Kärleken är det största i Universum och alltings grundorsak och drivkraft. Utan kärlekskraften skulle inget ha manifesterat sig i den synliga världen. Kärleken är det som gör allt möjligt, både på materiens plan och i de andra dimensionerna. Allt binds samman av kärleken och allt drivs framåt av kärlek.

 

Människans unika roll i skapelsen har att göra med den inbyggda förmåga att känna och förmera kärlek som finns nedlagd i varje människas hjärta. Människorna är en spegling av Gud i sin starka kärlekslängtan.

 

I kärleken till medmänniskorna tar en människa fram det bästa hos sig själv, nämligen själens vackraste blomma. Kärleken är en kraft som påverkar både den som sänder ut den och den som tar emot. Kärleken är outtömlig, den förnyas ständigt. Kärleken är odelbar, ju mer man ger ut desto mer växer den.

 

I kärleken glömmer en människa sig själv och låter därigenom självet växa och utvecklas på ett sätt som finns inbyggt i den mänskliga planen. Varje gång en människa kan tillåta sig att älska utan att begära något i gengäld har han eller hon tagit ett steg framåt i sin utveckling.

 

För att kunna älska andra och Gud måste man vara i stånd att älska sig själv. Självförsakande kärlek grundar sig i en sund och genuin kärlek till den egna personen. I förståelsen för och kärleken till sig själv grundlägger man en förståelse för andra och en kärlek till mänskligheten.

 

En gång i tidernas begynnelse lades harmoni och kärlek ner i den mänskliga rasen som en pakt för förbundet med det Gudomliga. Det övergripande målet för människans utveckling är att utveckla denna kärlek och harmoni och låta den växa till glädje för människorna själva och andra.