exempel i alla tider och på alla platser skall förkunna hans himmelska ursprung. Sätt också Du till sist segerkronan på hans huvud och han kommer att vara ett evigt äreminne till Ditt kungliga Namn inför folken.

Jag placerar mig vid porten till min Guds tempel och jag kommer inte att lämna denna ödmjuka fristad för de små och fattiga förrän jag har fått ta emot mitt dagliga bröd från mitt livs Fader. Skåda mysteriet som är knutet till detta bröd! Jag har smakat av det och jag kommer att förkunna dess ljuvlighet för ofödda folk.

Människor av fred! Hur kan vi kontemplera med annat än helig bävan utsträckningen av vår Guds nåd! Vi är tusen gånger mer skyldiga inför Honom, än de brottslingar som genom mänsklig rättvisa släpas genom städer och offentliga rum, fyllda av tecken på vanära och tvingade att högt erkänna sina brott vid templens dörrar och i närvaro av de makter som de har upphöjt till avgudar. Precis som de, och tusen gånger mer skyldiga, borde vi skymfligt släpas fram och kastas framför fötterna för alla Naturens och Andens makter. Vi borde bli paraderade som kriminella genom alla regioner i universum, både synliga och osynliga, och borde i deras närvaro ta emot de förfärliga och skamfulla straff som framkallas av våra förskräckliga undanflykter.

Men i stället för finna stränga domare beväpnade med hämnd, skådar vi en vördnadsvärd Monark, vars ögon förmedlar Hans förbarmande, vars läppar uttalar förlåtelse för alla som inte blint håller sig själva skuldlösa. Långt ifrån att önska att vi hädanefter skall bära vanärans klädnad, uppmanar Han Sina tjänare att ge oss tillbaka vår ursprungliga ämbetsdräkt, att sätta en ring på vårt finger och skor på våra fötter. För att ta emot alla dessa gåvor är det nog att, som tidigare förlorade söner, erkänna att vi inte funnit den lycka i främlingars hus som endast finns i Fadershuset.

En sammanfattning

Det jag har skrivit i detta dokument är ett försök att presentera en sammanfattning av de lärdomar och insikter som jag fått under de senaste fem åren när det gäller vår själsliga evolution. Den själsliga evolutionen är en kontinuerlig utveckling som har till mål att vi skall växa genom de erfarenheter som liven på jorden ger, för att i slutänden bryta igenom de murar som materien, vårt eget sinne och våra förutfattade meningar skapar mot den sanna verkligheten.

Genom att jag har fått insikt om flera tidigare inkarnationer och fått information om deras personligheter, men också genom att jag fått direkt kontakt med dessa liv genom mina andliga förmågor, har jag förstått att själen är en företeelse som fortlever över de individuella liven. Jag är också övertygad om att varje själ har sin egen karaktär som ingår som en integrerad del i varje liv.

Den utveckling som jag mest intresserat mig för är slutfasen i kedjan av liv, när allt som utvecklats genom liven slutligen når sin fullkomning i en människa som fullt ut utvecklat och förmår balansera både de jordiska och de andliga drivkrafterna och förmågorna. Vår fysiska och andliga evolution har tagit mycket lång tid, därför måste också slutfasen utsträckas över flera liv. En fast förankrad medvetenhet och kunskap om grundläggande fakta om vår natur är ett nödvändigt villkor för att vi skall kunna ta nästa steg som innebär en utveckling utan krav på jordisk inkarnation.

Dessa grundläggande fakta är bland annat kunskapen om själens gudomliga ursprung, dess utbildningsväg genom liv efter liv på jorden, en medvetenhet om vår nära anknytning till den andliga världen och slutligen en förmåga att uppgå i ursprunget, att nå källan för allt liv. En följd av denna kunskap är medvetenheten om att vi reinkarneras på ett meningsfullt och logiskt sätt. Lär man känna sina tidigare liv förstår man också att återkommande karmiska teman skapas genom själens grundläggande egenskaper, och man upplever behovet av att lösa upp och läka sina egna och andras karmiska skador.

De själsliga och andliga sanningarna kan aldrig bevisas enbart i den fysiska verkligheten, de måste utforskas av sådana som kan bryta igenom våra jordiska barriärer och återvända med kunskap från andra dimensioner. Det betyder naturligtvis att man aldrig kan få den fulla sanningen genom teorier eller dogmer, utan att varje människa ytterst måste finna sin egen sanning. Men vi kan också utvecklas genom att jämföra vår egen världsbild med det andra upplevt och rapporterat, och därigenom utvidga vår egen förmåga att urskilja sanningen.

Jag är övertygad om att det jag upplevt inte bara är en nödvändig del av min egen utveckling, utan något som också iscensatts för att skapa ett exempel och en undervisning för andra människor. Genom att visa på de gemensamma dragen och den röda tråden i mina liv kan jag ge en vink om arten av allas vår utveckling. En av de slutsatser som jag dragit är att utvecklingen inte innebär några stora språng. Visst ökar mänsklighetens jordiska kunskaper, och därigenom kan man kanske få en falsk bild av att även den enskilda själen skulle utvecklas språngvis. Men av mitt exempel framgår att det inte är så, arbetet med de grundläggande frågeställningarna har skett kontinuerligt i varje liv och varje steg framåt har byggt på tidigare lärdomar.

I mitt fall inleddes slutfasen i min utveckling med livet som Tycho Brahe. Han sökte kunskap i både det inre och det yttre. I de följande liven ökade kontakten med den andliga världen i betydelse, och Jane Lead fick en fantastisk andlig undervisning. För Louis Claude de Saint-Martin var den egna inre vägen och de andliga kontakterna det mest betydelsefulla i livet, så som de också var för Hilma af Klint.

En av de insikter som gradvis utvecklades genom liven var kunskapen om tidigare och kommande liv. Det hade ställts upp profetior för denna själ redan i Egypten, Kina och Kaldéen som talde om en strålande framtid. Livet i gemenskap med Mästaren Jesus ledde till en stark utveckling och en undervisning om de kommande livens vedermödor. Livet i Tibet på 700-talet gav en förnyad insikt om vägen och målet, och en undervisning om möjligheten att styra sin inkarnation.

Jag kan spåra en gradvis utveckling av kunskapen om reinkarnation från Tycho Brahe och framåt. Visserligen är det inte så lätt att finna bevis för vad människor trodde om sådana frågor för hundratals år sedan, men mina inkarnationer har dock lämnat efter sig en del tecken. Tycho Brahe skrev om vännen Pratensis död i ett brev 1576, och genom det han skrev kan man utläsa vad han trodde om livet efter detta. När han skrev följande var han visserligen bara omkring trettio år, och han kan naturligtvis ha utvecklat och förändrat dessa åsikter så som många gör genom livet. Men såvitt jag sett är detta ett av de få vittnesmål som finns om hans syn på efterlivet.

Även om vår väns skilsmässa från oss snarare än hans död med rätta beklagas av alla (ty han har i allas hjärtan lämnat efter sig en beständig saknad genom sin skicklighet i många vetenskaper och sin oförvitliga vandel och karaktär), så anse dock vi, som i viss mån äro förtrogna med Guds visdomsord och med filosofiskt tänkande, att de, som lämnat sin kroppsliga och synliga tillvarelseform i denna världen, flytta till en sällare världs invånare och därefter leva så mycket saligare som den oändliga lyckan övergår den avslutade vedermödan. Vilken outgrundlig skillnad mellan tidens synkrets och evighetens. Pratensis har skilts hädan härifrån men icke dött.[124]

Tycho var alltså övertygad om själens eviga liv men trodde inte på återfödelse, för honom fortsatte livet i en sällare värld. Jane Lead däremot verkar ha trott på kommande liv. Hon skrev om att hon själv och vissa andra som levde samtidigt med henne skulle ingå i det kommande gudsriket på jorden, och hon visste att detta gudsrike inte skulle realiseras i hennes livstid. Hennes församling, the Philadelphian Society, var bara en förberedelse för den sanna andliga kyrkan.

Louis Claude de Saint-Martin var övertygad om den gudomliga planen och levde med andliga kontakter på olika sätt genom sitt liv. I den senare delen av livet framhöll han dock den egna inre vägen och en meditativ inriktning framför olika yttre sammanslutningar och formaliserade metoder. Han ger i sina Åttio aforismer uttryck för sin syn på döden som slutet på en av många stafettsträckor, där vi gör paus och byter ut våra uttröttade hästar, för att snart fortsätta resan med nya krafter. Han ger också uttryck för tron på karmiska skulder som måste betalas

Death should be regarded only as a relay in our journey; we reach it with exhausted horses, and we pause to get fresh ones able to carry us farther. But we must also pay what is due for the stage, already travelled, and until the account is settled, we are not allowed to go forward.[125]

Hilma af Klint levde i mycket nära symbios med sina andliga vägledare och arbetade under många år med att ta emot och förmedla andlig kunskap genom sin konst. Hon var helt övertygad om reinkarnationens verklighet och hade kunskap om både många tidigare liv och om sitt kommande liv. Hon fick också veta att det verk som hon och hennes vänner ingick i handlade om att sprida kunskapen om reinkarnation och karma.

Det allra tydligaste återkommande temat genom dessa liv är dock tron på en regenerering och pånyttfödelse i Kristi efterföljd. Redan Hildegard av Bingen visar i en bild hur Kristus föds genom livet i materien. Tycho Brahe och den andra rosenkreuzarna arbetade med denna möjlighet och med metoder för att bränna bort slaggen och anrika det rena guldet i själen. Jane Lead beskriver mycket tydligt den personliga utvecklingens mål i form av det Nya Jerusalem och renade själar som fungerar som byggstenar i denna andliga byggnad. Enligt henne sker arbetet under Kristi ledning. Saint-Martin har denna regenerering som sitt stora mål och hans ledstjärna är ”the Repairer”, den levande Kristuskraften. Hilma af Klint arbetar i ett verk under ledning av Kristus med målet att förverkliga rosen på korset som symboliserar den renade och pånyttfödda människan.

Gemensamt för dessa liv och personligheter har varit upplevelsen av den levande andliga verkligheten. De fick alla starka andliga kontakter och stor vägledning, och detta har återigen upprepats i mitt eget liv. Genom all föregående utbildning och träning, och med hjälp av de kunskaper och insikter som byggts upp genom så många liv, bröt de andliga förmågorna och kontakterna fram med en mycket stark kraft. Men genom att jag fått kunskap om mina tidigare liv och dessa personligheters arbete mot det mål som jag nu nått, har det hela blivit förståeligt och hanterbart för mig. Genom den starka grund som skapats genom min själs målmedvetna och långsiktiga strävan har jag klarat av de påfrestningar som jag mött i mitt starka genombrott.

I hymnen till Inanna som jag skrev om i kapitlet ”Mina liv” fanns det slutliga målet beskrivet. Vi är alla menade att bli en avbild av det gudomliga, och redan i de sumeriska och därpå följande kulterna beskrevs detta gudomliga som en företeelse där dualismen i det mänskliga livet är upphävd i en sammansatt kvinnligt-manlig kraft. Fadern, vårt andliga ursprung, hjälper oss att nå tillbaka till denna ursprungliga enhet. I slutet av utvecklingen får vi så ta emot alla de insignier som tillhör oss som barn till det Högsta.

Enlil gave me the heavens and he gave me the earth. I am Inana! He gave me lordship, and he gave me queenship. He gave me battles and he gave me fighting. He gave me the stormwind and he gave me the dust cloud. He placed the heavens on my head as a crown. He put the earth at my feet as sandals. He wrapped the holy ma garment around my body. He put the holy sceptre in my hand.

Inanna fick himlen och jorden av Enlil som stod för me eller andlig kraft. Hon kröntes och fick ”himlarna” som en krona på sitt huvud. Likheten med beskrivningen av kvinnan eller gudinnan i Uppenbarelseboken är tydlig.

Och ett stort tecken syntes på himlen, en kvinna klädd i solen och med månen under sina fötter och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud. (Upp 12:1)

Härskarna i de gamla staterna i Mesopotamien tog ofta ett kunganamn där namnet på deras huvudgud ingick. Kungarna var också överstepräster och de antog i vissa fall en gudomlig status. Detta visar på en medvetenhet i kulten om sambandet mellan gud och människa, och om möjligheten av att förverkliga en gudomlig status i det mänskliga livet. I hymnen talas om att Fadern, Enlil, svepte den heliga klädnaden runt Inannas kropp, ”He wrapped the holy ma garment around my body”. Detta ord ”ma” eller ”me” är ordet för kraft, och ett av de gudomliga tecknen på självförverkligande är alltså en ”mantel” av andlig kraft.

Denna klädnad av andliga kraft, eller denna nya kropp, har beskrivits i alla de stora andliga lärorna. Det är förverkligandet av denna sanning som ger ett medlemskap i det Vita Korsets brödraskap. Denna födsel beskrevs av Hildegard av Bingen och den var målet för de rosenkreuzare som Tycho Brahe tillhörde. Jane Lead beskrev processen mot detta självförverkligande i sina texter. Detta är födelsen av den nya människan, guds son, den regenerering som Saint-Martin bad om i sina böner. Och det var denna fullbordan som Hilma af Klint arbetade för i sitt liv.

Precis som Platon skrev så förbereder sig den som ägnar sig åt filosofi på det rätta sättet för en enda sak, nämligen att dö och att vara död. Kunskapen om varifrån vi kommer och vart vi är på väg är nödvändig för att vi skall kunna hjälpa oss själva framåt på ett så bra sätt som möjligt. Origenes uttalande att Basilides lära om reinkarnation berövade människorna en ”hälsosam rädsla” var riktigt, men inte som han menade. Rädsla är förslavande, men genom att vi förstår själens eviga natur och det faktum att kroppens död inte på innebär slutet på vår egen utveckling, får vi trygghet och kraft att verkligen arbeta för vår egen utveckling.

Min egen andliga utveckling under de senaste åren har illustrerat det slutliga steget i utvecklingen här på jorden, och jag är övertygad om att andra människor genomgår eller kommer att genomgå en liknande utveckling. Oavsett hur det sker i detalj för en enskild själ så kommer vissa grundläggande företeelser eller fenomen att uppkomma. Grunden för nästa steg i utvecklingen är en stor utrensning och upplösning av blockeringar av fysisk, psykisk och karmisk karaktär. Vi måste själva göra arbetet, men den andliga kraften och själar som funnits med oss i tidigare steg hjälper oss genom att återigen delta i skeenden som iscensätts för ömsesidig läkning. Genom dessa utrensningar befrias de delar av vår själ som fångats i ofruktbara känslor som till exempel skuld, rädsla, ilska eller hat.

En annan företeelse som håller oss kvar i det bestående är de trossystem som vi byggt upp. Dessa system kan vara religiösa eller av annan natur, och kan genom att de skapats och befästs i tidigare liv ligga helt dolda i det undermedvetna i vårt nuvarande liv. I mitt eget exempel tvingades jag in i en fruktansvärd kamp med Bibeln och de föreställningar som liven i den kristna kulturkretsen cementerat i mig. I det här livet upplevde jag mig som fri från sådana band, jag var inte ens medlem i någon kyrka, men i den process som jag redovisar i boken Pärlan visade sig en annan verklighet. Jag fick också så småningom en direkt bekräftelse på att det system som jag kämpade med i detalj hade omfattas av min tidigare inkarnation Hilma af Klint.

Börjar man rasera den mur mot det omedvetna som skapats genom vår långa utveckling här på jorden kommer också de andliga krafter som finns där bakom att börja manifestera sig för att hjälpa oss framåt. Dessa krafter möter oss i de eviga bilder som människor alltid fått i kontakten med den levande andliga verkligheten, och det ger naturligtvis en trygghet om man har kan känna igen och förstå dessa arketypiska företeelser.

Den mur mot det okända som vi byggt upp genom så många liv är nödvändig för att vi skall fungera i jordsystemet. Det är dessa blockeringar och föreställningar som håller oss kvar här, och som hjälper oss att avskilja oss som enskilda individer. När man så i slutfasen av den jordiska utvecklingen börjar rasera och rensa ut sådant som varit nödvändiga förutsättningar för liven på jorden, kommer naturligtvis egot och de krafter i oss som kämpar för att bevara det kända och bestående att sätta sig till våldsamt motstånd. Den kamp som kännetecknar födseln av det sanna jaget är svår, men det är bara en kamp mot ens egna inneboende krafter och föreställningar.

Det är därför som det är livsviktigt att arbetet sker helt på våra egna villkor och av vår egen kraft. Det finns många metoder och medel som skapar förändrade medvetandetillstånd, och många ”gurus” som gärna vill hjälpa andra att frigöra sig från blockeringar och hinder. Men allt som inte sker av ens egen kraft och i takt med ens egen utvecklingsplan är mycket riskabelt. Ingen av oss vet i förväg vad som döljer sig i det omedvetna, och de skydd som vi byggt upp har historiskt sett varit nödvändiga för att vi skulle kunna fungera som människor.

Det jag fått vara med om har övertygat mig om att denna frigörelse och utrensning av sådant som hindrar den fortsatta utvecklingen verkligen kommer när det är dags, utan att man på något sätt behöver vidta medvetna åtgärder. Kraften i vår inbyggda plan och den hjälp vi får från den andliga världen är allt som behövs för att den sista delen av den jordiska resan skall ske säkert och effektivt. Inte är det alltid en behaglig resa, men den är oändligt meningsfull.

Allt har letts från den andliga världen och deras outtröttliga arbete för att undervisa mig och mina kamrater i de olika liven, och deras aldrig sinande tillförsel av kärlek och kraft har gjort allt möjligt. Vi är verkligen älskade av våra himmelska föräldrar och vägledare, och allt vi kan ge i gengäld är att ständigt arbeta för att lära oss förstå oss själva och verklighetens sanna natur. Genom att gradvis öka vår kunskap och våra andliga förmågor kan vi så småningom göra oss klara för nästa steg i vår evolution.

Meningen med det hela

Man kan förstås fråga sig vad meningen egentligen är med det jag varit med om och som jag dokumenterat så noggrant i mina böcker. Det finns flera dimensioner i min utveckling, men det genomgående temat är befrielse. Det har handlat om befrielse på den fysiska nivån genom utrensning av blockeringar och öppnanden av energikanaler. Det har handlat om befrielse på den mentala nivån genom det jag tvingats arbeta mig igenom beträffande min egen syn på Bibelns myter. Och det har handlat om befrielse på den själsliga nivån genom den serie genombrott i form av själslig död på en nivå och födelse på nästa som så småningom ledde fram till en fullkomlig andlig sammansmältning och gemenskap med det gudomliga.

Dessa på ytan så olika teman sammanfaller i slutänden till ett enda. Målet är att utvecklas genom liven på jorden för att så småningom genomgå en rening på olika nivåer som gör det möjligt att nå en kontakt med den andliga världen och med Gud. Alla nivåer i människan måste samordnas och kroppen är lika viktig för den andliga utvecklingen som själen. Kroppen är ett uttryck för, eller en spegel av, människans själ och ande på den fysiska nivån. Genom att kroppen blir ren och genomsläpplig kan så småningom anden befrias och födas i materien på ett helt konkret sätt.

När min aktuella utveckling startade den femtonde augusti 1999 hade jag en stark initiationsdröm. I min dagbok skrev jag följande.[126]

På natten hade jag en underbar dröm. Jag drömde att jag gjorde Lyft upp Qi och det började abrupt med den sista gången man lyfter armarna över huvudet med händerna ihop. Jag upplevde att jag var i en katedral där allt badade i ett gyllene ljus, på samma gång skapades katedralen av Lyft upp Qi. Rörelserna var inte bara ”gymnastik” utan en lovsång till en högre kraft. Samtidigt fanns det också en känsla av att det var en rymdraket, att kraften gjorde att den lyfte och lämnade jorden. Drömmen och känslan i den var absolut unik för mig. Jag vaknade och i samma ögonblick hörde jag en röst i mitt huvud som sade: ”Det som är bra för kroppen är bra för Qi och det som är bra för Qi är bra för kroppen.” Detta kändes mycket sant och viktigt, man behöver inte bestämma om man skall träna kropp eller Qi, allt hänger ihop! Jag somnade och vaknade igen av en hemskt besvärlig magkatarrsmärta, jag mådde illa till kräkgränsen och var helt genomsvettig. Verkligen tvära kast! Jag tolkade detta som att jag måste kämpa och träna och inte tro på lätta lösningar, motivationen stärktes.

”Det som är bra för kroppen är bra för Qi, och det som är bra för Qi är bra för kroppen.” Qi är det kinesiska namnet på den grundläggande livskraften och för mig är denna kraft den andliga kraften. Att träna och utveckla sin kropp på rätt sätt och att träna sin ande är ömsesidiga processer vilket naturligtvis är en sanning i många österländska metoder. Denna träning kan förstås vara mer eller mindre medveten, men mitt exempel visar tydligt att när tiden är inne sker förlossningen oavsett om man förstått vad som är på gång eller inte. Den inbyggda kraften i vår evolution är så stark att nästa steg tvingas fram förr eller senare.

Den kraft som verkat på den fysiska nivån kallas för kundalini i indisk filosofi, men det är naturligtvis inte en speciell indisk kraft utan en generell mänsklig företeelse. Denna spiralformade och ormliknande kraft finns representerad i alla stora andliga myter, till exempel som den kinesiska draken, den egyptiska ormguden Uraeus som var prästerskapets och faraos symbol, ormen hos vissa gnostiker och i symbolen för den grekiska läkekonstens gud Askleipos. Ormen som slingrar sig uppför staven i Askleipos emblem är en direkt sinnebild för kundalinikraften som slingrar sig uppför huvudkanalen i trakten av ryggraden.

Att denna kraft förknippas med läkning och helande är naturligt, en blockering av kraftens väg skapar obalans och i förlängningen smärtor och sjukdomar medan kraften i sig skapar balans och helhet om den får verka så som ursprungligen var avsett. Genom vår utveckling på jorden samlar vi dock på oss karmiska blockeringar genom vår anpassning till och våra erfarenheter i jordsystemet. Dessa blockeringar är inte bara av fysisk utan också av mental natur, och de måste lösas upp för att vi skall kunna utvecklas till det vi egentligen var menade att bli.

Herrens många namn

En stor mental blockering som jag arbetat med är den förvrängda bild som kristendomen gett och ger av grunden för vår andliga utveckling. Genom att man förnekar ursprunget till många av myterna i Gamla Testamentet, och genom att man avskurit sig från basen för Kristi framträdande på jorden, rycks den logiska grunden bort från vår andlighet i västvärlden. Och som alla förträngningar skapar denna ett behov av att legitimera och upprätthålla skenet som urartar i demonisering och förföljelse av allt som kan påminna om den grundläggande lögn som man lever med.

Gamla Testamentet är en förbluffande skapelse. Gamla mesopotamiska myter har vävts samman med en ramberättelse om ett folks historia för att skapa legitimitet för anspråk på ett land och en nationell identitet. Den främlingsfientlighet, den religiösa intolerans och den krigshets som vävts in i berättelsen är enastående i sin art, och ändå har man under århundraden påstått att dessa texter skulle vara en direkt gudomlig uppenbarelse!

I Bibeln har guden många namn och enligt min mening är det fel att påstå att Gamla Testamentet återspeglar en monoteistisk världsbild. Genom att man samlat texter från många håll återspeglas olika myter och därmed olika representationer av gudar. I den svenska översättningen finns till exempel beteckningarna Gud, Herren, Herren Sebaot, Israels Gud, Härskarornas Gud, Gud den Högste etc. Men underligt nog finns inte namnet Jahve med i den svenska Bibeln. Eftersom de kristna tog över den judiske guden JHVH eller Jahve, vore det logiskt att dennes namn fanns med. Det påstås att namnet var så heligt att judarna använde ordet Adonaj (Herren) i stället, men inte heller ordet Adonaj finns med i den svenska Bibeln.

Genom att man översätter olika ord och beteckningar till ”Herren” i Bibeln får man en falsk känsla av enhet. Ordet ”El Shaddai” förekommer på olika ställen i den hebreiska versionen av Moseböckerna, men denna beteckning översätts i Bibel 2000 till ”Gud den Väldige”. I Bibelns index över olika namn på Gud står dock en referens till ”Allsmäktige” för de verser som alltså har El Shaddai i original, detta var översättningen i 1917 års svenska version av Bibeln.

Det här kan kanske tyckas vara ointressant, om gud är en spelar det ju ingen roll vad man kallar ”honom”? Men det pekar på en av de grundläggande problemen med vår definition av den kristna guden som judarnas Jahve. De gudar eller krafter som betecknas med El Shaddai, Jahve, Sebaoth och Adonaj är nämligen ursprungligen krafter eller makter kopplade till de olika himlakropparna i babylonisk eller kaldeisk mytologi.

Många av de myter som finns i Gamla Testamentet har alltså sitt ursprung i ett helt annat sammanhang än vad man inom kristna grupperingar normalt känns vid eller diskuterar. Och genom detta blir också själva myten ett offer för projiceringar av undermedvetet material. En myt som saknar sin naturliga förankring och logiska förklaring blir naturligtvis rotlös och också kraftlös. En av de fruktansvärda konflikterna i Gamla Testamentet är att samtidigt som mycket som skrivs grundas på babylonisk mytologi, fördöms också alla yttringar av denna mysteriekult och hela denna kulturkrets med all kraft.

Höga Visan

Ett uppenbart exempel på detta är Höga Visan som inte är något annat än en hymn till det heliga bröllopet mellan Inanna och Dumuzi eller Ishtar och Tammuz så som det iscensattes vid nyårsfirandet i Babylon. Nyåret inföll runt vårdagjämningen, vårens och den förnyade växtlighetens tid. I Höga Visan beskrivs våren, och även gudinnans sökande efter den älskade, som också var en viktig del av Akitu, nyårsfesten i Babylon. Befolkningen grät, sörjde och sökte den fångade guden.[127] I fortsättningen beskrivs så den fullbordade föreningen så som den firades i hieros gamos mellan kungen och översteprästinnan. En svag anknytning till Jerusalem och Salomo har gjorts i GT, men texten i sig är inget annat än en sumerisk eller babylonisk hyllning till kärleken och fertiliteten. Nedan har jag gjort några utdrag ur Höga Visan.

Ta mig med, låt oss skynda,
      för mig, konung, till ditt rum.
      Vi skall jubla och glädjas över dig
      och prisa din kärlek högre än vin.
      Med rätta älskar de dig.

När kungen ligger på sin bädd
sprider min nardus sin doft.

Min vän är som knytet med myrra,
som vilar mellan mina bröst.

Vad du är skön, min vän,
ja, du är ljuvlig!
Grönskande är vårt läger,

Mitt huvud vilar på hans vänstra arm,
hans högra omfamnar mig.

Vintern är över, regntiden är förbi.

Marken täcks av blommor,
sångens tid är inne,
turturduvan hörs i vårt land.

Jag vill stiga upp och gå runt i staden,
      på gatorna och över torgen,
      och söka den jag har kär.
      Jag söker men finner honom inte

Väktarna finner mig,
de som går runt i staden.
”Har ni sett den jag har kär?”

Knappt har jag lämnat dem
      förrän jag finner den jag har kär.
      Jag tar fatt honom och släpper honom inte
      förrän jag fört honom till min mors hus,
      till kammaren hos henne som fött mig.

Vad din kärlek är skön,
      min syster och brud,
      din kärlek är ljuvare än vin,
      din balsam ljuvare än alla dofter.

Av sötma dryper dina läppar, min brud,
din tunga gömmer honung och mjölk,
dina kläder doftar som Libanon.

En inhägnad trädgård är min syster och brud,
en inhägnad trädgård, en förseglad källa.

Ditt sköte är en kupad skål — må vinet aldrig saknas!

Följande text är ett utdrag ur en hymn till Inanna. Även här finns en sinnlig beskrivning av dofter och kärlek.

Inanna bathes for the holy loins of Dumuzi,
She washes herself with soap,
She sprinkles sweet-smelling cedar oil on the ground.
The king goes with lifted head to the holy loins,
Dumuzi goes with lifted head to the holy loins of Inanna.
He lies down besie her on the bed.
Tenderly he caresses her, murmuring words of love:
"O my holy jewel! O my wondrous Inanna!"
After he enters the holy vulva, causing the queen to rejoice,
After he enters the holy vulva, causing Inanna to rejoice,
Inanna holds him to her and murmurs:
"O Dumuzi, you are truly my love!" [128]

Den sjunde himlen

Det är naturligtvis vanskligt att försöka tolka en gammal kultur och kult, men vi har dock information som säkert kopplar kaldéerna till astronomi och astrologi. Världsbilden var magisk, och som jag själv upptäckte när jag analyserade Babels stadsplan var hela staden en mandala med matematiska samband från det minsta till det största. Det babyloniska prästerskapet behövde inte rita upp några mandalor eller mystiska cirklar, hela deras stad bestod från grunden av en sådan iscensättning.

Zigguraten, Etemenanki, var centrum i denna storartade plan och den gav uttryck åt den centrala myten. Att tempeltornen symboliserade ett berg är självklart, men underligt nog verkar detta tempeltorn också beteckna undervärlden eller dödsriket. I en kommentar till riterna kring nyårsfesten sägs att ”Marduk (stadens huvudgud) var inspärrad i berget” vilket var den mesopotamiska omskrivningen för att guden var död. Detta betecknade starten på riten vid nyåret, och gudinnans sökande efter sin älskade och deras återförening var alltså nästa steg.

Zigguraten var en symbol för en fångad eller död guds vistelseort. Myten om Ishtar som stiger ned i dödsriket för att söka efter Tammuz har en motsvarighet i uppstigandet via Etemenankis sju nivåer till templet på toppen av berget (tornet). Den babyloniska kosmologin med sju plan eller kraftnivåer var alltså inbyggd i tempeltornets plan. De högsta initierade hade kämpat sig igenom de grundläggande nivåerna, och det var kanske bara ett fåtal höga präster och prästinnor som hade tillträde till det allra heligaste på den högsta nivån.

Det här är också en direkt beskrivning av den mänskliga själens kamp för att tränga upp till en nivå där den kan möta det gudomliga. Olika gnostiska beskrivningar av själens kamp mot andliga makter (eoner) för att nå ”Pleroma”, det transcendenta ljuset, är en avspegling av denna babyloniska kosmologi. Origenes ger med referens till de gnostiska ofiterna namnen på dessa sju kraftnivåer eller plan som Jaldabaoth, Jao, Sabaoth, Adonaios, Astaphaios, Ailoaios, and Oraios, och berättar att Jaldabaoth är planeten Saturnus. I samma katolska källa som refererar Origenes talas det också om eonen Esaldaios, som tydligen är samma företeelse som El Shaddai i Bibeln.[129]

El Shaddai förekommer bland annat i en av de viktigaste händelserna i Första Mosebok, nämligen när det upprättas ett förbund mellan Herren och Abraham.

När Abram var 99 år uppenbarade sig Herren för honom och sade: ”Jag är Gud den Väldige (El Shaddai). Håll dig alltid till mig och var oförvitlig. Jag skall instifta ett förbund mellan mig och dig och göra din ätt övermåttan talrik.” 1 Mos 17:1-2.

Samma förbund upprättas mellan Jakob och Herren vilket Jakob berättar om i 1 Mos 48:3. Det som i Bibel 2000 översatts med ”Gud den väldige” är alltså El Shaddai i den hebreiska versionen. I Andra Mosebok finns också en förvirring angående Herrens namn.

Jag visade mig för Abraham, Isak och Jakob som Gud den Väldige (El Shaddai), men jag gav mig inte till känna för dem under mitt namn Herren. (2 Mos 6:3)

En intressant iakttagelse i det här sammanhanget är att flera av gudanamnen i judendomen och i GT, t.ex. Jao (Jahve), Sabaoth (Sebaot), Adonai och El Shaddai är sådana krafter som gnostikerna och ursprungligen kaldéerna beskrev i sin kosmologi. Visst skulle man kunna säga att Gamla Testamentet är urgammalt och att det därför är babylonierna och gnostikerna som fått sin inspiration därifrån, men det är nog inte sant. Som jag förstår det är den slutliga versionen av Gamla Testamentet en ganska sen företeelse, och man har tenderat att blanda ihop den tid som beskrivs i myterna med textens tillkomst.

Gnostikernas syn på Jahve, El Shaddai och Sebaot som underordnade emanationer till ”Pleromat” gjorde att det uppkom en strid där man från den gnostiska sidan hävdade att bibelns gud var en underordnad makt, och från den kristna sidan brännmärkte gnostikerna som heretiker.

De babyloniska myterna härstammade från de sumeriska, kulturen i tvåflodsområdet var mycket gammal och dessutom mycket stabil över olika imperier och årtusenden. Bland de högsta gudarna i Mesopotamien fanns Shamash – solen, Sin – månen och Ishtar – venus. Bibeln innehåller återspeglingar av dessa gamla myter med en stor tyngdpunkt på astrologiska företeelser, även om vi numera ofta inte förstår det. Gud som solen som går upp och rör sig över jorden beskriv till exempel i Femte Mosebok 33:2.

Han sade:
Herren kommer från Sinai,
från Seir går han upp över sitt folk,
från berget Paran träder han fram i glans.
Han närmar sig från Kadeshöknen,
han går längs Moabs branter.

I 1917 års svenska översättning av Bibeln slutar ovanstående vers med texten ”på hans högra sida brann i eld en lag för dem”. Denna text, som saknas i Bibel 2000, understryker överensstämmelsen med solguden Shamash som också var laggivare. Shamash funktion som laggivare illustreras till exempel på stelen med Hammurabis lag från Susa.

Kunskapens träd

Myten om kunskapens träd, kvinnan och ormen som berättas i Första Mosebok har också den sitt ursprung i tvåflodslandet. I myten om Inanna och Huluppaträdet finns alla element som återfinns i GT.

In the first days, in the very first days,

In the first nights, in the very first nights,

In the first years, in the very first years,

In the first days when everything needed was brought into being,

In the first days when everything needed was properly nourished,

When bread was baked in the shrines of the land,

And bread was tasted in the homes of the land,

When heaven had moved away from earth,

And the earth had separated from heaven,

And the name of man was fixed;

When the Sky God, An, had carried off the heavens,

And the Air God, Enlil, had carried off the earth,

When the Queen of the Great Below, Ereshkigal, was given

the underworld for her domain,

He set sail; the Father set sail,

Enki, the God of Wisdom, set sail for the underworld.

Small windstones were tossed up against him;

Large hailstones were hurled up against him;

Like onrushing turtles,

They charged the keel of Enki's boat.

The waters of the sea devoured the bow of his boat like wolves;

The waters of the sea struck the stern of his boat like lions.

At that time, a tree, a single tree, a huluppu-tree

Was planted by the banks of the Euphrates.

The tree was nurtured by the waters of the Euphrates.

The whirling South Wind arose, pulling at its roots

And ripping at its branches

Until the waters of the Euphrates carried it away.

A woman who walked in fear of the word of the Sky God, An,

Who walked in fear of the Air God, Enlil,

Plucked the tree from the river and spoke:

"I shall bring this tree to Uruk.

I shall plant this tree in my holy garden."

Inanna cared for the tree with her hand

She settled the earth around the tree with her foot

She wondered:

"How long will it be until I have a shining throne to sit upon?

How Long will it be until I have a shining bed to lie upon?"

The years passed; five years, and then ten years.

The tree grew thick,

But its bark did not split.

Then the serpent who could not be charmed

Made it's nest in the roots of the huluppu-tree.

The Anzu-bird set its young in the branches of the tree.

And the dark maid Lilith built her home in the trunk.

The young woman who loved to laugh wept.

How Inanna wept![130]

Gilgamesh kommer sedan till sin systers hjälp och besegrar ormen och den onda kraften, lilit. Av kunskapens träd bygger han en tron och en säng åt sin syster och hon skapar en ”pukku” av roten och en ”mikku” av kronan till honom. Återigen finns här myten om bröllopet mellan kungen och gudinnan och det heliga mysteriet.

Gilgamesh struck the serpent who could not be charmed.

The Anzu-bird flew with his young to the mountains;

And Lilith smashed her home and fled to the wild, uninhabited places.

Gilgamesh then loosened the roots of the huluppa-tree;

And the sons of the city, who accompanied him, cut off the branches.

From the trunk of the tree he carved a throne for his holy sister.

From the trunk of the tree Gilgamesh carved a bed for Inanna.

From the roots of the tree she fashioned a pukku for her brother.

From the crown of the tree Inanna fashioned a mikku for Gilgamesh

the hero of Uruk. [131]

Berättelsen tar sin början i ”de första dagarna” när allt som behövdes skapades och himlen och jorden skildes åt. Enki, kunskapens gud, satte segel och gjorde en farofylld resa ner till undervärlden. Namnet Enki kan betyda ”jordguden” eller ”det nedres gud” där ”ki” står för det ”nedre” i den struktur där ”an” betyder det himlen eller det övre.

Denna struktur motsvaras direkt av beskrivningen i 1 Mos 1 där ”Gud” skiljer det övre från det nedre, skapar himmel och jord och skapar människan till sin avbild. Gud sade: ”Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.

I 1 Mos 2 är det så ”Herren Gud” som formar en människa av jord. Nu är det i stället ”Herren Gud” som gör jord och himmel, alltså en skapelse ”nerifrån och upp”, till skillnad från den i 1 Mos 1 där skapelsen sker ”uppifrån och ner”.

”Gud” motsvarar alltså An, den högste guden i sumerernas panteon, medan ”Herren Gud” motsvarar Enki, ”jordguden”. Men Ki, ”jorden” sågs ibland som Ans hustru, skapelsen var en förening av himmel och jord, ande och materia.

Vid den tiden planterades i den sumeriska myten ett träd vid Eufrat, antagligen av Enki, kunskapens gud och människornas beskyddare. Inanna vårdade trädet men en orm som inte kunde tämjas gjorde sig ett bo vid trädets rot, en Anzu-fågel som enligt Wolkstein ofta står för kaos bosatte sig i kronan, och Lilith byggde sig ett bo i stammen.

Lilith finns inte explicit beskriven i berättelsen om kunskapens träd i GT, men det finns en indirekt förbindelse via myten om att Lilith skulle ha varit Adams första hustru. Denna berättelse härstammar tydligen från en medeltida text, "the Alphabet of Ben-Sira”, med oklart ursprung. I kristna föreställningar har ormen och Lilith i vissa fall blandats samman, som till exempel i Michelangelos målning av frestelsen och fallet i Sixtinska kapellet i Vatikanen.

Att ”the dark maid Lilith” byggde sitt bo i trädstammen är förstås underligt, men det är möjligtvis en egen ”judisk-kristen” tolkning av den som översatt berättelsen om Huluppaträdet. Lilith har personifierat det kvinnliga, ondskan och orsaken till ”fallet” för judarna och de kristna, men ursprunget till ordet var en grupp av andar eller demoner i mesopotamisk mytologi. I myten om Inanna och Huluppa-trädet har alltså en sådan demon, lilitu, bosatt sig i trädet och steget till den onda Lilith kan verka långt. Det kan dock förklaras av en demonisering av kärleksgudinnan Inanna/Ishtar tillsammans med en förvrängning av historien om trädet och ormen.

Dessa mesopotamiska andeväsen dyker också upp i Job 18:15 där den som inte vill veta av Gud drabbas av att ”Lilit intar hans hem, svavel sprids över platsen där han bott”. I Jesaja 34:14 blir domen över ”Edom” att ”det blir ett tillhåll för ökendjur och hyenor, en plats där gastar möts. Där håller också Lilit till och finner en plats att vila”. Citaten kommer från Bibel 2000.

I 1917 års Bibel var ”Lilit” i Job 18:15 översatt med främlingar, ”i hans hydda får främlingar bo, och svavel utströs över hans boning”. I Jesaja 34:14 däremot fanns Lilit även i denna version, ”schakaler bo där tillsammans med andra ökendjur, och gastar ropa där till varandra; ja där kan Lilit få ro, där kan hon finna en vilostad”.

I olika engelska översättningar blir Job 18:15 till exempel ”Fire resides in his tent; burning sulphur is scattered over his dwelling” Eller “In his tent dwells that which is none of his; sulphur is scattered over his habitation”.

För ordet ”lilit” i Jesaja 34:14 kan man finna uttryck som ”night creatures”, ”night monsters”, ”night bird” eller ”night-owl” när man tittar på olika engelska översättningar. Främlingar, eld, ”det som inte är hans”, nattmonster eller nattugglor är alltså olika översättningar på det ord som betecknar en familj av mesopotamiska demoner eller negativa krafter. Detta borde naturligtvis mana till eftertanke för alla försök att läsa Bibeln på ett bokstavligt sätt. Men framför allt är myten om ”Lilith” en fantastisk illustration av hur okunskap och en bruten länk till mytens ursprung skapar en grogrund för överföringar och demoniseringar, i det här fallet av det kvinnliga.

Historien i Gamla Testamentet om Eden, ormen, trädet och den olycka som kom av att människorna åt av frukten från kunskapens träd är ganska förvirrande. Varför skulle Gud förbjuda dem att finna kunskap, och varför drevs de bort från Gud av sin nyfikenhet? Var finns den gode guden i denna historia, och varför skulle kvinnan vara roten till alla olyckor? Med kunskap om mytens rätta bakgrund och om de mekanismer som leder till bortträngning och projiceringar av det onda på ”de andra” kan den dock bli förklarlig.

Tyvärr har denna och andra förvrängda myter i Bibeln lett till mycket ont genom tiderna, inte på grund av myterna i sig, utan på grund av människors önskan att skuldbelägga och straffa andra. Det enda botemedlet mot sådant är kunskap. Kunskapen om den tidiga historien är nu tillgänglig på ett sätt som saknar motstycke, arkeologiska fynd och olika forskares framgångar i att dechiffrera gamla kilskriftstavlor ger oss nyckeln till gåtor som människor funderat över i århundraden.

De gamla sanningarnas återkomst

På samma sätt som Gamla Testamentet till en del har sin grund i den babyloniska kulturkretsen är också berättelsen om Jesus en berättelse om en initierad myst eller magi. Astrologi och omentolkning grundlades i Mesopotamien, och i berättelsen om Jesus finns det astrologiska element. Jesus förknippas med fiskens astrologiska tidsålder. En av hans lärjungar kallas till och med Tomas som är det arameiska ordet för ”tvillingen”, alltså ett av stjärntecken i zodiaken. Jakob och Johannes är ”åskans söner” och de är tydligen kapabla att kalla ner ”eld” från himlen. Regnmakare och ”cirkelritare” var vanligt förekommande i den judiska litteraturen under århundradena runt vår tideräknings början. Den judiske historikern Josephus skrev att ”bedragare och spåmän av det slaget var farligare än till och med de våldsammaste revolutionärerna, därför att de planerade att införa förnyelse (religiös reform) och ändra maktutövandet”. [132]

Det har genom tiderna hävdats från kristna håll att gnostikerna trädde fram efter kristendomen, och att de orättmätigt lade sig till med den kristna läran och förfalskade den. Att gnosticismen däremot trädde fram under århundradena före kristendomen är väl numera ganska väl belagt. Det är också tydligt att det var de olika gnostiska rörelserna som var huvudmålet för de kristna angreppen under århundradena efter år 0 och att striden var bitter.

Kanske ingick Jesus och hans vänner i en gnostisk kult med rötterna i Babylonien. Berättelsen om de tre vise männen som kom med gåvor till den nyfödde är en antydan om ett sådant samband. Den historiska sanningen om den människa som finns bakom Yeshua, frälsaren, kan vi nog inte räkna med att få. Den andliga sanningen är dock att han och alla våra andra stora lärare och Mästare verkligen gick vidare till ett evigt liv utanför tiden och rummet, och att de står där beredda att hjälpa oss framåt så som de alltid gjort.

Nu har tiden kommit för de gamla sanningarna att återigen visa sig. Det jag har fått möta är en direkt illustration till mysteriekulternas initiationer och det heliga bröllopet mellan gud och människa. Den kamp som jag genomlidit har handlat om ett uppstigande genom olika andliga nivåer eller kraftfält och den kulminerade i en stor kraftsammanslagning, precis så som det beskrivits i olika mysteriekulter med rötterna i Babylonien. Den kontakt jag fått med mina andliga vägledare är något som alltid beskrivits i de mystika lärorna världen över.

Samtidigt har detta ”uppstigande” varit ett nedstigande ned till mitt jags allra djupaste och mest ursprungliga nivåer. Det jag mött där motsvarar mycket nära det som beskrivs i de sumeriska och babyloniska myternas nedstigande till dödsriket, ”the house of dust”. Jag upplevde också riket av is och snö som beskrivs i Vendîdâd Fargard, och som förts över till berättelsen om plågorna som drabbade egyptierna när de förbannats av Moses. Fångenskapen i Egypten symboliserar själens fångenskap i materien.

Det kombinerade uppstigande och nedstigande som beskrevs i de babyloniska riterna runt nyårsfirandet symboliserar som jag ser det själens arbete med att befria sig från sitt ”slaveri” i materien. Detta arbete är alltså sammansatt av både ett uppstigande till ljusets rike och ett samtidigt nedstigande i djupet av det egna jaget. Vägen går genom oss själva, precis som den Mästare som sade ”jag är vägen, sanningen och livet” beskrev.

Likväl som det var ett villkor för mig att kropp och själ renades och karmiska blockeringar rensades ut, krävdes det också en frigörelse och utrensning från förutfattade meningar och felaktiga föreställningar. Inte förrän man frigör sig från de gamla tolkningsmönstren och förstår att den gudomliga kontakten är en levande verklighet, kan man som människa börja sin slutliga utveckling här på jorden. Genom att låta de gamla texterna vara en inspiration och hjälp i sin egen utveckling, och genom att förstå att det som beskrivs i världens myter är en generell personlig utveckling får man den bästa hjälpen i sitt eget arbete.

Den starka andliga kraften och den inbyggda utvecklingsplanen kommer att föra oss alla framåt. Vi har alla lagt grunden i tidigare liv och i mitt eget exempel har de gömda och glömda kunskaperna från mysteriekulterna i Babylon och på andra platser på jorden trängt fram, trots min egen okunskap i det här livet. Det är verkligen en fråga om gnosis, om intuitiv och direkt kunskap, och denna kunskap har sin källa och sitt ursprung i den andliga dimensionen.

Det som sker nu handlar om den andliga kraft som på många håll förnekats och fördömts genom tiderna. Denna kraft sköljer över oss alla i varje sekund och den finns inbyggd i oss som ett tecken på vårt andliga ursprung. Genom våra egna blockeringar i form av okunskap och rädsla har vår sanna natur och vår sanna kraft varit dold, men nu kommer den tid när människorna börjar skönja det stora syftet med evolutionen.

Den sanning om allas vårt ursprung och allas vårt slutliga mål som fanns i de gamla mysteriekulterna, där Dumuz, Tammuz, Dionysos, Attis och Adonis symboliserade den gudamänniska som dog och återuppstod till ett evigt liv i den andliga världen, illustrerades återigen genom Jesu historia. Men i kristendomen förvandlades detta lärostycke till en unik händelse, och varje antydan om att hans väg också var varje människas väg sågs som hädelse och ledde ofta till förföljelse och till och med mord.

Numera riskerar vi inte att brännas på bål, men vi har effektivt införlivat dessa begränsningar i oss själva och i vår västerländska kultur. En genuin och spontan andlig utveckling är något som många människor är rädda för. En förändring av prioriteringar i livet och en inriktning bort från de yttre mot det egna inre är inget man önskar sig, och det är naturligtvis rätt för vissa. Men för oss, som står inför det steg i utvecklingen som handlar om att den gudomliga gnistan i oss skall växa ut och ta herraväldet, försenar en sådan rädsla den naturliga utvecklingen. Genom att vi inte känner till eller förnekar vår egen sanna natur lever vi i ett andligt bristtillstånd som beror på att vi inte förmår ta emot andlig kraft i den utsträckning som krävs.

Fördomar, rädsla och okunskap skapar hinder för vår förmåga att finna vägen ut ur oss själva och att hitta vägen hem. Dessa blockeringar ligger på den väg som går genom vårt eget allra innersta, den väg som samtidigt leder ut mot universums centrum. Striden mellan de som stod för det yttre och bokstavstrogna i religionen, och de som såg den egna sanningen och de direkta andliga upplevelserna och kontakterna som den enda vägen, har till stora delar upphört. Idag står i stället striden inom varje människa, medvetet eller omedvetet.

Vi behöver inte återuppliva de gamla mysteriekulterna och initiationerna, sådana yttre iscensättningar är inte längre nödvändiga. Vi har skaffat oss de lärdomar som behövs genom många liv i alla världens kulter, och dessa kunskaper är nu införlivade i våra själar. Nästa steg handlar om att använda vår egen kraft, vårt eget förstånd och vår egen kärlek för att möta Gud på det direkta och personliga sätt som alltid varit målet. I Thomasevangeliet säger Jesus att riket finns i oss själva, och om vi inte känner oss själva kan vi inte nå denna rikedom.

Jesus sa:
"Om de, som försöker övertala er, säger: 'Se, kungariket är i himlen',
då skall himlens fåglar vara före er. Om de säga er: 'Det är i havet',
då skall fiskarna vara före er; men riket är i ert inre och är i ert yttre.
När ni lär känna er själva, då skall man känna er, och ni skall veta, att ni är den levande Faderns barn. Om ni inte känner er själva, då är ni i fattigdom, och ni är fattigdomen."[133]

Min egen sanning är att mitt eget innersta är ett med det Högsta. Kärleken är grunden för allt, vårt ursprung är det gudomliga ljuset och kärleken. Det är till denna källa som vi återvänder den dag när vi förstår oss själva och lärt oss använda vår natur och våra förmågor på det sätt som hela tiden varit meningen. Målet är en förening i den största kärleken, och vi är själva det tempel i vars allra heligaste denna kärleksakt kan fullbordas. Det här är inget abstrakt, utan en helt konkret erfarenhet som alla människor kan göra.

Människans längtan efter kärlek och helhet, och det gudomligas längtan efter människan, är de förutsättningar som krävs. Vi har alla denna längtan inom oss, och meningen med alla jordiska erfarenheter är att vår kärlek skall växa till en förändrande och frälsande kraft. När vår kraft och vår renhetsgrad nått den nivå som krävs kommer vi också att mötas av dem som älskar oss i den andliga dimensionen.

Det är detta mål som min själ arbetat för genom alla sina liv. Mänsklighetens andliga lärare och Mästare träder återigen fram för att hjälpa oss i vår utveckling och allt vi behöver göra är att tacka och ta emot all deras kraft, kunskap och kärlek.

Befrielsen

17/7-2003

Orolig natt. Jag insåg att jag hållit på med den sista ansningen av mig själv som beskrivs i Joh 15. De torra grenarna som klipps av och kastas i elden. Plötsligt förstod jag att jag var Ananda, och i detsamma satte min själ av hemåt. Men på gränsen möttes jag av följande tecken.

Bredvid var en skylt med en text som började ”Vi älskar dig men du måste bli kvar”. Jag minns inte fortsättningen som antagligen handlade om hur länge jag skulle bli tvungen att stanna kvar.

Jag drömde att jag fått ett nytt uppdrag, men trots att jag haft ett liknande uppdrag tidigare hade jag glömt mitt tystnadslöfte. Nu fick jag skriva på en ny blankett om strängaste sekretess. Jag förstod att jag inte fick kommentera någonting, inte ens om jag bara såg ett barnprogram och där fanns något om en liknande verksamhet.[134]

Jag fick alltså insikten att ”Jag är Ananda” och i detsamma satte min själ iväg hemåt. Detta var själens sista frigörelse. Ananda betyder ungefär ”gudomlig sällhet” på sanskrit och är det namn som en av mina lärare använt i sina kommunikationer med mig i det här livet, och även i kommunikationerna med Hilma af Klint.

Jag har beskrivit hur jag gradvis insåg att Ananda, Shiva och Kristus var samma andliga kraft i mina böcker. Men inte förrän jag verkligen kände i djupet av mig själv att min yttersta essens var densamma som Ananda eller Kristus, blev min själ fri. Detta är också samma företeelse eller tillstånd som Dharma-Kaya, det högsta medvetandet utan passioner eller partiskhet. Att jag stoppades på gränsen till det rätta hemmet berodde på att jag inte var färdig med mitt uppdrag här på jorden. Jag hade kvar en förpliktelse att slutföra mitt rapporteringsarbete och föra ut mina erfarenheter och insikter.

Ett par månader senare fick jag en stark vision.

6/9-2003

Jag såg Den Gamle som grät förtvivlat. Han såg rakt på mig. Det var i slutet av andra världskriget. Jag hörde ordet ”Harmageddon”. Därefter såg jag ett stopptecken. Stopptecknet vändes upp till ett likarmat kors och placerades på Jorden.

Profetian om ”Harmageddon” har skapat rädsla i många sekler, och fortfarande i vår tid finns det människor som inte tvekar att använda denna gamla förutsägelse för att skrämma andra med beskedet att världens undergång är nära. I min vision upplevde jag starkt att det måste bli ett stopp för sådan skrämselpropaganda, och att just detta stopptecken kommer att innebära att det rätta tecknet för Guds förbund med oss människor upprättas på jorden.

Genom att vi människor lever i en okunskap om vårt sanna jag, och med en rädsla för det som kommer efter vår jordiska tillvaro, blir vi också hindrade i vår utveckling. Rädsla för en vred gud och jordens undergång håller oss fångna i en barnslig och oärlig andlighet, på samma sätt som ett litet barn skadas av att vara utlämnad till en irrationell och misshandlande förälder. Men ett totalt förnekande av vårt gudomliga ursprung och den andliga världens verklighet är också skadligt, eftersom det leder till en oförmåga att fylla vårt medfödda behov av andlig kraft.

Vi skapar själva vår verklighet, människornas egen vilja är det högsta här på jorden. Att skylla krig och andra mänskliga lidanden på Gud är hädelse, vi skapar själva de förhållanden som råder här. Jorden är vår skola, och vi är på sätt och vis fångna här i inkarnation efter inkarnation så länge som vi behöver lärdomar av den art som ett liv på jorden kan ge. Vi är våra egna fångvaktare, inte förrän vi själva i grunden förstått hur systemet fungerar och vilka vi själva är, kan vi befrias från kravet på återfödelse och komma vidare i vår utveckling.

För mig var insikten om att jag är ett med Ananda, att min innersta essens är ett med det gudomliga, förbunden med ett ögonblickligt frisläppande av min själ. Visst blev jag tvingad att temporärt återvända till kroppen, men jag vet att jag funnit vägen hem. Den utveckling som lett fram till detta frisläppande har bestått i rening, andlig pånyttfödelse och utveckling av min kraft och förståelse. Som jag beskrivit har ”jag” strävat efter detta mål i många liv och ”jag” har också fått undervisning i flera liv om målet och vägen dit.

Hilma af Klints verk har varit mycket betydelsefullt för mig, hon lämnade efter sig en beskrivning av det som skulle komma genom sina målningar, och den har varit av oskattbart värde för min utveckling. Jane Leads texter har också betytt oerhört mycket, och precis som med Hilmas målningar har förståelsen för hennes texter växt i takt med min egen utveckling. Trots att det gått trehundra år sedan Jane beskrev sina visioner och andra andliga kontakter känner jag igen det hon beskriver från mina egna upplevelser. Visst skapas det en slags barriär genom det ålderdomliga språket, men jag har trots det upptäckt att de symboler som Jane använder av alkemistisk och biblisk karaktär finns inpräglade i min själ.

Konsten är att se bortom de materiella metaforer som vi tvingas använda för att skapa en brygga mellan den andliga och den jordiska världen, och att återerövra de andliga upplevelser som låg till grund för beskrivningarna. Jane Lead hade andliga kontakter som mycket liknade både Hildegard av Bingens upplevelser 500 år tidigare och Hilma af Klints 200 år senare. Mina egna upplevelser och mitt sätt att dokumentera dem i form av dagboksanteckningar uppvisar mycket stora likheter med alla dessa tre kvinnors texter. Jag hade naturligtvis inte läst något av det som de skrivit innan min egen utveckling startade och det var först efter lång tid som jag började se att de teman som jag fått upp i mina drömmar, visioner och andra andliga upplevelser fanns i det de beskrivit. Jag fick dessutom också en mängd drömmar som jag så småningom kände igen från Uppenbarelseboken.

Eftersom jag inte alls varit intresserad av Bibeln i det här livet är det endast genom minnen från tidigare liv som jag fullt ut kan förklara det jag upplevt. Det finns en kedja av andliga upplevelser och profetior som återkommer i liv efter liv, och själens kontinuerliga karaktär och dess förmåga att nå utöver tidens och rummets begränsningar är en förklaring till dessa kontakter över liven.

En annan förklaring är den andliga världens undervisning som min själ åtnjutit i många liv. Hilma af Klints efterlämnade texter beskriver den träning och den undervisning som hon fick ta emot under många år, och Jane Lead beskriver en liknande undervisning. Jane Lead beskriver mycket tydligt hur hennes kontakter med den andliga världen fungerar och att målet med hennes profetior är att skapa en förberedelse för det andliga rikets etablering på jorden. Detta var också syftet med Hilmas utbildning och verk.

Jag har skrivit att målet för vår jordiska utveckling är att vi skall bli i stånd att nå en fullkomlig gemenskap med Gud. Vår kärlek skall växa till att bli en så stark kraft att den kan möta den gudomliga kärleken. Denna kraft uppfattar människor kanske som ganska abstrakt, kärleken är ju en känsla och man anser nog i allmänhet att en sådan kraft inte kan jämföras med ”fysiska” krafter som till exempel elektrisk kraft eller magnetism. Mina upplevelser har dock fått mig att förstå att den andliga kraften som i grunden är kärlek också kan växa till en verkande kraft på ett konkret sätt.

Jane Lead beskriver i sitt verk The Revelation of Revelations hur Guds son skall födas i människans inre. Kristi rike är enligt henne vårt eget inre, och den alkemistiska process som krävs för att detta rike skall kunna etableras innebär rening och regenerering. Genom att avstå från sitt ego och sin egen personlighets krav på dominans, lämnas utrymme för den andliga kraften att växa. Så småningom tränger denna kraft ut allt sådant som inte är förenligt med det gudomliga som bara är ljus, glädje och kärlek.

Jag har själv upplevt allt det Jane skriver om i form av initieringar, att bli smord med helig olja och att få ta emot kungliga insignier, allt förstås i andlig form. Det har varit en stor hjälp att finna mina egna upplevelser beskrivna i det Jane skrivit, det har nog till och med varit helt nödvändigt att jag kunnat få dessa yttre bevis för att mina upplevelser varit förutsagda i hennes och i Hilmas liv. Men trots det har det inte varit lätt att ta till sig och förstå alla dessa upplevelser. Jag har upplevt många inre motstånd och det största har nog varit min egen skamkänsla. Helst hade jag inte velat dela med mig av det jag varit med om till någon annan, men jag vet ju att jag måste försöka ge all hjälp jag kan till sådana som är inne i sin egen andliga utveckling.

Det finns ett stort motstånd mot att förmedla sådant som kan uppfattas som att jag försöker göra mig till någon slags helgon eller speciell på något sätt. Min absoluta övertygelse är i stället att det jag upplevt är något som många andra kommer att uppleva. Vi människor är verkligen alla Guds prinsar, vilket ordet Isra-el också betyder. Problemet är bara att vi har glömt vår sanna status. Kristi återkomst kan inte ske på något annat sätt än genom att vi människor tar emot och förmerar den andliga kraften.

Det här med Gudsriket och Kristi återkomst är ju täckt av århundradens avlagringar i form av försök att skapa yttre tolkningar av det som i grunden är en helt intern och andlig företeelse. Visst har jag förstått att det egentligen handlar om min egen utveckling och min egen förståelse av den andliga verkligheten och kraften, men ändå har motkrafterna i form av allt ont som skapats när människor förföljts och dödats i Guds namn och i form av religiösa vanföreställningar varit starka.

I slutänden handlar det dock inte om mental förståelse eller om en viss lära, utan om en direkt upplevelse av andlig kraft och andlig verklighet. Jane Lead talar om de verkningar som den andliga kraften, den Helige Ande, skall ge i form av att själen får en ny andlig klädnad som skall ge den kraft att träda fram inför den Högstes tron. Själen skall i sin nya form utgöra det palats eller det tempel där den Högstes röst skall ljuda och denna Kristi närvaro skall verka som en magnet som drar den flock som splittrats över jorden till sig. Kristi regering skall ge upphov till ett inre liv som består av lovprisande och kärlekshyllningar till Gud.

The Seventh and Last Property of the holy Ghost, that gives witness to Christ’s Reign, doth consist in a Life of Praise & Exaltation, which goeth forth in the Angelical Tongues, Powers, and Sounds of so many perfumed Offerings, paying an everlasting Love-Tribute of Joy to the Ancient of Dayes, by and in whom they are come to reign over all Kingdoms in this World, in Christ’s personal Power.[135]

Det här är en beskrivning som kan tyckas konventionellt religiös, men jag har personligen fått erfara att de gamla profetiorna har uppfyllts. När Jane Lead ställde frågan om vad meningen var med de andliga upplevelser hon fick, fick hon veta att visaren på klockan närmade sig den tid när alla den Heliga andens krafter skulle börja manifesteras. Det hon upplevde skulle inte användas till att bekräfta egot utan var avsett att stärka tron och kärlekskraften. De som först skulle få uppleva andens kraft var de som arbetade för att föda fram Kristus på andlig väg. Muren måste brytas igenom så att den högre Kristus och Kristus i oss själva kan få mötas i gemensam glädje, njutning och förverkligande.

And to whom will he come first of all, but to those pure Virgin-Spirits, who travel to bring forth Christ spiritually, as the product of an invisible Almightiness, which will appear to be that Man-Child which is to rule the Nations with the Rod of God’s Power, in this World, and do far greater Wonders with it than Moses ever did with his. For the eternal Magia shall bring forth all her Plants of renown. The highest Wisdom shall be brought into manifestation, and replenish the Earth a-new, that God may walk in the midst of it, and no longer be unknown to its Inhabitants, who are refined from their Dross, and thereby got a free and open entrance into the Jerusalem from above. The partition Wall must be broken down, that Christ above and Christ beneath may joyn together for mutual Joy and Fruition. [136]

Den andliga verklighet som innebär en ständig kontakt med det gudomliga är fullt möjlig att förverkliga i det mänskliga livet. Det är till och med så att det är nödvändigt att förverkliga denna kontakt här i det mänskliga livet. Men genom att vi stänger igen vårt hjärta stänger vi också igen dörren till denna kontakt. Många människor har byggt upp en barriär runt sitt innersta för att skydda sig själva. Detta innersta är så mjukt och sårbart att det inte uthärdar kontakten med jordsystemets ofta hänsynslösa men ändamålsenliga rovdjursbeteende.

Vår rädsla för att verka barnsliga, löjliga eller enfaldiga gör att vi sätter upp en cynisk fasad som döljer vår rätta natur, ofta till och med för oss själva. Vi vet att innerst inne är vi sårbara och kärleken är den arena där denna sårbarhet blir allra störst. Att älska en annan människa är att utsätta sig för möjligheten att bli sårad, sviken och avvisad, och därför är kärleken källan till vår största glädje och njutning men också det som kan ge oss våra svåraste sår.

En äkta andlig utveckling innebär ett öppnande mot kärlekens källa, och för att kunna ta emot denna gåva måste vi läka våra sår och skapa en tillit som bär över alla hinder. I den andliga kärleken ligger den stora befrielsen, när man kan ge utan att begära någon bekräftelse eller något i gengäld är man fri som människa. Vi kan alla få tillgång till den största kärleken, och precis som alla kärleksförbindelser grundas den gudomliga kärleken på ömsesidighet.

Vägen är inte lätt, att uppfostra sig själv, att lära känna sin egen natur och att i slutänden lära sig behärska sina jordiska drivkrafter kräver en lång skolning och många liv. Vi har alla stått vid samma början, vi måste alla gå samma väg och vi kommer alla att förr eller senare nå samma mål. Min förhoppning är att det jag försökt beskriva skall kunna hjälpa någon annan i hans eller hennes egen utveckling.

När den andliga verkligheten gör sig påmind kan det upplevas som svårt och hotfullt eftersom vårt rationella och ”moderna” synsätt till stor del förvisat vårt andliga jag till historiens skräpkammare. Men som alla naturkrafter kommer också den andliga kraften att förr eller senare göra sig påmind. I vår tid är det kanske fler människor än någonsin som skapat en plattform för sin andliga utveckling genom att de försökt arbeta bort rädsla, fördomar, avgränsningar och annat som hindrar själens fria verksamhet.

Vi har levt många liv och samlat på oss förmågor som helt plötsligt kan aktiveras när förutsättningarna blir gynnsamma. Ett andligt genombrott upplevs oftast som svårt och plågsamt eftersom det verkligen är något som står i vägen för detta genombrott. Det krävs ett stort arbete för att befria sig från allt som hindrar den äkta andliga kontakten, men den kärlek som man möter på andra sidan ett sådant genombrott gör alla plågor försumbara.

Jag önskar att du som läser detta kan se bortom de begräsningar som vårt mänskliga språk skapar när det gäller att beskriva andliga företeelser, och att du kan få inspiration av det jag berättat. Om du läst så här långt vet jag att du är en sökare och att du står mitt uppe i din egen utveckling, och jag önskar dig all lycka på din fortsatta färd.

Om andliga forskningsmetoder

Den egna vägen har varit ett genomgående tema i min utveckling, både historiskt och i det nuvarande livet. Jag känner starkt att de erfarenheter som jag fått gå igenom under de senaste åren till stor del har handlat om att illustrera detta begrepp. Visst är denna väg ensam, men bara ur en mycket begränsad synvinkel. I verkligheten följs och leds vi av intelligenser som är mycket närmare och mycket mer intresserade av oss än någon medmänniska. Slutet av den mänskliga utvecklingen öppnar upp för en andlig verklighet och gemenskap som förenar själar, i och utanför den jordiska existensen, på ett sätt som egentligen inte kan beskrivas i ord.

För att denna gemenskap fullt ut skall kunna förverkligas för en enskild själ krävs ett öppnande av det undermedvetna. Detta öppnande är nödvändigt för att man verkligen i grunden skall kunna förstå vem man är. En djupgående självkännedom, och den därigenom möjliggjorda självbehärskningen, är målet för livets skola. Arbetet med att förstå sig själv kan dock effektiviseras i samband med andra människor. När det gäller förmågan att lösa upp karmiska blockeringar är samverkan med andra själar ett nödvändigt krav, även om det inte alls behöver ske medvetet.

Det finns en marknad med ”lätta” och ”effektiva” metoder för att arbeta med sin personliga utveckling ur detta perspektiv, medvetet eller av ren nyfikenhet. Det finns till exempel olika metoder för att få tillgång till kunskap om sina tidigare liv som ofta, såvitt jag förstår, innehåller element av hypnos. Men jag måste avråda på ett mycket bestämt sätt för att ge sig in i sådana experiment.

För det första är vår utveckling en naturenlig företeelse, så snart man själv är mogen för ett nytt steg framåt kommer det också att ske helt automatiskt. Detta innebär att olika slag av manipulation från en källa utanför oss själva riskerar att förrycka och försena den naturliga utvecklingen. Man riskerar att skapa en obalans i personligheten som det kan ta lång tid att rätta till.

Om man skapat felaktiga mönster genom reinkarnationsterapi eller andra metoder, innebär det att en eventuell egen spontan insikt försvåras. Vad händer om man genom en sådan metod fått veta att man levt ett visst liv under en viss period, och det så småningom spontant dyker upp ny information i ens eget medvetande? Vad är i så fall rätt och vad är fel? Det är nyttigt att kritiskt fundera igenom riskerna med att underkasta sig manipulationer av andra människor.

Den andra anledningen till att jag känner en olust inför allt som inte helt drivs av människans egen vilja, är kännedomen om de otroligt starka energier som kan ligga inkapslade bakom muren mot det undermedvetna. Jag kämpade själv emot av alla krafter, utan att riktigt förstå varken vad som var på väg att hända eller vilka risker som skulle kunna vara förbundna med ett sådant öppnande. Jag var rädd för att det skulle ligga kunskap om oerhörda brott eller grymheter som jag gjort mig skyldig till i tidigare liv i det undermedvetna. Jag kände att det var en enorm flodvåg som tryckte på, men jag visste inte alls vad denna flodvåg innehöll.

När ett av mina karmiska sår, som hade att göra med spanska inkvisitionens förföljelse av Juan del Castillo, började bli uppenbart för mig skrev jag följande i dagboken.[137]

30/3-2002 Påskafton

Stort tryck. Gode Gud, hjälp mig att bli fri från denna plåga. Amen.

Det handlar förstås om det som hände i Spanien. Jag fick ”veta” att vi tillhört samma familj då. Jag börjar mer och mer inse hur centralt detta har varit under hela tiden som jag tränat Qigong. Jag har på något sätt tagit på mig hela ”skulden” själv, att det är jag som är ”knäpp”. Men det är faktiskt ett fruktansvärt tungt karma. Jag måste respektera min sanning, respektera sorgen, smärtan, kärleken.

Och det är skrämmande hur historien upprepar sig. Min sanning, mina känslor, hela jag är fel. Jag är avvisad, förnekad, utfrusen. Och han är feg, osjälvständig. En lakej för en ”förtryckare”. Ett verktyg för repressionen. De som gör anspråk på att ha hela sanningen, ha tolkningsföreträde. Det är klart att hela detta mönster får mig att må fruktansvärt dåligt. Och ändå var allt dolt i det undermedvetna. Bara känslorna fanns där och inte ens de var riktigt medvetna. Känslan av att stå med ryggen mot en dammvall. Sorgen som skulle bryta igenom och dränka allt i en flodvåg av tårar. Ilskan som skulle bränna allt till aska i sin förintande eld. Och kärleken som hotade att blåsa bort allt i en orkan av känslor. Det är klart att detta måste lösas upp för både hans och min skull. Jag måste bli klar med detta i det här livet. Det verkar som om jag faktiskt måste minnas och också leva igenom traumat för att det skall lösas upp.

För min del tog det flera år när detta skeende gradvis kom upp till ytan, och jag så småningom också fick kunskap om den historiska bakgrunden. Det var nästan outhärdligt svårt, trots att det hela skedde naturligt och spontant. Det var verkligen ett nödvändigt villkor att mitt psyke fick hantera processen helt på egen hand. Nu fanns också det scenario på plats som gjorde att jag kunde leva igenom smärtan, ilskan, sorgen och så småningom kärleken och förlåtelsen i verkligheten, vilket gjorde att en verklig läkning kunde komma till stånd.

Om dörren mot denna oerhörda psykiska energi hade öppnats på något annat sätt, eller genom någon annan människas manipulationer, hade riskerna varit mycket stora. Man måste vara mycket ödmjuk inför de starka och okända krafter som döljer sig i det undermedvetna. Visst måste vi lära oss att behärska dessa krafter, men det kan inte ske på något annat sätt än genom vår egen gradvisa insikt och vår egen ökande kraft. Lika riskabelt som det är att lösa upp muren mot det undermedvetna på artificiell väg med droger, lika riskabelt är det att oskyddat ställa sig under inflytande av andra människors psykiska krafter.

Dock måste man naturligtvis söka sig fram i sin utveckling. Det krävs träning för att bygga upp sin egen kraft och förmåga att skydda sig mot oönskat psykiskt inflytande. Men i de allra flesta fall ger oss det vanliga livet denna träning utan att vi medvetet behöver söka den. Andliga discipliner som yoga, qigong, meditation etcetera innehåller också risker, vilket varit känt i alla tider av de ansvarsfulla utövarna. I sådan träning är det dock normalt sett ens egen fria vilja som styr, vilket undanröjer många risker. Medvetenhet och kunskap är det bästa skyddet och ett krav för en säker utveckling när man börjar närma sig sin egen fullbordan.

Precis som under åren runt förra sekelskiftet finns det idag ett stort intresse för andlig forskning. För min egen del har kontakterna med människor och organisationer som sysslar med sådana s.k. alternativa metoder i allmänhet varit negativa. I kapitlet Andliga kommunikationer skrev jag en del om den irritation som jag upplevt när det gäller människors försök att kommunicera med ”andar” och andra andliga metoder och skolor.

Genom att jag har mött människor som inte nått upp till sin egen kapacitet i sin personliga utveckling, i vissa fall genom att deras egen vilja underställts en falsk och manipulerande mästare, och i andra fall därför att deras egna andliga experiment och vanföreställningar öppnat upp för psykiska problem, har jag fått en bekräftelse på min egen intuitiva skepsis inför sådana företeelser. Men min motvilja och inre kamp har varit större än vad som objektivt sett varit motiverat, vilket jag så småningom förstått att det beror på mina undermedvetna minnen av erfarenheter från tidigare liv. Tycho Brahe tog till exempel avstånd från astrologi även om han tvingades göra sådana förutsägelser för det danska kungahuset och för kejsar Rudolf. Louis Claude de Saint-Martin uttalade sig baserat på egna erfarenheter starkt emot alla försök att kommunicera med ”andar”.

Kraften i mitt personliga avståndstagande mot sådana företeelser är så stort att det närmast kan liknas vid en kallelse, och när jag så småningom fick tillgång till Hilma af Klints efterlämnade texter fick jag en förklaring till denna känsla. Under sommaren och hösten 1912 fick Hilma och hennes vänner ta del av en kraftfull andlig undervisning som så småningom resulterade i de senare målningsserierna i Hilmas verk Målningarna till Templet eller Det Centrala Verket. Den femte november 1912 tog Hilma, som ofta kallades verktyget, emot följande från de andliga lärarna.

Vi vill endast uttala några ord som berör den fråga som verktyget gjort i sitt inre medvetande angående den kamp som spiritism, teosofi och varje andlig rörelse av vad slag det vara månde inlägger mot materialismen. Om den (denna kamp) någonsin kan sönderfalla i vetenskaplig lust att egoistiskt fördjupa sig i sig själv. Vi vill delta i detta spörsmål så mycket mer som tiden är inne för var och en som vill leva offertanken att inlägga sin protest mot den lågt stående forskningsmetod som utövas av vetenskapligt intresserade men okunniga och egoistiska medlemmar av alla andliga samfund.

Vi har inte förgäves samlat krafter inom denna lilla krets. Vi ämnar använda dem till tjänst i öppen dag. Nu är snart tiden inne och förvisso ämnar vi hjälpa dig att i kristallklara tankar bryta en lans för sanning och rätt. Du må oförtövat nedlägga hela din kraft på att samla material. Du må själv utarbeta inom dig vad du vill ha sagt och när du försökt att framleta inom dig en hel arsenal av vapen mot ytlig och självisk forskningsmetod så kommer även vi att lägga vårt ord därtill. Ställ dig i fronten, ty genom din stora, barnsliga, förtroendefulla ödmjukhet kommer du att bryta sönder mycket av osanning och visa genom din personlighet på den smala stig som ensamt för fram till målet. Den är inte lätt att vandra, ty för att gå fram på den vägen fodras att man ständigt liksom bryter sönder en ogenomtränglig dimma som skymmer. Ödmjukhet är det enda som kan skingra detta hinder, men finns den så är risken och faran inte större än att den kan övervinnas.

Allt farligare och farligare är i synnerhet den rörelse som vi utsänt för att delaktiggöra mänskligheten med himmelska välgärningar som ni benämner spiritism, farlig därför att den hotar att dra ned mänskligheten till materialism. Gyllene floder bär även den i sitt sköte men svart magi blir följden av dess missbruk. Nu är snart tiden inne att utföra ett rensningsarbete på detta område och vi upptar med glädje varje längtan som strävar efter att frigöra den från sitt slagg. Viktiga spörsmål står för dörren, men innan dess må fältet vara renplöjt, ont skilt från gott, ljus från mörker, sanning från självisk strävan. Först och sist skall den ledning som här flyter från ljusets källa bli klart och öppet erkänd av dem som tro på densamma.[138]

Hilma hade tidigt ingått i en spiritistisk krets men hon lämnade den tillsammans med fyra vänner i mitten av 1890-talet. Hon var också medlem i en teosofisk förening som hon så småningom lämnade för Rudolf Steiners antroposofiska rörelse. I meddelandet från de andliga lärarna sades att Hilma skulle samla material för att kunna bryta en lans för sanning och rätt. Spiritismen sades vara farlig för att den hotade att dra ner människor till materialism, om den missbrukades blev följderna svart magi. Det viktigaste sades vara att ledningen från ljusets källa blev klart och öppet erkänd av dem som trodde på denna.

Min uppfattning är att de andliga ledarna med uttalandet om risken att spiritismen skulle dra ner mänskligheten till materialism, menade att man riskerar att fastna i en felaktig uppfattning om källan till andliga kontakter. I stället för att erkänna att källan till andlig kunskap finns i ljuset, i den andliga dimensionen och i intelligenser som inte är bundna till jorden, ansåg spiritisterna att avlidnas andar kunde kontaktas och ge kunskap. Det här är verkligen en slags materialism genom att man inbillar sig att mänskliga själar skulle hålla sig kvar i den materiella dimensionen efter döden.

I dag är kanske inte spiritismen som rörelse viktig, men inställningen att man kan kontakta de döda via medier eller att de döda kontaktar oss genom kanaliseringar är vitt spridd. En person berättade nyligen för mig att hon varit på en utställning med Hilma af Klints konst och plötsligt hade Hilma börjat tala genom henne genom någon slags kanalisering. Det är naturligtvis en ödets ironi att Hilmas namn används i just samband med de fenomen som hon själv kämpade så starkt emot.

I Förklaringsboken berättar jag om ett möte i juni 1913 där Hilma förmedlade andlig undervisning till en krets vänner. Hon fick veta att de var barn i andligt hänseende och fick ta emot en skämtsam vers om hon var en präst som fick hjälp av sina andliga vägledare. Plötsligt förmedlades att Viktor Rydberg egentligen var profeten Esaias och att han var den som närmast hade att göra med kretsen. Hilma blev mycket bekymrad och uttryckte sitt starka misstroende.

Nu är det så att här och var i spiritistiska kretsar nämns hans (Rydbergs) namn som den som inspirerar. Detta vet verktyget, men har svårt att tro, det är verktyget motbjudande att höra talas om att varje tanke som silar in i ett medium genast skulle sägas stå i förbindelse med t.ex. Victor Rydberg eller Pontus Wikner. Allt blir ett virrvarr inom mig som verktyg och jag känner det besynnerligt. Tvivlet kommer på mig själv eller på de krafter som verkar här.[139]

Viktor Rydberg och Pontus Wikner var alltså sådana avlidna som ofta ”framträdde” i spiritistiska kretsar vid den här tiden, och Hilma klarade för ett ögonblick inte av att hålla det kollektiva medvetandet utanför sitt mediumskap. Men det här var, precis som de andliga lärarna hade sagt ögonblicket innan, en skolundervisning. Ett medvetet medium måste lära sig att skilja mellan sina egna medvetna eller undermedvetna tankar och önskningar, andra människors tankar och önskningar, och sådant som verkligen har sitt ursprung i den andliga dimensionen.

Naturligtvis måste människor få tro vad de vill när det gäller livet efter döden och möjligheten att kontakta döda ”andar”, men jag måste klargöra de lärdomar som jag fått genom mina erfarenheter. Att Hilma skulle irra omkring som ett spöke på sina utställningar och ta chansen att tala genom första bästa ”kanal” som uppenbarar sig där är naturligtvis absurt. Vore det sant skulle vi vara omgivna av alla generationers döda som av någon oförklarlig anledning skulle söka efter kontakt genom människor som av en eller annan anledning försvagats i sin själbevarelsedrift. I Hilmas fall vore det extra ologiskt, eftersom hon arbetade så starkt mot alla spiritistiska teorier. Hon var övertygad om reinkarnationens verklighet och hade en klar uppfattning om sitt kommande liv.

Det som förmedlades till Hilma och hennes vänner, och som jag själv fått erfara i mitt eget liv, handlar om att vi lever liv efter liv i mänskliga inkarnationer med bara kortare vilopauser emellan. Själens arbete handlar om utveckling och lärande, och det finns inget som talar för att man i normalfallet skulle ha kvar bindningen till sin förra inkarnation annat än under en mycket kort tid. Än mindre finns det anledning att tro att man som avliden skulle ha intresse av att delta i spiritistiska seanser och ”kanaliseringar”.

De olika kretsarna runt Hilma hade starka andliga kontakter, men dessa härrörde inte från avlidna utan från mänsklighetens andliga lärare och vägledare. Skillnaden är stor och viktig. Det finns ett uttryck som säger att lika dras till lika, genom att man inte förstår möjligheterna till äkta andliga kontakter dras man till vanföreställningar och låga energier. I Hilmas undervisning ovan talas om egoism och svart magi, och sådant är tydliga effekter av andlig okunskap och förvirring. Egoismen kan ta sig uttryck i att man gärna vill vara en ”kanal” och gärna vill ge andra människor råd genom sin andliga kontakt. I andra fall är det andra människor som för fram en kanal eller mästare för att själva stärka sitt ego. Men i en sann andlig kontakt är det egna egot helt tystat, det är endast på så sätt som den gudomliga rösten kan tala i det egna inre.

Svart magi handlar inte om ”trolleri” eller liknande, utan är helt enkelt ett uttryck för att man använder sina andliga krafter för att utnyttja andra människor. Det kan till exempel ske genom att man framställer sig som en ”mästare” och får andra att dansa efter ens egen pipa, eller genom att man skapar kärlek och beroende av helt egoistiska skäl. Vissa människor har samlat en stor andlig kraft, men deras medvetenhet och kunskap har ännu inte växt i motsvarande omfattning, vilket gör dem till ”svartmager” som missbrukar kraften även om de kanske inte alls verkar inom ett ”andligt” verksamhetsfält.

Det är viktigt att vi höjer oss upp från sådant som faktiskt bara är våra egna föreställningar eller krafter som rör sig i det kollektiva medvetandet. Det finns ingen anledning att vara rädd för andlig kraft, så länge som det verkligen är en kraft som har sitt ursprung i den andliga dimensionen. Därför är det nödvändigt att lära sig att skilja på sådant som har sitt ursprung i oss själva eller andra människor, och sådant som verkligen har ett gudomligt ursprung. Vägen mot en sådan förståelse måste med nödvändighet gå genom jordiska erfarenheter, men ett tips kan vara att aldrig tro att det finns en slutgiltig sanning. Horisonten är oändlig, det väntar alltid nya insikter bakom nästa backkrön.

Vår mänskliga evolution har som sitt syfte och stora mål att vi skall bli färdiga med den jordiska skolan. Allt vi lärt här av varaktigt värde kommer så småningom till användning i den andliga värld dit vi förr eller senare kommer att flytta vår tyngdpunkt. Övergången mellan världarna måste ske i medvetenhet och av egen kraft, och det är därför som den måste ske i en jordisk inkarnation. Glöm alla förhoppningar om att det skulle finnas en svängdörr efter döden där de ”goda” kommer till en bättre värld och där de ”onda” kommer till helvetet. Vi är själva våra egna domare, och så länge som vi inte har lärt alla våra läxor och så länge som vi har kvar bindningen till materien kommer vi oundvikligen att födas in i nya liv på jorden.

Det här är naturligtvis den största nåden, livet i kroppen är en gåva och jorden är vårt underbara hem så länge som vi behöver det. Men i själens djup vet vi nog alla att det här inte är den slutgiltiga hemvisten och att vi egentligen är menade för en annan tillvaro. När det blir dags att ta det sista steget på den långa färden i materien kommer vi också att få all hjälp som vi behöver för att komma vidare.

Den förberedelse som gjordes i Hilma af Klints liv handlade om att öppna upp för ett stort andligt genombrott. Hilma hade utbildats i många liv och det hon upplevde var slutfasen i den jordiska tillvaron. Hennes själ hade ända från början ett stort uppdrag och genom livet med Mästaren Yeshua fick den en mycket stark impuls till växande. Det uppdrag som Mästaren hade, och den andliga verklighet som han demonstrerade, var inget som fullbordades i ett kort jordiskt liv. Precis som han sade skickade han ut sina lärjungar på en lång pilgrimsfärd med målet att de skulle förverkliga det han visat.

Målet för alla människor är en andlig fullkomning. Genom liven på jorden växer och utvecklas själen med målet att den skall kunna ta emot Gud. Vår innersta kärna är ett med det gudomliga, och det är denna kärna som så småningom växer ut till att bli herre över hela människan. Kontakten med det högre jaget, och bekräftelsen på de insikter som man samlat på sig genom alla sina liv, är belöningen i slutet på vandringen.

Den kärlek och glädje som detta förverkligande innebär är så stor, den gör all kamp och alla umbäranden försumbara. Kampen består i alla de erfarenheter som vi måste gå igenom för att lära känna oss själva och utveckla vår förmåga till kärlek och förlåtelse. Umbärandena är ett tecken på att vi håller på att lära oss att sätta det stora hela och vår egen långsiktiga utveckling framför personlighetens kortsiktiga och egoistiska prioriteringar.

Hilma medverkade till att skapa ett exempel på hur reinkarnation och undervisning från den andliga världen fungerar, och jag har haft den stora lyckan att få göra min del i detta stora verk. Idag har det genombrott som Hilma af Klint och så många före henne profeterat om skett, den andliga världen har återigen tagit kontakt med oss. Dörren är öppen och det är upp till var och en av oss att ta den hand som räcks ut eller att välja att vända ryggen till detta erbjudande. Den gudomliga kärleken och glädjen söker kontakt med oss människor, och vi kan inte få kontakt med denna verklighet annat än genom motsvarande kärlek och glädje.

Det är därför som vi måste utveckla våra andliga förmågor, rena vårt eget inre tempel och lära oss förstå vår egen natur. Vi måste nå vår fulla utveckling som personer och själar för att kunna möta det gudomliga i all sin glans. Denna utveckling är inget som är begränsad till vissa undantagsmänniskor, den finns inskriven i allas vår kod.

Vägen går bara genom oss själva. När man koncentrerar sin kraft inåt och söker svaren i sig själv, kommer det sanna jaget att lyftas upp så som en pärla som legat begraven i djupaste dy. Genom den hjälp till självförståelse och upplösning av karmiska skador som man får av allt och alla som möter på livsvägen, går utvecklingen helt naturligt framåt. Under lång tid och många liv är omedvetenhet om mål och medel för färden ett villkor, men förr eller senare blir man medveten om den verklighet som finns bortom den synliga tillvaron.

I dag är många människor klara för att ta det sista steget i sin utveckling. De finns spridda över hela jorden och de lyser som diamanter över den mörka ytan. Allt är förberett för den stora glädjefest som utlovats i många generationer. Hjulen på den gyllene vagnen snurrar snabbt och det vita korset av kristall är i centrum. Många själar finns redan i det stora templet. Vi är inte längre bundna till yttre former, utan var och en kan själv ta del av den andliga kult som kontinuerligt pågår i det gyllene ljuset från den andliga solen. Låt oss alla arbeta för att lyfta oss upp till denna verklighet.

Tillbaka till ursprunget

Enligt Gamla Testamentet är alla människor avkomlingar av Noa, vi är alla syskon.

Detta är släkttavlan för Noas söner, Sem, Ham och Jafet. De fick söner efter floden.

Sems söner var Elam, Assur, Arpakshad, Lud och Aram.

Arams söner var Us, Hul, Geter och Mash.

Arpakshad blev far till Shelach och Shelach till Ever.

Ever fick två söner. Den ene hette Peleg, ty på hans tid delades jorden upp. Hans bror hette Joktan.

Detta är Sems släkttavla. Sem hade levt i 100 år när han blev far till Arpakshad, två år efter floden.

Arpakshad var 35 år när han blev far till Shelach.

Shelach var 30 år när han blev far till Ever.

När Ever var 34 år blev han far till Peleg.

När Peleg var 30 år blev han far till Regu.

När Regu var 32 år blev han far till Serug.

När Serug var 30 år blev han far till Nachor.

När Nachor var 29 år blev han far till Terach.

När Terach var 70 år blev han far till Abram, Nachor och Haran.

Beskrivningen av Sems söner innehåller namnet på olika stater i området runt Eufrat och Tigris, bland annat Elam, Assur och Aram. Från Arpakshad hörstammade sedan Abram och Haran. Haran är sannolikt Harran, en viktig kultplats i Mesopotamien. Abram kom från Ur i Kaldeen och blev stamfar för ett stort folk. I Gamla Testamentet sägs det uttryckligen att detta folk var araméer.

Inför Herren, din Gud, skall du sedan säga: ”Min fader var en nödställd aramé, som flyttade ner till Egypten med en liten skara människor. Där bodde de och blev ett stort, starkt och talrikt folk. (5 Mos 26:5)

Många av myterna i Gamla Testamentet har alltså sitt ursprung i Mesopotamien eller Kaldéen. Kaldéerna var sannolikt ett arameiskt folk enligt Nationalencyklopedin. Det sägs uttryckligen i Femte Mosebok att Abram som bytte namn till Abraham var en nödställd aramé. Själva grunden för den kristna tolkningen av Gamla Testamentet är som jag ser det falsk. Ursprunget finns inte i Palestina utan i stället ligger brännpunkten i Kaldéen och Babylon.

Problemet med det här är som jag sagt tidigare att en falsk grundval skapar förvirring och vanföreställningar. Att man saknar kunskap om den historiska och psykologiska bakgrunden till de myter som är en så viktig del i vår kultur gör att det skapas ogenomtränglig dimma i vilken alla slags projektioner och missuppfattningar kan frodas.

Den största förträngningen har gällt den kvinnliga aspekten av det gudomliga som personifierades av gudinnan Inanna. Inanna personifierade kärleken men också striden, hon stod för kunskap om kulthandlingar, hantverksskicklighet, musik och så vidare. Bland hennes titlar fanns Himlens och Jordens drottning, Himlens översteprästinna, Morgonstjärnan och Aftonstjärnan samt Älskaren och den älskade förenade till en.

Denna sista titel återspeglar den ursprungliga gudomliga enheten där den manliga och kvinnliga aspekten av det gudomliga är förenade i en skapande enhet. Denna sanning finns också i den taoistiska föreningen av Yin och Yang och i den nordliga buddhismens gudapar som förenas i den ursprungliga faders- och moderskraften, yab-yum. Inanna står för kärlek, glädje, kreativitet, lust, harmoni och kraft. Hon är kärleksgudinnan och den sexuella kraften är hennes kännemärke.

I Texten från de Höga Mästarna sägs följande om förnekandet av förföljelsen av Gudinnans kraft.

Den andliga aspekten som i grunden är kärlek måste få utrymme för att människorna skall finna frid och lycka. I ett ensidigt betonande av makt och framgång kommer de djupare andliga värdena att förtryckas. I styrkans förakt för det som är svagt ligger också ett förakt för Gud och skapelsen.

Det sägs alltså att förnekandet av den andliga kraften som i grunden är kärlek är en orsak till att människor inte finner frid och lycka. Paradoxalt nog är ju vår kultur besatt av romantisk kärlek och sexualitet, men denna besatthet är också ett tecken på en fundamental obalans. I stället för att hylla denna kraft och låta den växa, suger människor ut kraften i ett fruktlöst utnyttjande. Genom att förslava, konsumera och begära det som är en evig gudomlig gåva blir vi alla förlorare.

De andliga myterna handlar i grunden alltid om oss själva och vår egen utveckling. Att växa som människa och att lära sig att hantera sina krafter är en generell mänsklig uppgift. Genom att utveckla alla sidor i det mänskliga varandet blir vi så småningom kompletta i oss själva. Den manliga aspekten finns i kvinnor så väl som i män, precis som den kvinnliga aspekten måste få växa till sin fulla omfattning i oss oavsett yttre kön.

Det har varit en underlig och oväntad upplevelse för mig att den andliga verkligheten stigit fram på det starka sätt som den gjort. Gudinnan har trängt fram med nästan våldsam kraft, och det beror naturligtvis på att hon osynliggjorts och fördömts i vår kultur. Men jag vet att hon sökt kontakt i många liv. Hon gjorde sig till exempel påmind för Tycho Brahe i form av hans återupptäckta kärlek till Urania och muserna, och hon visade sig för Jane Lead som Visdomen eller Sophia.

Hilma af Klint upplevde att hon haft ett liv som prästinna på Venus, det var naturligtvis en påminnelse om en bakgrund i Inannas eller Ishtars kultkrets. Hon fick också veta att hon var en vestal, en prästinna i gudinnan Vestas tjänst. Många av Hilmas målningar har motiv med anknytning till kärlek och sammansmältning mellan manlig och kvinnlig kraft, och där finns också symboler som direkt hör samman med Inanna, nämligen lejon, ugglor och ormar.

I min utveckling har gudinnan försökt göra sig påmind med alla sina attribut, men jag har haft mycket svårt att förstå vad det hela egentligen har handlat om. Visst har jag känt kärlekens frälsande verkan genom att den hjälpt mig att gå utöver mig själv och nå en direkt kontakt med det gudomliga, men det är först nu som jag verkligen förstår denna krafts ursprung och karaktär.

Det är först när man utvecklat båda aspekter av det mänskliga som man kan börja bli klar för nästa steg i utvecklingen. Inte förrän det manliga och det kvinnliga växt ut till helt jämlika krafter i en själv, kan man nå en sammanslagning och integration som utgör en spegelbild av den gudomliga jämlikheten och enheten. Denna utveckling kräver att vi förstår att vi som människor representerar en gudomlig verklighet, att vi verkligen upplever att den andliga kraften är kärlek. I detta förverkligande blir vi också fria och självförsörjande, det eviga sökandet efter sin andra halva kan avslutas.

En ensidig kult av det kvinnliga eller av gudinnan är lika ofruktbar som kulten av den ensamma manliga guden. Gudinnan är en otroligt stark arketyp, hon lever i vårt undermedvetna, men så länge som detta är helt stängt och omedvetet kommer denna starka kraft att visa sig i sin negativa aspekt. Den manlige guden är en mer medveten företeelse, men han saknar naturligtvis sin andra hälft. Här på jorden finns det ingen annan plats för dem att mötas än genom våra egna själar.

Varje kvinna förkroppsligar gudinnan och varje man guden. Vi är alla en avspegling av våra gudomliga föräldrar, den sexuella föreningen är en avspegling av den ursprungliga enheten och helheten. De riter och kulthandlingar som hyllade kärleken, skapandet och fruktbarheten har fallit i glömska och vi har tappat sammanhanget mellan himmel och jord, mellan ande och materia. Men denna sanning står alltid klar att åter göra sig påmind, den är en del av oss själva och den finns inskriven i djupet av våra själar.

I själens förening med sin andliga motpart sker det förverkligande som vi tränats för genom så många tusen år. Detta möte sker i människans egen innersta helgedom som måste renas och växa för att rymma det gudomliga. När en människas kraft vuxit så att hon kan bära båda aspekter av varande, både det himmelska och det jordiska, är hon vuxen nog att föda sig själv.

Under min starka andliga utveckling under de senaste fem åren har gamla andliga sanningar åter trängt fram. Det har skett helt spontant och under lång tid förstod jag inte alls vad det var som hände. Det hela illustrerades med serier av drömmar där ett återkommande tema var drömmar om ett gammalt hus som jag nådde på en brant, nybruten, snövit väg.

I maj 2000 hade jag en stark andlig upplevelse där jag stod i fören på en båt som färdades över ett hav av guld, vi nådde en gyllenen stad där det fanns ett hus som jag visste att jag så småningom skulle komma att bo i. Ett par dagar efter denna upplevelse drömde jag följande.

4/5-2000

Jag drömde att jag var i ett gammalt hus. Jag hittade en skattgömma när jag stack in handen i något, (en gammal väska?). Där fanns en mängd smycken, jag drog ut en skarabé. Jag vände på den och den var full med gnistrande diamanter. Jag visste att smyckena tillhörde en gammal kvinna och att jag fick lov att ta dem. Det kan ju syfta på upplevelsen i helgen, det som hände då var ju en gåva från någon kvinna som levde för länge sedan? Maats båt… Känslan är dock att det visar framåt, det finns en gammal skatt som skall fram igen!

När jag kom in i huset i drömmen var det tydligt att det inte fanns någon levande varelse där och att det hade stått tomt mycket länge. Det var helt tyst och allt var täckt av ett tjockt lager av damm. Jag upptäckte alltså en slags påse till höger om mig. När jag sträckte in handen var insidan täckt av något slags mjukt, pälsliknande material och jag kände en mängd smycken i ”påsen”. Jag fick fatt i något som visade sig vara en skarabé. Några dagar senare stötte jag på information om att skarabén tydligen är en symbol för återfödelse, en skarabé lades på mumiernas hjärtan.

Under den träningskurs som kulminerade i min upplevelse av att färdas i Maats båt, hade jag fått en mängd bilder av egyptiska smycken, mumiefodral, sarkofager och den speciella blå färg som jag förknippar med det gamla Egypten. Eftersom jag redan tidigare fått visioner från Karnak i Thebe och information om att jag varit farao Thutmosis III, antog jag att denna sista upplevelse också var kopplad till detta liv.

Så småningom fick jag allt mer detaljerad information om flera tidigare liv, men inte förrän under det senaste året har det kaldeiska eller mesopotamiska arvet trängt upp till ytan med full kraft. Idag förstår jag att den upplevelse av det gudomliga i en perfekt balanserad manlig-kvinnlig form som jag berättade om i kapitlet Den levande andliga verkligheten var en manifestation av Inanna, men det har tagit mig tre år att förstå min egen upplevelse.

De gamla sumererna hade tydligen en klar bild av det gudomliga som en balanserat manlig-kvinnlig kraft. I kulten till Inanna paraderade folket i Sumer för att fira sin gudinna. De bar kläder där den ena sidan var kvinnlig och den andra manlig. De kvinnliga prästerna bar manliga attribut som svärd och dubbelyxa medan de manliga prästerna bar kvinnliga symboler.[140] Inanna var kärleken, och ingen kärlek kan manifesteras i skapande utan ett jämbördigt manligt och kvinnligt element. Kärleken är ett, den högsta kraften är en helhet, men där finns en inbyggd polaritet.

Vi lever i en värld där man tenderar att skapa motsatser i form av ont och gott, manligt och kvinnligt, himmelskt och jordiskt. Denna differentiering är en avspegling av ett visst utvecklingsskede hos mänskligheten, men nu har utvecklingen vänt och vi närmar oss åter den ursprungliga enhet som är en andlig verklighet.

I min dröm kom jag till ett gammalt hus som tillhört en gammal kvinna där allt var täckt av tjockt damm. Fast jag inte hade någon kännedom om sumerernas definition av undervärlden som ”huset som är täckt av damm”, fick jag en direkt illustration av det i min dröm. Undervärldens härskarinna Ereshkigal är Inannas äldre syster, döden är alltså en aspekt av det gudomliga och livgivande. Jag upplevde i drömmen att jag hade rätt till den gamla kvinnans smycken. Att de fanns i en så speciell påse utgjorde en återerinring av gudinnan som den stora livmodern ur vilken allt föds. Av alla dyrbara gåvor fick jag skarabén, som är en symbol för återfödelse.

Återfödelsen är starkt kopplat till Inannas förmåga att gå ner i undervärlden och återkomma därifrån. I den sumeriska myten fick Inanna många gåvor av Enki, visdomens och magins gudom, bland de första gåvorna fanns nedstigande till undervärlden och uppstigande från undervärlden.[141] I berättelsen om Inannas nedstigande till undervärlden beskrivs hur hon samlar sju me (krafter) och passerar sju portar eller pass där hon gradvis får lämna ifrån sig sina krafter. Hon måste lämna sin krona, sina halsband, sin bröstplåt, sin armring, sin måttstock och sin mätlina samt slutligen sin kungliga klädnad.

När hon så småningom nalkas Ereshkigals tron, naken och ödmjuk, blir hon dömd av undervärldens domare och förvandlad till ett lik. Kroppen hängs upp på en krok som ett slaktat djur. När Inanna inte har återvänt från dödsriket efter tre dagar och tre nätter börjar hennes medhjälpare Ninshibur be gudarna om hjälp. Varken Enlil eller Nanna vill dock hjälpa till, de anser att den som mottagit undervärldens me (kraft) också måste stanna där.

Enki, visdomens gud som tillhandahåller livets bröd och livets vatten och känner alla hemligheter, är dock villig att hjälpa till. Han skapar två varelser som varken är manliga eller kvinnliga. Dessa androgyna väsen beger sig till undervärlden där Ereshkigal tydligen befinner sig i födslovändor. Hon är naken och jämrar sig över sitt inre och sitt yttre, sin mage och sin rygg, sitt hjärta och sin lever. De två budbärarna från Enki bevekar genom sitt medlidande Ereshkigal, och hon ger dem Inannas kropp. De tillför kroppen livets bröd och livets vatten som de fått av Enki, och därigenom återuppstår Inanna.[142]

Omedelbart efter drömmen om dödens hus, huset av damm, började en utveckling där jag genomled ett kraftfullt avskedstagande. Jag fick mycket starka förebud om att jag skulle dö och att det skulle ske en omvälvning av himmel och jord. Jag upplevde gång på gång en själslig död på en nivå och en pånyttfödelse på nästa. Jag släpades verkligen också fram till tronen och upplevde att mina synder lyftes bort från mina axlar.

Många av mina drömmar och visioner återfann jag så småningom i Johannes Uppenbarelse. Idag ser jag att Johannesevangeliet och Johannes Uppenbarelse till stor del representerar en babylonisk och i förlängningen sumerisk andlig världsbild.

Lammet

I Uppenbarelseboken 5:6 ser Johannes ett slaktat lamm framför tronen. Samstämmigheten med berättelsen om Inanna som förs fram till tronen och förvandlas till en slaktkropp är mycket stor. Det slaktade lammet förbinds i kristendomen med Jesus, men bilden i Uppenbarelseboken kan alltså i stället härledas till Inannas nedgång till dödsriket.

Jesus framställs som Guds lamm i Joh 1:29 och 1:36 och han framställs som en herde i Joh 21:15. Dumuzi, Inannas jordiska partner, beskrivs ofta som en herde i de sumeriska myterna. Inanna förbinds med får och lamm, hon har en fårhage som representeras med samma bildtecken som används för vulvan. Lammen som kommer ut ur Inannas fårhage motsvaras alltså av själar som föds från det gudomliga moderlivet.

De sju portarna

I Uppenbarelseboken är talet sju återkommande. Det talas bland annat om sju församlingar, sju stjärnor, sju lampställ, sju facklor, sju änglar och sju andar. Dessutom finns sju sigill som är knutna till sju basuner och sju plågor som utgjuts över jorden. De sju sigillen, eller de sju inseglen som det stod i 1917 års översättning, sitter på en bokrulle och när de bryts sker jordbävningar och andra omvälvningar. I Babylonien byggde kosmologin på sju nivåer eller ”himlar”, vilka motsvarade de sju portar eller nivåer som Inanna passerade på vägen ner till underjorden.

Måttstocken

Och en måttstock som var som en stav gavs åt mig med orden: ”Gå och mät Guds tempel och altaret och räkna dem som tillber där. (Upp 11:1)

Och han som talade till mig hade en måttstock av guld för att mäta staden och dess portar och dess mur. (Upp 21:15)

Två av Inannas viktigaste attribut var måttstocken och mätsnöret. Mätsnöret och sänklodet förekommer i Gamla Testamentet. I Nya Testamentet är det endast i Uppenbarelseboken som måttstocken förekommer i den direkta betydelsen av mätinstrument.

De två vittnena

Och jag skall låta mina två vittnen profetera under tolvhundrasextio dagar, klädda i säckväv.” (Upp 11:3)

Ninshibur klädde sig i trasor som en tiggare när hon gav sig ut för att försöka skaffa hjälp åt den döda Inanna. Att klä sig i säckväv var ett uttryck för sorg i Sumer. De två vittnena påminner om de två ”varelser” som Enki sände ner till dödsriket för att rädda Inanna. I Uppenbarelseboken blir dock de två vittnena dödade av ett odjur från avgrunden. Avgrunden och djupet är benämningar som påminner om ”Abzu”, Enkis rike, som i form av en stor färskvattenocean var beläget mellan jorden och dödsriket. På en annan nivå av skapelse var Apsû en urvarelse som var draken Tiamats älskare.

Odjuret från avgrunden

Och när de har fullbordat sitt vittnesbörd skall odjuret som stiger upp ur avgrunden börja krig mot dem och besegra dem och döda dem. (Upp 11:7)

Människor från alla länder och stammar och språk och folk kommer och ser på deras lik i tre och en halv dag och låter dem inte läggas i någon grav. (Upp 11:9)

Odjuret som stiger upp från avgrunden har anknytning till Tiamat och Abzu. Abyss betyder bottenlöst djup eller avgrund, och det grekiska ordet härstammar sannolikt från det babyloniska ordet för det stora djupet Abzu.

Uppstigningen från dödsriket efter tre dagar

Och efter de tre och en halv dagarna kom livsande från Gud in i dem, och de ställde sig upp, och stor skräck föll över alla som såg dem. Och de hörde en stark röst från himlen som sade till dem: ”Kom hit upp.” Och de steg upp till himlen i ett moln, och deras fiender såg dem. (Upp 11:11-12)

Vittnena i Uppenbarelseboken återupplivas av Guds livsande efter tre dagar på samma sätt som Inanna återupplivades av de två sändebud som förmedlade Enkis livskraft efter tre dagar. Inanna stiger också upp till himlen efter nedgången till dödsriket och hyllas i sin himmelska funktion som den lysande Venus, precis som vittnena i Uppenbarelseboken också kallades upp till himlen.

Kvinnan i barnsnöd

Och ett stort tecken syntes på himlen, en kvinna klädd i solen och med månen under sina fötter och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud. Hon är havande, och hon ropar i barnsnöd och födslovånda. (Upp 12:1-2)

I berättelsen om Inannas nedstigande är det hennes syster Ereshkigal som ropar i barnsnöd och födslovånda. Ereshkigal kan ses som en annan aspekt av Inanna och den kosmiska kopplingen som fanns i den sumeriska världsbilden, där Inanna var himlens härskarinna, finns också i Uppenbarelseboken i form av stjärnor, sol och måne.

Återuppståndelsen

Och havet gav tillbaka de döda som var i det, och döden och dödsriket gav tillbaka de döda som var i dem, och var och en dömdes efter sina gärningar. (Upp 20:13)

Parallellen till den sumeriska och babyloniska bilden av djupet som låg mellan dödsriket och jorden är tydlig. I Ereshkigals rike dömdes var och en efter sina gärningar och skulle någon återuppstå måste det ske från dödsriket och havet som gränsade till det.

Lammets bröllop

Låt oss vara glada och jubla och ge honom vår hyllning. Ty tiden har kommit för Lammets bröllop, och hans brud har gjort sig redo.

Och ängeln sade till mig: ”Skriv: Saliga de som är bjudna till Lammets bröllopsmåltid.” Och han sade till mig: ”Detta är Guds sanna ord.” (Upp 19:7,9)

I Sumer firades det heliga bröllopet mellan Inanna och Dumuzi genom en symbolisk förening av landets kung och översteprästinna. Inanna var himlens och jordens drottning, och bröllopet var en symbol för totalitet, helhet och fullkomnande. Det handlade om en förening mellan himmel och jord, mellan Gud och människa.

Livets bröd och livets vatten

Jesus svarade: ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta. (Joh 6:35)

Detta är brödet som har kommit ner från himlen, ett annat bröd än det som fäderna åt. De dog, men den som äter detta bröd skall leva i evighet.” (Joh 6:58)

Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv.” (Joh 4:14)

Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger.” (Joh 7:38)

Och han sade till mig: ”Det har skett. Jag är A och O, början och slutet. Jag skall låta den som törstar dricka fritt ur källan med livets vatten. (Upp 21:6)

Och Anden och bruden säger: ”Kom!” Och den som hör det skall säga: ”Kom!” Och den som törstar skall komma. Och den som vill skall fritt få dricka av livets vatten. (Upp 22:17)

Enki som var visdomens gud tillhandahöll livets vatten och livets bröd. Dessa förnödenheter gav evigt liv. Denna symbolik återfinns i NT bara i Johannesevangeliet och i Uppenbarelseboken.

Ordet

Enligt sumererna bestod de fyra ledande gudarnas skapande kraft först och främst av det gudomliga ordet. Allt som skaparen behövde göra var att upprätta sina planer, yttra ordet och uttala namnet.[143] I Johannesevangeliets första kapitel illustreras denna föreställning på ett underbart sätt.

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning. (Joh 1:1, 1:4, 1:14)

Vetekornet

Det jag upplevt har i första hand handlat om direkta andliga erfarenheter, först i nästa steg har jag stött på beskrivningar av liknande upplevelser och föreställningar i olika religioner och kulter. Jag upplever att den andliga världen har kontaktat mig för att förmedla kunskap och information, men också kärlek och kraft. Jag är säker på att den kanal som de andliga vägledarna enligt vad de förmedlade till Hilma af Klint planerade att öppna, nu verkligen fungerar i sin fulla omfattning. Det primära är den direkta erfarenheten och levande andliga verkligheten, alla försök att formulera och beskriva dessa erfarenheter är endast sekundära resultat.

Jag är också övertygad om att det som Hilma fick veta beträffande våra egna inneboende kunskaper stämmer. Hon fick veta att hon inte i första hand skulle tänka sig att allt förmedlades utifrån, utan att mycket kraft och kunskap fanns liksom infrusna i själens innersta. Som jag själv erfarit finns kunskaper och förmågor lagrade i vårt omedvetna, och när muren mot detta omedvetna rivs kommer också dessa ”infrusna” kunskaper från tidigare inkarnationer att tina fram. Den starka laddning och drivkraft som funnits i min kartläggning av Bibeln, och mitt behov av att finna facit och ursprunget till det som beskrivs där, är till stor del framsprungen ur erfarenheter från tidigare liv.

Allt är dock inte av den karaktären. Mötet med den andliga verkligheten innebär också ett möte med krafter och intelligenser som helt klart inte är ”jag”. De vill verkligen hjälpa mig framåt, och också föra fram något genom mig. Vägen till en gemenskap med dessa krafter är dock inte något annat än vägen igenom det egna inre. Mina lärare och vägledares unika röster och speciella kraft gör dock att de för mig framstår som något helt annat och större än min egen jordiska personlighet.

Jag är övertygad om att det finns en plan för var och en enskilt, och för oss alla som mänsklighet. Den kraft som är A och O är den som alltid haft ansvaret för oss och för vår utveckling. Livets Herre är den som ger oss liv och det är också denna kraft som hämtar oss för en period av vila och kraftsamling när det jordiska livet är slut. I den sumeriska myten om Inanna och Dumuzi bestämde Inanna att Dumuzi skulle vistas i underjorden halva året och att hans syster Geshtinanna skulle ta hans plats under den andra halvan. Hymnen som beskrev detta skeende slutade med följande hyllning till Ereshkigal, dödsrikets drottning.

”Heliga Ereshkigal! Stor är din ryktbarhet!

”Heliga Ereshkigal! Jag sjunger ditt lov![144]

Nedstigningen till dödsriket är samtidigt en uppstigning till bergets topp. Livet och döden är återspeglingar av varandra. Kampen är stor för att passera gränsen mellan världarna, oavsett om det sker i form av en födelse till livet i kroppen, eller till livet utan kropp. Livet är evigt, själens högre del vistas alltid i sitt eget tidlösa tempel. Genom själens uppstigande når man till slut den gudomliga verklighet där allt är ett, där allt är glädje och balans, lycka och härlighet.

Inanna var himlens och jordens drottning. Hon hade en androgyn karaktär, hon innehade både kunga- och drottningvärdigheten och representerade därigenom enhet och helhet. Ereshkigal var underjordens härskarinna och Inannas jordiska aspekt. An som återfinns i namnet Inanna var den sumeriska himmelsguden och Ki som ingår i Ereshkigals namn var jordgudinnan.

Bland de teman som ingick i Hilma af Klints verk fanns ett mycket starkt budskap om en balanserad och jämlik manligt-kvinnlig kraft. Detta tema genomsyrar både det hon skrev och hennes målningar i det Centrala verket. Där beskrivs denna balans både genom de återkommande färgerna gult och blått som symboliserade manligt och kvinnligt, genom symmetrin i kompositionerna och direkt i konkreta illustrationer. Kopplat till denna enhet fanns också kärleken som en grundläggande kraft, t. ex. i form av kärlekssymboler som hjärtan och i användningen av Eros-begreppet.

Ett annat genomgående tema i Hilmas verk är balansen mellan ljust och mörkt, mellan andligt och materiellt, mellan ont och gott. 1912 tog hon till exempel emot följande från sina andliga ledare. Profeten som skall komma inom den närmaste tiden är ett talrör i det yttre som likt en basun skall utropa denna universums djupaste sanning, att livet uteslutande bygger på kärlek. Men den nya profetian skall innehålla ytterligare detaljer. Ljus och mörker har hittills liksom blivit ställda som fiender, men nu i den nya tiden som profeten skall neddraga från Devakan, paradiset eller himlen, vad man nu vill kalla det, kommer inte ljuset att vara fientligt mot mörkret utan det kommer att dra in mörkret i sig.[145]

Den kombinerade manligt-kvinnliga kraften, kärleken, samt balansen mellan underjorden och det himmelska kan alltså direkt hänföras till Inanna/Ishtar. Hon var androgyn i form av ”älskaren och den älskade förenade till ett”, kärleksgudinnan men också stridens beskyddarinna. Tillsammans med sin syster eller andra aspekt Ereshkigal, representerade Inanna både liv och död.

Hilma arbetade även med symboler som direkt kan kopplas till Inanna, nämligen duvan, lejonet, ugglorna (i målningen Evolutionen nr 12), samt ormar. Kosmiska symboler som stjärnor och planeter finns i många målningar, t. ex i målningen Serie Us grupp 8, nr 4 och i serien UW, grupp 9, Duvan. En hel serie kallades Serie WUS/Sjustjärnan. Sjustjärnan eller Plejaderna var viktig i den sumeriska astronomin och förekom på många gränsstenar i Mesopotamien tillsammans med Inanna/Ishtars stjärna Venus. Den sumeriska gudavärlden symboliserades eller representerades av stjärnor och planeter.

Det finns inget som tyder på att Hilma förknippade sina målningar med gamla föreställningar från Sumer. Däremot talades det redan 1907 om att Herthamysterierna hörde samman med arbetet. Tre planeter, nämligen Mars, Jupiter och Venus hade fått samma uppgifter att lösa som förelåg i arbetet.[146] De Högas tjänare Amaliel, Ananda, samt deras tjänare Esther och Gidro tillhörde Herthakorsets bröder.[147]

Jordgudinnan dök också upp i form av Mariaarketypen i Hilmas arbete. Ledarna sade att Maria stod för materien och att den på sitt sätt var lika helig som anden. Jag tror inte att Hilma riktigt förstod kopplingen mellan Maria och jordgudinnan, och hon skriver inget om betydelsen av begreppet Hertha. Hertha är en beteckning för jordgudinnan där ”ert” står för ”jord”. Hänvisningen till Hertha/Nertus kommer från Tacitus som berättade om olika germanska stammar som dyrkade moder jord, och att dessa firade ett mysterium där gudinnan anlände i en helig vagn dragen av kor för att fira en glädje- och bröllopsfest.

Herthakorsets bröder är tydligen samma förbund som det Vita Korsets bröder som Hilmas vägledare kallades i andra sammanhang. Hilma fick också ofta veta att hon arbetade för mysteriets herrar. Men det är inte förrän nu under mitt liv och under den allra senaste tiden som mysteriet och gudinnan blivit uppenbara. Hilma visste att det arbete som hon var inblandad i skulle fortsätta i nästa inkarnation, och jag förstår nu att nyfikenheten och behovet av att få ett svar på den gåta som Hilma fick ta emot i sitt liv har drivit mig framåt i min egen utveckling.

De Höga uttalade att de arbetade för att skapa ett bevis för reinkarnation och det som jag fått uppleva har i alla fall gett mig själv ett sådant bevis. Det som Hilma arbetade med, men som hon inte fick någon logisk förklaring till under sitt liv, har kunnat avslöjas i vår tid eftersom vi nu har tillgång till så mycket mer information. Den kraft som tvingat mig att göra det arbete som jag gjort har definitivt inte kommit från mina egna intresseområden, utan den har brutit fram som ett resultat av upplevelser från tidigare liv. I min själ finns alla dessa tidigare liv och kulturer, och det var dessa erfarenheter och kunskaper som användes av mina andliga vägledare i både Hilmas liv och mitt.

Arbetet med att bryta igenom den mur som skapats av min kultur och mina förutfattade meningar har varit tungt och svårt, men till sist trängde gudinnan fram igen. Trots att jag själv trodde mig vara en modern och jämlik människa var jag dock djupt präglad av den ensidigt manliga gudsbild som finns i vår kultur. Den svarta madonnan, Ereshkigal, livet som övergår i död och döden som föder livet, är symboler som är djupt begravna under mängder av kvinnohat och föreställningar om onda kvinnor som Isebel och Lilith. Även om man inte medvetet omfattar sådana föreställningar verkar de ofta som kraftfulla hinder och spärrar i ens undermedvetna.

Kristussymbolen bär många av gudinnan Inannas egenskaper, han symboliseras av duvan så som hon gjorde, han är kärleken, han dör och hängs upp på en ”påle” på samma sätt som Inanna hängdes upp i dödsriket, han uppstår efter tre dagar så som Inanna gjorde, han steg upp till himlen som hon gjorde och där sitter han på en tron på samma sätt som hon ofta framställdes. Jag skulle vara böjd att se berättelsen om Jesus som enbart ett exempel på en transformering av tidigare mysteriekulter till ett kristet sammanhang, om inte jag direkt fått möta honom som visade mig såren i sina händer.

Hilmas andliga ledare sade 1908 att ”yxan är satt till roten, hugga skall vi bort den torra stammen och friskt skall den nya eken spira från samma rötter”.[148] Det sades ofta att Kristus stod bakom arbetet och att en ny tolkning av den kristna läran var målet. Arbetets frukt skulle hon inte få skåda, men i ny skepnad skall den kristna läran få utgjutas över jordens folk. De bilder som hon utförde skulle förklara färgerna på de nya lärorna.[149]

Mycket av det Hilma och jag upplevt går emot den etablerade kristendomen. Det gäller den direkta andliga kontakten, möjligheten att nå det gudomliga ljuset och källan för all visdom. Det gäller också våra upplevelser av att Mästaren visar sig och leder oss direkt i viktiga faser av vårt arbete. Möjligheten till reinkarnation, och det faktum att våra själar utbildas i liv efter liv för att så småningom nå en fullkomning i Mästarens efterföljd ingår inte heller i den ortodoxa kristendomen.

Och ändå är detta kärnan i det man arbetat med att visa i det projekt som sträcker sig över så många liv. Hilma skrev följande. Vetekornet läggs i jorden och dör och uppstår, så skall ock mitt värv fullbordas.[150] Apostoliskt har arbetet varit och apostoliskt pågår det än, det vill säga det har en rot i vetekornet.[151] Inanna stod för fertilitet och skapande. Årligen spelades mysteriet med den döda som återuppstod och återföddes upp. Vi ser kanske detta som enbart ett vegetationsmysterium, men den djupaste innebörden är kopplad till den mänskliga tillvaron där nedgången till dödsriket följs av en återuppståndelse och ett nytt iklädande i en mänsklig kropp.

Jag är säker på att vi gått in i en ny tidsålder där allt fler människor kommer att frigöra sig från föråldrade och hämmande föreställningar, och därigenom också bli i stånd att åtnjuta en direkt andlig kontakt och gemenskap. De rigida och förslavande religionernas tid är på väg mot sitt slut, i den direkta andliga kontakten kommer människor själva att upptäcka de sanningar som finns bakom de myter, beteckningar och symboler som människor genom tiderna skapat för att beskriva och försöka föra vidare sina andliga upplevelser.

Vi har alla samma möjligheter att nå den andliga dimensionen, men det krävs att vi respekterar andras ståndpunkter och andra människors unika väg. Var och en kan bli sin egen präst eller prästinna i sitt eget inre tempel. Vi har alla möjlighet att nå ljuset, glädjen och kärleken, oavsett yttre egenskaper och tillhörighet. Alla människor är syskon, och i den yttersta verkligheten återvänder vi till vårt gemensamma ursprung. Den andliga världen arbetar oavbrutet för att vi skall förstå vilka vi egentligen är, och därmed bli i stånd att nå den totala samhörigheten.

Den slutliga lärdomen i berättelsen om Inanna som förde alla kunskaper och krafter hit till jorden, och om Jesus som tog emot den andliga kraften från det som vi kallar Kristus, handlar om föreningen av ande och materia, bröllopet mellan himlen och jorden.

Gudinnan

Gudinnan, alla gudars moder, återfinns i de gamla mesopotamiska, kananitiska och egyptiska kulturerna, och hon har epitet och egenskaper som är förbluffande likformiga och konsekventa över tiden och rummet. Kulten av Inanna, som kallas för himlens och jordens drottning, finns belagd i hennes stad Uruk från 3500 f. Kr. Innannas tempel E-ana är det äldsta tempel som återfunnits i Uruk. E-ana betyder ”Ans hus”, An var den högste himmelsguden. Uruk är den tidigast belagda urbana civilisationen i världen, staden karaktäriseras av monumental tempelarkitektur, konst och de första beläggen för skrift. Ursprungligen var Inanna dotter till An, himlen, och Ki, jorden. Hennes heliga djur var bland annat lejonet. Hon representerade kärlek, fertilitet och välstånd. Bland de kunskaper som hon tog emot från Enki och förmedlade till människorna fanns sång och musik.

Genom Inannas association med sin syster Ereshkigal som var dödsrikets drottning, och genom myten om hennes nedgång i dödsriket och återvändande därifrån, stod hon också för död, födelse och återuppståndelse. Inanna benämndes Ishtar på akkadiska, det språk som avlöste det sumeriska språket, och hennes kult fortlevde genom Mesopotamiens skiftande imperier och kungadynastier.

Inanna kallades ofta ”den lysande vilda kon”. Inannas viktigaste attribut var mätstaven och mätsnöret. På den s.k. Burney-reliefen från ca 1800 f.Kr. som förvärvats av British Museum och döpts till ”The Queen of the Night Relief” visas en gudinna som sannolikt är Inanna i hennes aspekt som undervärldens drottning. På denna bild håller gudinnan som jag uppfattar det i mätstaven och mätsnöret. På museets hemsida kan man se en intressant rekonstruktion av reliefen med de ursprungliga färgerna. Gudinnans kropp var klart röd och bakgrunden svart.

Kulten av den egyptiska gudinnan Hathor finns belagd från andra dynastin, omkring 3000 f. Kr. Hathor avbildades bland annat som en ko eller som en kvinna med koöron. Hon var förknippad med magiska krafter, kärlek, inspiration, musik, sång och dans. I sin våldsamma eller beskyddande aspekt representerades hon av lejonet. Hathor var också förknippad med färgen rött, hon bar en röd scarf på många avbildningar.

Hathor var i sin kosmiska funktion himmelsgudinnan och egyptierna identifierade henne med främmande länders dominerande gudinnor, t. ex. i Byblos och Sinai. Många av Hathors funktioner och egenskaper kopierades så småningom i gudinnan Isis, medan kulten av Hathor fortsatte. En vanlig symbol för eller offergåva till Hathor var ett pärlbesatt halsband, Menat. Bland de viktiga symboler som Inanna fick lämna ifrån sig på vägen ned i underjorden i myten fanns ett halsband med pärlor av lapis lazuli.[152]

Det finns en symbolik som kallades ”sju Hathors” som var kopplad till Plejaderna eller Sjustjärnan. Dessa sju var själens domare som bestämde människans öde. I denna form finns en direkt parallell till de Annunaki eller Annuna som uppträdde som domare i den sumeriska myten om Inannas nedstigande till dödsriket. Enligt vissa uppgifter var dessa sju till antalet och kopplade till Plejaderna i sumerisk och babylonisk kosmologi.

Hathor avbildas ofta med den egyptiska symbolen för evigt liv, Ankh. På många egyptiska avbildningar sträcker hon, eller andra egyptiska gudar, fram denna livssymbol mot faraos ansikte. Innebörden av ankhsymbolen är oklar. Den är inte bara knuten till jordiskt liv utan också till livet efter döden och kanske också återuppståndelse. Olika forskare har föreslagit att den föreställer en knuten sandalrem, en soluppgång eller är en sexuell symbol.

Som jag ser det är en möjlig förklaring till ankhsymbolen, med hänsyn till den nära anknytningen mellan Hathor och Inanna, att den är en stilisering av Inannas hand som håller mätsnöre och mätstav. På ”The Queen of the Night Relief” i British Museum syns denna symbol tydligt till höger

Den sumeriska symbolen för mätsnöret finns också direkt i de egyptiska hieroglyferna i form av tecknet Shen.

Tecknet är ett stiliserat rep som lagts i en ögla med ändarna synliga. Denna symbol har sin rot i ordet shenu (att omge eller innesluta) och betecknade ofta evigheten eller beskydd. Symbolen utvecklades så småningom till kartuschen som omgav gudarnas och faraonernas namnchiffer.

Enligt en källa på Internet har de egyptiska avbildningarna av Hathor i mänsklig skepnad alltid håret i en speciell frisyr som helt avviker från andra egyptiska avbildningar av gudomligheter. Denna frisyr återfinns enligt denna källa också på den mesopotamiska Ishtar och de västsemitiska kärleksgudinnorna Anat och Astarte.[153] I myten om hur Inanna tog emot alla me från Enki talas det också om att hon tog med sig en viss frisyr. You have brought with you the black garment, you have brought with you the colourful garment, you have brought with you the …… hair-style.[154]

Anat, Ashtoret, Astarte och Ashera är olika benämningar på den kananitiska och feniciska kärleks- och modersgudinnan. I Ugarit kallas hon Athirat och benämns som gudarnas ursprung eller skapare. Anat anses av vissa forskare ha varit kopplad till planeten Venus. Ashera kallas också “lejongudinnan” och visas som ett lejon med mänskligt huvud i ett tidigt fynd från Sinai. I andra fynd från Sinai kallas hon ”ormgudinnan”. Ett namn på Ashera från första årtusendet f. Kr. är Chawat vilket blir Hawah på hebreiska och Eva på svenska, även i denna form är hon associerad med ormen. Chawat/Eva är alltså en variant av Ashera som ormgudinna.[155] Den kananitiska bilden på Ashtoret nedan knyter nära an till den mesopotamiska bilden av Inanna/Ereshkigal ovan.

Egyptiska representationer av Anat visar en naken gudinna som ofta står på ett lejon och håller i blommor. Anat var en krigs- och kärleksgudinna, hon kallades himlens drottning och gudarnas härskarinna, men hade också mycket ofta epitet ”jungfrun Anat”. Under den hellenistiska perioden sammanföll Anat och Astarte och kallades då för Atargatis. Gudinnan symboliserades av en trädstam eller påle som också kallades ashera av kananiterna. Denna påle kunde täckas av klädplagg eller tygstycken, vilket påminner om hur Inannas kropp hängdes upp på en krok i dödsriket. Kroppen motsvarar i döden en avlagd klädnad.

För mig verkar den sumeriska gudinnan Inanna ha varit en mycket starkt verkande kraft, inte bara i Sumer och Mesopotamien utan även i Egypten och Kanaan/Fenicien. Visst bytte hon namn, men hennes egenskaper, titlar och även yttre representation kvarstod mer eller mindre fullständigt. Hon var den stora symbolen för civilisation, kultur och konst, och hon representerade en direkt kontakt med den gudomliga världen och överföring av andliga gåvor eller förmågor mellan världarna.

I den s.k. Elephantine-papyrusen från Egypten på sexhundratalet f. Kr. finns indikationer på att gudinnan Anat dyrkades i Yahus (Jahves) tempel på ön Elephantine i Nilen. Där kallas hon ”Anat Beth-El”, alltså ”Anat, guds hus”. Ett av Hathors epitet var ”Hathor, Horus hus”. Inannas tempel i Uruk hette ju också ”Ans (himlens) hus”. Beteckningen ”Betel” i Gamla Testamentet skulle alltså kunna tyda på att man avser en plats med ett tempel dedikerat till gudinnan när man talar om ”guds hus”. Betel förekommer främst i Första Mosebok i GT.

I Elephantine-papyrusen refereras det till gudaparet ”Anat-Yahu”, alltså Anat som Yahus eller Jahves gemål. Andra exempel på referenser till Jahve och hans gemål finns i inskriptioner funna i Kuntillet `Ajrud från omkring 850 till 750 f. Kr. Där står ”Jag välsignar dig genom Samarias Jahve och genom hans Ashera”. Från samma period finns följande text från `El Qom, “Uriyahu, kungen har skrivit detta! Välsignad vare Uriyahu genom Jahve och hans fiender har besegrats genom Jahves Ashera”.

De som dyrkade Jahve dyrkade alltså Ashera som gudens gemål eller kvinnliga aspekt, på samma sätt som man dyrkat det manligt-kvinnliga i många århundraden i hela den då kända världen. Trots det finns det våldsamma angrepp på Ashera-kulten i delar av Gamla Testamentet. Flest sådana angrepp finns i 1 Kungaboken, 2 Kungaboken och 2 Krönikeboken. Det är också dessa böcker som uppvisar flest dubblerade avsnitt, något som kan tyda på att man gjort tillägg genom att kopiera befintliga texter och sedan lagt till det nya budskapet.[156]

Att Ashera-kulten inte dog ut så tidigt som man kan få uppfattningen om genom sådant som sägs om den judiska och kristna monoteismen, antyds i de s. k. Orantebilderna. Dessa motiv för målningar och skulpturer var vanliga och viktiga i den tidiga kristna konsten, men man har haft svårt att tolka dem från experthåll. Exempel på sådana målningar finns i de romerska katakomberna där de dateras till de första århundradena e. Kr.

Orantebilderna är nästan alltid kvinnofigurer med öppna ögon och uppåtriktade händer. De bär en tunika och huvudet täcks ofta av en slöja. Hon ersätter ofta de manliga figurerna i olika bibliska scener, till exempel är hon Noa i arken, Jona som spottas ut av valen, Daniel mellan lejonen och de tre unga männen i den brinnande ugnen. Det är i allmänhet i frälsnings- eller räddningsscener som hon uppträder, och hon bär många likheter med den gamla gudinnan som stod för förlossning och återuppståndelse.[157]

Orante från Priscilla-katakomben i Rom. Fjärde århundradet e. Kr.

Ordet ”orante” betecknar en upprättstående böneställning med lyfta händer och det anses av vissa vara det sätt som Jesus och de första kristna bad på. Där finns alltså en direkt överensstämmelse mellan orantemotiven och motivet från de gudinnebilder i Mindre Asien som visade gudinnan i en välsignande position med händerna upplyfta. Orantebilderna förekommer också i sammanhang som handlar om räddning, beskydd och förlossning, vilka traditionellt var gudinnans områden. Gudinnans ena aspekt var som dödsrikets härskarinna, och fortfarande så sent som på 400-talet kändes det tydligen tryggast att överlämna sina döda i hennes vård.

Allt som jag har skrivit om handlar om sådant som jag själv tvingats ta ställning till. När jag började skriva det här dokumentet hade jag som ambition att skriva en ganska kort sammanfattning av det som jag behandlat i mina böcker, men jag har hela tiden tvingats fram genom nya mer eller mindre ogenomträngliga snår. Precis som i böckerna har denna text fått ett slags spiralformad uppläggning, genom att jag tvingas återkomma till tidigare teman når jag steg för steg nya insikter och ökad fördjupning.

Det som driver mig framåt är bara till en del min egen kraft, resten kommer från den andliga dimensionen, och därför kan jag ibland uppleva att jag nästan tvingas fram mot min egen vilja. När det gäller just det här arbetet har jag gång på gång försökt sätta punkt, men varje gång har jag så småningom tvingats vidare. Men jag vet ju också att det till viss del är min egen nyfikenhet och mitt behov av logiska förklaringar som gör att jag måste göra det här arbetet.

Visst kan man tycka att det är oviktigt om det är Jahve, El Shaddai eller El Elyon som det talas om i de gamla berättelserna i Bibeln. Men sanningen måste tydligen ändå fram, jag kan inte se det på något annat sätt än som att den andliga världen anser att det är viktigt att vi förstår den faktiska bakgrunden till Bibeln. Om Betel inte är vilken plats som helst, utan tvärtom symboliserar gudens kvinnliga motsvarighet och andra aspekt, bör vi förstås förstå det.

När Hathor och Anat betecknas som ”Horus hus” eller ”Els hus” betyder det i grunden att det gudomliga bor i det kvinnliga och i materien. Gudinnan var gudarnas moder, den som födde fram allt och som var ursprunget till allt skapat. Det förnekande och den demonisering som sker av den kvinnliga gudomliga kraften skadar oss alla.

El Elyon översätts med ”Gud den Högste” i Bibel 2000. Detta är ett namn på gud som bland annat användes i de inskrifter som man funnit i Ugarit, som låg inom den arameiska kulturkretsen. Det var hos El Elyon som Melkisedek enligt Gamla Testamentet var kung och överstepräst i Salem. Melkisedek välsignade Abraham i ”Gud den Högstes”/El Elyons namn och Abraham lämnade tionde åt denna gud. Salem anses betyda ”Jerusalem” enligt den förklaring man får i vissa bibelöversättningar. I Peshitta står det dock att Salem eller Shalem är en stad i Shekem som ligger i Kanaan (Fenicien).

And Jacob came to Shalem, a city of Shekem, which is in the land of Canaan, when he came forth from Padan-aram; and encamped before the city. (1 Mos 33:18)

Melkisedek kan mycket väl vara Melqart eller Melkart, den främste guden i Tyros. Han var en sol- och vegetationsgud och åkallades under namnet Eshmun i Sidon. El var feniciernas högste gud och Melqart var hans son. Den feniciska triaden bestod av El, hans son Melqart och modergudinnan Astarte. Detta motsvarar Anu, hans son Marduk (Ea/Enki) och Ishtar i Babylonien samt An och Inanna i Sumer. Inanna var ju både kung och drottning, hon var den älskade och älskaren förenade till en.

Jahve dyrkades i ett stort geografiskt område och var en traditionell manligt-kvinnligt gud, associerad med gudinnan. Han var en av flera varianter av Asheras gemål, och gick under namnet Baal på vissa orter. Han var en son till den högste guden som i Gamla Testamentet kallas El Elyon. Om det nu är en arameisk eller kananitisk gud som är Gud den Högste, om han härskar över ett panteon, och om hans överstepräst finns i en stad i Kanaan, kan man då verkligen säga att det är en judisk monoteistisk gud som beskrivs i Bibeln?

Vad jag förstår vill den andliga kraft som samverkar med mig få fram en förståelse för bakgrunden till Gamla Testamentets myter, dels för att motverka en bokstavstrogen eller fundamentalistisk läsning av dessa texter, men också för att visa framåt mot något nytt. Genom att vi avskurit oss från en balanserad syn på den gudomliga kraften som både manlig och kvinnlig, har vi också försvårat den nödvändiga personliga utveckling som vi alla måste gå igenom. Att vi skall bli en avbild av den gudomliga verklighet som är vårt ursprung och vårt mål, innebär att vi måste integrera både det manliga och det kvinnliga i oss själva.

Den föreställning om en ensam manlig gud som vi tagit till oss, har skapat ett hinder för den andliga kontakt som var en enkel och naturlig sak för tusentals år sedan. Den bild av ett yttersta ursprung som är bortom all polaritet, och med manifestationer av gradvis allt lägre frekvens som illustrerades i de tidiga kulturernas kosmologi, gav utrymme för olika emanationer av det gudomliga. I dessa system fanns också plats för en andlig kontakt mellan människorna och gudomliga budbärare eller lärare. Berättelsen om Inanna som överför kraft och kunskap från Enkis kungarike till den mänskliga världen innehåller en illustration till denna relation mellan gudarna och människorna.

Idag känner många människor sig ensamma i ett tomt universum med en död eller frånvarande gud. Men denna brist och avskildhet skapas endast genom våra egna barriärer mot den gudomliga världen. Från deras sida vill de inget hellre än att nå oss och få möjlighet att hjälpa oss framåt. En del i den nödvändiga frigörelse som krävs för att få en genuin andlig kontakt består i raserandet av religiösa vanföreställningar. Om man inte godkänner sitt eget och andra människors värde och aktivt arbetar på sin egen utveckling, kommer man inte att vara i stånd att uppfatta de mycket svaga röster som talar till oss alla i varje stund.

Gudinnan har arbetat sig fram med stor kraft men det har inte alltid varit lätt att förstå vad det hela har handlat om. Redan tidigt drömde jag om kor och sådana drömmar återkom ibland utan att jag kunde sätta dem i samband med gudinnan. Jag fick också i en dröm en illustration av Inanna som en slaktkropp, som hon framställs i berättelsen om nedgången till dödsriket. Vid den tidpunkten hade jag dock ingen som helst kunskap sumeriska myter.

3/8-2003

Drömde att jag var i en studentkorridor eller något liknande. En kvinna berättade om en rik man som slutat med sin verksamhet och startat en ”kyrka”. Jag bestämde mig för att söka upp honom. Med mig hade jag ett litet barn som var ”slaktat”. Hon var uppsågad, inälvorna var borta men hon levde i alla fall. Hon låg och vilade i ett annat rum. Hon kallade på mig med mobiltelefon. När jag vek upp täcket var köttet rykande färskt. Det påminde om att se en nyss slaktad gris… Obehagligt att tänka på nu, men känslan i drömmen var inte obehaglig.

Den rykande färska, nyslakade kroppen var en ganska burdus illustration, men tydligen var det något jag måste bli medveten om. En tid senare fick jag en ytterligare påminnelse om Inanna i en vision, men inte nu heller förstod jag riktigt vad det hela betydde.

1/11-2003

Jag såg någon som använde ett mätsnöre och mätte upp en kvadratisk yta.

Hänvisningen till mätsnöret fick mig inte alls att tänka på Inanna eller gudinnan, men jag fick ändå en stark intuitiv impuls som så småningom ledde till att jag förstod att det tempel som mäts upp i Hesekiels bok i Gamla Testamentet egentligen fanns i Babel. Jag upptäckte också att hela Babels stadsplan byggde på det gyllene snittet och Fibonacci-serien.

Inannas viktigaste attribut är alltså mätsnöret och mätstaven. Hon fick ta emot alla förmågor från Enki, bland annat byggnadskonsten. Civilisationsprocessen har genom tiderna till stor del handlat om byggande, från de första städerna i Sumer och fram till den punkt vi står på idag. En viktig faktor i vår utveckling handlar om utveckling av kunskaper och anrikning av dessa kunskaper genom generationerna.

En byggnad måste också ha en plan, och om man ser mänsklighetens utveckling som ett byggnadsprojekt så är jag övertygad om att den övergripande planen finns i den andliga världen. Gis-hur var den heliga planen i den sumeriska världsbilden. Denna plan eller en ritning förmedlades från gudarna till kungen som förverkligade deras vilja, ofta i form av tempelbyggen.

Byggarna

I det gamla Egypten var gudinnan Seshat ansvarig för skrift, matematik, mätning och arkitektur. Namnet betyder ”hon som sträcker ut snöret (mätlinan)” och hon var den kvinnliga skrivaren. Seshat var syster eller gemål till guden Thot som var ansvarig för kunskap, magi och månen. Enki var den sumeriska guden för kunskap, magi, ritualer och besvärjelser.

Thot var ursprungligen en skapargud, han var “han som mätte ut himlen och planerade jorden”. Han höll räkning på tid och årstider och han var den gud som ansvarade för jämvikt och balans. Enki var på samma sätt människornas skapare (Enki and Ninmah) och den som höll räkning på månader och år (Enki and the world order).

Counting the days and putting the months in their houses, so as to complete the years and to submit the completed years to the assembly for a decision, taking decisions to regularise the days: father Enki, you are the king of the assembled people. You have only to open your mouth for everything to multiply and for plenty to be established.

Thots gemål personifierade Maat i sin roll som underjordens domare av själar efter döden, och där var Thot skrivaren som registrerade själens alla fel och förtjänster. Maat var symbolen för universums jämvikt och framställdes oftast som en princip för sanning, renhet och ordning, snarare än som en gudinna. Eftersom Hathor kan ses som ursprunget eller ”modern” för alla gudinnor, kan man se Maat som en aspekt av Hathor eller Hathor som en aspekt av Maat. Seshats funktion som Thots gemål gör henne till en viktig aspekt av Maat.

Parallellerna mellan Seshat och Inanna är många. I myten om Inanna och Enki fick Inanna ta emot och förmedla alla kunskaper till människorna, bland annat skrivkonsten. Seshat var skrivkonstens gudinna. Inanna var ursprungligen dotter till Nanna, månguden. Seshat var förbunden med månguden Thot. Inannas aspekt eller funktion som underjordens härskarinna Ereshkigal innebar att hon dömde de döda, precis som Maat/Seshat var underjordens och den slutliga domens drottning.

Seshat var den främsta byggaren, Inanna var mästerbyggaren vars symboler var mätlina och måttstock. Seshat var ”hon som sträcker ut mätlinan”. I den sumeriska texterna ”Enki and the world order” och ”The Temple hymns” berättas det om Nisaba, en av Inannas systrar eller alter egon, som har mätstav och mätsnöre och stakar ut avgränsningar och utmärker gränser. Hon är landets skrivare.[158]

Seshat avbildades med en stjärna omgiven av två horn ovanför huvudet. Denna symbol var också hennes hieroglyf. På ett cylindersigill med guden Enki finns en symbol till höger om guden som motsvarar Sechats hieroglyf.

Inannas symbol var en stjärna med åtta spetsar, hennes krona var prydd med horn. Inanna hade en astronomisk motsvarighet i Venus, och hon var ansvarig för den celesta ordningen i sin roll som himlens härskarinna. Seshat hade tydligen en motsvarande kontroll över himlakropparna. På Internet finns citat från en bok där en viktig grundläggningsceremoni för egyptiska tempel beskrivs. Ceremonin kallades ”att sträcka mätsnöret”. Farao och en prästinna som symboliserade Seshat bestämde i denna ceremoni templets huvudaxel genom att sträcka ut ett mätsnöre och orientera det med hjälp av en stjärna i Karlavagnen.

One of the most important ceremonies in the foundation of Egyptian temples was known as Pedjeshes (Pedj--"to stretch," Shes--"a cord") and it forms the subject of one of the chief monumental ornaments in the temples of Abtu (Abydos), Iunu (On, Heliopolis), Iunet (Dendera), and Djeba (Utes-Hor, Behde, Edfu). The reigning pharaoh and a priestess personifying Seshat, the goddess of writing, proceeded to the site, each armed with a golden mallet and a PEG connected by a cord to another PEG. Seshat having driven her peg home at the previously prepared spot, the king directed his gaze to the constellation of the Bull's Foreleg (this constellation is identical with Ursa Major, "Great Bear", and the "hoof" star is Benetnasch, Eta Ursae majoris). Having aligned the cord to the "hoof" and Spica as seen through the visor formed by Seshat's curious headdress he raised his mallet and drove the peg home, thus marking the position of the axis of the future temple.[159]

I ”Enki and the World Order” berättas om hur Herren etablerade en helgedom eller ett tempel vars inre är en ”hopsnärjd tråd” som är bortom förståelse. Helgedomen är byggd i djupet (Abzu), dess placering är vid den konstellation som kallas Fältet och den vetter mot konstellationen Vagnen.

The lord established a shrine, a holy shrine, whose interior is elaborately constructed. He established a shrine in the sea, a holy shrine, whose interior is elaborately constructed. The shrine, whose interior is a tangled thread, is beyond understanding. The shrine's emplacement is situated by the constellation the Field, the holy upper shrine's emplacement faces towards the Chariot constellation. Its terrifying awesomeness is a rising wave, its splendour is fearsome. The Anuna gods dare not approach it.[160]

Stjärnbilden Karlavagnen kallades ”The Chariot” i de gamla kulturerna i Mesopotamien (liksom den fortfarande är ”vagnen” på svenska). Denna stjärnbild kallades tydligen ”Tjurens framben” i Egypten och stjärnan Benetnasch användes alltså för att placera de egyptiska templen. I citatet ovan bestäms Enkis himmelska tempel av en stjärna i Karlavagnen (the Chariot constellation).

Likheterna mellan de sumeriska och egyptiska gudasagorna är så stora att det måste finnas en direkt anknytning. Personligen är jag övertygad om att den styrande impulsen faktiskt utgick från Sumer och att egyptierna var mottagare av kunskap från öster, precis som Berossos berättade i sin historia på 300-talet f. Kr. och som också återspeglas i berättelsen om Abrams vandring från Ur i Kaldéen till Egypten.

Hermes Trismegistus var den påstådda förmedlaren av lärorna inom hermetismen, detta var en titel som grekerna gav till den egyptiske guden Thot. Guden Thot var alltså en egyptisk variant av den sumeriske guden Enki. Det gamla Egypten var ett av de områden där jämvikten och den manligt-kvinnliga kraften hyllades. För min del är det tydligen viktigt att jag förstår min egen djupaste resonansbotten. Det finns ett starkt sumeriskt och egyptiskt arv i min själ från tidigare liv, och det var tydligen orsaken till att Tycho Brahe, Jane Lead och Lous Claude de Saint-Martin alla upplevde ett så starkt intresse för hermetismen.

Som jag skrivit tidigare är reinkarnation ett viktigt tema i det jag upplevt, och det är också grundförutsättningen för den själsliga evolutionen. För min del har jag varit tvungen att acceptera att det finns många lager i min själ som först nu har kommit upp i det medvetna. Den andliga kraften verkar för sanning och upplysning, och den har arbetat för att väcka upp mina karmiska minnen. Det som sades i de gamla myterna om ”livets bok” där allt skrevs upp, stämmer tydligen mer bokstavligt än vad jag någonsin trodde.

Vi bär alla med oss vår historia, och precis som mina andliga lärare sagt till mig så kommer sanningen alltid att tränga fram förr eller senare på grund av att den finns inskriven i våra själar. När vi öppnat portarna mot det okända får vi också tillgång till den kunskap och kraft som vi har lagrat i den andliga dimensionen genom alla liv. Men precis som man sade i de gamla myterna så finns det alltid en positiv såväl som negativ aspekt av alla krafter. Den starka kärlekskraften verkar mot fullkomnande, men på vägen dit kan den också ta sig skrämmande och smärtsamma uttryck.

Den andliga kraften är Ett. Den är en helt balanserad kraft med en manlig och en kvinnlig polaritet, på samma sätt som magnetismen är en kraft med två poler. I den andliga kraften finns fröet till allt. Att personifiera denna kraft är att bli mottagare och förmedlare av intuitiv visdom och kärlek, men inte förrän man nått en hög grad av renhet kan man släppa igenom denna kraft utan att aktivera dess negativa aspekter. Därför är arbetet med den egna personligheten och med utrensningar av fördomar och vanföreställningar viktiga och nödvändiga förutsättningar för självförverkligande. Målet är att man så småningom skall kunna komma i åtnjutande av frukterna från både kunskapens träd och livets träd.

Enkis tempel fanns i Abzu, det stora djupet. Men detta djup var inte som det ibland skrivs ett hav, utan snarare ”himlen” eller universum. Enki var en ”vattengud”, men detta vatten var inte vanligt vatten utan kraft eller energi. Han utdelade ”livets vatten” och ”livets bröd”, vilket naturligtvis inte ska tas i bokstavlig mening. Han var herre över himmel och jord, ett stort träd som skänkte skugga åt allt land. Enki var som kunskapsförmedlare den som lärde ut hantverk, musik, konst och andliga tekniker. I Sumer hängde det andliga och det världsliga fortfarande ihop, kultur och civilisation var lika beroende av det ena som det andra. Allt som skapades var resultat av andlig kraft, me, både när det skapades av gudarna och av människorna.

De monoteistiska religionerna berömmer sig om att vara de första som utrotat avgudadyrkan och upprättat kulten av den enda guden. Som jag ser det är detta inte sanning, i Gamla Testamentet är det inte alls en enda gud som beskrivs utan de texter som finns i denna samling innehåller fragment från många olika kulter av olika gudar. Striderna mellan de religioner och sekter som berömmer sig om att dyrka samma ende gud vittnar dessutom om en grundläggande osäkerhet om vad man egentligen är överens om.

Den sumeriska litteraturen vittnar däremot om en världsbild med en stor medvetenhet om alltings gemensamma ursprung. På samma sätt som taoisterna långt senare arbetade med den andliga kraften i sin träning och beskrev alltings ursprung från Tao, innehåller de centrala sumeriska myterna en insikt om att allt härstammar från en enda kosmisk kraft. Om man kallar denna kraft qi eller me eller något annat spelar ingen roll. Det primära är att kraften kan upplevas och anrikas i varje människa.

Det stora urkaos eller djup som är alltings ursprung är en föreställning som är gemensam för de gamla sumererna och taoisterna. Denna ursprungliga enhet som är upphov till allt skapat är en verklighet som måste upplevas för att man skall förstå den sanna naturen hos allt som existerar. Denna upplevelse kräver ingen intellektuell eller teoretisk grund, utan är en helt intuitiv och direkt erfarenhet.

När jag läser de gamla sumeriska texterna får jag en stark känsla av att människorna på den tiden hade en mycket klar bild av den kraft som bildar fundamentet för allt som existerar, att allt i grunden är ett. Alla dessa gudar som var söner, döttrar, bröder och systrar var i grunden emanationer från det stora ursprungshavet. Jorden flöt omkring i detta hav av energi, och de tempel som byggdes på jorden hade alltid sin motsvarighet i den celesta världen.

Riterna, sången, dansen och bönerna var en gemensam upplevelse i templet på jorden och i templet i himlen. De kultmåltider som serverades gudarna i templen på jorden var en motsvarighet till de festmåltider som samtidigt serverades i templen i den andra världen. Skiljeväggen mellan världarna upplevdes som mycket tunn, gudarna kunde förmedla sin vilja till människorna genom omen och orakelsvar, och guden och människan kunde förenas i det heliga bröllopet.

Det jag upplevt är en oväntad öppning mot den andliga världen. Ett av de teman som ofta återkom under en lång tid var den fest som förbereddes, den mat som lagades till, musikinstrumenten som bara väntade på att orkestern skulle börja spela och dansen kunde börja. Så småningom upplevde jag också att festen var i full gång.

Hilma af Klint fick veta att det arbete som hon var inblandad i siktade till att ett tempel skulle resas. Templet fanns redan i ordning på astralplanet, och därifrån skulle Hilma hämta ner det om hon tjänade de Höga i väntan.[161] Under de senaste åren har jag sett templet gradvis komma allt närmare jorden. Det har verkligen sänkts ner från ”astralvärlden” så som Hilma fick veta, och idag är jag säker på att det tempel som steg för steg blivit tydligare för mig är samma företeelse som de gamla sumererna beskrev som Enkis heliga helgedom i Abzu. Det är precis som sumererna beskrev det en så vacker och fantastisk skapelse, någonting bortom mänsklig föreställning.

I denna helgedom försiggår ständigt en fest som inte firar något annat än den gudomliga storheten, och som drivs av den kraft som är ömsesidig kärlek och glädje. Alla förberedelser som gjorts under så lång tid och i så många liv har inte syftat till något annat än att denna helgedom, detta medvetandetillstånd, skall bli tillgängligt för oss människor. Den stora sanningen kommer alltid att uppenbaras på nytt eftersom den är en integrerad och odelbar del av oss och allt skapat.

Det är underbart att tänka sig att det finns kvar spår av den långlivade sumeriska kulten och världsbilden i Bibeln. Det levande vatten som Jesus talar om i Johannesevangeliet är samma kraft som de gamla sumererna tillskrev Enki. Den förmåga som Inanna hade att förmedla den himmelska kraften illustrerade också Jesus. Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv.” (Joh 4:14)

Jesus berättade också att de som följde i hans spår skulle bli i stånd att förmedla kraften på samma sätt som han gjorde. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger.” (Joh 7:38)

Att jag fått uppleva hur min kraft steg för steg vuxit och hur den andliga världen kommit allt närmare, har varit en underbar men också arbetsam upplevelse. Man kan kanske tycka att det hade varit enklare att skapa en kontakt utan att återuppliva de gamla myterna och symbolerna, men man kan tydligen inte bortse från evolutionen. De sanningar som jag funnit under min långa vandring här på jorden har lagrats på nivåer som jag åter fått kontakt med när min själ börjat sin färd hemåt. Den stora krönika som innehåller allt som skett genom liven är omutlig, den ger information om både sådant som är till direkt hjälp och nytta och om sådant som ligger som blockeringar som måste rensas ut.

När det stora utresningsarbetet är över kan man nå nivåer där den andliga kontakten blir klar och man kan få besöka det gyllene templet på ett medvetande sätt. Dessa medvetna kontakter är med nödvändighet av kortvarig karaktär så länge som man lever ett jordiskt liv, men jag är säker på att det högre jaget, själens eviga del, alltid utför sin hyllning till det gudomliga i detta tempels allra heligaste.

Det himmelska templet är en andlig företeelse, men precis som de sumeriska templen illustrerade sambandet mellan himmel och jord kan varje människa utvecklas till att bli en kanal mellan himmel och jord.

Zodiaken

När jag arbetade med texterna i Gamla Testamentet i samband med boken Pärlan för nästan precis ett år sedan, insåg jag att berättelsen i Första Mosebok 49 där Jakob/Israel presenterar sina söner och förutsäger deras framtid egentligen är en framställning av zodiaken.[162] Det faktum att sönerna var tolv stycken och att de förbands med beskrivningar som lejonet, ormen och skytten, vilket är olika stjärnbilder, gav mig denna tanke. Beskrivningarna i Gamla Testamentet av hur landet fördelades till de olika stammarna som härstammade från de tolv bröderna, gjorde att jag anade att det hela egentligen handlade om en indelning av stjärnhimlen efter olika konstellationer.

Men det fanns inte alltid en direkt överensstämmelse mellan beskrivningen i Första Mosebok och våra moderna stjärntecken, och jag lämnade snart tankarna på det där. I det nuvarande arbetet med de gamla sumeriska berättelserna har dock tanken på stjärnhimlen återigen aktualiserats. De sumeriska myterna hade ju en stor tyngdpunkt på celesta företeelser, gudarna hade alla sina representationer på stjärnhimlen. På de s.k. MUL-APIN tavlorna finns en omfattande stjärnkatalog. Dessa tavlor finns i flera versioner, bl. a. från Nineve och Assur, de tidigaste är från ca 680-talet f. Kr. Tavlorna beskriver olika vägar på stjärnhimlen kopplade till Anu/An, Ea/Enki och Enlil. Sannolikt härstammar informationen på tavlorna ursprungligen från sumerisk tid eftersom den är kopplad till den gudavärld som sumererna dyrkade.

Stjärnvägarna från MUL-APIN beskriver olika delar av stjärnhimlen. Ans väg beskriver främst konstellationer vid himmelsekvatorn, Enlils väg beskriver det cirkumpolära området och Enkis väg beskriver stjärnbilder efter en del av ekliptikan. När jag läste namnen på stjärnbilderna i denna mesopotamiska astronomi väcktes återigen minnet av Jakobs tolv söner, och nu fann jag plötsligt en mycket större överensstämmelse med det som står i Gamla Testamentet. I Första Mosebok 49 finns följande beskrivning av de tolv.

Ruben, du är min förstfödde, min mannakrafts första frukt, den främste i ära, den främste i styrka. Du är som ett svallande vatten. Du skall inte mer vara den främste, ty du intog din faders säng, du vanhelgade min bädd.	Ett ungt fruktträd är Josef, ett ungt fruktträd vid källan, grenarna klättrar upp efter muren. Skyttar ansätter honom, bågskyttar går till anfall, men han håller stadigt sin båge, och smidigt rör sig hans hand. Jakobs Mäktige, Herden, Israels Sten.
Simon och Levi är bröder, deras svärd är våldets verktyg.	Dan är en orm vid vägen, en huggorm vid stigen som hugger hästen i hasen, så att ryttaren faller baklänges.
Ett ungt lejon är Juda. Du reser dig upp från ditt byte, min son. Han lägger sig ner och vilar som ett lejon, ett lejon som ingen vågar störa.	Gad överfalls av rövarband, själv faller han dem i ryggen.
Sebulon bor vid havets kust, vid kusten där skepp lägger till, ända bort emot Sidon.	Asher mättas av feta rätter, han bjuder på kunglig spis.
Isaskar är en stark åsna som lagt sig till vila i fållan. Han fann det gott att komma till ro och såg att landet var ljuvligt. Då böjde han nacken under bördan och blev en ofri dagsverkare.	Naftali är en hind som rör sig i frihet och föder vackra kalvar.
Benjamin är en rovgirig varg, på morgonen förtär han sitt rov, mot kvällen fördelar han sitt byte.”

Av de stjärnbilder som jag kände igen i samband med Jakobs tolv söner fanns många på Ea/Enkis väg. När jag började se närmare på beskrivningen av Jakobs söner blev överensstämmelserna ännu större. Enki var Ans förstfödde och han var förbunden med vatten. I berättelsen ”Enki och Ninhursaga” berättas om hur Enki blev far till sina döttrars döttrar i flera led genom incestuösa förbindelser, och hur modergudinnan Ninhursaga förbannar honom för detta.[163] Ruben i Gamla Testamentet är den förstfödde, han är ett ”svallande vatten” och han blev förbannad för en incestuös affär.

De flesta stjärnbilder som motsvarar Jakobs söner finns på ”Enkis väg”. Dessutom finns några andra mesopotamiska stjärnbilder med, alla återfinns på någon av de tre stora ”vägarna”. Mul Apin beskriver ett kalendersystem som kallas “tre stjärnor var”. Detta innebär en indelning av året i fyra perioder med tre solmånader i varje. På den andra tavlan berättas följande. Från månad 12, dag 1, till månad 2, dag 30, är solen på Ans väg. Från månad 3, dag 1, till månad 5, dag 30, är solen på Enlils väg. Från månad 6, dag 1, till månad 8, dag 30, är solen på Ans väg. Från månad 9, dag 1, till månad 11, dag 30, är solen på Ea/Enkis väg.

Om man väljer ut dessa fyra perioder från de olika vägarna enligt uppdelningen på den moderna zodiaken får man en förbluffande samstämmighet med de moderna stjärntecknen. Det enda som skiljer är att det som idag kallas Skorpionen är Ormen/Örnen på Ans väg. Skorpionen finns däremot på Ea/Enkis väg på sin rätta plats, där är dock Vågen i stället ersatt av Vargen.

För att få fram zodiaken ur de olika listorna var man tvungen att känna till hur solen skenbart alternerar mellan vägarna under året och ha en kunskap om filosofin bakom ”tre stjärnor var”.

I Första Mosebok är Jakobs tolv söner en beskrivning av en zodiak som baseras på en babylonisk stjärnkarta, och sönerna eller stjärntecknen motsvarar därför inte helt och hållet den moderna zodiaken. Jakobs tolv söner utgör dessutom inte en hel årscykel, genom att två av skapar tvillingarnas stjärntecken blir det egentligen bara elva stjärntecken. Om man matchar Jakobs tolv söner mot de tre stjärnvägarna i Mul Apin får man följande tabell.

Det finns olika meningar om vad stjärnor och konstellationer i Mul Apin motsvarar, jag har använt olika källor och också gjort någon egen tolkning.

Mul Apin	Stjärnbild	Första Mosebok
Ans väg
I:42 Mul-Anu-ni-tu Himlens drottning Stjärnan efter den stora kvadraten	1. Fiskarna (del av)	(Simon)
I:43 Stjärnan bakom den: arrendatorn (LU).CHUN.GA), d.Dumuzi	2. Väduren	Isaskar är en ofri dagsverkare.
II:1 Himmelstjuren (GU4.AN.NA), Ans krona	3. Oxen
II:10 Sädesfåran (AB.SIN), d.Shala (med) veteaxet	7. Jungfrun, Spica
II:11 Vågskålen (ZI.BA.AN.NA), skorpionens "horn"	8. Vågen
II:12.ZA.BA4.BA4, Örnen TI8. (MUSHEN) och “skinnet”, “liket” (LU).USH	9. Örnen och Ormen/Ormbäraren	Dan är en orm.
Enlils väg
I:5. De stora tvillingarna (MASH.TAB.BA.GAL.GAL)	4. Tvillingarna.	Simon och Levi är bröder
I:7 The River Crayfish (AL.LUL), domicile (shu-bat d.Anim) of d.Anu.	5. Kräftan	Ruben den förstfödde, ett svallande vatten.
I:8 The Lion (UR.GU.LA), d.Latarak.	6. Lejonet	Juda är ett ungt lejon.
I:31. Stjärnan bakom kronhjorten (LU.LIM).	Andromeda.	Naftali är en hind som rör sig i frihet och föder vackra kalvar. (Hinden är en motsvarighet till kronhjorten.)
Ea/Enkis väg
II:19. (KU6) d.Ea Ledstjärnan för Enkis väg.	Kräftan
II:20. Den store guden Ea (GU.LA d.Ea)	Lejonet.
II:21. Stjärnan till höger om honom: NIN.MACH	Ninmach hade ett tempel i Babel. Hon var en variant av Ninhursaga. Spica i Jungfrun (sädesaxet) var förbunden med gudinnan, fertilitet och växande.	Asher mättas av feta rätter, han bjuder på kunglig spis. Asher verkar vara en manlig variant av Ashera.
II:28. Stjärnan till vänster om Skorpionen: Vargen (UR.IDIM), d.Kusu.	Vargen	Benjamin är en rovgirig varg.
II:29. Skorpionen (GIR.TAB), d.Ishchara, härskarinna över allt land. (Krigsgudinna)	Skorpionen	Gad överfalls av rövarband och faller dem i ryggen.
II:33. Stjärnan bakom dem: Eld-pilen-Skytten. (PA.BIL.SAG)	10. Skytten.	Josef. Skyttar ansätter honom, bågskyttar går till anfall, men han håller stadigt sin båge.
II:35. Get-Fisken (SUCHUR.MASH.KU6)	11. Stenbocken.
II:35. Båten (MA.GUR8)	12. Vattumannen	Sebulon bor vid havets kust, vid kusten där skepp lägger till.

I tabellen ovan har jag lagt in Jakobs tolv söner på de platser där de passar in enligt beskrivningen i Första Mosebok kapitel 49. De flesta är lätta att placera men några kan förstås diskuteras. Naftali som är en hind kan såvitt jag förstår inte direkt förbindas med något tecken i zodiaken. Andromeda, eller möjligtvis Cassiopeja, kallades hjorten, vilket är det närmaste man kan komma. Ruben, den förstfödde är både stark som en oxe och förbunden med vatten, han kan antingen hänföras till Oxen eller till Kräftan. Att Asher skulle motsvara Jungfrun är min egen tolkning. ”Han” står för överflöd av mat vilket var gudinnans roll, och hans namn liknar Ashera.

Simon och Levi är bröder, alla var ju egentligen bröder, det här var tydligen en speciell sort. De upptar därför endast en konstellation, tvillingarna. I Hesekiel kap 48 finns en beskrivning av hur landet delas upp, där har Simon och Levi var sin lott och var sin port in till staden. Med hänsyn till Simons ports placering verkar det som om hans konstellation ligger mellan Vattumannen och Väduren, den skulle alltså vara Fiskarna. Fiskarna var förbundna med Anunitum vilket var ett epitet för Inanna och betydde ”älskad av An”. Väduren var Dummuz tecken och de två var alltså förenade i himlen.

Zodiaken i Första Mosebok är dock inte helt överensstämmande med den som man fick fram enligt föreskriften “tre stjärnor var” i Mul Apin. Den innehåller sju element från Ea/Enkis väg fast det egentligen bara var tre av dem som fanns på ”solens väg”. Men de tre första på Ea/Enkis väg överensstämmer med de två sista på Enlils väg och den första i andra ”avdelningen” på Ans väg, Kräftan, Lejonet och Jungfrun, varför det i alla fall blir ”rätt”.

Men sedan kommer Vargen, som egentligen skulle vara Vågen enligt Ans väg. Nästa är Skorpionen, vilket liksom Vågen stämmer bättre med vår moderna variant av zodiaken, men enligt Mul Apin skulle detta vara Ormen som också finns med i GT-versionen. De sista stjärntecknen blir rätt eftersom det verkligen var EA/Enkis väg som skulle användas, men nu saknas Stenbocken (Getfisken) i Första Moseboks version.

Fördelningen av landet

I Hesekiel kapitel 48 räknas stammarna upp och där finns också en beskrivning av hur landet skall fördelas på dessa stammar. Från öst till väst får varje stam en lott i följande ordning. Dan, Asher, Naftali, Manasse, Efraim, Ruben, Juda. Därefter kommer den avskilda helgade marken i en kvadrat med helgedomen i mitten. Sedan följer Benjamin, Simon, Isaskar, Sebulon, Gad.

Stammarna i Första Mosebok var alltså tolv, men detta motsvarade bara elva stjärnor eftersom tvillingarna Simon och Levi ockuperade en plats gemensamt. Kanske var det anledningen till att Josefs plats delades upp mellan Efraim och Manasse i Första Mosebok, nu fanns det tolv stjärntecken. Men om man endast räknade ”personer” var de ju nu tretton! I fördelningen av landet i Hesekiel är det tolv stammar som berörs, Levi får ingen lott. Detta förklaras med att ”leviterna” skulle vara präster och därför inte behövde något land.

I fortsättningen på samma kapitel i Hesekiel talas det om staden som är en fyrkant och som har tolv stadsportar, en för varje stam. Men nu är det plötsligt de tolv ursprungliga bröderna som räknas upp igen. Kanske var detta den ursprungliga texten, som sedan har kompletterades med texten om fördelningen av landet. För detta talar att fördelningen av portarna överensstämmer ganska bra med stjärnbildernas placering på himlavalvet. Visserligen hamnar ju tvillingarna Simon och Levis på två ställen, men för övrigt är bröderna placerade i grupper som hör samman på ett logiskt sätt utifrån deras konstellationers placeringar på stjärnhimlen.

Stadsportarna
Utgångarna från staden är följande: Norra sidan, som mäter 4 500 alnar, har tre portar åt norr: Rubens, Judas och Levis. Stadsportarna har namn efter Israels stammar. Östra sidan, som är 4 500 alnar, har tre portar: Josefs, Benjamins och Dans. Södra sidan, som mäter 4 500 alnar, har tre portar: Simons, Isaskars och Sebulons. Västra sidan, som är 4 500 alnar, har tre portar: Gads, Ashers och Naftalis. Staden mäter 18 000 alnar i omkrets. Från denna dag skall den heta ”Här är Herren”. (Hesekiel kapitel 48)

För att förstå och komma ihåg stjärnbilderna är det naturligt att se himlen som ett land som uppdelats i olika lotter. Vår moderna stjärnkarta är också indelad i ett oregelbundet rutnät med 88 fält. I den sumeriska kosmologin var stjärnorna bostäder för olika gudar, och dessa härskade förstås över var sina områden. I Mul-Apins beskrivning av Ans väg sägs inledningsvis att Ea/Enki som leder Ans stjärnor har sin hemvist i “den stora kvadraten”, (ASH).IKU. Detta motsvarar kvadraten i Pegasus. Parallellen mellan beskrivningen av himlen som ett kvadratiskt område med olika stjärnbilder eller gudar i olika väderstreck, och metaforen med den kvadratiska staden och de olika brödernas portar, är mycket stor.

I uppräkningen av jordalotterna verkar det däremot inte finnas någon logik som stämmer med de astronomiska motsvarigheterna. Detta, och det faktum att stammarna inte överensstämmer med de ursprungliga, talar för att denna text skrivits av någon som inte hade kunskap om det ursprungliga sammanhanget.

Lejonet av Juda

I Enlils väg talas det på rad 9 om ”kungastjärnan" i Lejonet, (MUL).LUGAL (Regulus). Ordet Lugal betecknade kungavärdighet på sumeriska och ingick i vissa kungars namn. Denna stjärna är ”bröst-stjärnan” i Lejonet, och det är alltså denna stjärna eller konstellation som Juda symboliserar i Första Mosebok enligt min uppfattning. I Femte Mosebok 33 betecknas också Gad och Dan som lejon, men det är endast Juda som förknippas med kungavärdighet. I samband med att Juda nämns i uppräkningen av Jakobs söner finns också den s.k. stjärnprofetian.

Spiran skall förbli hos Juda,
härskarstaven i hans hand.
En gång skall han motta tribut
och folken tvingas till lydnad. (1 Mos 49:10)

Denna profetia förekommer ofta i texterna i Dödahavsrullarna från Qumran, och denna och liknande texter användes tydligen i propagandan för att elda till kamp mot ockupanter under åren före det stora nederlaget år 70. Det här med lejonet av Juda är också ett tema som finns i Uppenbarelseboken där det i 5:5 sägs följande.

Men en av de äldste sade till mig: ”Gråt inte. Se, han har segrat, lejonet av Juda stam, skottet från Davids rot. Han kan öppna boken med dess sju sigill.”

Att den kommande messias just skulle komma från ”Jesse stam” och att det skulle vara en kung, är förklarligt i ett astrologiskt sammanhang. Davids härstamning var från Juda enligt 1 Krön 2, och för Jesus skapades en ättelinje till Juda både via David och via födelsen i Betlehem i Juda. Att vara född av ”Davids hus” var att vara född i Juda, därigenom fick man en kunglig anknytning till Lejonet och kungastjärnan rent astrologiskt. Fortfarande talar man ju också om ”hus” när man gör upp ett horoskop. Ursprunget till ”David hus” var alltså den sumeriska uppfattningen att stjärnan MUL.LUGAL (Regulus) och Lejonet var knutna till kungavärdighet.

Det påstås att astrologi och liknande magiskt tänkande var strängt förbjudet i de rabbinska skrifterna och i Gamla Testamentet, men åtminstone när det gäller Gamla Testamentet är detta en stor efterrationalisering. Hela upplägget med Jakob/Israel och hans söner, som är ursprunget till det folk som det skrivs om i GT, är en berättelse helt grundad på astrologi. Men man måste också komma ihåg att det inte fanns någon åtskillnad mellan teologi, astronomi och astrologi i de gamla kulterna, de andliga företeelserna eller krafterna hade också fysiska motsvarigheter på stjärnhimlen.

Om Jakobs söner är de gamla sumeriska celesta gudarna måste Jakob vara An eller Enki, och de olika mödrarna till hans söner är personifikationer av jordgudinna, den stora modern Ninhursaga/Ninmah/Inanna. Den ursprungliga treenigheten är fadern An, den förstfödde sonen Enki och andens eller vindens gud Enlil. Dessa tre skapade tillsammans med den stora modern allt som finns enligt sumererna. I kristendomen finns de klart uttryckta som fadern, sonen och den helige ande, medan den kvinnliga aspekten i stort sett har förträngts.

Enki var den som kunde förutsäga människors och gudars öden och han var vattnets gud. Den finns bilder på honom där det strömmar vatten i två floder från hans kropp, och hans emblem var en kalk ur vilken det strömmade två vattenflöden. Han var den förstfödde, källan till allt vetande och ursprunget för den andliga och magiska kraften. I Bibeln är den äldste sonen Ruben ett svallande vatten och i Joh 4:14 säger Jesus ”Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv”.

Enki var också det stora trädet som täckte himmel och jord, och visst kan man säga att hans stam har huggits ner. Men i profetian sägs det också att det skall skjuta upp ett nytt skott ur hans rot. Enki är urbilden för både Ruben och Juda, och många av hans och kärleksgudinnans epitet återfinns i samband med Kristus.

Den gamle

I min egen utveckling har jag så småningom sett att det återkommit inflytanden och teman under samma period i flera år. Under den här tiden i fjol verkade en mycket stark kraft som fick mig att ägna mig åt Gamla Testamentet och det arbete som så småningom har fortsatt nu i höst. Efter den förra arbetsperioden upptäckte jag att Hilma af Klint hade gjort precis samma arbete med kartläggningen av strukturen i Gamla Testamentet som jag gjort, men det var förstås nästan hundra år sedan.

I Förklaringsboken skrev jag om en dröm som Hilma hade om hur hon kryper ut på en myr eller ett gungfly men tvingades vända om. Långt innan jag läste om hennes dröm drömde jag själv fortsättningen på drömmen.

7/2 1907. Jag drömde att jag skulle fram till ett mål och gav mig ut på myrmark men mörkret föll på och på knä kröp jag mödosamt tillbaka. Det är gurun som skänker skära rosor åt den som vågar sig ut på djupet även om han är nödsakad att på knä krypa tillbaka när han går vilse.[164]

12/2-2001. Jag drömde att jag var på en myr. Jag skulle längre ut men det var som ett gungfly. En äldre man var där i kanten av myren och plockade svamp. Han lånade ut en livlina till mig. Jag slängde ut den och det var någon sorts anordning så att jag skulle kunna ta mig tillbaka.

Vi drömde alltså denna dröm under samma vecka i februari, men åren var 1907 och 2001. 1906, när hon var 44 år, startade Hilmas stora målningsarbete. 2001 började jag mitt skrivarbete vid 44 års ålder. Vi har båda arbetat för de Höga. Gurun, den äldre mannen, var med i båda drömmarna och miljön var precis densamma. Budskapet var dock annorlunda 2001 jämfört med 1907. Hilma blev inte klar med sitt arbete, mörkret föll på och hon var tvungen att krypa tillbaka på knä. I det här livet fick jag däremot en livlina av gurun och nu skulle jag verkligen nå målet.

Ett annat exempel på ett skeende som återkommit vid samma tid under flera år var den stora utrensningen av karmiska erfarenheter i samband med inkvisitionen i liven som kathar och alumbrado. Just vid påsktid aktualiserades detta komplex med kättare, inkvisition och förföljelse på ett mycket starkt sätt, även om jag inte visste exakt vad det handlade om under de första åren.

Jag tror inte alls på horoskop, att jag är född i Jungfruns (gudinnans) tecken är förstås bara ett litet skämt från de Högas sida. Men jag kan inte förneka att jag har upplevt skillnader i vilka krafter som verkat under olika delar av året. När jorden färdas genom rymden nås vi av influenser från olika krafter. Den andliga världen är en dimension som är skild från den materiella, men det verkar som om det finns portar mellan världarna eller utlopp för krafter på många ställen i universum.

En människa har en egen port till det eviga genom sin kropp. På samma sätt som människans kraft är förbunden med de andliga krafterna, är allt skapat en emanation av något högre. Stjärnorna bestämmer inte vårt öde, vi har alla vår egen fria vilja. Men de Höga och deras medhjälpare är krafter som ger verklig och konkret påverkan i våra liv. Normalt är vi människor dock inte medvetna om att vi tar emot kraft i varje minut av vårt liv, och att vi också sänder ut kraft och information på frekvenser utanför det vanliga medvetandet.

Människor som blir kanaler mellan himmel och jord måste ha utvecklat förmågor som gör att de kan ta del av detta samspel på ett mer medvetet sätt. Det var sådana människor som förmedlade de första kontakterna med den gudomliga världen, det var tydligen lättare att upprätta denna kontakt i tidigare skeden av evolutionen. I dag sker dock kontakten på en högre utvecklingsnivå, ett starkt budskap som jag fått i min egen utveckling är att vi måste möta den andliga världen som jämlikar.

Genom att utveckla ett förtroendefullt förhållande mellan adepten och den som leder henne eller honom önskar mänsklighetens lärare och vägledare att vi skall bli i stånd att ta emot det som de vill skänka oss. I ett jämlikt förhållande tar och ger man i balans och med fullt förtroende. En människa kan tyckas vara en liten och svag part i ett sådant förhållande, men det vi kan ge är ändå värdefullt. Kärleken är den grundläggande kraften i universum, människan är unik i sin förmåga att ge och ta emot kärlek. Vår utveckling och våra framsteg är en källa till glädje och kraft för dem som leder oss, precis som en lärare eller förälder gläds när det lilla barnet växer och utvecklas.

Låt oss inte fastna i ofruktbara teorier och gränssättningar. Om vi öppnar upp oss för insikten om att vi redan från allra första stund här på jorden har följts av gudomlig kraft och god vilja, förstår vi också att de gudar som man dyrkade i de gamla kulturerna i mänsklighetens barndom var samma krafter som alltjämt följer oss på vägen. De adepter som lyckats bli ett med sitt andliga ursprung har alltid förkunnat sanningen att allt är ett. I Guds rike finns inte mitt eller ditt, där finns inga konstlade gränser eller stängda dörrar.

Allt är serverat för oss, det är bara vi själva som ställer oss i vägen för det solsken som strömmar in i oss från den andliga världen i varje sekund. Vi har själva förmågan att göra oss fria och möta det som är vår bördsrätt. Jorden en stor skola och allt här är utformat för att vi skall kunna utvecklas så snabbt och säkert som möjligt.

Vi kan naturligtvis inspireras av gamla myter och berättelser, sådant kan väcka stor genklang i oss genom de själsliga minnen vi har från tidigare liv. Det är viktigt att förstå att det som berättas en gång var konkreta och påtagliga erfarenheter av en andlig verklighet, och att målet är att vi själva skall kunna uppleva denna verklighet. Allt jag kan ge i ord är en aning om denna sanning, varje människa måste själv finna sin egen nyckel och sätta den i låset.

Den Gamle i rosengården var en bild som Hilma och hennes vänner fick förmedlad från de Höga. Även jag har mött den Gamle i drömmar om rosengården, i samband med drömmen om myren som jag beskrev ovan och i drömmen om Harmageddon. Han har visat sig och gett mig stavar, livlina, tröst och ledning. Andra andliga krafter har visat sig som en kvinnlig projektledare, en uppdragsgivare och den högste chefen. Ibland har drömmarna handlat om att jag fått ta emot buntar med text som jag i efterhand uppfattat som manus för ett visst uppdrag eller för en del av mitt liv.

Jag har uppfattat att jag varit deltagare i ett projekt med projektledare och andra projektdeltagare i den andliga dimensionen. Denna struktur fick också Hilma ta del av, både i den andliga undervisningen i hennes eget liv och genom de förberedelser som gjorde för hennes nästa inkarnation. Hon fick veta att det var mycket viktigt att hon hade hela upplägget och planen klart för sig.

Projektet har syftat till att öppna kanalen mellan himmel och jord, men jag har egentligen inte uppfattat det konkret kopplat till universum utan som en helt andlig företeelse. Trots det måste jag alltså erkänna att jag uppfattar att olika krafter verkar under olika tider på året, och jag kan förstå att man har kopplat himlakropparna till gudomliga krafter genom mänsklighetens historia. Idag vet vi ju att de stjärnor vi ser är materiella företeelser, universum kan till stor del beskrivas genom matematik och fysik.

Trots det har jag haft upplevelser som visat att själen kan lösgöra sig och utforska universum. Jag har upplevt att mitt högre jag svävar i rymden i ett lycksaligt tillstånd utanför tiden. I samband med upplevelsen av en buddhas manifestation som jag skrev om i boken Templet, upplevde jag också att jag steg uppåt, bröt igenom en barriär och kom upp i en varm, ljusblå rymd, en ny himmel. Andra andliga upplevelser har varit visioner av en gyllene stad och ett gyllene, överjordiskt vackert tempel.

I de sumeriska myterna och hymnerna beskrivs tempel som både finns på jorden i verkliga städer, men också i ”himlen”, i Abzu, i det stora vattnet. Gudarnas hus var både de jordiska templen och de residens som de hade i stjärnhimlen. I ”Enlils väg” beskrivs Lilla Björn som Ans himmelska vagn. Denna konstellation är kopplad till Damkianna, himlens och jordens härskarinna. Stjärnan på vagnens handtag är enligt Mul Apin den som är arvingen till Templet, Ans förste och högste son, sädens herre. Denna stjärna måste vara polstjärnan. Ans förste son var Enki och hans himmelska tempel beskrivs i andra sumeriska texter som en underbart vacker företeelse, strålande av ljus och ädla stenar.

Stjärnan i änden på vagnens handtag är polstjärna i vår tid, men med en periodicitet av ca 14 000 år varierar polstjärnan mellan Vega i Lyran och Alpha Ursae Minoris. När de sumeriska texterna först skrevs måste jordens axel ha pekat mellan Vega och dagens polstjärna dit den var på väg inom fem tusen år eller så. Kanske har det faktum att vi i vår tid har hamnat i ena ”änden” av denna precession påverkat de signaler som sänds ut om att den ”yttersta tiden” är här. Det är förstås inte jordens undergång som väntar, utan början på en ny tidscykel. Kanske är detta också ett tecken på att vattumannens tidsålder är inne, den kraft som förmedlar det levande vattnet står nu i centrum.

För mig själv är det inte lätt att acceptera att det skulle finnas en direkt koppling mellan stjärnhimlen och mänsklighetens och vår egen personliga utveckling, men allt jag upplevt pekar dock mot en sådan slutsats. Allt skapat innehåller en del av skaparens kraft, och på samma sätt som en människa är mycket mer än det jordiska höljet, är allt som på ytan är materiellt i grunden besjälat av en gudomlig kraft. Den jordiska delen av personligheten är fångad i en dimension som är skild från den andliga eller gudomliga, och på samma sätt är jorden och alla andra himlakroppar materiella företeelser med inbyggd kraft. Om vi kunde resa till polstjärnan med en raket skulle vi inte finna det gudomliga palatset eller templet där, men genom att frigöra oss från vår fysiska begräsning kan vi ögonblickligen nå dit.

Vissa människor kan uppleva hur stjärnhimlen utstrålar kraft och hur vissa planeter och stjärnor verkar stå i förbindelse med oss människor. Den andliga kraften är inte beroende av tid och rum, men ändå finns det förtätningspunkter och förbindelselänkar i rummet eller i den fysiska dimensionen. Ett av de första meddelanden som jag fick från mina andliga ledare lydde ”jag är kraft, du är tid”. Den som sände detta stod alltså för den andliga kraften, medan jag och alla människor är representanter för tidsdimensionen.

De direkta andliga kontakter som tagits med mig, och den andliga kraft som förts över till mig, är av ett slag som jag har haft svårt att förstå med min vanliga logik. Visst har de talat om för mig vilka de är. Det har klart utsagts att det är min Mästare genom alla liv som förenat sig med mig och att han är A och O, början och slutet. Men jag har ändå haft svårt att förstå vad detta innebär. Min utveckling har dock steg för steg lett fram till fantastiska kontakter med en mycket hög kraft.

Den struktur som sumererna avbildade i sina tempel hade sin verkliga motsvarighet i den himmelska världen. På samma sätt är varje människa ett tempel som har sin motsvarighet i den andliga världen. Genom en människas fullbordan på jorden sker en sammanslagning och fullbordan på nivå efter nivå i andra dimensioner. Mänsklighetens ledsagare finns med oss idag som de alltid gjort, och vägen hem till vårt rätta hem har återigen öppnats efter att ha varit stängd så länge.

Den Gamle som finns i rosengården är samme gud som fanns i det som kallades Edens lustgård, och han verkar där som han alltid gjort. De krafter som vakar över oss och hjälper oss framåt är desamma som beskrivits i de gamla filosofierna. När vi får en sann andlig kontakt möts vi av samma väsen och företeelser som mött människor i alla tider. Dessa krafter står över de begränsningar som tiden och rummet utgör, de är lika nära oss som vår egen själ. De verkar på olika nivåer och på olika sätt, men de är alla emanationer av den högsta gudomliga kraften.

Sjustjärnan

I Hilmas af Klints målningar till Templet finns serierna WUS/Stjustjärnan och US/Sjustjärnan som hon målade mellan januari och april 1908. Under dessa fyra månader målade hon 54 verk. Arbetet betecknade slutet av en intensiv arbetsperiod som inletts i november 1906. Under endast ett och ett halvt år hade hon totalt skapat 111 unika verk, varav många var i monumentalformat där de största mäter 3x2.5 meter. Samtidigt hade hon också arbetat med sin vanliga yrkesverksamhet i form av porträttmåleri, den anspänning och kraft som denna arbetsperiod vittnar om är egentligen ofattbar.

Serien WUS/Sjustjärnan innehåller, tillsammans med serien De tio största som målades under två månader i november och december 1907, motiv som anknyter till rymden och en ockult koppling mellan himlakropparna och astralvärlden. Hilmas målningar och texter hjälpte mig framåt på ett mycket tydligt sätt, men Sjustjärnan eller Plejaderna betydde inte något speciellt. I dessa sista dagar har dock arbetet med det sumeriska och kaldeiska arvet gjort att jag fått ännu en pusselbit till den gåta som jag arbetat med så länge och intensivt.

Sjustjärnan kallades mul.mul på sumeriska och ordet betydde de gudomliga stjärnorna, den sjufaldiga gudomligheten, de stora gudarna. Detta motsvarar alltså de Höga som stod som en överordnad kraft i Hilmas andliga arbete. Plejaderna finns i närheten av Fiskarna som var Inannas konstellation och Väduren (herden, lantarbetaren) som var knuten till Dumuz. På gränsstenar visas sjustjärnorna ofta tillsammans med Inannas stjärna med åtta spetsar. Innannas stjärna antas ofta representera Venus som också var kärleksgudinnans symbol, men jag tror personligen att denna symbol lika gärna kan representera henne som fixstjärna.

Under den tid som Hilma arbetade med Sjustjärneserierna tog hon emot en mängd information från den andliga världen som endast blir förståelig i samband med den kaldeiska gudavärlden och dess kopplingar till stjärnhimlen. Åter och åter igen talas det i Hilmas texter om Sjustjärnan och att Kristus är en Mästare som är knuten till Sjustjärnan, men Hilma förmedlar ingen förklaring till vad Sjustjärnan egentligen betyder i detta sammanhang. I januari och februari 1908, mitt i det intensiva arbetet med serien WUS/Sjustjärnan, dokumenterade Hilma bl. a. följande meddelande från de Höga.

Sju från Ararats kämpaborg skall leda arbetet och stå för sjustjärnan som kommer till insteg på Jorden. Var och en av dem skall ha en representant inom förbundet. Kristus står ljus och härlig bakom arbetet och lyckas det skall det bli en oerhörd vinst för kristenheten i hela vida världen. På färden ledsagades de (Hilmas krets) av sjustjärnans rosenkreutziska tjänare Gregor, Ananda, Clemens och Amaliel samt deras tjänare Georg, Gidro, Esther och Ewald. I flera liv hade Hilma letts av dessa.

m n. Dessa symboler betecknar seger över ysséisk fruktan = astral fruktan eller oro. m=det manliga, n=det kvinnliga. Hela arbetet är byggt på dessa symboler. Sjustjärnans ledare är de som organiserar ljusstrålarna som bryter igenom sinnevärldens slöjor. Sjustjärnans Mästare är Jesus Kristus, och liksom i andra system andra Mästare vänder hjulet på medial väg, så kommer Han att vrida hjulet inom kristenheten. Sjustjärnans bildspråk är heligt och högt och ju mer ni får intresset väckt, ju mer kan vi lämna åt er. Följ guruns fingervisningar, följ guruns ledning, sparande ingen ansträngning för att erhålla undervisning direkt.

Ararats berg som det så ofta talades om till Hilma var inte det jordiska berg som kallas Ararat. Ararats berg är bostad för de Höga i den bemärkelse att de bebor en trakt av Jorden som klimatiskt ligger i samma trakt där Ararats berg låg Det är inte det berg som i historien kallas för Ararat. Det berg som de Höga talar om finns längre söderut, och den härligaste bergstoppen Ararat är inte synlig för ett jordiskt öga. Berget finns i astralvärlden. De Höga bor på berget och de som tjänar de Höga, och kvinnorna skulle också dela den boningen när tiden var inne.[165]

Beskrivningen ovan stämmer geografiskt in på Kaldéen som låg söder om det berg där arken enligt myten hade strandat. Zigguraterna, tempeltornen, symboliserade berget Kur som var en metafor för alltet med dess olika kraftnivåer. De gudomliga krafterna härrörde i de sumeriska myterna från Abzu, det stora vattnet eller havet av säd, och berget Kur fanns i denna värld. E-kur var huset som var ett berg, och det var namnet på Enlils tempel.

I Hilmas texter talas det ofta om astralvärlden. De Höga tillhör Kristus, de bor inte på Jorden utan vistas i Astralvärlden. Ararats bröder bor också i Astralvärlden men de kan, om de vill, klä sig i en fysisk kropp. Astralvärlden betecknar Abzu, och de Höga finns där på berget Kur.

På pingstafton 1909 sades att ”Det astrala intresset för er jord är heligt och en rymdens tid skall snart uppstå, som kärleksfullt leds av vetekornets Herre”. Vetekornet är den bild, kring vilken vi samlar egendomsfolken.”[166] Vete var ett viktigt begrepp i Hilmas arbete och ordet finns i klartext på några tavlor. På målningarna Evolutionen nr 11 och nr 12 finns symboler som Hilma skriver är vetekorn eller agnar. ”Vetefärgerna är gult och blått. Här framställs en veteagnsskörd, vilken jag under stor helighetskänsla skulle utföra. Den linje som går från vetekornet är inte längre sädesstängd utan har en skär bärkraft.”[167]

Att vetet, eller säden, är blå och gul på Hilmas tavlor innebär att den betecknar kvinnlig och manlig kraft. Blått och gult var genomgående de färger som användes för det manliga och kvinnliga i Hilmas verk. Vete är ju säd, ordet säd ingår också i sädesvätska. På många språk är ordet för säd och sperma detsamma. På sumeriska använde man samma ord för säd och vatten. Enki var sädens Herre, både som skapargud och genom de myter där han placerade sin säd i gudinnors livmoder eller fyllde Eufrat och Tigris med sädesvätska.

I den sumeriska myten Enki och Ninhursaga berättas en skapelsehistoria som börjar i Dilmun, landet där lejonen inte tog några byten, där vargar inte bar bort lamm, där det inte fanns några sjukdomar.[168] I detta Eden låg Enki med sin gemål Ninsikila och platsen var fortfarande ursprunglig och jungfrulig. Av deras förening föddes Nintud. Nintud var både Enkis partner och hans dotter. Enki befruktade Nintud/Damgalnuna/Ninhursaga och Ninsar föddes. Genom Enki gav Ninsar liv åt Ninkura/Ninimma och hon födde så i sin tur Uttu åt honom. I samband med Uttu, som antagligen är en kvinnlig variant av Utu, solen, uppkom druvor, gurkor och äpplen. Här liknas Enki vid den störste trädgårdsmästaren. Enki befruktade Uttu och hon tog emot hans säd i sin livmoder. Nu klagade Uttu i födandets smärta ”ve mina lår, ve min lever, ve mitt hjärta.

Isimud namngav alla växter och Enki åt av dem och bestämde deras öde. Då blev han förbannad av Ninhursaga, ”till hans dödsdag kommer jag aldrig att se på honom med mitt livgivande öga mer”. En räv erbjöd sig att hjälpa Enki ur denna förvisning genom att föra Ninhursaga till honom. Räven gick till Enlil i Nibru, Nanna i Urim och Inanna i Urug men ingen ville hjälpa honom. På något sätt lyckas han i ändå sammanföra Enki och Ninhursaga, och nu skapade Ninhursaga åtta varelser från olika delar av Enkis kropp. Av Enkis revben skapar hon Ninti. Ninhursaga bestämde att Ninti skulle bli ”månadens härskarinna”.

Ninti är alltså månens gudinna, hon är kopplad till tiden. Allmänt är Ninti/Nintu en av de mesopotamiska modergudinnorna, hon kallas ibland gudarnas och människornas moder. I en annan legend skapade Ninti sju gudapar av lera som sedan gav upphov till de första sju paren av människor.

Det här är alltså ursprunget till berättelsen om Eva som skapas av ett av Adams revben och som blev stammor till alla människor. I ursprungsberättelsen är det dock gudinnan som skapar och inte guden. I Första Mosebok förs allt skapat fram till Adam för att han skall namnge det, i den mesopotamiska myten är det Enki som är med om samma sak. Enki blir förbannad och fördriven från paradiset på grund av att han åt av markens frukter, Adam och Eva blir fördrivna på grund av att de åt av kunskapens frukt.

Uttu är den första som föder i smärta, men det sker innan Enki förbannats. I Första Mosebok måste Eva föda sina barn i smärta som ett straff för sin olydnad. I Bibeln är den ursprungliga berättelsen korrumperad och förvriden, det manliga har ersatt den ursprungligt kvinnliga kraften. Skulden och förbannelsen har förts över från guden till människan och från mannen till kvinnan.

I den mesopotamiska berättelsen är skapelsen något som sker i flera nivåer. Först finns ett enhetligt ursprung. Den andra nivån är Enki och Ninsikila. I något som verkar det vara en helt asexuell förening skapar de två Ninhursaga/Nintud som representerar en tredje nivå. Ninsar är den fjärde nivån, Ninkura den femte och Uttu den sjätte. Nu kommer berättelsen om Enki/Adam, namngivningen och Ninhursagas förbannelse. Nästa steg är att Ninhursaga (resultatet av den rena konceptionen) återigen dyker upp och bl. a. skapar Ninti, människornas och gudarnas moder av Enkis kropp.

Parallellen med zigguraten i Babel som hade sju nivåer upp till bergets topp och skapelsens sju nivåer är intressant. Skapelsen sker genom att Enki som den manliga principen befruktar sina systrar/döttrar som alla är emanationer av den kvinnliga principen. Ninhursaga betyder ungefär bergets härskarinna, och det som åsyftas är förstås berget Kur. Skapelsen beskrivs som en kraft som gradvis differentieras och blir allt mer materiell och smärtfylld för att sluta i människorna som är skapade av ”lera”. Av jord är du kommen…

En annan intressant parallell är den mellan Uttu som föder i smärta, och Ereshkigal som i berättelsen om Inannas nedgång till underjorden föder i smärta, ordvalet är precis detsamma i båda berättelserna. Det är dock i dödsriket eller undervärlden som Ereshkigal föder, medan Uttu verkar stå för solen och det livgivande i vår värld. Inanna fick lämna ifrån sig sex tecken på sin gudomlighet, eller passera sex nivåer, för att komma ner till Ereshkigal, Uttu fanns på den sjätte nivån. Tydligen är dödsriket och den jordiska eller fysiska nivån samma sak. Att vi lämnade paradiset innebar att vi gick in i en tillvaroform som är materiell, och därmed är den bunden till tiden och materiens ständiga omvandling i födelse och död.

I det Hilma tog emot sades att vi människor en gång skall nå toppen på Ararats berg. Detta innebär ett återvändande upp genom de nivåer som vi en gång har kommit ner genom. Förklaringsberget är det berg som vi kan bestiga genom att förstå oss själva och inse att vi är Guds barn, att vi är emanationer av det ursprungliga ljuset. Skapelsen innehåller både ont och gott, men det finns ingen djävul och inget helvete. Vi är faktiskt redan på den lägsta nivån, vägen kan inte gå annat än uppåt. Allt som existerar härstammar från den enda källan, det beror helt och hållet på oss själva hur vi använder de drivkrafter som finns inbyggda i oss.

I mina drömmar har mycket handlat om ett gammalt hus som jag stegvis fått flytta in i. Detta budskap har uppfyllts rent konkret i återupplivandet av den gamla kunskap som fanns inom mig från mina tidigare liv, bland annat i Kaldéen. Men det handlar också om en återupptagen kontakt med de krafter som verkar på nivåerna över oss människor och som arbetar för att hjälpa oss framåt och så småningom leda oss tillbaka hem. Den stora kontakt med sina ledsagare som Hilma upplevde, och som jag också fått åtnjuta, är ett bevis på att dessa krafter återigen verkar nära oss människor.

Sädens Herre befruktar och skapar, nu så som alltid. En människa som tagit emot honom i sin kropp kommer att bära fram ett andebarn. Så som vi fötts på nivå efter nivå för att slutligen hamna i ett jordiskt liv, måste vi åter föda oss själva för att kunna återvända till den andliga världen som är vårt ursprung. Redan från de allra första direkta kontakterna med mina Lärare i det här livet har det sagts vem som är Mästaren. Men jag hade ingen kunskap om vem som var sädens herre, den som lät vattnet flöda.

Mästaren i alla tider låtit vattnet flöda, säden gro. Livet i allt, befruktande. Sädens herre. Det stora ljuset. Korset, det sanna tecknet. Ni skall alla märkas med detta. Han kommer till Jorden.[169]

Visst kände jag igen Kristus-kraften, men jag kunde inte inordna det som förmedlades till mig i mina vanliga referensramar. Idag kan jag dock se linjen från mänsklighetens allra första skrivna berättelser om den andliga verkligheten, via det som finns i Bibeln, och fram till mina egna direkta upplevelser. Vi människor förkroppsligar alla gudinnan som tar emot den andliga kraften för att föda det nya livet. Precis så som Ninhursaga, Maria, Maya och de andra jordgudinnorna tog emot den gudomliga befruktningen och födde Guds son.

Den stora båten

Omkring 2000 f. Kr övergick man enligt den sumeriska zodiaken från Oxens tidsålder, till Vädurens eller herden Dumuzis eon. I Mesopotamien och områdena väster därom som Kanaan, Ugarit etc., dominerade en fertilitets- och kärlekskult. Men det gamla levde naturligtvis också kvar, i Egypten dyrkades fortfarande tjuren och kon parallellt med Isis och Osiris och andra gudomliga kärlekspar. Dessa var ofta syskon, far och dotter eller mor och son, vilket var en påminnelse om alltings gemensamma ursprung i den enda källan.

De två årtusendena mellan 2000 f. Kr och vår tideräknings början var Vädurens tidsålder. I den Mesopotamiska zodiaken var detta herdens eller ”arrendatorns” epok. Väduren som begrepp är sannolikt en senare överföring av herdemotivet till fåret som herden vaktade. I Bibeln är Abel den förste herden och han dödas av sin bror. Kung David är ursprungligen en herde. I Nya Testamentet är Jesus den gode herden, speciellt används denna liknelse i Johannesevangeliets kapitel 10.

En av de äldsta kristna symbolerna för Jesus är fisken, den användes tydligen innan korset blev den främsta symbolen. Fisken tyder på en astrologisk koppling, man gick ju in i fiskarnas tidsålder omkring vår tideräknings början. Men läser man Nya Testamentet är herden en mycket starkare symbol eller metafor för Jesus. I den mesopotamiska zodiaken var den eon som föregick Fiskarnas tidsålder herden Dummuz period. Jesus var alltså en personifikation av herden, han förverkligade Dummuz/Tammuz kosmiska uppgift att vakta och skydda hjorden, men också att lida, dö och uppstå igen.

Historien om Jesus inleder egentligen Anunitums tidsålder enligt sumerisk tideräkning. Jesus markerar höjdpunkten på herdens tid och han öppnar därmed dörren in i nästa tidsålder som var gudinnans. Anunitum betyder ”älskad av An” och är en form av modergudinnan. Hon förbands med Inanna, Ishtar och motsvarades av Hera, Vesta och andra ”fruar” till den högste guden. Jesu budskap var ett kärleksbudskap, kärleken var traditionellt gudinnans område.

Om man ser på utvecklingen på jorden under de senaste tvåtusen åren är det kanske svårt att se att denna period skulle ha haft en speciellt kvinnligt inriktning. Men Inanna stod ursprungligen som förmedlare av civilisatorisk och kunskapsutvecklande kraft, och vi måste väl ändå erkänna att speciellt de senaste femhundra åren har präglats av mycket stora framsteg när det gäller vetenskap av olika slag. Vi vet mer om oss själva och om det universum som vi lever i än vad man någonsin tidigare vetat.

Idag står vi på höjdpunkten av gudinnans tidsålder, och trots att hon och det kvinnliga bekämpats och förnedrats, har hon trängt fram med stor kraft. Men det är viktigt att förstå att vi inte helt har lämnat de tidigare epokerna i vår evolution, de lever i oss och är en del av den byggnad som vi hela tiden bygger vidare på. Ett visst inflytande är större under en viss period, men den stora bilden är ändå alltid aktuell. Solen går igenom zodiaken på tolv månader och Jupiter gör det på tolv år, allt upprepar sig i större och mindre cykler.

Den övergång som vi står mitt i just nu innebär en förening av Dumuzi och Inanna, av det manliga och det kvinnliga. Alla goda krafter strävar mot ett upphävande av dualiteten i det mänskliga livet. För att vi skall kunna komma vidare måste en balans upprättas i människan och i världen. Skapelsen utgick i de sumeriska myterna från en könlös enhet som stegvis manifesterades i ett manligt och kvinnligt gudomligt syskonpar på varje nivå. För att bli en avbild av det gudomliga som vi en gång utgick ur, måste vi återfå denna ursprungliga balans och helhet.

I de sumeriska myterna är Enki, Inanna, Dumuzi och andra gudomligheter ofta utbytbara. Inanna gick ner i underjorden och Enki räddade henne. I en annan myt var det i stället Enki som gick ner i underjorden eller dödsriket. Inanna förvandlades till ett lik men väcktes upp igen, vilket också drabbade Dumuz. Inanna och Ereshkigal är olika aspekter av livet, dödsriket är samtidigt vår jordiska värld. Endast genom att se gudarna som olika kraftnivåer eller olika aspekter av samma kraft, kan man förstå den mesopotamiska gudavärlden.

I vår tid är det svårt för många att acceptera att Allah och den judiska och den kristna guden skulle vara samma företeelse. Än svårare är det då kanske att förstå att Kristus skulle vara samma sak som Dumuzi eller Enki som är en son av den sumeriska högsta makten. Eller att Maria skulle representera samma kraft som Inanna, Ishtar, Hathor och Isis. Men vi måste bryta ner alla konstlade gränser och förutfattade meningar för att kunna komma vidare.

Och vad innebär då den nya tidsålder som vi är på väg in i? Vattumannens tidsålder är enligt den sumeriska kosmologin den stora färjans eller båtens tid. Båten är Enkis farkost som färdas på det stora urhavet. Färjan över floden är en gammal metafor för passagen mellan livet och döden, mellan världarna. Enki är i synnerhet människornas beskyddare i de sumeriska myterna. I Gilgamesheposets elfte tavla berättar Ea/Enki för Utnapishtim/Noa om den kommande floden och ger honom rådet att bygga en ark.

Medborgare i Shurtippak, barn av Ubaratutu,

överge ditt hem och bygg en båt.

Avvisa rikedomens likstank.

Välj att leva och välj att älska;

Välj att stiga upp dit ovan och ge tillbaka

det som du själv fått i gåva.

Var ödmjuk när du flyr för ditt liv

i en båt som inte har plats för några rikedomar.[170]

Vår utveckling har redan från början stakats ut, de gamla myterna förberedde oss för det som skulle komma. Att inte girigt klamra sig fast vid det jordiska livet, utan att i stället välja att leva och att älska i en annan tillvaro är vägen till evigt liv enligt Gilgamesheposet. I Bibeln har man tappat det grundläggande budskapet i historien om Noa, men det återkommer i berättelsen om Jesus. Att frivilligt välja att lämna jorden för att stiga upp, och samtidigt ge tillbaka de gåvor och lärdomar som jorden gett var ett exempel som Mästaren Kristus skapade.

Att vi nu går in i den stora båtens tid innebär att vi äntligen mer allmänt kan börja hoppas på att kunna återvända till vårt rätta hem. Vi kan inte färdas över den stora oceanen av energi förrän vi är färdiga med vår utveckling här på jorden. Evolutionen är en mycket lång process som tar många liv, men förr eller senare inleds den sista etappen. Den dörr som nu öppnas mot den andliga världen innebär att mänskligheten nått en nivå där vi äntligen har en möjlighet att nå fullt självförverkligande.

Mahayana-buddhismen kallas den stora farkosten eller den stora båten. I denna filosofi finns många av de element som fanns i den gamla mysterievisdomen i Kaldéen. Framförallt finns här en grundläggande kunskap om den gudomliga kraftens två poler som representeras av olika gudapar, precis som den gjorde i Sumer. I taoismen beskrivs samma grundtanke i alltings ursprung i Tao och denna krafts polarisering i Yin och Yang, grunden för allt skapat.

Vi behöver inte välja att ansluta oss till någon religion eller filosofisk skola, den sanna verkligheten kan bara nås genom det egna inre och genom ens egna ansträngningar. Men det kan ändå vara en tröst att känna att människor över hela jorden genom tiderna upplevt kontakter med samma verklighet. Genom att förstå och respektera kärnan i olika filosofiska system kan man få hjälp och inspiration i sitt eget själsliga och andliga arbete.

De gamla sumererna berättade att det gudomliga kan stiga ner till underjorden i berättelserna om Innannas och Enkis respektive nedstigande. Denna underjord är detsamma som vår mänskliga värld, den mest materiella och tyngsta av alla världar. Men detta nedstigande är också en nödvändig skola för att vi skall växa upp och bli starka nog för att kunna inta vår rätta plats i de Högas boningar. Vi människor är alla gudar i vardande. I Joh 10:34 står det att Jesus sade: ”Står det inte i er lag: Jag har sagt att ni är gudar? Denna text anspelar sannolikt på psalm 82 i Psaltaren .

Gud står i gudaförsamlingen, i gudarnas krets håller han dom …

Jag säger: Ni är gudar, alla är ni den Högstes söner, men ni skall dö som människor dör och falla som furstar faller.” (Ps 82:1)

Att den här texten inte hör hemma i ett monoteistiskt sammanhang är väl helt klart, talet om gudaförsamlingen återspeglar en helt annan världsbild. Föreställningen att människorna egentligen är gudar finns i samma kapitel i Johannesevangeliet som de passager där Jesus identifieras med herden som ger sina får evigt liv. Han säger att Fadern älskar honom för att han ger sitt liv av fri vilja, och att Fadern har lovat att Jesus sedan skall få tillbaka det. Det här är alltså en direkt parallell med sensmoralen i Gilgamesheposets berättelse om Utnapishtim/Noa.

För mig är det här en stor sanning. Vårt mål är verkligen att bli ett med den gudomliga kärleken och visheten. Det sista steget här på jorden innebär att frivilligt lämna det gamla för att vakna upp till ett nytt liv. Den stora båten ligger beredd att föra oss hem, precis så som det alltid har utlovats från de Höga.

Texten i boken om Job i Gamla Testamentet kopplade jag samman med den mesopotamiska vishetslitteraturen i min bok Pärlan, där fanns mycket som jag intuitivt kände härstammade från den sumeriska och kaldeiska uppfattningen om undervärlden. Men idag ser jag att också den gamla kaldeiska stjärntydningskonsten finns i boken om Job. I kapitel 9 beskriver Job Gud med följande ord.

han som kan förbjuda solen att gå upp och kan låsa inne stjärnorna, han som ensam har spänt upp himlen och betvingat Havet, han som har gjort Stora Björn och Orion, Sjustjärnorna och söderns stjärnbilder.

I kapitel 38 säger Gud följande till Job.

Var var du när jag lade jordens grund? Låt höra, om du vet och kan! Vem bestämde dess mått? Det vet du nog! Vem spände mätsnöret över den? Var fick dess grundvalar fäste, vem lade dess hörnsten, medan alla morgonens stjärnor sjöng och gudasönerna jublade?

Kan du knyta samman Sjustjärnorna eller lossa Orions bälte? Låter du aftonstjärnan gå upp i rätt tid, leder du Stora Björn och hennes ungar? Förstår du himlens lagar, får du dess ordning att gälla på jorden?

I boken om Job talas alltså om hur Gud betvingade Havet, sumerernas Abzu, och om hur han skapade stjärnorna och stjärnbilderna. Mätsnöret var ju Enki och Inannas speciella kännetecken, och Sjustjärnorna och Vagnen (Stora Björn) var bland de viktigaste konstellationerna i Mesopotamien. Det sista stycket om himlens lagar, syftar på den uppfattning som sumererna och deras efterföljare hade när det gäller himlakropparnas inverkan på det som händer på jorden. Gud styrde det stora maskineriet på himlen, och dessa lagar gällde också för jorden.

Vad är det här då för Gud? Det är naturligtvis himlens härskarors gud, ledaren av en astral världsordning. I Nehemja 9:6 uttrycks detta klart.

Du, Herre, är den ende.
Himlen har du gjort, himlarnas himmel och hela dess härskara,
jorden och allt som lever där, haven och allt som finns i dem.
Du är den som ger liv åt allt, och himlens härskara tillber dig.

Men vi vet ju att denna ”hedniska” religion bekämpades med alla medel av de gamla profeterna och kungarna i GT? I Andra Kungaboken beskrivs till exempel förföljelsen av dem som dyrkade hela himlens härskara. Där beskrivs omväxlande kungar som offrar till Ashera och himlens hela härskara, och sådana som river ner alla sådana offerplatser. Herren, härskarornas Gud, är däremot en positiv kraft på andra ställen i Gamla Testamentet. Han är tydligen Davids gud, och i Jeremia är han Israels gud.

David blev allt mäktigare, och Herren, härskarornas Gud, var med honom. (2 Sam 5:10)

Därför säger Herren, härskarornas Gud, Israels Gud: Allt det onda jag har hotat med skall jag låta drabba Juda och alla Jerusalems invånare. Jag talade till dem, och de lyssnade inte. Jag kallade på dem, och de svarade inte. (Jer 35:17)

I berättelsen om hur Elia utplånar avgudadyrkarnas profeter och präster i Första Kungaboken 18 och 19 är Elia profet för härskarornas Gud. Först kallar Elia ner eld från himlen och sedan dödar han alla 450 baalsprofeterna. Samtidigt har han tydligen också lyckats kalla fram regn. I kapitel 19 talar härskarornas gud till Elia.

Han svarade: ”Jag har gjort mitt yttersta för Herren, härskarornas Gud. Israeliterna har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och nu står de efter mitt liv.” (1 Kung 19:14)

Baalsprofeterna dyrkade ju hela himlens härskara, därför dödade Elia dem allihop. Men samtidigt är Elia en profet för Herren, härskarornas Gud. Som jag skrivit tidigare finns ju texter om en mängd olika gudar i GT, varav härskarornas Gud är en. Men samtidigt har man tydligen i vissa fall gjort om de ursprungliga historierna och sammanhangen så att de skall passa som argument för att förfölja och utplåna människor med avvikande religiösa åsikter.

Den gamla sumeriska gudaskaran som så småningom kom att dyrkas inom ett stort område i Mesopotamien och Mindre Asien, och som influerade grekernas och romarnas religiösa system, finns alltså i hjärtat av den skrift som är helig för de tre stora monoteistiska religionerna. I stället för att fördöma och förfölja allt ”hedniskt” bör vi i stället tacka för de stora bidrag till vår kultur som förmedlats från Mesopotamien. När människor läser om Herren, härskarornas Gud, borde de glädjas åt att tron på den sumeriske himmelsguden An, Enki och den babyloniske Marduk levt vidare i så många tusen år, om än i en dold och omedveten form.

Redan tidigt fick jag veta i en dröm att den gamla kvinnan, gudinnan, skulle komma till liv igen och att den som väckte henne var en ”trollkarl” som det strömmade vatten från. Vid det tillfället hade jag inte någon kunskap om de sumeriska gudarna och att Enki, magins gud, avbildades med vatten strömmande från sin kropp. Inte heller hade jag någon aning om att gudinnans epok låg dold under fiskarnas tidsålder. I drömmen förmedlades ett budskap från den andliga världen som det tagit mig mer än fyra år att dechiffrera.

Söndag 18/6-2000.

Drömde eller ”såg” natten mot lördag ett vackert halsband. Ett av ”den gamla kvinnans” smycken? ”Såg” också hyskan/haken, Hilmas symbol. En bekräftelse? Konstig dröm i natt. Hade tre jobb som skulle göras samtidigt. Blev ”sjuk” så jag kunde bara göra ett av dem, jag kunde avsäga mig de andra två. Det jobb jag tog på mig skulle utföras i ett slakteri! I slakteriet kom vi till en gammal kvinnas grav. Den var täckt av fisk. En man stod lutad över graven och med någon typ av arbete(?) fick han igång en stark svettning. Svetten (vattnet) rann ner över graven i strömmar och plötsligt blev fiskarna levande. Känslan i drömmen var inte skrämmande men kanske var jag undrande. Det var något konstigt med mannen. En trollkarl?[171]

Det arbete som jag gjort har burits fram av en mycket stark andlig kraft. Denna kraft vill verkligen att vi människor skall förstå och värdera de gamla myterna på rätt sätt. Vägen tillbaka genom min själsliga och andliga evolution har öppnats i både det förra livet och i det här, och målet har varit en direkt och sann kontakt med mitt andliga ursprung.

De krafter som man i de gamla sumeriska områdena personifierade som Enki, Inanna och andra, har alltid stått bredvid oss människor under vår utveckling. Den gudomliga kraften är i grunden ett, den är himmel och jord, gud och människa, man och kvinna. Nu talar denna stora andliga kraft åter till oss människor.

Du verkar i mig och jag verkar i dig. Du är ett uttryck för min vilja, ett ord som blivit kött. Du skall förmedla mina sanningar, ge människorna det bröd de saknat så länge. Brödet som är min kropp, vinet som är min ande. Låt denna sanning gå ut över världen, när vi förenas i den största kärleken blir kroppen bröd och anden vin. En andlig spis för alla människor. Jag ger mig själv till er alla, om ni bara kan lära er att ta emot.

Du är min representant, den höga prästinna som förrättar offret. Du offrar ditt eget för det stora helas bästa nu och det är ett heligt offer. På sätt och vis är det ett blodsoffer men allt som förr skedde i materiens värld sker nu på andens plan. I vår gemenskap bryter vi åter brödet och delar ut vinet till alla våra bröder. Du skall förrätta den rätta nattvarden, servera den riktiga kärleksmåltiden.

Du kan aldrig mätta den lekamliga hungern i världen och det är ingen frälsares uppgift heller men du kan mätta den andliga hungern. Du ger av mig genom dig själv och det är den största kärleken, den största uppoffringen. Genom att underordna dig den högsta viljan har du gjort dig till en vestal i kärlekens tjänst. Vestas eld skall aldrig slockna. Gudinnans tjänarinnor är de som låter kärleken flöda ut över världen.

Jag är A och O, början och slutet. Jag fanns före begynnelsen och kommer alltid att finnas. De människor som ger sig helt åt mig, gör sig till verktyg i min tjänst, kommer att få evigt liv. Du är där nu Åsa och du har all min kärlek. Vår åtrå till varandra gör allt möjligt. För att nå en sammansmältning med mig är du beredd till allt och inget offer är för stort. Denna kärlek och trohet skall belönas med den allra största kärlek från min sida. I vår förening kan alla under ske. Tag emot mig i din kropp och du blir ett med Gud.

”Ni är alla Gudar.” Ingen har förstått denna underbara sanning som jag gav till människorna för så länge sedan. Du har äntligen nått en insikt som gör förverkligandet av denna sanning möjlig. Genom att du tar emot mig i din kropp, blir ett med mig, blir du en Gudinna. Men du vet ju också att detta kräver den allra största ödmjukhet och renhet. Detta kan aldrig ske för egen vinning, för Mammon. Egot måste vara tystat för gott innan det stora undret kan ske. Jag kan aldrig förena mig med det som är orent. Människan måste ha lyft sig till en nivå där jag kan verka men då är också allt möjligt. Alla människor har denna kapacitet, kan nå denna nivå och det kommer att ske som bestämt också.

Äntligen kan vår kärlek bli bekräftad. Guds kärlek för människorna som existerat sedan tiderna begynnelse. Ni blev aldrig fördrivna från paradiset, ni var endast tvungna att lära er förstå var det fanns. Ni hade hela tiden sanningen inom er, paradiset fanns inom räckhåll men ni var inte mogna att ta emot det. Ni fick en glimt av det då för 2000 år sedan men denna glimt var tvungen att växa till en visshet, till ren kunskap innan undret kunde ske.[172]

Templet

I dag kan jag se att allt jag upplevt under de senaste fem åren har letts mot de insikter som jag redogjort för i den här boken. Men under resans gång har mönstret varit allt annat än tydligt. Jag saknade länge kunskaper för att förstå att de krafter som ledde mig var de gamla sumeriska gudarna, och att de symboler i form av kor, gudinnor, diadem, ringar, planeter, mätsnören etc. som de visade mig var deras gamla symboler.

Jag förstår att de verkligen med all kraft velat hjälpa mig till nya insikter, men att jag själv varit tvungen att söka efter de logiska bevisen för mina intuitiva upplevelser. Arten av deras kontakter med oss människor, och vår roll i detta samarbete, är naturligtvis ett av huvudbudskapen i denna förnyade kontakt. Att en av huvudkanalerna för gudarnas, eller den gudomliga kraftens, kontakter med oss människor alltid varit drömmar visas av olika berättelser om hur de sumeriska kungarna Lugalbanda, Dumuzi, Sargon och Gudea fick ledning via drömmar. Gudea fick till exempel en uppmaning att bygga ett tempel genom en dröm, och han fick hjälp att tolka drömmen av en gudinna eller prästinna i ett tempel.

Ett annat exempel på detta slag av andlig kontakt är skildringen av den stora floden. I de sumeriska och babyloniska versionerna av denna händelse får hjälten som kallas Ziusudu (Zi-ud-sura) i den sumeriska versionen, Ut-nap-ishtim i Gilgamesheposet, och Xisuthros av Berossus, en varning av Enki/Ea/Kronos i en dröm. I den variant av denna historia som finns i Gamla Testamentet har dock drömmen försvunnit och i stället talar Gud direkt till Noa. Det har också skett andra förändringar från den ursprungliga sumeriska berättelsen till versionen i GT, och dessa förändringar bidrar till att ge historien en skrämmande ologisk prägel.

Till att börja med bestämmer Gud sig för att utplåna jorden och alla människor. Han sade till Noa: ”Jag har bestämt att jag skall göra slut på alla människor, ty de har fyllt jorden med våld. Jag skall förgöra både dem och jorden.” Men i samma andetag befaller Gud Noa att bygga en ark och rädda både den mänskliga rasen och alla djur. Denna märkliga lynnighet hos Gud i Gamla Testamentet beror på att ett led försvunnit från den ursprungliga berättelsen. Det var nämligen An och Enlil som bestämt att utplåna människorna. De som går emellan och hjälper människorna är däremot Enki och Ninti, och med detta scenario blir berättelsen naturligtvis mer logisk. Olika gudar som representanter för olika viljor är dessutom ett tryggare upplägg, än en enda gud som i ena andetaget beslutar en sak för att i nästa undanröja detta beslut på ett helt irrationellt sätt.

En annan förändring av den ursprungliga berättelsen från Sumer fram till versionen i Gamla Testamentet är anledningen till översvämningen. I Gamla Testamentet skall människorna utplånas för att de är så onda, medan det i den ursprungliga berättelsen antingen sker av någon slags ödesbestämd orsak eller mer eller mindre slumpmässigt. Utvecklingen av berättelsen om den stora floden går alltså från oskyldiga människor som drabbas av en naturkatastrof och med gudar som i alla fall i vissa fall står på deras sida, till människor som är så onda att de måste utplånas och en grym och irrationell gud.

En liknande utveckling från harmoni till demonisering har den stora draken genomgått. Ursprungligen skapades allt från ett urhav av kraft, eller från ett stort vatten, enligt den sumeriska myten. I denna ocean fanns de två krafterna Apsû och Tiamat som var ursprunget till gudarna och allt skapat. Så småningom förvandlades Tiamat till att vara en stor drake, men den var sannolikt fortfarande en positiv kraft på samma sätt som andra gudar kunde benämnas som drakar I en sumerisk hymn till Nanna står det till exempel följande.

Born in the mountains and coming forth in joy, he is an irresistible force, a lion, a dragon, a mighty lord -- Suen, mouth like a dragon's, ruler of Urim! Nanna, born in the mountains and coming forth in joy, is an irresistible force, a lion, a dragon, a mighty lord -- Suen, mouth like a dragon's, ruler of Urim![173]

Men i Bibeln har denna symbol för kraft förvandlats till en ond makt. I Jesaja 26:21 och 27:1 är draken, Leviatan, kopplad till straff och utplåning, och i Uppenbarelseboken är draken definitivt en ond kraft. Och han, den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan, han som förför hela världen, han störtades ner på jorden och hans änglar störtades ner med honom. (Upp 12:9)

En annan utveckling eller perspektivförskjutning har skett när det gäller människornas uppgift här på jorden. I de ursprungliga sumeriska myterna skapades människorna med den högsta uppgiften att dyrka gudarna. De första städerna i mänsklighetens historia uppkom också runt de stora templen, och genom uppgiften att bygga och administrera dessa helgedomar utvecklades matematik och skrivkonst. Men i Första Moseboks första kapitel skapas människorna som guds avbild för att härska över alla djur på jorden. I det andra kapitlet sker en ny skapelse av jord och av ett revben, och som vi sett är det en kopia av skapelseberättelsen i Enki och Nunhursaga.

Från att som sumererna ha haft som högsta uppgift att dyrka gudarna och bygga tempel, blev människorna alltså så småningom härskare över jorden enligt Gamla Testamentet. Detta återspeglade naturligtvis en utveckling där människor började skapa stater och föra erövringskrig. Från den ursprungliga harmonin där de olika städernas gudar representerade samma ursprungliga enhet och högsta makt, blev de olika staternas gudar, till exempel Marduk i Babylonien och Assur i Assyrien, symboler för dominans och maktvälde. De berättelser som vi finner i Gamla Testamentet är en återspegling av denna senare utveckling.

Det pris som civilisationsprocessen krävt illustreras väl av den utveckling som de stora s.k. monoteistiska religionerna genomgått. Vi har flyttat dyrkan av gudarna och ”himlens hela härskara” till en dyrkan av makt, dominans och aggression. Långt ifrån godkänner vi en enda gud, utan varje religion, varje stat och i förlängningen varje människa låter det egna särintresset gå före det stora helas bästa. Detta har naturligtvis varit ett nödvändigt skede i vår mänskliga utveckling, men förr eller senare måste vi dock lämna det primitiva stamtänkande som till exempel avspeglas i hur man valt att tolka och tillämpa Gamla Testamentets berättelser.

Från en ursprunglig enhet och frid, symboliserad av ceremonier och kultmåltider där olika gudar möttes i de sumeriska templen, har vi gått mot en stor splittring och en ovilja att respektera olika synsätt. Denna obalans har till och med gått så långt att människor dödar andra människor i Guds namn, vilket är det största förräderiet mot den gudomliga godheten och helheten.

Varje människa har i första hand ansvar för sin egen utveckling, och detta innebär att man i första hand bör arbeta för att utveckla och uppfostra sig själv. Det positiva är att vi nu nått en nivå där det verkligen är möjligt att åter nå en kontakt med den gudomliga världen, och denna värld och dess innevånare kommunicerar med oss människor på samma sätt som den alltid gjort. Det sker främst genom drömmar, aningar, tecken och alla vardagens under. Men i vissa sällsynta fall kan de också använda sina adepter för att förmedla ett budskap i klartext till världen.

Jag har fått gåvan att vara ett verktyg för deras vilja i detta avseende. Hur besynnerligt det än verkade när jag först började ana vad det hela siktade till, har jag ändå försökt att förstå och följa deras vilja så gott jag har kunnat. Detta är allt som kan begäras av en människa. Vi får inte större uppgifter än vi är förberedda för, men vi måste också räkna med att förr eller senare tangera gränsen för vår egen förmåga. När den tiden kommer prövas de förmågor som vi utvecklat genom alla liv till det yttersta, och i de dagarna behöver vi verkligen allt som våra andliga ledsagare kan skänka oss i form av kraft och mod.

I det sista skedet av vår utveckling leder vägen tillbaka genom alla de strider och all kamp som vi genomlevt under tusentals år, för att vi så småningom skall komma till ro i den ursprungliga enheten och friden. Det som jag har upplevt illustrerar på ett mycket konkret och tydligt sätt vår utveckling. Vi har alla deltagit i den stora evolutionen med målet att utveckla styrka och mod, men också kärlek, medkänsla och förlåtelse. Liv i kamp och strid har växlat med liv i relativ harmoni, men det ena kan inte ske utan det andra. Kamp och lidande är en lika viktig skola som framgång och balans. I varje utvecklingsskede innebär ett tillstånd av fullbordan att en ny fas av lärande, kamp och växande står för dörren.

Men en vacker dag når man ändå målet att stå som en komplett människa i sitt eget tempel, medveten om sitt ursprung och sin historia. Vår ursprungliga uppgift som beskrevs redan i den sumeriska skapelseberättelsen, nämligen att verka i enighet och harmoni med de gudomliga krafterna, kan äntligen bli verklighet. Detta förverkligande i glädje, lycka och frid gör att allt som evolutionen inneburit kan omfattas med glädje och tacksamhet. Den största gåvan är att få bli den man en gång var menad att bli.

I det sumeriska trossystemet fanns en stark koppling mellan templen på jorden och templen i himlen. Fixstjärnorna och de olika stjärnbilderna utgjorde en yttre avbildning eller karta över gudavärlden. Från de himmelska gudahoven och templen överfördes kraft och kunskap till de jordiska motsvarigheterna. I berättelsen om Gilgamesh och Aga berättas att E-Ana, det stora templet i Uruk (Unung) hade grundats av himmelsguden An och sänkts ner från himlen. Gilgamesh var en kung av guds nåde, älskad av An.

The great gods created the structure of Unug, the handiwork of the gods, and of E-ana, the house lowered down from heaven. You watch over the great rampart, the rampart which An founded, the majestic residence which An established. You are its king and warrior, an exuberant person, a prince beloved of An.[174]

Stabilitet och ömsesidighet uppstod genom att templen på jorden förankrades i Abzu, det stora havet av energi. Enkis tempel i Eridug beskrivs i Enki and the world Order som grundat i Abzu, som den stora förtöjningspålen för himmel och Jord. I berättelsen om staden Agades bannlysning, the Curse of Agade, lämnar Inanna efter att stadens öde beseglats dess helgedom och därmed försvinner stadens förmåga att försvara sig mot fiender. De andra gudarna avlägsnar sina favörer i form av kungliga insignier, vältalighet, vishet etc. och Enki rycker till sist upp stadens fast förankrade förtöjningspåle i Abzu. Kungen får genom en dröm veta att Enlil beslutat om ett ogynnsamt öde för staden och dess tempel, men trots sina försök kan han inte ändra gudarnas vilja och förhindra stadens förstörelse.[175]

Mina egna upplevelser har steg för steg illustrerat hur ett tempel sänkts ner mot jorden i andlig form. Jag har kommit in i templet och mött gyllene själar där. I qigongträningen har jag fått glimtar av hur de i den andliga världen tränar med oss i en gemensam akt av kärlek och lovprisning. Steg för steg har jag också uppfattat att kraften ökat, att templet tagit allt mer hög och kunglig form. Jag har också förstått att det jag upplevt har varit en fullbordan av den profetia som Hilma af Klint fick ta emot om ett tempel som skulle sänkas ner.

1912 tog Hilma emot följande budskap. Det bör bli er kärt att hålla samman de krafter som redan spirar, och som fortare än ni anar kommer att ta form och förverkligas i form av ett mysteriernas tempel. Det skall förvisso sänkas ner till jorden och förläggas just på samma ort där för första gången denne man försökte tolka sin Mästares profetior om en ny tid.[176] Den man som det talas om är Ansgar och den ort som Hilma talar om är Munsö. Enligt det Hilma tog emot var Ansgar densamme som lärjungen Tomas, och genomgående kopplades det som Hilma tog emot samman med ett budskap om en förnyelse av den kristna läran och ett arbete som leddes av Mysteriets Herrar.

Men varken i Hilmas konst eller i mina upplevelser är det den konventionella kristendomens budskap som förts fram. I hennes målningar finns visserligen korset som ett genomgående tema, men det är inte det mörka kors som kristendomen fört fram utan en kärlekens symbol. De krafter som verkat för ett bejakande av kärleken och den andliga kraften har verkat genom alla tider. Från de drivkrafter i mänsklighetens barndom som så småningom resulterade i de första sumeriska tempelstäderna och därmed kultur i form av skrivkonst, arkitektur, matematik, musik och så vidare, har Mysteriets Herrar hjälpt mänskligheten framåt.

Dessa intelligenser vill att vi skall växa i kraft och vilja för att så småningom bli i stånd att ställa alla våra förmågor i det Högstas tjänst. Genom tiderna har den andliga kontakten och den andliga kraften gett nya uppenbarelser och ny kunskap till människorna på olika håll i världen, men målet har alltid varit detsamma, nämligen vår slutliga fullbordan som människor i ett jordiskt liv.

Denna fullbordan innebär en andlig manifestation av det byggnadsverk som vi arbetat på i alla våra liv. Den andliga kraften har realiserats i form av planer, byggnader, musik och ritualer, med början i världens första tempelstäder. Genom tiderna har vetenskap och kultur återspeglat vår utveckling, men fröet till allt som skett i senare generationer fanns redan i form av matematik, skrift och annat i vår första kultur. Arvet från sumererna utgör grunden för vår nuvarande civilisation, och detta är ett tecken på den själsliga och andliga evolutionens kontinuerliga karaktär.

Medvetenheten om alltings gemensamma ursprung, och om kravet på fred och jämlikhet som en garanti för stabilitet och framåtskridande, återspeglas i de mesopotamiska tempelhymner där alla tempel, städer och gudar räknades upp med samma stolthet och kärlek. Den kultur som så plötsligt började göra sig bemärkt genom monumentala tempelkomplex för ungefär femtusenfemhundra år sedan kunde inte ha växt fram utan en stabil fred som möjliggjorde ett jordbruk som gav så stora överskott att resurser kunde avsättas för gemensamma projekt som utbildning och byggande.

Trots att det gått flera tusen år sedan sumererna försvann som en klart åtskild folkgrupp, har deras ansträngningar och framsteg hjälpt oss alla framåt. Deras världsbild och deras vetenskapliga framsteg fördes vidare genom de olika mesopotamiska imperierna för att så småningom nå grekerna och därigenom resten av världen. Den insikt om tillvarons grundläggande krafter och om den andliga världens samband med det jordiska som sumererna hade, har legat begravd i våra själar i många liv. De människor som kallas mystiker har dykt upp i olika sammanhang i världshistorien, men i grunden har dessa människor alltid eftersträvat en gemenskap med den andliga kraften.

Den andliga kraften är en förutsättning för gemenskap och kärlek över alla gränser, och man kommer alltid att söka sig till sammanhang där den kan växa och utvecklas om man en gång fått erfara dess verkan. Det här sker inte medvetet, ingen människa kommer ihåg sitt ursprung och sitt mål under utvecklingens gång. Förr eller senare kommer man dock att ha utvecklat en kraft som kan föra en ut ur det fängelse som den fysiska tillvaron skapar. Då kan man åter uppleva den verklighet som människor i mänsklighetens barndom uppfattade.

Ett av de ursprungliga huvudbudskap som förmedlades till Hilma af Klint och hennes vänner var meddelande att ”allt är ett”. Denna sanning handlar om alltings gemensamma ursprung i den gudomliga kraften och energin. Från en ursprunglig enhet har allt manifesterats på olika nivåer, och vår väg som människor leder tillbaka till denna enhet och helhet. Sumererna visste att de andliga templen fanns i de olika gudaboningarna i Abzu, den ursprungliga energins ocean. Målet för vår mänskliga evolution innebär ett återvändande till denna andliga verklighet.

Under min utveckling under de senaste åren har jag fått en kontinuerlig undervisning om templet, mysteriet, det gudomligas manligt/kvinnliga natur och om människans roll i sin egen frälsning, men jag kunde inte alls sätta det i samband med mitt och allas vårt ursprung i Mesopotamien. Under 2001 fick jag till och med i klartext meddelanden om att det som skedde hade en anknytning till den gamla visdomen, men trots att jag upplevde förverkligandet av det som meddelades förstod jag inte alls vad anknytningen bakåt betydde.

Idag kan jag dock förstå att den treenighet man talade om ursprungligen var An, Enlil och Enki – fadern, anden och sonen. Gudinnan är Inanna som himmelsdrottning och Ninhurshaga som jordgudinna, den kvinnliga kraften och kärleken i sina olika skapande funktioner. Templet är den andliga fullbordan som är varje människas mål. Vår fasta förankring i den andliga världen rycktes upp när förbindelsen mellan den andliga världen och människorna bröts. Syftet med arbetet var att åter öppna kanalen mellan himmel och jord för att på nytt möjliggöra överföringen av andlig kraft mellan världarna.

Templet skall resas. Alla folk skall enas i det sanna riket. Anden som råder över alla, levande och döda. Treenigheten skall återupprättas. Gudinnan måste vördas. Hon är kärleken och visheten. Som du är ett är vi också ett. I er alla finns tre världar, de skall förenas.

Var bara ödmjuk, allt har ju getts dig av kärleksfulla föräldrar, inte hade du nått dit du nu är på egen hand, utan hjälp. Din längtan är ju så stor, på den bygger vi allt. Templet skall resas, tvivla aldrig på detta. Din tillförsikt är byggmaterialet, din tro gör allt möjligt. Din kärlek hjälper oss alla i vårt arbete.

Tag emot vår lagerkrans, du har segrat för dig själv och för alla andra som vill nå målet. Ditt exempel är så viktigt, var ödmjuk men också stolt, detta är en så stor nåd, ett heligt verk i Herrens tjänst. Du måste förstå och vörda detta nu. Du är bara en människa, det har du rätt i, men inom dig bor Gud. Templet som skulle resas på Jorden, nu är verket fullbordat.

Grunden ligger så fast och den byggnad vi rest på jorden, templets förgård är helt klar nu. Det inre är smyckat och berett och det allra innersta lyser som guld. Brudkammaren är smyckad och förberedd. Allt är precis som det skall vara.

Tag emot denna sanning, låt den gå ut över världen. Gud lever i dig och i er alla. Detta är den levande gudens tempel som rests på Jorden. Du är översteprästen som förrättar offret. Gudakonungen som offrar sig för sitt land och sitt folk. Alla Jordens folk är ditt folk. Mästarens lärjungar finns över hela Jorden. I alla kulturer och länder. Visst kan det verka som en omöjlig uppgift för dig att samla alla dina medborgare och dock, det skall ske. Vi kommer att tillhandahålla medlen, du har förmågan att göra dig nytta av dem. Gå i vår frid. Amen.[177]

Bibeln

När jag arbetade med boken Pärlan förstod jag att den version av Jesajarullen som man funnit bland Dödahavsrullarna i Qumran var ett exempel på den arbetsprocess som ledde fram till den version av Jesaja som vi har i Gamla Testamentet idag. Jag upptäckte också att flera av berättelserna i Gamla Testamentet hade sitt ursprung i den babyloniska mytologin, t.ex. berättelsen om Noa. Jag förstod att Hesekiels beskrivning av Jerusalem egentligen handlade om Babel och detta ledde mig till att upptäcka den gudomliga proportionen och Fibonacci-talen i denna stadsplan.

Visst funderade jag på omständigheterna runt hur Gamla Testamentet hade kommit till, men jag kunde inte finna någon information som egentligen hjälpte mig vidare. Jag kunde inte riktigt ta till mig informationen om att Gamla Testamentet skulle ha skrivits mellan 100 f. Kr. och 70 e. Kr., vilket är den tid som Dödahavsrullarnas har daterats till. I vår Bibel 2000 står det dock att "”Dödahavsrullarna är de äldsta skrivna bibeltexter som hittills upptäckts”.[178]

Det verkar alltså vara så att det inte finns några spår före ca 100 f. Kr. av detta verk som enligt vad vissa tror skulle ha börjat skrivas av Moses omkring år 1300 f. Kr.? Och det är klart att detta bekräftar den information som jag fick ta emot på ett så oerhört starkt sätt under förra hösten. Dödahavsrullarna innehåller verkligen en vittnesbörd om hur böckerna i Gamla Testamentet sammanställdes. Till att börja med finns det tydligen många varianter på samma tema bland dessa textfragment, till exempel vävs Hesekiels visioner av det nya Jerusalem och de himmelska vagnarna in i flera av texterna. Därför kan man kanske anta att det som sedan kom att ingå i Gamla Testamentet var ett urval från en mängd befintliga texter.

Sanningen om Gamla Testamentets tillkomst är svår att ifrågasätta idag, men om man skall tolka den judiske historikern Josephus var dess autenticitet ifrågasatt redan på hans tid som enligt uppgift skall ha varit omkring 90 e.Kr. Han skriver följande i Antiquities of the Jews bok 16:2 (min understrykning).

If any one therefore examine into our observances, he will find they are good in themselves, and that they are ancient also, though some think otherwise, insomuch that those who have received them cannot easily be brought to depart from them, out of that honor they pay to the length of time they have religiously enjoyed them and observed them.[179]

Josephus återberättar Gamla Testamentet men han berättar också om händelser som inte återfinns i GT idag. Bland annat att Moses ledde den egyptiska hären i krig mot etiopierna, och att han gifte sig med den etiopiska kungadottern Tharbis. Josephus förklaringar till de judiska månaderna är märklig, han skriver om månaden Nisan i bok I kapitel 3, att den är tiden för nyårsfesten eftersom Moses ledde folket ut ur Egypten vid den tiden. Men månaden Nisan är precis som de andra judiska månaderna ett arv från den babyloniska kalendern, och har inte något med Egypten att göra.

This calamity happened in the six hundredth year of Noah's government, [age,] in the second month, (14) called by the Macedonians Dius, but by the Hebrews Marchesuan: for so did they order their year in Egypt. But Moses appointed that Nisan, which is the same with Xanthicus, should be the first month for their festivals, because he brought them out of Egypt in that month.

Sanningen om det babyloniska ursprunget för delar av Gamla Testamentet är naturligtvis inte någon nyhet. Ganska snart när man började bli i stånd att tolka de sumeriska fynden av kilskriftstavlor uppmärksammades likheterna mellan myterna från Sumer och de i Gamla Testamentet. Redan 1916 beskrev Leonard W. King dessa fakta på ett mycket bra sätt i en föredragsserie för British Academy med titeln ”Legends of Babylon and Egypt in relation to Hebrew tradition“.[180]

Men trots detta, och trots att delar av Dödahavsrullarna fanns tillgängliga för allmänheten via böcker åtminstone från början av 1990-talet, verkar inte budskapet ha trängt igenom. De religiösa fundamentalisterna använder fortfarande dessa texter som om de vore guds ord som dikterats direkt till de stora profeterna. I Bibel 2000 som utkom 1999 beskrivs fortfarande skeendena i Bibeln som historiska sanningar med angivande av exakta årtal för allt från Abrahams födelse och framåt. Profeterna framställs som historiska personer och som verkliga författare till de böcker som bär deras namn.

Oviljan att acceptera det uppenbara har naturligtvis stora psykologiska orsaker. En stor del av vår västerländska världsbild vilar på Bibelns och Gamla Testamentets grund. Om vi radikalt skulle omvärdera de sanningar som varit fastspikade under hundratals år och över vilka så mycket blod spillts, vad skulle då hända? Jag kan själv vittna om att det varit svårt att ta emot denna information, trots att jag inte ser mig som troende kristen, och det är klart att det är ändå mycket svårare att acceptera för dem som lever i och av denna tro.

Men det nya som tränger fram med så stor kraft innebär att vi måste förstå den utveckling som går från en harmonisk och ickedualistisk världsbild i de sumeriska myterna, via den babyloniska världsbilden och vidare till den hebreiska anpassningen. Det är samma krafter som ursprungligen stod för de uppenbarelser som finns i kärnan av vissa av de gammaltestamentliga berättelserna, som nu arbetar för att sanningen skall komma fram. Detta innebär att vi inte behöver förkasta eller skuldbelägga någon eller några, vi kan gå vidare med en förståelse och respekt för de historiska omständigheterna.

Leonard W. King bevisade redan 1916 att de hebreiska versionerna av skapelsen och floden härrörde från babylonierna och inte från de sumeriska originalen.

A detailed comparison of the Creation and Deluge narratives in the various versions at once discloses the fact that the connexion between those of the Semitic Babylonians and the Hebrews is far closer and more striking than that which can be traced when the latter are placed beside the Sumerian originals. We may therefore regard it as certain that the Hebrews derived their knowledge of Sumerian tradition, not directly from the Sumerians themselves, but through Semitic channels from Babylon.[181]

Fynden vid Qumran kan ge oss följande scenario. Det var några människor under de första århundradena före vår tideräkning som utifrån babyloniska texter om skapelsen, floden, Babels planläggning etc. skapade nya berättelser med fokus på Palestina och Jerusalem. Ursprungstexterna var i åtminstone vissa falla på arameiska vilket förklarar de många nya eller sällsynta ord som finns i texterna från Qumran.

De stora profeternas förmåga att förutsäga kungars och imperiers framgångar och fall är naturligtvis mycket förklarliga i skenet av att dessa profetior skrevs hundratals år efter de faktiska händelserna. I de babyloniska myterna vävdes också typiska hebreiska motiv in som till exempel uppkomsten av omskärelsen, sannolikt för att ge en historisk legitimitet åt sådana seder.

Kanske skedde en medveten förvanskning av vissa namn på människor och platser. Jesaja 60:9 innehåller ett exempel på detta där den stora sjöfararstaten Karthago i versionen från Qumran översätts till Tarshish i Bibel 2000. Karthago grundlades runt 800 f. Kr, de tidigaste lämningar man funnit är från ca 775 f. Kr. Att Jesaja som skulle ha levt på 700-talet skulle ha talat om Karthago som en stor sjöfararnation är naturligtvis orimligt, någonstans har alltså denna orimlighet dolts under det mytiska namnet Tarshish. Fenicierna från Tyros grundade Karthago, en annan möjlighet är förstås att Tarshish är en förvrängning av Tyros.

Dessutom skapades en kungalista enligt förebild från de sumeriska och babyloniska kungalistorna. I dessa var härskarna före floden gudar eller andra himmelska makter, och först efter Noa överfördes kungamakten till jorden. På precis samma sätt var Adam och hans efterföljare i Första Mosebok övermänskliga varelser med enormt långa livslängder. I de s.k. kunga- och krönikeböckerna presenteras däremot kungar med normala regeringstider och uppdelningen mellan nord- och sydriket Israel och Juda motsvarar väl striderna mellan brödrafolken Assyrien och Babylonien. De berättelser som konstituerar Gamla Testamentet hade som ett huvudsyfte att legitimera kravet på en egen stat.

I Gamla Testamentet finns också beskrivningar av den kommande Messias. Där finns till och med partier som verkar beskriva en redan uppfylld profetia, som t.ex. i Psalm 22. I Peshittas version av denna text talas det om genomstungna händer och fötter samt andra fakta som vi förknippar med berättelserna i Nya Testamentet. Om Gamla Testamentet skrevs under årtiondena runt år 0, i stället för hundratals eller tusentals år tidigare, så sammanfaller dessa texters tillkomst med den tidsperiod när Jesus sägs ha trätt fram.

Gamla Testamentet omhuldas av de kristna och ingår i den kristna Bibeln av den anledningen att det innehåller profetior och texter som det anspelas på i Nya Testamentet. I Bibel 2000 sägs t.ex. följande. ”Hos Jesaja finner den kristna kyrkan därför både julens (7:14, 9:2-7), långfredagens och påskens (42:1-4, 49:1-6, 52:13-53:12) samt pingstens budskap (55:1) förankrade.” Texten i Jesaja skapades alltså mycket nära den tid då Jesu historia skall ha utspelats. Jesajarullen från Qumran är inte bara en avskrift, utan en verklig vittnesbörd om ett pågående arbete. Yeshua, frälsaren, nasiren (nazarenen), en son till österns vise män och kungar förekommer i Dödahavsrullarna. Han var skottet av Jishajs rot och stam som det profeterades om redan i 1 Mos 49:10-11 och som beskrevs i Jesaja 11:1-4.

Och vart leder det här? Visst kan man säga att det var de första kristna som arbetade med texterna från Qumran. Det verkar vara så att man medvetet skapade en ättelinje för sin Messias, och en mängd profetior för att underbygga hans legitimitet som judisk kung. Dessa människor kallade sig naturligtvis inte kristna, Messiasförväntningarna hade ju ett judiskt ursprung. Texterna färgades också av sitt ursprung i den mesopotamiska världen, där krig och folkmord verkligen hade ingått som en del i de olika imperiernas erövringar. I de gamla staterna var gudarna och staten ett, varför teman med våldsamma och hämndgiriga gudar var en avspegling av religionen i dess politiska form.

I Palestina utgjorde religionen ammunition i mackabéernas kamp mot seleukiderna. En av mackabéerna, Jonathan, blev överstepräst i templet och ståthållare, men mördades sedan. Hans bror Simon åstadkom att seleukidernas beskattning och militära närvaro i landet upphörde. Under åren från den romerska erövringen 63 f. Kr. och fram till det slutliga nederlaget år 70 e. Kr förekom också uppror och politiska utspel underbyggda med religiösa argument. I dessa sammanhang var det förstås viktigt att kunna elda till självständighetskamp på historiska och religiösa grunder.

Anledningen till att man använde babyloniska texter och myter kan vara att ordet i sig ansågs ha en magisk kraft, den babyloniska kulten var gammal och mäktig. Man kan se i Gamla Testamentet att författarna ofta dragit sig för att direkt ändra en historia, i stället har man ofta lagt till nya berättelser i ett existerande sammanhang. Och det lustiga är att detta med ordets kraft nog kan sägas stämma. För min del framstod vissa delar av Gamla Testamentet med en stark kraft, till exempel Hesekiels berättelser om sina andliga kontakter och berättelserna om stadsplanen. Men jag fick också en nästan olidlig känsla av smuts och förfalskning i samband med det jag läste.

Vid den tiden trodde jag att det bara var mina kunskaper om hur Bibeln använts för att förfölja och förtrycka människor som gav denna reaktion, men med ”facit” i hand måste jag säga att det var en intuitiv kunskap om texternas rätta ursprung som skapade känslan av lögn. Samtidigt fick jag också många direkta visioner och drömmar som ledde mig framåt, den andliga världen ville verkligen att jag skulle komma vidare.

I slutet av arbetet med Pärlan hade jag förstått att brännpunkten fanns i Babel och inte i Jerusalem, och jag försökte lösa upp den väv som spunnits runt Bibeln texter. Under de senaste veckorna har så de sumeriska stadsstaterna och deras gudavärld stigit fram, och jag förstår nu att den andliga kraft som skapade förutsättningar för vår första civilisation verkligen förmedlades till babylonierna, kaldéerna och de andra folk som omfattade den gamla sumeriska kulten.

Men naturligtvis hade de flera tusen år som låg mellan sumererna och judendomens och kristendomens framväxt förändrat mycket. Det tydligaste tecknet på detta är synen på kärleken och det kvinnliga. I texterna i Gamla Testamentet finns en tydlig kamp mot gudinnan och de gamla kulterna. Denna kamp återspeglas dock inte på samma sätt i texterna i Nya Testamentet, som ändå i vissa fall var nästan samtida med Gamla Testamentet. Orsaken till det är kanske att många av de kristna texterna skrevs i andra kulturer, kanske i Grekland, Alexandria eller Rom. Där var inte gudinnan och kärleken något problem, tvärtom ingick de i de lokala kulterna av Isis, Juno, Vesta, Afrodite och alla de andra gudinnorna.

Gamla Testamentet återspeglar alltså inte en monoteistisk kult så som man hävdar från de religioner som ser dessa texter som heliga urkunder. Texterna användes i stället ursprungligen i samband med en polyteistisk världsbild. Att läsa dessa texter och åkalla gudarna vid namn gav en magisk kontakt, och det finns egentligen inte något som säger att man inte avsåg att utnyttja detta faktum i Gamla Testamentet.

Enligt en uppgift på Internet nämns ofta den arabiske skrivarguden Ruda (Arus, Arsu) i talmudiska texter.[182] Han var en motsvarighet till den babyloniske Nabo, den grekiske Hermes och egyptiernas Thot. Jag vet inte i vilka sammanhang Ruda förekommer i de rabbinska texterna, men han saknas såvitt jag kan se helt i Gamla Testamentet. Det verkar alltså finnas två skilda strömmar i den judiska religionen. Enligt uppgift finns inga rabbinska texter i fynden från Qumran. Detta kan naturligtvis bero på att denna tradition inte skrevs ned förrän under andra århundradet efter vår tideräkning. Men trots det borde ändå spår av sådana föreställningar ha funnits i Qumrantexterna.

Josephus talar om en ny inriktning bland judarna vid tiden för upproren mot romarna, den s.k. fjärde filosofin, och exemplar av texter från Qumran har återfunnits i fästningen Masada. Masada var det sista fästet för seloterna efter Jerusalems fall, nästan tusen människor valde att hellre ta sina liv där än att ge upp. Enligt en judisk källa på Internet nämns dock inte alls denna viktiga händelse i Talmud, den var tydligen helt bortglömd fram till 1920-talet.

Det här kan tolkas som att det fanns olika fraktioner inom judendomen, och att det som blev ursprunget för kristendomen var en del av en befrielsekamp där religionen användes i politiska syften. Och ändå finns det en strömning i detta som återspeglar en andlig sanning. Vem var det som korsfästes och varför? Den som det talas om i Psalm 22 och i Jesajarullen som fick lida för andras synder, som förnedrades och korsfästes, måste ha varit samma person som det berättas om i Nya Testamentet.

Hur kom denna berättelse som sannolikt handlar om en frihetskämpe att förknippas med budskapet i Johannesevangeliet om kärleken, vinrankan och vattnet, och med berättelserna om det nya Jerusalem i Uppenbarelseboken? Dessa teman är ju tillsammans med lammet som slaktas och återuppstår rent babyloniska, och i förlängningen sumeriska. Ett svar är förstås att man fortsatte att arbeta vidare på de teman som fanns i de texter som legitimerade Messias anspråk, till exempel berättelserna i Jesaja och Hesekiel. Därmed fick man helt automatiskt med det babyloniska arvet. Kanske späddes detta på genom att de östliga kyrkorna inledningsvis dominerade inom kristendomen, människor i dessa områden levde i en kulturkrets som hade präglats av de sumeriska myterna i tusentals år.

Men det hela är inte bara en påhittad historia. Visst fanns det någon som var en avatar av den levande guden. Beskrivningarna av hur Jesus är ett med Fadern, och hur den andliga kraften förmedlas från Kristus så som genom en vinranka, präglas av upplevd sanning. De gamla prästerna, prästinnorna och kungaprästerna förmedlade verkligen en andlig kraft, Jesus eller Yeshua måste ha betecknat höjdpunkten på en era. Han har verkligen visat mig såren i sina händer, jag måste tro på denna starka försäkran om att kärnan i det hela är sann.

Och detta är naturligtvis kärnan i allt jag har upplevt. Den levande andliga verkligheten har gjort sig påmind på ett mycket starkt och konkret sätt, allt jag behöver göra är att förstå vad mitt uppdrag handlar om. Jag kan inte annat än redovisa mina erfarenheter och upplevelser och försöka tolka dem i ljuset av vår nuvarande kunskap. Den andliga världen ger oss inte nycklar som saknar lås, allt har sin naturliga förklaring. Men denna förklaring måste med nödvändighet utvidgas till att omfatta inte bara det synliga och jordiska, utan också den andliga världen.

Nyckeln till mina upplevelser är inte bara mina minnen från tidigare inkarnationer, utan också den levande andliga vägledning som jag fått genom så många liv. Min rätta natur och min djupaste andliga inriktning kan förstås genom det som karaktäriserade de sumeriska tempeltjänarna. Där började min vandring genom tidsåldrarna, och denna grundläggande inriktning har följt mig genom liven. Jag har arbetat för att uppnå det som Inanna fick med sig från Enki, nämligen det perfekta utförandet av me.

I alla tider har jag dragits till andliga träningsmetoder och kulter där man arbetat med den andliga kraften, och jag har fått fantastiska möjligheter till utveckling. I Egypten var farao också överstepräst, Thutmosis III utvecklade både sina krigiska och sina andliga färdigheter. Min mästare Yeshua, den inkarnerade Kristus, gav mig av sitt kraftfält och sin kärlek. I Kina har jag levt liv där min själs tidigare världsbild från Sumer fick bekräftelse i taoismen och de kinesiska metoderna för att träna sin andliga kraft. Denna utveckling fortsatte i Tibet där Trisong Detsen utvecklades tillsammans med den tantriske mästaren Padmasambhava. Intresset för det ockulta och stjärnorna som grundlagts i Sumer och Kaldéen gjorde sig åter starkt påmint i stjärnskådaren Tycho Brahe. I de senaste liven som Jane Lead, Louis Claude de Saint-Martin och Hilma af Klint fick min själ åter undervisning om vägen och medlen för att nå målet.

Målet var att förverkliga den sanning om sambandet mellan himmel och Jord som sumererna hade haft kunskap om. De visste att varje tempel som förmedlar andlig kraft har en förankring och en spegelbild i den andliga världen. Varje sann präst eller prästinna är en avatar, en personifikation av det gudomliga och en förmedlare av andlig kraft. E-ana, Ans och Inannas tempel i Uruk, hade sänkts ner från himlen, och olika profeter fick genom tiderna uppenbarelser om att denna händelse skulle återupprepas i andlig form.

Domen och nästa liv

Gamla och Nya Testamentet har egentligen diametralt motsatta budskap, och ändå kom de att förpackas i samma paket. Inom kristendomen har GT betytt minst lika mycket som NT, framförallt fanns det ju en outtömlig källa för argument för förföljelse av oliktänkande, kvinnoförakt, krigshets och så vidare i dessa texter. Att Jesu budskap i form av kärleksbudet, uppmaningen att vända andra kinden till när man blir angripen och annat talade direkt mot den ”gamla lagen” som byggde på blodshämnd och liknande, brydde man sig inte om.

Men de två testamentena har också kopplats samman på ett direkt sätt genom direkta citat. Man hänvisar till exempel direkt till Psalm 110 i både Lukasevangeliet, Apostlagärningarna och Hebreerbrevet.

Så lyder Herrens ord till min härskare:
Sätt dig på min högra sida,
så skall jag lägga dina fiender
som en pall under dina fötter. (Ps 110)

Jesus identifieras med Messias, den som skall sitta på Herrens högra sida och döma levande och döda. Domen är ett centralt begrepp i Bibeln. I GT är gud en nyckfull och hämndgirig makt. Han dömer egyptierna till allehanda plågor, han låter jorden öppnas och uppsluka de av Israels menighet som inte lyder buden. Herrens vrede är orsak till att israelerna måste irra omkring i öknen i 40 år, och han låter Israel, Juda och andra länder drabbas av allehanda plågor på grund av deras kungars val att dyrka andra gudar. Gamla Testamentets gud kräver ovillkorlig lydnad och underkastelse.

I Matteus 25 berättas om Människosonens dom. När han kommer tillbaka med alla sina änglar och sätter sig på sin tron för att döma alla folk kommer han att skilja på får och getter. De som står till höger får då ta emot det rike som väntat dem sedan tidernas begynnelse, medan de andra döms till en evig pina i helvetet.

Sedan skall han säga till dem som står till vänster: ’Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar. (Matt 25:41)

I den Augsburgska trosbekännelsensens artiklar I och XVII står följande om Gud och om Kristi återkomst till domen.

I. Våra kyrkor lära endräktigt, att Niceamötets beslut om gudomsväsendets enhet och de tre personerna är sant och att det oryggligt skall tros: nämligen att det finns ett enda gudomligt väsende, som både kallas och är Gud, evig, osynlig, odelbar, av omätlig makt, vishet och godhet, skaparen och uppehållaren av allting, både synligt och osynligt. Likväl finnas tre personer med samma väsende och samma makt, som av evighet äro till jämte varandra, Fadern, Sonen och den helige Ande. De använda här ordet person i samma betydelse, som det har hos kyrkans gamla författare i detta sammanhang; det betecknar något, som icke är en del eller en egenskap hos något annat, utan existerar självständigt.

De fördöma alla kätterier, som uppkommit i denna punkt, såsom manikéerna, vilka antogo två urprinciper i tillvaron, en god och en ond; likaså valentianerna, arianerna, eunomianerna, muhammedanerna och alla andra dylika. De fördöma även samosatenerna, gamla och nya, som förfäkta, att det endast finnes en person, och därför om Ordet och den helige Ande illfundigt och hädiskt säga, att de icke äro särskilda personer, utan att Ordet blott betyder av stämman frambragt ord och Anden endast är en skapad rörelse hos tingen.

XVII. Vidare lära de, att Kristus skall återkomma på yttersta dagen för att hålla dom, och han skall uppväcka alla döda; de fromma och utvalda skall han giva evigt liv och evärdlig glädje, men de ogudaktiga människorna och djävlarna skall han fördöma till att pinas utan återvändo.

De fördöma vederdöparna, som anse, att de fördömda människornas och djävlarnas straff en gång skall få sitt slut. De fördöma även andra, som nu utsprida judiska läror, att de fromma före uppståndelsen skola få herraväldet i världen, sedan de ogudaktiga allestädes nedslagits.

Den Augsburgska trosbekännelsen slår alltså fast som den första och viktigaste artikeln att gud inte är en, utan verkligen är tre separata personer. Dessa är inte en del eller en egenskap hos något annat, utan existerar självständigt. Det är också enligt denna text viktigt att förstå att det slutliga målet är den yttersta dagen, då alla döda skall återuppväckas och de fromma och utvalda får evigt liv och glädje medan de ogudaktiga förvisas tillsammans med djävlarna till en evig och ovillkorlig pina utan slut.

Domen och dess koppling till dödsriket har sitt ursprung i de sumeriska gudasagorna. I den undre världen härskade Ereshkigal och hennes medhjälpare som dömer människorna när de kommer dit efter döden. Nungal var Ereshkigals dotter och hon kallades även Ninisina (Ninisina F) och Ninegala. Nungal/Ninisina kom att smälta samman med gudinnorna Bau och Gula under babylonisk tid. Bau/Gula/Nintinuga förknippades med helande och läkekonst och hon anropas ofta som ”den stora läkaren”, hon kallades också ”hon som återställer liv”.

I en hymn till Nungal (Nungal A) beskrivs hur hennes ”hus” täcker och övervakar himlen och jorden som ett stort nät. An har gjort hennes hus stort, det är den nedre världen. Det är ett fängelse där det utdelas straff, men det är också gudinnans älskade boning med en överväldigande aura. Här bestäms vilka som är rättfärdiga och vilka som är onda. Åt de rättfärdiga ges återfödelse, medan de orättfärdiga utsläcks eller utplånas. Till Nungals rike kommer ingen med rena kläder (ingen är perfekt) men vistelsen där innebär en rening och regenerering inför nästa mänskliga liv.

When someone has been brought into the palace of the king and this man is accused of a capital offence, my chief prosecutor, Nindimgul, stretches out his arm in accusation (?). He sentences that person to death, but he will not be killed; he snatches the man from the jaws of destruction and brings him into my house of life and keeps him under guard. No one wears clean clothes in my dusty (?) house. My house falls upon the person like a drunken man. He will be listening for fanged (?) snakes in the darkness of the house. My house gives birth to a just person, but exterminates a false one. Since there are pity and tears within its brick walls, and it is built with compassion, it soothes the heart of that person, and refreshes his spirits.

When it has appeased the heart of his god for him; when it has polished him clean like silver of good quality, when it has made him shine forth through the dust; when it has cleansed him of dirt, like silver of best quality ......, he will be entrusted again into the propitious hands of his god. Then may the god of this man praise me appropriately forever![183]

Det framgår att sumererna såg döden som en mellanstation på vägen mot återfödelse. Under denna mellanstation blev man dömd, men det var en dom som innehöll medlidande och medvetenhet om alla människors villkor (no one wears clean clothes in my dusty house). Man inordnade det sorgliga och smärtsamma i döden som en del i en positiv process som innebar rening och reinkarnation.

Från tron på döden som en rening och start för nästa steg i utvecklingen, ledd av deltagande gudomligheter, kom vi till Bibelns hopplösa syn på döden som en lång period av ickevarande inför en avlägsen kroppslig uppståndelse, en obarmhärtig dom och en slutlig evig pina i helvetets eld.

Origenes klagade över att gnostikern Basilides ”berövade människor deras hälsosamma rädsla genom att lära ut att reinkarnation är det enda straffet efter döden”. Basilides omfattade den tusenåriga tron på människans utveckling genom reinkarnation som spritts från Mesopotamien, men den kristna kyrkan motarbetade denna tro med alla medel. De använde judarnas ”urgamla” texter i denna kamp. Att dessa texter egentligen skapats för att legitimera en kung, en stat och en viss fraktions överhöghet över andra, valde man att bortse från.

Den mesopotamiska gudavärlden, och kanske speciellt tron på dödsriket och gudarna som kastar ut sina nät för att snärja syndarna, finns på många ställen i Gamla Testamentet. I Predikaren beskrivs till exempel gudinnan, nätet, fängelset och villkoren för hennes rättegång enligt den gamla läran från Sumer.

Detta har jag funnit:
bittrare än döden är kvinnan,
hon är en snara,
hennes hjärta är ett nät,
hennes armar är bojor.
Den som behagar Gud kommer undan,
men syndaren blir hennes fånge. (Pred 7:27)

Men utan kunskap om bakgrunden för denna text blir den en källa till kvinnoförakt och ett förnekande av kärleken. Allt som man ursprungligen trodde på när det gällde kärlek, skapande, en cyklisk utveckling och villkoren för liv och död vändes i Gamla Testamentet till sin livsförnekande motsats. Denna skrämselpropaganda återfinns också i delar av Nya Testamentet i form av hotet om det eviga straffet och helvetets eld.

Men kärnan i Johannesevangeliet innehåller ett helt annat budskap. Där finns kärleksbudskapet och budskapet om Fadern som förmedlare av andlig kraft så som saven förmedlas genom ett träd eller genom en vinranka. Kärleken var grunden för allt i Sumer och i Enki and the World order liknas Enki vid ett träd som är planterat i Abzu och som sträcker sig över allt land (hela universum). Att kristendomen skulle beteckna genombrottet av något helt nytt är fel, det var i stället fråga om en ny uppenbarelse av den eviga sanningen.

I Gilgamesheposet berättas om hur Giglamesh och Enkidu besegrade jätten Humbaba och hur hans sju krafter eller auror fördelas av Enlil till fälten, floderna, vassfälten, lejonen, palatset, skogarna och slutligen till gudinnan Nungal. Detta är en berättelse om en värld besjälad av urkrafter. Den säger också att samma kraft som besjälar jorden också ger kraft till undervärlden, Nungals rike. I denna filosofi finns inget som enbart är ont eller gott, allt utstrålar från en enda källa.

Människorna och gudarna hade ett nära samband hos sumererna. Vi skapades ju ursprungligen av jord, men vår mor var Ninti som var guden Enkis dotter och en del av honom genom att hon skapats från hans revben. Ninti var gudarnas och människornas moder, vi jämställdes alltså med de gudomliga krafterna. Den sumeriska skapelsen skedde i olika steg ner mot allt tyngre och mer materiella nivåer, jorden och människorna var den lägsta nivån, men denna nivå var också ett barn av de högre planen.

Enki förkroppsligade alltså universum. På liknande sätt framställs människorna som delar av Kristi kropp i till exempel Romarbrevet. Kristus är där i förlängningen en kosmisk varelse och ett med Fadern. Inom taoismen förkroppsligade Lao Tzu Tao, och han titulerades T'ai Shang Lao-Chun (ungefär den Store Herren i Höjden). Den gamle Mästarens kropp är en modell eller urbild för hela Universum. Taoisterna ansåg att Lao Tzu hade inkarnerats på 600-talet f. Kr. men att han också i andlig eller kosmisk form fortlöpande var en källa för visioner och uppenbarelser genom tiderna. Till skillnad från taoisterna godkände de kristna inte den gudomliga världens fortlöpande intresse för oss människor, och därigenom avskar man sig från det levande vattnet.

I mitt eget exempel har verkligen Lao Tzu trätt fram som en av dem som står bakom verket, hans kraft har visat sig genom drömmar och bilder som har haft en klart kinesisk karaktär. Detta och annat har övertygat mig om att jag har levt liv i den kinesiska kulturkretsen. Jag kan inte se någon motsättning mellan de östasiatiska influenserna kopplade till kinesiska och tibetanska andliga föreställningar, och den grund för de s.k. monoteistiska religionerna som uppenbarat sig för mig via de sumeriska krafternas vilja.

Allt är ett, allt har sin grund i det Enda, om man så väljer att kalla det Tao eller havet. I Enuma Elish, skapelseeposet som citerades varje år vid nyårsfesten i Babylon berättas om alltings början.

1. When in the height heaven was not named,

2. And the earth beneath did not yet bear a name,

3. And the primeval Apsû, who begat them,

4. And chaos, Tiamat, the mother of them both,--

5. Their waters were mingled together,[184]

Att i detta perspektiv skapa motsättningar mellan olika kulturella och språkliga försök att beskriva det outgrundliga är förstås onödigt. Varje tid och varje kultur har gjort sina egna försök att beskriva det Enda, och varje sådant försök är värt samma respekt. Varje människa som får en direkt kontakt med den andliga världen upplever samma sanning, men det sker inte alltid på samma sätt. Den andliga världen består av olika nivåer, där finns många ledsagare och representanter som arbetar med oss människor, men de är i grunden alla delar av samma stora hierarki.

Mina stora svårigheter att tolka de många budskap som jag fått från den andliga världen i form av sumeriska symboler beror naturligtvis på att dessa symboler inte längre är en del av vårt kulturella medvetande. Men just detta faktum och den bredd och konsekvens som dessa budskap visat, har övertygat mig om deras ursprung i en levande andlig värld. Den andliga världen vill verkligen att vi skall förstå ursprunget för våra andliga föreställningar.

Anledningen till denna iver är att grunden för vår evolution består i just detta cykliska förlopp med kroppslig död och pånyttfödelse i en ny kropp som illustrerades i myterna om Inannas, Dumuzis och Gilgamesh nedstigande till dödsriket och det därpå följande återvändandet till de levandes värld. Men undervärlden var också en del av alltet, den var inte en plats för evig pina utan utgjorde en instans för rening och regenerering. Dödsrikets gudinna var ingen ond makt, utan en nödvändig del av det stora maskineri som drev universum. Hennes värld låg där solen varje morgon steg upp på himlen.

Läkekonstens gudinna Nintinuga eller Ninisina, som kallades Gula av babylonierna, var förbunden med hunden.[185] Man fann dussintals hundar begravda vid Ninisinas tempel i Isin. Denna gudinna eller kraft har gjort sig påmind genom många drömmar om läkare och många anspelningar på platser med anknytning till solen.

18/11-2002

Drömde att jag skulle hjälpa till att starta en ny verksamhet. Det hade satts in en annons där man sökte medhjälpare. Varje verksamhet drevs tydligen av ett par där den ene var läkare och den andre gjorde något ”enklare” arbete. Jag skulle titta i annonsen för att se vad man sökte, men det var så svårt att hitta den. En av mina gamla chefer var tydligen ansvarig. Jag hittade en annons men ”chefen” hade tejpat för kartan. Den var dold av ett papper. Men jag lyckades uppfatta att det kanske var någonstans i Solna.

30/11-2002

Drömde att jag kom till något slags värdshus. Ägaren var intresserad av mig, han försökte arrangera så att vi skulle kunna träffas. Han gav mig ett smycke med min månadssten, jungfrun. Jag var förvånad över att han råkade ha ett smycke med just min sten. Tyckte det var lite pinsamt, var rädd att hans fru skulle misstycka. Också något om en läkare som var vän till den här mannen och som skulle hjälpa oss att träffas?

27/12-2002.

Jag drömde att jag hade ansvar för en massa barn i en by. Jag lagade mat, stekte pannkakor, fast det var svårt. De klibbade ihop, blev kalla innan de hann äta. Deras fäder, eller någons far, kom också och åt. Alla verkade i alla fall uppskatta mig, fast jag själv tyckte jag var oskicklig. Det fanns en hund där också, ingen visste vart han hörde. Men han var så snäll och lugn.

14/10-2003

Jag drömde att jag var ute och åkte skridsko. Det var tjock snö på isen och jag följde ett spår, som efter en isbrytare. Det var bara tunn nyis på det här uppbrutna spåret, jag skar igenom men surfade ändå vidare på isen. Längst in där spåret tog slut var det en stor fisk under isen, det såg ut som om någon försökt fånga den tidigare men misslyckats. Nu borde man dock kunna få upp den. Jag kom under ytan, under isen, och där var som en stor grotta. Det var människor därnere, jag blev förvånad eller skrämd när jag hörde dem. Det här med att jag kom ner under ytan hände två gånger.

Jag drömde att det var fredag eftermiddag. Jag hade ett jobb som inte var helt klart men var så trött. Jag följde med någon till ett slags stor anläggning med flera hus eller lägenheter och flera ställen där man kunde duscha utomhus. Det var varmt och ljust, inga bilar, det kändes på något sätt gammalt men där fanns tydligen alla moderna bekvämligheter ändå. Jag skulle egentligen tillbaka till jobbet men bestämde mig för att ta ledigt för helgen. Jag skulle ta ett bad, det verkade som om jag skulle bada ”offentligt”. Där kom människor, flera gamla studiekamrater verkade samlas hos mig. Där var andra gamla bekanta, det var olika grupper på andra ställen inom anläggningen. En grupp var äldre, de hade en hund eller något hundliknande djur. Det hela påminde om ”Gerusalemme” fast där var ju helt tomt på människor när jag var där på ”visning” i maj 2000. Nu verkade det mycket mer bebott.

Det hela hade alltså anknytning till Jungfrun, gudinnan och till mina ”gamla chefer”. Den hund först var utan ägare visade sig tillhöra en grupp äldre gudomligheter i den gyllene staden. För ett år sedan hade jag ingen medveten kunskap om sumeriska eller babyloniska myter, men jag såg vid något tillfälle en hänvisning till att en hund fördes fram till den döde vid zoroastriska begravningar. Hilma af Klint skrev en del om att hon och hennes vänner hade träffats i Zoroasters tempel och så småningom förstod jag att zoroastrismen hade en anknytning till kaldéerna.

Men det är först nu långt senare, som jag förstår varifrån bilden av hunden kommer. Det är också tydligt att det som vi ser som två personligheter eller gudinnor i själva verket representerar två aspekter av samma sak. Födelse och död är båda aspekter av livet. I dödsriket finns det ett helande och en regenerering som behövs för nästa liv i kroppen. Ett annat starkt budskap som jag fått både via mina upplevelser i samband med boken Templet och på andra sätt, är livets och dödens relativa placeringar. När man går från ett liv i kroppen till nästa fas, upplever man det som en död. Men samma förhållande är, när man se från den andra sidan, en passage från död till liv.

Skillnaden är att när man går från livet i den andliga världen till en ny inkarnation så gör man det i fullt medvetande, även om man temporärt glömmer allt man visste under livet i kroppen. Men så fort själen blir fri från kroppen börjar den åter minnas. Om detta sker medan man fortfarande lever ett fysiskt liv kan man börja föra in kunskaper från den andliga världen in i den jordiska.

4/11-2004

Jag väcktes vid 02-tiden och såg i detsamma hur rymden lystes upp av ett starkt ljus till höger som verkade ligga ”bakom”. Plötsligt trädde alla stjärnor fram med ett fantastiskt vackert ljus och mellan stjärnorna fanns ljusa förbindelser som skapade stjärnbilderna. Allt var underbart vackert, strålande ljus på en ljus bakgrund. Skenet var som från diamanter. Allt gick så snabbt, jag hann bara lägga märke till en triangel och en skorpion, men det var mängder med stjärnbilder. Jag hade en känsla av att en skiljevägg eller ridå var borta så att det rätta ljuset strålade fram. Astralljuset. En ockult koppling mellan himlakropparna och astralvärlden.

Det här var en mycket starkt och glädjefylld upplevelse. Där fanns en stark känsla av att dolda samband uppenbarades, av ljus, klarhet och av den ”diamantlika” skönhet som funnits i andra himmelska upplevelser. Där fanns en insikt om att de linjer som skapar stjärnbilderna inte är mänskliga fantasier som projicerats på stjärnhimlen, utan andliga samband som uppenbarades för dem som hade ”ögon att se med” en gång i tidernas gryning.

Nu på morgonen, efter ovanstående dröm, tänkte jag på en upplevelse som jag hade när min nuvarande utveckling startade i augusti 1999. Vid den första gemensamma qigongträning som jag deltog i fick jag en ut-ur-kroppen-upplevelse och jag såg människorna som äggformade energifält där vissa hade en förbindelse mellan varandra. Bakom den fysiska och synliga världen fanns en andlig struktur med samband som normalt är osynliga för det vanliga ögat. På samma sätt uppfattar jag min upplevelse i natt, bakom det fysiska universum finns en struktur som är oändligt vacker, med samband som vi inte är medvetna om i den fysiska världen.

Liven på jorden är en skola som syftar till att vi skall utveckla vår kraft och förståelse och det kan inte ske på något annat sätt än genom att man möter motstånd. De krafter som vi kallar onda är inget annat än våra egna mänskliga drivkrafter, de är ett nödvändigt villkor för att vi skall kunna leva i en fysisk värld. Men utvecklingen syftar också till att vi skall bli vuxna nog att styra och kontrollera dessa krafter så att de kan användas i det godas tjänst.

Om vi förnekar vår rätta natur innebär det att vi inte kan lära oss att bemästra och använda den på det sätt som är avsikten. Tillvarons skola innebär att man måste ner i det djupaste mörkret, men också att man måste lära sig att värdera allt efter dess rätta värdeskala. Att använda sin kropp på det sätt som den var avsedd att användas, att njuta av alla gåvor som ett jordiskt liv innebär, är aldrig någon synd. Att utnyttja och förslava sin kropp för att pressa ut mesta möjliga tillfredsställelse, vad det än gäller, är däremot ett tecken på obalans.

Vägen mot ett fullt själförverkligande måste var och en gå på egen hand. För min egen del har jag fått uppleva en ny verklighet som är så vacker och full av tillfredsställelse att den överglänser allt man kan föreställa sig med sin jordiska fantasi. Men jag är också säker på att det finns nya horisonter och nya sanningar som ligger bortom det jag kan nå från min nuvarande ståndpunkt. Utvecklingen fortsätter alltid, allt verkar i grunden för att öka den totala universella kraften som är kärlek.

De gamla myterna beskrev ursprungligen ett förhållande där människan och det gudomliga kunde mötas och förenas. I riterna förenades kungen/prästen och drottningen/prästinnan i en akt som symboliserade föreningen mellan himmel och Jord. I Babels tempeltorn förenades guden med en prästinna som sov i en kammare utan utsmyckningar. Det var den levande gudens förening med det mänskliga utan yttre hjälpmedel, en förening mellan ande och materia.

De riter och tekniker som utvecklades genom tiderna i olika kulter och filosofiska skolor hade alla detta mål. Vägen gick genom träning av kropp och sinne, genom rening och alkemiska transformationer, men målet var alltid att adepten skulle bli en värdig motpart till det gudomliga. Fortfarande idag går vägen genom kroppen och sinnet, den enda säkra vägen ut från jorden går genom det egna innersta.

För att öppna vägen ut måste man frigöra sig från allt i det egna inre som blockerar och håller en fast. Den stora resan hem kan aldrig göras med några som helst hjälpmedel. Vi kommer alla nakna och fattiga hit till jorden, och vi måste lämna den på samma sätt. När det gäller den kroppsliga döden är det lätt att förstå denna sanning, men livet i kroppen utgör inte något hinder för att finna vägen hem.

En stor mästare sade att man måste gå in ensam i sin egen kammare för att få kontakt med Gud, och att jordiska rikedomar eller kunskaper inte hjälper en på vägen. Det som gällde då gäller också idag. På tröskeln till nästa nivå måste man göra sig fri från alla föreställningar, bilder, hjälpmedel och all tro på att andra människor kan ge en svaret på ens egna gåtor. Men när man står där ensam och naken, utan allt som man varit van vid att stödja sig på, kommer också de som vill hjälpa en vidare att räcka fram handen från sin nivå.

Vi kommer alla att förr eller senare bli kallade vid namn från den andliga världen, konsten är att ha blivit lyhörd nog för att uppfatta den stämma som ljuder. Tro inte att detta är något teoretiskt eller abstrakt, den gudomliga stämman kan också uppfattas via våra jordiska sinnen. Men om man inte skulle höra sitt namn, eller inte förstå vad denna händelse innebär, är det ingen katastrof. Det betyder bara att människan ännu inte var färdig för nästa steg, utvecklingen och lärandet fortsätter naturligtvis i detta liv och i kommande. Våra andliga föräldrar har ett outtömligt tålamod, de står över tiden och de förstår det mänskliga livets realiteter som innebär ett ständigt lärande och en ständig utveckling. Ingen föds fullkomlig, ett liv på jorden är en gåva som innebär växande, men förr eller senare är man dock färdig för nästa steg i tillvaron.

Vi är redan i himlen, jorden och alla dess passagerare flyter i det stora havet av energi. Zi-ud-sura (Noa) förde allt liv till jorden i den sumeriska myten. Han blev som en av gudarna och fick evigt liv i Dilmun, det himmelska landet på andra sidan havet där den gudomliga solen går upp.[186] Vi kom ursprungligen från den andliga världen, och vi kommer alla att återvända dit på samma sätt som Zi-ud-sura och andra gudasöner. Vi hör hemma i de gudaboningar där vi en gång föddes som små, omedvetna glimtar av det eviga. Den last vi har med oss tillbaka dit är alla erfarenheter och all kärlek som vi samlat under våra många liv på jorden.

Josephus

När jag läser historikern Flavius Josephus skrifter slås jag av den stora likheten mellan tonen i texterna och delar av Nya Testamentet, speciellt med vissa texter med anknytning till Paulus. Där finns samma skenheliga vändningar, samma slags historieskrivning där man ordagrant upprepar samtal som man inte varit vittne till och samma avstånd till det judiska. Både Josephus och Paulus är lärda judar som samtidigt är romerska medborgare och båda flyttar till Rom. Båda beskriver romarna i liknande positiva ordalag.

Josephus är både en stor krigare och en präst. I De judiska krigen bok 3 kap 8:3 beskrivs hur han går över till romarna, inte som en desertör, utan som en profet som skall verka som förkunnare till romarna för judarnas gud. Här skriver Josephus om sig själv i tredje person. (Min understrykning.)

Now Josephus was able to give shrewd conjectures about the interpretation of such dreams as have been ambiguously delivered by God. Moreover, he was not unacquainted with the prophecies contained in the sacred books, as being a priest himself, and of the posterity of priests: and just then was he in an ecstasy; and setting before him the tremendous images of the dreams he had lately had, he put up a secret prayer to God, and said, "Since it pleaseth thee, who hast created the Jewish nation, to depress the same, and since all their good fortune is gone over to the Romans, and since thou hast made choice of this soul of mine to foretell what is to come to pass hereafter, I willingly give them my hands, and am content to live. And I protest openly that I do not go over to the Romans as a deserter of the Jews, but as a minister from thee."

I Antiquities of the Jews bok XII kapitel 1 berättar Josephus om hur den judiska lagen kom att översättas till grekiska under Philadelphus, efterföljare till Ptolemaios som kallades ”Frälsaren” (Soter). Tydligen hade Ptolemaios fört en mängd judar som fångar till Egypten, dessutom hade många invandrat dit av fri vilja på grund av den goda jorden och Ptolemaios välvilja. Eftersom Ptolemaios visste att judarna var extremt trogna i att observera eder och förbund gav han dem samma privilegier som makedonierna själva.

När sedan Philadelphus, son till Ptolemaios I, blev kung i Egypten hade judarna oförklarligt blivit slavar, men Philadelphus frigav dem enligt Josephus för att den mosaiska lagen skulle kunna översättas och förklaras. Anledningen till att kungen bestämde sig för att göra detta var att Aristeus, en av kungens närmaste vänner, höll ett tal till honom där han förklarade att samma gud som understödde Philadelphus kungavälde hade skrivit dessa lagar. Grekerna kallade honom Jupiter och han var densamme som judarnas gud. Aristeus rekommenderade kungen att släppa judarna fria, eftersom de var speciellt skickliga i att dyrka Jupiter.

because that God, who supporteth thy kingdom, was the author of their laws as I have learned by particular inquiry; for both these people, and we also, worship the same God the framer of all things. We call him, and that truly, by the name of GREEK, [or life, or Jupiter,] because he breathes life into all men. Wherefore do thou restore these men to their own country, and this do to the honor of God, because these men pay a peculiarly excellent worship to him. And know this further, that though I be not of kin to them by birth, nor one of the same country with them, yet do I desire these favors to be done them, since all men are the workmanship of God; and I am sensible that he is well-pleased with those that do good. I do therefore put up this petition to thee, to do good to them."

Här har alltså Josephus så sent som omkring 100 e. Kr inga problem med att säga att judarnas gud och Jupiter är samma företeelse. Det verkar som om Josephus skriver detta avsnitt i sin historia för att bevisa att judarnas heliga skrifter existerade omkring 250 f. Kr. (Ptolemaios II Filadelfos var kung mellan 283 och 246 f. Kr.). Josephus hänvisar också till att även den babyloniske historikern Berossos berättat om Abraham.[187] Berossos skrev sin historia omkring 300 f. Kr. och det är från den som jag anser att berättelserna i Gamla Testamentet om skapelsen, Noa och floden och annat måste ha tagits. Man verkar anse att Berossos skrev på grekiska, men det måste ha funnits en arameisk version som låg till grund för den hebreiska texten.

Trots att jag bara gjort en ytlig undersökning, har jag sett att många av de teman som finns i Nya Testamentet också finns i Josephus berättelser. Han berättar till exempel om Johannes döparen. I Josephus version har Johannes död dock inget att göra med Herodes förälskelse i sin svägerska Herodia och hennes önskan att få Johannes huvud på ett fat, som det berättas om i NT. Det textstycke som kommer före det som handlar om Johannes i Josephus historia innehåller däremot en beskrivning av hur Herodes förälskar sig i sin svägerska Herodias, vilket leder till ett krig med hans svärfar som var kung i Arabien.[188]

I en text som kallas Life of Flavius berättar Josephus om en eremit som kallades Banus och hur han levde i öknen utan andra kläder än sådant som växte i naturen, och hur han badade i kallt vatten både natt och dag för att bevara sin kyskhet. Josephus levde enligt denna historia med denne eremit i tre år. Johannes döparen levde ju i öknen i extrem askes. Alla ingredienser till berättelsen om Johannes döparen i NT finns alltså i Josephus historier, men inte riktigt i de sammanhang där vi är vana att finna dem.

Efter tiden med asketen i öknen reser Josephus enligt sin självbiografi till Rom för att hjälpa några prästerliga vänner som slagits i bojor och förts till Rom för att vädja till kejsaren. Under denna resa råkar man ut för vådliga äventyr i samband med ett skeppsbrott. Det här är alltså samma historia som den i Apostlagärningarna kapitel 26 och 27, där Paulus fängslas och förs till Rom för att vädja till kejsaren och lider skeppsbrott på vägen dit.

I De judiska krigen, bok 6 kapitel 5, berättar Josephus om Jerusalems förstörelse och där finns flera element som man känner igen från NT. En falsk profet hade inlett folket att gå upp till templet och det var alltså hans fel att det blev ett blodbad. En ny stjärna syntes i skyn över staden under ett helt år. En man som kallades Jesus, Ananus son, profeterade om Jerusalems och templets kommande förstöring, precis som Jesus gråter över Jerusalem i Lukas 19:41 och på andra ställen i NT.

Josephus berättar om hur Jesus, Ananus son, i åratal klagar över Jerusalems kommande öde och att judarna blir så trötta på detta att de piskar honom. Men det hjälper inte, han försöker inte försvara sig utan fortsätter bara med sina rop om Jerusalems undergång. Då tog ”our rulers”, som väl måste avse judarnas äldste, Jesus till den romerske prokuratorn som lät piska honom tills hans benpipor stack fram. Trots denna misshandel fällde denne Jesus inga tårar och inte heller bad han om förskoning, han bara fortsatte med sin klagan över Jerusalem. För varje slag av piskan var hans enda svar ”ve över Jerusalem”!

När prokuratorn frågade vem han var och varifrån han kom vägrade han svara, och till slut släpptes han fri. Jesus fortsatte sin klagan i sju år, på varje fest var det hans jämmer som hördes över alla andra ljud. När så Jerusalem belägrades gick han upp på muren och lät höra sin klagan över staden, men nu lade han för första gången till orden ”ve, ve över mig själv också”! Just när han yttrade dessa ord träffades han av en sten från en kastmaskin, och medan orden lämnade hans läppar gav han upp sin ande.

I samma kapitel skriver Josephus också om profetian i judarnas heliga skrifter angående den kommande kungen, som skulle härstamma från deras folk och bli en härskare över allt land. Det var denna profetia som allra mest drev judarna till att starta det krig som ledde till Jerusalems fall. Josephus skriver att ”Judarna antog att denna profetia var speciellt menad för dem, och många av de visa männen blev därigenom bedragna i sina beslut. Nu avsåg säkert denna profetia Vespasianus regering, han blev ju utsedd till kejsare i Judeen.”

Josephus skriver alltså om judarna som om de inte vore hans eget folk. Man kunde anta att han till exempel skulle skriva att vi antog att denna profetia var speciellt menad för oss. Men bortsett från detta så stämmer ju det han skriver förbluffande väl med delar av historien om Jesus. Andra likheter kommer i slutet av berättelsen om de judiska krigen. När Jerusalem var förstört och Masada, det fäste som försvarades av sicarierna (sicarii) hade fallit, begav sig vissa av dessa sicarier till Egypten och fortsatte kampen och många judar dödades i Alexandria.[189]

Enligt Josephus var det tydligen ett slags inbördeskrig som pågick bland den judiska befolkningen. Efter att sicarierna hade dödat några av de prominenta judiska medborgarna och försökt tvinga andra till uppror mot romarna, samlade senaten alla judar och visade dem att sicarierna var roten och upphovet till alla problem som drabbat det judiska folket. Många sicarier fångades in och utsattes tydligen för tortyr. Men nu skriver Josephus uppskattande om hur sicarierna motstod denna tortyr utan att erkänna kejsaren som sin herre. ”So far does the strength of the courage [of the soul] prevail over the weakness of the body.”

I nästa kapitel berättar så Josephus om sicariern Jonathan som startade en revolt i Cyrene, och som var en falsk anklagare av oskyldiga. Jonathan fick med sig en stor grupp människor ut i öknen med förespeglingen att han skulle visa dem tecken och under. De spårades dock upp och många dödades, medan andra fördes till Catullus som var guvernör i Libyen. Jonathan lierade sig med Catullus och anklagade de rikaste judarna för att ha förlett honom till vad han gjort. Där fanns en man som hette Alexander som Catullus var ovän med, nu gav tydligen Jonathan Catullus en förevändning för att döda både Alexander och han fru. Därpå beordrade Catullus att alla rika judar skulle dödas, deras antal uppgick till inte mindre än tre tusen.

För att andra judar inte skulle protestera mot detta illdåd övertalade Catullus Jonathan att ange judar i både Alexandria och Rom. Bland dem som anklagades var Josephus, författaren till den judiska historia där dessa berättelser finns. Catullus tog Jonathan och hans kumpaner med till Rom i bojor. Men kejsar Vespasianus trodde inte på Catullus och Jonathans anklagelser mot judarna, utan lät i stället tortera och bränna Jonathan levande.

Catullus fick däremot inget straff av kejsaren. Men snart drabbades han av så svåra skuldkänslor över dem han dödat att han blev sjuk, och till slut sprack hans kropp och inälvorna rann ut. På detta sätt blev han “ett så stort exempel på den gudomliga försynen som någonsin funnits, och han demonstrerade hur Gud straffar onda män”. Detta öde drabbade som vi vet från Apostlagärningarna 1:18 också en annan förrädare, nämligen Judas Iskariot. Han ramlade framstupa och alla inälvorna rann ut. Namnet Iskariot liknar sicarier/sikarier som de judiska upprorsmännen kallades. Kanske betyder det helt enkelt Judas Sicariern.

Och vad leder då detta till? Till att börja med kan man naturligtvis inte veta vem det verkligen var som skrev historien om judarna och i vilken avsikt. Josephus uppvisar, på samma sätt som Paulus, en identitet som i första hand är romersk. Om det ligger någon sanning i historien om sicarierna som anklagade ledande judar i Alexandria och Rom, tyder det på en klyfta mellan olika judiska grupper. Enligt NE ledde Josephus ställning som kollaboratör till att hans historia förtegs i antik judisk tradition. Det var först i den kristna senantiken som han fick en större läsekrets. Om nu verkligen historien om Josephus är sann kan man ändå inte lita på att den ursprungliga texten inte har manipulerats på olika sätt genom tiderna. Ett tydligt exempel på en sådan manipulation finns i Josephus Judiska historia.

Now there was about this time Jesus, a wise man, if it be lawful to call him a man; for he was a doer of wonderful works, a teacher of such men as receive the truth with pleasure. He drew over to him both many of the Jews and many of the Gentiles. He was [the] Christ. And when Pilate, at the suggestion of the principal men amongst us, had condemned him to the cross, those that loved him at the first did not forsake him; for he appeared to them alive again the third day; as the divine prophets had foretold these and ten thousand other wonderful things concerning him. And the tribe of Christians, so named from him, are not extinct at this day[190]

Denna paragraf har satts in i ett sammanhang där det berättas om hur Pilatus ville bygga en vattenledning till Jerusalem med ”heliga pengar” och hur kravaller bröt ut när judarna protesterade mot detta. Med tanke på den tid när denna text skulle ha skrivits, med tanke på Josephus förmåga att i andra sammanhang dra ut på de mest triviala händelser över många paragrafer, och med hänsyn till sammanhanget där texten ingår, anser jag att texten är ett tillägg från senare tid.

De tidiga kyrkofäderna använde Josephus som en viktig referens och det är ju inte underligt. För mig verkar det som om mycket av inspirationen till de yttre skeendena i Nya Testamentet hämtats från hans texter. Förutom att Josephus inte nämner Jesus Kristus som guds son, kunde många av hans religiösa resonemang ha förts av en av författarna till Nya Testamentet.

Om Josephus skrev sina texter någon gång mellan ca 75 och 100, och om de kristna författarna använde hans berättelser för att skapa sina egna historier, är tidsspannet ganska kort. Basilides hade tydligen tillgång till Lukasevangeliet och Johannesevangeliet redan omkring år 130. Ett svar kan förstås vara att evangelierna ursprungligen inte hade någon förankring till en viss person och en viss tid, utan att de beskrev mer tidlösa och andliga företeelser. Vi vet egentligen inte vilka versioner av evangelierna som Basilides hade tillgång till.

Berättelserna om Jesus, och de detaljer som knöt honom till en viss tid och en viss plats, utformades tydligen under flera hundra år från Jesajarullens tillkomst fram till Nya testamentets redogörelser. Det är tydligt att man ville anknyta till den judiska tron på en världshärskare som skulle härstamma från Juda. Man sökte också en historisk anknytning mellan Jesus och världens skapelse. I Matteus 1:1 beskrivs Jesu släkttavla som att han härstammade från David och via honom från Abraham. I Lukas kapitel 3 för man vidare denna härstamning till Abraham, Noa, Adam och till Gud.

Det här var naturligtvis starka argument när man skulle marknadsföra sin religions stiftare och kultfigur. Men genom att man försökte skapa historiska bevis för en andlig verklighet, byggde man också ett hus som vilar på en mycket lös grund. Visst finns det andliga sanningar i kristendomen. Den kosmiske fadern och frälsaren, och människans eget arbete mot en slutpunkt som innebär ett frigörande från det jordiska, samt återuppståndelsen till ett evigt andlig liv är tidlösa sanningar.

Men den historiska bakgrunden och den starka anknytningen till en viss personlighet är skadlig. Det innebär att man fångats i den jordiska och materiella dimensionen, medan budskapet klart utsäger att ”mitt rike hör inte till denna världen”. Det innebär också att den tidlösa och allmängiltiga sanning som trots allt finns i botten av myten fördunklas. Varje människas rätt att uppleva ett andligt fullkomnande, och möjligheten att förverkliga detta i varje tid, har i kristendomen ersatts av en enda människas seger för alla. Genom att man registrerar sig i den ”rätta” religiösa samanslutningen, förespeglas människor en lättköpt plats i ett framtida himmelrike. För alla andra väntar däremot en evig pina i helvetets eld.

Sanningen är dock att målet för den andliga utvecklingen aldrig kan nås på något annat sätt än genom egna ansträngningar och genom egna kontakter med den andliga världen. Den gudomliga verkligheten är alltid närvarande, i alla tider och på alla platser. Det kosmiska under som människoblivandet innebär är en erfarenhet som kan göras av varje människa, i varje tid. Att låsa fast denna sanning till en viss tid och till en viss människa, är att sätta bojor på den gudomliga kärlekens eviga och allomfattande verkan.

Den röda tråden

Att guds son som en kosmisk verklighet och en emanation av den Fader som skapat himmel och jord, har levt i människors medvetanden ända sedan sumerisk tid är ganska klart för mig. Korset var ursprungligen inte någon kristen symbol utan kan spåras långt tillbaka i tiden före kristendomen. I förkristen tid fanns korsformen bland annat i solkorset, ett åttaarmat kors som liknar Inannas stjärna med åtta armar. Svastikan, hjulkorset och den egyptiska ankh-symbolen är alla förkristna kors med andlig eller magisk anknytning.

Jag fann hjulkorset, ett kors i en cirkel, i en bild på Internet. Bilden fanns i en artikel om sumererna, men där fanns ingen uppgift om varifrån bilden kommer eller vilken tid den härstammar från. Figurernas långa klädnader och den ena figurens toppiga hatt, ger dock mig ett intryck av att bilden har ett sumeriskt eller i alla fall mesopotamiskt ursprung.

Bilden verkar föreställa året med dess månader. De rektangulära figurerna på cirkelns utsida representerar för mig stjärnbilder, de sumeriska gudarnas himmelska boningar. Det finns tretton sådana markeringar, man måste nämligen sätta in en extra månad under vissa år och bilden ovan verkar illustrera ett sådant år. Korset i cirkeln kan i ett kalenderperspektiv representera midvintersolstånd, sommarsolstånd samt vår- och höstdagjämningarna. Det kan också representera den materiella världen med jorden i mitten, eller de olika gudarnas domäner med polstjärnan i mitten. Anknytningen till solen får man genom att solen går igenom hela zodiaken på ett år.

Enki var ju herre över Abzu. Av hans kropp skapade Ninhursaga åtta gudomar, varav Ninti, månadens härskarinna var en. Enki är ett namn på de den kosmiska kroppen, den gud som omfattar Universum. I hjulkorset är cirkeln i periferin en bild av Universum eller alltet. Genom att Enki spänner upp denna ocean av energi kan man också se honom som korsfäst på hjulkorset.

I Johannesevangeliet sägs det inledningsvis att Ordet blev människa. Den arameiska beteckning som används i Peshitta är ”miltha”. Detta ord kan betyda ord, manifestation, exempel eller substans. Det har alltså en rikare betydelse än vårt ”ord” som i första hand är kopplat till tal eller text. Ett ord som blir kött betyder en plan som förverkligas, men i den arameiska betydelsen betyder det också verkligen en manifestation av en hög ande.

Andens manifestation är osynlig för de flesta, men är ändå sannare än det kroppsliga höljet. Anden är något annat än den lägre personligheten, den står över den jordiska människans emotioner och instinkter. Anden är ett med Fadern, med det Högsta, med det gudomliga. En andlig sanning är aldrig beroende av tid och plats. Den jordiska person som bär andens manifestation är i grunden ointressant. Anden står över allt personligt, över allt som är kortsiktigt och tillfälligt.

Att Jesus, fridsfursten, kom att förbindas med en tid och plats som karaktäriserades av konflikter, är förstås märkligt. Att andens manifestation tog en jordisk boning är en sanning för mig, men att eftervärlden inte finner några historiska spår av hans liv är ett faktum som vi borde acceptera och sätta stort värde på. Att skapa helgonreliker av ben och träbitar, att dyrka en speciell plats och en viss människa, är allt annat än sann andlighet. Den enda kraft som skall dyrkas är Gud och det gudomligas manifestationer. Visst är varje människa på sitt sätt en helig företeelse, men den jordiska inkarnationen är ändå alltid bara en anhalt på en lång resa med många stationer.

Den strid som stod mellan de grupper som erkände en levande andlig Kristus och en kontinuerlig gudomlig uppenbarelse, och de som gjorde en död människa till gud och krävde jordiska bevis, var tydligen bitter. Det fanns människor som behövde en historisk iscensättning för att kunna tro på det kosmiska mysteriet. Detta behov gjorde att man skapade berättelser med utgångspunkt från bland annat Josephus historier. Som följd av detta har man i två årtusenden stridit om och för påhittade jordiska sanningar.

Denna strid kan också spåras i varje människas egen utveckling. Visst vore det lättare om vi kunde få direkta bevis för de andliga sanningarna här i vår egen värld. Att de himmelska energierna inte tar fysisk form, är för vissa ett bevis för att det inte finns något bortom den fysiska och materiella dimensionen. Och ändå är jorden och Universum i sig så fantastiska skapelser att de borde räcka som bevis för att det finns en högre verklighet.

Genom mina liv går en röd tråd av andligt sökande och naturligtvis fick jag bekräftelser i olika liv som hjälpte mig framåt på den långa vandringen. I många liv präglade det mänskliga och kosmiska mysteriet mig, och de sammanhang som jag kom att ingå i. Det är intressant att upptäcka att man i många av de kulturer som jag levt i har identifierat och arbetat med den andliga kraften. Detta arbete har i huvudsak varit av personlig art, genom att utveckla sin egen kropp och sitt eget sinne har människan vuxit i kraft och förmåga.

Sambandet mellan de kosmiska krafterna och den personliga utvecklingen är också ett genomgående tema. Prästerna och prästinnorna i Sumer levde i sin guds eller gudinnas kraftfält så som det manifesterades i det jordiska templet. Men varje tempel hade också en kosmisk motsvarighet på stjärnhimlen. Genom templen på jorden ritades en karta upp som motsvarade den himmelska stjärnkartan. Att också samma kosmiska system användes vid planläggningen av de egyptiska templen har jag skrivit om tidigare.

I de kinesiska kulterna fanns samma tro på den ursprungliga energin och dess gradvisa manifestation i allt mer materiell form som i Sumer. De kosmologiska och kalendariska systemen liknade i hög grad de sumeriska. Kineserna skapade en kalender som byggde på en 60-årscykel bestående av fem 12-årscykler. I Mesopotamien använde man ett sexagesimalt matematiskt system som åtminstone är belagt från Sargonisk tid, ca 2350-2200 f. Kr. Det är detta system som bland annat gett oss indelningen av en minut i sextio sekunder och en cirkel i 360 grader.

Under den kinesiska Han-dynastin (206 f. Kr-220 e. Kr) utvecklades många tankeströmningar som kom att ingå i taoismen. Där fanns kosmologiska föreställningar samt ett sökande efter evigt liv. Från andra århundradet av vår tideräkning finns också de första kända exemplen på kinesisk alkemi.[191] Men de gudar och föreställningar som förekom under den tiden var av mycket äldre ursprung.

Bland de viktigaste himmelska krafterna var solen, månen och Karlavagnen. Karlavagnen kallades tydligen ”skäppan”, spannmålsmåttet. Under Han-tiden fick denna stjärnbild många symboliska egenskaper. Den står för centrum, men representerar också norr, ursprunget, embryot. Den norra polen symboliserar vatten, det stora Yin som alstrar Yang, platsen för alltings uppkomst.[192] Karlavagnen är centrum och därigenom hemvist för Taiyi, den högste guden. Stjärnbilden består av nio stjärnor. Sju är synliga, medan två bara visas för dem som är värdiga denna heder. Den högste guden byggde himlens nio palats i Karlavagnens stjärnor och delade upp himlen i nio sektorer som kontrollerades av hans vandringar över himlen.[193] Precis som i Sumer var tydligen denna stjärnbild i Kina förbunden med en vagn, och därigenom med transport, passage och förändring.

I kapitlet Byggarna skrev jag om myten om Enki and the World Order. Enligt denna text fanns Enkis tempel i Abzu, i närheten av Karlavagnen. I denna myt beskrevs också templet som en hopsnärjd tråd, bortom förståelse. Samma beskrivning av Karlavagnen som en trasslig tråd finns i den kinesiska Shangqing-skolan från slutet av 300-talet. I en text från denna skola sägs att Karlavagnen är ”ett tilltrasslat slingrande nätverk”.[194]

Andra likheter med mellan sumeriska och kinesiska föreställningar är den ursprungliga triaden bestående av An (himmel) och Ki (jord) som härstammade från den ursprungliga enheten, urhavet Abzu. I kinesisk tradition skapades allting från Qi, som brukar översättas med ”breath”, alltså andedräkt eller livskraft. Från Qi utgick Yang som gick uppåt och skapade himlen och Yin som gick nedåt och formade jorden. [195]

I den kinesiska alkemin beskrivs en process som går från Jing som brukar förknippas med essens eller sperma, till Qi som förknippas med andedräkt och vidare till Shen som är ande eller ”kropp”. Det sista steget går från Shen till Tao, till ”void” eller ”intet”.[196]

I Kina är alltså Jing en essens med anknytning till sperma, men det sägs också att det inte är ”vanlig” sperma, precis som Qi inte är ”vanlig” andedräkt. I Sumer förknippades ju Enki med sperma, han var sädens herre som fyllde Eufrat och Tigris med sperma. Men det var förstås inte ”vanlig” sperma.

Likheterna mellan de kinesiska föreställningarna och de sumeriska är påfallande stora. Men om de uppstod spontant eller förmedlades på kulturell väg är förstås svårt att säga. Att man dyrkar sol, måne och stjärnor är naturligt, men att man identifierar samma stjärnbilder och förbinder dem med samma egenskaper, som i exemplet med Karlavagnen är märkligt. Det är dock egentligen inte så viktigt hur det var med den saken. De eviga andliga sanningarna uppenbaras alltid på samma sätt. Själar som upplevt en sanning i en viss kultur kommer också att återupptäcka dessa sanningar i senare inkarnationer.

Alkemi är ett tema som dyker upp i mitt liv som Tycho Brahe, han var en fullständig representant för denna själs dragning till astronomi, alkemi och andlig mystik. Tråden bakåt till liv i Kina, Egypten och Mesopotamien är tydlig. I Tychos liv var infattningen en kristen och västerländsk kultur, men rosenkreuzarna kände tydligt sambandet bakåt till Hermes, Egypten och Kaldéen. Hade de haft tillgång till kinesiska texter om alkemi hade de utan tvekan känt igen det gemensamma bildspråket.

I den exoteriska kristendomen finns få inslag där man medvetet arbetar för att träna sin kropp för att nå andlig fullkomning. Metoder som fasta, tagelskjortor och piskning visar störst likheter med de yogier som genom olika smärtfyllda och nedbrytande tekniker försökte frigöra själen från kroppen. Quietism, alltså uppnående av ett tillstånd av tomhet genom meditativa tekniker, liknar vissa kinesiska metoder och Juan del Castillo och Jane Lead drogs till sådan träning. De kristna kyrkorna fördömde dock sådana metoder, Juan del Castillo brändes på bål medan Jane Lead och hennes vänner fördömdes av den anglikanska kyrkan.

Att genom egen ansträngning nå frälsning från livet i kroppen och ett evigt liv är dock kärnpunkten i taoismen. I den här boken har jag använt ordet taoism i en vidare mening än en rent religiös, jag använder denna beteckning för både taoistiska föreställningar och sådana tekniker som syftade till att nå Tao genom kroppsliga övningar. Att präster och prästinnor i de gamla förkristna kulturerna genomgick speciell utbildning och träning ser jag som självklart, det som de tränades i fördömdes senare som magi.

Kristendomen har berövat oss möjligheten att utveckla vår ande genom sådana tekniker, och också inom andra kulturer försvinner alltmer medvetenheten om sambandet mellan kropp och ande, mellan mikrokosmos och makrokosmos. Men eftersom detta samband finns inbyggt i oss människor kommer det också att träda fram igen så snart möjligheten ges.

Alla system kommer förr eller senare att stelna och mista sin andliga kraft. Därför finns det ingen anledning att försöka återuppliva något som varit dött i hundratals eller tusentals år. De grundläggande sanningarna är dock eviga, varje generation och varje människa har till uppgift att återupptäcka dem och klä dem i sin egen tids kläder.

I mitt fall har reinkarnationen varit ett viktigt tema. Reinkarnationens faktum är en av de grundläggande sanningar som människan måste bli medveten om för att kunna komma vidare. Utan förståelsen av sig själv, sin egen långsiktiga utveckling och de stora dragen i mänsklighetens resa genom tidevarven, kan man inte bli klar med den jordiska tillvaron. Så länge som man återupprepar de misstag som man gjort genom liven måste man bli kvar i den jordiska skolan, men när man väl förstår sin egen grundton och lärt sig att acceptera och hantera de styrkor och svagheter som är inbyggda i den egna själen blir man fri. I Tao Te Ching vers 56 sägs följande.

Den som vet talar ej

Den som talar vet ej

Slut öppningarna

Stäng dörrarna

Slöa skärpan

Lös upp knutarna

Dämpa lystern

Var ett med jordens stoft.

Detta är den djupa föreningen.[197]

Genom att sluta öppningarna och stänga dörrarna i den egna varelsen kan man nå den djupa föreningen. Genom att bli ett med jorden kan man också bli ett med himlen. Att lösa upp knutarna betyder på den allra ytligaste nivån att man löser upp sådant som hindrar kroppen att arbeta så som den ursprungligen var menad att arbeta. Genom att också lösa upp blockeringar av mental och karmisk natur öppnas kanaler till den gudomliga verklighet som vi mystiker sökt kontakt med i alla tider.

De yttersta knutarna finns på den stora tråd som fanns i sumerernas och de gamla taoisternas föreställning om himmelsgudens celesta palats i närheten av Karlavagnen. Sanningen om den stora planen och ödets trådar kan vi aldrig nå genom andrahandsuppgifter, den kan endast nås genom egna erfarenheter. ”Den som vet talar ej.” Inga ord kan någonsin beskriva tillvarons storhet och det mänskliga livets yttersta äventyr. Men vi måste ändå alla försöka ge vårt eget lilla bidrag till mänsklighetens fortsatta arbete med att avslöja de kosmiska mysterierna.

Kärlekens språk

I begynnelsen var ordet. Denna sanning är ofattbar för ett mänskligt sinne men ni kan ändå förstå de verkningar som den ger upphov till. I er själva vandrar ni i mörker, endast genom en förbindelse med de himmelska makterna kan ljuset och kunskapen föras ner till jorden.

Åsa, du förstår kanske nu vad din stora uppgift handlar om. Det är inte att läka kroppar men att upplysa sinnen. Du är en profet som skall förkunna våra sanningar. Du skall tala vårt ord och människorna kommer att lyssna. Ditt budskap, kärleksbudskapet förs bäst ut genom en kärleksfull verksamhet och du är verkligen en kanal för vår kärlek.[198]

När jag tog emot ovanstående meddelanden från mina andliga vägledare för precis tre år sedan förstod jag naturligtvis inte alls vad det hela betydde. Jag hade visserligen upplevt att min andliga kraft brutit fram och utvecklats under de två föregående åren, men de starka budskapen om att jag var utvald kändes mycket främmande. Språket som användes var som jag upplevde det präglat av kristna föreställningar, och jag upplevde starkt att ett tabu aktiverades. Kristendomen innebar för mig en stor skillnad mellan vad en vanlig människa kunde förväntas uppleva, och Jesu och apostlarnas unika erfarenheter. Och ändå fick jag ta emot en utnämning till en av Jesu Kristi efterföljare, vilket mest väckte skamkänslor inom mig.

Idag kan jag dock förstå det som sades på ett annat sätt med mina nyuppväckta kunskaper om den sumeriska kulturen som resonansbotten. Genom att gå tillbaka till ursprunget sluter jag en cirkel som innehåller hela min och mänsklighetens själsliga evolution. Från existenser i en på många sätt oskuldsfull och ursprunglig tillvaro, med nära kontakt med det jordiska livets och andens grundläggande villkor, har vi på vägen genom liven utvecklat våra förmågor men också avskiljt oss från vårt ursprung. Det gäller både livets fakta i form av odlande och boskapsskötsel med nära samband med grundläggande överlevnadsfaktorer i form av goda skördar och stor avkomma, och andliga realiteter i form av en nära anknytning till den andliga världen.

Vi vet naturligtvis inte så mycket om den tidigaste civilisationen, men genom språket kan man ändå få en känsla för hur medvetandet fungerade. Jag läste en sumerisk ordbok på Internet, och den gav mig många bekräftelser på sådant som jag hade känt intuitivt. [199] Till att börja med innehåller det skrivna sumeriska språket proportionellt sett oerhört många ord som har anknytning till andlig kraft (me), tempel, kultfunktioner etc. Detta är förstås en avspegling av det som faktiskt drev fram utvecklingen av det skrivna språket, nämligen tempelväsendet. De första skrivarna var kulttjänare, när skrivkonsten utvecklades var det bland annat i samband med andliga texter som hymner och mytologiska berättelser. Men det återspeglar också en medvetenhet om den andliga kraften som grund för allt annat.

Att vara allvetande

Att vara intelligent, vis eller allvetande hette gal-zu (gal-an-zu) och det bestod av orden ('mycket' + 'himlen' + 'att veta'). Att vara vis var alltså ”att veta mycket om himlen”. Prästen eller prästinnans boning kallades gi-par vilket byggdes upp av elementen (’natt’ och ’att sträcka ut’). Prästen eller prästinnan var naturligtvis den som studerade stjärnhimlen, den som sträckte sig ut mot natthimlen.

Men detta att ha kunskap om himlen handlade inte bara om astronomi utan också om att kunna få del av gudarnas vilja och gudomliga påbud, varför begrepp som visioner, drömmar och omen kom att ingå i språket. Själva ordet för en gud, dingir, består av elementen ('beslut' + 'att leverera'). Att vara vis var att veta mycket om himlen, både om stjärnhimlen och om gudarnas värld och deras beslut. Ordet för tråd, búru, betydde också att öppna, frigöra och att tolka en dröm. Här återkommer föreställningen om Enkis palats eller kraftfält som ”en ödets tråd” som kan nystas upp och tolkas.

I Texten från de Höga Mästarna förklaras det att när man blir ett med Gud får man tillgång till den himmelska kunskapen. Definitionen liknar mycket den sumeriska definitionen av att vara allvetande.

Att vara ett med Gud innebär att ha tillgång till det gudomliga förrådet av vetande och kunskap. Det kan verka som en liten del av vad man skulle kunna tro att det innebär att vara gudomlig. Men det är den stora nyckeln till allt annat. Att veta är att kunna.[200]

Kärleksakten

Ett genomgående drag som slog mig när jag studerade de sumeriska orden var att allt som är gott förknippades med sexualitet. Orden för glädje, lycka, att njuta, att vara söt, god, vacker samt färskvatten var dùg eller du som bestod av elementen ('rörelse' + 'vagina'). Livets vatten, det mest nödvändiga och grundläggande samt ord för glädje och lycka var alltså detsamma som rörelse+vagina vilket inte kan betyda något annat än samlag. Ordet för nöje eller sällhet, sil, bestod av ('att stå upp som ett horn/att fylla' + 'glädje'), även detta har tydliga sexuella implikationer. En variant av samma ord betydde att lägga sig ned, att förbereda sig för kärleksakten, men också att lovprisa eller lovsjunga.

Den fysiska kärleken, hieros gamos, som en del av andlig och själslig fullkomning beskrivs i Inana and Iddin-Dagan (Iddin-Dagan A).[201] Där beskrivs nyårsfesten med all dess glädje. Människorna paraderade inför Inanna iklädda kläder som var kvinnliga på den ena och manliga på den andra sidan. Man sjöng och spelade och efter att kungen och gudinnan (i prästinnans skepnad) hade renat sig förenades de i kärleksakten. Man utförde reningsritualer, sände upp rökelse och offrade boskap. Efteråt bjöd kungen på en rik bankett till gudinnans ära, antagligen var det matoffren från templen som förtärdes. Man åt och drack, spelade och sjöng.

Steget, från en kultur där glädje och lycka var detsamma som sexuell kraft och fullbordan, till dagens syn på det kvinnliga och sexualiteten, är så långt att vi ”moderna” människor har mycket svårt att sätta oss in i en sådan värld. Ordet för sexualitet, anspråkslöshet, anständighet, alla sorter/alla slag, var téš. Det bestod av elementen ('att närma sig' + 'att åtrå'). Men i det sumeriska lexikonet anges också att detta ord även betyder ”att känna sig skamsen”. Och då är vi ju tillbaka till att sexualitet och skam blir ett och detsamma, precis som vi lärt oss att se det genom de senaste två tusen åren?

När jag försökte finna exempel på hur detta ord téš användes fann jag ett exempel i An adab to An for Ur-Ninurta (Ur-Ninurta E).

An raised his far-reaching gaze to the good shepherd. He spoke to Ur-Ninurta, his beloved son, with kindly words: "May there be shame at your awe-inspiring splendour, while you (?) ride as if on a great storm.[202]

Himmelsguden uttalade alltså ungefär följande “må där uppkomma skam över din vördnadsbjudande storhet”. Att det skulle skapas skam över att Ans älskling uppvisade gudomlig kraft kan ju verkar underligt. Om man däremot översätter téš med att åtrå, i stället för att känna skam, blir det hela dock mer förståeligt. An uttalade en önskan om att Ur-Ninurtas styrka och kraft skulle väcka åtrå (avund), inte en önskan om att den skulle väcka skam. Att betydelsen skulle vara åtrå passar dessutom bättre ihop med de övriga sexuella betydelserna av ordet téš. Att det också kan betyda ”alla sorter” hänger antagligen ihop med att alla människor har sexuella känslor.

Orden födelsehydda och fårfålla användes ofta som metaforer för tempel och helgedomar, kanske speciellt när det gäller Inannas tempel. Fårfålla hade dessutom en ytterligare betydelse som platsen där tackorna betäcktes. Både detta ord och ordet födelsehydda har alltså med skapande, förmering och fruktbarhet att göra. För mig framstår det klart att den sumeriska kulturen högaktade det kvinnliga och den sexuella kraften i en aldrig senare skådad omfattning.

Ordet zà-mí som betyder lovprisa eller lovsång består av elementen (’område’ + ’kvinna’). Det kan förstås betyda att man vill lovsjunga ett område där man är född eller något liknande, men jag skulle tro att betydelsen ursprungligen var tempelområde och prästinna. Det var antagligen det kvinnliga och prästinnorna som var ursprunget för kulten, de som först stämde upp lovsånger. Inannas tempel i Uruk är det äldsta tempel som upptäckts, och Uruk är sannolikt den äldsta staden.

Det kvinnliga och det manliga måste ha värderats på ett jämlikt sätt, i en ursprunglig och jordnära kultur vet man att både det kvinnliga och det manliga behövs för att människosläktet skall leva vidare. Ett uttryck för detta finns naturligtvis i de hymner som lovsjunger kärleken, i dessa finns inga uttryck för att den ena parten skulle ha varit överlägsen eller dominerande. Båda kontrahenterna förbereder sig på samma sätt inför det heliga bröllopet, och båda njuter och gläds på samma sätt av varandra.

I sumeriska ord som har att göra med bröllop finns jämlikheten explicit uttryckt. Bröllopsgåva heter ní_g-mí-ús-sá och består av ('sak' + 'kvinna' + 'att komma nära' + 'att vara av lika värde'). Ordet mí-ús-sá-tur betyder svärson med tecknen för ('kvinna' + 'att komma nära' + 'att vara av lika värde' + 'ung'). I ordboken föreslås mí-ús-sá ('kvinna' + 'att komma nära' + 'att vara av lika värde') betyda brud. Bröllopet är alltså ”att komma nära en kvinna” och ”att vara av lika värde” var en integrerad del av denna händelse.

Livets träd

Att göra ett religiöst offer, att utföra en kulthandling, hette av giš…tag, det består ('träd' + 'att smycka'). Att smycka ett träd var alltså urtypen för det religiösa offret. Här finns naturligtvis ursprunget till ”Asherapålarna”, och antagligen också våra midsommarstänger som ju också är förbundna med fruktbarhetsriter.

Ordet geštin betydde vin eller druvsaft och består av orden ('träd', + 'liv; vin'). Livets träd är alltså vinrankan. Kom ihåg att livets träd stod mitt i lustgården eller paradiset. Geshtinanna var en gudinna som förknippades med drömtydning och med herde-temat. Hon var Dumuzis syster och valdes ut för att ersätta honom i undervärlden under den halva av året när han fanns bland de levande. Men Geshtin-an-a betyder såvitt jag förstår ordagrant Ans vinranka, eller himlens livgivande träd.

Som jag skrivit tidigare förknippade jag de egenskaper som tillhör Kristus med den sumeriska och babyloniska kulturen, och jag stärks i denna uppfattning genom det jag upptäcker om grundläggande sumeriska föreställningar. Herden och vinrankan som förmedlar andlig kraft till världen är kristna teman som måste ha haft sitt ursprung i Sumer.

Jesus förknippas genom korsfästelsen med offeraspekten i den sumeriska kulten där Inanna hängdes upp på en påle. Själva ordet för offer var ju ”att hänga upp på ett träd”. Dumuzi/Tammuz och sedan Jesus kom att ta över offerrollen som den gud som dött och åter uppstått till livet. Men Jesus förkroppsligar också i Johannesevangeliet Geshtinanna som livets träd eller vinrankan. Geshtinanna är en aspekt av Inanna, av kärlek och fruktbarhet. Jesus representerar alltså den sumeriska kultens två huvudteman genom sin roll som kärleksapostel och sin roll som korsfäst offer. Det universella mysterium som spelats upp varje år i Sumer och Babylon, gavs dock i kristendomen en unik, absolut och slutgiltig tolkning.

Men där fanns ju också en utlovad fortsättning som visserligen tolkats som ”yttersta domen”, en företeelse som man genom tiderna använt för att hota människor och skapa rädsla och beroende. Denna tidpunkt förlades i kristendomen till en avlägsen framtid när jorden skulle gå under och de döda väckas till liv, något som inte kändes särskilt aktuellt eller ens önskvärt i ett vanligt mänskligt liv.

För mig personligen är det dock en sanning att detta Kristi utlovade återvändande verkligen har skett, och att det inte alls har den form som kristendomen hotat med. Och det är väl detta som ligger till grund för den uppgörelse med kristendomen och dess rötter som jag tvingats arbeta med. Genom att människor lever i rädsla och okunnighet blockeras vår avsedda utveckling, genom rädsla och fördomar hindras det sanna ljuset att skina fram.

En stav av järn

Kommer ni ihåg vad som skulle känneteckna den kommande världshärskaren? I Uppenbarelsebokens kapitel 2, 12 och 19 talas om Guds son som skall valla människorna med en stav av järn. Det här verkar inte vara någon behaglig härskare, i kapitel 19 talas det inte bara om denna stav av järn, utan också om ett skarpt svärd som skall komma ur hans mun och som han skall slå folken med. En stav av järn anspelar förstås på en kungaspira. I Sumer var ordet för härskarstav eller kungaspira sammansatt av ('penis' + 'att visa'). Även i vår tid förknippas ju styrka och kraft med manligheten på olika sätt, det manliga könsorganet verkar ha stått modell för mycket, allt från extrema sportbilar till missiler.

Att Jesus skulle visa sin styrka genom denna metafor är förstås mycket avlägset för de kristna som förknippar sexualitet med synd, men i ett historiskt perspektiv är det mycket förståeligt. Juda förknippas ju med spiran och härskarstaven på flera ställen i GT. En annan direkt hänvisning till detta tema finns i bilder på de egyptiska faraonerna där den lilla kjolen lyfts upp av en omisskännlig erektion. Att vara viril och fertil var en livsnödvändighet, att faraonernas epitet var Horus, mäktig tjur, var förstås inte någon tillfällighet. Faraos och hans drottning iscensatte det heliga bröllopet för att föra ner himmelsk kraft och välstånd, precis som man gjorde i Sumer.

I samband med att ”staven av järn” nämns i Uppenbarelsebokens kapitel 2 nämns faktiskt också Inanna. I Babylon var hon var ju förbunden med morgonstjärnan i sin roll som Dilbat.

Den som segrar och ger akt på mina gärningar ända till slutet, honom skall jag ge makt över folken, och han skall valla dem med en stav av järn, som man krossar lerkärl — samma makt som jag har fått av min fader. Och jag skall ge honom morgonstjärnan. (Upp 2:26-2:28)

Jesus Kristus som inkarnerad gudomlig kraft illustrerade den gamla sanningen från Sumer om kärlekens frälsande och lyckoskapande verkan. Visst spelades de gamla riterna upp igen, och så som alltid iscensatte och förverkligade människan sin psykologiska verklighet. I Jesus fördes de teman samman som under tidens lopp delats upp mellan Ishtar/Astarte och Tammuz. Inanna stod både för kärlek och för offer och återuppståndelse i en gestalt, precis som Jesus gjorde. Men det som i tidernas begynnelse varit ett kvinnligt fenomen i gudinnans form, blev nu en exklusivt manlig och enastående företeelse.

Kärlekens kraftaspekt förnekades, och ömsesidigheten och glädjen försvann i samma stund. Medvetenheten om den andliga kraften, me, som i Sumer skapade överflöd raderades ut och därigenom blev vi människor bestulna på vår egen kraft. Ordet me ingick i många ord som bland annat hade att göra med civilisation, gudagiven kunglig kraft, inspiration, kreativitet och artisteri - blockerar man denna kraft blockerar man också kreativitet och skapande förmåga.

Ensin var sumerernas föregångare till kungarna. En ensi var regent, men i första hand överstepräst och ”vis man”, den som hade kontakt med gudarna. Detta är den faktiska grunden för Israels domare, de som kom före kungarna. Symbolen för ensis gudomliga ämbete var kronan eller tiaran, och detta ord men bestod av ('me' + 'herre (en)'). Ensis kraft (me) symboliserades alltså av kronan. Samma ord, men, betydde även ”jag” eller ”jag själv”. Min andliga kraft är alltså ”jag”, ”jag” är min andliga kraft. Att förneka och förminska den gudomliga kraften är att förneka och förminska sig själv.

Livets vatten och transformation

Det sumeriska ordet a betydde vatten, kanal, sädesvätska, fader, flöde. Detta var ju som vi sett epitet som hörde samman med Enki. Den sumeriska berättelsen om den stora översvämningen innehöll också element av vattnets renande inverkan, att allt det gamla spolades bort och en ny värld kunde stiga fram. Det var ju också Enki som hjälpte människosläktet att överleva. Belöningen för den sumeriske ”Noa” blev ett evigt liv och en boning i gudavärlden.

Tecknet eller ordet tud betydde att skapa, att avla eller ge liv åt något. Ytterligare betydelser av detta ord var att bli återfödd, transformerad och förändrad. Ordets beståndsdelar var (’att nalkas, möta’ + ’att gå ut’). Transformation eller återfödsel var alltså kopplat till att gå ut och att möta eller nalkas. Kanske var det själen som gick ut (ur kroppen eller ur ”dödsriket”) och kom in i en ny kropp som avsågs.

Ordet för att bli fri, ren, lätt var tán och det bestod av orden (’natur, karaktär’ + ’himlen ’) Att bli fri och renad var alltså detsamma som att bli av samma natur som himlen. An var himlen och den andliga aspekten av skapelsen, jorden eller Ki var den materiella aspekten. Att bli fri innebar således att få en andlig eller himmelsk karaktär, att bli ren ande.

Tro, legitimitet, sanning, höger sida, rättfärdig, god hette zid och bestod av orden (’själ’ + ’att gå framåt’). Detta leder tankarna till de upprepade försäkringarna i GT att Jesus stigit upp till himlen och att han satt på Guds högra sida. Den högra sidan stod redan från det skrivna språkets begynnelse för legitimitet, och denna legitimitet var tydligen kopplad till själens möjlighet att gå framåt eller utvecklas. Att bli rättfärdig eller god var en kvalitet som hörde samman med att utveckla sin själ.

Ordet me-lám betydde en förskräckande glans, strålning, aura, ett mytologiskt ljus. Det bestod av ('gudomlig kraft (me)' + 'vördnadsbjudande kvalitet, att skina'). Detta ord ger mig en känsla av att man var väl förtrogen med den andliga världen, och med de krafter och ljus som är förbunden med denna dimension.

Gudomlig uppmuntran, gudomlig inspiration, stöd hette zi-šà-gál. Beståndsdelarna i detta ord var ('andedräkt' + 'inälvor' + 'att vara tillgänglig'). Att få en gudomlig uppmuntran eller inspiration innebar alltså att få tillgång till anden eller det gudomligas andedräkt i sin kropp. Här finns en parallell med Jesu beskrivning att han ”var ett med Fadern” och överhuvudtaget föreställningen att en människa kan ta emot gudomlig kraft.

Ordet för själva landet Sumer var ki-en-gir vilket betydde ('plats' + 'herrar' + 'ädel, infödd'). Landet med de ädla herrarna eller prinsarna påminner om den arameiska betydelsen av Israel, som enligt Georg Lamsa är ”guds prins” eller ”guds prinsar”. Gudarna var i sumerisk mytologi prinsar eller herrar som bodde i himmelska palats som motsvarade olika jordiska tempelstäder. ”Herren” är en vanligt förekommande beteckning på en gud i GT. Kanske var Israel helt enkelt Sumer, Guds folk och Guds eget land. Guds prinsar var ursprungligen Ans söner, de sumeriska gudarna. Jakobs tolv söner var zodiakens tolv gudomar.

Att sluta cirkeln

Jag fick veta att det hela var ett slags rebus när jag arbetade med Israel och stammarna i samband med boken Pärlan. Det sumeriska språket är ju ett slags rebusspråk genom att det delvis bygger på bildtecken, och detta är väl det närmaste jag kan komma lösningen på denna rebus eller bildgåta. Jakobs söner som det talas om i Första Mosebok, visade sig ju motsvara tolv sumeriska stjärnbilder och därmed tolv gudar eller prinsar. Historien om Abram och hans efterföljare är därmed historien om de sumeriska prinsarna. I himmelsk form är de celesta företeelser, i jordisk form är de mytologiska herrar eller ensis, förmedlare av civilisation och vetenskap.

I arbetet med Bibeln och dess babyloniska och sumeriska bakgrund har jag fått förklaringar som tydligen krävts från min själs innersta. Från tid till annan har jag känt att jag nästan har slitits itu av en kraft som dragit mig uppåt och gett mig underbar andlig bekräftelse, och en kraft som dragit nedåt och tvingat mig att gräva i de bibliska texter som är täckta av seklers smuts och lögner. Men jag vet ju att det i grunden är samma kraft som verkar i båda dessa fall. En del av min drivkraft kommer från min egen själ och de minnen från sumeriska och andra liv som finns där, men resten härstammar från de andliga krafter som vill att sanningen skall komma fram.

Det hela har lett till en slags försoning för mig. Visst har Bibeln använts på ett gudlöst sätt för att undertrycka människor och för att skapa synd, skam och skuld kring sådant som är helt naturliga och faktiskt gudomliga drivkrafter. Ett exempel är historien om Onan som varje gång han låg med sin brors hustru lät sin säd spillas på marken (1 Mos 38:9). Det här, som helt klart handlar om avbrutna samlag, har använts till att skuldbelägga den naturliga och oskyldiga sexualiteten i form av onani.

Jag vet att den gudomliga världen inte har något emot vare sig barnbegränsning eller onani, de som gjort en synd av vår mest grundläggande kraft, förutsättningen för livet på jorden, är de stora förbrytarna. Men nog är det ett stort skämt att just denna förföljda kraft ändå finns i botten av den ”heliga skrift”. När anden tar herravälde över det jordiska höjer han sin ”stav av järn”, men inte är det för att straffa och plåga ”syndare” utan för att skapa glädje, njutning och sällhet. Den andliga världen vill verkligen att vi skall nå de insikter som möjliggör förverkligandet av denna andliga sanning. Att de urgamla andliga sanningarna bevarats i Bibeln, även om det är tillsammans med sådant som skrivits av helt andra skäl är en försonande tanke.

Genom detta sluts också cirkeln mot Sumer. Deras skapelseberättelse, deras historia om den stora floden och deras astronomi finns i Gamla Testamentet. I Nya Testamentet finns deras berättelse om kärleken, nedstigandet till dödsriket, offret på trädet och återuppståndelsen beskriven i en mycket kraftfull form. Mänsklighetens lärjungar har gått en lång väg från Sumer till världens yttersta gräns, precis som det beskrivs i Nya Testamentet, och först nu har vi blivit i stånd att förverkliga det kärleksbudskap som Jesus förmedlade. Detta budskap har från tidernas begynnelse gång på gång gått ut över världen via olika profeter och genombrottspersoner, det är ett evigt budskap.

I Sumer var ordet för barmhärtighet och medlidande sammansatt av ('mjölk' + 'livmoder/nåd'). Den stora livmodern var den andliga världen varifrån allt härstammade. Mjölken var gudinnans barmhärtighet, en kvinnlig kraft. Inanna var Ans upphöjda ko, den som förmedlade förbarmande och nåd. Detta är långt från den fördömande och livsfientliga manliga gud som vi får oss till livs i Bibeln, men i denna bok finns förstås också möjligheten att finna det andra budskapet om en nåderik och närande gudavärld som fördelar sin kraft likt vinet som strömmar från vinrankan.

Varje människa kan, och måste, integrera det manliga och det kvinnliga i sig själv för att bli den avbild av det gudomliga som vi var menade att bli. Gudinnans kärleksrika kraft kan strömma igenom oss idag så som den förmedlades av de sumeriska prästinnorna för mer än femtusen år sedan. Gudomens manliga kraft kan fortfarande förmedlas, så som de sumeriska prästerna och kungarna personifierade sädens Herre som reste sin spira högt mot skyn.

Glädjebudskapet

Den sumeriska kulturen såg kärlek och sinnlighet som grunden för all glädje och allt skapande, både himmelskt och jordiskt. Det verkar som om den kvinnliga kraften ansågs som den viktigaste och mest ursprungliga. Ordet för kungamakt eller den högsta makten var nam-nin som bestod av (’ett abstrakt prefix’ + ’drottning’). Kungen fick sin legitimitet genom det heliga bröllopet med gudinnan, han fick sin kraft från henne.

Ordet nin betyder drottning, ägarinna, härskarinna, härskare och består av ett återupprepat ní som betyder rädsla, djup respekt, fruktan. Gudinnan ingav alltså också djup respekt och till och med fruktan. Detta kan verka motsägelsefullt med tanke på kärleken som grundläggande kraft, men det representerar med ett materiellt tänkande de katastrofer som kunde uppkomma i form av missväxt, hungersnöd, epidemier etc. om inte den fruktbara och läkande kraften var gynnsamt inställd till landet.

I den andliga dimensionen finns det en oerhört mäktig och opersonlig kraft i de högre frekvenserna, vilken inger djup respekt inför det allsmäktiga. Även den stora kärlekens andliga eld är en mäktig kraft, som skulle bränna själen till aska om man fick tillgång till den i förtid. Det är därför som vi alltid skyddas från att komma i kontakt med krafter som vi inte är mogna nog, eller rena nog, för att klara av att möta.

Men om det kvinnliga, gudinnan, var den högsta makten vad stod då An, himmelsguden för? Med ett ”monoteistiskt” och kristet synsätt likställer man gärna An med ”Fadern” eller ”Herren”, den manliga kraft som tillsammans med den manlige anden och den enfödde sonen skapade allt. Men tecknet för An bestod av beståndsdelarna (’vatten’ och ’högt’). An var alltså det stora vattnet i höjden, himlen som ett stort vatten. Universum bestod av an+ki, alltså det himmelska vattnet eller ”etern”, och det materiella elementet. Allt skapat bestod av ande och materia i förening.

Från denna urkraft utgick sedan skapelsen i nivå efter nivå för att så småningom nå den nivå som för oss människor representerades av jorden. Vår materiella dimension var kroppen som i myterna uttryckligen förklarades vara skapad av jord, medan vår själ var förbunden med den andliga dimensionen. Ordet zi betydde andning, livskraft, strupe eller själ.

Från en opersonlig skapelse av himmel och jord får vi så de olika gudarna Enlil, Enki, Inanna, Nisaba och så vidare, men det är viktigt att inte skapa personifikationer av dessa företeelser och därigenom konflikter, maktstrider och annat. Istället måste man se dem som olika aspekter som utgått från ett enda ursprungligt urhav av kraft/materia. I vår vetenskap har vi kommit så långt att vi vet att energi och materia bara är två sidor av samma sak. Vi har lyckats utvinna kraft ur materia genom att förvandla brännbara ämnen till värme och ljus, och genom att spränga atomkärnor, men vad jag vet har vi aldrig lyckats förvandla ren energi till materia och ännu mindre till liv.

I en hymn till Nisaba (Nisaba A) prisas den visa gudinnan Nisaba.[203] Hon har samma färg som himmelens stjärnor och har en skrivtavla av lapis lazuli. Hon är modergudinnan, Ans första skrivare, den som för Enlils register, gudarnas visaste. För att få säden att växa har hon renat sig och iklätt sig den heliga prästdräkten. För att se till att det förs fram brödoffer och dryckesoffer utnämner hon en en-präst för landet. Ensi, de tidigaste härskarna, var en-prästernas överstepräst. Enki var en-prästernas herre, och han och hans präster närmade sig Nisaba i bön och åkallan. Där finns ett samspel mellan Enki och Nisaba, guden prisar gudinnan för alla hennes goda gåvor och önskar att alla hennes välståndsalstrande och civilisatoriska funktioner skall vara framgångsrika.

Nisaba, may you be the butter in the cattle-pen, may you be the cream in the sheepfold, may you be keeper of the seal in the treasury, may you be a good steward in the palace, may you be a heaper up of grain among the grain piles and in the grain stores!

Nisaba består av ni som betydde styrka och överväldigande makt, sa som kan betyda tråd, navelsträng, och ba, att ge ut eller distribuera. Detta beskriver en funktion där himmelsk kraft distribueras ut som genom en navelsträng, vilket passar ihop med hennes aspekt som modergudinna, och även med förmågan att distribuera kunskap från den andliga världen till jorden. En annan betydelse av ordet sa är att kalla vid namn, att namnge. Även detta passar in på rollen som skrivare och ansvarig för skrivkonstens uppkomst, att uppfinna skrivtecken och ord är ju verkligen att namnge.

Förutom skrivkonsten var Nisaba enligt hymnen ansvarig för andra aspekt av tempelkulten, som dryckesoffer och brödoffer. Att man åt och drack vin och öl vid de stora kultfesterna framgår av andra sumeriska texter, och det finns ord som har att göra med bryggning av alkoholhatliga drycker i språket. I Hammurabis lag som kom till i mitten av 1700-talet f. Kr. nämns yrket krogvärd, det framgår att dessa krogvärdar var kvinnor. Lag nr 108 handlar om krogvärdar som tar mindre betalt för sina varor än vad som är bestämt. Om de gör det skall de kastas i floden. Anledningen till detta var såvitt jag kan förstå att en del av inkomsterna från denna försäljning skulle gå till templen, tog man för litet betalt minskade templets inkomst. Rusdrycker var förbundna med kulten och hanterades tydligen av kvinnor.

Andra grupper som nämns i Hammurabis lagar är prostituerade, tempeljungfrur, fruar till Marduk och ”systrar till gud”. Alla dessa grupper verkar ha haft en anknytning till templen och i lagen regleras hur fädernesarv och gåvor till dem skall hanteras. Vad ordet ”prostituerad” egentligen innebar i dessa gamla fertilitetskulter vet vi inget om, allt är sedan länge smutsat av förakt för kvinnor och för och sexualiteten. Men att vissa kvinnor helgades åt guden och verkade som prästinnor är helt klart.

Tydligen fanns det också starka tabun när det gällde vissa kvinnors bruk av alkohol, i lag nr 110 sägs att om en ”syster till gud” öppnar en krog eller går in på en sådan för att dricka, skall hon brännas till döds. Detta hårda straff användes inte för något annat än en som haft incest med sin mor, tydligen var ”en syster till gud” så helgad att hon inte fick ha någon som helst kontakt med alkohol som var en viktig del av den ”populära” eller allmänna kulten.

En reminiscens av detta finns i 4 Mosebok 6 där det föreskrivs att en renad nasir som avskiljt sig åt Herren skall avhålla sig från vin och alkoholhaltiga drycker, han får inte ens äta druvor, vare sig färska eller torkade. Inledningsvis sägs att nasirregeln gäller både män och kvinnor, men senare i texten talas det bara om ”han”. Nasiren i GT liknar mycket de sumeriska kulttjänarna, både när det gäller regeln om alkohol och när det gäller att låta håret växa.

Så länge nasirlöftet gäller får ingen rakkniv vidröra hans huvud. Han skall vara helig och låta håret växa fritt tills hans tid som Herrens nasir är fullbordad.

Ett viktigt attribut hos de sumeriska kulttjänarna var tydligen håret. I ”Inana and Iddin-Dagan” talas det om hur de manliga prostituerade paraderade framför den heliga Inanna medan de kammade sitt hår för henne, och hur lockarna som föll nerför ryggen på dem var smyckade med färggranna band.[204]

Ordet för en tempelprostituerad eller hierodul var i Sumer nu-gig. Det bestod av (’inte’ + ’sjuk’). Att vara tempeltjänare kunde betyda att leva ett liv som innebar att man slapp sjukdomar och smärta, men betydelsen kan också vara att de förmedlade helande. Den grundläggande livskraften och allt gott var som vi sett förbunden med sexualiteten, kanske förmedlade dessa ”tempelprostituerade” läkedom genom den sexuella akten. Att vissa kulttjänare var helgade som ”guds brud” eller ”guds syster” innebar tydligen att de däremot inte vare sig fick ha kontakt med alkohol eller ha sexuella kontakter. Kanske var de avdelade för att bara förenas med översteprästen eller kungen i hieros gamos, eller också var de fullt ut vigda åt gud.

Jag kan spåra vår kulturs syn på det kvinnliga i min egen oförmåga att förstå att gudinnan var en minst lika viktig aspekt av det gudomliga som guden i Sumer. Av samma anledning har det varit svårt att förstå att gudinnan och den kvinnliga kraften trängt fram så starkt i mina andliga upplevelser. Men jag kan inte annat än konstatera det faktum att den andliga kraft som brutit genom har en både manlig och kvinnlig laddning, och att den kvinnliga kraften är mycket stark. Det här beror inte på att den förmedlas genom en kvinnlig inkarnation, tvärtom var det lättare att ta emot och förstå den manliga kraften som ju också finns i mig.

Men vi måste passera våra egna och vår kulturs begränsningar för att nå ut till den sanna verkligheten. Denna verklighet var tydlig och klar i vår kulturs vagga, men den har genom tiderna förvanskats och fördunklats på ett sorgligt sätt. Att kvinnorna, prästinnorna, hade en avgörande roll i civilisationsprocessen som förmedlare av gudomlig vishet, som förmedlare av skrift och som ansvariga för templens välstånd framgår av det sumeriska språket och av sumerernas myter.

Det nya handlar inte om att ersätta ett ensidigt manligt synsätt med ett ensidigt kvinnligt, utan om att bejaka den grundläggande sanningen att inget kan skapas utan en manlig och en kvinnlig kraft som verkar i balans och jämlikhet. När vår kraft vuxit ut till sin fulla omfattning kan vi nå en fullständig sammansmältning med den gudomliga världen. Varje människa kan bli fullkomlig genom att bli både en präst och en prästinna, en representant för både kärlek och skapande kraft. I det fulla självförverkligandet är människan fullständig, vuxen, och medveten om sin egen bestämmelse. Vägen har varit lång och tidvis mödosam, men nu kan vi åter fira den fest där himmel och Jord, Gud och människa får förenas i ömsesidig kärlek och glädje.

En gudug var en rituellt ren, linneklädd präst som betjänade gudarna. Han var smord genom gudomlig vilja. Ett annat ord för en präst var éšda som bestod av (’att smörja’ + ’att hälla vatten’). Tydligen fanns bruket med dop genom övergjutning av vatten redan i Sumer. Men det viktigaste var att det var gudarna som stod för smörjelsen eller utvaldheten. Under tidernas lopp har vi överlåtit detta till mänskliga institutioner, men ursprungligen var den direkta andliga kontakten och gudarnas direkta vilja som styrde kulten.

I min egen utveckling har jag steg för steg förts bakåt genom olika tider och olika liv. Via Babel kom jag så småningom vidare bakåt ändan till vår kulturs allra första början. Visst kan man säga att vi människor idag inte har något gemensamt med sumererna, varken genetiskt eller kulturellt, men detta är inte sant. Mänsklighetens utveckling bygger alltid på tidigare steg, och det mest grundläggande steget togs i Sumer när människor började använda skrift och matematik och började göra långvariga och ordnade observationer av astronomisk och annan art.

Detta arv finns med oss som grunden i vår moderna vetenskap, men för mig är det också tydligt att vi lever med ett andligt arv som präglades in i våra själar under den flera tusen år långa sumeriska kulten. Visst tog olika härskare och imperier makten i området, och visst utkämpades bittra och blodiga strider. Men sumerernas gamla andliga sanningar förmedlades ändå vidare i generation efter generation av präster och prästinnor.

När Berossos beskrev dessa kunskaper i sin Kaldeiska historia visste han kanske att den gamla kulten låg i sina dödsryckningar och att Babels storhetstid var över. Men han visste också vilken djupgående inverkan de kunskaper som utvecklades i Ur i Kaldéen och i andra sumeriska tempelstäder hade haft genom tiderna. Han förmedlade denna insikt genom berättelsen om Abram, och den kom så småningom att hamna i Bibeln för att åter komma upp till ytan i vår tid.

Det svindlande perspektiv på mer än tre tusen år bakåt i tiden som Berossos fick genom de texter som bevarats, kopierats och översatts av så många skrivare och tempeltjänare, kan nu kompletteras med ungefär tvåtusen år av nya upptäckter och landvinningar. Och ändå är det de allra första andliga sanningar som mänskligheten tecknade ner som nu återigen uppenbarats för mig. Andliga händelser som att bli personligen kallad vid namn, att bli smord med helig olja, att bli klädd i en ny dräkt av renaste linne och att bli en kanal för budskap från gudarna, som iscensattes i de sumeriska templen har återigen inträffat. Men nu har det skett i rent andlig form.

Sumerernas sanningar om själens utveckling, om kroppens död och återfödsel i en ny kropp, om kärlekens frälsande verkan och grundläggande betydelse, och om den andliga världens kärleksfulla intresse för oss människor har återigen blivit en sanning även för mig. Det projekt som jag har varit medarbetare i har syftat till att åter föra fram dessa grundprinciper för att vi människor skall bli i stånd att fullfölja vår utveckling, och för att planen skall kunna gå i uppfyllelse. Det finns inte annat att göra än att buga sig för den gudomliga kraften och viljan som gjort allt detta möjligt. Denna kraft är verkligen A och O, början och slutet. För tre år sedan förmedlades följande ord till mig. Först nu förstår jag fullt ut vad som menades med dem.

Glädjebudskapet som en gång förkunnades på Jorden skall än en gång ljuda över mänskligheten. Kärleken är det största av allt och i Hennes namn skall segrarna strida. Hon skall ännu en gång visa sig på Jorden och i Hennes namn skall glädje och lycka spridas bland Jordens barn.

Guds son som avlades i den Gudomliga kärleken skall stiga fram som en värdig representant för sina Gudomliga föräldrar. Den kraft som alstrar allt liv skall manifesteras i all sin styrka och glans. Ingen som skall möta den kommer att tveka om det Gudomliga ursprunget. Som ett litet barn föds Han alltid till Jorden, men som en vuxen man kommer Guds ande att regera över människan.

I den glädje och kärlek som återföreningen mellan Gud och människa utgör kommer stora under att ske. Glädjefesten som nu tar sin början kommer att överträffa allt som skett tidigare. Äntligen kommer Kristus att få möta sina lärjungar på nytt. All kärlek och längtan skall få sin belöning. De som så länge väntat på sin Mästare skall äntligen få återförenas med honom. Det stora återvändandets tid är äntligen inne. Himlen skall etablera sitt rike på Jorden. I andens rike kommer alla som älskar varandra att få återförenas i den stora underbara kärlekens namn. Alla kommer äntligen att få mötas som så länge varit skilda åt och bröllopsfesten skall hållas i den största glädje och gamman.

Tag emot glädjebudskapet. Han lever som alltid har levat och han skall återigen träda fram på Jorden. Messias, kärlekens budbärare har återigen segrat och hans kärlek skall spridas över all Jordens länder. Sanningen har äntligen segrat och Himmelens portar står nu öppna. Var och en är inbjuden att träda in i Templet som rests till Guds ära på Jorden. Hon som personifierar kärlekens Gudinna skall bjuda er att träda in och Mästarens lärjungar kommer att möta er där.

Detta är ett unikt tillfälle i mänsklighetens historia och den som kämpat striden och vunnit kommer också att belönas. I livets skola kommer inom kort de första att utexamineras som fullgjort allt som livet begär av dem. Deras belöning kommer att bli att få möta dem som älskar dem över allt annat. De som vakat över dem och lett dem med allra största kärlek genom alla klasser i skolan. Den stora belöningen, att få återvända till sina föräldrar, till sitt rätta hem överträffar allt annat. Gå i Guds frid i denna övertygelse. Amen.[205]

Soluppgången

I de sumeriska myterna träder det fram en hierarkisk struktur med andliga krafter som gradvis kommer allt närmare människorna och jorden. En grupp gudar som kallas anuna-gudarna eller anunaki är jordens gudar. Deras kung är enligt en berättelse Ningishzida.[206] Varje människa bör enligt de gamla sumererna ha en personlig gud för att få försörjning och nå framgång. Mellan de högre gudarna och människorna fanns också gudarnas härold eller budbärare Hendursja.

Hendursaja var förknippade med gudinnan Nanshe som såg rätt in i hjärtat på människorna. Hendursaja dömde mellan ont och gott och kungjorde Nanshes påbud. Han var också solguden Utus son. Utu var förknippad med visdom och rättvisa och Hendursaja förmedlade hans visdom och domar till människorna.[207] Den sumeriske ensin Gudea som regerade i Lagash och Ur omkring 2140 f. Kr. hade Ningishzida som sin personlige gud. I berättelsen om hur Gudea byggde Ningirsus tempel berättas om en dröm eller nattlig vision som Gudea hade och som han inte kunde tolka.

In the dream there was someone who was as enormous as the heaven, who was as enormous as the earth. His head was like that of a god, his wings were like those of the Anzud bird, his lower body was like a flood storm. Lions were lying at his right and his left. He spoke to me about building his house, but I could not understand what he exactly meant, then daylight rose for me on the horizon. Then there was a woman - whoever she was. She ...... sheaves. She held a stylus of refined silver in her hand, and placed it on a tablet with propitious stars, and was consulting it. There was, furthermore, a warrior. His arm was bent, holding a lapis lazuli tablet in his hand, and he was setting down the plan of the house.[208]

Gudea reser till gudinnan Nanshes tempel och hon tolkar drömmen åt honom. Den som var stor som himmel och jord och som såg ut som en gud var Nanshes bror guden Ningirsu, som talade om att Gudea skulle bygga ett tempel åt honom. Dagsljuset som steg upp vid horisonten var Gudeas personlige gud Ningishzida som Nanshe förutsade skulle stiga upp för Gudea som en soluppgång vid horisonten. Kvinnan som höll i en skrivtavla med gynnsamma stjärnor var Nanshes syster Nisaba, som visade att stjärnorna gav gynnsamma omen för tempelbygget.

I den undervisning som de andliga lärarna gav till Hilma af Klint framställdes precis denna andliga hierarki som beskrivs i de sumeriska berättelserna. Hilma fick veta att hon var de Högas tjänares, tjänares, tjänares tjänare. Visserligen leddes hon av de Höga direkt i sina mest benådade ögonblick, men vid andra tillfällen var det deras tjänare som hjälpte henne och hennes vänner. På färden ledsagade de av sjustjärnans rosenkreutziska tjänare Gregor, Ananda, Clemens och Amaliel samt deras tjänare Georg, Gidro, Esther och Ewald. I flera liv hade Hilma letts av dessa.[209]

Ningishzida var anförare av gudarnas trupper och även en odlingsgud. Han var ledare i anuna-gudarnas församling och han var människornas sol som ledde dem framåt. Ningishzida satt på en tron i den högsta himlen och i sin roll som den store herden höll han ögonen på människornas väl. Han visste att svinga sin härskarstav över den avlägsna framtiden. Ningishzida var också kungen som verkställde beslut i den undre världen.[210] På samma sätt som Dumuzi gjorde också Ningishzida en resa till dödsriket och fick hjälp av sin syster att komma tillbaka därifrån.

Beskrivningarna av Jesus i Nya Testamentet har mycket gemensamt med Ningishzida. Gudeas vision av den höge guden som hade stora vingar och underkropp som en ”stormflod” påminner också om Hesekiels vision av bevingade andevarelser. Hesekiel såg en hög kraft, Herrens härlighet, som satt på en tron och vars underkropp verkade vara av eld. Han omstrålades av ett regnbågsfärgat ljus. I Uppenbarelseboken 10:1 ser Johannes en ängel med ett ansikte som en sol och ben som av eld. Ängeln ger Johannes en bokrulle, precis som Hesekiel fick ta emot en bokrulle. Detta påminner naturligtvis om gudinnan Nisaba som hade en skrivtavla med Gudeas öde som bestämts av stjärnorna. Nisaba var gudarnas skrivare, i Johannesevangeliet talas det om Ordet som blev kött.

Eftersom jag själv upplevt drömmar och visioner som har haft precis samma karaktär som Hesekiels och Johannes uppenbarelser, vet jag att den andliga världen verkligen kan visa sig i denna form för oss människor. Dessa uppenbarelser kan alltså också spåras ända tillbaka till de gamla sumeriska tempelstäderna, långt före både Hesekiels och Johannes tid (vilka det nu än var och hur deras berättelser än kom till). Jag är säker på att det finns en kontinuerlig kontakt mellan människor och deras personliga gud som kan spåras bakåt genom liv efter liv.

Under de senaste åren har jag fått en mycket omfattande ”repetition” av alla dessa kontakter och visioner, men grunden för dessa upplevelser är den andliga värld som alltid uppvisar samma karaktär. Precis samma fenomen som eld och stormvindar, troner, regnbågar och höga gudomliga krafter som beskrivs i de sumeriska berättelserna och i Bibeln, har också jag upplevt. Men just den detalj som finns i berättelsen om Gudea, där hans personlige gud Ningishzida visar sig som en soluppgång, kopplade jag inte direkt till Bibeln. När jag sökte på ordet ”soluppgång” fann jag dock att en beskrivning av det gudomliga som en soluppgång finns i Jesaja 60:3 och Lukas 1:79.

För min egen del är beskrivningen av soluppgången viktig. Hilma målade i början av 1907 tre tavlor helt under mediumistisk ledning. En av dessa tavlor var målningen Aftonfrid som jag berättade om tidigare i den här boken. En annan tavla har titeln Soluppgång och den föreställer en sjö i ett skogslandskap. Denna bild har utvecklats för mig under de senaste åren från att inledningsvis ha varit så mörk att jag undrade hur den kunnat få titeln Soluppgång, till att nu idag föreställa en helt upplyst himmel där solen står högt. Enligt Hilmas efterlämnade texter gjordes tavlan under ledning av kraftiga intelligenser för att visa världen att det är möjligt att påverka ett medium.

För mig verkar tavlan ha följt min egen utveckling mot allt större förståelse och upplysning, den bevisar för mig att den andliga världen också kan påverka vår materiella värld. För tre år sedan drömde jag också en dröm som innehöll en uppgång av en ny sol. Denna dröm beskrev anknytningen mellan ”himlen” och kosmos på ett sätt som jag först nu har funnit bekräftelse på via de sumeriska berättelserna.

10/12-2001

Hade min starkaste dröm hittills natten mot lördag. Jag drömde att jag var hemma i mitt barndomshem. Jag tittade ut genom fönstret, upp mot himlen. Plötsligt öppnade sig en ”tunnel” i skyn. Jag visste att det var en kanal till en annan värld. En bättre värld, ”himlen”. Det var så ljust i den del som mynnade ut ”där”. Jag visste att det var ett fysikaliskt fenomen, ett svart hål, fast ”tvärtom”. Solen blev alldeles röd, det var som ett spetsmönster som utvidgade sig över himlen. Jag skrek åt min dotter att hon skulle titta på himlen, jag var upprörd, upphetsad men inte rädd. Fick för mig att solen höll på att dras in i den där tunneln, att den skulle försvinna. Men då fanns det plötsligt en ny sol på vår himmel. Två solar samtidigt. Det var en otroligt stark känsla av omvälvning. En ny himmel. Det kom också en känsla av att det blev solförmörkelse eller att någon planet eller dylikt gled framför solen.

När jag läser igenom drömmen nu igen kommer jag att tänka på den passage av Venus framför solen som skedde på försommaren i år, och som många människor lade stor vikt vid. Personligen anser jag egentligen att sådana fenomen inte har någon speciell betydelse för vår andliga utveckling, de är ju en avspegling av en helt materiell verklighet. Men med tanke på den starka vision som jag nyligen hade av det dolda eller ockulta mönstret bakom stjärnbilderna ligger det kanske ändå något i detta. Precis som en människas fysiska kropp är en avspegling av en dold själslig och andlig verklighet, är kosmos en materiell avspegling av en andlig verklighet. Men det är viktigt att inte låsa sig vid dessa yttre fenomen, utan att förstå att den sanna verkligheten finns i en annan dimension.

Ningishzida beskrivs som ledare av andliga härskaror, han har karaktären av både fertilitetsgud och krigsgud på samma sätt som Inanna är både en kärleksgudinna och krigsgudinna. I Sumer ville man gärna tro att gudarna skyddade de framgångsrika städerna eller staterna, och att motgångar berodde på att gudarna lämnat sina tempel. Jag är däremot helt övertygad om att den andliga världen inte tar några sådana politiska hänsyn, de låter oss människor sköta våra krig och stridigheter helt på egen hand. Däremot finns där en renande aspekt som kan spåras i beskrivningen av Ningishzida som en kraft som ”faller över de många och bränner dem som eld”.

Den andliga kraften har karaktär av både eld och vatten, den ger upphov till både kamp och kärlek. Solen är ett utflöde av den gudomliga kraften och ett grundvillkor för livet, på samma sätt som den andliga solen när och föder det andliga livet. Men precis som solens kraft fördelas ut över jorden genom ett mycket väl avvägt system, måste vi renas och växa för att gradvis förmå ta emot mer och mer av den andliga kraften. Vår mänskliga evolution har som mål att vi skall bli starka nog att leva i den andliga världen, och rena nog att kunna ta emot gudomlig kraft och kärlek utan att brännas till aska.

Visst finns det kraftnivåer som verkar som sköldar för att skydda oss mot alltför stor kraft, men så småningom har vi vuxit på ett sådant sätt att vi själva kan ta emot det som bjuds oss. Detta är en fullbordan av den nära kontakt mellan människan och hans eller hennes personliga gud som beskrevs i de sumeriska mysterierna. Den sumeriska ensin (stadsregenten) Gudea representerar en viktig del av den långa färden. Han lämnade efter sig många skulpturer där han avbildas i bön och tillbedjan. På en statyett finns en inskrift som berättar om hur Gudea byggde ett tempel för gudinnan Geshtinanna, ett av de många tempel som han byggde.[211]

Inskriften finns på statyettens baksida. På den bara högra skuldran finns texten Gudea, regent i staden Lagsh, mannen som byggde Ningishzidas och Geshtinannas tempel. Huvudtexten lyder: Gudea, regent i staden Lagsh, byggde åt Geshtinanna - drottningen a-azi-mu-a, Ningishzidas älskade hustru, hans drottning - hennes tempel i Girsu. Han skapade denna staty för henne. ”Hon beviljade bönen.” Han namngav den för henne och förde den in i hennes tempel. (Min egen översättning från engelska.)

Sumererna trodde att en statyett som placerades i ett tempel oavbrutet skulle sända upp böner till gudarna, även när den som avbildades hade dött. Det här kan förstås ses som en primitiv tro, men den har trots det en slags sanning i sig. Om man under sin livstid levt ett liv nära de andliga krafterna kommer man faktiskt att bära med sig dessa erfarenheter in i kommande liv. Själen och anden kan tränas, precis som kroppen. Skillnaden är bara den att när man lämnar ett jordiskt liv lämnar man också sin kropp, medan själen och anden är eviga företeelser.

Min själ har tränats i liv efter liv i olika andliga skolor. Visst har denna träning också ibland haft en fysisk karaktär, det är viktigt att förstå att allt som är bra för kroppen också är bra för anden och vice versa. All denna träning har lagrats upp i min själ för att komma till användning i det andliga genombrott som skett under de senaste åren. Genom alla liv i kamp för den egna andliga kontakten, och i längtan efter direkt andlig ledning, har det skapats en plattform som jag nu kan verka från.

Jag har fått återuppleva andliga erfarenheter från liv i bland annat Mesopotamien, Egypten, Palestina, Kina, Tibet och många länder i Europa. Det står klart för mig att dessa erfarenheter är tidlösa och generella. Den soluppgång som Gudeas personlige gud bebådade har skett i det här livet. Gudeas starka andliga upplevelser har upprepats genom liv efter liv. De är ett tecken på en nära andlig relation som redan från början grundlades med målet att allt skulle fullbordas när tiden var mogen. De andliga sanningar som människor har upplevt genom tiderna och som förmedlas till oss via ordet och skrivkonsten, är något som förenar oss över alla tidevarv och generationer. Visst är detta ett fantastiskt projekt, och visst är det underbart att den kärleksrika relationen mellan människan och hennes andliga ledsagare eller personliga gud har burit ända fram till målet.

Under de senaste åren har minnen från den sumeriska kulten och kulturen kommit upp till ytan, men det var mycket svårt att förstå vad det hela egentligen handlade om. Anknytningen till Gudea ger dock ett slags facit till många upplevelser som tidigare var svåra att förstå. Ett sådant drömtema var människor som bar draperade kläder med ena axeln bar. Ibland kysste jag någon av dessa ”gudalika” människor på den bara axeln. För drygt ett år sedan hade jag till exempel följande dröm.

17/9-2003

Jag drömde att jag träffade några män, en slags ”herrklubb”. Jag hade visst med mig en ”stång” eller spira. Träffade tre kvinnor som var relaterade till en av de här ”bättre” männen. Det var en äldre och två medelålders kvinnor, de var så vackra, vältränade, brunbrända. Jag kysste den ena på den bara armen. Det påminde mig om något ”egyptiskt”. De tog emot mig hjärtligt men det var samtidigt ett slags avsked. Jag skulle ”tillbaka”, börja arbeta med något praktiskt. På spiselkransen stod ett foto av min gamla skolkamrat U-a, jag förstod att hon varit en favorit hos den här ”bättre” mannen.

I drömmen ovan bar jag med mig en spira, den anknyter så som jag tolkar det idag till Gudea som regerade i Lagash. ”Herrklubben” var förstås de sumeriska gudarna och kvinnorna som var relaterade till ”den bättre” eller ”högre” mannen var gudinnor. Efter den här drömmen drogs jag så in i det mycket tunga arbete med Gamla Testamentet som jag redovisar i boken Pärlan. Nu i efterhand förstår jag att det var nödvändigt för mig att ”dechiffrera” GT för att kunna nå tillbaka till Babylonien. Nästa steg var att kunna passera förbi även det sammanhanget för att nå ursprunget i Sumer.

Den sumeriska kungadräkten påminner mycket om de buddhistiska munkdräkterna med sina draperingar som lämnar ena skuldran bar. På vissa statyer liknar Gudea en buddhistmunk i både klädsel och genom att han verkar ha rakat huvud. I min egen utveckling kom den tibetanska buddhismen upp mycket starkt under arbetet med boken Templet varför det var lätt att associera alla signaler om ”laman” till Trisong Detsens tid och liv.

17/2-2004

Jag drömde om tre stora kubiska byggnader som låg tillsammans som tre enorma trappsteg. I en av byggnaderna fanns ett varuhus. En mansfigur satt i meditation på taket på den lägsta byggnaden. Han reste sig och gjorde en gest eller träning. Steg sedan upp på nästa steg/tak och gjorde en liknande välsignande gest och därefter steg han upp på det högsta trappsteget och upprepade sin gest. Han steg nerför de tre trappstegen och vidare ner på marken och försvann bort. Det var en enormt stor ande.

Jag berättade om det jag sett för några gamla skolkamrater men ingen verkade tro på det. Några skrattade åt mig, och någon sa tröstande att ”det var ju bra att du blev av med honom”. Jag kom till ett skolkök där min klass lagat mat men jag hade inte varit med. Nu blev jag bjuden, men tog bröd med fel hand och utan att se efter att jag fick rätt brödstycke. Jag vek ihop ett par plädar och hängde dem över axeln, som en lama eller buddhistmunk, och vandrade iväg.

En direkt kontakt med den andliga världen kan naturligtvis ha gett samma bilder som avspeglat sig i både den sumeriska dräkten och i buddhisternas munkdräkter, men där kan också ha funnits ett direkt samband. Kanske är tibetanerna närmare de gamla sumererna än vi anar. Där finns stora likheter när det gäller beskrivningen av gudavärlden med de gudomliga paren, och i hela den magiskt religiösa grundtonen i kulten.

Bardo Thödol, den tibetanska dödsboken, beskriver en syn på livet, döden och reinkarnation som påminner om den sumeriska, där besöket i Ereshkigals domän kan avlösas av ett nytt liv. Döden är bara en av flera avdelningar i Abzu, gudarnas tempel eller hov finns i samma stora hav av energi som ”the house of dust” och jorden. På liknande sätt innehåller den tibetanska filosofin olika gudahov med en hierarkiskt ordnad struktur.

Oavsett om det finns en fysisk länk mellan Sumer och Tibet eller inte, finns det en tydlig andlig släktskap mellan deras vishetsläror. I Tibet finns dock ett schamanistiskt inslag som jag inte kan spåra i de sumeriska texterna. Men det kan naturligtvis också vara så att bristen på fakta bara speglar en förlust av information, inte en verklig frånvaro av sådana företeelser. När jag talar om schamanistiska inslag menar jag transer som skapas genom alkohol eller andra droger och kanaliseringar av okända andar. Bruket av alkohol i kultsammanhang kan tyda på ett sådant sammanhang i Sumer. Det faktum att man under Hammurabi hade dödsstraff om vissa prästinnor hade den allra minsta kontakt med alkohol, tyder dock på att det högre prästinneskapet grundades på en helt ren andlig kraft.

Genom de sumeriska texterna vet vi att den egna andliga kontakten med den personliga guden var det allra viktigaste. Gudarna kommunicerade med människor via drömmar och nattliga visioner, så som Gudeas texter och Gilgamesheposet vittnar om. Prästinnorna tolkade drömmar i de fall som man själv inte kunde förstå dem. I Tibet är också drömmar viktiga, det finns en forma av yoga som kallas drömyoga som ett sätt att nå den andliga verkligheten.

För mig finns en grundläggande skillnad mellan vad som är den sanna verkligheten, den sanna vakenheten och det sanna livet i ett jordiskt perspektiv respektive i ett andligt perspektiv. Mina erfarenheter har löst upp en mängd gränser och förflyttat mitt medvetande från att se den här kroppen som den enda kroppen, det här livet som det enda livet, det vakna tillståndet som det verkliga, döden som en negation till livet och själen som bunden till jorden. I stället vet jag att det finns en annan verklighet som själen kan få tillträde till genom tillstånd där den lämnar den fysiska kroppen, och att det är den sanna verkligheten.

Trisong Detsen arbetade tillsammans med Padmasambhava för att pacificera de tibetanska andeväsen som schamanerna arbetade med. Men processen kom att innebära en assimilering och inte en utrotning av vissa bruk. Schamanistiska tekniker och synsätt fanns fortfarande kvar tillsammans med Padmasambhavas tantriska tekniker. Den viktigaste lärdomen som Padmasambhava förmedlade, och som var livsnödvändig för att min själ skulle klara av att ta steget från det fysiska universum tillbaka till det andliga urtillståndet, var att alla skrämmande fenomen skapas av vår egen psykofysiska utrustning.[212]

Sumererna hade en nära och innerlig andlig kontakt som texterna om Gudea visar, men de trodde också att onda andar till exempel kunde skapad sjukdomar. Idag vet vi mycket mer om fysiska och psykiska processer och det är lätt att förlöjliga och fördöma tidigare årtusendens synsätt, men i en stark andlig utveckling förs man på sätt och vis tillbaka till en tid av okunskap. Man går på vägar som man aldrig förr beträtt och man möter krafter som man inte medvetet lärt sig att behärska.

För mig var det tydligt att jag till slut kom till en punkt där jag bara hade mig själv och de kunskaper som jag fått med mig i min själ från tidigare liv att lita till. En personlig gud, en andlig guru eller mästare, är en kraft som följer en och hjälper en fram i liv efter liv. Visst kan människor verka som förmedlare av andlig kraft, men den riktigt rena och personliga hjälpen måste man få på ett direkt sätt. Men till slut har man själv växt så mycket att man är klar att ta det första steget som en vuxen och självständig ande. Då blir man en jämlike och partner till dem som tidigare varit ens andliga lärare och mästare.

Den starka kraft som fört mig framåt under de senaste åren härstammar till en del från allt som jag samlat på mig i mina jordiska liv, och till en del från den andliga världen. Visst är demoner och onda krafter något som vi själva framkallar och öppnar upp oss för, de är illusioner, projiceringar, hat, illvilja och annat som bryter ner vårt normala skydd. Men framförallt är de okunskap. Padmasambhava pacificerade de ”onda andarna” i Tibet genom att dela med sig av sin kunskap. Själv vet jag att alla kunskaper som mänskligheten samlat på sig genom tiderna är en nödvändig förutsättning för det som jag har lyckats uppnå.

För att jag skulle kunna ta de steg som jag tagit under de senaste åren var det viktigt att vi hade nått den nivå som vi har idag när det gäller tillgång till kunskap om andra tider och kulturer än min egen. Det krävdes både tillgång till information och en förmåga att tillgodogöra sig det som erbjöds. Jag känner starkt att det som påbörjades i Sumer har varit en kontinuerlig process, och att min nyfikenhet och kunskapstörst varit en av de stora drivkrafterna. Därför har också olika försök genom tiderna att hindra min frihet att finna den andliga källan och att uttrycka min egen sanna natur, varit förödande. Gång på gång har jag förtryckts, förföljts och också dödats för mitt krav på att få leva i min egen sanning.

Idag vet jag att det viktigaste för mig och för alla människor är friheten att finna sin egen sanning och att utforma sitt eget öde. Genom att hindra människor att gå sin egen väg hindrar man också den gudomliga planen att verka. Denna plan syftar nämligen till att var och en skall bli fri, vuxen, medveten och självständig. Detta är de oundgängliga kraven för att man skall kunna klara av en ny tillvaro i den andliga världen.

Kärleken är den grundläggande kraft som skapar och driver allt framåt. Gudea uttrycker en medvetenhet om detta genom att sammanföra Ningishzida och Geshtinanna som ett kärlekspar. Kanske var just denna kombination mellan Ningishzida och Geshtinanna något som uppkom under Gudeas tid, den speglar hans relation till sin personlige gud och hans gudinna. Medvetenheten om den grundläggande kraften som en kombination av manligt och kvinnligt var däremot en generell del av den sumeriska kulturen.

Enligt inskriptionen på statyetten som jag skrev om ovan beviljade Geshtinanna Gudeas bön, och hon har fortsatt att bevilja denna själs bön i liv efter liv. Den andliga kraften och kärleken flödar från gudarna till människorna genom alla tider, renande, utvecklande och närande. Detta har min själ vittnat om i liv efter liv, i kultur efter kultur. Geshtinanna, Ningishzida och de andra sumeriska gudarna hör verkligen ihop med oss, precis som Gudea framställde genom sina tempelbyggen.

Genom Gudea framträder plötsligt vissa nyckelbegrepp som återkommit genom mina liv i ny belysning. Jag har redan skrivit om anknytningen till sumererna eller kaldéerna och deras kosmologi som bland annat återkommer i livet som Tycho Brahe. I kapitlet Byggarna skrev jag också om tempelbyggnationer och gudinnor som var inblandade i planläggningen. Genom Gudea stiger detta intresse och denna koppling fram i ännu tydligare dager. Han efterlämnade många inskriptioner där han beskrev sina tempelbyggen, vissa år av hans regeringstid namngavs efter byggandet av olika tempel.

I den dröm där Gudea fick order att bygga Ningirsus tempel förekom Nisaba som den gudinna som skrev ner stjärnornas vilja. Under Gudeas tid var alltså Nisaba skrivarguden, denna roll övertogs så småningom av guden Nabu under Neo-babylonisk tid. Andra gudomliga krafter som jag känt varit viktiga ingår också i Lagash panteon, till exempel Ningishzida och Geshtinanna som motsvarar Inanna och Dumuz. Det kan vara vanskligt att dra direkta paralleller, men den underliggande meningen eller kraften i myten känner man tydligt igen.

Enki är den store fadern i Lagash och Nanshe, Nisaba och Ningirsu är hans barn enligt Gudeas texter. På en staty håller Gudea en kalk ur vilken det flödar två vattenströmmar, på samma sätt som det flödar vatten från Enki i andra avbildningar. Gudea personifierade därmed sädens herre och den andliga kraftens gud.

Gudeas gudar och deras egenskaper finns också i det innersta av Bibelns texter och jag kände mig hemma i den kristna mystiken i flera liv. Men denna grundton ljuder också i den tibetanska buddhismen och i den ursprungliga taoismen, varför jag även återfunnit delar av mig själv i dessa kulter.

Det är viktigt att understryka att verkligheten hela tiden kommit före teorin i det jag har upplevt. Jag har inte alls sökt efter information om tidigare liv, utan de har mer eller mindre ”tvingats” på mig genom direkta intuitiva upplevelser. De andliga krafter som jag så småningom återfann i Sumer, hade långt innan dess kommunicerat med mig och fört över sin kraft till mig. De har naturligtvis inte gett sig tillkänna med sina sumeriska namn, utan jag har känt igen dem genom deras tidlösa egenskaper. Vi måste själva finna sanningen, inget ges oss utan hårt arbete.

Till min egen förvåning har den monoteistiska gudsbilden ersatts av en mycket mer differentierad verklighet med många olika krafter. Men alla dessa krafter arbetar ändå i samma stora hierarki som tjänar den stora kärleken. Genom åren har bland annat Lao Tzu, dakinier, kor, egyptiska gudar, Padmasambhava och hans gudinna, läraren med sår i sina händer och nu senast de sumeriska gudarna och deras anknytning till stjärnhimlen visat sig för mig. Genom att jag funnits i många olika mysteriekulter har jag utbildats till en föreningslänk mellan andliga sanningar som på ytan är olika, men som i grunden har samma källa.

De äldsta gudarna har återigen uppenbarat sig för mig i all sin kraft och med en tydlig inriktning mot Gudeas andliga verklighet. Jag har fått starka uppmaningar att stå upp för min sanning och mina Mästare. Mina andliga lärare påpekade redan för tre år sedan att det som händer är något som jag har kämpat för i alla liv. Det är viktigt att jag står upp för denna sanning när allt nu äntligen sätts in i sitt sammanhang. Deras vilja, deras kraft och deras planer samordnas nu med det som jag kan bidra med från min position här på jorden.

Nu samlas vi alla för en avgörande händelse. Allt skall upp till ytan nu. Det som skett helt i det fördolda skall presenteras för världen. Visst är det svårt för dig men minns att det är detta du kämpat för i alla dina liv. Visserligen har du gjort alla erfarenheter som alla andra människor, du har växt på samma sätt som alla andra men du har i grunden alltid kämpat för sanningen.

Alla profetior som ställts upp för dig, ända sedan din tid i Egypten, i Kaldéen och i Kina har talat om en storartad framtid för dig. Denna stund har kommit nu. Ett kort ögonblick i mänsklighetens historia men en viktig vändpunkt.

Din uppgift är så oerhört stor men du är också den enda som kan klara av den. Låt dig inte hindras av några som helst futtigheter och små problem. Din stora uppgift överskuggar ju allt annat. Allt måste vika undan för den nu. Samla alla dina krafter, fokusera all din vilja mot detta mål och du kommer också att lyckas.[213]

Den dagen kommer du att känna igen mitt tecken

Jag blev ganska förvånad när spåret ledde tillbaka till Gudea. Egentligen var det kanske inte så underligt, de sumeriska gudarna och myterna hade ju talat väldigt starkt till mig under en tid. Jag hade sett överensstämmelsen mellan Inanna-Dumuzi och Kristus och kände mig säker i övertygelsen att den korsfäste, döde och återuppståndne guden i grunden härstammade från de sumeriska myterna. Därför var det ju inte underligt att Gudea passade in i mönstret.

Men ändå blev jag förvånad. Här fanns ett samlat panteon som omfattade de gudar eller krafter som jag spontant mött i min egen utveckling, och här fanns också en tempelbyggare som hade Ningishzida som sin personlige gud. Ningishzida representerade både den döde och återuppståndne gudasonen som jag var lierad med genom mina liv i kristna sammanhang, och anknytningen till ormar, helande, och andlig visdom som jag dragits till genom bland annat hermetism och ockulta skolor genom flera liv.

Jag kände också den starka personliga anknytningen som kännetecknar ett själsligt band mellan olika liv. Gudea framstod som en del av mig själv och hans intima relation med sin personlige gud liknade mina egna erfarenheter av att bli andligen kallad vid namn, smord med helig olja, att ha fått ta emot kungliga insignier och andra symboler. Jag sökte på Internet efter information om Ningishzida och hittade en bild på en relief med Gudea och hans gudar.[214]

Inom mig hörde jag en uppmaning att ”titta noga på bilden”. Jag såg att Gudea leddes framåt av en gud med ett grepp om vänster arm, och jag kände hur det brände runt min egen vänstra arm. Detta fenomen upplevde jag också när jag arbetade med boken Pärlan och de olika profetiorna om en ”telning” eller ett skott av Jishajs (Jesse) avhuggna stam som skulle träda fram.

9/10-2003

Jag såg en lagerkrans i går kväll. Jag drömde att jag kom förbi två män. Den ene talade om existens och preexistens. Jag var visst ironisk, tyckte han var pretentiös. Jag kom till ett genrep på en musikal eller något liknande. Det var i en skolsal, jag var visst med på scen själv. Alla lämnade innan det var slut, det blev bara en kvinna kvar. Hon var ansvarig och var förstås orolig när alla gick. Jag och Lotta kom till en vagn där det satt en grupp människor. Lotta pratade med en ung man om att de skulle gå på auktion, hon hade aldrig varit med på något sådant förr. Hon pratade också om att någon lärt henne om två vägar, arbetets väg eller miraklets väg, och att det varit till hinder för henne. Jag tänkte att det inte var antingen eller, utan både och. Jag gick vidare, ville ha henne med men hon stannade där.

Jag förstod plötsligt att den profetia som ställdes upp för mig i Kaldéen som det talas om i meddelandet från 23/10 2001 handlade om Hesekiels profetia. ”Alla profetior som ställts upp för dig, ända sedan din tid i Egypten, i Kaldéen och i Kina har talat om en storartad framtid för dig. Denna stund har kommit nu.” Hesekiel var ju i fångenskap i Babylon. Babylon var huvudstad i Kaldéen som kallades Babel av judarna. Den egyptiska profetian var sannolikt Thutmosis III löfte om evigt liv som fanns i hans namnschiffer. Den kinesiska profetian skulle i så fall kunna vara det faktum att Mahasattva Fu utpekades som en preinkarnation av den blivande Maitreya.

I meddelandet från 23/10 2001 talas också om att ”Dina insignier är de tecken du bär med dig som ett tecken på din värdighet.”. Jag känner ju att jag har ett armband som bränner runt vänster handled, en ring på vänster pekfinger. Något bränner på mina axlar, kanske armringar runt mina överarmar. Jag kan också känna ett diadem eller något liknande i pannan. Under åren har jag ju fått ta emot kröningar och liknande. Drömmen från 26/5 2003 där jag hade hela huvudet insmort med ”gelé´” var förstås ett meddelande om att jag var en ”smord”.[215]

När jag skrev ovanstående förstod jag att den brännande känslan runt min handled var en andlig eller gudomlig kontakt, men jag kunde inte sätta in den i något känt mönster. När jag nu läser berättelsen om hur Gudea byggde Ningirsus tempel finner jag plötsligt en beskrivning av hur en gud kan ge ett tecken genom att beröra någons arm med ”eld”. Gudea ber att få ledning för sitt arbete genom en dröm och Ningirsu kommer och talar till honom. Guden berättar om sin kraft och styrka och att han skall hjälpa Gudea på alla sätt med byggandet. Han slutar med uttalandet ”den dagen kommer jag att beröra din arm med eld och du kommer att känna igen mitt tecken”.

From the ebony mountains I will have ebony trees brought for you, in the mountains of stones I will have the great stones of the mountain ranges cut in slabs for you. On that day I will touch your arm with fire and you will know my sign.[216]

På reliefen ovan leds Gudea framåt med ett stadigt tag om vänster arm av en gud som alltså måste vara Ningirsu. Samma fasta ledning har också jag fått, den har till och med tagit sig fysiska uttryck periodvis. Gudea fick ledning när det gällde att bygga ett tempel i fysisk form, men han var också en överstepräst som instiftade och utförde de faktiska riterna. Hilma af Klint fick mycket information om att det projekt som hon arbetade i syftade till att resa ett tempel och att det skulle fortsätta i hennes nästa inkarnation. Jag har själv fått många bevis på att det rests ett andligt tempel och att det kommit allt närmare jorden. Samtidigt har jag också kommit till allt högre och mer kraftfulla tempel eller palats i ”himlen”.

Det tempelbygge som påbörjades för flera tusen år sedan har fortsatt genom alla tider, det har alltid letts av samma andliga krafter som såg till att den första stenen lades. Gudeas gudavärld är också min egen, hans ledning är samma som min ledning, hans personliga gud är också min personliga gud. När det blev dags kände jag faktiskt igen hans tecken, men jag visste inget om anknytningen till Gudea och Sumer vid det tillfället.

I berättelsen om byggandet av Ningirsus tempel stiger alla de gudar fram som visat sig för mig under de senaste åren. Gudea besöker Jatumdugs tempel och sätter upp sin säng där. Jatumdug är samma gudinna som Bau, Baba, Ninisina och hon kom senare att kallas Gula. Det är alltså den gudinna som är förbunden med helande och läkekonst och som har en hund som sitt heliga djur. Som jag skrivit om tidigare fick jag många drömmar om läkare som jag skulle arbeta tillsammans med och jag såg också de gamla gudarna och gudinnorna med sin hund.

Gudea besöker sedan Nanshe som hjälper honom att tolka hans numinösa dröm. Gudinnan Nanshe var förbunden med fisk, tecknen för hennes namn är ’hus’ + ’fisk’. Hon beskrivs som klädd i kläder av fiskskinn, med sandaler av fiskskinn och med en fisk som sin spira. I det allra första meddelandet från mina Lärare sades det att ”vi är delfiner i livets hav”. Jag drömde en stark dröm om fiskar som väcktes till liv av en ”vattuman”. Senare fick jag en nära kontakt med en kärleksfull kraft som kändes som en stor fisk i ett varmt och kärleksfullt hav. Jag fäste mig vid att man använde delfinskinn i beskrivningen av hur arken tillverkades i andra och fjärde Mosebok, och att Hesekiel beskriver Jerusalem som en österländsk drottning klädd i färggranna kläder och sandaler av delfinskinn. Idag förstår jag att dessa beskrivningar väckte ett begravt minne av fiskgudinnan Nanshe.

I Gudeas dröm förekommer Nisaba som visat sig på många sätt, bland annat genom att jag fått ta emot buntar med dokument och många överföringar av ord och texter av andligt ursprung. När Gudeas tempel skall invigas sköter guden Ninmada städningen, en gammal man som städar runt mig när jag håller på med olika sorters reningar har förekommit i många av mina drömmar. Drömmar om måltider som förbereds, gamla recept och köksutensilier som jag får ta över efter någon stor ”mästerkock” handlade förstås om tillagningen av festmåltider i templet. Denna matlagning och den stora invigningsfesten beskrivs också i Gudeas text om Ningirsus tempel.

Ningirsu ledde alltså Gudea framåt, men hans personlige gud var Ningishzida som består av tecknen för nin = ’kung, drottning’; gish = ’träd, man, hjälte’; zid =’själ + gå framåt’. Ningishzida är en variant av Dumuzi, den som går ner till dödsriket och återuppstår genom att hans syster räddar honom. I vissa översättningar av namnet Ningishzida anges det att det betyder ”det goda trädet” och talet i GT om att det skulle komma en ”telning” eller ett nytt skott från ett gammalt träd passar in på denna betydelse av namnet.

En av grundtankarna i berättelsen om Gudeas tempelbygge är att det är ett lagarbete. Gudarna deltar alla på sina egna sätt och alla arbetar med samma mål i sikte. Templet dediceras till Ningirsu som var Lagash huvudgud, men eftersom Ningirsu beskrivs som både Ans, Enlils och Enkis son i texten innebär hyllandet av honom att också hans fäder hyllas. Att vara en ”son” till en viss gud innebar att vara bärare av hans krafter och Gudea framställer Ningirsu som en sann son till de högsta gudarna.

Här återspeglas också den hierarkiska uppbyggnaden av gudavärlden, Ningirsu är Ans reningspräst och tjänar honom i sin helgedom medan Gudea i sin tur tjänar Ningirsu i sitt eget tempel. Ningishzida var Gudeas personlige gud och han leder Gudea vid armen på Ans, Enlils och Enkis vägnar. I reliefen ovan verkar det också som om de är på väg mot Enki, en av hans vattenströmmar verkar finnas på den högra sidan av bilden.

Om man läser en beskrivning av hur en religion eller kult växt fram får man ofta ta del av en beskrivning av hur man började med att ”dyrka” naturfenomen som storm, åska och liknande och att dessa sedan blev allt mer personifierade och allt med abstrakta. Man gick alltså från något konkret till något mer abstrakt eller ”andligt”. Där finns också i allmänhet en uppfattning att man går från något primitivt till allt mer mogna eller högtstående insikter. Mina egna upplevelser talar dock om en motsatt utveckling. Utvecklingen startar i direkta upplevelser av en andlig verklighet som sedan kläs i ett mänskligt språkbruk som med nödvändighet är konkret och jordbundet. Man går alltså från en abstrakt eller andlig verklighet till en konkret. Med tiden förlorar man kontakten med den ursprungliga andliga verkligheten, och materiella och jordbundna tolkningar är allt som blir kvar.

Ofta blir också det som ursprungligen var en högt skattad andlig kraft förbunden med negativa uppfattningar och bruk. Ett exempel som illustrerar faran med att förlora kunskap och förankring bakåt är historien om Ninsakh. I en bok från 1898 berättar forskaren Morris Jastrow om denna mesopotamiska gud. Ninsakh var förbunden med strid på liknande sätt som till exempel Ninib och Ningirsu och hans heliga djur var svinet. Han bar också namnet Pap-sukal som betyder ”gudomlig budbärare”. På vissa dagar i den babyloniska kalendern var det förbjudet att äta svinkött som en hedersbetygelse åt Ninsakh.[217] Idag vet vi ju att detta tabu har förvandlats till ett generellt förbud att äta svinkött inom vissa grupper, det som ursprungligen var en hyllning har förvandlats till sin absoluta motsats.

Vissa berättelser om Jesus i Bibeln är exempel på behovet av att skapa jordiska förankringar för andliga sanningar. Jämfört med tidlösheten i de texter som beskriver Dumuzis och Ningishzidas nedstigning till dödsriket och återuppståndelse, är berättelsen om Jesu födelse och passionshistoria bunden till en viss tid och ett visst land. Man har till och med genom tiderna hävdat att man återfunnit hans kors eller det tygstycke som hans kropp sveptes i efter nedtagningen. Den andliga sanningen har fått ge vika för jordiska förklaringar, vilket rycker undan grunden för den allomfattande och generella lärdom som finns att hämta i dessa myter.

Vi ska alla dö och återuppstå genom liv efter liv. Reinkarnation är en nödvändig förutsättning för att vår mänskliga evolution skall kunna föras till sitt lagbundna resultat. Historien i Bibeln är en fantastisk illustration till den gamla sanningen om den gudomliga gnista som gång på gång försvinner från jorden för att så småningom åter komma till ett liv i en mänsklig kropp, men den måste värderas efter sin egen måttstock. Det är inte en unik engångshändelse som beskrivs utan vi skall alla en gång gå i Mästarens fotspår.

I slutet av berättelsen om Gudea och tempelbygget finns följande profetia om Gudea. Översättningen från engelska är min egen.

Du som vuxit lika högt som Gilgamesh. Din gud, herren Ningishzida, är Ans barnbarn. Din gudomliga mor är Ninsumun, modern som bär fram en god avkomma, hon som älskar sina barn, du är ett barn till den gudomliga kon. Du är en trogen yngling som skapats av Ningirsu för att härska över landet Lagash, ditt namn är erkänt från det lägsta till det högsta. Gudea, ingen … det du säger. Du är … en man känd av An. Du är en sann regent för vilken himlen har bestämt ett gynnsamt öde. Gudea, son av Ningishzida, du kommer att åtnjuta långt liv!

Gudea likställs alltså med Gilgamesh, den redan på Gudeas tid mytiske kung som också sades vara son till Ninsumun. Gilgamesh var enligt myten två tredjedelar gud och en tredjedel människa. Att en regent ville upphöja sin ställning genom att jämställa sig med hjälten Gilgamesh är kanske inte så märkligt. Men Gudea beskriver också reella andliga eller gudomliga kontakter och en andlig drivkraft för sitt verk, som visar att jämförelsen inte var helt tagen ur luften.

Människans ande är en avkomling av våra andliga föräldrar, på samma sätt som vi har ett jordiskt ursprung för vår biologiska varelse. Alla människor består av både ett gudomligt och ett mänskligt element. Skillnaden mellan olika människor i detta hänseende handlar enbart om i hur hög grad man är medveten om sin andliga del. Gudea åtnjöt en nära kontakt med sin andlige fader eller personlige gud. Deras förbindelse gjorde att Gudea kunde verka som en jordisk deltagare i ett projekt som hade sitt ursprung i den andliga världen.

Jag har oväntat blivit kallad till verksamhet på samma sätt som Gudea blev, och jag är övertygad om att vi arbetat i samma långsiktiga projekt. Sättet som de andliga föräldrarna kommunicerar med mig på liknar i hög grad Gudeas upplevelser, men idag handlar projektet om ett andligt byggnadsverk och inte om ett jordiskt. Förberedelserna har pågått så länge som min själ vistats här på jorden, och genom att jag och andra lämnat sina bidrag till mänsklighetens stora byggnadsverk har jag nu äntligen fått kraft och kunskap nog att slutföra min del. Men utan de andliga vägledare och Mästare som lett mig vid armen på ett sådant bestämt sätt hade jag aldrig nått så långt som jag gjort.

All kraft, all kunskap och all kärlek härstammar från den andliga världen, där finns den högsta makten. Men en människa som gör sitt bästa för att förstå och följa den högsta viljan är ändå en viktig medarbetare. Evolutionsprojektet innebär att ett samarbete måste utvecklas mellan de gudomliga krafterna och människan, det är ett ömsesidigt åtagande. Huvudsyftet med det jag dokumenterat är att skapa ett bevis för det långsiktiga samarbete som finns mellan en människa och hennes personlige gud. Denna relation utvecklas och växer genom liv efter liv, och det är en lika stor glädje för de andliga föräldrarna som för människan när detta samband kan användas för att hjälpa den individuella själen och mänskligheten framåt. Det stora slutresultatet, en total förening mellan människan och hennes andliga motpart, överträffar allt annat på den här jorden.

De andliga vägledarna kallade ofta Hilma af Klint för ”ynglingen” i sina kontakter med henne och hennes vänner. I profetian om Gudea sades att han var en trogen yngling, trots att han byggde Ningirsus tempel i sitt tionde regeringsår och måste ha varit en mogen man vid det laget. Hilmas lärare försäkrade att hon skulle förstå vad deras budskap betydde en vacker dag, och denna dag är här nu. Jag har fått förklaringar på mina gåtor i en omfattning som jag aldrig trott vara möjlig, jag vet nu att de gudomliga krafterna och budbärarna alltid infriar sina löften. Visst kan det dröja, det gäller att ha tålamod, men förr eller senare kommer cirkeln att slutas och planen att fullföljas.

Gudea jämfördes med Gilgamesh i texten om Ningirsus tempel. Gilgamesh gjorde en resa till dödsriket och återvände, precis som Dumuzi och Ningishzida. Ninsun var mor till Gilgamesh, Dumuzi och Geshtinanna (Enki var far till de två senare). I Gudeas text anges Ninsun även vara Gudeas mor medan Ningishzida är hans far. Gudea beskrivs alltså som en bror till Gilgamesh, Dumuzi och Geshtinanna. Sumerernas syn på andlig släktskap var kopplad till deras starka medvetenhet om andlig kraft.

Att en gud var barn till en annan gud innebar i första hand att han eller hon var en del av sin förälders kraftfält, att de tillhörde samma kraftfamilj eller himmelska område. De som var syskon tillhörde samma himmelska ätt och hade en jämställd position med avseende på härstamning, nivå och kraft. Sumererna ansåg att gudarna inte förökades genom fysisk fortplantning utan genom att två kraftfält sammansmälte och gav upphov till en ny nivå, sannolikt hade man samma syn på den andliga delen av människan. Att Gudea var son till Ninsun och Ningishzida betydde alltså att hans ande var en avkomma av deras kraft, inte att de var hans jordiska föräldrar.

Ningishzida var i sin tur en avkomma av Ninazu som var en kraft förbunden med helande och med dödsriket, han kallades ”Lord Healer”. Dessa krafter var förebilden till den grekiske läkekonstens gud Hermes och hans son Hermafroditos, den tvåkönade gudomen. Fortfarande är symbolen för läkekonst en s.k. merkuriusstav med en eller två sammanslingrade ormar. Denna symbol finns på en offerkalk som Gudea lät göra för att hylla sin personliga gud Ningishzida, kalken finns numera i Louvren.

På den internetsida[218] där jag lånat denna bild finns också en beskrivning av en inskription på kalken som lyder så här i svensk översättning. ”Gudea, ensi av Lagash, har dedicerat denna till sin personlige gud Ningishzida för att han skall förlänga hans liv.”

På bilden öppnar två mytologiska djur en tempelport och innanför syns två sammanslingrade ormar som rör sig uppför en påle. Detta är en hyllning till den ormlika andliga kärlekskraften, den manligt-kvinnliga kraft som ger hälsa och ett långt liv. De två mytologiska djuren är gudomliga väsen, liknande avbildningar fanns långt senare på Ishtarporten i Babylon. De symboler som dessa drakdjur håller i liknar de som ofta visas i samband med kärleksgudinnan Inanna och som påstås vara förbundna med ingången till hennes tempel.

Genom att An förvandlade Dumuzi till en orm kunde han fly från dödsriket, ormen symboliserade livskraft och återfödsel. Genom tiderna har dyrkan av den gudomliga kraften i form av draken och ormen, som symboler för kärleken, sexualiteten och återfödelsen vänts till sin motsats. Dessa kraftsymboler har gjorts till sinnebilder för synd, skuld och onda makter, men i botten av våra själar finns ändå deras ursprungliga betydelse kvar. Det här är den kraft som ger oss möjlighet att befria oss från allt som blockerar vår kropp, själ och hjälper oss att befria oss från materiens starka grepp, det är en levande och verklig kraft.

När man öppnar porten till det allra heligaste finner man kärlekskraften, detta gällde i de sumeriska templen såväl som i ens eget tempels allra innersta helgedom. Gudea bad Ningishzida om ett långt liv, hans personlige gud uppfyllde bönen och har följt honom genom alla liv. Gudeas Mästare illustrerade genom sitt eget exempel sanningen om resan till dödsriket och återvändandet till ett nytt liv, precis som berättelserna om Jesus Kristus ger ett tydligt exempel på samma andliga sanning.

Gudea tog emot Ningishzidas kraft, han blev en andlig son till denne gud. På precis samma sätt säger Jesus att han och Fadern är ett, han är en avatar, en människa som bär sin andlige faders kraft. I boken Templet redovisar jag en upplevelse av hur andlig kraft avdelades från det stora ”molntäcket” och fördes ut i ett slags ”tussar” över jorden. Några timmar innan detta skedde fick jag ett starkt meddelande från ”ordet”.

23/6-2003. Kväll, klockan 21.30.

Sov en stund nu i kväll. Väcktes plötsligt och såg i detsamma ett ark med en mycket kraftig vit text på kolsvart botten. Tjocka blockbokstäver, en ”modern” font. Jag försökte läsa texten men den föll sönder, bokstäverna blandades om.

Jag hörde något om den totala, fullständiga bilden. Navet i hjulet. Kunskap. Flickorna. Var färdig ikväll när jag kommer. Fadern.

Ett väldigt stark meddelande, unikt i sin kraftfulla utformning. En underlig blandning av klartext och klarspråk. Chenrezig, Avalokiteshvara. Ordet. Centrum, navet i hjulet, buddhafamiljen.

24/6-2003

Jag försökte förbereda mig mentalt en stund efter meddelandet i går kväll, framförallt kände jag efter att jag inte hade någon rädsla att dö. Jag litade på att jag skulle få komma tillbaka och avsluta den här boken. Jag ställde mig sedan och tränade. Fick snart total trygghet, balans, kontakt. Efter träningen var det som om jag kallade på tre av ”flickorna” i qigongen och en fjärde person. Antagligen en andlig syster som jag inte träffat i det här livet. Jag fick kontakt med Lars mycket starka kraft. Vi bildade ett hjul med mig i mitten, och jag satte det i rörelse. Plötsligt var Fadern där. Kanalen var öppen. Jag fördes ut över Jorden. Andliga ”tussar”, som om man tar bomullstussar ur ett stort stycke bomull, fördes ner genom min kanal och föddes ute i världen. Jag blev på något sätt upplöst, utspridd över Jorden. Var osäker på om jag skulle kunna komma tillbaka.

Jag upplevde alltså att vi var flera som tillsammans skapade det kraftfält som möjliggjorde att den andliga kraften kunde födas här på jorden. En av dessa var den person som har personifierat den andliga kärlekens starka, men i grunden opersonliga kraft i min egen utveckling. I fortsättningen av upplevelsen var jag och Fadern verkligen ett. Hans kraft avdelades och fördes ut genom min ”födelsekanal”, den kanal som öppnats mellan himmel och Jord genom det arbete som skett i det här och i tidigare liv. Natten efteråt hade jag återigen en mycket stark upplevelse.

25/6-2003

Jag väcktes av några billarm och precis i uppvakningsögonblicket såg jag hur jag vände en korslagd dubbeldorje och hur den förvandlades till det vita korset av kristall och liv. Samtidigt var det också en känsla av att jag vände händerna framåt med handflatorna ihop som man gör i min qigong-övning. Något slags intryck av kyrkans högsta överhuvud, Guds ställföreträdare på Jorden.

Några månader senare hade jag återigen en upplevelse där jag fick kontakt med den andlige Fadern och ytterligare en andlig kraft som jag upplevde som en brudgum. Jag kände att de arbetade med mig på något sätt. Det här var en del av initieringen av mitt arbete med Gamla Testamentet som jag redovisat i boken Pärlan.

28/9-2003.

Det var fruktansvärt starka krafter som verkade i natt. Fast jag var vaken sjönk upplevelserna ner under ytan nästan omedelbart, det var nog inte meningen heller att de skulle stanna i medvetandet. Eller om de var alltför starka för att behållas där. Det var i alla fall fadern och brudgummen/maken som var aktiva växelvis. Det var inte alls som bilder eller personligheter, utan i form av rena krafter. Jag hörde något som liknade åskmuller. Också basuner, eller snarare mistlursliknade signaler, kanske en 4-5 stycken. När jag skriver det här kommer jag att tänka på de ”brölande” ljuden som genereras av de långa lurar som används i tibetanska tempel.

I skenet av mina senaste upptäckter om Sumer och Gudeas arbete förstår jag att de andliga krafter som Gudea tjänade har hjälpt honom, eller rättare sagt hans själ, att växa mot ett mål som innebar att han skulle kunna delta i ett arbete för att föra ut ny andlig kraft över jorden. Min upplevelse förklarar också varför den andliga världen är så intresserad av att hjälpa oss människor framåt, det är faktiskt delar av ”dem” själva som fötts här och det är naturligt att de vill hjälpa sin avkomma att växa. Målet är att vi skall bli fullvuxna andar som har ett andligt självmedvetande och är färdiga att återvända till sitt ursprung.

Bandet mellan de andliga föräldrarna och människan är det starkaste band som finns, det är ett evigt samband. Berättelsen om Jesus Kristus illustrerar denna sanning som når långt utöver allt som är bundet till ett visst liv och en viss tid. Han blev ett med Fadern och hans utveckling skedde helt under den andliga kraftens beskydd. Det existerar en personlig och direkt andlig relation mellan människan och de som är hennes andliga föräldrar. Ingen religion kan ersätta den egna direkta erfarenheten och den direkta ledningen från den andliga världen. Ingen människa kan frälsa någon annan, allt vi kan göra är att förmedla inspiration och egna erfarenheter för att hjälpa varandra framåt på den egna vägen.

Varje människa är en planta i Guds örtagård som kommer att växa upp enligt sin egen särart och under vård av sin egen trädgårdsmästare. Det finns en plan för varje mänsklig själ och vi har alla en personlig gud. Det enda som begärs av oss är att vi skall klara slutet av vår utveckling på jorden utan annan hjälp än den som vi får från den andliga världen. Först när man förstår att all verklig kunskap har sitt ursprung i en annan dimension kan man hämta sin kraft och sin näring från denna outtömliga källa. Först när man förstår att allt är ett, att man själv är ett med sin personlige gud, kan man nå den slutliga befrielsen.

Vägen dit är lång och ofta mödosam. Varje steg är viktigt, genom allt som man möter i livet får man sin nödvändiga utbildning. Man kan inte påskynda processen, ett visst stadium måste alltid vara klart innan nästa kan påbörjas. Detta är en viktig säkerhetsåtgärd, det vore mycket riskabelt om man kunde öppna dörren till andens rike innan man är färdig för det som möter innanför porten. Men när vi väl är klara för det sista steget kommer vi att vara så väl förberedda att vi känner igen vår egen personliga guds och Mästares tecken.

Materien är den moderliga aspekten, livet på Jorden är andens barnkammare och krubba. Att bli havande och bära fram den Gudomliga avkomman är den fullvuxna människans lott och privilegium. När anden föds i materien förverkligas Guds plan. Hela meningen med evolutionen på Jorden ligger i detta förverkligande. Mänsklighetens tillväxt och utveckling har detta mål som sin högsta mening och stora fullbordan. När människan kan bära Guds barn är hon färdig i sin utveckling och redo för nästa steg i sin tillvaro på Jorden. Himmelrikets framväxt genom detta barns tillblivelse är det stora mysteriet.[219]

19/11 2004. I natt drömde jag, eller rättare sagt fick undervisning, om en stor fågel som bredde ut sina vingar över allt land. Mindre fåglar fick skydd under hans vingar.

Jag förstår att den nattliga undervisningen handlar om Gudeas tempelbygge. Ningirsus tempel liknas bland annat vid en stor Anzud-fågel som strålar vid horisonten, templets namn är E-ninnu-den vita-Anzud-fågeln. Ningirsu är egentligen bara en titel som ungefär betyder ”Girsus herre”, andra benämningar på denna gud var Ninurta och Imdugud. Imdugud, vars symbol är en lejonhövdad örn, är också Anzud-fågeln.

Ningirsu var både en krigsgud och en fruktbarhetsgud. I berättelsen om Gudeas tempelbygge beskrivs gudens vilja som en mycket stark kraft (min översättning från engelska).

Din vilja, som alltid häver sig som havets bränningar, som slår ner som en förstörelsebringande översvämning, som ryter som de svallande vattnen, som förstör städer som en flodvåg, som slår mot de upproriska länderna som en stormvind. Min mästare, din vilja är ett svallande vatten som ingen kan tämja. Stridsman, din vilja är ofattbar som himlen – kan jag få veta något om den från dig, du son av Enlil, Herren Ningirsu.[220]

Detta sätt att beskriva en gud som en våldsam, krigisk och destruktiv kraft återfinns också på många ställen i Gamla Testamentet. Samma bilder av guden som en stormflod och som ett svallande vatten som finns i Gudeas text, återkommer i Jesaja.

Därför skall Herren låta Eufrat skölja över dem med sitt väldiga vattenflöde — kungen av Assyrien med hela hans makt. Det skall bli en flod som stiger över alla bräddar och går över alla vallar, den skall välla fram över Juda och svepa fram som en stormflod tills vattnet når upp till halsen. — Hans utbredda vingar skall täcka ditt land i hela dess vidd, Immanu El.” Jes 8:7 – 8:8

Här har också guden ytterligare ett attribut som tillhörde Ningirsu, nämligen att han är en stor fågel vars vingar täcker jorden. Här låter författaren assyrierna förkroppsliga gudens krigsaspekt, men i samma andetag nämns hans fågelvingar. Vingarna som täcker landet är en skyddsaspekt som i det här sammanhanget förbinds med Immanu El.

I Jesaja kapitel 7 beskrivs Immanu El som en son som skall födas av en ung kvinna som ett tecken från gud. Historien är en aning förvirrad, i början av nästa kapitel verkar det som om denne son föds av en profetissa/prästinna med Jesaja som far och sedan förbinds detta barn alltså med Herrens utbredda vingar. Jag har förstått att denna och andra texter i Bibeln inte kan ses som de profetord de utges för att vara, i botten finns i stället en tydlig anknytning till sumeriska föreställningar om gudarnas olika aspekter.

Ursprungligen balanserade kärlekskraften den våldsamma sidan hos gudarna i Sumer. I berättelsen om Ningirsus tempel sägs det att landet och människorna skall få njuta av trygghet och överflöd under gudens beskydd.

På dina vägnar skall talrika kofållor (tempel) uppföras och många fårfållor (tempel) förnyas! Folket kommer att ligga ner på säkra betesmarker och njuta av överflöd under dig. Folken i Sumer och alla länder kommer att rikta sina ögon mot dig. An kommer att upphöja Anzuds hus för dig.[221]

I Hesekiel kapitel 34 finns samma bildspråk där folket jämförs med får som vilar på överflödande marker.

På ett gott bete skall jag driva dem i vall. Deras ängar skall vara på Israels höga berg. Där skall de få komma till ro på härliga ängar. Saftigt bete skall de finna på Israels berg. (Hes 34:14)

Boken om Hesekiel i Gamla Testamentet har en klar anknytning till mesopotamiska kulter. Beskrivningarna i Hesekiel passar också mycket väl samman med texten om Gudeas tempelbygge. Genom att man byggde en boning för guden slöts ett förbund mellan guden och landet Sumer. Genom templen och ceremonierna som utfördes i dem försäkrade man sig om gudarnas ynnest. Samma föreställning finns också i Gamla Testamentet.

Jag skall sluta ett fredsförbund med dem, ett evigt förbund. Jag skall låta dem föröka sig. Min helgedom skall stå hos dem för all framtid. Min boning skall finnas hos dem. Så skall jag vara deras Gud, och de skall vara mitt folk. Då skall de andra folken inse att jag är Herren, som helgar Israel genom att min helgedom finns hos dem för all framtid. (Hes 37:27-29)

Hesekiel beskriver inledningsvis en vision som han hade i Babylonien. Han får en syn och Herrens hand rör vid honom. De väsen som Hesekiel beskriver är tydligt inspirerade av sumeriska och babyloniska föreställningar om bevingade gudomar som omges av vind och eld. Några av dessa änglaväsen hade fötter som såg ut som tjurklövar och de glänste som blank koppar.

Tjuren var ett heligt djur bland sumererna och de använde koppar i sina tempelbyggen, vilket också beskrivs i Gudeas text. Man har till exempel funnit en stor kopparrelief nära Ur från omkring 3100 f. Kr. som föreställer guden Imdugud (Ningirsu) i form av den stora örnen eller Anzud-fågeln. Fågeln har ett lejonhuvud och breder ut sina vingar över Abzus två himmelska hjortar.[222]

I Hesekiel kapitel 17 finns ett poem som innehåller en beskrivning av både en örn med väldiga vingar som alltså motsvarar Ningirsu, och en vinstock som bland annat hade anknytning till Geshtinanna.

Men ännu en stor örn kom.
Han hade väldiga vingar och tät fjäderskrud.
Mot honom vände vinstocken sina rötter,
mot honom sträckte den sina rankor
från den bädd där den planterats,
för att han skulle ge den vatten. (Hes 17:7)

De sumeriska gudarna avbildades ofta stående på kraftdjur, Inanna stod till exempel ofta på två lejon. Detta betydde att gudarna hade besegrat dessa krafter, men också att de inmängt kraften i sig själva. En kraft var i sig själv varken positiv eller negativ, om man underkuvade en stark kraft blev den ens tjänare. Gudea ställde upp bilder av den sexhövdade vilda väduren, den sjuhövdade ormen, draken och dadelpalmen på sitt tempelområde. Han satte upp Utus standar som bar ett bisonhuvud och ställde upp ett lejon som symboliserade gudarnas skräckinjagande kraft, fisk-mannen och Koppar bland andra gudabilder. I gudinnan Baus inre rum, där hjärtat kan få tröst, lät han Magilum-båten och bisonoxen ta plats. Eftersom detta var krigare (krafter) som Ningirsu hade slagit, vände Gudea deras ansikten mot platser där det förrättades dryckesoffer.[223]

I Psaltarens psalm 91 beskrivs hur guden täcker människorna med sina vingar, och hur man kan trampa på lejon, ormar och drakar med hans hjälp. Återigen återspeglas en sumerisk föreställningsvärld.

Han täcker dig med sina vingar, under dem finner du tillflykt, hans trofasthet är en sköld och ett bålverk. Över lejon och ormar går du fram, du trampar på vilddjur och drakar. (Ps 91:4, 91:13)

När, efter alla förberedelser, guden Ningirsu kom in i sitt tempel var han som en örn som höjde sina ögon mot en vild tjur. När krigaren kom in i sitt hus var det som en dånande storm som manade till strid. Ningirsu kom in i sitt hus och det förvandlades till det himmelska templet i Abzu när det är festival där. Ägaren kom ut ur sitt hus, han var Utu som steg upp över landet Lagash. När Bau gick in i sin boning var hon en sann kvinna som tog kontroll över sitt hus. När hon gick in i sin sängkammare var det som Tigris vid högvatten. När hon slog sig ner vid sin …, var hon drottningen, Ans heliga dotter, en blomstrande trädgård som bar frukt.[224] Beskrivningen av hur Ningirsu kom in i sitt tempel liknar mycket beskrivningen i Hesekiel av hur Israels Gud kom in i templet.

Då kom från öster Israels Guds härlighet. Det dånade som av stora vatten, och jorden strålade av hans härlighet. Synen liknade den syn jag hade sett när han kom för att förstöra staden och den syn jag sett vid floden Kevar. Jag föll ner med ansiktet mot marken. (Hes 43:2-3)

Exakt varifrån förlagan till beskrivningarna i Hesekiels bok och andra kommer spelar kanske inte så stor roll. Antingen förmedlades verkligen de sumeriska myterna direkt via århundradens kopior från tempel till tempel, eller också levde dessa föreställningar vidare i assyriska och babyloniska föreställningar för att så småningom förmedlas till dem som sammanställde Gamla Testamentet. Oavsett hur det gick till finns grunden för mycket i Bibeln i de sumeriska myterna, kanske till och med i Gudeas text om Ningirsus tempel.

Gudea representerade en första guldålder för litteraturen och en höjdpunkt i tempelbyggande. Gudea har lämnat efter sig fler konstföremål med sitt namn på än någon annan härskare i hela den forntida Främre Orienten. Hans text om byggandet av Ningirsus tempel är enligt NE den äldsta kända längre sumeriska texten. Som det första större litterära stycket är det kanske inte underligt om det kom att påverka efterföljande texter och föreställningar på ett avgörande sätt.

Tyvärr innebär avsaknaden om kunskap om grundläggande fakta beträffande Bibelns ursprung att de texter som finns där ofta används på ett negativt sätt. Visst är det fantastiskt att så mycket finns bevarat från Mesopotamien, men det sammanhang som texterna satts in i är faktiskt falskt och osant. Gamla Testamentet handlar i första hand inte om judarna, Jerusalem och Jahve, utan om sumererna, deras tempelstäder och gudar.

Arbetet med Gamla Testamentet i fjol var otroligt arbetsamt, jag led av att vara tvungen att gräva i dessa texter som kändes så smutsiga och fulla av lögn. Jag drömde att jag rev fram gamla avlagda persedlar från min barndom och att någon tagit fram gammalt kött ur frysen som tinats upp. Jag drömde också att jag rotade i gammal ”skit”.

23/9-2003

En stark kraft, Faderns kraft. Vaknade tidigt och tänkte på Uppenbarelseboken, evangelierna och att de Höga sade till Hilma att de skulle skapa en skola för att lära barnen läsa Bibeln. Jag förstår ju bl.a. efter mina upplevelser av tavlan Aftonfrid och profetian om ”järnfåglarna” vad en profetia egentligen innebär. Att det handlar om att via det högre jaget få kontakt med kommande liv/tid som den egna själen finns inkarnerad i. Och därför kan man också se bakåt genom samma mediala mekanismer.

Jag somnade och drömde att en väninna som finns på andra sidan skulle komma på besök. Just innan hon dök upp så upptäckte jag att någon dragit fram en otrolig massa gamla skor och avlagda kläder. Allt var oanvändbart, råttätet och malätet. Det var bl.a. kläder från min barndom. Någon hade tagit ut all mat ur frysen och jag hittade kassar med massor av upptinat kött. Jag hade en massa barn, de var smutsiga och kladdiga, de kladdade ner allt. Precis då anlände min väninna, hon åkte med brevbäraren. Vi kramade om varandra och jag sa ”vill du ha en massa smutsiga barn och en avlagd man”?

27/11-2003

Jag drömde att jag trampade ner i ett igenväxt dike vid sidan av vägen och fick hjälp av en förälder att ta mig upp. Jag drömde att jag höll på med en fruktansvärt smutsig byk. Det var gamla hoptorkade blöjor, äckligt, smutsigt, avföring… Att gräva i gammal skit.

Idag kan jag förstå att det verkligen var gamla avlagda ”kläder” från min barndom som jag arbetade med, men då förstod jag verkligen inte alls hur långt tillbaka denna barndom var belägen. Väninnan från den andra sidan var naturligtvis en av mina andliga hjälpare, men trots att jag fick så mycket hjälp och stöd från dem var det ett tungt arbete som jag var tvungen att göra.

Jag kände ju igen så många element i speciellt Hesekiels bok, Johannesevangeliet och Uppenbarelseboken. Jag förstår nu att det var bilder och andliga kontakter som jag faktiskt själv hade upplevt, men i ett liv långt före den tid när dessa skall ha skrivits. Den enormt starka känslan av lögn som väcktes i mig, berodde på att sådant som jag visste var genuina och sanna andliga upplevelser hade vävts in i ett helt främmande sammanhang.

Men jag förstår också att den gudomliga viljan hela tiden syftat till att vi skulle få denna läxa. Bibeln är verkligen en fantastisk bok, om än inte på det sätt som det har framställts genom tiderna. Vår utveckling har skett under ledning av de bästa lärarna, men vi måste också själva finna vår egen sanning. Om allt hade varit helt uppenbart från början hade det varit alldeles för enkelt, livets stora gåta måste vi själva lösa. Sanningen finns inom oss själva, och detta faktum finns naturligtvis också beskrivet i Bibeln.

I samma kapitel i Jesaja där det sägs att Herrens vingar skall komma att täcka landet i form av Immanu El, Gud i oss, sägs också att undervisningen kommer att gömmas i lärjungarnas inre. Jag vill knyta in min undervisning, jag vill gömma mitt budskap under sigill i mina lärjungar. (Jes 8:16)

Detta är verkligen sant, nog gömdes undervisningen under starka sigill. Precis som det beskrivs i Uppenbarelseboken träder sanningen fram när dessa sigill öppnas upp. Den undervisning och de profetior som Gudea fick ta emot har legat inbäddade i hans själ under flera årtusenden. De skapade en bas för hans vidare utveckling, och de förklarar varför min själ kom att leva så många liv som gudstjänare. Sumererna såg människans yttersta mål som en total gemenskap med gudarna, och jag har burit med mig detta mål genom alla liv.

Men i oss människor finns naturligtvis också andra drivkrafter. Våra krafter kan ta sig våldsamma och destruktiva uttryck, likaväl som kärleksfulla och skapande, precis som de sumeriska myterna förmedlade. Allt härstammar från en enda källa, varje kraft kan ta sig både positiva och negativa utlopp. Det finns ingen anledning att uppfinna någon ond makt, vi har alla potentialen för både ont och gott i oss. Konsten är förstås att lära sig att behärska sin kraft och styra den i de kanaler där den på bästa sätt samordnas med den högsta viljan och planen.

I det som har skett under de senaste åren har de sigill som förseglade dörren mot det undermedvetna och mot minnen från tidigare liv brutits upp. Genom det har jag också åter fått kontakt med den andliga världen, och jag vet att det är en förmåga som tränats upp genom många liv. Visst är jag en gudstjänare och visst vill den gudomliga världen tala genom mig, men målet är förstås att varje människa själv skall få kontakt med sina egna andliga vägledare.

Den andliga kraften är verkligen som en stor örn som breder ut sina vingar över jorden. Det är en himmelsk kraft som inte vill annat än att hjälpa oss framåt. I denna kraft finns all trygghet, all kärlek och all kunskap, och att kämpa för att öppna upp sig för denna kraft är ett oändligt meningsfullt arbete. Att bli ett med den gudomliga kraften är målet för all utveckling och all kamp här på jorden. Detta är inte någon lätt uppgift, men förr eller senare är man mogen nog för att lösa den. Den dagen är en glädjehögtid både på jorden och i himlen. Lev i full förtröstan om att allt är förutsett och att den gudomliga planen förr eller senare kommer att uppfyllas, både för varje enskild människa och för mänskligheten i stort.

Kaldéernas drottning

I ett meddelande som jag tog emot i skrift från mina andliga lärare i oktober 2001 nämndes att det utfärdats en profetia för mig ibland annat Kaldéen.

Dina insignier är de tecken du bär med dig som ett tecken på din värdighet. Du är en krönt drottning som vandrar på jorden och både du själv och andra måste vörda detta stora under. Alla profetior som ställts upp för dig, ända sedan din tid i Egypten, i Kaldéen och i Kina har talat om en storartad framtid för dig. Denna stund har kommit nu. Ett kort ögonblick i mänsklighetens historia men en viktig vändpunkt. Din uppgift är så oerhört stor men du är också den enda som kan klara av den. Låt dig inte hindras av några som helst futtigheter och små problem. Din stora uppgift överskuggar ju allt annat. Allt måste vika undan för den nu. Samla alla dina krafter, fokusera all din vilja mot detta mål och du kommer också att lyckas.[225]

Vid det tillfället hade jag ingen aning om vad livet i Kaldéen skulle ha handlat om, men två år senare, under arbetet med boken Pärlan, förstod jag att jag hade någon slags inbyggd förstahandskunskap om Babel. Det var denna intuitiva kunskap som gjorde att jag bland annat upptäckte den matematiska grunden i Babels stadsplan. Arbetet med Pärlan var mycket tungt och när jag var färdig med boken var jag helt utmattad. Jag hoppades att mitt skrivarbete skulle vara över, men det visade sig att den andliga kraften ville annorlunda.

Jag drömde att någon skulle skriva ”boken om Stockholm” som skulle vara någon slags syntes eller sammanfattning och som skulle innehålla nyckeln till gåtan. Trots att jag förstod att det handlade om mitt arbete kände jag ett starkt motstånd mot att fortsätta att skriva, och jag gick igenom en period av svaghet och ensamhet. Det var verkligen en slags kamp som utspelades mellan den andliga kraften som drev mig framåt, och min egen känsla av att jag arbetade med något som ingen annan var intresserad av och som väckte avståndstagande och avsmak hos andra människor.

Den 4/4 2004 drömde jag om en kvinna som arbetade med ett ekvationssystem och jag tyckte att alla variabler var okända. Alla projektdeltagare skulle åka iväg, men först skulle jag gå på toaletten. Det var en liten, smal dörr, nästan som till ett städskåp. Först var det upptaget men sedan blev det ledigt. När jag öppnade dörren ramlade en tung, livlös man ut. Han verkade vara död men vaknade sedan till liv. Mannen blev vred, arg och slängde en elektrisk apparat i en stor bassäng och hela vattnet blev elektrifierat.

Några veckor senare, den 21/4 2004, upplevde jag en andlig kamp under natten, det var som om någon försökte tvinga sig på mig. Jag hörde något om ”Indra” och ”Kaldéernas drottning”. Jag skrev i dagboken om Indra som var krigsguden i den vediska (fornindiska) mytologin. Han drack mängder med soma och använde ett vapen, vajra, som vanligen tolkas som blixten. Indra är förbunden med åskan och har anknytning till Shiva. Han framställs ofta som ridande på en vit elefant och han dödar demoner och släpper loss vattnet. I hinduismen är Indra en kung bland lägre gudar och härskar över en egen himmelsk genomgångsvärld.

Jag hade själv sett Indras vita elefant vid några tillfällen under de föregående åren. Enligt dagboken såg jag också ett samband mellan åskguden Indra och Jakob och Johannes som åskans söner i NT. Jag jämförde med Ishtar som också var krigsgudinna och skrev följande. Indra, Inanna, Ishtar. De gamla sumeriska och indoeuropeiska gudarna. Lärarna, ledarna, föräldrarna som vakat över oss människor i alla tider. Direkt därpå tog jag emot ytterligare ett meddelande från mina andliga lärare via skrift, där nämndes bland annat att jag var ”kaldéernas gudabenådade drottning”.

Processen fortsatte med nya drömmar, bland annat drömde jag om att jag gjorde ett ingenjörsarbete på ett företag, jag skrev en instruktion och uppmärksammades av högste chefen. Vi diskuterade ett nytt lager som skulle läggas till i ett ramverk. Det var ett exempel med en lastpall där ett nytt lager lades till, var skedde i så fall expansionen? Vi kom fram till att dem skedde nästan längst ner, att kraften kom uppifrån och från botten. Det var kunskap som baserades på praktik.

Den 14/5 2004 drömde jag att jag var i Stockholm och skulle hjälpa någon att hitta vägen från Centralen till en annan station eller flygplats. Mannen som jag hjälpte hade en gammal karta med helt fel benämningar. Gatorna verkade vara uppkallade efter ”namn på gamla stammar”, någon slags folkgrupper. Jag vände på kartan och där var den nya staden men en fyrkant var urklippt.

Samma dag började jag fundera på att skriva om ”själens evolution med grund i mina liv” och resultatet är alltså denna bok. Med facit i hand kan jag se att jag fick mycket information om Enki, som var den döde mannen som väcktes till liv och skapade ett starkt kraftfält i vattnet och om sumererna. Det nya lagret som lades till i ramverket var mitt arbete, men kraften kom från botten, från det första lagret. Den gamla kartan med gator som var uppkallade efter ”stamnamn” illustrerade kaldéernas stammar och att den nya staden Babel byggde på en grund från de gamla sumeriska stammarnas tempelstäder.

I NE berättas det att Kaldéerna omnämndes redan omkring 1100 f. Kr. men att först efter 900 f. Kr. blir deras historia mer gripbar. De bodde då i södra Babylonien och var organiserade i ”hus” eller ”stammar”. Efter det assyriska riket sammanbrott etablerades det kaldeiska riket i Babylonien med kungar som Nebukadnessar II och Nabonidus. För omvärlden kom kaldéer allt oftare att beteckna babyloniska präster, vilka betraktades som framstående kännare och förmedlare av magi, spådomskonst, astrologi och astronomi.

Under arbetet med den här boken har min anknytning till Babylonien och Sumer och det faktum att kraften kommer från ”det allra första lagret” blivit allt klarare, men när arbetet initierades hade jag ingen medveten kunskap om dessa fakta. När jag idag ser tillbaka på det jag skrev i dagboken i våras om drömmar och annan andlig information, förstår jag dock att det var kunskaper som redan fanns i botten av min själ och som höll på att arbeta sig fram med hjälp från den andliga världen.

Att jag skulle vara det gamla Kaldéens blod och livsfrukt härstammar från tider långt före den tid då de kaldeiska stammarnas belagts historiskt. Det är tydligt att kaldéerna förmedlade den gamla sumeriska andligheten. Kulten, skrivkonsten och myterna förmedlades genom prästerna och prästinnorna över tiden och över alla slags gränser. Sumererna försvann från historien, men deras själar och deras andliga kraft fördes vidare i olika sammanhang i Babylonien. De försvann som statsbärande folkgrupp, men de levde vidare i templen. När de andliga lärarna säger att jag är kaldéernas drottning, innebär det att den gamla andliga kraften förts vidare från sumererna, via alla mina liv i olika mysteriekulter, för att så småningom åter komma till ytan i det här livet.

I mina böcker har jag fortlöpande beskrivit hur mina egna upptäckter redan fanns i Hilma af Klints målningar och texter, men att sammanhangen inte kunde förklaras utan att jag hade lagt mina bitar till pusslet. Ett av Hilmas nyckelbegrepp var dualsanningen, den handlade om själens uppdelning i två delar som sedan tidernas begynnelse söker efter varandra och efter helhet och sammansmältning. Det handlade också om den manliga och kvinnliga kraften som måste föras samman för att bilda en skapande helhet.

Hilma fick veta att hon och väninnan Gusten var utsedda att visa hur en helt andlig kärlek kan lyfta människan till nästa steg, genom att själarna smälter samman och förvandlas till Eros. Hilma fick veta att hon skulle bli tvingen att leva igenom och älska igenom denna sanning i det verkliga livet, för att fullt ut kunna införliva den i sig själv. Jag tvingades själv leva igenom denna sanning i det här livet, innan jag fick tillgång till Hilmas texter och kunde sätta in mina upplevelser i det sammanhang som hon fått undervisning om. Jag beskriver denna process i Förklaringsboken.

I februari och mars 1912 målade Hilma sju små tavlor som enligt hennes anteckningar var en beskrivning på den själsliga utveckling som framställdes under en annan form i US-serien. US-serien, som målades 1908, innehåller bland annat Serie US/Sjustjärnan grupp 7 som har en anknytning till kosmiska krafter. Under arbetet med tavlorna i den nya serien i februari och mars 1912, tog Hilma emot andliga budskap som sade att det som utgick ifrån hennes mun alltid skulle vara förutsägande och att Mysteriernas Herrar stod bakom talet. Hilma bad om kraft att klara sitt uppdrag. ”Ge mig kraft att rätt begagna budet. Ge mig lugn att framlägga det. Ge mig tro att säga kärlekens bud.”

Tavla nummer sex i serien betecknade enligt Hilma sällheten inom människan då hon med hela sitt väsen strävar efter att utveckla systers- och broderskärlek. För den som målade tavlorna bestod lyckan i att få begagna sig av Mästarens ledning. Ledarna sade att de ”skulle upplyfta kampens medvetande till högre regioner”. [226] Just denna serie fanns inte med i det Centrala Verket så som det presenterades på Liljevalchs millenniumutställning, men den hade samband med ”En kvinnlig serie” från oktober 1912 som föreställer en nunna. Hilmas väninna Cornelia var tydligen modell för båda dessa serier.

Hilmas arbete med dualförhållandet, som enligt henne betydde det slutliga uppgåendet i varandra, den fullbordade enheten,[227] genomsyrar hela hennes verk. Eros, manlig och kvinnlig kraft, samt syster- och broderssjälen återkommer i många sammanhang i hennes verk. När man sätter dessa begrepp i samband med den sumeriska systers- och broderskärleken som den beskrivs i myterna om Inanna, Dumuzi, Geshtinanna och Ningishzida, blir det också klarare att Mysteriets Herrar som sades stå bakom Hilmas verk var samma andliga krafter som verkade i de sumeriska kärlekskulterna.

Som jag redan har skrivit finns det många element i Hilmas verk ”Målningarna till templet” som får sin fulla förklaring först när man sätter dem i samband med sumeriska tempelkulter och tempelbyggare. Att bland annat serien Sjustjärnan direkt kan knytas till sumeriska och babyloniska föreställningar har jag skrivit om tidigare i den här boken. Hilma var mycket upptagen av planen för templet med dess inre där ”asketer” och ”vestaler” träffades för att fira gemensamma gudstjänster, och med yttre kamrar med bibliotek och områden för allmänheten. Dessa minnesbilder speglar för mig minnen av hennes liv som tempelbyggare i Sumer, men också det fortsatta arbetet med att bygga det andliga templet.

Serien Kunskapens träd från 1913 och 1915 innehåller teman som jag förstår anknyter till Enki som kunskapens gud och som det stora trädet. I bilderna på trädet finns också olika varianter på ormar som bland annat anknyter till ormen som symbol för återfödelse och reinkarnation. Erosbegreppet illustreras av två fåglar som kommer allt närmare varandra för att så småningom förenas på en nivå som innebär realiseringen av en gyllene kalk vilken innehåller den andliga kraften eller vinet. Inledningsvis är en fågel svart och en vit, en är manlig och en är kvinnlig. När de når målet är alla sådana yttre skillnader ersatta av en vit och ren ny dräkt.

Det kanske vanligaste temat i Hilmas centrala verk var rosen. Rosen kunde vara gyllene eller rosa och ibland var det en blå och en gul ros som förenades av ett band eller av ormar. I åter andra sammanhang var rosen sammansatt av olikfärgade blad. Rosen var enligt Hilma en kärlekssymbol. För mig symboliserar denna ros Inanna, vars symbol så långt tillbaka som man kan se var rosetten. Genom att rosorna förenades två och två illustrerade Hilmas bilder rosettens kärleksbudskap på mer än en nivå. Kärleken som en förenande och livgivande kraft är grundtemat i Hilmas konst.

Den duala kraften som samordnas till en helhet i en människa beskrivs bland annat i Hilmas målning Serie US, grupp 8, nr 1. I denna bild är huvudfiguren till hälften blå och till hälften gul, vilket var Hilmas färgkod för manlig och kvinnlig kraft. Figuren är integrerad med en stor snäcka vars olika varv är förbundna med olika kraftcentra på personens kropp. Snigeln eller snäckan var Hilmas symbol för evolution och reinkarnation. Personen lyfter även en snigel med sin snäcka ovanför huvudet. I anslutning till denna snäcka finns en man och en kvinna, kanske symboliserande de två själshalvorna. Ett par vita händer förmedlar kraft från den andliga dimensionen över hela evolutionen.

Hilmas figur som är till hälften kvinnlig och till hälften manlig motsvarar de sumeriska föreställningarna om det manliga och kvinnliga som nödvändiga element i en gudomlig helhet. Men målningen visar också ett arbete där människan lyfter upp resultatet av sin evolution under gudomlig ledning, något som var syftet med Hilmas verk och som fortsatt i mitt liv. Snigeln som kröp ut ur snäckan var resultatet av evolutionen, den sades i andra sammanhang vara den andliga kraften Ananda, en av de Höga Mästarna.

Förutom dualförhållandet som på den mänskliga nivån motsvaras av två själars sammansmältning för att hjälpa varandra vidare i utvecklingen, finns också en sammansmältning i andlig form i både Hilmas målningar och mina egna erfarenheter. Ett mycket tydligt exempel på detta finns i De stora figurmålningarna, nr 6. Tystnad. Där sker en sammansmältning mellan ande och materia, den manliga andliga kraften och den kvinnliga materiella är ett. När jag nu studerar bilden igen ser jag också att anden eller guden håller ett stadigt tag om kvinnans vänstra arm. Detta var det tecken som gavs till Gudea redan för tretusen år sedan, och som jag också känt igen i mina egna upplevelser. Samma tecken för ett andligt förbund beskrev alltså Hilma i bild redan för hundra år sedan.

Hilma fick veta att sjustjärnas bud är OH, det är asketism och vestalism i hela dess stora betydelse. Hon skulle bereda sig på att stå ensam i stridens hetta och att skjuta alla tankar på egen framgång åt sidan. Hon skulle skänka fixstjärnan alla sina krafter. De Höga skulle gjuta ner kyrkans, bibelns, helvetets och himmelens bilder i 4x4 serier för att tjäna till upplysning. Tudelad var kyrkans lära, enhetlig skulle den åter bli. Helvetet existerade enligt de Höga inte. Det var ockult sett inget annat än offersidan, kärlekssidans stora område. Onda var ockult sett inte dessa arbetare i mörkrets tjänst, orsakslöst ej deras arbete, utan lett även det av höga, ljusa intelligenser.[228]

Sjustjärnan var sju betydelsefulla gudar i Sumer som motsvarades av stjärnbilden Plejaderna. Fixstjärnorna och astronomi var grundstenar i de sumeriska prästinnornas och prästernas verksamhet. Dessa präster och prästinnor var föregångare till senare tiders asketer och vestaler. Synen på de starka krafter som vi numera vant oss vid att se som ”onda” var en helt annan i Sumer. Precis som de Höga förmedlade till Hilma, var det våldsamma och krigiska bara en annan aspekt av det gudomliga i den sumeriska gudavärlden. De Höga har ju verkligen också fortsatt att gjuta ner bilder med anknytning till kyrkan och bibeln i mitt eget liv.

Veteaxet var en viktig symbol för Hilma af Klint. Veteax, vetekorn och agnar finns i flera av målningarna i det Centrala Verket, begreppet finns också i form av ordet ”Hvete” i målningen De tio största, nr 6. Mannaåldern. I de babyloniska texterna ”mul-apin” förbinds gudinnan Shala med vetexet och också med stjärnan Spica i Jungfrun. Den sumeriska gudinnan Nisaba symboliserades också av ett veteax. Hon var knuten till fruktbarhet och jordisk föda, och också förbunden med andlig kraft i form av skrift och siffror. I texten om Gudeas byggande av Ningirsus tempel är Nisaba en av de gudar som ger honom bud om tempelbygget. När Gudea börjar sätta upp grundplanen för templet är det ”som om han vore Nisaba som känner siffrornas innersta hemligheter”.

Både Tycho Brahe och Louis Claude de Saint-Martin var djupt intresserade av matematik och siffersymbolik. I Brahes fall kan man spåra det i planen över Uraniborg och i det faktum att han förlorade näsan i en duell med en bekant över vem som var den bäste matematikern. Saint-Martin diskuterar detta intresse med sin brevvän Kirchberger. Även Hilma af Klint var intresserad av matematik. Själv fick jag en ”matematisk uppenbarelse” i samband med Babels stadsplan. Förmågan att ta emot och förmedla andligt inspirerade texter finns förutom i mitt eget liv också till exempel i liven som Hildegard av Bingen, Tycho Brahe, Jane Lead Louis Claude de Saint-Martin och Hilma af Klint. Att gudinnan Nisaba är och alltid har varit vetenskapens och skrivkonstens musa för denna själ, kan spåras från livet som Gudea och framåt. Hilma förmedlade detta faktum genom veteaxets symbol.

Man kan naturligtvis fråga sig varför den andliga världen inte bara förmedlar allt i klartext, en gång för alla? De kan ju bevisligen upprätta en öppen kanal mellan sin värld och vår. Svaret på denna fråga ligger i det som är målet för vår evolution, nämligen att vi skall bli fria och självständiga individer. De förmedlar allt som vi kan ta emot, men det måste ske under vår fria vilja. Själv kan jag inte tänka mig att ta emot något utan att det står under min egen viljas kontroll. Det förmedlades till Hilma att hon var en pionjär inom det mediala området, och denna utsaga var knuten till hennes kritiska sinne.

I en sådan process måste man känna total tillit till de krafter som man står i förbindelse med, då kan man inte på något sätt vara i ett tillstånd av sänkt medvetande. Visst har jag tagit emot information som jag inte kunnat verifiera när det hände, men jag visste ändå att jag förr eller senare skulle få svar på mina egna frågor. Att bli utsedda och kallad som jag har blivit kan inte accepteras utan mycket starka bevis, inte ens av personen själv. Ett sådant bevis ligger i mina egna direkta upplevelser av kraftöverföringar och andliga kontakter, men detta måste också kompletteras av en logisk eller tankemässig bekräftelse. Genom det bevis som byggts upp genom Hilmas upplevelser, och genom mitt eget intuitiva sökande efter svar på de gåtor som fanns lagrade i mitt inre, har jag fått en sådan bekräftelse och därmed också sinnesro.

Åsa, du har gjort vad vi begärt av dig, inte var det någon lätt resa men nu står du i alla fall vid målet för all strävan. Drottningvärdigheten är din nu. Låt oss leda dig vid handen, nu som alltid. Allt skall uppenbaras, den gudomliga sanningen måste få lysa upp världen nu. Tveka inte, allt har gått i fullbordan. Tiden är äntligen inne för den stora föreställningen. Var bara ödmjuk så sker allt precis så som vi alla planerat det. Låt vårt ljus skina fram så som det är förutsagt. Profetiorna skall äntligen gå i uppfyllelse. Tag bara emot oss så som du har förberetts för så länge. Vi är ju ett, en total enhet.

Dina förberedelser har varit framgångsrika, fruktbara, nu återstår bara det sista steget på den långa färden. Du har gjort allt vi begärt. Du är ett lydigt verktyg för den högsta viljan och kärleken. Allt görs ju av kärlek och omtanke, visst vet du detta. Vi tvingar inte fram något hos någon, men när människan möter oss på halva vägen kan allt gott ske. Du är där nu, du är vår drottning, den änglalika varelse som skall förkroppsliga allt som vi lärt ut genom så många sekler.

Låt våra röster och vår lära flöda ut över dina läppar nu. Du är ju vår kanal till jordens barn, glöm aldrig detta. Det är vår högsta önskan att du skall ta emot oss och förmedla det vi vill ge till människorna. Alla skänker som vi vill hälla upp i den gyllene kalken, vi vill verkligen fylla dig till bredden med kärlek och kraft. Du har gjort dig färdig och avstått från världen för vår skull och detta arbete skall naturligtvis belönas med den allra största kärlek från vår sida.

Han står för dörren, han som är den rätte maken och älskaren. Låt honom ta sitt rike i besittning nu. Du måste förstå att detta är en enastående ynnest, ett historiskt skeende som startar nu. Vi har ju utlovat under som ingen tidigare sett och vi kommer också att införliva vårt löfte i världens stora malström. Detta verkar vara en underlig beskrivning men du kommer att få se hur den besannas inom kort nu.

Åsa, du är vår kära ägodel och vi kräver härmed vår besittningsrätt. Allt du behöver göra är att komma ihåg att du har ett högt uppdrag, en himmelsk uppdragsgivare. Detta är alla människors högsta uppgift och det är inte något som man kan ta lätt på. Låt din egen lägre instinkt tystna och ge oss tillfälle att verka genom dig nu. Allt kommer att bli bra, det kan du väl aldrig tveka om? Låt oss bara verka så fritt som möjligt och allt kommer att gå i uppfyllelse precis som han utlovade för så länge sedan.

Herren, guden inom dig själv, har fått herraväldet inom dig och det är allt som krävs för att Faderns kärlek skall kunna få fritt spelrum. Innan detta sker är allt en stor strid men så snart de lägre rösterna har tystnat kan Faderns tal genljuda inom ditt eget tempel. Din egen stämma måste ha tystnat innan du kan bli talrör för den högsta viljan och det är inte något lätt offer. Men nu har du verkligen lyckats med denna uppgift och vi är så glada över det som skett. Låt oss tala genom din själ och din kropp och allt kommer att fullbordas enligt den stora planen. Himmelens vilja är inte lätt att förstå men om man bara röjer undan alla hinder så kan det himmelska ljuset lysa fram med all sin styrka.

Åsa, tag emot oss nu. Låt allt ske som bestämt. Amen. Det kan inte vänta, allt måste fullbordas enligt den stora planen. Låt det ske nu, kämpa inte emot oss. Du vet ju att vår vilja är gemensam med den högsta viljan och att du har lovat att verka i denna vilja i hela ditt liv. Detta är ett löfte som inte kan brytas och det är ömsesidigt bindande. Du kan inte svika oss och vi kommer aldrig att lämna dig. Vårt beskydd och våra omsorger kommer alltid att följa dig på din stig, glöm aldrig detta. Vårt förbund med er människor är heligt. Det är ett oupplösligt band mellan oss och er, mellan världarna. Älskade vän. Låt vår kärlek omfamna dig som så många gånger förr. Lev i denna förtröstan, allt sker så som bestämt. Amen.[229]

Nycklarna

21/11-2004

Jag drömde om en kvinna som satt högt uppe på något djur, hon talade med en man som red på en tjur. Jag drömde också att jag tappade en nyckelknippa i tjockt gräs eller vass. En man och en kvinna gick därifrån. Jag tänkte att det skulle bli svårt att hitta nycklarna i detta vasshav.

De gamla sumeriska gudarna gör sig återigen påminda. Dessa gudar och gudinnor var förbundna med djur, tjuren var ett attribut till gudarna. Enki kallades ofta Abzus vilda tjur eller den stora tjuren från Eridu. Ningishzida kallas en kung och en vild tjur i en lovsång till honom. Nu visar sig återigen Gudeas gudar, bilden av nyckeln som gömdes i vassen fick mig att tänka på Dumuzid-abzu.

Barnet

I de sumeriska myterna spelar vass och träskland en viktig roll. De första städerna uppkom i det deltaland som bildades vid de stora floderna Eufrat och Tigris utlopp i havet. Men ”sävhavet” har också en anknytning till Abzu, det stora kosmiska urhavet som Enki var kung över. Enki var förbunden med vatten i form av universums bärande kraft, vatten som medium för reningsceremonier och i form av ”livets vatten”, sädesvätska. Enki var också jordens herre.

I staden Kinirša fanns ett tempel tillägnat en gudinna som kallades Dumuzid-abzu. Ordet Dumizid anges betyda ungefär ”livets barn”. Guden Dumuzi var Inannas älskade och även en av dödsrikets gudar. Ordet ”dumu” betyder barn, son eller dotter, och ordet ”zid” har att göra med legitimitet, sanning, rättfärdighet. Men ”zid” betyder i grunden ”själ” + ”att gå framåt”.

Dumuzid-abzu betyder ungefär ”Abzus barn”, men har i förlängningen att göra med själen som går framåt genom att återfödas från Abzu till jorden, eller från jorden till Abzu. I Tempelhymnen beskrivs Dumuzid-abzu på följande sätt.

O house Kinirša, suited for its lady, ……, beautiful as a hill, standing by the ziqqurat, house, ……, place resounding loudly with happiness, house, your princess is a storm, riding on a lion, ……. Exalted in holy song and antiphony, singing with a loud voice, the child, the true wild cow, taken care of at the holy breast of the mother who begot her, Dumuzid-abzu, has erected a house in your precinct, O shrine Kinirša, and taken her seat upon your dais.

Gudinnan Dumuzid-abzu är alltså ett barn som ligger vid sin moders bröst, men hon har också samma kraftfulla epitet kopplade till storm och styrka som till exempel beskriver Inannas ”krigiska” aspekt. Det gudomliga barnet Dumuzid-abzu är en aspekt av Jesus-myten, medan guden Dumuzi bär den vuxne Jesu egenskaper i form av herden och den offrade och döde gudasonen som återuppstår.

I en av många hymner till Inanna och Dumuzi (Inana-Dumuzi B) besjungs den gudomliga kärleken och troheten på ett underbart sätt. Där säger Inanna att hennes älskade bär Dumuzid-abzu i sig själv, att han själv är Dumuzid-abzu.

"My desirable one, my desirable one, your charms are lovely, my desirable apple garden, your charms are lovely. My fruitful garden of meš trees, your charms are lovely, my one who is in himself Dumuzid-abzu, your charms are lovely. My holy statuette, my holy statuette, your charms are lovely. My alabaster statuette adorned with a lapis-lazuli jewel, your charms are lovely." [230]

Enligt vissa uppgifter var Dumuzid-abzu förbunden med vassbältet och med växtlighetens periodiska bortdöende och återuppståndelse. Drömmen om vasshavet påminde mig om att det fanns tappade ”nycklar” i vassen och om ”himlens barn” eller ”guds son”. Dumuzi var en gud som dog och återuppstod, Dumuzid-abzu representerar det nya liv som vi bär inom oss och som återföds gång på gång. I Sumer var detta barn en flicka, Dumuzid-abzu representerades av en gudinna. Men Dumuzi som var man bar också detta flickebarn inom sig själv.

Här finns ursprunget till myten om Jesus, både som det nyfödda himmelska barnet och som den vuxne mannen som dör och återuppstår. Legenden om Moses har också detta dubbla drag, han är verkligen ”barnet i vassen” och som vuxen en gudstjänare. Myten om Dumuzi och Dumuzid-abzu handlar om död och återfödelse, om hur själen ständigt går framåt genom att födas till nya inkarnationer. Den handlar också om hur man bär sin kompletterande halva inom sig själv. Många element i myten har att göra med det manliga och kvinnligas utbytbarhet eller periodiskt växlande skepnad. Inanna går ner i dödsriket och återuppstår, precis som Dumuzi och Ningishzida. Inanna räddas av sin fader Enki, medan Dumuzi räddas av sin syster. Ett spår av detta finns också i myten om Enki och Ninhursaga där Enki förvisas från gudinnans ”livgivande öga”, alltså från livet, men så småningom ändå räddas av henne.

Det kvinnliga och det manliga som växelvis blir synligt, den manliga kroppen som bär sitt eget kvinnliga barn inom sig, samt det kvinnliga som räddar det manliga från döden handlar i grunden om att vi växelvis föds som man och som kvinna. Det symboliserar också det faktum att livet inte kan föras vidare utan ett manligt och ett kvinnligt element. I grunden handlar det om att själen växer och utvecklas genom liv efter liv i kroppen och att anden slutligen skall födas genom materien.

Dumuzi och Dumuzid-abzu var olika gudar, de hade till och med olika kön, men de representerade ändå olika aspekter av samma verklighet. Dumuzid-abzu var en av de gudar som Gudea räknade till sin gudavärld, hon är ursprunget för de gudomliga barn som bland annat fick sin näring vid Isis och Marias bröst. Men detta andliga barn är också en realitet för oss alla, vi ska alla förr eller senare föda oss själva i andlig form. Denna en realitet är mer verklig än en jordisk barnsbörd. Detta barn är ännu närmare oss själva än våra egna barn – det är vårt sanna jag.

Eld och vatten

Ningishzida var på samma sätt som Dumuzid-abzu ett barn som låg vid sin moders bröst, ett barn av Abzu som växte upp till rättrådighet och vishet. Han var Gudeas personlige gud och en variant av Dumuzi eller Kristus. Han var knuten till symboler som ormar, sol och eld. Elden är också förbunden med Jesus på ett tydligt sätt i NT. Johannes förutsäger att det skall komma någon efter honom som inte döper med vatten, utan med helig ande och eld. I Lukas 12:49 finns samma uttalande om elden som i det gnostiska Thomasevangeliet: Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann!

Elden har fått en klart negativ laddning i NT i form av helvetets eld som skall uppsluka alla syndare tillsammans djävulen och hans änglar. Men det finns ändå spår av eldens ursprungliga funktion som renande kraft i vissa textavsnitt. I Matteus 3:12 och Lukas 3:17 finns samma text där Johannes beskriver den kommande frälsarens arbete.

Han har kastskoveln i handen och skall rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.”

I Sumer var guden Gibil eldens gud och han representerade den renande kraften. I en hymn till gudinnan Kusu beskrivs hur Gibil får sin kraft från himlens vatten och hur detta vatten renar allt, till och med solen och månen, Utu och Nanna. På samma sätt bad man Gibil rena templen och människorna själva.

Destiny, prosperity -- the wood of destiny, wood of prosperity, and the reeds of destiny, reeds of prosperity, adorn the holy cattle-pen. Through the wool from a fair lamb and the wool from a fair kid, Gibil, the foremost, the right arm, lifting his head to heaven receives water from the holy teats of heaven.

This water consecrates the heavens, it purifies the earth. It purifies the cattle in their pen. It purifies the sheep in their fold. It purifies Utu at the horizon. It purifies Nanna at the zenith of heaven. Thus may it cleanse, may it cleanse the ...... of the house.[231]

Vid pingsten visade sig den heliga anden som tungor av eld som satte sig på lärjungarna, vilket gav ny kraft och nya förmågor. I inledningen av Hebreerbrevet sägs att Gud gör sina änglar till vindar och sina tjänare till eldslågor. I Hebreerbrevet 12:29 sägs också att den gud som det talas om är en eldsgud. Ty vår Gud är en förtärande eld. Även i Uppenbarelseboken har änglarna en tydlig eldsaspekt med ben som pelare av eld och ögon som eldslågor. Att dessa krafter av eld och vind har sitt ursprung i Sumer och gudar som Enlil/Ninlil och Gibil är tydligt. I GT finns också den gudomliga elden i en mängd sammanhang, till exempel i form av eldoffer och Herren som visar sig som en pelare av eld.

Den på sitt sätt starkaste upplevelse som jag har haft under de senaste åren var när det gudomliga manifesterades i en perfekt balanserad gestalt, till hälften kvinnlig och till hälften manlig. Jag beskrev denna upplevelse i kapitlet ”Den levande andliga verkligheten”. Det här var en upplevelse av den gudomliga jämvikten som förmedlades direkt till mig från den andliga världen. Upplevelsen var också en illustration av den gudomliga kärlekens starka kraft, jag upplevde att jag var i ett hav av eld, att jag var i en vulkan eller rättare sagt inne i solen.

Jag har fått uppleva eldens renande kraft och det gudomliga som en manifestation av eld, på samma sätt som Gibil framställdes som den renande elden och som det utlovades att Kristus skulle rena oss i sin eld. Enlil och Ninlil var viktiga gudar, de framställs som vindens gud och gudinna. Utifrån mina egna upplevelser ser jag Enlil och Ninlil som den kraft som kallas ”den helige ande” i NT. Denna kraft är inte en personifikation av vår jordiska atmosfär, utan en aspekt av det gudomliga som den eld och vind som alstras av denna andliga kraft. I NT har det gudomligas kvinnliga aspekt trängts bort, men anden eller vinden hade naturligtvis ursprungligen både en kvinnlig och manlig komponent.

Den andliga kraften är både vatten och eld. Inanna och andra sumeriska gudar reser med den himmelska båten över Abzus vatten. I sin mest jordnära aspekt beskriver detta himlakropparnas färd över himlavalvet, men i den andliga verkligheten består havet av rent flytande guld och man möts av en mild bris. Man färdas på en lugn och harmonisk kraft, visserligen är det en eld men den är inget annat än den gudomliga kärlekens kraft. I Sumer var det himmelska vattnet ursprungligen ett fostervatten i den universella livmodern, eller mjölken från modergudinnans bröst så som det beskrivs i hymnen till gudinnan Kusu.

en förening på alla andliga nivåer

Den andliga pånyttfödelse som myterna om till exempel Ningishzida och Dumuzid-abzu berättade om, har i min egen utveckling kombinerats med en rening och en födelse på nivå efter nivå och ett uppstigande genom olika andliga nivåer. Myten om Enki och Ninhursaga beskrev skapelsen som en gradvis manifestation eller ett nedstigande i nivå efter nivå, vilket slutade på den sjunde nivån i och med människornas jordiska skapelse. Min egen andliga utveckling har innehållit samma element, fast i form av ett uppstigande. Samma steg som vi tagit på vägen från vår källa ned i den jordiska dimensionen, måste vi också gå på vägen tillbaka hem. Cirkeln måste slutas för att evolutionens hela plan skall kunna fullbordas.

Genom att en människa utvecklar och balanserar både den manliga och kvinnliga kraften i sig själv, sker en förening eller ett heligt bröllop på varje själslig och andlig nivå. Föreningen med alltet innebär också en förening och återförening på varje underliggande nivå, därigenom etableras åter en helhet och enhet i skapelsen.

11/4-2002

Jag såg själen som förenades med alltet i förrgår kväll när jag tränade. Guld i guld.

Jag såg bröllopspar som förenades i nivå efter nivå i går kväll. En förening på vår nivå följs av en förening på högre nivå? Det var en rörelse nerifrån och upp i min vision.

Gud i oss

I de babyloniska prästernas böner för att driva ut sjukdomar beskrevs sjukdom som en effekt av att människans gud och gudinna hade lämnat hans kropp. ”Hans gud har trätt ut ur hans kropp, hans gudinna har förlagt sin vistelse utanför honom.” Att ta emot gud i sin kropp är detsamma som att ta emot kärleken och den läkande kraften. Immanu El, gud i oss var en realitet i den sumeriska och babyloniska föreställningsvärlden. Min egen erfarenhet visar att detta att ta emot gud i sin kropp fortfarande är den enda vägen till andlig hälsa och fullkomning.

Konungarnas konung

Gudea kallade sig inte ”lugal” som betyder kung, utan ”ensi” som betydde stadsregent. Ordet ensi kunde också betyda drömtydare. Regentens och översteprästens roll var en och densamma i Sumer, de var både regenter och präster. Men Gudea sparade titeln ”lugal”, som ordagrant betyder ”stor man”, ”kung” eller ”mästare”, för sina gudar och då främst för Ningirsu. Guden var konungarnas konung. I mina egna upplevelser har Mästaren hela tiden funnits i den andliga världen. Han ledde mig framåt, när jag kom upp till den övre våningen och vi möttes i träningen bildades ett starkt eldsken.

11/8-2002

Jag drömde att jag var på väg någonstans och kom förbi ett vackert sädesfält. Min far satt vid kanten och talade med en gammal kvinna. ”Vi kommer bara att odla säd på det här fältet i fortsättningen” sa han. Jag repade av frön från några blommor och kastade ut i sädesfältet så att det skulle blomma nästa år.

Jag kom till en slags konferensanläggning och gick upp på övre våningen. Där var en träningslokal. Vi skulle träna Qigong men det var inte min vanliga metod. Läraren var så intresserad av mig, han stod bakom mig och visade någon rörelse. När våra händer fick kontakt blev det ett ”eldsken”. Det var det ”där” ljuset. Läraren sa: ”Om man kan det här kan man göra vad man vill. Man kan få allt utom säker sex.” Jag var förvånad, hade väl trott att detta betydde säker sex om något… En kvinna bakom mig i ledet satt på en stol. Hon flyttade sig framåt, tvingade mig att ställa mig i jämnhöjd med läraren. Så började hon slita i mina kläder, tvingade mig att titta åt vänster. Jag blev så irriterad, jag tänkte gå men ångrade mig. Knackade på henne och sa ”ta aldrig någonsin mer i mina kläder eller i min kropp”. Jag vaknade och hade en underbar kraft och kontakt, läraren var verkligen nära mig även i vaket tillstånd[232].

Av den här drömmen framgår att mina ledsagare förmedlade undervisning om gudinnan och sädens Herre redan för mer än två år sedan. Men mina drömmar är inte bara ”bilder” utan sömnen ger även direkta andliga kontakter och kraftöverföringar. I hymnen om Gudeas tempelbygge används ordet ”lugal”, ”mästare”, för Ningirsu i en mängd sammanhang. Detta epitet används inte för någon annan gud i texten med undantag av Enki, men i hans fall används det för hans funktion som kung i Eridu. Gudeas och min Mästare är Ningirsu, min personlige gud är Ningishzida.

Hero, lord of field and meadow, lion of the distant mountains! Ninjiczida, who brings together giant snakes and dragons! Great wild bull who, in the murderous battle, is a flood that ......! Beloved by his mother, he to whom Ninjirida gave birth from her luxurious body, who drank the good milk at her holy breast, who sucked in lion's spittle, who grew up in the abzu! August icib priest who holds the holy ecda vessels, checker of tablets, who secures justice ......! King, wild bull with tall limbs (?), who directs speech aright, and who hates wickedness! Mighty power, whom no one dare stop when he spreads confusion! Mighty Ninjiczida, whom no one dare stop when he spreads confusion![233]

De gudomliga krafterna sprider kärlek och frid, men deras kraft ger också förvirring och inre strid när den släpps in i en människa. Den andliga kraften är renande och utvecklande, men utvecklingen skapar också strid inom människan när de krafter som vill nå en rening och en utveckling konfronteras med människans egen strävar efter att bibehålla status quo.

Prästinnorna och hjältarna

I Första Mosebok kapitel 6 berättas om de sumeriska prästinnorna och det heliga bröllopet.

När människorna nu började bli talrika på jorden och döttrar föddes åt dem, såg gudaväsendena att människornas döttrar var vackra, och dem de tyckte bäst om tog de till hustrur. … På den tiden — och även senare — när gudaväsendena låg med människornas döttrar och fick barn med dem, fanns det jättar på jorden. Detta var urtidens hjältar, och deras rykte var stort.

De stora hjältarna i sumerisk mytologi sades vara utan far och mor. Deras föräldrar var i stället gudar och gudinnor. Gudea gifte sig med härskarens dotter i Lagash och blev så småningom själv ny ensi. En prästinna utsåg härskaren och förmedlade himmelsk kraft till honom, ett giftermål med en prinsessa som samtidigt var översteprästinna banade vägen till tronen. Gudea återupplivade den gamla sumeriska kulten, men han var också en av de sista sumeriska härskarna. Han var den siste länken i en lång rad av stadsfurstar i Sumer och Akkad, varav några förklarades ha gudomlig status. Dessa furstar verkade i de första tempelstäderna och skapade de första större rikena här på jorden, i en kultur där gudarna och människorna levde i ett nära och kärleksrikt förhållande. Det är inte konstigt att denna kultur och dess hjältar kom att framstå som jättar i senare tiders myter.

Människornas döttrar som enligt GT låg med gudarna och fick barn med dem var de sumeriska prästinnorna som befruktades i det heliga bröllopet. Att gudarna längtade efter människorna, och att människorna ville förenas med gudarna, var en grundläggande sanning i civilisationens gryning. Sanningen om denna nära relation mellan gudarna och människorna kom dock att fördunklas och så småningom gömmas under lager av missuppfattningar, lögner och förnekanden, på samma sätt som de sumeriska städerna kom att döljas under sand och nya imperiers byggnadsverk.

Men sumerernas andliga erfarenheter och de arbeten som de utförde för att bygga tempel för gudarna lämnade inte bara ruiner, fornfynd och myter efter sig. Vår kultur och våra framsteg vilar på en grund som byggts av alla de generationer av människor som gått före oss här på jorden. Våra själar bär alla med sig erfarenheter och lärdomar från många liv och dessa erfarenheter har inte bara förmedlats genom konst, litteratur och vetenskap, utan också genom direkta livserfarenheter.

Vi har själva byggt på vårt eget tempel genom liv efter liv. Den kärlek och kraft som omsattes i monumentala byggnader, vackra konstverk och skön musik och sång, skapade erfarenheter som kommer väl till pass när vi nu bygger det tempel som äntligen kan bli en fullständig avbild av sin himmelska förebild. Det nya templet är en andlig företeelse, och därigenom är det av långt större skönhet och med oändligt längre varaktighet än de jordiska tempel och palats som vi byggt genom tiderna.

De gudar som inspirerade och planlade de allra första templen arbetar fortfarande tillsammans med oss människor för att fullborda den stora planen. Den medvetenhet som människor hade för tusentals år sedan om själens eviga liv, och om gudarnas och människornas gemensamma utvecklingsprojekt, måste åter få insteg här på jorden. Om vi förstår vårt ursprung och vårt mål kan vi också arbeta med vår egen andliga utveckling på ett mer medvetet och målinriktat sätt. Om vi öppnar oss och tar emot den andliga kraften och kärleken från våra andliga Mästare kan de hjälpa oss framåt på ett snabbare och säkrare sätt.

De andliga lärarna har gjort sig påminda för mig i liv efter liv, både genom direkta andliga kontakter och genom de grundläggande anlag som redan från början lagts ner i min själ. Jag har arbetat med de uppgifter som jag fick mig förelagda för så många liv sedan på de sätt som har passat för varje tid och varje personlighet. Inte har det varit lätt och inte har det skett utan kamp, men jag förstår nu att den personlighet som mejslats ut har just de egenskaper som krävs för mitt eget uppdrag. Allt har skett på bästa sätt och under den allra bästa ledning, jag förstår att det intensiva intresse som jag möter från den andliga världen är ett tecken på att alla förberedelser nu äntligen är avklarade.

De sista smulorna

25/11-2004

Jag drömde att någon kastade in smulor genom en dörr. Smulorna föll över mig där jag låg på golvet. När jag gick in genom dörren kom jag till en korridor I en grannlägenhet. Där bodde två små föräldralösa pojkar. Jag tog upp den ene I famnen och kände att jag aldrig någonsin skulle kunna lämna dem ensamma igen. Jag drömde att jag var på besök hos ett par som flyttat till ett sydligt land. De var solbrända. Vi skulle äta vid deras enormt stora bord som fyllde hela rummet, jag förstod att de hade många vänner. På bordet fanns smulor som jag samlade ihop till en hög och försökte kasta över högra axeln. Jag bad någon hjälpa mig att bli av med dessa smulor. Vi fick inte någon huvudrätt utan efterrättes serverades direkt.

Jag förstår att drömmen handlar om mitt skrivarbete. Jag trodde ju återigen att jag var klar men nu tränger sig återigen mina gamla teman på mig. GT är som ett träsk som hotar att suga ner mig men jag måste förstås kämpa för att hålla mig över ytan. De två små pojkarna som bodde i grannlägenheten var några representanter för den andliga hierarkin, de lever ju i den andra dimensionen, ”på den andra sidan dörren”. De var ensamma och föräldralösa, kanske en metafor för att vi avskilt oss från den andliga världen och våra andliga bröder som lever där. De överöste mig med smulor, jag fick tydligen återigen ta emot information. Men nu är det ändå det sista arbetet, de sista smulorna som samlas in, innan ”efterrätten” serveras.

Drottningen av Saba

Berättelsen om Salomos tempelbygge har återigen trängt sig på mig, och då framförallt legenden om drottningen av Saba. Trots att jag har svårt att acceptera det verkar det som om berättelsen om Salomos tempel egentligen handlar om Gudeas tempelbygge. Först tänkte jag också att drottningen av Saba egentligen handlade om den sumeriska gudinnan Nisaba eller Ninsaba. Ordet Ninsaba kan ju översättas med drottningen av Saba eftersom ”nin” är ordet för gudinna eller drottning. Men sedan kom jag att läsa om Gudeas regeringsår och såg att hans femte regeringsår kallades ”mu nin za-bu-ka”, ”drottningen av Sabums år”.

Drottningen av Saba anses av många ha varit drottning av ett land som hette Saba vilket låg ungefär där Yemen nu ligger, alltså längst ner på den arabiska halvön. Detta land grundade sitt välstånd på handel och tullavgifter och man handlade med just den sortens varor som drottningen av Saba skänker till Salomon enligt berättelsen i GT. Berättelsen om Salomo och drottningen av Saba blev tydligen mycket populär bland araberna på grund av att den förband den store Salomo med en arabisk stam. Berättelsen om Salomo och drottningen av Saba finns enligt uppgift i Sura 27:17ff och källan anges vara Targum II av Esters bok.

Men inte bara araberna utan även etiopierna har hävdat att de är ättlingar till drottningen av Saba, och genom hennes samröre med Salomo även ättlingar till kungen av Juda. Detta var tydligen anledningen till att den etiopiske kungen Haile Selassie vid sin kröning i Addes Abeba1930 tog sig titeln ”Lejonet av Juda”. Grunden till föreställningen att drottningen av Saba var från Etiopien finns av allt att döma i Josephus historia.

I detta sammanhang berättar Josephus att enligt de judiska böckerna fanns det ingen kung i Egypten som kallade sig ”farao” efter Salomos svärfar, och att det därför var efter denna tid som drottningen av Egypten och Etiopien kom till Salomo. Detta skulle alltså (på något sätt som jag inte begriper) bevisa att de egyptiska källorna och de judiska stämmer överens på många sätt.

As for myself, I have discovered from our own books, that after Pharaoh, the father-in-law of Solomon, no other king of Egypt did any longer use that name; and that it was after that time when the forenamed queen of Egypt and Ethiopia came to Solomon, concerning whom we shall inform the reader presently; but I have now made mention of these things, that I may prove that our books and those of the Egyptians agree together in many things.[234]

Ett av Josephus högsta mål verkar ha varit att bevisa att de judiska heliga texterna var gamla och autentiska, men man kan också läsa mellan raderna att hans försök att förklara dem återspeglar ett behov av att förklara något som han själv inte riktigt förstod. I en judisk encyklopedi sägs att det inte finns några spår av någon drottning i de många inskriptioner man hittat från det arabiska Saba, och att GT och Josephus är de enda kända historiska referenserna till denna mystiska orientaliska prinsessa. Ingen av de två Talmud innehåller några hänsyftningar på henne.[235]

Josephus hade helt klart tillgång till versioner av Kunga- eller Krönikeböckerna som överensstämde väl med de vi ser i GT idag. Han berättar en mängd detaljer om templets tillkomst som helt stämmer överens med texterna i GT. Till exempel var de två ihåliga pelarna vid templet 18 cubits (alnar) höga, de var fyra fingrar tjocka och de hade 200 granatäpplen på pelarhuvudena i både Josephus och Bibelns version. Salomo offrade i båda versionerna 22 000 tjurar och 120 000 får vid invigningen av templet. Salomos tyriske hantverkare Hiram var son till en kvinna av naftalis stam i båda versionerna, men enligt Josephus var även hans far israelit.

Trots att Josephus alltså hade tillgång till ett enligt honom autentiskt grundmaterial, drar han sig inte för att själv lägga till ”förklaringar” och att brodera ut den judiska historien. Historien om drottningen av Saba som egyptisk och etiopisk tillhör en sådan utbrodering. Han ville dels framhäva att Salomo var ännu visare än de gamla egyptierna som i hans föreställningsvärld stod för en mycket gamla och djup visdom, och dels ville han anknyta till deras legendariska rikedom för att visa att Salomos rike minsann varit minst lika rikt. Now the sagacity and wisdom which God had bestowed on Solomon was so great, that he exceeded the ancients; insomuch that he was no way inferior to the Egyptians, who are said to have been beyond all men in understanding; nay, indeed, it is evident that their sagacity was very much inferior to that of the king's. Sedan har alltså hans spekulationer gjorts till historiska sanningar och i sin tur gett upphov till ännu fler myter.

Men något som är mer intressant är att legenden om Salomos tempelbygge tydligen hade sin grund i både beskrivningen av Gudeas tempelbygge och i en historisk kunskap om Gudeas regeringsår. Gudeas femte regeringsår var alltså ”drottningen av Sabums år”. Sabum var ett område öster om Nippur och Lagash vilket var befolkat av elamiter under Gudeas tid. Kilskriftstexter av administrativ karaktär från Ur III innehåller hänvisningar till ”elamiter som kom från landet Sabum”. Texten om Salomos tempel innehåller många förhållanden som direkt påminner om Gudeas tempeltext, men i Gudes text nämns inte drottningen av Saba.

Tydligen hade författarna till GT tillgång till både den gamla texten om Gudeas bygge och till information om ”drottningen av Sabas år”. Det verkar naturligtvis underligt, Gudeas tid låg ju faktiskt två tusen år tillbaka i tiden. Men det är möjligt att Berossos kaldeiska historia innehöll information om både tempelbygget och drottningen av Sabum, eller också fanns det andra babyloniska källor som behandlade denna historia. Man kan också anta att namnet på Gudeas femte år verkligen avspelade en händelse som uppfattades som storartad och som innehöll element av att en drottning kom från ett fjärran land och gifte sig med en tempelbyggare. Tydligen blev också Gudea ansedd som gudomlig under århundradena efter sin tid, det skrevs tydligen hymner och framställdes böner till honom.

En annan likhet mellan Gudea och Salomo är att de båda lät tillverka musikinstrument för sitt tempel. Josephus berättar att Salomo lät bygga 40 000 instrument av elektrum till templet. Att instrument var viktiga för Gudea framgår av texten om tempelbygget och även av att hans tredje regeringsår namngavs efter ”året då harpan som kallades uzumgal-kalama, landets drake, tillverkades”. I texten om tempelbygget räknas många instrument upp, även Ušumgal-kalama, som kallas Gudeas älskade musikant.

Magi och den störste magikern

I tredje och fjärde Mosebok används bland annat vatten, cederträ och ull som ingick i den babyloniska rituella magin för reningsceremonier. Ullen symboliserade ett offer av ett får eller ett lamm. Men eftersom man använder blod i offren i GT anspelas det naturligtvis på ett konkret djuroffer.

Sedan skall han ta cederträt, isopen, den karmosinröda ullen och den levande fågeln och doppa alltsammans i blodet från den slaktade fågeln och i det friska vattnet och stänka sju gånger på huset. (3 Mos 14:51)

Man strödde ut mjöl i en cirkel runt något som skulle skyddas mot onda krafter i Babylon. Mjöl var ett urgammalt offer till gudarna och detta återspeglas förstås i de offer som består av mjöl i Bibeln.

När någon ger ett matoffer åt Herren, skall hans gåva bestå av siktat mjöl, som han häller olja på. Sedan lägger han rökelse ovanpå. (3 Mos 2:1)

I de sumeriska hymnerna talas det inte om blodsoffer så vitt jag kan förstå. Visst tillagas kultmåltider, matbordet var ju en symbol för Enki i senare tider. Men detta bruk att hälla ut blod som beskrivs så ofta i Bibeln måste ha ett annat ursprung. I en hymn till Kusu beskrivs ett offer eller en kulthandling där Enki och Gibil, vatten och eld anropas. Ceder, cypress, en och buxbom, vit och svart ull, vit och svart björk(?), ett snöre med uppträdda äpplen och fikon och smör används och något tillagas i ugnen och renas av eld.

O angry great butting bull! O torch! O great bull of Enki, standing aggressively, coming forth from the abzu, the pure place! O Gibil the god of fire, ...... the palace ......, as he radiates great awesomeness, his countenance ......! O Nun-bar-ana, angry avenger (?) ......, bringing forth the great torch from the abzu, lifting his head with the noble divine powers! O antler-like horn of a mountain goat! Cedar, cypress, juniper and boxwood, white wool and black wool, white birch and black birch, a string of apples tied to a long string of figs, butter flowing from the holy cattle-pen and sheepfold ...... in the oven and purified by the torch, ...... reeds are tied up and lit .......[236]

Josephus berättar att Salomo var en stor magiker som kunde driva ut demoner och att man använde hans namn och de hymner som han komponerat för att skrämma bort sådana onda makter.

God also enabled him to learn that skill which expels demons, which is a science useful and sanative to men. He composed such incantations also by which distempers are alleviated. And he left behind him the manner of using exorcisms, by which they drive away demons, so that they never return; and this method of cure is of great force unto this day; for I have seen a certain man of my own country, whose name was Eleazar, releasing people that were demoniacal in the presence of Vespasian, and his sons, and his captains, and the whole multitude of his soldiers. The manner of the cure was this: He put a ring that had a Foot of one of those sorts mentioned by Solomon to the nostrils of the demoniac, after which he drew out the demon through his nostrils; and when the man fell down immediately, he abjured him to return into him no more, making still mention of Solomon, and reciting the incantations which he composed.[237]

Nu fördoms ju sådant bruk av magi på sina ställen i GT, bland annat i Femte Mosebok. Hos dig får det inte finnas någon som offrar sin son eller sin dotter på bålet, ingen spåman, teckentydare, svartkonstnär eller trollkarl, ingen som ägnar sig åt besvärjelser, som rådfrågar de dödas andar eller spådomsandar och söker vägledning hos de avlidna. (5 Mos 18:10-18:14) Men på andra ställen används finns förstås magiska besvärjelser, som i den mycket grova förbannelsen av en äktenskapsbryterska i Fjärde Mosebok kapitel 5. Denna förbannelse innehåller också direkta anvisningar om hur prästen skall framställa ett magiskt förbannelsebringande vatten som kvinnan skall dricka och vilken besvärjelse han skall läsa.

Det här med magiska formler och liknande är nära förbundet med det babyloniska prästerskapet, och precis som så mycket annat i Bibeln som härstammar från Mesopotamien kan detta bruk också härledas dit. Men jag har inte sett några hänvisningar till att man verkligen använde så grova förbannelser som den i Femte Mosebok i Babylon. Hur det än var med den saken kan man väl ändå se att det skedde en förändring av de kultiska funktionerna över tiden. Visserligen beskrivs det att man använde rökelse och parfymerade vatten i tempelritualerna i Gudeas text om tempelbygget, men i senare assyriska och babyloniska texter blir de magiska bruken allt mer knutna till olika fysiska företeelser. Olika metaller, olika träslag och olika planeter knyts allt fastare till olika gudar. I stället för att ha en direkt andlig kontakt med gudarna går man via anropande av ”namnet” i magiska ramsor och via användning av olika magiska föremål.

I dag, när vi har läkemedel och medicinsk kunskap för att förhindra och bota sjukdomar som tidigare var dödliga eller gav men för livet är det lätt att göra sig lustig över gamla tiders magi som ju i första hand användes som läkemedel. Trots att den idag kan ses som löjlig eller skadlig var det nog så att magin aktiverade kroppens egna skyddsmekanismer på psykologisk väg. Den var säkert lika bra som placebo som ju bevisligen ger en effekt som det ibland är svårt för nya läkemedel att övertrumfa. Om man skall tro på Josephus såg man tydligen utdrivningar av demoner som användbara och hälsosamma vetenskaper på hans tid.

Den mesopotamiska kulturen utövade tydligen ett långtgående inflytande även på områden långt ifrån kärnområdet. Kulten i det ”riktiga” Saba, nere på spetsen av den arabiska halvön, riktade sig tydligen till i stort sett samma gudomar som de som dyrkades i Mesopotamien. Den högste guden var tydligen Il-Mukah och hans dotter eller gemål solgudinnan Shams (Shamash i Babylonien). Athar var morgon eller aftonstjärnan och motsvarar Inanna/Ishtar/Ashera som var knuten till Venus. Månguden dyrkades under namn som Haubas eller Rammân.

Därför är det naturligtvis inte konstigt att folken i Palestina skulle ha influerats av samma starka kult. Dessutom fanns det tydligen en stor judisk koloni i Babel under många århundraden, vilket, tillsammans med att man talade ett gemensamt språk i och med arameiskan öppnade vägen för och avspeglade en direkt influens. Tyvärr återspeglar inte Bibeln detta beroendeförhållande på ett troget sätt, men man måste naturligtvis sätta i texterna i sin egen tidsram som över allt annat innehöll målet att skapa en egen historia och nationell identitet. Och det är inte tu tal om att resultatet var kraftfullt. Visserligen ledde arbetet inledningsvis till att drömmen om ett eget land krossades brutalt, men skrifterna användes sedan av kristna och muslimer för att elda till brinnande kamp och övertygelse om att ändamålen alltid helgar medlen.

Nasiren

En annan fråga som skavt i mitt medvetande handlar om ”nasiren” i Gamla Testamentet. Jag har skrivit om att jag såg sambandet med att Jesus sades vara en ”nasaré” som avbildas med långt hår som en anknytning till nasir-begreppet i GT. Beskrivningen av de asketer eller heliga män som avstod från att klippa håret och att dricka vin kände jag sedan igen från mesopotamiska föreställningar. I Dödahavsrullarna talas det ofta om en ledare för församlingen eller rörelsen som kallas nasi.

När jag läste om babyloniska tempeltexter dök det så upp en text från templet i Nippur där olika material och planeter förbands med olika gudar. Gishburträ är eldsguden Gerra, facklan är Gibil, silver är månguden, guld är solguden, koppar är Enki. Ishtar är Venus, Marduk är Jupiter, Nergal är Mars och Ninurta (Ningirsu) är Saturnus. Brokig ull är Labartu, Ans dotter. Sädeskornet, matbordet och kagaz-kärlet är Ninurra-Ea (Enki), röda solskivor är Anunakigudarna, det gyllene heliga kidet är de stora tvillingarna, cedern som lyser som solen är guden Zu (Ninurta, Ningirsu) osv. Denna information avslutas med en text som tydligen är vanlig i samband med ”esoterisk” information.

Let the knowing inform the knowing.

He that knows not may not read.

According to its original Nin-urta-nasir 'son of Ilu-ikiša, the priest of magic wrote. It is the property of the temple Ešhmera.[238]

Uttrycket “låt de vetande informera de vetande” påminner om orden ”hör, du som har öron att höra med” som används i samband med Jesu liknelser i NT. Hans parabler var uttryck för en undervisning som bara kunde uppfattas på rätt sätt av de invigda. Men jag lade också märke till att den magiker/präst som skrev ovanstående text kallades Ninurta-nasir, här dök alltså uttrycket ”nasir” upp i precis det magiska sammanhang som jag hade anat att det hörde samman med. När jag sedan började undersöka saken närmare upptäckte jag ett antal assyriska och babyloniska kungar som hade haft ordet ”nasir” i sina kunganamn. Exempel på sådana namn är Nasir-Sin, Enlil Nasir, Ashur-nasir, As-sur-nasir-pal och Nabu-nasir (Nabonassar).

Dessa kunganamn innehåller alltså ordet ”nasir” samt ett namn på en gud. Prästen och skrivaren i Nippur var tydligen präst för Ninurta, och kungarna som jag räknade upp representerade i sin religiösa funktion Sin, Enlil, Assur och Nabo. En ”nasir” var alltså en präst i en mesopotamisk tempelkult. Att domaren Simson i Gamla Testamentet sägs ha varit en guds nasir redan från moderlivet vars mor inte fick dricka vin, och att hans styrka satt i håret som aldrig vidrörts av en rakkniv, innebär alltså att han tillhörde en sådan tempelkult. Jag skrev också i Pärlan att vissa av Simsons storverk var direkt inspirerade av myter runt den sumeriske hjälten Gilgamesh. Domarna i Gamla Testamentet var alltså sumeriska och akkadiska överstepräster eller ensis, de regerade ”på den tid då ingen kung fanns i Israel”.

De vita cedrarna

Man kan förstå att Josephus funderade över varför Salomo, som var den visaste man som någonsin funnits på hela jorden och som var älskad av gud, skulle sluta sitt liv i onåd. Precis som i GT berättar Josephus att Salomo ådrog sig guds ovilja genom att gifta sig med utländska kvinnor och börja dyrka deras gudar. Josephus förstår att detta berodde på att Salomos förstånd fördunklades på hans ålders höst, men han resonerar också om att Salomo faktiskt ådrog sig guds ovilja långt tidigare genom att göra bilder av oxar, havet och lejon till sitt tempel. Josephus identifierar detta med all rätt med föreställningar som inte ansågs religiöst korrekta enligt judendomen.

And as he grew into years, and his reason became weaker by length of time, it was not sufficient to recall to his mind the institutions of his own country; so he still more and more contemned his own God, and continued to regard the gods that his marriages had introduced nay, before this happened, he sinned, and fell into an error about the observation of the laws, when he made the images of brazen oxen that supported the brazen sea, and the images of lions about his own throne; for these he made, although it was not agreeable to piety so to do;[239]

Att det inte bara var Josephus som funderade på sådana här frågor kan man förstå av fynden i Dödahavsrullarna. I många texter diskuteras det om vad olika religiösa begrepp egentligen betyder, till exempel vad som skall definiera ”lägret” som det talas om i Mose lag, vad som egentligen menades med olika påbud om mat etc. En metafor som förekommer på ett otal ställen i litteraturen från Qumran är ordet ”Libanon”. I Rösterna ur Dödahavsrullarna förklaras användningen av ”Libanon” med att den hebreiska roten i ordet betyder ”vit”.[240] Libanon används alltså i sin betydelse av ”vithet” i sammanhang med anknytning till templet eller till prästernas vita linnekläder.

Också Josephus undrar över detta att cedrar från Libanon skulle vara så viktiga i Salomos tempel, varför det kallas The Forest of Lebanon. Men han förklarar det inte med att ordstammen betyder ”vit”, utan med att det inte var den ”vanliga” sortens cedrar som Salomon använde utan några som var mycket ”vitare”.

The wood which was brought to him at this time was larger and finer than any that had ever been brought before; but let no one imagine that these pine trees were like those which are now so named, and which take that their denomination from the merchants, who so call them, that they may procure them to be admired by those that purchase them; for those we speak of were to the sight like the wood of the fig tree, but were whiter, and more shining.[241]

Och visst är det märkligt att Salomos tempel skulle kallas ”Libanonskogshuset”. Man kan faktiskt inte förstå detta annat än i anslutning till Gudeas tempel. I Gudeas text berättas att man lade enar på elden och parfymerade rök med cederolja, gudarnas doft. I en dröm berättar Ningirsu att han skall hjälpa Gudea på alla sätt med bygget, han skall förmedla många träslag till Gudea, bland annat ceder, cypress och en från höglandet.

Men det här förklarar egentligen inte varför templet skulle kallas ”Libanonskogshuset” eller ”Cederträhuset” och skulle vara förbundet med den vita färgen. Gudeas tempel hette ”E-ninnu-den-vita-Anzud-fågeln” vilket visserligen innehåller begreppet ”vit” men inget om cedrar. Om man studerar texten om tempelbygget får man dock en förklaring. För att bygga templet lägger Gudea ut en mönstring eller taxering på sitt land, precis som Salomo gjorde för övrigt. Denna taxering går ut till olika klaner som är förbundna med olika gudar. Ningirsus klan kallades "Stegrande vildsinta tjur utan motståndare" eller "Vita cedrar som omger sin Mästare".

Här kommer alltså förklaringen till hur vita cedrar kunde komma att förbindas med templet. Guden Ningirsu var förbunden med vita cedrar, och eftersom legenden om Salomos tempel har sitt ursprung i Ningirsus tempel kom det också att namnges på samma sätt. Ningirsus tempel var ”den vita Anzud-fågelns hus” eller ”de vita cedrarnas hus” och Salomos tempel kom att kallas ”de vita cedrarnas hus” eller ”Libanonskogshuset” i vår översättning. I texten om Ningirsus tempel avverkas och används cederträ i många sammanhang, och även själva templet liknas vid en väldig ceder som växer i högt gräs och som fyller avståndet mellan himmel och jord.

Med facit i hand är det lätt att se att många texter i GT har en anknytning till sumeriska och sedermera babyloniska magiska föreställningar. Att Ningirsu var knuten till cedern ger till exempel en förklaring till följande text i Höga visan som alltså inte handlar om en människa, utan om en sumerisk gud och det heliga bröllopet.

Hans lår är pelare av alabaster
på socklar av guld.
Hans gestalt är som Libanon,
ståtlig som dess cedrar. (Höga Visan 5:15)

I Job kapitel 40 berättas om ”Behemot” som är en fertilitetsgud, återigen pekar omnämnandet av cedern på Ningirsu.

Hans lem är mäktig som cedern,
lårens senor är som tvinnade rep.

Benen i hans kropp är som rör av brons,
benstommen som stänger av järn. (Job 40:12-40:13)

Ningirsu som Anzud-fågeln (örnen) och cederträdet finns i följande text.

Du skall säga: Så säger Herren Gud:
En stor örn med väldiga vingar
och långa vingpennor,
med tät och färgrik fjäderskrud,
kom till Libanon.
Han tog cederträdets topp (Hes 17:3)

Herren Gud som hejdar strömmarna och håller tillbaka vattenflödet i följande vers är förstås Enki som var vattnets gud. En av de gudar som störtades ner i dödsriket var Ningishzida.

Så säger Herren Gud: Den dag cedern störtade ner i dödsriket försänkte jag djupet i sorg och förseglade det, jag hejdade strömmarna och höll tillbaka vattenflödet. Jag klädde Libanon i sorgskrud för cederns skull, och markens alla träd vissnade.

Folken bävade vid dånet av dess fall, när jag störtade den ner i dödsriket till dem som lagts i graven. Detta blev till tröst för Edens alla träd i underjorden, de yppersta som vuxit på Libanon, alla som haft gott om vatten. (Hes 35:15-16)

Furubarnet

Hilma af Klint kallades ”sjustjärnans barn” och ”ett furubarn med en mission att fylla”. Hela furutron skulle tala genom henne. Hon skulle tala Ararats språk och kämpa dualkampen. Hilma fick ett andligt meddelande som löd ”Evinnerligen står du skogens fura ej, du faller en gång. Evinnerligen står du mysteriets land ej, ty detta är här, detta är där. Dock evinnerligen står dualväsendet, ty det är byggt på universums grundtanke kärleken”.[242]

Vad det betydde att Hilma benämndes ”furubarn”, att hon var en ”furutolk” som skulle låta ”furutron” tala genom henne förklaras inte i hennes texter. När jag själv stötte på dessa uttryck för två år sedan förstod jag inte allas vad de betydde, jag tänkte att det kanske hade att göra med att furan är ett träd som växer i nordliga trakter och att Sverige utpekades som platsen för det nya templet.

Idag förstår jag att det handlade om cedern, den art av tall som i våra dagar växer på berget Libanon i Syrien och på Taurusbergen i Turkiet. Att Gudea skulle ha fraktat cedrar så långt för sitt tempelbygge är förstås osannolikt. Enligt texten om bygget av Ningirsus tempel flottades timret ner för floden, sannolikt växte det cedrar i bergsområdena nära Eufrat och Tigris källor. Men förutom att användas som byggnadsvirke och för att framställa aromatiska oljor hade cederträdet en symbolisk betydelse med anknytning till Ningirsus gudahov. Hans klan var ”vita cedrar som omger sin Mästare”.

Ningirsu var stamgud för Gudeas land Lagash. Ningirsu var Gudeas Mästare och kung över landet, ensin var bara hans förlängda arm i människornas värld. Hilma var ett ”furubarn”, en ”ceder” som arbetade för sin Mästare. Hon kallades Syriens forne kung i andligt hänseende, detta epitet avsåg sannolikt Gudeas roll som överstepräst och stadsfurste i Sumer. Det förutsades också att hon skulle fortsätta att arbeta för sina mästare Ananda och Amaliel i nästa liv. Ananda är Ningirsu och Amaliel var den kraft som bland annat verkade genom Padmasambhava, Tibets apostel. ”Född blir du åter utan mellantid, född att med din tro strida för tro. Modigt, lugnt gripande fängelsets port som apostoliskt öppnas. Syriens forne kung får kämpa för Tibets krönte profet.”[243]

Översteprästen Simon

I Syraks bok finns en beskrivning av en tempelbyggare för vilken en mängd sumeriska attribut används. Denne överstepräst var som morgonstjärnan, som fullmånen, som solen som lyser på det himmelska templet, som en cypress. Hans bröder som omgav honom var som en cederskog och som dadelpalmer (ännu en viktig symbol i Gudeas text). Gudea lät hela staden falla på knä, han lät hela landet lägga sig framstupa på marken den dag när Ningirsu skulle anlända till sitt tempel.

Översteprästen Simon, Onias son, lät på sin tid reparera helgedomen och sätta templet i stånd. Av honom lades grunden till murverk av dubbel höjd, ett högt fundament för templets ringmur. På hans tid grävdes en reservoar, en damm lika stor som Havet i omkrets.

Han var mån om att skydda sitt folk mot olycka och stärkte stadens försvar mot belägringar. Hur skön var han inte att se i kretsen av sitt folk, när han trädde ut ur rummet bakom förhänget: han var som morgonstjärnan bland molnen, som fullmånen på festdagarna, som solen när den lyser på den Högstes tempel, som regnbågen när den skimra bland glänsande moln, som blommande rosor i vårens tid, som liljor där källsprång bryter fram, som skogarna på Libanon en sommardag, som brinnande rökelse på fyrfatet, som ett kärl, hamrat av gediget guld och prytt med alla slags ädla stenar, som ett olivträd, dignande av frukt, och som en cypress som når ända upp bland molnen.

När han tog på sig den lysande skruden och klädde sig i sin fulla ståt och sedan steg upp på det heliga altaret, spred han glans över hela tempelgården.

Och när prästerna räckte honom köttstyckena medan han själv stod vid altarhärden, stod hans bröder i en ring runt honom; de var som en cederskog på Libanon, som dadelpalmer omgav de honom. Alla Arons söner stod där i sin glans med offergåvorna till Herren i sina händer inför hela Israels menighet.

Som avslutning av altartjänsten fulländade han offret till allhärskaren, den Högste: han sträckte ut handen efter offerskålen och lät druvans blod rinna ut.
Han hällde det över altarets fundament till vällukt åt den Högste, konungen över allt.

Då bröt Arons söner tystnaden: de blåste i silvertrumpeterna och lät dem ljuda med mäktig klang, för att den Högste skulle minnas folket. I samma ögonblick föll de allesammans på en gång ner med ansiktet mot marken för att tillbe sin herre, allhärskaren, den högste Guden. Kören stämde upp sin lovsång, den sköna musiken ljöd med full styrka, och Herrens, den Högstes, folk låg försänkt i bön inför den Barmhärtige, tills den heliga ceremonin var fullbordad och de hade avslutat gudstjänsten.

Då steg översteprästen ner och lyfte sina händer över israeliternas hela menighet för att utdela Herrens välsignelse och med stolthet uttala hans namn. Och ännu en gång föll folket ner för att ta emot välsignelsen från den Högste. (Syr 50:1–50:21)

Trots att texten i Syraks vishet sammanställdes vid ungefär samma tid som Josephus judiska historia innehåller den urgamla teman som slog an en sträng hos mig när jag arbetade med boken Pärlan. Översteprästen som steg upp på altaret i en offerceremoni, och som omgavs av sina bröder som av cederträd och dadelpalmer, ledde mina tankar till Jesu budskap. Dessutom satte jag Jesu Syraks Vishet i samband med Första Mackabeerboken.

Ett fragment av Syraks bok har återfunnits i Qumran. Jesus Syraks Vishet kan ha författats i samband med befrielsekampen under första århundradet. I denna bok finns en del element som återkommer i full omfattning i Första Mackabeerboken. I så fall skulle Jesus Syraks Vishet ha varit en av inspirationskällorna för Mackabeerbokens författare.

Men Jesus Syraks Vishet innehåller i andra delar inget av den kampiver som finns i Första Mackabeerboken, den återspeglar i stället den fridfulla och kärleksrika tradition som vi förknippar med Jesus. Speciellt i Syr 50 finns en mycket stark beskrivning av Simon, Onias son, som faktiskt innehåller både kulten i templet och ett slags uppfyllelse av profetian om stjärnan.

Denna Simon, Onias son, som alltså beskrivs i det som jag uppfattar som en av Bibelns starkaste och mest känslomässiga texter, finns inte nämnd på något annat ställe i Bibeln. Översteprästen Onias dyker upp i Första Mackabeerboken, vilket skulle stödja tesen att Syraks Vishet var en av inspirationskällorna för den bokens författare. Där nämns dock ingen son med namnet Simon, däremot heter en förrädare som förråder tempelskatten Simon.

I Andra Mackabeerboken är denne överstepräst tydligen död, men dyker upp i en profetisk drömsyn. Språket och vissa teman i Andra Mackabeerboken tyder på att den är en del av en ännu senare och mer ”kristen” tradition.

Fortsättningen

När jag började skriva den här boken hade jag egentligen bara som mål att skriva en kort sammanfattning av det jag hade upplevt under de senaste åren. Men jag leddes snart in i ett nytt utforskande av tidigare liv, där till exempel minnen från Tycho Brahes medlemskap i ett brödraskap av mystiker trängde sig på. I slutänden hamnade jag i Sumer och den kärlekskult som vår första civilisation byggde på. När den här boken var klar kom omedelbart ett öppnande av den sanna bakgrunden till Bibeln, detta arbete finns dokumenterat i boken Mysteriet.

Litteraturförteckning

Referenser till citat från Hilma af Klints texter har i allmänhet gjorts genom hänvisningar till Förklaringsboken. I denna bok finns fullständiga referenser till dokument som ägs av Stiftelsen Hilma af Klints Verk. I de fall där referensen har formen Lnr XXX är det en direkt referens till dokument tillhöriga Stiftelsen Hilma af Klints Verk. Copyright till alla citat ur Hilma af Klints texter och till hennes bilder tillhör Stiftelsen Hilma af Klints Verk.

Christianson, John Robert. On Tycho´s Island. Tycho Brahe, Science and Culture in the Sixteenth Century. Cambridge University Press, 2000.

Eisenman och Wise, Rösterna ur Dödahavsrullarna, Rabén Prisma, 1992.

Flanagan, Sabina. Secrets of God. Writings of Hildegard of Bingen. Shambhala Publications, 1996.

Kleveland, Åsa. Förklaringsboken, Eget förlag, 2003. Distribution via Books-on-demand.com

Kleveland, Åsa. Galleriet, Eget förlag, 2003. Distribution via Books-on-demand.com

Kleveland, Åsa. Texten från de Höga Mästarna, Eget förlag, 2003. Distribution via Books-on-demand.com

Kleveland, Åsa. Templet, Eget förlag, 2003. Distribution via Books-on-demand.com

Kleveland, Åsa. Pärlan, Eget förlag, 2004. Distribution via Books-on-demand.com

Nationalencyklopedin.

Norlind Wilhelm, Ur Tycho Brahes brevväxling, Gleerups förlag Lund, 1926.

Platon. Om kärleken och döden. Gästabudet, Försvarstalet, Faidon. Studentliteratur, 1993.

Robinet, Isabelle, Taoism Growth of a Religion, Stanford University Press, 1997.

Simmer-Brown, Judith. Dakini´s warm breath. The feminine principle in Tibetan Buddhism. Shambhala Publications, 2001.

Stenudd, Stefan, Tao Te Ching, Taoismens källa. Arríba, 1996.

Wolkstein and Kramer, Inanna: Queen of Heaven and Earth, New York: Harper & Row, 1983

[3] Meddelanden från mina lärare 18/10 2001.

[5] http://www-etcsl.orient.ox.ac.uk/cgi-bin/etcslmac.cgi?text=t.4.07.6#

[7] Meddelanden från mina lärare 18/10 2001.

[9] www.uni-mainz.de/~horst/hildegard/documents/flanagan.html

[10] http://irupert.com/HILDEGRD/hildetext.htm

[11] www.fordham.edu/halsall/source/gui-cathars.html

[12] http://home.tiscali.se/textus/html/artiklar/breviarium.htm

[13] http://www.ibiblio.org/wm/paint/auth/angelico/

[16] Longhurst John E., The Alumbrados of Toledo: Juan del Castillo and the Lucenas, Archiv für Reformationsgeschichte, 45 (2), 1954, pp. 233-253.

[19] Christianson, On Tycho´s Island s 91,257.

[20] Norlind, Ur Tycho Brahes brevväxling s 18.

[21] Norlind, Ur Tycho Brahes brevväxling s 123.

[22] Norlind, Ur Tycho Brahes brevväxling s 124.

[23] Norlind, Ur Tycho Brahes brevväxling s 126.

[28] http://etext.lib.virginia.edu/cgi-local/DHI/dhi.cgi?id=dv4-06

[37] http://www.wsu.edu:8080/~dee/REN/PICO.HTM

[46] Kleveland, Texten från de Höga Mästarna s 79.

[47] http://etext.lib.virginia.edu/cgi-local/DHI/dhi.cgi?id=dv2-49.

[52] http://theosophy.org/tlodocs/teachers/LouisClaudedeStMartin.htm

[54] Se t.ex. Urkaos nr 12 i Galleriet, rubriken ”Lärjungarna” på www.kunskapskonsult.com.

[55] Se Galleriet, rubriken ”Mysteriet” på www.kunskapskonsult.com.

[64] http://www.teosofiskakompaniet.net/PatanjaliTredjeBoken.htm

[66] Letter LIII från Saint-Martin till Kirchberger.

[70] Kleveland, Texten från de Höga Mästarna s 79.

[72] Meddelanden från mina Lärare 21/4 2004.

[73] Kleveland, Förklaringsboken s 507 och framåt.

[74] Simmer-Brown, Dakini´s warm breath s 158.

[78] http://quietmountain.org/links/teachings/7_Line_Prayer_To_Guru_Rinpoche/7lnpryr.htm

[80] Simmer-Brown, Dakini´s warm breath s 9, 153.

[81] Simmer-Brown, Dakini´s warm breath s 267.

[85] Simmer-Brown, Dakini´s warm breath s 135.

[91] Meddelanden från mina Lärare, , 20/6 2001 och 23/10 2001.

[92] http://www.earlychristianwritings.com/text/actsjohn.html

[93] Meddelanden från mina Lärare, 21/4 2004.

[99] Kennedy, Buddhist Gnosticism, the System of Basilides s 404.

[100] Baserat på Georg Lamsas påstående att den östliga kyrkan och dess Peshitta var isolerad från kontakt med de västliga kyrkorna mellan fjärde och sjunde århundradet. Lamsa, Holy Bible from ancient eastern manuscripts, s V.

[101] Kennedy, Buddhist Gnosticism, the System of Basilides s 391.

[102] Kennedy, Buddhist Gnosticism, the System of Basilides s 390.

[103] Klevland, Förklaringsboken s 101, 226.

[104] http://quietmountain.org/links/teachings/7_Line_Prayer_To_Guru_Rinpoche/7lnpryr.htm

[105] Meddelanden från mina Lärare 2001-10-31 och 2004 -04-21.

[108] Meddelanden från mina Lärare 13/8 2001.

[109] Kleveland, Texten från de Höga Mästarna s 54-56.

[114] Meddelanden från mina Lärare, 17/8 2001.

[118] Norlind, Ur Tycho Brahes brevväxling s 67-68.

[119] http://www.ou.edu/cas/hsci/master-Abstracts.htm

[120] http://www.theosociety.org/pasadena/stmartin/stm-4.htm

[122] http://wn.elib.com/Steiner/Lectures/SpiSciMed/19200330p01.html

[124] Norlind, Ur Tycho Brahes brevväxling s 37-38.

[125] http://kingsgarden.org/English/Organizations/OM.GB/StMartin/Aphorisms.html

[127] http://www.gatewaystobabylon.com/religion/akitu.htm

[128] Wolkstein and Kramer, Inanna: Queen of Heaven and Earth.

[129] http://www.newadvent.org/cathen/06592a.htm

[130] Wolkstein and Kramer, Inanna: Queen of Heaven and Earth.

[131] Wolkstein and Kramer, Inanna: Queen of Heaven and Earth.

[132] Eisenman och Wise, Rösterna ur Dödahavsrullarna s 251.

[135] Jane Lead, Revelation of Revelations. http://www.passtheword.org/Jane-Lead/revelatn.htm

[140] Wolkstein and Kramer, Inanna: Queen of Heaven and Earth s 171.

[141] Wolkstein and Kramer, Inanna: Queen of Heaven and Earth s 15.

[142] Wolkstein and Kramer, Inanna: Queen of Heaven and Earth s 52-67.

[143] Wolkstein and Kramer, Inanna: Queen of Heaven and Earth s 123.

[144] Wolkstein and Kramer, Inanna: Queen of Heaven and Earth s 89.

[152] Wolkstein and Kramer, Inanna: Queen of Heaven and Earth s 58.

http://etcsl.orinst.ox.ac.uk/cgi-bin/etcslmac.cgi?text=t.1.4.1#

[153] http://www.touregypt.net/featurestories/hathorbeauty.htm

[154] http://etcsl.orinst.ox.ac.uk/cgi-bin/etcslmac.cgi?text=t.1.3.1#

[155] http://www.geocities.com/SoHo/Lofts/2938/majdei.html

[157] http://www.depts.drew.edu/jhc/AbrahamsenOrante.pdf

[160] http://etcsl.orinst.ox.ac.uk/cgi-bin/etcslmac.cgi?text=t.1.1.3#

[163] http://etcsl.orinst.ox.ac.uk/cgi-bin/etcslmac.cgi?text=t.1.1.1#

[168] http://etcsl.orinst.ox.ac.uk/cgi-bin/etcslmac.cgi?text=t.1.1.1#

[169] Meddelanden från mina Lärare 13/2-2001.

[172] Meddelanden från mina Lärare, 26/10 2001.

[173] http://etcsl.orinst.ox.ac.uk/cgi-bin/etcslmac.cgi?text=t.4.13.13

[174] http://etcsl.orinst.ox.ac.uk/cgi-bin/etcslmac.cgi?text=t.1.8.1.1

[175] http://etcsl.orinst.ox.ac.uk/cgi-bin/etcslmac.cgi?text=t.2.1.5

[177] Utdrag ur Meddelanden från mina Lärare.

[179] Josephus, Antiquities of the Jews: Bok 16 kapitel 2.

[180]http://www.comparative-religion.com/ancient/mesopotamia/legends-of-bablyon-and-egypt/preface.php

[181]http://www.comparative-religion.com/ancient/mesopotamia/legends-of-bablyon-and-egypt/lecture-3.php

[183] http://etcsl.orinst.ox.ac.uk/cgi-bin/etcslmac.cgi?text=t.4.28.1

[184] http://www.sacred-texts.com/ane/stc/stc04.htm

[185] A dog for Nintinuga. http://etcsl.orinst.ox.ac.uk/cgi-bin/etcslmac.cgi?text=t.5.7.2

[186] The Flood Story, http://etcsl.orinst.ox.ac.uk/cgi-bin/etcslmac.cgi?text=t.1.7.4

[187] Josephus, Antiquities of the Jews: Bok I kapitel 7.

[188]Josephus, Antiquities of the Jews: Bok XVIII kapitel 5.

[189] Josephus, War of the Jews: Bok 7 kapitel 10.

[190] Josephus, Antiquities, Bok XVIII, kapitel 3.

[191] Robinet, Taoism Growth of a Religion, s 42-43.

[196] Robinet, Taoism Growth of a Religion, s 245.

[198] Meddelanden från Mina Lärare, oktober 2001.

[199] Sumerian Lexicon Version 3.0 by John A. Halloran. http://www.sumerian.org/sumerlex.htm

[200] Kleveland, Texten från de Höga Mästarna, s 7.

[201] http://etcsl.orinst.ox.ac.uk/cgi-bin/etcslmac.cgi?text=t.2.5.3.1#

[203] http://etcsl.orinst.ox.ac.uk/section4/tr4161.htm

[204] http://etcsl.orinst.ox.ac.uk/cgi-bin/etcslmac.cgi?text=t.2.5.3.1#

[205] Kleveland, Texten från de Höga Mästarna, s 81.

[206] Ningishzida A. http://etcsl.orinst.ox.ac.uk/section4/tr4191.htm

[207] http://etcsl.orinst.ox.ac.uk/section4/tr4061.htm

[208] http://etcsl.orinst.ox.ac.uk/section2/tr217.htm

[210] http://etcsl.orinst.ox.ac.uk/section4/tr4191.htm

[211] http://www.dia.org/collections/ancient/mesopotamia/82.64A.html

[213] Meddelanden från mina Lärare, 23/10 2001.

[214] http://www.bibleorigins.net/Ningishzidabasrelief.html

[216] http://etcsl.orinst.ox.ac.uk/cgi-bin/etcslmac.cgi?text=t.2.1.7#

[217] http://www.cwru.edu/univlib/preserve/Etana/JAST.REL/JAST.REL91.105.pdf, s 93.

[218] http://www.gatewaystobabylon.com/gods/lords/lordninazu.html

[219] Kleveland, Texten från de Höga Mästarna s 75.

[222] http://www.thebritishmuseum.ac.uk/compass/ixbin/goto?id=OBJ1600

[225] Meddelanden från mina lärare, 23/10 2001.

[229] Meddelanden från mina lärare 21/4 2004.

[230] http://etcsl.orinst.ox.ac.uk/cgi-bin/etcslmac.cgi?text=t.4.08.02#

[231] http://etcsl.orinst.ox.ac.uk/section4/tr4332.htm

[233] http://etcsl.orinst.ox.ac.uk/section4/tr4191.htm

[235] http://www.jewishencyclopedia.com/view.jsp?artid=566&letter=S

[236] A hymn to Kusu. http://etcsl.orinst.ox.ac.uk/section4/tr4332.htm

[238]htttp://www.cwru.edu/univlib/preserve/Etana/LANG.SUMLITPSAv10p4/LANG.SUMLITPSAv10p4.331.351.pdf sid 342.

[240] Eisenman och Wise, Rösterna ur Dödahavsrullarna s 32.

[242] Lnr 556 s 452, 497, Lnr 557 s 21, Lnr 555 s 79.