Kulmen för den jordiska utvecklingen utgör en skördetid då allt som grundlagts och byggts upp genom liven äntligen får sin fulla användning. Jesus Kristus illustrerade detta i ett jordeliv, från det att den helige Ande avlat sin avkomma i materien, modern, till det att han i sin fulla mandom lämnade materien för att åter förenas med sitt ursprung, fadern. Varje människa är avsedd att genomlöpa samma utveckling men i verkligheten är förloppet utsträckt över eoner av tid. Kristi uppgift var att på höjden av sin jordiska utveckling skapa en illustration eller ett exempel på hur den stora utvecklingen sker samtidigt som han sådde fröet i de medarbetare han hade i sitt verk.

 

Kristi död på korset skall ses i denna belysning. Frivilligt uppgav han allt för att slutligen skänka också sitt eget liv. Han gav det i förvissning om att det exempel han utgjorde skulle vara till nytta för alla som ville följa i hans spår. Ingen annan lärdom finns i denna död än att allt måste uppges för att man skall få tillåtelse att passera till nästa nivå. Han visade i praktiken det som var och en måste uppnå i det inre. Alla egna förmågor, ägodelar och förmåner måste ges upp för förmånen att få uppgå i Alltet, bli ett med den stora kärleken.

 

När människornas ande växt till så att de är förmögna att känna sann kärlek kan den förenas till en kraft som möjliggör mottagande av Kristus på Jorden. Hans löfte att återkomma var knutet till att människorna måste utveckla sin förmåga att känna kärlek på ett sådant sätt att en förutsättning för att ta emot det Gudomliga skulle kunna skapas.

 

Låt detta sjunka in i era medvetanden att varje människa vandrar sina liv på jorden i Kristi efterföljd. Hans väg är alla människors väg. Hans lidande och hans seger är alla människors lott. I slutet av sitt livslopp på jorden kommer var och en att invigas till sitt nya liv på samma sätt som han gjorde.