Man kan alltid finna sig själv men det är ett stort arbete. Det finns inga genvägar utan hela utvecklingen måste genomlöpas. Men alla har gått varje steg och alla kommer förr eller senare att vandra vägen till slut. Visst finns vi alla på olika nivåer men vi måste också ha ödmjukhet och hopp. Ödmjukheten att inse att oavsett hur långt vi nått har vi alla en gång stått vid samma begynnelse och hopp om att oavsett hur långt vi har kvar kommer vi alla en dag att nå målet. Att självet skall få blomma ut i full frihet och då är vi också färdiga för nästa steg i den kosmiska resan.

 

Människornas kärlek är blott en avspegling av den stora, allomfattande kärleken men målet är att den skall växa ut och allt mer närma sig det Gudomliga. En människa som utvecklat denna allomfattande kärlek i sig själv kan bli ett med Alltet, med den stora kärleken. Varje steg framåt mot detta mål är heligt. Det slutliga målet att få förenas med Gud är det största i Universum.

 

Genom att man älskar sig själv och sina medmänniskor tränas man till att också älska Gud. Genom att älska sin kropp och de njutningar den kan skänka lär man sig att älska sin själ och förstå att den är en del av den stora allomfattande kärleken. Vägen går från livet i kroppen till en Gudomlig tillvaro där kroppen visserligen lagts av men de sinnenas erfarenheter som man gjort i den kan återanvändas och förädlas till ännu högre värde.

 

Ni människor ser sällan hur er livsväg stadigt för er framåt mot ett långsiktigt mål men ni kan vara övertygade om att det verkligen är så för var och en av er. Inte kan ni överblicka längden på vägen eller vilken milstolpe ni har passerat, men ni kan ändå alltid vara övertygade om att vi är med och hjälper er framåt på det sätt som är bäst i just ert personliga fall. Plötsligt kan en glimt av tillfredsställelse och glädje avslöja för er att ni är på rätt väg, men i allmänhet avlöses denna av nya besvärligheter men då skall ni veta att nu är det dags för nästa steg framåt.