Det är medvetandet som skiljer människorna från djuren och som ger dem deras rättmätiga plats i universums historia.

 

En människa är inte bara sin kropp utan har också en själ som skall utvecklas på bästa sätt. I den plan som av kärlek utarbetats för en människa finns även själens utveckling inlagd. Varje människa har således en dubbel uppgift, både att låta sin kropp växa och utvecklas som avsett, och att skapa sådana förutsättningar i livet att även själen växer och går framåt.

 

Att få komma hem till sin rätta familj är varje människas mål och stora längtan. Livet i kroppen är ett under och en stor gåva men det är inte människans rätta boning. Hon är ett gudaväsen, en ängel fängslad i en kropp. Att frigöra detta Gudomliga väsen är människans stora uppgift.

 

Människan är en resenär i rymden. När jordens alla stigar har trampats klart kommer hon att fortsätta sin resa utanför rummet och tiden. För att detta skall vara möjligt måste alla sinnen vara fullt utvecklade.

 

En fullständig människa, Frälsarens like i rättfärdighet och kärlek kan aldrig skapas på ett kort jordeliv. Utvecklingen för en mänsklig själ är omätbar i sin långsiktighet. Varje människa har en gång fötts som en liten droppe i den Gudomliga ursprungligheten och vägen som beträds kan aldrig leda annat än tillbaka hem till Alltet. Alla människor genomgår sin utveckling i liv efter liv, tillvaro efter tillvaro.