Varje nivå innehåller i sig en bild av den fullkomnade människan om än i förminskat format. Därför är evolutionen en spiralformad utveckling, varje varv innehåller i sig hela utvecklingen men på den aktuella nivån. Alla egenskaper måste utvecklas i balans och harmoni med varandra. Skulle utvecklingen gå fortare på något område måste den stoppas till de andra hinner i kapp.

 

Allt som inte kan överleva av egen kraft ersätts av något som är bättre anpassat. Det finns ingen mekanism som bättre kan understödja evolutionens nödvändiga förlopp. Men det som är dominerande på de lägsta, mest primitiva nivåerna måste också kompletteras med andra mekanismer högre upp. Till exempel måste medlidande och kärlek utvecklas för att människan skall närma sig det som den var avsedd att bli, en avbild av det Gudomliga. Detta är hela drivkraften bakom evolutionen att människan allt mer skall närma sig det Gudomliga.

 

Kärleken är den dygd som sakta växer fram under evolutionen. Först kärleken till det man har allra närmast, sig själv och sina närmaste och så småningom en allt mer allomfattande kärlek. Kärlekskraften är det starkaste i universum, den gör allt möjligt. Utan kärleken hade det inte funnits liv.

 

Tidsaspekten, att man måste se utvecklingen över många liv och andligheten, att det är en utveckling som leds och styrs genom åtgärder från väsen som har ansvar för utvecklingen från ett annat plan än det jordiska, är de två viktigaste aspekterna av den jordiska evolutionen eller utvecklingen.

 

Att liv är utveckling och utveckling en Gudomlig gåva skall människan aldrig tvivla om. En arts fortlevnad på jorden har inget egenvärde i sig och en mänsklighet som finns enbart för att föra sina gener vidare till nästa generation vore en omöjlighet. Det kroppsliga livet är viktigt men har för människorna inget egenvärde utan skall ses som en nödvändig förutsättning för andlig utveckling.